Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

1

Nr 106.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bidrag till
driften av anstalter för kirurgisk tuberkulos m. m.;
given Stockholms slott den 26 februari 195b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges förslag rörande den framtida användningen
av Apelvikens och kronprinsessan Victorias kustsanatorier samt Guldbröllopsminnets
sanatorium i Nynäshamn. Sålunda föreslås, att Hallands
läns landsting må förhyra 40 vårdplatser vid Apelvikens sanatorium samt
att de vårdplatser vid detta sanatorium och kronprinsessan Victorias kustsanatorium,
som icke erfordras för vård av kirurgisk tuberkulos och eftervård
av barnförlamningspatienter eller förhyras av nämnda landsting må
fr. o. in. den 1 januari 1955 tagas i anspråk för vård av ortopediska fall
från hela riket. I anslutning härtill föreslås riksdagen skola godkänna
ändrade grunder för finansieringen av verksamheten vid sistnämnda sanatorier,
innebärande att landsting och landstingsfria städer för av dem belagda
vårdplatser skall erlägga ersättning i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angives i gällande s. k. utomlänsavtal, dock att ersättningen
tills vidare skall maximeras till 35 kronor. Nu utgående statsbidrag
till vårdplatser för kirurgisk tuberkulos och eftervård av barnförlamningspatienter
föreslås skola utgå med oförändrade belopp i avbidan
på en prövning av de förslag, som kan komma att framläggas av 1951 års
vanförevårdsutredning.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 106.

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 106.

Beträffande Guldbröllopsminnets sanatorium i Nynäshamn föreslås, att
sanatoriet fr. o. in. den 1 januari 1955 skall upphöra som anstalt för kirurgisk
tuberkulos och omändras till en kronikeranstalt med uppgift att för
vård mottaga barn, lidande av kronisk ortopedisk sjukdom. I anslutning
härtill föreslås driftbidrag skola utgå med 1 krona 50 öre och verksamheten
vid anstalten finansieras i överensstämmelse med vad härutinnan
föreslagits beträffande Apelvikens och kronprinsessan Victorias kustsanatorier.

dm

b''fMpn''1

Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

3

Utdrag av protokollet över inrike särenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den
26 februari 195b.

Närv a rande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärenden Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilsson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
elfte huvudtiteln, punkterna 70 och 72, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1954/55 beräkna

dels till Bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter
ett reservationsanslag av 100 kronor,

dels ock till Bidrag till driften av anstalter för kirurgisk tuberkulos ett
förslagsanslag av 3 220 000 kronor.

Jag omnämnde därvid, att Kungl. Maj :t genom beslut den 5 december
1952 uppdragit åt medicinalstyrelsen att i samråd med styrelsen för Apelvikens
kustsanatorium och direktionen för kronprinsessan Victorias kustsanatorium
samt särskild sakkunnig utreda frågan om den framtida användningen
av nämnda sanatorier och därmed sammanhängande spörsmål
samt att medicinalstyrelsen med skrivelse den 30 december 1953 inkommit
med förslag i ämnet, vilket förslag vid tiden för statsverkspropositionens
färdigställande ännu icke färdigberetts inom inrikesdepartementet.

Med skrivelse den 14 januari 1954 har medicinalstyrelsen jämväl inkommit
med förslag angående den framtida användningen av stiftelsen Guldbröllopsminnets
anstalt i Nynäshamn. Sedan remissbehandlingen av medicinalstyrelsens
båda förslag numera avslutats och ärendet varit föremål
för ytterligare beredning inom inrikesdepartementet, torde frågan om anslag
till bär avsedda ändamål för budgetåret 195.4/55 nu böra upptagas till
slutlig prövning.

Nuvarande förhållanden.

Ap el vikens kustsanatorium, som äges av en förening med samma namn,
togs i bruk år 1904. Befintliga byggnader är i gott skick med undantag för
köksbyggnaden, som är inrymd i eu träbyggnad av dålig beskaffenhet. Antalet
vid sanatoriet disponibla vårdplatser uppgår f. n. till 322. Av dessa

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

är emellertid 38 belägna i en friliggande paviljong, som är mindre lämplig
som vårdavdelning. Sistnämnda vårdplatser kan därför icke anses som
fullvärdiga och användes endast som reservplatser.

Kronprinsessan Victorias kustsanatorium äges likaledes av en förening
med samma namn. Sanatoriet tillkom år 1903. Anstalten består av ett flertal
byggnader, av vilka tre är sammanbyggda till ett huvudkomplex. Antalet
disponibla vårdplatser utgör f. n. 215.

En betydande nedgång av antalet fall av kirurgisk tuberkulos har ägt
rum under senare år. Vid Apelvikens kustsanatorium har sålunda medelbeläggningen
såvitt angår kirurgisk tuberkulos sjunkit från 398 patienter
år 1942 till 199 patienter år 1952. Motsvarande siffror vid kronprinsessan
Victorias kustsanatorium utgör 237 resp. 143. Den starka minskningen i
tuberkulosfrekvensen har medfört, att ett betydande överskott av vårdplatser
uppkommit vid ifrågavarande sanatorier. Med anledning härav har
anstalterna medgivits rätt att disponera vissa vårdplatser för eftervård
av barnförlamningspatienter. Kungl. Maj:t har sålunda genom beslut den
19 maj 1950 medgivit, att sådana vårdplatser, som icke erfordras för vård
av fall med kirurgisk tuberkulos, må i enlighet med av medicinalstyrelsen
meddelade bestämmelser tagas i anspråk för eftervård av poliopatienter.
I anslutning härtill har 80 vårdplatser vid Apelvikens kustsanatorium och
66 vårdplatser vid kronprinsessan Victorias kustsanatorium ställts till
förfogande för sådan eftervård.

Beträffande finansieringen av vården gäller f. n., att statsbidrag utgår
med 3 kronor 25 öre per dag och patient för de vårdplatser, som belägges
med patienter, lidande av kirurgisk tuberkulos. Bidrag utgår endast för
vårdplats, som är öppen under hela året, och för vilken icke uttages högre
avgift än 1 krona per dag och patient. Driftbidrag må i intet fall utgå med
högre belopp per år än skillnaden mellan anstaltens verkliga driftkostnader
å ena, samt summan av patientavgifterna och andra från anstaltens
drift härflytande inkomster å andra sidan. Jämlikt särskilt medgivande
av riksdagen må Kungl. Maj :t, på framställning av vederbörande huvudman,
bevilja erforderligt fyllnadsbidrag, i den mån summan av statsbidraget
och patientavgifterna icke förslår till bestridande av de enligt vederbörligen
granskade räkenskaper funna verkliga driftkostnaderna samt
underskottet icke kan täckas med andra för ändamålet tillgängliga medel.
Såsom villkor för rätt att komma i åtnjutande av fyllnadsbidrag gäller
fr. o. in. budgetåret 1952/53, att anstaltens inkomst- och utgiftsstat för
bidragsåret fastställes av Kungl. Maj :t.

För de vårdplatser, som disponeras för eftervård av barnförlamningspatienter,
utgår statsbidrag med 5 kronor 50 öre för dag och patient, som
för barnförlamning vårdas å allmän sal eller därmed likställt rum och för
vilken vårdavgift icke uttages med högre belopp än 1 krona för dag. I den
mån summan av statsbidraget och patientavgifterna icke förslår till bestridande
av de enligt vederbörligen granskade räkenskaper funna verk -

5

Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

liga driftkostnader, som med utgångspunkt från dagkostnaden vid vederbörande
kustsanatorium kan anses belöpa på barnförlamningspatienterna,
samt på sådant sätt beräknat underskott icke kan täckas med andra för
ändamålet tillgängliga medel, kan Kungl. Maj:t på därom av vederbörande
huvudman gjord framställning bevilja det ytterligare bidrag, som befinnes
erforderligt. Även beträffande erhållande av nu ifrågavarande fyllnadsbidrag
gäller, att sanatoriets inkomst- och utgiftsstat för bidragsåret skall
ha fastställts av Kungl. Maj :t. Kostnaden för nämnda eftervård av barnförlamningspatienter
bestrides från det å riksstaten uppförda anslaget till
bidrag till vanföreanstalter m. in.

Konung Oscar II :s och drottning Sophias guldbröllopsminnes kustsanatorium
i Nynäshamn tillkom år 1922. Kustsanatoriet, som har 23 vårdplatser,
är knutet till avdelningen för kirurgisk tuberkulos vid S:t Görans
sjukhus genom gemensam överläkare. Sanatoriet står liksom övriga kustsanatorier
till hela landets förfogande. Klientelet består dock huvudsakligast
av barn från Stockholm och dess närhet. Till sanatoriet i dess egenskap
av B-anstalt för barn, lidande av kirurgisk tuberkulos, utgår statsbidrag
med 2 kronor per underhållsdag för patienter tillhörande nämnda
klientel. Jämlikt särskilt medgivande av riksdagen må Kungl. Maj :t därjämte
bevilja erforderligt fyllnadsbidrag i överensstämmelse med vad som
gäller beträffande Apelvikens och kronprinsessan Victorias kustsanatorier.

Medicinalstyrelsens skrivelse den 30 december 1953 jämte yttranden.

Medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen framhåller, att styrelsen i likhet med ortoped- och
vanförevårdssakkunniga (SOU 1948:41) anser en utbyggnad av ortopedvården
böra ske genom inrättande efter hand inom flertalet sjukvårdsområden
av ortopediska avdelningar i anslutning till befintliga centrallasarett.
En dylik utbyggnad kommer emellertid att kräva avsevärd tid,
varför under överskådlig tid framåt behov av en centraliserad vård för
kirurgisk tuberkulos kommer att föreligga.

