Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

1

Nr 33.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning.

Genom en den 27 mars 1954 dagtecknad proposition, nr 196, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift
rörande arbetsanställning.

I propositionen föreslås att den nu gällande förordningen den 30 april
1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning
fr. o. in. den 1 januari 1955 ersättes av en ny förordning, enligt vilken
arbetsgivares skyldighet att lämna uppgift om arbetsanställning utsträckes
att avse även anställnings upphörande. Anmälan föreslås i fortsättningen
skola tillställas, ej såsom nu utmätningsmannen, utan i stället vederbörande
allmänna sjukkassa, som skall ha att vidarebefordra den till utmätningsmannen.

Med förslaget avses att bereda de allmänna sjukkassorna bättre underlag
för de på dem ankommande besluten om sjukkassemedlemmarnas
placering i sjukpenningklass. Genom att en sjukkassa får anmälan om anställnings
början och upphörande har kassan möjlighet att snabbt inplacera
nyblivna arbetstagare i den obligatoriska sjukpenningförsäkringen och från
denna försäkring utesluta sådana, som på grund av pensionering eller annan
orsak upphört att vara arbetstagare. En arbetsgivaranmälan kan även
ge anledning till kontroll av att medlemmen placerats i rätt sjukpenningklass.

Av praktiska skäl föreslås att 1943 års förordning ersättes av en ny
förordning.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 sand. 2 avd. Nr 33.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

Förslag

till

Förordning

om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Arbetsgivare, som anställer arbetstagare, är skyldig att lämna uppgift
härom enligt vad nedan sägs. Är anställningen avsedd att vara högst fyra
veckor, föreligger dock ej uppgiftsskyldighet med mindre anställningen
varar längre tid än nyss sagts.

Upphör arbetstagares anställning, åligger det arbetsgivaren att lämna
uppgift härom, såframt anställningen varat längre tid än fyra veckor eller,
om den varat kortare tid, uppgift lämnats angående arbetstagarens anställande.

Uppgift, som här avses, skall lämnas till allmän sjukkassa.

Är arbetstagaren försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, bör
uppgiften lämnas till den lokalsjukkassa, i vilken arbetstagaren är försäkrad,
eller, om arbetstagaren tillhör centralsjukkassa för stad, som utgör
eget centralsjukkasseområde, till sådan centralsjukkassa.

2 §.

Konungen äger bestämma att statliga verk och inrättningar ävensom
kommuner skola, helt eller delvis, undantagas från uppgiftsskyldighet enligt
denna förordning.

Om särskilda skäl föranleda därtill, må Konungen medgiva befrielse från
uPPgiftsskyldighet jämväl i andra fall än som i första stycket avses.

3 §.

Uppgift om arbetstagares anställande skall lämnas senast en vecka efter
anställningens början eller, i fall som avses i 1 § första stycket andra punkten,
senast fyra veckor efter anställningens början. Uppgift om anställnings
upphörande skall lämnas senast en vecka efter det anställningen
upphört.

Uppgift skall lämnas å särskild blankett, vartill formulär fastställes av
riksskattenämnden efter samråd med tillsynsmyndigheten för de allmänna
sjukkassorna.

Uppgiftsblanketter tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt
med posten.

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

4 §•

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats till annan allmän sjukkassa än den
lokalsjukkassa eller den för stad inrättade centralsjukkassa, i vilken arbetstagaren
är försäkrad, åligger det den sjukkassa, som mottagit uppgiften, att
ofördröj ligen vidarebefordra densamma till sådan lokal- eller centralsjukkassa.
År arbetstagaren ej försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring,
skall uppgiften i stället vidarebefordras till utmätningsmannen i anslällningsorten.

Lokalsjukkassa eller för stad inrättad centralsjukkassa, som mottagit
uppgift avseende i kassan försäkrad arbetstagare, skall, sedan den tagit
del av innehållet i uppgiften, ofördröjligen vidarebefordra uppgiften till
vederbörande utmätningsman inom kassans område.

5 §•

Utmätningsman, som mottagit uppgift avseende arbetstagare, vars anställningsort
är belägen inom annan utmätningsmans distrikt, skall, om
uppgiften avser arbetstagares anställande, ofördröjligen översända avskrift
av uppgiften till utmätningsmannen i anställningsorten. Avser uppgiften
anställnings upphörande, skall uppgiften, sedan utmätningsmannen tagit
del av innehållet i densamma, ofördröjligen vidarebefordras till utmätningsmannen
i anställningsorten.

Utmätningsman skall förvara inkomna uppgifter angående anställande
av arbetstagare i ett alfabetiskt ordnat register. Om utmätningsmannen så
finner lämpligt, skall registret i stället förvaras hos exekutionsbiträde.

Ur anställningsregister skall uttagas uppgift angående anställning, som
enligt inkommen anmälan upphört eller eljest kan antagas hava upphört
tidigare än under närmast föregående år. Övriga uppgifter angående arbetstagares
anställande förvaras under en tid av fem år.

6 §•

Angående uppgiftsskyldighet enligt denna förordning samt förfarandet
med inkomna uppgifter skall, där Stockholm är anställningsort eller arbetstagaren
är mantalsskriven i Stockholm, utöver eller i stället för vad i förordningen
stadgas, gälla vad Konungen därom särskilt förordnar.

Den som underlåter att behörigen fullgöra uppgiftsskyldighet enligt denna
förordning straffes med böter högst etthundra kronor.

Ej må dock till straff dömas, därest omständigheterna giva vid handen
att underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller att uppgiftsskyldigheten
icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

8 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen
bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955, då förordningen den
30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning
skall upphöra att gälla.

Den nya förordningen medför ej inskränkning i fråga om påföljd för överträdelse
av bestämmelse i den äldre förordningen.

Beträffande de skäl, som i propositionen anförts till stöd för det framlagda
förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen.

Gällande bestämmelser.

År 1943 vidtogs olika åtgärder i syfte att främja en effektivare skattebetalning
och en grundligare taxeringskontroll. Främst för att underlätta för
indrivningsmyndigheterna att snabbt få kännedom om restförd skattskvldigs
arbetsanslällning utfärdades förordningen den 30 april J913 om skyldighet
för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning (nr 218; ändr. 519/1947
och 290/1953). Enligt 1 § i denna förordning är arbetsgivare skyldig att till
utmätningsmannen i anställningsorten göra anmälan om anställande av
arbetstagare. Om anställningen är avsedd att vara högst fyra veckor, föreligger
dock ej anmälningsskyldighet med mindre anställningen varar
längre tid.

Jämlikt 2 § har Kungl. Maj :t rätt att bestämma i vilken utsträckning anmälningsskyldigheten
skall fullgöras av statliga verk och inrättningar samt
av kommuner. Om särskilda omständigheter föreligger, äger Kungl. Maj :t
även i andra fall medgiva befrielse från anmälningsskyldigheten. Med stöd
av 2 § har i kungörelse den 28 maj 1943 (nr 340) bestämts att statliga verk
och inrättningar, landsting och kommuner in. fl. kommunala samfällighet^-är anmälningsskyldiga endast i fråga om kroppsarbetare — d. v. s. ej
tjänstemän — i statens eller samfällighetens tjänst.

Anmälan skall enligt 3 § göras senast en vecka efter anställningens början
eller, om anställningen varit avsedd att vara högst fyra veckor men förlängts
utöver denna tid, senast fyra veckor efter anställningens början. För anmälningarna
skall användas särskilda blanketter, s. k. anställningskort.
Fr. o. in. den 1 juli 1953 utskrives sådant kort endast i ett exemplar för

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

varje anställd — tidigare skulle anställningskorten utskrivas i två exemplar,
varav det ena skulle av utmätningsmannen vidarebefordras till länsstyrelsen.
Formulär till anställningskort fastställes av riksskattenämnden. Korten
tillhandahålles av postverket och befordras avgiftsfritt med posten.

Utmätningsmannen skall enligt 4 § förvara anställningskort i ett alfabetiskt
ordnat register. Om arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans
tjänstgöringsområde, skall avskrift av kortet översändas till
denne. Anställningsregistret må förvaras hos exekutionsbiträde, om utmätningsmannen
finner detta lämpligt. Ur registret skall uttagas kort angående
anställning, som på grund av inkommen anmälan om annan senare anställning
kan antagas ha upphört tidigare än under närmast föregående kalenderår.
Annat kort förvaras under en tid av fem år.

Enligt 4 a g skall, där Stockholm är anställningsort eller arbetstagaren är
mantalsskriven i Stockholm, utöver eller i stället tör vad i förordningen
stadgas gälla vad Kungl. Maj :t förordnar i fråga om anmälningsskyldighet
samt förfarandet med inkomna anställningskort. I detta hänseende har i
kungörelse den 25 augusti 1947 (nr 728; ändr. 808/1951) föreskrivits, att
vad i förordningen stadgats angående utmätningsman i Stockholm skall
gälla mantalsverket.

Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten straffas enligt 5 §
med böter högst 100 kr. Straff får dock inte ådömas, om omständigheterna
ger vid handen att underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende
eller att anmälningsskyldigheten inte kunnat fullgöras inom stadgad tid.

Propositionen.

I socialförsäkringsutredningens betänkande (SOU 1952:39) angående
sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring, vilket betänkande ligger till grund
för 1953 års revision av sjukförsäkringslagen, föreslås att gällande skyldighet
för arbetsgivare att till vederbörande utmätningsman anmäla anställning
av arbetstagare utsträckes till att avse jämväl upphörande av sådan
anställning som tidigare anmälts samt att ett exemplar av varje anmälan
skall tillställas den sjukkassa, inom vars område vederbörande arbetstagare
är mantalsskriven.

Beträffande den av utredningen föreslagna utvidgade anmälningsskyldigheten
för arbetsgivare har vid förslagets remissbehandling länsstyrelsen i
Västernorrlands län uttalat, att arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet bör begränsas
att avse arbetsanställningens upphörande på grund av pensionering.
Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig icke vilja motsätta sig den
utvidgade anmälningsplikten i och för sig. Emellertid innebure förslaget
för företag, vars personal tillhörde olika lokalsjukkassor, avsevärda olägenheter.
Detta gällde särskilt företag med verksamhet i skilda kommuner.
Föreningen yrkade därför, att arbetsgivares skyldighet att insända amnä -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

lan begränsades till att avse endast utmätningsmannen, vilken det borde
äligga att tillse, att anmälan komme vederbörande sjukkassa till handa.

T. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Lindell, anför i propositionen
bl. a. följande.

»Enligt lagen om allmän sjukförsäkring i dess år 1953 fastställda lydelse
är den sjukpenning, som utgår på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
för de anställdas del beroende av storleken av vederbörandes
inkomst av tjänst.

Givetvis är det för den försäkrade av vikt, att han så snabbt som möjligt
erhåller det skydd, som en riktig inplacering i sjukpenningförsäkringen
medför. Ur sjukförsäkringens synpunkt är det också önskvärt, att särskilt
de nya medlemmarna blir försäkrade i vederbörlig ordning, eftersom en utjämning
av försäkringsriskerna är avsedd att ske mellan de olika kategorierna
av obligatoriskt försäkrade medlemmar. För att möjliggöra en snabb
inplacering i sjukpenningförsäkringen och underlätta kontrollen av de försäkrades
avlöningsförhållanden torde det därför vara lämpligt att, såsom
socialförsäkringsutredningen föreslagit, låta den skyldighet att anmäla arbetsanställning,
som med hänsyn till beskattningen nu åvilar arbetsgivarna,
få sådant innehåll att den även kommer sjukförsäkringen till godo.

För de förvärvsarbetande är sjukpenningen avsedd att ersätta den arbetsinkomst
de skulle ha haft om de inte insjuknat. Sjukpenningförsäkringen
bör därför upphöra, när vederbörande slutar att ägna sig åt förvärvsarbete.
Om inte sjukkassan får vetskap om att vederbörande upphört att ägna sig
åt dylikt arbete, blir följden, att den försäkrade blir försäkrad för högre
belopp än vederbort. För den försäkrade innebär detta, att han får betala
för hög sjukförsäkringsavgift; för sjukförsäkringens del uppstår de risker,
som följer med s. k. överförsäkring. Visserligen föreligger möjlighet för
sjukkassa att nedsätta eller indraga sjukpenning, då någon utan giltigt skäl
underlåter att anmäla sådan ändring av arbetsinkomsten, som är av betydelse
för sjukpenningförsäkringen. Det synes dock önskvärt att en dylik
påföljdsbestämmelse ej behöver komma till användning annat än undantagsvis.
I fråga om de anställda — som utgör flertalet försäkrade — kan de
nämnda olägenheterna i viss mån elimineras därigenom att arbetsgivare blir
pliktig att anmäla även upphörande av arbetsanställning. En sådan lösning
har förordats av socialförsäkringsutredningen, och jag ansluter mig till
förslaget härom.

Skyldigheten att anmäla att en arbetstagare slutat sin tjänst synes lämpligen
böra begränsas till att avse anställningar, som varat viss tid, förslagsvis
fyra veckor. Har emellertid anställningen ej varat så lång tid, men anmälan
om anställningens början likväl skett, torde uppgift böra lämnas
även vid anställningens upphörande. Uppgiftsskyldighet bör föreligga obe -

Andra lagutskottets utlåtande nr 33. ‘

roende av vad som varit anledningen till att anställningen upphört, alltså
även i andra fall än då arbetstagaren pensionerats.

Vid utformningen av reglerna rörande själva anmälningsförfarandet har
de som skall fullgöra anmälningsskyldigheten, dvs. arbetsgivarna, ett berättigat
intresse av att ifrågavarande skyldighet ej blir mer betungande än som
är nödvändigt ur skatteuppbördens och sjukförsäkringens intressen. Enligt
soeialförsäkringsutredningens förslag skulle det nuvarande systemet, enligt
vilket arbetsgivaren skall i ett exemplar skicka uppgiften (anställningskortet)
till utmätningsmannen i anställningsorten, ersättas av ett nytt system,
enligt vilket anställningskortet skulle skrivas ut i två exemplar. Av dessa
skulle det ena tillställas den sjukkassa, inom vars område vederbörande arbetstagare
är mantalsskriven. Det vill emellertid synas, som om man utan
nämnvärd olägenhet kan bibehålla den nuvarande ordningen att anställningskortet
utskrives i endast ett exemplar, därest man låter detta på sin
väg till utmätningsmannen passera sjukkassan.

Enligt sjukförsäkringslagen tillhör försäkrad för varje kalenderår sjukkassan
för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Den
som inte är mantalsskriven är medlem i sjukkassan för den kommun, där
han är bosatt vid ingången av kalenderåiet eller vid den senare tidpunkt, då
försäkringsplikt inträder. På grund av dessa bestämmelser kan det bli relativt
vanligt, att arbetstagaren tillhör sjukkassan för en annan kommun
än den, där anställningsorten är belägen. I regel torde det inte vålla arbetsgivaren
någon svårighet att taga reda på vilken sjukkassa — lokalsjukkassa
eller stadscentralsjukkassa — som arbetstagaren tillhör. I de flesta fall kan
ju arbetstagaren upplysa härom. Det synes dock böra vara arbetsgivaren
obetaget att sända uppgiften även till annan allmän sjukkassa om han så
skulle finna lämpligt. Sistnämnda kassa bör då ha att omedelbart vidarebefordra
anmälan till arbetstagarens sjukkassa —- lokalsjukkassa eller stadscentralsjukkassa.

Arbetstagarens sjukkassa bör så snart det låter sig göra vidarebefordra
anmälan till utmätningsmannen i det utmätningsmansdistrikt, där arbetstagaren
är mantalsskriven eller, om han inte är mantalsskriven, där han
val* bosatt vid ingången av kalenderåret eller vid den senare tidpunkt, da
försäkringsplikt inträdde. Skulle arbetsorten vara belägen inom en annan
utmätningsmans distrikt, bör den förstnämnde utmätningsmannen omedelbart
sända en avskrift av anmälan om arbetstagarens anställande till den
sistnämnde. När det gäller anmälan om anställnings upphörande, torde det
räcka med att den förste utmätningsmannen gör en anteckning härom i sitt
anställningsregister och vidarebefordrar anmälningsblanketten i original till
den andre utmätningsmannen.»

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

Utskottet.

I förevarande proposition föreslås, att den skyldighet att anmäla arbetsanställning,
som med hänsyn till beskattningen nu åvilar arbetsgivarna,
skall få sådant innehåll, att den kommer jämväl sjukförsäkringen till godo.

Enligt sjukförsäkringslagen ankommer det på de allmänna sjukkassorna
att besluta, om medlem skall vara obligatoriskt sjukpenningförsäkrad och,
om så finnes vara fallet, vilken sjukpenningklass han skall tillhöra. Den
iörsäkrade skall enligt bestämmelse i sjukförsäkringslagen så snart ske
kan till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande ändring i arbetsinkomsten,
som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. Denna anmälningsskyldighet
föreslås nu kompletterad genom en utbyggnad av arbetsgivares skyldighet
att lämna uppgift om arbetsanställning.

För arbetsgivarna kommer den vidgade skyldigheten att lämna uppgifter
att medföra ett visst merarbete. Emellertid är det för den försäkrade
av vikt, att han så snart som möjligt erhåller det skydd, som en riktig
inplacering i sjukpenningförsäkringen medför. Från sjukförsäkringens
synpunkt är det vidare önskvärt, att riskerna för överförsäkring minskas.
Det framlagda förslaget synes väl ägnat att tjäna berörda syften. Utskottet
anser därför, att förslaget bör godtagas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 4 maj 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Sten, Nils Elowsson*, fru Svenson,
herrar Axel E. Svensson, Lundgren'', Anders E. Johansson'', fru Carlqvist*
och herr Kronstrand;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping,
herrar Nilsson i Göteborg, Andersson i Alfredshem, fröken Höjer,
herrar Fredriksson, Cassel och Larsson i Hedenäset*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 54
405400