Nr 16—18.
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
1
Nr 16.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels ändring
i lagen om allmän sjukförsäkring, dels överarbetning av
samma lag m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 384 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr 490 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl.
I motionerna, som är likalydande, har hemställts,
»att riksdagen måtte
1) för sin del antaga följande
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.
Härigenom förordnas, att i stället för de tidpunkter, som angivas i 111 §
samt 115—124 §§ lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring skall
gälla vad Konungen med riksdagen därom framdeles förordnar.
2) besluta att sjukdagsbidraget till sjukkassorna från och med den 1
januari 1955 skall utgöra 20 % av sjukdagsersättningen, dock lägst 50 öre
för sjukdag; samt
3) uttala att lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
bör överarbetas med beaktande av vad i denna motion samt i motionerna
I: 483 och II: ’512’ vid 1953 års riksdag anförts och nytt förslag föreläggas
riksdagen, så snart detta ur statsfinansiella och samhällsekonomiska synpunkter
befinnes möjligt».
| 1953 års beslut om genomförandet av sjukförsäkringsreformen.
Enligt vid 1953 års riksdag fattat beslut skall sjukförsäkringsreformen
sättas i kraft den 1 januari 1955. Förslag angående genomförandet av reformen
förelädes riksdagen i propositionen nr 178, vari även förordades,
att reformen skulle erhålla ett i betydelsefulla hänseenden annat innehåll
Bibang till riksdagens protokoll 195b. 9 sand. 2 avd. Nr 16—18.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
än tidigare bestämts. Angående tidpunkten för reformens genomförande
uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, i propositionen
den uppfattningen, att statsmakterna icke längre borde dröja med att
infria det löfte, som 1946 års beslut i sjukförsäkringsfrågan innebar. Visserligen
kunde det sägas, framhöll departementschefen, att anslutningen
till den frivilliga försäkringen förbättrats — i runt tal 60 procent av den
vuxna befolkningen tillhörde erkänd sjukkassa — men den genomsnittliga
dagpenningens storlek var fortfarande trots penningvärdeförsämringen nästan
lika låg som i början av 1940-talet. Den bristande anslutningen gjorde
sig också alltjämt gällande inom de befolkningsgrupper, som i ekonomiskt
hänseende var sämst ställda och därigenom mest i behov av sjukförsäkringen.
Departementschefen biträdde socialförsäkringsutredningens förslag
att reformen skall träda i tillämpning den 1 januari 1955 samt framhöll, att
sjukvårdens resurser inte syntes utgöra hinder härför. Departementschefen
förklarade sig ingalunda vilja förneka, att förberedelsetiden för reformens
genomförande blev ganska knappt tilltagen, i all synnerhet som kompletterande
beslut från statsmakternas sida erfordrades i åtskilliga med reformens
genomförande sammanhängande frågor. Emellertid talade för reformens
ikraftträdande vid angivna tidpunkt angelägenheten av att ytterligare
uppskov med den allmänna sjukförsäkringens genomförande ej skedde.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen framställdes i de likalydande
motionerna I: 483 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 592 av herr Hjalmarson
m. fl. yrkanden att riksdagen måtte, med hänsyn till samhällets och statens
bristande ekonomiska möjligheter att genomföra reformen vid den föreslagna
tidpunkten, avslå propositionen samt besluta att hos Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till åtgärder i syfte att främja och stärka de erkända
sjukkassornas ställning.
Propositionen och motionerna behandlades av andra lagutskottet i dess
utlåtande nr 35. Utskottet framhöll, att det inte torde föreligga några egentliga
meningsskiljaktigheter om behovet av en allmän sjukförsäkring. Däremot
rådde delade meningar angående bl. a. den tidpunkt då densamma
skulle genomföras. Utskottet anförde i denna fråga:
»Utskottet anser i likhet med föredragande departementschefen att tiden
för genomförandet av reformerna vid nyss nämnda tidpunkt är knapp. Härtill
kommer att riksdagen inte får tillfälle att taga ställning till förslag
om ny yrkesskadeförsäkringslag förrän år 1954. Nämnda omständighet har
påtalats av lagrådet, vilket dock, med hänsyn till önskvärdheten av att den
redan för åtskilliga år sedan beslutade reformen på sjukförsäkringens område
ej ytterligare försenas, icke velat, i det läge lagstiftningsfrågan befunne
sig, motsätta sig det remitterade lagförslaget. Utskottet delar den av
föredragande departementschefen uttalade meningen att sjukförsäkringsreformens
genomförande inte bör ytterligare uppskjutas. Utskottet anser
därför de nyss angivna omständigheterna inte böra få lägga hinder i vägen
Andra lagutskottets utlåtande nr 16. 3
för reformernas genomförande vid den i propositionen föreslagna tidpunkten.
