Kangl. Maj:ts proposition nr 100.
1
Nr 100.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändring i gällande
bestämmelser om ersättning för tjänstgöring på
obekväm arbetstid m. m.; given Stockholms slott den
26 februari 1954.
Kungl, Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
John Lingman.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås vissa jämkningar i de på grundval av beslut vid
1952 års riksdag beslutade provisoriska bestämmelserna om ersättning för
arbete på obekväm arbetstid. Sålunda förordas bl. a., att den nuvarande
föreskriften om reducering i vissa fall av antalet ersättningsberättigande
nattimmar skall ändras i syfte att dels förenkla tillämpningen och dels
minska ojämnheterna för berörda personalgrupper. 1
1 Bihatig till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 100.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari
1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om ändring i gällande
bestämmelser om ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid
samt anför därvid följande.
Inledning.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 4 juni och den 3 september
1948 tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet särskilda utredningsmän1
med uppdrag att verkställa utredning rörande arbete på obekväm
arbetstid för befattningshavare i statens tjänst och därmed sammanhängande
frågor.
1 avvaktan på slutförandet av nämnda utredning och av arbetstidsutredningen1
2 har Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut (prop. 1952:61;
SU 50; Rskr 70) genom kungörelsen den 14 mars 1952 (nr 68) förordnat
om provisoriskt lönetillägg åt statstjänstemän för tjänstgöring på obekväm
arbetstid.
Med skrivelse den 31 augusti 1953 har utredningen avlämnat ett delbetänkande
angående obekväm arbetstid för statstjänstemän (stencilerat). Över
betänkandet har utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning,
försvarets sjukvårdsstyrelse, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, överbefälhavaren, sjökarteverket, socialstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, pensionsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, statskontoret, generaltullstyrelsen,
skolöverstyrelsen, rikets allmänna kartverk, lotsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, direktionen för Karolinska sjukhuset, länsstyrelserna i
Jönköpings, Kristianstads, Örebro och Västerbottens län, statens lönenämnd,
statens avtalsnämnd, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, arbetstidsutredningen, Statstjänar
1
Generaldirektören A. E. V. Swartling, tillika ordförande, expeditionschefen F. C. W.
Ericson, ombudsmannen Märta M. Liljegren, ledamoten av riksdagens första kammare
E. A. Lindblom, andre förbundsordföranden A. E. Nelgård och byråchefen G. H. Siedman.
2 Tillkallad enligt Kungl. Maj :ts beslut den 28 februari 1947.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
3
kartellen, Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
I det nu föreliggande betänkandet redogör utredningen för sina principiella
ståndpunktstaganden till spörsmålet, huruvida viss arbetstid med
hänsyn till sin förläggning å kalenderdygnet eller till visst kalenderdygn
eller av andra skäl må anses för tjänstemännen innebära viss obekvämhet.
Inom ramen för sina direktiv avger utredningen också förslag i fråga om
kompensation för arbete på obekväm tid åt tjänstemän med reglerad arbetstid.
I enlighet med direktiven har utredningen ej till behandling upptagit
frågan om kompensationens storlek.
Spörsmålet, huruvida kompensation för obekväm arbetstid bör ifrågakonuna
jämväl för anställningshavare med oreglerad arbetstid, har synts
utredningen böra bedömas i särskild ordning för varje ifrågakommande
verk efter särskilda utredningar från fall till fall. Utredningsmännen ifrågasätter,
att uppdrag att verkställa dylika särskilda utredningar i förekommande
fall anförtros åt de berörda myndigheterna.
Utredningen har för avsikt att senare framlägga betänkande med förslag
rörande bl. a. dels sådan beredskapsskyldighet (beredskaps- eller jourtjänst,
passiv tjänst) som i vissa fall åligger tjänstemännen, dels tillgodoräkning
såsom arbetstid av tid i samband med vissa slag av tjänsteresor, dels vissa
frågor avseende gottgörelse enligt bestämmelserna för arbete på övertid och
dels det anta! fridagar, som normalt bör tillkomma varje tjänsteman.
Med hänsyn till vad jag i det följande kommer att föreslå synes det mig
icke erforderligt att i detalj redogöra för utredningens förslag och däröver
avgivna yttranden, utan jag torde få inskränka mig till att något beröra
sambandet mellan förevarande utredning och arbetstidsutredningen ävensom
lämna en kortfattad redogörelse för de konkreta förslag beträffande
kompensation för arbete på obekväm tid, som framlagts i det föreliggande
betänkandet. Innan jag ingår på dessa spörsmål torde jag emellertid få
redogöra för de nu gällande provisoriska bestämmelserna i ämnet.
Gällande bestämmelser.
Enligt förenämnda kungörelse 1952:68 är förmånen av lönetillägg för
tjänstgöring på obekväm arbetstid i princip begränsad till att avse tjänstemän
i högst 16 lönegraden, som fyllt 17 år, har reglerad arbetstid och enligt
32 § Saar äger att för arbete under motsvarande förhållanden erhålla gottgörelse
för övertidstjänstgöring. Lönetillägg utgår för sådan fullgjord verklig
tjänstgöring på obekväm arbetstid, som inte skall anses utgöra övertidsarbete.
Till obekväm arbetstid hänföres i kungörelsen arbetstid, som infaller
mellan kl. 19 (vardag före sön- och helgdag kl. 18) och 6 eller å sön- eller
helgdag, påskafton, midsommarafton eller julafton mellan kl. 6 och 19.
4
Iiungl. Maj:ls proposition nr 100.
Det provisoriska lönetillägget har fastställts till olika belopp per timme
för tjänstemän i lönegraderna 1—4 (30 öre) och 5—8 (35 öre) samt i lägst
9 lönegraden (40 öre), vilka timbelopp motsvarar i stort sett 10—15 procent
av den efter nu utgående löner för 200 timmar per månad beräknade timlönen.
Rätten till lönetillägg för tid mellan kl. 22 och 6 har gjorts beroende av
omfattningen av utfört arbete. Om sålunda antalet arbetstimmar enligt
tjänstgöringslista eller annan därmed jämförlig handling, utökat med det
ytterligare antal timmar varunder tjänstemannen fullgjort tjänstgöring som
inte skall anses utgöra övertidsarbete, uppgår till eller överstiger 193 timmar
för 30 dagar eller däremot svarande timantal för annan arbetstidsperiod,
utgår lönetillägg för all fullgjord tjänstgöring mellan kl. 22 och 6. Understiger
däremot arbetstiden för 30 dagar nämnda timantal, utgår lönetillägg
för tjänstgöring mellan kl. 22 och 6 endast i den mån antalet till sådan
tid förlagda arbetstimmar överstiger tre gånger det antal timmar, varmed
arbetstiden understiger 193 timmar för 30 dagar. Detta innebär, att en
tjänsteman, som har en arbetstid av exempelvis 190 timmar för 30 dagar,
erhåller lönetillägg för tjänstgöring mellan kl. 22 och 6 endast om och i den
mån han under sådan tid fullgör tjänstgöring mer än 9 timmar. I de fall,
då annan kontant gottgörelse förekommer med hänsyn till arbetets förläggning
till tid mellan kl. 22 och 6, skall det provisoriska lönetillägget för
samma tid minskas med motsvarande belopp eller helt bortfalla.
Beräknas tiden för fullgjord tjänstgöring enligt meddelade arbetstidsbestämmelser
motsvara viss kortare tjänstgöringstid, skall den tid, för vilken
lönetillägget må beräknas, minskas i motsvarande mån. Härmed avses
sadana fall, då längre tjänstgöringstid än den eljest normala må uttagas
på grund av att den verkliga tjänstgöringstiden med hänsyn till arbetets art
anses motsvara viss kortare tjänstgöringstid.
Lönetillägg enligt i kungörelsen meddelade bestämmelser utgår också för
tjänstgöring, som inte fullgjorts i enlighet med tjänstgöringslista eller därmed
jämförlig handling. Härvid skall emellertid iakttagas, att av sålunda
fullgjord tjänstgöring arbetstid, som ej uppgår till 30 minuter i en följd,
inte ma tagas i beräkning för bestämmande av tillägg, med mindre under det
kalenderdygn tjänstgöringen fullgjorts förekommer någon period av dylik
tjänstgöring, vilken uppgår till minst 30 minuter i en följd.
Åt verksmyndigheterna har uppdragits att, om så erfordras, utfärda närmare
föreskrifter rörande tillämpningen av kungörelsen.
Utredningsuppdraget och arbetstidsutredningen.
Utredningen.
Arbetstidsutredningen bar bl. a. att undersöka förutsättningarna för att
slopa eller begränsa nu gällande undantag från arbetstidslagstiftningens
Kungl. Maj:ts proposition av 100.
5
tillämpningsområde. Arbetstidsutredningen har därvid att särskilt beakta
spörsmålen om en arbetstidsreglering för arbete, som utföres av staten,
inom sjukvårdsväsendet och den yrkesmässiga trafiken. Vid sidan av de
särskilda undersökningar, som skall syfta till att utröna möjligheterna för
ett eventuellt upphävande av gällande undantag från den allmänna arbetstidslagen,
innefattar arbetstidsutredningens program även frågan om en
förkortning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper.
Då alltså det uppdrag, som givits åt arbetstidsutredningen, avser arbetstidstekniska
spörsmål även inom den statliga sektorn, kunde det redan vid
behandlingen av 1945 års lönekommittés förslag om en särskild utredning
rörande arbete på obekväm arbetstid och därmed sammanhängande förhållanden
för statstjänstemännen förutses, att de båda utredningsorganen
skulle komma att syssla med problem av i vissa fall samma och i andra fall
av åtminstone i flera hänseenden likartad natur. På grund härav föll det
sig också naturligt, att den av lönekommittén rekommenderade utredningen
från början ställdes i visst beroendeförhållande till resultatet av arbetstidsutredningens
undersökningar. I samband med att lönekommitténs förslag
till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. förelädes riksdagen i proposition
den 9 maj 1947 (nr 281) anförde sålunda föredragande departementschefen,
att utredningen om obekväm arbetstid knappast syntes kunna
genomföras, förrän arbetstidsutredningen slutfört eller åtminstone till viss
del redovisat sitt arbete.
Utredningen framhåller, att det redan från början var av intresse för de
båda utredningsorganen att till undvikande av dubbelarbete söka snarast
möjligt dels klargöra, i vilka avseenden beröringspunkter förefinnes mellan
dem anförtrodda utredningsuppdrag, och dels överenskomma om programmet
för det fortsatta arbetet. Vid ett gemensamt sammanträde våren 1949
framfördes från ömse håll skäl för att utredningen om den obekväma arbetstiden
helt borde anstå tills vidare i avbidan på slutförandet av arbetstidsutredningens
arbete. Vid de fortsatta överläggningarna enades man
emellertid om att arbetet inom utredningsorganen borde fortgå parallellt
och i enlighet med en för samarbetet skisserad plan. Arbetstidsutredningen
skulle sålunda först avsluta sina undersökningar rörande bl. a. arbete, som
bedrives av staten, samt framlägga av undersökningarna påkallade förslag
om i vissa fall förkortad arbetstid, innan utredningen om obekväm arbetstid
slutförde sitt utredningsarbete. De sakkunniga inom denna utredning hade
emellertid att, i avvaktan på resultatet av arbetstidsutredningens arbete,
verkställa de specialundersökningar, som kunde befinnas erforderliga för
ett framtida ställningstagande till spörsmålet om den obekväma arbetstiden
och därmed förbundna frågor.
Enligt vad utredningen vidare framhåller hyste man inom arbetstidsutredningen
vid den tidpunkt, då överenskommelsen beträffande ordningsföljden
mellan utredningarna träffades, förhoppningar om att inom en ganska nära
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
framtid kunna åtminstone delvis färdigställa det undersökningsmaterial,
som erfordrades för att avgörande skulle kunna träffas bl. a. i fråga om
huruvida och i vilken omfattning regler om kompensation för till obekväm
tid förlagt arbete borde föreskrivas i den allmänna arbetstidslagen. Arbetstidsutredningen
har emellertid av olika skäl blivit förhindrad att följa det
uppgjorda programmet, främst till följd av att den under mellantiden måst
ge företräde åt andra, mera brådskande uppgifter; här behöver endast
nämnas det särskilda utredningsuppdraget i fråga om en utökning av den
lagstadgade semestertiden (3-veckorssemester).
Det utredningen rörande arbete på obekväm arbetstid givna uppdraget
har genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1952 begränsats så till vida,
att det inte skall avse förslag rörande graden av den kompensation, som
bör utgå för arbete på obekväm arbetstid. Utredningen anser, att härigenom
ett i viss mån ändrat förhållande inträtt mellan de båda ifrågavarande utredningsorganen.
Då därjämte klarhet numera vunnits om att de förslag
i form av arbetstidsförkortningar, vartill arbetstidsutredningens undersökningar
kan leda, endast kommer att avse vissa särskilda personalgrupper,
främst arbetstagare med nattarbete, har utredningen funnit, att de gemensamma
problemen begränsats till dels frågan om vilken tid av dygnet som
bör betraktas såsom natt och dels frågan om utformningen av reglerna för
den tidskompensation (arbetstidsförkortning), som eventuellt bör tillkomma
statstjänsteman på grund av arbete, vilket fullgjorts under nattid.
I det sålunda ändrade läget har vid nya överläggningar mellan utredningsorganens
båda ordförande i maj 1953 hinder ansetts inte böra möta
för utredningen rörande arbete på obekväm arbetstid att framlägga resultaten
av utredningsarbetet, under förutsättning likväl att utredningen därvid
icke tog ställning till de frågor, vilka alltjämt är gemensamma för de
båda utredningsorganen.
Yttrandena.
Statskontoret, telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen anser, att utredningens
uppdrag är så intimt förknippat med den utredning, som f. n. bedrives
på arbetstidslagstiftningens område (arbetstidsutredningen), att ett slutligt
ståndpunktstagande från statsmakternas sida till föreliggande betänkande
överhuvudtaget inte bör ske, förrän arbetstidsutredningens uppdrag slutförts.
Såvitt telestyrelsen kan bedöma, föreligger ej heller någon brådska
med behandlingen av frågan om obekväm arbetstid för statstjänstemännen,
då ju provisoriska bestämmelser i ämnet redan finnes.
Enligt arbetstidsutredningens uppfattning bör frågan om tidskompensation
för statens befattningshavare anstå till dess statsmakterna kan införa
en generell förkortning av arbetstiden för alla nattarbetare. Intill dess detta
problem löses, synes grunderna för den tidskompensation, som f. n. utgår
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
7
till olika grupper statstjänstemän, böra kvarstå, varvid givetvis storleken
av kompensationen kan tänkas förändras. Arbetstidsutredningen anför härom
i huvudsak följande.
Frågan om förkortning av arbetstiden för nattarbetare faller på grund av
sin natur under skyddslagstiftningen och bör lösas genom bestämmelser
intagna antingen i arbetarskyddslagen eller i arbetstidslagstiftningen. För
dessa arbetstagare är arbetet i regel väsentligt mera ansträngande än för
andra arbetstagare. Emellertid finnes även andra arbetargrupper, som av
olika anledningar måste anses ha mycket ansträngande tjänstgöring på
grund av att arbetet kan vara synnerligen tungt, det kan vara mycket smutsigt
eller det kan utföras under yttre förhållanden som är i hög grad besvärande.
Dylika arbetstagare finnes såväl i statlig som kommunal och enskild
tjänst. Enligt arbetstidsutredningens mening bör samtliga dessa arbetstagare
behandlas principiellt lika utan hänsyn till om arbetsgivaren är en statlig
myndighet eller ej. En annan sak är, om staten kan anse sig ha anledning
att ge gynnsammare kompensation än den en lag föreskriver.
I enlighet med sitt uppdrag kommer arbetstidsutredningen att framlägga
förslag till lag om förkortad arbetstid för vissa kategorier arbetstagare.
Förslaget kommer bl. a. att avse nattarbetare. Utredningen har ännu ej fattat
definitiv ståndpunkt till de grunder, efter vilka arbetstidsförkortning
bör utgå, eller till förkortningens storlek.
Arbetstidsutredningen kan inte anse det riktigt, att frågan om arbetstidsförkortning
för nattarbetare i statens tjänst behandlas särskilt. Såsom utredningen
ser saken bör frågan om tidskompensation för nattarbetare lösas
i ett större sammanhang än det utredningen rörande arbete på s. k. obekväm
arbetstid haft att behandla.
Statstjänstemännens riksförbund ifrågasätter, om inte utredningsresultatet
bort redovisas först sedan slutlig ståndpunkt tagits till de av arbetstidsutredningen
beroende frågorna och ett förslag till författningstext kunnat
framläggas.
Statens lönenämnd och telestyrelsen framhåller svårigheterna att i nuläget
överblicka verkningarna av de i betänkandet redovisade förslagen, så
länge resultatet av arbetstidsutredningens överväganden med avseende på
de i förevarande sammanhang mycket väsentliga frågor, som är gemensamma
för de båda utredningsorganen, inte föreligger.
Huvuddragen av utredningens förslag och yttrandena däröver.
Utredningen.
Utredningen föreslår, att såsom obekväm tid skall i första hand anses
arbetstid, som infaller under natt. I enlighet med vad i det föregående anförts
rörande sambandet mellan utredningens uppdrag och arbetstidsutredningens
har emellertid något direkt förslag inte ansetts böra framläggas om
vilken kalendertid begreppet natt i detta sammanhang må omfatta.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
Med obekväm kalendertid bör enligt utredningen — förutom nattid —
förstås arbetstid, som förlagts till
a) sön- eller helgdag, påsk-, midsommar- eller julafton,
b) helgfri lördag eller nyårsafton mellan kl. 15 och den tidpunkt, då natttiden
börjar, samt
c) annan än i punkterna a) och b) avsedd vardag mellan kl. 18 och den
tidpunkt, då nattiden börjar.
I jämförelse med nu gällande provisoriska bestämmelser innebär utredningens
förslag följande ändringar i fråga om gränserna för den obekväma
kalendertiden:
1) viss del av den nu som obekväm betecknade kalendertiden avgränsas
som nattid,
2) gränsen för den obekväma kvällstiden på vardagar, kl. 19 (vardagar
före sön- och helgdagar kl. 18), ändras till kl. 18 (lördagar kl. 15) och
3) som obekväm skall anses även sådan arbetstid, som infaller på nyårsafton
mellan kl. 15 och 18.
I fråga om gränserna för den obekväma kalendertiden har utredningen
anfört bl. a. följande.
Med utgångspunkt från de tider för arbetets avslutande, som torde få
anses normala för statsanställd administrativ personal och som man i allmänhet
synes tillämpa för dagarbete vid icke skiftarbete på den privata
arbetsmarknaden, föreslår utredningen, att, när fråga är om obekväm
kalendertid, tidsgränsen på kvällen för den normala arbetstiden fastställes
till kl. 18. Då emellertid arbetet på lördagar för stora grupper inom samhället
avslutas betydligt tidigare än på andra vardagar, förordar utredningen,
att nu ifrågavarande tidsgräns på lördagar bestämmes till kl. 15. Utredningens
förslag innebär alltså, att såsom »normal arbetstidsförläggning»
skulle anses tiden mellan den tidpunkt, då nattiden slutar, och kl. 18 (lördagar
kl. 15), eller, omvänt, att såsom obekväm kvällstid skulle behandlas
sådan arbetstid, vilken förlagts mellan kl. 18 (lördagar kl. 15) och fram
till den tidpunkt, då nattiden börjar.
Med stöd av bemyndigande i instruktionerna för de centrala ämbetsverken
brukar i många fall vederbörande verkschef medge viss inskränkning i
arbetstiden på pingstafton och nyårsafton i förhållande till den å övriga
icke arbetsfria helgdagsaftnar tillämpade arbetstiden. Fall förekommer också
där arbetstiden på pingst- och nyårsafton regelmässigt bestämts till kortare
tid än den för berörd personal å lördagar i allmänhet gällande arbetstiden.
I sistnämnda fall intager alltså pingstafton och nyårsafton på visst
sätt en mellanställning mellan de tre största helgdagsaftnarna och lördagarna.
Såvitt utredningen kunnat finna, utvisar flera avtal på det kollekfivavtalsreglerade
området, att i många fall antingen både pingstafton och
nyårsafton eller åtminstone nyårsafton är fridagar. Då så ej är fallet, synes
arbetet — med få undantag — på de båda helgdagsaftnarna bedrivas såsom
å lördag eller eventuellt avslutas tidigare än å sådan dag. Enligt utredningens
mening föreligger grundad anledning att i förevarande sammanhang
under alla förhållanden likställa pingstafton och nyårsafton med
»vanliga» lördagar. Det torde därjämte, säger utredningen, kunna diskute
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
9
ras, om inte under de förutsättningar, för vilka här förut redogjorts, skäl
kan anses finnas för att framflytta gränsen för den obekväma dagtiden å
pingst- och nyårsafton till ett något tidigare klockslag än det för lördagar
tillämpliga (kl. 15). Utredningen har emellertid inte ansett sig böra för
dessa båda särskilda helgdagsaftnar föreslå någon annan tid än den som
skulle komma att gälla för lördagar.
Av återstående särskilda helgdagsaftnar kan kalendariskt endast trettondagsafton
och valborgsmässoafton inträffa på en lördag eller på en söndag;
de övriga är alltid låsta till viss annan veckodag. Utredningen anser, att ur
synpunkten av obekväm arbetstid arbete, som förlagts till skärtorsdagen
eller till någon av dagarna före Kristi himmelsfärdsdag och allhelgonadagen,
bör behandlas såsom utfört på vardag som ej är lördag. Detsamma bör också
enligt utredningen gälla beträffande trettondagsafton och valborgsmässoafton,
i den mån givetvis dessa båda helgdagsaftnar inte är lördagar eller
söndagar.
Såsom i det föregående nämnts, framlägger utredningen i detta sammanhang
förslag endast beträffande arbetstagare med reglerad arbetst
i d. Utredningen framhåller emellertid, att den obekvämlighet, som utifrån
de i betänkandet närmare utvecklade allmänna synpunkterna på frågan
om obekväm arbetstid kan anses föreligga i arbetet för den ene eller andre
tjänstemannen, bör bedömas lika vare sig vederbörandes arbetstid är reglerad
eller ej. I princip bör följaktligen, anser utredningen, tjänstemännen
vara likställda också i kompensationshänseende. En väsentlig skillnad föreligger
emellertid mellan de båda personalgrupperna i fråga om de tekniska
förutsättningarna att åstadkomma för samtliga berörda anställningshavare
enhetliga kompensationssystem. Medan sålunda, när fråga är om befattningshavare
med reglerad arbetstid, gottgörelse i form av arbetstidsnedsättning
eller kontant ersättning kan beredas i direkt anslutning till omfattningen
av det arbete, som utförts på obekväm tid, är denna möjlighet i
allmänhet utesluten vid oreglerad arbetstid. För de flesta befattningshavare
med o reglerad arbetstid finnes endast möjlighet att summariskt ange, i vilken
omfattning arbete på obekväm tid förekommit och behövt förekomma.
Detta synes likväl utredningen icke i och för sig böra få hindra, att anställningshavare
med oreglerad arbetstid skall kunna medges förmån av kompensation
för obekväm arbetstidsförläggning. Utredningen erinrar här om
att så också i viss utsträckning har skett redan nu.
Enligt kungörelsen 1952:68 utgår lönetillägg för tjänstgöring på obekväm
arbetstid till tjänstemän med reglerad arbetstid, som uppnått en ålder
av minst 17 år och som jämlikt 32 § Saar äger i förekommande fall erhålla
gottgörelse för övertidstjänstgöring. Kretsen av de tilläggsberättigade tjänstemännen
är vidare begränsad att i princip avse tjänstemän i högst 16 lönegraden;
Kungl. Maj:t har dock möjlighet att i särskilda fall medge tillägg
till tjänstemän i högst lönegrad 22. Utredningen anser för sin del, att i
princip rätt till kompensation för obekväm arbetstidsförläggning bör före
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr tOO.
ligga för samtliga tjänstemän med reglerad arbetstid, vilka är underkastade
i Saar meddelade bestämmelser, utan hänsyn till lönegradsplacer
i n g eller levnadsålder. Någon åtskillnad i kompensationsavseende bör inte
göras mellan å ena sidan tjänstemän, vilka i förekommande fall är berättigade
till gottgörelse för övertidstjänstgöring, och å andra sidan
tjänstemän, vilkas arbetstid är reglerad men vilka enligt gällande föreskrifter
inte äger rätt till övertidsgottgörelse. Möjlighet bör dock beredas
vederbörande myndighet att från rätten till kompensation för obekväm arbetstid
undantaga tjänsteman, vilken på grund av tjänstens art kan beräknas
komma att avvika från den för honom fastställda tjänstgöringslistan
i sådan omfattning, att tjänstgöringslistan i själva verket är illusorisk.
Frågan, i vad mån kompensation må utgå för arbete som fullgjorts på
obekväm tid, är enligt 4 § kungörelsen 1952:68 i viss mån beroende av o mfattningen
av tjänstemannens totala arbetstid. Understiger
denna 193 timmar för 30 dagar eller däremot svarande timantal för
annan arbetstidsperiod, undantages nämligen från kompensation 3 nattimmar
för varje timme, varmed den totala arbetstiden understiger 193 timmar
respektive det däremot svarande timantalet. Den totala arbetstiden är härvid
ej definierad som den för tjänstemannen gällande normalarbetstiden utan
som den på tjänstgöringslista eller därmed jämförlig handling upptagna
arbetstiden, utökad med det ytterligare antal timmar varunder tjänstemannen
fullgjort tjänstgöring, som ej skall anses utgöra övertidsarbete. Utredningen
har ingående diskuterat spörsmålet, huruvida liknande begränsningar
av kompensationen för arbete på obekväm tid bör inflyta i ett nytt
kompensationssystem. Utredningens ståndpunktstagande till denna fråga
innebär i korthet följande.
a) Därest omfattningen av det arbete, som utföres av vederbörande tjänsteman,
bestämts uteslutande med hänsyn till beskaffenheten av de göromål
han har att fullgöra, synes enligt utredningen tillräckliga skäl saknas att
från kompensation undantaga viss del av arbetet på obekväm tid av den
anledningen att den totala arbetstiden är relativt kort.
b) Möjlighet torde enligt utredningens mening inte finnas att, med bibehållande
av redan vidtagna kompensationsanordningar, därutöver införa
ett system, enligt vilket kompensationen utan hänsyn till dem utgår för allt
arbete på obekväm tid. Den omfattning, i vilken kompensation nu beredes
för arbete på sådan tid, är högst skiftande vid olika verk och för olika personalgrupper,
och ett påbyggande av nuvarande kompensationsanordningar
med en ny enhetlig kompensation skulle sannolikt, jämte konserverande av
hittillsvarande ojämnheter, i praktiken medföra, att den nya kompensationen
finge göras så obetydlig, att värdet av densamma knappast ens uppvägde
det administrativa besvär som den förorsakade.
Utredningen framhåller, att det i och för sig vore tänkbart att ett nytt
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
11
kompensationssystem utformades så, att från kompensation enligt detta
undantoges obekväm arbetstid, som kunde anses kompenserad i annan form,
eller eventuellt så, att kompensationen till sin storlek avvägdes med hänsyn
till redan förefintliga kompensationsanordningar. En sådan kombination
av olika kompensationssystem tillämpas för närvarande, i det att å ena
sidan de tidigare kompensationsanordningarna bibehållits under provisorietiden
och å andra sidan det provisoriska kompensationssystemet i viss utsträckning
utformats med hänsyn därtill. Det är emellertid självfallet, att
en dylik kombination av olika system ur praktiskt administrativa synpunkter
måste erbjuda betydande olägenheter. Utredningen konstaterar sålunda,
att den nu föreskrivna begränsningen av möjligheten att erhålla lönetillägg
för nattarbete vållat ett avsevärt administrativt merarbete, trots att provisoriesystemet
i detta hänseende utformats ganska summariskt; enligt uppgift
från visst håll vid statens järnvägar skulle icke mindre än 40 procent av
det av provisoriet föranledda merarbetet ha berott på begränsningsregeln
jämförd med viss annan bestämmelse i provisoriekungörelsen. Med beaktande
av det anförda anser utredningen sig inte kunna förorda, att man vid
ett mera definitivt ordnande av frågan om kompensation för arbete på
obekväm tid bygger på den angivna kombinationsprincipen.
Utredningen förordar sålunda en avveckling av hittillsvarande
kompensationsanordningar i samband med att ett nytt
kompensationssystem införes eller i varje fall innan detta börjar tillämpas
för respektive personalgrupp. Tillämpningen av det nya kompensationssystemet
bör föregås av en omprövning av nu bestående förhållanden i avseende
på arbetstider m. in. Härav betingade undersökningar bör mindre taga
sikte på att klarlägga den historiska utvecklingen än på att fastställa
arbetstider m. in., som enligt nuvarande uppfattning ter sig rimliga med
beaktande endast av göromålens beskaffenhet. Utredningen underskattar
inte de vanskligheter, som är förbundna med en dylik omprövning av
främst normalarbetstiderna för personal med obekväm arbetstid, men kan
för sin del inte finna någon annan ur principiella synpunkter godtagbar
lösning av frågan. Omprövningen synes utredningen böra ske i samma former
som eljest tillämpas vid bestämmandet av arbetstider och löneförmåner.
Vad särskilt angår gällande normalarbetstider för här berörda personalgrupper,
bör alltså omprövningen ske av vederbörande verksstyrelser efter
förhandlingar med respektive personalorganisationer. Utredningen har inte
ansett tillräckliga skäl finnas att, av den anledning varom här är fråga,
föreslå en mera central handläggning av hithörande uppgifter. Däremot förordar
utredningen, dels att visst samråd i ämnet sker mellan verksstyrelserna
och dels att resultatet av omprövningen skall anmälas för Kungl. Maj :t
innan det nya kompensationssystemet får tillämpas.
Två av utredningens ledamöter framför reservationsvis i huvudsak följande
synpunkter.
12
Kungl. Maj:ls proposition nr 100.
Ln undersökning av nu gällande arbetstidsbestämmelser inom statsförvaltningen
är i och för sig motiverad. Undersökningen torde emellertid komma
att bli av sådan omfattning och så tidskrävande, att man inte kan låta
det anstå med införandet av förbättrade kompensationsregler, tills denna
översyn av arbetstiderna är verkställd. Undersökningen kompliceras f. ö.
av frågans samband med den pågående arbetstidsutredningen. Enligt reservanternas
mening bör kompensation i form av kontant ersättning för obekväm
arbetstid utgå oberoende av den arbetstid, som är eller blir fastställd
1 Öl viss tjänst givetvis under förutsättning att övriga av utredningen
angivna villkor för kontantkompensation är uppfyllda. I de undantagsfall
en kompensation i form av högre lönegradsplacering redan erhållits, bör
frågan, huruvida och i vad mån ytterligare kompensation skal! utgå, bli
föremål för särskild undersökning. De anser vidare, att, endast i det fall det
otvetydigt kan styrkas att en nedsättning av arbetstiden har tillkommit
uteslutande för tjänstgöring på obekväm tid, en motsvarande uppräkning
av arbetstiden kan ifrågakomma, innan tidskompensation enligt nya regler
tillämpas på tjänsten i fråga.
Utredningen anser billighetsskäl tala för att, i de fall det nya kompensationssystemet
för någon personalgrupp framstår som avgjort oförmånligare
än det gällande, de hittillsvarande kompensationsanordningarna tills vidare
även i fortsättningen bör få tillämpas i stället för de nya. Att gå ett steg
vidare och medge tillämpning i visst hänseende av de nya reglerna för personal,
som i annat avseende kvarstår vid tillämpningen av äldre, förmånligare
bestämmelser, strider mot allmänna grundsatser vid genomförande
av ändringar i avlöningshänseende och är enligt utredningens uppfattning
även ur praktiskt administrativa synpunkter ägnat att inge betänkligheter.
Då emellertid ett ställningstagande i förevarande hänseende är beroende av
den blivande kompensationens storlek, har utredningen ansett sig inte böra
närmare gå in på frågan om eventuella övergångsanordningar i samband
med införandet av det nya kompensationssystemet.
