Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
1
Nr 20.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
motverkande av skadegörelse av älg å växande skog.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 265 i första kammaren
av herr Pålsson m. fl. och nr 292 i andra kammaren av herr Agerberg
m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, erinras till en början om att innehavare
av mindre brukningsdel, som av älg tillfogats skada på växande
eller avmejad gröda, enligt kungörelsen om älgavgifter m. m. kan tillerkännas
bidrag ur älgskadefond. Dylik skadegörelse är, fortsätter motionärerna,
i allmänhet av ringa omfattning i Norrland medan däremot på
grund av älgstammens ökning under senare år älgen där förorsakat stor
skadegörelse på skog. Särskilt hade yngre tallkulturer blivit hårt åtgångna
och i vissa fall helt förstörda. Motionärerna finner det därför skäligt, att —
i första hand beträffande norra Sverige — ersättning för skador av älg på
växande skogskulturer skall kunna utgå ur älgskadefond lika väl som
i fråga om skador på gröda. Alternativt skulle det enligt motionärernas mening
kunna tänkas, att bidrag lämnades för återplantering av skog i de fall,
då en tidigare utförd skogskultur förstörts av älg. För att stimulera markägarna
att övervaka att skadegörelse av älg på skog begränsades borde även
16 § jaktstadgan ändras så till vida, att enligt särskilt tillstånd vintertid
fälld älg skulle tillfalla markägaren i stället för såsom nu gäller kronan.
Motionerna utmynnar i en hemställan, ”att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om en utredning angående ändring i ovan antydd riktning
av gällande bestämmelser för ''älgskadefonden för norra Sverige’ ävensom
av jaktstadgan i syfte att underlätta åtgärder för motverkande av skadegörelse
av älg å växande skog”.
Beträffande de skäl som motionärerna — utöver vad ovan återgivits -—
anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.
över dessa har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande av domänstyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands län.
På begäran av utskottet har yttranden över motionerna därjämte avgivits
av Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen. Jägarnas
riksförbund, som jämväl beretts tillfälle att yttra sig över motionerna, har
icke inkommit med något yttrande.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. .9 samt. 3 avd. Nr 20.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
Gällande bestämmelser.
Enligt stadgande i 1 § lagen den 3 juni 1938 (nr 27i) om rätt till jakt
skall jaktvård, varmed avses åtgärder för villebrådets skydd och förkovran,
städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets och skogsskötselns
ävensom andra näringars intressen. Länsstyrelsen kan enligt 24 § samma
lag, då till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada orsakas
å gröda, skog och plantering, förelägga jakträttsinnehavaren att vidtaga
de åtgärder som må finnas erforderliga. Underlåter denne att ställa sig
föreläggandet till efterrättelse har länsstyrelsen möjlighet att förordna att
jakt å området skall genom därtill särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål
att åstadkomma erforderlig minskning av villebrådsstammen.
Särskilda bestämmelser för jakt efter älg återfinnes i jaktstadgan den
3 juni 1938 (nr 279) och en av Iiungl. Maj :t för varje jaktår utfärdad
kungörelse om fridlgsning av vissa djurarter. I sistnämnda författning anges
för skilda orter den allmänna jakttiden beträffande bland annat älg. Jaktstadgan
innehåller i 15 § 4 mom. en föreskrift om rätt för länsstyrelse att
beträffande område där skadegörelse av älg förekommer i större omfattning
efter förslag av älgskadenämnden i länet utsträcka den allmänna jakttiden
för jakt efter älg med högst tio söckendagar samt medgiva att årskalv
efter älg där må fällas under allmän jakttid. Vidare kan länsstyrelse enligt
1 mom. i samma paragraf i vissa fall meddela tillstånd för jakträttsinnehavare
att under särskild jakttid fälla det antal älgar, som med hänsyn
till stammens storlek och omständigheterna i övrigt finnes skäligt (licensjakt).
Tillfogas å område för vilket sådant tillstånd meddelas växande skog
mera omfattande skador av älg, skall det antal älgar som må nedläggas
under den särskilda jakttiden bestämmas med hänsyn till behovet ur skogsvårdssynpunkt
av att nedbringa älgstammen. Ett i detta syfte lämnat
tillstånd kan jämväl innefatta rätt att fälla årskalv efter älg. Då det är
fråga om jakt till förebyggande av skadegörelse av älg å växande skog,
gäller icke den i övrigt stadgade tidsbegränsningen av en månad för tillstånd
till jakt efter älg å särskild jakttid. I sådan jakttid skall den för orten
fastställda allmänna jakttiden ingå, och den särskilda jakttiden får i regel
icke taga sin början tidigare än på första dagen för den allmänna jakttiden.
