8
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
Nr 18.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
29 § lagen om allmän sjukförsäkring.
Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 360 i första kammaren av fru SjöströmBengtsson
m. fl. samt nr 291 i andra kammaren av fröken Ager m. fl.
I motionerna, som är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 29 § lagen om allmän sjukförsäkring må erhålla följande ändrade
lydelse.
(Nuvarande lydelse:)
29 §.
Sjukhjälp i form av sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgår
vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio
dagar, dock för högst
nittio dagar för tid efter utgången
av den månad, varunder försäkrad
fyllt sextiosju år eller varunder försäkrad
börjat uppbära folkpensionsförmån
i annan form än ålderspension
så länge förmånen åtnjutes.
(Föreslagen lydelse:)
29 §.
Sjukhjälp i form av sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgår
vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio
dagar, dock för högst
nittio dagar för tid efter utgången
av den månad, varunder försäkrad
fyllt sextiosju år eller varunder försäkrad
börjat uppbära folkpensionsförmån
i annan form än ålderspension
eller blindtillägg och invalidpensionens
grundbelopp, så länge
förmånen åtnjutes.
Vid tillämpning-------nämnda tid.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet
hänvisa till motionen 1: 360.
Frågans tidigare behandling.
Socialvårdskommitién föreslog i sitt betänkande VII angående lag om
allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15), som låg till grund för den år 1946
beslutade sjukförsäkringslagen, att personer, som ägde uppbära tilläggspension
eller invalidunderstöd enligt dåvarande lagstiftning, icke skulle
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
vara sjukpenningförsäkrade. Förslaget föranleddes huvudsakligen av
önskemålet att draga en tydlig gränslinje mellan folkpensioneringen och
sjukförsäkringen. I en därefter över förslaget upprättad departementspromemoria
uttalades emellertid, att tillräckligt bärande skäl saknades att
från sjukpenningförsäkringen undantaga personer, vilkas årsinkomst uppginge
till det för tillhörighet till denna försäkring föreslagna minimibeloppet,
600 kronor, enbart på grund av att de tillerkänts tilläggspension
eller invalidunderstöd.
I proposition nr 312 till 1946 års riksdag framhöll föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, att frågan kommit i ett något annat läge
genom den då i proposition nr 220 föreslagna nya folkpensioneringslagstiftningen.
Det syntes honom icke böra ifrågakomma att helt utesluta dem,
som uppbure en inkomstprövad folkpension, från sjukpenningförsäkringen.
Visst utrymme för denna försäkring torde enligt hans uppfattning även
finnas för dem som icke åtnjuta annan folkpensionsförmån än den allmänna
ålderspensionen. Det vore emellertid då erforderligt med vissa särbestämmelser
för folkpensionärerna för att vinna erforderlig samordning
mellan ifrågavarande båda grenar av socialförsäkringen. Anpassningen
borde ske på så sätt, att sjukpenningen för de sjukpenningförsäkrade folkpensionärerna
begränsades till två kronor om dagen och att sjukhjälpstiden
begränsades till 90 dagar för varje sjuklighetstillstånd.
Riksdagen beslöt på hemställan av tredje särskilda utskottet i dess utlåtande
nr 1 i enlighet med propositionens förslag.
I socialförsäkringsutrcdningens betänkande angående sjukförsäkring och
yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) föreslogs ingen saklig ändring i bestämmelsen
att sjukhjälpstiden skulle vara 730 dagar för försäkrade i allmänhet
och 90 dagar för folkpensionärer. I remissyttrande över betänkandet
hemställde De blindas förening, att den för folkpensionärer föreslagna
kortare sjukhjälpstiden icke skulle avse blinda, som uppbure enbart invalidpensionens
grundbelopp jämte blindtillägg. Liknande synpunkter framförde
De lungsjukas riksförbund med avseende över huvud taget å invalidpensionärer
som på grund av inkomst av tjänst i invalidpension eller sjukbidrag
uppbure endast invalidpensionens grundbelopp eller däromkring.
I proposition nr 178 till 1953 ärs riksdag, varigenom förslag till ändringar
i sjukförsäkringslagen framlades, yttrade föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, angående detta spörsmål:
»Med anledning av vad i remissyttrandena anförts angående sjukhjälpstiden
för invalidpensionärer — och då närmast sådana pensionärer, vars
folkpension utgår med lågt belopp på grund av att vederbörande har inkomst
av förvärvsarbete — vill jag erinra därom, att ett inkomstbortfall
vid långvarig sjukdom i regel skapar förutsättningar för eu höjning av
folkpensionen. Vidare må framhållas, att folkpensionärernas ställning i
den av mig förordade obligatoriska sjukförsäkringen i övrigt blir gynn
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
sammare än enligt den antagna lagen. Den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen
är ofta stängd för den kategori det här gäller. Jag har tidigare
betonat det önskvärda i att försiktighet iakttages vid lagstiftningens utformning
och det nödvändiga i att kosnaderna för försäkringen begränsas.
På grund därav har jag funnit mig böra godtaga utredningens förslag i
denna del.»
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt av riksdagen
godkända utlåtande 1953 nr 17, framhöll i utlåtandet bl. a., att för folkpensionärernas
försörjning anordnats en annan socialförsäkringsgren, nämligen
folkpensioneringen, och att den i propositionen föreslagna regeln angående
sjukhjälpstiden kunde anses innebära ett steg mot en samordning
mellan de båda socialförsäkringsgrenarna. Det vore emellertid enligt utskottets
mening angeläget att denna samordningsfråga vunne ytterligare
beaktande vid de utredningar rörande socialförsäkringen, som framdeles
komme att äga rum. Utskottet erinrade jämväl om att propositionen för
folkpensionärernas del så till vida innebar en förbättring vid jämförelse
med den år 1946 antagna lagen, att någon särskild regel om begränsning
av storleken av dessa sjukkassemedlemmars sjukpenning icke föreslagits.
Pågåemle utredning,
Sociallorsäkringsutredningen skall, enligt därom den 27 november 1953
utfärdade direktiv, utreda spörsmål om samordning mellan folkpensioneringen
och sjukförsäkringen. I direktiven påpekar statsrådet Sträng, att
det, då lagen om allmän sjukförsäkring trätt i kraft den 1 januari 1955,
kommer att inträffa, att samma sjukdom, som enligt folkpensionslagens
regler föranleder sjukbidrag eller invalidpension, medför rätt till sjukpenning
m. m. från allmän sjukkassa. Beträffande de problem angående
samordning mellan folkpensionering och sjukförsäkring, som därvid uppkommer,
anför statsrådet bl. a.:
»I fråga om rätten till läkarvårdsersättning från sjukkassan är sjukhjälpstiden
obegränsad. Men sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård utgår vid varje sjukdom för högst 730 dagar, dock
för högst 90 dagar för tid efter utgången av den månad, varunder försäkrad
fyllt 67 år eller börjat uppbära folkpension i annan form än ålderspension,
så länge förmånen åtnjutes. Denna begränsning av sjukhjälpstiden för
folkpensionärer tillkom i syfte att förhindra alt förmåner, genom vilka
den sjuke kan erhålla sin försörjning, skall under längre tid utgå från båda
hållen. Tages hänsyn till att annan folkpension än ålderspension i regel
vid den första utbetalningen utgår retroaktivt för ett antal månader —
som vid utdragen prövning kan vara flera än de förutnämnda 3 månaderna
är det uppenbart att för en avsevärd tid kan komma att samtidigt utgå
hel sjukpenning och sjukbidrag eller invalidpension jämte bostadstillägg.
Folkpensionsförmånerna — utöver grundpensionen 200 kr. — minskas
dock i viss mån med hänsyn till sjukpenningen.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
Som framgår av det sagda leder reglerna i folkpensioneringslagen, å ena,
och i sjukförsäkringslagen, å andra sidan, till bl. a. följande resultat. Den
sjukes val av tidpunkt för ansökan om sjukbidrag eller invalidpension blir
i viss mån avgörande för frågan om hur lång tid han äger uppbära ifrågavarande
förmåner från både sjukförsäkringen och folkpensioneringen. Den
sjukes ansökan om folkpension kan även resultera i att den normala tvååriga
sjuklijälpstiden för sjukförsäkringen förkortas. Vidare kan begränsningen
av sjukhjälpstiden till 730 dagar medföra, att man kan vara sjukskriven
och kanske även vara intagen på sjukhus utan att få vare sig sjukpenning
resp. ersättning för utgifter för sjukhusvård, enär sjukhjälpstiden
är slut, eller folkpension. Att folkpension i sådant fall inte utgår kan bero
på att ansökan därom inte ingivits; en försenad ansökan kan dock som
förut nämnts i sinom tid i viss utsträckning medföra retroaktiv utbetalning
av folkpension. Anledningen kan också vara den att förutsättningarna för
rätt till folkpension saknas trots den långa sjuktiden, d. v. s. oförmågan
att försörja sig kan inte antagas bli varaktig eller föreligga ytterligare avsevärd
tid — enligt praxis minst ett år. Härvid bör även bemärkas, att de
s. k. sammanläggningsreglerna inom sjukförsäkringen kan medföra att
utförsäkring äger rum redan efter en kortvarig sjukperiod.
De nu angivna förhållandena är enligt min mening icke tillfredsställande.
En utredning är därför påkallad rörande samordningen mellan folkpensioneringen
å ena sidan och sjukförsäkringen å den andra. Även andra skäl
för en sådan utredning än de nyss nämnda torde finnas. Sålunda synes
sjukförsäkringens erfarenheter rörande den sjuke i möjlig mån böra
komma till utnyttjande vid prövningen av rätten till sjukbidrag eller invalidpension.
Med hänsyn till den samordning, som kommer att bli rådande mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna, bör vid en utredning av nu förevarande
slag även beaktas samordningen mellan folkpensioneringen och yrkesskadeförsäkringen,
såvitt avser sjukpenningförmånen.
Socialförsäkringsutredningen, vars förslag om samordning mellan sjukocli
yrkesskadeförsäkringarna låg till grund för de i år beslutade ändringarna
i sjukföräkringslagen, har numera i huvudsak fullgjort de utredningen
tidigare lämnade uppdragen. Jag anser det då lämpligt, att åt socialförsäkringsutredningen
nu uppdrages att verkställa utredning och inkomma med
förslag även rörande här förut omnämnda och i övrigt föreliggande spörsmål
om samordning mellan framför allt sjukförsäkringen men i viss mån
även yrkesskadeförsäkringen, å ena, och folkpensioneringen, å andra sidan.
Att åstadkomma ett mera tillfredsställande resultat på förevarande område
är — som framgår av det anförda — delvis ett administrativt problem,
som måhända kan lösas genom ändring av bestämmelserna rörande ansökan
om folkpension och genom föreskrifter om samarbete mellan sjukkassa
ocli pensionsnämnd. Emellertid torde erfordras även nya regler av
materiell natur, särskilt om det skall bli möjligt att undvika att vissa av
sjukdom föranledda hjälpfall antingen inte täckes av vare sig sjukförsäkringen
eller folkpensioneringen eller täckes dubbelt under mera avsevärd
lid. Olika vägar att tillgodose dessa fall kan givetvis tänkas. Härvid synes
höra särskilt undersökas huruvida det är möjligt att anknyta sjukhjälpstidens
längd inom sjukförsäkringen till den tidpunkt då rätt till folkpension
kan anses föreligga. Måhända kan del därvid visa sig möjligt att även förenkla
sjukförsäkringen genom att avskaffa sammanläggningsreglerna.»
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
Utskottet.
Enligt 29 § lagen om allmän sjukförsäkring utgör sjukhjälpstiden 730
dagar för försäkrade i allmänhet och 90 dagar för folkpensionärer. Såsom
motionärerna påpekar innebär denna bestämmelse bl. a., att en förvärvsarbetande
invalidpensionär, som i egenskap av löntagare är sjukpenningförsäkrad,
icke genom sjukförsäkringen erhåller någon kompensation för
inkomstbortfall vid sjukdom utöver 90 dagar. Inkomstbortfallet medför
emellertid då i regel förutsättningar för höjning av folkpensionen. Begränsningen
av sjukhjälpstiden för folkpensionärer har tillkommit i syfte att
förebygga, att förmåner skall under längre tid utgå från både folkpensioneringen
och sjukförsäkringen. Motionärerna föreslår, att den för folkpensionärer
stadgade kortare sjukhjälpstiden icke skall avse blinda, som uppbär
endast invalidpensionens grundbelopp jämte blindtillägg.
Utskottet är ense med motionärerna om att invändningar i vissa avseenden
kan riktas mot bestämmelserna om sjukhjälpstidens längd. Utskottet
kan dock icke förorda en bestämmelse av det innehåll motionärerna föreslår.
Möjligheterna att åstadkomma en bättre samordning mellan sjukförsäkringen
och folkpensioneringen utredes för närvarande. En särregel om
sjukhjälpstiden för dem som på grund av blindhet uppbär viss invalidpension
måste befaras komma att försvåra en ändamålsenlig lösning av samordningsfrågan
i övrigt. Även bortsett härifrån väcker den av motionärerna
föreslagna bestämmelsen betänkligheter. Här må endast beröras de tröskelproblem,
som skulle uppstå om man såsom motionärerna föreslår låter
sjukhjälpstidens längd bero på om den person det gäller utöver grundpension
och blindtillägg uppbär en inkomstprövad folkpensionsförmån eller
icke. De inkomstprövade pensionsförmånerna kan utgå med förhållandevis
ringa belopp, beroende på att vederbörandes inkomst ligger strax under
gränsen för rätt till dylik förmån. Dessa förmåner fastställes vidare med
hänsyn till sådana faktorer som vederbörandes civilstånd, makes inkomst
och, i fråga om bostadstillägg, bostadskostnader. Motionärernas förslag
skulle således medföra bl. a., att blinda, vilkas folkpensionsförmåner endast
med mindre belopp skiljer sig från varandra och som har helt eller väsentligen
samma inkomst, skulle kunna få olika sjukhjälpstid. En annan lösning
av detta samordningsproblem bör därför eftersträvas. På grund härav
och med hänvisning till att utredning om samordning mellan sjukförsäkringen
och folkpensioneringen pågår får utskottet avstyrka bifall till motionerna.
Utskottet hemställer,
att förevarande motioner, 1:360 och 11:291, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 mars 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sunne*, Nils Elowsson*, fru
Svenson, herrar Lundgren*, Grönkvist och Kronstrand;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping*, fru Västberg*,
herrar Lundberg, Carlsson i Bakeröd*, Andersson i Alfredshem, fröken
Höjer, fru Ewerlöf* och herr Königson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.