Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
1
Nr 8.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande
av strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382) in. m.
Tredje lagutskottet har behandlat fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 242 av
herrar Göransson och Hansson och nr 349 av herr Lundqvist samt inom
andra kammaren nr 303 av herr Nyberg m. fl. och nr 465 av herrar Birke
och Hjalmar son.
I motionerna I: 242 och II: 303, vilka är likalydande, hemställes »att riksdagen
för sin del måtte besluta att det särskilda stadgandet i 8 § strandlagen
om fängelsestraff för överträdelse av förbud enligt lagen måtte utgå ur
lagen, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderligt förslag till
lagtext».
I motionerna I: 349 och II: 465, vilka jämväl är likalydande, föreslås
»1) att riksdagen måtte besluta upphäva strandlagen den 30 maj 1952
(SFS 382/1952),
2) om detta yrkande ej skulle vinna riksdagens bifall, att denna måtte
besluta följande ändringar i nu gällande strandlag:
a) att ordet ''erfordras’ i 1 § tredje stycket utbytes mot orden ''uteslutande
avses’,
b) att markägare erhåller ersättning enligt det värde som gällde den dag,
då förbudet blir definitivt genom att ansökan om dispens helt eller delvis
avslås,
c) att bestämmelserna om fängelsestraff utgår, samt
att åt vederbörande utskott måtte uppdragas att utarbeta lagtext enligt
ovan under punkt a—c anförda synpunkter».
Historik. Gällande rätt.
Allmänt.
I syfte att i möjligaste mån bevara ur friluftssynpunkt värdefulla strandområden
såsom rekreationsplatser för allmänheten föreslogs i proposition
nr 223/1950 en provisorisk lagstiftning om tillfälligt byggnadsförbud inom
vissa strandområden. Lagförslaget tillerkände länsstyrelse rätt att — för
tryggandet av allmänhetens tillgång till platser för bad och friluftsliv vid
havet eller vid insjö eller vattendrag — förordna, att inom vissa strandområden
byggnad icke finge uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Förordnandet
skulle avse mark och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen
som prövades erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall, dock högst 300 in från nämnda linje vid normalt medelvatten1
Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. 3 avd. Nr S.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
stånd. Lagförslaget gällde icke område som inginge i fastställd stadsplan
eller byggnadsplan, ej heller område som inginge i godkänd avstyckningsplan
med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för området. Byggnadsförbud
utgjorde icke hinder för uppförande av byggnad för vissa särskilda
i lagförslaget angivna behov. Lagförslaget innehöll vidare bl. a. bestämmelse
om straff för den som uppförde byggnad i strid mot förbud
samt föreskrift om handräckning genom överexekutor till rättelse av olagligt
byggande. Någon regel om gottgörelse till markägare eller annan för
intrång genom byggnadsförbud fanns icke i lagförslaget.
I fyra motioner, som väcktes i anledning av sagda proposition, nämligen
de likalydande I: 490 och II: 592 samt de jämväl likalydande I: 492 och
II: 595, hemställdes att riksdagen måtte avslå propositionen.
I motionerna I: 490 och II: 592 anfördes därvid bl. a.:
Det är ett fullt legitimt intresse, om vissa personer vilja förvärva strandtomter
och bygga sportstugor där för att användas som permanent uppehåll
under semester och fritid. Likaså är det självfallet ett legitimt intresse
för markägarna att kunna utnyttja sina marker på ett ekonomiskt fördelaktigt
sätt. Det nu framlagda lagförslaget beaktar enligt vår mening icke
båda dessa gruppers intressen på ett tillfredsställande sätt utan tar ensidigt
sikte på en tredje grupps intressen, nämligen det stora klientel, som idkar
friluftsliv i form av »camping» eller tillfälligt besöker stränder och badplatser.
Givetvis måste en rättvis avvägning ske mellan de olika gruppernas intressen,
och vidare måste de estetiska och kulturella värdena i strandområdena
skyddas mot förstörelse. Det är emellertid enligt vår mening icke
nödvändigt med en ny lagstiftning för detta ändamål. Redan med nu gällande
lagstiftning torde den önskvärda regleringen av fastighetsbildning
och bebyggelse längs stränderna kunna åstadkommas. Den bästa lösningen
av problemet vunnes ofta om kommunerna inköpte områden, som vore
lämpade för friluftsliv, och ställde dessa områden till allmänhetens förfogande.
Därest frivilliga köp av sådana områden icke kunna komma till
stånd, torde det vara möjligt att expropriera den lämpliga marken. Vi anse
således att den av departementschefen hävdade uppfattningen, att redan
gällande lagstiftning icke är tillräcklig för att uppnå det avsedda syftet
med det nya lagförslaget, icke är hållbar.
Ur innehållet i motionerna I: 492 och II: 595 må följande återgivas:
Propositionen synes förringa de möjligheter, som redan finnas för tillgodoseende
av allmänhetens behov av platser för bad och friluftsliv. Sedan
länge har det ansetts som en viktig uppgift för kommunerna att sörja t. ex.
för att erforderliga friluftsbad finnas till invånarnas förfogande. I dagens
läge torde flertalet städer och tätorter i en eller annan form ha sörjt härför.
Det är att förvänta att denna gynnsamma utveckling kommer att fortsätta.
