Nr 9—10.

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för användning
av enhetliga körriktningsvisare på bilar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 454,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Nilsson i Göteborg hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att åtgäidei
måtte vidtagas för användning av enhetliga, väl synliga anordningar på
bilar för angivande av körriktning».

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet
hänvisa till motionen.

Å bil skall enligt 3 § 1 mom. h) i gällande vägtrafikförordning den 28
september 1951 finnas »med lyse försedd anordning, som kan tydligt visa
ändrad körriktning och vid användning är väl synlig såväl framifrån som
bakifrån (körriktningsvisare)». Körriktningsvisare är däremot icke obligatorisk
för övriga fordon, alltså ej för t. ex. motorcykel, traktor och motoiredskap.
Ej heller erfordras körriktningsvisare på bil, som består av chassi
utan förarhytt.

Närmare bestämmelser om körriktningsvisares beskaffenhet och placering
har av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med stöd av 1 § vägtrafikkungörelsen
den 7 december 1951, givits i styrelsens meddelande nr
3/V br 2 den 25 augusti 1952. I cirkuläret föreskrives:

»Som körriktningsvisare må följande anordningar godtagas.

a) På fordonets sidor anbringade armar, vilka vid användningen fällas
ut så att de sträcka sig minst 10 cm utanför fordonets bredaste del, mätt
på samma höjd som armen är placerad. Den utfällda armen må vara fast
eller pendlande. Den skall vara försedd med lyse, avgivande orangefärgat
sken.

b) På fordonets sidor anbringade anordningar, som vid användningen
avger regelbundet blinkande orangefärgat sken.

c) Baktill och framtill på varje sida av fordonet anbringade anordningar,
vilka vid användningen avger regelbundet blinkande sken, framåt vitt eller
orangefärgat, bakåt rött eller orangefärgat.

d) På taket av bil anbringad anordning, som vid användningen visar såväl
framåt som bakåt fast blått sken och i närheten därav blinkande orangefärgat
sken.

Anordningarna skola vara så placerade, att de äro väl synliga för en
person, som befinner sig 5 m framför eller bakom fordonet på eu linje
Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 2 avd. Nr 9 10.

^ Andra lagutskottets utlåtande nr 0.

genom fordonets yttersta del på den sida, där körriktningsvisaren i fråga
är placerad.

Ljuset från körriktningsvisare, som avses under b)—d), skall även vid
solsken vara väl synligt på 30 in avstånd. Ljuset får under mörker icke
blända andra vägtrafikanter.

Därest föraren icke kan från förarplatsen iakttaga, huruvida körriktningsvisare
fungerar tillfredsställande, skall lämplig kontrollanordning
finnas för ändamålet.»

Beträffande användningen av körriktningsvisare finnes bestämmelser i
50 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Efter en allmän föreskrift i första
stycket, att förare av fordon, då så i särskilt fall erfordras till förebyggande
av fara för person eller egendom, skall genom ljud- eller ljussignal
eller på annat lämpligt sätt väcka andra vägtrafikanters uppmärksamhet,
stadgas i andra stycket följande: »Fordonsförare, som ämnar sätta i gång
från kanten av väg, svänga i vägkorsning, vända på väg eller eljest så ändra
fordonets plats i sidled på väg, att fara eller hinder kan uppstå i trafiken,
skall till ledning för andra vägtrafikanter genom körriktningsvisare eller
utsträckande av arm eller på annat lämpligt sätt i god tid tydligt angiva
den nya riktning, han ämnar taga. Efter användning av körriktningsvisare
skall föraren tillse, att densamma upphör att visa ändring i körriktningen.»

Före ikraftträdandet den 1 januari 1952 av 1951 års vägtrafikförordning
var körriktningsvisare icke obligatorisk för vare sig bil eller annat fordon.
I särskild ordning hade dock körriktningsvisare föreskrivits som obligatorisk
för buss i yrkesmässig trafik.

193i års vägtrafiksakkunniga upptog i sitt betänkande frågan om körriktningsvisare
till behandling (SOU 1935: 23, s. 77—78). I två särskilda,
till chefen för kommunikationsdepartementet ställda skrivelser, vilka överlämnats
till de sakkunniga, hade Svenska transportarbetareförbundet föreslagit,
att i motorfordonsförordningen måtte införas bestämmelse om att
alla fordon obligatoriskt skulle vara försedda med riktningsvisare, som
efter mörkrets inbrott visade rött sken. Vidare hade i en jämväl till chefen
för kommunikationsdepartementet ställd, till de sakkunniga överlämnad
skrivelse besiktningsmannen i Borås A. Nyländer framhållit, att av förefintliga
typer av körriktningsvisare en del vore uppenbart olämpliga antingen
till sin konstruktion eller till sin placering eller i bägge dessa hänseenden,
samt hemställt om utredning rörande de typer av körriktningsvisare,
som lämpligen kunde godtagas. De sakkunniga upptog emellertid
i sitt förslag till motorfordonsförordning icke någon bestämmelse om skyldighet
att å bil föra körriktningsvisare. Däremot ansåg de sakunniga det
icke möta samma betänkligheter att, såsom föreslagits av väg- och brosakkunniga,
föreskriva sådan skyldighet i de särskilda bestämmelserna för
bussar i yrkesmässig trafik. Liksom de sakkunniga icke velat tillstyrka en

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

allmän skyldighet att föra körriktningsvisare å bil, fann de sakkunniga
ej heller anledning att föreslå bestämmelser om beskaffenheten av dylika
anordningar.

Ej heller 1944 års trafikförfattningssakunniga ansåg sig böra föreslå en
allmän föreskrift om skyldighet att å bil föra körriktningsvisare. Härvid
vore att märka, anförde de sakkunniga bl. a., att föreskrifter av angiven
innebörd komme att avse endast svenska fordon. I den gällande av Sverige
tillträdda internationella konventionen rörande automobiltrafik vore körriktningsvisare
icke påbjudna. Från Sveriges sida torde förty kravet icke
kunna upprätthållas beträffande bilar, som från utlandet infördes för tillfälligt
brukande här i riket. Emellertid upptog de sakunniga i sitt förslag
till vägtrafikförordning en föreskrift av innehåll att, om på bil föres körriktningsvisare,
densamma vid användning under mörker skall vara upplyst.

I proposition nr 30 till 1951 års riksdag, vari bl. a. anhölls om riksdagens
yttrande över förslag till vägtrafikförordning, upptogs mot de sakkunnigas
förslag en bestämmelse om obligatorisk körriktningsvisare för bil. Av de
skäl föredragande departementschefen anförde för att körriktningsvisare
borde göras obligatorisk torde följande vara av intresse jämväl i den av
motionären väckta frågan om enhetliga, väl synliga körriktningsvisare:

»Utomlands användas i regel bilar, som äro byggda för den trafikregel,
som gäller i bilens hemland. Sålunda är vanligen ratten placerad till vänster
på bilar från länder med högertrafik, t. ex. Amerikas förenta stater, och
till höger på bilar, vilkas hemland har vänstertrafik, exempelvis England.
Vid sådan rattplacering är det lättare för bilförare att, när han skall företaga
den med egentlig risk förenade kursändringen — vänstersväng vid
högertrafik och högersväng vid vänstertrafik — tydligt tillkännagiva den
avsedda kursen genom att sträcka ut handen. Ämnar bilföraren vända åt
andra hållet, är däremot risken för kollision med andra fordon i regel obetydlig,
eftersom annan trafik ej korsas. Behovet av teckengivning är därför
i detta fall ej så stort.

I Sverige är däremot förhållandet ett annat. Det långt övervägande antalet
bilar i vårt land äro vänsterstyrda, trots att vi ha vänstertrafik. För
den som kör en vänsterstyrd bil ställer det sig ofta svårt, särskilt i mörker,
att utan särskild körriktningsvisare tydligt tillkännagiva den kursändring,
som hos oss är mest riskfylld, nämligen högersväng. Olägenheten härav ur
trafiksäkerhetssynpunkt är uppenbar.»

Frågan om enhetliga körriktningsvisare berördes emellertid ej närmare
i propositionen eller eljest under ärendets behandling i riksdagen.

Frågor om åtgärder för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet utreds
f. n. av 1953 urs trafiksäkerhetsutredning. Som exempel å spörsmål,
som kunde tänkas förtjäna närmare övervägande av utredningen, namnes i
direktiven utrustningen av fordon med hastighetsmätare och andra numera
förekommande kontrollapparater. I övrigt bör utredningen enligt direktiven
vara oförhindrad att efter eget bedömande till behandling upptaga sådana

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

frågor, som kan vara att beakta, såväl i vad dessa kan avse vägtrafiklagstiftningens
innehåll och tillämpning som i övrigt. Utredningen beräknar
slutföra sitt arbete under innevarande år.

Utskottet.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle det uppenbarligen vara en fördel, om
enhetlighet kunde åstadkommas i fråga om placering och beskaffenhet av
körriktningsvisare. Spörsmålet bör emellertid övervägas också ur ekonomiska
och andra synpunkter. Enligt vad utskottet inhämtat torde den i
motionen väckta frågan komma att upptagas till övervägande av 1953 års
trafiksäkerhetsutredning. Med hänsyn härtill anser utskottet, att riksdagen
icke nu bör taga ställning i frågan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 454, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten*, Sunne, Lundgren,
Huss* och Grönkvist;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, fru Ewerlöf,
fröken Sandell, herrar Rimmerfors, Larsson i Hedenäset och fru Eriksson
i Ängelholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.