Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
1
Nr 31.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förhållandet
mellan tjänstepension och folkpension.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 238 i första kammaren av herr
Lundqvist m. fl. samt nr 311 i andra kammaren av herr Kyling m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag till dels sådan
ändring i lagen om folkpensionering att den icke inkomstprövade pensionen
med efter försäkringstekniska grunder beräknade lägre resp. högre
belopp kan utges vid lägre eller högre ålder än 67 år, dels ock sådan ändring
av statens pensionsbestämmelser som erfordras för ett tillgodoseende av
i denna motion anförda önskemål».
Motionerna.
I motionernas erinras till en början om att förhållandet mellan tjänstepension
och folkpension för statstjänstemännens del reglerades genom beslut
vid 1947 års riksdag i enlighet med det förhandlingsresultat som vunnits
vid förhandlingar år 1946 mellan staten och tjänstemännens huvudorganisationer.
Den valda lösningen innebar, att man sammanfogade tjänstepensionen
och den ej inkomstprövade folkpensionen och på visst sätt utfyllde
den inkomstklyfta, som eljest skulle ha uppstått mellan pensionstillfället,
då tjänstepensionen börjar utgå, och 67-årsåldern, då ålderspensionen tillkommer.
Motionärerna anför vidare bl. a.:
Psykologiskt sett förefaller lösningen mindre tillfredsställande, eftersom
sammanflätandet av tjänste- och folkpensionerna till synes endast tager
sig ett uttryck, nämligen däri att tjänstepensionen sänkes vid 67 års ålder.
Tjänstepensionen förefaller alltså att till en del ätas upp av dep icke inkomstprövade
folkpensionen, ehuru denna uppgivits ovillkorligt tillkomma
alla medborgare. Den närmast till hands liggande och samtidigt enklaste
lösningen hade enligt vår mening varit att folkpension — till efter försäkringstekniska
grunder framräknat belopp — fått utgå från samma tidpunkt
som tjänstepensionen. Därigenom hade pensionärerna bl. a. lättare
kunnat hållas underkunniga om pensionsinkomstens sammansättning och
1 Bihang till riksdagens protokoll 195U. 9 saml. 2 avd. Nr 31.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
icke behövt bibringas den uppfattningen att tjänstepensionen utginge med
olika belopp före och efter uppnådda 67 år.
Motionärerna erinrar vidare om att en omprövning av metoden för sammanfogandet
av tjänste- och folkpensionerna begärts i motionerna I: 311
och II: 406 vid 1952 års riksdag samt I: 151 och II: 193 vid 1953 års riksdag
och hänvisar till de ytterligare skäl, som i dessa motioner anförts.
I nämnda motioner vid 1952 och 1953 års riksdag framhölls bl. a., att en
sådan lösning som nu yrkas skulle underlätta sammanfogandet av tjänsteoch
folkpensioner på det kommunala och privata området. Relativt goda pensionsförmåner
skulle vidare kunna beredas sådana privatanställda som kvarstode
i tjänst efter 67 års ålder. Detta skulle, framhölls det i motionerna
vid 1952 års riksdag, vara av betydelse också ur den synpunkten att de anställda
i tider av arbetskraftsbrist hellre kvarstode i tjänst efter uppnådd
tj änstepensionsålder.
I nu förevarande motioner anföres vidare, att pensionsåldern för stora
grupper av statsanställda höjts utan att detta föranlett en omarbetning av
grunderna för samordningen.
Vidare hade pensionssystemet rubbats ytterligare och för pensionärerna
blivit än mer tillkrånglat genom beslut vid föregående års riksdag att icke
låta statens pensionärer bli till fullo delaktiga av den år 1953 höjda folkpensionen.
Vissa bestämmelser om pensionernas storlek.
Enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering är den som fyllt sextiosju
år berättigad till folkpension i form av ålderspension. Allmän ålderspension
utgör för år räknat för gift pensionsberättigad, vars make jämväl
åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 800 kronor
samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor. Makar, som båda fyllt
67 år, erhåller sålunda sammanlagt 1 600 kronor, medan den ogifte i samma
ålder uppbär 1 000 kronor. Dessa förmåner utgår oberoende av inkomst och
förmögenhet.
Genom lag den 20 mars 1953 om höjning av folkpensioner in. m. höjdes
fr. o. m. den 1 maj 1953 bl. a. den allmäna ålderspensionen, nämligen med
320 kronor för gift pensionsberättigad och med 400 kronor för ensamstående.
Den allmänna ålderspensionen förhöjes vidare genom indextillägg enligt
särskilt angivna grunder.
Enligt 6 § kungl. förordningen den 1 juni 1951 (nr 335) om ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila statstjänstemän m. m., som ersätter
14 § 1 mom. i tjänstepensionsreglementet, skall såsom tjänstepensionsunderlag
vid bestämmandet av tjänstepension för tiden intill den månad,
varunder pensionstagaren uppnår 67 års ålder, tillämpas det belopp (begynnelseunderlag),
som enligt 14 § 2 eller 3 mom. allmänna tjänstepensions
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
3
reglementet gäller för den befattning från vilken avgången sker, samt för
tiden därefter det belopp (slutunderlag), som erhålles genom minskning av
begynnelseunderlaget med 792 kronor, såframt ej Kungl. Maj :t i särskilt
fall förordnar om lägre avdrag.
På tjänstepensionens grundbelopp utgår rörligt tillägg. Detta beräknas
både före och efter 67 års ålder på det före nämnda ålder gällande grundbeloppet.
Samordningen mellan tjänstepension och folkpension.
Samordningens tillkomst och innebörd.
Vid avvägningen av tjänstepensionerna för statstjänstemän m. fl. har man
utgått från att pensionstagarna, under förutsättning att de innehaft pensionsberättigande
anställning en viss minsta tid, bör erhålla en standard, som
står i skäligt förhållande till deras standard under den senaste delen av
tjänstetiden. En sådan pensionärsstandard har ansetts kunna vinnas vid en
pensionsinkomst, som motsvarar ungefär två tredjedelar av löneinkomsten.
Intill 1947 års allmänna löne- och pensionsreglering avvägdes i enlighet härmed
tjänstepensionsunderlagen, om man bortser från de högsta lönegraderna,
till belopp motsvarande två tredjedelar av den pensionsgivande lönen
(A-ortslönen före den 1 juli 1942 och C-ortslönen därefter). Vid de förhandlingar
mellan 1945 års lönekommitté och vederbörande personalorganisationer,
som föregick 1947 års allmänna lönereglering, uppnåddes enighet om
att, om hänsyn inte toges till folkpensioneringens blivande anordnande,
tjänstepensionsunderlagen i princip borde avvägas till belopp motsvarande
två tredjedelar av de nya nettolönerna på ortsgrupp 2. Förhandlingsresultatet
innebar emellertid därjämte att hänsyn borde tagas till folkpensioneringen
och att man borde särskilt utreda frågorna i vilken utsträckning och
på vilket sätt samordning av folkpension och tjänstepension skulle ske och
vilken inverkan folkpensionen borde ha på tjänstepensionsbeloppen. Gällande
pensionsbestämmelser tillkom efter det att frågan närmare utretts av
1946 års pensionssakkunniga, som jämväl förhandlade med personalorganisationerna.
Att tjänstepensionerna för statstjänstemän m. fl. ansågs böra avvägas med
beaktande av folkpensionerna sammanhängde med att de icke behovsprövade
folkpensionerna vid tiden för nämnda förhandlingar avsågs skola kraftigt
höjas. Fråga uppkom då dels i vad mån folkpensionerna bör inverka på
tjänstepensionens värde, dels i vad mån de bör inverka på detta värdes fördelning
mellan tiden före folkpensionsåldern och tiden från denna. Principiellt
sett är dessa båda spörsmål i viss mån fristående i förhållande till varandra,
då man kan minska tjänstepensionens värde (s. k. reell samordning
med folkpension) oberoende av nämnda fördelning och man vidare i syfte
att utjämna den sammanlagda årliga pensionsinkomsten kan förändra tjäns
-
4: Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
tepensionens fördelning på olika tidsperioder (teknisk samordning) oberoende
av dess värde.
Beträffande den reella samordningen anförde 1946 års pensionssakkunniga:
De
grunder för beräknandet av de nya tjänstepensionsunderlagen, om
vilka enighet nåtts, innebär att de grundläggande pensionsunderlag, som
beräknats såsom två tredjedelar av 2-ortslön, reducerats med belopp, som
motsvarar en från 67 års ålder utgående årlig pension å 200 kronor. Reduktionen
av tjänstepensionen blir vid denna utgångspunkt för exempelvis
50 års pensionsålder 55 kronor och för 65 års pensionsålder 139 kronor
(räntefot 3 %, dödlighetstabell R 32 och invaliditetsrisk enligt statistisk erfarenhet
beträffande statstjänstemännen). I genomsnitt för alla pensionsåldrar
utgör avdraget 107 kronor.
Av att man förändrat pensionsunderlaget följer, att nedsättningen kommer
att tillämpas inte från folkpensionsåldern utan redan från den tidpunkt
tjänstepensionen börjar utgå samt att nedsättningen i förekommande fall
blir avkortad på samma sätt som den tjänstepension, som eljest skulle ha
utgått, och blir förhöjd efter samma procenttal, som tillämpas beträffande
rörligt tillägg å tjänstepensionerna.
Beträffande åter den tekniska samordningen erinrade de sakkunniga om
att pensionsförmånerna utan densamma skulle bli lägre till 67 års ålder för
att då höjas med det belopp som erhålles i folkpension. De sakkunniga anförde
om denna samordning:
Den enklaste vägen att åstadkomma den önskade utjämningen av pensionsnivån
hade enligt de sakkunnigas mening varit att öppna möjlighet
för utgivande av folkpension i form av ålderspension vid tidigare ålder
än 67 år med efter försäkringsmatematiska grunder bestämda belopp i sådana
fall, där av staten utfäst tjänstepension utgår eller då på annat sätt
tryggad pension föreligger. En sådan lösning, som skulle förutsätta ändring
av folkpensioneringslagen, har emellertid ansetts möta principiella betänkligheter.
Den lösning av frågan, som då återstått, har varit att vidtaga
en anpassning av tjänstepensionsförmånernas storlek med hänsyn till den
vid 67 års ålder inträdande folkpensionen. En sådan reglering har befunnits
kunna åstadkommas enklast genom att hel tjänstepension utökas med
ett efter försäkringstekniska grunder bestämt belopp (i det följande även
kallat utjämningstillägg) lika stort som värdet av den folkpension, som i
form av allmän'' ålderspension tillkommer gift pensionsberättigad, därvid
för erhållande av ett med 12 delbart krontal räknats med en årlig pension
å 792 kronor. På så sätt utökad tjänstepension skulle alltså för gift pensionsberättigad
utgöra summan av de tjänste- och folkpensionsförmåner,
som skall tillkomma tjänstepensionstagare såväl före som efter 67 års ålder.
Skulle tjänstepensionstagare bliva berättigad till folkpension i form av invalidpension
skall någon nedsättning av den utökade tjänstepensionen med
hänsyn till invalidpensionen dock icke ske. Efter uppnåendet av 67 års ålder
— från vilken tidpunkt rätt till folkpension i form av ålderspension regelmässigt
inträder — skall såsom av det ovan sagda framgår den förhöjda
tjänstepensionens årsbelopp minskas med 792 kronor.
Beträffande den tekniska utformningen av de sakkunnigas förslag anföres
följande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
5
Efter övervägande även av andra möjligheter till frågans lösning, har de
sakkunniga i samförstånd med personalrepresentanterna stannat inför utvägen
att inarbeta de särskilda utjämningstilläggen i tjänstepensionsunderlagen.
Enligt den metod, som valts för beräkning av utjämningstilläggen,
skulle dessa utgå med i stort sett samma belopp vid ålders-, sjuk- och invalidpension
men i övrigt bli beroende av inträdesålder i första pensionsberättigande
anställning och pensionsålder. Då förevarande alternativ med tillläggen
inarbetade i pensionsunderlagen kunde ifrågakomma endast såsom
en obligatorisk anordning har det synts mest praktiskt att vid tillämpningen
laga en avrundad genomsnittssiffra för olika inträdesåldrar. Utjämningstilläggen
skulle däremot alltjämt bliva beroende av pensionsåldern. För att
envar pensionstagare skulle komma i åtnjutande av det mot hans pensionsålder
svarande fulla utjämningstillägget skulle alltså för varje lönegrad erfordras
lika många tjänstepensionsunderlag som antalet olika pensionsåldrar,
som kan förekomma för befattningshavare tillhörande lönegraden. Om
hänsyn endast tages till pensionsåldrarna 50, 55, 60, 63 och 65 år skulle alltså
erfordras fem olika pensionsunderlagsskalor. Ur rättvisesynpunkt skulle
det otvivelaktigt vara mest naturligt att välja ett system med skilda skalor
för de olika pensionsåldrarna. Särskilt ur administrativ synpunkt har det
emellertid framstått såsom ett önskemål att komma fram till en enhetlig
skala med sammanfallande pensionsunderlagsbelopp för de olika pensionsåldrarna.
De framlagda förslagen till tjänstepensionsunderlag innebär, att
personalrepresentanterna ansett sig böra tillmötesgå detta önskemål och sålunda
godtagit en sådan enhetlig pensionsunderlagsskala.
En enhetlig pensionsunderlagsskala innebär, påpekar de sakkunniga, viss
uppoffring från de pensionstagares sida, som representerar de högre pensionsåldrarna.
Det av pensionssakkunniga valda utjämningsförfarandet innebär alltså,
att tjänstepension skall från 67 års ålder nedsättas med 792 kronor med
hänsyn till den från denna tidpunkt utgående folkpensionen. Den härav
föranledda omräkningen av tjänstepensionens belopp föreslås av de sakkunniga
skola ske på så sätt, att den efter 67 års ålder utgående pensionen
bestämmes av ett tjänstepensionsunderlag, som med angivna belopp understiger
det för tiden dessförinnan tillämpade pensionsunderlaget. Med denna
anordning vinnes att vid fall av avkortad pension den vid 67 års ålder insättande
minskningen av pensionen icke blir större än som svarar mot det
reducerade utjämningstillägg, som innefattas i den avkortade pensionen.
Enligt de sakkunnigas mening bör vidare med hänsyn till det sätt, varpå
de föreslagna tjänstepensionsunderlagen beräknats, en omräkning ske av
pensionsunderlagsbeloppen för den händelse en mera allmän eller omfattande
ändring av pensionsåldrarna skulle bliva beslutad för de anställningshavare,
som omfattas av de nya pensionsreglementena, så ock om folkpensionerna
skulle undergå eu mera väsentlig förändring. Liksom beträffande
avlöningsförmånerna förutsättes därvid, att förhandlingar kommer all upptagas
med representanter för de av ändringen berörda personalgrupperna.
Förslag lill allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen in. in. underställdes
/.947 års riksdag genom proposition m- 2K2. I propositionen uttalade
föredragande departementschefen, all den lösning av frågan om
tjänstepensionens avvägning med hänsyn lill folkpensionen, som föreslagits
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
av pensionssakkunniga och godkänts av tjänstemannaorganisationerna, syntes
honom godtagbar. Icke heller i övrigt fann departementschefen anledning
till erinran mot de sakkunnigas förslag till tjänstepensionsunderlag.
Propositionen behandlades av bankoutskottet, som i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 45 biträdde de framlagda förslagen.
Införandet av pensioneringsperioder för statstjänstemannen.
Genom kungl. förordningen den 1 juni 1951 (nr 335) om ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila statstjänstemän m. m. ersattes det
dittills tillämpade systemet med fasta pensionsåldersgränser för de civila
stats tjänstemännen med en anordning med pensioneringsperioder, omfattande
ett, två eller tre år. Under pensioneringsperioden skall det i allmänhet
vara befattningshavarens ensak att bestämma den närmare tidpunkten för sin
avgång. Befattningshavarens rätt att avgå före pensioneringsperiodens övre
gräns motsvaras av en möjlighet för vederbörande myndighet att tillse, att
befattningshavarens tjänstgöring icke fortgår längre än att han kan på tillfredsställande
sätt fullgöra sin tjänst.
I förordningen stadgas bl. a., att för ordinarie befattning, som tillsättes
medelst fullmakt eller konstitutorial, så ock för icke-ordinarie befattning
med vissa undantag skall gälla den pensioneringsperiod, som av Kungl. Maj :t
för befattningen fastställts.
Jämlikt 3 §, som ersätter 7 § i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
omfattar pensioneringsperioderna
pensioneringsperiod I tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 60 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 63 års ålder,
pensioneringsperiod II tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 63 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 65 års ålder,
pensioneringsperiod III tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 65 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 66 års ålder, samt
pensioneringsperiod IV den tid, som för varje särskilt fall blivit bestämd.
I 1 § i kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 336) med särskilda föreskrifter
i fråga om tillämpningen av förordningen den 1 juni 1951 (nr 335) om ändrade
bestämmelser rörande avgångsåldern för civila statstjänstemän, m. m.
föreskrives att, där ej annat följer av vad i 2 § stadgas, för ordinarie civila
befattningar, vilka tillsättes medelst fullmakt eller konstitutorial, så ock för
icke-ordinarie civila befattningar med vissa undantag skall gälla följande
pensioneringsperioder:
för befattningar i lönegrad Ca eller Ce 1—16 ...... pensioneringsperiod I
» » » » Ca eller Ce 17—37 ...... pensioneringsperiod III
» » » » Co 1—25 och Cs 1 —25 .. pensioneringsperiod III
» » » » Coa 1 och Cob 1 pensioneringsperiod II.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
I proposition nr 184 till 1951 års riksdag, vari införandet av pensioneringsperioder
för de civila statstjänstemännen föreslogs, uttalade föredragande
departementschefen bl. a. följande.
»Vad jag här förordat överensstämmer med de grunder för ändringar i
gällande avgångsbestämmelser, varom efter förhandlingar överenskommelse
träffats med statstjänstemännens huvudorganisationer. Under förhandlingarna
har från organisationernas sida gjorts gällande, att den föreslagna reformen
kommer att medföra en höjning av den faktiska genomsnittsåldern
vid pensionsavgång. Ehuru införandet av pensioneringsperioder såsom jag
förut framhållit formellt icke innebär någon förändring av pensionsåldrarna,
torde det få ankomma på den av mig med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 23 februari 1951 tillkallade utredningen angående den statliga
personalpensioneringen m. m. att pröva i vilken mån reformen medför
problem av ekonomisk art samt överväga vilka åtgärder som på grund härav
kunna befinnas påkallade.»
Införandet av pensioneringsperioder föranledde icke ändring i reglerna för
samordningen mellan tjänstepension och folkpension.
1953 års provisoriska reglering av samordningen mellan tjänstepension och
folkpension.
Såsom ovan i utlåtandet angivits höjdes bl. a. den allmänna ålderspensionen
fr. o. m. den 1 maj 1953 med 320 kronor för gift pensionsberättigad
och med 400 kronor för ensamstående.
Det rörliga tillägget på tjänstepensionerna utgjorde år 1947 då samordningen
mellan tjänste- och folkpensionerna tillkom 6 procent, men hade år
1952 stigit till 53 procent.
Genom proposition nr 18i till 1953 års riksdag angående rörligt tillägg på
tjänste- och familjepensioner för statstjänstemän föreslogs vissa ändringar
beträffande det rörliga tillägget i förhållande till vad tidigare gällt. Tillägget
föreslogs skola utgå med 53 procent under 1953 liksom under 1952 men för
den, som uppnått 67 års ålder, skulle fr. o. m. den 1 maj 1953 göras avdrag
med för oavkortad pension omkring 280 kronor för år. Det nuvarande avdraget
på 792 kronor höjdes sålunda till ca 1 070 kronor. Inte heller detta
höjda avdrag gjordes automatiskt beroende av det rörliga tilläggets storlek,
medan de i tjänstepensionerna ingående folkpensionsförskotten alltjämt
skulle automatiskt variera vid ändring i det rörliga tillägget. Samordningssystemets
tekniska konstruktion bibehölls sålunda oförändrad.
Föredragande departementschefen, statsrådet Lingman, anförde i propositionen
under hänvisning till cn inom civildepartementet upprättad promemoria
bl. a. följande.
Vid tillkomsten av nuvarande pensionsbestämmelser befanns en viss nedsättning
av tjänstepensionsnivån böra ske med hänsyn till den då aktuella
väsentliga höjningen av folkpensionerna. I promemorian framhålles, att förskotteringsanordningen
- till följd av att en del av tjänstepensionen, som
ersättes av ett förskott, utgör ett fixt belopp, medan rörligt tillägg efter f. n.
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
53 % utgår på förskottet — kommit att bereda pensionstagarna en viss fördel.
Vidare diskuteras frågan om en värdeförändring av tjänstepensionerna
med hänsyn till denna icke förutsedda utveckling och till den vid årets riksdag
beslutade standardhöjningen av folkpensionerna. Ytterligare ifrågasätts,
om förskotteringsanordningen över huvud bör bibehållas med hänsyn
till den utbredda missuppfattningen, att skillnaden mellan tjänstepensionens
belopp för tiden intill folkpensionsåldern och tiden därefter utgör ett realavdrag.
För egen del ansåg departementschefen, att man i det förevarande sammanhanget
endast torde kunna uppnå en provisorisk lösning av frågan om
samordning av tjänstepension och folkpension. Därvid trädde i förgrunden
spörsmålet vilken hänsyn som borde tagas till den vid årets riksdag beslutade
standardhöjningen av folkpensionerna. Vid en provisorisk lösning vore
det givetvis angeläget att tillse, att möjlighet funnes att framdeles vidtaga
ändringar i gällande samordningssystem.
Det genom propositionen framlagda förslaget hade, framhöll departementschefen
vidare, tillkommit efter förhandlingar med statst jänstemännens
huvudorganisationer.
Propositionen behandlades av statsutskottet, som i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 117 — med hänsyn till att det i propositionen framlagda
förslaget byggde på en förhandlingsöverenskommelse och i avbidan på ytterligare
utredning åsyftade endast en provisorisk lösning av samordningsfrågan
genom utformningen av reglerna för det rörliga tillägget — fann sig
böra godtaga förslaget.
1951 års pensionsutredning.
Jämlikt Kunl. Maj :ts bemyndigande den 23 februari 1951 har särskilda
sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning rörande den statliga personalpensioneringen
och därmed sammanhängande frågor. I direktiven för
utredningen, 1951 års pensionsutredning, har chefen för civildepartementet,
statsrådet Lingman, anfört bl. a. följande.
I olika sammanhang har önskemål om en reformering av det statliga pensionsväsendet
framförts av statliga myndigheter, huvudmän för statsunderstödd
verksamhet och de anställda. Riksdagen har också uttalat sig såväl
för en allmän översyn av det statliga pensionsväsendet som för utredningar
rörande ändring av pensionsbestämmelserna i vissa angivna hänseenden.
De uppkomna spörsmålen gäller dels pensioneringens omfattning, dels pensioneringsgrunderna
och dels pensioneringens ordnande i organisatoriskt
hänseende.
Vad angår pensioneringsgrunderna har önskemålet om en mera försäkringsmässig
uppbyggnad av det statliga pensionssystemet till stor del grundats
på uppfattningen, att pensionen rätteligen "borde anses utgöra uppskjuten
lön och därför vara oantastbar. Med anledning av motioner i ämnet
har 1945 års riksdag anhållit (skr. nr 348), att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
utredning i fråga om tillämpning i full utsträckning av grundsatsen
om pensionens oantastbarhet. Frågan har sedermera berörts i den till 1949
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
års riksdag avlåtna propositionen nr 193. I denna har framhållits bl. a., att
man borde undersöka, huruvida några särskilda skäl med sådan styrka
talade mot en enbart på försäkringsteknisk grund gjord avvägning, att avsteg
från denna borde göras.
Vid den utredning av detta frågekomplex, som nu bör komma till stånd,
är det av vikt att det klarlägges vilket resultat en mera fullständig tillämpning
av oantastbarhetsprincipen skulle medföra, så att en jämförelse blir
möjlig däremellan och det nuvarande statliga pensionssystemet. Vid utredningen
bör jämväl undersökas, vilka pensioneringsgrunder som tillämpas
vid av staten icke handhavd pensionering, och övervägas, i vad män det är
möjligt att bringa pensionssystemen i samklang. En fråga, soin i detta sammanhang
påkallar uppmärksamhet, avser samordningen av tjänstepension
och folkpension. Nuvarande bestämmelser innebär bl. a. en på visst sätt
anordnad utjämning av pensionstagarnas sammanlagda inkomst före och
efter 67 års ålder, mot vilken gjorts olika invändningar, såsom att det s. k.
utjämningstillägget icke är synligt för pensionstagaren och ej heller individuellt
avvägt i förhållande till pensionsåldern.
Utredningens arbete beräknas fortgå under år 1954.
Motionerna vid 1952 och 1953 års riksdag.
De i det föregående omnämnda motionerna I: 311 och 11:406 vid 1952 års
riksdag, vilka åberopas i nu förevarande motioner, behandlades av andra lagutskottet
i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 22.
I utlåtandet anförde utskottet bl. a., att utskottet delade motionärernas
uppfattning, att det nuvarande pensionssystemet psykologiskt sett förefaller
mindre tillfredsställande. Ur saklig synpunkt kunde invändas, fortsatte utskottet,
att systemet med en enhetlig skala med sammanfallande pensionsunderlagsbelopp
för de olika pensionsåldarna ej ger tullt rättvisande resultat.
Pensionssakkunniga hade vidare framhållit, att med hänsyn till det
sätt, varpå tjänstepensionsunderlagen beräknats, en omräkning av pensionsunderlagsbeloppen
borde ske för den händelse en mera allmän eller omfattande
ändring av pensionsåldarna skulle bliva beslutad. Just de spörsmål
angående förhållandet mellan tjänstepension och folkpension, som motionärerna
fäst uppmärksamheten på, vore emellertid redan föremål för utredning.
Utskottet kunde därför icke tillstyrka, att riksdagen skulle begara ytterligare
utredning och förslag i den riktning, som motionärerna yrkade.
Motionerna I: 151 och II: 193 vid 1953 års riksdag, vilka jämväl åberopas
i nu förevarande motioner, behandlades av statsutskottet — i samband med
propositionen nr 184 angående rörligt tillägg på tjänste- och familj epensioner
för statstjänstemän — i dess ovan berörda utlåtande nr 117.
Utskottet förutsatte, att de i motionerna framförda synpunkterna uppmärksammades
vid förestående ytterligare utredning i frågan av 1951 ars
pensionsutredning, vid vilket förhållande någon riksdagens åtgärd i anledning
av yrkandena i fråga icke syntes påkallad.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
Differentierad pensionsålder.
Folkpensionen.
Frågan huruvida högre folkpension bör utgå vid uppskjuten pensionering
behandlades av socialvårdskommittén i dess betänkande med förslag
till lag om folkpensionering (SOU 1945:46 s. 171). Kommittén yttrade
bl. a. att anordningen skulle gynna dem, som i fråga om hälsa eller tillgångar
hade det bäst ställt, i förhållande till dem, som hade ett oavvisligt behov av
pensionen så snart den kan erhållas. Eftersom man helst icke borde bestämma
pensionen till lägre belopp, än vad som erfordrades för en skälig försörjning
för dem, som sökte den vid den lägsta pensionsåldern, bleve pensionen,
om den höjdes då dess uttagande uppskötes, avsevärt högre än nödvändigt
tör dem, som kunde vänta länge med att söka pension. På dessa och i övrigt
anförda skäl avvisade socialvårdskommittén tanken på en uppskjuten pensionering.
Vid 1950 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 250 och
11:293) vari hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära utredning av förutsättningarna för ett system med efter pensioneringsålder
differentierade folkpensionsförmåner.
Som skäl för ett system med differentierad pensionsålder åberopades i
motionerna, att man med hänsyn till befolkningsutvecklingen måste pröva
alla möjligheter att stimulera den äldre arbetskraften till produktiva insatser.
En tänkbar utväg skulle vara att bereda den, som frivilligt kvarstod i
produktionen och avstod från att uppbära folkpension, kompensation i form
av högre folkpensionsbelopp. Därutöver skulle ytterligare tilläggsbelopp av
premiekaraktär utgå, större ju längre pensionen uppsköts.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 40 anförde, att en sådan reform enligt utskottets
mening skulle få mycket begränsade verkningar, därest den skulle genomtöras
inom nuvarande kostnadsram för folkpensioneringen. Om däremot de
premierande tilläggen kunde bestämmas till relativt höga belopp skulle reformens
betydelse uppenbarligen öka. Men därvid uppkomme frågan, om
icke de därför erforderliga medlen kunde, ur ovan anförda allmänna synpunkter,
förväntas bliva bättre använda, därest man i stället genomförde
lättnader i inkomstprövningen. Härtill konime att ett system med differentierade
^^pensionsförmåner torde komma att medföra en ganska komplicerad
administrativ apparat. Oaktat de skäl, som sålunda talade mot ett
system med differentierade folkpensionsförmåner, ansåg utskottet likväl, att
jämväl denna fråga borde beaktas vid en översyn av avdragsreglerna.
Förevarande spörsmål har därefter behandlats av 1950 års folkpensionsrevision
i dess den 15 november 1951 framlagda betänkande angående avdragsregler
och bostadstillägg in. in. (SOU 1951:45). Revisionen påpekar,
att i förevarande sammanhang avsåges icke spörsmålet, huruvida en rätt
Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 11
borde skapas för den enskilde att uttaga ålderspensionen före den normala
pensionsåldern med viss reduktion av pensionsbeloppet, utan endast spörsmålet
om möjlighet borde beredas den enskilde att frivilligt uppskjuta tidpunkten
då ålderspensionen skulle börja utgå med kompensation i form avhögre
pensionsbelopp.
Den förra och större frågan syntes dock vara av den vikt, att den i ett
annat sammanhang borde prövas.
Folkpensionsrevisionen fann de skål som anförts mot en rörlig pensionsålder
så vägande att införandet av en sådan i vårt land enligt revisionens
mening inte borde ifrågakomma. Emellertid kunde de önskemål, som låge
bakom förslagen om den rörliga pensionsåldern, i viss mån realiseras genom
utnyttjande och förbättring av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen
(pensionsstyrelsens frivilliga försäkring).
Allmän pensionsförsäkring.
Pensionsutredningen har i ett principbetänkande med förslag till allmän
pensionsförsäkring (SOU 1950:33) behandlat frågan om valfri pensionsålder
(optionsrätt) och anför härom bl. a. följande.
Rätten att uppskjuta pensionsåldern skulle kunna vara ett intresse för
dem, som har möjlighet att kvarstå i förvärvsarbetet även efter att ha uppnått
pensionsåldern i pensionsförsäkringen.
Utredningen har emellertid kommit till den uppfattningen att hui man
än inom den givna kosnadsramen avväger kompensationen för en senare
pensionering, kommer möjligheten för den enskilde att uppskjuta pensionsåldern
i mycket ringa grad att utnyttjas. Ovissheten om hur länge man
kommer att leva torde göra de flesta benägna att så tidigt som möjligt uttaga
ålderspensionen, även om pensionen icke direkt erfordras för täckande
av utgifter i löpande konsumtion. Man har ju möjlighet att spara pengarna
eller investera dem i egen rörelse. Ett tidigt uttagande av pensionen kommei
i allmänhet att uppfattas som det säkraste sättet att få igen så mycket som
möjligt av erlagda premier. Utredningen anser därför icke att en optionsrätt
av nu nämnt slag kommer att motsvara syftet med anordningen.
Ett härmed sammanhängande spörsmål av större räckvidd är huruvida
den enskilde bör få rätt att frivilligt uttaga förtidspension med reducerat
pensionsbelopp. Rätten skulle därvid vara begränsad till visst åldersintervall
före pensionsåldern. ......
Av samma skäl som ovan utvecklats i samband med fragan om rätt att
uppskjuta pensionsutbetalningarna är utredningen av den uppfattningen,
utt frekvensen av förtidspensioner trots de relativt starka reduktionerna
av beloppen blir mycket hög. Den verkliga pensionsåldern kommer som
regel icke att motsvara den »normala» pensionsåldern utan kommer att
tendera mot den lägsta ålder vid vilken förtidspension kan uttagas. Det vore
mycket olämpligt, om stora skaror yrkesverksamma personer uttoge förtidspension.
Risken bleve nämligen att pengar, avsedda för den egentliga ålderdomsförsörjningen,
förbrukades under den aktiva tiden. För ålderdomen
skulle ofta en betydligt reducerad pension komma att kvarstå, vilket skulle
medföra att samhällets utgifter för ålderdomsförsörjningcn bleve storre.
Det vore t o in. ett direkt intresse för alla dem, för vilka inkomstprov
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
ningen har ekonomisk betydelse, att med undantag för den s. k. avdragsfria
inkomsten uttaga så mycket som möjligt av pensionsförsäkringens förmåner
före 67 års ålder.
Utredningen befarar att införandet av rätt att uttaga förtidspension menligt
skulle påverka försäkringens stabilitet och i allmänhet leda till en
mindre tillfredsställande anpassning mellan försäkringsförmåner och försörjningsbehov.
Utredningen vill därför bestämt avråda från införandet av
en dylik rätt.
Jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 23 november 1951 har därefter
särskilda sakkunniga tillkallats för att utarbeta slutligt förslag till allmän
pensionsförsäkring. I de ursprungliga direktiven för sistnämnda sakkunniga
har föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, anfört bl. a. följande.
En viktig anlelägenhet blir vidare att — i anslutning till många i remissyttrandena
gjorda påpekanden — undersöka huru den obligatoriska pensionsförsäkringen
och folkpensioneringen lämpligen kan organisatoriskt och
sakligt sammanföras till ett enhetligt svstem.
I anslutning till vad som anförts i en del remissyttranden bör närmare
undersökas, huruvida det är praktiskt möjligt att inom den obligatoriska
pensionsförsäkringen införa en i viss utsträckning varierande pensionsålder.
I de ursprungliga direktiven för utredningen har sedermera gjorts viss
ändring i enlighet med anförande av statsrådet Ericsson till statsrådsprotokollet
den 27 mars 1953. Häri erinras om att folkpensionärerna, genom proposition
nr 15 till 1953 års riksdag samt riksdagens beslut i enlighet härmed,
tillerkänts en generell standardförbättring, vilken i propositionen angivits
vara av bestående art. Statsrådet Ericsson anför vidare:
I anledning av den sålunda åsyftade folkpensionsreformen vill jag med
av ^digare direktiv för utredningen angående allmän pensionsförsäkring
uttala, att ett sammanförande i sakligt avseende av folkpension?-ringen och den obligatoriska pensionsförsäkringen till ett enhetligt system
nu ej bör eftersträvas. Utredningen bör sålunda utgå från att de fastställda
generella folkpensionsförmånerna även i fortsättningen skall tillkomma alla
medborgare. Däremot är frågan om en organisatorisk samordning alltjämt
aktuell.
Utskottet.
De spörsmål, som gäller samordningen av tjänstepension och folkpension,
kan sägas avse, huruvida och på vilket sätt hittillsvarande folkpensioner
och höjningar av dem skall inverka på tjänstepensionerna. En sådan
inverkan kan innebära dels en reduktion av tjänstepensionens totala
värde (reell samordning) och dels en omfördelning i syfte att utjämna de
pensionsförmåner som utgår före resp. efter 67 års ålder (teknisk samordning).
Nu gällande regler för samordning av folkpension och av statsmedel ut -
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
gående tjänstepension framkom såsom resultat av förhandlingar mellan
1946 års pensionssakkunniga och personalorganisationerna. Lösningen innebär
väsentligen dels att man jämkat den tidigare riktpunkten för tjänstepensionsavvägningen
— 2/3 av lönen å dyrortsgrupp 2 — något nedåt med
hänsyn till folkpensioneringens större effektivitet (reellt avdrag) och dels
att man genom en anordning med utjämningstillägg velat åstadkomma en
utjämning'' av de samlade förmånerna av tjänste- och folkpension före och
efter 67 års ålder utan att denna utjämning kollektivt sett skulle inverka
på tjänstepensionernas värde. Utjämningen sker på så sätt, att förhöjd
tjänstepension utgår före 67 års ålder och att pensionsunderlaget därefter
minskas med 792 kronor med hänsyn till den från nämnda tidpunkt utgående
folkpensionen.
1 pensionsreglementena har varken det reella avdraget eller utjämningstillägget
kommit till synligt uttryck, lika litet som utgångspunkten att pensionerna
skulle ha utgjort 2/3 av lönerna å dyrortsgrupp 2, om ingen hänsyn
tagits till den förbättrade folkpensioneringen. I stället har i reglementena
angivits det belopp, begynnelseunderlag, till vilket man kommer då 2/3
av 2-ortslönen å ena sidan minskas med det reella avdraget och å andra
sidan ökas med utjämningstillägget. Av reglementena framgår emellertid
den negativa sidan av den tekniska samordningen, minskningen med 792
kronor från 67 års ålder.
Mot det nuvarande pensionssystemet torde vissa invändningar kunna
göras. Utskottet delar sålunda motionärernas uppfattning, att systemet
psykologiskt sett förefaller mindre tillfredsställande. De gångna årens erfarenheter
torde visa, att många tjänstemän icke är förtrogna med innebörden
av systemet. På grund därav har missnöje och missförstånd uppstått,
och det vill synas, som om det vore förenat med vissa svårigheter att
undanröja och förebygga sådant missförstånd. Ur saklig synpunkt kan invändas,
att systemet med en enhetlig skala med sammanfallande pensionsunderlagsbelopp
för de olika pensionsåldrarna ej ger fullt rättvisande resultat.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har emellertid redan
särskilda sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning rörande den
statliga personalpensioneringen och därmed sammanhängande frågor. I direktiven
för de sakkunniga anföres särskilt, att frågan om samordningen
av tjänstepension och folkpension påkallar uppmärksamhet. Vidare frarnhålles,
att mot det nuvarande systemet gjorts olika invändningar, såsom att
utjämningstillägget icke är synligt för pensionstagaren och cj heller individuellt
avvägt i förhållande till pensionsåldern. Vid utredningen skall även
undersökas, vilka pensioneringsgrunder som tillämpas vid av staten icke
handhavd pensionering, och övervägas, i vad mån det är möjligt att bringa
pensionssystemen i samklang.
De spörsmål angående förhållandet mellan tjänstepension och folkpension,
som motionärerna fäst uppmärksamheten på, är således redan föremål
för utredning. Enligt utskottets mening bör man i vart fall först av
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
vakta det förslag till lösning av frågan, som förenämnda utredning kommer
att framlägga, innan det av nu nämnda skäl kan anses påkallat att begära
ytterligare utredning.
I motionerna påtalas, att de 1951 antagna bestämmelserna om pensioneringsperioder
icke medfört någon ändring av grunderna för samordningen.
Såsom chefen för civildepartementet uttalat i propositionen nr 184 till 1951
års riksdag torde det emellertid — ehuru införandet av pensioneringsperioder
formellt icke innebär någon förändring av pensionsåldrarna — få ankomma
på 1951 års pensionsutredning att pröva, i vilken mån denna reform
medfört problem av ekonomisk art, samt överväga, vilka åtgärder som på
grund därav kan befinnas påkallade.
Vidare anföres i motionerna, att pensionsystemet rubbats ytterligare och
för pensionärerna blivit än mer tillkrånglat genom beslut vid 1953 års riksdag
att icke låta statens pensionärer bli till fullo delaktiga av den år 1953
höjda folkpensionen. Härutinnan vill utskottet erinra om att 1946 års pensionssakkunniga
framhöll, att med hänsyn till det sätt, varpå tjänstepensionsunderlagen
beräknats, en omräkning av pensionsunderlagen borde ske för
den händelse folkpensionerna skulle undergå eu mera väsentlig förändring.
1953 års beslut innebär att det dittillsvarande avdraget på tjänstepensionen
från 67 års ålder om 792 kronor höjts till omkring 1 070 kronor. Höjningen
bör ses mot bakgrunden av dels höjningen av folkpensionerna 1953 och pensionssakkunnigas
nyssnämnda uttalande och dels utvecklingen av det rörliga
tjänstepensionstilläggets storlek. Detta utgjorde år 1947 6 procent men
hade år 1953 stigit till 53 procent. På grund av det sätt, varpå samordningen
tekniskt genomförts, hade höjningen av det rörliga tillägget medfört en till
storleken icke förutsedd fördel för pensionstagarna. Den år 1953 beslutade
provisoriska ändringen i samordningsreglerna tillkom efter förhandlingar
med tjänstemannaorganisationerna. Ändringen genomfördes på sådant sätt
att samordningsystemets tekniska konstruktion bibehölls oförändrad. Utskottet
förutsätter emellertid, att jämväl den nu berörda frågan uppmärksammas
av 1951 års pensionsutredning vid dess undersökning av hur eu
mera definitiv lösning av samordningsfrågan skall kunna vinnas.
Beträffande härefter frågan om möjlighet bör beredas den enskilde att frivilligt
uppskjuta tidpunkten för uttagande av ålderspension enligt lagen om
folkpensionering får utskottet till en början hänvisa till att redan socialvårdskommittén
i sitt betänkande med förslag till lag om folkpensionering av flera
olika skäl avvisade tanken på en sådan anordning.
Spörsmålet har vadare prövats av 1950 års folkpensionsrevision, vars resultat
framlagts i ett den 15 november 1951 avgivet betänkande angående avdragsregler
och bostadstillägg in. m. Revisionen har funnit de skäl, som anförts
mot en rörlig pensionsålder, så vägande, att införandet av en sådan i
vårt land enligt revisionens mening icke bör ifrågakomma.
Slutligen må anmärkas, att frågan om valfri pensionsålder behandlats
jämväl av pensionsutredningen i betänkandet med förslag till allmän pensionsförsäkring.
Även denna utredning har avvisat tanken på en valfri pen
-
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 31.
sionsålder. Problemet skall nu, liksom frågan, om den obligatoriska allmänna
pensionsförsäkringen och folkpensioneringen skall kunna organisatoriskt
sammanföras till ett enhetligt system, prövas av särskilda sakkunniga
för utarbetande av slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke tillstyrka, att riksdagen
nu skall begära ytterligare utredning och förslag i den riktning, som
motionärerna yrkar. Utskottet får därför hemställa,
att 1''örevarande motioner, I: 238 och II: 311, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 april 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sunne*, Nils Elowsson% Axel
E. Svensson, Lundgren, Huss*, Grönkvist och Nils Theodor Larsson*;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Alf redshem, Bengtsson i Varberg,
Ericsson i Näs* och Cassel*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
547343
Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag