Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
1
Nr 27.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 18 december 1953 dagtecknad proposition, nr 26, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag avser dels barn under skolåldern, som på grund av allmän
psykisk efterblivenhet icke kunna erhålla tillfredsställande vård i enskilt
hem, dels andra barn under aderton år, som av sådan orsak icke kunna
tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning,
dels ock personer över aderton år, som av samma grund äro ur stånd att
taga vård om sig själva. o
Från lagens tillämpning undantagas de som äro intagna på eller försöksutskrivna
från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt
efterblivna.
Handhavandet av de psykiskt efterblivnas undervisning och vård.
2 §•
Det åligger landsting att svara för att de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet
erhålla undervisning och vård enligt denna lag och med
stöd därav meddelade föreskrifter.
För varje landstingsområde skall landstinget låta upprätta en plan för
ordnandet av undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna inom
området. I planen skola upptagas specialskolor (särskolor) och vårdanstalter
med erforderligt antal platser ävensom organ för öppen vård. Planen
1_Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 sand. 2 avd. Nr 27.
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
skall för prövning och fastställelse underställas Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer. Ändring av planen fastställes av Konungen
eller myndigheten.
Två eller flera landsting må upprätta gemensam plan och jämväl eljest
förena sig om gemensamma särskolor och vårdanstalter samt därtill anknuten
öppen vård.
Kan det antagas att åt visst antal efterblivna inom ett landstingsområde
plats kan beredas vid enskild särskola eller vårdanstalt, som i den ordning
Konungen bestämmer godkänts för mottagande av efterblivna elever eller
patienter från hela riket, må planen fastställas ändå att den icke upptager
platser för dessa efterblivna.
Med särskola och vårdanstalt avses nedan i denna lag allenast sådan
särskola och vårdanstalt, som är upptagen i fastställd plan eller som godkänts
enligt vad i fjärde stycket sägs.
3 §•
I den mån icke annan drager försorg därom, åligger det landsting att
anordna och driva de särskolor och vårdanstalter, som finnas upptagna
1 den i 2 § omförmälda planen. Det åligger ock landsting att, i den mån
erforderliga medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna
för anordnande och drift av annan tillhöriga skolor och anstalter, som
upptagits i planen, dock endast i den utsträckning dessas skol- eller vårdplatser
äro avsedda för landstingsområdets behov.
4 §.
Skyldighet för landsting att ansvara för undervisning och vård enligt
2 § föreligger ej i fråga om
a) psykiskt efterblivna, som äro blinda, dövstumma, höggradigt vanföra
eller epileptiska eller som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande,
hypersexualitet eller av annat liknande skäl svårligen kunna undervisas
eller vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna, samt
b) höggradigt psykiskt efterblivna, som äro så svårskötta, att de fordra
vård å specialanstalt, eller som lida av tuberkulos i smittsamt skede.
5 §•
1 mom. Särskola skall vara inrättad för externatundervisning eller såsom
internat.
Särskilda former av internat äro
a) småbarnshem med förskola för därför lämpade barn under skolåldern
;
b) skolhem med skola för allmän teoretisk och praktisk undervisning
för dem som enligt 10 § äro skolpliktiga vid särskola; samt
c) yrkeshem för särskolepliktiga, som efter undervisning i skolhem anses
böra erhålla yrkesundervisning.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
I första hand skall, när förutsättningar härför föreligga, behovet av
särskoleundervisning tillgodoses genom externatskolor eller externatplatser
vid småbarnshem, skolhem och yrkeshem. För stad med minst 25 000 invånare
skall externatundervisning alltid vara anordnad.
1 anslutning till särskola skall för varje landstingsområde finnas observationsavdelning
eller observationsplatser för undersökning av barn, som
ifrågasättas behöva undervisning eller vård enligt denna lag.
2 mom. Särskilda former av vårdanstalter äro
a) arbetshem för arbetsföra efterblivna, som erhållit undervisning i
särskola men äro ur stånd att taga vård om sig själva, och med dem i
förståndsutveckling och arbetsförmåga likställda;
b) ålderdomshem för efterblivna, som vårdats eller kunnat vårdas i
arbetshem men icke längre äro arbetsföra;
c) vårdhem för efterblivna barn, som kunna antagas icke vara lämpade
för särskoleundervisning eller icke kunna tillgodogöra sig sådan undervisning;
samt
d) vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna, som icke kunna vårdas
i arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna.
I stället för ålderdomshem för efterblivna må anordnas särskilda platser
för åldringar vid arbetshem. Där så finnes lämpligt bör inrättas daghem
för efterblivna barn och vid vårdhem anordnas sysselsättningsavdelning.
6 §.
I varje landstingsområde skall finnas en av landstinget utsedd centralstyrelse
för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Centralstyrelsen
skall inom sitt verksamhetsområde planlägga och samordna den undervisning,
anstaltsvård och öppna vård, för vilken landstinget enligt denna
lag svarar, samt handhava ledningen av den verksamhet, som utövas av
de för sådant ändamål av landstinget drivna särskolorna och anstalterna
samt av organen för den öppna vården. Centralstyrelsen skall jämväl enligt
de närmare föreskrifter Konungen meddelar hava lokal tillsyn övei
enskilda särskolor och vårdanstalter.
Centralstyrelsens befattning enligt denna lag med ärenden om inskrivning
vid och utskrivning från särskola och vårdanstalt, om förlängning a^
skolplikten, om kvarhållande för observation samt om provisorisk intagning
å vårdanstalt skall utövas av en delegation, bestående av en av länsstyrelsen
utsedd lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete,
samt, efter centralstyrelsens bestämmande, minst två högst fyra
av styrelsen inom sig utsedda ledamöter. Närmare bestämmelser om delegationens
verksamhet, om ärendenas handläggning inför delegationen samt
om suppleanter för delegationens ledamöter meddelas av Konungen.
Förena sig landsting om gemensamma särskolor och vårdanstalter, må
en gemensam centralstyrelse utses eller vissa centralstyrelsens uppgifter
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
överlåtas på en särskild styrelse. Om handläggningen i fall som nu sagts
av de i andra stycket avsedda ärendena förordnar Konungen.
Ledningen av externatskola må överlåtas på skolstyrelsen i vederbörande
skoldistrikt.
7 §•
Vid särskola och vårdanstalt skall föreståndare finnas anställd. Centralstyrelsen
skall utse föreståndaren för någon av landstingets särskolor att
vara rektor vid dessa skolor med den därtill anknutna öppna vården samt
föreståndaren för någon av landstingets vårdanstalter eller annan lämplig
person att vara styrelsens vårdföreståndare.
Den i 9 § nämnda huvudtillsynsmyndigheten eller efter dess bemyndigande
vederbörande centralstyrelse äger i fråga om viss särskola eller
vårdanstalt föreskriva att vad i denna lag stadgas om rektor eller vårdföreståndare
helt eller delvis skall gälla skolans eller anstaltens föreståndare.
8 §.
Vid särskola och vårdanstalt skall finnas en för den medicinsk-psykiatriska
undersökningen, behandlingen och vården därstädes ansvarig läkare
(skolläkare, anstaltsläkare). Centralstyrelsen skall utse skolläkaren eller
anstaltsläkaren vid någon under styrelsens ledning stående skola eller
anstalt eller ock annan läkare med psykiatrisk specialutbildning att vara
centralstyrelsens läkare.
9 §•
Överinseendet över den undervisning och vård, som meddelas enligt
denna lag, utövas av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den
fördelning mellan dessa myndigheter av uppgifter och befogenheter, som
Konungen bestämmer. För varje särskola och vårdanstalt skall en av dessa
myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet.
Särskoleplikt samt skyldighet att underkasta sig vård.
10 §.
Psykiskt efterbliven, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk
undervisning vid särskola, är skolpliktig vid sådan skola från och med det
kalenderår, under vilket han fyller sju år, under så lång tid som han är
i behov av dylik undervisning, dock ej längre än till och med det kalenderår,
under vilket han fyller tjuguett år.
Föreligga synnerliga skäl, må särskoleplikten efter beslut av centralstyrelsen
förlängas att avse tid efter tjuguett års ålder, dock längst till
och med det kalenderår, under vilket den efterblivne fyller tjugutre år.
Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 5
11 §.
Psykiskt efterbliven, som icke är särskolepliktig, skall efter fyllda sexton
år vara underkastad öppen vård eller vård å vårdanstalt enligt denna lag.
Intagning å arbetshem eller åldersdomshem för efterblivna och kvarhållande
å sådant hem för vård får dock endast ske efter medgivande av den
efterblivne eller, därest han är underårig, av hans vårdnadshavare eller,
om han är förklarad omyndig, av hans förmyndare.
Angående omhändertagande av barn under sexton år stadgas i barnavård
slagen.
Anmälan och inskrivning m. m.
12 §.
Barn, som är i behov av undervisning eller vård enligt denna lag, må
av vårdnadshavaren anmälas för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.
Har vårdnadshavaren icke anmält särskolepliktigt barn för inskrivning
vid särskola, skall skolstyrelsen föranstalta om att anmälan göres. Styrelsen
skall därom underrätta barnavårdsnämnden.
Det åligger barnavårdsnämnden att, där förhållandena så påkalla, verka
för att psykiskt efterblivna barn erhålla vård enligt denna lag. Är efterblivet
barn omhändertaget enligt barnavårdslagen eller har det fyllt sexton
år, äger nämnden anmäla det för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.
Skolstyrelsen och barnavårdsnämnden skola tillse, att särskild läkarundersökning
verkställes å barn, som kunna antagas behöva särskoleundervisning
eller vård å vårdanstalt.
Beträffande psykiskt efterblivna, som fyllt aderton år, åligger det fattigvårdsstyrelsen
att vidtaga de åtgärder, som erfordras för att de efterblivna
erhålla vård enligt denna lag, därvid vad i fjärde stycket sägs skall
äga motsvarande tillämpning. Styrelsen äger anmäla sådan efterbliven för
inskrivning vid vårdanstalt. Anmälan, varom nu är fråga, må jämväl göras
av förmyndaren eller vårdnadshavaren, centralstyrelsens läkare samt, såvitt
angår den som är eller varit intagen i särskola, skolans föreståndare.
13 §.
Anmälan, som i 12 § sägs, skall insändas till centralstyrelsen för det
landstingsområde, där den efterblivne är mantalsskriven, samt skall innehålla
de uppgifter och vara åtföljd av läkarintyg och de övriga handlingar,
Konungen föreskriver.
14 §.
Jämlikt 12 § inkommen anmälan beträffande barn skall av centralstyrelsen
överlämnas till rektor, som har att, efter samråd med styrelsens
läkare, pröva huruvida barnet är hänförligt under denna lag samt, därest
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
så befinnes vara fallet, huruvida barnet skall inskrivas vid särskola. På
begäran av läkaren ävensom då rektor finner sådan inskrivning böra ske
men vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden, skall ärendet dock hänskjutas
till centralstyrelsen, vilken jämväl äger pröva om barnet i stället
bör inskrivas vid vårdanstalt.
Har rektor vid prövning enligt första stycket funnit barn vara hänförligt
under denna lag men icke kunna tillgodogöra sig undervisning vid särskola,
ankommer det på centralstyrelsens läkare och vårdföreståndaren att
besluta, huruvida barnet skall inskrivas vid vårdanstalt. Fråga om sådan
inskrivning skall dock prövas av centralstyrelsen, då läkaren och vårdföreståndaren
icke äro ense om att inskrivning bör ske ävensom då vårdnadshavaren
ej medgivit åtgärden. Vid denna prövning äger centralstyrelsen
jämväl förklara barnet ej vara hänförligt under denna lag eller besluta
om dess inskrivning vid särskola.
Till centralstyrelsen inkommen anmälan om inskrivning vid vårdanstalt
av den som fyllt aderton år skall överlämnas till vårdföreståndaren, som
jämte centralstyrelsens läkare har att pröva, huruvida inskrivning skall
ske. Därvid skall vad i andra stycket sägs om centralstyrelsens prövning
av fråga om inskrivning äga motsvarande tillämpning; och skall hänskjutande
till centralstyrelsen ske jämväl på yrkande av den, vars inskrivning
begäres, ävensom, beträffande den som är över tjuguett år, därest
han själv eller hans förmyndare icke medgivit åtgärden.
Är det i 13 § avsedda läkarintyget utfärdat av centralstyrelsens läkare,
skall vad ovan i denna paragraf stadgas om sådan läkare i stället gälla
annan läkare, som centralstyrelsen bestämmer.
15 §.
Innan beslut meddelas om barns inskrivning vid särskola eller vårdanstalt,
skall, där centralstyrelsen, rektor eller centralstyrelsens läkare
finner, att barnets psykiska utveckling bör ytterligare prövas, barnet intagas
å särskola för observation. Senast sex månader härefter skall frågan
om barnets inskrivning vid särskola eller vårdanstalt prövas. Anses härvid
ytterligare observation nödvändig, må barnet efter medgivande av centralstyrelsen
kvarhållas för observation under tid som styrelsen bestämmer,
dock högst sex månader såvida fråga ej är om barn under skolåldern. Sådant
medgivande erfordras dock icke i fråga om kvarhållande vid externatskola
med vårdnadshavarens tillstånd.
På framställning av vårdnadshavaren eller med hans medgivande må
rektor efter samråd med centralstyrelsens läkare eller skolläkaren besluta,
att barn, som kan antagas vara psykiskt efterblivet, får intagas å särskola
för observation efter vad i första stycket stadgas, ändå att anmälan om
inskrivning vid särskola eller vårdanstalt ej skett. Det åligger härvid rektor
och läkaren att tillse att anmälan i förekommande fall göres.
Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 7
16 §.
Den som inom visst landstingsområde är inskriven vid särskola eller
vårdanstalt må överflyttas till annat landstingsområde, i den mån ändring
av den inskrivnes mantalsskrivningsort föranleder därtill.
Intagning, öppen vård m. m.
17 §.
Barn, som inskrivits vid särskola, skall efter centralstyrelsens eller rektors
bestämmande intagas å externatskola eller, därest detta med hänsyn
till barnets bosättningsort och övriga förhållanden icke är lämpligt, i småbarnshem,
skolhem eller yrkeshem. För intagning i enskild särskola gälla
härvid av huvudtillsynsmyndigheten meddelade bestämmelser.
Där skäl därtill äro, må med intagning av särskolepliktig i särskola anstå,
dock högst två år.
Där så kan ske, skall elev vid såsom internat inrättad särskola under
ferierna vistas i föräldrahemmet eller annat enskilt hem, där lämplig vård
och betryggande tillsyn kunna beredas.
18 §.
Särskoleelev, som antages kunna tillgodogöra sig folkskolans vanliga
undervisning eller hjälpundervisning, må för prövning härav försöksutskrivas
från särskolan.
Såsom förberedelse till slutlig utskrivning av särskoleelev må denne, när
med hänsyn till hans ålder och mognad samt de kunskaper och färdigheter
han inhämtat så finnes lämpligt, utackorderas i familjevård eller
ock för viss tid eller tills vidare försöksutskrivas till inackorderingshem,
lämpligt enskilt hem eller eljest till öppen vård.
Försöksutskriven må vara underkastad tillsyn genom särskilt utsedd
övervakare. För söksutskrivning må jämväl förbindas med åläggande att
iakttaga de föreskrifter, som meddelas i anledning av utskrivningen. Åsidosättas
sålunda givna föreskrifter eller finnes eljest fortsatt utbildning vid
särskola erforderlig, må den efterblivne återintagas i skolan.
Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av särskolans föreståndare,
där ej annat följer av vad i 21 § tredje, fjärde och femte styckena
stadgas.
19 §.
Vid vårdanstalt inskriven skall, där han ej är i oundgängligt behovav
anstaltsvård, utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till öppen
vård; och skall med avseende å sådan försöksutskrivning vad i 18 §
tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.
Kan öppen vård ej komma i fråga och har, där så erfordras, medgivande
till intagning lämnats, skall den efterblivne intagas å en med hänsyn
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
till åldern och vårdbehovets art lämplig vårdanstalt. För intagning å enskild
vårdanstalt skola härvid gälla av huvudtillsynsmyndigheten meddelade
bestämmelser.
På framställning av vårdnadshavare för underårig eller förmyndare
för omyndigförklarad eller med hans medgivande så ock, i fråga om barn
som är omhändertaget enligt barnavårdslagen, på begäran av barnavårdsnämnden
må psykiskt efterbliven provisoriskt intagas å vårdanstalt i avbidan
på beslut om inskrivning vid sådan anstalt; och skall i sådant fall
vad i 15 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av centralstyrelsen
eller av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare eller anstaltsläkaren
eller, beträffande åtgärder som avse den öppna vården, av någon
av dem eller föreståndare för vårdanstalt, allt enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar. Angående prövning i vissa fall av fråga om
försöksutskrivning stadgas i 21 § tredje, fjärde och femte styckena.
Utskrivning.
20 §.
Vid särskola eller vårdanstalt inskriven, som befinnes icke längre kunna
hänföras till någon av de i 1 § omförmälda grupperna psykiskt efterblivna,
skall omedelbart slutligt utskrivas.
Vid särskola inskriven, som överflyttas till vårdanstalt och inskrives där,
skall slutligt utskrivas från skolan. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, om vid vårdanstalt inskriven överflyttas till särskola och där
inskrives.
Slutlig utskrivning från särskola skall ske jämväl eljest då särskoleplikten
upphör.
21 §.
Slutlig utskrivning eller utskrivning på försök från särskola eller vårdanstalt
må påkallas av den inskrivne själv, om han fyllt sexton år, ävensom
av hans förmyndare eller vårdnadshavare så ock av centralstyrelsens
läkare. Utskrivning må ock beslutas utan särskild framställning, och åligger
det härutinnan föreståndare och läkare vid särskolor och vårdanstalter att
städse giva akt på de intagnas psykiska utveckling och vid lämpliga tidpunkter
pröva, huruvida utskrivning kan ske. Beträffande i särskola intagen,
som fyllt sexton år, skall sådan prövning ske minst en gång årligen.
Utan särskild framställning skall ock frågan om utskrivning beträffande i
skolhem eller yrkeshem intagen prövas, då han uppnått aderton års ålder.
Där ej annat följer av vad nedan stadgas, meddelas beslut om slutlig
utskrivning från särskola av rektor efter skolläkarens hörande och beslut
om slutlig utskrivning från vårdanstalt av vårdföreståndaren och anstalts
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 9
läkaren i samråd. Angående beslut om för söksutskrivning är stadgat i 18
och 19 §§.
Fråga om utskrivning skall prövas av centralstyrelsen dels i fall, som
i första stycket sista punkten sägs, dels ock därest detta yrkas av
a) inskriven, som fyllt sexton år, eller hans förmyndare eller vårdnadshavare;
eller
b) rektor, föreståndare eller läkare vid särskolan eller vårdanstalten,
vårdföreståndaren eller centralstyrelsens läkare.
Ändå att yrkande som nu sagts icke gjorts, må centralstyrelsen upptaga
utskrivningsfråga till prövning, därest styrelsen beträffande viss inskriven
förbehållit sig detta eller den eljest finner särskilda skäl påkalla omprovning
av sådan fråga.
Står särskola eller vårdanstalt, som avses i 2 § fjärde stycket, under
ledning av en styrelse med lagfaren ledamot, äger huvudtillsynsmyndigheten
förordna att vad i denna paragraf stadgas om centralstyrelsen i
stället skall avse denna styrelse.
Undervisnings- och vårdkostnader.
22 §.
Undervisning och vård enligt denna lag av psykiskt efterbliven, som är
inskriven eller för observation intagen vid särskola eller som är inskriven
vid vårdanstalt och ej fyllt tjuguett år, skall vara kostnadsfri, dock att
landstinget eller efter Konungens bestämmande annan som driver särskola
eller vårdanstalt äger att såsom ersättning för kostnaden uppbära den
inskrivne tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag så ock allmänt
barnbidrag, som enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå
för den efterblivne. Den som sålunda uppbär folkpension skall vara skyldig
att enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar tillhandahalla den
pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp för
ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta.
För vård på vårdanstalt av psykiskt efterbliven, som fyllt tjuguett år,
skall erläggas avgifter, som fastställas av Konungen eller myndighet, som
Konungen bestämmer.
Utan hinder av vad i första stycket sägs skall försöksutskriven och i
familjevård utackorderad psykiskt efterbliven, som där avses, vara skyldig
gälda kostnaderna för vården i den utsträckning centralstyrelsen bestämmer.
Besvär och handräckning.
23 §.
1 mom. Klagan över beslut rörande inskrivning eller intagning vid särskola
eller vårdanstalt, utskrivning från sådan skola eller anstalt eller ro
-
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
rande överflyttning från en skola eller anstalt till annan ävensom över
beslut rörande den öppna vården må föras hos vederbörande huvudtillsynsmyndighet.
Talan mot beslut, varigenom inskrivning vägrats, må fullföljas,
förutom av den som saken rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden
eller fattigvårdsstyrelsen.
2 mom. Har huvudtillsynsmyndigheten förklarat, att någon skall inskrivas
vid särskola eller vårdanstalt eller intagas å vårdhem, eller lämnat framställning
om slutlig utskrivning utan bifall, må ändring i beslutet sökas hos
Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till inrikesdepartementet
inom en månad från det klaganden erhållit kännedom om beslutet.
Övriga av huvudtillsynsmyndigheten jämlikt 1 mom. meddelade beslut
må icke överklagas.
Huvudtillsynsmyndighetens beslut går i verkställighet utan hinder av
att klagan föres.
24 §.
Efterkommes icke beslut om intagning i särskola eller vårdhem eller
föreläggande av skolstyrelse eller barnavårdsnämnd om inställande för läkarundersökning
av barn, som kan antagas vara psykiskt efterblivet enligt
vad i 1 § sägs, är polismyndighet skyldig att på begäran av rektor, vårdförestandare,
föreståndare för skola eller vårdhem eller den kommunala
myndighet, som närmast svarar för den efterblivnes omhändertagande,
lämna nödig handräckning för verkställande av beslutet eller föreläggandet.
Handräckning för verkställande av intagningsbeslut må dock ej lämnas,
med mindre tjugu dagar förflutit från det beslutet om inskrivning vid
särskola eller vårdanstalt delgivits den som avses med beslutet eller, därest
han är underårig, hans vårdnadshavare eller, om han är förklarad
omyndig, hans förmyndare samt det visas, att beslutet icke inom nämnda
tid överklagats. Dock må den myndighet, hos vilken klagan skall föras, i
ärende, som dragits under dess prövning, förordna, att beslutet skall verkställas
i avbidan på ärendets slutliga avgörande.
Polismyndighet vare ock skyldig att på begäran av rektor, vårdföreståndare
eller föreståndare för särskola eller vårdhem lämna nödig handräckning
för återförande till sådan skola eller hem av där intagen, som olovligen
undanhåller sig från anstalten.
Särskilda föreskrifter.
25 §.
Vad i denna lag stadgas om landsting och landstingsområde äger motsvarande
tillämpning å stad, som icke deltager i landsting.
26 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av
Konungen.
11
Andra lagulskottets utlåtande nr 27.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, från och med vilken dag
lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara
sinnesslöa upphör att gälla.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande
i lagen den 30 juni 1944, skall i stället motsvarande bestämmelse i nya
lagen tillämpas.
Det åligger landsting att senast den 1 november 1954 eller den senare
dag Konungen fastställer till Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer inkomma med sådan plan för ordnandet av särskoleundervisningen
och vården av de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet, varom
förmäles i 2 §.
I samband med propositionen har utskottet förehaft två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen nr 361 i första kammaren av fru
Sjöström-Dengtsson m. fl. och nr 466 i andra kammaren av fru Ericsson
i Luleå och herr Hammar.
I motionerna, som är likalydande, hemställes att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 26 måtte beakta de synpunkter som anförts i
motionerna. En närmare redogörelse för innehållet i motionerna lämnas
i utskottets nedan intagna yttrande.
Beträffande de skäl som ligger till grund för det genom propositionen
framlagda lagförslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att en laglig reglering av sinnesslövården i dess
helhet skall genomföras och ersätta den ofullständiga lagstiftning, som f. n.
finns på området, nämligen lagen den 30 juni 1944 om undervisning och
vård av bildbara sinnesslöa. Den nya lag, som föreslås, skall omfatta bildbara
och obildbara psykiskt efterblivna (sinnesslöa) i alla åldrar.
Undervisning och vård av de efterblivna, som den föreslagna nya lagen
avser, skall stå under huvudmannaskap av landstingen. Dock göres undantag
för vissa asociala eller särskilt svårskötta, vilka liksom hittills i regel
skall omhändertagas genom statens försorg. Med landstingen jämställes de
landstingsfria städerna. Varje landsting skall för sitt område låta upprätta
en plan över hur undervisningen och vården av de efterblivna skall ordnas.
Planen skall för fastställelse underställas Kungl. Maj :t eller central myndighet.
I planen skall upptagas särskolor och vårdanstalter av närmare
angivna slag och med erforderligt antal platser. Även enskilda anstalter
kan upptagas i planen. Hela verksamheten skall stå under ledning av en
av landstinget utsedd centralstyrelse.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
Lagförslaget innehåller vidare regler om särskoleplikt för sådana efterblivna
barn och ungdomar, som kan tillgodogöra sig särskoleundervisning,
samt om skyldighet för höggradigt efterblivna att underkasta sig vård å
vårdanstalt. Av rättssäkerhetsskäl har noggranna regler uppställts om inskrivning
och intagning vid skolor och anstalter liksom om utskrivning
därifrån. Prövningen av dessa frågor skall i tveksamma fall verkställas
av en delegation inom centralstyrelsen med en av länsstyrelsen utsedd lagfaren
ordförande.
Undervisning och vård enligt lagen skall för den som är under 21 år i
princip vara kostnadsfri; för äldre skall erläggas avgifter enligt fastställd
taxa.
Inledning.
I propositionen anför departementschefen, statsrådet Hedlund, inledningsvis:
»Under
senare år har det blivit alltmer uppenbart att vården av de sinnesslöa
är en eftersatt vårdgren. Det har sagts att den befinner sig i ett
krisläge. Otvivelaktigt är också många anstalter för sinnesslöa otidsenliga
och antalet vårdplatser är otillräckligt. Fem statliga kommittéer har under
det senaste decenniet arbetat med reformförslag på detta vårdområde, men
man har ännu bara hunnit fram till partiella lösningar. Redan den första
av dessa utredningar lade visserligen 1943 fram ett betänkande om sinnesslövårdens
organisation (SOU 1943:29) med bl. a. förslag till lag om sinnesslövården,
enligt vilken landstingen med vissa undantag skulle svara
för undervisning och vård av de sinnesslöa barnen medan staten i huvudsak
skulle ha hand om sinnesslövården i övrigt. Men i den proposition,
som grundade sig på detta betänkande och som förelädes 1944 års riksdag
(prop. 1944: 205), upptogs endast den del av förslaget, som avsåg de bildbara
sinnesslöa barnen. Förslaget godtogs i denna del av riksdagen. Den
härigenom antagna alltjämt gällande lagstiftningen på området -—- lagen
den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
— avser därför endast dessa barn.
Någon lagstiftning eller andra bestämmelser, som rör sinnesslövården i
dess helhet och klarlägger ansvaret för de obildbaras och de äldre bildbaras
vård, finns däremot icke. Sinnesslövården är sålunda alltjämt endast
i begränsad omfattning reglerad i lag. Sinnessjuklagen den 19 september
1929 är dock enligt uttrycklig bestämmelse (7 §) tillämplig även på sinnesslöa
och på grund härav kan sinnesslöa, som behöver vård på sinnessjukhus,
intagas på sådant sjukhus och tvångsvis kvarhållas där. Fem
statliga sjukhus (Västra Ny, Vipeholm, Källshagen, Västra Mark och Sal
-
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
berga), helt eller delvis avsedda för vissa kategorier sinnesslöa, har även
förklarats vara sinnessjukhus. Men sinnessjuklagen upptar inga regler om
ansvaret för vården. Beträffande det stora flertalet vårdanstalter för sinnesslöa,
för vilka landsting, städer utanför landsting och enskilda är huvudmän,
har något förordnande enligt sinnessjuklagen icke meddelats och i fråga om
dessa är denna lag icke tillämplig. Till följd av dessa förhållanden vårdas
alltjämt åtskilliga sinnesslöa på ålderdomshem och andra primärkommunala
anstalter, som icke är avsedda för detta klientel.
I anledning av en motion behandlades vissa frågor rörande sinnesslövården
vid 1946 års riksdag. Riksdagen (skr. nr 392) hemställde, med
bifall till en vid andra lagutskottets utlåtande i ärendet fogad reservation,
om utredning i vissa i motionen berörda hänseenden. I reservationen framhölls,
att utredningen borde avse hl. a. frågan om riktlinjerna för vården
av obildbara och äldre hildhara sinnesslöa samt huruvida en enhetlig lagstiftning
rörande vården av samtliga sinnesslöa borde genomföras. Med
anledning härav tillkallades den 28 juni 1946 tre sakkunniga för att verkställa
utredning om organisationen och finansieringen av den sinnesslövård,
som icke reglerades genom 1944 års lag. Dessa sakkunniga, 1946 års
sinnesslövårdsutredning, framlade den 22 december 1948 betänkande om
sinnesslövården (SOU 1949: 11). I betänkandet förordades en omorganisation
av denna vårdgren. Vården skulle bli kostnadsfri för alla och ansvaret
lades, med undantag för de komplicerade och svårskötta fallen,
på landstingen och städerna utanför landsting. Bestämmelserna innefattades
i ett förslag till sinnesslölag. Vidare förordades helt nya grunder för
statsbidragsgivningen. — ---
1951 års sinnesslövårdsutredning har delvis redovisat sitt uppdrag genom
ett den 15 februari 1952 överlämnat betänkande med förslag till lag om
undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna m. m. (stencilerat).
Lagförslaget bygger på 1946 års utredning och reglerar i likhet med denna
vården av alla kategorier sinnesslöa utom de komplicerade och svårskötta
fallen. Huvudmannaskapet föreslås skola åvila landstingen och städerna
utanför landsting med väsentliga bidrag från staten till anläggnings- och
driftkostnader. Utredningen kommer senare att lägga fram förslag i statsbidragsfrågan.
I princip avses vården skola bli kostnadsfri; utredningen
förordar dock att vårdavgift skall utgå för vuxna sinnesslöa intill dess
den fria sjukhusvården införts. För att stärka garantierna mot obefogade
frihetsberövanden föreslår utredningen slutligen att särskilda organ, kallade
anstaltsnämnder, inrättas för handläggning av tveksamma frågor om
intagning vid och utskrivning från skolor och anstalter inom sinnesslövården
och för lokal tillsyn.-------
Över 1951 års sinnesslövårdsutrednings betänkande har efter remiss yttranden
avgivits av justitiekanslersämbetet, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
statskontoret, skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, överstålhållaräm
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
betet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohns län, länsstyrelsen i Kopparbergs
län, samtliga landstings förvaltningsutskott eller sjukvårdsberedning utom
Kalmar läns södra, Kronobergs, Blekinge och Örebro läns, stadsfullmäktige
eller drätselkammaren i samtliga städer utanför landsting, styrelserna för
svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, svenska socialvårdsförbundet,
svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, svenska
psykiatriska förbundet (de båda sistnämnda har yttrat sig gemensamt),
styrelserna för svenska provinsialläkarföreningen och allmänna svenska
föreningen för sinnesslöa och fallandesjuka, de enskilda anstalternas förening
för vården av sinnesslöa och fallandesjuka, föreningen Sävstaholmsskolorna,
svenska särskolornas lärarförening och sinnesslöskolornas föreståndarförening.
Älvsborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott har dock endast instämt i yttrandet
från landstingsförbundets styrelse.
Landstingens förvaltningsutskott har i flera fall överlämnat yttrande
från styrelsen för landstingets centralanstalt för undervisning och vård av
bildbara sinnesslöa barn. Från städerna utanför landsting har överlämnats
och åberopats yttranden från olika kommunala nämnder och styrelser.
I flertalet yttranden har förslagets huvudgrunder godtagits. Några remissinstanser
har dock kritiserat den enhetliga regleringen av vårdgrenen och
yrkat att skol- och vårdfallen bland de sinnesslöa skulle behandlas i skilda
lagar.»
Gällande bestämmelser.
Grundläggande bestämmelser om sinnesslövården finns i den tidigare omnämnda
lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara
sinnesslöa. Genom lagen infördes skolplikt för bildbara sinnesslöa samt
skyldighet för dem att underkasta sig viss praktisk utbildning efter skoltiden
till dess de fyllt 21 år. Landsting och städer, som ej deltar i landsting,
skall draga försorg om att bildbara sinnesslöa erhåller sådan undervisning
och vård, som avses i lagen. För dylikt ändamål skall för varje landstingsområde
och stad utanför landsting finnas en centralanstalt, i princip omfattande
upptagningshem för barn töre skolåldern, skolhem med sinnesslöskola
för undervisning av barn i skolåldern samt arbetshem för ytterligare
utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat undervisningen i
skolhemmet. Det har vid lagens tillkomst förutsatts, att de sinnesslöanstalter,
som av landstingen och städerna utanför landsting tidigare inrättats
och på vilka intagits såväl bildbara som obildbara, efter erforderliga
kompletteringar skall kunna fungera såsom centralanstalter. Där genom
överenskommelse med enskilt upptagnings-, skol- eller arbetshem omhändertagandet
av de sinnesslöa ordnats på tillfredsställande sätt, äger skolöverstyrelsen
emellertid medgiva befrielse från skyldighet att anordna hem
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
av motsvarande slag. I den mån så lämpligen kan ske, får behovet av skolplatser
tillgodoses genom inrättande av externatskola eller externatplatser
vid skolhem.
För den, som är inskriven vid centralanstalt, skall vården vara kostnadsfri
från det den inskrivne inträtt i skolåldern till dess han fyllt tjuguett
år, dock att anstalten äger att såsom ersättning för vårdkostnaden uppbära
den inskrivne tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag så ock
allmänt barnbidrag, som enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå
för den inskrivne.
Lagen trädde i kraft den 1 januari 1945. Föreskrifterna i 2 §, som innehöll
skyldighet för landsting respektive stad, som ej deltager i landsting,
att draga försorg om att bildbara sinnesslöa inom landstingsområdet eller
staden erhåller undervisning och vård enligt i lagen eller med stöd därav
meddelade föreskrifter, skall dock icke äga tillämpning förrän den dag
Konungen förordnar. Sådant förordnande har ännu icke meddelats. Intill
dess centralanstalt anordnats skall vad i lagen föreskrives beträffande dylik
anstalt i stället i tillämpliga delar gälla landsting eller stad, som ej deltager
i landsting, tillhörigt skolhem med därtill eventuellt anslutet upptagningseller
arbetshem. Om skolhem ej finnes, gäller vad nu sagts externatskola,
där sådan finnes.
Av det anförda framgår, att centralanstalterna närmast är avsedda för
yngre bildbara sinnesslöa, vilka från skolålderns inträde kan tvångsvis
kvarhållas där. För övriga kategorier sinnesslöa finnes ej någon lagstiftning
motsvarande 1944 års lag. Som inledningsvis nämnts gäller sinnessjuklagen
för några statliga anstalter, avsedda för svårskötta, asociala och
psykopatiska sinnesslöa. Därjämte finns många kommunala och enskilda
anstalter, mestadels arbetshem för äldre bildbara och vårdhem för obildbara,
vilka drivas med statsbidrag och på grund därav är underkastade
vissa bestämmelser i statsbidragskungörelser, främst bestämmelser av organisatorisk
art.
Vården av de vuxna bildbara och de obildbara är sålunda icke kostnadsfri
utan där utgår vårdavgifter, fastställda av medicinalstyrelsen. Vid de
enskilda anstalterna växlade dessa avgifter 1951 för vårdhemmen mellan
1 800 och 2 600 kronor och för arbetshemmen mellan 1 500 och 2 200
kronor. 1952 har höjning skett beträffande omkr. 1ja av vårdhemmen med
100—300 kronor, medan arbetshemsavgifterna höjts med 400—800 kronor.
I den mån vårdavgiften icke täcks av barnbidrag eller folkpension svarar
i sista hand patienten eller den, som ansvarar för honom, för avgiften.
I fattigvårdsfall betalar fattigvårdssamhället (kommunen) avgiften men
får enligt 40 § fattigvårdslagen och 63 § barnavårdslagen ersättning av
vederbörande landsting för vad det utgivit. Enligt en särskild lag av 1919
om lindring i mindre bemedlades kostnader för vård av sinnesslöa m. fl.
kan även andra mindre bemedlade iin sådana, som kan erhålla fattigvård,
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
få ersättning för dessa kostnader av kommunen, som i sin tur får gott
görelse av landstinget.
Platsbehovet inom sinnesslövården.
Någon självständig inventering av antalet sinnesslöa i landet och någon
undersökning i vilken mån dessa kan anses behöva vård på anstalt har ej
gjorts av vare sig 1946 eller 1951 års sinnesslövårdsutredning. Av olika
skäl ställer det sig ytterst svårt att göra en sådan total inventering med
anspråk på någon större grad av tillförlitlighet. I det betänkande, som avgivits
av förstnämnda utredning, refereras dock några undersökningar som
i vissa län gjorts av folkskolebarnens intelligens och antalet sinnesslöa
bland dem. Utredningen framhåller, att dessa undersökningar, sett ur hela
landets synpunkt, endast hade karaktären av stickprov. Lokala differenser
kunde naturligtvis förekomma. Resultaten torde dock kunna anses vara
tillämpliga även för övriga delar av landet.
Med ledning av de nämnda undersökningarna har utredningen upprättat
följande tablå över antalet i hela landet befintliga sinnesslöa i behov avplats
på internat.
Ålder |
Bildbara |
Obildbara |
Summa |
0—6 år |
1 200 |
1 200 |
|
7—15 » |
8 500 |
1 700 |
10 200 |
17—30 » |
2 500 |
2 300 |
4 800 |
31—40 » |
1 100 |
1 500 |
2 600 |
41— » |
1 700 |
3 300 |
5 000 |
Summa |
13 800 |
10 000 |
23 800 |
Utredningen framhåller att, om uppgifterna i tablån jämfördes med
platstillgången, närmare 12 000 platser, och beräkningarna kunde anses
tillförlitliga, så skulle nya anstaltsplatser erfordras för cirka 7 000 bildbara
och 4 000 obildbara sinnesslöa. De anförda siffrorna måste emellertid bedömas
med största försiktighet. De hade tillkommit genom en grov uppskattning
av platsbehovet. Utredningen fortsätter.
Resultaten av dessa beräkningar synas enligt de sakkunnigas mening
icke vara ägnade att nu läggas till grund för en uppskattning av platsbehovet
inom den slutna sinnesslövården. Begränsar man sig till det direkt
registrerade klientelet kan man emellertid konstatera en brist på omkring
4 000 platser, som i första hand bör fyllas. Denna siffra inrymmer 731
anmälda till anstalter för bildbara sinnesslöa, 1 014 anmälda till anstalter
för obildbara sinnesslöa, 1 597 intagna i och anmälda till anstalter för
sinnessjuka samt 688 på ålderdomshem intagna sinnesslöa. En ökning av
platstillgången med 4 000 platser medger däremot icke någon avveckling
av den enskilda sinnesslövården.
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
Allmänna synpunkter på en reform av sinnesslövården.
I propositionen anför departementschefen:
»Sinnesslöhet är ett av de vanligaste av de abnormtillstånd, som
måste föranleda anstaltsvård för den som drabbats därav. Med sinnesslöhet
förstår man i allmänhet en mer eller mindre djupgående, ofta
medfödd rubbning på förståndslivets område, som gör att vederbörande
icke kan tillgodogöra sig den vanliga skolundervisningen utan behöver
särskild undervisning eller vård. Man brukar skilja på bildbara sinnesslöa,
som är mottagliga för den undervisning, som meddelas i den särskilda
sinnesslöskolan, och obildbara, som är så efterblivna att de icke
ens kan tillgodogöra sig någon sådan undervisning. F. n. finns i vårt
land på sinnesslöskolor och -anstalter och på sinnessjukhusen omkring
12 000 sinnesslöa, av vilka närmare hälften torde kunna rubriceras som
obildbara. Härtill kommer åtskilliga vårdbehövande som i brist på anstaltsplatser
vårdas i hemmen eller på ålderdomshem eller andra anstalter, som
icke är avsedda för sinnesslöa. Det är alltså ett stort vårdbehov det här
rör sig om. Det är också ett viktigt utbildningsproblem med hänsyn till
betydelsen av att de sinnesslöa i största möjliga utsträckning bibringas
förmåga att bidraga till sin försörjning och sköta sig själva under fria
förhållanden.
I motsats till vad som gäller för sinnessjukvårdens del är emellertid
ansvaret för sinnesslövården och dess anstaltsorganisation endast ofullständigt
klarlagt och fastslaget i lag eller författning. Undantag gäller för
de bildbara sinnesslöa barnen och ungdomarna i åldern 7—21 år. Enligt
lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
har nämligen landstingen och städerna utanför landsting ansvaret för att
dessa sinnesslöa får den kostnadsfria undervisning och vård, som är föreskriven
i lagen. Bestämmelsen om landstingens och nämnda städers huvudmannaskap
för denna del av sinnesslövården har dock i motsats till lagen
1 övrigt ännu icke trätt i kraft. Vården av övriga sinnesslöa är överhuvudtaget
icke reglerad i lag, bortsett från att sinnessjuklagen enligt uttrycklig
bestämmelse är tillämplig även på sinnesslöa. Sistnämnda förhållande innebär
dock icke att huvudmannaskapet för vården av vissa sinnesslöa är
fastslaget men utgör grunden till att asociala och svårskötta sinnesslöa
omhändertagits på statliga sinnessjukhus.
Trots avsaknaden av lagliga skyldigheter i dessa hänseenden har landstingen
och städerna utanför landsting — i fortsättningen innefattas under
landsting även dessa städer, där ej annat framgår av sammanhanget —
tagit på sig eu stor del av sinnesslövården. I första hand gäller detta givetvis
den undervisning och vård som avses i 1944 års lag. Över 90 % av de vid
årsskiftet 1951/52 tillgängliga 2813 skolplatserna och flertalet platser på
arbetshem fanns på kommunala anstalter eller externat. Men också för de
2 -llihang till riksdagens protokoll IU~>''i. U samt. 2 avd. Nr 27.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
vuxna bildbara och de obildbara har landstingen gjort betydande insatser,
även om alltjämt de enskilda vårdhemmen är fler och har större sammanlagt
platsantal än landstingens motsvarande anstalter (2 366 respektive
2 190). Tillhopa fanns inom den egentliga sinnesslövården vid nämnda
tidpunkt 50 kommunala och 74 enskilda anstalter, vartill kommer 20 skolexternat
i större och medelstora städer. Till driften av dessa skolor och
anstalter lämnar dock staten betydande bidrag; med utgångspunkt från
en genomsnittlig årskostnad av 4 000 kronor per vårdplats kan statsbidragen
uppskattas till mellan 25 och 30 procent av den totala kostnaden.
Dessutom vårdas som nämnts åtskilliga sinnesslöa — mer än 2 000 — på
sinnessjukhus och andra statsanstalter.
Även om det sålunda genom det allmännas och enskildas insatser byggts
upp ett ganska stort anstaltsbestånd för undervisning och vård av de sinnesslöa,
måste, som jag inledningsvis framhållit, sinnesslövården betecknas
som en eftersatt vårdgren. Flera av de stora landstingsanstalterna har tillkommit
före första världskriget och får trots ombyggnader anses otidsenliga;
endast i ett par län finns helt moderna skolhem för sinnesslöundervisningen.
Ofta har skolhem och anstalter för obildbara inrättats i nära
anslutning till varandra, vilket ur olika synpunkter varit mindre lyckligt.
Vad angår de enskilda anstalterna, så har där visserligen på många håll
uträttats ett värdefullt ideellt arbete, men det har också funnits och finns
arbets- och vårdhem med olämpliga, dåligt underhållna lokaler och en icke
acceptabel vårdstandard. Dessa ofta små anstalter kan dessutom icke ha
resurser för den sakkunniga diagnos och behandling, som även detta klientel
behöver. Externatskolor har först på senare år kommit till stånd i någon
större utsträckning och finns ännu icke på långt när i alla de tätorter,
där en sådan undervisning kan ordnas.
Även antalet anstaltsplatser får anses vara otillräckligt i varje fall för
vårdklientelet. Visserligen har antalet för intagning på sinnesslöanstalterna
anmälda gått ned de senaste åren och överbeläggning förekommer endast
i undantagsfall på de kommunala och enskilda anstalterna. Men väntelistorna
till vårdhemmen upptog ännu vid årsskiftet 1951/52 865 anmälda
mot 400 vid skol- och arbetshemmen och det måste antagas, att åtskilliga
efterblivna — både skolbarn och vårdpatienter — av olika orsaker icke
anmäls för intagning, så att det verkliga platsbehovet är större. 1946 års
utredning har — visserligen på mycket osäkra grunder — räknat fram ett
behov av ytterligare 11 000 anstaltsplatser, men konstaterar för egen del
att en brist på 4 000 platser i första hand bör fyllas. I det senare antalet
ingår då även de ytterligare platser, som erfordras för den vård av asociala
och svårskötta sinnesslöa, som f. n. omhänderhas av staten. Vidare ingår
på ålderdomshem intagna sinnesslöa — enligt en äldre beräkning närmare
700 — vilka icke bör vårdas på dessa för normala och friska åldringar avsedda
hem.
Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 19
Orsakerna till att sinnesslövården sålunda blivit eftersatt har redan delvis
antytts. Ovissheten i frågan om var huvudmannaskapet och ansvaret på
olika plan skall ligga samt beträffande statsmakternas inställning till organisationens
utformning har säkerligen bidragit till att icke den erforderliga
upprustningen och utbyggnaden skett. Byggnadsregleringen har verkat
i samma riktning. Att vården av de vuxna bildbara och de obildbara icke
varit reglerad i lag i likhet med sinnesslövården i övrigt har varit olyckligt
även ur andra synpunkter. Här skall endast nämnas den orättvisa som
ligger i att de bildbara barnen åtnjuter kostnadsfri vård medan de föräldrar,
som fått ett sämre lottat, obildbart sinnesslött barn, stundom får
betala dryga avgifter för barnets vård.
Statsmakterna har också sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad
på dessa missförhållanden men någon genomgripande reform har såsom
förut anmärkts icke kommit till stånd. Det förslag till sinnesslölag, som
1943 lades fram av särskilda sakkunniga, ledde sålunda icke till annat
resultat än 1944 års begränsade lagstiftning och ett motsvarande förslag
av 1946 års sinnesslövårdsutredning har ej i någon del förverkligats;
förslaget ligger dock till grund för det nu föreliggande lagförslaget av 1951
års sinnesslövårdsutredning. I stället har de olika utredningarna ökat
ovissheten hos de kommunala och enskilda huvudmännen, vilket åtminstone
på vissa punkter ytterligare försämrat situationen. Samtidigt har vissa
andra missförhållanden inom sinnesslövården än de förut antydda uppdagats.
Det har bl. a. visat sig att garantierna för att ingen utan fog intages
eller kvarhålles på sinnesslöanstalt är otillräckliga, överhuvud taget synes
sinnesslövården befinna sig i ett krisläge och det är enligt min bestämda
mening nödvändigt att statsmakterna nu försöker att komma till rätta med
dess brister.
Om målsättningen för de överväganden, som härvid måste ske, torde icke
råda några meningsskiljaktigheter. Ur humanitär synpunkt är det självklart
att alla sinnesslöa bör få en så god och sakkunnig vård som möjligt.
Vidare måste de som är tillgängliga härför få en för dem lämpad undervisning
och utbildning, så att de, där så kan ske, utvecklas och fostras
till arbetsdugliga medborgare med förmåga att reda sig själva. Det sistnämnda
är givetvis även ett samhällsekonomiskt intresse. Anstaltsvård bör
emellertid icke tillgripas annat än i de fall, då icke någon annan vårdform
kan komma ifråga. Man måste emellertid vara på det klara med, att anstaltsvården
tyvärr måste avse flertalet obildbara och många av de bildbara
barnen. Garantier måste emellertid finnas för att anstaltsvården hålles
inom dessa gränser och att inga barn eller vuxna i onödan intages eller
kvarhålles på anstall. I anslutning härtill är en differentierad öppen vård
under offentlig tillsyn av stor betydelse.
En reform med den räckvidd som här avses kan icke genomföras utan
det allmännas medverkan. Av det anförda torde ha framgått, att eu primär
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
förutsättning för att bristerna inom sinnesslövården i görligaste män skall
kunna undanröjas är att den mera fullständigt än f. n. regleras i lag och
att statsmakterna genom lagstiftning tar ställning till hur denna vårdgren
skall ordnas. Särskilt är det angeläget att huvudmannaskapet fastslås i
sådan ordning. Men lagstiftningen bör även upptaga vissa bestämmelser om
organisationen av den slutna och öppna vården samt genom regler om sakkunnig
prövning, innan anstaltsvård medges, och om tillsyn av denna vård
skapa största möjliga säkerhet för att de nyss antydda önskemålen i dessa
avseenden tillgodoses.
Vad härefter beträffar frågan om fördelningen av kostnaderna för sinnesslövården
mellan staten och kommunerna vill jag framhålla att något
annat förslag än det av 1946 års sinnesslövårdsutredning framlagda icke
föreligger. Detta övervägs emellertid för närvarande av 1951 års utredning,
vars första betänkande icke innefattar något förslag ifråga om statsbidragen.
Sedan utredningen slutförts kominer förslag till statsbidragsbestämmelser
att upprättas inom inrikesdepartementet. Det torde böra föreläggas
riksdagen till prövning samtidigt med lagstiftningsfrågan.
Innan lagstiftningens huvudpunkter och detaljbestämmelser behandlas,
torde jag redan i detta sammanhang få beröra några principiella spörsmål
om lagens allmänna utformning. Förut har härutinnan antytts att lagstiftningen
endast synes böra avse den sinnesslövård, som skall ligga under
kommunalt eller enskilt huvudmannaskap. Att såsom socialstyrelsen ifrågasatt
överföra även sinnessjuklagens regler om sinnesslövård till en sådan
lag kan nämligen knappast komma i fråga. Det skulle förutsätta en komplicerad
utbyggnad av sinnesslölagstiftningen med bl. a. bestämmelser om
kvarhållanderätt beträffande straffriförklarade och likställda och vidare
föra med sig den olägenheten att två olika lagar skulle ligga till grund för
sinnessjukhusens verksamhet. I stort sett råder också enighet mellan de
utredningar, myndigheter och organisationer, som uttalat sig i denna sak,
om denna begränsning av särlagstiftningens omfattning. Däremot är meningarna
mera delade i frågan huruvida inom denna ram lagstiftningen
bör vara enhetlig eller om särskilda lagar bör gälla för å ena sidan de
bildbara och å andra sidan de obildbara (vårdfallen). Sedan 1951 års sinnesslövårdsutredning
i likhet med de tidigare utredningarna på området
stannat för förstnämnda linje, har man dock i allmänhet accepterat denna.
Det främsta skälet härför är uppenbarligen, som 1951 års utredning påpekat,
att det för alla, som bör falla under lagstiftningen, är en och samma
grund härför, nämligen deras efterblivenhet. Det är endast en skillnad i
graden av förståndsutveckling, som gör att vissa betecknas soin »bildbara»
och andra som »obildbara». Enhetliga principer och metoder gäller för
prövningen av deras intelligens samt för vården och behandlingen. Gränsfallen
och därmed de fall, som enkelt och smidigt bör kunna föras över
från den ena gruppen till den andra, måste bli talrika. Visserligen är säker
-
Andra lagutskottets utlåtande, nr 27.
21
ligen gränsfallen mellan de »bildbara» och dem, som kan tillgodogöra
sig undervisning i hjälpklass, ännu flera, men skiljelinjen är här mera
avgörande. Den går mellan dem, som behöver särskild undervisning ofta
i internat även i en ålder, då den vanliga skolplikten ej gäller, och vilkas
omhändertagande därför kräver lagstiftning, samt skolbarnen i allmänhet,
som faller under den allmänna folkskolestadgan. Enbart bestämmelser i
anslutning till denna stadga är därför icke tillfyllest. Betydelsen av den
formella frågan, om de sinnesslöas förhållanden bör behandlas i en eller
i två lagar, torde för övrigt icke få överdrivas. Det väsentliga synes vara
att de olika kategorierna sinnesslöa i görligaste mån icke sammanföres i
gemensamma anstalter. En sådan ordning kan vara inhuman, däremot
knappast en enhetlig reglering i en lag. Jag kan därför ansluta mig till
de olika utredningarna på denna punkt och förordar att i en och samma
lag sammanföres alla de bestämmelser om sinnesslövård i kommunalt eller
enskilt huvudmannaskap, som bör lagfästas.»
Lagstiftningens omfattning och huvuddrag.
I den allmänna motiveringen för lagförslaget anför departementschefen:
»Då jag i föregående avsnitt förordade, att i en lag sammanfördes alla de
bestämmelser om sinnesslövård i kommunalt eller enskilt huvudmannaskap,
som bör lagfästas, utgick jag ifrån det hittills bl. a. i 1944 års lagstiftning
använda sinneslöbegreppet utan att närmare beröra dess innebörd
och därmed frågan om lagens tillämpningsområde. Samma
ståndpunkt intog också 1946 års sinnesslövårdsutredning. Sedan denna linje
från olika håll kritiserats i remissyttrandena, har 1951 års utredning omprövat
frågan och föreslagit att »sinnesslö» slopas som beteckning i lagen
för de psykiskt defekta personer, som bör falla under densamma, och ersättes
med beteckningen »psykiskt efterbliven». I överensstämmelse härmed
skulle i stället för sinnesslöhet användas termen »allmän psykisk efterblivenhet».
Den närmare preciseringen av vad utredningen avser härmed har
lämnats i motiven. Då en sådan benämning även kommer att innefatta personer,
som icke bör omhändertagas för undervisning och vård enligt lagen,
har utredningen måst komplettera densamma genom att i lagen ange vissa
särskilda förutsättningar, som dessutom måste vara uppfyllda för att lagen
skall vara tillämplig.
Jag kan oreserverat ansluta mig till utredningens mening såtillvida att
beteckningen sinnesslö icke längre bör användas i fråga om de »bildbara».
Det är tydligt, att denna sedan gammalt i lagstiftningen nyttjade benämning
icke är användbar för skolbarn bland klientelet. Dessa skiljer sig från andra
skolbarn genom alt de ej kan följa folkskolans undervisning men de går dock
i skola och kan sedan i många fall hjälpligt klara sig själva i livet. Det har
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
beräknats att närmare 50 % av skolfallen blir helt eller delvis självförsörjande.
Att kalla sådana barn sinnesslöa kan icke vara riktigt och försvårar
säkerligen den önskvärda sociala anpassningen. På denna punkt råder också
enighet bland remissorganen. Däremot har i ett par yttranden ifrågasatts att
behålla sinnesslöbeteckningen för vårdfallen, d. v. s. de »obildbara», och ersätta
det med en mera neutral beteckning beträffande de »bildbara». En
sådan ordning torde emellertid icke vara möjlig framför allt på det av utredningen
åberopade skälet att beteckningen sinnesslö då skulle få en väsentligt
annan innebörd i den lagstiftning, som just behandlar dessa personers
förhållanden, än i civil- och kriminallagstiftningen t. ex. i giftermålsbalken,
löräldrabalken och strafflagen. Att å andra sidan ändra terminologin
i dessa författningar torde icke låta sig göra utan en omfattande utredning,
som skulle fördröja avgörandet för sinnesslövårdens egen del. —• Med hänsyn
till den eftermognad, som kan ske i fråga om vissa som »obildbara»
betraktade sinnesslöa och som stundom kan göra dem väl mottagliga för
undervisning, vore det vidare i varje fall för barnens del olyckligt att ge de
»obildbara» en beteckning, vilken i så hög grad som »sinnesslö» stämplar
dem för framtiden. De kanske efter några år icke alls skall betraktas som
»sinnesslöa» i denna mening. Jag tillstyrker därför utredningens förslag, att
sinnesslöbeteckningen helt slopas i den lagstiftning, varom nu är fråga.
Att finna en lämplig sammanfattande beteckning för både skol- och vårdfallen
inom »sinnesslövården» är emellertid svårt. Varken den senaste utredningens
förslag »(allmänt) psykiskt efterbliven» eller någon av de vid
remissbehandlingen framkomna synes mig helt tillfredsställande. Efter
övervägande av skälen för och emot de olika förslagen har jag dock stannat
för utredningens linje, som rent språkligt synes mig bäst täcka vad man
avser utan att därför ha en mera uttalad diskrediterande karaktär. Även
ifråga om innebörden av uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet», som
får betydelse för avgränsningen av dem som bör falla under lagen, kan jag
ansluta mig till utredningen, då denna fastslår att härunder endast faller
den, som på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats i sina
intellektuella helhetsfunktioner. Detta innebär visserligen, att lagen icke
blir tillämplig på de icke sällsynta fall, där utvecklingshämningen beror på
t. ex. miljö eller uppväxtförhållanden eller på kroppsliga sjukdomar, som ej
berör det centrala nervsystemet, eller där hämningen endast är partiell, något
som också kritiserats i en del remissyttranden. Men en sådan gränsdragning
torde vara nödvändig, om icke en ganska obestämd och till sin
storlek oberäknelig krets av personer skall träffas av lagens skolpliktsbestämmelser
och få förmånen av fri undervisning och vård. Att under lagen
föra in alla barn, som av någon anledning icke kan följa undervisningen i
den vanliga skolan eller hjälpskolan, kan icke komma i fråga. Ingenting
synes f. ö. böra hindra att utvecklingshämmade barn, beträffande vilka
det är tveksamt om de lida av »allmän psykisk efterblivenhet», för observa
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
tion tas in i den för sådana barn avsedda särskolan och även med vårdnadshavare^
samtycke stannar där åtminstone tills deras fall är fullt klarlagda.
Med den gjorda bestämningen av »allmän psykisk efterblivenhet» faller
därunder även barn med en lägre grad av utvecklingshämning, som icke behöver
särskild undervisning eller vård, närmast de s. k. debila. En ytterligare
avgränsning måste alltså ske för att bestämma lagens tillämpningsområde.
I fråga om barn i skolåldern synes härvid i enlighet med utredningens
utan erinran lämnade förslag de i 1944 års lag fastslagna grunderna
alltjämt böra gälla. Detta innebär alltså att under lagen bör falla barn i skolåldern,
som på grund av allmän psykisk efterblivenhet icke kan tillgodogöra
sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning. Att inom
denna grupp i lagen skilja på »bildbara» och »obildbara» synes icke påkallat.
I den särskilda skolan för dessa barn, vilken efter sinnesslönamnets avskaffande
bör benämnas särskola i stället för sinnesslöskola, kommer självfallet
att gå alla sådana efterblivna barn, som kan tillgodogöra sig undervisningen
där, medan övriga i den mån anstaltsvård är nödvändig får vårdas
på vårdhem. Någon uppdelning i »bildbara» och »obildbara» bör emellertid
icke heller förekomma i fråga om vuxna efterblivna. Detta skulle nämligen
innebära, att förmågan att tillgodogöra sig undervisning, i allmänhet fastslagen
genom intelligensprövningar, blev avgörande även efter skolpliktens
slut. Såsom uttalats redan i direktiven för 1951 års sinnesslövårdsutredning
bör avgränsningen av de vuxna, som skall falla under lagen, i stället ske
efter vederbörandes förmåga att reda sig på egen hand i livet. Endast om
oförmåga härutinnan föreligger, finns ju något behov av ingripande från
samhällets sida. Utredningen har i enlighet härmed föreslagit att under lagen
skall falla vuxna, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet är ur
stånd att taga vård om sig själva, och jag kan ansluta mig till detta förslag.
Jag övergår härefter till frågan om huvudmannaskapet för undervisningen
och vården av de psykiskt efterblivna,
som enligt vad nu sagts bör falla under lagen. I denna del har 1951 års utredning
icke gjort några mera ingående överväganden. I dess direktiv uttalade
nämligen min företrädare, att frågan om huvudmannaskapet torde
kunna lösas enligt de riktlinjer, som föreslagits av 1946 års sakkunniga,
d. v. s. genom att lägga ansvaret för all sinnesslövård — utom vården av
asociala och svårskötta — på landstingen. Redan härigenom skedde alltså
ett visst ställningstagande i frågan och avvisades den remisskritik, som bl. a.
från landstingsförbundets sida riktats mot sistnämnda förslag med yrkande
att staten borde åtaga sig huvudmannaskapet för all sinnesslövård. Enligt
min mening vore det också föga lämpligt, om staten nu skulle taga på sig en
uppgift, som statsmakterna redan 1944 beslutat skulle till en väsentlig del
åvila landstingen och beträffande vilken dessa även i övrigt gjort betydande
insatser. Som jag tidigare framhållit finns ju över 90 procent av skolplat
-
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
serna och närmare 50 procent av vårdplatserna för de här avsedda efterblivna
på landstingens anstalter. Skulle staten övertaga dessa, måste detta
innebära en centralisering och kanske även en byråkratisering av en vårdgren,
där just en lokal anknytning och lokala initiativ bör ha ett särskilt
värde. Av olika skäl torde man vidare knappast kunna räkna med att den
nödvändiga upprustningen av sinnesslövården skulle ske lika snabbt i statens
som i landstingens regi. Landstingen har ju sina viktigaste uppgifter på
sjukvårdens och andra sinnesslövården i viss mån närstående vårdområden.
Fördelad på de olika landstingen torde denna reform kunna genomföras i
snabbare takt och med en bättre lokal anpassning än om statsmakterna
centralt skulle ta på sig denna uppgift. I den mån som kraven på ett statligt
huvudmannaskap för vårdfallen bygger på uppfattningen att endast staten
kan driva de stora anstalter med vidsträckta upptagningsområden, som man
menar bör finnas för deras vård, kan dessa krav visserligen synas ha ett
visst berättigande. Men det är å ena sidan icke givet att anstalterna lämpligen
bör göras så stora, och å andra sidan tänkbart med ett samarbete
mellan flera landsting för anläggande och drift av dessa vårdhem. I princip
har man icke heller vid remissbehandlingen av den senaste utredningens
betänkande haft något att erinra mot att landstingens huvudmannaskap
fastslås i lag. De erinringar som gjorts har kommit från landstingskommunalt
håll och mera hänfört sig till kostnadsfördelningen mellan stat
och landsting vid ett kommunalt huvudmannaskap än till principfrågan.
Även för min del vill jag därför tillstyrka förslaget. Jag förordar alltså
att landstingen genom ett uttryckligt stadgande ålägges att svara för att
de efterblivna, som skall falla under lagen, får undervisning och vård
enligt vad där stadgas. Undantag bör dock göras för den sinnesslövård,
som redan ligger i statens händer, d. v. s. vården av vissa asociala och
svårskötta efterblivna. Frågan om den närmare avgränsningen av denna
grupp torde få behandlas i specialmotiveringen.
Med detta ställningstagande är emellertid, såsom 1951 års utredning
understrukit, icke fastslaget vare sig att landstingen ensamma skall svara
för kostnaderna eller att de själva skall driva alla de skolor och anstalter för
efterblivna, som måste finnas.---
Jag framhöll nyss, att det förhållandet att landstingen ålägges huvudmannaskapet
för ifrågavarande vårdområde icke innebär att de själva skall
driva de skolor och anstalter, som kan behövas. Med hänsyn till den omfattande
enskilda verksamhet, som bedrives på detta område, vore en sådan
ordning knappast tänkbar; i varje fall skulle den icke kunna genomföras
under de närmaste åren utan mycket betydande ekonomiska insatser från
det allmännas sida. Även ur andra synpunkter torde det emellertid vara
olämpligt att avveckla samtliga enskilda anstalter. Visserligen är, som förut
antytts, dessa anstalter ibland icke i godtagbart skick, där upprätthålles icke
alltid en tillfredsställande vårdstandard och det kan dessutom synas vara
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
mindre lämpligt att privata ekonomiska intressen är berörda på ett sjukvården
så närstående vårdområde som detta. Men det sagda gäller icke generellt.
I fråga om vissa grupper efterblivna torde de enskilda anstalterna
ge tillfälle till en mera differentierad personlig vård än landstingens arbetsoch
vårdhem. Jag vill här särskilt peka på de anstalter, som drivs av sammanslutningar
av i verksamheten ideellt intresserade personer. I viss motsättning
till 1946 års utredning anser jag därför att de enskilda anstalter,
som kan godtagas, bör bibehållas inom den av det allmänna understödda
sinnesslövården vid sidan av landstingens anstalter.
1951 års sinnesslövårdsutredning har tänkt sig, att anknytningen av de
enskilda anstalterna till denna vård skall ske på det sättet att de inordnas i
särskilda planer, som skulle upprättas av varje landsting (ev. flera landsting
tillsammans) och därefter fastställas av Kungl. Maj :t. Planeringen
skulle innefatta en inventering av antalet undervisnings- och vårdbehövande
efterblivna inom landstingsområdet och mynna ut i en plan, som upptar
kommunala och enskilda anstalter med tillräckligt antal platser för att
täcka det vid inventeringen framräknade behovet. Även organ för den öppna
vården borde upptagas i planerna. Efter mönster av liknande bestämmelser
i barnavårdslagen för barnhemmens del föreslog utredningen vidare, att
landstingen skulle ha ekonomiskt ansvar icke endast för de egna anstalterna
i planen utan även för de anstalter, som tillhörde annan huvudman;
det sistnämnda dock endast i den mån erforderliga medel icke tillhandahölls
på annat sätt.
Dessa förslag synes mig vara uttryck för en riktig tanke, och de torde i
princip böra förverkligas. Landstingen lär knappast kunna fullgöra sina
uppgifter med avseende på sinnesslövården utan en planläggning i enlighet
med vad utredningen förordat. Innan de kan ta ställning till frågan om en
utbyggnad behövs, måste de — så exakt som detta är möjligt — undersöka
hur många undervisnings- och vårdbehövande av olika kategorier som finns
inom området, och i vilken mån detta vårdbehov kan tillgodoses genom befintliga
kommunala eller enskilda anstalter. I remissyttrandena har man i
allmänhet icke heller haft något att erinra mot en sådan planläggning i och
för sig. Däremot har man uttalat farhågor för att en formbunden, centralt
fastställd plan skulle medföra praktiska svårigheter och administrativa
besvär samt hindra en smidig utbyggnad av vårdgrenen. Med hänsyn till de
av socialstyrelsen vitsordade goda erfarenheterna från motsvarande planering
av barnhemsvården torde dock dessa farhågor vara överdrivna. Bestämmelser
om viss planering under statlig kontroll av en vårdgren med
landstingen som huvudmän finns f. ö. även inom andra områden t. ex.
kronikervården utan att det synes ha vållat några olägenheter. För att undvika
allt för stor splittring av efterblivna på olika anstalter och främja
en rationell anordning av vården är det emellertid angeläget att landstingen
samarbetar med varandra då planerna förberedes och att härvid även sam
-
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
råd sker med tillsynsmyndigheterna och deras inspektörer. Med hänsyn
till betydelsen av en utbyggnad av externatskolorna bör landstingen även
kontakta skolstyrelserna i tätorterna inom området. Jag vill i detta sammanhang
understryka, att nya anstaltsplatser bör upptagas i planerna endast i
den mån det av väntelistor och en inventering av efterblivna på primärkommunala
anstalter sammanställda med beläggningen på de befintliga
platserna tydligt framgår att ett oundgängligt platsbehov föreligger, som
icke kan täckas genom nya externat. Resultaten av de i 1949 års betänkande
refererade undersökningarna av sinnesslöfrekvensen i vissa län torde vara
alltför osäkra för att läggas till grund för en planering och nya liknande
undersökningar bör prövas med största försiktighet.
Självfallet kan icke varje enskild anstalt omedelbart »renodlas» så att den
endast har patienter från ett eller ett par vårdområden — en sådan ordning
skulle föra med sig stora omflyttningar och kanske ibland även vara inhuman
mot de intagna. Landstingen och anstaltsägaren bör i stället söka avtala
om att även patienter från andra landstingsområden än dem, i vars plan
anstalten är upptagen, åtminstone under en övergångstid skall få stanna
kvar. Upptagandet av en enskild anstalt i en plan torde f. ö. alltid förutsätta
ett avtal mellan ägaren och vederbörande landsting. Kan parterna icke
komma överens, får landstinget överväga om det ensamt eller tillsammans
med andra landsting bör förvärva anstalten för att driva den i egen regi.
Stundom kan kanske en överlåtelse till annan lämpligare och mera förhandlingsvillig
huvudman komma i fråga.
Det lär likväl komma att kvarstå några enskilda anstalter, som icke bör
tagas upp i planerna. Byggnaderna kan t. ex. vara så dåliga att en upprustning
för att nå önskad standard icke lönar sig. Det kan även förhålla sig så
att anstalten drivs efter normer, som icke kan godtagas, och ägaren icke
vill göra några förbättringar eller överlåta anstalten. Utredningen hade
tänkt sig att sådana anstalter utanför planerna icke skulle få statsbidrag.
Under nuvarande förhållanden skulle detta i allmänhet innebära att anstalten
omedelbart måste läggas ned och de intagna beredas plats på andra håll,
vilket med nuvarande platsbrist torde vara mycket svårt. Intill dess nybyggnad
hinner ske, bör därför även sådana anstalter kunna inordnas i den erkända
vården och få statsbidrag. Enklast synes detta kunna ske genom att
tillsynsmyndigheten godkänner anstalterna för en kortare eller längre övergångstid.
En annan typ av anstalter, som icke lämpligen synes böra upptagas i
landstingens planer, är sådana med ett speciellt klientel, som mottager elever
eller patienter från hela riket, t. ex. Charlottendals skolhem för efterblivna
barn med svåra talrubbningar. Utredningen har för dessa anstalters
del tänkt sig den ordningen, att platser där skulle upptagas i planerna för
samtliga berörda landsting. Den nyss rekommenderade metoden, att anstalten
lämnas utanför landstingsplanerna men i stället godkännes av till
-
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
synsmyndigheten såsom ett hem för patienter från hela riket, synes emellertid
lämpligare. Ett sådant godkännande bör även kunna få lämnas i
fråga om andra välskötta enskilda anstalter med intagna från ett stort antal
landstingsområden, då en omflyttning och »renodling» i enlighet med vad
tidigare förordats kan väntas medföra stora svårigheter.
Vidtages nu antydda modifikationer i utredningens förslag i denna del
torde de mest vägande invändningarna mot detta falla bort. Jag tillstyrker
därför förslaget med dessa jämkningar. Även i fråga om konsekvenserna för
landstingen av att en anstalt upptages i planen kan jag ansluta mig till utredningen.
I några yttranden från kommunalt håll har man hävdat att landstingen
borde befrias från varje ekonomiskt ansvar för de enskilda anstalterna
och att detta i stället borde läggas på staten. Att landstinget får skyldighet
att gripa in om en i dess plan redovisad anstalt råkar i svårigheter
eller behöver ekonomiskt bistånd för en ombyggnad synes emellertid utgöra
en naturlig följd av dess ansvar för vården av de efterblivna inom landstingsområdet.
Landstingen torde f. ö. ofta ha möjlighet att vid avtalen i
samband med planeringen skaffa sig garantier för att de enskilda anstalterna
skötes rationellt och få den kontroll häröver, som landstinget finner
erforderlig. Det är dock önskvärt att landstingen härvid lämnar de enskilda
anstalterna största möjliga frihet; insnöres de i alltför många föreskrifter
riskerar man att ägaren hellre lägger ned anstalten än underkastar sig
dessa. För de enskilda anstalterna utanför landstingsplanerna, bör landstingen
självfallet icke stå i något ansvar. Behöver en sådan anstalt t. ex. ett
lån för en nödvändig upprustning, torde staten få träda in på samma sätt
som skett i fråga om t. ex. vissa enskilda alkoholist- och epileptikeranstalter.
Vad härefter angår anstaltsorganisationen, så synes lagen
icke böra upptaga annat än de grundläggande bestämmelserna. Landstingen
bör kunna lämnas ganska stor frihet att organisera undervisningen och vården
på det för varje landstingsområde lämpligaste sättet. Frågan om vilka
olika anstaltstyper som skall finnas och det klientel, som de var för sig är
avsedda för, bör dock regleras i lag. Såsom f. n. sker i praktiken bör härvid
skiljas mellan de för undervisning avsedda anstalterna och de anstalter, där
det endast eller huvudsakligen meddelas vård. Den första gruppen bör omfatta
de anstalter, som i 1944 års lag innefattas i benämningen centralanstalt.
I enlighet med 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag, som
härutinnan i stort sett lämnats utan erinran, synes dock vissa jämkningar
böra göras i den nuvarande terminologin. Sålunda bör som gemensamt
namn för alla skolanstalter vare sig de är inrättade i form av internat eller
för externatundervisning införas den redan nyttjade beteckningen »särskola».
Såsom huvudelement i den som internat inrättade särskolan bibehålies
skolhemmen med skola för efterblivna barn i skolåldern. För de
barn, som ej börjat skolan men som på förhand kan antagas vara lämpade
för särskoleundcrvisning och av sina föräldrar eller vårdnadshavare an
-
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
mäles till sådan undervisning, bör särskilda småbarnshera finnas. Dessa
ei sätter i viss män de nuvarande upptagningsheminen, där barnen enligt
gällande lag kan få stanna ända till tolv års ålder. Upptagningsheminen
tjänstgör alltså även som ett slags observationshem, men på dessa hem torde
f. n. också finnas många klart »obildbara» intagna. I denna del borde upptagningshemmen
enligt 1951 ars utrednings förslag ersättas av observationsavdelningar
för undersökning av barn, som ifrågasättes behöva undervisning
eller vård enligt den nya lagen. Observationsavdelningarna skulle endast
ordnas i anslutning till särskolan. Detta synes också vara en lämplig
anordning, då, som utredningen framhåller, de tveksamma fallen icke bör
sammanföras med de höggradigt efterblivna på vårdhemmen. — Slutligen
torde särskolan böra innefatta en avdelning för fortsatt utbildning av dem,
som avslutat den egentliga skolundervisningen. Denna avdelning motsvarar
i viss mån arbetshcmmen inom de nuvarande centralanstalternas ram.
De olika avdelningarna inom särskolan bör självfallet kunna ordnas som
externat. Fördelarna med externatundervisning är — särskilt ur sociala
och ekonomiska synpunkter — uppenbara. Barnen i externatskola får
stanna i en naturlig hemmiljö, vara tillsammans med »vanliga» barn på
fritiden och över huvud taget redan under skolåren vänja sig vid alla de
speciella svårigheter och faror, som möter den efterblivne i det moderna
samhället. De måste därigenom vara avsevärt bättre rustade än internateleverna,
då de efter skolans slut skall försöka reda sig på egen hand
i livet. Utsikterna för att fortsatt anstaltsvård skall kunna undvikas, bör
vara betydligt större för barn, som fått gå i externat. Externatskolan
kräver dessutom i allmänhet inga större anläggningskostnader och driftkostnaderna
är små i jämförelse med den personalkrävande skolanstalten.
Det är därför angeläget att externatundervisningen bygges ut i så stor utsträckning
som möjligt. På varje ort, där tillräckligt underlag finns för en
externatavdelning, bör landstinget söka få en sådan avdelning till stånd, så
att alla på platsen och i dess närmaste omgivning bosatta barn, vilkas utveckling
och hemförhållanden gör dem lämpade för externatundervisning,
kan erhålla dylik undervisning. Även för utanför tätorterna boende sådana
barn bör möjligheterna att ordna inackordering i enskilt hem i ort med
externatskola undersökas; statsbidrag utgår redan nu försöksvis till kostnaderna
för dylik inackordering. Finns ett skolinternat i orten, bör externatplatser
ordnas där. I enlighet med vad utredningen förordat torde i lagen
böra inskrivas, alt behovet av särskoleplatser skall tillgodoses genom externatskola
eller externatplatser enligt vad nu sagts. Då i större städer alltid
torde finnas underlag för en externatskola, bör emellertid denna bestämmelse
kompletteras med en föreskrift, att i städer av viss storlek externatundervisning
alltid skall vara ordnad i viss utsträckning. Jag föreslår, att
ett sådant åläggande ges för städer med minst 25 000 invånare. Endast fem
sådana städer torde f. n. icke ha särskild externatundervisning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 29
Anstalterna för vård av höggradigt efterblivna (»obildbara») och av
vuxna efterblivna, som genomgått särskola men är ur stånd att taga vård
om sig själva och med dem i förståndsutveckling likställda, bör benämnas
vårdanstalter och i första hand omfatta de anstaltstyper, som f. n. inrättats
för detta klientel, d. v. s. vårdhem och arbetshem. Utredningen har föreslagit
att härutöver skall som en ny anstaltsform finnas ålderdomshem för
efterblivna, som vårdats eller kunnat vårdas på arbetshem men icke längre
är i arbetsför ålder. Detta förslag har i många remissvar hälsats med största
tillfredsställelse men på några håll mött en bestämd gensaga. Socialvårdsförbundet
och läkarförbundet har åberopat sociala och humanitära synpunkter
mot att efterblivna åldringar sammanföres på särskilda anstalter.
I den mån det här rör sig om mera svårartade fall inom denna grupp, som
uppenbarligen behöver anstaltsvård och f. n. är intagna på ålderdomshemmen,
torde det dock icke råda några meningsskiljaktigheter om att de i
stället liksom de klart »obildbara» bör få vård på ett hem inom den nu föreslagna
organisationen. Då det synes vara inhumant att taga in dessa åldringar,
som tidigare kunnat uträtta ett visst arbete på arbetshemmen eller,
under tillsyn, ute i samhället, på ett vårdhem för höggradigt efterblivna
patienter, som hela livet vårdats på anstalt, torde utredningens förslag om
särskilda ålderdomshem fylla ett verkligt behov. Däremot är det enligt
min mening icke lämpligt att mindre efterblivna åldringar endast därför att
de en gång icke kunnat tillgodogöra sig undervisningen eller hjälpundervisningen
i folkskolan skall vid behov av anstaltsvård hänvisas till sådana
ålderdomshem. Med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet får
avgöras, var dessa åldringar lämpligen bör vårdas. Under inga förhållanden
bör det emellertid komma i fråga att taga in en åldring på ett sådant hem
eller hålla kvar honom där mot hans egen eller, om han är omyndig, hans
förmyndares vilja. Då på grund av det anförda behovet av särskilda ålderdomshem
för efterblivna måhända icke är så stort, att det motiverar att
dessa hem upptages som en obligatorisk anstaltsform vid sidan av vårdoch
arbetshemmen, bör detta icke ske. I lagen bör sålunda som ett alternativ
stadgas, att speciella avdelningar för efterblivna, som icke längre är
i arbetsför ålder, må anordnas vid arbetshemmen.
Frågan om hur särskolorna och de olika vårdanstalterna skall förläggas
i förhållande till varandra samt de mera speciella spörsmålen om anstalternas
organisation och utformning bör icke regleras i lagen. Jag har emellertid
intet att erinra mot de synpunkter 1951 års utredning anfört i denna
del. Det torde få överlämnas åt varje landsting att med ledning av dessa
uttalanden pröva och avgöra hithörande spörsmål med hänsyn till förhållandena
inom landstingsområdena.
Beträffande den öppna vården och vad därmed äger samband, så
bär jag förut understrukit betydelsen av en differentierad sådan vård. Både
de kommunala och statliga myndigheter, som svarar för vårdgrenens pbl
-
30 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
nering, och den anstaltspersonal samt de läkare, pedagoger och andra, som
har hand om placeringen av de efterblivna, bör beakta de fördelar ur sociala
och ekonomiska synpunkter, som ofta är förknippade med undervisning
och vård utanför anstalt. För de efterblivna skolbarnens del bör som nämnts
externatundervisning ordnas i största möjliga utsträckning, vilket bör
kunna ganska avsevärt minska behovet av internatplatser. I det sammanhanget
får också en utbyggnad av hjälpklasserna betydelse, då härigenom
åtskilliga barn, som f. n. icke kan få undervisning på annat sätt, sannolikt
aldrig skulle behöva placeras i särskola. I fråga om de ungdomar, som gått
igenom externatskola eller varit intagna på skolhem och eventuellt även
kunnat tillgodogöra sig fortsatt utbildning vid särskola men likväl icke
anses kunna taga vård om sig själva, bör öppen vård alltid övervägas i första
hand. Sådan vård torde kunna användas i fråga om ett stort antal efterblivna
inom denna grupp. I princip bör samma sak gälla för de höggradigt
efterblivnas del. Det ligger emellertid i sakens natur, att öppen vård av
dessa efterblivna icke kan användas i tillnärmelsevis samma omfattning
som i fråga om de något mindre efterblivna. Genom inrättande av daghem
för barn och sysselsättningshem för ungdomar och vuxna torde dock åtskilligt
kunna göras för att minska behovet av anstaltsvård även för denna
kategori.---
För att önskemålen om en förbättrad och utökad öppen vård skall kunna
tillgodoses även i praktiken är det angeläget att sakkunnig personal svarar
för omhändertagande och kontinuerlig kontroll av de efterblivna samt att
dessa frågor handhas i en med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet tillfredsställande
ordning. Detta gäller i ännu högre grad ur synpunkten av
att få bästa möjliga garantier mot att obefogade omhändertaganden för
undervisning eller vård icke sker (rättssäkerhetsfrågan). Kravet
på att stärka dessa garantier inom alla områden, där s. k. administrativa
frihetsberövanden äger rum, har länge varit aktuellt. För sinnesslövårdens
de] har emellertid detta tidigare knappast gällt i samma grad som på andra
håll bl. a. därför att f. n. ingen utan medgivande får kvarhållas på centralanstalt
längre än till 21 års ålder och, bortsett från omhändertagande enligt
sinnessjuklagen, någon annan form av tvångsmässigt frihetsberövande icke
förekommer inom denna vårdgren.
I ett par fall har det likväl befunnits, att personer, som ej varit sinnesslöa,
intagits på centralanstalt och vid utredningen av dessa fall har även de
garantier mot sådana misstag som 1944 års lagstiftning erbjuder ansetts
otillräckliga. Behovet av en bättre ordning på denna punkt skulle ytterligare
skärpas, om 1946 och 1951 års sinnesslövårdsutredningars förslag
genomfördes, att även vårdbehövande över 16 år skall kunna tvångsvis intagas
och kvarhållas på vårdanstalt. Jag har emellertid redan framhållit,
att jag icke kan ansluta mig till detta förslag i vad det avser äldre efterblivnas
intagning på de för dem avsedda ålderdomshemmen. Icke heller för
31
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
arbetshemsklientelet behövs enligt min mening något sådant vårdtvång.
Några olägenheter har såvitt känt icke varit förenade med den nuvarande
fria ordningen och tvångsbestämmelser kan lätt komma att missbrukas i
fråga om dessa arbetsföra patienter och föranleda onödig anstaltsvård. Däremot
har jag intet att erinra mot att de höggradigt efterblivna vuxna patienterna
på vårdhemmen skall få hållas kvar där mot förmyndarens vilja
de torde regelmässigt vara omyndiga och förmyndaren kan i vissa fall ha
ett ekonomiskt intresse av att få hem även patienter i klart behov av anstaltsvård.
Det sagda gäller endast efterblivna över 16 år; för de icke skolpliktiga
barnens del anser jag i likhet med 1951 års utredning och så gott som samtliga
remissinstanser att ett eventuellt omhändertagande mot föräldrarnas
vilja bör ske med stöd av barnavårdslagens bestämmelser om skyddsupp1''ostran.
Alltjämt kvarstår emellertid för vissa kategorier efterblivna behovet av
tillfredsställande garantier mot att anstaltsvård icke tillgripes i onödan eller
i andra fall än där lagen tillåter detta. Som delvis redan antytts måste det
särskilt tillses, att barn, som ej faller under lagen, icke inskrives i särskolan,
att skolpliktiga barn ej hålles kvar på internat längre än nödvändigt och att
vuxna efterblivna icke ens efter medgivande får stanna på anstalt, då de
kan ta vård om sig själva eller i varje fall ej nödvändigt behöver anstaltsvård.
Såsom utredningen framhållit och jag för den öppna vårdens del nyss
antytt, är den primära förutsättningen för en tillfredsställande ordning i
dessa hänseenden, att intagning föregås av noggrann prövning och observation
genom psykiatrisk och för skolfallens del pedagogisk sakkunskap
och att sådan kvalificerad personal också regelbundet prövar om ej utskrivning
eller omplacering kan ske samt över huvud medverkar vid handläggningen
av utskrivningsfrågor. Sådan sakkunskap bör därför finnas tillgänglig
inom varje landstingsområdes organisation för undervisningen och
vården av de efterblivna. Detta förordas också av 1951 års utredning, vars
lagförslag innehåller bestämmelser om dels särskilda anstaltsläkare och en
till varje landstings styrelse (centralstyrelsen) anknuten läkare, dels en
rektor för den närmaste ledningen av landstingets särskolor och den därtill
anknutna öppna vården. Jag kan i princip tillstyrka dessa förslag. Jämväl
till de utredningens uttalanden och förslag om dessa befattningshavares
uppgifter, som refererats i det föregående, kan jag i huvudsak ansluta mig.
Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan hur hithörande bestämmelser
bör närmare utformas och till vissa mera speciella spörsmål.
För de klara fall, där de olika sakkunniga är ense om den åtgärd som
skall vidtagas, och den efterblivne eller, om lian är omyndig, hans förmyndare
eller vårdnadshavare medger denna, torde den nu antydda ordningen
ge tillräckliga garantier mot obefogade omhändertaganden. Del kan icke
ur denna synpunkt vara erforderligt att belasta något mera kvalificerat
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
organ med dessa ärenden. Annorlunda blir förhållandet, om saken kan
anses tveksam på grund av meningsskiljaktigheter mellan de sakkunniga
eller om den intagne eller hans förmyndare motsätter sig åtgärden. I förstnämnda
fall synes frågan behöva prövas av en opartisk sakkunnig instans,
som kan objektivt väga de olika skälen mot varandra; i senare fallet påkallas
en sådan prövning framför allt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet
och vikten av att avgöranden om frihetsberövanden omfattas av
förtroende från de berörda parternas sida.
På i huvudsak de skäl, som nu angivits, har också 1951 års sinnesslövårdsutredning
föreslagit, att en kvalificerad prövning skall ske av tveksamma
eller kontroversiella in- och utskrivningsfrågor. Utredningen förordar
efter diskussion av olika alternativ, att uppgiften anförtros åt särskilda
nämnder, kallade anstaltsnämnder, som i princip skulle inrättas i
varje landstingsområde. Nämnden skulle ha en jurist som ordförande och
två lekmän som ledamöter, varjämte centralstyrelsens läkare samt rektor
eller föreståndaren för landstingets vårdanstalter skulle ingå i nämnden vid
handläggningen av dessa ärenden. Enligt förslaget skulle anstaltsnämnden
även svara för den lokala tillsynen över särskolor och vårdanstalter. Om
lämpligheten av dessa förslag är meningarna delade bland remissinstanserna.
Man har visserligen ingenting i princip att invända mot att tveksamma
fall underkastas en kvalificerad prövning men åsikterna skär sig i
frågan om vem som skall handha denna. Endast en minoritet följer här
kommittén medan flertalet anser dess förslag innebära en onödig överorganisation.
Såsom torde ha framgått av vad jag nyss anförde, anser jag även för egen
del rättssäkerheten påkalla, att ett särskilt, allsidigt sammansatt organ
prövar de omstridda fallen. Jag delar emellertid utredningens och remissinstansernas
tveksamhet beträffande spörsmålet på vilket organ denna uppgift
skall läggas. När man skall taga ställning till denna fråga bör man
vara uppmärksam på att den får betydligt mindre räckvidd om, såsom jag
nyss förordat, rätten att tvångsvis intaga och kvarhålla efterblivna på särskolor
och vårdanstalter inskränkes till de skolpliktiga och de höggradigt
efterblivna vuxna. Visserligen bör även andra tveksamma fall prövas av ett
kvalificerat organ, men då är det icke så mycket rättsäkerhetskravet som
allmänt sociala och ekonomiska synpunkter som gör sig gällande. Huvuduppgiften
avser särskolan och i fråga om denna de fall, där vederbörande
är eller kan tänkas bli placerad i internat. För externatskolornas del skulle
i och för sig någon kvalificerad prövning icke behövas — elevernas ställning
där skiljer sig i varje fall upp till 14—15 årsåldern icke från vanliga skolbarns
— men det torde vara svårt att formellt skilja externateleverna från
övriga särskolepliktiga.
Det är sålunda ett ganska begränsat område, för vilket på grund av vad
förut sagts en kvalificerad prövning får anses erforderlig. Att under sådana
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
förhållanden inrätta ett särskilt organ härför kan enligt min mening icke
komma i fråga. Det skulle dessutom föregripa den utredning om förbättrat
förfarande vid administrativa frihetsberövanden, som 1952 års riksdag begärt
och som eventuellt kan leda till en mera enhetlig reglering av dessa
åtgärder. I stället torde uppgiften få anförtros antingen åt något redan befintligt
organ eller åt landstingets centralstyrelse, eventuellt förstärkt med
erforderlig sakkunskap. För valet av lämpligt organ får den sammansättning
man vill ge detsamma betydelse. I denna del delar jag utredningens
mening att lekmän bör ingå i detsamma. Medverkan av lekmän för en i
viss mån liknande uppgift nämligen som ledamöter i de lokala utskrivningsnämnderna
vid sinnessjukhusen har visat sig värdefull. Nämnderna har
tillförts allmän social erfarenhet och närvaron av opartiska lekmän har
stärkt förtroendet för avgörandena. Detsamma torde gälla även här. Särskilt
för att tillgodose rättssäkerhetssynpunkten bör — jämväl i likhet med
de lokala utskrivningsnämnderna — dessutom en erfaren jurist, om möjligt
en domare, ingå i det kvalificerade organet.
Jag syftar här endast på lokala organ. Att centralisera prövningen t. ex.
till sinnessjuknämnden, vilket ifrågasatts från läkarhåll, är knappast tänkbart
samtidigt som vissa ärenden om utskrivning från så gott som samtliga
sinnessjukhus överflyttats från denna till lokala nämnder vid sjukhusen.
Olägenheterna av en centraliserad skriftlig handläggning av ärenden av
denna typ torde icke behöva utvecklas. Det vore dessutom ur olika synpunkter
olyckligt att hänföra de skolbarn, som det här framför allt kommer
att röra sig om, till samma nämnd som bl. a. prövar ärenden om utskrivning
av kriminalpatienter. Med hänsyn härtill bör sinnessjuknämnden ej få bli
besvärsinstans i dessa ärenden; förslag härom avvisades f. ö. av riksdagen
1944. Av samma skäl bör det icke heller komma i fråga att anförtro uppgiften
åt sinnessjukhusens lokala utskrivningsnämnder, vilket eljest i och
för sig kunde anses ligga nära till hands.
Även länsstyrelserna har förts fram som lämpliga organ för handläggningen
av dessa ärenden. Med hänsyn till vad förut sagts om organets sammansättning
skulle emellertid en sådan ordning innebära att lekmän och
vissa sakkunniga skulle ingå i länsstyrelsen, något som uppenbarligen icke
hör genomföras för en förhållandevis så begränsad uppgift som denna. Jag
kan därför icke tillstyrka detta förslag.
Den närmast till hands liggande lösningen torde i stället vara den som
förordats i ett stort antal yttranden över det senaste betänkandet i ämnet,
nämligen att anförtro uppgiften åt landstingets styrelse för undervisningen
och vården av de efterblivna (centralstyrelsen). Utredningen har avvisat
tanken härpå med hänvisning till att en sådan ordning knappast skulle ge
tillräckliga garantier för en självständig, objektiv prövning, varvid den
syltar på att styrelsen även skulle handha ledningen och förvaltningen av
anstalterna och primärt besluta i vissa intagningsfrågor. I sistnämnda del
3 -Bilutng till riksdagens protokoll 1 itö ''i. it sand. 2 avd. AV 27.
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
kommer jag emellertid icke att följa utredningens förslag och vad konflikten
med styrelsens övriga åligganden angår, så kan olägenheterna härmed
elimineras om nu ifrågavarande uppgifter, såsom bl. a. landstingsförbundet
förordat, lägges på en särskild delegation inom styrelsen.
Genom en sådan ordning behövde någon ny myndighet icke tillskapas,
men organet skulle likväl utan omfattande ingrepp i landstingets bestämmanderätt
kunna ges en för uppgiften lämplig storlek. I övrigt skulle denna
ordning ha de fördelar, som onekligen är förenade med att landstingets egen
styrelse beslutar också i dessa ärenden. Jag vill särskilt peka på den erfarenhet
av olika sociala frågor i allmänhet och sinnesslövårdens i synnerhet,
som bör ha samlats i de nuvarande styrelserna och väl kommer att
överföras till de nya, samt vidare på det ökade intresse för en god anstaltsorganisation
och vårdstandard, som bör följa av att ledamöterna i in- och
utskrivningsärenden får kontakt med de efterblivnas konkreta, personliga
problem.
På anförda skäl vill jag förorda, att dessa ärenden skall handläggas av
en delegation inom landstingets centralstyrelse. I enlighet med vad förut
sagts bör i delegationen ingå — förutom lämpligt antal av centralstyrelsen
inom sig utsedda ledamöter -— en lagfaren person, om möjligt en domare.
Erforderlig medicinsk och pedagogisk sakkunskap torde få tillföras delegationen
i samma ordning som utredningen föreslagit för anstaltsnämndens
del. Frågorna om dessa sakkunnigas ställning, om delegationens storlek och
om vem som bör vara ordförande kommer att behandlas i specialmotiveringen.
Jag övergår härefter till frågan om och i vilken utsträckning undervisningen
och vården av de efterblivna skall vara kostnadsfri
för den enskilde. I denna del har jag redan förut framhållit den orättvisa
som ligger i den nuvarande ordningen, enligt vilken vården av de »bildbara»
barnen är kostnadsfri medan de föräldrar, som har ett »obildbart»
barn med allt vad detta innebär, dessutom måste betala vårdavgifter för
barnet, som f. n. vid de enskilda hemmen uppgår till mellan 1 900 och 3 000
kronor om året. Det råder också så gott som fullständig enighet om att
denna orättvisa nu bör undanröjas, så att icke endast de särskolepliktiga
utan även övriga efterblivna under 21 år får kostnadsfri undervisning och
vård. Jag vill förorda att en uttrycklig bestämmelse härom införes i lagen.
Däremot torde det icke finnas anledning att nu införa fri vård för de
vuxna efterblivna. Behöver dessa vård på sinnessjukhus, måste en viss
vårdavgift erläggas. Härtill kommer att med nuvarande regler om folkpension
åt anstaltsvårdade en ordning med kostnadsfri vård förknippad
med rätt för anstalten att uppbära folkpensionen kan medföra vissa icke
önskvärda konsekvenser. Vårdavgifter bör därför utgå för de vuxna efterblivna
å vårdanstalt på samma sätt som gäller för de sinnesslöa på sinnessjukhus.
En erinran härom bör upptagas i lagen.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
35
Den centrala tillsynen.
Departementschefen anför i propositionen:
»Frågan om vilken myndighet som bör svara för den centrala tillsynen
över skolor och anstalter för psykiskt efterblivna har länge varit omtvistad
och är — som framgår av den nyss lämnade redogörelsen för de
olika förslagen på området — alltjämt aktuell. Visserligen har statsmakterna
så sent som föregående år tagit ställning till frågan, i det att
riksdagen då biföll en på tillsynskommitténs förslag grundad proposition
med vissa förslag om den centrala tillsynen. I enlighet med riksdagens
beslut har därefter i administrativ väg bestämts, att varje skola
och anstalt inom ifrågavarande vårdgren skall ha en huvudtillsynsmyndighet
och uppgiften uppdelats mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Jag uttalade emellertid vid framläggandet av nämnda proposition,
att jag i princip delade vissa vid remissbehandlingen framförda synpunkter
om fördelarna av en i möjligaste mån enhetlig organisation inom
sinnesslövården. Anledningen till att jag likväl icke föreslog en koncentration
av ansvaret hos en myndighet var att jag ville avvakta ett ställningstagande
till 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag. Ej heller denna
utredning har emellertid tagit ställning till frågan i vidare mån än att den
avvisar väckta förslag om att anförtro den centrala tillsynen åt socialstyrelsen
eller åt ett särskilt samarbetsorgan. Utredningen vill överlämna åt
Kungl. Maj :t att fördela uppgifterna i fråga om den centrala tillsynen
mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen. I yttrandena framför myndigheter
och organisationer i stort sett samma synpunkter som i den tidigare
diskussionen.
För egen del anser jag fortfarande, att ansvaret för undervisningen och
vården av de psykiskt efterblivna helst bör i så stor utsträckning som möjligt
ligga på en myndighet. Med hänsyn till de förhållanden, tillsynen avser,
synes härvid endast skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen kunna
komma i fråga; varje annan myndighet skulle behöva förstärkas med
pedagogisk och medicinsk sakkunskap med eu viss utbyggnad av den
centrala organisationen som följd. Sannolikt skulle man för övrigt knappast
kunna undvika att låta vissa områden ligga kvar hos någon av de
nuvarande huvudtillsynsmyndigheterna. Jag syftar särskilt på tillsynen över
externatskolorna, vilken med hänsyn till sambandet med folkskolan och
speciellt dess hjälpklassorganisation rimligen bör förbli hos skolöverstyrelsen.
I sistnämnda förhållande ligger i själva verket även ett skäl mot
att över huvud taget nu binda sig för en huvudtillsynsmyndighet för hela
vårdgrenen. Externatskolorna skall upptagas i landstingens planer och jag
har förut i olika sammanhang understrukit vikten av att denna del av särskolan
förstärkes. Vid planeringen måste inom de olika landstingsområdena
ske en avvägning mellan externat- och internatundervisningens krav
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
och dessa kommer i sin tur att få vägas mot behoven för vårdgrenen i
övrigt. Det är knappast lämpligt att låta detta ske utan medverkan av den
högsta skolmyndigheten. Och att i detta sammanhang lämna medicinalstyrelsen
utanför med dess stora erfarenhet på detta och närstående vårdområden
vore uppenbart orimligt. Jag delar alltså icke socialstyrelsens mening
att det vore högst oändamålsenligt att flera centrala myndigheter
skulle förhandla med landstingen om planerna utan anser en sådan ordning
nödvändig.
Frågan kommer i ett annat läge då den grundläggande planeringen avslutats.
Då har också erfarenhet vunnits av den ännu endast en kort tid
prövade ordningen med en huvudtillsynsmyndighet för varje anstalt. Om
dessa erfarenheter är goda, kan det finnas anledning att frångå den principiella
ståndpunkten, att en myndighet bör centralt svara för hela vårdgrenen.
I varje fall synes de otillräckliga erfarenheterna på denna punkt
utgöra ett skäl för att t. v. lämna frågan öppen.
På i huvudsak dessa skäl vill jag tillstyrka den av 1951 års sinnesslövårdsutredning
förordade lösningen att lämna frågan öppen eller med
andra ord att den sedan ett halvår prövade ordningen kan få gälla tills
vidare. I lagen bör sålunda stadgas, att överinseendet över undervisningen
och vården av de psykiskt efterblivna skall ankomma på skolöverstyrelsen
och medicinalstyrelsen med den fördelning mellan dessa myndigheter av
uppgifter och befogenheter, som Konungen bestämmer. Härvid torde den
nuvarande fördelningen sådan den fastslagits i kungörelsen den 30 juni
1952 (nr 552) t. v. i stort sett böra bibehållas. Då mera genomgripande
ändringar i denna ordning torde kräva en annan personalorganisation,
torde sådana icke kunna genomföras utan riksdagens medverkan.»
Specialmotivering.
Av den i propositionen åberopade specialmotiveringen må här återges
följande.
2 §.
Departementschefen:
»Då i 2 § stadgas att landstingen svarar för att i 1 § första stycket nämnda
barn och vuxna inom landstingsområdet får undervisning och vård enligt
lagen, avses härmed endast att helt allmänt angiva omfattningen av landstingens
ansvar. Att uttryckligen stadga att ansvaret endast avser den som
är mantalsskriven inom området anser jag icke påkallat, särskilt som någon
sådan precisering icke finns i 1944 års lag, som på denna punkt är
likalydande med förslaget. Stadgandet bör icke i och för sig kunna tagas
till intäkt för krav från ett landsting på ett annat att erlägga vårdavgif
-
37
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
ter för alla på förstnämnda landstings anstalter intagna, som är mantalsskrivna
inom det senare landstingets område. Hithörande frågor torde
liksom motsvarande inom sjukvården få ordnas genom överenskommelser
mellan landstingen, varvid mantalsskrivningen synes vara en lämplig norm.
Av samma skäl bör staten icke kunna kräva att landstingen omedelbart
tar emot alla på sinnessjukhus intagna efterblivna, som icke faller under
undantagsbestämmelsen i 4 §.»
5 §•
Departementschefen:
»Jag har i det föregående i huvudsak tagit ställning till de frågor rörande
anstaltsorganisationen, som icke bör överlämnas till huvudmännen att
själva bedöma. Bestämmelserna har i departementsförslaget upptagits i
5 §, fördelade på två moment.
1 mom. 1, som avser särskolor, har några delvis förut berörda jämkningar
och tillägg gjorts i den av 1951 års utredning förordade lagtexten
för att ytterligare markera externatundervisningens betydelse samt tillgodose
vissa önskemål i remissyttrandena. Beteckningen särskola bör användas
såsom en lämplig sammanfattande benämning på alla skolor för
de enligt lagen skolpliktiga efterblivna, vare sig skolan anordnats som
externat eller som internat. Vid småbarnshemmen inom särskolan bör finnas
en avdelning för sysselsättning och övning under sakkunnig ledning
av de härför lämpade barnen. Avdelningen synes kunna benämnas förskola.
Inom internatet torde särskolans olika avdelningar i allmänhet komma
alt hållas samlade i en anstalt. Hinder bör emellertid ej möta att ordna
en yrkeshemsavdelning i anslutning till arbetshem för praktisk utbildning
av sådana elever, som bäst passar för t. ex. jordbruksarbete eller
enklare tempoarbete. — Observationsplatser bör även kunna ordnas vid
externat. Härigenom torde ett förslag om observationsavdelningar i anslutning
till hjälpskolan kunna i viss mån tillgodoses, då externatklasser
och hjälpklasser kan förläggas till samma lokaler.
Även andra momentet har jämkats på några punkter i enlighet med yrkanden
i remissyttrandena. Självfallet är det, som där jämväl påpekats,
värdefullt att externa arbets- och sysselsättningsplatser anordnas även för
de vuxna efterblivna. Någon bestämmelse härom synes dock icke böra upptagas
i lagen. Huvudmännen torde likväl komma att vidtaga alla anordningar,
som kan minska behovet av anstaltsvård.»
0 §.
Departementschefen:
»I likhet med 1946 och 1951 års sinnesslövårdsutredningar anser jag, att
inom varje landstingsområde bör finnas en av landstinget utsedd styrelse
38 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. För att skilja denna
styrelse från de lokala styrelser, som kan finnas t. ex. för enskilda anstalter
och kanske även i något fall för en landstingsanstalt, bör den benämnas
centralstyrelse. Dess första uppgift bör vara att planlägga och samordna
den anstaltsvård och öppna vård, som enligt lagen åvilar landstinget,
samt leda de för sådant ändamål av landstinget drivna skolorna, anstalterna
och organen för den öppna vården. Häri innefattas självfallet även
en allmän tillsyn över förhållandena och den sociala omvårdnaden på anstalterna.
Att såsom ifrågasatts koppla in länsstyrelserna eller någon annan
lokal myndighet för denna tillsyn skulle enligt min mening innebära en
överorganisation. Visserligen har de kommunala barnavårdsnämnderna och
länsstyrelserna liknande uppgifter i fråga om landstingens barnavårdsanstalter,
men där rör det sig dock om en verksamhet, som står i ett mera
intimt samband med dessa myndigheters övriga uppgifter i fråga om barnavården.
Spörsmålet torde dock få övervägas ånyo då barnavårdskommitténs
förslag föreligger.
Centralstyrelsen bör även ha tillsyn över vissa enskilda anstalter. I allmänhet
bör detta gälla anstalter, som finns upptagna i landstingets plan.
Med hänsyn till landstingets subsidiära ekonomiska ansvar för dessa anstalter
kommer centralstyrelsen sannolikt, oavsett någon föreskrift om
tillsyn, att få mycket att göra med anstalternas förhållanden. Det finnes
då ingen anledning att, som bl. a. tillsynskoinmittén och 1951 års sinnesslövårdsutredning
tänkt sig, anförtro denna tillsyn åt särskilda nämnder.
Närmare bestämmelser om densamma torde få meddelas i administrativ
väg.
Några bestämmelser om centralstyrelsens sammansättning bör icke upptagas
i lagen. Det torde med förtroende kunna överlämnas åt huvudmännen
att utse lämpliga män och kvinnor för de svåra och grannlaga uppgifter,
som åvilar dessa styrelser. I och för sig bör hinder icke möta att landstingens
förvaltningsutskott görs till centralstyrelse. Med hänsyn till den
arbetsbörda, styrelsen och särskilt de ledamöter, som ingår i dess delegation
för handläggning av utskrivningsfrågor, sannolikt kommer att få,
torde det dock vara olämpligt att lägga uppgifterna på förvaltningsutskottet.
»
20 §.
Departementschefen:
»Bestämmelserna i 20 § om när definitiv utskrivning kan ske är hämtade
från 21 § i 1951 års utrednings förslag och kräver ingen särskild
motivering. Jag vill dock erinra om att elev eller patient vid särskola eller
vårdanstalt, som intages på sinnessjukhus eller annan i 1 § andra stycket
avsedd statsanstalt, självfallet skall omedelbart definitivt utskrivas.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 39
Utskottet.
Såsom tidigare nämnts är sinnesslövården endast delvis reglerad i lag.
Sinnessjuklagen den 19 september 1929 är visserligen tillämplig även på
sinnesslöa och får i detta hänseende betydelse beträffande sådana psykiskt
efterblivna som behöver vård på vanligt sinnessjukhus eller någon av de
statliga anstalter för vård av sinnesslöa, som enligt lagen förklarats vara
sinnessjukhus. Sinnessjuklagen innehåller emellertid inga regler om ansvaret
för vården. En speciell lagstiftning om sinnesslövård utgör lagen den
30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa. Sistnämnda
lag avser dock endast bildbara sinnesslöa barn. Lagen innehåller en bestämmelse
att landstingen och städerna utanför landsting skall vara huvudmän
för undervisningen och vården av dessa barn, men detta stadgande
har icke satts i kraft. Alltjämt saknas en reglering av sinnesslövården i
dess helhet, avseende även de obildbaras och de äldre bildbaras vård. Trots
att laglig skyldighet icke förelegat har landstingen och nämnda städer i
stor utsträckning tagit sig an sinnesslövården. Likväl torde fog finnas för
det i propositionen gjorda påståendet att denna vårdgren på det hela taget
är eftersatt. Att avsaknaden av en laglig reglering rörande skyldigheten
att anordna vården och rörande kostnaderna medverkat härtill torde vara
uppenbart. Belysande är i detta hänseende ett i propositionen återgivet
yttrande av Svenska landstingsförbundet, att under de senaste åren stor
ovisshet gjort sig gällande rörande statens och landstingens förpliktelser
och angående utformningen av vårdorganisationen samt att bl. a. denna
ovisshet medfört att föga gjorts för att bygga ut och utveckla vården.
Beträffande det aktuella behovet av vårdplatser har 1946 års sinnesslövårdsutredning
gjort vissa beräkningar, vilka emellertid torde vara ganska
osäkra. På grundval av de direkta registreringarna av klientelet har utredningen
emellertid kunnat konstatera en brist på omkring 4 000 platser,
som i första band bör fyllas.
I vttrandena över nämnda utrednings betänkande har behovet av eu
reform av sinnesslövården i syfte att få till stånd en mera ändamålsenlig
organisation och avhjälpa den omfattande platsbristen över lag vitsordats.
Utskottet finner för sin del det klart framgå att ett behov av en laglig reglering
av sinnesslövården i dess helhet föreligger.
På de av departementschefen angivna skälen finner utskottet att en ny
lagstiftning bör begränsas till att avse den sinnesslövård, som icke äger
rum å sinnessjukhus eller staten tillhöriga anstalter för efterblivna. Likaså
finner utskottet lämpligt att inom den sålunda angivna ramen lagreglerna
för såväl bildbara som obildbara upptages i en och samma författning.
En av huvudfrågorna vid en reform av nu angiven omfattning är givetvis
var ansvaret för de efterblivnas undervisning och vård bör ligga. I propositionen
har föreslagits, att den sinnesslövård, som faller inom lagstill
-
40
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
ningens ram, skall åvila landstingen och de landstingsfria städerna, dock
med undantag för vården av vissa asociala och svårskötta efterblivna, vilken
liksom hittills i regel skall omhänderhas av staten. Som skäl har bl. a. anförts
att enligt 1944 års lag huvudmannaskapet för en betydande del av
vårdgrenen, nämligen såvitt avser de bildbara barnen, lagts på landstingen
och nämnda städer, att av dessa ägda anstalter omfattar över 90 procent av
befintliga skolplatser och nära 50 procent av vårdplatserna samt att den
nödvändiga upprustningen knappast kan väntas ske lika snabbt i statens
som i landstingens och de landstingsfria städernas regi. Utskottet anser
naturligt och lämpligt att frågan om det praktiska handhavandet av undervisningen
och vården löses på sätt som föreslagits, lin förutsättning är
givetvis att statsbidrag utgår. Regler om sådant bidrag föreslås i den till
innevarande års riksdag avlämnade propositionen nr 124, vilken hänskjutits
till statsutskottet.
Beträffande de principiellt viktiga frågorna om lagstiftningens omfattning
och ansvarsfördelningen vill utskottet alltså tillstyrka förslaget. Vad
angår de närmare detaljerna har utskottet funnit sig kunna i det väsentliga
godtaga den föreslagna lagtexten. Beträffande vissa spörsmål har utskottet
funnit anledning uttala följande.
I 2 § fastslås landstingens huvudmannaskap då där stadgas, att det åligger
landsting att svara för att de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet
erhåller undervisning och vård enligt lagen och med stöd därav meddelade
föreskrifter. Jämlikt 25 § skall motsvarande gälla beträffande stad
som ej deltar i landsting. I motiveringen till 2 § har departementschefen
framhållit att syftet med det nämnda stadgandet endast varit att helt allmänt
angiva omfattningen av landstingets ansvar och att det icke ansetts
påkallat att uttryckligen begränsa ansvaret till personer som är mantalsskrivna
inom landstingsområdet. Enligt departementschefens mening bör
hithörande frågor, liksom motsvarande inom sjukvården, ordnas genom
överenskommelser mellan landstingen, varvid mantalsskrivningen torde
vara en lämplig norm. I anledning härav vill utskottet framhålla vikten
av att sådana överenskommelser ingås, att tvister mellan huvudmännen
om ansvaret icke behöver uppstå. Beträffande normen för ansvarsfördelningen
må påpekas, att förslagets 16 § om överflyttning av särskole- eller
vårdfall på grund av ändrad mantalsskrivningsort tydligen utgår från att
mantalsskrivningen bör vara avgörande. Enligt utskottets mening är detta
också det lämpligaste.
I motionerna anföres, att lagen borde äga tillämpning även på i Sverige
kvrkobokförda utländska medborgare. Enligt utskottets mening torde utan
uttryckligt stadgande här i riket fast bosatta utlänningar vara likställda
med svenska medborgare i fråga om de förmåner som lagen bereder. Till
stöd för denna uppfattning kan åberopas departementschefsuttalanden i
propositionen nr 136 till 1950 års riksdag (s. 44) beträffande sjukhusvård
41
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
i allmänhet och i statsverkspropositionen till 1942 års riksdag (V: 213—215)
angående kostnadsfri vanförevård. Vidare kan nämnas att Kungl. Maj :t
genom beslut den 29 december 1949 förklarat att hinder icke möter för
tillämpning av kungörelsen den 15 juni 1944 angående statsbidrag till förebyggande
mödra- och barnavård in. fl. kungörelser å utländska kvinnor
och barn, som är bosatta och kyrkoskrivna i Sverige. Vad angår i 10 och
11 §§ förevarande lagförslag stadgad särskoleplikt och skyldighet att underkasta
sig vård kan nämnas, att enligt ett regeringsrättsavgörande (RÅ 1951
s. 173) vanlig skolplikt föreligger för här i riket kyrkobokfört utländskt
barn i skolåldern.
Med avseende å 2 § tredje stycket framhålles i motionerna att man bör
beakta möjligheten av att landsting vid upprättande av föreskriven plan
kan däri upptaga ett erforderligt antal platser vid annat landstings särskola
och att detta särskilt torde vara av nöden beträffande de mindre
landstingsområden, där barnantalet icke motiverar upprättandet av en
egen yrkesavdelning. Även utskottet vill understryka nödvändigheten av
att landstingen samarbetar med varandra vid lösandet av undervisningsoch
vårdfrågorna. Sådant samarbete kan ske såväl genom att landsting
förenar sig om gemensamma anordningar som genom att ett landsting vid
sina skolor och anstalter upplåter platser åt ett annat landsting.
Tidigare har nämnts att enligt förslaget vissa asociala och särskilt svårskötta
efterblivna skall vara undantagna från landstingens vårdnadsansvar.
Bestämmelser härom meddelas i 4 §, mot vilken utskottet icke har någon
erinran. Meningen är att de liksom f. n. huvudsakligen skall tas om hand
på statliga anstalter. I motionerna framhålles i anslutning till 4 §, att Vipeholms
sjukhus — den enda statliga institution som är avsedd för svårskötta
psykiskt efterblivna — ständigt är överbelagt och att möjligheterna att dit
få överföra patienter från landstingsanstalterna f. n. är praktiskt taget
inga. Om den nya lagen skall kunna tillämpas, bör därför frågan om en
utbyggnad av platsantalet för de svårskötta snarast möjligt tas upp till
behandling. — Utskottet vill instämma i att det är angeläget att vårdmöjligheterna
för ifrågavarande kategori utvidgas. Enligt vad utskottet inhämtat
avser statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande att inom
kort framlägga förslag till utbyggnad av anstaltsorganisationen för vård av
de svårskötta psykiskt efterblivna, och det torde få antagas att en sådan
utökning också skall komma till stånd inom en snar framtid.
Beträffande anstaltsorganisationen för den landstingen och de landstingsfria
städerna åvilande sinnesslövården innehåller lagförslaget, såsom
departementschefen framhåller, blott huvuddragen. Dessa återfinnes i 5 §.
Detaljerna får huvudmännen bestämma själva. 1 fråga om de olika skoloch
anstaltsforiner som bör finnas för skilda kategorier efterblivna anser
utskottet förslaget lämpligt utformat. Utskottet finner det riktigt alt ej samtliga
regler härom gjorts tvingande utan att eu viss frihet för huvudmän
-
42 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
nen att välja kommer att finnas. Särskilt må framhållas betydelsen av att
bestämmelserna medger att i stället för den nya anstaltsformen ålderdomshem
för efterblivna får anordnas särskilda platser för åldringar vid
arbetshem. Utskottet kan ansluta sig till vad departementschefen anfört
angående olika möjligheter att anordna åldringsvården.
Förslaget intar i princip den ståndpunkten, att den externa undervisningen
och vården givits företräde framför den interna, där så är möjligt.
Detta har kommit till uttryck såväl i 5 § som i senare paragrafer, bl. a.
dem som handlar om intagning och öppen vård. I fråga om särskolorna
säges i 5 § 1 inom. uttryckligen att externatundervisningen skall komma
1 första hand. Vad angår vårdfallen stadgas i 2 mom. av samma paragraf,
att där så finnes lämpligt daghem — alltså ett slags externat — skall inrättas
för efterblivna barn samt vid vårdhem anordnas sysselsättningsavdelning.
Sådana sysselsättningsavdelningar kan, vilket också framhållits
av departementschefen, tjäna såsom externat för efterblivna som är i öppen
vård. Beträffande den kategori efterblivna, för vilken arbetshemmen är
avsedda, innehåller 2 mom. emellertid ingen uttrycklig bestämmelse om
att externatplatser kan anordnas. Departementschefen anser det självfallet
att så bör kunna ske och anför att uttrycklig bestämmelse i ämnet icke är
erforderlig enär huvudmännen likväl torde komma att vidtaga alla anordningar
som kan minska behovet av anstaltsvård. I motionerna yrkas att i
2 mom. skall infogas bestämmelse om att, där så finnes lämpligt, bör inrättas
externa arbets- och sysselsättningsavdelningar för de under punkten
a) i samma moment nämnda kategorierna efterblivna. Utskottet anser
liksom motionärerna att ett uttryckligt stadgande i frågan är värdefullt
och förordar därför att paragrafen förses med ett tillägg av angiven innebörd.
Även beträffande den för varje landstingsområde centrala ledningen
av undervisningen och vården fastställes blott huvuddragen i lagen. Detta
sker i 6 §, i vilken ges allmänna bestämmelser om centralstyrelsen och
den delegation inom densamma, som skall ta befattning med vissa ärenden
om inskrivning, utskrivning m. in. Utskottet har intet att erinra mot bestämmelserna.
I motiveringen anför departementschefen, att några bestämmelser
om centralstyrelsens sammansättning icke ansetts böra ges i lagen
utan att det bör kunna med förtroende överlämnas åt huvudmännen att
utse lämpliga män och kvinnor för dessa uppgifter. I och för sig har hinder
icke ansetts böra möta mot att ett landstings förvaltningsutskott göres till
centralstyrelse, men departementschefen anför som sin mening att med
hänsyn till den arbetsbörda, som styrelsen och särskilt de ledamöter som
ingår i delegationen sannolikt kommer att få, det dock torde vara olämpligt
att lägga uppgifterna på förvaltningsutskottet. — Utskottet anser visserligen,
att det skäl som sålunda anförts mot att förvaltningsutskottet utgör
centralstyrelse icke med samma styrka gör sig gällande inom mindre
43
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
landstingsområden. Då emellertid vissa mindre landsting kan antagas
komma att förena sig om gemensamma anordningar för sinnesslövården
och gemensam centralstyrelse, uppkommer i dessa fall icke frågan om att
göra förvaltningsutskott till centralstyrelse. Vad det främst kommer an på
i fråga om centralstyrelsens sammansättning är uppenbarligen att förvärva
lämpliga och intresserade personer för de uppgifter som ankommer på en
centralstyrelse.
I 12 § meddelas regler om den anmälan, som skall föregå psykiskt efterblivens
inskrivning vid särskola eller vårdanstalt. Beträffande barn, varmed
här avses person under 18 år, stadgas i tredje stycket att barnavårdsnämnd
har skyldighet att, där förhållandena så påkallar, verka för att
psykiskt efterblivna barn erhåller vård enligt lagen samt att nämnden i
vissa angivna fall äger göra anmälan om inskrivning. Enligt paragrafens
sista stycke skall beträffande den som fyllt 18 år motsvarande skyldigheter
och befogenheter tillkomma fattigvårdsstyrelsen. Anledningen till att i
sistnämnda fall en annan myndighet kopplas in är enligt departementschefens
uttalande att enligt barnavårdslagen barnavårdsnämndens befogenheter
i fråga om ungdomar över 18 år är begränsade till ett speciellt, här
i allmänhet ej aktuellt klientel. — De fall, då fråga uppkommer om att
anmäla en person som fyllt 18 år till inskrivning såsom psykiskt efterbliven,
kan antagas bli tämligen sällsynta; regelmässigt torde anmälan
ske långt tidigare, vanligen vid skolålderns början. Med avseende på de
fall, då inskrivning av så gamla personer likväl ifrågakommer, vill utskottet
erinra om att paragrafens avfattning icke torde betaga barnavårdsnämnden
rätt att göra anmälan beträffande sådana, som nämnden enligt barnavårdslagen
omhändertagit för skyddsuppfostran; de kategorier som härvid
kan komma i fråga är sådana i åldern mellan 18 och 21 ar som omfattas
av beskrivningen i 22 § d) sistnämnda lag. Rätten torde i dessa fall grundas
å 36 § barnavårdslagen, som stadgar att barnavårdsnämnden, därest omhändertaget
barn till följd av bl. a. sinnessjukdom eller annan andlig brist
eller svaghet är i behov av särskild vård, skall vidtaga erforderliga åtgärder
för att bereda barnet dylik vård å därför lämpad anstalt eller annorstädes.
— För övrigt må här framhållas vikten av att barnavårdsnämnden och
fattigvårdsstyrelsen samarbetar i fråga om personer, som passerat 18-årsgränsen
och därmed enligt förevarande paragraf övergått trån barnavårdsnämndens
kompetensområde till fattigvårdsstyrelsens.
Enligt förslaget skall inskrivning avse antingen särskola eller vårdanstalt.
Sedan inskrivningen skett eller i samband med densamma avgöres
var den efterblivne skall placeras. Härvid kan ifrågakomma särskola —
inrättad för externatundervisning eller såsom internat — eller vårdanstalt
eller öppen vård av olika slag. För tveksamma fall kan före inskrivning
förekomma intagning för observation å observationsavdelning eller
observationsplats vid särskola. Vidare kan provisorisk intagning a vård
-
44
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
anstalt ske i avbidan på beslut om inskrivning vid sådan anstalt. De rättssäkerhetsgarantier
mot oriktig inskrivning och placering av de psykiskt
efterblivna, som anordnas enligt förslaget, består i att prövningen skall
verkställas av sakkunniga instanser — olika för olika fall ■— samt att för
vissa fall fordras samtycke av den efterblivne eller hans vårdnadshavare
eller förmyndare. Utskottet anser att reglerna härom är lämpligt utformade
men vill kraftigt understryka vikten av att omflyttningar icke i
onödan företas av ifrågavarande för miljöbyte särskilt känsliga barn och
ungdomar.
Beträffande tillsynen över dem som placerats i öppen vård innehåller
lagförslaget endast vissa grunddrag: särskild övervakare kan tillsättas och
vissa föreskrifter kan meddelas. Det är givetvis av största vikt att övervakningen
göres effektiv, särskilt så, att den övervakade erhåller hjälp med
att finna sig till rätta i samhället. Utskottet vill förorda att i de tillämpningsföreskrifter
till lagen, som avses skola meddelas i administrativ ordning,
erforderliga föreskrifter om övervakning intas.
Om utskrivning från särskola eller vårdanstalt meddelas bestämmelser
i 20 och 21 §§. I vissa fall är enligt 20 § slutlig utskrivning obligatorisk.
Bl. a. skall vid särskola eller vårdanstalt inskriven, som befinnes icke längre
kunna hänföras till någon av de i 1 § nämnda grupperna psykiskt efterblivna,
omedelbart slutligt utskrivas. Härom anför departementschefen i
motiveringen, att elev eller patient vid särskola eller vårdanstalt, som tas
in på sinnessjukhus eller annan i 1 § andra stycket avsedd statsanstalt,
självfallet skall omedelbart definitivt utskrivas. I motionerna yttras, att
i sådant fall lämpligheten av omedelbar definitiv utskrivning kunde ifrågasättas.
Det hände icke sällan att en elev eller patient under en period av
svår oro måste vårdas på sinnessjukhus. Ofta kunde vårdtiden där bli
ganska kort, kanske endast en eller annan månad, varefter återplacering
på särskola eller vårdanstalt skedde. Med en definitiv utskrivning följde
då vid återintagning ett nytt ansökningsförfarande och vad därmed sammanhängde.
I en dylik situation borde därför försöksutskrivning från särskolan
eller vårdanstalten ske till dess på sinnessjukhuset sjukdomens art
och långvarighet kunnat utrönas. Ett sådant förfarande skulle förenkla
möjligheterna att vid behov göra en snabb överflyttning såväl till sinnessjukhus
som åter till anstalten. — Utskottet instämmer med motionärerna
i att en dylik överflyttning bör kunna ske på ett enkelt sätt utan onödiga
formaliteter. Av den för hela lagen grundläggande bestämmelsen i 1 § andra
stycket, att den som är intagen på sinnessjukhus eller statlig sinnesslöanstalt
är undantagen från lagens tillämpning, synes emellertid följa att
den som sålunda intages — även om det sker för kort tid — icke längre
kan vara inskriven vid särskola eller vårdanstalt enligt lagen. Definitiv
utskrivning synes därför böra ske. För återintagning på skola eller anstalt
enligt förevarande lag krävs följaktligen ny inskrivning. Sådan torde emel
-
45
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
lertid då kunna ske utan större omgång; ny läkarundersökning är tydligen
onödig, och fallet är ju sedan tidigare känt för den som prövar inskrivningsfrågan.
I 22 § förutsättes, att i administrativ ordning skall utfärdas föreskrifter
angående fullgörandet av den i paragrafen stadgade skyldigheten för huvudman,
som uppbär folkpension för intagen elev eller patient, att tillhandahålla
den pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp
för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. I anledning
härav vill utskottet framhålla önskvärdheten av att fickpengar i lämplig
omfattning tillhandahålles även andra intagna, som kan anses vara i behov
därav.
I 23 § meddelas besvärsbestämmelser. För det i 2 mom. reglerade fallet
av klagan över huvudtillsynsmyndighets beslut i vissa fall stadgas, att
ändring må sökas hos Kungl. Maj :t genom besvär, som skall ha inkommit
till inrikesdepartementet inom en månad från delfåendet. Emellertid har i
en efter förevarande proposition avlämnad proposition, nr 201, föreslagits
en lag om besvärslid vid talan mot förvaltande myndigheters beslut. Enligt
denna lag, som skall träda i kraft den 1 januari 1955, skall besvärstiden
vid dylik talan, om ej annat följer av lag eller författning, utgöra tre veckor
från det klaganden fick del av beslutet. Denna besvärstid, vilken redan
införts i kommunallagen och som återfinnes även i de till innevarande års
riksdag avlämnade förslagen till allmän förfogandelag och lag om nykterhetsvård,
synes böra gälla även i förevarande fall. Beträffande de fall som
avses i 1 mom. av paragrafen torde besvärstiden, såsom enligt förslaget,
böra vara obegränsad. Utskottet förordar att i 23 § 1 mom. direkt utsäges
att klagan ej är inskränkt till viss tid och att i 2 mom. bestämmelse om
besvärstid utelämnas, vilket innebär att allmänna regler om administiati\
besvärstid blir tillämpliga.
Den föreslagna lagen skall träda i kraft den 1 januari 19o5. Enligt stadgande
i övergångsbestämmelserna åligger det landsting att senast den 1
november 1954 eller den senare dag, som Kungl. Maj :t bestämmer, för fastställelse
inkomma med sådan plan som avses i 2 §. Utskottet vill icke
föreslå ändring beträffande dagen för ikraftträdandet. Enligt utskottets
förmenande kan det emellertid på sina håll komma att visa sig svårt för
landstingen att till den 1 november i år hinna upprätta och antaga plan
för ordnandet av undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna.
Bl. a. bör såsom tidigare framhållits förhandlingar och samarbete mellan
landstingen äga rum i anslutning till planernas upprättande. Utskottet
utgår ifrån att Kungl. Maj :t, om så finnes erforderligt, begagnar möjligheten
enligt lagen att förlänga tiden till efter den 1 november 1954.
Utöver vad nu sagts föranleder propositionen ingen erinran eller särskilt
uttalande från utskottets sida.
På grund av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,
46
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om undervisning och vård av
vissa psykiskt efterblivna — måtte för sin del antaga förslaget
med den ändring att 5 och 23 §§ erhåller följande
av utskottet föreslagna lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
5 §•
i mom. Särskola skall vara inrättad för externatundervisning eller såsom
internat.
Särskilda former av internat äro
a) småbarnshem med förskola för därför lämpade barn under skolåldern; -
b) skolhem med skola för allmän teoretisk och praktisk undervisning
för dem som enligt 10 § äro skolpliktiga vid särskola; samt
c) yrkeshem för särskolepliktiga, som efter undervisning i skolhem
anses böra erhålla yrkesundervisning.
I första hand skall, när förutsättningar härför föreligga, behovet av särskoleundervisning
tillgodoses genom externatskolor eller externatplatser
vid småbarnshem, skolhem och yrkeshem. För stad med minst 25 000 invånare
skall externatundervisning alltid vara anordnad.
1 anslutning till särskola skall för varje landstingsområde finnas observationsavdelning
eller observationsplatser för undersökning av barn, som
ifrågasättas behöva undervisning eller vård enligt denna lag.
2 mom. Särskilda former av vårdanstalter äro
a) arbetshem för arbetsföra efterblivna, som erhållit undervisning i
särskola men äro ur stånd att taga vård om sig själva, och med dem i
förståndsutveckling och arbetsförmåga likställda;
b) ålderdomshem för efterblivna, som vårdats eller kunnat vårdas i
arbetshem men icke längre äro arbetsföra;
c) vårdhem för efterblivna barn, som kunna antagas icke vara lämpade
för särskoleundervisning eller icke kunna tillgodogöra sig sådan undervisning;
samt
d) vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna, som icke kunna vårdas i
arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna.
I stället för ålderdomshem för I stället för ålderdomshem för
efterblivna må anordnas särskilda efterblivna må anordnas särskilda
platser för åldringar vid arbetshem.
Där så finnes lämpligt bör inrättas
daghem för efterblivna barn och vid
vårdhem anordnas sysselsättningsavdelning.
platser för åldringar vid arbetshem.
Där så finnes lämpligt bör inrättas
daghem för efterblivna barn samt
externa arbets- och sgsselsättningsavdelningar
för de under a) angivna
Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 47
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
efterblivna ävensom vid vårdhem anordnas
sysselsättningsavdelning.
23
1 mom. Klagan över beslut rörande
inskrivning eller intagning vid
särskola eller vårdanstalt, utskrivning
från sådan skola eller anstalt
eller rörande överflyttning från en
skola eller anstalt till annan ävensom
över beslut rörande den öppna
vården må föras hos vederbörande
huvudtillsynsmyndighet. Talan mot
beslut, varigenom inskrivning vägrats,
må fullföljas, förutom av den
som saken rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden
eller fattigvårdsstyrelsen.
2 mom. Har huvudtillsynsmyndigheten
förklarat, att någon skall
inskrivas vid särskola eller vårdanstalt
eller intagas å vårdhem, eller
lämnat framställning om slutlig utskrivning
utan bifall, må ändring i
beslutet sökas hos Konungen genom
besvär, som skola hava inkommit till
inrikesdepartementet inom en månad
från det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.
Övriga av huvudtillsynsmyndigheten jämlikt
må icke överklagas.
Huvudtillsynsmyndighetens beslut går i verkställighet utan hinder av
att klagan föres.
B. att motionerna 1:361 och 11:466 måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.
§•
1 mom. Klagan över beslut rörande
inskrivning eller intagning vid
särskola eller vårdanstalt, utskrivning
från sådan skola eller anstalt
eller rörande överflyttning från en
skola eller anstalt till annan ävensom
över beslut rörande den öppna
vården må föras hos vederbörande
huvudtillsynsmyndighet. Sådan klagan
vare ej inskränkt till viss tid.
Talan mot beslut, varigenom inskrivning
vägrats, må fullföljas, förutom
av den som saken rör, av skolstyrelsen,
barnavårdsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen.
2 mom. Har huvudtillsynsmyndigheten
förklarat, att någon skall
inskrivas vid särskola eller vårdanstalt
eller intagas å vårdhem, eller
lämnat framställning om slutlig utskrivning
utan bifall, må ändring i
beslutet sökas hos Konungen genom
besvär, som skola ingivas till inrikesdepartementet.
1 mom. meddelade beslut
Stockholm den 27 april 1954.
DAVID NORMAN.
48
Andra lagutskottets utlåtande nr 27.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, fru
Svenson, herrar Axel E. Svensson, Lundgren, Huss och Grönkvist;
från andra kammaren: fru Västberg, herrar Hagård, Carlsson i Bakeröd,
fröken Höjer, fru Sjöstrand, fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje
och fru Eriksson i Ängelholm.
Reservation
av herr Huss.
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 54
405277