Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
1
Nr 7.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående prövning
av frågan om utlandssvenskarnas folkbokföring.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 10 i första kammaren av herrar Lundström
och Söderquist samt nr 11 i andra kammaren av fröken Vinge m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville hemställa, att vid den pågående utredningen av
vissa frågor rörande folkbokföringsväsendet jämväl frågan om utlandssvenskarnas
folkbokföring upptages till prövning».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
yttrande inhämtats från statistiska centralbyrån. På begäran av utskottet
har därjämte yttrande avgivits av Utlandssvenskarnas förening.
Gällande bestämmelser m. m.
Folkbokföringen, d. v. s. kyrkobokföring och mantalsskrivning samt vissa
registreringsåtgärder i anslutning härtill, regleras i första hand genom
bestämmelserna i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946. Huvudregeln
är enligt 13 § 1 mom. första stycket att envar skall bokföras i församlingsboken
(kyrkobokföras) i den församling, där han är bosatt. Vid den
årligen återkommande mantalsskrivningen ligger kyrkobokföringen till
grund. I 35 § 1 mom. stadgas sålunda att i mantalslängd skall — såvitt
avser fysiska personer — uppföras alla, vilka den 1 november det år mantalsskrivningen
äger rum skall vara kyrkobokförda i riket.
Beträffande frågan huruvida den som avflyttat från riket fortfarande
skall kyrkobokföras stadgas i 14 § 8 mom. tredje stycket som huvudregel
att från församlingsboken skall avföras envar som enligt inkommet utvandringsbevis
lämnat landet eller som enligt skriftlig anmälan eller vid två
mantalsskrivningar i följd vunnen säker upplysning är stadigvarande bosatt
å utrikes ort. Från denna huvudregel göres i lagrummet det undantaget
att å utrikes ort anställd svensk missionär eller präst samt honom åtföljande
hustru och barn under femton år må, med anteckning om förhållandet,
kvarstå i församlingsboken så länge utvandringscertifikat ej utta
1
— Biliang till riksdagens protokoll 196lf. 9 samt. S avd. Nr 7.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
gits. Ett annat undantag följer av bestämmelsen i 14 § 2 mom. att den
som är i rikets tjänst å utländsk ort anställd skall med sin familj och
svenska betjäning kyrkobokföras i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm eller,
under vissa förutsättningar, i annan församling i riket.
Vad som avses med det i 14 § 8 mom. tredje stycket förekommande uttrycket
»utvandringsbevis» framgår av bestämmelserna i 24 §. Där stadgas
att den som har för avsikt att stadigvarande bosätta sig å utrikes ort skall
hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd eller upptagen i bok
över obefintliga, uttaga utvandringscertifikat. Vid avresan från riket skall
han avlämna certifikatet till polismyndigheten i den ort, varifrån utresan
sker. Polismyndigheten skall till pastor, som utfärdat certifikatet, återsända
detsamma med bevis om tid och ort för utresan (utvandringsbevis).
Som ovan nämnts ligger kyrkobokföringen till grund för mantalsskrivningen.
I sin tur ligger mantalslängdema till grund för andra längder,
bl. a. röstlängderna för val till riksdagens andra kammare samt för kommunala
val. Härom finns bestämmelser i 38 § lagen den 26 november 1920 om
val till riksdagen samt 8 § kommunala vallagen den 6 juni 1930. Följden
blir att utomlands bosatta svenska medborgare äger rösträtt vid svenska
val, om de i enlighet med ovan angivna regler skall kyrkobokföras i Sverige,
men eljest icke. Frågan om utlandssvenskarnas rösträtt vid svenska val,
vilken fråga sålunda har nära samband med det i motionerna upptagna
spörsmålet om utlandssvenskarnas folkbokföring, har flera gånger varit
föremål för riksdagens behandling. Senast var detta fallet vid 1953 års
riksdag i anledning av de då väckta motionerna I: 25 och II: 47. I detta
avseende kan hänvisas till konstitutionsutskottets utlåtande nr 5/1953 i
anledning av de båda sistnämnda motionerna.
