Statsutskottets utlåtande nr 78.

1

Nr 78.

Utlåtande i anledning av väckt motion om pension åt chauffören
J. O. Sjölunds änka.

(5:e avd.)

I en inom första kammaren av herr Branting väckt motion (I: 108) har
yrkats, att riksdagen, med hänsyn till de särskilda omständigheterna, måtte
besluta, att ersättning i form av pension skall utgå till änkan Anly Katarina
Viktoria Sjölund, Asele, beräknad enligt olycksfallsförsäkringslagen, eller
med belopp som eljest må prövas skäligt.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.

Sedan Norge i april 1940 invaderats av tyska trupper och sjökriget intensifierats,
befann sig vårt land praktiskt taget avspärrat från väster, vilket
givetvis gjorde sig kännbart i fråga om gods- och persontrafiken. Under
dessa förhållanden kom den finska hamnen Petsamo vid Norra Ishavet att
få stor betydelse också för vårt land. Det improviserades en förbindelse
medelst lastbilstrafik på vägarna mellan Haparanda eller Karungi och Petsamo.
Vägarna genom ödemarkerna i Nordfinland synes icke ha varit förstklassiga,
och färderna den långa sträckan utan mellanstationer under de
svåraste klimatiska förhållanden framhölls av pressen med rätta som duktiga
prestationer, värda allt erkännande. Att denna trafiks upprätthållande
under omständigheterna var av betydande intresse och värde för vårt land
liksom för Finland och alltjämt delvis för Norge torde av ingen förnekas.

Bland svenskar, som var verksamma i nu ifrågavarande trafik, var chauffören
Jonas Oskar Sjölund från Åsele, född 1885. Han körde tillsammans
med en sin son.

Natten mellan den 21 och 22 januari 1941 inträffade en trafikolycka
under Sjölunds färd genom byn Tovinen i Sodankylä socken, Finland, i det
att bilen körde ned i en s. k. vägtrumma, som nyligen grävts i vägen. Härvid
dödades Jonas Oskar Sjölund; sonen skadades så svårt att han måste transporteras
till sjukhuset i Rovaniemi. Enligt protokoll från en nästa dag företagen
polisutredning hade vägarbeten pågått; den för trafiken farliga passagen
hade vanligen avspärrats med en bom. På kvällen den 21 januari
hade emellertid denna bom tillfälligtvis borttagits, varefter vägarbetarna
glömt att ställa tillbaka den. Icke heller hade några varningslyktor blivit
uppsatta, ehuru dylika hade anskaffats för ändamålet. Bilen hade tydligen
under nattmörkret kört rätt ned i vägtruinman.

Vållandet till olyckan syntes sålunda kunna läggas någon eller några av
de finska vägarbetarna till last.

Fråga uppstod om ersättning till Jonas Oskar Sjölunds efterlämnade
änka Anly Katarina Viktoria Sjölund, Åsele, på så sätt att hon hos riksfcyrsäkringsanstalten
anmälde olycksfallet och ansökte om änkepension
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Genom beslut den 6 juni
1941 förklarade emellertid riksförsäkringsanstaltcn, att då Jonas Oskar

1 Bihang till riksdagens protokoll l!)5i. 6 sand. Nr 78.

o

Statsutskottets utlåtande nr 78.

Sjölund med avseende å det arbete, i vilket olycksfallet inträffat, icke vore
att anse såsom arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen, ersättning i anledning
av olycksfallet icke skulle utgivas av anstalten. Efter besvär hos
försäkringsrådet återförvisades ärendet för förnyad utredning. Härefter
kom anstalten till samma resultat som förut. Försäkringsrådet fann, i anledning
av Anly Sjölunds besvär, genom utslag den 10 oktober 1941 icke skäl
göra ändring i riksförsäkringsanstaltens beslut.

Särskild skadeståndstalan vid domstol mot vederbörande finska vägarbetare
bedömdes av olika skäl som lönlös.

Det utreddes att den lastbil, som den förolyckade kört (en Volvo AC
2042), hade »förhyrts», d. v. s. inköpts på avbetalning av sonen Mats Bertil
Sjölund, men sedermera inregistrerats på Anly Sjölund. Vid den tid Mats
Bertil Sjölund — vilken för övrigt saknat trafikkort — inköpt lastbilen
hade makarna Sjölund befunit sig i konkurs, men denna torde sedermera
ha avslutats för hustruns del.