Två av utredningens ledamöter har i ett särskilt yttrande uttalat, att de
blivande kompensationsreglerna inte bör fa medföra en försämring av nuvarande
kompensation för nattjänst eller ökning av nu gällande arbetstider.
Utredningen anser, att tidskompensation bör ifrågakomma vid nattarbete.
Ehuru vetenskapligt belägg inte kan hämtas för den uppfattningen,
att nattarbetet i och för sig skulle kunna anses såsom för hälsan
mera ansträngande än dagarbetet, torde likväl sådana fysiologiska och andra
olägenheter allmänt sett vidlåda det till natten förlagda arbetet, att avgörande
skäl talar för att därav berörda arbetstagare beredes arbetslindring
genom viss avkortning av för dem eljest tillämpad arbetstid.
I förekommande fall bör tidskompensationen (arbetstidsförkortningen) i
första hand avräknas mot outnyttjad bufferttid.
Med hänsyn främst till de icke önskvärda konsekvenser, som eljest skulle
uppkomma i fall av outnyttjad bufferttid, anser utredningen skäl tala för
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
13
att tidskompensationen för nattid kompletteras med en kontantkompensation
att utgå med belopp av samma storlek, som kan komma att fastställas
för tjänstgöring på annan obekväm kalendertid än nattid. Frågan huruvida
utrymme finnes för en dylik kontantkompensation vid sidan av tidskompensationen
är dock i viss mån beroende av storleken av den arbetstidsförkortning,
som kan komma att föreskrivas.
För tjänstgöring å annan obekväm kalendertid än
nattid (kvällstjänstgöring, sön- och helgdagstjänstgöring samt tjänstgöring
på vissa helgdagsaftnar) föreslås gottgörelse genom visst per timme
fastställt lönetillägg. Timersättningen bör bestämmas till samma belopp för
all här avsedd tjänstgöring. Enligt utredningens mening talar dock vissa
skäl för att kompensationen för tjänstgöring på obekväm kalendertid under
exempelvis påsken, midsommaren och julen får utgå med ett högre
belopp än eljest med hänsyn till de större olägenheter, som är förbundna
med dylik helgtjänstgöring, i ali synnerhet med tjänstgöring under julen.
De växlingar i arbetsmängden, som förekommer vid vissa verk, nödvändiggör
i många fall att arbetsdygnet sönderstyckas i två eller flera till tidsomfattningen
sinsemellan olika tjänstgöringspass, s. k. splittrad arbetstid.
Utredningen anför, att måttet på den obekvämlighet, som kan
anses föranledd av den splittrade arbetstiden, är mycket växlande från fall
till fall. Någon likformig utjämning överallt av denna obekvämlighet torde
därför svårligen kunna åstadkommas. Utredningen har emellertid funnit,
att den obekvämlighet av social natur, som orsakas av splittrad arbetstid
och som består i att anställningshavarens fritid blir mer eller mindre ineffektiv
ur fritidssynpunkt, åtminstone till en viss grad torde kunna elimineras
genom eu bestämmelse, att den ineffektiva fritiden får vid arbetstidsberäkningen
räknas som tjänstgöringstid.
I syfte att motverka obekvämligheten på grund av splittrad arbetstid
föreslår utredningen tillämpning av en särskild arbetstidsregel, entimmesregeln,
som i princip innebär,
att sådant tjänstefritt arbetsuppehåll mellan två tjänstgöringspass, vilket
icke uppgår till minst en timme, skall tillgodoräknas tjänstemannen såsom
arbets (tjänstgörings-) tid samt
att tjänstgöringspass, som — i förekommande fall efter tillämpning av
vad no sagts — icke omfattar 60 minuter, skall tillgodoräknas tjänstemannen
såsom en arbets (tjänstgörings-) timme.
För sådan tid utöver verklig tjänstgöringstid, som på grund av entimmesregeln
kommer att tillgodoföras tjänsteman (utfyllnadstid), bör kompensation
ifrågakomma enligt motsvarande regler, som kan komma att tillämpas
vid tjänstgöring på obekväm kalendertid.
Utredningen erinrar om att i vissa fall av större förskjutning av
arbetstiden enligt numera gällande bestämmelser gottgörelse för över
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
tidsarbete kan ifrågakomma, oaktat normalarbetstiden icke skulle komma
att överskridas under tjänstgöringsperioden. Med hänsyn till den obekvämlighet,
som för den berörde tjänstemannen kan anses förenad med varje
ändring av den tidsplanerade tjänstgöringen, synes enligt utredningen anledning
föreligga att, i de fall förskjuten arbetstid icke är att anse som
övertid, kompensera vederbörande enligt grunderna för obekväm arbetstid.
Denna kompensation bör då anknytas till den del av tjänstgöringen, som
till följd av ändringen kommer att fullgöras på tid, som inte planerats
enligt tjänstgöringslistan. Utredningen anser, att tidskompensation i princip
bör förbehållas sådan obekväm arbetstid, som angivits i tjänstgöringslista
och till vilken alltså hänsyn kunnat tagas vid tjänstgöringens tidsplanering.
Utredningen föreslår därför, att kompensationen vid förskjuten arbetstid
skall utgå endast i form av kontant ersättning (lönetillägg). Lönetillägget
bör fastställas till samma belopp som motsvarande tillägg vid kvällstjänstgöring
in. in.
Bufferttid i mera omfattande grad synes förekomma endast vid tullverket,
postverket och statens järnvägar. Inom statsförvaltningen i övrigt har
bufferttid uppgivits förekomma i viss mindre utsträckning vid luftfartsverket
och i sällsynta undantagsfall inom försvaret. I de redogörelser för
erfarenheterna beträffande den praktiska tillämpningen av kungörelsen
1952:68, som verksmyndigheterna har lämnat till utredningen, bär såväl
generalpoststyrelsen som järnvägsstyrelsen ifrågasatt, att den rätt till lönetillägg
vid iansp råktagen bufferttid, som de provisoriska bestämmelserna
medger, skall slopas. Utredningen anser för sin del, att kompensation
för bufferttid, som tages i anspråk, bör ifrågakomma inte endast,
såsom f. n. är fallet, då bufferttiden uttages på obekväm kalendertid, utan
också i den mån bufferttiden uttages på annan tid. Kompensationen bör
utgå genom lönetillägg av samma storlek som motsvarande tillägg vid
kvällstjänstgöring m. in. Beträffande den tid, som må tagas i beräkning
för bestämmande av lönetillägg för ianspråktagen bufferttid, bör i övrigt
enligt utredningen gälla samma detaljbestämmelser som i fråga om gottgörelse
för övertidsarbete.
Det är uppenbart, yttrar utredningen, att tillämpningen av föreskrifterna
om kompensation för obekväm arbetstid på många håll kan medföra inte
bara administrativa svårigheter utan också vissa personliga besvär för de
kompensationsberättigade tjänstemännen, då det gäller att bestämma kompensationens
storlek i det individuella fallet efter en detaljerad redovisning
av under månaden i verkligheten fullgjort arbete på obekväm tid. Detta
synes utredningen också till fullo ha bekräftats av de förut nämnda redogörelserna
för erfarenheterna av kungörelsen 1952:68. Vad här sagts äger
givetvis giltighet endast i det fall hänsyn till ifrågakommande kompensation
inte kan tagas redan vid arbetets planering och torde följaktligen, därest.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
15
utredningens förslag förverkligas, i regel få betydelse endast beträffande
kontantkompensationen. I syfte att underlätta tillämpningen av kompensationsreglerna,
i vad dessa avser lönetillägg, förordar utredningen därför, att
medeltalsberäkning skall kunna komma till användning. Verksmyndigheterna
bör sålunda kunna bemyndigas att efter överenskommelse
med berörda personalorganisationer och i den utsträckning så med hänsyn
till de individuella konsekvenserna bedömes skäligt fastställa ett genomsnittligt
beräknat tilläggsbelopp per dag. Dagbeloppet skulle då bestämmas med
utgångspunkt från den totala omfattningen av det arbete med obekväm tidsförläggning,
som enligt ifrågakommande tjänstgöringslista kan beräknas
skola fullgöras av samtliga tjänstemän inom den berörda personalgruppen i
genomsnitt per vecka eller längre tidsperiod och för vilket kontant ersättning
skall utgå. På grundval av det per man och tidsperiod sålunda beräknade
totala ersättningsbeloppet kan sedan tillägget per dag fastställas till
så stor kvotdel, som motsvarar antalet dagar i tidsperioden. Dagbeloppet
bör utgå för varje dag, varunder tjänstemannen uppehållit den tilläggsberättigande
tjänsten, och således även för i tjänstgöringen eventuellt ingående
fridagar.
Ett dylikt medeltalssystem medger naturligen inte att kompensationen
varje månad kommer att helt motsvara omfattningen av det av tjänstemannen
under månaden i verkligheten fullgjorda arbetet på obekväm tid.
Det kan tänkas, att likaväl som tjänstemannen viss månad blir »underkompenserad»
han annan månad i stället blir »överkompenserad». Detta synes
utredningen emellertid inte böra hindra systemets användning, eftersom
ju i varje fall i det långa loppet en utjämning sker i kompensationshänseende.
Yttrandena.
Om de föreslagna tidsgränserna för den obekväma kalender tiden
har skiftande meningar kommit till uttryck i remissyttrandena.
Tidsomfattningen av begreppet natt har berörts av några myndigheter
m. fl. Flera av dem, däribland arbetstidsutredningen, telestyrelsen och järnvägsstyrelsen,
anser att — i överensstämmelse med föreskrifterna i arbetarskyddslagen
— som nattid i detta sammanhang bör betecknas tiden mellan
kl. 23 och 5. I övriga uttalanden, bl. a. av SR och TCO, förordas att som natt
avgränsas tiden mellan kl. 22 och 6 eller, i ett fall, kl. 0 och 6.
