Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

1

Nr 108.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. mgiven Stockholms slott den 19 februari
195b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås i fråga om riksbankens sedelutgivning, att vissa
undantagsbestämmelser från lagen för Sveriges riksbank skall gälla jämväl
för tiden den 1 juli 1954—den 30 juni 1955. Enligt vid propositionen
fogat lagförslag må riksbanken utgiva sedlar till belopp av högst 5 500 miljoner
kronor. Det nuvarande maximibeloppet utgör 5 100 miljoner kronor.

Vidare föreslås, att riksdagen måtte medgiva att riksbanken även för tiden
från och med den 1 juli 1954 till och med den 30 juni 1955 må vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 108.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Fö r slag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1954 till
och med den 30 juni 1955 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst femtusenfemhundra
miljoner kronor.

2 §.

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,
därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §•

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt,
guldmynt och omyntat guld.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari
195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning, m. m. samt anför därvid följande.

I skrivelse den 27 januari 1954 har utredningen om regleringen av riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att maximigränsen för
sedelomloppet för tiden från och med den 1 juli 1954 till och med den 30
juni 1955 måtte bestämmas till 5,5 miljarder kronor. Häröver har, efter remiss,
yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Fullmäktige i riksbanken har vidare i skrivelse den 14 januari 1954 hemställt
om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld.

Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.

Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp, som
motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad
enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt 9 §
andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande
att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner
kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas
med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant
bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger
bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna
tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras
å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas
i metalliska kassan;

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra
miljoner kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas
vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, har de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt
modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till
och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista gången
genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes
till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i krigsårens
beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag, tillämplig
vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,
innebar följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1940 (nr 54) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda
kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna
för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,
hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av riksbankens
guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,
varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen
den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens
sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner
kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner
kronor.

1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni
månad 1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948
till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första
stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser
lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett
belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen
ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att
dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes
av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,
efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens
metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld (3 §).

1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den
30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag
stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30
juni 1950 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,
vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock
med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949
års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950
(nr 257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden
från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning
jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och
med den 30 juni 1951.

1949 års lag ersattes återigen i sin tur av lagen den 8 juni 1951 (nr 388)
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna
lag stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den
30 juni 1952 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,
vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 och 1949
års lagar, dock med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 108.

sedelutgivning i 1951 års lag fastställdes till 4 100 miljoner kronor. Genom
lag den 14 december 1951, nr 759, ändrades 1 § i 1951 års lag såtillvida, att
riksbanken erhöll rätt att utgiva sedlar till ett belopp av högst 4 400 miljoner
kronor. 1951 års lag har sedermera ersatts av en den 6 juni 1952 (nr
3751 utfärdad lag. Jag återkommer till innehållet däri i det följande.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att fullmäktige i riksbanken
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1951 hemställde, att Kungl. Maj :t
genom proposition måtte underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag i
huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1949 års riksbankslagskommitté
utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom en huvudsakligen formell omarbetning
av riksbankslagen, att ändrade grunder för sedelutgivningsrätten
skulle införas. Sålunda skulle någon övre gräns för sedelutgivningen icke
fastställas. Ej heller i övrigt skulle några »spärrar» för sedelutgivningen
föreligga utöver den begränsning, som innefattades i de speciella stadgandena
om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar ägde förvärva
och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa av dessa tillgångar
som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att riksbanken i all sin
verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning- och valutapolitiska
direktiv som uppställdes av riksdagen. Förslaget mötte, såvitt gällde
sedelutgivningsrätten, invändningar såväl hos reservanter bland bankofullmäktige
som hos remissinstanserna. I proposition nr 181 till 1951 års riksdag
förklarade jag mig icke beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt
till frågan, hur sedelutgivningsrätten på längre sikt borde regleras.
Jag anmälde sålunda min avsikt att taga spörsmålet under närmare övervägande,
varvid det måhända kunde visa sig lämpligt att tillkalla särskilda
sakkunniga för att göra ytterligare utredningar i ämnet. I avvaktan på resultatet
av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrätten föreslog
jag — med viss ändring av maximigränsen för sedelutgivningsrätten — en
förlängning av den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen intill utgången
av juni månad 1952; förenämnda lag den 8 juni 1951, nr 388, utfärdades
i enlighet härmed. Sedan jag sedermera den 9 november 1951 erhållit Kungl.
Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag
att verkställa den ifrågasatta utredningen om regleringen av riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt tillkallade jag den 13 i samma månad
presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel, ordförande, riksbankschefen
M. H. Lemne, professorn E. R. Lindahl, verkställande direktören i Svenska
sparbanksföreningen O. E. Sahlin samt bankdirektören J. Wallenberg med
uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. I direktiven för utredningen
anförde jag bland annat följande.

Det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget — innebärande
bl. a. att det nuvarande systemet med ett fixerat maximum skall
frångås och att även i övrigt »spärrar» i hävdvunnen mening kunna undvaras
— bör allsidigt prövas. Härvid bör närmare utredas sedelutgivningens
samband med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden. Vidare
bör under utredningen uppmärksamhet ägnas åt frågan om den sannolika

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

psykologiska effekten av att lagstadgade spärrar för sedelutgivningsrätten
slopas. Om övervägandena leda till att sådana spärrar icke lämpligen kunna
avvaras, bör undersökas om det nuvarande systemet — hittills betraktat som
ett provisorium — bör bibehållas, eventuellt med vissa modifikationer, eller
om spärrar av annan art böra uppställas.

Sedan utredningen funnit sig icke kunna framlägga förslag om definitiv
lagstiftning i frågan inom sådan tid, att härav föranlett förslag kunde föreläggas
1952 års riksdag hemställde utredningen i skrivelse den 20 februari
1952 om förlängning av den provisoriska lagen för tiden intill utgången av
juni månad 1953; dock att maximibeloppet för sedelutgivningen föreslogs
höjt från 4 400 miljoner till 4 800 miljoner kronor.

I prop. nr 186/1952 förelädes riksdagen förslag i överensstämmelse härmed.
Propositionen bifölls av riksdagen och lagen i ämnet utfärdades den
G juni 1952 (nr 375). Denna lag ersatte alltså lagen den 8 juni 1951 (nr 388).
Genom lag den 5 juni 1953 (nr 309) förordnades att 1952 års lag skulle
äga tillämpning jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1953
till och med den 30 juni 1954. Genom lag den 11 december 1953 (nr 704)
ändrades 1 § i 1952 års lag såtillvida, att riksbanken erhöll rätt att utgiva
sedlar till ett belopp av högst 5 100 miljoner kronor.

I sin förut omnämnda skrivelse den 27 januari 1954 har utredningen om
regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt framhållit att
utredningen ännu ej vore i tillfälle att framlägga förslag till definitiv lagstiftning
i ämnet. Frågan om sedelutgivningsrätten och vad därmed ägde
samband hade nämligen visat sig kräva omfattande utredningar och överväganden.
Utredningsmännen avsåge emellertid att senare under nu löpande
år inkomma med slutliga förslag.

Utredningsmännen har erinrat om vad som anfördes i utredningsmännens
skrivelse till mig den 20 februari 1952 med förslag till nu gällande provisoriska
lagstiftning. I sagda skrivelse uttalades bland annat följande.

En spärr för sedelutgivningen, liksom varje annan laglig begränsning av
riksbankens befogenheter, får en rimlig mening endast om den uppfattas
som ett bindande direktiv för bankens verksamhet under det kommande
året. Detta innebär, att de övriga direktiv, som riksdagen kan meddela för
riksbankens verksamhet, måste stå i överensstämmelse med lagstiftningen
om sedelutgivningsrätten. I annat fall blir sedelspärren en formalitet, som
inte ens i psykologiskt avseende fyller någon uppgift. Allmänhetens förtroende
för penningvärdet torde inte bli större, om man har spärregler, som
vid varje förekommande behov ändras, än om dylika regler helt saknas.

Riksbanken bör därför ej räkna med möjligheten att det en gång fastställda
maximibeloppet för sedelmängden kommer att höjas, så snart sedelomloppet
under budgetåret skulle visa en tendens att överskrida maximigränsen.
Riksbanken bör i stället, i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten
och övriga direktiv, i god tid inrikta sin politik så, att frågan om
en höjning av gränsen för sedelomloppet ej blir aktuell under aret genom
sådana anspråk på sedelutgivningen, som ha sin grund i en försämring av
penningvärdet.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

En sedelspärr får däremot icke utgöra en anledning för riksbanken åt!
underlata att tillgodose de faktiska ansprak pa sedlar, som göra sig gälland®vid
Zarje tidpunkt. Det är i regel ej heller något skäl att motverka en
sådan förändring av betalnings- och kassahållningsvanorna, som utan att
vara av inflationistisk natur medför en ökning av det totala sedelbehovet.