Beträffande den framtida användningen av Apelvikens och kronprinsessan
Victorias kustsanatorier kan övervägas att antingen sammanföra
samtliga patienter, lidande av kirurgisk tuberkulos, till ett kustsanatorium
och helt lösgöra det andra för annat ändamål, eller att såsom hittills använda
båda kustsanatorierna för kirurgisk tuberkulos men disponera lediga
vårdplatser för annan vårdform, som lämpligen kan kombineras med
kirurgisk tuberkulos. Därest det första alternativet väljes, skulle med den
kirurgiska tuberkulosens nuvarande frekvens nära nog samtliga vårdplatser
vid Apelvikens kustsanatorium komma att erfordras för denna
vård. Mot detta alternativ talar emellertid, att man med hänsyn till ovissheten
rörande utvecklingen av den kirurgiska tuberkulosen icke bör ställa
sig helt utan den reserv av vårdplatser, som tillgången till ytterligare

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

en anstalt innebär. Härtill kommer, att statsmedel redan beviljats för anordningar
vid Apelvikens kustsanatorium för eftervård av barnförlamningspatienter
samt att det ur klientelets synpunkt är fördelaktigt att
kunna välja mellan två anstalter. Då det vidare vid företagna undersökningar
framkommit, att något behov icke föreligger att helt friställa kronprinsessan
Victorias kustsanatorium för annat sjukvårdsändamål, kan
man bortse från det första alternativet.

För att i största möjliga utsträckning kunna utnyttja befintlig utrustning
och personalens fackkunskaper samt anstalternas traditionella anpassning
i övrigt synes det enligt medicinalstyrelsen vara mest lämpligt
att låta ifrågavarande kustsanatorier behålla sin karaktär av anstalter
för ortopedvård inklusive vård av kirurgisk tuberkulos men vidga indikationerna
för intagning.

Med utgångspunkt från beläggningssiffrorna under senare år torde
cirka 180 vårdplatser vid Apelvikens kustsanatorium och omkring 110
vårdplatser vid kronprinsessan Victorias kustsanatorium tillgodose platsbehovet
för kirurgisk tuberkulos.

Vad beträffar återstående vårdplatser vid Apelvikens kustsanatorium
har Hallands läns landsting förklarat sig önska träffa avtal om förhyrande
av 30 platser för vård av ortoped- samt ben- och ledtuberkulosfall under
förutsättning, att tillfredsställande villkor beträffande upplåtelsen kan
uppnås. Med landstinget har överenskommits, att de av landstinget förhyrda
vårdplatserna endast skall disponeras för ortopediska fall i egentlig
mening samt att patienter med kirurgisk tuberkulos och barnförlamningspatienter
bör inläggas å sanatoriets riksplatser.

Hallands läns landsting har vidare förklarat sig önska hyra förslagsvis
10 platser för eftervård av patienter från lasarettet i Varherg, vilken anordning
är avsedd som en försöksverksamhet. Överläkaren vid kustsanatoriet
har uttryckt tveksamhet inför förslaget att anordna en konvalescentavdelning
vid anstalten under annan läkare» emedan det möter svårigheter
att i lokalhänseende hålla isär de olika grupperna. Några olägenheter
torde emellertid enligt medicinalstyrelsen icke behöva uppstå, om
ifrågavarande klientel skötes av kustsanatoriets läkare och i princip begränsas
till ortopediska eller extremitetskirurgiska fall samt andra fall,
som fordrar ortopedisk sakkunskap (reumatiska fall, fall av kronisk ledgångsreumatism,
vissa förlamningar m. m.). Enligt vad styrelsen inhämtat
föreligger inga betänkligheter från landstingets sida mot en sådan avgränsning
av klientelet. Härvid bör emellertid upptagningsområdet vidgas
till att omfatta konvalescenter från samtliga lasarett inom länet.

Jämväl i fråga om de vårdplatser vid kronprinsessan Victorias kustsanatorium,
som icke erfordras för kirurgisk tuberkulos, har undersökts,
huruvida avtal skulle kunna träffas med visst landsting eller stad utanför
landsting angående anordnande av en ortopedisk avdelning vid sanatoriet

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

dier platsernas förhyrande för annat ändamål än ortopedvård. Det har
emellertid icke varit möjligt att få till stånd ett dylikt avtal.

Medicinalstyrelsen erinrar, att — såsom inledningsvis anförts — ett antal
vårdplatser vid såväl Apelvikens som kronprinsessan Victorias kustsanatorier
f. n. disponeras för eftervård av barnförlamningspatienter, vilken
vård det i princip ankommer på resp. sjukvårdsområden att ombesörja.
Enligt medicinalstyrelsen måste man jämväl för framtiden räkna med
nödvändigheten av att vid större barnförlamningsepidemier äga tillgång
till en reserv av eftervårdsplatser vid de kustsanatorier, som disponerar över
speciell utrustning och personal för sådan vård. Stora svårigheter möter
helt naturligt att beräkna i vilken utsträckning befintliga eftervårdsplatser
kommer att utnyttjas, då detta främst sammanhänger med epidemiernas
omfattning. Enligt styrelsens mening erfordras dock, att 100 vårdplatser
vid Apelvikens kustsanatorium samt ett relativt stort antal vårdplatser
vid kronprinsessan Victorias kustsanatorium i första hand reserveras för
eftervård av barnförlamningspatienter. I den mån dessa vårdplatser icke
behöver tagas i anspråk för sådan vård bör de utnyttjas för andra sjukdomsfall,
som kräver ortopedisk specialvård. F. n. föreligger ett stort behov
av vårdplatser för en del kroniska sjukdomstillstånd, där ortopedisk
specialvård är indicerad. Hit kan bl. a. hänföras resttillstånd efter olycksfall,
nervskador, reumatiska sjukdomar, andra deformerande ledsjukdomar
samt ryggradsåkommor. Då vården av dessa fall med hänsyn till erforderlig
utrustning och personal får anses synnerligen lämplig att kombinera med
den kirurgiska tuberkulosvården, föreslår medicinalstyrelsen, att de vårdplatser
vid ifrågavarande kustsanatorier, som icke erfordras för kirurgisk
tuberkulos eller särskilt upplåtes åt Hallands läns landsting, må disponeras,
förutom för eftervård av barnförlamningspatienter, i mån av behov
även för vård av andra långvariga ortopedfall från hela riket. För att
bästa möjliga resultat skall uppnås och för att i största möjliga utsträckning
kunna återföra patienterna til! produktivt arbete, bör härvid tonvikten
läggas på rehabilitation. Endast behandlingsbara fall bör ifrågakoinma
och företrädesvis sådana, som jämsides med den medicinska behandlingen
behöver omskolas eller erhålla arbetsträning. Vid den utökning och modernisering
av arbetslokalerna vid kronprinsessan Victorias kustsanatorium,
som enligt styrelsens mening måste komma till stånd, bör därför
behovet av lämpliga lokaler för arbetsvärd beaktas.

Enligt medicinalstyrelsen bör således av de vid Apelvikens kustsanatorium
befintliga vårdplatserna 182 disponeras för kirurgisk tuberkulos, 40
för vård av ortopediska fall från Hallands län samt 100 för eftervård av
barnförlamningspatienter. Vid kronprinsessan Victorias kustsanatorium
bör 110 vårdplatser reserveras för kirurgisk tuberkulos och 105 platser
disponeras för eftervård av barnförlamningsfall samt för andra sjukdomsfall,
som fordrar långvarig ortopedisk specialbehandling. Därest de för

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

kirurgisk tuberkulos och eftervård av barnförlamningspatienter avsedda
vårdplatserna icke utnyttjas för sitt egentliga ändamål, bör de beläggas
med andra ortopediska fall.

Vidkommande frågan om driftens finansiering erinrar medicinalstyrelsen,
att svenska landstingsförbundet i skrivelse den 2 oktober 1953
hemställt om en sådan ändring av bl. a. författningarna rörande de statsunderstödda
sjukvårdsformerna, att uttagande av en enhetlig vårdavgift
om 3 kronor per dag å allmän sal för inomlänspatient bleve möjlig.
I yttrande över denna framställning tillstyrkte medicinalstyrelsen införande
av en enhetlig patientavgift om 3 kronor samt framhöll, att, därest
en enhetlig patientavgift genomfördes vid landstingens lasarett och sjukstugor
samt inom övrig länsvis utbyggd vård, enahanda avgift jämväl
borde införas vid de av föreningar och stiftelser drivna centralanstalterna
för vanförevård och vård av kirurgisk tuberkulos.

Beträffande finansieringen i övrigt av sjukvården vid dessa centralanstalter
framhöll styrelsen i sitt förenämnda yttrande bl. a. följande.

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga har föreslagit en decentralisering
av den ortopediska vården till kliniker i så gott som varje län. De har
ansett naturligt, att landstingen övertoge det ekonomiska ansvaret för
denna vårdform lika väl som för övrig kroppssjukvård. De har vidare uttalat,
att det icke vore lämpligt att bibehålla nuvarande finansieringsform
för vanföreanstalternas kliniker främst på grund av att det kunde befaras,
att den för landstingen kostnadsfria vården vid vanföreanstalternas kliniker
kunde verka hämmande på utvecklingen av en länsvis utbyggd ortopedisk
vård samt att län eller stad, där en vanföreanstalts klinik vore belägen,
koinme i särskilt gynnsamt läge genom att icke belastas med några
kostnader för denna vård. Dessa synpunkter vore tillämpliga även på
kustsanatorierna.

1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården har i sitt
betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948: 48) framlagt förslag rörande statsbidragssystemet även
för den centraliserade vården. Efter avvägning av olika synpunkter har
de sakkunniga som sin uppfattning hävdat, att ett landstingskommunalt
huvudmannaskap för all sluten kroppssjukvård utanför undervisningssjukhusen
på längre sikt vore sjukvården till det största gagnet. De har
i fråga om centralanstalter, som ägdes och förvaltades av särskilda föreningar
och stiftelser, uttalat, att varje sjukvårdsområde, som beläde platser
på dylik centralanstalt, borde för sina egna patienter svara för anstaltens
driftunderskott på så sätt, att de utgåve gottgörelse för vården beräknad
efter vederbörande anstalts driftkostnader, sedan hänsyn tagits till inkomsterna
i form av statsbidrag, patientavgifter in. m. De sakkunniga
framhöll emellertid samtidigt, att huvudmännen borde beredas skälig
kompensation, förslagsvis genom en höjning av det av dem föreslagna
generella driftbidraget, i den mån staten avlyftes kostnader för den centraliserade
vården.

Medicinalstyrelsen har tidigare i yttranden över dessa betänkanden uttalat
sin principiella anslutning till däri uppdragna riktlinjer för finansieringen
av dessa vårdformer. Styrelsen vill vidare framhålla, att de

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

lokala huvudmännen träffat överenskommelse angående ersättning för sjukhusvård
inom främmande sjukvårdsområde i princip överensstämmande
med de grunder för driftkostnadernas bestridande, som de sakkunniga
föreslagit, dock att ersättningen för utomlänspatienterna begränsats till ett
bestämt belopp, som är avsett att motsvara vederbörandes självkostnad
med undantag av anläggnings- och utrustningskostnaderna, f. n. 50 kronor
per dag å allmän sal för den specialvård, varom här är fråga, av vilket
belopp 3 kronor erlägges av patienten och resten av vederbörande lokala
huvudman. Avgifterna vid vård å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
av sjuka, som är bosatta inom annan del av riket än Stockholms
stad eller Stockholms län, har fr. o. m. den 1 juli 1953 fastställts efter
analoga grunder, varvid man dock med hänsyn till undervisningens behov
av allsidigt klientel stannat vid ett belopp av 35 kronor, motsvarande avgiften
å allmän sal för icke-specialistvård enligt utomlänsavtalet.

I anslutning härtill vill medicinalstyrelsen föreslå, att vårdavgiften vid
vanföreanstalternas kliniker och vid kustsanatorierna fastställes med hänsyn
till genomsnittliga vårdkostnaden för underhållsdag, tills vidare dock
högst till de för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet fastställda
beloppen. De lokala huvudmännen torde härvid böra bidraga med det belopp,
varmed den fastställda vårdavgiften överstiger en generell patientavgift
av 3 kronor. Vid bifall härtill torde staten ej ha anledning att lämna
fasta bidrag till dessa vårdgrenar i samma utsträckning som f. n. Styrelsen
ifrågasätter, om icke bidraget till vanföreanstalternas kliniker bör slopas
och dessa alltså i detta hänseende bli likställda med de ortopediska lasarettsavdelningarna.
Bidraget till kustsanatorierna bör nedsättas till samma
belopp, som utgår till av kommunal huvudman driven kirurgisk tuberkulosavdelning
eller 1 krona 50 öre per vårddag. Härutöver bör staten bära
ansvaret för täckning av vårdkostnaderna i den mån dessa överstiger 35
kronor, d. v. s. för eventuellt underskott. Vid fastställandet av vårdavgiften
bör, för undvikande av onödig tidsutdräkt vid dess erläggande den genomsnittliga
vårdkostnaden under sistförflutna räkenskapsår tagas till utgångspunkt.

Medicinalstyrelsen framhåller, att vid bifall till vad styrelsen sålunda
föreslagit driftbidrag framdeles bör utgå med 1 krona 50 öre per vårddag
för de vårdplatser vid Apelvikens och kronprinsessan Victorias kustsanatorier,
som disponeras för kirurgisk tuberkulos, medan något driftbidrag
icke skall utgå för övriga vårdplatser. I anslutning härtill och då den
nya ordningen bör genomföras samtidigt med införandet av den allmänna
sjukförsäkringen eller fr. o. in. den 1 januari 1955, kan utgifterna för driftbidrag
till Apelvikens och kronprinsessan Victorias kustsanatorier för

250 000 kronor.

För övriga anstalter för kirurgisk tuberkulos kan medelsbehovet för
samma ändamål uppskattas till högst cirka 48 000 kronor, vilket belopp
med ledning av den faktiska beläggningen under budgetåret 1952/53 torde
kunna reduceras till 30 000 kronor.

budgetåret 1954/55 beräknas

292 x 1: 50 x365

292 X 3: 25 X 365

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Beträffande statsbidrag till täckande av underskott vid ifrågavarande
sanatorier kommer sådant icke framdeles att erfordras, så länge vårddagkostnaden
understiger 35 kronor. För budgetåren 1954/55 och 1955/56
kommer dock medel att erfordras för täckande av under innevarande budgetår
resp. sista halvåret 1954 uppkommande underskott. För budgetåret
1954/55 erfordras för ändamålet 3 460 000 kronor, varav 730 000 kronor
för bestridande av kostnader för retroaktivavgifter till statens pensionsanstalt.
Härjämte bör 50 000 kronor beräknas för bidrag till stödjebandage
och proteser åt patienter med ben- och ledtuberkulos.

Det sammanlagda medelsbehovet under anslaget till bidrag till driften au
anstalter för lcirurgisk tuberkulos för budgetåret 1954/55 skulle sålunda
uppgå till (250 000 + 30 000 + 3 460 000 + 50 000) 3 790 000 kronor.

För de vårdplatser vid Apelvikens kustsanatorium, som föreslagits skola
förhyras av Hallands läns landsting, bör ersättning utgå för vårdkostnaderna
enligt samma principer, som föreskrivits i gällande s. k. utomlänsavtal,
dock att ersättningen tills vidare bör begränsas till högst 35
kronor per vårddag. I likhet med vad som gäller beträffande av landsting
eller stad utanför landsting anordnad ortopedisk avdelning bör driftbidrag
icke erhållas för ifrågavarande vårdplatser. Bidrag till stödjebandage och
proteser bör utgå i samma utsträckning som beträffande kustsanatoriernas
övriga patienter.

Beträffande frågan om byggnadsbidrag framhåller medicinalstyrelsen,
att någon återleverering av uppburna byggnadsbidrag för de vårdplatser,
vilka avses skola ianspråktagas för annat ändamål än kirurgisk tuberkulos,
icke bör ifrågakomma. Styrelsen erinrar, att densamma tidigare tillstyrkt
anvisande av 775 000 kronor till uppförande av ny köksbyggnad m, in. vid
Apelvikens kustsanatorium. På grund av inträffad kostnadsstégring har
byggnadsföretaget nu kostnadsberäknats till 980 000 kronor. Med hänsyn
till nuvarande köksbyggnads bristfälliga beskaffenhet anser medicinalstyrelsen
det i hög grad angeläget, att statsbidrag beviljas för ändamålet. Vidkommande
kronprinsessan Victorias kustsanatorium har framställning
gjorts om statsbidrag för förbättrings- och moderniseringsarbeten, omfattande
bl. a. om- och tillbyggnad av operations-, röntgen- och undersökningsavdelningarna.
Kostnaden härför har beräknats till 503 000 kronor. Anstalten
är i stort behov av förbättrade diagnostiska och terapeutiska resurser.
För den nu föreslagna användningen av sanatoriet måste delvis
nya förslag upprättas rörande erforderliga ombyggnadsarbeten. Detta torde
i huvudsak böra anstå till dess statsmakterna i princip tagit ställning till
frågan om sanatoriets framtida användning. Något anslag för ifrågavarande
byggnadsföretag synes därför icke erforderligt för nästa budgetår.
Med hänsyn till det stora antalet barnförlamningsfall, som inträffat under
år 1953, är det emellertid synnerligen angeläget, att en vattenbassäng för
eftervård av barnförlamningspatienter snarast anordnas vid sanatoriet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106. 11

Direktionen för sanatoriet har därför för avsikt att redan för innevarande
budgetår hemställa om statsbidrag härför.

Å anslaget till bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter
fanns vid ingången av budgetåret 1953/54 ett belopp av
317 918 kronor disponibelt för att tillgodose andra ansökningar än sådana,
som redan beviljats. Medicinalstyrelsen har mottagit ansökningar
om bidrag för anordnande av vårdplatser för lungtuberkulos med tillhopa
76 000 kronor. Å andra sidan kan man räkna med återleverering till statsverket
av cirka 11 640 kronor i samband med nedläggande av en anstalt.
Det sammanlagda medelsbehovet för nästa budgetår under sistnämnda
anslag kan således beräknas till (980 000 + 76 000 — 11 640 — 317 918)
i runt tal 730 000 kronor.

Yttranden.

Över medicinalstyrelsens förslag har yttranden avgivits av statskontoret,
byggnadsstyrelsen, 1951 års vanförevårdsutredning, styrelsen för Apelvikens
kustsanaiorium och direktionen för kronprinsessan Victorias kustsanatorium
varjämte Hallands läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen
för svenska landstingsförbundet samt svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation,
vilka därtill erhållit tillfälle, avgivit yttranden i ärendet.

Förslaget om den framtida användningen av de för kirurgisk
tuberkulos icke erforderliga vårdplatserna vid ifrågavarande kustsanatorier
för i första hand eftervård av barnförlamningspatienter och i andra hand
för vård av ortopediska fall, som fordrar långvarig specialbehandling, bär
i samtliga remissyttranden i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Enligt statskontoret förtjänar det emellertid övervägas, om det icke kan
vara tillfyllest att i fortsättningen disponera förslagsvis endast Apelvikens
kustsanatorium för kirurgisk tuberkulos, varigenom kronprinsessan Victorias
kustsanatorium kunde helt frigöras för annat ändamål. Huruvida
ortopedvården är den vårdgren, som därvid i främsta rummet bör tillgodoses,
undandrager sig statskontorets bedömande. 1951 års vanförevårdsutredning,
som i likhet med medicinalstyrelsen anser viss tonvikt böra läggas
på rehabilitation, utgår från att frågan om rehabiliteringsverksamhetens
omfattning och närmare utformning kommer att göras till föremål för
fortsatt särskild utredning och förnyade överväganden i syfte att få till
stånd en rationell samordning av samhällets nuvarande och framtida resurser
på arbetsvärdens område. Svenska landstingsförbundets styrelse förutsätter,
att förslaget till disposition av befintliga vårdplatser skall kunna
modifieras, då särskilda omständigheter därtill föranleder, exempelvis vid
en svår polioepidemi. Liknande synpunkter har anförts av direktionen för
kronprinsessan Victorias kustsanatorium.

Gentemot det framlagda förslaget till avtal med Hallands
läns landsting har landstingets förvaltningsutskott riktat vissa er -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

inringar. Förvaltningsutskottet framhåller, att 1953 års landsting beslutat
att vid Apelvikens kustsanatorium förhyra dels förslagsvis 30 vårdplatser för
ortopedfall samt ben- och ledtuberkulosfall dels ock förslagsvis 10 vårdplatser
att disponeras som eftervårdsavdelning för klientel från Varbergs
lasarett. Enligt medicinalstyrelsens nu framlagda plan skall emellertid benoch
ledtuberkulos alltjämt inläggas på de s. k. riksplatserna, varför i förslaget
till avtal med landstinget upptagits 30 vårdplatser enbart för vård
av ortopediska fall. Som en följd av att vederbörande överläkare ställt sig
avvisande till tanken på en eftervårdsavdelning för ett allmän-medicinskt
och allmän-kirurgiskt eftervårdsklientel har vidare i avtalsförslaget de 10
eftervårdsplatserna reserverats för ortopediska och extremitetkirurgiska
tall samt andra vårdfall beträffande vilka särskild överenskommelse träffats
mellan remitterande läkare och sanatorieläkaren. Med den begränsning,
som sålunda skett beträffande vårdklientelet, är emellertid förvaltningsutskottet
knappast övertygat om, att vårdplatserna skall kunna av landstinget
helt utnyttjas.

Beträffande de av medicinalstyrelsen uppdragna riktlinjerna för finansieringen
av dritten vid de bägge kustsanatorierna har styrelsens förslag
härutinnan tillstyrkts av statskontoret, 1951 års vanförevårdsutredning,
styrelsen för Apelvikens kustsanatorium samt direktionen för kronprinsessan
Victorias kustsanatorium. Statskontoret anser sålunda medicinalstyrelsens
förslag innebära en för statsverket godtagbar lösning. Kostnaderna
för sanatoriernas drift inklusive utgifter för underhåll och reparation
av byggnader och inventarier ävensom kostnader för personalens
pensionering synes dock intill ett belopp av högst 50 kronor eller det belopp,
varmed ersättning för specialistvård utgår enligt det s. k. utomlänsavtalet,
böra täckas av vederbörande liemortslandsting. 1951 års vanförevårdsutredning
erinrar om att gällande utomlänsavtal endast avser vård
å vissa i avtalet särskilt angivna anstalter. Den av medicinalstyrelsen föreslagna
skyldigheten för de lokala huvudmännen att bekosta vård å ifrågavarande
kustsanatorier av patient från det egna vårdområdet måste därför
grundas antingen på en särskild därom mellan parterna träffad frivillig
överenskommelse eller på en författningsvägen fastställd sådan skyldighet.
Styrelsen för Apelvikens kustsanatorium anser det icke klart framgå, hur
den vårdavgift skall beräknas, efter vilken hemortslandstingens andel i
driftkostnaderna skall fastställas och anför därvid följande.

Det synes icke vara utsagt, huruvida förslaget innebär, att, sedan dagskostnaden
uträknats efter räkenskapsårets utgång, en avräkning skall ske
med de olika hemortslandstingen på grund av den sålunda fastställda verkliga
vårdavgiften. En sådan slutlig reglering synes emellertid ofrånkomlig
tör att erhålla bidrag till täckande av kustsanatoriets driftskostnader, även
om en sådan anordning skulle innebära eu återgång till det otympliga förfaringssätt,
som tillämpades före 1937. Erfarenheten från denna tid har
visat, att det ställer sig mycket svårt att från hemortslandstingen utfå er -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

sättning för mer än själva vårdkostnaden. Med anledning härav anser styrelsen
att i detta sammanhang följande omständigheter förtjänar att framhållas.

Uträknandet av sjukhusets dagkostnad sker sedan flera år i enlighet
med den till sjukhusens årsberättelser fogade, av medicinalstyrelsen fastställda
B-bilagan. Vid uträknandet av vårdavgiften per underhållsdag enligt
bilagans anvisningar kommer emellertid avgiften icke att inkludera omkostnaderna
å alla utgiftstitlar. Sålunda inbegripes i vårdavgiften icke
kostnader för pensionsavgifter, pensioner och understöd till f. d. befattningshavares
änkor, samt utgifter för särskild verksamhet, vilka kostnader
belastar driften. Enligt nuvarande förfaringssätt påverkas vårdavgiften i
vissa fall icke heller av sådana engångsanslag, som utöver ordinarie underhållsanslag
kan beviljas för visst ändamål. I den mån ifrågavarande
anslag kan anses avse nyanskaffningar eller avsevärda förbättringar redovisas
de i B-bilagan icke bland de driftkostnader, som påverkar vårdavgiften.

Det synes kustsanatoriets styrelse synnerligen angeläget, att klarhet vinnes
i här berörda spörsmål.

Såväl landstingsförbundets styrelse soin stadsförbundets sjukvårdsdelegation
motsätter sig ett slopande av nu utgående statsbidrag. Förbundsstyrelsen
anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Förbundsstyrelsen har tidigare i annat sammanhang framhållit, att den
skillnad i finansieringen av den länsvis utbyggda vården och den centraliserade
vården, som nu förefinnes, icke är rationell, och att ett överförande
av kostnaderna även för den sistnämnda vården på landsting och städer
är indicerat. Förutsättningen härför var dock, att landstingen och städerna
utanför landsting i annan ordning bereddes kompensation för de kostnadsökningar,
som därmed var förbundna. Någon sådan kompensation har icke
av medicinalstyrelsen ställts i utsikt, utan ämbetsverket har endast uttalat,
att den höjning av vårdavgifterna vid de statsbidragsberättigade vårdformerna,
varom förslag förelagts årets riksdag, skulle underlätta den föreslagna
kostnadsöverflyttningen. Denna kostnadsöverflyttning är icke en
isolerad företeelse, utan synes ingå som ett led i en pågående överflyttning
av statens sjukvårdskostnader på landstingen.

Det kan emellertid icke anses riktigt, att betydande kostnadsöverflyttningar
företages isolerat den ena efter den andra, utan att en rationell uppdelning
av kostnaderna för den hälso- och sjukvårdande verksamheten
kommer till stånd mellan staten och landstingen, vilket knappast kan ske
utan mera ingående överväganden. I avvaktan härpå är det motiverat att
tills vidare bibehålla de hittills utgående ordinarie statsbidragen till de
båda kustsanatorierna. I likhet med medicinalstyrelsen anser förbundsstyrelsen,
att utomlänsavtalets grunder i huvudsak bör tillämpas vid bestämmande
av landstingens vårdbidrag. Enligt förbundsstyrelsens mening
bör emellertid härvidlag hänsyn även tagas till utgående statsbidrag. Att
man i utomlänsavtalet kunnat bortse från statsbidragen beror på avtalets
ömsesidiga natur samt att statsbidragen till den akuta vård, som regleras
i avtalet, är av mycket underordnad betydelse. I förevarande fall däremot
skulle statsbidragen bli av sådan storleksordning, att man ej kan bortse
från dem. Förbundsstyrelsen anser därför, att såväl statsbidrag som vårdavgifter
bör avräknas, innan landstingsersättning sker. Till grund för

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

landstingsersättningen bör läggas dagkostnaden under föregående år, vilken
i förenklingssyfte bör avrundas till närmaste hela krontal.

En förutsättning för att landstingen och städerna utanför landsting skall
oidraga till vården å kustsanatorierna bör vara, att vederbörande patient
remitterats för vård till kustsanatoriet av läkare, som enligt utomlänsavtalet
tillförsäkrats remissrätt.

Liknande synpunkter framföres av stadsförbundets sjukvårdsdelegation,
som även framhåller, att medicinalstyrelsens förslag blott innebär skyldighet
för de sekundärkommunala huvudmännen att i sista hand ansvara för
anstalternas driftunderskott men icke någon rättighet för dem att få inflytande
på anstalternas drift eller någon möjlighet att kontrollera deras
verksamhet. Eu sådan anordning synes stå i uppenbar strid mot sjukhuslagens
bestämmelser om förvaltningen av sjukhus, vilka drives gemensamt
av flera huvudmän — genom en särskild för ändamålet bildad sammanslutning
eller på annat sätt — varvid envar av dessa huvudmän till viss
kvotdel i sista hand ansvarar för driftkostnaden.

Därest emellertid en lämplig och lagligen oantastlig form kan finnas för
omläggningen av kustsanatoriernas finansiering på grundval av medicinalstyrelsens
plan, har sjukvardsdelegationen intet att invända mot den föreslagna
principen, att driftkostnaderna, efter frånräkning av patientavgifter
och statsbidrag, skall täckas av vederbörande patients hemortslandsting
enligt samma grunder, som stadgas i det mellan landstingen och städerna
utanför landsting träffade s. 1c. utomlänsavtalet.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser sig icke kunna acceptera
förslaget, att landstinget efter vissa grunder skall erlägga ersättning
lör samtliga förhyrda vårdplatser även om de icke är belagda. Särskilt som
utskottet hyser betänkligheter beträffande möjligheterna att för angivet
patientklientel helt utnyttja samtliga vårdplatser anser sig utskottet icke
kunna binda landstinget vid ett så utformat avtal. Utskottet nödgas därför
påfordra, att ett blivande avtal utformas efter principen med gottgörelse i
förhållande till beläggningen men i övrigt enligt i föreliggande avtalsförslag
angivna grunder. Då enligt lämnad uppgift kustsanatoriets ledning
hyser den uppfattningen, att sådana av landstinget förhyrda platser, som
icke belägges av landstinget, utan svårighet skall kunna disponeras för
sanatoriets Övriga klientel, synes eu utformning av avtalet i överensstämmelse
med utskottets förslag icke behöva medföra någon nackdel för vare
sig sanatoriet eller staten.