Målet måste vara att skapa välskötta, för olika behov lämpligt belägna
och anordnade bad- och friluftsplatser. För detta ändamål äro kommunerna
icke hänvisade endast till förvärv av strandområden, utan den mindre kostnadskrävande
arrendeformen står sannolikt i åtskilliga fall till buds. Möjligheterna
att för detta ändamål utnyttja de betydande kronodomänerna
böra beaktas.
Genom nu gällande byggnadslag och därmed sammanhängande jorddelningsregler
ha garantier skapats för att vid tätbebyggelse på landsbygden
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
3
— t. ex. vid exploatering av ett sportstuguområde — erforderlig mark avsättes
för badplatser. Dessa badplatser stå även som regel till allmänhetens
förfogande. Likaså torde som regel vid general- eller regionalplanering erforderliga
områden avsättas för bad och friluftsliv.
Genom de nu angivna förhållandena torde det allmänna ha erforderliga
möjligheter att sörja för det omedelbara behovet av badplatser för städernas
och tätorternas befolkning. Vad angår friluftslivet i vidsträckt bemärkelse
må även framhållas, att vårt land har och under överskådlig tid kommer
att ha så stora »orörda» områden, att någon risk ej föreligger att
allmänhetens rimliga anspråk åsidosättas. Det är en uppgift för det allmänna
att tillse att kommunikationerna anpassas till medborgarens behov
att komma ut till de orörda områdena.
Tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 29/1950 tillstyrkte propositionen,
uttalade i anledning av berörda fyra motioner bl. a. följande:
Det är uppenbarligen i hög grad önskvärt att dylika statliga eller kommunala
friluftsreservat och allmänna friluftsbad skapas. Enligt utskottets
uppfattning är det emellertid icke praktiskt möjligt att på sådant sätt fylla
hela behovet av rekreationsplatser. Av samma mening äro så gott som
samtliga remissinstanser.
Om således problemet icke i hela sin vidd kan lösas genom att det allmänna
förvärvar eller arrenderar lämpliga markområden, torde annan möjlighet
icke återstå än att i erforderlig utsträckning sörja för att allmänheten
icke genom bebyggelse och andra åtgärder hindras från utövningen av den
allemansrätt, som består i frihet att i viss utsträckning vistas å annans
mark. Föreliggande lagförslag avser att av hänsyn till friluftsintresset anordna
en kontroll över bebyggelsen å vissa strandområden.
Såsom i propositionen anmärkts får byggnadslagen visserligen anses erbjuda
nöjaktig möjlighet att förhindra olämplig tätbebyggelse. Enligt lagen
får nämligen mark icke användas till tätbebyggelse med mindre den vid
planläggning prövats vara från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Det
slag av planläggning som här åsyftas är detaljplanläggning d. v. s. upprättandet
av stadsplan eller byggnadsplan. Beträffande sådana trakter invid
stränder, där bebyggelsens omfattning påkallar att detaljplan fastställes,
kan i planen själva strandområdet i erforderlig omfattning undantagas från
bebyggelse. Enligt uppgift i propositionen har så skett bl. a. i fråga om
stora delar av Malmöhus läns kust.
I fråga om den glesare bebyggelsen finnes emellertid ingen liknande generell
regel om kontroll från det allmännas sida. De möjligheter byggnadslagstiftningen
f. n. erbjuder alt hindra ej önskvärd glesbebyggelse äro små
i förhållande till möjligheterna att kontrollera tätbebyggelsen. De bestå i
dels att vid planläggning mark kan undantagas från all bebyggelse eller
från visst slag av bebyggelse samt att förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning
eller därmed jämförlig åtgärd kan meddelas, dels ock alt i vissa fall
byggnadsförbud kan meddelas ulan samband med planläggning.
Det planinstitut, som åtminstone teoretiskt skulle kunna tänkas komma
till användning för reglering av glesbebyggelse vid stränderna, är generalplanen.
Emellertid är det endast generalplan, vilken på ansökan av kommunen
fastställts av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen, som har sådan verkan
alt nybyggnad i strid mot planen är förbjuden. Dessutom kan i vissa fall,
för tid under vilken väckt fråga om fastställelse ännu är oavgjord, gälla
interimistiskt förbud mot nybyggnad i strid mot planen. Har Kungl. Maj:l
avslagit framställning om fastställelse, kan även särskilt nybyggnad storbild
4 Tredje lagutskottet:; utlåtande nr 8
meddelas. — Enligt vad utskottet inhämtat torde f. n. i hela landet knappast
någon fastställd generalplan finnas; ej heller synes arbete pågå med
upprättande av någon för fastställelse avsedd sådan plan. Redan härav
torde följa att det icke är praktiskt möjiigt att genom generalplaner vinna
den kontroll över glesbebyggelsen, som erfordras för att såsom rekreationsplatser
skydda vissa strandområden, över huvud taget synes planläggning,
med hänsyn till den omständliga och kostsamma proceduren att få en plan
upprättad, antagen och fastställd, icke vara ett lämpligt medel att reglera
strandbebyggelsen på sådana områden, där upprättandet av plan icke kan
anses erforderligt av andra skäl.
Möjligheterna att utan samband med planläggning meddela byggnadsförbud
för att skydda strandområden äro angivna i 86 och 122 §§ byggnadslagen.