»
Riksdagen beslöt på utskottets hemställan att med avslag å motionerna
bifalla propositionen i denna del.
Utskottet.
Proposition med förslag att sjukförsäkringsreformen skulle genomföras
den 1 januari 1955 förelädes riksdagen 1953. Då propositionen behandlades
av riksdagen, hade riksdagen jämväl att taga ställning till motioner, i vilka,
på väsentligen samma skäl som i de nu förevarande motionerna, yrkades
på uppskov med genomförandet. Riksdagen anslöt sig emellertid till den i
propositionen hävdade uppfattningen, att ytterligare uppskov icke borde ske.
Utskottet anser det utomordentligt angeläget, att den allmänna sjukförsäkringens
genomförande ej ytterligare försenas. Med utgångspunkt från
denna uppfattning har utskottet vid sin förnyade prövning av frågan om
tidpunkten för genomförandet funnit de skäl, som låg till grund för statsmakternas
förra året gjorda ställningstagande i frågan, fortfarande äga giltighet.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna.
Utskottet hemställer,
att förevarande motioner, I: 384 och II: 490, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 mars 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman*, Sunne*, Nils Elowsson*, fru
Svenson, herrar Lundgren, Grönkvist och Kronstrand*;
från andra kammaren: fruar Johansson i Norrköping*, Västberg, herrar
Lundberg, Carlsson i Bakeröd*, Andersson i Alfredshein*, fröken Höjer,
fru Ewerlöf och herr Rimmerfors*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Lundgren och fru Ewerlöf, som ansett att utskottets yttrande bort
ha följande lydelse.
I likhet med vad som hemställes i motionerna I: 384 och II: 490 anser utskottet
att beslutet om införande av allmän sjukförsäkring från och med
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
den 1 januari 1955 bör omprövas. Detta innebär icke en ändrad principiell
inställning till frågan om obligatorisk allmän sjukförsäkring, utan endast
en omprövning av tidpunkten när densamma skall genomföras.
Såsom motionärerna anfört motiverar den statsfinansiella ställningen ett
uppskov med denna reform, vilken torde i hög grad försvåra genomförande
av skattesänkningar.
För ett uppskov av försäkringen talar även att de tjänstemän och arbetare
som redan nu i form av lön under sjukdom, fri läkarvård etc. har ett tillfredsställande
skydd vid sjukdom ännu icke fått sin ställning till den obligatoriska
försäkringen löst på ett tillfredsställande sätt.
Den obligatoriska sjukförsäkringen kommer att medföra en ökad belastning
för såväl den öppna som slutna sjukvården. I fråga om den öppna sjukvården
finnes för närvarande särskilt i landsorten och i mellanstora och
mindre städer en avsevärd brist på läkare. Den obligatoriska sjukförsäkringen
kommer att medföra ökat arbete för dessa och därigenom ökade svårigheter
att lämna de sjuka erforderlig vård.
Den slutna kroppssjukvården arbetar redan nu under mycket svåra förhållanden.
Platsbristen vid våra sjukhus är stor, vilket i vissa fall medför avsevärda
väntetider för sjuka, som icke behöver omedelbar sjukhusvård. Utbyggnader
av sjukhusen försvåras av de gällande byggnadsrestriktionerna.
Tillgången till sjukvårdspersonal, såväl läkare som sköterskor och biträden,
är för närvarande knapp. Alla dessa omständigheter gör det tvivelaktigt huruvida
det av sjukvårdsorganisatoriska skäl är möjligt att genomföra en reform,
som kommer att ställa ytterligare stora krav på såväl den öppna som
slutna kroppssjukvården.
På grund av det sålunda anförda och med hänvisning till vad som anföres
i motionerna 1:384 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:490 av herr Hjalmarson
m. fl. får utskottet hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 384 och II: 490
måtte
1) för sin del antaga följande
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sj ukför säkring.
Härigenom förordnas, att i stället för de tidpunkter, som
angivas i 111 § samt 115—124 §§ lagen den 3 januari 1947
om allmän sjukförsäkring skall gälla vad Konungen med
riksdagen därom framdeles förordnar.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 16.
2) besluta att sjukdagsbidraget till sjukkassorna från och
med den 1 januari 1955 skall utgöra 20 % av sjukdagsersättningen,
dock lägst 50 öre för sjukdag; samt
3) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring bör överarbetas
med beaktande av vad i motionerna I: 384 och II: 490
vid årets riksdag ävensom vad i motionerna I: 483 och
II: 592 vid 1953 års riksdag anförts och nytt förslag föreläggas
riksdagen, så snart detta ur statsfinansiella och samhällsekonomiska
synpunkter befinnes möjligt.