Beträffande frågan om b y g g n a d s b i d r a g har statskontoret icke
något att erinra mot, att staten jämväl i framliden bidrager till kostnaderna
för nybyggnader vid sanatorierna. Direktionen för kronprinsessan Victorias
kustsanatorinm och styrelsen för Apelvikens kust sanatorium understryker
angelägenheten av, att nödvändiga om- och tillbyggnadsarbeten vid
sanatorierna snarast kommer till stånd. Byggnadsstyrelsen framhåller, att
köksbyggnaden vid Apelvikens kustsanatorium enligt under band inhäm -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

tade uppgifter är avsedd att utföras i huvudsaklig överensstämmelse med
ett den 5 november 1946 daterat ritningsförslag, vilket av byggnadsstyrelsen
granskats i februari månad 1947 och därvid kostnadsberäknats till cirka
726 000 kronor exklusive möblering och konstnärlig utsmyckning.

Från tidpunkten för kostnadsberäkningens utförande har emellertid
byggnadskostnaderna stigit med omkring 50 procent. Om byggnadsföretaget
skall komma till utförande i tidigare avsedd omfattning, bör sålunda
en högre kostnad än den nu såsom statsbidrag föreslagna, beräknas. Med
hänsyn till att så lång tid förflutit, sedan ritningsförslaget uppgjordes,
synes emellertid detsamma böra underkastas en förnyad prövning innan
det förverkligas, varvid även kostnadsfrågan ånyo bör upptagas till
granskning.

Medicinalstyrelsens skrivelse den 14 januari 1954 och yttranden.

Medicinalstyrelsen.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 30 november 1953 har styrelsen
för stiftelsen konung Oscar II:s och drottning Sophias guldbröllopsminne
anmält sin avsikt att fr. o. m. budgetåret 1954/55 vid sanatoriet i Nynäshamn
bereda vård åt barn med kronisk ortopedisk sjukdom, företrädesvis
från Stockholm, i stället för såsom hittills åt barn, lidande av kirurgisk
tuberkulos. Styrelsen har därvid utgått från, att statsbidrag liksom hittills
skall utgå till täckande av uppkommande driftunderskott. Enligt ett upprättat
förslag till ändring av gällande stadgar för stiftelsen har angivits, att
stiftelsen har till ändamål att taga sig an och vårda av kronisk sjukdom
lidande barn, främst ortopediskt sjuka, med företräde för barn från
Stockholm.

Den beslutade omläggningen av verksamheten vid sanatoriet i Nynäshamn
till att avse barn, lidande av kroniskt ortopediska sjukdomar, med
möjlighet att längre fram utan ytterligare stadgeändring utsträcka vården
till kroniskt sjuka barn, tillhörande andra kategorier, anser medicinalstyrelsen
önskvärd och lämplig. Då sanatoriet härigenom förlorar sin karaktär
av kirurgisk tuberkulosanstalt kan det emellertid enligt styrelsen ifrågasättas,
om statsbidrag och ersättning för driftunderskott fortfarande bör
utgå. Det synes sålunda knappast riktigt att likställa den vård, som torde
komma att meddelas vid ifrågavarande sanatorium, med den kvalificerade
ortopediska vård, som enligt vad medicinalstyrelsen i annat sammanhang
föreslagit är avsedd att framdeles meddelas vid Apelvikens och kronprinsessan
Victorias kustsanatorier. Enligt styrelsen talar starka skäl för att
för framtiden anse sanatoriet utgöra sådan större, från ålderdomshem fristående
anstalt för kroniskt sjuka, som avses i § 1 gällande kungörelse
angående statsbidrag till driftkostnaderna vid anstalter för kroniskt sjuka.
Härför talar bl. a., att vårdldientelet angivits såsom fall, lidande av kronisk
ortopedisk sjukdom, att enligt förslaget till ändrade stadgar för stiftelsen

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

vården när som helst kan komma att utsträckas även till andra kroniska
sjukdomsfall samt att anstalten mera avser att meddela eftervård än ortopedisk
specialvård. Styrelsen är för sin del beredd att upptaga anstalten i
den för Stockholms stad gällande planen för kronikervården. Då anstalten
är av enskild natur, kommer detta icke att medföra någon minskning av
stadens i övrigt bidragsberättigade platser. Under åberopande av vad styrelsen
anfört till stöd för sitt förslag angående ändrade grunder för vårdens
finansiering vid Apelvikens och kronprinsessan Victorias kustsanatorier
förordar styrelsen, att driftkostnaden vid anstalten Guldbröllopsminnet.
som under budgetåret 1952/53 uppgått till 20 kronor 78 öre per underhållsdag,
fr. o. m. den 1 januari 1955 bestrides enligt likartade grunder som
föreslagits i fråga om Apelvikens och kronprinsessan Victorias kustsanatorier.
I enlighet härmed skulle driftbidrag jämlikt kronikerkungörelsen
komma att utgå med 1 krona 50 öre per vårddag. Styrelsen förutsätter, att
vårdavgift icke kommer att uttagas med högre belopp än 3 kronor, ehuru
någon formell maximering av avgiften till visst belopp icke vidare skall
gälla inom kronikervården. Återstående kostnad tänkes intill ett belopp
av 35 kronor skola gäldas av vederbörande lokala huvudman. Frågan härom
bör lämpligen göras till föremål för förhandlingar med Stockholms stad.
Så länge vårdkostnaden, inklusive driftbidrag och vårdavgift, understiger
35 kronor per vårddag skulle alltså statsbidrag för täckande av driftunderskott
icke bliva erforderligt. Vid den minskning av statens ekonomiska
ansvar för driftunderskott, som sålunda förordas, torde fastställande av
stat för anstalten samt revision av densamma icke vidare behöva ankomma
på statlig myndighet.

Vid bifall till medicinalstyrelsens förslag bör under anslaget till bidrag
till driften av anstalter för kirurgisk tuberkulos för nästa budgetår anvisas
8 400 kronor avseende driftbidrag till anstalten under första hälften av
budgetåret 1954/55, medan för bestridande av driftbidrag under budgetårets
senare del medel bör anvisas under anslaget till bidrag till driften av
hem för kroniskt sjuka. Medelsbehovet under sistnämnda anslag kan för

/23 x 1 ‘ 50 X 365\

nästa budgetår beräknas till (---j i runt tal 6 300 kronor.

Medel kommer vidare att erfordras för täckande av under innevarande
budgetår resp. sista halvåret 1954 uppkommande driftunderskott. Styrelsen
har i annat sammanhang räknat med, att ett belopp av 3 460 000 kronor
erfordras för täckande av driftunderskottet vid de enskilda anstalterna för
kirurgisk tuberkulos under budgetåret 1953/54, vilket belopp med hänsyn
till eftersläpning i fråga om statsbidragens utbetalande icke torde komma
att nämnvärt påverkas av medicinalstyrelsens nu framlagda förslag.

Yttranden.

över medicinalstyrelsens framställning den 14 januari 1954 har yttranden
avgivits av statskontoret, svenska landstingsförbundets styrelse, Stock -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

holms stads sjukhus direktion samt styrelsen för stiftelsen konung Oscar II :s
och drottning Sophias Guldbröllopsminne.

Statskontoret finner det naturligt, att frågan om anstaltens framtida
användning tages under omprövning. Då anstalten ej synes
kunna erhålla en ekonomisk drift, kan det givetvis starkt ifrågasättas, huruvida
densamma alltjämt bör disponeras för sjukvårdsändamål med stöd av
statsmedel. Anses emellertid staten ej kunna undandraga sig att även i
framtiden lämna anstalten sitt stöd, synes ett oeftergivligt villkor härför
böra vara, att Stockholms stad jämte övriga huvudmän för kroppssjukvården
i landet, vilka främst kommer att draga nytta av anstalten, förbinder
sig att till denna hänvisa ett så stort antal patienter, att dess vårdkapacitet
helt utnyttjas. Under denna förutsättning har statskontoret icke något att
erinra mot att anstalten användes såsom kronikerhem för barn.

Svenska landstingsförbundets styrelse anser förslaget att framdeles använda
sanatoriet som kronikeranstalt lämpligt allra helst som vården av
kroniskt sjuka barn alltmer börjat uppmärksammas. Sålunda har Stockholms
läns landsting beslutat en utredning härom, och frågan är aktuell
även inom andra landstingsområden. Det är därför önskvärt, att anstalten
kan mottaga patienter även från andra sjukvårdsområden än Stockholms
stad.

Jämväl Stockholms stads sjukhusdirektion tillstyrker den föreslagna
ändrade användningen av sanatoriet. Direktionen framhåller, att stadens
behov av vårdplatser för kirurgisk tuberkulos under senare år ständigt
minskat samt att fåtalet barn, lidande av kirurgisk tuberkulos utan olägenhet
kan beredas vård vid S:t Görans sjukhus. Det vore därför fördelaktigt
för staden, om de ortopedfall, som erhållit specialbehandling på
stadens sjukhus, under den ofta långvariga eftervården kunde beredas plats
på sanatoriet i Nynäshamn, där vårdkostnaden är betydligt lägre än på stadens
sjukhus.

Stiftelsens styrelse erinrar, att stiftelsen bidrog till att avhjälpa ett trängande
behov, när verksamheten för vård av barn med kirurgisk tuberkulos
för drygt trettio år sedan igångsattes vid sanatoriet. Sjukdomen hade nämligen
då en betydande utbredning. Efterhand har emellertid läget ändrats,
vilket medfört, att sanatoriets kapacitet ej längre helt utnyttjas. Den
minskade beläggningen har uppmärksammats av såväl medicinalstyrelsen
som riksdagens revisorer. Oberoende därav har inom styrelsen dryftats frågan
om att finna en mer behövlig användning av stiftelsens resurser till
fromma för barn. Förvandling av stiftelsen till penningstiftelse med syfte
att lämna understöd till forskning eller annan verksamhet till gagn för
sjuka barn har därvid jämväl övervägts. Efter samråd med chefen för medicinalstyrelsen,
vilken med hänsyn till rådande brist på vårdplatser
bestämt avstyrkt tanken på penningstiftelse, har stiftelsen stannat för att
fortsätta med sjukvårdsverksamhet i egen regi vid anstalten allenast med
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 106.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

den skillnaden, att vården avses skola efter utgången av juni 1954 gälla
barn, som lider av kronisk ortopedisk sjukdom.