Stadgandena innehålla att, därest område som icke ingår i stadsplan
eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas »på grund av naturskönhet,
växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till
förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse,
fasta fornlämningar eller andra minnesmärken», Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen
äger förordna att nybyggnad inom området icke må företagas utan
tillstånd. För områden, som icke med hänsyn till nämnda omständigheter
kunna anses skyddsvärda men likväl äro av betydelse för friluftslivet, äro
86 och 122 §§ icke avsedda. Av den i propositionen förebragta utredningen
framgår även att dessa lagrum i allmänhet kommit till allenast ringa användning.
Undantag utgöra Stockholms och Gotlands län, där särskilda omständigheter
ansetts motivera att byggnadsförbud jämlikt 122 § meddelats
för större sammanhängande strandområden.
Enär enligt utskottets uppfattning de nuvarande möjligheterna att med
hänsyn till allmänhetens fritidsintresse reglera strandbebyggelsen icke äro
tillräckliga, finner utskottet erforderligt att frågan löses på annat sätt.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, och den 15 december 1950
utfärdades lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden
(nr 639).
Genom proposition nr 187 vid 1952 års riksdag framlades förslag till
definitiv strandlag, avsedd att ersätta den provisoriska lagen, vars giltighetstid
var bestämd att utlöpa den 31 december 1952. Propositionen grundade
sig på ett av den s. k. strandutredningen den 9 oktober 1951 avgivet
betänkande (SOU 1951:40). I väsentliga delar byggde propositionen på
samma principer som den provisoriska lagen. En betydelsefull nyhet i förslaget
till definitiv strandlag var emellertid de däri intagna ersättningsreglerna.
Enligt dessa skulle den, som lede inskränkning i bebyggelserätten,
erhålla gottgörelse härför av allmänna medel under förutsättning, att det
uppstode ett uppenbart missförhållande mellan markens värde med denna
inskränkning av bebyggelserätten samt värdet, om sådan inskränkning icke
skett. Mål om ersättning skulle handläggas av expropriationsdomstol.
I de likalgdande motionerna I: h97 och II: 63i, som väcktes i anledning
av propositionen, framställdes i första hand yrkande om avslag å propositionen.
I motionerna anfördes att vad som förekommit efter den provisoriska
lagens tilllkomst icke i vidare mån än tidigare förhållanden bevisat
nödvändigheten av en särskild strandlag. Skälen mot en sådan lcvarstode
däremot orubbade — framför allt de mera principiellt rättsliga. Det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
5
kunde icke vara skäligt att lösa i och för sig väsentliga problem genom
en lag som skapade förutsättningar för tvångsmässiga, icke ofrånkomliga
ingripanden i enskilda medborgares rätt. Hänsynen till enskild rätt borde
enligt motionärernas mening väga tyngre än skälen för lagen.
I sitt utlåtande nr 27/1952 tillstyrkte tredje lagutskottet propositionen.
Nyssnämnda motionsyrkanden föranledde följande utttalande av utskottet:
Utskottet vill erinra om att invändningar av denna natur framfördes
även mot den provisoriska lagen och anser ej påkallat att de nu ånyo
av utskottet upptagas till ett ingående bemötande. Utskottet hänvisar sålunda
till den argumentering som fördes vid antagandet av den provisoriska
lagen och som nu ytterligare utvecklats av strandutredningen och
departementschefen. Anmärkningsvärd är den starka anslutning lagförslaget
i princip erhållit i remissyttrandena. Utskottet förordar att en definitiv
strandlagstiftning nu genomföres och avstyrker motionerna I: 497 och II:
634, såvitt däri yrkats avslag å propositionen.
Utlåtandet godkändes av riksdagen. Den sålunda antagna strandlagen
utfärdades därefter den 30 maj 1952 (nr 382). Samma dag utfärdades
vidare kungörelse med tillämpningsföreskrifter till strandlagen (nr 383).
I de likalydande motionerna I: 318 och II: 234 vid 1953 års riksdag hemställdes
i första hand att riksdagen måtte besluta upphäva strandlagen. Motionärerna
medgav, att det ur allmän synpunkt vore av intresse att stränderna
hölles tillgängliga även för den icke strandägande befolkningen, men hävdade,
att detta intresse kunde tillgodoses utan särskild lagstiftning. Sålunda
vore stora strandområden fortfarande obebyggda. Med stöd av byggnadslagen
kunde man hindra, att framtida bebyggelse utestängde allmänheten
från stränder, lämpade för bad och friluftsliv. Vidare kunde kommuner och
andra intresserade parter genom köp eller arrende tillförsäkra sig tillgång
till lämpliga strandområden.
Tredje lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande nr 7/1953 till vad som i
denna fråga anförts av tredje lagutskottet i utlåtanden nr 29/1950 och nr
27/1952 samt tilläde:
Endast två månader har gått sedan strandlagen trädde i kraft. Under
denna korta tid har man givetvis icke vunnit nämnvärd erfarenhet av hur
strandlagstiftningen verkar i sin nya definitiva utformning. En diskussion
om strandlagens berättigande kan följaktligen alltjämt icke grundas på
annat material än det som stod till huds vid förra årets riksdag. Yrkandena
om lagens upphävande motiverar därför icke ett mera ingående bemötande
än fjolårsinvändningarna mot lagens införande. Liksom tredje lagutskottet
vid förra årets riksdag får utskottet hänvisa till de skäl, som på sin tid
androgs för den provisoriska lagen. På nytt bör dessutom framhållas att
remissyttrandena över förslaget till den definitiva strandlagen med mycket
få undantag vitsordade behovet av en sådan lag. Utskottet avstyrker således
yrkandena om strandlagens upphävande.
