Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

1

Nr 22.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m. dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 januari 1954 dagtecknad proposition, nr 60, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om yrkesskadeförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §.

Försäkring enligt denna lag är dels obligatorisk och dels frivillig.

Den obligatoriska försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten men
må på villkor som nedan sägs i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag,
som bildats för sådant ändamål och för vars förbindelser delägarna svara
med obegränsad personlig ansvarighet. Frivillig försäkring tecknas i riksförsäkringsanstalten
eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttrycket försäkringsinrättning, avses därmed
riksförsäkringsanstalten eller bolag som nyss nämnts.

1 -—Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 2 avd. Nr 22.

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

2 §.

Besvär och ansökningar prövas enligt vad nedan stadgas av försäkringsrådet,
som jämväl i övrigt har att med uppmärksamhet följa försäkringens
tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets organisation och verksamhet bestämmas
av Konungen med riksdagen.

Obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

3 §.

Varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är, såvida ej annat föranledes
av vad i 4 eller 5 § sägs, försäkrad för yrkesskada.

I den mån Konungen så förordnar skall den, som åtnjuter undervisning
vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår yrkesutbildning
eller förberedande sådan utbildning eller deltager i praktisk yrkesorientering,
vid tillämpningen av denna lag anses som arbetstagare, ändå att han
ej är i tjänst hos annan.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,
genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. I
fall som avses i andra stycket anses den, som driver anstalten eller genom
vilkens försorg undervisningen eljest anordnas, såsom arbetsgivare.

4 §.

Från försäkringen undantages arbetstagare, som är gift med arbetsgivaren.

Jämväl arbetstagare, som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make och som varaktigt lever i
hushållsgemenskap med arbetsgivaren, är undantagen från försäkringen,
dock endast såvida arbetstagaren ej är sjukpenningförsäkrad enligt 7 §
lagen om allmän sjukförsäkring. Med släktskap likställes adoptivförhållande.

Utföres arbetet för två eller flera arbetsgivares gemensamma räkning,
skall vad i första och andra styckena är stadgat om undantag från försäkringen
icke äga tillämpning, med mindre förutsättningarna därför äro uppfyllda
i förhållande till envar av arbetsgivarna.

5 §.

Konungen äger från försäkringen undantaga arbetstagare, som äro anställda
hos staten eller kommun och som på grund härav tillförsäkrats ersättningar
vid yrkesskada vilka finnas väsentligen motsvara försäkringsförmånerna.

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Konungen äger ock meddela sådana från lagens bestämmelser avvikande
föreskrifter som finnas böra gälla i anledning av att arbetstagare, vilka äro
anställda hos annan än staten, på grund av sin anställning äro tillförsäkrade
pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av yrkesskada
eller andra mot försäkringsförmånerna svarande förmåner, som helt eller
delvis bekostas av staten.

6 §.

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall i arbetet;

b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan
av ämne eller strålande energi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom
olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,
ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat eller
ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg
eller av buller eller smitta.

Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller
därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål.

Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom
skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses städse
hava uppkommit genom olycksfall.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från
arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med
arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig,
anses ej såsom yrkesskada.

7 §•

Har arbetstagare, som ådragit sig skada, varit utsatt för olycksfall i
arbetet, skall orsakssamband anses föreligga mellan olycksfallet och skadan,
såvida icke övervägande skäl tala däremot.

Vad som nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om arbetstagaren
i arbetet varit utsatt för inverkan, som avses i G § första stycket b) eller c).

8 §•

Yrkesskada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket,
anses hava inträffat den dag skadan yppades.

9 §.

Med årlig arbetsförtjänst avses, där ej annat följer av vad nedan sägs,
det belopp, vartill försäkrads inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet,
vid tid då skada inträffar kan antagas uppgå för år räknat.

Har hushållsarbete i hemmet hindrat försäkrad att utföra förvärvsarbete
i full utsträckning, skall efter vad som prövas skäligt hushållsarbetet likställas
med förvärvsarbete. Värdet av hushållsarbetet i hemmet ävensom inkomst
av förvärvsarbete för egen räkning må ej beräknas högre än som
motsvarar i orten gängse avlöning för liknande arbete för annans räkning.
Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas
efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

För försäkrad, som vid tiden för skadans inträffande ej fyllt tjugufem
år, skall den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för
tid efter det han uppnår nämnda ålder eller av livränta till efterlevande beräknas
till det belopp, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan,
med hänsyn till arten av hans sysselsättning vid tiden för skadans inträffande,
antagas hava kommit att uppgå vid denna ålder, därest skadan ej
inträffat. På motsvarande sätt skall, om den försäkrade ej fyllt tjuguett år,
hans sannolika inkomst vid tjuguett års ålder läggas till grund för bestämmande
av ersättning till honom för tid mellan tjuguett och tjugufem års
ålder och, om den försäkrade ej fyllt aderton år, hans sannolika inkomst
vid aderton års ålder läggas till grund för bestämmande av ersättning till
honom för tid mellan aderton och tjuguett års ålder.

Undergår försäkrad vid tiden för skadans inträffande yrkesutbildning,
må den årliga arbetsförtjänsten icke bestämmas till lägre belopp än det,
vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antagas hava uppgått,
om han, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt avbrutit yrkesutbildningen
och i stället ägnat sig åt dylikt arbete. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning därest den försäkrade vid den senare tidpunkt,
som enligt tredje stycket skall vara avgörande för arbetsförtjänstens beräkning,
skulle hava ägnat sig åt yrkesutbildning, om skadan ej inträffat.

Åtnjöt försäkrad i anledning av tidigare skada pension, livränta eller
annan ersättning, skall efter vad som finnes skäligt sådan ersättning anses
såsom inkomst av förvärvsarbete vid bestämmande av livränta till efterlevande.

Har försäkrad, som ådragit sig skada genom långvarig inverkan av sådan
beskaffenhet som avses i 6 § första stycket b) eller c), först avsevärd tid
efter skadans yppande varaktigt upphört att arbeta i verksamhet, i vilken
fara föreligger för dylik skada, må den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande
av ersättning för tid efter arbetsavbrottet icke beräknas till lägre
belopp än som skolat fastställas, om skadan yppats vid tiden för arbetsavbrottet.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten icke till ettusentvåhundra kronor,
skall den beräknas till detta belopp. Överstiger den årliga arbetsförtjänsten
femtontusen kronor, tages överskjutande belopp icke i beräkning.

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

10 §.

Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsförmågan
skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej
blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete
utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Var den skadade vid skadans
inträffande behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas jämväl
härtill.

Drabbas försäkrad, som genom yrkesskada fått sin arbetsförmåga varaktigt
nedsatt med mindre än en tiondel, av ny yrkesskada, skall den tidigare
skadan anses hava orsakats av samma händelse, som orsakat den senare
skadan.

Därest den skadade undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar
till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga
att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans
nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen
medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av
arbetsförmågans nedsättning efter utbildningstidens slut må, om utbildningen
kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan,
skälig hänsyn tagas härtill.

Ersättningar.

11 §.

För tid till och med nittionde dagen efter den då yrkesskada inträffar,
dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta, (samordningstid)
äger den skadade, såframt han är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad
därom är stadgat i nämnda lag.

Är den skadade under samordningstiden eller del därav ej försäkrad enligt
lagen om allmän sjukförsäkring, skall för sådan tid till honom utgivas
ersättning enligt denna lag med belopp, som han skulle hava ägt uppbära
i sjukhjälp från allmän sjukkassa, därest han omfattats av den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada under samordningstiden behov av sjukvård utom
riket eller tandläkarvård eller sådana särskilda hjälpmedel, som avses i
12 §, skola erforderliga kostnader härför, utgifter för nödiga resor inräknade,
ersättas enligt denna lag, i den mån ersättning icke utgår enligt lagen
om allmän sjukförsäkring. Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om kostnader
för särskild vård, som på försäkringsinrättningens begäran lämnas
den skadade.

12 §.

Föranleder yrkesskada efter samordningstidens utgång behov av läkar-,
tandläkar- eller sjukhusvård eller av läkemedel, skola erforderliga kost -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

nader härför ävensom nödiga utgifter för resor ersättas av försäkringsinrättningen.
Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling
med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig
behandling, som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas
utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas
för annan lämplig vård.

Ersättning skall ock utgå för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel
till lindrande av menliga följder av skadan, såsom kryckor, konstgjorda
lemmar och glasögon. Erfordras förnyelse av dylika hjälpmedel
må, när skäl därtill prövas föreligga, kostnaden härför ersättas genom ett
årligt belopp, som svarar mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen,
eller genom ett belopp för en gång, motsvarande kostnadens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fastställas av Konungen.

13 §.

Förorsakar olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter samordningstidens
utgång sjukdom, äger den skadade uppbära hel sjukpenning för
varje dag, sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan, och halv sjukpenning
för varje dag, arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt
med minst hälften.

Sjukpenningens storlek bestämmes, där ej annat följer av vad i femte
stycket sägs, av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn
till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass
framgå av följande tabell:

S j ukpenningklass

nr

Den skadades årliga arbetsförtjänst
uppgår

Beloppet av hel sjukpenning

till

kr.

men ej
till

kr.

för tid t. o. m. den
månad under vilken
den skadade fyller
67 år
kr.

för tid därefter

kr.

i

1800

3

3

2

1800

2 400

4

4

3

2 400

3 000

5

5

4

3 000

3 600

6

5

5

3 600

4 200

7

6

6

4 200

5 000

8

6

7

5 000

5 800

9

7

8

5 800

6 800

10

7

9

6 800

8 400

12

8

10

8 400

10 200

14

9

11

10 200

12 000

16

10

12

12 000

14 000

18

11

13

14 000

—

20

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. ''

Halv sjukpenning utgör hälften av hel sjukpenning.

Sjukpenning må ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med lägre
nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt 22 §
lagen om allmän sjukförsäkring, och ej heller med lägre belopp än som
skolat utgå i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort
yrkesskada. För tid, beträffande vilken livränta, som tillerkänts den skadade,
enligt 16 § första stycket andra punkten icke må uppbäras, må hel
sjukpenning jämte barntillägg, som avses i 14 §, icke utgå med lägre belopp
än som motsvarar livräntan för dag räknad.

14 §.

Har skadad, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
ett eller flera hemmavarande barn, vilka äro sjukvårdsförsäkrade såsom
barn till honom, skall utgivas barntillägg till sjukpenningen. Barntillägg
till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två kronor för
tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt för dag.
Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av belopp som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, därest den skadade har annat
barn, som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt enligt lagen
om allmän sjukförsäkring, såframt den skadade är underhållsslcyldig beträffande
barnet och styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg
må dock ej utgivas för barn, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn
till make med vilken den skadade sammanlever. Ej heller må barntillägg
utgå för tid, beträffande vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära
barntillägg för barnet.

Är den skadade icke försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
skall barntillägg enligt vad ovan stadgats ändock utgivas, därest sådant
tillägg skolat utgå om den skadade varit försäkrad enligt nämnda lag.

15 §.

För tid, då yrkesskada föranleder sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning
utgivas hempenning.

Hempenning utgår, där ej annat följer av vad nedan i tredje stycket
stadgas, för dag med belopp, motsvarande den sjukpenning som eljest skolat
utgå, minskat med tre kronor dock med högst hälften av sjukpenningens
belopp. Å hempenning skall utgivas barntillägg enligt vad i 14 § sägs.

För skadad kvinna, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring
och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenningen
utgöra minst tre kronor för dag. Sådan kvinna skall tillika äga uppbära
barntillägg till hempenning med två kronor, såframt hon ej enligt 14 §
är berättigad till barntillägg med högre belopp. Vad i sistnämnda lagrum
är stadgat för fall att den skadade ej är försäkrad enligt lagen om allmän

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

sjukförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i detta
stycke.

I övrigt skall vad i denna lag sägs om sjukpenning gälla även hempenning.

16 §.

Har olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter upphörande av därav
förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel,
utgives under tiden livränta till den skadade. Medför samma olycksfall
eller inverkan ånyo sjukdom, på grund varav sjukpenning skall utgå, äger
den skadade dock icke uppbära livräntan under sjukdomstiden. Livräntan
beräknas på grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst, i förekommande
fall nedsatt efter vad i tredje stycket sägs, (ersättningsunderlaget)
samt utgar för tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju
år, med belopp som för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: en mot
graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad
med en tolftedel av detta, och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än tre tiondelar: den
del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av
nedsättningen.

För tid från och med månaden näst efter den, under vilken skadad fyllt
sextiosju år, utgör livräntan tre fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan
skall beräknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst,
som icke överstiger 7 200 kronor, till hela sitt belopp, den del av
arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 800 kronor, till tre fjärdedelar
och den del därav, som överstiger 10 800 kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas
föreligga, besluta att livränta eller del därav eller livränta för viss tid skall
utbytas mot ett belopp för en gång, motsvarande högst de utbytta livräntebeloppens
kapitalvärde enligt beräkningsgrunder som fastställas av
Konungen.

17 §.

Är försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid ur stånd att reda
sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning eller livränta under
tiden med vårdbidrag. Sådant bidrag utgår dock ej under tid, då han på
grund av skadan åtnjuter sjukhusvård. Bidragets storlek bestämmes, när
den skadade är intagen på vårdhem eller annan anstalt, med hänsyn till
vårdavgiftens storlek och eljest med hänsyn till vårdbehovets omfattning.

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Vid bidragets bestämmande skall hänsyn jämväl tagas till förmån, som
den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter jämlikt lagen om folkpensionering.
Bidraget må ej sättas högre än till fem kronor för dag, om den
skadade uppbär sjukpenning, och ettusenåttahundra kronor för år, om han
uppbär livränta.

18 §.

Arbetstagare, som på anmodan av den försäkringsinrättning, vari han är
försäkrad, eller med dess samtycke under någon tid avhåller sig från arbetet
i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår, återuppstår eller förvärras,
äger, såvida omständigheterna ej föranleda till annat, under tiden
uppbära skälig ersättning, motsvarande högst hel sjukpenning jämte barntillägg.

19 §.

Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, skall försäkringsinrättningen
utgiva begravningshjälp med sexhundra kronor och, enligt vad i
20—23 §§ sägs, för år beräknade livräntor till efterlevande.

20 §.

Änka efter den avlidne äger uppbära livränta, så länge hon lever ogift.
Livräntans belopp skall för tid till och med den månad, under vilken änkan
fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel och för tid därefter en fjärdedel
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde makarna åtskilda efter vunnen
hemskillnad, skall livränta dock ej utgå till änkan med mindre hon
enligt dom eller avtal var berättigad till underhåll av den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta efter samma grunder som angivits i
första stycket utgå till ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock till kvinna,
som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom
eller var havande med barn till honom. Har kvinna som nu nämnts varit
gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande man eller, om han
är avliden, i egenskap av efterlevande till honom uppbära livränta, pension
—- annan än folkpension — skadestånd eller annan därmed jämförlig ersättning,
som skall upphöra att utgå därest hon ingår nytt äktenskap, skall
för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån, henne tillkommande
livränta enligt detta stycke minskas med vad som svarar mot värdet av förmånen.
Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan äger uppbära i
livränta efter man, med vilken hon tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till livränta enligt första eller andra stycket upphör, därest den
efterlevande avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever
med annan.

10

Andra lagutskottets utltåande nr 22.

Efterlämnar den som avlidit änkling och kommer denne genom dödsfallet
att sakna erforderligt underhåll, skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livränta
må dock utgå endast så länge änklingen lever ogift samt må för tid till och
med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, motsvara högst
en tredjedel och för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnas årliga
arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva bidrag till förutvarande make, äger
denne, så länge bidraget skolat utgå, erhålla livränta med belopp, som motsvarar
bidraget. Livräntan må dock för tid till och med den månad, under
vilken den berättigade fyller sextiosju år, motsvara högst en tredjedel och
för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera livränteberättigade och skulle enligt ovan angivna beräkningsgrunder
livräntornas sammanlagda belopp överstiga en tredjedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola livräntorna, så länge anledningen
härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda
andel av den årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i denna paragraf, utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår han äktenskap före fyllda sextio år, utgives ett
belopp för en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan, beräknad utan
hänsyn till stadgandena i nästföregående stycke och i 23 §.

21 §.

Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller sexton år uppbära
livränta med belopp, som motsvarar en sjättedel av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst. Är barnet efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, skall livräntan utgå,
så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan fortfar, dock
längst till den dag barnet fyller tjuguett år. Till barn, som var adopterat av
annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas, med mindre
adoptanten samt, om han var gift, hans make vid tiden för dödsfallet voro
ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot barnet. Ej heller skall
livränta utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal,
som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst
belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger samma rätt till livränta som eget barn.

Var den avlidne gift, skall med eget barn likställas jämväl makens barn
i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn, såvida barnet stod
under makens vårdnad; dock skall livränta till barn som nu nämnts ej
utgå efter kvinna, med mindre barnet genom hennes frånfälle kommer att
sakna erforderligt underhåll.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 11

22 §.

Kommer den avlidnes fader, moder eller adoptant att till följd av dödsfallet
sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin återstående
livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, dock högst motsvarande en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.

23 §.

Skulle enligt de i 20—22 §§ angivna beräkningsgrunderna samtliga livräntor
till efterlevande överstiga fem sjättedelar av det i 16 § angivna ersättningsunderlaget,
skola livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar,
nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda andel av
ersättningsunderlaget; dock skola livräntor till efterlevande, som avses i
20 och 21 §§, utgå före livräntor till efterlevande, varom sägs i 22 §.

24 §.

Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas
att han avlidit till följd av yrkesskada, skola till hans efterlevande utbetalas
livräntor enligt vad i 20—23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen är dock
berättigad att såsom villkor för utbetalningen fordra förklaring på heder
och samvete av efterlevande, att han saknar varje underrättelse om den
försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans
förmyndare.

Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv eller hava avlidit av annan
orsak än yrkesskada, upphör rätten till livränta.

25 §.

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund
av egen utfästelse skyldig att vid yrkesskada utgiva avlöning, pension eller
annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av skadan,
eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning
eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än som sägs i 1 §,
avdrages från ersättning enligt denna lag vad i anledning av skadan för
motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen
eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen
utgår. Sådant avdrag må dock endast äga rum, om arbetsgivaren, på grund
av understödet, enligt 38 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,
samt, i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller
på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet till
minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske med större belopp
än som skäligen kan anses svara mot dennes bidrag. För understöd vid
sjukdom och begravning, vilket utgives av arbetsgivaren, må, ändå att motsvarande
lindring i försäkringsavgiften ej skett, avdrag göras, i fråga om
understöd vid begravning dock med högst trehundra kronor; och äger

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

arbetsgivaren utfå vad som på grund av sålunda utgivet understöd avdragits
från ersättningen enligt denna lag.

Såsom understöd, varom sägs i första stycket, skall ej anses pension,
som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid
eller eljest av annan anledning än skadan. Pension, som utgår vid
arbetsoförmåga till följd av skadan eller till efterlevande, må ej anses såsom
sådant understöd till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar
av den livränta, som, vårdbidrag till den skadade oräknat, tillkommer den
skadade eller efterlevande. Till sådan framtida höjning av pensionen, som
tillförsäkrats ersättningstagaren vid ökning i levnadskostnaderna, skall
hänsyn icke tagas vid avdrags bestämmande.

Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd från
sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i författning
eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits,
att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av yrkesskada, skall
vid tillämpningen av första stycket lönen, till den del densamma motsvarar
den skadade tillerkänd dylik livränta, anses utgöra understöd på grund av
skadan; dock må livräntan utgå om och i den mån särskilda förhållanden
föranleda därtill.

Understöd i form av naturaförmåner uppskattas efter de regler, som
tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga,
prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag
å ersättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

26 §.

Har skadad från allmän sjukkassa uppburit ersättning, som skolat utgivas
av försäkringsinrättning, skall, därest förhållandet kommer till inrättningens
kännedom, vad som utgivits från kassan avdragas från ersättning,
som i anledning av skadan tillkommer honom enligt denna lag, samt
det avdragna beloppet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension eller bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn eller lagen samma dag om
bidrag till änkor och änklingar med barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen
avdrag göras i den mån ersättningen skolat föranleda minskning
av pensionen eller bidraget. Belopp, som avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till pensionsstyrelsen.

27 §.

Ersättning enligt denna lag utgår icke i anledning av skada, som försäkrad
uppsåtligen åsamkat sig.

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Livränta utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt
den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, medverkat till
brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.

28 §.

Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §, må skäligen
nedsättas, såframt den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande
av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom,
eller, sedan skadan inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt
eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till
ersättning.

Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift,
som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder
av skadan givits av försäkringsinrättningen eller arbetsgivaren eller läkare,
och har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller
höggradig nedsättning av arbetsförmågan, må ock skälig nedsättning ske
av ersättning som avses i första stycket.

Livränta till efterlevande må skäligen nedsättas, såframt denne annorledes
än i 27 § sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken straff
genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller medvetet eller av grov
vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande,
som är av betydelse för rätten till livräntan.

29 §.

Framställning om ersättning enligt denna lag skall göras inom två år,
beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser, i
fråga om begravningshjälp från dagen för dödsfallet samt såvitt angår annan
ersättning från den dag då den försäkrade guldit det belopp, för vilket
ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon att uppbära ersättning inom sex månader efter det försäkringsinrättningen
meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning
av ersättningen vägras.

30 §.

Är någon, som har rätt till sjukpenning, barntillägg eller livränta, icke
svensk medborgare och är han ej bosatt i riket, äger försäkringsinrättningen
att med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning
till honom utgiva ett belopp för en gång, motsvarande högst femtio och
minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde. Ersättningen må ock,
utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas mot ett belopp för en
gång om femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte som nu nämnts ägt
rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grund av skadan.

Har skadan medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare
och ej bosatt i riket, utgår begravningshjälp allenast om dödsfallet skett

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

inom tre månader efter skadans inträffande och livränta till efterlevande,
som ej är svensk medborgare, allenast om denne vid tiden för skadans inträffande
var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen, under
förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i visst
land.

Anmälan om yrkesskada.

31 §.

Underrättelse om inträffad yrkesskada skall ofördröjligen lämnas till den
arbetsgivare, hos vilken den skadade var anställd vid tiden för skadans
inträffande. I fråga om skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller
tredje stycket och som yppats först efter det den skadade upphört att vara
utsatt för inverkan av den art som orsakat skadan, skall underrättelsen
dock lämnas till den arbetsgivare, hos vilken den skadade senast var utsatt
för dylik inverkan. Finnes någon, som å arbetsgivarens vägnar förestår
arbetet, må underrättelsen i stället lämnas till honom.

32 §.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare, som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom om inträffad yrkesskada, är skyldig att
enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anmäla skadan till den
allmänna sjukkassa, i vilken den skadade är försäkrad, eller, om den skadade
ej är försäkrad i allmän sjukkassa, till den försäkringsinrättning, som
jämlikt 33 § skall utgiva ersättning i anledning av skadan. I sistnämnda fall
skall, där så kan ske utan oskälig omgång eller kostnad, den som avgiver
anmälan tillse, att läkarintyg angående skadans beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där skadan medfört döden, angående dödsorsaken snarast
möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän sjukkassa, som mottagit anmälan enligt första stycket, skall enligt
de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anskaffa läkarintyg, varom
sägs i första stycket, samt översända anmälan jämte intyget och erforderliga
kompletterande upplysningar till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf, skall utfärdas å formulär, som
fastställes av medicinalstyrelsen. Nödiga utgifter för dylikt intyg så ock
för annat intyg, som erfordras för bestämmande av ersättning eller för
prövning huruvida ersättning skall utgå, gäldas av försäkringsinrättningen.

Utbetalning av ersättning m. m.

33 §.

Ersättning skall utgivas av den försäkringsinrättning, i vilken den skadade
var försäkrad vid tiden för skadans inträffande. År fråga om skada,
som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket och som yppats

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

först efter det den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den
art som orsakat skadan, skall ersättningen dock utgivas av den försäkringsinrättning,
där den skadade senast var försäkrad medan han var utsatt
för dylik inverkan.

Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättning skall
utgå, utgives ersättningen från riksförsäkringsanstalten med rätt för anstalten
att, därest ersättningsskyldigheten sedermera finnes åvila annan
försäkringsinrättning, av denna erhålla gottgörelse för vad som utgivits
från anstalten.

34 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om skadan, skall
inrättningen bestämma den ersättning som skall utgivas samt, där så finnes
påkallat, vidtaga åtgärder för vård av den skadade.

Därest det ej genast kan avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall,
om sannolika skäl äro därtill, ersättning utgivas provisoriskt. Kan ej beloppet
av sjukpenning eller livränta genast bestämmas, utgives provisoriskt
skäligt belopp. Ersättning som nu sagts utgives utan återbetalningsskyldighet
för fall, att ersättningen sedermera bestämmes till lägre belopp
eller ersättning finnes icke böra utgå.

35 §.

Beslut om ersättning skall meddelas så snart det kan ske och lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Därest väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som voro avgörande
för beslut om ersättning till skadad, äger försäkringsinrättningen upptaga
ärendet till ny prövning. Ersättning för förfluten tid må dock ej minskas
eller indragas.

36 §.

Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag men
må utbetalas i förskott för högst en månad.

Livränta, som ej utgår i form av ett belopp för en gång, utbetalas, såvida
ej annat överenskommes med livräntetagaren, för varje månad, räknat
från den dag rätten till livränta inträtt, å månadens första dag. I den mån
livränta finnes böra för viss tid, under vilken anpassning efter skadans
verkningar beräknas inträda, utgå med högre belopp än för tiden därefter,
må utbetalningen ske enligt föreskrifter som meddelas av försäkringsrådet.

Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt 12 § andra
stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana bestämmelser, som
må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att ersättningen användes för
det därmed avsedda ändamålet.

Annan ersättning än sådan som avses i första, andra och tredje styckena
utbetalas så snart det kan ske.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Förskottsvis utgiven ersättning för tid, under vilken rätten till ersättning
upphör eller ersättningen minskas, må icke till någon del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp, som skall utbetalas, ej å helt
tiotal ören, avrundas det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande
belopp.

Angående sättet för utbetalningen förordnar Konungen.

37 §.

Försäkringsinrättningen äger att, om anledning föreligger härtill, i stället
för sjukpenning eller livränta eller del därav bereda den, som är hemfallen
åt dryckenskap eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i
naturaförmåner.

Försäkringsavgifter m. m.

38 §.

Avgift för försäkringen skall av försäkringsinrättningen bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för att täcka den risk, som försäkringen
avser, med tillägg i fråga om försäkring i bolag, som avses i 1 §, av ett
belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt skyldig
att utgiva understöd, för vilket enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes
försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade
försäkringsrisken. I fråga om annan arbetsgivare än staten må dock sådan
lindring i försäkringsavgiften ej äga rum, med mindre arbetsgivaren begär
det och, där så finnes erforderligt, för utgivande av understödet ställer
säkerhet, som försäkringsinrättningen godkänner.

Användes arbetstagare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,
svara de för försäkringsavgiften en för alla och alla för en.

39 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i
anstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande
fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag som
sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt att till statsverket erlägga bidrag
till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje räkenskapsår
efter årets utgång på tid och sätt, som bestämmes av Konungen,
med belopp motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna,
beräknade utan hänsyn till avdrag, som sägs i 25 §, för de försäkringar
som under räkenskapsåret tagits i bolaget.

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsverket. I fråga om kostnaderna för förvaltningen
av den i 41 § omförmälda fonden gäller dock vad därom är särskilt
stadgat.

40 §.

Envar är skyldig att på begäran lämna försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten
uppgift, som erfordras för att bedöma huruvida han är
pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Arbetsgivare skall på begäran till försäkringsrådet samt, där försäkringen
äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten lämna sådan
uppgift om arbetet och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt
om arbetstagarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som erfordras
för att bestämma försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I den utsträckning försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten prövar
nödigt för ändamål, som avses i första eller andra stycket, åligger det
uppgiftsskyldig att på begäran för granskning tillhandahålla försäkringsrådet
eller riksförsäkringsanstalten förda avlöningslistor, handelsböcker
eller motsvarande anteckningar jämte därtill hörande handlingar. Granskningen
skall såvitt möjligt ske så, att den icke medför hinder i den uppgiftsskyldiges
verksamhet, samt skall, om han så begär och det lämpligen
kan ske, verkställas hos honom. Handelsböcker och andra handlingar, som
överlämnats för granskning, skola återställas utan dröjsmål. Meddelande
om resultatet av granskningen skall lämnas snarast.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten äga, i den mån så finnes
erforderligt för ändamål som avses i andra stycket, att hos myndighet, som
enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra
undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller
att, där så påkallas av särskilda omständigheter, själva företaga sådan
undersökning.

41 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv för
försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts belopp
skall, även där beloppet bestämts provisoriskt, utan hinder av förd
klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse
från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående debitering och uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
samt om utbetalning till anstalten av dylika avgifter bestämmer
Konungen med riksdagen.

Försäkringsavgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder
vilka bestämmas av Konungen med riksdagen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 2 avd. Nr 22.

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

42 §.

Har arbetstagare, vilken ådragit sig skada genom inverkan som avses i
6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket, under den tid han varit
utsatt för dylik inverkan varit försäkrad enligt denna lag i mer än en försäkringsinrättning,
skall kostnaden för ersättning i anledning av skadan
fördelas mellan inrättningarna i förhållande till den tid försäkringen i
envar av dem omfattat. Därest skadan med säkerhet kan anses ådragen
under bestämt arbete eller bestämd tid, är dock försäkringsinrättning, vari
arbetstagaren icke under nämnda arbete eller tid varit försäkrad, befriad
från att deltaga i kostnaden. Vad i detta stycke sägs skall ej gälla, där inrättningarna
överenskommit om annan fördelning av kostnaden.

Försäkringsinrättningarna må ock överenskomma om viss fördelning av
kostnad, som föranledes av stadgandet i 10 § andra stycket.

Vissa särskilda bestämmelser.

43 §.

Angående försäkring i bolag, som avses i 1 §, skall, förutom vad eljest är
stadgat i denna lag och lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse,
gälla följande.

Försäkringen skall meddelas för kalenderår samt må ej träda i kraft
förrän vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket försäkringen
meddelats; den som under löpande kalenderår blir arbetsgivare må dock
meddelas försäkring för återstoden av året.

I den mån ej försäkringsrådet annorlunda medgivit, anses försäkringen
omfatta samtliga arbetstagare, för vilka arbetsgivaren är försäkringspliktig.

Där bolag beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur bolaget,
skall uppgift härom lämnas till riksförsäkringsanstalten.

Bolag skall för varje kalenderår inom åtta månader efter årets utgång
till riksförsäkringsanstalten lämna uppgift om delägarna i bolaget, av dem
anlitade arbetstagare, som omfattats av försäkringen i bolaget, och inträffade
yrkesskador ävensom i övrigt på begäran av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet lämna uppgift om delägare, försäkrade och yrkesskador.

Besvär.

44 §.

Över försäkringsinrättnings beslut i ärende angående försäkring enligt
denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola
hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden
erhållit kännedom om beslutet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 1Ö

Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsanstalten,
äger göra ansökan härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller ansökan ej gjorts,
till prövning upptaga ärende, som avses i denna paragraf,
över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.

Frivillig försäkring.

45 §.

Frivillig försäkring må meddelas

a) åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i riket, för arbetstagare
hos honom;

b) åt utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten;

c) åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen;
samt

d) åt varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom åt den,
som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket,
för egen del.

46 §.

Den frivilliga försäkringen skall, i den mån dess omfattning ej begränsats
i försäkringsavtalet, avse alla i eller utom arbete ådragna skador, som
orsakats av olycksfall eller inverkan som avses i 6 § och som icke omfattas
av den obligatoriska försäkringen; dock må den frivilliga försäkringen ej
avse skador, å vilka gällande föreskrifter om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring eller tjänstgöring i civilförsvaret,
äga tillämpning och ej heller skador, orsakade av krigsåtgärd
under krig vari riket befinner sig.

47 §.

I fråga om ersättning på grund av den frivilliga försäkringen skall gälla
vad som stadgats beträffande ersättning på grund av den obligatoriska försäkringen.
Från ersättning, som avses i 12—15 §§ och som belöper på tid
innan den skadade blivit berättigad till livränta, skall dock avdragas vad
som för motsvarande ändamål utgår i sjukhjälp från allmän sjukkassa.

I försäkringsavtalet må rätten till ersättning begränsas utöver vad som
följer av första stycket.

48 §.

I övrigt skall vad i 3—42 samt 44 §§ är stadgat om obligatorisk försäkring
i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande den frivilliga
försäkringen; och skall därvid vad som sagts om arbetsgivaren i stället
avse försäkringstagaren.

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Särskilda bestämmelser.

49 §.

Avtal om ersättning på grund av försäkring enligt denna lag är utan
verkan mot den ersättningsberättigade, med mindre annat angives i lagen.

50 §.

Fordran å ersättning, som innestår hos försäkringsinrättning, må ej för
gäld tagas i mät.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan den ersättningsberättigade
äger lyfta ersättningen.

51 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad
att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som till
följd av skadan må tillkomma honom.

Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit i ersättning för skada
äger inrättningen återkräva av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
vållat skadan eller, där denna uppkommit i följd av trafik med
motorfordon som avses i 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon, enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är
vållande till skadan eller ej. På grund av vad i detta stycke sägs skall
inrättningen dock äga att återkräva allenast vad den ersättningsberättigade
ägt utbekomma av den skadeståndsskyldige.

52 §.

På begäran av försäkringsinrättning eller försäkringsrådet må, till vinnande
av utredning i ärende angående försäkring enligt denna lag, vid
allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran
äga rum med den som saken rör. Ej vare någon skyldig att
inställa sig vid annan underrätt än den, inom vars område han vistas. Om
förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning till den som inställt sig för att höras
skall utgå efter vad rätten prövar skäligt och skall förskjutas, då försäkringsrådet
påkallat förhöret, av den försäkringsinrättning, som rådet bestämmer,
och eljest av den försäkringsinrättning, som begärt förhöret.
Ersättningen skall stanna å försäkringsinrättning. Uppkommer tvist mellan
försäkringsinrättningar angående vem som skall slutligt svara för
ersättningen, skall tvisten på yrkande av någon av inrättningarna avgöras
av försäkringsrådet.

53 §.

I den mån ej annorlunda särskilt stadgas äger bolag, som sägs i 1 §, ej
meddela annan försäkring än som avses i denna lag.

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

54 §.

Vad i 295 och 297 §§ lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse sägs
om försäkringsbolag skall, där Konungen för visst fall så bestämmer, i
fråga om övertagande från bolag helt eller delvis av försäkringsbestånd
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
ävensom denna lag i tillämpliga delar gälla riksförsäkringsanstalten; och
skall administrationsbo, som sägs i 296 § lagen om försäkringsrörelse,
omfatta även livräntor, som fastställas under administrationstiden, i följd
varav fordringsrätt, som avses i 2 mom. av sistnämnda paragraf, skall omfatta
jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor, ökat med en tjugondei av
samma värde.

55 §.

Med Konungens medgivande äger riksförsäkringsanstalten jämväl i annat
fall än som avses i 54 § övertaga annan åvilande skyldighet att utgiva
ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom.

56 §.

Den som på grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens ellei
försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med uppgift,
handling eller undersökning, som sägs i 40 §, må ej röja eller obehörigen
nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller,
där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande
eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

57 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något av
vad som åligger honom enligt 32 §, eller försummar någon att ställa sig
till efterrättelse vad i 40 § är föreskrivet eller att lämna uppgift, som stadgats
i 43 §, straffes med dagsböter.

Lämnar någon medvetet eller av grov vårdslöshet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt meddelande, straffes med dagsböter, där
ej brottet är i allmän strafflag belagt med straff.

Bryter någon mot vad i 56 § är stadgat, straffes med dagsböter eller
fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse
av målsäganden.

58 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse
med främmande makt om tillämpning av denna lag eller det andra
landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet inom det andra bedriver
verksamhet, i vilken arbetstagare användes.

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

59 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Lagens ikraftträdande m. m.

60 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955 men äger icke tillämpning
i fråga om skada, som inträffat dessförinnan, och ej heller i fråga om sådan
i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket avsedd skada, som
yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraftträdande varit
utsatt för inverkan av den art, som orsakat skadan.