Den av motionärerna omnämnda utredningen av vissa frågor rörande
folkbokföringsväsendet omhänderhas av särskild utredningsman, kammarrättsassessorn
S. F. von Otter, vilken år 1951 av Kungl. Maj:t erhållit uppdrag
att inom finansdepartementet slutföra den allsidiga översyn av folkbokföringsväsendet,
som år 1949 anförtrotts särskilda sakkunniga. Beträffande
organisatoriska frågor inom folkbokföringsväsendet slutföres dock
översynen av statens organisationsnämnd.
Yttrandena över före varande motioner.
Statistiska centralbyrån förklarar att den av skäl, som här nedan återgives,
icke funnit sig böra avgiva yttrande beträffande frågan huruvida utredning
bör ske i det av motionärerna behandlade ämnet. Centralbyrån tilllägger
att, därest utredning beslutas, denna icke bör i första hand sammanföras
med den pågående utredningen av folkbokföringsväsendet. I övrigt uttalar
centralbyrån bl. a. följande:
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
I fjärde delen av statistiska centralbyråns redogörelse för 1930 års folkräkning
(s. 13) återfinnes en beräkning över antalet svenskfödda personer
i utlandet, utförd med hjälp av utländska folkräkningsberättelser. Någon
mera aktuell statistik i ämnet har icke utarbetats av statistiska centralbyrån.
Av Statistisk årsbok för 1953 (tab. 60) framgår, att 27 procent av de
14 998 emigranterna år 1952 eller sålunda i runt tal 4 000 personer voro
svenska medborgare.
Utvandrarnas personakter förvaras hos statistiska centralbyrån, dit de
skola insändas enligt föreskrift i 60 § 2 mom. kyrkobokföringskungörelsen
(1946: 801). Denna registrering omfattar dock endast tiden fr. o. m. 1947
(jfr prop. 1945: 282 s. 85). Personakterna skola icke innehålla anteckningar
om utlandsvistelsens beräknade varaktighet och de särskilda omständigheter
i övrigt som kunna vara av intresse, då man vill komma till en uppfattning
om vad som enligt praxis anses vara stadigvarande bosättning på
utrikes ort. Vad angår besvärsinstansernas arkivmaterial synes kammarrätten
endast sparsamt men länsstyrelserna möjligen i någon större utsträckning
hava ställts inför spörsmål av denna art, sedan folkbokföringsförordningen
trädde i kraft. Såsom emigranter i egentlig mening beteckna
motionärerna personer som avse att för all framtid bosätta sig i främmande
land och där söka medborgarskap. Centralbyrån, som delar deras uppfattning,
att utvandrarkategorien enligt 14 § 8 mom. folkbokföringsförordningen
icke är så strängt begränsad, kan emellertid icke åberopa något
avgörande i högsta instans till stöd för ett uttalande om var gränsen rätteligen
bör anses vara dragen.
Då motionärerna vidare uttala, att även svenskar, som vistas utomlands
under ett begränsat antal år för studier eller yrkesutbildning, enligt bestämmelserna
räknas såsom utvandrare, anser sig ämbetsverket däremot böra
tillkännagiva en avvikande mening. Ej heller kan centralbyrån generellt
och utan kännedom om förhållandena i varje särskilt fall biträda motionärernas
åsikt, att exportföretagens personal och tidningarnas utlandskorrespondenter
böra räknas såsom utvandrare enligt bestämmelserna, även om
deras utlandsvistelse är av begränsad varaktighet. Då förslaget till folkbokföringsförordning
föredrogs i statsrådet uttalade vederbörande departementschef
bland annat (se prop. 1946: 255 s. 145), att förslaget i huvudsak
icke kunde anses innefatta avvikelse från vad som gällde enligt stadgandet
i 1894 års mantalsskrivningsförordning, att mantalsskrivningen skulle omfatta
alla svenska undersåtar »utom den som övergivit riket och bosatt sig
å utländsk ort», ehuru förslaget saknade motsvarighet till detta stadgande.
T nyssberörda hänseenden torde motionärernas tolkning av bestämmelserna
icke stå i god överensstämmelse med detta uttalande.
Detta centralbyråns omdöme riktar sig möjligen i grunden mot en åtminstone
på vissa håll tillämpad praxis; det kan väl nämligen förmodas att
motionärernas uppfattning bygger på erfarenheter om konkreta fall. Man
torde hava anledning att räkna med en viss osäkerhet hos myndigheterna
och allmänheten på detta område, diir tolkningsfrågorna ännu ej blivit tillräckligt
belysta genom avgöranden i högsta instans och centralbyråns befogenheter
såsom riksbyrä för folkbokföringen att ingripa vägledande äro
begränsade.