Speciella spörsmål.
De tre andrahandsyrkandena i de nu väckta motionerna I: 349 och II: 465
framfördes också i de omnämnda motionerna I: 497 och It: 634 vid 1952 års
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr S.
riksdag samt I: 318 och II: 234 vid 1953 års riksdag. Ett av dessa yrkanden
[det under 2 b) upptagna] överensstämmer jämväl med yrkandet i de likalydande
motionerna 1:495 och 11:632 vid 1952 års riksdag. De tre yrkandena
i fråga går ut på ändringar i 1, 3 och 8 §§ strandlagen.
Yrkandet i de nu förevarande, likalydande motionerna I: 242 och II: 303
motsvarar yrkandet under 2 c) i de ovannämnda motionerna 1:349 och
II: 465. Det går ut på ändring i 8 § strandlagen.
1 § strandlagen har följande lydelse:
För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna,
att inom visst strandområde bebyggelse icke må företagas utan
länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande
av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose
ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare
varit använd, ävensom grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse
som nu sagts.
Förordnande enligt första stycket skall avse land- och vattenområde
inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 m från nämnda
linje vid normalt medel vattenstånd.
Vad i denna lag stadgas skall icke avse område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i
godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Förbud enligt första stycket skall icke utgöra hinder för bebyggelse
som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller
den allmänna samfärdseln.
Undantagsbestämmelserna i paragrafens sista stycke ansluter sig nära
till strandutredningens lagförslag. En reservant inom strandutredningen,
riksdagsledamoten L. D. Cassel, anmälde emellertid en avvikande mening
bl. a. i detta avseende. Reservanten anförde:
Med uttrycket »erfordras för jordbruket» lärer utredningens flertal
förstå dels att byggnaden såsom sådan ur driftekonomiska synpunkter
skall vara behövlig för brukandet av jordbruksfastigheten och dels att
det skall vara nödvändigt att förlägga byggnaden just till strandområdet.
Då en bevisning i båda dessa hänseenden kan bli svår att föra, synes det
med denna formulering bli nödvändigt för en försiktig jordbrukare att på
förhand hos länsstyrelsen och eventuellt även hos allmän åklagare i orten
efterhöra huruvida myndigheten anser byggnaden »erforderlig» innan han
uppför ekonomibyggnad eller bostadshus inom förbudsområdet. Undantaget
blir därmed av ringa värde. Ordet »erfordras» hör enligt min mening
i lagtexten utbytas mot orden »uteslutande avses».
Reservationsmeningen på denna punkt föranledde följande yttrande av
departementschefen i propositionen 187/1952:
För egen del kan jag ej finna, att skillnaden mellan det av majoriteten inom
utredningen förordade uttrycket »erfordras» och det av reservanten föreslagna
»uteslutande avses» praktiskt sett är så stor som man på vissa håll
velat göra gällande. Då ordet »erfordras» genomgående användes i liknande
regler i den allmänna byggnadslagstiftningen, synas mig icke tillräckliga
skäl föreligga att här utbyta detsamma mot ett annat uttryck. Med hänsyn
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
till intresset av att undantagsregeln icke skall kunna användas för att kringgå
lagstiftningen är det tvärtom ur den synpunkten viktigt att bibehålla
nämnda formulering, att enligt denna behov av en byggnad för exempelvis
jordbruket objektivt sett skall föreligga. Däremot är det ej meningen, att det
dessutom — sedan behovet av en dylik byggnad i och för sig konstaterats —
skall behöva visas att byggnaden verkligen måste förläggas inom förbudsområdet
och till just den eller den platsen inom detta område.
I motionerna 1:497 och 11:634 vid 1952 års riksdag uttalades att det
även med den av departementschefen angivna tolkningen av ordet »erfordras»
bleve »nödvändigt för eu markägare, som ju har att på eget ansvar bedöma
denna fråga, att på förhand hos länsstyrelsen och eventuellt även hos
allmän åklagare i orten efterhöra, huruvida myndigheten anser byggnaden
erforderlig».
I sitt utlåtande nr 27/1952 anförde tredje lagutskottet, att det såsom departementschefen
anmärkt torde vara påkallat att använda en formulering
som innebure att behov av byggnaden för det avsedda ändamålet objektivt
sett skulle föreligga. Utskottet kunde således ej ansluta sig till motionerna
I: 497 och II: 634 i detta avseende.
I motionerna 1:318 och 11:234 vid 1953 års riksdag upprepades i stort
sett den argumentering på förevarande punkt, som fördes av reservanten
inom strandutredningen. Det hette sålunda i motionerna, att »vid tolkningen
av uttrycket ''erfordras för jordbruket’ tvingas markägaren föra bevisning
både om byggnadens driftekonomiska nödvändighet och nödvändigheten
att placera den just på strandområdet, vilket ofta kan medföra stora svårigheter».
Tredje lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 7/1953 att rätta innebörden
av det ifrågavarande stadgandet vore att byggnaden i och för sig skulle
behövas för det avsedda ändamålet. Det erfordrades sålunda icke därutöver
att byggnaden måste förläggas till förbudsområdet. I fråga om lämpligheten
av en regel med sålunda angiven innebörd anslöt sig utskottet helt till den
mening, som uttalats av tredje lagutskottet vid 1952 års riksdag i dess ovan
återgivna utlåtande nr 27/1952.