Genom denna lag upphävas lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
samt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall ävensom
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av
järnvägs drift meddelade, ännu gällande bestämmelser om skyldighet för
ägare eller innehavare av järnväg att utgiva ersättning då i följd av järnvägs
drift någon, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete, under
förrättandet därav dödas eller skadas.

Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning å sådant ersättningsanspråk
på grund av olycksfall eller sjukdom, som ej till följd av vad i
första stycket sägs skall bedömas enligt den nya lagen. Rörande ersättningsanspråk,
som nu nämnts, skall dock tillämpas vad som stadgats i 29 §
första stycket nya lagen, därest enligt äldre bestämmelser rätten till ersättning
skulle förloras efter den nya lagens ikraftträdande.

61 §.

Vad i 10 § andra stycket är stadgat om tidigare yrkesskada skall gälla
även skada, som omfattas av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, där ej den tid, inom
vilken fordran på grund av den skadan skolat bevakas, gått till ända före
den 1 januari 1955.

62 §.

Vid tillämpning av 42 § första stycket skall medräknas jämväl tid före
den nya lagens ikraftträdande, i den mån så skolat ske enligt äldre bestämmelser,
om skadan yppats den 31 december 1954.

63 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla den bestämmelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

23

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att 11, 31, 38, 47 och 107 §§ lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

11 §•

Sjukkassa skall---— — — därav påkallas.

Ändring av — — — — — — ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsältrad
medlem lider av sjukdom, som
i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring
icke ändras, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till
följd av vad i 29 § stadgas.

Beslut angående--— — — —

31

Sjukhjålp enligt denna lag utgives
ej vid sjukdom, för vilken försäkrad
är berättigad till ersättning
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete eller i anslutning
till nämnda lag meddelade bestämmelser
om tillämpning av densamma
å arbetare, som användas till
arbete för statens räkning, lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl., förordningen samma
dag (nr 103) om sådan ersättning
åt fångar m. fl., lagen om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande
personer, förordningen den

Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem lider av sjukdom, som
i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring
icke ändras, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till
följd av vad i 29 eller 31 § stadgas,
delgivas denne.

§•

Drabbas någon, som är försäkrad
enligt denna lag, av skada, för vilken
han år obligatoriskt försäkrad
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
må för tid, som infaller efter
utgången av den i 11 § sistnämnda
lag omförmälda samordningstiden,
sjukhjälp enligt denna lag ej utgivas
med anledning av skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
må för tid efter det den
skadade blivit berättigad till livränta
enligt sagda lag sjukhjälp enligt
denna lag ej utgivas med anledning
av skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan
lag än lagen om yrkesskadeförsäk -

1 Senaste lydelse av lagen se SFS 1953: 569.

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

(Gällande lydelse:)

13 april 1940 (nr 213) om ersättning
av statsmedel i vissa fall för skada
till följd av olycksfall, som förorsakats
av krigsåtgärd, eller ock enligt
gällande föreskrifter om ersättning
i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
hemvårnstjånstgöring, tjänstgöring
i civilförsvaret eller fullgörande av
tjänsteplikt.

38

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget
skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i
penningar eller naturaförmåner, som
arbetsgivaren under året utgivit till
arbetstagare anställda hos honom.
Härvid skall hänsyn icke tagas till
arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tillläggssj
ukpenning, och ej heller till
arbetstagares lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år
räknat. För beräkning av naturaförmåner
skall gälla vad i 8 § sägs.
Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt lagen
om försäkring för olycksfall i
arbete, å särskild beräkning av arbetstagares
lön, skall den sålunda
beräknade lönen ligga till grund
jämväl vid beräkningen av bidrag
som i denna paragraf sägs.

Angående debitering-----

(Föreslagen lydelse:)
ring eller enligt särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
medför rätt till ersättning, som bestämmes
av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag varom
sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
utgives sjukhjälp enligt
denna lag endast i den mån sjukhjälpens
belopp överstiger vad som
i motsvarande hänseende utgår i sådan
ersättning.

§•

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget
skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i
penningar eller naturaförmåner, som
arbetsgivaren under året utgivit till
arbetstagare anställda hos honom.
Härvid skall hänsyn icke tagas till
arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tillläggssjukpenning,
och ej heller till
arbetstagares lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år
räknat. För beräkning av naturaförmåner
skall gälla vad i 8 § sägs.
Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt lagen
om yrkesskadeförsäkring, å särskild
beräkning av arbetstagares lön,
skall den sålunda beräknade lönen
ligga till grund jämväl vid beräkningen
av bidrag som i denna paragraf
sägs.

— därom förordnar.

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

47

Sjukpenningförsäkrad medlem,
som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst,
äger genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
han tillhör för erhållande av tillägg
till den sjukpenning, som utgives på
grund av den obligatoriska försäkringen.
Sådant tillägg må, där ej
annat följer av vad nedan i andra
stycket sägs, uppgå till högst så stort
belopp, att sjukpenningen jämte tilllägget
motsvarar sjukpenningen i
den sjukpenningklass medlemmen
skulle hava tillhört, därest hela hans
årsinkomst av förvärvsarbete utgjort
inkomst av tjänst. Ej må dock
någon vara frivilligt försäkrad så,
att då hel sjukpenning utgives sjukpenningtillägget
tillsammans med
de förmåner den försäkrade äger
uppbära enligt den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen och den
lön eller ersättning, vartill han eljest
må vara berättigad under sjukdom,
för dag räknat uppgår till högre
belopp än en fyrahundrafemtiondel
av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Sjukkassemedlems hustru —--

Försäkring för — ---—--

§•

Sjukpenningförsäkrad medlem,
som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst,
äger genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
han tillhör för erhållande av tillägg
till den sjukpenning, som utgives på
grund av den obligatoriska försäkringen.
Sådant tillägg må uppgå till
högst så stort belopp, att sjukpenningen
jämte tillägget motsvarar
sjukpenningen i den sjukpenningklass
medlemmen skulle hava tillhört,
därest hela hans årsinkomst av
förvärvsarbete utgjort inkomst av
tjänst. Ej må dock någon vara frivilligt
försäkrad så, att då hel sjukpenning
utgives sjukpenningtillägget
tillsammans med de förmåner den
försäkrade äger uppbära enligt den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen
och den lön eller ersättning,
vartill han eljest må vara berättigad
under sjukdom, för dag räknat uppgår
till högre belopp än en fyrahundrafemtiondel
av hans årsinkomst
av förvärvsarbete.

---denna lag.

föregått sjukperioden.

107

Allmän sjukkassa äger ej av den
som framkallat sjukdom hos annan
eller eljest i anledning av sjukdomen
är pliktig att gälda skadestånd
till försäkrad återkräva sina
utgifter för utgiven sjukhjälp.

År någon på grund av vällande
eller eljest pliktig att till försäkrad

§•

Äger någon rätt till sjukhjälp enligt
denna lag, är han ej därav hindrad
att göra gällande det anspråk på
skadestånd utöver sjukhjälpen, som
till följd av sjukdomen må tillkomma
honom.

Vad allmän sjukkassa enligt denna
lag utgivit i sjukhjälp äger kas -

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

(Gällande lydelse:)
gälda skadestånd i anledning av
sjukdomsfall, skall från skadeståndet
avräknas vad den försäkrade på
grund av den obligatoriska försäkringen
uppburit eller ägt uppbära
från allmän sjukkassa.

(Föreslagen lydelse:)
san återkräva av den som uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet
vållat sjukdomen eller, dår denna
uppkommit i följd av trafik med
motorfordon som avses i 2 § lagen
den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon, enligt lag år
skyldig att utgiva skadestånd evad
han är vållande till sjukdomen eller
ej. På grund av vad i detta stycke
sägs skall kassan dock äga att återkräva
allenast vad den sjukhjälpsbcråttigade
ägt utbekomma av den
skadeståndsskyldige.

Denna lag tråder i kraft den 1
januari 1955.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

27

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om

försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Denna lag —--—--driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning
å återförsäkring eller försäkring,
som meddelas av erkänd sjukkassa
eller av erkänd arbetslöshetskassa,
ej heller å avtal, som slutes
i enlighet med föreskrifterna i lagen
den 29 juni 1946 om frivillig statlig
pensionsförsäkring eller i lagen den
17 juni 1916 om försäkring för
olgcksfall i arbete.

Å trafikförsäkring--—---

Vad här stadgas äger icke tillämpning
å återförsäkring eller försäkring,
som meddelas av allmän sjukkassa
eller av erkänd arbetslöshetskassa,
ej heller å avtal, som slutes
i enlighet med föreskrifterna i lagen
om frivillig statlig pensionsförsäkring
eller i lagen om yrkesskadeförsäkring.

- särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1955.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1947: 467.

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

I samband med propositionen har utskottet förehaft 10 i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen ''

inom första kammaren
nr 402 av herr Andersson, Lars, m. fl.,
nr 404 av herrar Aastrup och Spetz,
nr 405 av herr Norling m. fl. och
nr 407 av herrar Svärd och Ewerlöf, samt
inom andra kammaren
nr 507 av herr Adolfsson m. fl.,
nr 517 av fru Nilsson m. fl.,
nr 518 av fröken Liljedahl m. fl.,
nr 519 av herr Königson m. fl.,
nr 522 av herrar Hjalmarson och Birke och
nr 523 av herr Hagård.

Av motionerna är följande likalydande, nämligen 1:402 och 11:507,
I: 404 och II: 518, I: 405 och II: 517 samt I: 407 och II: 522.

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena kommer att
lämnas i samband med behandlingen av de delar av propositionen, som
beröres av motionerna.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Till utskottet har i ärendet inkommit en den 20 februari 1954 dagtecknad
skrivelse från Svenska västkustfiskarnas centralförbund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års
yrkessjukdomsförsäkringslag och 1918 års fiskarförsäkringsförordning
fr. o. in. den 1 januari 1955 avlöses av en lag om yrkesskadeförsäkring.

Den nya yrkesskadeförsäkringen föreslås skola samordnas med den allmänna
sjukförsäkringen enligt de riktlinjer, som godkändes av 1953 års
riksdag i samband med att beslut fattades om sjukförsäkringsreformens
genomförande. Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade
och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada skall få
ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, den s. k.
samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden skall sjukhjälp
utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler på samma

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 29

sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta tiden
t. o. m. 90 :e dagen efter olycksfallsdagen eller, om yrkesskadan uppkommit
på annat sätt än genom olycksfall, efter dagen för skadans yppande.
Om skadan medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra
senast den dag, livränterätten inträder.

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen är avsedd att omfatta arbetstagarna,
men liksom enligt den nuvarande lagstiftningen skall yrkesutbildningselever
i viss utsträckning kunna av Kungl. Maj :t likställas med arbetstagare.

Genom samordningen har det blivit möjligt att borttaga vissa nu gällande
undantag i fråga om den obligatoriskt försäkrade personkretsen.
Det nuvarande undantaget för arbetstagare, som är familjemedlemmar till
arbetsgivaren, föreslås sålunda slopat för sådana familjemedlemmar —
utom arbetsgivarens hustru — som är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade
enligt sjukförsäkringslagen. Härigenom kommer bl. a. företagares
hemmavarande barn över 16 år att i regel vara obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade
då de utför arbete för familjefaderns räkning. Vidare föreslås
att försäkringsskyddet utvidgas så att det -— i motsats till vad som nu är
fallet — kommer att gälla även under arbete i det egna hemmet. Härigenom
kommer bl. a. hemindustriens arbetare att omfattas av försäkringen.

Även andra utvidgningar föreslås. Sålunda avses de s. k. färdolycksfallen
skola ersättas i något större utsträckning än hittills. Yrkessjukdomarna
skall vidare i väsentligt ökad omfattning vara ersättningsberättigande. Den
viktigaste nyheten i detta avseende innebär att sjukdomar, som orsakats
av arbetet och framkallats genom inverkan av något ämne, alltid skall
omfattas av försäkringen — och alltså inte såsom nu endast om ämnet
finnes upptaget i en i lagen fastställd förteckning.

Försäkringsförmånerna föreslås skola liksom nu avse läkarvård, tandläkarvård,
sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser m. in. samt sjukpenning,
invalidlivränta, efterlevandelivränta och begravningshjälp. Såväl sjukpenningen
som livräntorna skall till storleken vara beroende av den skadades
årliga arbetsförtjänst, vilken icke får beräknas till lägre belopp än
1 200 kr. (f. n. 900 kr.) eller till högre belopp än 15 000 kr. (f. n. 7 200 kr.).
Sjukpenningskalan anknytes till den vid 1953 års riksdag för sjukförsäkringen
antagna tabellen, vilket innebär att hel sjukpenning skall utgöra
lägst 3 kr. och högst 20 kr. om dagen. I enlighet med vad som beslutats
för sjukförsäkringens del skall sjukpenningen i förekommande fall förhöjas
med barntillägg om 1, 2 eller 3 kr. och utbytas mot hempenning vid
sjukhusvistelse. Högsta årslivräntan för helinvalid under 67 år skall enligt
förslaget utgöra 11 000 kr. mot 6 600 kr. f. n.

I fråga om efterlevandeersättningarna föreslås en rad ändringar, som i
regel innebär utvidgning av den ersättningsberättigade personkretsen och

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

höjning av nu gällande maximi- och minimibelopp. Sålunda föreslås bl. a.
att den omkomnes barn, vilka f. n. inte har rätt till livränta längre än tills
de fyllt 16 år, i händelse av arbetsoförmåga på grund av sjukdom e. d.
skall kunna få livränta upp till 21 års ålder. En annan nyhet är, att ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med den avlidne under
äktenskapsliknande förhållanden, skall ha rätt till livränta. Högsta änkelivräntan
höjes från 2 400 till 5 000 kr. för år. Begravningshjälpen höjes
från 500 till 600 kr.

Den nya yrkesskadeförsäkringen föreslås öppnad för frivillig anslutning,
antingen enskilt eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation
eller utbildningsanstalt. För de obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade
är den frivilliga försäkringen tänkt som ett sjukförsäkringen kompletterande
skydd för skador under fritid och i egen verksamhet. För övriga
avses den frivilliga försäkringen i princip komplettera sjukförsäkringen
dygnet runt och året om. Viss avtalsfrihet föreslås dock i frågan om försäkringsskyddets
omfattning och försäkringsförmånernas storlek. Vid skada,
som omfattas av den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
skall ersättning från sjukförsäkringen utgå även efter samordningstidens
slut, dock ej längre än till dess rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen
inträder.

I fråga om yrkesskadeförsäkringens administration överensstämmer förslaget
med vad som nu gäller. Försäkringen skall alltså enligt förslaget
handhavas av riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
med försäkringsrådet som besvärsinstans. Förslaget är emellertid
i denna del att betrakta som ett provisorium i avbidan på att frågan om
den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringens organisation definitivt
löses.

Den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkrings lagstiftningen.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1 (nr
235; ändr. 323/1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933,
383/1936, 69/1939, 818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945,

350/1946, 493/1946, 483/1947 och 420/1948) är med vissa undantag, främst
avseende s. k. hemarbetare samt familjemedlemmar, varje arbetare försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbetet. Därmed jämställes skada,
som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på

1 Denna lag benämnes i det följande ÖL.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 31

mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåSor, eller av temperaturförhållandena
under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller
förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne eller
blandning, vari dylikt ämne ingår. Försäkringen omfattar även olycksfall
vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i
omedelbart samband med arbetsanställningen. Elever vid vissa anstalter för
yrkesutbildning anses som arbetare enligt lagen.

Kostnaderna för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till
omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erlägges av arbetsgivarna.
Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller i ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.

I fråga om försäkringens förmåner gäller följande.

Den skadade skall tillhandahållas erforderlig läkarvård jämte läkemedel
och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga
följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,
konstgjorda lemmar och glasögon. Har olycksfallet medfört sjukdom, som
varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet (karenstid), utges
vidare fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen sjukpenning så länge sjukdomen
förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma
med minst 1/4. Medför olycksfallet — sedan därav förorsakad sjukdom
upphört -— under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med minst 1/u>, utges livränta.
Har olycksfallet medfört arbetarens död, utges begravningshjälp samt livräntor
till vissa efterlevande.

Enligt en av de grundläggande principerna i ÖL är såväl sjukpenningens
som livräntans storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst
under tiden närmast före olycksfallet. En annan huvudprincip är, att sjukpenningens
och invalidlivräntans storlek är avhängig av den grad, varmed
arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet.

Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) utgår för
dag med belopp, som framgår av en i lagen intagen tabell; vid nedsättning
av arbetsförmågan utgår ett mot nedsättningen svarande lägre belopp.
Sjukpenningen utgör, bortsett från familjetillägg, för normalfallen lägst
3: 50 kr. och högst 14 kr. Vissa undantagsbestämmelser gäller för personer
under 18 eller över 67 år samt för höggradiga invalider. Familjetillägg om
1: 50 kr. utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande
barn eller adoptivbarn under 16 år. Därest den skadade intagits
å sjuk vårdsanstalt, har försäkringsinrättningen rätt att från sjukpenningen
för vårdtiden avdraga 1: 50 kr. om dagen. Avdraget får dock utgöra högst
hälften av sjukpenningen.

Enligt ÖL gäller följande ersättningsskala:

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens belopp

un

men ej till

utan familj etillägg

med familjetiilägg

kr.

kr.

kr.

kr.

_

1 785

3:50

5: —

1 785

2 040

4: —

5: 50

2 040

2 295

4: 50

6: —

2 295

2 805

5: —

6:50

2 805

3 315

6: —

7: 50

3 315

3 825

7: —

8: 50

3 825

4 335

8: —

9: 50

4 335

4 845

9: —

10: 50

4 845

5 355

10: —

11:50

5 355

5 865

11: —

12: 50

5 865

6 375

12: —

13: 50

6 375

6 885

13: —

14: 50

6 885

—

14: —

15: 50

Invalidlivräntan utgick ursprungligen med ett belopp, som vid förlust av
arbetsförmågan utgjorde 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid
nedsättning av arbetsförmågan med minst Vio utgjorde livräntan det lägre
belopp, som svarade mot nedsättningen. Härvid skulle hänsyn ej tagas
till den del av arbetsförtjänsten, som översteg visst maximibelopp. Maximibeloppet
höjdes den 1 januari 1949 till 7 200 kr. Samtidigt ändrades även
regeln att livräntans storlek skulle stå i direkt proportion till invaliditetsgraden.
Efter lagändringen erhåller den, som helt förlorat arbetsförmågan
eller fått den nedsatt med minst a/io> förhöjd livränta fr. o. m. månaden näst
efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller
67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, som vid förlust
av arbetsförmågan motsvarar 11/iS av den skadades årliga arbetsförtjänst,
och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen
svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med av arbetsförtjänsten.
Den 1 januari 1949 ersattes även en tidigare bestämmelse om förhöjning
av livräntan till s. k. hjälplös invalid med ett stadgande, enligt vilket ett
med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt vårdbidrag om
högst 1 800 kr. för år kan utgå till en sådan invalid.

Efterlevandelivräntor utges till änka — i vissa fall även till änkling —
samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter en speciell behovsprövning,
till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livräntan till änka eller
änkling utgör y3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till varje
barn utgör 1/e och till föräldrar högst */* av samma arbetsförtjänst. Det
sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande får motsvara
högst 6/„ av arbetsförtjänsten.

över beslut av en försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest
rörande tillämpningen av någon i ÖL given bestämmelse kan klagan föras
genom besvär hos försäkringsrådet. Rådet äger emellertid, även om klagan

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

33

ej förts, upptaga dylikt ärende till prövning, över försäkringsrådets beslut
får klagan ej föras.

Arbetsgivarnas avgifter för olycksfallsförsäkringen skall enligt lagen av
försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det
bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för
täckande av den risk, som försäkringen avser. I fråga om de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagen skall i beloppet ingå omkostnaderna för försäkringen.
Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt
skyldig att utge understöd, för vilket avdrag från ersättningarna enligt
lagen får göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som
motsvarar den minskade försäkringsrisken. Arbetsgivaren säges i sistnämnda
fall stå självrisk, vilken kan vara total eller partiell. Som bidrag
till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till statsverket
erläggas en tilläggsavgift om 5 % av försäkringsavgiften. I fråga om
socialförsäkringsbolagen uttages ett motsvarande bidrag, fastställt till 3 %.

Med stöd av lagens bestämmelser varierar försäkringsavgifterna avsevärt
mellan olika företagsgrupper. Avgifterna kan även variera betydligt
mellan olika företag inom en företagsgrupp. Försäkringskostnaderna, häri
inräknade motsvarande utgifter för dem som står självrisk, för de yrkesskador,
som f. n. inträffar under ett år, torde grovt räknat kunna uppskattas
till 155 milj. kr., varav omkring 15 milj. kr. belöper å statsarbetare.

Den som jämlikt ÖL är försäkrad för skada till följd av olycksfall i
arbete skall enligt lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomari
(nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/1938, 226/1944, 187/1949,
166/1950, 185/1951 och 289/1952) anses vara försäkrad för vissa genom en
i lagen intagen förteckning särskilt angivna sjukdomar. Förteckningen upptar
dels sjukdomar, uppkomna genom inverkan av vissa uppräknade ämnen
och energiformer, dels ock ett antal specificerade sjukdomar till följd av
ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, vibrationer
från arbetsredskap, buller och vissa infektioner. Beträffande yrkessjukdomsförsäkringen
tillämpas i huvudsak bestämmelserna i ÖL.

Den allmänna sjukförsäkringen enligt 1953 års beslut.

Efter den revision av lagen den 3 januari 194-7 om allmän sjukförsäkring2
(nr 1; ändr. 733/1948, 621/1950 och 569/1953), som beslöts vid 1953 års
riksdag och som skedde på grundval av socialförsäkringsutredningens i

1 Denna lag benämnes i det följande YL.

* Lagen betecknas i fortsättningen SFL.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 2 avd. Nr 22.

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

november 1952 avgivna betänkande (SOU 1952: 39) angående sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring, skall den allmänna sjukförsäkringen från
och med den 1 januari 1955 ha i huvudsak följande innehåll.

Försäkringen, som till sin karaktär är dels obligatorisk och dels frivillig,
handhas av allmänna sjukkassor — centralsjukkassor och lokalsjukkassor
•— med geografiskt avgränsade verksamhetsområden i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som nu gäller om motsvarande erkända sjukkassor.
Den obligatoriska sjukförsäkringen skall omfatta praktiskt taget alla landets
invånare. Från och med kalendermånaden efter det vederbörande fyllt
16 år sker försäkringen genom medlemskap i allmän sjukkassa. För tiden
dessförinnan är man försäkrad i sin egenskap av barn.

Genom försäkringen beredes vid sjukdom hjälp i form av dels ersättning
för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels en för dag
beräknad kontant ersättning (sjukpenningförsäkring).

Den obligatoriska sj u k vårdsförsäkringen omfattar alla
sjukkassemedlemmar och dessutom barnen. Försäkringsförmånerna utgöres
av ersättning dels för läkarvård, vari inräknas ersättning för läkares
resa ävensom för läkarintyg, som fordras för erhållande av sjukpenning,
dels för sjukhusvård och dels för den försäkrades resor till och från läkare
samt för resor till sjukhuset och åter.

Läkarvården ersättes med 3/4 av den försäkrades utgifter för vården,
dock högst med 3/4 av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl.
Maj :t fastställd taxa. Sjukhusvård ersättes efter i stort sett samma principer
som tillämpas i de nuvarande erkända sjukkassorna. Ersättning
utgår sålunda i allmänhet med belopp, som motsvarar avgiften å allmän
sal. Kostnaderna för resor till och från läkare betalas med s/4 av resekostnaden
i vad den överstiger 4 kr. vid första besöket och en krona vid återbesök.
I vissa fall ersättes dock hela det överskjutande beloppet, nämligen
om den försäkrade efter hänvisning av läkare erhållit läkarvård vid närmast
belägna allmänna sjukhus. Utgift för resa för intagning å sjukhus
och återresa därifrån ersättes i regel med hela beloppet; i fråga om återresa
dock endast den del av kostnaden som överstiger 4 kr.

Centralsjukkassa för stad samt lokalsjukkassa äger med tillsynsmyndighetens
medgivande besluta om ersättning även för kostnader för sjukgymnastik
eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft
eller annan därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård.
Om så skett, skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta
också dylik förmån.

Enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen är
alla sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om
minst 1 200 kr., samt dessutom de gifta hemmakvinnorna försäkrade för
en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Härtill kommer i vissa fall barntillägg,
som utgör en krona om dagen för ett eller två barn, 2 kr. för tre

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

35

eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera barn. Kvinna, som i hemmet
har barn under 10 år, är, då hon åtnjuter sjukhusvård, alltid berättigad
till ett barntillägg av minst 2 kr. om dagen.

De sjukkassemedlemmar, som är arbetstagare (anställda) och som har
en årsinkomst av tjänst, uppgående till minst 1 800 kr., är dessutom försäkrade
för tilläggssjukpenning. Dennas storlek beror av den sjukpenningklass,
till vilken medlemmen hör. Sjukkassorna skall nämligen inplacera
arbetstagarna i sjukpenningklass allt efter vederbörandes årsinkomst
av tjänst. Tilläggssjukpenningen varierar enligt efterföljande tabell:

Sjuk-

Årsinkomsten av
tjänst uppgår

De första 90 dagarna av en sjuk-period för vilka sjukpenning utgår

Följande dagar av
sjukperioden

penning-

men ej
till
kr.

Grund-

Tilläggs-

Grund-

Tilläggs-

klass

till

sjuk-

sjuk-

Summa

sjuk-

sjuk-

Summa

nr

kr.

penning

kr.

penning

kr.

kr.

penning

kr.

penning

kr.

kr.

kol. 1

kol. 2

kol. 3

kol. 4

kol. 5

kol. 6

kol. 7

kol. 8

kol. 9

1

1.800

3

3

3

3

2

1.800

2.400

3

i

4

3

1

4

3

2.400

3.000

3

2

5

3

2

5

4

3.000

3.600

3

3

6

3

2

5

5

3.600

4.200

3

4

7

3

3

6

6

4.200

5.000

3

5

8

3

3

6

7

5.000

5.800

3

6

9

3

4

7

8

5.800

6.800

3

7

10

3

4

7

9

6.800

8.400

3

9

12

3

5

8

10

8.400

10 200

3

11

14

3

6

9

11

10.200

12 000

3

13

16

3

7

10

12

12.000

14.000

3

15

18

3

8

11

13

14.000

—

3

17

20

3

9

12

Vid beräkning av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen
utgår med lägre belopp i fjärde t. o. m. trettonde sjukpenningklasserna,
medräknas tid, för vilken sjukpenning utgivits under de 60 dagar, som
närmast föregått sjukperioden.

Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmåga, nedsättning
av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning jämte i förekommande
fall halvt barntillägg.

Då medlemmen åtnjuter sjukhusvård, ersättes sjukpenningen av hempenning.
Denna är lika stor som sjukpenningen, minskad med 3 kr. om
dagen (dock med högst hälften av sjukpenningen); för kvinna, som i
hemmet har barn under 10 år, får hempenningen emellertid inte understiga
3 kr. om dagen.

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid
av tre dagar.

Beträffande både ersättningen för sjukhusvård och sjukpenningförsäkringen
är sjukhjälpstiden högst 730 dagar. För folkpensionärer
är dock sjukhjälpstiden endast 90 dagar.

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom försäkringsavgifter,
arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Vad angår försäkringsavgifterna beräknas enbart sjukvårdsförsäkring
draga en avgift av genomsnittligt ca 23 kr. om året. Årsavgiften för försäkring
avseende sjukvård och grundsjukpenning (jämte barntillägg)
torde komma att hålla sig omkring 48 kr. Den genomsnittliga årsavgiften
i den högsta sjukpenningklassen beräknas till 150 kr. I sjukpenningklass
nr 9 (inkomstintervall 6 800—8 400) med en sjukpenning av 12 kr. de
första 90 dagarna och 8 kr. för tiden därefter räknas med en totalavgift av
102 kr. om året. Sammanlagt beräknas de försäkrades årliga avgifter
komma att motsvara 44 % av försäkringens totalkostnader.

Arbetsgivarna skall erlägga bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för tilläggssjukpenning. Arbetsgivarnas årsbidrag
skall utgöra 1,1 % av de lönebelopp, som ligger till grund för beräkning
av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, och beräknas motsvara
27 % av försäkringens totalkostnader.

Statens bidrag till den obligatoriska försäkringen utgår i form av sjukhjälpsbidrag,
medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag
samt beräknas täcka 29 % av totalkostnaderna för försäkringen.

Den frivilliga sjukförsäkringen avser endast sjukpenningförsäkring
och står öppen för egna företagare och överhuvud för dem
som har annan arbetsinkomst än inkomst av tjänst. Denna försäkring
får tillsammans med den obligatoriska sjukpenningförsäkringen högst
avse det sjukpenningbelopp, för vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt
försäkrad, om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete varit av
tjänst. Sådan försäkring meddelas valfritt antingen med den vanliga
karenstiden av 3 dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller
90 dagar.

Vidare finnes möjlighet till frivillig sjukpenningförsäkring för medlem,
som på grund av studier eller annan utbildning under minst ett halvt år
är förhindrad att i mera betydande mån ägna sig åt förvärvsarbete. Denna
försäkring meddelas med en sjukpenning av 3, 4, 5 eller 6 kr. om dagen
eller i form av en tilläggssjukpenning av 1, 2 eller 3 kr. så att tillägget
jämte sjukpenningen från den obligatoriska försäkringen uppgår till högst
6 kr. Karenstiden för denna frivilliga försäkring utgör 18 dagar.

Hemarbetande gifta kvinnor får försäkra sig för ett sjukpenningtillägg
om 1, 2 eller 3 kr., dock ej till högre sammanlagd sjukpenning än 6 kr.
om dagen.

Den frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter av de försäkrade
och ett statsbidrag om 20 % av sjukkassornas utgifter för denna försäkring.

Tillsynsmyndighet för sjukkassorna är enligt Kungl. Maj :ts beslut den
22 maj 1953 riksförsäkringsanstalten.

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Besvär över sjukkassas beslut i sjukförsäkringsärende får anföras hos
tillsynsmyndigheten. Besvär över dennas beslut — i den mån sådana besvär
må anföras — prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Av den gjorda redogörelsen framgår att den allmänna sjukförsäkringen
icke täcker de försäkrades utgifter för läkemedel. Enligt riksdagens
principbeslut i anledning av propositionen nr 178 till 1953 års riksdag skall
emellertid den år 1946 beslutade läkemedelsreformen — enligt vilken
vissa livsviktiga läkemedel skall utlämnas helt kostnadsfritt å apoteken
medan andra mot läkarrecept utlämnade läkemedel skola rabatteras —— i
finansiellt avseende anknytas till sjukförsäkringen. Förslag till detaljregler
härom har förelagts årets riksdag genom propositionen nr 163. Genom en
annan proposition, nr 144, har framlagts förslag om att moderskap shjälp
vid havandeskap och barnsbörd skall utgå på grund av sjukförsäkringen.
Rörande de konsekvenser, som med avseende å försäkringsavgifter,
arbetsgivarbidrag och statsbidrag uppkommer vid bifall till dessa
propositioner, hänvisas till dem.

Huvuddragen av samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen.

nnebörden av 1953 års riksdagsbeslut.

Genom det beslut, som fattades vid 1953 års riksdag i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 178, har vissa grunder fastställts för en samordning
mellan den allmänna sjukförsäkringen och en ny yrkesskadeförsäkring,
avsedd att fr. o. m. den 1 januari 1955 avlösa den nuvarande
försäkringen enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsför
säkringslag.

Beslutet innebär bl. a., att personer, som är både sjukförsäkrade och
obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse av yrkesskada skall äga uppbära
ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, den

s. k. samordningstiden, gått till ända. Under denna tid, som alltså kommer
att fungera som karenstid för yrkesskadeförsäkringen, skall sjukhjälp
utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler på samma
sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta tiden

t. o. m. nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats av
olycksfall, och eljest efter den dag, då skadan yppades. Om en yrkesskada
medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra senast den
dag, livränterätten inträder.

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Eftersom praktiskt taget hela befolkningen kommer att omfattas av den
allmänna sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redogjorts,
tillämpliga vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emellertid
drabbar någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven
utlänning, skall enligt de uppdragna riktlinjerna för samordningen
yrkesskadeförsäkringen visserligen gripa in redan från början, men
även i detta fall skall en samordningstid löpa på samma sätt som eljest.
Under denna tid skall den skadade erhålla samma förmåner från yrkesskadeförsäkringen
som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, därest
han omfattats av denna. Först därefter skall ersättning utgå med tillämpning
av yrkesskadeförsäkringslagens regler.

Motioner.

I de likalydande motionerna I: 407 och II: 522 yrkas sådana ändringar
i de genom förevarande proposition framlagda förslagen, att yrkesskadeförsäkringen
tills vidare kommer att verka utan samordning med sjukförsäkringen.

Utskottet.

Motionerna 1: 407 och II: 522 grundas på uppfattningen, att förutsättningar
saknas för att låta sjukförsäkringslagen träda i kraft redan den
1 januari 1955. Utskottet har tidigare i sitt utlåtande nr 16 avstyrkt bifall
till två vid årets riksdag väckta motioner, 1: 384 och II: 490, vari yrkanden
framställts om uppskov med sjukförsäkringsreformens genomförande.
Under hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall jämväl till de båda nu
förevarande motionerna.

Utskottet övergår härefter till att behandla de särskilda bestämmelserna
i lagförslagen. De stadganden, som inte beröres i det följande, har ej föranlett
någon erinran från utskottets sida och ej heller eljest givit utskottet
anledning till särskilt yttrande.

Förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring.

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer innehåller huvudsakligen bestämmelser om yrkesskadeförsäkringens
organisation. De i paragraferna upptagna
reglerna överensstämmer i allt väsentligt med vad som nu gäller.
Sålunda skall enligt 1 § andra stycket den obligatoriska försäkringen äga
rum i riksförsäkringsanstalten men på vissa villkor i stället kunna ske i
ömsesidigt försäkringsbolag, som bildats för sådant ändamål och för vars
förbindelser delägarna svarar med obegränsad personlig ansvarighet. Fri -

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

\

villig försäkring skall enligt samma stycke kunna tecknas i riksförsäkringsanstalten
eller i dylikt bolag. I 2 § föreskrives bl. a., alt besvär och ansökningar
skall prövas av försäkringsrådet, som jämväl i övrigt har att med
uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utvidgning.

Departementschefen.

Vid remissen till lagrådet den 13 november 1953 anförde föredragande
departementschefen bl. a.

»Såsom nyss nämnts administreras den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen
av riksförsäkringsanstalten och ett antal ömsesidiga
försäkringsbolag. Besvär över försäkringsinrättningarnas beslut anföres hos
försäkringsrådet, som är högsta instans och förutom sin verksamhet som
domstol har att — som det heter — med uppmärksamhet följa försäkringens
tillämpning och utveckling. Det är givet, att ett överförande på den
allmänna sjukförsäkringen av regleringen av alla mera kortvariga yrkesskador
måste i hög grad påverka yrkesskadeförsäkringens administration.
För att utreda denna fråga och vissa härmed nära sammanhängande problem
tillkallade jag den 16 januari 1953, efter erhållet bemyndigande, en
särskild utredningsman. Denne har ännu ej framlagt resultatet av sina
undersökningar, och det synes knappast möjligt att den nya organisationen,
som kan bli resultatet av ifrågavarande utredning, kan genomföras före
den 1 juli 1955, d. v. s. ett halvår efter det den nya lagstiftningen i materiellt
hänseende träder i kraft.

För att lagstiftningens ikraftträdande ej skall behöva uppskjutas är det
alltså nödvändigt att lösa organisationsfrågan provisoriskt för en kortare
övergångstid. Härvid bör givetvis den ledande synpunkten vara, att man
bör undvika sådana organisatoriska förändringar, som kan föregripa resultatet
av den pågående utredningen. Från denna utgångspunkt synes det
mest rationellt att ej vidtaga några jämkningar i de bestämmelser som nu
gäller angående yrkesskadeförsäkringens handhavande. Med hänsyn till den
eftersläpning, som av naturliga skäl äger rum på detta område, torde
för övrigt försäkringsorganen under den närmaste tiden efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande huvudsakligen 1''å ägna sig åt ärenden, som
hänför sig till den äldre lagstiftningen.