Centralbyrån framhåller härefter att, då en person å pastorsexpeditionen
begär utvandringseertifikat, pastors rent faktiska möjligheter till eu
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
sådan prövning som i förevarande fall leder till att utvandringscertifikat
vägras i många fall torde vara obetydliga. Vidare framhåller centralbyrån
svårigheterna att erhålla fortlöpande tillförlitliga och fullständiga uppgifter
för folkbokföring av i utlandet boende personer.
Centralbyrån fortsätter:
De nu anförda synpunkterna torde förtjäna avseende i diskussionen om
en lämplig avvägning, där frågan rör sig om hur långt man kan sträcka sig
utan att riskera folkbokföringens anseende för tillförlitlighet. De torde icke
böra drivas så hårt, att även en relativt kortvarig utlandsvistelse anses motivera
uteslutning ur folkbokföringen. En dylik ståndpunkt kan icke antagas
vara i överensstämmelse med folkbokföringsförordningen.
Vilken vikt motionärerna lägga vid att utlandssvenskarna få stå kvar i
kyrkoböckerna framgår mindre klart än att deras möjlighet att alltjämt
mantalsskrivas är föremål för motionärernas intresse. Att mantalsskrivningen
medför rättsverkningar har i vissa hänseenden uppmärksammats av motionärerna,
vilka framhålla vikten av att utlandssvenskarna få behålla sin
rösträtt och att konsekvenserna i beskattningshänseende beaktas vid den
blivande utredningen. Vidare skulle kunna nämnas mantalsskrivningens
betydelse t. ex. i fråga om laga domstol i tvistemål, för rätten till folkpension
och beträffande hemortsrätt enligt fattigvårdslagen o. s. v. Det faller
emellertid utanför området för centralbyråns sakkunskap att bedöma, om
och i vilken utsträckning undantag kunna behöva göras beträffande mantalsskrivningens
rättsverkningar, för den händelse denna registrering i ökad
omfattning kommer att gälla även personer, som iiro bosatta utanför landets
gränser. Då motionärerna antyda, att utlandssvenskarna eventuellt
skulle kunna upptagas i en bilaga till mantalslängden, hava de möjligen
avsett att beakta en synpunkt, som i detta sammanhang bör framhållas,
nämligen att det icke torde kunna anses lämpligt med en och samma registreringsform
för svenskar inom och utom landet, för den händelse registreringen
skulle få väsentligen olika betydelse för de båda kategorierna.
Då centralbyrån härefter övergår till att taga ställning till motionsyrkandet
anser sig ämbetsverket kunna ur vissa allmänna synpunkter uttala sitt
erkännande av det syfte motionärerna fullfölja med sin framställning. Med
beaktande av att en utredning i ämnet för några år sedan framlades avsocialstyrelsen
(se SOU 1941:36) finner ämbetsverket emellertid, att frågan
om behovet av en ny utredning måste bedömas ur synpunkter, vilka
väsentligen falla utanför statistiska centralbyråns ämbetsområde.
Motionärerna hemställa att frågan skall upptagas till prövning i samband
ined den pågående översynen av folkbokföringsväsendet. Om en ny utredning
anses erforderlig, lärer emellertid ämnet böra underkastas en allsidig
och förutsättningslös prövning med beaktande av bl. a. frågan, huruvida
de föreliggande önskemålen lämpligast tillgodoses genom en utvidgning
av folkbokföringen. Det synes nämligen icke utan vidare givet, att
detta vore det enda eller i varje fall det bästa instrumentet att för utlandssvenskarna
skapa den förbättrade kontakt med svenskt samhällsliv som
eftersträvas. Innan visshet vunnits på denna punkt, kan det knappast anses
aktuellt att föra upp frågan på programmet för den mera speciella utredning,
som översynen av folkbokföringsväsendet innefattar.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
Utlandssvenskarnas förening förordar att vid den pågående utredningen
av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendet jämväl frågan om utlandssvenskarnas
folkbokföring upptages till prövning. Föreningen redogör för
tidigare behandling av frågan i skilda sammanhang samt anför vidare:
Föreningen finner de nu föreliggande motionerna av vikt för utlandssvenskarna.