Beträffande vårdens framtida finansiering finner statskontoret
ej skäl föreligga för staten att utöver driftbidrag enligt kronikerkungörelsen
bidraga till anstaltens driftkostnader. De dagkostnader, som
ej täckes av vårdavgifter och statsbidrag, bör utan begränsning gäldas av
vederbörande lokala huvudmän. Därest anstalten kommer att användas
som kronikerhem, har statskontoret icke något att erinra mot att med
återbetalning av uppburna byggnadsbidrag från staten får tills vidare anstå.
Ämbetsverket förutsätter emellertid, att i framtiden krav på sådana
bidrag ej kommer att framställas. Med hänsyn till anstaltens natur av enskild
inrättning torde stat för anstalten alltjämt böra fastställas av Kungl.
Maj :t liksom det jämväl i fortsättningen bör ankomma på statlig myndighet
att företaga revision av anstaltens räkenskaper.

Svenska landstingsförbundets styrelse anser det lämpligt, att vården
finansieras i huvudsak efter utomlänsavtalets principer i den mån platser
å anstalten belägges av patienter från landstingen. Med hänsyn till den
ändrade karaktär vården skulle erhålla enligt medicinalstyrelsens förslag
har förbundsstyrelsen ingen erinran mot, att anstalten i statsbidragshänseende
likställes med kronikeranstalt.

Stockholms stads sjukhusdirektion anser sig däremot icke kunna godtaga
medicinalstyrelsens förslag till ändrade grunder för verksamhetens
finansiering. Innebörden av förslaget är i verkligheten, att staten — bortsett
från ett obetydligt driftbidrag — befrias från ansvaret för sanatoriets
finansiering och att detta ansvar i stället överflyttas på staden. En annan
omständighet, som jämväl bör beaktas, är att staden, som i sista hand kommer
att ansvara för driftunderskottet, icke erhåller något inflytande på
sanatoriets drift eller möjlighet att kontrollera dess verksamhet, vilket förhållande
synes stå i strid med sjukhuslagens bestämmelser om förvaltningen
av sjukhus, som drives gemensamt av flera huvudmän. Direktionen
påyrkar, att statsbidragsfrågan och i anslutning därtill spörsmålet om ändrad
finansiering av sanatoriets verksamhet ej upptages till behandling i
detta sammanhang utan först i samband med en allmän översyn och revision
av hela statsbidragssystemet. Direktionen är villig att upptaga förhandlingar
med stiftelsen om de närmare villkoren för ett samarbete i samband
med att frågan om sanatoriets ställning vid en revision av statsbidragssystemet
upptages till prövning.

Stiftelsens styrelse säger sig ha haft anledning räkna med, att statsmakterna
icke skulle vara mindre villiga att ikläda statsverket ansvaret för
driftunderskott vid vård av barn med kronisk ortopedisk sjukdom, eftersom
behovet av sådan vård är trängande, än att göra detta beträffande
vård av barn med kirurgisk tuberkulos. Om statsmakterna godtager medicinalstyrelsens
förslag om överflyttande å staden av ansvaret för driftunderskottet
i samband med den ändrade verksamheten, är förhandlingar

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 106.

i ämnet med staden oundgängliga. Styrelsen är emellertid angelägen framhålla,
att stiftelsen måste kunna påräkna att statsmakterna i avvaktan på
avsedd överenskommelse med staden liksom hittills ansvarar för uppkommande
driftunderskott, därest stiftelsen icke skall tvingas nedlägga all
verksamhet vid anstalten och till förnyat övervägande upptaga tanken att
övergå till att bli en penningstiftelse, som med inkomsterna bereder understöd
till någon som lämplig funnen verksamhet.

Departementschefen.

Genom enskilda läkares initiativ och med tillhjälp av enskilda medel tillkom
de tre första kustsanatorierna i riket, alla belägna vid västkusten, nämligen
kronprinsessan Victorias kustsanatorium vid Barkåkra år 1903, kustsanatoriet
vid Apelviken år 1904 och Styrsö kustsjukhus år 1908. Anstalterna,
som från början var tämligen enkla samt huvudsakligen avsedda
för vård av skrofulösa barn, har sedermera med bidrag från staten utvecklats
till större, tidsenliga specialsjukhus för vård av kirurgisk tuberkulos
hos såväl vuxna som barn. Som ägare till anstalterna har alltsedan deras
tillkomst stått enskilda föreningar med uppgift att anskaffa nödiga medel
för anstalternas drift. Nämnda anstalter utgjorde länge de enda anstalter,
där fall av kirurgisk tuberkulos från hela riket kunde erhålla erforderlig
specialvård. Sedermera tillkom ytterligare en för riket i dess helhet, om än
villkorligt, tillgänglig anstalt, nämligen en av stiftelsen Solhem år 1931
i Borås öppnad anstalt.

Jämsides med dessa anstalter har emellertid inrättats anstalter för kirurgisk
tuberkulos, avsedda endast för visst eller vissa sjukvårdsområdens
behov. Stockholms stad anordnade sålunda redan år 1910 vid sjukhuset S:t
Göran en avdelning för hithörande fall från Stockholm. Sedermera har
även Göteborg låtit för patienter från staden inrätta särskilda vårdplatser
för ifrågavarande ändamål. Slutligen har år 1922 för medel, som av konung
Oscar II och drottning Sophia donerats till minne av deras guldbröllop,
öppnats en anstalt i Nynäshamn för vård av barn, lidande av ben- och
körteltuberkulos.

Den allmänt minskade tuberkulosfrekvensen har medfört, att vissa anstalters
kapacitet kommit att utnyttjas endast till en mindre del. En minskning
av antalet riksplatser för kirurgisk tuberkulos har med anledning
härav ansetts påkallad och under senare år har också ett betydande antal
övertaliga vårdplatser ställts till förfogande för sådana vårdgrenar, där
tillgången på vårdplatser långt ifrån täcker behovet. Styrsö kustsanatorium
användes sålunda fr. o. m. den 1 juli 1951 icke längre som anstalt
för kirurgisk tuberkulos utan har öppnats för vård av sinnesslöa barn,
och Solhems sjukhus kommer att fr. o. m. den 1 juli 1954 övertagas av
Älvsborgs läns landsting, som avser att använda sjukhuset uteslutande för
ortopedvård. Till följd av tuberkulosens tillbakagång föreligger sedan några

20

Kungl. Maj:is proposition nr 106.

år tillbaka jämväl vid Apel vikens och kronprinsessan Victorias kustsanatorier
ett permanent överskott av vårdplatser, oaktat dessa anstalter fr. o. in.
den 1 juli 1950 medgivits rätt att disponera vissa vårdplatser även för eftervård
av barnförlamningspatienter. Vid Apelvikens kustsanatorium, som
bar 322 vårdplatser, utgjorde sålunda medelbeläggningen under tiden den
1 januari—31 oktober 1952 240 patienter, medan kronprinsessan Victorias
kustsanatorium med 215 vårdplatser under sannna tid hade en medelbeläggning
av 177 patienter. Med anledning härav har fråga uppkommit, huruvida
behov föreligger att framdeles bibehålla båda dessa anstalter vid deras
uppgift att tjäna som vårdanstalter för kirurgisk tuberkulos.

I sin till 1953 års riksdag avgivna berättelse har riksdagens revisorer
framhållit, att det sedan länge stått klart, att Guldbröllopsminnets sanatorium
till följd av den sjunkande tuberkulosfrekvensen icke längre är behövligt
för det ursprungligen avsedda ändamålet. Det syntes revisorerna
uppenbart, att en fortsatt drift av anstalten för vård av kirurgisk tuberkulos
icke är ekonomiskt försvarlig. Revisorerna förordade därför, att en
avveckling av anstalten kom till stånd snarast möjligt, varvid givetvis även
frågan om anstaltens framtida användning borde utredas.

Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för medicinalstyrelsens
förslag rörande den framtida användningen av Apelvikens och
kronprinsessan Victorias kustsanatorier har styrelsen förordat, att båda
dessa sanatorier även framdeles skall tjäna som anstalter för ortopedvård
inklusive vård av kirurgisk tuberkulos. I syfte att eliminera nuvarande
överskott på vårdplatser föreslås emellertid, att sanatorierna skall utgöra
anstalter förutom för vård av kirurgisk tuberkulos och eftervård av barnförlamningspatienter
jämväl för vård av andra ortopediska fall, som kräver
långvarig specialvård. Enligt styrelsens förslag skall sålunda av befintliga
vårdplatser vid Apelvikens kustsanatorium 182 disponeras för kirurgisk
tuberkulos, 100 för eftervård av barnförlamningspatienter samt 40
förhyras av Hallands läns landsting för dels vård av akuta ortopediska
fall dels ock eftervård av ortopediska och extremitetskirurgiska fall. Vid
kronprinsessan Victorias kustsanatorium tänkes 110 vårdplatser skola reserveras
för kirurgisk tuberkulos, medan återstoden eller 105 platser avses
skola disponeras för eftervård av barnförlamningsfall samt för vård av
andra ortopedfall, som kräver långvarig specialbehandling. Beträffande
båda sanatorierna skall vidare gälla, att sådana för vård av kirurgisk tuberkulos
och eftervård av barnförlamningspatienter avsedda vårdplatser, som
icke utnyttjas för sitt egentliga ändamål, skall beläggas med andra ortopediska
fall.