Vad som sagts medför bl. a., att de nuvarande ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
får rätt att under övergångstiden vid sidan av riksförsäkringsanstalten
bedriva yrkesskadeförsäkring enligt den nya lagstiftningen. Knligt
direktiven för den nyssnämnda utredningen skall emellertid prövas, huruvida
inte yrkesskadeförsäkringen bör överföras till en enda för ändamålet
bildad statlig försäkringsinrättning. Givetvis skulle det inte vara tillfredsställande
om de ifrågavarande bolagen tillätes att från början meddela
försäkring enligt den nya lagstiftningen för att fråntagas rätten därtill
redan efter ett halvt år. Om statsmakterna vid frågans slutliga avgörande

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

skulle stanna för att den nya yrkesskadeförsäkringen bör handhas av en
statlig monopolanstalt, hör därför enligt min mening ett beslut härom ej
verkställas förrän efter en lämpligt avvägd övergångstid.»

När lagrådets utlåtande anmäldes i statsrådet den 15 januari 1954, upplyste
föredragande departementschefen, att den utredningsman, som tillkallats
för att utreda frågan om yrkesskadeförsäkringens administration
m. m., dåmera avgivit ett betänkande i ämnet men att remissbehandlingen
av betänkandet ännu ej avslutats, och att det därför inte varit möjligt att
taga ståndpunkt till de berörda problemen. I samband härmed uttalade
departementschefen ånyo, att den nya organisation, som för yrkesskadeförsäkringens
vidkommande kunde bli resultatet av utredningsmannens
arbete, inte kunde genomföras redan i samband med lagens ikraftträdande.

Motioner.

I de likalydande motionerna 1:404 och 11:518 beklagas, att frågan om
yrkesskadeförsäkringens administrativa handhavande och besvärsinstans
inte förts fram till ett definitivt avgörande.

Utskottet.

Av departementschefens anförande framgår, att den i förevarande propositionen
förordade lösningen av organisationsfrågan är tänkt som ett
provisorium, i avbidan pa att ståndpunkt tages till de förslag rörande försäkringens
administrativa handhavande m. in., som framlagts av en särskild
utredningsman. På grundval av dennes utredning och de däröver
avgivna remissyttrandena har numera för riksdagen framlagts en särskild
proposition, nr 208, vari de organisatoriska spörsmål, som sammanhänger
med den nya lagstiftningen, upptagits till utförlig behandling och vissa
riktlinjer uppdragits bl. a. för yrkesskadeförsäkringens administration. Utskottet
saknar anledning att i förevarande sammanhang ta närmare ståndpunkt
till dessa frågor, vilka torde få prövas i samband med behandlingen
av pi opositionen nr 208. Emellertid är det enligt utskottets mening angeläget,
att lagstiftningens ikraftträdande icke uppskjutes i avvaktan på en
mera definitiv lösning av organisationsproblemen. Oavsett vilka beslut,
riksdagen kan komma att fatta i anledning av propositionen nr 208, är
det därför nödvändigt att i lagen upptaga organisatoriska bestämmelser,
som kan tillämpas till dess riksdagens beslut hinner förverkligas. Härvid
bör givetvis sådana rubbningar i den bestående organisationen undvikas,
som kan föregripa riksdagens slutliga ställningstagande till frågan. Med
hänsyn härtill har utskottet inte något att erinra mot att yrkesskadeförsäkringen
under den närmaste tiden efter den nya lagstiftningens ikraftträdande
provisoriskt handhaves på samma sätt som hittills.

Utskottet föreslår därför, att riksdagen godkänner förevarande paragrafer
i den lydelse som föreslagits i propositionen.

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

3 §.

Denna paragraf innehåller huvudreglerna rörande tillhörigheten
till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Enligt
paragrafens första stycke skall i princip varje arbetstagare i allmän eller
enskild tjänst vara obligatoriskt försäkrad för yrkesskada. Andra stycket
innehåller ett bemyndigande för Konungen att förordna att den, som åtnjuter
undervisning vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår
yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning eller deltager i
praktisk yrkesorientering, vid lagens tillämpning skall anses som arbetstagare
ändå att han ej är i tjänst hos annan. I tredje stycket föreskrives,
att kostnaden för försäkringen skall, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,
bestridas genom försäkringsavgifter, som erlägges av arbetsgivaren,
samt att i fall, som avses i andra stycket, den, som driver anstalten
eller genom vilkens försorg undervisningen eljest anordnas, skall anses
som arbetsgivare.

Departementschefen.

Enligt departementschefens mening följer av statsmakternas beslut år
1953, att yrkesskadeförsäkringen principiellt skall äga tillämpning endast
å dem som är att anse såsom arbetstagare och att de regler, vilka
gäller inom den allmänna civilrätten och som utbildat sig vid tillämpningen
av semesterlagen, skall vara avgörande vid bestämmande av arbetstagarbegreppets
innebörd.

Departementschefen anför vidare bl. a.

»Enligt nuvarande praxis anses anställda hos utländska beskicknings
medlem in ar eller hos andra, som åtnjuter exterritorialitet,
undantagna från ÖL. Dessa arbetsgivare kan nämligen icke avkrävas
den medverkan från arbetsgivarens sida, som lagen förutsätter. Även
yrkesskadeförsäkringslagen avser en arbetstagarförsäkring, för vilken arbetsgivaren
är ansvarig på samma sätt som enligt ÖL. Såsom socialvårdskommittén
föreslagit bör denna kategori även i fortsättningen vara undantagen.
Någon särskild bestämmelse härom torde ej erfordras.

I detta sammanhang må nämnas, att ÖL inte lämnar något svar på frågan,
huruvida försäkringen gäller för arbetstagare, som i utlandet
utför arbete för svensk arbetsgivares räkning. Däremot
innehåller ÖL ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att under förutsättning
av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande stat om
tillämpning av den svenska lagen eller av den främmande statens lag i fall,
då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet, i
vilken arbetstagare användes. Den enda överenskommelse, som Sverige i
detta avseende hittills träffat med främmande makt, är konventionen med
de övriga nordiska länderna av den 3 mars 1937 (SFS 1937:828). Förhandlingar
har emellertid inletts med Frankrike, Schweiz och Italien

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

rörande överenskommelser i ämnet. I de fall, där frågan inte regleras
genom konvention, följer rättstillämpningen vissa regler, som utbildat sig
i praxis. Denna praxis synes kunna sammanfattas så, att när en svensk
arbetsgivare sysselsätter från Sverige utsända arbetstagare utomlands,
dessa anses försäkrade enligt svensk lag, därest arbetet enligt sin natur eller
omständigheterna i övrigt är av övergående slag eller särskilda skäl eljest
talar för att vederbörande inom begränsad tid skall återvända hit. Beträffande
arbetsgivare i utlandet, som tillfälligt eller kortvarigt här i landet
använder från hemlandet utsända arbetstagare, tillämpas i huvudsak motsvarande
regler. Fali kan emellertid förekomma, då osäkerhet råder om
vilket lands lag, som bör äga tillämpning. Denna osäkerhet kan givetvis
medföra betydande olägenheter. Sålunda kan det inträffa, att den i utlandet
sysselsatta arbetstagaren blir helt utan ersättning vid inträffat olycksfall
eller att arbetsgivaren anses försäkringspliktig såväl i hemlandet som i det
främmande landet, varvid den skadade erhåller ersättning från både det
ena och det andra landet. Den enda framkomliga vägen att undvika dylika
situationer synes vara att genom konvention fastslå, vilket lands lag som
i det särskilda fallet skall vara tillämplig. Det är alltså inte möjligt att i
lagen reglera den obligatoriska försäkringens räckvidd i internationellt
hänseende. Emellertid bör möjlighet öppnas til! frivillig försäkring av
arbetstagare, som av företag här i landet användes till arbete utomlands
under sådana omständigheter att den obligatoriska försäkringen enligt
internationella rättsprinciper ej gäller.

När jag härefter övergår till att behandla frågan om yrkesutbildningselevernas
inordnande under yrkesskadeförsäkringen vill jag
exånra om att, när här talas om yrkesutbildningselever, därmed icke avses
de lärlingar och praktikanter som är verksamma på olika platser inom
näringslivet eller annorstädes. Dessa torde hämligen, även om de ej åtnjuter
lön, vara att betrakta såsom arbetstagare och kommer därför såsom
sådana enligt huvudregeln för försäkringstillhörigneten att bli omfattade
av försäkringen. Motsvarande torde gälla även för det fall att den
rörelse till vilken vederbörande är knuten visserligen betecknar sig såsom
»skola» — t. ex. en hushållsskola som håller matservering för allmänheten
— men det väsentliga syftet med skolan icke är att bereda eleverna
utbildning utan att bereda skolans innehavare tillgång till arbetskraft för
den av honom bedrivna verksamheten.

De egentliga yrkesutbildningseleverna är f. n. i viss utsträckning omfattade
av det obligatoriska skyddet enligt ÖL, i det att Konungen äger att
i fråga om anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av anstalt förordna,
att den som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning skall
anses som arbetare enligt ÖL, ehuru han inte användes till arbete för annans
räkning. Med arbetsgivare förstås i dylikt fall den som driver anstalten.
Med stöd av den i lagen givna fullmakten har Kungl. Maj:t utfär -

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

dat en förteckning över ett stort antal anstalter, vid vilka eleverna alltså
är obligatoriskt olycksfallsförsäkrade.

För allmänbildningsstuderande (elever vid folkskolor, allmänna läroverk
etc.) gäller ingen motsvarande regel. I den mån dessa åtnjuter försäkringsskydd,
har det skett i annan ordning, t. ex. genom försäkring i erkända
sjukkassor eller privata försäkringsbolag. Det kan nämnas att kommunerna
i stor utsträckning står kostnaderna för försäkring av tolkskolans
barn.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att elever i yrkesutbildning med
större olycksfallsrisk skall omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
och att övriga studerande, i den mån de är elever vid statliga
eller statsunderstödda utbildningsanstalter, genom en särskild författning
får rätt till direkt ersättning av statsmedel vid svårare skador. Socialförsäkringsutredningen
å sin sida har funnit såväl praktiska som principiella
skäl tala för att det kompletterande skyddet vid svårare yrkesskador bör
beredas ej genom obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen
utan genom den av utredningen föreslagna frivilliga försäkringen
enligt denna lag. Såvitt gäller elever vid statliga eller statsunderstödda skolor
anser utredningen dock lämpligast med en i författning fastslagen rätt
till ersättning av statsmedel.

Under remissbehandlingen, framför allt av kommitténs förslag, har framförts
skiftande uppfattningar beträffande det lämpligaste sättet att lösa
ifrågavarande problem.

För egen del anser jag att tillräckliga skäl inte föreligger att införa en
obligatorisk allmän elevförsäkring. Genom den allmänna sjukförsäkringen
får nämligen även eleverna i allmänhet ett tillfredsställande skydd. När det
gäller långvarigare skador och dödsfall, behövs emellertid en komplettering
av den obligatoriska sjukförsäkringen jämte i förekommande fall den
frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande enligt sjukförsäkringslagen.
Mot socialförsäkringsutredningens förslag till problemets lösning
talar särskilt den skillnad, som vid ett genomförande av utredningens förslag
skulle uppstå mellan eleverna vid de statliga och statsunderstödda skolorna
och andra studerande. De förra skulle nämligen automatiskt få ett
skydd, som för de andras del krävde att ett försäkringsavtal träffats av
skolan eller eleven. Därigenom kunde risk föreligga för att elever vid skolor
som nu är upptagna i den förutnämnda förteckningen å anstalter för
yrkesutbildning ej komme att få motsvarande skydd i fortsättningen. Mot
det nuvarande systemet att låta ÖL omfatta yrkesutbildningselever har
visserligen invänts bl. a., att det medförde den konsekvensen, att relativt
hög sjukpenning utgått till ungdomar, som i realiteten ej förlorat någon
arbetsinkomst. Detta har ansetts särskilt otillfredsställande, då det gällt
kortvariga skador. Invändningen faller emellertid i allt väsentligt när
yrkesskadeförsäkringen reserveras för de mera långvariga skadefallen. Jag

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

är därför ej beredd att biträda socialförsäkringsutredningens förslag i detta
hänseende utan anser, att de yrkesutbildningselever, vars utbildning är förenad
med särskild risk för yrkesskada, bör liksom f. n. inordnas under den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Socialvårdskommittén har förordat en övergång från det nuvarande förteckningssystemet
till en automatisk regel om vissa yrkesutbildningselevers
hänförande under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn
till de starka skäl framför allt av praktisk natur som riksförsäkringsanstalten
anfört häremot anser jag emellertid, att det gällande systemet bör
bibehållas.

Det nuvarande bemyndigandet i lagen avser yrkesutbildning i egentlig
bemärkelse. Av vad som framkommit vid ärendets remissbehandling synes
det emellertid lämpligt, att Konungen får möjlighet att i den utsträckning
som kan finnas motiverad låta den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
gälla även under såväl den yrkesbetonade fortsättningsskolan som
praktisk yrkesorientering och förberedande yrkesutbildning, anordnad av
folkskolan; och härvid bör man enligt min mening dessutom i någon mån
göra avsteg från principen, att försäkringen skall omfatta eleverna endast
i mera riskfylld utbildning. Enligt vad skolöverstyrelsen i annat sammanhang
upplyst, utgör det ett viktigt led inom försöksverksamheten för den
blivande enhetsskolan att därför lämpade elever erhåller förberedande
yrkesutbildning utom skolans lokaler hos olika företag i skolorterna. För
skolväsendet är det därför obestridligen av vikt, att den obligatoriska elevförsäkringen
i största möjliga utsträckning blir gällande för lärjungarna
beträffande deras verksamhet ute i olika företag. Med yrkesutbildning torde
i detta sammanhang böra likställas den av arbetsmarknadsstyrelsen berörda
arbetstränande verksamheten.

I enlighet med det anförda förordar jag, att den nya yrkesskadeförsäkringslagen
tillföres en regel av innehåll att, i den mån Konungen så förordnar,
den som åtnjuter undervisning vid anstalt för yrkesutbildning eller
som eljest undergår yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning
eller deltager i praktisk yrkesorientering skall anses som arbetstagare enligt
lagen, ändå att han ej är anställd i annans tjänst, och att i dylikt fall
som arbetsgivare skall anses den som driver anstalten eller genom vars
försorg undervisningen eljest anordnas.»

Motioner.

I de likalydande motionerna I: 402 och II: 507 yrkas, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av 3 § att beroende uppdragstagare inrymmes under
lagens arbetstagarbegrepp.

I motionerna I: 404 och II: 518, som är likalydande, påtalas, att propositionen
inte ger någon närmare belysning av vilka konsekvenser som uppkommer
vid en övergång till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Vidare

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

framhålles, att det enligt propositionen i en del fall är oklart, om svensk
lag gäller när svenska arbetare blivit utsända för arbete utomlands eller
när ett utländsk företag sysselsätter arbetare här. I båda dessa avseenden
finner motionärerna en kompletterande utredning önskvärd. Motionerna
utmynnar i en hemställan, att de anförda synpunkterna måtte beaktas vid
propositionens behandling och att de ändringar i propositionsförslagen,
som föranledes därav, måtte utarbetas av utskottet.

Utskottet.

Utskottet har under senare år i flera olika sammanhang haft anledning
att befatta sig med frågan om arbetstagarbegreppets innebörd.
Här må särskilt hänvisas till utskottets vid 1950 års riksdag avgivna utlåtande
nr 23, som innehåller en utförlig redogörelse för detta spörsmål.

Uttrycket arbetstagare förekommer i flera olika lagar men dess innebörd
är inte entydig. Man torde i stort sett kunna urskilja två olika arbetstagarbegrepp,
av vilka det ena kan kallas civilrättsligt och det andra socialrättsligt.
Till det förra, som bygger på allmänna civilrättsliga principer,
anknyter bl. a. semesterlagen och sjukförsäkringslagen.

Det socialrättsliga arbetstagarbegreppet har vuxit fram under tillämpningen
av vissa lagar på det socialpolitiska området, framför allt den nuvarande
olycksfallsförsäkringslagen. Härvid har själva lagtexten givit föga
vägledning, ty däri föreslcrives endast att med arbetstagare skall förstås
envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne
vara att anse som självständig företagare. I stället har tillämpningen väsentligen
stött sig på vissa uttalanden under förarbetena till lagen, vilka
ansetts giva vid handen, att man vid tolkningen av lagens arbetstagarbegrepp
inte skulle vara helt bunden av civilrättsliga grundsatser. Det arbetstagarbegrepp,
som på så sätt utbildat sig vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen,
kan sägas bygga på en allmän värdering av vederbörandes
sociala ställning och torde skilja sig från det civilrättsliga främst därigenom
att det inrymmer en tämligen obestämbar krets av yrkesutövare, som enligt
civilrättsliga regler ej är att anse som arbetstagare men som anses socialt
likställda med och rent faktiskt utför sitt arbete under ungefär samma förhållanden
som de anställda. Det bör emellertid framhållas, att olycksfallsförsäkringslagens
arbetstagarbegrepp ingalunda sträcker sig så långt, att
det generellt omfattar de grupper, som vanligen brukar benämnas beroende
uppdragstagare.

Enligt den lydelse sjukförsäkringslagen har efter de ändringar däri, som
genomfördes vid förra årets riksdag, skall en persons inkomst av tjänst
vara avgörande för frågan, om han skall vara obligatoriskt föi säkrad för
tilläggssjukpenning eller ej. Såsom närmare utvecklats i propositionen m
178 till 1953 års riksdag innebär denna regel, att det arbetstagarbegrepp,
som gäller inom civilrätten och som utbildats under tillämpningen av

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

semesterlagen, skall vara bestämmande för tillhörigheten till den obligatoriska
tilläggssjukpenningförsäkringen. I konsekvens härmed föreslogs
i nyssnämnda proposition, att samma civilrättsliga arbetstagarbegrepp skulle
vara avgörande även för tillhörigheten till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
Med anledning härav uttalade utskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 35, att det i vart fall beträffande samordningstiden
torde vara lämpligast att i fråga om arbetstagarbegreppet anknyta till
semesterlagens bestämmelser.

Genom vad som förekommit vid 1953 års riksdag har alltså fastslagits,
att semesterlagens arbetstagarbegrepp skall vara avgörande dels för tillhörigheten
till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen och dels,
såvitt angår samordningstiden, för tillhörigheten till den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen. Med den konstruktion, som samordningen enligt
det fattade beslutet skall ha, torde det emellertid vara nödvändigt alt för
yrkesskadeförsäkringen i dess helhet tillämpa samma arbetstagarbegrepp
som gäller inom sjukförsäkringen. Utskottet vill till stöd för denna uppfattning
särskilt peka på att det finansieringssystem, som är avsett att tilllämpas
beträffande tilläggssjukpenningen, förutsätter ett enhetligt arbetstagarbegrepp
inom båda försäkringsgrenarna. Men även om man skulle
kunna helt bortse från dylika synpunkter bör det enligt utskottets mening
inte rätt gärna komma i fråga att inom den samordnade försäkringen tilllämpa
två skilda arbetstagarbegrepp. En sådan åtskillnad skulle nämligen
lätt skapa missförstånd och osäkerhet rörande försäkringens räckvidd.

På grund av det anförda kan utskottet inte tillstyrka, att tillhörigheten
till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen ant:nytes till annat arbetstagarbegrepp
än det, som gäller inom civilrätten och som utbildat sig vid
tillämpningen av semesterlagen. Emellertid vill utskottet erinra om att 1951
års riksdag hos Kungl. Maj :t hemställt om utredning av frågan, huruvida de
s. k. beroende uppdragstagarna borde hänföras under semesterlagen. Enligt
vad utskottet har inhämtat har ifrågavarande utredningsuppdrag anförtrotts
åt arbetstidsutredningen, som beräknas slutföra uppdraget under innevarande
år. Därest utredningsarbetet skulle resultera i en utvidgning av
semesterlagens tillämpningsområde, bör enligt utskottets mening frågan om
motsvarande utvidgning av tillämpningsområdet för sjukförsäkringslagen
och yrkesskadeförsäkringslagen upptagas till övervägande.

I motionerna I: 404 och II: 518 har uttalats önskemål om en kompletterande
utredning i syfte att belysa de konsekvenser, som uppkommer vid
en övergång till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Motionärerna synes
närmast ha tänkt sig en genomgång av olika personkategorier tillhörande
gränsskiktet mellan de fria företagarna och arbetstagarna för att utröna,
vilka av dessa grupper som faller utanför det civilrättsliga men innanför
det socialrättsliga arbetstagarbegreppet. Att nu igångsätta en dylik utred -

47

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

ning, som enligt utskottets mening måste bli både besvärlig och tidsödande,
synes knappast motiverat, särskilt med tanke på att hithörande
frågor kan förväntas bli belysta av arbetstidsutredningen vid dess prövning
av spörsmålet om en utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde.
Utskottet anser sig med hänsyn härtill icke böra tillmötesgå det av motionärerna
framförda önskemålet.

Innan utskottet lämnar frågan om arbetstagarbegreppets innebörd vill
utskottet understryka, att omständigheter av social natur inte bör lämnas
obeaktade då det gäller att pröva huruvida en person är att anse som
arbetstagare i försäkringens bemärkelse eller ej. Såsom departementschefen
framhållit i propositionen nr 178 till 1953 års riksdag bör denna fråga
nämligen avgöras under hänsynstagande till samtliga i samband med avtalet
eller anställningen föreliggande omständigheter, och härvid kan bl. a.
de avtalsslutande parternas ekonomiska och sociala ställning vara ägnad
att belysa, hur avtalet bör uppfattas. Med anledning av den motivering, som
anförts till stöd för yrkandena i motionerna I: 402 och II: 507, vill utskottet
vidare göra sig till tolk för en mening, som utskottet tidigare förfäktat i
olika sammanhang och som även kommit till uttryck i nyssnämnda proposition,
nämligen att de skogskörare, å vilka ramavtalet för skogsbruket i
Norrland och Dalarna äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete
under liknande förhållanden, bör anses som arbetstagare.

I likhet med departementschefen anser utskottet det inte möjligt att i
lagen reglera den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens
räckvidd i internationellt hänseende. Den oklarhet som påtalats
i motionerna I: 404 och II: 518, torde därför inte kunna undanröjas på
annat sätt än genom konventioner. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse,
att frågan lösts konventionsvägen såvitt angår de nordiska länderna
och att förhandlingar inletts med andra stater rörande överenskommelser
i ämnet. Utskottet har inhämtat, att enligt rådande praxis svensk
arbetstagare, som här i landet utför arbete för utländskt företags räkning,
regelmässigt anses omfattad av den obligatoriska försäkringen, och detta
även om företagets verksamhet här är av tillfällig natur och försäkringspremier
ej erlagts av arbetsgivaren. Utskottet förutsätter, att denna praxis
skall tillämpas även sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft.

Utskottet har inte något att erinra mot att frågan om yrkesutbildningselevernas
försäkringsskydd löses på det sätt som föreslagits
i propositionen. Vad särskilt angår de elever, som inom folkskolans
eller enhetsskolans ram undergår yrkesutbildning eller förberedande yrkesutbildning
eller deltager i praktisk yrkesorientering, vill utskottet emellertid
fästa uppmärksamheten på att försäkringsplikten och därmed även avgiftsskyldigheten
enligt förslaget kommer att åvila kommunerna. Utan att ta
ståndpunkt till frågan, huruvida kommunernas kostnader härutinnan helt

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

eller delvis bör överföras på statsverket, vill utskottet rikta uppmärksamheten
på detta spörsmål, vilket måhända kan vara förtjänt av att övervägas
i annat sammanhang.

5 §•

Enligt första stycket i denna paragraf äger Konungen från försäkringen
undantaga arbetstagare, som är anställda hos staten eller
kommuner och som på grund härav tillförsäkrats ersättningar vid
yrkesskada, vilka finnes väsentligen motsvara försäkringsförmånerna.

Nämnas må att sjukförsäkringslagen i 28 § innehåller ett bemyndigande
för Konungen att från sjukpenningförsäkringen i dess helhet eller viss del
därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad
av Konungen, eller bestämmelse, som beslutats av kommun, äger
uppbära lön vid sjukdom.

Motioner.

I de likalydande motionerna I: 404 och II: 518 uttalas bl. a., att bestämmelserna
i 5 § förslaget bör bringas i bättre överensstämmelse med bestämmelserna
i 28 § sjukförsäkringslagen så att ett undantagande skall, då
så belinnes lämpligt, kunna avse viss del av försäkringsförmånerna.

Utskottet.

Bestämmelserna i förslagets 5 § överensstämmer i sak helt med vad som
nu gäller enligt olycksfallsförsäkringslagen. Någon ändring i dem torde
inte heller vara påkallad. Genom det självrisksystem, som sedan gammalt
tillämpas inom yrkesskadeförsäkringen och som enligt förslaget skall
kunna tillämpas även i fortsättningen, uppnås nämligen på ett smidigt
sätt en anpassning mellan å ena sidan försäkringsförmånerna och å andra
sidan den ersättning, som arbetsgivaren själv kan ha utfäst sig att betala
i händelse av yrkesskada. Självrisken kan vara total eller partiell. Den
arbetsgivare, som åtagit sig självrisk, äger erhålla motsvarande nedsättning
i försäkringsavgiften under förutsättning att han, där så finnes erforderligt,
ställer säkerhet för ersättningens utgivande. Arbetsgivaren har därefter
att själv utge ersättningen, men om han skulle brista i sin skyldighet härutinnan
svarar försäkringsinrättningen i sista hand för att ersättningen
utgår. Det kan anmärkas, att inte ens statens arbetstagare undantagits från
den nuvarande försäkringen men att staten i likhet med vissa kommuner
och en del enskilda arbetsgivare står självrisk.

6 §•

I denna paragraf bestämmes försäkringsskyddets om fat t -

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

49

Departementschefen.

I fråga om försäkringskyddets omfattning har departementschefen anfört.

»De nuvarande bestämmelserna om försäkring mot yrkesskador är fördelade
på två huvudförfattningar, nämligen 1916 års lag om försäkring
för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Redan benämningen på de båda lagarna antyder, att man
velat skilja mellan å ena sidan skador, som orsakats av olycksfall, d. v. s.
av plötsliga och oförutsedda händelser, och å andra sidan yrkessjukdomar,
d. v. s. hälsorubbningar, vilka uppkommit genom en mera långvarig påverkan
av skadlig natur. Denna gränsdragning är emellertid numera i viss
män utsuddad. Genom de utvidgningar av försäkringsskyddet, som vid
skilda tillfällen företagits, har nämligen ÖL kommit att omfatta inte blott
olycksfallsskador i egentlig bemärkelse utan även vissa skador, som uppkommit
genom påverkan under längre tid, under det att till YL hänförts
åtskilliga sjukdomar, som kan uppstå lika plötsligt och oförutsett som
olycksfall. De av försäkringen täckta riskerna bildar därför, såsom socialvårdskommittén
uttrycker sig, en hel serie, i vilken de olika åkommorna
blandar sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de
skadliga påverkningarnas varaktighet.

Trots de utvidgningar, som tid efter annan genomförts, består emellertid
alltjämt luckor i försäkringsskyddet. Härtill kommer att gränserna
för försäkringens räckvidd i åtskilliga avseenden är oklara och att lagstiftningen
utfyllts med en rikhaltig och invecklad rättspraxis, som mången
gång ter sig svårförståelig för lekmannen. Så länge förutsättningar saknades
för en rationell samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,
var det inte lätt att genom lagstiftningsåtgärder komma
till rätta med hithörande förhållanden. De omständigheter, under vilka
olycks- och sjukdomsfall inträffar, är nämligen så skiftande, att det —
hur gränserna kring yrkesskadebegreppet än dragés —- måste stöta på
utomordentligt stora praktiska svårigheter att i samtliga de fall, där en
hälsorubbning påstås ha orsakats av arbetet, avgöra huruvida yrkesskada
i lagens bemärkelse föreligger eller ej. Sålunda erfordras ej sällan ingående
utredning t. ex. rörande de omständigheter, under vilka en skada uppkommit,
eller det orsakssamband, som kan föreligga mellan en viss händelse
och eif sjukdomstillstånd. Det är uppenbart, att dessa svårigheter
kominer att minska högst avsevärt, sedan den allmänna sjukförsäkringen
övertagit den stora mängden av kortvariga yrkesskador. Härigenom åstadkommes
nämligen ej blott en betydande kvantitativ avlastning från yrkesskadeförsäkringen;
de relativt fåtaliga yrkesskador av långvarig eller svårartad
karaktär, som återstår sedan småskadorna utmönstrats, är ofta av
sådan art, att det redan av medicinska skäl är nödvändigt att klarlägga
deras orsak.

Möjligheterna att göra försäkringsskyddet mera fullständigt kommer
4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 sand. 2 avd. Nr 22.

50 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

således att ökas högst avsevärt genom att yrkesskadeförsäkringen och
sjukförsäkringen samordnas. Det skulle rent av kunna ifrågasättas, om
inte samordningen skapat förutsättningar för en så generell definition av
yrkesskadebegreppet, att varje hälsorubbning, som hade sin grund i arbetet
eller arbetsförhållandena, komme att omfattas av försäkringen. Av
skäl, som kommer att utvecklas i det följande, är det emellertid nödvändigt
att från yrkesskadeförsäkringen undantaga en del sjukdomar, som
visserligen i undantagsfall kan ledas tillbaka till arbetet men vilkas ursprung
i allmänhet inte kan utredas. Hit hör t. ex. de vanliga förkylningssjukdomarna
och psykiska hälsorubbningar av olika slag. Detta gör att
innebörden av begreppet yrkesskada inte kan bestämmas genom en så
allmänt hållen definition som nyss antytts utan måste preciseras närmare.
Det är emellertid av vikt, att försäkringsskyddet inte inskränkes mera än
som är oundgängligen nödvändigt, och den vägledande principen vid utformningen
av yrkesskadebegreppet bör därför vara, att alla slag av skador,
som orsakats av arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden,
bör så långt det är möjligt omfattas av försäkringen.

Från denna utgångspunkt är det självklart, att skador till följd
av olycksfall i arbetet åtminstone i samma omfattning som
hittills bör berättiga till ersättning.

Såsom förut nämnts är försäkringsskyddet mot dylika skador f. n. begränsat
såtillvida, att olycksfall under arbete i det egna
h e m m e t — varmed likställes annat, av arbetstagaren bestämt arbetsställe
-— i regel inte omfattas av försäkringen. Detta gör, att en stor grupp
arbetstagare — nämligen alla de som är sysselsatta i hemindustriellt eller
därmed jämförligt arbete — helt och hållet saknar försäkringsskydd mot
de olycksfallsrisker, som deras arbete medför. Men även arbetstagare, som
under vanliga förhållanden är försäkrade, mister försäkringsskyddet då
de, kanske av tillfällig anledning, fullgör sin arbetsprestation eller någon
del därav i hemmet. Visserligen har de nu berörda reglerna ej tillämpats
med full konsekvens, men de undantag, som medgivits i praxis, har varit
föranledda av särskilda omständigheter och relativt sällsynta.

Som skäl för att arbete i hemmet på detta sätt satts i särställning har
främst anförts, att arbetsgivaren saknar möjlighet att vaka över hur
arbetet anordnas och att risker skulle föreligga för missbruk av försäkringen.
Socialvårdskommittén har vägt betänkligheterna att låta försäkringen
gälla vid skador i hemmet mot de sociala skäl, som talar för att
hemarbetarna beredes samma försäkringsskydd som andra, och därvid
kommit till den slutsatsen, att det nuvarande undantaget för hemarbete
skulle kunna slopas om blott det stora antalet kortvariga skador utmönstrades.
Med anledning härav har kommittén ■— som utgått från att någon
samordning med sjukförsäkringen inte vore aktuell och att yrkesskadeförsäkringen
således redan från början skulle handha skaderegleringen —

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

föreslagit, att en särskild karenstid av 14 dagar fastställes för skador, som
uppkommit i hemarbete, men att dylika skador i övrigt helt likställes med
skador i annat arbete.

Socialförsäkringsutredningen har sedermera omprövat frågan med tanke
på den situation, som kommer att föreligga sedan den allmänna sjukförsäkringen
trätt i kraft. Utredningen har härvid kommit till den slutsatsen,
att olycksfall i hemarbete liksom hittills bör undantagas från den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och som skäl härför åberopat bl. a.,
att hemarbetarnas försäkringsskydd komme att bli någorlunda tillfredsställande
ordnat genom den obligatoriska sjukförsäkringen och genoni
möjligheten till frivillig anslutning till yrkesskadeförsäkringen.

Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen rönt
kritik endast från ett par håll.

För egen del ansluter jag mig till dem som anser att man ej bör sätta
hemarbetarna i sämre ställning än övriga arbetstagare då det gäller försäkringsskydd
mot yrkesskador. Det skydd, som den obligatoriska sjukförsäkringen
bereder hemarbetarna, torde visserligen räcka till vid det
stora flertalet lindriga yrkesskador, men det är inte tillräckligt i fall, då
skadan leder till invaliditet eller eljest är av lång varaktighet; och vid
dödsfall lämnar sjukförsäkringen över huvud taget ingen ersättning. Att
hänvisa hemarbetarna till att själva komplettera den obligatoriska sjukförsäkringen
med en frivillig försäkring mot yrkesskador, synes knappast
stå i god överensstämmelse med de principer, på vilka lagstiftningen om
yrkesskadeförsäkring i övrigt vilar. Socialvårdskommittén har ansett sig
kunna tillråda, att yrkesskador, som uppkommit i hemarbete, inordnas
under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, sedan smärre skador utmönstrats
genom en särregel om 14 dagars karenstid. Det bör då möta
desto mindre betänkligheter att vidtaga denna åtgärd, när samordningen
genomförts och yrkesskadeförsäkringen som en följd härav i allmänhet
inte skall gripa in förrän efter 90 dagar. Sedan så lång tid förflutit, torde
ersättning komma i fråga endast för ett mycket begränsat antal skador.
Att på grund av kontroll- och utredningssvårigheter utesluta dessa, ofta
mycket behjärtansvärda fall från yrkesskadeförsäkringen bör enligt min
mening inte komma i fråga. Ej heller synes avgörande betydelse höra tillmätas
den omständigheten, att arbetsgivaren har svårt att övervaka hur
hemarbete anordnas. Gentemot detta argument kan nämligen invändas,
att de arbetsgivare, som använder hemarbetare och därigenom slipper ifrån
kostnader för arbetslokaler och skyddsanordningar, inte rimligen dessutom
bör slippa ifrån den skyldighet att bekosta yrkesskadeförsäkring för de
anställda som åvilar övriga arbetsgivare.

Jag föreslår därför att försäkringsskyddet utsträckes så, att det kommer
att gälla även vid hemarbete och att det undantag, som f. n. gäller beträffande
dylikt arbete, alltså slopas. Om så sker, erfordras inte några sär -

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

skilda bestämmelser om olycksfall i förläggning. Att dylika
olycksfall i ersättningshänseende nu behandlas på annat sätt än olycksfall
på arbetsområdet, beror nämligen på att förläggningen i försäkringshänseende
betraktas som arbetstagarens hem.

Utvidgas försäkringsskyddet på sätt jag nu föreslagit, kommer alla
olycksfall, som inträffar i arbetet, att anses som yrkesskador. Uttrycket
»olycksfall i arbete» är inte definierat i ÖL, och med hänsyn till livets
mångskiftande förhållanden torde det knappast heller vara möjligt att i
lagtext närmare ange vad som avses med uttrycket. Det synes därför även
i fortsättningen böra överlämnas åt rättstillämpningen att tolka innebörden
av begreppet olycksfall i arbete. Med stöd av förarbetena till ÖL har
en rikhaltig praxis utbildat sig på området. Det kan givetvis inte komma
i fråga att här lämna en uttömmande redogörelse för denna praxis men
följande må dock nämnas. För att en händelse skall anses som ett olycksfall
kräves, att den inträffat med en viss grad av plötslighet och inneburit
något i viss mån ovanligt och oförutsett. Därjämte måste händelsen ha
stått i ett visst samband med arbetet för att kunna accepteras som ett ersättningsberättigande
olycksfall. Kravet på samband med arbetet ställes
emellertid inte särskilt högt, ty praktiskt taget varje händelse av angiven
art, som inträffar på arbetsområdet, accepteras som olycksfall i arbetet.
Det kräves alltså inte att händelsen har sin grund i en för arbetet typisk
fara; erforderligt samband anses föreligga även då vederbörande på sin
arbetsplats drabbas av det dagliga livets faror. Som exempel härpå kan
nämnas, att insektssting under arbetet ansetts som olycksfall i arbetet.
Någon gång inträffar det dock, att den skadade genom sitt eget beteende
—■ t. ex. genom att inlåta sig i slagsmål — anses ha försatt sig utom arbete,
och skadan anses då inte stå i erforderligt samband med arbetet. I många
fall — såsom vid jordbruk, skogsbruk, vägbyggnadsarbete och vissa slag av
försäljningsarbete — är arbetsområdet ganska vidsträckt. Men även olycksfall
utanför arbetsområdet betraktas som olycksfall i arbetet under förutsättning,
att arbetstagaren vid olyckstillfället var stadd i arbetsgivarens
ärenden. Olycksfall under raster eller pauser på arbetsområdet eller i dess
omedelbara närhet likställes i allmänhet med olycksfall under själva arbetet.

Jag förutsätter att ifrågavarande praxis skall vara vägledande vid tilllämpningen
av den nya yrkesskadeförsäkringslagen. Såsom socialvårdskommittén
funnit kan det emellertid ifrågasättas, om inte kravet på samband
mellan ett olycksfall och vederbörandes arbete bör ställas högre då olycksfallet
inträffar i hemarbete än eljest. Att praktiskt taget alla olycksfall, som
drabbar t. ex. en fabriksarbetare medan han uppehåller sig i fabriken,
godtages som olycksfall i arbetet, kan nämligen motiveras med att vistelsen
i fabriken presumeras vara uteslutande föranledd av arbetet. En dylik presumtion
kan inte uppställas i fråga om vistelse i hemmet, där vederbörande
ju uppehåller sig inte blott då han utför det arbete, i vilket han är försäkrad,

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

utan även eljest. Det synes därför motiverat att iakttaga en viss försiktighet
vid bedömningen av sådana olycksfall i hemmet, som inte är direkt orsakade
av arbetet utan mera har sin grund i det dagliga livets faror.

Innan jag lämnar begreppet olycksfall i arbete vill jag något beröra
ett särskilt spörsmål, som tagits upp av kommerskollegium och Sveriges
redareförening, nämligen frågan om försäkringsskydd för sjömän vid
idrottsövningar, som bedrives på fritid. Det synes mig inte uteslutet att
betrakta de idrottsövningar och andra fritidssysselsättningar, som anordnas
i fartygets regi och som har till syfte att draga sjömännen bort från förströelser
av underhaltig art, såsom ett led i vederbörandes arbete. Om så
kan anses vara förhållandet — och frågan härom måste prövas av försäkringsorganen
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall —
gäller givetvis den obligatoriska försäkringen. Att vidga försäkringen till
att omfatta även andra fall av fritidssysselsättning skulle kunna medföra
konsekvenser, som utan en närmare utredning är svåra att överblicka, och
jag är därför inte beredd att nu förorda en sådan utvidgning.

År 1919 infördes i ÖL ett stadgande, varigenom olycksfall vid
färd till eller från arbetet likställdes med olycksfall i arbetet,
såvida färden föranletts av och stått i omedelbart samband med arbetsanställningen.
Som skäl för denna utvidgning av försäkringen åberopades, åt!
olycksfall på väg till eller från arbetet under vissa förutsättningar redan
betraktades som olycksfall i arbetet och att detta medfört svårigheter att
dra en klar gräns mellan fall, som berättigade till ersättning, och andra
fall. Även om tämligen bestämda principer tillämpades vid avgöranden härutinnan,
kvarstode dock — uttalades det under förarbetena —- ofta en viss
tveksamhet även hos de beslutande myndigheterna, och för den skadade
arbetaren och hans arbetsgivare måste dessa principer ofta te sig ganska
svårförståeliga eller kanske understundom i det enskilda fallet rent av godtyckliga.
Som exempel nämndes, att ett olycksfall som drabbade en arbetare,
vilken på väg till arbetet hunnit inom gränsen för arbetsområdet —- detta
taget i ganska vidsträckt mening — i regel ansåges som olycksfall i arbetet
medan däremot olycksfall i arbetet i allmänhet ej ansåges föreligga, där
arbetsområdet vore mera begränsat men olycksfallet inträffat utom detsamma
under i övrigt liknande förutsättningar.

Frågan huruvida färdolycksfallen bör bibehållas inom yrkesskadeförsäkringen
har övervägts av såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen,
vilka båda besvarat frågan jakande. Inom såväl kommittén
som utredningen har emellertid röster höjts för att utmönstra dessa olycksfall
från försäkringen. De skäl, som anförts till stöd för denna mening,
kan inte frånkännas ett visst berättigande. Erfarenheterna har sålunda
visat, att de gränsdragningssvårigheter, som man ville undvika genom lagändringen
år 1919, ersatts av nya sådana svårigheter. Det torde vidare förhålla
sig så, att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat i antal,

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

inte blott absolut utan även i förhållande till övriga olycksfall, vilket medfört
en större ekonomisk belastning av försäkringen än man från början
tänkt sig. För en utmönstring av färdolycksfallen har även anförts, att
dessa i regel är orsakade av omständigheter, som inte hänger direkt samman
med arbetet och som undandrar sig arbetsgivarens kontroll, samt att
det numera finns betydligt större möjligheter än förr att erhålla ersättning
i annan ordning än genom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, t. ex.
genom den obligatoriska trafikförsäkringen.

För egen del anser jag emellertid i likhet med flertalet av dem som efter
remiss yttrat sig i ärendet, att skälen för att bibehålla färdolycksfallen
inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens ram väger tyngre än skälen
för att utmönstra dem från försäkringen. Det är nämligen ofrånkomligt,
att de risker, som är förenade med vanliga färder till och från arbetsstället,
har ett påtagligt samband med själva arbetet. Dessa risker, som ingalunda
alltid täckes av den obligatoriska trafikförsäkringen, har undan för undan
ökat allteftersom trafikintensiteten blivit större. Det måste under sådana
omständigheter krävas synnerligen starka skäl för att nu borttaga det
skydd mot färdolycksfall, som yrkesskadeförsäkringen i mer än 30 år
berett de anställda. Att vidtaga en sådan åtgärd för att därigenom komma
ifrån gränsdragningssvårigheter bör i varje fall inte komma i fråga. Såsom
framgår av det förut anförda skulle f. ö. en återgång till den lagstiftning,
som gällde innan försäkringen omfattade färdolycksfallen, ingalunda medföra,
att gränsdragningssvårigheterna upphörde. Inte heller den ekonomiska
belastning av försäkringen, som färdolycksfallen onekligen utgör, är enligt
min mening ett tillräckligt motiv för att återgå till den ståndpunkt, som
intogs av den äldre lagstiftningen. Härtill kommer att olycksfall under
färder till och från arbetet enligt en av Internationella arbetskonferensen
år 1944 antagen rekommendation bör följa samma regler som olycksfall i
arbetet och att denna rekommendation följts av flera länder, som efter
kriget reformerat sin lagstiftning på området.

För att ersättning från försäkringen skall utgå för olycksfall under färd
till eller från arbetet kräves f. n., att färden föranletts av och stått i omedelbart
samband med arbetsanställningen. Detta krav har föranlett betydande
tillämpningssvårigheter, och den praxis, som utbildat sig på området, är
inte lätt att överblicka. Socialvårdskommittén har funnit det ur sakliga
synpunkter motiverat med en viss uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna
och föreslagit, att det nuvarande kravet på »omedelbart»
samband med arbetsanställningen utbytes mot ett krav på »nära» samband
med denna.

Lämpligheten av den föreslagna uppmjukningen har ifrågasatts i flera
av de yttranden, som avgivits över förslaget. Naturligen har denna ståndpunkt
främst intagits av dem som velat helt utmönstra färdolycksfallen
från försäkringen, men även andra har ansett sig böra avråda från att

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

lagstiftningen uppmjukas i förevarande avseende. Som skäl härför har åberopats
bl. a., att färdolycksfallen i stor utsträckning beror på omständigheter
som är undandragna arbetsgivarens kontroll samt att den föreslagna
uppmjukningen skulle medföra nya gränsdragningssvårigheter och till
yrkesskadeförsäkringen hänföra fall, som egentligen borde täckas av den
allmänna sjukförsäkringen. Å andra sidan har förespråkare inte saknats
för en längre gående uppmjukning än socialvårdskommittén föreslagit.
Landsorganisationen har sålunda ansett, att det bör vara tillfyllest med att
samband föreligger mellan färden och arbetsanställningen och att den
begränsning, som ligger i ordet »omedelbart», således helt bär slopas.

Det är uppenbart, att en obligatorisk yrkesskadeförsäkring, som gäller
till förmån för de anställda och bekostas av deras arbetsgivare, endast bör
täcka olycksfallsriskerna under sådana färder utanför arbetsområdet, som
har orsakssamband med själva arbetet. Att godkänna vilket avlägset samband
som helst synes emellertid föra för långt och bör därför enligt min
mening inte komma i fråga. Å andra sidan synes det nuvarande kravet på
omedelbart samband mellan färden och arbetsanställningen ha lämnat de
tillämpande myndigheterna ett väl snävt utrymme för bedömningen, vilket
medfört, att ersättning inte ansetts kunna medgivas i en del fall, där en
ganska påtaglig anknytning förelegat mellan olycksfallet och arbetet. En
uppmjukning av sambandskravet är därför enligt min mening motiverad.
Visserligen är det måhända inte uteslutet att tolka uttrycket »omedelbart
samband» på ett något mindre restriktivt sätt än som skett och alltsa åstadkomma
en önskvärd uppmjukning genom ändring av praxis — enligt vad
jag erfarit har en utveckling i denna riktning ägt rum sedan socialvårdskommittén
avgav sitt betänkande —• men det synes bäst överensstämma
med gängse lagstiftningsmetoder, att den något större frihet vid bedömningen,
som de tillämpande myndigheterna enligt min mening bör ha,
kommer till uttryck genom en ändrad lydelse av lagtexten. I likhet med
socialvårdskommittén anser jag detta lämpligen kunna ske genom att det
nuvarande kravet på omedelbart samband med arbetsanställningen ersättes
med ett krav på nära samband med denna.

Med anledning av vad arbetsmarknadsstyrelsen i sitt remissyttrande anfört
om försäkringsskydd vid färder, som företages i anslutning till att
arbetsförmedlingen medverkar till ett anställningsförhållande, vill jag framhålla,
att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen endast avser arbetstagare.
För att försäkringen skall gälla måste därför krävas att ett anställningsavtal
föreligger. Detta utesluter givetvis inte, att omständigheterna i
det enskilda fallet kan vara sådana, att ett dylikt avtal måste anses ha kommit
till stånd genom arbetsförmedlingens anvisning, trots att parterna i
avtalsförhållandet inte varit i direkt kontakt med varandra. Vad sedan beträffar
frågan huruvida ett olycksfall under färd före arbetets början eller
efter dess avslutande är ersättningsberättigande eller ej, bör denna givetvis

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

bedömas på samma sätt då arbetsavtal anses ha kommit till stånd genom
anvisning av arbetsförmedling som då arbetsavtalet träffats direkt mellan
arbetsgivare och arbetstagare.

Genom en lagändring år 1936 inordnades under ÖL vissa skador,
som intar en mellanställning mellan olycksfallsskador
och egentliga yrkessjukdomar såtillvida, att den skadeframkallande
påverkningen inte behöver vara plötslig utan kan sträcka sig över
en tidrymd av — för att använda lagens terminologi — högst några få
dagar. Dessa skador kan indelas i tre skilda grupper. Till den första hör
skador, som orsakats av arbetet på mekanisk väg, d. v. s. genom nötning,
tryck, slag eller överansträngning. Den andra gruppen omfattar vissa av
temperaturförhållandena under arbetet föranledda skador, nämligen värmeslag,
solsting och förfrysning. Till den tredje gruppen slutligen hänföres
skador, som orsakats av något i arbetet använt frätande eller etsande ämne
eller av blandning, vari dylikt ämne ingår.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att det nuvarande kravet på att
skadan skall ha uppkommit under loppet av högst några få dagar slopas
beträffande de av temperaturförhållandena orsakade skadorna samt att
även inflammation i arbetsvalk likställes med olycksfallsskada, oavsett om
inflammationen uppkommit genom inverkan under längre eller kortare tid.
I övrigt innebär kommitténs förslag endast vissa, huvudsakligen formella
ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Med anledning av att uttrycket
högst några få dagar i praxis tolkats såsom avseende högst fem
dagar, framhåller kommittén, att femdagarsgränsen inte behöver anses som
helt oeftergivlig i de fall där den försäkrade endast under en del av arbetsdagen
sysslat med det arbete, i vilket han varit utsatt för skadlig inverkan.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i förevarande del så
gott som genomgående lämnats utan erinran. Från representanter för
arbetstagare har emellertid ifrågasatts, om inte den nuvarande regeln om
att skadan måste ha orsakats av inverkan under »högst några få dagar»
kunde helt slopas eller i vart fall uppmjukas till att i stället avse »kortare
tid». En motsatt inställning har däremot intagits av försälcringsrådet och
Socialförsäkringsbolagens förening, som båda riktat kritik mot kommitténs
uttalande att den genom praxis fastslagna femdagarsregeln i vissa fall inte
borde vara helt oeftergivlig.

Jag kommer i det följande att föreslå, att alla s. k. ämnessjukdoinar
skall omfattas av försäkringen, oavsett om de uppkommit genom inverkan
under längre eller kortare tid. Med hänsyn härtill saknas anledning att
till en särskild grupp yrkesskador sammanföra sådana, som orsakats av
frätande eller etsande ämne. OL:s stadgande härom bör därför inte överföras
till den nya lagen. I fråga om skador, som föranletts av temperaturförhållanden,
samt inflammation i arbetsvalk ansluter jag mig till socialvårdskommitténs
förslag, vilket innebär, att tidslängden av den skadliga

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 57

påverkningen i dessa fall inte får någon betydelse för rätten till ersättning.
Härefter återstår att i detta sammanhang behandla endast sådana skador,
som orsakats på mekanisk väg, och beträffande dem torde det vara nödvändigt
att även i fortsättningen begränsa försäkringsskyddet till att avse
fall, där den skadliga påverkningen varit inskränkt till jämförelsevis kort
tid. Det förhåller sig nämligen så, att en mångfald sjukdomstillstånd, som
vanligen beror på inre orsaker, ibland även kan framkallas genom mekaniska
påfrestningar av olika slag, såsom tungt arbete, obekväm arbetsställning
o. dyl. De möjligheter, som läkarvetenskapen f. n. har att utröna
vilken roll dylika yttre faktorer spelar för olika sjukdomars uppkomst och
förlopp, är i allmänhet ganska begränsade redan när det gäller påfrestningar
av kort varaktighet, och svårigheterna blir större ju längre påfrestningen
varat. Detta hindrar givetvis inte att vissa slag av skador med tämligen
stor säkerhet kan ledas tillbaka till mekaniska påfrestningar i arbetet,
och i den mån så är förhållandet bör skadan naturligen —- såsom redan nu
är fallet med t. ex. senknarr och vissa slemsäcksinflaminationer —- räknas
som yrkesskada även om den uppkommit genom inverkan under längre tid.
Jag återkommer till frågan härom vid behandlingen av de egentliga yrkessjukdomarna.
Den tidsbegränsning för skadlig inverkan av mekanisk art,
det här gäller, får således betydelse endast för sådana skador, vilkas uppkomstsätt
inte är så klarlagt, att de utan inskränkning kan hänföras till
yrkesskador. Tillräckliga skäl synes ej föreligga att beträffande dessa skador
frångå den nuvarande tidsbestämningen »högst några få dagar». Med
anledning av vad som i ärendet anförts rörande innebörden av detta uttryck
vill jag framhålla, att det liksom hittills bör få ankomma på de tillämpande
myndigheterna att inom den ram, som uttrycket kan anses tillåta, från fall
till fall avgöra var gränsen skall dragas. Jag förutsätter, att myndigheterna
härvid inte skall känna sig alltför hårt bundna av den praxis, som hittills
utbildat sig på området och som enligt min mening synes väl stel.

De yrkessj ukdo in a r, som omfattas av den nuvarande försäkringen,
är uppräknade i en förteckning, vilken är intagen i YL. Den vägledande
principen vid utformningen av denna förteckning har varit, att
inga andra yrkessjukdomar borde upptagas i densamma än sådana, som
kunde särskiljas från andra hälsorubbningar och med tillräcklig grad av
säkerhet ledas tillbaka till arbetet. Eftersom erfarenheterna på yrkesmedicinens
område var ganska begränsade då lagen kom till år 1929, fick försäkringen
från början ett jämförelsevis snävt avgränsat tillämpningsområde
men det förutsattes, att utvidgningar så småningom skulle komma till
stånd. Så har också skett efter hand som kunskaperna om yrkessjukdomarna
ökat och förteckningen upptager nu dels sjukdomar, som orsakats
av ett stort antal uppräknade ämnen eller av strålande energi, och dels ett
antal specificerade sjukdomar, som har sin grund i ensidiga, ovanliga eller

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, skakningar eller vibrationer
från maskiner eller verktyg eller av buller eller smitta.

Vad först angår yrkessjukdomar, som orsakats av ämnen
eller strålande energi, har socialvårdskommittén föreslagit en
betydelsefull utvidgning i förhållande till vad som nu gäller, nämligen såtillvida
att alla hudsjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av
något ämne eller annan substans, skulle få räknas som yrkesskador och
att förteckningssystemet således skulle slopas beträffande dessa sjukdomar,
dock att en särskild karenstid om 28 dagar skulle gälla och en strängare
bevisregel skulle tillämpas. Övriga ämnessjukdomar samt sjukdomar, som
orsakats av strålande energi, skulle däremot enligt kommitténs förslag följa
i stort sett samma regler som nu, d. v. s. de skulle få räknas som yrkesskador
endast om det ämne eller den energiform, som givit upphov till
sjukdomen, funnes upptagen i en på visst sätt fastställd förteckning. Sedermera
har socialförsäkringsutredningen omprövat hithörande frågor och
därvid funnit, att samordningen med sjukförsäkringen skapat förutsättningar
för ett slopande av förteckningssystemet såvitt angår alla ämnesoch
strålningssjukdomar. Utredningen har till följd härav föreslagit, att
försäkringen skall omfatta samtliga sjukdomar, som tillhör dessa båda
kategorier, och att ersättningsrätten således inte längre skall vara beroende
av att det sjukdomsalstrande ämnet eller den skadebringande energiformen
finnes upptagen i en förteckning. Detta förslag har rönt allmänt gillande
under remissbehandlingen, och även jag anser att det bör genomföras. Om
så sker, kommer de luckor, som f. n. finnes i försäkringsskyddet, att fyllas
i mycket stor utsträckning; det torde nämligen förhålla sig så, att de allra
flesta yrkessjukdomarna är framkallade av ämnen. Innebörden av uttrycket
»ämne» —■ i den av socialförsäkringsutredningen utarbetade lagtexten användes
socialvårdskommitténs uttryck »ämne eller annan substans» — kan
synas oklar och det kan därför ifrågasättas, om inte uttrycket borde definieras
för att undanröja all tveksamhet om vilka sjukdomar som är att
hänföra till ämnessjukdomar. Varken socialvårdskommittén, socialförsäkringsutredningen
eller de sakkunniga instanser, som yttrat sig i frågan, har
emellertid ansett en sådan definition erforderlig, och den medicinska terminologien
i detta avseende torde vara så fast, att en definition av uttrycket
i fråga ej behövs. Inte heller uttrycket »strålande energi» synes behöva närmare
definieras.

Ehuru det för ersättningsrätten avgörande alltså inte skall vara, att det
skadebringande ämnet finnes upptaget i en förteckning, har socialförsäkringsutredningen
ansett en förteckning till ledning vid tillämpningen av
lagen kunna vara av praktiskt värde såväl för olycksfallsförsäkringsinrättningarna
och sjukkassorna som för läkarna, arbetsgivarna och allmänheten.
Enligt utredningen torde det kunna anförtros åt riksförsäkringsanstalten
att upprätta och fortlöpande komplettera samt publicera en förteckning

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 59

över de ämnen m. in., som brukar förorsaka sjukdomar, samt de sjukdomsformer
och slag av verksamhet, som därvid är aktuella. Försäkringsrådet
har bestämt avstyrkt förslaget; i vart fall borde förteckningen upprättas,
inte av anstalten, utan av Kungl. Maj:t eller överinstansen. För egen del
håller jag värdet av en sådan förteckning för tvivelaktigt — förteckningen
kan lätt bli uppfattad som uttömmande — eller i vart fall mycket tveksamt.
Någon tids erfarenhet torde därför lämpligen böra avvaktas innan
definitiv ståndpunkt tages till detta spörsmål.

Övriga yrkessjukdomar är av mycket skiftande slag. Somliga
är karakteristiska för yrket, andra inte; en del uppkommer genom långvarig
men andra genom mera kortvarig påverkan av skadlig natur; och
alla svårighetsgrader är representerade. Både socialvardslcommittén, socialförsäkringsutredningen
och de remissorgan, som yttrat sig i ärendet, är
ense om att det i princip är riktigt att försäkringen omfattar alla sjukdomar,
som har sin grund i arbetet, men att det inte är praktiskt möjligt
att genomföra denna princip i full utsträckning. För egen del har jag redan
i ett tidigare sammanhang uttalat min anslutning till dessa båda utgångspunkter
för bedömningen av hithörande frågor och därvid betonat vikten
av att försäkringsskyddet inte inskränkes mer än som är oundgängligen
nödvändigt.

Strängt taget kan nästan alla slag av sjukdomar ha sin yttersta rot i
arbetet eller arbetsförhållandena. Så kan t. ex. en helt vanlig infektionssjukdom
ha uppkommit genom att vederbörande smittats av en arbetskamrat,
ett depressionstillstånd kan vara föranlett av kontroverser på arbetsplatsen,
en magsjukdom kan ha sin grund i skiftarbete o. s. v. I enstaka
undantagsfall kan måhända sjukdomar av denna karaktär med en stor
grad av sannolikhet ledas tillbaka till arbetsförhållandena men i allmänhet
är det inte möjligt att avgöra, om sjukdomen ådragits i arbetet eller på
annat sätt. Det är därför nödvändigt att lämna dylika sjukdomar utanför
försäkringen. Flera olika avgränsningsmetoder är härvid tänkbara. En
metod är att liksom f. n. uppräkna de sjukdomar, som skall omfattas av
försäkringen. En annan metod är att införa ett allmänt stadgande om rätt
till ersättning vid sjukdomar, som orsakats av arbetet, men göra undantag
för vissa uppräknade sjukdomar. Dessa båda metoder kan kombineras på
olika sätt, varvid man för skilda grupper av sjukdomar kan uppställa mer
eller mindre stränga krav på bevisningen om orsakssammanhanget med
arbetet. Såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen har
ansett, att den förstnämnda metoden bör komma till användning. Förslaget
är så utformat, att sjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av
ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat
tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta, skall räknas som
yrkesskador i den mån sjukdomarna är upptagna i en på visst sätt fastställd
förteckning. Även jag anser, att denna avgränsningsmetod är att

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

föredraga, framför allt därför att den är bäst ägnad att skapa klarhet
rörande försäkringens räckvidd. Jag kan alltså inte — såsom påyrkats i
vissa yttranden — tillstyrka, att förteckningen endast ges karaktär av vägledning
för tillämpningen eller att den kompletteras med en generalklausul
avseende andra sjukdomar än sådana som angivits i förteckningen. Båda
dessa modifikationer synes nämligen medföra behov av olika bevisregler
för olika slag av sjukdomar, vilket enligt min mening såvitt möjligt bör
undvikas.

Den nuvarande förteckningen är såsom förut nämnts intagen i själva
lagen. Detta har medfört att lagen måst ändras varje gång förteckningen
behövt kompletteras, vilket givetvis varit förenat med besvär och tidsutdräkt.
I de allra flesta fallen har kompletteringen endast inneburit bekräftelse
från de lagstiftande myndigheternas sida på att den yrkesmedicinska
vetenskapen fortskridit så långt, att ytterligare en eller flera yrkessjukdomar
kunnat särskiljas från andra hälsorubbningar och utan större
svårigheter ledas tillbaka till vederbörandes arbete. Det sakliga innehållet
i förteckningen har med andra ord hittills varit en fråga av huvudsakligen
medicinsk och teknisk natur, låt vara att den helt naturligt haft stor
betydelse för den ekonomiska belastningen av försäkringen. Om man såsom
jag föreslagit helt slopar förteckningssystemet beträffande ämnes- och
strålningssjukdomar, och om man vidare beträffande övriga yrkessjukdomar
utgår från principen att alla, av arbetet orsakade hälsorubbningar
bör omfattas av försäkringen i den mån detta av praktiska skäl är möjligt,
synes det knappast motiverat att längre ge förteckningen karaktär av lag.
Jag föreslår därför, att bemyndigande utverkas för Kungl. Maj :t att inom
lagens ram fastställa, vilka sjukdomar som bör upptagas i förteckningen,
och att komplettera densamma efter hand som den medicinska vetenskapen
gör det möjligt.

Förteckningen bör givetvis redan från början vara så fullständig som
möjligt. I syfte att så skulle bli fallet uppdrog Kungl. Maj :t på mitt förslag
den 17 april 1953 åt medicinalstyrelsen och institutet för folkhälsan att
i samråd med riksförsäkringsanstalten och arbetarskyddsstyrelsen inkomma
med förslag till förteckning. Ämbetsverken har numera inkommit
med förslag i ärendet. Enligt detta förslag skall i förteckningen upptagas
i första hand de nu i YL angivna yrkessjukdomar, som inte är ämneseller
strålningssjukdomar. Som exempel kan jag nämna senknarr, skrivkramp,
vibrationsskador av tryckluftdrivna verktyg, bullerdövhet och vissa
smittsamma sjukdomar, varibland epidemiska sjukdomar hos sjukvårdspersonal.
Den angivna gruppen yrkessjukdomar föreslås vidare kompletterad
i olika hänseenden. Sålunda skulle medtagas exempelvis vissa slemsäcksutgjutningar,
vibrationsskador av även vissa andra maskiner eller
verktyg än tryckluftdrivna, den s. k. sliparsjukan samt epidemiska sjukdomar
även hos personal, sysselsatt med den allmänna hygienen inom

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 61

bl. a. sjukhus, nämligen baderskor, tvätterskor, diskerskor och städerskor.
För vissa sjukdomar, såsom tuberkulos, tand- och käkbensskada av blåsinstrument
hos musiker samt kronisk dykaresjuka, anser ämbetsverken
ytterligare utredning erforderlig. Därest riksdagen giver Kungl. Maj:t det
bemyndigande, varom jag nyss hemställt, är det min avsikt att föreslå
Kungl. Maj :t att utfärda en förteckning, grundad på ämbetsverkens förelag
med de kompletteringar eller ändringar i övrigt, som kan motiveras av vc''d
som under remissbehandling av sistnämnda förslag eller eljest framkommer.
»

Motioner.

1 de likalydande motionerna I: 404 och II: 518 anföres vissa synpunkter
på frågan om försäkringskyddets omfattning. Sålunda uttalas, att de av
departementschefen förordade reglerna för bedömningen av olycksfall i
hemmet kan leda till verklighetsfrämmande distinktioner mellan yrkesskador
och »privatskador». I anslutning härtill ifrågasättes, om inte försäkringen
bör gälla även för olycksfall utom arbetet. För att ge uttryck
åt att försäkringsskyddet bör i rimlig utsträckning omfatta också olycksfall
i arbetsförläggning, sjöfolkets fritidsskador och andra olycksfall, som
visserligen inte inträffar under utförandet av någon syssla för arbetsgivarens
räkning men ändå hänger intimt samman med betingelserna för
arbetet, ifrågasättes vidare, om inte termen »olycksfall i arbete» borde
utvidgas med något sådant tillägg som t. ex. »olycksfall som härflyta av
arbetsförhållandena». Slutligen beklagar motionärerna, att man ännu inte
kommit till något positivt resultat beträffande tuberkulosen och i samband
härmed uttalas bl. a., att det visserligen av praktiska skäl kan vara lämpligt
att Kungl. Maj :t bemyndigas utfärda yrkessjukdomsförteckning men
att det bör åvila Kungl. Maj:t att för riksdagen anmäla kommande beslut
om förteckningens innehåll och framlägga grunderna för dessa beslut.

I motionerna 1:405 och 11:517, som är likalydande, yrkas att första
stycket, punkt c, i 6 § erhåller följande lydelse: »ryggskador och vävnadsbristningar,
som bevisligen ej orsakats av faktorer utanför arbetet, samt
i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom
olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,
ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående upprepat eller
ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg
eller av buller eller smitta.» samt att tredje stycket i 6 § erhåller följande
lydelse: »Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom
skada genom mekanisk inverkan under kortare tid anses städse ha
uppkommit genom olycksfall.»

Utskottet.

1 likhet med departementschefen anser utskottet, att den vägledande
principen vid utformningen av yrkesskadebegreppet bör vara, att alla slag

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

av skador, som orsakats av arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden
så långt det är möjligt omfattas av försäkringen.

Från denna utgångspunkt hälsar utskottet med tillfredsställelse förslaget
att utvidga försäkringsskyddet mot skador till följd av o 1 y c k s f a 11 i
arbetet så att det kommer att omfatta alla dylika olycksfall var de än
inträffar. Härigenom kommer försäkringsskyddet i motsats till vad som
nu är fallet att gälla t. ex. vid arbete i den försäkrades hem, i hans egen
verkstad, i förläggningar av olika slag o. s. v.; den enda begränsningen
kommer att ligga däri, att olycksfallet måste ha inträffat »i arbetet», d. v. s.
för arbetsgivarens räkning.

Att i lagtexten definiera uttrycket »olycksfall i arbetet» torde — såsom
departementschefen uttalat — knappast vara möjligt. En sådan definition
skulle enligt utskottets mening lätt kunna komma att alltför snävt begränsa
lagens räckvidd utan att likväl undanröja svårigheterna vid bedömandet
av gränsfall. Det bör därför liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen
att med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter
från fall till fall pröva, huruvida ett inträffat olycksfall står i sådant orsakssamband
med vederbörandes arbete och därmed sammanhängande förhållanden,
att det kan inbegripas under uttrycket »olycksfall i arbetet».

Den föreslagna utvidgningen av försäkringsskyddet kommer helt naturligt
att ställa de tillämpande myndigheterna inför svårigheter, som inte
är förknippade med den nuvarande lagstiftningen. Såsom framhållits i
motionerna I: 404 och II: 518 kan det t. ex. vid ett olycksfall i hemmet vara
vanskligt att bedöma, huruvida olycksfallet står i erforderligt samband
med vederbörandes arbete eller ej. Utskottet saknar emellertid anledning
att antaga annat än att dessa svårigheter skall kunna bemästras. Genom
samordningen utmönstras från yrkesskadeförsäkringen den stora mängden
av kortvariga skador, och i de skadefall, som därefter kvarstår, torde
händelseförloppet åtminstone i allmänhet kunna på ett tillfredsställande
sätt klarläggas. Utskottet hyser vidare förhoppningar, att ett stort antal
arbetstagare skall begagna sig av den nya lagstiftningens möjligheter att
enskilt, kollektivt eller genom arbetsgivarens försorg teckna frivillig försäkring
för skador utom arbetet, och i den mån så sker kommer de svårigheter,
som nu berörts, väsentligen att försvinna. Att — såsom ifrågasatts i
de båda nyssnämnda motionerna —- utvidga den obligatoriska försäkringen
till att omfatta jämväl olycksfall utom arbetet för att på så sätt komma
ifrån gränsdragningssvårigheterna bör enligt utskottets mening inte komma
i fråga. En sådan åtgärd skulle nämligen innebära ett avsteg från den
grundläggande princip, på vilken lagstiftningen bygger, nämligen att den
obligatoriska, av arbetsgivaren helt bekostade försäkringen endast skall
avse skador, som härrör från arbetet.

Skäl kan onekligen anföras till stöd för uppfattningen, att sjömän under
uppehåll i främmande hamn bör vara försäkrade för olycksfall under

63

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

idrottsövningar och vissa andra fritidssysselsättningar. Utskottet kan
emellertid inte heller i detta avseende förorda regler, som skulle innebära
ett eftergivande av kravet på orsakssamband mellan inträffade olycksfall
och vederbörandes arbete. Frågan om försäkringsskydd mot olycksfall
under fritidssysselsättningar bör därför enligt utskottets mening för sjömännens
del liksom för andra gruppers vidkommande lösas på frivillighetens
väg. Vad nu anförts innebär givetvis inte, att olycksfall, som drabbar
sjömän under fritidssysselsättning, under alla förhållanden är undantagna
från den obligatoriska försäkringen. Omständigheterna i det enskilda
fallet kan nämligen vara sådana, att erforderligt orsakssamband måste
anses föreligga mellan olycksfallet och arbetet, och om så är förhållandet
bör ersättning på grund av den obligatoriska försäkringen givetvis utgå.
Frågan härom torde få bedömas från fall till fall med beaktande av
samtliga föreliggande omständigheter.

I likhet med departementschefen anser utskottet att de s. k. f ä r doly
eks fallen bör bibehållas inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens
ram samt att det nuvarande kravet på omedelbart samband
mellan färden och arbetsanställningen bör uppmjukas på sätt föreslagits
i propositionen.

Även i fråga om den grupp av skador, som intar en mellanställning
mellan olycksfallsskadorna och de egentliga
yrkessjukdomarna, tillstyrker utskottet propositionen. Utskottet
kan alltså inte förorda bifall till det yrkande, som i fråga om denna grupp
av skador framställts i motionerna I: 405 och II: 517. I likhet med departementschefen
förutsätter utskottet, att myndigheterna inte skall känna sig
alltför hårt bundna av den praxis som vid tillämpningen av ÖL utbildat sig
kring tidsbestämningen »högst några få dagar» och som även enligt utskottets
mening synes väl stel.

Såvitt utskottet kunnat finna, saknas f. n. förutsättningar för att generellt
inordna ryggskador och vävnadsb ristningar under försäkringen
såsom yrkessjukdomar, och utskottet avstyrker därför det yrkande
härom, som framställts i motionerna 1:405 och 11:517. Utskottet
vill emellertid erinra om att riksdagen på förslag av Kungl. Maj :t anvisat
medel till en omfattande undersökning angående ryggåkommornas frekvens
och orsaker. När resultatet av denna undersökning föreligger, bör enligt
utskottets mening frågan om ryggskadornas ställning inom yrkesskadeförsäkringen
upptagas till förnyat övervägande.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse förslaget att slopa förteckningssystemet
såvitt angår ämnes- och strålningssju k domarna och
tillstyrker alltså bifall till propositionen i denna del.

Vad slutligen angår övriga yrkessjukdomar finner utskottet
ändamålsenligt att Kungl. Maj:t bemyndigas att inom lagens ram utfärda
en förteckning över de sjukdomar, som skall omfattas av försäkringen, samt

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

att efter hand komplettera förteckningen. Tillräckliga skäl synes inte föreligga
för att — såsom yrkats i motionerna I: 404 och II: 518 —- föreskriva
skyldighet för Kungl. Maj :t att för riksdagen anmäla kommande beslut om
förteckningens innehåll och framlägga grunderna för dessa beslut.

Enligt utskottets mening är det angeläget, att förteckningen redan från
början blir så fullständig som möjligt och att den sedermera kompletteras
efter hand som den yrkesmedicinska forskningen gör nya framsteg. Av
departementschefens yttrande framgår, att medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan i samråd med riksförsäkringsanstalten och arbetarskyddsstyrelsen
redan avgivit ett förslag till förteckning men därvid funnit
ytterligare utredning erforderlig beträffande vissa sjukdomar, bland dem
tuberkulos. Utskottet saknar möjlighet att på det föreliggande materialet
bedöma hithörande spörsmål men vill betona vikten av att de ytterligare
utredningar, som kunna befinnas erforderliga, bedrives med all den skyndsamhet
som är möjlig.

7 §•

Denna paragraf innehåller en regel rörande den försäkringsmedicinska
bedömningen av tveksamma skadefall.

Departementschefen.

Departementschefen har anfört bl. a.

»Socialvårdskommittén har i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag
upptagit en s. k. bevisregel, enligt vilken man vid bedömandet, huruvida
en viss åkomma förorsakats av olycksfall, skall anse så vara förhållandet,
såvida inte övervägande skäl måste anses tala däremot. Denna regel -—
som enligt förslaget skall tillämpas även beträffande andra yrkesskador
än sådana som uppkommit genom olycksfall, dock inte beträffande sådana
hudsjukdomar som skulle ersättas enligt generalklausulen — har varit
föremål för mycket delade meningar i remissyttrandena, och socialförsäkringsutredningen
har sedermera föreslagit, att regeln slopas, vilket i sin
tur givit upphov till nya meningsskiljaktigheter.