Om det förekommer älgskador på odlad mark eller på växande skog i sådan
omfattning, att det visar sig nödvändigt att anställa jakt efter älg under
annan tid av året än som anges i de bestämmelser för vilka nu redogjorts,
kan enligt 16 § jaktstadgan tillstånd meddelas därtill. I tillståndet skall
föreskrivas den eller de tider under vilka jakten må företagas och det antal
älgar, däri inbegripet årskalvar, som högst får nedläggas. Inom område som
i särskild ordning förklarats vara lövskogsområde äger den jaktberättigade
fälla älg under hela året. 16 § jaktstadgan innehåller slutligen också den
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
3
med motionerna åsyftade bestämmelsen, att älg, som på grund av skadegörelse
å växande skog fällts under annan tid än allmän jakttid eller licensjakttid,
skall tillfalla kronan.
Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om älgavgifter m.m. skall
för älg som fälles inom riket utgivas en av Kungi. Maj :t för varje jaktår
bestämd avgift av lägst 15 och högst 100 kronor. Sådan avgift utgår dock
icke för älg, som jämlikt 16 § jaktstadgan tillfaller kronan. Inom varje län
skall av avgifter för älgar som fällts inom länet bildas en älgskadefond. Ur
denna skall ersättning utgå för skada som förorsakats av älg inom länet
samt, i den mån medlen förslå därtill, bidrag lämnas för åtgärder till förebyggande
av älgskada och för jaktvårdsändamål inom länet, i första hand
älgstammens vård och skydd. Men ersättning ur fonden utgår icke för alla
älgskador utan endast för sådana som förorsakats å växande eller avmejad
men ej inbärgad gröda eller å fruktodling eller annan trädgårdsodling som
drives i förvärvssyfte. Skadegörelse å växande skog ersättes alltså icke ur
fonden. En ytterligare begränsning av ersättningsrätten har stadgats så
till vida att ersättning i regel kan tillerkännas allenast innehavare av
mindre brukningsdel, vilken icke genom tillgodogörande av jakträtt eller
eljest kunnat hålla sig skadeslös.
Emellertid kan i annan ordning bidrag i viss utsträckning erhållas av
allmänna medel för åtgärder till motverkande av skadegörelse å skog. I
anslutning till den i 15 och 17 §§ skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237)
stadgade skyldigheten för skogsägare att vidtaga åtgärder för att trygga
återväxten på skog, som skadats genom vissa naturhändelser vartill enligt
motionen räknas skadegörelse genom vildnad, har nämligen i den samma
dag under nr 239 utfärdade kungörelsen angående bidrag och lån till vissa
skogsförbättrande åtgärder givits föreskrifter om rätt att erhålla statsbidrag
till kostnaderna för sådana åtgärder. Statsbidraget är dock maximerat til!
50 eller i vissa fall 60 procent av nämnda kostnader.
Tidigare behandling av förevarande spörsmål.
För skadegörelse av älg på gröda har ersättning utgått sedan 1931, då
bestämmelser om bidrag ur älgskadefonden första gången utfärdades. Frågan
om en utvidgning av ersättningsrätten till att även omfatta älgskador
på skog har därefter vid flera tillfällen behandlats av riksdagen.
I motionen II: 305 vid 1943 års riksdag, vilken motion väcktes i anledning
av propositionen nr 82/1943 angående ändring av gällande bestämmelser
rörande älgavgifter in. in., antyddes möjligheten att genom en försäkringsfond
bereda skogsägare ersättning för skadegörelse av älg å växande
ungskog. Jordbruksutskottet ansåg också enligt dess utlåtande nr 19/1943
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
att möjligheterna till en lösning av frågan på denna väg borde undersökas
men föreslog ingen riksdagens åtgärd härför.
Frågan togs ånyo upp vid 1945 års riksdag, då i motionen nr II: 44 hemställdes
om utredning rörande omfattningen av förekommande älgskador å
växande skog och angående de åtgärder som från statens sida lämpligast
borde vidtagas till förebyggande av sådana skador. Motionen åsyftade närmast
skador på lövskog i södra och mellersta Sverige. I utlåtande nr 44/1945
hemställde jordbruksutskottet, att riksdagen i anledning av motionen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla att utredning verkställdes rörande åtgärder till
förebyggande och minskande av älskador på skog samt att de åtgärder som
med anledning därav kunde ifrågakomma vidtoges.
Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter Kungl. Maj:t uppdrog åt
domänstyrelsen och skogsstyrelsen gemensamt att verkställa den begärda
utredningen.
Resultatet av utredningen framlades i en promemoria den 8 januari 1947.
Därvid konstaterades, att älgskadegörelse på växande skog vore en för
skogsvården mycket allvarlig fråga, dels i de områden där älgstammen vore
tätast, dels ock inom områden där lövskogsskötsel lämpligen borde bedrivas.
Vidare framhölls i promemorian, att skadegörelse av älg i vissa fall utgjorde
ett svårt hinder för tallföryngringarnas uppkomst, utveckling och kvalitetsdaning.
Enligt utredningsmännens mening förelåge ett starkt behov av
förebyggande åtgärder mot älgskador. Önskvärt vore att älgens näringssökande
kunde ledas till ur skoglig synpunkt värdelös vegetation. Det hade
också av utredningen framgått, att älgskadorna vore mindre i trakter med
riklig tillgång på sådant älgfoder, såsom vide, rönn, en och liknande. Sparandet
av dylik vegetation inginge nu som en normal åtgärd vid röjningsoch
rensningshuggningar. Utredningsmännen ansåge det dock klarlagt, att
i vissa fall, framför allt i de mest älgrika områdena eller vid svår skadegörelse
på särskilt värdefulla och ömtåliga kulturer, älgskadeproblemet
måste lösas genom en betydande nedskärning av stammen. De bestämmelser
som reglerade avskjutningen borde därför ge möjlighet till snabba och
effektiva ingripanden samt till åtgärder anpassade efter förändringar i älgstammen
och dess skadegörelse.
I fråga om möjligheterna att utge ersättning för älgskador på växande
skog anförde utredningsmännen, att de under utredningen hörda personerna
ställt sig synnerligen tveksamma till möjligheten att utföra korrekta
skadeuppskattningar. Endast koncentrerade och mera omfattande skadegörelser
kunde tänkas bli föremål för sådan värdering, vilken under alla
förhållanden måste bli mycket summarisk och osäker. Kunskapen om älgbetade
ungbestånds framtida utveckling och förmåga till självläkning vore
nämligen mycket ringa. Därtill komme att det stundom vore svårt eller
omöjligt att skilja mellan skador förorsakade av älg och sådana som upp
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20,
5
kommit genom betning av hemdjur eller annat villebråd än älg. En skogsägare
gjorde genom älgskadorna i regel icke någon omedelbar ekonomisk
förlust, såvida han icke tvingades helt eller delvis göra om verkställda
kulturer eller iståndsätta förstörda självföryngringar. I dessa fall vore
enligt utredningsmännens mening viss ersättning för uppkommen skada
berättigad, men den ändamålsenligaste formen för sådan ersättning vore
den som erbjödes genom det då framlagda förslaget till skogsvårdslag.
Utredningen utmynnade i ett förslag till ändringar i jaktstadgan, syftande
framför allt till en anpassning av älgstammens storlek i förhållande till
uppkommen skadegörelse. Förslaget lades till grund för en kungörelse, som
utfärdades den 27 juni 1947 och varigenom i jaktstadgan infördes de särskilda
bestämmelser om jakt efter älg till skydd mot skadegörelse på
växande skog, varför tidigare redogjorts.
Yttrandena.
Domänstyrelsen, Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen
avstyrker bifall till motionsyrkandena. Länsstyrelsen i Jämtlands
län tillstyrker, under åberopande av yttranden som länsstyrelsen inhämtat
från skogsvårdsstyrelsen och älgskadenämnden i länet, att en utredning i
enlighet med motionärernas förslag kommer till stånd. Till sitt yttrande
har länsstyrelsen fogat, förutom yttrandena från skogsvårdsstyrelsen och
älgskadenämnden, jämväl ett av jaktvårdsföreningen i länet avgivet
yttrande.
Efter att ha refererat vad som uttalats i förenämnda promemoria om
möjligheterna att utge ersättning för älgskador på växande skog och om
svårigheterna att värdera sådana skador, anför domänstijrelsen till stöd
för sitt avstyrkande av motionerna i detta hänseende följande.
De nämnda svårigheterna att uppskatta värdet av älgskador på skog och
sannolikheten för att inflytande älgavgifter icke på långt när skulle förslå
att täcka uppkommande ersättningskrav för såväl gröda som skog, tala
enligt domänslyrelsens mening starkt emot motionärernas förslag. Styrelsen
har för övrigt tillsammans med skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut
påbörjat en brett lagd undersökning av älgens skadegörelse
å skog. Några mera definitiva resultat av undersökningen kunna dock icke
förväntas under de närmaste åren. 1 avvaktan på klarläggande av dessa
frågor bör någon ändring av gällande bestämmelser icke företagas.