Försvarets sjukvårdsstyrelse, generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen och
pensionsstyrelsen tillstyrker eller har inte något att erinra mot utredningens
förslag i fråga om gränserna för den obekväma kvällstiden. Pensionsstyrelsen
ifrågasätter möjligen, om inte den föreslagna tidsgränsen kl. 15 för lördagar
är väl generöst tilltagen. Statstjänarkartellen anser sig kunna godtaga
utredningens förslag om tidsgränsen kl. 18 och har intet att erinra mot att
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
tidsgränsen på lördagar fastställes till kl. 15. Enligt kartellens mening
borde tidsgränsen på morgonen sättas till kl. 7. Denna tidsgräns har emellertid,
anför kartellen, visst samband med hur tiden för natt bestämmes,
och gränsen för nattiden får i sin tur betydelse i det fall nattarbetstid
skall kompenseras på annat sätt än övrig obekväm tid; skall arbete på natt
till en del kompenseras i tid och bestämmes nattiden för beräkning av tidskompensation
i så fall till kl. 22—6, blir behovet av ytterligare ett klockslag
som gräns för kontantersättningen givetvis mindre än om det snävare
nattidsbegreppet kl. 23—5 skulle komma att gälla. Frågan om tidsgränsen
får härutöver enligt Statstjänarkartellen anses ha visst samband med kompensationens
storlek. TCO vill inte motsätta sig den av utredningen föreslagna
gränsdragningen. Medicinalstyrelsen anser, att tidpunkten för den
obekväma kvällstidens början på vardagar i allmänhet bör bibehållas vid
kl. 19 men att den på lördagar bör fastställas till kl. 17. Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut föreslår, att som obekväm kvällstid skall
betecknas tid efter kl. 19. I yttranden av samstämmig innebörd framhåller
generalpoststyrelsen, telestyrelsen och järnvägsstyrelsen, att man vid bedömandet
av denna fråga bör beakta inte bara de nackdelar, som må anses
förbundna med kvällstjänstgöringen i och för sig, utan också de fördelar,
som för den kvällstjänstgörande ligger i den arbetsfrihet, som han åtnjuter
under sådan del av dagen, då samhällslivet i sin helhet funktionerar. Generalpoststyrelsen
anser därför, att tidsgränsen för den arbetstid, som skall
kompenseras, bör kunna sättas till kl. 19 eller 20. Järnvägsstyrelsen, som
yrkar, att den nuvarande tidsgränsen kl. 19 ovillkorligen bibehålies, vill
generellt understryka, att varje utvidgning av begreppet obekväm arbetstid
för ett allmänföretag som statens järnvägar med dess allmänna förpliktelser
av olika slag och med den intensiva konkurrens, som nu förekommer
på transportmarknaden, kommer att medföra en försämring av företagets
ekonomi. Vid bibehållet kostnadstäckningskrav för statens järnvägars rörelse
måste detta enligt styrelsen föranleda anpassningsåtgärder av olika
slag, som antingen kommer att direkt beröra trafikanterna i form av försämrad
service eller indirekt personalen. De sammanlagda personalkostnaderna
för statens järnvägar inklusive sociala förmåner per effektiv arbetstimme
överträffar nämligen, uppger styrelsen, redan nu konkurrenternas,
även om de senares kostnader för tillägg för arbete efter och före vissa
klockslag skulle vara relativt högre än statens järnvägars kostnader för obekväm
arbetstid enligt det föreliggande förslaget vid nuvarande löneläge.
Telestyrelsen liksom också statskontoret finner inga skäl tala för en utökning
av den kalendertid, som ur arbetssynpunkt betecknas som obekväm
enligt kungörelsen 1952: 68. Socialstyrelsen, statens avtalsnämnd och vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen förmenar, att en ändring av nu tillämpade
tidsgränser kan befaras ge upphov till vissa komplikationer i den mån ändringen
blir prejudicerande för andra anställda än statstjänstemän, närmast
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
17
på de kollektivavtalsreglerade arbetsområden, där institutet med förskjuten
arbetstid förekommer; de förskjutna timmarna skulle i sådana fall kunna
orsaka tillägg såväl för förskjuten som för obekväm arbetstid.
Enighet synes i allmänhet råda om att arbetstid, som infaller på påsk-,
midsommar- och julafton, i sin helhet skall behandlas som obekväm tid.
Avvikande mening framföres endast av generalpoststyrelsen, som uttalar,
att rätt till kompensation för obekväm arbetstid av administrativa skäl inte
bör ifrågakomma för tid mellan kl. 6 och 19 nämnda dagar. Mot utredningens
förslag beträffande övriga helgdagsaftnar har generaltullstyrelsen intet att
erinra. Enligt statskontorets mening bör i detta avseende inga ändringar
vidtagas av nu gällande provisoriska föreskrifter. Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut föreslår, att för samtliga helgdagsaftnar med undantag
av de tre förstnämnda skall som obekväm tid räknas tid efter kl.
19, d. v. s. efter det klockslag, som institutet enligt vad förut sagts föreslår
som gräns för obekväm tid på vardagar i allmänhet. Länsstyrelsen i Västerbottens
län förmenar att fredagar som är helgdagsaftnar bör likställas med
helgfria lördagar. SR ifrågasätter starkt, om icke vardag före helgdag, bortsett
från påsk-, midsommar- och julafton, alltid bör hänföras till samma kategori
som helgfri lördag. Statstjänarkartellen och TCO anser, att anledning
finnes att i kompensationshänseende likställa pingst- och nyårsafton med
påsk-, midsommar- och julafton. Om så sker, kan Statstjänarkartellen godtaga
utredningens förslag, att övriga helgdagsaftnar inte skall behandlas
på annat sätt än vanliga vardagar.
Vad utredningen anfört om förutsättningarna m. in. för tjänstemän med
oreglerad a r b e t s t i d att bli delaktiga av kompensationsförmåner i
anledning av obekväm arbetstidsförläggning samt om begränsningen av de
framlagda förslagen beträffande kompensationsanordningar m. in. att avse
endast arbetstagare med reglerad arbetstid har inte föranlett någon principiell
erinran från arméförvaltningens, generaltullstyrelsens eller järnvägsstyrelsens
sida. Enligt Statstjänarkartellens mening torde det anförda i nuvarande
läge få accepteras. SR betonar särskilt kravet på att tjänstemän
med oreglerad arbetstid skall i kompensationshänseende i princip helt likställas
med tjänstemän, vilkas arbetstid är reglerad. SR och TCO understryker
vikten av att de förordade utredningarna avseende tjänstemän med
oreglerad arbetstid snarast kommer till stånd. Om kompensation för obekväm
arbetstid anses vara erforderlig för lärare, bör enligt skolöverstyrelsen
särskilda bestämmelser gälla för dem på grund av deras speciella tjänstgöringsförhållanden
med bl. a. ferier i stället för semester. Statens lönenämnd
finner det angeläget, att, innan nya bestämmelser fastställes rörande kompensation
för obekväm arbetstid, frågan om vilka tjänstemannakategorier
som skall falla under bestämmelserna, d. v. s. enligt utredningens principiella
uppläggning frågan om bestämningen av begreppet reglerad arbetstid,
2 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 100.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
ytterligare överväges. Överbefälhavaren har i särskilt yttrande föreslagit
att frågan om hur den militära, civilmilitära och civila personalen inom
försvaret lämpligen bör ersättas för arbete på obekväm arbetstid måtte anstå
till dess särskild utredning, varvid även personalförbundens synpunkter
skulle inhämtas, kunnat verkställas och överbefälhavaren avgivit därav
föranledda förslag. Marinförvaltningen och försvarets civilförvaltning ansluter
sig härtill. Lotsstgrelsen hemställer, att åt ett särskilt utredningsorgan
anförtros uppdrag att verkställa utredning i hithörande spörsmål
avseende fyrpersonalen och lotspersonalen.
Utredningens förslag om utvidgning av förmånsrätten i förhållande till
kungörelsen 1952: 68 att avse samtliga tjänstemän med reglerad arbetstid
utan hänsyn till löneg radsplacering tillstyrkes av fångvårdsstyrelsen,
försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets civilförvaltning, arbetarskyddsstyrelsen,
pensionsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologisIca
institut, generaltullstyrelsen och generalpoststyrelsen. Järnvägsstyrelsen
biträder förslaget under viss förutsättning. Telestyrelsen finner detsamma
i och för sig rättvist, men styrelsen anser det inkonsekvent att ge tjänsteman
lönetillägg för obekväm förläggning av normalarbetstid men lämna av
honom utfört, kontrollerbart övertidsarbete -— som ofta nog fullgöres på
obekväm kalendertid — helt utan ersättning. Statskontoret är närmast böjt
för att förorda, att nu gällande maximilönegrad bibehålies; om höjning
anses böra vidtagas, bör tjänstemän i högst 22 lönegraden omfattas av kompensationssystemet.
Luftfartsstyrelsen avstyrker förslaget.
Statskontoret, generaltullstyrelsen, direktionen för Karolinska sjukhuset,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen och järnvägsstyrelsen biträder utredningens
uppfattning enligt majoritetsförslaget om avveckling av redan
vidtagna anordningar i form av tids- eller kontantkompensation
vid obekväm arbetstid i samband med att ett nytt kompensationssystem
införes eller i varje fall innan detta börjar tillämpas för respektive
personalgrupp. Statstjänarkartellen, SR och TCO stöder de av reservanterna
på denna punkt framförda synpunkterna.
I motsats till utredningen kan statskontoret icke finna skäl tala för att.
i de fall det nya kompensationssystemet för någon personalgrupp skulle
framstå som avgjort oförmånligare än det gällande, de hittillsvarande
kompensationsanordningarna tills vidare även i fortsättningen skulle få tilllämpas
i stället för de nya. Statskontorets mening delas av statens lönenämnd,
statens avtalsnämnd, generalpoststyrelsen, telestyrelsen och järnvägsstyrelsen.
Statstjänarkartellen ansluter sig här till den reservationsvis
uttalade uppfattningen.
Att, såsom utredningen föreslagit, nattarbete i princip i första hand
skall tidskompenseras, tillstyrkes av fångvårdsstyrelsen, försvarets sjuk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
19
vårdsstyrelse, försvarets civilförvaltning, arbetarskyddsstyrelsen, pensionsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut, skolöverstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen
och Statstjfinarkartellen. Generaltullstyrelsen anser det vara tveksamt, huruvida
arbetstidsförkortning är påkallad vid sådan nattjänst, som inte i och
för sig kan betraktas som ansträngande. Socialstyrelsen framhåller, att tidskompensation
minskar tillgången på arbetskraft och därför, särskilt i fråga
om anstalter, kan medföra svårigheter. Enligt direktionens för Karolinska
sjukhuset mening kan ställning till frågan om kompensation i tid tagas
först sedan omfattningen av begreppet nattid klarlagts. Luftfartsstyrelsen
hyser tvekan inför lämpligheten av obligatorisk tidskompensation. Försvarets
sjukvårdsstyrelse förmenar, att för sjukvårdspersonalen rätten till tidskompensation
torde bli illusorisk så länge nu rådande knapphet på dylik
personal består. Sjukvårdsstyrelsen förordar därför, att för sjukvårdspersonalen
tillämpas kontantkompensation vid nattarbete. Möjlighet bör enligt
försvarets civilförvaltning och pensionsstyrelsen hållas öppen att i särskilda
fall i stället för tidskompensation bereda vederbörande kontant ersättning.
Statstjänarkartellen förordar, att tidskompensationen vid nattarbete kompletteras
med en kontant ersättning, som bör utgå med samma belopp per
timme som vid övrig obekväm tid. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen
och järnvägsstyrelsen anser, att endast en kompensationsform
här bör förekomma. Kontantkompensation är därvid enligt järnvägsstyrelsen
det alternativ, som för statens järnvägars vidkommande närmast
bör komma i fråga. Järnvägsstyrelsen framhåller i detta sammanhang att,
även om de särskilda olägenheter, som är förenade med nattjänsten, motiverar
en något högre ersättning för denna än för annan obekväm tjänstgöring,
verkets xnerutgift härför dock blir obetydlig i jämförelse med den
kostnadsökning för ny personal, som tidskompensation skulle medföra.
Därest förslaget om en kombinerad tids- och kontantkompensation skulle
komma att accepteras som generell lösning, förutsätter styrelsen, att tidsevalveringsfaktorn
starkt begränsas.
Liksom utredningen anser också fångvårdsstyrelsen och telestyrelsen, att
kontant ersättning med visst belopp per timme bör utgå för tjänstgöring
som fullgöres på annan obekväm kalendertid än nattid.
Arbetarskyddsstyrelsen understryker betydelsen av att kontantkompensationen
inte göres så stor, att den obekväma arbetstiden av denna anledning
kommer att framstå som mera eftersträvansvärd än annan arbetstid. Statens
avtalsnämnd och generalpoststyrelsen har intet att erinra mot att, på sätt
utredningen diskuterat, ett högre ersättningsbelopp fastställes för tjänstgöring
på obekväm kalendertid under de större helgerna, speciellt julen.
Järnvägsstyrelsen är inte övertygad om behovet av en dylik högre timersättning.
Enligt Statstjänarkartellens mening kan det vara motiverat att vid
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
sön- och helgdagstjänstgöring i allmänhet överväga ett högre tillägg än
det som kan ifrågakomma vid tjänstgöring på annan obekväm tid. Telestyrelsen
förordar för sin del, att timersättningen av hl. a. administrativa
skäl undantagslöst fastställes utan hänsyn till tjänstgöringens variationer
i obekvämhetsgrad.
Mot den föreslagna entimmesregeln vid splittrad arbetstid har
erinringar riktats av flera myndigheter. Sålunda uttalar statskontoret, att
tillräckliga motiv inte föreligger för en utbyggnad av kompensationssystemet
i angiven riktning. Telestyrelsen uppfattar spörsmålet mera som en
arbetstidsfråga i egentlig mening än som en fråga om obekväm arbetstid
och föreslår, att problemet löses i annat sammanhang. Järnvägsstyrelsen
kan inte ansluta sig till förslaget, i vad det avser tillgodoräkning som arbetstid
av tjänstefritt arbetsuppehåll men har intet att erinra mot att kortare
tjänstgöringspass än 60 minuter skall tillgodoräknas tjänstemannen som eu
arbets (tjänstgörings-) timme.
Statskontoret, väg- och vattenbyggnadssiyrelsen, statens avtalsnämnd och
generalpoststyrelsen anser, att tidsperioden 1 timme vid dylikt arbetsuppehåll
i förekommande fall bör minskas till 30 minuter. Enligt telestyrelsens
mening finnes ingen anledning att kompensera tjänstemannen för s. k. utfyllnadstid.
Förslaget i dess helhet tillstyrkes av fångvårdsstyrelsen. SR
föreslår, att entimmesregeln ersättes med en tvåtimmarsregel av i övrigt
samma konstruktion som förstnämnda regel.
Statstjänarkartellen ansluter sig till utredningens förslag, att kontantkompensation
enligt grunderna för obekväm arbetstid skall utgå vid f ö rskjuten
arbetstid i vissa fall. Förslaget tillstyrkes av fångvårdsstyrelsen.
Andra myndigheter har däremot kritiserat förslaget i denna del.
Statskontoret, medicinalstyrelsen, telestyrelsen och järnvägsstyrelsen avstyrker
förslaget. Enligt generaltullstyrelsens mening går detsamma utöver
vad som kan anses skäligt. Styrelsen föreslår, att frågan göres till föremål
för ytterligare utredning. Luftfartsstyrelsen finner konstruktionen av förskjutningsreglerna
alltför teoretisk och hävdar, att reglerna säkerligen kommer
att orsaka praktiska tillämpningssvårigheter. Rikets allmänna kartverk
anser, att kompensation vid förskjuten arbetstid bör ifrågakomma endast
i det fall, då tjänstgöringsändringen icke varslats viss tid i förväg, förslagsvis
en vecka. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut föreslår
att, om vid förskjutning inom samma dygn arbetstid flyttas från icke
obekväm till obekväm kalendertid, övertidsersättning får utgå under förutsättning
att tjänstgöringsändringen icke meddelats tjänstemannen inom 24
timmar före den tidpunkt, då inställelse till det nya tjänstgöringspasset
skall ske.
Av utredningen föreslagna kompensationsregler för ianspråktagen
bufferttid tillstyrkes av fångvårdsstyrelsen och Statstjänarkartellen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
21
Däremot kan statskontoret, järnvägsstyrelsen och luftfartsstyrelsen inte ansluta
sig till utredningens uppfattning. Generaltullstyrelsen och länsstyrelsen
i Jönköpings län anser för sin del, att kompensation endast bör ifrågakomma
i den mån uttagen bufferttid infaller på obekväm kalendertid. Med
hänsyn till att utredningsförslaget i förhållande till motsvarande bestämmelser
i kungörelsen 1952: 68 innebär en förenkling, vill generalpoststyrelsen
inte göra något bestämt uttalande på denna punkt.
I ett stort antal av remissyttrandena har positiva uttalanden gjorts rörande
utredningens förslag om bemyndigande för verksmyndigheterna att tilllämpa
en in edeltalsbe räkning. Förslaget tillstyrkes sålunda av
fångvårdsstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets civilförvaltning,
statskontoret, skolöverstyrelsen, statens avtalsnämnd, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och Statstjänarkartellen. Enligt järnvägsstyrelsens
mening bör för varje enskild tjänstgöringsgrupp fastställas ett
särskilt tilläggsbelopp, som beräknas genomsnittligt för tjänstgöringstur,
varunder arbete på obekväm tid förekommer; härigenom ernås överensstämmelse
med vad som gäller i fråga om tågtraktamente enligt resereglementet
för statens järnvägar. Om, såsom i det föregående ifrågasatts, lönetillägg
skall utgå även för sådan tjänstgöringstid på de stora helgdagsaftnarna,
som infaller på eljest icke obekväm kalendertid, föreslår generalpoststyrelsen,
att till ytterligare förenkling detta tillägg fastställes till ett
eller ett par belopp i jämna krontal att utgå såsom en extra gottgörelse vid
sidan av det i övrigt genomsnittligt beräknade grundbeloppet. Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut är av den uppfattningen, att även
medeltalsberäkningar torde komma att bli invecklade och torde inte heller
— i varje fall om den obekväma kalendertiden avgränsas enligt institutets
förslag -— medföra några nämnvärda förenklingar. Anordningen synes generaltullstyrelsen
visserligen ägnad att minska arbetet med uträkningen av
lönetillägget men styrelsen hyser trots detta vissa betänkligheter mot förslaget.
En olägenhet synes styrelsen bl. a. ligga däri, att sambandet mellan
den obekväma arbetstiden och ersättningen för densamma efter hand går
förlorat och att ersättningen därför så småningom kommer att uppfattas såsom
ett fast lönetillägg.
De av utredningens förslag föranledda kostnadsökningarna har
berörts i några av remissyttrandena.
Telestyrelsen framhåller att, om införandet av ett nytt kompensationssystem
för televerkets vidkommande skulle medföra mer nämnvärda utgiftsstegringar,
frågan om höjning av verkets taxor kan bli aktuell. Det är
dock enligt styrelsen tvivelaktigt, om ytterligare taxehöjningar utöver de senast
företagna överhuvudtaget kan genomföras. Styrelsen är därför synnerligen
betänksam inför att i nuvarande läge åtgärder vidtages, som i någon
större grad ökar televerkets personalkostnader. Telestyrelsen understryker
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
angelägenheten av att definitiv ställning till föreliggande problem inte tages,
utan att styrelserna för statens affärsdrivande verk dessförinnan beretts tillfälle
att redovisa de ekonomiska konsekvenserna såväl för verkens kunder
som för statsmakterna av ifrågasatta kompensationsbestämmelser.
Järnvägsstyrelsen uttalar, att en approximativ beräkning visar, att en utvidgning
av rätten till obekvämhetstillägg enligt det föreliggande betänkandet
till att dels avse alla lönegradsplacerade tjänstemän och dels omfatta
tiden från kl. 15 lördagar och kl. 18 övriga vardagar skulle för statens järnvägar
innebära en sammanlagd ökning av antalet timmar på obekväm tid
av i runt tal 30 procent. Då verkets kostnader för det provisoriska lönetilllägget
f. n. uppgår till omkring 8 miljoner kronor om året — oräknat de ca
500 000 kronor, som det kostar att uträkna och kontrollera denna utgift
—• skulle ett genomförande av utredningens förslag enbart på dessa punkter
med nuvarande timersättningar betyda en utgiftsökning av omkring 2j4
miljoner kronor årligen. En sådan ökning av statens järnvägars driftsutgifter
anser järnvägsstyrelsen inte försvarlig. Anledning synes vidare järnvägsstyrelsen
föreligga att framdeles räkna med minskade trafikmängder och,
vad malmtrafiken angår, lägre fraktökningsbelopp och som följd därav med
mindre intäkter än de hittills redovisade, varför risk finnes, att även det
lilla överskott, som hittills kunnat hållas, kan komma att förbytas i ett
direkt driftunderskott även om några kostnadsökande förhållanden ej tillkommer.
Styrelsen förmenar, att i ett sådant läge och inför dessa framtidsutsikter
varje i och för sig än så obetydlig kostnadsstegrande faktor är ägnad
att inge betänkligheter ur företagsekonomisk synpunkt, så mycket mer som
densamma med hänsyn till konkurrensen på transportmarknaden inte torde
kunna kompenseras genom ytterligare avgiftshöjningar utan trafikutvecklingen
snarare torde nödvändiggöra vissa nedjusteringar av nu gällande
taxeenliga avgifter. I den mån utvidgning av rätten till lönetillägg i berörda
avseenden anses böra komma till stånd, finner järnvägsstyrelsen sig därför
böra kräva att detta sker på bekostnad av timersättningarna. Visserligen
torde man, yttrar styrelsen, för statens järnvägars del kunna räkna med
viss besparing genom avveckling av nuvarande tidskompensation för natt
och genom minskade administrationskostnader, men det lär likväl bli ofrånkomligt
att reducera timersättningen, i varje fall för arbete på annan obekväm
kalendertid än nattid, om utgiftsökning skall kunna undvikas.
Luf tf artsstyrelsen förklarar sig ha mycket små möjligheter att uttaga
högre avgifter för de tjänster, som den av utredningens förslag berörda personalen
inom luftfartsverket utför. Den lönekostnadsökning, som förslagets
genomförande skulle orsaka, kommer därför enligt styrelsen med all sannolikhet
att i sin helhet drabba statsverket genom motsvarande ökning eller
utebliven minskning av underskottet på luftfartsfonden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Departementschefen.
23
Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår beslöt 1952
års riksdag på av Kungl. Maj :t i propositionen 1952:61 framlagt förslag
medge ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid i viss utsträckning.
I propositionen angavs uttryckligen, att den föreslagna ersättningen ansågs
utgöra ett provisorium i avbidan på slutförande av vissa utredningar, nämligen
den år 1948 tillkallade utredningen rörande arbete på obekväm arbetstid
och arbetstidsutredningen. Med hänsyn bl. a. till ersättningens karaktär
av provisorium eftersträvades att konstruera ersättningsbestämmelserna
efter så enkla linjer som möjligt. På grund av att tjänstgöring på obekväm
arbetstid inom statsförvaltningen redan tidigare blivit i vissa fall kompenserad
genom nedsättning av den eljest föreskrivna arbetstiden ansågs emellertid
erforderligt att genom en särskild regel förhindra dubbelkompensation.
Härigenom komplicerades emellertid tillämpningen av bestämmelserna
i avsevärd grad.
Utredningen rörande arbete på obekväm arbetstid har nu framlagt ett
betänkande med principförslag rörande särskild kompensation för tjänstgöring
på obekväm arbetstid. I betänkandet diskuteras frågan om och på
vilket sätt man skulle kunna ernå en utjämning olika tjänstemän emellan
av de olägenheter ur i första hand fysiologiska och sociala synpunkter, som
kan anses vara förenade med det sätt varpå tjänstgöringen i verkligheten
är förlagd i tidshänseende. Från denna utgångspunkt föreslår utredningen
— som enligt sina direktiv icke haft att ingå på frågan om kompensationens
storlek och ej heller bedömt möjligheterna av en kompensationsförmån
i nuvarande löneläge — bl. a. att tidskompensation i form av nedsättning
av eljest gällande arbetstid skall medges vid nattjänstgöring och att kontant
ersättning skall medges för övrig obekväm arbetstid. Av vissa skäl
anses tidskompensationen vid nattarbete böra kompletteras med en kontantkompensation
av samma storlek som den för övrig obekväm tid. Utredningens
majoritet har förutsatt, att hittillsvarande kompensationsanordningar
i tid och pengar får avvecklas i samband med att ett dylikt kompensationssystem
införes eller i varje fall innan detta börjar tillämpas för
respektive personalgrupp. Med hänsyn till sambandet mellan sitt uppdrag
och 1947 års arbetstidsutredning har utredningen inte tagit ställning till
frågan om vilken tid på dygnet, som bör betraktas som nattid, och inte heller
till frågan om utformandet av reglerna för den tidskompensation, som skulle
tillkomma statstjänstemännen på grund av nattarbete.
Såväl i fråga om förslagets huvudprinciper som beträffande detaljförslagen
har stark kritik framkommit i åtskilliga av de yttranden, som avgivits av
skilda remissinstanser. Sålunda har arbetstidsutredningen anfört, att frågan
om förkortning av arbetstiden på grund av nattarbete till följd av sin
natur faller under skyddslagstiftningen och bör lösas genom bestämmelser
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
intagna antingen i arbetarskyddslagen eller i arbetstidslagstiftningen. I enlighet
med sitt uppdrag kommer arbetstidsutredningen att framlägga förslag
till lag om förkortad arbetstid för vissa kategorier arbetstagare. Utredningens
förslag till arbetstidsförkortning kommer bl. a. att avse nattarbetare,
men utredningen har ännu icke fattat definitiv ståndpunkt till de
grunder efter vilka arbetstidsförkortning bör ske eller till förkortningens
storlek. Arbetstidsutredningen anser det därför icke riktigt, att frågan om
arbetstidsförkortning för nattarbetare i statens tjänst behandlas särskilt,
utan frågan bör lösas i ett större sammanhang än det utredningen rörande
arbete på obekväm arbetstid haft att behandla. Enligt arbetstidsutredningens
uppfattning bör därför frågan om tidskompensation för statens tjänstemän
anstå till dess statsmakterna kan införa en generell förkortning av
arbetstiden för alla nattarbetare. Intill dess detta problem löses anser arbetstidsutredningen
att grunderna för den tidskompensation, som för närvarande
utgår till olika grupper statstjänstemän, bör kvarstå. Även i andra
remissyttranden har starkt betonats nödvändigheten av att förevarande förslag
icke upptages till övervägande förrän resultatet av arbetstidsutredningens
arbete föreligger.
Enligt min mening är det icke möjligt att genomföra en sådan anordning
som den av utredningen rörande arbete på obekväm arbetstid föreslagna,
utan att statsmakterna först tagit ställning till de förslag, som arbetstidsutredningen
kan komma att avlämna, och till de ytterligare förslag rörande
vissa arbetstidsfrågor, som kan bli resultatet av förstnämnda utrednings
fortsatta arbete. Bl. a. kan man icke utan ett sådant ställningstagande avväga
i vilken utsträckning tidskompensation bör lämnas för nattjänstgöring
och således icke avgöra om och i vad mån vid sidan därav kontant ersättning
bör utgå för sådan tjänstgöring. Ej heller är det utan att ståndpunkt
tagits till nämnda spörsmål möjligt att överblicka de ekonomiska konsekvenserna
av det föreliggande förslaget, vilket, särskilt i dagens läge, är av
största betydelse. Även i övrigt innefattar utredningens betänkande förslag,
som icke synes mig kunna genomföras utan att man allvarligt rubbar de
förutsättningar, som allmänt gäller i fråga om ersättning av ifrågavarande
slag. Jag torde i detta hänseende endast behöva erinra om att på den
enskilda arbetsmarknaden sådan ersättning endast tillkommer arbetare
och därmed direkt jämställd personal.
Det har på grund av angivna förhållanden icke varit möjligt att lägga
utredningens förslag till grund för en revision av de nu gällande provisoriska
bestämmelserna om ersättning för arbete på obekväm arbetstid. Ej
heller har förslag till ändringar av de nuvarande gränserna för den obekväma
kalendertiden och av ersättningsbeloppen kunnat upptagas innan
närmare överblick kunnat erhållas över den verkan, som olika åtgärder har
i kostnadshänseende. Strävandena har därför inriktats på att inom ramen
för nuvarande bestämmelser söka åvägabringa sådana ändringar, som syf
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
25
tar till att i möjligaste mån förenkla tillämpningen av de meddelade föreskrifterna.
Samtidigt har beaktats, att genom en revision av förevarande
bestämmelser vissa personalgrupper, som nu utestänges från en del av lönetillägget,
bör beredas fullständigare ersättning.
Med utgångspunkt från angivna förutsättningar har inom civildepartementet
utarbetats ett förslag till ändringar främst i fråga om nuvarande
bestämmelser rörande ersättning för tjänstgöring, som är förlagd till nattid,
d. v. s. enligt de gällande bestämmelserna tiden mellan kl. 22 och 6. Vid
överläggningar inom departementet har de av frågan närmast berörda
huvudorganisationerna av statstjänstemän — Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens
riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation —
förklarat sig icke kunna godtaga ett på sådant sätt begränsat förslag till
revision av gällande bestämmelser. Det oaktat anser jag mig med hänsyn till
de administrativa fördelar och den större rättvisa grupperna emellan, som
departementsförslaget medför, böra föreslå att detsamma genomföres.
Det nuvarande stadgandet i fråga om ersättning för tjänstgöring mellan
kl. 22 och 6 innebär såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen
framgår, att sådan ersättning i viss mån begränsats, därest den enligt
tjänstgöringslista fastställda arbetstiden, utökad med det ytterligare antal
timmar, varunder tjänstemannen fullgjort tjänstgöring, som ej skall anses
utgöra övertidsarbete, d. v. s. turlistetiden jämte ianspråktagen bufferttid,
icke uppgår till 193 timmar för 30 dagar. Begränsningsregeln innebär, att
lönetillägg för tjänstgöring mellan kl. 22 och 6 utgår endast i den mån
antalet till sådan tid förlagda arbetstimmar överstiger tre gånger det antal
timmar, varmed arbetstiden understiger 193 timmar för 30 dagar.
Detta stadgande har som nyss antytts tillkommit i syfte att undvika
dubbelkompensation för nattjänstgöring. Bestämmelsen har emellertid vållat
administrativt merarbete och har för vissa grupper medfört ojämnheter,
som ur saklig synpunkt icke framstått såsom berättigade. Vid beredningen
av förevarande ärende har därför eftersträvats att finna en lösning, som utan
att föranleda onödiga administrativa svårigheter medför ett skäligt resultat
för därav berörda tjänstemän.
På grund av de skiftande förhållandena inom olika förvaltningsområden
har det emellertid visat sig icke möjligt att utforma en enligt min mening
nödvändig begränsningsregel, som samtidigt är enkel att tillämpa och passar
för hela statsförvaltningen. Med hänsyn härtill har ansetts lämpligast
att det skall få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om och i vilken omfattning
ersättning för tjänstgöring mellan kl. 22 och 6 skall få utgå, därest
tjänstgöringsmåttet understiger visst antal timmar per arbetstidsperiod.
Härigenom kan begränsningsregeln smidigt anpassas till förhållandena
inom olika verksamhetsområden. I vissa fall synes det emellertid kunna få
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
ankomma på vederbörande myndighet att själv besluta i angivna hänseende.
Under alla förhållanden bör detta gälla de affärsdrivande verken.
För att ytterligare förenkla tillämpningen av begränsningsregeln torde vidare
det arbetstidsmått, som skall tagas till utgångspunkt för regelns tilllämpningsområde,
kunna utan större olägenheter något sänkas. Jag föreslår,
att i detta hänseende fastställes ett timantal av 190 per 30-dagarsperiod eller
således 3 timmar mindre än enligt de nuvarande bestämmelserna. Liksom
vid tillkomsten av sistnämnda bestämmelser vill jag framhålla, att valet av
arbetstidsmått icke får betraktas såsom ett uttryck för uppfattningen om
hur lång arbetstiden bör vara utan utgör resultatet av vissa skälighetsöverväganden.
För att ersättning för nattjänstgöring skall utgå utan särskild prövning
bör således arbetstiden uppgå till minst 190 timmar per 30-dagarsperiod.
Med arbetstiden bör härvid avses normalarbetstiden, d. v. s. den å tjänstgöringslista
eller därmed jämförlig handling upptagna arbetstiden, utökad
med det ytterligare antal timmar, varunder tjänstemannen är skyldig fullgöra
tjänstgöring, som ej skall anses utgöra övertid (tnrlistetid jämte bufferttid).
Sistnämnda tid skall därvid beaktas, vare sig densamma tagits i
anspråk eller icke. Enbart detta torde innebära en betydande förenkling ur
administrativ synpunkt.
Sammanfattningsvis föreslår jag alltså, att den nuvarande, i syfte att motverka
dubbelkompensation, tillkomna regeln utbytes mot ett stadgande av
innebörd, att ersättning för tjänstgöring mellan kl. 22 och 6, därest turlistetiden
jämte eventuell bufferttid understiger 190 timmar per 30-dagarsperiod
eller däremot svarande timantal för annan arbetstidsperiod, må utgå
endast om och i den mån Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
vederbörande myndighet det medger.
För att riksdagen skall erhålla möjlighet att bedöma verkningarna av det
föreslagna stadgandet torde jag i detta sammanhang få lämna några exempel
på hur detsamma enligt min mening bör tillämpas.
I vissa fall kan utan vidare konstateras, att en lägre normalarbetstid än
190 timmar för 30 dagar fastställts helt utan hänsyn till förekommande nattarbete,
t. ex. på grund av arbetets art. I sådana fall bör stadgandet icke
förhindra att lönetillägg utgår enligt de i övrigt meddelade bestämmelserna.
Har däremot den lägre normalarbetstiden fastställts med hänsynstagande
till förekomsten av nattarbete, bör en prövning enligt begränsningsregeln
ske. Föreligger därvid icke möjlighet att ange hur stor del av den vidtagna
arbetstidsnedsättningen, som beror på nattjänstgöringen, bör begränsningsregeln
kunna föranleda viss reducering av tilläggsförmånen, beroende på
omständigheterna i det särskilda fallet.
I andra fall åter kan konstateras, att en arbetstidsnedsättning skett uteslutande
med hänsyn till förekomsten av nattjänstgöring. Är t. ex. den för
Kungl. Maj:ts proposition nr iOO.
27
vissa grupper eljest gällande normalarbetstiden fastställd till 195 timmar
för 30 dagar och har nedsättning därav medgivits till 185 timmar på grund
av regelmässigt förekommande nattjänstgöring om 25 timmar under arbetstidsperioden,
bör i princip lönetillägg utgå endast för det antal natttimmar,
som överstiger 25 timmar. Då emellertid den för ifrågavarande
grupper eljest gällande normalarbetstiden icke överensstämmer med
det arbetstidsmått av 190 timmar, som valts såsom utgångspunkt för den
föreslagna begränsningsregeln, skulle, om nämnda princip direkt tillämpades,
lätt kunna uppstå ett »tröskelproblem». Viss hänsyn härtill synes kunna
tagas vid begränsningsregelns tillämpning.
Vid den föreslagna bestämmelsens ikraftträdande har vederbörande myndighet
att för olika turlistor bestämma det antal nattimmar, för vilka lönetillägg
icke skall utgå. Detta antal kan därefter anges på turlistorna. Till
skillnad mot nuvarande bestämmelser medför begränsningsregeln sålunda
endast ett engångsarbete.
Jag torde härefter få övergå till att behandla ytterligare en åtgärd, som
synes kunna vidtagas i förenklande syfte. Vid behandlingen av den förenämnda
propositionen 1952:61 uttalade statsutskottet, att utskottet förutsatte
att Kungl. Maj :t, med hänsyn till att fråga var om ersättningsbestämmelser
på ett svåröverskådligt område, skulle kunna vidtaga de mindre
jämkningar i de förordade bestämmelserna, vartill förhållandena kunde föranleda.
Med stöd av detta uttalande har Kungl. Maj :t medgivit generalpoststyrelsen
att vid lönetilläggets bestämmande tillämpa en medeltalsberäkning
sålunda att ett genomsnittligt beräknat tilläggsbelopp per dag fastställes.
Detta system har enligt vad jag inhämtat fungerat tillfredsställande.
Utredningen rörande arbete på obekväm arbetstid har också förordat, att
vederbörande myndigheter skall kunna bemyndigas att tillämpa medeltalsberäkning
vid kontantkompensation. Såsom utredningen framhållit medger
ett sådant system naturligen icke att kompensationen varje månad kommer
att helt motsvara omfattningen av det av tjänstemannen under månaden i
verkligheten fullgjorda arbetet på obekväm tid. I likhet med utredningen
anser jag, att detta icke bör hindra systemets användning, eftersom i varje
fall i det långa loppet en utjämning sker i kompensationshänseende.
Särskilda författningsbestämmelser torde med hänsyn till de skiftande
förhållandena inom olika förvaltningsområden icke böra meddelas i förevarande
hänseende. I syfte att underlätta medeltalssystemets användning
synes emellertid en ändring i 7 § kungörelsen 1952: 68 böra vidtagas. Nämnda
paragraf innehåller bl. a. att lönetillägget skall beräknas särskilt för
tjänstgöring fullgjord i enlighet med tjänstgöringslista och för annan tjänstgöring.
Med »annan tjänstgöring» avses bl. a. ianspråktagen bufferttid.
Härigenom försvåras givetvis tillämpningen av medeltalsberäkningsmetoden.
Ifrågavarande stadgande synes därför böra utgå. Vid medeltalsberäkning
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
bör då kunna tagas hänsyn till bl. a. den genomsnittliga bufferttid, som tages
i anspråk på obekväm tid.
Enligt 1 § kungörelsen 1952:68 är förmånen av lönetillägg begränsad
till tjänstemän i högst Ca, Ce eller Cg 16 eller Cf 14. Kungl. Maj :t
äger dock möjlighet medge sådant tillägg till tjänstemän i lönegraderna
17—22 med samma arbetsuppgifter som tjänstemän, vilka enligt
kungörelsen är berättigade till tillägget. Med hänsyn till de lönegradsförändringar,
som ägt rum efter de nuvarande bestämmelsernas tillkomst, synes
de i kungörelsen angivna lönegraderna höra höjas till Ca, Ce och Cg 18
samt Cf 16.
De föreslagna ändringarna i de gällande bestämmelserna torde böra träda
i kraft den 1 juni 1954. I enlighet med det anförda har inom civildepartementet
upprättats förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen 1952:68.
Detta författningsförslag torde få fogas såsom bilaga vid statsrådsprotokollet
i detta ärende.
De nuvarande kostnaderna för ifrågavarande lönetillägg torde uppgå till
15—16 miljoner kronor per år. Utan ingående undersökningar är det icke
möjligt att beräkna den kostnadsökning, som föranledes av vad jag i det föregående
förordat, överslagsvis torde emellertid kostnadsökningen kunna
uppskattas till 1,5-—2 miljoner kronor per år, varav omkring 90 procent belöper
på de affärsdrivande verken. Riksdagens bemyndigande torde böra utverkas
att medge de överskridanden av maximerade anslag och anslagsposter,
som kan bli erforderliga på grund av förslagen.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
dels medge att Kungl. Maj :t må vidtaga ändringar i gällande
bestämmelser om provisoriskt lönetillägg för tjänstgöring
på obekväm arbetstid i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i det föregående förordat,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att för budgetåren 1953/54
och 1954/55 medge de överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kan bli erforderliga vid genomförandet
av angivna förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Sandberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
29
Bilaga.
Förslag
till
kungörelse
om ändring i kungörelsen den 14 mars 1952 (nr 68) om
provisoriskt lönetillägg för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid.
Härigenom förordnas, att 1, 4 och 7 §§ kungörelsen den 14 mars 1952 om
provisoriskt lönetillägg för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
1 §■
Till tjänsteman med reglerad arbetstid,
som uppnått en ålder av
minst 17 år och som innehar eller på
förordnande uppehåller tjänst i högst
Ca, Ce eller Cg 16 eller Cf li och jämlikt
32 § statens allmänna avlöningsreglemente
äger i förekommande fall
erhålla gottgörelse för övertidstjänstgöring,
må, där ej Kungl. Maj :t annorlunda
förordnar, utgå särskilt lönetillägg
i enlighet med vad nedan
stadgas för sådan fullgjord verklig
tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid,
som icke skall anses utgöra övertidsarbete.
4 §.
Därest den å tjänstgöringslista eller
därmed jämförlig handling upptagna
arbetstiden, utökad med det ytterligare
antal timmar varunder
tjänstemannen fullgjort tjänstgöring,
som ej skall anses utgöra övertidsarbete,
understiger 193 timmar för
30 dagar eller däremot svarande timantal
för annan arbetstidsperiod, må
lönetillägg för tjänstgöring mellan
(Föreslagen lydelse:)
1 §.
Till tjänsteman med reglerad arbetstid,
som uppnått en ålder av
minst 17 år och som innehar eller på
förordnande uppehåller tjänst i högst
Ca, Ce eller Cg 18 eller Cf 16 och jämlikt
32 § statens allmänna avlöningsreglemente
äger i förekommande fall
erhålla gottgörelse för övertidstjänstgöring,
må, där ej Kungl. Maj :t annorlunda
förordnar, utgå särskilt lönetillägg
i enlighet med vad nedan
stadgas för sådan fullgjord verklig
tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid,
som icke skall anses utgöra övertidsarbete.
4 §.
Därest den å tjänstgöringslista eller
därmed jämförlig handling upptagna
arbetstiden, utökad med det ytterligare
antal timmar varunder
tjänstemannen är skyldig att efter
myndighetens bestämmande fullgöra
arbete utan att gottgörelse för övertidst
jcinstgöring utgår, understiger
190 timmar för 30 dagar eller däremot
svarande timantal för annan
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
(Gällande lydelse:)
klockan 22 och 6 utgå endast i den
mån antalet till sådan tid förlagda
arbetstimmar överstiger tre gånger
det antal timmar, varmed arbetstiden
understiger 193 timmar för 30 dagar
eller däremot svarande timantal för
annan arbetstidsperiod.
7 §.
Lönetillägget beräknas särskilt för
tjänstgöring fullgjord i enlighet med
tjänstgöringslista eller annan därmed
jämförlig handling och för annan
tjänstgöring, med iakttagande
av att av sistnämnda tjänstgöring
arbetstid, som ej uppgår till 30 minuter
i en följd, icke må tagas i beräkning
för bestämmande av tillägg,
med mindre under det kalenderdygn
tjänstgöringen fullgjorts förekommer
någon period av dylik tjänstgöring,
vilken uppgår till minst 30 minuter
i en följd.
Utbetalning av — — —
(Föreslagen lydelse:)
arbetstidsperiod, må lönetillägg för
tjänstgöring mellan klockan 22 och 6
utgå endast om och i den mån Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
vederbörande myndighet
det medgiver.
7 §.
Av tjänstgöring, som icke är upptagen
på tjänstgöringslista eller annan
därmed jämförlig handling, må
för bestämmande av tillägg icke tagas
i beräkning arbetstid, som ej
uppgår till 30 minuter i en följd, med
mindre under det kalenderdygn
tjänstgöringen fullgjorts förekommer
någon period av dylik tjänstgöring,
vilken uppgår till minst 30 minuter
i en följd.
hela tjänstgöringstimmar.
Denna kungörelse träder i kraft
den 1 juni 1954.