Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

1

Nr 30.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om kortare arbetsvecka.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 11 i första kammaren av herr Persson,
Helmer, m. fl. samt nr 23 i andra kammaren av herr Hagberg i Stockholm
in. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om skyndsamt tillsättande av ovan
nämnda utredning samt att vid utformandet av utredningens direktiv ovan
anförda synpunkter måtte beaktas».

Med sitt yrkande avser motionärerna en speciell utredning för att klarlägga
alla med en generell arbetstidsförkortning sammanhängande frågor.

De synpunkter, om vilkas beaktande motionärerna hemställer vid utformandet
av direktiven för utredningen, sammanfattas i motionerna sålunda:

»—----—----------—-------------

2. Direktiven bör utformas så, att utredningens uppgift blir att framlägga
förslag till arbetstidsförkortning för alla löntagare, med den internationellt
vedertagna målsättningen — 40-timmarsvecka — som riktpunkt.

3. Utredningens arbete bör i första hand inriktas på att få fram förslag
till arbetstidsförkortning för de grupper för vilka behovet av kortare arbetsvecka
är mest trängande: samtliga skiftarbetare, arbetare i tungt eller hälsofarligt
arbete, arbetare som övervägande har sitt arbete förlagt utomhus
etc. Det framstår som erforderligt att förslag i dessa hänseenden kan föreläggas
1955 års riksdag.

4. Som helhet bör utredningens arbete bedrivas så, att arbetstidsförkortningen
successivt kan beslutas och vid utgången av 1957 ha genomförts för
alla berörda löntagargrupper.»

Beträffande de synpunkter i övrigt samt de skäl för yrkandena, som
motionärerna anfört, får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande rätt.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finns i lagen
den 16 maj 1030 (nr 133) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna
arbetstidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag
1 —B ilning till riksdagens protokoll 1054. 0 samt. 2 avd. Nr 30.

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

inom hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln.
Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning,
såvitt i rörelsen eller företaget i regel användes flera än fyra arbetare; de
s. k. småföretagen är sålunda uteslutna. Vidare finns åtskilliga andra
undantag. Somliga av dessa ställer vissa näringsgrenar helt utanför allmänna
arbetstidslagen, medan andra avser vissa former av arbete.

Lagen om arbetstidens begränsning innehåller beträffande ordinarie arbetstid
den huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete
under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden
kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke något
dygn uppgå till mer än nio timmar. Från huvudregeln gäller det undantaget
för arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet
under olika dygn och veckor kan variera, blott icke den sammanlagda
arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor blir längre än att den motsvarar
48 timmar i veckan. Vidare gäller särskilda bestämmelser för vissa slag
av arbeten m. in.

För vissa näringsgrenar har genom särskilda lagar givits bestämmelser
om arbetstiden.

Arbetstidsutredningen.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallades
arbetstidsutredningen för att verkställa utredning rörande en allmän översyn
av arbetstidslagstiftningen. I direktiven för utredningen anfördes bland
annat, att en generell förkortning av arbetstiden icke kunde genomföras
på grund av de då rådande produktionsförhållandena. Med hänsyn härtill
borde utredningens arbete främst inriktas på att genomföra en förkortning
av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare. De grupper, som direktiven
här främst nämner, är skiftarbetare och personer med i andra avseenden
särskilt påfrestande arbete.

Genom beslut den 19 mars 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för
socialdepartementet att uppdraga åt arbetstidsutredningen att utreda frågan
om en utökning av den lagstadgade semestertidens längd. I direktiven
för utredningen om semestertidens längd framhöll chefen för socialdepartementet
bland annat, att mellan semester- och arbetstidsfrågorna bestod
ett sådant samband, att de såvitt möjligt borde upptagas till bedömande
i ett sammanhang. Härvid vore särskilt att märka, att en smidigare form
för tillgodoseende av skilda intressen syntes kunna vinnas, om de båda
problemen samordnades. Som ett exempel härå anfördes, att det i vissa
fall kunde befinnas ändamålsenligare att utbyta en del av den förlängda
semestertiden mot en förkortad arbetsvecka under sommarmånaderna eller
att öppna möjligheter för att ordna semesterns förläggande så att motsvarande
resultat uppnåddes.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

3

Arbetstidsutredningen har framlagt

1) den 1 december 1947 betänkande med förslag till lagstiftning om 40
timmars arbetsvecka för arbetare under jord i gruva och stenbrott (SOU
1947:65);

2) den 1 december 1948 betänkande angående arbetstidsförkortning för
treskiftsarbetare och tunnelarbetare (SOU 1948:51);

3) den 1 december 1949 betänkande angående reglering av arbetstiden
för flottningsarbetare (SOU 1949:58);

4) den 1 september 1950 betänkande angående tre veckors semester
(SOU 1950: 32).

Utredningen har efter behandlingen av frågan om tre veckors semester
väsentligen inriktat sitt arbete på att utarbeta förslag till förkortningar
av arbetstiden för vissa särskilda grupper arbetstagare. Därjämte har vissa
allmänna frågor om maximering av arbetstiden för dygn och av övertid
m. m. behandlats. Betänkande med förslag till ny allmän arbetstidslag,
som skall ersätta nuvarande allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen
och detaljhandelslagen, är nu under tryckning. Bland viktigare områden
som i förslaget föres in under lagen må nämnas praktiskt taget all statlig
verksamhet såsom fångvårds-, post- och televäsendet m. m. Järnvägsväsendet
liksom kropps- och sinnessjukhusen föreslås också bli lagda under
den nya lagen. Nuvarande begränsningar av lagstiftningens giltighet till
företag med ett visst minsta antal anställda bortfaller. Den ordinarie
arbetstiden skall enligt förslaget såsom hittills begränsas till högst 48
timmar under loppet av en vecka. Vissa grupper föreslås dock fr. o. m. år
1956 erhålla nedsatt ordinarie arbetstid. För arbetstagare under jord i
gruva eller stenbrott eller vid anläggning av tunnel föreslås en till 40 timmar
begränsad arbetsvecka. 42 timmars arbetsvecka föreslås för arbetstagare
som i arbetet utsättes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt
ämne, operationssköterska som utför arbete å kirurgisk avdelning
vid normal- eller centrallasarett samt arbetare i arbete som drives med
regelbunden skiftindelning dygnet runt. Trafikpersonal i krävande säkerhetstjänst
vid järnväg föreslås erhålla på visst sätt förkortad arbetstid i
den mån arbete utföres mellan klockan 23 och 5. Andra nattarbetare föreslås
få sin arbetstid förkortad med en timme för varje hel arbetad natt.

Tidigare förslag om allmän arbetstidsförkortning, m. m.

Frågan om förkortning av arbetstiden har vid olika tillfällen varit föremål
för riksdagens prövning. Vid 19W) års riksdag väcktes två likalydande
motioner, I: 8 och II: 6, om alt riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av direktiven till arbetstidsutredningen,
att densamma finge i uppdrag att utreda frågan om 40 timmars
arbetsvecka för alla arbetstagare.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlade motionen
II: 6, inhämtade yttrande över motionen från arbetstidsutredningen, socialstyrelsen,
Arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Hantverks-
och småindustriorganisationen, Landsorganisationen, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation. I samtliga
yttranden avstyrktes motionen, då det ekonomiska läget icke ansågs möjliggöra
en förkortning av arbetstiden.

Utskottet hemställde i sitt av kammaren godkända utlåtande nr 1, att
motionen icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd. I utlåtandet anfördes,
att tidpunkten icke var lämplig för en utredning av spörsmålet. Det
måste nämligen anses som högst sannolikt, att det omedelbara resultatet
av en arbetstidsförkortning komme att bli ett minskat produktionsresultat,
medan ansträngningarna för det dåvarande i stället måste gå ut på att så
långt görligt öka produktionsresultatet.

Ej heller motionen 1: 8 vid samma riksdag föranledde någon riksdagens
åtgärd. Motionen behandlades av första kammarens andra tillfälliga utskott,
som i sitt av kammaren godkända utlåtande nr 2 jämväl hänvisade
till behovet av en ökad produktion och till att den omedelbara följden av
en generell arbetstidsförkortning högst sannolikt skulle bli en produktionsminskning.
Med hänsyn till att förhållandena inom produktionen undergår
snabba förändringar, skulle en utredning, som företages nu, framhöll
utskottet, snart bli föråldrad och näppeligen kunna läggas till grund för
en lagstiftning på området i framtiden.

Vid 1950 års riksdag väcktes två motioner, vari yrkades, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan lagändring,
som innebure, att lördagen bleve fridag och att alltså arbetsveckan
skulle bestå av fem dagar. Motionerna behandlades av andra lagutskottet,
som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13 framhöll, att
de vid 1949 års riksdag anförda skälen alltjämt torde äga giltighet, och
avstyrkte motionerna. Utskottet hänvisade även till att frågan om förkortning
av arbetstiden nära sammanhängde med frågan om en generell utökning
av semestertidens längd, vilken fråga vore under utredning.

Även vid 1952 års riksdag väcktes motion om införande av fem dagars
arbetsvecka. Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 14. Utskottet framhöll i utlåtandet bl. a., att vårt
dåvarande produktionsläge, särskilt med hänsyn till den vid 1951 års riksdag
beslutade treveckorssemestern, ej kunde anses tillåta en allmän arbetstidsförkortning.
Tills vidare finge man därför enligt utskottets mening
lösa frågan om arbetstidsförkortning genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden
och genom partiella reformer lagstiftningsvägen.

Vid 1953 års riksdag väcktes tre motioner rörande generell arbetstidsförkortning.
I motionen 1:46 yrkades sådan ändring av arbetstidslagen
att arbetsveckan förkortades till fem arbetsdagar. I de likalydande motio -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30. 5

nerna I: 188 och II: 225 hemställdes om skyndsam utredning rörande frågan
om en generell förkortning av arbetstiden.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som inhämtade yttranden
över motionerna I: 188 och II: 225 från arbetstidsutredningen, Svenska
arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

I remissyttrandena var meningarna om lämpligheten att då företaga en
sådan utredning, som motionärerna föreslog, delade.

Arbetstidsutredningen anförde, att utredningen dittills undersökt och
framlagt förslag om eller var sysselsatt med att undersöka förkortad arbetstid
för vissa grupper av arbetstagare — i huvudsak gruv-, trafik-, skiftoch
nattarbetare — vilka förhållandevis lätt kunnat bestämmas och avgränsas
från andra arbetstagare. Beträffande andra grupper vore det svårt
att få en objektivt tillfredsställande bestämningsgrund för att avgöra om
ett visst arbete verkligen vore av så påfrestande beskaffenhet, att de med
detta sysselsatta skulle hänföras till grupper med förkortad arbetstid. Därtill
komme att många av de till förkortad arbetstid föreslagna arbetargrupperna
samarbetade mycket nära med andra arbetare, beträffande vilka
icke ur synpunkten av arbetets påfrestande natur förelåge skäl till förkortad
arbetstid. Genomfördes sådan för förstnämnda grupper skulle emellertid
arbetsgivarna av produktionstekniska skäl tvingas tillämpa kortare
arbetstid jämväl för de senare.

Med hänsyn härtill hade utredningen kommit till den uppfattningen, att
om man ville genomföra förkortad arbetstid för endast vissa grupper
arbetstagare, man måste gå fram synnerligen restriktivt och sålunda begränsa
förslaget till några helt få grupper. Om man ville genomföra en
förkortning av arbetstiden i större omfattning än vad sålunda antytts, bleve
det därför nödvändigt att genomföra förkortningen generellt. Med hänsyn
härtill och till att utredningens förslag i förkortningsfrågan bleve av mera
begränsad räckvidd än som ursprungligen avsetts, förelåge enligt utredningens
uppfattning skäl för en undersökning om generell arbetstidsförkortning.

Landsorganisationen erinrade om att dess sekretariat i remissyttrande
över de vid 1949 års riksdag väckta motionerna om generell förkortning
av arbetstiden funnit förutsättningarna för en allmän arbetstidsförkortning
då saknas såväl internationellt som med hänsyn till vårt eget ekonomiska
och industriella läge. Beträffande det vid 1953 års riksdag framförda
utredningskravet anförde LO, att det syntes tveksamt, om förutsättningarna
för en reform avsevärt förändrats. Med hänsyn till att problemet
om en reduktion av normalarbetstiden under senaste år, såväl i
vårt land som i vissa andra länder, obestridligen erhållit ökad aktualitet
ville LO likväl tillstyrka, att arbetstidsutredningen gåves i uppdrag att
utreda även denna fråga, sedan den nu pågående allmänna översynen av

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

arbetstidslagstiftningen — spörsmålen om dennas förenhetligande etc. —
slutförts.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrkte bifall till motionerna och hävdade,
att dessa icke heller borde föranleda någon utökning av arbetstidsutiedningens
uppdrag. Därvid anfördes bl. a., att de ekonomiska förutsättningarna
för en generell förkortning av arbetstiden vore, att produktiviteten
under en längre tid starkt ökat och att ökningen kunde väntas
foitsätta. Frågan om arbetstidens längd i Sverige måste vidare ses i relation
till arbetstidsförhållandena i utlandet, främst i sådana länder, med
vilka Sverige upprätthåller livliga handelsförbindelser eller konkurrerar på
väiIdsmarknaden. Förutsättningarna för en generell arbetstidsförkortning
saknades enligt arbetsgivareföreningen vid ifrågavarande tidpunkt och torde
icke heller inom överskådlig tid komma att föreligga.

Tjänstemännens centralorganisation anförde bl. a. att i den mån statsmakterna
skulle anse sannolikt att en generell arbetstidsförkortning skulle
medföra minskad produktion eller att andra kostnadskrävande reformer
såsom exempelvis tjänstepensioneringen var angelägnare, kunde frågan om
behovet av en omedelbar utredning ifrågasättas.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 22, att enighet torde råda
därom, att en förutsättning för en allmän förkortning av arbetstiden är,
att vårt ekonomiska läge är sådant, att reformen ej får till följd att arbetstagarnas
reallönestandard sänkes eller att vår ekonomiska politik och de
genomförda sociala reformerna äventyras. Såsom en i varje fall omedelbar
återverkan av en allmän arbetstidsförkortning måste man emellertid räkna
med en produktionsminskning och, vid oförändrade löner, en ökning av
produktionskostnaderna. Den tilltagande konkurrensen på världsmarknaden
medför, framhöll utskottet vidare, att kostnadsfrågan får särskild betydelse
för möjligheterna att vinna avsättning för våra exportvaror. En
försämring av dessa möjligheter skulle innebära risker för sysselsättningssvårigheter
samt kunna äventyra den uppnådda reallöneförbättringen och
det sociala reformarbetet.

I detta läge borde frågan om en allmän arbetstidsförkortning visserligen
följas med stor uppmärksamhet, men utskottet fann det icke försvarligt
att förorda ett utredningsarbete av så omfattande och kostnadskrävande
art, som det här måste bli fråga om, utan att kunna räkna med att detta
bleve praktiskt betydelsefullt. Med en sådan utredning borde därför anstå,
tills man med någon säkerhet kunde bedöma, att förutsättningarna för en
reform vore för handen.

Sex av utskottets ledamöter anförde i en reservation, att de fann de
av majoriteten anförda, ovan återgivna omständigheterna rörande förutsättningarna
för en allmän förkortning av arbetstiden och dennas återverkan
på produktionen och sysselsättningen tala för att de ekonomiska
och produktionsmässiga konsekvenserna av en allmän arbetstidsförkort -

Andra lagutskottets utlåtande nr 30. 7

ning klarlades. Även andra skäl kunde anföras härför. En utredning skulle
giva en säkrare grundval för bedömning av möjligheten att genomföra en
sådan förkortning. Den skulle vidare underlätta avvägningen av i vilken
mån en produktivitetsstegring skall utnyttjas till förbättrade löner, till
arbetstidsförkortning eller till sociala reformer. För en utredning kan även
tala, anfördes vidare i reservationen, att i de internationella aspekterna på
frågan ingår att en arbetstidsförkortning kan aktualiseras av den stigande
produktionen samt att resultatet av nu pågående utredningar om arbetstidsförkortning
för vissa grupper kan visa sig bli mera begränsat än vad
man räknat med. Huruvida utvidgad veckoledighet eller förkortning av
arbetstiden på annat sätt vore att föredraga vid en allmän arbetstidsförkortning
borde vid en utredning förutsättningslöst prövas. I likhet med
vad arbetstidsutredningen och Landsorganisationen i remissyttrandena
anfört fann reservanterna det lämpligt att det inom arbetstidsutredningen
nu pågående arbetet rörande arbetstidsförkortning för vissa grupper av
arbetstagare slutfördes oberoende av en utredning om allmän arbetstidsförkortning.
När detta skett borde enligt reservanternas mening Kungl.
Maj :t på grund av anförda skäl taga under omprövning huruvida icke
frågan om en allmän arbetstidsförkortning jämväl borde utredas. Det lämnades
öppet, huruvida detta borde ske genom att giva arbetstidsutredningen
kompletterande direktiv eller på annat sätt.

Under det utskottets majoritet hemställde, att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd, ansåg reservanterna, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet anfört.

Första kammaren godkände utskottets utlåtande. Andra kammaren biföll
däremot den vid utlåtandet fogade reservationen. Till följd härav hade
frågan fallit.

I en interpellation vid 1953 års höstriksdag frågade herr Hagberg i Stockholm
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, om denne hade för
avsikt att inom den närmaste tiden uppta frågan om fem dagars arbetsvecka
till behandling, exempelvis genom att tillsätta en speciell utredning
eller genom att utvidga direktiven för den arbetstidsutredning som arbetar
med översynen över arbetstidslagen.

Härtill svarade statsrådet Sträng följande:

»Regeringen kommer inom de närmaste månaderna att från arbetstidsutredningen
få motta förslag om vissa partiella arbetstidsförkortningar.
Dessa kommer emellertid att ha mycket begränsad form och löser inte det
stora problemet om generell arbetstidsförkortning. Detta senare problem
har emellertid sådana avgörande samhällsekonomiska verkningar, att del
kräver en speciell utredning för klarläggande av alla härmed sammanhängande
frågor, innan något definitivt ställningstagande kan ske och
några definitiva omdömen fällas. Jag finner det emellertid rimligt — efter -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

som det är en fråga om några få månader — att avvakta arbetstidsutredningens
resultat innan den nya utredningen, avseende den större frågan
om arbetstidens längd, tillsättes.»

Utskottet.

Frågor om förkortning av arbetstiden har, så vitt gäller vissa grupper
arbetstagare med särskilt påfrestande arbete, utretts av den år 1947 tillkallade
arbetstidsutredningen. Denna har däremot icke haft i uppdrag
att utreda frågan om en generell arbetstidsförkortning. Utredningens betänkande
med förslag till ny allmän arbetstidslag, innefattande förslag om
förkortad arbetstid för bl. a. arbetstagare under jord, arbetare i arbete, som
drives med regelbunden skiftindelning dygnet runt, samt nattarbetare, är
f. n. under tryckning.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, har i ett interpellationssvar
vid 1953 års höstriksdag anfört, att problemet om en generell
arbetstidsförkortning kräver en speciell utredning för klarläggande av alla
därmed sammanhängande frågor, och förklarat, att arbetstidsutredningens
resultat bör avvaktas, innan den nya utredningen tillsättes.

Då en utredning om generell arbetstidsförkortning sålunda är att förvänta
utan någon riksdagens åtgärd, finner utskottet icke skäl tillstyrka motionärernas
yrkanden.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 11 och II: 23, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 april 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Axel E. Svensson, Lundgren,
Anders E. Johansson, Grönkvist, Kronstrand och Nils Theodor Larsson*; från

andra kammaren: herrar Hagård*, Lundberg, Carlsson i Bakeröd,
Andersson i Alfredshem, fröken Höjer, herrar Bengtsson i Varberg, Fredriksson
och Königson*.

* Ej närvarande vid utlätandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 34
405197