Många av dessa har icke lämnat landet för att för alltid bosätta
sig utom riket. De flesta torde i stället sträva efter att förr eller senare
återvända till hemlandet för att här göra sina erfarenheter och rön
från utlandet tillgängliga för Sverige. För många synes det därför vara oriktigt
och föga rättvist, att de icke ens är bokförda i riket. Intresset för hemlandet
är naturligt nog hos de flesta synnerligen levande, och de oformliga
förhållanden, som i här förevarande hänseenden förefinns, alstrar stundom
något av bitterhet på grund av inställningen i hemlandet. Utlandssvenskarna
har nämligen svårt att förstå, att de icke skulle kunna räknas som fullgoda
medborgare i sitt fosterland även om deras verksamhet och bosättning
— vilken för övrigt i de flesta fall direkt eller indirekt äger samband
med svensk handel eller industri och således är av vikt för fosterlandet —
skulle vara förlagd till utländsk botten. I sammanhanget må samtidigt påpekas,
att en del utlandssvenskar besitter viss egendom här hemma och
därför blir beskattade här. De finner det då än märkvärdigare, att de icke
ens är bokförda i riket och än mindre kan — trots att de här beskattas —
utöva sin rösträtt. Föreningen har, särskilt i samband med andrakammarvalen,
fått många påstötningar från utlandssvenskar, ofta i framskjuten
ställning, vilka finner det egendomligt, att de sålunda förmenas deltaga i
andrakammarvalen. Därest de av motionärerna framlagda synpunkterna
vinner beaktande, anser föreningen att härigenom sambandet mellan utlandssvenskarna
och hemlandet kommer att väsentligt stärkas, till fördel
såväl för utlandssvenskarna själva som för Sverige.
Utskottet.
Motionärerna framhåller i sin motivering att den som på grund av stadigvarande
bosättning i utlandet avföres ur församlingsboken som följd
därav från nästa mantalsskrivning inte längre upptages i mantalslängd och
sålunda inte heller finns med i de på grundval av mantalslängden upprättade
längderna, bl. a. röstlängden. De anför vidare att enligt de nuvarande
bestämmelserna i 14 § 8 mom. folkbokföringsförordningen ur församlingsboken
avföres ej blott emigranter i egentlig mening, d. v. s. personer som
avser att för all framtid bosätta sig i främmande land och där söka medborgarskap,
utan även många som endast avser att vistas utomlands under
ett begränsat antal år. Som exempel på denna sistnämnda kategori anföres
de som idkar studier vid någon utländsk läroanstalt eller skaffar sig yrkespraktik,
personal vid svenska exportföretag samt tidningarnas utlandskorrespondenter.
Motionärerna betecknar det som en oformlighet att en
betydande kategori av svenska medborgare icke omfattas av det svenska
folkbokföringssystemet.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
Det huvudsakliga syftet med motionerna synes vara att genom ändring
av folkbokföringsförordningen i ökad omfattning bereda i utlandet bosatta
svenska medborgare rösträtt vid svenska val. Utlandssvenskarna visar i
stor utsträckning ett glädjande intresse för och samhörighet med Sverige,
och deras verksamhet i främmande länder är ofta till stort gagn för vårt
land. Den som är bosatt i utlandet förlorar emellertid lätt, åtminstone vid
längre utlandsvistelse, den nära kontakt med svensk samhällsutveckling,
som bör vara en förutsättning för rösträtt vid svenska val. Härtill kommer
de rent praktiska svårigheterna dels att erhålla fullt säkra uppgifter som
grundval för kyrkobokföring, mantalsskrivning och röstlängder beträffande
utlandssvenskarna, dels att för dessa ordna ett mera omfattande röstningsförfarande.
Det sistnämnda gäller i särskilt hög grad, därest rösträtt ifrågasättes
även vid kommunala val. Utskottet anser därför ej skäl föreligga för
den av motionärerna antydda utvidgningen av de röstberättigades krets.
Någon utredning i sådant syfte kan alltså enligt utskottets mening ej anses
motiverad.
I statistiska centralbyråns yttrande över motionerna anföres bl. a. att
man torde ha anledning räkna med en viss osäkerhet i praxis vid tillämpningen
av regeln att den som är stadigvarande bosatt i utlandet ej skall
kyrkobokföras i Sverige. I den mån en sådan osäkerhet föreligger torde
emellertid det naturliga vara, att den såvitt möjligt undanröjes genom de
prejudikat, som kan väntas småningom erhållas vid rättstillämpningen.
Någon anledning att söka undanröja osäkerheten genom särskild utredning
kan utskottet icke finna.
Ej heller eljest synes något egentligt behov för närvarande föreligga att
utreda det av motionärerna upptagna spörsmålet.
På grund av det anförda får utskottet alltså hemställa,
att förevarande motioner, I: 10 och II: 11, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 mars 1954.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Ivar Nilzon, Jansson i
Hällefors*, Ebbe Ohlsson, Herbert Hermansson, Lindgren* och William
Ohlsson*;
från andra kammaren: herrar Andersson i Mölndal, Johansson i Torp,
Nyberg, Levin, Andersson i Dunker och Utbult*, fru Boman samt herr
Persson i Tandö.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson, Nyberg och Utbult samt fru Boman, vilka
ansett dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
»Motionärerna framhåller---(det första stycket lika med utskottet)
---det svenska folkbokföringssystemet.
Det huvudsakliga syftet med motionerna synes vara att genom ändring
av folkbokföringsförordningen i ökad omfattning bereda i utlandet bosatta
svenska medborgare rösträtt vid svenska val. Oavsett vilken ståndpunkt
man intager till detta syfte förefaller vissa skäl tala för en registrering i
någon form av åtminstone en del av de utlandssvenskar, som nu ej omfattas
av den svenska folkbokföringen. Utlandssvenskarna visar i stor utsträckning
ett glädjande intresse för och samhörighet med Sverige, och deras
verksamhet i främmande länder är ofta till stort gagn för vårt land.
Det förefaller därför rimligt att Sverige åtminstone visar det intresset för
utlandssvenskarna att vår folkbokföring på något sätt samlar uppgifter
om dem. Det av motionärerna antydda alternativet att tillåta den, som
utflyttar från Sverige, att på begäran kvarstå i en särskilt upprättad bilaga
till mantalslängden synes förtjänt att övervägas. Eftersom den som en
längre tid är bosatt i utlandet uppenbarligen lätt förlorar den närmare kontakten
med svenskt samhällsliv, kan det ifrågasättas att låta registreringen
omfatta endast sådana personer, som icke alltför lång tid varit bosatta
utomlands, samt jämväl vara beroende av vederbörandes fortlöpande initiativ,
t. ex. skriftlig anmälan varje år.
Även om en utredning skulle giva det resultatet att en mera väsentlig
utvidgning av folkbokföringen beträffande utlandssvenskarna möter betänkligheter,
synes det böra övervägas, om icke ur ren rättvisesynpunkt
någon jämkning är påkallad. I första hand kommer därvid i betraktande
de av motionärerna uttryckligen omnämnda kategorierna utlandssvenskar
— studerande, praktikanter, personal vid svenska exportföretag samt tid
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.
ningamas utlandskorrespondenter. Det synes exempelvis svårt att förstå,
varför icke utlandskorrespondentema skall ha samma rätt att kvarstå i
församlingsboken som missionärer och präster med tjänstgöring utomlands.
Ett ytterligare skäl för bifall till motionärernas hemställan om utredning
synes vara den av statistiska centralbyrån påtalade ojämnheten i tillämpningen
av nu gällande regler angående den omfattning, vari till utlandet
avflyttade svenskar fortfarande skall kyrkobokföras i Sverige. Även om
rättsfall från högsta instans småningom är att förvänta, är det tänkbart
att reglerna kan och bör utformas klarare än nu är fallet. Ett övervägande
härav förefaller desto naturligare som en översyn av folkbokföringsförordningen
f. n. pågår. En utredning i det av motionärerna angivna hänseendet
förefaller lämpligen böra åtminstone i första hand ske vid denna översyn»;
dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att förevarande motioner överlämnas till utredningen rörande
vissa frågor beträffande folkbokföringsväsendet.
Stockholm 1954 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.
64050*