Domänstyrelsen avstyrker också motionärernas förslag att älg, som fällts
till skydd för växande skog jämlikt bestämmelserna i 16 § jaktstadgan,
skall tillfalla markägaren, samt yttrar härom vidare:
Om eu skadelidande skogsägare skulle få rätt att behålla älg, som fälles
jämlikt bestämmelsen i 16 § jaktstadgan, skulle detta med sannolikhet
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
föranleda, att tillstånd att fälla skadegörande älg i viss utsträckning skulle
begäras utan tvingande skäl. Jakt varom här är fråga skulle — i motsats
till vad förhållandet är vid fällande av älg, som gör skada å gröda —
mångenstädes komma att ske utan någon vetskap eller kontroll från de
närboendes sida. Särskilt i vidsträckta skogsområden kunde befaras, att
mindre samvetsgrann tillståndsinnehavare skulle utnyttja tillståndet för att
fälla fler älgar än i tillståndet avses. Det skulle även kunna föranleda, att
en skogsägare ej vinnläde sig om att under ordinarie (eller särskild) jakttid
fälla med hänsyn till skogsvårdens krav erforderligt antal älgar, då han
ändock kunde påräkna att få fälla älgar under annan tid, då priset på älgkött
kunde beräknas vara högre än under den allmänna jakttiden.
Svenska jägareförbundet motiverar sitt avstyrkande på följande sätt.
Det är ostridigt att älgstammen särskilt i Jämtlands län ökat kraftigt
och att skadorna av älg på växande plantskog därstädes tilltagit i omfattning.
Emellertid har man i Jämtlands liksom i andra län med god älgstain
under senare år ökat avskjutningen och infört förlängd allmän jakttid med
tillstånd att även skjuta årskalv av älg inom sådana delar av län, där skogsskadegörelsen
varit av allvarligt slag. Resultatet har blivit, att älgstammens
numerär kraftigt minskat i dessa landsdelar. Fördenskull torde fortsatt
skogsskadegörelse i större omfattning knappast behöva befaras under de
närmaste åren. Förbundet anser det mycket viktigt att älgstammen alltid
hålles vid lämplig numerär, så att större skadegörelser icke uppstå vare
sig på skog eller jordbruk.
Enligt förbundets mening skulle det få synnerligen menliga följder ur
flera synpunkter, om ersättning för älgskador å skog utginge från exempelvis
länsälgskadefonden i Jämtlands län. Fondens medel skulle icke på långt
när räcka, även om endast bidrag för återplantering av skog skulle beviljas.
Man måste beträffande exempelvis Jämtlands län räkna med en återplanteringskostnad
av åtminstone 500 kronor per hektar. En nödvändig följd av
att ersättning för älgskador å skog skulle utgå ur länsälgskadefond, skulle
bli höjning av älgavgifterna till belopp, som måste anses otänkbara i samband
med jaktutövningen. Visserligen äro älgavgifterna för närvarande
låga i Norrland, men bidrag för återplantering av skog i exempelvis Jämtlands
län skulle helt säkert åtföljas av krav från skogsägare i hela riket, dvs.
även i län, inom vilka för närvarande utgår högsta möjliga älgavgift.
Svenska naturskyddsföreningen framhåller till en början, att Jämtland
städse hyst den största älgstammen inom de fyra nordligaste länen utan att
några klagomål försports beträffande älgskadegörelse på skog. Anledningen
till att saken nu tagits upp vore enligt föreningen den på senare tid i Norrland
genomförda intensifieringen av skogsbruket, vilket medfört att ifrågavarande
skadegörelse blivit en faktor att räkna med. Detta borde emellertid
föranleda en minskning av älgstammen genom jakt i den ordning, som
reglerades av nu gällande bestämmelser i jaktstadgan. Älgskador på skog
förekomme även i stor utsträckning i södra och mellersta Sverige, där älgskadefonderna
oftast icke försloge ens till godkända ersättningar för skador
på gröda och fruktodlingar. Föreningen ansåge därför, att det icke vore
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
7
någon mening med att verkställa en utredning rörande möjligheterna att
utge ersättning ur älgskadefond för älgskador på skog. Föreningen opponerade
sig vidare på det bestämdaste mot tanken på en sådan ändring av
16 § jaktstadgan, att älg som fälldes vid exempelvis vintertid bedriven
jakt till förebyggande av skogsskador skulle tillfalla jakträttsinnehavaren.