Utredningsmännen har vidare erinrat om att de i sagda skrivelse intagit
vissa sifferuppgifter rörande sedelomloppet och sedelutgivningsrätten under
åren 1931—1951. Utredningsmännen har i nu förevarande sammanhang
inskränkt sig till att i sin skrivelse intaga i stort sett motsvarande
uPPgifter för åren 1948 1953 (uppgifterna, som sammanställts i en i skri velsen

intagen tabell, har såsom Bilaga fogats vid detta protokoll).

Utredningsmännen har uttalat att beloppet utelöpande sedlar, såsom av
tabellen framginge, visade en betydligt lägre procentuell stegring under år
1953 än under åren 1951 och 1952. Från årets början och fram till mitten
av mars låg beloppet utelöpande sedlar ännu cirka 12 % över motsvarande
belopp 1952, men därefter sjönk ökningsprocenten i förhållande till föregående
år successivt fram till utgången av juli. Under årets sista fem månader
varierade den procentuella ökningen enligt riksbankens rapporter
mellan 4,5 och 5,7 %. Den obegagnade sedelutgivningsrätten uppgick den
23 december 1953 till 181 miljoner kronor, motsvarande cirka 3,7 % av beloppet
utelöpande sedlar vid nämnda tidpunkt.

Den marginal för ökning av sedelomloppet, som förelåge inom ramen för
det nu gällande maximibeloppet för sedelutgivningsrätten, finge enligt utredningsmännens
uppfattning bedömas såsom otillräcklig. Erfarenheten
från år 1953 gåve nämligen vid handen, att sedelomloppet växte något starkare
an den totala produktionen inom landet även vid i stort sett oförändrade
priser. Under sagda år steg nämligen inkomsterna för enskilda personer
med genomsnittligt drygt 3 % enligt riksräkenskapsverkets beräkningar,
medan som tidigare nämnts sedelomloppet mot årets slut låg omkring 5,5 %
högre än vid motsvarande tid år 1952. Enligt nationalbudgetdelegationens
beräkningar skulle man under år 1954 ha att räkna med en något större
ökning av den totala produktionen inom landet än under år 1953. Eftersom
hittills ingångna kollektivavtal gåve anledning förutsätta i stort sett oförändrad
lönenivå och några större förskjutningar i prisnivån icke heller syntes
vara att förutse, hade man mot bakgrund av erfarenheterna från 1953
anledning utgå från att sedelomloppet under innevarande år i allmänhet
komme att ligga 5 å 6 % högre än under år 1953. Ett maximum för sedelomloppet
av 5,2 miljarder kronor, vilket lämnade rum för en ökning av
detsamma med 5,7 % utöver det högsta beloppet utelöpande sedlar under
år 1953, borde därför med nu angivna utgångspunkter vara tillräckligt.

Utredningsmännen ansåge, att till sistnämnda belopp 5,2 miljarder kronor
borde läggas en viss reserv för att möta eventuella ökningar i sedelbehovet,
som sammanhängde med ändrade betalnings- och kassahållningsvanor
eller med sådan ökning av produktionen och omsättningen, som ej kunde
hänföras till en försämring av penningvärdet. Hur stor denna reserv

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

borde vara, vore en bedömningsfråga. Enligt utredningsmännens mening
borde ett belopp om 300 miljoner kronor ge möjlighet för riksbanken att
tillgodose de behov, som avsåges med denna reserv.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt utlåtande över utredningens skrivelse
uttalat, att fullmäktige icke ansåge sig nu böra upptaga någon principiell
diskussion rörande sedelutgivningsrätten utan finge detta ske vid
ställningstagandet till det slutliga förslaget i ärendet, som utredningsmännen
hade för avsikt att inkomma med senare i år. I avvaktan på nämnda
förslag hade fullmäktige intet att erinra mot det i skrivelsen framlagda förslaget.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som med tillfredsställelse erfarit att
kommittén avsåge att under innevarande år avgiva slutligt förslag beträffande
riksbankens sedelutgivningsrätt, har uttalat, att fullmäktige på av
kommittén anförda skäl icke funnit anledning till erinran mot kommitténs
ifrågavarande förslag. Mot fullmäktiges beslut har reservation anförts
av herr Birke.

Departementschefen. Enligt lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gäller — i stället för vad
i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter
i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebär att
riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp som numera, sedan bestämmelserna
ändrats under hösten 1953, uppgår till 5 100 miljoner kronor. 1952
års lag, som efter förlängning genom lagen den 5 juni 1953, nr 309, gäller
till utgången av juni 1954, tillkom som ett provisorium i avvaktan på att en
mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten på längre sikt kommer till
stånd som ett resultat av den pågående utredningen i ämnet.

Enligt vad utredningsmännen numera meddelat har de för avsikt att
senare under nu löpande år inkomma med slutliga förslag. Dessa förslag
kan emellertid icke förväntas föreligga i sådan tid, att förslag till definitiv
lagstiftning kan föreläggas innevarande års riksdag. Med hänsyn härtill
torde den provisoriska lagstiftningen i ämnet böra förlängas, lämpligen
under den tid utredningsmännen förordat, eller den 1 juli 1954—den 30
juni 1955.

Av vad utredningsmännen anfört får anses framgå att behov av en viss
utvidgning av sedelutgivningsrätten föreligger. Mot förslaget att höja beloppet
med 400 miljoner kronor har jag i likhet med fullmäktige i riksbanken
och i riksgäldskontoret icke någon erinran.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1
juli 1954—den 30 juni 1955 torde böra upptagas i en ny lag, vilken — med
den jämkning som föranledes av det nyss sagda — bör utformas i överensstämmelse
med 1952 års lag i ämnet.

2 liihang till riksdagens protokoll 1954. i samt. Nr 108.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Fråga om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att

inlösa sedlar med guld.

Genom kungörelsen den 5 juni 1953, nr 310, har riksbanken för tiden
till och med den 30 juni 1954 medgivits befrielse från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

I sin förut omnämnda skrivelse den 14 januari 1954 har fullmäktige i
riksbanken erinrat om att frågan om riksbankens sedelutgivningsrätt på
längre sikt vore föremål för utredning genom särskilda utredningsmän. Då
giltighetstiden för den provisoriska lagen om riksbankens sedelutgivningsrätt
utlöpte den 30 juni 1954, förutsatte fullmäktige att utredningsmännen
komme att föreslå regler för sedelutgivningsrätten för tiden därefter. Oberoende
av om förslaget komme att avse en ytterligare förlängning av provisoriet
eller en definitiv reglering, borde, så länge stadgandet i § 72 regeringsformen
om guldinlösningsskyldigheten kvarstode i nuvarande lydelse,
fortsatt befrielse från densamma medgivas, förslagsvis för ytterligare ett år.

Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken
må för tiden från och med den 1 juli 1954 till och med den 30 juni 1955
vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att,
om förhållandena därtill ger anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.

Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga nyssnämnda lagförslag,

dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och
med den 1 juli 1954 till och med den 30 juni 1955 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena därtill ger anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 108.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 108.

Bilaga.

Uppgifter angående sedelomloppet och sedelutgivningsrätten
under åren 1948—1953.

År

1 Utelöpande sedel-

mängd

Max. under
året

Max. i
% av
medel-talet

Sedelutgivningsrätt

Procentuell ök-ning i förh. t.
föregående år av

i medel-tal

milj. kr.

ultimo

dec.

milj. kr.

milj.

kr.

regist-

rerat

den

under tiden

milj.

kr.

genom-

snittliga

sedel-

mäng-

den

sedel-

mäng-

dens

max.

1948

2 834

3113

3113

31/12

no

1/7 —31/12

3 200

7

8

1949

3015

3 287

3 287

31/12

109 1

1/1 —30/6

3 200

1 6

Q

1

1/7 —31/12

3500

1

1950

3 200

3 513

3 513

31/12

no

1/1 —31/12

3500

6

7;

i

1/1 —30/6

3 500

|

1951

3 568

4 090

4119

22/12

115 |

31/7 —19/12

4100

1 12

17

1

20/12—31/12

4 400

1

1952

4106

4 577

4 663

23/12

114 |

1/1 —30/6

4 400

1 15

13

l

1/7 —31/12

4 800

J

1953

4 395

4 835

4 919

23/12 !

112 1

1/1 —16/12

4 800

5-5

1

1

1

16/12—31/12

5100

1 1

547175. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag