Nr 2—3.
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
1
Nr 2.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående lika lön för män
och kvinnor.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 75,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Nilsson och herr Hagberg
1 Stockholm hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till lag på grundval av art. 23, moment
2 i den av Förenta Nationerna år 1948 antagna ''Allmän förklaring om de
mänskliga rättigheterna’; samt att sådant förslag framlägges i så god tid,
att lagen — vid bifall av riksdagen — kan träda i kraft under år 1955».
Artikel 23 moment 2 i förklaringen om människans rättigheter lyder:
»Envar har utan åtskillnad rätt till lika lön för lika arbete.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionen gjorda yrkandena,
får utskottet hänvisa till motionen.
Förklaringen om människans rättigheter antogs den 10 december 1948
av Förenta Nationernas generalförsamling »såsom en gemensam riktlinje
för alla folk och alla nationer, på det att varje individ och varje samhällsorgan
må under ständigt besinnande av denna förklaring sträva att i undervisning
och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter,
samt genom framstegsfrämjande nationella och internationella åtgärder
säkerställa ett allmänt och verksamt erkännande och iakttagande av desamma,
såväl bland medlemsstaternas egna folk som folken i områden
under deras överhöghet».
Frågan om lagfästande av likalönsprincipen har under senare år behandlats
av riksdagen i olika sammanhang.
Motioner i ämnet vid års riksdag (1: 140 och 11:235) och WHO ars
riksdag (II: 129) avslogs under huvudsaklig motivering, all frågan om lönesättning
borde avgöras genom fria förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden
och icke genom lagstiftning.
Vid Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens i Geneve
år 1951 fattades beslut bl. a. om eu konvention (nr 100) angående lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika värde och en rekommendation
(nr 90) i samma fråga. Konventionen och rekommendationen underställdes
1!)ö2 års riksdag genom proposition nr 47. över konventionen och rekommendationen
hade delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
inhämtat yttranden från socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
I liihang till riksdagens protokoll lt)5i. It sand. 2 avd. Nr 2 3.
- Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
likalönskommittén, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen,
tjänstemännens centralorganisation och \ rkeskvinnors samarbetsförbund.
1 samtHga dessa yttranden avstyrktes lagstiftning för genomförande av
likalönsprincipen.
Delegationen anslöt sig till den av samtliga hörda myndigheter och organisationer
uttalade uppfattningen, att konventionen icke borde biträdas
av Sverige, framför allt med hänsyn till att eu ratificering av konventionen
skulle innebära ett frångående av den dittills allmänt godtagna principen
om lätt för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna
genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden.
Föredragande departementschefen avstyrkte i propositionen, att konventionen
ratificerades av Sverige, och anförde vidare:
»Vad rekommendationen i detalj innehåller bör övervägas av arbetsmarknadens
parter, särskilt det organ — arbetsmarknadens nämnd för kvinnoiragor
som tillsatts av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareioreningen
gemensamt. Några åtgärder från statsmakternas sida med anledning
av rekommendationen finner jag med hänsvn härtill icke för närvarande
påkallade.
^ad slutligen beträffar frågan huruvida här förevarande internationella
reglering bör särskilt beaktas i samband med lönesättningen för statsanställda,
finner jag i likhet med delegationen, att bedömandet av denna fråga
bor anstå till dess den statliga kommitté — likalönskommittén — som sysslar
med hithörande spörsmål redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.»
Andra lagutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande,
nr 21, till vad föredragande departementschefen yttrat.
Vid 1953 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 320 och
II: 380) om förslag till lag på grundval av artikel 23 moment 2 i förenämnda
förklaring om människans rättigheter.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 5,
hänvisade till att 1952 års riksdag vid behandlingen av frågan om svensk
ratificering av konventionen angående lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika varde anslutit sig till den av såväl föredragande departementschefen
som hörda myndigheter och organisationer hävdade uppfattningen,
att lagstiftning rörande den allmänna arbetsmarknadens lönesättning principiellt
icke borde förekomma. Utskottet fann ej anledning att frångå denna
uppfattning och hemställde, alt motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Riksdagen avslog motionerna.
Likalönskommittén har numera avlämnat sitt betänkande (SOU 1953: 18).
Kommittén har utrett likalönsprincipens genomförande inom den egentliga
statsförvaltningen och det statsunderstödda kommunala skolväsendet,
d. v. s. inom det statliga lönesystemet.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
Kommittén (majoriteten) har — med utgångspunkt från den vid Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens 1951 antagna konventionen
om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde — för del
statliga lönesystemet formulerat likalönsprincipen som principen om lika
lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift.
I betänkandet anför kommittén hl. a. följande.
1 det statliga lönesystemet har principen om lika lön i samma befattning
genomförts. Däremot föreligger — i fråga om vissa tjänster vid fångvårdsanstalterna
och statens sinnessjukhus — den avvikelsen från likalönsprincipen,
alt för samma slags arbetsuppgifter har inrättats särskilda tjänster
för män och särskilda tjänster för kvinnor med placering av sistnämnda
tjänster i lägre lönegrad. Sin största räckvidd har likalönsprincipen emellertid,
när det gäller lönegradsplaceringen av sådana tjänster, som visserligen
inte är reserverade för kvinnor men som de facto uteslutande eller
huvudsakligen innehas av kvinnor och som inte har några direkta motsvarigheter
bland de tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen innehas
av män. Vissa av dessa »kvinnliga» tjänster har vid jämförelse med »manliga»
tjänster en med hänsyn till arbetsuppgifterna alltför låg löneställning.
Detta gäller särskilt de »kvinnliga» tjänster, som är placerade under 10
lönegraden, vilken kan betecknas som den manliga bottenlönegraden.
De invändningar, som göres mot likalönsprincipen, hänföres av kommittén
till tre olika lönesättningsprinciper: behovslöneprincipen, prestationslöneprincipen
och marknadslöneprincipen. Tillämpningen av dessa principer
har medfört, att manliga befattningshavare placerats i högre lönegrad
än kvinnliga, oaktat arbetsuppgifterna varit likartade. Därvid har såvitt
angår behovslöneprincipen anförts, att gruppen manliga tjänstemän i
genomsnitt har större familjeförsörjningsbörda än gruppen kvinnliga
tjänstemän. Kommittén avvisar behovslöneprincipen som skäl mot genomförande
av likalönsprincipen. Lön bör betalas efter arbetet och oberoende
av arbetstagarens personliga förhållanden; utjämning av försörjningsbördan
bör ske genom skatte- och socialpolitiska åtgärder, som berör alla medborgare.
Med åberopande av prestationslöneprineipen har yrkats på en
generell lönereduktion för kvinnorna under hänvisning till att kvinnornas
arbetsinsats i genomsnitt är lägre än männens. Av kommittén gjorda undersökningar
visar, att — främst på grund av sjukledighetsfrekvensen —
arbetskostnaden är högre för gruppen kvinnliga statstjänstemän än för
gruppen manliga statstjänstemän. Kommittén anser emellertid, alt eu sådan
gruppindelning inte bör påverka den statliga lönesättningen. Även om kommittén
sålunda tar avstånd från eu kollektivt tillämpad prestationslöneprincip,
kan det enligt kommittén emellertid ifrågasättas, om inte det statliga
lönesystemet bör bättre anpassas efter den individuella arbetsinsatsens
värde. Enligt marknadslöneprincipen skall statstjänstemännens löner avvägas
så, att lönen för visst arbete i statstjänst så nära som möjligt ansluter
sig till den lön som på den privata arbetsmarknaden betalas lör likartat
arbete. Denna princips tillämpning är historiskt sett den främsta anledningen
till att vissa »kvinnliga» tjänster är lönegradsplacerade i strid
med likalönsprincipen. Kommittén avvisar marknadslöneprincipen och
finner del i princip riktigt, att inom del statliga lönesystemet lönegradsplaceringen
av de »kvinnliga» tjänsterna oberoende av den privata arbetsmarknadens
värderingar sker helt i överensstämmelse med likalönsprin
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
cipen. Detta föiutsätter en sa langt möjligt objektiv arbetsvärdering inom
det statliga lönesystemet. Även om man vid konstruerande av ett lönesystem
i överensstämmelse med likalönsprincipen bortser från den privata
arbetsmarknadens lönesättning för kvinnlig arbetskraft, kvarstår emellertid
frågan om marknadslöneprincipens inverkan när det gäller genomförandet
av likalönsprincipen. Kommittén anser att staten med tillbörligt
hänsynstagande till löneutvecklingen på den privata marknaden bör för sina
anställda bedriva en lönepolitik som syftar till att fullständigt genomföra
likalönsprincipen i det statliga lönesystemet.
Ett omedelbart genomförande av kommitténs likalönsprincip beträffande
ovan berörda tjänster vid fångvårdsanstalterna och statens sinnessjukhus
samt »kvinnliga» tjänster under 10 lönegraden skulle innebära en ökning
av statens kostnader för löner med ca 51 miljoner kronor per år. Därvid
bär inte räknats med någon kostnadsökning på grund av de förskjutningar
i löneställningen för »kvinnliga» tjänster i 10 och högre lönegrader, som
kan komma att föranledas av 10 lönegradens tillämpning som bottenlönegrad
för bade kvinnor och män. till kostnadsökningen för löner kommer
ökade kostnader för pensioner, övertidsersättning in. in. Det synes kommittén
vidare otrånkomligt, att en lönegradsuppflyttning av de »kvinnliga»
statliga befattningarna måste föra med sig lönejusteringar för motsvarande
befattningar vid landsting, städer och andra kommuner. De lönejusteringar,
som skulle föranledas av ändringarna i det statliga lönesystemet, har beräknats
medföra en ökning av löneutgifterna för landstingen med ca 30,
för städerna med ca 36 och för landskommunerna med ca 21 miljoner
kronor per år.
Med hänsyn till de stora förändringar i det statliga lönesystemet, som
likalönsprincipens fullständiga genomförande skulle innebära, synes det
kommittén naturligt, om principen inte genomföres på en enda gång. Redan
av denna anledning måste man sålunda räkna med att ett genomförande i
■\issa
bör genomföras i det statliga lönesystemet måste också ses i sitt sammanhang
med den kommunala och den privata sektorn av arbetsmarknaden.
Sammanfattningsvis uttalar kommittén som sin mening, att målet bör
''ara likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet.
Statsmakterna kan och bör genom successiva åtgärder i riktning mot
detta mål verka för ett fullföljande snarast möjligt av den redan påbörjade
utjämningen av lönerna för män och kvinnor.
En reservant i kommittén, riksdagsmannen Nils H. Theodor Larsson,
har i avgivet särskilt yttrande förklarat sig dela kommitténs uppfattning,
att lönen principiellt skall fastställas utan hänsyn till kön och att sålunda
tillhörigheten till ett visst kön inte i och för sig skall inverka på individens
lön. Däremot har reservanten icke anslutit sig till den av majoriteten omfattade
definitionen av likalönsprincipen utan ansett, alt denna borde ha
utformats alt avse lika lön för man och kvinrta för »likvärdig individuell
prestation». Med hänsyn härtill och på i yttrandet i övrigt anförda skäl har
reservanten ej heller anslutit sig till de åtgärder majoriteten föreslagit
för likalönsprincipens genomförande. Så t. ex. har reservanten icke funnit
0
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
givet, att vissa »kvinnliga» tjänster skulle lyftas till 10 lönegraden uteslutande
av den anledningen att för närvarande lägsta manliga löner på det
statliga området utginge efter nämnda lönegrad. Reservanten framhåller
härutinnan, att behovslöneprincipen spelat en avgörande roll vid lönesättningen
för män och att, såsom kommittén funnit, i lönen för de lägst kvalificerade
tjänsterna för män inom 10 lönegraden inginge en behovsfaktor,
d. v. s. att lönen satts högre än som skulle ha skett med hänsyn till enbart
arbetsuppgifterna. Vid en utrensning av behovshänsyn ur det statliga lönesystemet
borde enligt reservanten den del av männens löner som kunde
anses betingad av behovslöneprincipen falla bort och männens löner alltså
i motsvarande mån sänkas. Emellertid kunde man inte gärna tänka sig
en sådan sänkning, främst på grund av marknadslöneprincipen. Men om
man inte kunde bortse från marknadslönerna vid lönesättningen för män,
syntes det, fortsätter reservanten, inte rimligt att kvinnornas löner skulle
fastställas utan hänsyn till marknadslönerna.
Kommitténs betänkande har utsänts på remiss till berörda myndigheter
och till den privata arbetsmarknadens parter. Remisstiden har ännu icke
utgått.
Vad beträffar den enskilda arbetsmarknaden har frågan om lika lön för
lika prestation behandlats av en av Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen gemensamt tillsatt kommitté. Kommittén avgav i
december 1950 betänkande, vilket under titeln »Betänkande avgivet av
arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning» utkommit av trycket. I betänkandet
anför kommittén bland annat, att lönesättning efter kön är en
principiell orimlighet. En principiellt riktigare avvägning av lönerna skulle
enligt kommitténs mening underlättas, om man i ökad grad kunde anpassa
lönerna efter den individuella arbetsinsatsens värde för produktionen.
Härför fordrades emellertid en betydande omläggning av det svenska lönesystemet,
som karakteriserades av enhetliga lönesatser för stora grupper
med begränsat utrymme för individuell lönedifferentiering. Kommittén
ansåg sig icke kunna framlägga några konkreta rekommendationer rörande
införande av lönesättningsmetoder, som skulle vara bättre ägnade än de
nuvarande att medföra löneinkomstens avvägning efter den individuella
arbetsinsatsens värde. Detta vore en fråga, som måste lösas inom vaije
avtalsområde för sig på grundval av dettas speciella förhållanden. Kommittén
föreslog, att eu särskild nämnd för arbetsmarknadens kvinnofrågor
skulle tillsättas. Härom anför kommittén:
»Detta organ bör få till uppgift att iölja samhällets åtgärder i frågoi,
som beröra kvinnorna på arbetsmarknaden, med syfte att verka för att
dessa åtgärder utformas på ett ur kvinnornas och arbetsmarknadens synpunkt
lämpligt sätt. Det bör även i övrigt följa och stimulera till åtgärdei,
som äro ägnade att underlätta arbetet för den kvinnliga arbetskraften.
(> Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
Organet bör vidare genom propaganda i olika former söka påverka kvinnorna
i syfte att öka deras yrkesmedvetande och ambition. Därjämte bör det
ankomma på denna nämnd att söka sprida uppfattningen om könens likställighet
på arbetsmarknaden.»
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen bar därefter
godkänt betänkandet och sålunda accepterat principen om lika lön för likvärdig
arbetsinsats. Godkännandet innebär emellertid icke, enligt en protokollsanteckning
vid sammanträde med organisationernas arbetsmark nadskommitté
den 27 februari 1951, att parterna tagit ställning till frågan om
en övergång till ett mera individualiserat lönesystem. Denna fråga finge
prövas med hänsyn till alla de konsekvenser eu sådan förändring av kollektivavtalens
uppbyggnad skulle medföra.
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen har vidare
enligt utredningens förslag tillsatt en särskild nämnd för arbetsmarknadens
kvinnofrågor och förbundit sig att genom sina representanter i nämnden
utöva den verksamhet, för vilken riktlinjer uppdragits i betänkandet.
Nämnden är alltjämt i verksamhet.
Inom Tjänstemännens centralorganisation har frågan om likalönsprincipen
behandlats av en särskilt tillsatt kommitté, vars resultat redovisas
i publikation nr 1 i TCO:s skriftserie (Stockholm 1949). Kommittén uppställde
som mål likställighet för man och kvinna på arbetsmarknaden. Med
rätt till lika lön borde enligt kommittén förstås rätt till lika total arbetsersättning
för samma arbetsprestation, vare sig denna utfördes av man eller
kvinna, förbunden med fri konkurrens om yrken och tjänster. I fråga om
förslag till åtgärder begränsade sig kommittén i huvudsak till sådana, som
mera direkt borde åvila TCO och dess enskilda fackliga organisationer.
I tidskriften Sociala meddelanden, häfte nr 7 år 1953, redogöres i en
artikel Löneförhållandena för arbetare inom industrien år 1952 — för
vissa preliminära huvudresultat av socialstyrelsens undersökningar rörande
löneförhållandena för industriarbetare under år 1952. Enligt undersökningarna
har den nominella penninglönen för vuxna arbetare inom den egentliga
industrien under tiden 1939—1952 stigit med 193 procent för män och
225 procent för kvinnor. Mellan 1951 och 1952 redovisas en lönestegring
för samtliga manliga arbetare på 19 procent och för samtliga kvinnliga
arbetare på 18 procent.
Utskottet.
Förenta Nationernas förklaring om människans rättigheter har antagits
såsom eu gemensam riktlinje för nationella och internationella åtgärder.
Den innehåller bl. a. en deklaration om lika lön för lika arbete.
Likalönskommittén har i sitt nyligen avlämnade betänkande framhållit,
att principen om lika lön i samma befattning numera genomförts i det
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
statliga lönesystemet men att dock vissa avvikelser från likalönsprincipen
alltjämt föreligger. Kommittén har sammanfattningsvis uttalat, att den
påbörjade utjämningen av lönerna för män och kvinnor bör fullföljas
snarast möjligt genom successiva åtgärder. Betänkandet är för närvarande
föremål för remissbehandling. På den privata arbetsmarknaden har löneutvecklingen
gått i riktning mot större likställighet mellan män och kvinnor.
Parterna på arbetsmarknaden har principiellt anslutit sig till likalönsprincipen.
Däremot har de, då de i annat sammanhang än det nu förevarande
yttrat sig i frågan, avstyrkt, att den reglerades genom lagstiftning.
Utskottet ansluter sig till denna uppfattning och anser, att frågan bör lösas
genom fria förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 75, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 februari 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Sunne, Nils Elowsson,
Axel E. Svensson, Lundgren*, Huss och Bengtson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson
i Göteborg, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, fröken Sandell,
herrar Königson och Larsson i Hedenäset.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.