Älgstammens tillväxt vore åtminstone i fråga om övre Norrland till icke
ringa del att tillskriva det förhållandet, att man någorlunda lyckats komma
till rätta med tjuvskyttet vintertid på älg. Redan den omständigheten att
älgjakt vintertid kunde tillåtas i Norrland, försvårade kontrollen över jaktlagens
och fridlysningsbestämmelsernas efterlevnad. Skulle dessutom enskilda
få rätt att tillgodogöra sig av dem vintertid fällda älgar, bleve det
med visshet i det närmaste utsiktslöst att med framgång utöva nämnda
kontroll. Under åberopande av det anförda uttalade naturskyddsföreningen
såsom sin mening, att motionerna icke syntes böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Beträffande motionärernas yrkande om utredning rörande möjligheterna
till ersättning ur älgskadefonden för älgskador på växande skog anföres i de
tillstyrkande yttrandena från länsstyrelsen i Jämtlands län samt skogsvårdsstyrelsen
och älgskadenämnden i samma län följande.
Länsstyrelsen.
Såsom av i ärendet från skogsvårdsstyrelsen och älgskadenämnden i länet
inhämtade yttranden framgår har skadegörelse å växande skog och tallkultur
till följd av älgstammens tillväxt på senare tid erhållit allt större
omfattning. Skogsägarna sakna i allmänhet på grund av skogsmarkernas
utsträckning möjlighet att freda skogen mot skadegörelse av älg. Enligt
gällande bestämmelser om ersättning ur älgskadefonden utesluts vederbörande
markägare från rätt till ersättning i den mån han genom tillgodogörande
av jakträtt kunnat hålla sig skadeslös. Att markägaren i överensstämmelse
därmed icke äger rätt till ersättning för skada å skog kan anses
motiverat under förutsättning att skadorna äro allenast ringa. Enligt vad
för länsstyrelsen är känt äro skadorna dock numera av sådan storleksordning
att gagnet av jakten många gånger icke kan uppväga den enskildes
förlust genom älgarnas skadegörelse å skogen. De nuvarande ersättningsgrunderna
tillgodose icke den enskildes intresse att behörigen sörja för
skogens återväxt. Då det ur allmän synpunkt är önskvärt att i möjligaste
mån skydda skogsproduktionen, bör det övervägas att bringa föreskrifterna
om ersättning för älgarnas skadegörelse å skogen i överensstämmelse med
angivna såväl enskilda som allmänna intressen.
.S k ags va rdss ty rels eu.
Älgskadorna i skogen ha numera blivit eu allvarlig fråga, och den starkt
ökade avskjutningen under senare år, bl. a. under utsträckt jakttid för
vissa delar av länet med stöd av 15 § 4 mom. tredje stycket jaktstadgan,
synes icke ha kunnat hejda älgstammens tillväxt och minska skadornas
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
omfattning. Vad motionärerna anfört om ovilja mot tallkulturer på sina
håll inom länet är alldeles riktigt, och dylika invändningar vid erinringar
om återväxtskyldigheten bli allt vanligare. Skogsvårdsstyrelsen finner därför
motionen synnerligen behjärtansvärd.
Av praktiska skäl bör emellertid eventuell ersättning från älgskadefonden
begränsas till sådana fall, där skogsvårdsstyrelsen funnit särskilda åtgärder
nödvändiga för återväxtens tryggande efter älgskador, dvs. då skadan
fått den omfattningen, att skogstillståndet jämlikt 16 § skogsvårdslagen
blivit uppenbarligen otillfredsställande. Sådant förhållande bör sålunda
konstateras av skogsvårdsstyrelsen genom dess tjänstemän. Ersättningen
torde böra begränsas till att täcka kostnaderna för dylika åtgärder.
Älgskadenämnden.
Motionärernas påpekande om älgens skadegörelse och därför utgående
ersättningar vitsordas. Skadorna å skog hava med ökande älgstam tagit en
ganska oroande omfattning, en sådan omfattning att nämnden under flera
år utverkat förlängd allmän jakttid å älg för de mest utsatta delarna av
länet.
Motionärernas tanke att länets älgskadefond skulle kunna på ett eller
annat sätt lämna ersättning även för skada å skog i de delar av landet där
fonden är jämförelsevis stark och utgående ersättningar för förstörd gröda
äro förhållandevis obetydliga förefaller tilltalande, under förutsättning att
vettig form härför kan finnas. Motionärernas tanke att visst bidrag kunde
utgå för en förstörd ungskog kan möjligen utvecklas på lämpligt sätt. Viktigt
är dock att man lämpar ersättningens storlek efter de möjligheter
vederbörande länsfond varaktigt erbjuder. Vidare synes nog önskvärt att
enahanda möjlighet öppnas för åtminstone de fyra nordligaste länen.
Även om det väl är ett önskemål att sådan skada av älg, som ej rimligen
bör tolereras, bör kunna nedbringas genom sådana förebyggande åtgärder
som förväntas bliva framlagda av älgskadenämnden, synes ofrånkomligt
att skador komma alt uppstå, i varje fall innan effektiva åtgärder hunnit
utformas.