3 § strandlagen lyder:
Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke bifallits och kan till följd härav
fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet
påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av ägaren
användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet
av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren berättigad
till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller
om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten
som upplåtits innan förordnandet meddelades.
Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn
till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets
meddelande.
Tredje lagutskottet anförde beträffande sagda lagrum bl. a. följande i
utlåtandet nr 27/1952:
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr S.
Det spörsmål beträffande ersättningsgrunderna, som under förarbetena
föranlett de livligaste meningsutbytena, avser principen om det »tidigare
värdet». Reservanten inom utredningen har ansett det vara naturligare,
att man såsom jämförelsevärde räknar med markens värde vid den tidpunkt
då ansökan om tillstånd till bebyggelse blivit slutligen avslagen,
det vill säga i det ögonblick då rätten till ersättning inträder. Samma
ståndpunkt har intagits i ett ganska stort antal remissyttranden ävensom
i motionerna I: 495 och II: 632 samt I: 497 och II: 634. Vid sitt ställningstagande
till denna fråga ha strandutredningen och departementschefen fäst
avgörande vikt vid att inom den allmänna byggnadslagstiftningen tillämpas
den grundsatsen, att värdestegring som uppkommer efter tidpunkten
för planläggning icke kommer i betraktande vid fastställande av gottgörelse
till följd av intrång genom planläggningen. Motivet för nämnda grundsats
är att det icke har ansetts rimligt, att markägaren får räkna sig till godo
värdestegring som beror på åtgärder, till vilka han ej själv har medverkat.
Enligt utskottets mening finns det ej anledning att frångå denna princip
för strandlagens vidkommande. Även om den stegring av markvärdet inom
ett enligt strandlagen förbudsbelagt område, som kan inträda efter förbudsläggningen,
ej betingas av själva förbudsläggningen, är det såsom departementschefen
anmärkt regelmässigt fråga om värdestegring, som markägaren
ej själv har åstadkommit utan som uppkommit med anledning av
den allmänna samhällsutvecklingen. Ett ytterligare skäl för tillämpning av
den i propositionen förordade principen om det tidigare värdet är, att den
avskär markägaren från möjligheten att spekulera i markvärdestegring
genom att välja en ur markvärdesynpunkt gynnsam tidpunkt för sin dispensansökan.
Ur sträng rättvisesynpunkt torde vissa ojämnheter knappast
kunna undgås i tillämpningen. Det är emellertid uppenbarligen icke möjligt
att för denna i flera avseenden komplicerade värderingsfråga finna
normer, som till fullo kunna tillgodose såväl den enskildes rättvisekrav
som det allmännas berättigade intressen. Då det såsom betonats av både
utredningen och departementschefen under alla förhållande är realvärdet
vid tiden för förbudsläggningen som skall läggas till grund vid skadeberäkningen,
synas i varje fall några särskilt stötande resultat ej behöva befaras.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att lagrådet icke haft
något att erinra mot den i propositionen föreslagna utformningen av ersättningsreglerna.
Med det anförda vill utskottet, under avstyrkande av de
motionsvis framställda yrkandena, biträda propositionens förslag på denna
punkt.
I motionerna I: 318 och II: 234 vid 1953 års riksdag yrkades samma ändring
i 3 § som i motionerna I: 495 och II: 632 samt I: 497 och II: 634 vid
1952 års riksdag (se tredje lagutskottets ovan intagna utlåtande nr 27/1952).
Tredje lagutskottet vid 1953 års riksdag hänvisade i sitt utlåtande nr 7 till
utlåtandet nr 27/1952 och anförde att den däri redovisade motiveringen
för strandlagens bestämning av »det tidigare värdet» framstode som övertygande.
Utskottet avstyrkte därför motionerna I: 318 och II: 234 uti ifrågavarande
del.
Strandlagens 8 § har följande lydelse:
Den som företager bebyggelse i strid mot förbud enligt 1 § straffes, där
han insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning på åtgärden, med
dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse
i högst sex månader dömas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8. 9
I tredje lagutskottets utlåtande nr 27/1952 anfördes följande i fråga om
denna paragraf:
Åtskilliga remissinstanser ha i anslutning till reservanten inom utredningen
ansett, att fängelse ej bör ingå i straffskalan, och samma mening
har framförts i motionerna 1:497 och 11:634. Utskottet har övervägt, huruvida
det är erforderligt att möjliggöra ådömande av frihetsstraff för en
lagöverträdelse av detta slag. Då emellertid den allmänna byggnadslagen
upptager en straffbestämmelse av likartat innehåll och särskild anledning
ej torde finnas att i strandlagen tillämpa en mildare straffskala, har utskottet
ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. Uppenbart är att frihetsstraff
skall tillgripas endast i rena undantagsfall, då lagöverträdelsen är av
speciellt svårartad karaktär.
Även i motionerna I: 318 och II: 234 vid 1953 års riksdag framfördes åsikten
att fängelse ej borde ingå i straffskalan. Tredje lagutskottet avstyrkte
motionerna i sitt utlåtande nr 7/1953 och hänvisade därvid till den här ovan
återgivna motiveringen i utlåtandet nr 27/1952.