Det är självfallet av vikt, att vårdplatser, vilka till följd av minskad
förekomst av en sjukdom icke längre erfordras vid bekämpandet av denna
sjukdom, kommer till användning inom andra vårdområden, där brist på
vårdplatser föreligger. Enligt vad medicinalstyrelsen upplyst föreligger

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

21

f. n. ett stort behov av vårdplatser för en del kroniska sjukdomstillstånd,
där ortopedisk specialvård erfordras. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande
anstalter måste anses synnerligen lämpade för meddelande av sådan
vård anser jag mig böra förorda, att de vårdplatser, som icke erfordras för
vård av kirurgisk tuberkulos och eftervård av barnförlamningspatienter
eller förhyras av Hallands läns landsting, framdeles må tagas i anspråk för
fall från hela riket, som erfordrar långvarig ortopedisk specialbehandling.
Vid utredningsarbetet har övervägts att sammanföra samtliga patienter,
lidande av kirurgisk tuberkulos till ett av sanatorierna och helt frigöra
det andra för andra sjukvårdsändamål. En sådan lösning, som enligt mitt
förmenande skulle erbjuda stora fördelar, har emellertid på av medicinalstyrelsen
anförda skäl icke varit möjlig att åvägabringa. Vid sådant förhållande
synes mig det framlagda förslaget tills vidare innebära en godtagbar
lösning av frågan om ifrågavarande sanatoriers framtida användning.
Mot den närmare utformningen av medicinalstyrelsens förslag i
denna del har jag ingen erinran. Med anledning av vad Hallands läns
landstings förvaltningsutskott anfört önskar jag framhålla, att den av utskottet
berörda frågan synes böra upptagas till ytterligare prövning vid de
överläggningar, som torde komma att föregå upprättandet av ett definitivt
avtal mellan berörda parter. Jag vill emellertid redan nu som min uppfattning
uttala, att jag i likhet med medicinalstyrelsen anser av landstinget
för eftervård förhyrda platser böra avse sådana vårdfall, som för sin behandling
fordrar ortopedisk sakkunskap.

Vad härefter angår vårdens finansiering vid förenämnda anstalter har
medicinalstyrelsen föreslagit, att vederbörande landsting och stad utanför
landsting för patienter från det egna upptagningsområdet skall erlägga
ersättning för vårdkostnaden enligt samma principer, som fastställts i gällande
s. k. utomlänsavtal, dock att ersättningen tills vidare bör begränsas
till högst 35 kronor. Vidare har föreslagits, att statsbidraget till vårdplatser
för kirurgisk tuberkulos skall nedsättas från nuvarande 3 kronor 25
öre till 1 krona 50 öre eller det belopp, varmed statsbidrag f. n. utgår
till landsting och storstäder, samt att statligt driftbidrag icke skall utgå
till övriga vårdplatser. I den mån vårdkostnaden överstiger 35 kronor
tänkes erforderligt fyllnadsbidrag skola utgå av statsmedel. Den nya ordningen
är avsedd att träda i tillämpning samtidigt med sjukförsäkringsreformens
ikraftträdande eller fr. o. m. den 1 januari 1955. Medicinalstyrelsen
har i anslutning härtill erinrat, att ortoped- och vanförevårdssakkunniga
i sitt den 28 augusti 1948 avgivna betänkande med utredning och
förslag rörande ortoped- och vanförevårdens organisation uttalade, att erforderlig
utbyggnad av ortopediska vårdplatser borde ske länsvis och att
landstingen borde övertaga det ekonomiska ansvaret för denna vårdform
lika väl som för övrig kroppssjukvård. Jämväl 1946 års statsbidragssakkunniga
hävdade på sin tid, att ett landstingskommunalt huvudmannaskap

22

Knngl. Maj:ts proposition nr 106.

föx- all sluten kroppssjukvård utanför undervisningssjukhusen på längre
sikt vore sjukvården till det största gagnet, samt uttalade, att varje sjukvårdsområde,
som beläde platser på en av förening eller stiftelse driven
centralanstalt, borde härför erlägga gottgörelse, beräknad efter vederbörande
anstalts genomsnittliga driftkostnad. Vid framräkningen av detta
driftkostnadsbidrag borde hänsyn tagas till anstaltens inkomster i form av
statsbidrag, patientavgifter in. in. Medicinalstyrelsen framhåller, att styrelsen
tidigare i olika sammanhang i princip anslutit sig till de sålunda
uppdragna riktlinjerna för ortopedvårdens finansiering och anser sig därför
i konsekvens härmed nu böra föreslå, att en omläggning av finansieringsgrunderna
för kustsanatorierna kommer till stånd, allra helst som de
ökade inkomster för de lokala huvudmännen, som genomförandet av en
enhetlig patientavgift vid de statsunderstödda sjukvårdsformerna kommer
att medföra, väsentligt bör underlätta eu dylik omläggning.

Det torde vara obestridligt, att möjligheterna till ortopedisk specialvård
f. n. är högst otillräckliga och att därför behov av en avsevärd utbyggnad
av ortopediska vårdplatser föreligger. Huvudmannaskapet för ortopedvården
torde få anses åvila landsting och landstingsfria städer. Jag anser det
därför följdriktigast, att det vidgade vårdbehovet inom ortopedien tillgodoses
genom att ortopediska kliniker såsom redan skett inom vissa landstingsområden
anknytas till övrig lasarettsvård och att utbyggnaden sålunda
sker länsvis. Det synes då av flera skäl vara mindre lämpligt att bibehålla
den nuvarande finansieringsformen vid kustsanatorierna och sålunda vid
sidan av landstingsbekostad ortopedisk vård vid vissa landstings egna kliniker
uppehålla en till övervägande del likartad vård vid kustsanatorierna,
som drives med i huvudsak statsmedel. Det är anledning befara, att ett
dylikt system kommer att verka hämmande på utvecklingen av en såsom
önskvärd ansedd länsvis utbyggd ortopedisk vård. Med hänsyn härtill och
då ifrågavarande anstalter framdeles i vidgad utsträckning kommer att för
vård mottaga rent ortopediska fall har jag intet att erinra mot medicinalstyrelsens
förslag, att vederbörande landsting i princip skall svara för vårdkostnaden
enligt samma grunder, som stadgas i det mellan landsting och
städer utom landsting träffade s. k. utomlänsavtalet. Vid remissbehandlingen
av medicinalstyrelsens förslag har man icke heller haft något att
erinra mot den föreslagna principen om landstingens huvudmannaskap för
ifrågavarande vård. De erinringar, som riktats mot förslaget, har hänfört
sig till kostnadsfördelningen mellan stat och landsting och icke till principfrågan.
Sålunda har från såväl landstingsförbundets som stadsförbundets
sida påyrkats, att nu utgående statsbidrag bibehålies. För egen del
anser jag, att med ett ställningstagande till statsbidragsfrågan lämpligen
bör tills vidare anstå. Denna fråga synes mig sålunda böra upptagas till
prövning i samband med prövningen av de förslag, som 1951 års vanförevårdsutredning
kan komma att framlägga. Jag tillstyrker därför, att nu -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

varande statsbidrag alltjämt tills vidare må utgå för vård av kirurgisk
tuberkulos och eftervård av barnförlamningspatienter. Då utomlänsavtalets
grunder bör i huvudsak tillämpas vid bestämmandet av landstingens ersättning
för lämnad vård, följer härav bl. a., att huvudmännens ersättningsskyldighet
endast skall gälla i fråga om patienter, som remitterats till
vederbörande kustsanatorium av remissberättigad läkare. Beträffande ersättningens
storlek har medicinalstyrelsen föreslagit, att ersättningsbeloppet
skall grundas på den faktiska vårdkostnaden under det räkenskapsår,
som tilländagått närmast före ingången av det kalenderår, varunder vården
meddelats. Detta förslag synes mig välgrundat. Av vad jag i det föregående
förordat följer emellertid att vid bestämmandet av landstingens gottgörelse
avdrag bör göras för såväl utgående statsbidrag som gällande patientavgift.
I överensstämmelse med vad som i årets statsverksproposition föreslagits i
fråga om vanföreanstalternas kliniker föreslår jag, att den vårdavgift, som
må uttagas vid kustsanatorierna, fr. o. m. den 1 januari 1955 fastställes till
3 kronor för patient, som omfattas av sjukförsäkringen. Den vid remissbehandlingen
från visst håll framförda uppfattningen, att av medicinalstyrelsen
föreslagen anordning för driftens finansiering icke låter sig förenas
med sjukhuslagens bestämmelser om förvaltningen av sjukhus kan
jag icke dela. Då i förevarande fall landstingens ersättning begränsats till
ett från början maximerat belopp, torde, även om detta belopp icke oväsentligt
överstiger den nuvarande faktiska vårdkostnaden, anstalten icke bliva
underkastad sjukhuslagens bestämmelser. Jag vill emellertid betona, att
jag betraktar medicinalstyrelsens av mig godtagna förslag till driftens
finansiering endast som en provisorisk lösning av frågan om det ekonomiska
ansvaret för den vård, varom här är fråga, samt att jag förutsätter,
att denna fråga upptages i ett större sammanhang i första hand i samband
med en prövning av spörsmålet om vanförevårdens framtida organisation.

Av medicinalstyrelsens förslag framgår icke klart, vilka kostnader som
skall inräknas i den vårdavgift, som skall ligga till grund vid bestämmandet
av landstingens ersättning. Denna fråga liksom övriga detalj spörsmål, som
kan aktualiseras vid ett genomförande av den nya ordningen, synes lämpligen
böra regleras vid de överläggningar mellan medicinalstyrelsen och berörda
parter, som torde få föregå förslagets genomförande.

Beträffande frågan om byggnadsbidrag till ifrågavarande anstalter delar
jag medicinalstyrelsens uppfattning angående angelägenheten av en ny
köksbyggnad vid Apelvikens kustsanatorium. Jag är emellertid icke nu beredd
att taga ställning till förslaget om medelsanvisning för detta byggnadsföretag.
Såsom byggnadsstyrelsen framhållit, bör nämligen föreliggande
ritningsförslag underkastas förnyad prövning. Det är härvid av vikt ätt
alla de möjligheter till begränsningar och förenklingar i byggnadsprogrammet
tillvaratages, som är möjliga utan att syftet med byggnadsföretaget
förfelas.

24

Kungl. Maj:Is proposition nr 106.

I detta sammanhang vilt jag anmäla, att direktionen för kronprinsessan
\ ictorias kustsanatorium i skrivelse den 5 februari 1954, vilken skrivelse
inkommit til! inrikesdepartementet den 19 februari samma år, hemställt
om anvisande av 80 000 kronor för anordnande av två vattenbassänger för
behandling av barnförlamningspatienter. I skrivelsen framhålles, att ett
70-tal barnförlamningspatienter vårdas vid sanatoriet, vilket antal emellertid
beräknas kunna utökas avsevärt. De patienter, som mottages vid anstalten,
utgöres till mycket stor del av svårt förlamade för vilkas behandling
sjukhuset förfogar över viss mekanisk utrustning. Vattenbassäng saknas
emellertid. Möjlighet till badbehandling utgör ofta en nödvändig förutsättning
för att patienterna skall kunna effektivt uppöva den genom sjuk*
domen försvagade muskelfunktionen. Uppmärksammas bör även den gynnsamma
effekt för patienternas depression, som denna behandlingsform
medför. Vid företagen utredning har det visat sig, att två bassänger bör
anläggas, varav en för behandling av barn under fem år. Kostnaden uppskattas
till 80 000 kronor. Medicinalstyrelsen tillstyrker i skrivelse den
18 februari 1954 direktionens framställning. I likhet med medicinalstyrelsen
anser jag det angeläget, att de förbättrade vårdmöjligheter, som tillkomsten
av föreslagna vattenbassänger skulle innebära, snarast möjligt
tillskapas. Jag finner mig därför böra tillstyrka, att statsbidrag må utgå
för anordnande av två vattenbassänger vid kronprinsessan Victorias kustsanatorium
med det belopp, som kan komina att tillstyrkas av centrala
sjukvårdsberedningen vid dess granskning av föreliggande förslag, dock
högst med 80 000 kronor.

Jag övergår härefter till frågan om den framtida användningen av Guldbröllopsminnets
sanatorium i Nynäshamn. Härutinnan har medicinalstyrelsen
föreslagit, att sanatoriet fr. o. in. den 1 januari 1955 skall omändras
till en anstalt för kroniskt sjuka barn med företräde för barn från Stockholm.
Statsbidrag föreslås skola utgå med 1 krona 50 öre per dag. Beträffande
finansieringen i övrigt förutsätter styrelsen, att patientavgiften
höjes till 3 kronor samt att återstående driftkostnad skall gäldas av vederbörande
patients hemortslandsting enligt i huvudsak de grunder, som fastslagits
i utomlänsavtalet, tills vidare dock intill ett belopp av högst 35 kronor
per dag. Frågan härom föreslås böra göras till föremål för förhandlingar
med Stockholms stad. Medicinalstyrelsens förslag har tillstyrkts av samtliga
remissmyndigheter med undantag för sjukhusdirektionen i Stockholm.
Sistnämnda myndighet har visserligen anslutit sig till förslaget om ändrad
användning av sanatoriet men påyrkat ett bibehållande av nuvarande
finansieringsform för verksamheten i avbidan på en allmän översyn och
revision av gällande statsbidragssystem. Det torde vara uppenbart, att denna
direktionens inställning rubbat eu väsentlig förutsättning för ett genomförande
av medicinalstyrelsens förslag enligt vilket anstalten företrädesvis
skall stå till förfogande för barn från Stockholms stad, lidande av kronisk

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ortopedisk sjukdom. För egen del finner jag, att ett tillmötesgående av
sjukhusdirektionens krav skulle innebära, att till ifrågavarande anstalt
skulle utgå ett i förhållande till övriga kronikeranstalter förhöjt statsbidrag,
varjämte staten skulle täcka eventuellt uppkommande driftunderskott,
eller med andra ord, att staten skulle åtaga sig ansvaret för en vård,
beträffande vilken huvudmannaskapet åvilar landsting och landstingsfria
städer. Jag kan givetvis icke biträda en sådan anordning. Som medicinalstyrelsen
framhållit föreligger f. n. ett behov av vårdplatser för kroniskt
sjuka barn i allmänhet och ortopediskt sjuka i synnerhet. Jag anser mig
därför böra biträda förslaget, att sanatoriet i Nynäshamn skall upphöra
att fungera som vårdanstalt för kirurgisk tuberkulos och i stället upplåtas
för vård av kroniskt sjuka. Stockholms stads sjukhusdirektion har vitsordat,
att det skulle vara fördelaktigt för staden att kunna utnyttja vid anstalten
befintliga vårdplatser för kroniska ortopediska fall. Det synes mig
därför icke uteslutet, att staden efter ytterligare överväganden kan finna
skäl biträda medicinalstyrelsens förslag jämväl i frågan om verksamhetens
finansiering. Det torde få ankomma på medicinalstyrelsen att upptaga
förhandlingar med staden i frågan. Därest det härvid icke skulle visa
sig möjligt att åvägabringa en överenskommelse med staden i enlighet med
medicinalstyrelsens förslag förordar jag, att anstalten framdeles avses för
vård av kroniskt sjuka barn från hela riket utan företrädesrätt för sjuka
från staden med den finansiering av verksamheten, som av medicinalstyrelsen
förordats. På medicinalstyrelsen bör ankomma att träffa de anstalter,
som erfordras härför. Jag förordar, att den föreslagna omläggningen av
verksamheten kommer till stånd fr. o. m. den 1 januari 1955, efter vilken
tidpunkt bidrag av statsmedel icke bör utgå för fortsatt drift av anstalten
för kirurgisk tuberkulos.

Vad slutligen angår medelsbehovet för nästa budgetår under anslaget
till bidrag till driften av anstalter för kirurgisk tuberkulos erfordras vid
bifall till vad jag i det föregående föreslagit i driftbidrag till Apelvikens
och kronprinsessan Victorias kustsanatorier (292 X 3: 25 X 365) i runt tal
346 000 kronor. För anstalten Guldbröllopsminnet kan för tiden den 1 juli
—31 december 1954 erforderligt driftbidrag beräknas till 8 400 kronor. För
övriga anstalter torde erfordras omkring 30 000 kronor.

Till stödjebandage och proteser har under de två senaste budgetåren utbetalats
i genomsnitt 52 000 kronor. På grund av Älvsborgs läns landstings
övertagande av Solhems sjukhus fr. o. m. den 1 juli 1954 torde medelsbehovet
för nästa budgetår kunna beräknas till 50 000 kronor.

För bidrag till täckande av driftunderskott vid enskilda anstalter under
budgetåret 1953/54 har medicinalstyrelsen beräknat ett belopp av 3 460 000
kronor, varav 730 000 kronor för bestridande av kostnaderna för retroaktivavgifter
till statens pensionsanstalt. Någon medelsanvisning för sistnämnda
ändamål torde emellertid icke erfordras för nästa budgetår. Enligt
3 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 106.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

vild jag numera inhämtat lärer nämligen beslut i pensionsfrågan icke vara
att påräkna under innevarande budgetår. För täckande av driftunderskott
vid de enskilda anstalterna för kirurgisk tuberkulos under budgetåret 1953/54
synes sålunda böra upptagas ett belopp av (3 460 000 — 730 000) 2 730 000
kronor.

Det sammanlagda medelsbehovet under anslaget till bidrag till driften av
anstalter för kirurgisk tuberkulos skulle alltså för nästa budgetår uppgå
till (346 000 + 8 400 + 30 000 + 50 000 + 2 730 000) 3 164 400 kronor, vilket
belopp torde kunna avrundas nedåt till 3 160 000 kronor.

Vad åter angår medelsbehovet under anslaget till uppförande eller inrättande
av tuberkulossjukvårdsanstalter bör vid bifall till vad jag tidigare
föreslagit medel anvisas för anordnande av två vattenbassänger vid kronprinsessan
Victorias sanatorium. Jag förordar vidare, att medel beräknas
för att tillgodose framställningar om bidrag till anordnande av nya platser
för lungtuberkulos. För detta ändamål synes ett belopp av 80 000 kronor
böra avses. Å andra sidan torde man kunna räkna med återleverans till
statsverket av omkring 11 600 kronor i samband med att en anstalt nedlägges.
Det sammanlagda medelsbehovet skulle alltså uppgå till (80 000 +
80 000 — 11 600) 148 400 kronor. Då emellertid ett belopp av 317 918 kronor
finnes disponibelt å anslaget, är det icke erforderligt att ytterligare medel
anvisas för nästa budgetår. Anslaget torde därför böra uppföras med allenast
ett formellt belopp av 100 kronor.

Jag vill till sist erinra, att bidrag till driften av Guldbröllopsminnets anstalt
under tiden den 1 januari—30 juni 1955 kommer att utgå från anslaget
till bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka. Erforderligt driftbidrag
kan beräknas till i runt tal 6 300 kronor. Då förevarande anslag är
av förslagsanslags natur, torde emellertid någon uppräkning av i årets
statsverksproposition för ändamålet föreslaget anslag icke behöva ske.

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts, hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig i det föregående förordade förslag
rörande den framtida användningen av Apelvikens och
kronprinsessan Victorias kustsanatorier samt stiftelsen
konung Oscar II :s och drottning Sophias Guldbröllopsminnes
sanatorium i Nynäshamn;

b) till Bidrag till driften av anstalter för kirurgisk tuberkulos
för budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3 160 000 kronor;

c) medgiva, att kronprinsessan Victorias kustsanatorium
i Barkåkra må för bestridande av kostnaderna för anordnande
av två vattenbassänger komma i åtnjutande av statsbidrag
med högst 80 000 kronor;

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

d) till Bidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter
för budgetåret 1954/55 under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 100 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Torsten Jeppsson.