Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

1

Nr 21.

Utlåtande i anledning av väckt motion om inrättande av ett jaktråd.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 467, av herr Andersson i Ryggestad
m. fl.

I motionen ifrågasättes, om icke Svenska jägareförbundet borde befrias
från sin nuvarande uppgift att handhava ledningen av jaktvårdsarbetet i
landet. För att realisera denna tanke erfordras emellertid, framhåller motionärerna,
ett särskilt jaktråd eller liknande organ för att handhava frågor om
j aktvårdsmedlens användning. Motionärerna yrkar, ”att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville uppdraga
åt 1949 års jaktutredning, eller det organ som Kungl. Maj :t kan finna
lämpligt, att företaga utredning i här anfört avseende”.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande av domänstyrelsen. På begäran av utskottet har
därjämte yttranden över motionen avgivits av Svenska jägareförbundet,
Jägarnas riksförbund och Svenska naturskyddsföreningen.

Gällande bestämmelser m. m.

I 26 § 1 och 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt finns bestämmelser
om skyldighet för den, som vill utöva jakt, att erlägga jaktvårdsavgift.
I 3 mom. i paragrafen stadgas, att av influtna jaktvårdsavgifter m. m.
skall bildas en fond (jaktvårdsfonden), vilken efter Konungens bestämmande
användes till främjande av jaktvården inom riket. I 43 och 44 §§
jaktstadgan den 3 juni 1938 finns närmare bestämmelser om jaktvårdsfonden
och jaktvårdsavgifter.

Ledningen av jaktvårdsarbetet i riket har alltsedan jaktlagens tillkomst
handhafts av Svenska jägareförbundet, som härför tilldelats så gott som
samtliga jaktvårdsmedel. År 1951 skedde en omorganisation av förbundet
i syfte att bereda det allmänna större inflytande över förbundets verksamhet
än som dittills varit fallet. Sålunda bestämdes genom ändring av förbundets
stadgar, att ordföranden i förbundets överstyrelse och förbundsstyrelsen
samt en ledamot i förstnämnda organ ävensom en revisor skulle utses av
Kungl. Maj :t.

1 liihnng till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 3 avd. Nr 21.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

Frågans tidigare behandling.

Under förarbetet till gällande jaktlag föreslogs av utredningsmannen i
dennes betänkande (SOU 1936: 38) att ledningen av jaktvårdsarbetet i riket
skulle omhänderhavas av en jaktvårdsorganisation, uppbyggd på grundval
av Svenska jägareförbundet och dettas lokala underavdelningar, länsjaktvårdsföreningarna,
men med ett betydande inflytande på organisationen från
det allmännas sida. I proposition nr 46 till 1938 års riksdag med förslag till
lag om rätt till jakt m. in. uttalade emellertid departementschefen (s. 38 i
prop.) att med genomförandet av den av utredningsmannen föreslagna organisationen
borde kunna anstå, tills någon erfarenhet vunnits dels i vad mån
Svenska jägareförbundet i sin dåvarande organisation visade sig i stånd att
tillgodose de ökade anspråk på sakkunnig och opartisk ledning av jaktvårdsarbetet,
som den nya jaktlagstiftningen kunde komma att kräva, dels i
vilken utsträckning medel för jaktvårdsändamål komme att stå till förfogande.
Jordbruksutskottet vid 1938 års riksdag framhöll i sitt i anledning
av propositionen avgivna utlåtande, nr 53 (s. 42), att ansvaret för jaktvårdsarbetet
komme att främst åvila Svenska jägareförbundet och dess underavdelningar
i länen. Utskottet uttalade att häremot intet annat torde vara
att erinra än att — enär det med stöd av jaktvårdsfonden bedrivna jaktvårdsarbetet
borde läggas på bredast möjliga bas och under hänsynstagande
till de olika på jaktens område representerade intressena — det vore av
betydelse att jämväl förbundet utvidgade sin bas och sålunda sökte draga
till sig de ute i bygderna verksamma jaktvårdssammanslutningarna. I samband
med ändringarna i jaktlagen år 1951 yttrade föredragande departementschefen
i propositionen nr 189 (s. 61) till 1951 års riksdag att det vore
önskvärt att det allmänna erhölle ökat inflytande över ledningen av jaktvårdsarbetet.
Under förutsättning att Svenska jägareförbundet omorganiserades
i enlighet med ett då föreliggande stadgeförslag borde emellertid ledningen
av jaktvårdsarbetet enligt departementschefens mening alltjämt
anförtros åt Svenska jägareförbundet. Tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande
(nr 14/1951 s. 41—42) uttalade att utskottet ingenting hade att
invända häremot, framhöll därvid att en kraftig utvidgning av förbundet
otvivelaktigt ägt rum sedan jordbruksutskottets nyssnämnda uttalande
gjordes. Enligt tredje lagutskottets mening vore det dock icke tillfredsställande
att två riksorganisationer som Svenska jägareförbundet och Jägarnas
riksförbund, vilka båda hade jaktvårdens främjande på sitt program, under
konkurrerande former verkade vid sidan av varandra. Om förutsättningar
funnes för samverkan mellan dessa organisationer, skulle ökade grupper av
jaktintresserade kunna beredas inflytande på ledningen av jaktvårdsarbetet.
Säkerligen skulle detta bliva till fromma för jaktvården i landet.

Som ovan under ”Gällande bestämmelser in. m.” nämnts verkställdes den

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

3

av departementschefen i propositionen 189/1951 förutsatta omorganisationen
av Svenska jägareförbundet år 1951. I vissa delar trädde omorganisationen
i kraft först år 1953.

I en motion vid 1953 års riksdag, nr II: 231, begärdes utredning bland
annat ”för att jägarförbunden i lagstiftning och anslag gives en mera likaberättigad
behandling” samt ”den översyn av jaktlagstiftningen som erfordras
för att även den skall taga hänsyn till den demokratiska utvecklingen”.
Tredje lagutskottet erinrade i sitt utlåtande över motionen, nr 22/1953
(s. 15), om vad 1951 års tredje lagutskott på sätt ovan nämnts anfört i
sitt utlåtande nr 14 samt förklarade sig icke finna anledning att beträffande
jägarorganisationernas ställning framföra annan åsikt än den som framkommit
vid 1951 års riksdag. Utskottet avstyrkte därför motionen i nu ifrågavarande
del. Riksdagen godkände utskottsutlåtandet.

Remissyttrandena.

Domänstyrelsen och Svenska naturskyddsföreningen avstyrker motionen.
Båda dessa remissinstanser framhåller att verkningarna av Svenska jägareförbundets
omorganisation år 1951 ännu icke kan helt överblickas och att
det därför är för tidigt att redan nu igångsätta en utredning om ytterligare
organisationsändringar. Domänstyrelsen upplyser vidare att Kungl. Maj :t
i beslut den 5 mars 1954 funnit en framställning från Jägarnas riksförbund
om utredning rörande tillsättande av ett jaktråd m. m. icke böra föranleda
någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Svenska naturskyddsföreningen anför dessutom
att för de intressen föreningen hade att företräda mycket litet syntes
vara att vinna genom ett jaktråd med uppgift att i stället för Svenska jägareförbundet
handhava jaktvårdsarbetet.

Svenska jägareförbundet uttalar, att det knappast syntes motiverat att
ifrågasätta en så genomgripade förändring av ledningen av jaktvårdsarbetet
inom riket som motionärerna föreslagit, innan tillräcklig erfarenhet vunnits
av den organisation av förbundet, som genomförts helt i enlighet med statsmakternas
intentioner men blott tillämpats från och med den 1 juli 1951.
Förbundet ville dock icke motsätta sig den föreslagna utredningen, ehuru
det vore förbundets förvissning att en sådan utredning icke kunde komma
till annat resultat än att skäl saknades till ändring i 1951 års jaktlagstiftning,
i vad avsåge ledningen av jaktvårdsarbetet inom riket.

Jägarnas riksförbund förklarar sig till alla delar instämma i motionärernas
yrkanden samt anför bland annat: ”Enligt vår uppfattning har det
visat sig vara synnerligen opraktiskt och framför allt odemokratiskt att en
enda intresseorganisation bland de många inom jaktens område, nämligen
Svenska jägareförbundet, fått statsmakternas suveränitet att ensamt handlägga
och besluta i frågor rörande jakt- och viltvårdsutövningen i landet.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

Härigenom har andra inom området berörda intressegrupper i samhället
förhindrats att avge sitt votum.

De senares årens erfarenheter har tydligt bekräftat att det inte endast är
de aktiva jägarna som har intresse av hur jakt- och viltvården bedrives;
även allmänheten och i all synnerhet lantbrukare, skogsintressenter och
naturvårdare har säkerligen lika stora intressen som jägarna att bevaka.
Att som nu är fallet förhindra dessa intressegrupper från allt inflytande
rörande jaktvårdens handhavande, är enligt vår uppfattning icke tillfredsställande
och bör snarast möjligt rättas till. Likaså kan man med fog konstatera,
att Svenska jägareförbundet i stort sett misslyckats i sin väsentligaste
uppgift som officiellt organ, att samordna och förena de motstridiga
intressen som allt starkare gör sig gällande på det jaktliga området.”

Jägarnas riksförbund uttalar vidare, att Svenska jägareförbundet icke
synes ha något intresse för att skapa möjligheter för den icke markägande
befolkningen att jaga.

Utskottet.

Med hänvisning till vad tredje lagutskottet vid 1951 års riksdag på sätt
ovan återgivits anförde i sitt utlåtande nr 14 vill utskottet uttala, att ingenting
synes vara att invända mot motionärernas yrkande att frågan om ledningen
av jaktvårdsarbetet i riket ånyo prövas av 1949 års jaktutredning.
Det avgörande vid det blivande ståndpunktstagandet måste enligt utskottets
mening vara, huru en god jaktvård i riket på bästa sätt skall kunna främjas.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
förevarande motion, II: 467, överlämnas till 1949 års jaktutredning.

Stockholm den 1 april 1954.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl*,
Grym*, Ivar Nilzon, Herbert Hermansson, Magnusson och William Ohlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Johansson i Torp,
Nyberg, Levin, Utbult, Andersson i Ryggestad, Munktell och Jansson i Benestad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Victor Pettersons Bokindustri Aktiebolag, Stockholm 195k