Utskottet.
I motionerna 1:349 och 11:465 yrkas i första hand att riksdagen måtte
besluta upphäva strandlagen. Motionärerna hänvisar i fråga om sin motivering
till den argumentering, som i de tidigare omnämnda motionerna
nr 1:497 och II: 634 vid 1952 års riksdag fördes mot det då framlagda
förslaget till strandlag. I denna argumentering gjordes bl. a. gällande, att
strandlagen skapade förutsättningar för tvångsmässiga, icke ofrånkomliga
ingripanden i enskilda medborgares rätt, samt anfördes, att hänsyn till
enskild rätt borde väga tyngre än skälen för lagen. Argumenteringen i övrigt
framgår i huvudsak av den här ovan lämnade historiken och redogörelsen
för gällande rätt.
Utöver sin hänvisning till vad som anförts i tidigare motioner uttalar
motionärerna att de praktiska erfarenheter, som vunnits först av den provisoriska
och sedan av den definitiva strandlagens tillämpning, i allt väsentligt
givit belägg för uppfattningen att lagen utgör ett intrång i de enskildas
äganderätt som icke har gehör i det allmänna rättsmedvetandet. De gör vidare
gällande att lagen mötts av en tilltagande irritation och misstro av den
jordägande skärgårdsbefolkningen.
Vad motionärerna åberopat överensstämmer i huvudsak med invändningarna
mot förslaget till 1950 års provisoriska strandlag. Dessa invändningar
blev ingående bemötta bl. a. av tredje lagutskottet i dess utlåtande
nr 29/1950. Skälen mot en strandlagstiftning upprepades därefter i de nyssnämnda,
likalydande motionerna 1:497 och 11:634 vid 1952 års riksdag
samt de jämväl likalydande motionerna I: 318 och II: 234 vid 1953 års riksdag.
Att åter upprepa den argumentering till förmån för en strandlag, som
fördes vid antagandet av den provisoriska lagen, synes icke påkallat. Utskottet
får i stället hänvisa till utlåtandet nr 29/1950 (se ovan s. 3—4). Vad
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
angår de erfarenheter av lagens tillämpning, som i de nu förevarande motionerna
anföres, kan utskottet ej dela motionärernas uppfattning att en
tilltagande irritation uppkommit bland den strandägande befolkningen. Även
om förhållandena kan växla i olika delar av landet, beroende på hur lagen
tillämpas, torde förhållandet enligt utskottets mening åtminstone i huvudsak
vara det motsatta mot vad motionärerna antagit. Utskottet avstyrker
således yrkandena om strandlagens upphävande.
I andra hand hemställes i motionerna 1:349 och 11:465 om ändring av
1, 3 och 8 §§ strandlagen. I motionerna I: 242 och 2: 303 yrkas ändring i
8 §.
1 § strandlagen innehåller grundstadgandet om länsstyrelses befogenhet
att lägga bebyggelseförbud över strandområde. I paragrafens sista stycke
anges vissa undantag från stadgandets giltighet. Bl. a. skall förbud icke
utgöra hinder för »bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln». I motionerna I: 349 och
II: 465 föreslås att ordet »erfordras» utbytes mot orden »uteslutande avses».
önskemålet om en ändring på denna punkt framfördes först av en reservant
inom strandutredningen. Markägare, som åberopade undantagsbestämmelsen
i fråga, skulle till följd av ordet »erfordras» tvingas till en betungande
bevisning, ansåg reservanten. Denne uppfattade för övrigt beviskravet
som dubbelt. Markägaren skulle nämligen enligt reservantens mening
behöva visa både att viss byggnad vore driftekonomiskt nödvändig i och för
sig och att byggnaden måste uppföras just på förbudsområdet.
I anledning av reservantens yrkande uttalade departementschefen i propositionen
rörande strandlagen (prop. nr 187/1952) att ordet »erfordras» innefattade
en fordran på att det förelåge ett objektivt behov av en byggnad
för exempelvis jordbruket. Med hänsyn till intresset av att undantagsregeln
icke missbrukades vore det viktigt med en formulering, som upprätthölle
detta krav. Däremot skulle det icke behöva visas, att byggnaden måste förläggas
just till förbudsområdet.
Ändringsyrkandet återkom i de omnämnda motionerna I: 497 och II: 634
vid 1952 års riksdag. I dessa åberopades att enbart behovet i och för sig
av viss byggnad kunde bli svårt att bevisa. Tredje lagutskottet (uti. nr 27/
1952) anslöt sig emellertid till departementschefens uppfattning, att det
vore påkallat med en formulering, som krävde ett objektivt behov av byggnaden
för det avsedda ändamålet.
Samma yrkande har därefter återkommit i fjolårsmotionerna I: 318 och
II: 234 samt i de nu förevarande motionerna I: 349 och II: 465. Några andra
skäl än vad som tidigare åberopats har därvid icke anförts. Motionsyrkandena
kan därför besvaras genom en hänvisning till vad tredje lagutskottet
uttalat i sitt nyssnämnda utlåtande nr 27/1952. Tilläggas kan att det icke
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
11
åligger jordägaren att visa att en byggnad inom förbudsområdet erfordras
för exempelvis jordbruket. I händelse av åtal fordras nämligen för en fällande
dom — enligt vanliga grunder för bevisning i brottmål — att åklagaren
styrker att byggnaden icke erfordras. -— Yrkandena avstyrkes alltså.
Strandlagens 3 § reglerar rätten till ersättning i anledning av bebyggelseförbud.
Ett första villkor för ersättning är att avslag meddelats på ansökan
om tillstånd till bebyggelse på fastighet inom förbudsområdet. Vidare
skall härigenom fastigheten — till den del dess utnyttjande inom eller utom
förbudsområdet påverkas av att bebyggelserätten inskränkts — av ägaren
kunna användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till
värdet av nämnda del vid tiden för förbudsläggningen. En jämförelse sker
sålunda mellan å ena sidan markens värde med hänsyn till inskränkningen
i bebyggelserätten och å andra sidan visst tidigare värde å marken. I motionerna
1:349 och 11:465 förordas att detta »tidigare värde» icke skall
avse tiden för förbudsläggningen utan den tidpunkt, då förbudet blivit
definitivt genom att tillståndsansökningen avslagits. Samma ändring yrkades
såväl av reservanten inom strandutredningen som i motionerna 1:495
och II: 632 samt I: 497 och II: 634 vid 1952 års riksdag. Motionsyrkandena
i fråga avstyrktes av tredje lagutskottet. Den motivering för strandlagens
bestämning av »det tidigare värdet», som därvid redovisades, framstår som
övertygande. De nu väckta yrkandena, vilka framställdes även i fjolårsmotionerna
I: 318 och II: 234, kan därför besvaras med en direkt hänvisning
till nämnda motivering, som i sin helhet återgivits här ovan (se s. 7—8).
Även dessa yrkanden avstyrkes således.
Jämlikt 8 § strandlagen skall straff ådörnas den, som företager bebyggelse
i strid mot förbud enligt lagen och som insett eller bort inse att förbudet
ägt tillämpning på åtgärden. Normalstraffet är dagsböter, men är omständigheterna
synnerligen försvårande, kan straffet bli fängelse i högst
sex månader. I de nu förevarande motionerna 1:242, 1:349, 11:303 och
II: 465 uttalas att fängelse ej bör ingå i straffskalan. Samma åsikt framfördes
i motionerna 1:497 och 11:634 vid 1952 års riksdag samt 1:318
och II: 234 vid fjolårets riksdag. I likhet med tredje lagutskottet vid 1952
och 1953 års riksdagar vill utskottet framhålla dels att byggnadslagen upptager
en straffbestämmelse av motsvarande innehåll, dels att det är uppenbart
att frihetsstraff skall tillgripas endast i rena undantagsfall, då överträdelsen
är av särskilt svårartat slag. Utskottet avstyrker alltså även yrkandena
om ändring i 8 §.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,
A. att de i motionerna 1:349 och 11:465 framförda yrkandena
om strandlagens upphävande icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
B. att de i samma motioner framförda yrkandena om ändring
i 1 och 3 §§ strandlagen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
C. att de i samma motioner ävensom i motionerna I: 242
och II: 303 framförda yrkandena om ändring i 8 § strandlagen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1954.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym*, Ivar Nilzon,
Axel Jansson, Ebhe Ohlsson och Herbert Hermansson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Mölndal,
Johansson i Torp, Nyberg och Andersson i Dunker, fru Torbrink, fru
Boman* och herr Nestrup.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
A. i fråga om de i motionerna I: 349 och II: 465 framförda yrkandena om
strandlagens upphävande:
av herr Ebbe Ohlsson och fru Boman, vilka ansett
dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
»I motionerna 1:349 och 11:465 yrkas —• — — (lika med utskottet)
---jordägande skärgårdsbefolkningen.
Utskottet finner den ifrågavarande lagen vara onödig. Den angelägna uppgiften
att till allmänhetens begagnande ställa lämpliga fritidsområden kan
naturligen lösas genom att stat och kommun utnyttjar i deras ägo befintliga
egendomar och genom att det allmänna genom köp och arrende förvärvar
ytterligare behövliga områden. Möjligheter finnes också redan genom gällande
byggnadslag att hindra olämplig strandbebyggelse. Det är icke påkallat
att lösa ifrågavarande problem genom en lag som möjliggör icke ofrånkomliga
tvångsingripanden i enskilda medborgares rätt.»
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
13
dels ock att utskottet i följd härav bort under A. hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner,
I: 349 och II: 465, för sin del antaga följande förslag till
Lag
om upphävande av strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).
Härigenom förordnas att strandlagen den 30 maj 1952
skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1954.
Vid expropriationsdomstol väckt mål angående ersättning
enligt strandlagen, vilket vid sistnämnda tidpunkt icke genom
dom eller beslut skilts från domstolen, skall avskrivas,
varvid kronan skall åläggas ersätta motpartens rättegångskostnader.
Mål av angiven beskaffenhet, vilket efter samma
tidpunkt är anhängigt vid överrätt, skall återförvisas till
underrätten.
B. i fråga om de i motionerna I: 349 och II: 465 i andra hand framförda
yrkandena om vissa ändringar i 1 och 3 §§ strandlagen:
av herr Ebbe Ohlsson och fru Boman, vilka ansett
dels att utskottets utlåtande fr. o. in. det stycke å s. 10, vilket börjar
med orden »Ändringsyrkandet återkom», t. o. in. det stycke å s. 11, som
slutar med orden »avstyrkes således», bort ha följande lydelse:
»Enligt utskottets mening föreligger ingen möjlighet att med anspråk
på objektivitet avgöra huruvida en byggnad ''erfordras’ för visst jordbruk
eller ej. Detta måste nämligen vara i väsentlig mån beroende av ägarens egna
förutsättningar och av den inriktning han vill ge sin jordbruksdrift.