Till motionärernas yrkande om ändring av 16 § jaktstadgan har länsstyrelsen
i sitt yttrande icke tagit någon bestämd ställning medan älgskadenämnden
förklarat, att detta helt sammanfölle med nämndens åsikt och
önskemål. Skogsvårdsstyrelsen, som tillstyrker den begärda utredningen
även i detta avseende, anför härom vidare.
Vad andra delen av motionen beträffar är det enligt skogsvårdsstyrelsens
mening högst angeläget, att en rättelse kommer till stånd, då det är en
obillig fordran, att markägare, som vill skydda sin skog från skadegörelse
av villebråd, över vilket staten håller sin skyddande hand, skall offra dagsverken
eller t. o. in. vidkännas direkta kostnader för att nedbringa älgstammen
och därmed minska skadorna. Bestämmelsen, att vintertid fälld
älg skall tillfalla kronan, torde hava tillkommit efter förebild av motsvarande
bestämmelser vid jakt av skadegörande björn och måste anses
antikverad. Någon mening hade varit, om inkomsterna vid försäljning av
sålunda fälld älg tillfallit älgskadefonden eller om inkomsterna delats
mellan älgskadefonden och jakträttsinnehavaren.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
9
Det torde inte finnas någon som helst risk för att ändrade bestämmelser
i detta hänseende, på sätt motionärerna föreslå, skulle komma att missbrukas,
då tillstånd till vinterjakt endast meddelas efter föregående utredning
rörande de förhållanden, som kunna motivera dylikt tillstånd, varvid
älgskadenämndens yttrande i ärendet torde bliva av avgörande betydelse.
Styrelsen för Jämtlands läns jaktvårdsförening förklarar sig i sitt till
länsstyrelsen avgivna yttrande intet ha att erinra mot bifall till motionärernas
begäran om utredning men gör beträffande de i motionerna upptagna
spörsmålen följande uttalande.
Styrelsen har för sin del ansett det otänkbart att söka lösa ifrågavarande
skadeproblem genom kontantersättning för förstörda kulturer, speciellt som
det visat sig svårt för att ej säga ogörligt att med säkerhet avgöra om och
när en kultur är förstörd eller ej. Allt är ju beroende av om skadan kommer
att upprepas år från år. Om blott cirka 100 hektar planteringar eller ungskog
— en försvinnande liten del av länets skogsareal — årligen anses
spolierad, så skulle med nuvarande skogsodlingskostnader fondens medel
knappast förslå.
Däremot kan man tänka sig möjligheten av att medel ur fonden skulle
ställas till förfogande vid försök att förhindra skadornas uppkomst.
I likhet med motionärerna anser även styrelsen viss ändring av jaktstadgans
16 § erforderlig vad rör vintertid fälld älg. Viss tveksamhet råder dock
beträffande förslaget att sådan älg skall tillfalla markägaren.
Om medel ur älgskadefonden finge disponeras vid försök att förhindra
skogsskador eventuellt ersätta dessa, synes däremot starka skäl tala för att
värdet av fälld älg skall tillföras respektive länsfonder.
Utskottet.
Älgstammen i riket har enligt vad som framgår av en i Svenska jägareförbundets
regi under vårvintern 1953 verkställd inventering tillvuxit högst
avsevärt under de senare åren. ökningen faller till övervägande del pa
Värmlands län och de sex nordligaste länen. Jämtlands län har f. n. den
största älgstammen i riket. Med höjningen av älgstammens numerär har
följt en ökad avskjutning, vilket i sin tur har medfört att de belopp som i
älgavgifter tillförts älgskadefonderna stigit.
Det är givet, att med en ökning av älgstammen följer ökad skadegörelse
av älg. De skador som tidigast kommit i betraktande är de som drabbat
åkergrödan. Sedan 1931 har också ersättning för sådana skador kunnat
erhållas ur älgskadefond. Den intensifiering, som skogsbruket särskilt i
Norrland under senare år undergått, har emellertid medtört, att älgskador
på växande skog alltmer tilldragit sig uppmärksamhet. Det är naturligt att
— såsom i förevarande motioner I: 265 och II: 292 framhålles — i synnerhet
inom områden, där älgskadorna på åkergröda är av mindre omfattning
medan skadorna på skog är betydande, det måste framstå såsom skäligt, att
också sistnämnda skador gottgöres ur älgskadefonden. I princip hör del
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
inte heller enligt utskottets mening kunna resas någon invändning mot att
skador på växande ungskog ersättes lika väl som skador på åkergröda. Det
föreligger dock mellan dessa fall en skillnad så till vida, att medan vid
skador på åkergröda den skadelidande gör en omedelbar ekonomisk förlust,
vars storlek är förhållandevis lätt att uppskatta, så är skadorna på ett
ungskogsbestånd till sin omfattning beroende av beståndets framtida utveckling
och förmåga till självläkning, varför skadeuppskattningen är
förenad med stora svårigheter. Säkerligen är det detta förhållande som
föranlett motionärerna att som ett alternativ föreslå, att ersättningen skulle
begränsas till bidrag för återplantering av skog i de fall, då en tidigare
utförd skogskultur förstörts av älg. Det är emellertid ingalunda säkert, att
en återplantering framstår som den lämpligaste lösningen. Då några garantier
icke finnes för att icke också det efter en återplantering uppkommande
beståndet skadas av älg, kan det tvärtom vara riktigare att låta ett delvis
skadat bestånd växa vidare och sedan vid gallringen ta ut de mest skadade
träden.