Då hithörande spörsmål diskuteras synes det vara av vikt att hålla i
minnet, att det f. n. i princip åligger vederbörande försäkringsinrättning
att införskaffa all den utredning, som erfordras för att en ersättningsfråga
skall kunna avgöras på ett riktigt sätt. Inrättningen får alltså inte
nöja sig med ofullständiga uppgifter från den skadades sida utan måste
draga försorg om att det material, som skall läggas till grund för bedömningen,
blir så fylligt och allsidigt som rimligen kan fordras. Även vid
prövningsförfarandet i försäkringsrådet tillämpas denna s. k. undersökningsprincip.
Den av socialvårdskommittén föreslagna bevisregeln är inte
avsedd att på något sätt rubba denna princip, som även enligt min mening
fortfarande bör gälla.

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

När det gäller de faktiska omständigheterna kring ett påstått skadefall
godtages f. n. den skadades uppgifter, såvida det inte föreligger anledning
att tvivla på dem. Så bör ske även i fortsättningen. Endast i den mån det
finnes skäl att misstänka, att den skadades uppgifter är oriktiga eller vilseledande,
bör således vederbörande försäkringsorgan låta utreda vad som
verkligen passerat. Det ligger i sakens natur, att full bevisning härom inte
alltid kan erhållas, och för ersättningsrätt synes ej heller böra krävas mera
än att det efter utredningen inte längre finns anledning att tvivla på den
skadades uppgifter. Av vad nu anförts följer, att man enligt min mening
— såvitt avser de yttre omständigheterna kring ett skadefall — i fortsättningen
bör följa samma bedömningsprinciper som hittills.

Principen att försäkringsorganen är skyldiga att sörja för fullständig
utredning bör naturligen liksom f. n. gälla även beträffande medicinska
frågor. För bedömningen av dylika frågor är till försäkringsorganen knutna
experter inom olika grenar av läkarvetenskapen men även utomstående
expertis anlitas i den mån det behövs. För att få en så klar bild av sjukdomen
och dess orsaker som möjligt är det i många fall av vikt att upplysningar
inhämtas även från andra personer och särskilt betydelsefullt
är att hänsyn tages till de uppgifter, som lämnas av behandlingsläkaren
samt den skadades arbetsledning och arbetskamrater.

Även om det är väl sörjt för att avgörandena grundas på ett så fylligt
utredningsmaterial som möjligt, inträffar det likväl ibland, att full klarhet
ej kan vinnas, huruvida medicinskt orsakssamband föreligger mellan
å ena sidan en inträffad händelse, t. ex. ett olycksfall, en mekanisk påfrestning
i arbetet eller kontakt med ett skadligt ämne, och å andra sidan
ett föreliggande sjukdomstillstånd. Den nuvarande lagstiftningen innehåller
inga bestämmelser om vilka krav som bör uppställas för att dylikt
samband skall anses föreligga, men enligt vad försäkringsrådet upplyst
kräves i praxis inte mera än att samband är sannolikt. Det är också fullt
naturligt, att man i frågor av denna natur inte rätt gärna kan fordra att
bevisningen är fullt bindande. Även i fortsättningen synes bedömningen
därför böra ske på grundval av vad som är sannolikt. Ersättning bör
sålunda utgå, om sannolikheten talar för medicinskt samband mellan
t. ex. en händelse i arbetet och ett sjukdomstillstånd men vägras om
sannolikheten talar mot dylikt samband. Något utrymme för tillämpning
av den av socialvårdskommittén föreslagna bevisregeln finnes inte i dessa
fall och det torde inte heller ha varit kommitténs mening att de skulle
bedömas på annat sätt än som nu sker. Bevisregeln synes i stället ta
sikte på sådana situationer, där sannolikheten för och emot samband
väger så jämnt, att det inte är möjligt att med utgångspunkt från vad
som är mest troligt träffa ett avgörande i fallet. Genom att upptaga bevisregeln
i lagförslaget har kommittén velat få fastslaget, att dylika fall bör
avgöras till de försäkrades förmån, vilket enligt kommitténs mening skulle
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 sand. 2 avd. Nr 22.

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

innebära en uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna. För
egen del har jag svårt att inse, att en bevisregel av denna begränsade innebörd
skulle vara ägnad att inge betänkligheter, och då dessutom sociala
skäl talar för regeln anser jag, att kommitténs förslag bör genomföras. Det
förtjänar påpekas, att bevisregeln till följd av samordningen med sjukförsäkringen
får betydligt mindre praktisk betydelse än kommittén haft anledning
att räkna med. Genom samordningen utmönstras nämligen från
yrkesskadeförsäkringen en mängd smärre skador, som kan vara svåra att
bedöma ur nu förevarande synpunkt, och kvar står endast de relativt sett
fåtaliga fall, i vilka vederbörande inte är återställd vid samordningstidens
utgång. Dessa fall torde i stor utsträckning vara av sådan karaktär, att de
kan bedömas utan att bevisregeln behöver tillämpas.

Försäkringsorganen har inte sällan att taga ståndpunkt till ersättningsanspråk
i anledning av s. k. ryggskott och andra r y g g å k o m in o r,
som givit sig till känna i samband med att vederbörande varit utsatt för
olycksfall eller annan påfrestning i arbetet. Eftersom dylika åkommor kan
uppstå även utan någon påvisbar yttre anledning och den medicinska
vetenskapen ännu ej klarlagt, vilken roll fysiska påfrestningar spelar som
orsaksmoment, är sambandsbedömningen i dessa fall ofta mycket vansklig.
Det inträffar därför ej sällan, att resultatet ej motsvarar vad som för
lekmannen framstår som mest naturligt. Sedan samordningen genomförts,
kommer emellertid bedömningssvårigheterna att minska högst avsevärt.
Orsaken till en ryggåkomma behöver nämligen då klarläggas endast i de
fall, där ersättning från yrkesskadeförsäkringen kommer i fråga efter
samordningstidens utgång. Dessa fall — där i allmänhet klarläggandet
av uppkomstanledningen är även ur medicinsk synpunkt mera angeläget
än vid de mera kortvariga skadefallen — bör bedömas efter samma regler
som föreslagits för skador av annat slag, d. v. s. i första hand .med hänsyn
till vad som är mest sannolikt och i andra hand med tillämpning av den
föreslagna bevisregeln. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten
av att de organ, som har att tillämpa försäkringen, noga följer läkarvetenskapens
utveckling på yrkesmedicinens område och vid sin bedömning
tar hänsyn till de nya rön, som kan vinnas. Inte minst i fråga om
ryggsjukdomarna pågår f. n. ett intensivt forskningsarbete, som måhända
kan ge betydelsefulla resultat.»

Motioner.

I motionerna I: 404 och II: 518 anlägges — utan att något bestämt yrkande
framställes — vissa kritiska synpunkter på förslaget i förevarande del.

Utskottet. r

l

En grundläggande princip inom den sociala yrkesskadeförsäkringen är
sedan gammalt, att varje arbetstagare går in i försäkringen precis sådan

67

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

han är, utan förbehåll för eventuella sjukdomar, sjukdomsanlag och lyten.
Det är uppenbart, att det under sådana omständigheter inte sällan är
vanskligt att avgöra, huruvida ett föreliggande sjukdomstillstånd medicinskt
sett står i orsakssamband med t. ex. ett olycksfall i vederbörandes
arbete eller är betingat av faktorer utanför arbetet. Ytterst ankommer det
på den medicinska sakkunskapen att besvara dylika frågor men detta bör
enligt utskottets mening inte utgöra något hinder för att i lagen ange en
allmän riktlinje för bedömningen. Den s. k. bevisregel, som upptagits i förevarande
paragraf, innebär att ersättning skall utgå inte blott — såsom nu
-— om sannolikheten talar för medicinskt samband med arbetet utan också
om sannolikheten för och emot dylikt samband väger jämnt. Enligt utskottets
mening utgör denna regel uttryck för en för den sociala yrkesskadeförsäkringens
del rimlig grundsats, nämligen att försäkringsinrättningen
och inte den skadade bör bära den risk för rättsförlust, som följer av den
medicinska vetenskapens ofullkomlighet. Utskottet tillstyrker därför propositionen
i förevarande del.

10 §.

Denna paragraf innehåller regler rörande bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning.

Departementschefen.

Departementschefen anför bl. a.

»Det torde ligga i sakens natur, att lagbestämmelserna om bedömningen
av arbetsförmågans nedsättning endast kan innehålla allmänna riktlinjer,
vilkas närmare utformning får överlämnas åt rättstillämpningen. Kommittén
har föreslagit vissa ändringar av den förut återgivna nu gällande
huvudregeln. Hänvisningen till den fysiska eller medicinska faktorn —
skadans beskaffenhet — anses böra bibehållas. Däremot föreslås att den
allmänna ekonomiska faktorn ändras till att avse »skadans inverkan på
den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete»; detta
för att ge uttryck åt att ersättningarna syftar till att kompensera bortfall
av inkomst utöver det för den skadades försörjning nödvändiga beloppet.
Yrkesfaktorn föreslås betecknad »skadans inverkan på den skadades förmåga
att bedriva sitt yrke». Kommittén framhåller, att speciell betydelse
i detta hänseende bör tilläggas skadan ej blott då den i särskild grad inverkar
på vissa färdigheter utan även då den — såsom fallet kan vara
beträffande t. ex. silikos — visserligen ej inverkar på den skadades förmåga
att fullgöra de i yrket förekommande arbetsuppgifterna men ändock
ger anledning till alt han av profylaktiska skäl får lämna sitt yrke.

De sålunda föreslagna ändringarna har tillstyrkts vid remissbehandlingen,
och jag anser mig kunna förorda desamma. Emellertid har det
framkommit yrkande om att det borde uttryckligen fastslås, att hänsyn

68

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

också skall tagas till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade
tillskyndats. För egen del kan jag inte biträda detta yrkande. Vid bedömningen
av arbetsförmågans nedsättning skall hänsyn tagas till ett flertal
icke närmare angivna omständigheter, bland dem inkomstminskning. Att
särskilt omnämna hänsyn till minskning i arbetsinkomst kan befaras leda
till att ifrågavarande faktor får en allt för dominerande betydelse, vilket
skulle vara till fördel för den oföretagsamme men till nackdel för den strävsamme
och ambitiöse, som måhända genom särskilt uppbåd av reservkraft
lyckats motverka den funktionsnedsättning, vilken eljest varit att
vänta vid de av skadan orsakade anatomiska förändringarna. Jag vill för
övrigt erinra om att verkställda utredningar angående förhållandet mellan
den faktiska inkomstminskningen och den fastställda invaliditetsgraden
visar, att den faktiska invaliditeten i genomsnitt ligger långt under den
beräknade.

Yrkessjukdomen sil ikos — stendammlunga — har vållat särskilda
problem för invaliditetsbedömningen. Den omständigheten, att sådan sjukdom
konstaterats röntgenologiskt hos en person, behöver inte betyda, att
han är sjuk i vanlig mening. Då sjukdomen befinner sig i första eller
andra stadiet, är nämligen lungfunktionen i regel normal. Något effektivt
botemedel mot sjukdomen är inte känt. Men fortskridandet kan avsevärt
fördröjas, om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och vederbörande
övergår till ett ofarligt arbete. Därest en arbetare på grund av röntgenologiskt
konstaterad silikos lämnar sitt i allmänhet välbetalda silikosfarliga
arbete och övergår till sämre betalt arbete men han inte har några egentliga
sjukdomssymtom, har ersättningsberättigande invaliditet enligt praxis
ej ansetts föreligga. Främst med tanke på dessa fall infördes år 1948 —•
såsom ett provisorium i avbidan på revisionen av yrkesskadeförsäkringen
—- särskilda ersättningar av statsmedel. Enligt de regler härom, för vilka
jag tidigare redogjort, kan utgå en särskild ersättning av högst 700 kr.
om året.

Enligt socialvårdskommitténs mening bör en arbetstagare, hos vilken
silikos yppats och som på grund därav övergår till ett annat sämre betalt
arbete, inom försäkringens ram få ersättning för inkomstminskningen,
om denna är någorlunda betydlig. Kommittén anser de föreslagna ändrade
allmänna bestämmelserna om invaliditetsbedömningen vara tillräckliga för
att ersättning skall kunna i skälig utsträckning medges i de här avsedda
fallen.

Om en upptäckt silikos anses böra medföra övergång till annat arbete,
föreligger en av sjukdomen orsakad begränsning av arbetarens sysselsättningsmöjligheter.
I likhet med kommittén anser jag, att silikosen medfört
en nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga i den mening yrkesskadeförsäkringslagen
avser. Till belysning av storleken av nedsättningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 69

torde i första hand tjäna den föreliggande inkomstminskningen. Det har
ifrågasatts, om inte med kommitténs förslag de silikosskadade skulle få
en försämrad ställning, varför man borde bibehålla och till följd av penningvärdesförsämringen
även höja de särskilda ersättningarna av statsmedel.
Emellertid torde med hänsyn till de inkomstlägen, vari nya silikosfall
— och det är endast de nya fallen som omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen
— kan förväntas befinna sig, även med en så låg invaliditetsgrad
som 10 % livräntan regelmässigt betydligt överstiga de belopp, som
kan utgå enligt nuvarande bestämmelser. Jag kan därför ansluta mig till
kommitténs förslag att nya silikosfall skall regleras enligt dessa ändrade
grunder. För äldre silikosfall torde man emellertid få behålla en särskild
anordning. Frågan härom torde få upptagas i annat sammanhang.»

Motioner.

I motionerna 1:405 och 11:517 yrkas, att första stycket i 10 § erhåller
följande lydelse: »Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning
av arbetsförmågan skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet
och dess inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda
sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke samt
till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade tillskyndats. Till
sitikosskadad, som övergår till annat sämre betalt arbete, utgår livränta
med belopp som kompenserar inkomstbortfallet. Var den skadade vid
skadans inträffande behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn
tagas jämväl härtill.»

Utskottet.

Såsom departementschefen anfört ligger det i sakens natur, att lagbestämmelserna
om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning endast kan
innehålla allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning får överlämnas
åt rättstillämpningen. I den genom propositionen föreslagna lagtexten anges,
att vid bedömningen hänsyn skall tagas bl. a. till skadans inverkan
på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete och
på hans förmåga att utöva sitt yrke. Häri ligger, att även en sådan omständighet
som inkomstminskning skall beaktas vid bedömningen. Att i lagtexten
särskilt nämna inkomstminskning är alltså i och för sig överflödigt
och skulle måhända leda till att just denna faktor överbetonades, vilket
ingalunda alltid skulle vara till fördel för den skadade.

Utskottet anser det som ett framsteg, alt enligt den nya lagstiftningen
nedsättning av arbetsförmågan skall anses föreligga, då en arbetstagare
med konstaterad silikos men utan egentliga sjukdomssymtom lämnar det
silikosfarliga arbetet och övergår till annat, sämre betalt arbete. Härigenom
slipper man i nya silikosfall från det provisorium, som infördes 1948 och

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

som innebär att en särskild ersättning av statsmedel kan utgå med högst
700 kronor per år. Till grund för det yrkande, som framställts i motionerna
I: 405 och II: 517, ligger farhågor för att en övergång till det nya systemet
skall medföra en försämring i de silikosskadades läge. Utskottet förutsätter,
att den nya lagstiftningen tillämpas på ett sådant sätt, att dessa farhågor
ej blir besannade, och finner därför ej skäl att föreslå någon ändring i det
genom propositionen framlagda förslaget i förevarande hänseende.

Motionerna I: 405 och II: 517 bör alltså enligt utskottets mening avslås.

11 §•

Denna paragraf innehåller de samordningsregler, som godkändes
vid förra årets riksdag.

Motioner.

I motionerna 1:405 och 11:517 yrkas, att första stycket i 11 § erhåller
följande lydelse: »För tid till och med nittionde dagen till den dag skadan
medfört rätt till livränta, (samordningstid) äger den skadade, så framt
han är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring och olycksfallet
medför sjukdom, som varar mer än två dagar efter dagen för olycksfallet,
rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa från och med dagen efter
sistnämnda dag.»

Utskottet.

Ett bifall till yrkandena i motionerna I: 405 och II: 517, vilka syftar till
att bibehålla olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser i fråga om karenstid
för erhållande av sjukpenning vid yrkesskada, skulle innebära, att olika
karensregler komme att gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och
andra sjukdomar. Härigenom skulle grundvalen för samordningen ryckas
undan. Utskottet avstyrker därför motionerna.

12 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om läkarvårdsersättning
m. m. efter samordningstidens utgång.

Motioner.

I motionerna 1:405 och 11:517 yrkas, att första stycket i 12 § erhåller
följande lydelse: »Föranleder yrkesskada behov av läkar-, tandläkare och
sjukhusvård eller av läkemedel, skall erforderliga kostnader härför ävensom
nödiga utgifter för resor under samordningstiden ersättas av allmän
sjukkassa och för tid därefter av försäkringsinrättningen. Med läkarvård
likställes sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet
eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling, som meddelas
efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång
eller kostnad, må ersättning i stället lämnas för annan lämplig vård.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

71

Utskottet.

Ett bifall till yrkandena i motionerna 1:405 och 11:517 skulle få till
följd, att sjukkassorna under samordningstiden finge sortera ut samtliga
yrkesskador och i fråga om ersättning för läkarvård, resor m. m. behandla
dem enligt andra regler än övriga sjukdomar. Utskottet avstyrker motionerna,
vilka är oförenliga med de grundtankar som ligger bakom samordningen.

13 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser om sjukpenning efter
samordningstidens utgång.

Motioner.

I motionerna 1:405 och 11:517 yrkas, att andra stycket i 13 § erhåller
följande lydelse: »Sjukpenningens storlek bestämmes, där ej annat följer
av vad i femte stycket sägs, av den sjukpenningklass, till vilken den skadade
med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra. Dock skall,
i de fall sjukpenningen understiger det belopp, med vilket den skulle ha
utgått enligt tabellen i 6 § Lag om försäkring för olgcksfall i arbetet,
i hjdelsen av den 26 juni 1948, tillägg utgå som täcker mellanskillnaden.»

I motionen II: 523 ifrågasättes, om inte 13 § femte stycket första punkten
— vari föreskrives att sjukpenning ej i något fall må utgå efter sjukpenningklass
med lägre nummer än den sjukpenningklass till vilken den
skadade hör enligt 22 § sjukförsäkringslagen — skulle behöva något förtydligas.

Utskottet.

Vid 1953 års riksdag beslöts, att sjukförsäkringens sjukpenningskala
i princip skall tillämpas även inom yrkesskadeförsäkringen men att vid inplacering
i sjukpenningklass för ersättning efter samordningstidens utgång
årsinkomsten skall bestämmas enligt yrkesskadeförsäkringens regler i den
mån den skadade därigenom tillföres högre sjukpenningklass än den han
tillhör i sjukkassan. Motionerna I: 405 och II: 517 innefattar yrkanden om
att detta beslut frångås så till vida, att ett tillägg till sjukpenningen skall
utgivas i de fall där den nya sjukpenningskalan är mindre förmånlig än
den nuvarande skalan i olycksfallsförsäkringslagen. Utskottet finner sig
ej kunna tillstyrka detta yrkande.

I motiveringen till motionen II: 523 uttalas, att ordalydelsen i förslagets
13 § femte stycket kan leda till att eu försäkringsinrättning tvingas att
acceptera en inplacering i sjukpenningklass, som kassan på grund av ofullständiga
eller missvisande uppgifter hänfört den skadade till. Med anledning
härav vill utskottet erinra om att det nu framlagda förslaget till ändring
i sjukförsäkringslagen öppnar möjlighet för kassorna att ändra en

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

felaktig klassplacering så snart samordningstiden gått till ända. Utskottet
förutsätter att denna möjlighet skall användas i de fall, som åsjdtas i motionen.
Vidare vill utskottet erinra om att sjukkassorna kan nedsätta eller
indraga sjukpenningen, om den skadade medvetet eller av grov vårdslöshet
lämnat oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande som är av
betydelse för klassplaceringen eller om han utan giltigt skäl underlåtit
att anmäla sådan ändring i arbetsinkomsten som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen,
samt att det föreliggande förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring
i 28 § innehåller bestämmelser, enligt vilka även försäkringsinrättningarna
erhåller viss befogenhet att nedsätta den sjukpenning
som eljest skolat utgå. Utskottet håller före, att man med stöd av de nu
berörda reglerna skall kunna komma tillrätta med de fall, på vilka motionen
tar sikte.

14 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om barntillägg till
sjukpenning, överensstämmer helt med motsvarande regler i sjukförsäkringslagen.

Motioner.

I motionerna I: 405 och II: 517 yrkas, att första stycket i 14 § erhåller
följande lydelse: »Har skadad, som är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, hemmavarande (ej förvärvsarbetande) hustru eller barn,
skall utgivas familjetillägg till sjukpenningen. Familjetillägg till hel sjukpenning
utgör för hustru en krona och femtio öre per dag och för barn
en krona per barn och dag. Familjetillägg till halv sjukpenning utgår med
hälften av belopp som nu sagts.»

Utskottet.

Vid 1953 års riksdag fastställdes, att sjukförsäkringslagens regler om
barntillägg skall gälla även inom yrkesskadeförsäkringen. Propositionen
har utformats i enlighet med detta beslut. Utskottet finner ej skäl frångå
detta beslut och avstyrker därför motionerna.

16 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande invalidlivränta.

Departementschefen.

Departementschefen har anfört.

»Den nuvarande olycksfallsförsäkringen lämnar ersättning för förlorad
arbetsförtjänst i form av dels sjukpenning och dels livränta. Före den 1
januari 1949 var kompensationsgraden ungefär densamma, vare sig ersättningen
bestod av sjukpenning eller av livränta. Den som skadats så svårt att

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

han blivit helinvalid fick nämligen livränta motsvarande Vs av hans årliga
arbetsförtjänst; och sjukpenningbeloppet motsvarade ungefär samma bråkdel
av mittinkomsten i sjukpenningklassen. I de lägsta klasserna var kompensationsgraden
dock något högre. Från och med den 1 januari 1949
höjdes kompensationsgraden så, att den i mitten av sjukpenningklasserna
i allmänhet uppgick till drygt 70 % för ensamstående, varjämte för försörjare
infördes ett familjetillägg om 1: 50 kr. i samtliga sjukpenningklasser.
Samtidigt höjdes kompensationsgraden för helinvaliden till i regel “/«
av hans årliga arbetsförtjänst. Härigenom blev vid de högsta invaliditeterna
livräntebeloppet för dag i allmänhet högre än sjukpenningen vid samma
arbetsförtjänst.

Genom beslut vid årets vårriksdag har fastställts en sjukpenningskala
för sjukförsäkringen, som i princip — jag återkommer härtill i specialmotiveringen
— skall gälla även för yrkesskadeförsäkringen. Denna skala
omfattar avsevärt högre årliga arbetsförtjänster än olycksfallsförsäkringens
nuvarande skala och ger högre maximal sjukpenning än denna. Kompensationsgraden
i de inkomstlägen, som omfattas av olycksfallsförsäkringens
nuvarande skala, är dock i allmänhet något lägre.

Vid fastställandet av grunderna för invaliditetsersättningarna måste den
nya sjukpenningskalan uppenbarligen beaktas. Härjämte möter fragan i vilken
utsträckning hänsyn bör tagas till den allmänna folkpensioneringen. I
sistnämnda hänseende är att märka att de nuvarande olycksfallslivräntorna,
å ena, samt folkpensioneringens invalidpensioner och sjukbidrag, å
andra sidan, utgår efter helt olika grunder. De sistnämnda båda förmånerna
är avhängiga av vederbörandes civilstånd och i förekommande fall av
andra makens förhållanden. Pensionsbeloppen över 200 kr. är inkomstprövade.
Detsamma gäller det kommunala bostadstillägget, vars införande och
maximibelopp är varje kommuns ensak. Livräntorna är inte inkomstprövade
och är oberoende av civilstånd och bostadsort. En samordning mellan
livräntorna och de nämnda pensionsförmånerna skulle således kräva en radikal
omgestaltning av reglerna på detta område. Att i detta sammanhang
ompröva folkpensioneringens regler torde emellertid ej kunna komma i
fråga, varför det ej heller finnes anledning att med hänsyn till folkpensioneringen
i grunden omskapa livräntebestämmelserna. Hela denna samordningsfråga
torde få övervägas närmare, sedan frågan om en allmän pensionsförsäkring
bragts närmare sin lösning. Till dess torde det även få
anstå med en prövning av försäkringsrådets förslag att för livräntorna införa
ett intervallsystem, byggt på sjukpenningskalan. Med hänsyn till det anförda
anser jag problemet nu böra begränsas så, att man bibehåller de nuvarande
livräntereglcrna i stort och endast tillser, att nagon mera höggradig
disproportion mellan sjukpenning och dagbeloppet av 100 % livränta inte
uppkommer och att tillbörlig hänsyn tages till folkpensioneringen.

Livräntans storlek bestämmes nu inom ramen för fastställda in a x i m i -

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

och minimibelopp för den årliga arbetsförtjänstens beräkning.
Enligt gällande regler skall den årliga arbetsförtjänsten, om den
undei stiger 900 kr., beräknas till detta belopp. Med hänsyn till den penningvärdesförändring,
som ägt rum sedan detta belopp fastställdes år 1948,
s>''nes en höjning av beloppet till föreslagna 1 200 kr. vara motiverad. Som
en konsekvens av statsmakternas beslut i fråga om sjukpenningskalan samt
om beräknandet av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen bör maximibeloppet
fastställas till 15 000 kr.

Vad angår kompensationsgraden för livräntan till helinvalider
i produktiva åldrar synes anledning ej föreligga
att i lägre inkomstklasser frångå nuvarande kompensation om 11/ls av vederbörandes
årliga arbetsförtjänst. I högre inkomstlägen medför dock en
sådan kompensationsgrad högre livräntor än som kan anses motiverat i
en försäkring av detta slag. Som exempel må nämnas att årslivräntan vid
en årlig arbetsförtjänst av 15 000 kr. eller däröver skulle bli 13 750 kr.
Vidare skulle dagbeloppet av livräntan bli allt för stort i förhållande till
sjukpenningen vid samma arbetsförtjänst. Sålunda skulle livräntebeloppet
för dag vid nyssnämnda arbetsförtjänst bli 37: 67 kr., medan sjukpenningen
— bortsett från barntillägg om högst 3 kr. vid fem eller flera barn —
utgör 20 kr. Vid en arbetsförtjänst av 9 600 kr. skulle motsvarande belopp
bli 24: It kr. och 14 kr. Principen om en med högre inkomst sjunkande
kompensationsgrad har av statsmakterna godkänts i och med antagandet av
den nya sjukpenningskalan. Vidare bör märkas att det förhållandet, att årliga
arbetsförtjänster över 7 200 kr. nu inte medräknas inom olycksfallsförsäkringen,
innebär en sjunkande kompensationsgrad för inkomster över detta
belopp. Det må också erinras om att ju förmånligare man gör livräntorna
och ju högre den högsta livräntan blir, desto svårare blir det att på ett senare
stadium genomföra en mera fullständig samordning mellan yrkesskadeförsäkringen
och folkpensioneringen.

En med stigande inkomst sjunkande kompensationsgrad ernås enligt
den i ärendet upprättade departementspromemorian genom att man låter
årslivräntan utgöra uf13 av ett i förhållande till arbetsförtjänsten sjunkande
ersättningsunderlag. Reduktionen skall enligt förslaget ske genom en avtrappning
på det sättet, att vid fastställandet av ersättningsunderlaget medräknas
belopp t. o. m. nuvarande maximum 7 200 kr. helt, den del av inkomsten
som överstiger 7 200 men ej 10 800 kr. medräknas till */i, den del
av inkomsten som överstiger 10 800 men ej 15 000 kr medräknas till V* och
den del som överstiger 15 000 kr. ej alls medräknas. Såsom framgår av en
i promemorian intagen tabell uppgår vid en årlig arbetsförtjänst om högst
7 200 kr. 100 % livränta exakt till samma belopp som enligt nu gällande
regler. Vid en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kr. blir ersättningsunderlaget
7 200 kr., 100 % livränta 6 600 kr. per år eller 18: 08 kr. per dag och sjukpenningen
exklusive barntillägg -— 12 kr. Vid en arbetsförtjänst av

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 75

9 600 kr. blir motsvarande belopp 9 000, 8 250, 22:60 och 14 kr. Maximibeloppen
vid en arbetsförtjänst av minst 15 000 kr. blir 12 000, 11 000,
30:14 och 20 kr.

I flertalet av de remissyttranden, som avgivits över departementspromemorian,
har förslaget om en vid stigande inkomstlägen från “/« sjunkande
kompensationsgrad, ernådd genom att de elva tolftedelarna räknas pa ett
genom avtrappning av den årliga arbetsförtjänsten framkommet ersattningsunderlag,
godtagits i princip. Däremot har från flera håll yrkats kraftigare
avtrappning, lägre gräns än 7 200 kr. för avtrappningens insättande
samt högre reduktionstal. Med anledning härav vill jag framhålla, att man
kan försvara en ganska stor skillnad mellan sjukpenning och dagbeloppet
av livränta vid samma årliga arbetsförtjänst bl. a. med hänsyn till att sjukpenningen
är helt skattefri medan livräntan i princip är skattepliktig och
att barntillägg utgår å sjukpenningen. Och det förhåller sig ej så, att den
skatterättsliga skillnaden tages som motiv för att höja hvrantans dagbelopp
i förhållande till sjukpenningen. Det är i stället så, att skattefriheten för
sjukpenningen medfört att denna kunnat fastställas till lägre belopp än
eljest skulle ha varit fallet. Det är givet, att man kan diskutera olika gränser
för avtrappningens insättande och dess storleksgrad. Vad som framkommit
under remissbehandlingen ger mig emellertid inte anledning att
frångå den uppfattningen, att avtrappningsreglerna enligt promemorian i
nuvarande läge innebär en fullt acceptabel lösning.

Jag övergår härefter till frågan om andra grunder för 1 i v r ä ntans
storlek i vissa åldrar. Enligt nuvarande regler utgår livränta
i vissa fall med lägre belopp före 18 år än i åldrarna 18—67 år. Genom
den förutnämnda lagändringen år 1948 är reglerna utformade sa, att
den tidigare regeln om =/3 kompensation visserligen bibehållits men att en
skadad, som helt förlorat arbetsförmågan eller fått den nedsatt med mmst
3/10) erhåller en förhöjd livränta — enligt den s. k. ’V12-regeln — fr. o. m.
månaden näst efter den varunder han fyllt 18 år t. o. in. den manad varunder
han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp,
som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar “/12 av den skadades årliga
arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av
ncdsättningen svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med ^ av
denna. I promemorian har nu föreslagits att bestämmelsen om lägre livränta
före 18 år skall slopas. För egen del biträder jag detta förslag, som lämnats
utan erinran under remissbehandlingen.

Livräntan utgör, som förut nämnts, ersättning för förlorad arbetsinkomst.
När en person uppnår högre ålder, är det normalt att lians arbetsinkomst
sjunker eller också helt bortfaller. Det ar då naturligt att livräntan
minskas. Som framgår av de nyssnämnda */»- och »/,,-reglerna sker nu en
sänkning av livräntan vid 67 års ålder. Denna sänkning är emellertid störst

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

för helinvaliden och minskas sedan kraftigt, så att vid invaliditetsgrader
under 30 % ingen reduktion sker. I promemorian föreslås, att man inför
den nya metoden att vid 67-årsgränsen livräntorna generellt minskas med
viss bråkdel. Jag ansluter mig till detta förslag. Frågan om storleken av
nämnda brakdel är emellertid mera tveksam. I den i promemorian intagna
tabellen avseende helinvalider har reduktion skett med */4. Enligt tabellen

blir livräntan i de hittills aktuella inkomstlägena — upp till 7 200 kr. _

något förmånligare än enligt nuvarande regler. Vid högre inkomstlägen stiger
livräntan sa, att vid en årsinkomst av 15 000 kr. eller däröver summan
av livräntan och ålderspensionen, beräknad till 1 750 kr., utgör 10 000 kr.
I flera remissyttranden har förordats en kraftigare reduktion. Därvid har
åberopats bl. a., att summan av ålderspension och livränta efter 67 år eljest
i många fall skulle komma att överstiga summan av invalidpension och
livränta före 67 år. Det är tydligt att resultatet blir det angivna men endast
i de relativt låga inkomstlägena mellan ca 2 100 kr. och ca 6 800 kr. Och
dessutom kommer skillnaderna att utjämnas genom de kommunala bostadstilläggen,
till vilka hänsyn ej tagits i tabellen. Vidare är att märka
att tabellen avser endast de hundraprocentigt invalida, vilkas antal är
mycket begränsat. Dessutom må framhållas att, med den nya rationellare
metoden för sänkning av livräntorna vid 67-årsgränsen, sänkningen — i
motsats till nu kommer att omfatta även det relativt mycket större antalet
fall med ringa invaliditet, varför viss varsamhet torde vara motiverad.
Att — såsom föreslagits i ett remissyttrande — sänka med stigande bråktal
vid 67, 70, 73 och 76 år synes mig vara en icke påkallad komplikation av
reglerna. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkten att alla nya livräntor
sänkes med 1/, vid 67-årsgränsen.

I fråga om livränta vid mindre än 100 % invaliditet
gäller nu bl. a., att livränta ej utgår, om nedsättningen av arbetsförmågan
understiger 10 %. Anledning saknas att i detta sammanhang överväga höjning
eller sänkning av denna gräns.

Enligt den förutnämnda =/3-regeln utgör livräntan vid förlust av arbetsförmågan
2/a av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av
arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Detta innebär
ett proportionellt system. Av den år 1948 införda “/ij-regeln följer, att
man genomgående icke ersätter viss del av den årliga arbetsförtjänsten eller
med andra ord låter den skadade stå samma självrisk vid alla berörda invaliditetsgrader.
De nuvarande reglerna innebär alltså en kombination av
ett pi oportionellt system och en självriskmetod. I departementspromemorian
förordas, att självriskmetoden tillämpas genomgående. Som stöd härför
anföres att enligt nuvarande regler den icke kompenserade förlusten vid
invaliditetsgrader över 30 % utgör 1/i2 av’ den årliga arbetsförtjänsten, medan
den för lägre invaliditetsgrader sjunker till V30 av arbetsförtjänsten. De för

77

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

1948 års lagändring åberopade motiven — skillnaden i fråga om icke kompenserad
förlust samt det förhållandet att skadade med höggradig invaliditet
ofta har svårt att ekonomiskt utnyttja sin resterande arbetsförmåga,
medan skadade med låg invaliditetsgrad ofta inte behöver vidkännas nagon
inkomstminskning — anses utgöra ett starkt stöd för att självriskmetoden
tillämpas även för de lägre invaliditetsgraderna. Enligt en i promemorian
redovisad utredning skulle vid de flesta fall av livränta vid lägre invaliditetsgrader
inte föreligga någon faktisk minskning av arbetsförtjänsten. Vidare
skulle vid en genomgående tillämpning av “/12-regeln livräntorna vid
de lägsta invaliditetsgraderna fastställas så, att man kunde tänka sig att
regelmässigt utbyta årslivräntorna i dessa fall mot engångsbelopp motsvarande
fulla kapitalvärdet.

Bland dem, som yttrat sig över departementspromemorian, finnes förespråkare
såväl för den proportionella metoden som för självriskmetoden
samt för en kombination av båda. Det förhåller sig väl också så, att ingendera
metoden kan anses ur principiell synpunkt äga företräde. Det låter sig
försvaras, om man förfäktar den ståndpunkten att en självrisk motsvarande
V12 av ersättningsunderlaget vid alla invaliditetsgrader ger en lämplig
reduktion av ersättningen från högre till lägre invaliditetsgrader eller innebär
en av sociala skäl betingad lämplig ökning av den proportionella ersättningen
vid stigande invaliditetsgrader. Vidare blir steget mellan 10 %-fallen och fallen omedelbart därunder, där ingen livränta utgår, mindre.
Och man behöver ingalunda anse, att självriskmetoden är till just för
att korrigera verkningarna av en medvetet accepterad oriktig invaliditetsbedömning.
Skulle erfarenheten visa, att vissa skador värderats för högt eller
för lågt, bör givetvis korrigering ske av invaliditetsbedömningen. Därvid
bör observeras att den ringa faktiska invaliditeten i de lägre invaliditetsgraderna
ofta kan antagas bero på att den skadade genom särskilt uppbåd av
reservkraft lyckats motverka den funktionsnedsättning, som vid de av skadan
orsakade anatomiska förändringarna eljest varit att vänta.

Ett mycket starkt och enligt min mening avgörande skäl mot förslaget
i promemorian utgör emellertid det förhållandet, att i alla nya fall, där
invaliditeten understiger 25 %, livräntorna skulle reduceras. Denna reduktion
skulle för 10 %-fallen bli så mycket som 3/* jämfört med nuvarande
regler. Man kan visserligen tänka sig att införa självrisk med t. ex. 1/i6 i
stället för 1/ll. Därigenom skulle man något bättre än nu tillgodose fallen
med invaliditet överstigande 20 % och något minska såväl den grupp, som
finge reducerad livränta som graden av reduktion. Men man torde böra
vara mycket försiktig, när det gäller att införa nya bråktal.

Efter övervägande av denna fråga har jag stannat för att den nya lagens
regler bör bygga på den proportionella regeln om "l3 kompensation. Liksom
för närvarande bör dock förhöjd livränta med tillämpning av n/12-regeln tilllämpas.
Den förhöjning, som sker vid invaliditetsgrader om minst 30 %,

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

bör da anses utgöra en med hänsyn till skadornas svårighetsgrad och av
sociala skäl betingad rimlig extrakompensation. Genom att 18-årsgränsen
slopas och reglerna för sänkning av livräntan vid 67-årsgränsen ändras,
kommer kombinationen av 2/3- och u/i2-reglerna i fortsättningen inte att leda
till sådana mindre tillfredsställande konsekvenser som nu.

Enligt gällande regler utgår invaliditetsersättningen i princip i form av
livränta. Försäkringsrådet äger emellertid, när skäl finnes därtill, på ansökan
av den skadade besluta att i stället för livränta eller del därav skall
utgivas ett engångsbelopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens
kapitalvärde. Socialvårdskommittén har föreslagit, att kapitalisering
skall kunna ske även utan ansökan av den skadade, om kapitaliseringen
av medicinska skäl finnes vara av synnerligt gagn för honom.

Jag har inte blivit övertygad om att den av socialvårdskommittén föreslagna
kapitaliseringen av livränta av medicinska skäl är så starkt motiverad,
att en kapitalisering även mot den skadades önskan bör få ske. Jag kan
därför inte förorda kommitténs förslag på denna punkt.»

Motioner.

I motionerna I: 405 och II: 517 yrkas

att första stycket, punkterna a och b, i 16 § erhåller följande lydelse:
»a) vid förlust av arbetsförmågan: hela ersättningsunderlaget, b) vid nedsättning
av arbetsförmågan: en mot graden av nedsättningen svarande del
av ersättningsunderlaget»,

att punkt c utgår,

samt att tredje stycket i 16 § erhåller följande lydelse: »Vid fastställande
av ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst enligt följande:
a) för ensamstående arbetsförtjänst, som icke överstiger 7 200
kronor, till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger
7 200 kronor men ej 10 800 kronor, till tre fjärdedelar och den del därav,
som överstiger 10 800 kronor, till hälften, b) för familjeförsörjare utan
minderåriga barn arbetsförtjänst, som icke överstiger 9 300 kronor, till
hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 9 300 kronor
men ej 12 000 kronor, till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger
12 000 kronor, till hälften, c) för familjeförsörjare med minderåriga
barn arbetsförtjänst, som icke överstiger 10 800 kronor, till hela sitt belopp,
den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 10 800 kronor men ej
14 000 kronor, till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger 14 000
kronor, till hälften.»

I motionerna 1:404 och 11:518 påtalas, att frågan om en samordning
mellan livräntorna och folkpensionsförmånerna i stort sett skjutits åt

79

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

sidan. Vidare ifrågasättes i motionerna, om inte försäkringsrådet borde
få befogenhet att även utan ansökan besluta om utbyte av livränta mot
engångsbelopp när detta befinnes vara till synnerligt gagn för den skadade.

Utskottet.

Vid utformningen av den nya lagstiftningens bestämmelser om beräkningen
av invalidlivräntor måste hänsyn tagas till en rad olika faktorer.
En viktig fråga är, hur förhållandet bör ordnas mellan å ena sidan yrkesskadeförsäkringens
invalidlivräntor och å andra sidan folkpensioneringens
ålders- och invalidpensioner samt sjukbidrag. Att nu mera definitivt lösa
detta komplicerade samordningsproblem torde inte vara möjligt, och man
måste därför enligt utskottets mening nöja sig med att tillse, att folkpensioneringslagens
bestämmelser vinner tillbörligt beaktande vid utformningen
av livräntereglerna. Såvitt utskottet kunnat finna, har så skett i det genom
propositionen framlagda förslaget.

I motionerna I: 405 och II: 517 har yrkanden framställts om vissa ändringar
i de genom propositionen förordade bestämmelserna om livränteberäkningen.
Utskottet har emellertid funnit dessa bestämmelser väl avvägda
och kan därför inte tillstyrka att de frångås.

I det förslag till lag om yrkesskadeförsäkring, som framlades av socialvårdskommittén
år 1951, upptogs ett stadgande, enligt vilket försäkringsrådet
skulle äga att utan ansökan utbyta en livränta mot ett kapitalbelopp,
om detta funnes vara till synnerligt gagn för den skadade. Bestämmelsen
tog framför allt sikte på sådana fall, i vilka skadans verkningar komplicerats
av en s. k. ränteneuros dvs. då den periodiska utbetalningen fixerat
ogrundade föreställningar om skadans betydelse för arbetsförmågan. Att
avgöra huruvida ett sådant fall föreligger, måste emellertid enligt utskottets
mening vara ytterst vanskligt. I likhet med departementschefen har utskottet
inte blivit övertygat om behovet av en regel om kapitalisering mot
den skadades önskan. Vad som i motionerna 1:404 och 11:518 anförts
rörande detta spörsmål bör därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

19—23 §§.

Dessa paragrafer innehåller regler rörande livräntor till efterlevande.

Departementschefen.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen.

»Den nuvarande olycksfallsförsäkringens regler om livräntor till efterlevande
skiljer sig i flera avseenden från motsvarande regler inom den allmänna
skadeståndsrätten. En olikhet ligger däri, alt kretsen av de personer,
som äger erhålla livränta från försäkringen, är mera begränsad än den
personkrets, som kan komma i fråga när det gäller skadestånd. Livränta

80 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

kan nämligen endast tillerkännas den avlidnes änka eller änkling, barn
och adoptivbarn samt föräldrar och adoptivföräldrar, medan skadestånd
kan utgå till var och en, som enligt lag ägt rätt till underhåll av den avlidne;
och lagstadgad rätt till underhåll föreligger ej blott för de nyss angivna
grupperna av anhöriga utan även under vissa förutsättningar för
frånskild make, styvbarn och moder till den avlidnes barn utom äktenskap.
Å andra sidan kräves alltid för rätt till skadestånd, att den underhållsberättigade
till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll.
Om dödsfallet icke har någon inverkan i detta hänseende -— t. ex. därför
att den avlidne efterlämnar en större förmögenhet eller är livförsäkrad till
ett mera avsevärt belopp eller den efterlevande har en för sin försörjning
tillräckligt stor arbetsinkomst —- föreligger alltså ej rätt till skadestånd.
Motsvarande behovsprövning förekommer inom försäkringen endast för
änkling, föräldrar och adoptivföräldrar. Till änka, barn och adoptivbarn
utgår livränta helt oberoende av behovet i det enskilda fallet. Det är vidare
att märka, att skadeståndets belopp städse utmätes med hänsyn till vad som
anses skäligt, medan yrkesskadelagstiftningen innehåller detaljerade bestämmelser
om hur livräntan skall beräknas för olika kategorier av efterlevande.

Den skillnad, som sålunda råder i detta hänseende, sammanhänger därmed
att, när det gäller skadeståndsanspråk, parterna själva äger avgöra,
huruvida och med vilket belopp skadestånd skall utgå, och att, om saken
kommer under domstols prövning, domstolen ej får gå utöver den ram,
som parterna uppdragit genom sina yrkanden resp. medgivanden i målet,
och ej heller grunda sitt avgörande på annat material än det som åberopats
i processen. Inom försäkringen åter tillerkännes avtal mellan den
ersättningsberättigade och försäkringsinrättningen inte bindande verkan;
försäkringsinrättningarna har i stället ålagts att i varje särskilt ärende på
eget initiativ verkställa en såvitt möjligt fullständig utredning av frågan,
huruvida och med vilket belopp ersättning bör utgå samt att meddela beslut
i enlighet därmed. Med hänsyn till försäkringens sociala karaktär och försäkringsinrättningarnas
dubbla egenskap av part och beslutande organ bör
dessa principer inte frångås. Det är därför önskvärt, att inom försäkringen
rätten till ersättning så långt det är möjligt anknytes till rent faktiska förhållanden,
som kan klarläggas utan större svårigheter, och inte göres beroende
av en så pass svårbedömbar faktor som vederbörandes behov. Härför
talar även den omständigheten att livräntorna har karaktär av försäkringsprestationer.
Emellertid kan det inte vara rimligt att helt bortse från behovsoch
skälighetssynpunkter i det enskilda fallet. Det skulle nämligen betyda
att sådana personer, vilkas försörjning endast i undantagsfall beröres av att
en anhörig dör, finge antingen tillerkännas en villkorslös rätt till livränta
efter denne eller också helt undantagas från livränterätten. Den ledande
principen synes därför böra vara att sådana personer, som enligt vad erfa -

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

81

renheten visar mera regelmässigt är för sin försörjning beroende av en
viss anhörig, tillerkännes livräntor efter honom utan prövning av behovet
i det enskilda fallet. För dessa grupper bör lagstiftningen innehålla detaljerade
regler rörande livränteberäkningen, avpassade med tanke på normalfallen
och utformade på sådant sätt, att utrymme inte finnes för skälighetsavgöranden.
Dessutom bör emellertid liksom f. n. möjligheter finnas att
efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall utge livränta även
till vissa andra grupper av anhöriga än de nyss nämnda.

Vad först beträffar änka innebär socialvårdskommitténs förslag —
bortsett från vissa detaljer till vilka jag strax återkommer — inte någon
ändring i förhållande till vad som nu gäller. Varje änka skall sålunda enligt
förslaget ha en ovillkorlig rätt att, så länge hon lever ogift, uppbära livränta
med ett årligt belopp, som motsvarar 1/3 av mannens årliga arbetsförtjänst.
Häremot har i några remissyttranden invänts, att de gifta kvinnorna
numera har en helt annan ställning än vid tillkomsten av ÖL och
att det därför inte längre bör komma i fråga att tillerkänna alla änkor en
i princip livsvarig livränta. Emellertid torde det alltjämt förhålla sig så
att den överväldigande majoriteten av gifta kvinnor är beroende av
mannens arbetsinkomst och således har behov av understöd om denna
inkomst faller bort genom mannens död. På grund härav och med hänsyn
till vad jag tidigare anfört om önskvärdheten av att behovsprövning i
största möjliga utsträckning undvikes i de enskilda ärendena, anser jag att
kommitténs förslag bör godtagas. I överensstämmelse med vad jag förordat
beträffande invalidlivräntan bör änkelivräntan dock minskas med
V» fr. o. in. månadsskiftet efter den dag änkan fyller 67 år.

För att livränta skall kunna tillerkännas änkling kräves enligt nu
gällande lagstiftning, att änklingen varit för sitt uppehälle beroende av
hustruns arbete. Änklingslivräntan är alltså i motsats till änkelivräntan
behovsprövad. Såsom framhållits av socialvårdskommittén och i några
remissyttranden kan den skillnad, som sålunda göres mellan änka och
änkling, knappast anses stå i överensstämmelse med modern uppfattning
om makars inbördes rättsförhållanden. Det oaktat har kommittén ansett,
att skillnaden bör upprätthållas även i fortsättningen. Jag delar denna uppfattning.
Enbart den omständigheten att äkta makar är fullt jämställda i
civilrättsligt hänseende, behöver nämligen enligt min mening inte medföra,
att de likställes även i fråga om rätten till sociala förmåner; och det skulle
knappast stå i god överensstämmelse med de principer, som eljest ligger
till grund för den sociala yrkesskadelagstiftningen, att tillförsäkra alla
änklingar en ovillkorlig rätt till livränta. Änklingslivränta bör därför liksom
nu utgå endast efter en prövning av behovet i varje särskilt fall. Till
frågan, efter vilka regler behovsprövningen bör ske, återkommer jag senare
6 Biluing till riksdagens protokoll 19ö4. !) sand. 2 and. Nr 22.

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

i samband med behandlingen av föräldralivräntorna. Här vill jag endast
anmärka, att det givetvis inte bör komma i fråga att utge livränta till änkling
med större andel av den avlidnas årliga arbetsförtjänst eller för längre
tid än som föreslagits för änka.

Enligt kommitténs förslag skall — i motsats till vad som nu gäller —
livränta kunna utgå även till frånskild make. Som villkor härför
har kommittén föreslagit, att vederbörande enligt dom eller enligt avtal,
som förelegat i skillnadsmålet, var berättigad till underhåll av den avlidne.
Undantag har dock gjorts för det fall, att den efterlevande faktiskt inte
åtnjöt något bidrag från den avlidne. I dylikt fall skall nämligen enligt
förslaget livränta ej utgå med mindre det kan antagas, att bidrag skulle ha
utgått om skadan ej inträffat. Livräntan föreslås skola motsvara det belopp,
som den avlidne skolat betala i underhållsbidrag, dock högst 1/3 av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst, och utgå så länge den efterlevande
är ogift.

I remissyttrandena har några principiella invändningar inte gjorts mot
att underhållsberättigad frånskild make tillerkännes rätt till livränta. Själv
finner jag förslaget härom väl motiverat, och jag tillstyrker därför att det
genomföres. Såsom påpekats av Svea hovrätt bör emellertid rätt till livränta
föreligga endast då underhållsbidraget bestämts skola utgå å särskilda
tider.

Givetvis bör livränta till frånskild ej i något fall beräknas efter förmånligare
grunder än livränta till änka. Inom denna ram bör livräntan till
frånskild utgå med det belopp, som vederbörande ägt utbekomma i bidrag
från den avlidne. Hänsyn bör tagas ej blott till storleken av det bidrag,
som utdömts eller avtalats, utan även till sådan förhöjning av bidraget,
som kan ha bestämts genom lagstiftning. Jag tänker härvid närmast på
lagen den 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag, vilken är
avsedd att bereda vissa underhållsberättigade kompensation för penningvärdets
fall. Att, såsom kommittén föreslagit, alltid låta livräntan utgå så
länge den underhållsberättigade är ogift, synes inte motiverat. Har genom
domen eller avtalet bestämts, att underhållsbidraget skall utgå endast för
begränsad tid, bör denna tidsbegränsning gälla även beträffande livräntan.

Som en nyhet har socialvårdskommittén vidare föreslagit, att kvinna,
som varaktigt sammanlever med en man under äktenskapslilcnande
förhållanden, skall ha rätt till livränta efter
honom, därest hon vid tiden för hans död har eller är havande med barn
till honom. Livräntan skall enligt förslaget utgå efter samma grunder som
förordats för änka, d. v. s. med Va av mannens årliga arbetsförtjänst så
länge kvinnan är ogift.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

83

Mot detta förslag har i en del remissyttranden invänts, att eu kvinna,
som sammanlever med en man utan att vara gift med honom, inte har
någon lagstadgad rätt till underhåll av honom och följaktligen inte heller
någon rätt att utfå skadestånd av den, som kan ha vållat mannens död. Det
borde därför, menar man, inte komma i fråga att tillerkänna henne livränta
från försäkringen för den händelse mannen skulle avlida till följd
av yrkesskada. För egen del kan jag inte tillmäta dessa invändningar avgörande
betydelse. Vid utformningen av yrkesskadeförsäkringens regler
om efterlevandelivräntor måste sociala synpunkter få göra sig starkt gällande,
och ur dylika synpunkter är det tämligen likgiltigt om den försörjning,
som kvinnan gått miste om genom mannens död, var grundad på en
legal underhållsplikt eller på frivilligt åtagande från mannens sida. Principen
att med äkta makar likställa man och kvinna, som sammanlever
under äktenskapsliknande förhållanden, är f. ö. inte ny inom svensk sociallagstiftning.
Den har nämligen kommit till uttryck i folkpensioneringslagen,
som i 13 § innehåller ett stadgande enligt vilket ogift pensionstagare, som
sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande
förhållanden, vid lagens tillämpning må anses som gift med denne. Enligt
min mening bör ifrågavarande princip införlivas även med yrkesskadelagstiftningen.

Jag tillstyrker alltså, att en kvinna, som sammanlever med en man under
äktenskapsliknande förhållanden, tillerkännes rätt till livränta efter honom
för den händelse han skulle avlida till följd av yrkesskada. I motsats till
kommittén anser jag, att livränterätten inte bör förknippas med något
barnvillkor. Däremot bör i analogi med vad som gäller inom folkpensioneringen
såsom villkor uppställas att kvinnan ej är gift med annan och att hon
sammanlevat med den avlidne under avsevärd tid. Att i lagtexten närmare
angiva vad som bör förstås med »äktenskapsliknande förhållanden» och
»avsevärd tid» synes inte möjligt. Till ledning för tillämpningen vill jag
dock som min mening uttala, att livränterätt bör föreligga endast i sådana
fall, där förbindelsen inte skiljer sig från ett äktenskap på annat sätt än
att den ej legaliserats genom vigsel.

Någon anledning att i normala fall beräkna livräntan för ifrågavarande
grupp av kvinnor efter andra regler än för änkor synes inte föreligga. Däremot
torde det vara nödvändigt att införa särbestämmelser för att hindra
dubbel kompensation i vissa specialfall. Såsom kommittén framhållit, kan
det inträffa att en kvinna, som kommer i fråga till livränta efter en man
med vilken hon sammanbott, äger uppbära livränta eller pension efter en
man, med vilken hon tidigare varit gift eller sammanlevat. Anledningen till
att kvinnan inte gift sig med den senast avlidne kan i dylikt fall ha varit,
att hon inte velat förlora livräntan eller pensionen efter den först avlidne.
Med tanke härpå har kommittén föreslagit, att livräntan efter den senast
avlidne skall utgå endast i den mån den överstiger livräntan eller pensio -

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

nen efter den först avlidne. I den av kommittén utarbetade lagtexten är
denna regel utformad så, att — om kvinnan i egenskap av efterlevande till
någon tidigare avliden person är berättigad till livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen
eller annan författning eller enligt Konungens förordnande
eller till pension på grund av den avlidnes anställning och denna
förmån skall utgå allenast så länge kvinnan lever ogift — livräntan efter
den, med vilken hon sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden,
skall utgå endast i den mån dess belopp överstiger nyssnämnda förmåns
belopp för samma tid. För egen del kan jag ansluta mig till den tankegång
som ligger bakom förslaget, men jag anser, att avräkningsskyldigheten bör
utsträckas längre än kommittén synes ha tänkt sig. Om kvinnan är frånskild
och har rätt till underhållsbidrag av sin förutvarande man, kan det
inte vara rimligt att hon dessutom får uppbära oavkortad livränta efter
den man, med vilken hon sammanlevat. Livräntan bör därför i detta fall
minskas med vad som svarar mot underhållet. Vidare synes avdrag böra
ske ej blott för sådan pension eller livränta, som omnämnts i kommitténs
förslag till lagtext, utan för all ersättning — skadestånd däri inbegripet —
som helt eller delvis har karaktär av understöd åt kvinnan i anledning av
den först avlidne mannens död och som skulle ha fallit bort, om hon gift
sig med den sist avlidne.

Om en man och en kvinna är trolovade och trolovningen upplöses
genom att mannen avlider i yrkesskada, kommer enligt vad jag föreslagit
i det föregående livränta att utgå till kvinnan under förutsättning att sammanlevnadsvillkoret
är uppfyllt. I likhet med tre av socialvårdskommitténs
ledamöter finner jag det skäligt, att livränta tillerkännes trolovad kvinna
även under vissa andra förutsättningar, nämligen om hon har eller har
haft barn med mannen eller är havande med barn till honom. Livräntan
synes i dessa fall böra utgå enligt samma regler som i sammanlevnadsfallen.
Jag föreslår alltså, att bestämmelser av nu angiven innebörd intages
i lagen. Jag förutsätter härvid, att bestämmelserna tillämpas restriktivt
och att livränta inte medges med mindre utredningen otvetydigt ger
vid handen, såväl att kvinnan vid tiden för dödsfallet var trolovad med
den avlidne som att barnvillkoret är uppfyllt.

I likhet med kommittén anser jag, att det sammanlagda beloppet
av livräntor till efterlevande make, frånskild
make, samboende kvinna och trolovad kvinna inte bör få
överstiga 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst och att den nedsättning,
som kan erfordras till följd av denna maximeringsregel bör ske proportionellt
i förhållande till livräntornas belopp.

Enligt gällande bestämmelser har den avlidnes egna barn under
16 år en ovillkorlig rätt till livränta, som för varje barn utgör */« av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Socialvårdskommittén har övervägt, huru -

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

85

vida 16-årsgränsen borde höjas, men funnit, att en höjning i varje fall inte
borde ske för närvarande. Jag är ense med kommittén såtillvida, att den
ovillkorliga rätten till livränta bör upphöra, då barnet fyller 16 år. Däremot
anser jag, att livränta i undantagsfall bör utgivas även efter det barnet
uppnått denna ålder, nämligen om barnet till följd av sjukdom eller
annan dylik orsak är ur stånd att försörja sig själv. En regel av detta innehåll
står i god överensstämmelse med föräldrabalkens stadganden om föräldrars
underhållsskyldighet och bör därför ej inge några betänkligheter.
Emellertid kan det knappast vara rimligt, att ett barn, som lider av en obotlig
sjukdom, på försäkringens bekostnad erhåller en livsvarig livränta. En
begränsning bör därför genomföras. Rent teoretiskt borde gränsen dragas
så, att livräntan utginge så länge barnet skulle ha kunnat erhålla underhåll
av den avlidne, om denne inte drabbats av yrkesskadan. Det kan därför
ifrågasättas om inte rätten till livränta borde upphöra senast då den avlidne
skulle ha uppnått viss ålder, t. ex. 67 år. En sådan gränsdragning
skulle emellertid medföra, att maximitiden för livräntan bleve längre ju
yngre den avlidne varit vid barnets födelse; om den avlidne fyllt 51 år vid
barnets födelse skulle livränta över huvud inte kunna utgå efter det barnet
uppnått 16 års ålder. Det synes därför lämpligast att livränterätten i samtliga
fall anknytes till barnets ålder. Jag föreslår, att den upphör senast
den dag barnet fyller 21 år.

Liksom nu bör livränta till barn under 16 år utgå med ett belopp, som
motsvarar V» av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Detsamma bör gälla,
om livränta kommer i fråga efter det barnet uppnått 16 års ålder. Tillräckliga
skäl synes inte föreligga att, såsom Svea hovrätt ifrågasatt, införa särbestämmelser
för barn, som ej stått under den avlidnes vårdnad.

För att livränta skall utgå till adoptivbarn kräves nu, att adoptionen
ägt rum före olycksfallet resp. yrkessjukdomens yppande. Detta
villkor bör, såsom kommittén föreslagit, slopas och adoptivbarn helt likställas
med eget barn.

Jag övergår nu till att behandla frågan om livränta till makes barn
i tidigare gifte och utom äktenskap.

Om en man gifter sig med en kvinna, som hav barn med annan, ådrar
han sig enligt föräldrabalken skyldighet att efter förmåga bidraga till barnets
underhåll, så länge äktenskapet består. En förutsättning härför är
dock, att kvinnan har den rättsliga vårdnaden om barnet. Däremot saknar
det betydelse om barnet vistas i makarnas hem eller annorstädes. Att styvfadern
på detta sätt blir underhållsskyldig mot barnet medför inte någon
ändring i den underhållsskyldighet, som åvilar barnets naturlige foder.
Moderns giftermål medför alltså inte någon lindring i hans underhållsbörda.

86

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Motsvarande regler gäller för det fall att en kvinna gifter sig med en man,
som förut har barn.

Styvbarn har f. n. inte någon rätt till livränta efter sin styvfader eller
styvmoder.

Socialvårdskommittén har nu föreslagit, att en hustrus barn i tidigare
gifte eller utom äktenskap skall äga uppbära livränta efter sin styvfader
under förutsättning att barnet hade sitt hem hos honom. Eftersom en
behovsprövning —- med hänsynstagande till änkans ekonomiska ställning,
underhållsbidrag från barnets naturlige fader, bidragsförskott o. s. v. —
enligt kommitténs mening skulle bli alltför komplicerad, har kommittén
ansett, att livräntan bör utgå utan inskränkning efter samma regler som
livränta till eget barn. Mot förslaget kan invändas, att det inte finnes
anledning att ge barnet livränta, om dess försörjning är tryggad genom
bidrag från dess naturlige fader. Det kan också invändas, att förslaget i
undantagsfall kan leda till att barnet får livränta från försäkringen efter
såväl sin fader som sin styvfader. Då det emellertid är önskvärt att erhålla
enkla och schematiska regler, som är avpassade med tanke på normalfallen,
anser jag i likhet med kommittén, att någon behovsprövning inte
bör förekomma. Inte heller finner jag det lämpligt att komplicera lagstiftningen
med särbestämmelser för de, med all säkerhet mycket sällsynta
fall, i vilka mer än en livränta kan komma i fråga. Med hänsyn härtill och
då kommitténs förslag så gott som genomgående godtagits under remissbehandlingen,
tillstyrker jag att det genomföres. I ett avseende synes förslaget
dock böra modifieras. Några bärande skäl till att utge livränta endast
till sådant styvbarn, som hade sitt hem hos den avlidne synes nämligen
inte föreligga. Livränta bör utgå till varje styvbarn, mot vilket den avlidne
enligt föräldrabalken var underhållsskyldig, oavsett var barnet bodde vid
tiden för dödsfallet.

Enligt kommitténs förslag skall en mans barn i tidigare gifte eller utom
äktenskap inte ha rätt till livränta efter sin styvmoder. Kommittén torde
ha ansett, att ett dylikt barn i vanliga fall kan få full försörjning av sin
fader och att det därför inte skulle vara rimligt att ge barnet en ovillkorlig
rätt till livränta efter styvmodern. Jag finner denna synpunkt riktig. Liksom
det inte bör komma i fråga att ge alla änklingar en ovillkorlig rätt till
livränta efter sina hustrur, bör ej heller änklingars barn utom äktenskap
eller i tidigare gifte ha en generell livränterätt efter sina styvmödrar. Om
ett dylikt barn enligt familj er ättsliga regler ägde rätt till underhåll av sin
styvmoder och till följd av hennes bortgång kommer att sakna erforderligt
underhåll, är det dock skäligt, att barnet kommer i åtnjutande av livränta
efter henne. Jag föreslår därför att en bestämmelse av denna innebörd
intages i lagen. Följden härav blir visserligen, att en behovsprövning måste
verkställas innan livränta utges efter styvmoder, men jag anser denna lösning
vara att föredraga framför de två alternativ som eljest står till buds,

87

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

nämligen antingen helt utesluta ifrågavarande barn från rätten till livränta
eller också att tillerkänna dem en ovillkorlig livränterätt. Någon skälighetsprövning
av livräntans belopp bör inte komma i fråga. Föreligger förutsättningarna
för att livränta över huvud taget skall utgå, bör livräntan alltså
beräknas enligt samma regler som livränta till eget barn.

Vad jag föreslagit om makes barn i tidigare gifte eller utom äktenskap
bör gälla även beträffande makes adoptivbarn.

För att livränta skall utgå till föräldrar kräves enligt gällande lagstiftning,
att de varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes
arbete. I konsekvens härmed föreskrives, att livräntans belopp skall
motsvara värdet av det underhåll de åtnjutit av honom, dock högst */» av
hans årliga arbetsförtjänst. Prövningen, huruvida och med vilket belopp
livränta skall utgå, hänför sig alltså helt till de faktiska förhållandena före
dödsfallet och hänsyn tages inte till sådana omständigheter, som gör det
mer eller mindre sannolikt att den avlidne i en framtid skulle ha lämnat
föräldrarna underhåll eller förhöjt underhåll. Såsom kommittén framhållit,
kan det emellertid inträffa fall, där föräldrarnas utsikter till framtida
bidrag eller bidragsförhöjning varit så säkra, att hänsyn skäligen bör
tagas därtill. Med tanke härpå har kommittén föreslagit, att livränta skall
utgå till föräldrar inte blott om de varit beroende av den avlidne för sin
försörjning utan också om de med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter
måste antagas ha kommit att inom en nära framtid bli beroende
av honom, därest skadan ej inträffat. Enligt förslaget skall livräntan
för envar av föräldrarna eller, om de är gifta och sammanlever, för
dem tillsamman utgöra 300 kr., därest den avlidnes årliga arbetsförtjänst
ej översteg 1 200 kr., och eljest lägst 300 kr. och högst 1/t av den
årliga arbetsförtjänsten. Minimibeloppet skall dock få överskridas endast
i den mån värdet av det åtnjutna underhållet föranleder därtill eller
synnerliga skäl eljest är för handen. Livräntan föreslås skola utgå så länge
den berättigade lever eller, om livräntan tillagts makar gemensamt, så länge
någon av dem lever.

Även enligt min mening bör de nuvarande bestämmelserna om livränta
till föräldrar uppmjukas. I likhet med Svea hovrätt anser jag, att detta bör
ske genom att villkoren för rätt till livränta bringas i överensstämmelse
med de i 6 kap. 4 § strafflagen angivna förutsättningarna för rätt till skadestånd,
d. v. s. att livränta bör utgå, därest föräldrarna till följd av dödsfallet
»kommer att sakna erforderligt underhåll». Sistnämnda uttryck har
i praxis tolkats på ett sätt, som ganska väl överensstämmer med vad kommittén
torde ha avsett med sin formulering av beroendevillkoren; skadestånd
har nämligen i undantagsfall ansetts kunna utdömas även om underhållsfrågan
inte var alldeles aktuell före dödsfallet. 1 praktiken torde därför
resultatet bli detsamma, oavsett vilken formulering som användes. Med

88

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

strafflagens uttryckssätt kan dock livränta i ett och annat fall koinma att
vägras föräldrar, som varit beroende av den avlidne men som — t. ex.
genom arv efter honom — fått sin ekonomiska ställning så förbättrad, att
de inte kan sägas sakna erforderligt underhåll efter dödsfallet. En dylik
inskränkning i förhållande till vad kommittén föreslagit är emellertid rimlig.
Livräntans belopp bör — liksom skadeståndets — utmätas efter vad
som är skäligt. Det ligger i sakens natur, att man härvid främst bör beakta
värdet av det underhåll föräldrarna åtnjutit men hänsyn bör, såsom framgår
av det nyss anförda, även tagas till andra omständigheter, såsom deras
utsikter till framtida bidrag av den avlidne, arv o. s. v. Eftersom den årliga
arbetsförtjänsten enligt vad jag föreslagit i det föregående, alltid skall beräknas
till minst 1 200 kr., saknas numera anledning att införa någon
särregel för det fall att arbetsförtjänsten faktiskt var lägre. Att såsom
kommittén föreslagit tillerkänna föräldrar, som är gifta och sammanlever,
en gemensam livränta synes kunna leda till komplikationer i fall, där föräldrarna
senare flyttar i sär. Livränta bör därför alltid tilläggas fader och
moder var för sig. Den bör alltid utgå så länge den berättigade lever och
motsvara högst */« av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Härigenom kommer
maximigränsen för den avlidnes båda föräldrar att sammanfalla med
maximigränsen för änkling, d. v. s. utgöra V» av den .avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Livränta till adoptivföräldrar bör givetvis liksom nu utgå efter
samma regler som livränta till föräldrar. I

I det föregående har jag föreslagit, att livränta till änkling skall utgå
endast efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Jag återkommer
nu till frågan efter vilka regler denna prövning bör ske. Socialvårdskommittén
har föreslagit, att änkling skall ha rätt till livränta under
förutsättning att han för sitt underhåll varit beroende av hustruns arbete
samt att livräntan, om denna förutsättning är uppfylld, alltid skall motsvara
V* av hennes årliga arbetsförtjänst och utgå så länge han är ogift.
Förslaget överensstämmer i stort sett med vad som nu gäller. Kommittén
har alltså inte ansett sig böra förorda, att bestämmelserna om livränta till
änkling uppmjukas på sätt som föreslagits beträffande livränta till föräldrar.
För egen del finner jag emellertid det riktigast, att samma regler
får gälla för dessa båda kategorier. Jag föreslår därför, att livränta skall
utgivas till änkling, såvida han genom hustruns död kommer att sakna erforderligt
underhåll, samt att livräntans belopp skall inom ramen för förut
nämnt maximum bestämmas med hänsyn till vad som är skäligt. Tillräckliga
skäl föreligger enligt min mening inte att alltid utge livränta till änkling,
så länge han lever ogift. Hinder bör därför inte möta att tillerkänna
änkling livränta för viss tid.

89

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Beloppet av samtliga efter levandeliv räntor får enligt
nu gällande bestämmelser inte överstiga 5/e av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Om denna maximeringsregel bibehölles oförändrad, skulle följden
bli, att efterlevande kunde få uppbära mera i livräntor än som skulle
ha utgått i invalidlivränta till den skadade, därest han ådragit sig fullständig
invaliditet. Såsom jag föreslagit i det föregående skall nämligen vid beiäkning
av invalidlivränta en reducering ske av den årliga arbetsförtjänsten i
den mån den överstiger 7 200 kr. Maximibeloppet av flera efterlevandelivräntor
bör därför sättas i relation till det ersättningsunderlag, som skall
ligga till grund för beräkning av invalidlivräntan, och utgöra 5/6 av detta.

I likhet med kommittén anser jag, att erforderlig nedsättning bör ske efter
samma principer som nu, d. v. s. i första hand drabba föräldrar och adoptivföräldrar
samt i övrigt ske proportionellt i förhållande till de olika livräntornas
belopp.

Enligt gällande bestämmelser utgives ett engångsbelopp till livränteberättigad
änka eller änkling, som gifter om sig
före 60 års ålder. Kommittén har föreslagit, att denna regel bibehålies och
utsträckes till att avse jämväl frånskild make och sådan ogift kvinna, som
enligt förslaget skall likställas med änka. Härvid har kommittén utgått
ifrån, att livränta till samtliga dessa kategorier alltid skulle utgå så länge
den berättigade levde ogift. Enligt de regler, som jag förordat, kan det
emellertid inträffa, att livränta till frånskild eller änkling utgives för viss
tid. Tillräckliga skäl synes inte föreligga att i dylika fall utge engångsbelopp,
därest den berättigade skulle ingå äktenskap före den fastställda
tidens utgång. Rätt att utfå engångsbelopp bör därför föreligga, endast om
livräntan tillagts vederbörande utan annan tidsbegränsning än att den skall
upphöra vid giftermål. Engångsbeloppet bör, såsom kommittén föreslagit,
motsvara tre årsbelopp av livräntan. I överensstämmelse med den piincip
som nu gäller bör vid beräkningen av engångsbeloppets storlek hänsyn inte
tagas till sådan reducering av livräntan, som kan ha skett med tillämpning
av reglerna rörande konkurrens mellan flera livräntor.»

Lagrådet.

Vid sin granskning av 20 § i del till lagrådet remitterade förslaget anförde
lagrådet.

»Till bestämmelsen i första stycket av denna paragraf, att änka efter försäkrad,
som avlidit till följd av yrkesskada, äger uppbära livränta, så länge
hon lever ogift, ansluta sig stadganden i andra stycket, enligt vilka med
anka likställes ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med den
avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock kvinna, som var
trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom eller

90 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

var havande med barn till honom. Sistnämnda stadganden inge betänkligheter
ur olika synpunkter.

Departementschefen har framhållit, att principen att med äkta makar
likställa man och kvinna, som sammanleva under äktenskapsliknande förhållanden,
icke är ny inom svensk sociallagstiftning, i det att den redan
kommit till uttryck i 13 § (numera 12 §) folkpensioneringslagen. Erinras
må dock, att enligt detta lagrum principen icke får tillämpas med mindre
särskilda skäl föreligga, medan enligt det remitterade förslaget varje motsvarande
inskränkning saknas, ävensom att föreskriften i folkpensioneringslagen
kan verka både till nackdel och till fördel för de sammanlevande,
under det att här principen enbart skulle innebära en fördel för dem.
Genom den föreslagna bestämmelsen skulle tagas ännu ett — och ett ganska
stort — steg framåt mot dylika förbindelsers accepterande i vad avser sociala
förmåner. Kontrahenterna i dessa förbindelser intaga i fråga om skyldigheter
gent emot det allmänna —- särskilt på beskattningsrättens område
men även eljest, se t. ex. 3 § fattigvårdslagen — en mer gynnad ställning
än äkta makar, och varje ytterligare förmån som beredes dem torde vara
ägnad att öka antalet dylika förbindelser. En sådan utveckling kan ur
skilda synpunkter, även skattepolitiska, icke anses önskvärd.

Den ledande principen för reglerna om rätt till livränta efter en anhörig
har av departementschefen angivits böra vara, att sådana personer, som
enligt vad erfarenheten visar mera regelmässigt äro för sin försörjning
beroende av en viss anhörig, tillerkännas livräntor efter honom utan prövning
av behovet i det enskilda fallet. Nu förhåller det sig'' antagligen så,
att i äktenskapsliknande förbindelser båda kontrahenterna — i större utsträckning
än när det gäller äktenskap -— äro förvärvsarbetande och således
icke i högre grad för sin försörjning beroende av varandra; i varje
fall torde detta gälla när förbindelserna äro barnlösa. Att kontrahenterna
icke gifta sig beror ju ofta på att de önska undgå sambeskattning. När
barn födas i sådana förbindelser och kvinnan i anledning därav slutar förvärvsarbetet
för att helt ägna sig åt skötseln av hemmet, lära förbindelserna
ej sällan legaliseras genom vigsel, detta jämväl av hänsyn till barnen. Det
synes alltså finnas fog för antagandet, att även enligt nyssnämnda princip
de fria förbindelserna icke böra likställas med verkliga äktenskap.

För att över huvud i förevarande sammanhang räkna med här avsedda
fria förbindelser synes en förutsättning böra vara, att båda kontrahenterna
äro ogifta. Att tillerkänna en kvinna, som sammanlevt med en man medan
dennes äktenskap med annan kvinna ännu bestod, livränta efter honom
synes icke böra komma i fråga. Konkurrens mellan henne och änkan beträffande
rätten till livränta kunde under vissa omständigheter te sig synnerligen
stötande.

Två trolovade, som icke sedan avsevärd tid sammanleva under äktenskapsliknande
förhallanden, torde sällan kunna sägas vara för sin försörj -

ÖL

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

ning beroende av varandra. Och detta gäller väl även om kvinnan bär
eller väntar barn med sin fästman. I regel är hon eller har hon nyligen
varit förvärvsarbetande. Om fästmannen dör genom yrkesskada, skall
barnet enligt 21 § i det remitterade förslaget äga uppbära livränta. Förslaget
att låta även fästmön, så länge hon lever ogift och således måhända
under hela sin livstid, åtnjuta livränta synes, såsom socialvårdskommittén
framhållit, föra alltför långt. Hon bör i vanliga fall utan större svårigheter
kunna fortsätta eller återupptaga sitt förvärvsarbete.

1 sådana förbindelser varom nu är fråga äger kvinnan för närvarande
icke i något fall rätt till skadestånd, därest mannen genom annans förvållande
blivit dödad. Visserligen är det ingalunda uteslutet att en ändring
härutinnan framdeles kan komma till stånd, men det synes knappast sannolikt
att, om så sker, kvinnan tillerkännes ovillkorlig rätt till en ekonomisk
prestation. Även detta förhållande torde utgöra skäl för att icke inom
yrkesskadeförsäkringen utvidga kretsen av livräntetagare till att generellt
omfatta dessa kvinnor. Man synes ej böra sträcka sig längre än att tillerkänna
sådan kvinna livränta för den händelse hon genom dödsfallet
kommer att sakna erforderligt underhåll och i så fall med belopp efter vad
som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livräntan bör givetvis
utgå endast så länge kvinnan lever ogift och aldrig med högre belopp
än när det gäller livränta till änka.

Bestämmelserna om livränta i dessa fall synas, om lagrådets förslag godtages,
lämpligen böra upptagas efter föreskrifterna om livränta till änkling,
till vilka de i viss mån ansluta sig.

Lagrådet hemställer förty, att andra stycket i det remitterade förslaget
får utgå ävensom att efter det föreslagna tredje stycket inskjutes ett nytt
tredje stycke av innehåll att var den avlidne ogift men sammanlevde han
sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhallanden med ogift
kvinna och kommer hon genom dödsfallet att sakna erfoiderligt underhåll,
äger hon uppbära livränta efter samma grunder som i andra stycket stadgas
i fråga om livränta till änkling samt att vad sålunda sagts ock skall under
sistnämnda förutsättning gälla kvinna, som var trolovad med den avlidne
och som hade eller haft barn med honom eller var havande med barn till
honom.

Därest lagstiftningen i fråga om rätten till livränta till efterlevande i
viss utsträckning likställer sammanboendet utan vigsel med äktenskap,
synes det ligga nära till hands att giva detta samma verkan som nytt giftermål
också beträffande livräntans upphörande. Fn regel härom torde visserligen
icke kunna få någon större praktisk betydelse, då den nya förbindelsen
väl i allmänhet torde vara okänd för försäkringsinrättningen och i allt
fall betydande bevissvårigheter kunna antagas uppkomma. A andra sidan
kunde frånvaron av en dylik bestämmelse understundom innebära ett
motiv för kontrahenterna atl icke genom vigsel legalisera förbindelsen. Lag -

,U Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

rådet vill darfor förorda ett stadgande av antydda innebörd, vilket kunde
upptagas i förevarande paragraf i ett nytt fjärde stycke och få innehålla
att ratten till livränta enligt första eller tredje stycket upphör, därest den
efterlevande avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever
med annan.»

Departementschefen.

Med anledning av vad lagrådet anfört yttrade departementschefen då
lagrådets utlåtande anmäldes i statsrådet.

»Lagrådet har iunmt de i 20 § andra stycket av det remitterade förslaget
till lag om yrkesskadeförsäkring upptagna stadgandena — enligt vilka
ogift kvinna, som sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden
sammanlevde med en genom yrkesskada avliden man, ävensom kvinna,
som var trolovad med en dylik man och som hade eller haft barn med
honom eller var havande med barn till honom, skall ha samma ovillkorliga
rätt till livränta som änka — inge betänkligheter ur olika synpunkter.
Enligt lagrådets mening borde man inte sträcka sig längre än till att tillerkänna
sådan kvinna livränta för den händelse hon genom dödsfallet
kommer att sakna erforderligt underhåll och i så fall med belopp efter
vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lagrådet har
alltså inte ställt sig avvisande mot att ifrågavarande grupp av kvinnor
hänföres till de livränteberättigades krets men ansett att livränta bör tillerkännas
dem efter prövning av behovet i varje särskilt fall d. v. s. efter

samma grunder, som enligt förslaget skall tillämpas i fråga om livränta
till änkling.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag såsom önskvärt, att inom yrkesskadeförsäkringen
rätten till ersättning så långt det vore möjligt anknötes
till rent faktiska förhållanden, som kunde klarläggas utan större svårigheter,
och inte gjordes beroende av en så pass svårbedömd faktor som
vederborandes behov. Emellertid fann jag det inte rimligt att helt bortse
från behovs- och skälighetssynpunkten i det enskilda fallet, enär följden
harav skulle bli att sådana personer, vilkas försörjning endast i undantagsfall
berördes av en anhörigs död, finge antingen tillerkännas en villkorslös
livränta efter honom eller också helt undantagas från livränterätten.
.Tåg ansåg därför, att den ledande principen borde vara, att sådana
personer, som enligt vad erfarenheten visade mera regelmässigt vore för
sin försörjning beroende av en viss anhörig, borde tillerkännas livräntor
efter honom utan prövning av behovet i det enskilda fallet, men att det
dessutom borde finnas möjlighet att efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall utge livräntor även till vissa andra grupper av anhöriga.
Med utgångspunkt härifrån föreslog jag bl. a. att änkorna, vilka
enligt min mening i det överväldigande flertalet fall har behov av understöd
vid mannens död, horde tillerkännas en villkorslös rätt till livränta

93

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

under det att änklingarna, vilkas försörjning enligt min åsikt endast mera
sällan påverkas av hustruns död, borde få rätt till livränta endast efter
prövning av behovet i det särskilda fallet. Förslaget stod i denna del i
överensstämmelse med vad som nu gäller och vad som förordats av socialvårdskommittén.

Vid remissbehandlingen av socialvårdskommitténs förslag framkom
delade meningar, huruvida och i så fall under vilka förutsättningar livränterätt
borde tillerkännas kvinna, som sammanlevat med den avlidne
under äktenskapsliknande förhållanden. Bland annat påyrkades i ett par
yttranden, att livränta i dylikt fall skulle utgå endast efter behovsprövning.
För egen del fann jag det bäst överensstämma med den nyss angivna huvudprincipen,
att behovsprövning icke föreskrevs för ifrågavarande kvinnor
och att de alltså i livräntehänseende likställdes med änkor. Jag utgick härvid
från, att en ogift kvinna, som en avsevärd tid sammanlever med en
man under äktenskapsliknande förhållanden, i de allra flesta fallen är
beroende av mannens arbetsinkomst och således i behov av understöd om
han dör. Vad lagrådet anfört ger mig inte anledning att frångå denna
uppfattning.

Vad särskilt angår trolovningsfallen vill jag erinra om att livränta enligt
det remitterade förslaget skall utgå endast under förutsättning att kvinnan
haft eller har barn med den avlidne eller var havande med barn till honom.
Om denna förutsättning är uppfylld och mannen skulle avlida i yrkesskada
innan kontrahenterna hunnit fullfölja sin avsikt att ingå äktenskap,
synes det mig rimligt att kvinnan i fråga om rätten till livränta likställes
med änka. Detta gäller särskilt i de med all sannolikhet relativt vanliga
fall, där de trolovade sammanlevde vid tiden för mannens död men sammanlevnaden
ännu inte hunnit antaga den karaktär av varaktighet som
eljest enligt förslaget skall krävas för rätt till livränta.

På grund av det anförda har jag ej funnit anledning att föreslå någon
ändring i det remitterade förslaget i de hänseenden som nu berörts. Däremot
har jag med anledning av vad lagrådet anfört därom att livränterätt
ej bör föreligga för kvinna, som sammanlevat med en man medan dennes
äktenskap med annan kvinna ännu bestod, ansett 20 § andra stycket i det
remitterade förslaget böra omredigeras så, att som förutsättning för livränterätt
uppställes att icke blott kvinnan utan även mannen var ogift.

Därest lagstiftningen i fråga om rätten till livränta i viss utsträckning
med äktenskap likställer samboende utan vigsel, ligger det, såsom lagrådet
anfört, nära till hands att giva samboendet samma verkan också beträffande
livräntans upphörande. Att en regel av denna innebörd icke
upptagits i det remitterade förslaget beror på att jag ansåg, att en dylik
regel skulle bli av ringa värde ur praktisk synpunkt. Även lagrådet har
funnit, att en sådan regel icke skulle få någon större praktisk betydelse,
men lagrådet har likväl förordat ett stadgande av antydda innebörd och

94

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

som skäl härför åberopat, att frånvaron av en dylik bestämmelse understundom
kunde innebära ett motiv för kontrahenterna att icke genom
vigsel legalisera förbindelsen. Med hänsyn till vad lagrådet anfört har
jag funnit 20 § böra kompletteras med ett nytt tredje stycke, enligt vilket
rätten till livränta enligt första eller andra stycket — d. v. s. livränta till
änka och därmed likställd kvinna — upphör, därest den efterlevande
avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever med
annan.»

Motioner.

I motionen 11:519 yrkas, att riksdagen måtte avslå propositionen i vad
gäller rätt för kvinna, som under äktenskapsliknande förhållanden sammanlevt
med man som avlidit genom yrkesskada, att utfå livränta.

I de likalydande motionerna 1:407 och 11:522 ävensom i motionen
II: 523 yrkas, att 20 § erhåller följande lydelse:

»Änka efter den----underhåll av den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta efter samma grunder som angivits
i första stycket utgå till ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden och som
har barn med honom eller är havande med barn till honom, så ock till
kvinna, som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn
med honom eller var havande med barn till honom. Har kvinna som nu
nämnts varit gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande man
eller, om han är avliden, i egenskap av efterlevande till honom uppbära
livränta, pension annan än folkpension — skadestånd eller annan därmed
jämförlig ersättning, som skall upphöra att utgå därest hon ingår
nytt äktenskap, skall för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån,
henne tillkommande livränta enligt detta stycke minskas med vad som
svarar mot värdet av förmånen. Avdrag som nu sagts skall ock ske för
vad kvinnan äger uppbära i livränta efter man, med vilken hon tidigare
sammanlevat under äktenskapsliknande förhållande eller varit trolovad.

Rätten till---med annan.

Efterlämnar den som---avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som----avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera---den årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta —--stycke och i 23 §.»

I motionerna I: 404 och II: 518 riktas uppmärksamheten på att de regler,
som uppställts angående beräkningen av ersättningsunderlag för invaliditetslivräntor
i högre inkomstlägen, inte gjorts konsekvent tillämpliga även
på efterlevandelivräntorna.

Utskottet.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att personer, som
enligt vad erfarenheten visar mera regelmässigt är för sin försörjning be -

95

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

roende av en viss anhörig, bör tillerkännas livräntor etter honom utan prövning
av behovet i det enskilda fallet, men att det dessutom bör finnas
möjlighet att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall utge
livräntor även till vissa andra grupper av anhöriga. Med dessa principer
finner utskottet väl förenligt, att änka tillerkännes en villkorslös rätt till
livränta efter sin man under det att änkling tillerkännes rätt till livränta
efter sin hustru endast om han genom hennes frånfälle kommer att sakna
erforderligt underhåll. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna
del.

Under förarbetena till propositionen har meningarna varit delade, huruvida
och under vilka förutsättningar livränterätt borde tillerkännas kvinna,
som sammanlevat med en genom yrkesskada omkommen man utan att
vara gift med honom. Dessa meningsbrytningar återspeglas delvis i de
motioner, som väckts i ärendet.

I motionen II: 519 yrkas sålunda, att förslaget om livränterätt för ifrågavarande
kvinnor måtte helt avslås. Till stöd för denna mening åberopas
i huvudsak samma skäl som anförts i en del av de remissyttranden, som
avgivits över socialvårdskommitténs betänkande, nämligen att en kvinna,
som lever i en fri förbindelse, inte har någon lagfäst rätt till underhåll
av mannen och till följd härav inte heller någon rätt till skadestånd för
den händelse han skulle omkomma genom annans förvållande. Utskottet
kan för sin del inte tillmäta dessa skäl avgörande betydelse. I likhet med
departementschefen anser nämligen utskottet, att sociala synpunkter måste
få göra sig starkt gällande vid utformningen av yrkesskadeförsäkringens
regler om efterlevandelivräntor och att det ur dylika synpunkter ej bör
vara avgörande, om den försörjning, som kvinnan gått miste om genom
mannens död, var grundad på legal underhållsplikt eller på frivilligt åtagande
från mannens sida. Motionen 11:519 bör därför enligt utskottets
mening avslås.

Enligt det genom propositionen framlagda lagförslaget skall livränterätten
för de kvinnor, det här gäller, vara förknippad med tre villkor: båda
kontrahenterna måste vara ogifta, förbindelsen måste vara äktenskapsliknande
och den måste ha varat en avsevärd tid. I motionerna I: 407, II: 522
och 11:523 yrkas, att livränterätten förknippas med ytterligare ett villkor,
nämligen att kvinnan har barn med mannen eller vid hans död är havande
med barn till honom. Genom att uppställa detta villkor, som överensstämmer
med vad socialvårdskommittén föreslagit, har motionärerna velat
undanröja de kontrollsvårigheter, som enligt deras mening skulle uppstå
om propositionen bifölles i oförändrat skick. Barnet skulle sa att säga utgöra
det synliga beviset på att sammanlevnaden varit äktenskapsliknande.
Utskottet kan för sin del inte förorda, att livränterätten göres beroende
av ell dylikt villkor. Det är nämligen enligt utskottets mening den ekonomiska
sidan av sammanlevnaden — dvs. kvinnans beroende av mannen

96 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

för sin försörjning —- som utgör den väsentliga grunden för livränterätten.
Särskilt om sammanlevnaden varit mycket långvarig skulle ett bifall till
motionsyrkandena kunna leda till resultat, som ur sakliga synpunkter
framstår som föga tillfredsställande. Som exempel kan nämnas, att en
kvinna, som sammanlevat med en man under lång tid och som med honom
har vuxna barn, skulle få en ovillkorlig rätt till livränta för den händelse
mannen skulle avlida genom yrkesskada, medan en annan kvinna, som
sammanlevat med en man i en lika lång men barnlös förbindelse, i motsvarande
situation skulle vara helt utesluten från rätten till livränta, och
detta oberoende av om den senare kvinnan skulle ha ett större behov avunderstöd
än den förra. Om en skillnad skulle göras mellan olika grupper
av kvinnor i de här avsedda fria förbindelserna, borde detta enligt utskottets
mening inte ske med hänsyn till om de har barn eller ej utan efter ekonomiska
grunder, dvs. efter en behovsprövning från fall till fall. De skäl, som
departementschefen anfört mot en individuell behovsprövning, synes emellertid
bärande, och utskottet kan därför inte förorda denna lösning.

De kontrollsvårigheter, som i motionerna åberopats till stöd för yrkandet
om att livränterätten för ifrågavarande kvinnor förknippas med ett barnvillkor,
bör enligt utskottets mening inte överskattas. Det antal fall, i vilka
det över huvud kommer i fråga att pröva huruvida en genom yrkesskada
omkommen man sammanlevat med en kvinna under äktenskapsliknande
förhållanden, torde bli ganska ringa. Sedan samordningen genomförts,
kan yrkesskadeförsäkringsinrättningarna och försäkringsrådet vid sin utredning
begagna sig av den personkännedom, som sjukkassornas styrelser
och tjänstemän kan besitta. Därjämte kommer den nya yrkesskadeförsäkringslagen
att öppna vidgade möjligheter att för vinnande av erforderlig
utredning anställa vittnesförhör och förhör under sanningsförsäkran
vid allmän domstol; härom hänvisas till 52 § i förslaget. Utskottet saknar
därför anledning att antaga annat än att svårigheterna skall kunna bemästras.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna I; 407,
11:522 och 11:523.

Vad som i propositionen föreslagits i fråga om livränterält för trolovade,
frånskilda, barn, adoptivbarn och styvbarn, föräldrar och adoptivföräldrar,
föranleder inte någon erinran och ej heller något särskilt uttalande från
utskottets sida.

I motionerna I: 404 och II: 518 har påtalats, att de regler, som uppställts
angående beräkning av ersättningsunderlag för invalidlivräntor i högre inkomstklasser
inte gjorts konsekvent tillämpliga även för efterlevandelivräntorna.
Innan utskottet yttrar sig i denna fråga, vill utskottet genom
två exempel söka belysa innebörden av propositionen i förevarande del.

Antag att en man avlider genom yrkesskada och efterlämnar änka och
minderåriga barn. Om mannens årliga arbetsförtjänst utgör 7 200 kronor,

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 97

erhåller änkan Va och varje barn */„ därav i livränta. Änkan får således
2 400 kronor och vartdera barnet 1 200 kronor i livränta. Emellertid får
enligt förslaget samtliga efterlevandelivräntor inte överstiga 5/e av det
ersättningsunderlag, som för den händelse mannen ådragit sig invaliditet
skulle ha lagts till grund för livränta åt honom. I det valda exemplet är
ersättningsunderlaget lika stort som den årliga arbetsförtjänsten, och
änkans och barnens livräntor får således tillhopa inte överstiga 5/6 av 7 200
kronor dvs. 6 000 kronor. Inom denna gräns finns utrymme för fulla
livräntor till änkan och tre barn. Har änkan flera barn skall enligt förslaget
en proportionell reducering ske av samtliga livräntorna, så att de
alla rymmes inom den angivna maximigränsen.

Om man i stället antar, att mannens årliga arbetsförtjänst beräknas till
15 000 kronor, skall liksom i det förra exemplet änkan erhållan 1/3 och varje
barn 1/6 därav i livränta. Änkan får alltså i detta fall en livränta å 5 000
kronor och varje barn en livränta å 2 500 kronor. Ersättningsunderlaget
för beräknande av invalidlivränta uppgår emellertid vid en årlig arbetsförtjänst
å 15 000 kronor endast till 12 000 kronor och samtliga efterlevandelivräntor
får följaktligen inte överstiga 5/o av sistnämnda belopp
eller 10 000 kronor. Utrymme finns alltså i detta exempel för fulla livräntor
endast åt änkan och två barn. Om det finns flera barn, måste alltså
en reducering ske enligt vad som nyss angivits.

För egen del vill utskottet anföra följande. Enligt 16 §, som utskottet
lämnat utan erinran, skall livräntan vid helinvaliditet utgöra 11/i2 av ersättningsunderlaget
dvs. av den årliga arbetsförtjänsten sedan denna i vad
den överstiger 7 200 kronor reducerats på visst sätt. Eftersom livräntan
till en helinvalid är avsedd att förslå till både hans egen och hans familjs
försörjning, kan det inte rätt gärna komma i fråga att familjemedlemmarna
för den händelse skadan leder till döden sammanlagt erhåller högre
belopp i livräntor än som utgått till helinvaliden. En begränsning av de
sammanlagda efterlevandelivräntornas maximibelopp är alltså nödvändig.
Den övre gräns som i detta avseende föreslagits i propositionen — % av
ersättningsunderlaget — synes utskottet väl avvägd. Om även de särskilda
efterlevandelivräntorna ställdes i relation till ersättningsunderlaget i stället
för — såsom föreslagits i px-opositionen — till den årliga arbetsförtjänsten,
skulle följden bli, att det alltid komme att finnas utrymme för fulla livräntor
åt änka och tre barn inom maximigränsen. En sådan konstruktion
skulle emellertid innebära, att kompensationsgraden för de enskilda livräntetagarna
skulle sjunka vid stigande årlig arbetsförtjänst på samma
sätt som föreslagits beträffande invaliderna; i det sistnämnda exemplet
skulle änkelivräntan utgöra 4 000 kronor i stället för 5 000 kronor och
barnlivräntan 2 000 kronor i stället för 2 500 kronor. Utskottet anser tillräckliga
skäl härför inte föreligga. De huvudmotiv, som anförts för att redu 7

- - Bi han g till riksdagens protokoll /.OM. i) sand. 2 and. Nr 22.

98

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

cera invalidräntorna i de höga inkomstlägena — nämligen att dessa livräntor
eljest skulle bli för höga både i och för sig och i förhållande till sjukpenningen
-—- kan nämligen enligt utskottets förmenande inte åberopas i
fråga om efterlevandelivräntorna. Med hänsyn härtill och då utskottet
ej heller ur andra synpunkter funnit anledning till erinran mot de i propositionen
föreslagna metoderna för beräkning av efterlevandelivräntor, bör
vad som anförts i motionerna I: 404 och II: 518 beträffande detta spörsmål
inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

28 §.

Enligt första stycket i denna paragraf må sjukpenning jämte barntillägg
samt invalidlivränta skäligen nedsättas, om den försäkrade ådragit sig
skadan vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande
dom ådömts honom, eller, sedan skadan inträffat, gör sig skyldig till grov
ovarsamhet ur hälsosynpunkt eller medvetet eller av grov vårdslöshet
lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av
betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift,
som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder
av skadan givits av försäkringsinrättningen, arbetsgivaren eller läkare, och
har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller höggradig
nedsättning av arbetsförmågan, må enligt andra stycket skälig nedsättning
ske av sjukpenning, barntillägg och invalidlivränta.

I tredje stycket föreskrives, att livränta till efterlevande må skäligen
nedsättas, såframt denne på visst sätt vållat dödsfallet genom handling,
för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller medvetet
eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift
angående förhållande, som är av betydelse för rätten till livräntan.

I fråga om motiveringen till paragrafen hänvisas till s. 233—234 i
propositionen.

Motioner.

I motionerna I: 407, II: 522 och II: 523 yrkas, att 28 § erhåller följande
lydelse.

»1 mom. Har den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande av handling,
för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller har
olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit berusad, må ersättning
till honom skäligen nedsättas.

Lag samma vare, om den skadade genom åsidosättande av vidmakthållen
anordning till skydd mot olycksfall eller genom överträdelse av
upprätthållen föreskrift rörande visst förfarande för undvikande av olycksfall
eller ock eljest själv vållat olycksfallet; dock endast under förutsättning
att han måste anses hava genom sitt beteende ådagalagt grov vårdslöshet.

99

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

2 mom. Har olycksfall, som medfört den skadades död, vållats av efterlevande
på sätt, som avses i 1 inom., må den efterlevandes livränta skäligen
nedsättas.

3 mom. Har den skadade utan giltigt skäl underlåtit att ställa sig till
efterrättelse sådan anordning eller föreskrift om läkarvård eller annan
vård eller föreskrift i övrigt, som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller
eljest minska olycksfallets följder givits av den försäkringspliktige eller
dennes representant, läkax-en eller försäkringsinrättningen, och har skadan
till följd av underlåtenheten medfört väsentligt mera långvarig eller höggradig
nedsättning av arbetsförmågan, må ersättningen till den skadade
skäligen nedsättas.

Skälig nedsättning må ock ske om den försäkrade medvetet eller av grov
vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande,
som är av betydelse för rätten till ersättning.

Nedsättning, som i 1 och 3 mom. avses, må äga rum allenast å sjukpenning
jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §.

Nedsättning som nu är sagt må likväl icke äga rum där den som framkallat
försäkringsfallet befann sig i sådant sinnestillstånd som utesluter
tillräknelighet för brott och ej heller där den handling som framkallat
skadan företagits i syfte att förekomma skada å person eller egendom
under sådana omständigheter att åtgärden kan anses försvarlig.»

Utskottet.

Enligt den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen kan ersättning till
den skadade nedsättas bl. a. om olycksfallet föranletts av att han ej ställt
sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder till
undvikande av olycksfall och omständigheterna är sådana att han därigenom
måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller om olycksfallet
föranletts av att han varit berusad.

Socialvårdskommittén förordade i sitt betänkande rörande ny yrkesskadeförsäkringslagstiftning,
att stadgandet om nedsättning vid berusning
skulle bibehållas, samt föreslog därjämte en allmän nedsättningsbestämmelse
för det fall att skadan förorsakats av grov vårdslöshet. Nedsättning
av angivna anledningar skulle dock enligt kommitténs förslag inte få ske
för längre tid än sex månader, räknat från olycksfallsdagen, då det gällde
ersättning till skadan, och från dödsdagen, då det gällde ersättning till
efterlevande. Det är att märka, att frågan om en samordning mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen inte var aktuell då kommittén
framlade sitt förslag.

Med tanke på alt sjukförsäkringslagen enligt sin ursprungliga lydelse
inte innehöll några allmänna bestämmelser om nedsättning av sjukkasseersättningen
för det fall att den sjuke ådragit sig sjukdomen under berusning
eller genom grov vårdslöshet, diskuterades i propositionen nr 178

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

till 1953 års riksdag, huruvida samordningen borde leda till en skärpning
av sjukförsäkringslagens nedsättningsregler. Departementschefen uttalade
härvid, att någon skillnad inte borde göras inom sjukförsäkringen mellan
sjukdom till följd av yrkesskada och annan sjukdom samt att samordningen
inte heller borde medföra någon skärpning av sjukförsäkringslagens
nedsättningsbestämmelser. Denna ståndpunkt godkändes av riksdagen.
Till följd härav kommer de nedsättningsregler, som enligt sjukförsäkringslagen
gäller vid sjukdomar i allmänhet att, såvitt angår samordningstiden,
tillämpas även beträffande yrkesskador. Innebörden av den
nu framlagda propositionen är, att i huvudsak samma nedsättningsregler
skall tillämpas även sedan samordningstiden gått till ända.

I motionerna 1: 407, II: 522 och II: 523 har yrkats, att hithörande bestämmelser
i yrkesskadeförsäkringslagen utformas så, att nedsättning
skall kunna ske även vid grov vårdslöshet och fylleri. Utskottet anser sig
inte kunna biträda detta yrkande. För att ett stadgande om nedsättning
vid grov vårdslöshet och fylleri skall få den effekt, som motionärerna
åsyftat, måste nämligen stadgandet enligt utskottets mening tillämpas
beträffande alla yrkesskador och inte bara i det relativt ringa antal fall,
som sträcker sig över samordningstiden. Dessutom bör en nedsättningspåföljd
av denna art inträda omedelbart efter skadans inträffande och inte
först sedan den skadade uppburit oreducerad ersättning under samordningstiden.
Utskottet vill erinra om att såväl enligt sjukförsäkringslagen
som enligt det framlagda förslaget till yrkesskadeförsäkringslag nedsättning
skall kunna ske, om den försäkrade ådragit sig sjukdomen eller
skadan vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande
dom ådömts honom. Härigenom torde man få möjlighet att ingripa
åtminstone i vissa mera flagranta fall av fylleri eller vårdslöshet.

Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna.

44 §.

I fjärde stycket av förevarande paragraf, som innehåller bestämmelser
om besvär i yrkesskadeförsäkringsärenden, stadgas, att klagan
över försäkringsrådets beslut icke må föras. Stadgandet överensstämmer
med vad som nu gäller.

Motioner.

I motionerna 1:405 och 11:517 yrkas, att 44 § fjärde stycket erhåller
följande lydelse: »över försäkringsrådets beslut må, i de fall fråga år om
förlust av arbetsförmågan eller väsentlig nedsättning av densamma och
därest beslutet väsentligen avviker från vad den skadade yrkat med stöd
av behandling släkares intyg, klagan föras hos Kungl. Maj:t.»

Utskottet.

Under hänvisning till vad som anförts vid 1 och 2 §§ avstyrker utskottet
bifall till motionerna.

101

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

60 §.

I denna paragraf, som innehåller föreskrifter om lagens ikraftträdande
m. in., stadgas bl. a., att lagen skall träda i kraft den 1 januari
1955 men icke äga tillämpning i fråga om skada, som inträffat dessförinnan,
och ej heller i fråga om sådan i 6 § första stycket b) eller c) eller
tredje stycket avsedd skada, som yppats senare, därest den försäkrade inte
efter lagens ikraftträdande varit utsatt för inverkan av den art, som
orsakat skadan.

Bland de författningar, som föreslås skola upphävas genom den nya
lagen, märkes förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Departementschefen.

Beträffande innebörden av de föreslagna övergångsbestämmelserna har
departementschefen anfört bl. a.

»Enligt de vedertagna principerna för lagstiftningen på detta område
ges ny lag tillämpning på skador till följd av olycksfall, när olycksfallet
inträffat efter lagens ikraftträdande, och på andra skador — de med olycksfall
likställda åkommorna (6 § 3 st.) samt yrkessjukdomar — när skadan
yppats efter ikraftträdandet och den skadade under tid mellan ikraftträdandet
och yppandet sysslat med arbete, vari han varit utsatt för sådan i
lagen avsedd inverkan, som orsakat skadan. Äldre lag anses fortfarande
böra äga tillämpning i andra än de nu nämnda fallen. Såväl det av socialvårdskommittén
föreslagna övergångsstadgandet som 60 § i departementsförslaget
grundas på nämnda principer, och bestämmelserna skiljer sig
endast i tekniskt hänseende.»

I fråga om förslaget att upphäva fiskarförsäkringsförordningen har departementschefen
yttrat.

»Vad slutligen beträffar den särskilda fiskar försäkringen, så
har såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen föreslagit,
att denna försäkringsform ej skall bestå i fortsättningen. Uppenbart
är, att fiskarförsäkringen inte kan bibehållas oförändrad efter det sjukförsäkringsreformen
genomförts. Det skulle nämligen innebära bl. a., att en
fiskare vid sjukskrivning på grund av olycksfallsskada samtidigt finge uppbära
ersättning från såväl sjukförsäkringen som fiskarförsäkringen. I fråga
om sjukpenningen skulle ofta inträda överkompensation, i all synnerhet om
vederbörande tecknat frivillig tilläggssjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.
Beträffande invaliditets- och dödsfallsersättningen skulle fiskarförsäkringen
ge ett vid nuvarande penningvärde allt för litet skydd. Att märka
är i detta sammanhang att den särskilda fiskarförsäkringen ursprungligen
infördes just med tanke på de allra svåraste olycksfallen. Fiskarförsäkringen
skulle alltså, såvitt angår försäkringsförmånerna, behöva anpassas
till förmånerna enligt den frivilliga försäkringen jämlikt yrkesskadeför -

102 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

säkringslagen. Av naturliga skäl är det emellertid opraktiskt att lia en
särskild författning om fiskarförsäkring. Om fiskarena hänvisas till att
i fortsättningen anlita den försäkring, som står öppen för övriga företagare,
innebär detta inte, att staten i minskad utsträckning bidrager till fiskarenas
försäkring. Redan det statsbidrag de erhåller till den obligatoriska
sjukförsäkringen blir nämligen i regel större än det statsbidrag en fiskare
för närvarande kan få till frivillig sjukförsäkring och fiskarförsäkring. Härtill
kommer statsbidraget till den frivilliga tilläggssjukpenningförsäkringen.

Jag biträder sålunda förslaget om att slopa den särskilda fiskarförsäkringen
fr. o. m. den 1 januari 1955.»

Motioner.

I motionerna I: 404 och II: 518 framhålles angelägenheten av att få klarlagt,
om det inte behövs särskilda åtgärder för att vidmakthålla det önskvärda
försäkringsskyddet för de allvarliga riskerna inom fiskaryrket.

Utskottet.

Lagstiftningen rörande yrkesskadeförsäkring, som leder sitt ursprung
från år 1901, har tidigare vid upprepade tillfällen ändrats i förmånlig
riktning för de försäkrade, men ändringarna har inte i något fall givits
retroaktiv verkan och varje ersättningstagare får därför fortfarande uppbära
försäkringsersättning enligt de regler, som gällde, då skadan inträffade.
Inte heller den genom propositionen föreslagna lagstiftningen, som
i åtskilliga avseenden är mera förmånlig än den nu gällande, avses få tillbakaverkande
kraft; förbättringarna kommer endast dem till godo, som
skadas efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Utskottet vill inte förorda,
att denna sedan gammalt tillämpade princip frångås i detta sammanhang,
men vill peka på vissa problem, som redan nu föreligger och
som kan antagas få än större aktualitet sedan den nya lagstiftningen
genomförts.

Regeln att var och en skall erhålla försäkringsersättning enligt de bestämmelser,
som gällde då skadan inträffade, har lett till, att ersättningsnivån
är lägre ju längre tillbaka i tiden skadefallet ligger. För att utjämna
den skillnad som uppkommit på detta sätt, genomfördes år 1950 ett system
med procentuella tillägg av statsmedel, differentierade på sådant sätt, att
spännvidden mellan ersättningarna inom olika år sgrupper skulle minskas.
Någon fullständig utjämning var dock inte åsyftad och har ej heller skett.
I samband med att riksdagen år 1952 på förslag av Kungl. Maj:t (prop.
nr 81) beslöt en viss jämkning i ersättningstilläggen uttalade föredragande
departementschefen, att penningvärdet under senare år undergått så betydande
förändringar, att det vore motiverat att pröva, huruvida inte olika
kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller
annan form borde beredas kompensation för de stegrade levnadskostna -

103

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

derna. Frågan härom löstes provisoriskt vid 1953 års riksdag, då på förslag
av Kungl. Maj:t (prop. nr 147) ersättningstilläggen ånyo justerades.
Departementschefen upplyste i sistnämnda ärende, att riksförsäkringsanstalten
skisserat upp ett system för en automatisk anpassning av livräntorna
till växlingarna i den allmänna lönenivån men att han inte vore
beredd att taga någon mera bestämd ståndpunkt till frågan, vilka principer
som borde komma till användning för att lösa detta kompensationsspörsmål.
Av det svar, som departementschefen den 17 mars innevarande år
lämnat på en interpellation i riksdagens andra kammare, framgår, att
riksförsäkringsanstalten fått i uppdrag att fullfölja sin utredning och därvid
i första hand pröva frågan om en uppräkning av äldre livräntor på
försäkringens bekostnad samt att departementschefen har för avsikt att
taga upp detta spörsmål till närmare övervägande så snart riksförsäkringsanstalten
framlagt förslag i ämnet. Utskottet saknar givetvis möjlighet att
nu anvisa några riktlinjer, efter vilka hithörande problem skall kunna
lösas, men vill uttala förhoppningen att det snart skall visa sig möjligt att
på ett eller annat sätt åstadkomma en mera definitiv reglering på detta
område.

Vad härefter angår frågan om upphävande av 1918 års fiskarförsäkringsförordning,
vill utskottet erinra om att fiskarena är den enda grupp av fria
företagare, som f. n. kan teckna försäkring i riksförsäkringsanstalten för
olycksfall i arbetet, men att den frivilliga försäkring, som skall kunna
ske enligt den nya lagstiftningen, kommer att stå öppen för alla medborgare
och alltså även för andra kategorier av fria företagare än fiskare.
En fiskare, som vill försäkra sig enligt de nu gällande bestämmelserna,
kan välja mellan sju olika försäkringsklasser. Ersättningens storlek bestämmes
— med tillämpning i övrigt av olycksfallsförsäkringslagens grunder
— i den lägsta försäkringsklassen på grundval av en årlig arbetsförtjänst
av 600 kronor och i den högsta på grundval av en årlig arbetsförtjänst
av 2 400 kronor; sjukpenningen utgör dock 1:10 kronor i lägsta
och 4: 40 kronor i högsta klassen. Försäkringsavgifterna är fastställda
direkt i förordningen och uppgår per år räknat till 6 kronor i den lägsta
och 22 kronor i den högsta klassen. I den mån avgifterna är otillräckliga
för bestridande av försäkringsavgifterna, fvlles bristen av statsmedel.
Statsverket bestrider därjämte förvaltningskostnaderna.

Utskottet har från riksförsäkringsanstalten inhämtat upplysningar om
antalet försäkrade fiskare, storleken av deras sammanlagda försäkringsavgifter
samt statsverkets kostnader för utfyllnad av försäkringsavgifterna,
allt för tidsperioden 1946—1952. Uppgifterna har sammanställts i den å
nästa sida intagna tabellen.

Av sammanställningen framgår, att någon utfyllnad av försäkringsavgifterna
inte behövts under två av de år, uppgifterna avser, och att utfyllnadsbeloppct
under övriga år varit ganska ringa; i genomsnitt per för -

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Statens kostnader för utfyll-

År

Antalet för-

Försäkrings-

nåd av försäkringsavgifterna

säkrade fiskare
(medeltal)

avgifter

I genomsnitt
per försäkrad

S:a kr.

S:a kr.

kr.

1946

11 330

155 631

49 438

4: 36

1947

11 312

156 871

—

—

1948

11 282

159 641

29 018

2: 57

1949

11 528

170849

54 754

4: 75

1950

11 606

167 076

80 362

6: 92

1951

11 310

164 904

40 906

3: 62

1952

11 080

165 186

—

—

säkrad kommer man inte för något år upp till högre statsbidrag än ca
7 kronor.

Ersättning enligt fiskarförsäkringsförordningen utgår jämsides med sjukhjälp
från erkänd sjukkassa. Statsbidraget till dylik sjukhjälp — innefattande
såväl sjukvårdsersättning som sjukpenning — torde kunna uppskattas
till i genomsnitt ca 20 kronor per år för varje försäkrad. Till jämförelse
kan nämnas, att statsbidraget till den obligatoriska sjukförsäkringen
för sjukvårdsförmåner och grundsjukpenning torde kunna uppskattas till
i genomsnitt omkring 40 kronor per år för varje försäkrad. Härtill kommer
det 20-procentiga statsbidraget till den frivilliga tilläggssjukpenningförsäkringen.

Av det nu redovisade siffermaterialet framgår, att redan det statsbidrag,
som en fiskare kommer att erhålla till den obligatoriska sjukförsäkringen,
torde bli högre än det statsbidrag som han nu får till den frivilliga sjukförsäkringen
och fiskarförsäkringen. Med hänsyn härtill och då enligt
utskottets mening specialbestämmelser för särskilda grupper av medborgare
såvitt möjligt bör undvikas, tillstyrker utskottet, att den särskilda fiskarförsäkringsförordningen
upphäves. Detta utesluter givetvis inte, att det
kan befinnas lämpligt att staten träder hjälpande emellan vid minsprängningar
och andra olycksfall, som är förorsakade av krig mellan främmande
makter. Förslag härom har framlagts genom en särskild proposition, nr 90,
och utskottet saknar därför anledning att här uppehålla sig vid detta
spörsmål.

I detta sammanhang må nämnas, att Västkustfiskarenas centralförbund
i sin förut berörda skrivelse den 20 februari 1954 hemställt, att utskottet
måtte avge förslag till bestämmelser om ersättning från allmän sjukkassa
till fiskare, som utomlands drabbas av sjukdom. Enligt vad utskottet erfarit
har chefen för socialdepartementet efter bemyndigande av Kungl.
Maj:t tillkallat eu särskild utredningsman för att utreda frågan om ersättning
för sjukvård utom riket, och är det departementschefens avsikt att
taga initiativ till att föreskrifter om dylik sjukvård blir utfärdade före
den allmänna sjukförsäkringens genomförande. Det är därför icke erforderligt
med någon framställning av riksdagen i frågan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

105

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

Utskottet har inte något att erinra mot detta förslag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om

försäkringsavtal.

Ej heller detta förslag föranleder någon erinran från utskottets sida.

Utskottets hemställan.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: 402
och II: 507, I: 404 och II: 518, I: 405 och II: 517, I: 407 och
11:522 samt 11:519 och 11:523, såvitt motionerna avser
ändring i de genom propositionen framlagda lagförslagen —
för sin del antaga de vid propositionen fogade förslagen till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr

1) om allmän sjukförsäkring och

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april
1927 (nr 77) om försäkringsavtal; samt

B. att motionerna

1) I: 404 och II:518

2) I: 405 och II:517

3) I: 407 och II: 522 samt

4) 11:523,

i den mån de ej blivit besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 13 april 1954.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Axel E. Svensson, Lundgren,
Anders E. Johansson, Grönkvist, Kronstrand och Nils Theodor Larsson; från

andra kammaren: herrar Hagård, Lundberg, Carlsson i Bakeröd,
Andersson i Alfredshem, fröken Höjer, herrar Bengtsson i Varberg, Rimmerfors*
och Fredriksson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Reservationer.

106

I. Vid utskottets hemställan under A.

A. Beträffande lagförslagen i deras helhet:

av herrar Lundgren och Hagård, vilka anfört följande.

Principiellt sett talar starka skäl för en samordning mellan en yrkesskadeförsäkringslag
och sjukförsäkringslagen. En grundläggande förutsättning
för en samordning mellan dessa båda socialförsäkringslagar är
emellertid att den allmänna sjukförsäkringen är väl utformad och motsvarar
de personella, samhällsekonomiska och statsfinansiella resurserna.
Enligt den bedömning som högern gav uttryck för både vid 1953 års riksdag
i samband med behandlingen av propositionen om sjukförsäkringslagens
ikraftträdande in. in. och i vid årets riksdag väckta likalydande
motionerna I: 384 och II: 490, saknas för närvarande förutsättningarna för
ett genomförande av en obligatorisk sjukförsäkring. Riksdagen har emellertid
i annat sammanhang avslagit det i dessa motioner framställda
yrkandet om uppskov med ikraftträdandet av sjukförsäkringslagen. Detta
föranleder oss icke att frånträda vår tidigare principiella ståndpunkt beträffande
den lämpligaste tidpunkten för lagens ikraftträdande. Vi vill i
detta sammanhang ånyo betona vikten av att betryggande både ekonomiska
och organisatoriska förutsättningar för ett genomförande av en
reform av ifrågavarande slag i första hand skapas. Först härigenom kan
grundvalen för en samordning mellan sjukförsäkringslagen och en ny
yrkesskadeförsäkringslag sägas ha tillkommit och garantier ha skapats för
att försäkringen verkligen kommer att lämna ett för arbetstagaren tillfredsställande
skydd för de risker arbetsinsatsen skapar.

B. Beträffande särskilda delar av förslaget till lag
o in g r k esskadeförsäkrin g:

vid 3 §

av herrar Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer och herr Riinmerfors,
som ansett att det stycke i utskottets motivering å s. 47, vilket
börjar respektive slutar med orden »I likhet ----i kraft», bort ha föl jande

lydelse.

I likhet med departementschefen anser utskottet det inte möjligt att i
lagen reglera den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens räckvidd i internationellt
hänseende. Den oklarhet, som påtalats i motionerna 1: 404 och
II: 518, torde därför inte kunna undanröjas på annat sätt än genom konventioner.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att frågan lösts
konventionsvägen såvitt angår de nordiska länderna och att förhandlingar
inletts med andra stater rörande överenskommelser i ämnet. Utskottet
anser i likhet med motionärerna, att det är oklart huruvida rådande praxis
medger, att varje svensk arbetstagare, som antingen här i landet utför

107

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

arbete för utländskt företags räkning eller i utlandet arbetar för svenskt
företag, omfattas av den obligatoriska försäkringen. Utskottet förutsätter
emellertid, att den nya lagstiftningen kommer att så långt möjligt tillämpas
så, att ifrågavarande arbetstagare kommer att inrymmas i den obligatoriska
försäkringen.

vid 6 §

1) av herrar Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer och herr
Rimmerfors, vilka ansett,

a) att i utskottets motivering

dels det stycke å s. 62, som börjar respektive slutar med orden »Den
föreslagna---från arbetet», bort ha följande lydelse.

Den föreslagna utvidgningen av försäkringsskyddet kommer helt natuiligt
att ställa de tillämpande myndigheterna inför svårigheter, som inte
är förknippade med den nuvarande lagstiftningen. Såsom framhållits i
motionerna 1:404 och 11:518 kan det t. ex. vid ett olycksfall i hemmet
vara vanskligt att bedöma huruvida olycksfallet står i erforderligt samband
med vederbörandes arbete eller ej. De i propositionen föreslagna
formuleringarna är såsom motionärerna också påvisat ägnade att framkalla
tvivelaktiga och tvistiga fall, där försäkringsorganen måste träffa
viktiga avgöranden på grundval av subtila gränsdragningar och osäkra
fakta. Starka skäl talar därför otvivelaktigt för en sådan ordning, att föisäkringen
i vad gäller s. k. hemarbetare och arbetsgivares hemmavarande
för honom arbetande familjemedlemmar lämpligen borde gälla även för
olycksfall utom arbetet. En dylik utvidgning skulle sannolikt kunna ske
utan någon betydande ökning av försäkringsavgifterna. En sådan lösning
framstår därför enligt utskottets mening som den mest rationella. Under
förhandenvarande omständigheter inskränker sig utskottet dock till att föreslå
en sådan ändring av 6 § första stycket a) att det av lagtexten klart framgår,
att olycksfall, som härflutit av arbetsförhållandena, även räknas såsom
inträffat i arbetet. Härmed avses att i lagtexten ge uttryck åt att försäkringsskyddet
bör i rimlig utsträckning omfatta också de av motionärerna berörda
olycksfallen i ödemarksförläggning, sjöfolks fritidsskador m. in. Föislaget
föranleder jämväl en redaktionell ändring i paragrafens fjärde stycke.

dels det stycke å s. 62 och 68, som börjar respektive slutar med orden:

»Skäl kan---------föreliggande omständigheter», bort följas av följande

uttalande.

Med den ändring av 6 § första stycket a), som utskottet ovan föroidat,
blir lagens syfte även i här berört avseende förtydligat.

dels ock det stycke å s. 64, som börjar respektive slutar med orden
»Enligt utskottets —-----är möjlig», bort ha följande lydelse.

Enligt utskottets mening är det angeläget, att förteckningen redan från
början blir så fullständig som möjligt och att den sedermera kompletteras
efter hand som den yrkesmedicinska forskningen gör nya framsteg. Av

108 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

departementschefens yttrande framgår, att medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan i samråd med riksförsäkringsanstalten och arbetarskyddsstyrelsen
redan avgivit ett förslag till förteckning men därvid funnit
ytterligare utredning erforderlig beträffande vissa sjukdomar, bland dem
tuberkulos. Utskottet anser dock, att den mycket angelägna frågan att
bereda vissa personalgrupper inom sjukvården och vid laboratorier försäkringsskydd
för tuberkulos i följd av smitta i arbetet nu bör lösas på
det sättet, att sådan sjukdom upptages i den av Kungl. Maj:t uppgjorda
förteckningen. Utskottet förutsätter därför att Kungl. Maj:t redan från
lagstiftningens ikraftträdande upptar tuberkulos i förteckningen, i varje
fall så vitt angår tuberkulos vid vissa sjukhus och laboratorier.

b) att utskottet bort hemställa, att 6 g måtte få följande lydelse.

6 §•

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall, som inträffat i arbetet eller härflutit
av arbetsförhållandena;

b) skada, som eljest orsakats av ai''betet och framkallats genom inverkan
av äixine eller strålande enei-gi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom
olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,
ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat eller
ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg
eller av buller eller smitta.

Med skada---sitt ändamål.

Solsting, värmeslag---genom olycksfall.

Till olycksfall, som avses i första stycket a), hänföres jämväl olycksfall
vid färd till eller från arbetsstället, såframt färden föranledes av och står
i nära samband med arbetsanställningen.

Skada, som---såsom yrkesskada.

2.) av herr Lundgren, som ansett,

a) att i utskottets motivering

dels det stycke å s. 62, som börjar respektive slutar med orden »Från
denna---arbetsgivarens räkning», bort ha följande lydelse.

Departementschefen har med utgångspunkt från denna princip förordat
att, i motsats till vad som nu är fallet, försäkringsskyddet skall omfatta
även de skador som den skadade ådragit sig till följd av olycksfall under
ax bete i det egna hemmet — varmed likställes annat av ax-betstagai-en bestämt
arbetsställe. Sociala skäl talar visserligen för att hemarbetarna skall
beredas samma försäkringsskydd som andra. Utskottet finner emellertid
att allvarliga betänkligheter kan anföras mot att låta försäkringen genei
ellt gälla vid skador i hemmet. Arbetsgivaren saknar nämligen här möjlighet
att vaka över hur arbetet anordnas, och det föreligger uppenbara

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

risker för missbruk av försäkringen. Utskottet finner sig därför icke kunna
tillstyrka den utvidgning av försäkringsskyddet, som ett accepterande a^
propositionens förslag härutinnan kommer att innebära. Olycksfall i hemarbete
bör liksom hittills undantagas från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att de sociala
vådorna av ett dylikt ställningstagande i hög grad lindras av att numera
betydligt större möjligheter gives än tidigare att genom frivillig försäkring
trygga sig mot de risker som arbete i hemmet kan medföra.

dels det stycke å s. 63, som börjar respektive slutar med orden »I likhet
---i propositionen», bort ha följande lydelse.

Departementschefen har ansett att de s. k. färdolycksfallen bör bibehållas
inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens ram, men att det nuvarande
kravet på omedelbart samband mellan färden och arbetsanställningen
bör uppmjukas på sätt föreslagits i propositionen. Denna uppmjukning
av sambandskravet kan enligt utskottets mening leda till en accentuering
av den redan tidigare svåra gränsdragningen mellan de skador, som
skall ersättas såsom yrkesskador, och andra. Genom den föreslagna ändringen
kan åtskilliga olycksfall komma att bliva ersatta efter yrkesskadeförsäkringens
regler, medan de rätteligen borde hänföras till den allmänna
sj ukförsäkringen.

Enligt utskottets uppfattning talar mycket för en utinönstring av färdolycksfallen
ur yrkesskadeförsäkringen. Dessa olycksfall är nämligen i
regel förorsakade av omständigheter, som icke hänger direkt samman med
arbetet och som undandrar sig arbetsgivarens kontroll. Vidare finnes numera
betydligt större möjligheter än förr att erhålla ersättning i annan ordning
än genom yrkesskadeförsäkring.

Enär principen om att olycksfall vid färd till eller från arbetet skall likställas
med olycksfall i arbetet har gammal hävd, vill emellertid utskottet
ej förorda att ersättningsrätten borttages. Utskottet anser sig dock icke
kunna tillstyrka den av departementschefen föreslagna uppmjukningen a\
sambandskravet utan förordar ett bibehållande av det i 1916 års olycksfallslag
intagna stadgandet att färden skall ha föranletts av och stått i omedelbart
samband med arbetsanställningen.

b) att utskottet bort hemställa, att 6 § måtte få följande lydelse.

6 §•

Med yrkesskada------ eller smitta.

Med skada----sitt ändamål.

Solsting, värmeslag--- — genom olycksfall.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från
arbetsstället, så framt färden föranledes av och står i omedelbart samband
med arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av arbete i arbetstagarens hem eller å arbetsställe,

110 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

som av honom bestämts, eller av krigsåtgärd under krig, vari riket befinner
sig, anses ej såsom yrkesskada.

vid 7 §

1) av herrar Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer och herr
Rimmerfors, vilka, under åberopande av sin reservation vid 6 §, ansett, att
utskottet bort hemställa, att 7 § måtte få följande lydelse.

7 §•

Har arbetstagare, som ådragit sig skada, varit utsatt för olycksfall, som
avses i 6 §, skall orsakssamband anses föreligga mellan olycksfallet och
skadan, såvida icke övervägande skäl tala däremot.

Vad som---eller c).

2) av herr Lundgren, som ansett

a) att utskottets yttrande å s. 66 och 67 bort ha följande lydelse.

En grundläggande---lika med utskottet---utanför arbetet.

Enligt utskottets uppfattning bör det städse ankomma på den medicinska
sakkunskapen att träffa avgörandet om det eventuella medicinska orsakssambandet
mellan å ena sidan en inträffad händelse, t. ex. ett olycksfall,
en mekanisk påfrestning i arbetet eller kontakt med ett skadligt ämne, och
å andra sidan ett föreliggande sjukdomstillstånd. Att såsom departementschefen
förordat införa en bevisregel, enligt vilken man vid bedömandet
huruvida en viss åkomma förorsakats av olycksfall skall anse så vara förhållandet,
såvida icke övervägande skäl tala däremot, kan medföra en i och
för sig olämplig generell uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna.
En dylik utveckling synes inge allvarliga betänkligheter, varför
utskottet icke anser sig kunna förorda bifall till propositionens förslag i
detta hänseende. Utskottet anser därför att 7 § bör utgå ur förslaget.

b) att utskottet bort hemställa, att 7 § måtte utgå ur förslaget.

vid 16 §

1) av herrar Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer och herr
Rimmerfors, vilka ansett, att det stycke i utskottets motivering å s. 79,
som börjar respektive slutar med orden »Vid utformningen —--fram lagda

förslaget», bort ha följande lydelse.

Vid utformningen av den nya lagstiftningens bestämmelser om beräkningen
av invalidlivräntor måste hänsyn tagas till en råd olika faktorer.
En viktig fråga är, hur förhållandet bör ordnas mellan å ena sidan yrkesskadeförsäkringens
invalidlivräntor och å andra sidan folkpensioneringens
ålders- och invalidpensioner och sjukbidrag. Beträffande försäkringsförmånerna
är det beklagligt, att den viktiga frågan om en samordning mellan
livräntorna och folkpensionsförmånerna i stort sett skjutits undan.
Utskottet har inte haft möjligheter att göra en överarbetning, men förutsätter,
att Kungl. Maj :t upptar denna fråga till prövning i samband med
kommande översyn av pensionsförsäkringen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. Hl

2) av herrar Lundgren, Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer
och herr Rimmerfors, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets motivering å s. 79, som börjar respektive

slutar med orden »I det--- — riksdagens sida», bort ha följande lydelse.

I det---lika med utskottet---för arbetsförmågan. Man bör

dock icke överskatta svårigheten i vissa fall att avgöra huruvida ett dylikt
fall är för handen eller ej. En kapitalisering av livräntan skulle enligt utskottets
mening i här förevarande fall ur medicinsk synpunkt kunna vara
till gagn för den sjuke. Utskottet vill därför bifalla det i motionerna I: 404
och 11:518 framställda yrkandet att försäkringsrådet borde givas befogenhet
att även utan ansökan av den skadade få besluta om utbyte av livränta
mot engångsbelopp när detta befinnes vara till synnerligt gagn för denne.

b) att utskottet bort hemställa, att 16 § måtte få följande lydelse:

16 §.

Har olycksfall---av nedsättningen.

För tid---första stycket.

Vid fastställandet---till hälften.

Försäkringsrådet må, när skäl därtill prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta för viss tid skall utbytas mot ett belopp
för en gång motsvarande högst de utbytta livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder, som fastställas av Konungen. Har den skadade
icke gjort ansökan därom, må sådant utbyte dock ske allenast om det
finnes vara till synnerligt gagn för den skadade.

vid 20 §

1) av herr Lundgren, som ansett,

a) att utskottets yttrande å s. 94 och 95 fram till och med stycket å

s. 96, vilket börjar respektive slutar med orden »På grund----och

11:523», bort ha följande lydelse.

I motionen 11:519 yrkas att förslaget om livränterätt för kvinna, som
under äktenskapsliknande förhållanden sammanlevt med man som avlidit
genom yrkesskada, måtte helt avslås. Till stöd för denna mening åberopas
i huvudsak de skäl som anförts i ett flertal av de remissyttranden, som avgivits
över socialvårdskommitténs betänkande, nämligen att en kvinna som
lever i en fri förbindelse inte har någon lagfäst rätt till underhåll av mannen
och till följd härav inte heller någon rätt till skadestånd för den händelse
han skulle omkomma genom annans förvållande. Utskottet vill instämma
med vad motionären anfört i detta hänseende. Ehuru väl sociala
synpunkter måste få göra sig gällande vid utformningen av yrkesskadeförsäkringens
regler om efterlevandelivräntor bör dessa städse vägas mot såväl
rättsliga som praktiska synpunkter. Vid denna avvägning finner utskottet
övervägande skäl tala för att rätt till efterlevandelivränta enligt

112 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

yrkesskadeförsäkringslagen icke bör tillkomma kvinna, som icke kan hänvisa
till legal underhållsplikt från mannens sida. Utskottet vill således
yrka bifall till motionen II: 519. Utskottet anser sig härmed jämväl ha besvarat
det i motionerna I: 407, II: 522 och II: 523 framställda yrkandet om
införande av ett barnkriterium för utfående av livränta.

b) att utskottet hort hemställa, att 20 § måtte få följande lydelse:

20 §.

Änka efter--— den avlidne.

Livränta skall efter samma grunder, som angivits i första stycket, utgå
till kvinna, som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft
barn med honom eller var havande med barn till honom. Har kvinna som
nu nämnts varit gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande
man eller, om han är avliden, i egenskap av efterlevande till honom uppbära
livränta, pension — annan än folkpension — skadestånd eller annan
därmed jämförlig ersättning, som skall upphöra att utgå därest hon ingår
nytt äktenskap, skall för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån,
henne tillkommande livränta enligt detta stycke minskas med vad som
svarar mot värdet av förmånen. Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad
kvinnan äger uppbära i livränta efter man med vilken hon tidigare varit
trolovad.

Efterlämnar den —---årliga arbetsförtjänst.

Var den -— -—- — årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera — ----årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta---i 23 §.

2) av herr Hagård, som ansett,

a) att utskottets yttrande å s. 95 och 96 från den mening som börjar
med orden »Enligt det» till den mening som slutar med orden »I: 407,
II: 522 och II: 523», bort ha följande lydelse.

Enligt det---— lika med utskottet---till honom. Genom att

uppställa detta villkor, som överensstämmer med vad socialvårdskommittén
efter sina överväganden föreslagit, har motionärerna velat undanröja
de kontrollsvårigheter, som kan förväntas uppkomma vid ett bifall
till propositionen i oförändrat skick.

Utskottet finner i likhet med motionärerna, att den i propositionen föreslagna
ordningen kan komma att leda till uppenbara svårigheter att tillfredsställande
få kontrollerat huruvida i lagen avsedd sammanlevnad föreligger
eller icke. Möjligheterna till att missbruk skall förekomma kan icke
uteslutas.

Principen om att ogift man och kvinna som sammanlever under äktenskapsliknande
förhållanden skall likställas med äkta makar under vissa
förhållanden har visserligen redan införts i folkpensioneringslagen. Enligt
utskottets mening kan emellertid folkpensioneringslagens bestämmelser

113

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

härutinnan icke utan vidare läggas till grund för en motsvarande lagstiftning
inom yrkesskadeförsäkringen. Här må bl. a. framhållas, att de fall,
som kan aktualiseras i yrkesskadeförsäkringen, till skillnad från dem enligt
folkpensioneringslagen ofta rör unga människor, där svårigheterna,
vilka framhållits i berörda motioner, att kontrollera huruvida ett äktenskapsliknande
sammanlevnadsförhållande förelegat är avsevärda. De kontrollmöjligheter
som de lokala pensionsnämnderna har vid bestämmandet
av huruvida sammanlevnadskriteriet enligt folkpensioneringslagen är uppfyllt
saknas likaså inom yrkesskadeförsäkringen. Utskottet vill ytterligare
framhålla, att jämväl inom pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna har
yppats svårigheter att kontrollera att äktenskapsliknande sammanlevnad
förelegat. Utskottet förordar därför det i motionerna 1:407, 11:522 och
11:523 framställda yrkandet, att livränta till kvinna, som under avsevärd
tid sammanlevt med den avlidne utan att vara gift med honom, skall utgå
endast under förutsättning att barn finnes eller funnits i förbindelsen eller
kvinnan vid dödsfallet är havande med barn till den avlidne.

b) att utskottet bort hemställa, att 20 § måtte få följande lydelse.

20 §.

Änka efter----den avlidne.

Var den avlidne ogift men sammanlevde han sedan avsevärd tid under
äktenskapsliknande förhållanden med ogift kvinna, som hade eller haft
barn med honom eller var havande med barn till honom, äger hon uppbära
livränta efter samma grunder som i första stycket stadgats beträffande
livränta till änka. Vad nu sagts skall ock gälla kvinna, som var trolovad
med den avlidne och som hade eller haft barn med honom eller var havande
med barn till honom. Har kvinna som nu nämnts varit gift och äger
hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande man eller, om han är avliden,
i egenskap av efterlevande till honom uppbära livränta, pension - annan
än folkpension — skadestånd eller annan därmed jämförlig ersättning,
som skall upphöra att utgå därest hon ingår nytt äktenskap, skall för tid,
under vilken hon äger rätt till dylik förmån, henne tillkommande livränta
enligt detta stycke minskas med vad som svarar mot värdet av förmånen.
Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan äger uppbära i livränta
efter man, med vilken hon tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till------— med annan.

Efterlämnar den---årliga arbetsförtjänst.

Var den---årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera------årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta — ---------i 23 §.

vid 28 §

av herrar Lundgren och Ilagärd, som ansett,

8—- liihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 2 avd. Nr 22.

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

a) att utskottets yttrande å s. 99 och 100 bort ha följande lydelse.

Enligt den —---lika med utskottet---- varit berusad.

Socialvårdskommittén förordade----— lika med utskottet — —- —

till efterlevande.

I motionerna I: 407, II: 522 och II: 523 har yrkats, att bestämmelserna
om nedsättning i vissa fall av ersättningen till skadade och till efterlevande
i yrkesskadeförsäkringslagen utformas så, att nedsättning skall kunna ske
även vid grov vårdslöshet och fylleri. Ur arbetarskyddssynpunkt är det ett
väsentligt intresse, att de föreskrifter, som är meddelade för att nedbringa
olycksfallsriskerna, verkligen upprätthålles. Genom att i yrkesskadeförsäkringslagen
införa bestämmelser, enligt vilka arbetstagaren riskerar
att gå miste om någon del av försäkringsersättningen vid olycksfall, som
förorsakats av att han av grov vårdslöshet brutit mot upprätthållna skyddsföreskrifter
eller som eljest föranletts av grov vårdslöshet, skapas indirekt
ett ytterligare skydd mot olycksfall i arbete. De enskildas strävan, vare sig
den är betingad av inneboende försiktighet eller yttre tvång att efterleva
givna skyddsföreskrifter, är i sista hand avgörande, när det gäller att
minska de risker, som arbetsinsatsen skapar. Utskottet vill jämväl framhålla,
att den genom samordningen av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
till viss del slopade differentieringen av arbetsgivarnas försäkringsavgifter
kan befaras komma att minska intresset för arbetarskyddsverksamheten.
Ur arbetarskyddssynpunkt är det därför angeläget
att intresset och förutsättningarna för ett effektivt arbetarskydd icke försvagas.
Utskottet vill sålunda tillstyrka bifall till det i denna del i motionerna
I: 407, II: 522 och II: 523 framställda yrkandet.

b) att utskottet bort hemställa att 28 § måtte få följande lydelse:

28 §.

Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §, må skäligen
nedsättas, såframt skadan föranletts av att den försäkrade varit berusad
eller den försäkrade vållat skadan genom grov vårdslöshet eller
ådragit sig skadan vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande
dom ådömts honom, eller, sedan skadan inträffat, gör sig skyldig
till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt eller medvetet eller av grov vårdslöshet
lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som
är av betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar den — —--första stycket.

Livränta till---till livräntan.

II. Vid utskottets hemställan under B1).

av herrar Anders E. Johansson, Kronstrand, fröken Höjer och herr Rimmerfors,
vilka ansett,

Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 115

a) att i utskottets yttrande

dels det stycke å s. 46 och 47, som börjar respektive slutar med orden
»I motionerna — •— — framförda önskemålet», bort ha följande lydelse.

I motionerna I: 404 och II: 518 har uttalats önskemål om en kompletterande
utredning i syfte att belysa de konsekvenser, som uppkommer vid
en övergång till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Motionärerna synes
närmast ha tänkt sig en genomgång av olika personkategorier tillhörande
gränsskiktet mellan de fria företagarna och arbetstagarna för att utröna
vilka av dessa grupper som faller utanför det civilrättsliga men innanför
det socialrättsliga arbetstagarbegreppet.

Redan vid förra årets principbeslut framfördes betänkligheter mot att
man genom att övergå till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet utestänger
en del yrkesutövare, vilka ekonomiskt och socialt har likartade villkor som
lönearbetare, från den obligatoriska försäkring, som de hittills har haft.
De utestängda grupperna skall visserligen få möjlighet att taga frivillig försäkring,
men detta kommer förmodligen att betyda ganska litet i praktiken,
i synnerhet som det inte har närmare klarlagts vilka grupper det är fråga
om. Det bör vara möjligt att utan alltför stor lidsutdräkt framskaffa sådan
kompletterande utredning, som påyrkades i de nämnda motionerna. Sådana
uppgifter torde nämligen kunna inhämtas med ledning av de i samband
med självdeklarationerna lämnade uppgifterna om anställningsförhållandena.
Utskottet föreslår, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär en
komplettering i syfte att utvidga den obligatoriska försäkringen i enlighet
med vad ovan anförts.

dels det stycke å s. 97 och 98, som börjar respektive slutar med orden
»För egen---riksdagens sida», bort ha följande lydelse.

För egen del vill utskottet anföra följande. Enligt 16 § skall livräntan
vid helinvaliditet utgöra 11/12 av ersättningsunderlaget d. v. s. av den årliga
arbetsförtjänsten sedan denna i vad den överstiger 7 200 kronor reducerats
på visst sätt. Eftersom livräntan till en helinvalid är avsedd att förslå till
både hans egen och hans familjs försörjning, kan det inte rätt gärna komma
i fråga att familjemedlemmarna för den händelse skadan leder till döden
sammanlagt erhåller högre belopp i livräntor än som utgått till helinvaliden.
En begränsning av de sammanlagda efterlevandelivräntornas maximibelopp
är alltså nödvändig. Utskottet kan däremot ej finna bärande skäl för att beräkningsgrunden
för efterlevandelivräntorna såsom i propositionen föreslås
icke skall vara densamma som för livränta vid invaliditet, i synnerhet som
detta leder till det missförhållandet, att maximibeloppet å efterlevandelivränta
uppnås vid färre antal barn beträffande högre än lägre inkomster.
Utskottet föreslår, att riksdagen ingår till Kungl. Maj :t med skrivelse om
förnyad utredning i sylte att uppnå bättre proportioner i dessa avseenden.

dels ock det stycke å s. 104, som börjar respektive slutar med orden
»Av det----detta spörsmål» bort ha följande lydelse.

116

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

Av det nu redovisade siffermaterialet framgår, att redan det statsbidrag,
som en fiskare kommer att erhålla till den obligatoriska sjukförsäkringen,
torde bli högre än det statsbidrag som han nu får till den frivilliga sjukförsäkringen
och fiskarförsäkringen. Emellertid bör beaktas, att de förstnämnda
bidragen kommer alla försäkrade till godo, medan det sistnämnda
endast utgår till en viss grupp. Bidragen till sjukförsäkringen har sålunda
inte samma funktion som de nuvarande försäkringsbidragen till fiskare.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att det bör utan dröjsmål
undersökas vilka särskilda åtgärder som kan behövas för att vidmakthålla
det önskvärda försäkringsskyddet för de allvarliga riskerna inom fiskaryrket.
Utskottet föreslår, att riksdagen ingår till Kungl. Maj :t med skrivelse
härom.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna 1:404 och
II: 518, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om

1) en kompletterande utredning enligt de ovan i motiveringen
angivna riktlinjerna i syfte att belysa de konsekvenser,
som uppkommer vid en övergång till det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet;

2) förnyad utredning angående beräkningen av efterlevandelivräntorna; 3)

skyndsam utredning och förslag rörande de åtgärder
som kan behövas för att vidmakthålla det önskvärda försäkringsskyddet
för de allvarliga riskerna inom fiskaryrket.

Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

117

Innehållsförteckning.

Kung]. Maj:ts proposition .............................................. 1

Förslag till lag om yrkesskadeförsäkring .............................. 1

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring ................................................ 23

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927

(nr 77) om försäkringsavtal ........................................ 27

Motioner (I: 402 och II: 507, I: 404 och II: 518, I: 405 och II: 517, I: 407 och

11:522, 11:519, 11:523) .............................................. 28

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 28

Den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen . . 30

Den allmänna sjukförsäkringen enligt 1953 års beslut...................... 33

Huvuddragen av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
.......................................................... 37

Innebörden av 1953 års riksdagsbeslut ............................... 37

Motioner ........................................................... 38

Utskottet ............................................................ 38

Förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring................................ 38

I och 2 §§ .......................................................... 38

Departementschefen ................................................ 39

Motioner .......................................................... 40

Utskottet .......................................................... 40

3 § 41

Departementschefen ................................................ 41

Motioner .......................................................... 44

Utskottet .......................................................... 45

5 § 48

Motioner .......................................................... 48

Utskottet .......................................................... 48

6 § 48

Departementschefen................................................ 49

Motioner .......................................................... 61

Utskottet ......................................................... 61

7 § 64

Departementschefen.............................................. 64

Motioner .......................................................... 66

Utskottet .......................................................... 66

10 § .............................................................. 67

Departementschefen.......... 67

Motioner ....................................................... 69

Utskottet ....................................................... 69

II § ........................................................ 70

Motioner .......................................................... 70

Utskottet ....................................................... 70

118

Andra lagutskottets utlåtande, nr 22.

12 § ................................................................ 70

Motioner .......................................................... 70

Utskottet .......................................................... 71

13 § ................................................................ 71

Motioner ......................................................... 71

Utskottet .......................................................... 71

14 § ................................................................ 72

Motioner .......................................................... 72

Utskottet ......................................................... 72

16 § ................................................................ 72

Departementschefen................................................ 72

Motioner .......................................................... 78

Utskottet .......................................................... 79

19—23 §g .......................................................... 79

Departementschefen...................................... 79

Lagrådet .......................................................... 89

Departementschefen................................................ 92

Motioner .......................................................... 94

Utskottet .......................................................... 94

28 § ................................................................ 98

Motioner .......................................................... 98

Utskottet .......................................................... 99

44 g ................................................................ 100

Motioner .......................................................... 100

Utskottet .......................................................... 100

60 § ................................................................ 101

Departementschefen ................................................ 101

Motioner .......................................................... 102

Utskottet .......................................................... 102

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring ...... 105

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 g lagen om försäkringsavtal . . 105

Utskottets hemställan .................................................. 105

Reservationer ........................................................ 106

IDONS TRYCKERI. ESSELTE. STMIM §4
404502