Med den av motionärerna föreslagna formuleringen ''uteslutande avses’
kan någon risk för missbruk knappast föreligga.
Strandlagens 3 § reglerar----- (lika med utskottet)---avstyrk
tes
av tredje lagutskottet. För den nuvarande lydelsen av lagen har anförts
att inom den allmänna byggnadslagstiftningen tillämpas den regeln att värdestegring
som uppkommer efter tidpunkten för planläggning icke kommer
i betraktande vid gottgörclses fastställande. Parallellen med byggnadslagstiftningen
är emellertid icke träffande. Enligt byggnadslagcn förutsättes
nämligen att även fastighetsägaren kan få en fördel av viss plan. Någon
fördel av ett bebyggelseförbud kan emellertid strandägaren icke få. Överhuvud
taget kan här icke förekomma någon plan i byggnadslagstiftningens
mening. Skulle en markvärdestegring inträffa kan denna i varje fall ej ha
varit beroende av förbudsläggningen. Det synes meningslöst och icke överenstämmande
med grundsatserna om allas likhet inför lagen och om att
lika fall bör behandlas lika att den fastighetsägare, som drabbas av bebyggelseförbudet,
skall lida en förlust medan kanske hans granne gör en
vinst.»
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
dels ock att utskottet i följd härav bort under B. hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner,
I: 349 och II: 465, för sin del antaga följande förslag till
Lag
angående ändring i strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).
Härigenom förordnas att 1 och 3 §§ strandlagen den 30
maj 1952 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
1 §•
För att------bebyggelse som nu sagts.
Förordnande enligt-----
Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår
i godkänd avstyckningsplan med
mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Förbud enligt
första stycket skall icke utgöra hinder
för bebyggelse som erfordras för
försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln
eller den allmänna samfärdseln.
3
Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller
delvis omfattas av förordnande enligt
1 §, icke bifallits och kan till
följd härav fastigheten, till den del
dess utnyttjande inom eller utom
området för förordnandet påverkas
av att bebyggelserätten sålunda inskränkts,
av ägaren användas allenast
på sätt som står i uppenbart
missförhållande till värdet av nämnda
del vid tiden för förordnandets meddelande,
är ägaren berättigad till ersättning
av kronan för den skada han
härigenom lider. Detsamma gäller om
— medelvattenstånd.
Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår
i godkänd avstyckningsplan med
mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Förbud enligt
första stycket skall icke utgöra hinder
för bebyggelse som uteslutande
avses för försvaret, jordbruket, fisket,
skogsskötseln eller den allmänna
samfärdseln.
Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller
delvis omfattas av förordnande enligt
1 §, icke bifallits och kan till följd
härav fastigheten, till den del dess
utnyttjande inom eller utom området
för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten
sålunda inskränkts, av
ägaren användas allenast på sätt som
står i uppenbart missförhållande till
värdet av nämnda del vid den tidpunkt,
då beslut om avslag å tillståndsansökningen
vunnit laga kraft,
är ägaren berättigad till ersättning av
kronan för den skada han härigenom
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.
15
(Gällande lydelse.)
innehavare av sådan nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till fastigheten
som upplåtits innan förordnandet
meddelades.
Frågan huruvida-------
(Föreslagen lydelse.)
lider. Detsamma gäller om innehavare
av sådan nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till fastigheten som upplåtits
innan förordnandet meddelades.
meddelande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.
C. i fråga om de i motionerna I: 349 och II: 465 — i andra hand — samt i
motionerna I: 242 och II: 303 framförda yrkandena om ändring i 8 § strandlagen:
av
herrar Osvald, Ebbe Ohlsson och Nyberg, fru Boman och herr Nestrup,
vilka ansett
dels att utskottets utlåtande i vad avser det stycke å s. 11, som börjar
med orden »Jämlikt 8 § strandlagen» och slutar med orden »ändring i 8 §»,
måtte erhålla följande lydelse:
»Jämlikt 8 § strandlagen —--(lika med utskottet)---ej bör
ingå i straffskalan. Frihetsstraff kan icke vara lämpligt vid ifrågavarande art
av förseelser och synes ej heller behövligt för att lagen skall kunna genomföras.
Möjlighet finnes ju även att genom vite förmå markägaren att borttaga
vad som är olagligt byggt samt att meddela handräckning. Motivet att
upptaga fängelsestraff i straffskalan har särskilt varit att vinna överensstämmelse
med 147 § byggnadslagen. Detta är dock enligt utskottets uppfattning
icke ett tillräckligt skäl. Bland annat är att märka att vid överträdelse
av byggnadsförbud enligt byggnadslagen stundom är fråga om ekonomiska
värden av helt annan storleksordning än som rimligen kan vara händelsen
vid överträdelse av förbud enligt strandlagen.»
dels ock att utskottet i följd härav bort under C. hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till förevarande motioner,
I: 349 och II: 405 samt I: 242 och II: 303, för sin del besluta,
att andra punkten i 8 § skall utgå.