Till de anförda svårigheterna vid bestämmandet av ersättning för älgskador
på skog kommer dessutom det förhållandet, att älgskadefonderna
såsom framhållits i de flesta remissyttrandena säkerligen icke skulle förslå
till ersättningar för såväl skador på gröda som på skog. Visserligen är utbetalningarna
för skadegörelse på gröda från fonderna i Norrland jämförelsevis
obetydliga, men krav på gottgörelse för skogsskador skulle helt säkert
komma att resas även inom sådana län, där under en följd av år fonderna
icke räckt till att täcka ens godkända ersättningsbelopp för skador på åkergröda.
Och det bör icke komma i fråga att meddela särskilda bestämmelser
om rätt till ersättning för älgskador på skog allenast för de norrländska
länen, utan sådana bestämmelser måste enligt utskottets mening avse hela
landet. Såsom stöd för riktigheten av denna uppfattning torde det vara
tillräckligt att erinra om att den motion (nr II: 44/1945) som senast föranlett
riksdagsbehandling av förevarande spörsmål närmast åsyftade skadegörelse
på lövskog i södra och mellersta Sverige.
I detta sammanhang ma framhållas, att enligt gällande skogsvårdslag
med därtill anslutande författningar bidrag av allmänna medel i viss utsträckning
kan utgå till tryggande av återväxten å skog, som skadats av älg.
Det står emellertid för utskottet klart, att älgskadeproblemet i huvudsak
måste lösas genom förebyggande åtgärder. Härvid kommer främst i betraktande
det mest radikala medlet, nämligen en decimering av älgstammen
genom ökad avskjutning. Det torde med de befogenheter, som enligt gällande
bestämmelser tillkommer länsstyrelse, nämligen att förlänga den allmänna
jakttiden, meddela generellt tillstånd att fälla årskalv av älg, bevilja
tillstånd till jakt under särskild jakttid o. s. v., vara möjligt att reglera älgstammens
storlek.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20. 11
Såsom framgår av domänstyrelsens yttrande har styrelsen tillsammans
med skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut påbörjat grundliga
undersökningar rörande älgens skadegörelse på skog. Enligt vad utskottet
under hand erfarit, prövar man därvid olika preparat med s. k. avvärjande
egenskaper. Genom besprutning med dessa medel avser man att göra
plantorna mindre smakliga för älgen. Undersökningen omfattar för närvarande
ett tjugotal preparat, men det torde ännu vara för tidigt att yttra
sig om möjligheterna att på denna väg nå resultat. Då de sålunda pågående
vetenskapliga undersökningarna kan komma att få betydelse vid valet av
åtgärder för motverkande av älgskador på skog, utgör detta ytterligare ett
skäl för att icke nu igångsätta en utredning i enlighet med motionärernas
förslag.
De farhågor domänstyrelsen i sitt yttrande uttryckt rörande den av motionärerna
föreslagna ändringen i 16 § jaktstadgan, nämligen att tillstånd
att fälla skadegörande älg på annan tid än allmän jakttid eller licensjakttid
i viss utsträckning skulle komma att begäras utan tvingande skäl, finner
utskottet berättigade. I Norge vunna erfarenheter av en motsvarande
bestämmelse beträffande kronhjort synes ge stöd för denna utskottets uppfattning.
Med hänsyn härtill och till svårigheterna att efter den föreslagna
författningsändringen utöva erforderlig kontroll över jaktlagens och fridlvsningsbestämmelsernas
efterlevnad anser utskottet, att motionerna ej
heller i nu ifrågavarande avseende bör bifallas.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 265 och II: 292, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 april 1954.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym*,
Boo, Pålsson, Magnusson, William Ohlsson och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Johansson i Torp,
Nyberg, Levin, Utbult, Andersson i Ryggestad, Munktell och Jansson i
Benestad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.
Reservation
av herrar Albert Hermansson, Pälsson, Magnusson, William Ohlsson, Georg
Carlsson, Munktell och Jansson i Benestad, vilka ansett att utskottets utlåtande
från och med den mening i andra stycket, som börjar med orden
”Det föreligger dock ..bort ha följande lydelse:
”Då skadorna på ungskogsbestånden inom vissa län är så omfattande, att
man kan befara att älgskadefonderna ej skulle förslå till täckande av
hela den i varje särskilt fall uppkomna skadan, synes det i vart fall vara
fullt motiverat att bidrag lämnas till kostnaden för omplantering eller omsådd
av de genom älgens åverkan skadade eller förstörda ungskogsbestånden.
Den omständigheten, att i vissa län älgskadefonderna ej skulle förslå
till täckande av såväl skador på åkergrödan som på ungskog, utgör intet skäl
för att i andra län med stora skador på ungskog men små eller praktiskt
taget inga skador på åkergröda älgskadefondernas medel ej skulle få användas
för lämnande av bidrag till åtgärder för botande av skogsskador.
Det förekommer för närvarande i viss utsträckning att sakkunnig hos hushållningssällskap
eller lantbruksnämnd biträder vid syn och värdering av
älgskada på åkergröda eller trädgårdsodling. I överensstämmelse härmed
kunde det anförtros åt skogsvårdsmyndigheterna i länen att bestämma de
åtgärder som i varje särskilt fall bör vidtagas till avhjälpande av älgskada
på skog samt att uppskatta kostnaden härför. Efter på sådant sätt verkställd
utredning och värdering tillkommer det vederbörande länsstyrelse att
fatta de slutliga besluten om bidrag i de skilda skadefallen. Ifrågakommande
skaderegleringar får då hållas inom ramen för de belopp, som vid
skilda tidpunkter finnes tillgängliga i respektive länsfond. Därest dessa
medel skulle visa sig otillräckliga, får godkända ersättningar underkastas
en procentuell reducering, eller också får de minst kännbara skadorna lämnas
helt oreglerade.
Att endast lita till en ökad avskjutning av älgbeståndet såsom det enda
medlet för att motverka skadegörelsen på skog synes ej vara tillräckligt.
Inom Jämtlands län har t. ex. under de två sista åren tillämpats förlängd
allmän jakttid jämväl med tillstånd att under sagda tid fälla årskalv av
älg, ävensom s. k. licensjakt under särskild jakttid. Dessa åtgärder har
emellertid ännu så länge ej lämnat några påtagliga bevis om minskning i
skadorna på ungskog. Det förefaller med anledning härav som om den ökade
avskjutningen, åtminstone inom de älgrika länen, ej skulle nämnvärt verka
förrän möjligen på lång sikt. De under denna kortare eller längre ”verkningsperiod”
uppkomna skadorna avhjälpes i vart fall ej genom den ökade
avskjutning som av vissa remissinstanser rekommenderats.
Domänstyrelsen säger i sitt yttrande att styrelsen tillsammans med skogshögskolan
och statens skogsforskningsintitut påbörjat en brett lagd under
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20. 13
sökning av älgens skadegörelse å skog. Styrelsen framhåller emellertid, att
några mera definitiva resultat av undersökningen icke kan förväntas under
de närmaste åren.
I motionerna föreslås jämväl ändring av 16 § jaktstadgan, innebärande
rätt för markägare, som erhåller vederbörligt tillstånd att på annan tid än
allmän jakttid fälla skadegörande älg, att själv tillgodogöra sig det fällda
djuret, i stället för att enligt nu gällande bestämmelser djurets värde skall
tillfalla kronan. Även om det ej finnes någon som helst anledning att befara
missbruk i större utsträckning av en tillståndsgivning av här åsyftad innebörd,
är den i denna del föreslagna åtgärden av mindre betydelse än frågan
om disponerandet av älgskadefonderna jämväl för skogsskador. På grund
härav och med hänsyn till de erinringar, som i detta avseende framförts av
en del remissinstanser, anser sig utskottet ej böra förorda den i motionerna
föreslagna ändringen av 16 § jaktstadgan.
I själva huvudfrågan finner utskottet däremot starka skäl tala för en
ändring av bestämmelserna för fonderna så att dessas medel kunna disponeras
för bidrag till sådd eller plantering av genom älg skadade ungskogsbestånd.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 265 och II: 292
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om den utredning,
som kan befinnas erforderlig för framläggande av förslag
till sådan ändring av bestämmelserna för älgskadefonderna,
att dessa fonder jämväl kunna disponeras för lämnande
av bidrag till plantering eller sådd i av älg skadad ungskog.”