Den ifrågavarande trafiken till och från Petsamo, som ju ägde rum helt
över finskt territorium, stod under organisatoriskt överinseende av den
finska föreningen »Lastbilcentralernas riksförbund, förening u. p. a.» och
bedrevs givetvis med de finska länsmyndigheternas vetskap och tillstånd.
Organisationen kunde likväl icke anses såsom arbetsgivare i förhållande
till Sjölund. Såsom förut nämnts ansågs han av de svenska försäkringsmyndigheterna
icke som »arbetare» enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Änkan blev efter mannens död utan all ersättning med undantag för
några smärre belopp, utgörande vissa kostnader för transport och reparation
av bilen, vilka utgick till följd av en vagnförsäkring, tagen av Lastbilcentralernas
riksförbund. Organisationen ersatte även en del av kostnaderna
i sammanhang med Jonas Sjölunds begravning.

Ur juridisk synpunkt göres icke gällande annat än att försäkringsmyndigheternas
ståndpunktstagande till ersättningsfrågan varit oangriplig. Det kan
måhända sägas, att den finska trafikföreningen borde bättre ha ordnat
med försäkringsskydd för de chaufförer, som uppehöll den av föreningen
ordnade trafiken. Krigsförhållandena synes emellertid ha föranlett, att petsamotrafiken
ur organisatorisk synpunkt fick en provisorisk karaktär. Om
de finska myndigheterna formellt gav Lastbilcentralernas riksförbund eller
de enskilda chaufförerna rättighet att bedriva länstrafik har ej blivit
utrönt.

Efter mannens död har änkan befunnit sig i ytterst knappa ekonomiska
omständigheter. Såsom nämnts hade makarna Sjölund före olycksfallet befunnit
sig i konkurstillstånd, och några nämnvärda tillgångar efter mannen
fanns icke i boet. Änkan är nu fattig.

Med hänsyn till att petsamotrafiken ur allmänna synpunkter var gagnelig,
att underlåtenheten att ordna försäkringsskydd för de enskilda chaufförerna
i denna trafik icke skäligen kan läggas dem till last — de hade dock
skäl att förutsätta, att förutnämnda trafikförening tecknat försäkring inte
bara för vagnarna utan även för dem — samt att själva olyckshändelsen
den 21—22 januari uppenbarligen icke kunde tillskrivas Jonas Oskar Sjölunds
oförsiktighet, vågar jag göra gällande att skälighetshänsyn talar för
att den medellösa änkan efter chauffören Sjölund hålles skadeslös genom
ersättning av allmänna medel så som om lagen om olycksfall i arbete varit
gällande för hennes man.

Ltskottct. Omständigheterna i det fall, som genom den väckta motionen
bragts under riksdagens prövning, är enligt utskottets mening sådana att

Statsutskottets utlåtande nr 78.

3

goda skäl kan anföras för att staten träder hjälpande emellan genom beviljande
av ersättning i någon form till fru Sjölund. Med hänsyn till fallets säregna
beskaffenhet torde några icke önskvärda konsekvenser av ett beslut i
dylik riktning inte behöva befaras. Emellertid är utskottet inte berett att
taga ställning till frågan, i vilken form ersättning skäligen bör utgå. Olika
alternativ är härvid tänkbara. Sålunda kan gottgörelse tänkas utgiven enligt
grunderna för olycksfallsförsäkringslagen. Ersättning kan emellertid
också •— såsom motionären antytt — bestämmas efter en ren skälighetsprövning.
Särskilt övervägande tarvar även frågan, om och i vad mån gottgörelse
må utgå jämväl för förfluten tid. Enligt utskottets mening bör det
ankomma på Kungl. Maj:t att taga hela frågekomplexet under välvillig
prövning.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i anledning av motionen I: 108 bemyndiga
Kungl. Maj :t att, med beaktande av vad utskottet anfört,
besluta i fråga om ersättning åt fru Anly Katarina Viktoria
Sjölund.

Stockholm den 9 april 1954.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Ohlon, Näsgård, Gillström,
fröken Andersson, herrar Alfred Nilsson, Pålsson, Einar Persson,
Birger Andersson, Edvin Thun, Hohnqvist, Olsén, Sunne, Elfving och Rikard
Svensson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Andersson
i Malmö, Ståhl, Lindholm, Svensson i Ljungskile, Åkerström, Hoppe,
Staxäng, Thapper, Onsjö, Gustafsson i Skellefteå, Löfrotli, Almgren och
Svensson i Stenkyrka.

547356. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag