Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
1
Nr 12.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kronoarrendatorernas
jakträtt.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 245 i första kammaren av herr Johansson,
John, och nr 294 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng, m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, framhålles, att det vore angeläget att
åstadkomma ett bättre lagskydd för kronoarrendatorernas förstahandsrätt
till jakten på den brukade egendomen samt att det vore önskvärt, att en
prövning skedde i vad mån det genom lagstiftningsåtgärder vore möjligt att
tillerkänna kronoarrendatorerna förstahandsrätten till jaktarrende av sådan
skogsmark, som nära anslöte sig till den arrenderade kronoegendomen. Motionerna
utmynnar i en hemställan, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om åtgärder i syfte att bereda kronoarrendatorerna
ökade möjligheter att förvärva jakträtt på av dem innehavda egendomar».
Gällande bestämmelser.
Jakträtt å arrenderad kronojord.
Den grundläggande bestämmelsen om jakträtt vid upplåtelse av mark
för jordbruk återfinnes i 7 § andra stycket lagen den 3 juni 1938 (nr 27A)
om rätt till jakt. I detta lagrum stadgas, att brukaren äger, där ej annat
avtalats, nyttja den jakt, som hör till marken. Denna regel gäller i princip
för såväl jord i enskild ägo som kronans jord.
För brukare av kronojord har dock genom särskilda bestämmelser förbehåll
gjorts om undantagande helt eller delvis av jakträtten på den brukade
egendomen.
I fråga om jord bruksegendom ar under domänstyrelsens
förvaltning gäller förordningen den 22 juni 193A (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom (arrendeförordningen).
Förordningen omfattar två slag av kronoegendom, nämligen dels
s. k. jordbruksdomäner, dels ock skogsjordbruk. Den förra gruppen avser
jordbruk av större omfattning och av tillräcklig bärighet för att en familj
skall kunna försörja sig därpå. Vid utarrcnderingen av dessa jordbruk skall
1 — Bihang till riksdagens protokoll 196%, .9 samt. 3 avd. Nr 12.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
enligt 3 § i förordningen till egendomar hörande skogsmark undantagas
från arrendet. Med skogsjordbruk menas vissa på kronoskogar belägna
mindre jordbruk. Enligt förordningens G § må vid egendomens utarrendering
rättighet att jaga på ägorna helt eller delvis undantagas och upplåtas
särskilt för sig, där med hänsyn till jaktvården eller av andra skäl sådant
anses lämpligt. Stadgandet gäller båda de nämnda slagen av kronoegendom.
Nyssnämnda förordning har tillkommit efter förslag av 1932 års kronojordsutredning.
I sin motivering för stadgandet i 6 § (SOU 1933:32 s. 71)
redogjorde utredningen för vad ett år 1921 avlämnat betänkande av de
s. k. domänsakkunniga och ett år 1923 avlämnat förslag av domänintendenten
Sven Linders innehöll i förevarande hänseende.
Domänsakkunniga föreslog, att jakträtten å jordbruksegendom skulle
kunna vid utarrenderingen, i likhet med vad som gäller om fiske, undantagas
från arrendet och utarrenderas särskilt för sig under förutsättning
att högre avkomst därigenom kunde påräknas från egendomen. I motiveringen
för sitt förslag framhöll de sakkunniga, att jakträtten för närvarande
oftast inginge i arrendet utan att denna förmån vid arrendesättningen särskilt
beräknades. Denna förmån vore i de trakter, där tillgången till vilt
vore riklig, en faktor att räkna med. Om en bestämmelse av innehåll, som
de sakkunniga föreslagit, upptoges bland förvaltningsgrunderna, vore ju på
intet sätt uteslutet, att arrendatorn av jordbruket även kunde få jaktarrendet,
men vunnes den fördelen, att detta bleve föremål för en särskild
uppskattning och gåve staten den inkomst, som därav skäligen kunde
beräknas.
Mot domänsakkunnigas förslag vände sig Linders under uttalande, att
jakträttens skiljande från arrendet i syfte att därigenom vinna större avkomst
näppeligen kunde godtagas. Ett högt betalt jaktarrende lockade
ofta till allt för ivrigt jagande och ledde stundom till formligt utrotande av
villebrådet, något som ingalunda i längden vore för staten-jordägaren förmånligt.
Det intresse som staten här borde bevaka vore ej den största möjliga
inkomsten för tillfället utan den rätta jaktvårdens tryggande. Vore ur
jakt vårdssynpunkt erforderligt, att jakten å en eller flera kronoegendomar
sammanlades eller jakträtten å dessa sammanfördes med jakträtten å andra
egendomar i orten till större komplex med enhetlig och god jaktvård, borde
detta givetvis kunna ske och i dylika fall jakträtten undantagas från arrendet
och upplåtas för sig. Eljest borde i regel jakträtten såsom hittills åtfölja
arrendet. I anslutning till vad Linders sålunda anfört upptog han i sitt förslag
till förvaltningsgrunder ett stadgande av innehåll, att vid utarrendering
av jordbruksegendom jakträtt å egendomen kunde undantagas och
upplåtas på särskilt arrende, därest sådant undantagande från jaktvårdssynpunkt
kunde anses erforderligt.
Härefter anförde kronojordsutredningen:
Jakträtten å de utarrenderade jordbruksegendomarna torde, vid det förhållandet
att skogsmarken skall undantagas från arrendet, i regel bliva av
ringa ekonomiskt värde, varför dess upplåtande på särskilt arrende i allmänhet
icke kan för kronan medföra någon nämnvärd ekonomisk vinst.
Men å andra sidan kan dess upplåtande till annan person än arrendatorn
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
för den sistnämnde medföra ett icke ringa obehag. På grund härav torde i
regel såsom hittills jakträtten böra medfölja arrendet, vilket uppenbarligen
icke utesluter, att vid arrendeavgiftens bestämmande dess värde för arrendatorn
beaktas. Emellertid kan såsom Linders anfört sådana omständigheter
föreligga, att det ur jaktvårdssynpunkt framstår såsom lämpligast, att
den till en jordbruksegendom hörande jakträtten undantages från arrendet.
I sådana fall bör domänstyrelsen kunna vid utarrenderingen av egendomen
undantaga jakträtten och disponera över densamma särskilt. Men även
andra hänsyn och omständigheter kan tänkas uppstå, som föranleder till
att jakträtten lämpligen bör undantagas från arrendet, och bör det även då
stå öppet för domänstyrelsen att vidtaga dylik åtgärd.
I yttrande över kronojordsutredningens betänkande hemställde Riksförbundet
Sveriges statsarrendatorer, att förevarande bestämmelse måtte erhålla
sådan lydelse, att jakträtten finge undantagas endast i de fall, då sådant
med hänsyn till jaktvården vore lämpligt.
Vid framläggande av förslag till arrendeförordning (prop. 174/1934)
anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet beträffande 6 §:
»Att i avseende å jakträtten snävt binda domänstyrelsens handlingsfrihet
synes ej lämpligt. Ifrågavarande bestämmelser skola ju även tillämpas beträffande
jakträtten å de på kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna.
Ett undantagande av jakträtten å dessa egendomar kan understundom vara
betingat av andra hänsyn än jaktvården. Jag förutsätter emellertid, att
arrendatorerna såvitt möjligt bibehållas vid jakträtten och att alltså vederbörlig
hänsyn tages till arrendatorernas intresse av att jakträtten icke upplåtes
till annan person.»
Beträffande dispositionen av jakträtten på arrendeegnahemmen, som
upplåtes av lantbruksnämnderna enligt kungörelsen den 11 juni 19j8 (nr
366) angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten, har riktlinjer
uppdragits i en inom jordbruksdepartementet utarbetad, den 9 januari
1950 dagtecknad promemoria. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 13 januari
1950 överlämnades promemorian till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
för beaktande. I promemorian uttalas bland annat, att,
då jakträtten på arrendeegnahem ur jaktvårdssynpunkt och i övrigt befinnes
lämpligen kunna upplåtas, innehavaren av arrendeegnahemmet bör
lämnas företräde till jakträtten i följande fall, nämligen dels när han disponerar
jakträtt å angränsande marker av erforderlig omfattning, dels då
arrendeegnahemmet tillsammans med andra dylika fastigheter bildar ett
större sammanhängande för jakt lämpligt område, dels ock då arrendeegnahemmet
är anslutet till jaktvårdsområde, samt att upplåtelsen
av jakträtten bör ske på viss tid, högst fem år, och på villkor i övrigt,
som kan anses betryggande för jaktvården.
För v i s s a s ä r s k i 1 d a k a t e g o r i e r b r ukare av k r o n ojord
finnes eu särregel i 7 S första stycket jaktlagen. Detta stadgande
lyder:
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,
innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt
den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom
innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens
och Västerbottens län äge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare
av kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet
sålunda medgivna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.
Jämförlig med kronojord som avses i 7 § första stycket jaktlagen synes
ur ifrågavarande synpunkt den jord vara, som upplåtits å renbetesfjällen
i Jämtland med stöd av 56 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige — s. k. jämtländska arrendelägenheter
— eller som upplåtits enligt kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 267) angående
upplåtelse av norrländska fjällägenheter m. m.
Jakträtt å kronoskog gränsande till utarrenderad kronojord.
I kungörelsen den 25 november 1927 (nr £87) angående grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt finnes bestämmelser om jaktutövningen
å vissa kronans marker, t. ex. kronoparker och från kronans jordbruksdomäner
vid utarrendering undantagen skog. I kungörelsen stadgas bland
annat (6:o och 7:o), att det ankommer på Kungl. Maj:t att uppdraga åt
domänstyrelsen att under förutsättningar, som angivits i kungörelsen, upplåta
kronans jakträtt. Med stöd av ett motsvarande stadgande i en tidigare
kungörelse utfärdad den 8 november 1912 (nr 290) har Kungl. Maj:t
genom brev den 25 april 1913 lämnat domänstyrelsen sådant uppdrag.
I fråga om älg, hjort eller rådjur (högvilt) har sålunda styrelsen bemyndigats
att — där stammen av dessa djurslag så förökat sig, att den ur
jaktvårdssynpunkt lämpligen bör beskattas eller till förekommande av
olägenhet eller hinder för skogsskötseln minskas — upplåta rätt att under
tid ej överstigande ett år i sänder fälla visst antal djur. Där utarrenderande
av rätten till jakt å annat villebråd (småvilt) anses överensstämma med
god jaktvård och i övrigt lämpligen böra ske, skall styrelsen upplåta sådan
jakträtt på arrende för en tid av högst fem år i sänder samt under villkor
i övrigt och på sätt, som finnes vara för skogs- och jaktvården betryggande.
Efter framställning av domänstyrelsen har Kungl. Maj:t genom beslut
den 28 januari 1938 bemyndigat styrelsen att till jordbruksarrendator
(avser arrendator av kronodomän) upplåta jakträtt å småvilt
å från jordbruksarrendet undantagna skogsmarker under längre tid
än som medgivits i ovan berörda brev den 25 april 1913.
Innehavare av skogstorp och odlingslägenhet inom
de sex nordligaste länen, kolonist, fjällägenhetsinnehavare
och kronotorp are må, då domänstyrelsen finner det skäligt, erhålla
rätt till jakt — i regel efter småvilt — å viss del av angränsande krono
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
mark [se 3:o andra stycket ovannämnda kungörelse angående grunder för
tillgodogörande av kronans jakträtt samt 20 § andra stycket kungörelsen
den 17 juni 1943 (nr 532) angående upplåtelse av kronotorp].
Tidigare behandling av förevarande spörsmål.
Frågan om kronoarrendatorernas jakträtt pa av dem innehavda egendomar”har
varit föremål för riksdagens prövning under 1952. I motionerna
I; 56 och II: 74 vid 1952 års riksdag framställdes nämligen samma yrkande
som i de nu förevarande motionerna.
Under behandlingen av förstnämnda motioner inhämtades yttranden av
domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, varjämte Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund bereddes tillfälle att avge yttrande. ^
Jägarnas riksförbund tillstyrkte bifall till motionerna under framkallande,
att nuvarande regler rörande kronoarrendatorernas jakträtt lämnade plats
för godtycke samt att undantagandet av jakträtten medfört betydande
olägenheter för arrendatorerna och varit till nackdel, då det gällt att skapa
respekt och förståelse för en god viltvård.
Övriga remissinstanser avstyrkte motionerna.
Domänstyrelsen anförde därvid:
I fråga om jordbruksdomänerna gäller vid arrendeuppskattning sedan
lång tid att jakträtt å de områden, som föreslås att ingå i arrende av jordbruket,
skall värdesättas för att eventuellt tillika med jakträtten a annan
fastigheten tillhörande mark i regel i första hand erbjudas jordbruksarrendatorn.
Därest arrendatorn godtager sådant erbjudande tecknas med honom
särskilt kontrakt om arrende av jakträtten. Då det är fråga om mindre
jordbruksegendom med skogsmark av ringa utsträckning, där jakten ar
av föga betydelse, har styrelsen låtit jakträtten åtfölja jordbruksarrendet.
Härvid undantages dock alltid rätt till jakt efter älg, hjort och rådjur.
Skulle jordbruksarrendatorn ej vilja arrendera jakträtten upplåtes denna,
därest jordbruksarrendatorn däremot intet har att erinra, till annan person.
Emot arrendatorns vilja har jakträtt på jordbruksdomän endast i ett fatal
fall upplåtits till annan. Skäl därför har då varit att styrelsen med hansyn
till viltvårdens fordringar ansett påkallat att göra sådan upplåtelse.
Enligt styrelsens mening är arrendatorernas rätt till jakt å jordbruksdomänerna
väl tillgodosedd genom de regler, som styrelsen plågar tillämpa.
Vid utarrendering av rätt till jakt å kronopark kan därå belägna skogsjordbruk
ej undantagas, då jakt och jaktvård å det härigenom splittrade
området skulle försvåras och understundom omöjliggöras. Skogsjordbruken
är ej heller av sådan areal att jakträtt endast å arrendeområdet skulle
kunna upplåtas särskilt för sig.
Svenska jägareförbundet yttrade till en början i fråga om jordbruksdomänerna:
Beträffande
jordbruksdomänerna brukar jakten i regel upplåtas särskilt,
men i den män jakten är eller blir ledig blir enligt uppgift jordbruksarren
-
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
datorn alltid tillfrågad. Bestämmelsen i förordningen den 22 juni 1934 om
att vid utarrendering av kronans jordbruksegendom jakträtten må helt
eller delvis undantagas och upplåtas särskilt för sig har tillkommit av jaktvårdshänsyn
och i syfte att för kronan möjliggöra utnyttjandet av bästa
sätt av den tillgång som jakten utgör. För dessa syften är bestämmelsen
väl ägnad, och några berättigade anmärkningar mot domänstyrelsens sätt
att handha detta kan, såvitt förbundet har sig bekant, icke framställas.
Efter att ha erinrat om att skogsjordbrukens förekomst i stort sett är
begränsad till Svealand och Götaland, fortsatte jägareförbundet:
Man bör hålla i minnet att avsikten med upplåtelsen av skogsjordbruk
i huvudsak är att tillgodose kronoparkernas behov av arbetskraft, och upplåtelsen
är därför ofta eller i regel förenad med viss arbetsskyldighet. Dessa
skogsjordbruk bör därför icke betraktas såsom jordbruksegendomar i
egentlig mening. Jakten har i de mellansvenska och södra delarna av landet
ett helt annat värde än i de norrländska ödemarkerna. För bevarande
av detta värde är det för kronan som markägare av utomordentligt stor
betydelse, att jaktmarkerna bevaras så väl arronderade som gränserna
medgiva — en sönderstyckning och en insprängning i marken av enklaver
med särskild jakträtt skulle nödvändigtvis medföra en stark reduktion av
möjligheterna för en god jaktvård och därmed även av jaktmarkens värde.
I konsekvens härmed har vid upplåtandet av skogsjordbruk jakten i regel
måst undantagas från upplåtelsen, och detta lär nog bliva nödvändigt även
i fortsättningen, därest jaktvårdens synpunkter skall tillbörligt beaktas.
Lantbruksstyrelsen uppgav i sitt yttrande, att i fråga om arrendeegnahemmen
något behov icke torde föreligga att reglera jakträtten på annat
sätt än som föreskrivits i promemorian den 9 januari 1950.
Tredje lagutskottet vid 1952 års riksdag hemställde i sitt utlåtande nr
17 att förenämnda motionerna I: 56 och II: 74 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde utskottet bland
annat:
• M{tskottet delar motionärernas uppfattning, att brukare av kronojord
icke böra generellt utestängas från jakt å kronojorden. Även då egendomen
är av mindre omfattning bör arrendatorn principiellt ha möjlighet att få
jakträtt. I likhet med vad som enligt jordbruksdepartementets förutnämnda
promemoria tillämpas vid arrendeegnahemmen synes arrendator å skogsjordbruk,
vilken är lämplig därtill, i varje fall böra ges företräde till jakträtten,
då han disponerar jakträtt å angränsande marker eller då den
arrenderade egendomen tillsammans med andra fastigheter bildar ett större
sammanhängande för jakt lämpligt område eller då egendomen är ansluten
till ett jaktvardsområde. Över huvud taget får det anses stå i överensstämmelse
med andan i de gällande föreskrifterna, att arrendatorn erbjudes
jakträtten, då anledning finnes till antagande, att en god viltvård
kommer att bestå även efter upplåtelsen.
I manga fall kunna kronoarrendatorer beredas jaktmöjligheter och viltvardsarbetet.
främjas genom att arrendatorerna inlemmas i jaktvårdsförenmgar.
Initiativ och understöd från domänverkets sida torde kunna vara
av stor betydelse för denna enligt utskottets mening värdefulla förenings
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
verksamhet. Den förutsätter ju emellertid icke, att arrendatorerna såsom
i motionerna åsyftas erhålla jakträtten just å den av dem brukade jorden.
Såväl å jordbruksdomäner som å skogsjordbruk kunna jaktförhållandena
vara av den mest skiftande karaktär. Såsom framhölls redan vid arrendeförordningens
tillkomst synes det därför ej lämpligt att i avseende å jakträtten
snävt binda domänstyrelsens handlingsfrihet. Närmare än vad 6 §
arrendeförordningen anger bör sålunda icke genom bindande bestämmelser
preciseras, under vilka förutsättningar jakträtten må kunna undantagas
vid utarrendering av jordbruksegendom under domänstyrelsens förvaltning.
Utskottet vill alltså icke förorda ändrade författningsbestämmelser i ämnet.
»
Utskottet.
I förevarande motioner I: 245 och II: 294 anföres såsom skäl för motionärernas
hemställan, att vid tillkomsten av de bestämmelser, som reglerar
kronoarrendatorernas jakträtt, det utan tvivel varit avsett att kronoarrendator
i allmänhet skulle tillförsäkras jakträtten på det område han brukade.
Det i 6 § arrendeförordningen intagna stadgandet, att jakträtten vid
utarrendering av kronoegendom finge undantagas och upplåtas särskilt för
sig, »där med hänsyn till jaktvården eller av andra skäl sådant anses lämpligt»,
hade emellertid givit plats för godtycke vid tillämpningen. Såsom
»andra, skäl» kunde vad som helst åberopas. Arrendatorerna hade gång
efter annan klagat över att de — i många fall på synnerligen svagt grundade
skäl — fråntagits jakträtten på de arrenderade ägorna. Utrymmet för
godtycke vid tillämpningen av detta stadgande borde därför begränsas,
vilket kunde ske genom att uttrycket »andra skäl» skärptes till exempelvis
»andra och starkt vägande skäl».
Av denna motivering att döma förefaller det som om motionärerna med
kronoarrendatorer företrädesvis avsett arrendatorer å sådan kronoegendom,
som omfattas av arrendeförordningen, d. v. s. jordbruksdomäner och skogsjordbruk.
Andra brukare av kronojord synes ju också enligt ovanstående
redogörelse för gällande bestämmelser ha fått sitt berätttgade intresse i
ifrågavarande hänseende tillgodosett. Sålunda erhåller arrendatorerna å
arrendeegnahemmen företräde till jakträtten på dessa fastigheter, då sådan
rätt ur jaktvårdssynpunkt över huvud taget anses böra upplåtas. Och övriga
kategorier av nämnda brukare (innehavare av kronotorp, skogstorp,
odlingslägenheter, fjällägenheter in. in.) har icke blott tillförsäkrats jakträtt
— utom såvitt avser jakt efter älg — på den brukade egendomen utan
kan jämväl efter domänstyrelsens beprövande erhålla rätt att jaga på
angränsande kronomark. Domänstyrelsens förut återgivna yttrande ger
emellertid vid handen, att även arrendatorerna å jordbruksdomänerna beretts
i huvudsak motsvarande förmåner. I de fall då jakträtten undantages
från arrendet erbjudes nämligen i regel i första hand arrendatorn rätten
till jakt efter småvilt, och endast i ett fåtal fall har denna rätt mot arrenda
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12.
toms vilja upplåtits till annan. Vidare må nämnas, att dessa arrendatorer
enligt uppgift också brukar erhålla tillstånd till jakt efter älg under särskild
jakttid (licensjakt), därest deras jaktområde med hänsyn till storlek och
arrendering lämpar sig för sådan jakt.
Tydligtvis är det bland kronoarrendatorerna endast innehavarna av
skogsjordbruken, som icke enligt rådande praxis beredes tillfälle till jakt
på kronomark. Utskottet anser det angeläget, att alla möjligheter tillvaratages
för att förbättra dessa arrendatorers ställning i förevarande hänseende,
särskilt med hänsyn till att de i viss utsträckning har skyldighet att
arbeta på kronoskogarna. I detta sammanhang må framhållas, att, enligt
vad som upplysts inom utskottet, vissa enskilda skogsbolag under senare
tid upplåtit sina skogar till jaktintresserade skogstjänstemän och skogsarbetare
i bolaget för jakt efter småvilt. Enligt uppgift har även domänstyrelsen
slagit in på denna väg.
Skälen till att arrendator av skogsjordbruk, vilka huvudsakligen är belägna
på kronoparkerna i Svealand och Götaland, icke erhåller jakträtt i
samband med arrenderingen angives i domänstyrelsens yttrande vara, att
skogsjordbruken har för liten areal för att kunna utgöra fristående jaktområden
och att det ur jaktvårdssynpunkt är nödvändigt att jaktområdena
på kronoskogarna icke splittras.
Utskottet, som i princip ansluter sig till denna domänstyrelsens uppfattning,
vill framhålla, att en utökning av kronoarrendatorernas jakträtt
icke får leda till en försämring av betingelserna för god jaktvård på ifrågavarande
områden. Med hänsyn härtill kan utskottet icke förorda, att innehavarna
av skogsjordbruken erhåller ensamrätt till jakten på av dem brukad
egendom. Icke heller synes det lämpligt att kronoskogarna i fråga i
jaktligt avseende splittras genom uppdelning mellan dessa arrendatorer.
Tredje lagutskottet har emellertid i sitt ovan återgivna utlåtande till
1952 års riksdag pekat på möjligheten att bereda kronoarrendatorer tillgång
till jakt och samtidigt främja viltvårdsarbetet genom att arrendatorerna
inlemmas i jaktvårdsföreningar. I utlåtandet framhölls även betydelsen
av initiativ och understöd från domänverkets sida för denna föreningsverksamhet.
Det synes utskottet som om detta vore den bästa lösningen av förevarande
spörsmål. Utskottet förutsätter då, att dessa föreningar får arrendera
jakten på lämpliga områden av kronoskogar och att därvid f öre skri -ves sådana villkor för jaktutövningen, som kan anses betryggande ur jaktvårdssynpunkt.
Utskottet förutsätter likaledes att, därest de områden som
tages i anspråk för detta ändamål tidigare varit upplåtna för jakt åt personer,
vilka skött viltvården på ett förtjänstfullt sätt, dessa personer intresseras
för att ingå såsom medlemmar i föreningarna.
För att tillgodose de önskemål om ökade möjligheter för kronoarrendatorer
att förvärva jakträtt, som utskottet sålunda funnit berättigade, erford
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12. 9
ras ingen ändring av gällande bestämmelser på området. Däremot vore
det enligt utskottets mening värdefullt med en översyn rörande tillämpningen
av dessa bestämmelser, syftande till att i görligaste mån befordra
en utveckling i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer utskottet
förordat. En sådan översyn torde kunna verkställas genom domänstyrelsens
försorg.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 245
och II: 294, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
översyn rörande tillämpningen av gällande bestämmelser
om kronoarrendatorers jakträtt i de delar och med det
syfte utskottet ovan angivit.
Stockholm den 16 mars 1954.
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD.
«
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym,
Ivar Nilzon, Axel Jansson, Ebbe Ohlsson, Herbert Hermansson och Boo;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo*, Andersson i Mölndal,
Johansson i Torp, Nyberg och Andersson i Dunker samt fru Torbrink
och fru Boman*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
2 — B ihan g till riksdagens protokoll 195/f. 0 saml. 3 avd. Nr 12.