Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
1
Nr 12.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst förtydligande
av bestämmelserna rörande återkallande av körkort.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 37 i första kammaren av herr Lundström
samt nr 52 i andra kammaren av herrar Carlsson i Stockholm och
Nihlfors.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om översyn och förslag om förtydligande
av bestämmelserna i vägtrafikförordningen beträffande återkallande
av körkort, så att körkort icke må indragas som påföljd för felparkeringar».
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Gällande bestämmelser om återkallelse av körkort återfinnes i 33 § i
1951 års vägtrafikförordning. Enligt sagda paragraf 1 mom. första stycket
skall körkort — av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet — återkallas i
följande fall:
1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket eller 4 §
lagen om straff för vissa trafikbrott, d. v. s. till grov vårdslöshet i trafik,
rattfylleri eller förande av bil, motorcykel eller traktor med släpfordon vid
en alkoholkoncentration i blodet av 0,8 promille eller däröver;
2. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande
förpliktelser;
3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i
trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna
fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta
sig efter dessa bestämmelser; eller
4. om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden
i övrigt icke bör betros med att innehava körkort.
Har emot innehavare av körkort förebragts sådan omständighet, som
jämlikt punkterna 2—4 ovan kan föranleda återkallelse av körkortet, men
kan det antagas, att han skall låta sig rätta utan sådan åtgärd, må enligt
34 § varning i stället meddelas.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 9 samt. 2 avd. Nr 12.
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Ytterligare skall länsstyrelsen enligt 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen
återkalla körkortet, om förares förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon
blivit så väsentligt minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att
han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare bör innehava körkort.
Återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse må icke äga
rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen
dom, såvida ej länsstyrelsen finner uppenbart, att föraren är olämplig
att föra körkortspliktigt fordon. Vid prövning av fråga om återkallelse
av körkort på grund av förseelse som avses i 33 § 1 mom. 1 stycket 3. vägtrafikförordningen
— den bestämmelse som i nu förevarande hänseende är
av intresse — skall avseende icke fästas vid förseelse, för vilken föraren
dömts mer än två år före begåendet av förseelse, sonr giver anledning till
att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning. Vid återkallelse
enligt nämnda punkt skall bestämmas viss tid om minst tre månader
och högst två år, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må
kunna erhålla körkort. Besvär över beslut om återkallelse av körkort anföres
hos Kungl. Maj:t och avgöres i regeringsrätten. Beslut om varningmå
ej överklagas.
Från överståthållarämbetet har beträffande dess tillämpning av 33 §
1 inom. första stycket 3. vägtrafikförordningen inhämtats, att ämbetet vid
upprepade brott mot parkeringsföreskrifter i ett par fall meddelat förare
varning men däremot ej i något fall återkallat körkortet. I en den 2 februari
1954 dagtecknad skrivelse till Motormännens riksförbund, som hos överståthållarämbetet
anhållit om ett närmare klargörande av tillämpningen
inom ämbetet av berörda stadgande, framhåller överståthållaren J. Hagander,
att ämbetet kommer att, efter bedömande av omständigheterna i
varje särskilt fall, pröva huruvida körkort skall återkallas, då gällande
bestämmelser om parkering åsidosatts i ett visst antal fall under viss tid.
Till belysning av förutsättningarna för återkallelse torde följande redogörelse
böra lämnas.
Enligt 15 § 3 mom. 1923 års motorfordonsförordning skulle körkort återkallas,
om förare vid färd med automobil gjort sig skyldig till grov vårdslöshet
eller varit berusad eller eljest sådana förhållanden förelåge, att föraren
måste anses olämplig att föra automobil. I huvudsak likartade bestämmelser
fanns även i 1916 års automobilförordning.
1927 års motorfordonssakkunniga yttrade bl. a. följande:
Enligt svensk lagstiftning är återkallelse av körkort icke att betrakta som
ett straff, utan som en preventivåtgärd som vidtages för att skydda med»''•S™
em°i den som visat sig farlig för den allmänna säkerheten.
trafiken med motorfordon är numera omgärdad med åtskilliga säkerhets-
och ordningsföreskrifter, vilkas överträdande torde innebära ringa
e.ler ingen fara för det allmänna. Å vissa håll synes emellertid utvecklingen
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
gå i den riktning, att även överträdelse av sådana mindre viktiga trafikföreskrifter
och ordningsbestämmelser, åtminstone vid upprepad förseelse,
kan för den felande medföra återkallelse av körkort. Dylika förseelser böra
givetvis åtföljas av bestraffning, men någon anledning att därjämte vidtaga
den skyddsåtgärd, som indragning av körkort avser att utgöra, torde ej
föreligga, eller med andra ord förseelserna ådagalägga ej, att vederbörande
saknar de egenskaper, som måste förefinnas för att samhället skall kunna
betro honom att föra automobil. Endast när förare i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser
synes körkortsindragning böra ifrågakomma. Ej heller då bär
återkallelse vara obligatorisk. En ytterligare förutsättning härför bör enligt
de sakkunnigas mening vara, att förseelsen är av allvarligare karaktär.
I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit utformades i 15 § 3 mom. i
1930 års motorfordonsförordning återkallelseinstitutet — i vad detsamma i
detta sammanhang är av intresse — på det sätt, att körkort skulle återkallas,
om förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt
hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser
eller varit så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas ej ha ägt
nödigt herravälde över sina handlingar, eller om förare eljest ådagalagt sådana
egenskaper, att han icke borde betros att föra automobil. Varning
kunde emellertid meddelas i stället för återkallelse, om det fanns anledning
antaga, att föraren skulle låta sig rättas utan att återkallelse av körkortet
skedde. Dock kunde varning i stället för återkallelse ej meddelas den, som
vid färd med automobil varit så påverkad av starka drycker som ovan sagts.
1934 års vägtrafiksakkunniga förordade, att bestämmelsen i 1930 års
förordning, enligt vilken körkort skulle indragas, då förare ådagalagt sådana
egenskaper, att han icke borde betros med att föra automobil, skulle kompletteras
sålunda, att dylika egenskaper skulle ha ådagalagts genom allvarlig
förseelse. De sakkunniga anförde, att förseelser mot mindre viktiga
trafikföreskrifter och ordningsbestämmelser, vilkas överträdande icke innebure
någon fara för det allmänna, icke borde föranleda indragning av
körkort.
De sakkunniga förklarade, att de icke kunde ansluta sig till de synpunkter,
varåt överståthållarämbetet givit uttryck i en skrivelse den 2 januari
1935 till Kungl. Maj:t med hemställan om sådan ändrad avfattning av bestämmelserna
angående körkort, att ett effektivt ingripande mot olämpliga
motorfordonsförare genom återkallande av körkort eller förvägrande av nytt
körkort icke omöjliggjordes för vederbörande myndigheter. Överståthållarämbetet
hade i nämnda skrivelse, bland annat, hänvisat till ett fall, där en
person under de senaste åtta aren gjort sig skyldig till ett tjugufemtal förseelser,
huvudsakligen mot parkeringsföreskrifterna, och enligt polismyndigheternas
uppfattning därigenom klart ådagalagt sin avsikt alt i berörda
hänseende icke ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse. Det för
personen i fråga utfärdade körkortet hade därför återkallats. Emellertid
hade beslutet därom blivit upphävt av Kungl. Maj:t i regeringsrätten.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
I proposition nr 213 till 1936 års riksdag yttrade föredragande departementschefen:
De
sakkunnigas förslag, att för återkallelse av körkort icke skall kunna
åberopas körkortshavarens olämpliga egenskaper, därest ej dessa ådagalagts
genom allvarlig förseelse, har mött invändningar från många håll.
För min del kan jag ej heller ansluta mig till detta förslag. Enligt min
mening bör en person, som genom upprepade förseelser klart ådagalägger
sin bristande vilja att ställa sig till efterrättelse för motorfordonsförare i
trafikens eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser, ej få
innehava körkort, även om icke förseelserna var för sig kunna betecknas
såsom allvarliga. För att trygga en dylik tolkning av de nuvarande bestämmelserna
har jag låtit vidtaga en mindre jämkning av desamma.
Den åsyftade jämkningen innebar, att den då gällande texten »icke bör
betros att föra automobil» utbytts mot texten »icke bör betros med att innehava
körkort».
Departementschefen yttrade vidare bl. a.:
I detta sammanhang anser jag mig böra erinra om att enligt nuvarande
bestämmelser, vilka i denna del föreslagits bibehållna i oförändrad lydelse,
varning må äga rum i stället för återkallelse av körkort, i de fall, då försumlig
förare kan antagas låta sig därav rättas och förseelsen ej avser
onykterhet vid ratten. Med hänsyn till de svåra ekonomiska konsekvenser,
som körkortsindragning kan medföra för särskilt en yrkeschaufför, synes
ur humanitär synpunkt varning böra komma till användning i stället för
körkortsindragning i alla de fall, då vederbörande myndighet finner författningens
syftemål kunna uppnås även med dylik disciplinär åtgärd.
I motioner vid samma riksdag (1:361, 11:696 och 11:723) förordades
de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.
Andra lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande nr 55 över propositionen till
departementschefens uppfattning. Fyra reservanter ansågo emellertid, att
i den av Kungl. Maj :t föreslagna texten »eller har förare eljest ådagalagt
sådana egenskaper» borde efter ordet »eljest» inskjutas orden »genom allvarlig
förseelse». Riksdagen biträdde utskottets mening.
I 21 § 1 mom. av 1936 års motorfordonsförordning upptogos härefter med
avseende å förare av motorfordon och traktortåg ovanberörda i 15 § 3 mom.
av 1930 års motorfordonsförordning meddelade bestämmelser med den
jämkning, som av departementschefen förordats.
I motionerna I: 16 och II: 23 till 1938 års riksdag hemställdes, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring av bestämmelserna
i 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen, att återkallelse skulle ske endast
om förare varit så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas ej ha
ägt nödigt herravälde över sina handlingar eller eljest ådagalagt grov vårdslöshet
eller uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom.
I motionerna framhölls bl. a.:
Såväl för den tjänsteanställde chauffören som för yrkesutövare, som i
sin verksamhet är hänvisad till att föra bil, måste det emellertid framstå
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
såsom i hög grad orimligt och obilligt att återkallelse av körkort vidtages
redan på grund av rena ordningsförseelser eller andra bagatellförseelser,
såsom lindrigare kollisioner, parkeringsförseelser, underlåtenhet att giva
körriktningstecken, försummelse i fråga om skatte- eller premiebetalning,
försummelse av anmälningsskyldighet o. d. Emellertid synes praxis, i varje
fall vid upprepande eller sammanträffande av dylika förseelser, anse förutsättningar
föreligga för återkallelse.
Enligt vår mening bör det icke ifrågakomma, att körkort indragas i andra
fall än då föraren ådagalagt grov vårdslöshet vid framförandet av motorfordon,
med därmed förbunden risk för andras liv eller egendom.
Andra lagutskottet fann i utlåtande nr 17 tillräckliga skäl icke föreligga
att i anledning av motionerna göra någon framställning till Kungl. Maj:t.
Utskottet uttalade härvid bl. a., att varken motorfordonsförordningen eller
dess förarbeten gåve något stöd för uppfattningen, att körkort skulle kunna
indragas på grund av enstaka, ur trafiksäkerhetssynpunkt obetydliga överträdelser
av trafikföreskrifter. Enligt utskottets mening kunde icke befogade
erinringar göras mot den utformning, återkallelseinstitutet erhållit i
1936 års motorfordonsförordning. De i motionerna påtalade förhållandena
hänförde sig mera till författningens tillämpning än till dess ordalydelse.
Utskottet ville i anslutning till departementschefens uttalanden i propositionen
till 1936 års riksdag uttala, att varningsinstitutet borde i görligaste
mån komma till användning i stället för återkallelse med hänsyn till körkortsindragningens
många gånger förödande ekonomiska konsekvenser.
21 § 1 mom. i 1936 års motorfordonsförordning erhöll ny lydelse genom
förordning den 13 juni 1941 i samband med då vidtagna ändringar i lagen
den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
Reglerna om återkallelse gjordes härvid tillämpliga, förutom å egentliga
rattfyllerister, jämväl å personer, som straffades allenast därför, att de
vid för hög blodalkoholhalt framfört motorfordon eller traktortåg.
1944 års trafikförfattning ssakkunniga fann frågan om en lämplig utformning
av bestämmelserna rörande återkallelse av körkort vara vansklig,
bl. a. av den anledningen att återkallelse av körkort kan verka synnerligen
olika för olika kategorier av förare, även om återkallelsetiden är lika (SOU
1948:34, s. 199—200). De sakkunniga fann emellertid, trots berörda
olägenhet, att återkallelseinstitutet ej torde kunna undvaras som ett verkningsfullt
medel för det allmänna till skydd mot förare, som uppenbarligen
utgör en fara för trafiksäkerheten. Institutet borde jämväl enligt de
sakkunnigas mening kunna tillgripas, då en förare genom upprepade förseelser
mot bestämmelser, som meddelats i trafikens intresse, visat sin
oförmåga eller bristande vilja att iakttaga dylika bestämmelser.
Å andra sidan höll de sakkunniga före att en återkallelse ej borde ske iner
eller mindre automatiskt vid varje fall av överträdelse av de i förevarande
avseende gällande bestämmelserna, alltså i regel ej vid engångsförseelser av
mindre allvarlig natur. Åtgärden borde, såvitt angår trafikförseelser, förbe
-
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
hållas de fall, då föraren åsidosatt trafiksäkerhetens krav eller gällande
bestämmelser på sådant sätt att ett utdömt straff ej kunde anses till fyllest
för hans rättelse eller förnyad prövning av hans lämplighet som förare
vore påkallad.
Av de trafikförfattningssakkunniga utarbetade bestämmelser om återkallelse
av körkort upptogs i sak oförändrade i det förslag till vägtrafikförordning,
över vilket Kungl. Maj :t genom proposition nr 30 vid 1951 års
riksdag begärde riksdagens yttrande. Andra lagutskottet, som behandlade
propositionen i sitt utlåtande nr 30, förordade, att stadgandena om återkallelse
av körkort utformades på sätt i propositionen föreslagits. Riksdagen
godkände utlåtandet.
Utskottet.
Av gällande bestämmelser om uppställning eller parkering av fordon
har en del meddelats direkt i trafiksäkerhetens intresse, såsom att uppställning
av fordon ej får äga rum i skarp kurva eller på backkrön. Andra
parkeringsföreskrifter, t. ex. förbud att parkera i vissa gator eller inskränkning
till viss kortare tid av eljest gällande rätt att parkera, är avsedda att
tillgodose mer allmänna trafikintressen.
Under förarbetena till 1936 års vägtrafikstadga anslöt sig riksdagen till
ett uttalande av departementschefen, att en person, som genom upprepade
förseelser klart ådagalägger sin bristande vilja att ställa sig till efterrättelse
för motorfordonstrafiken i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade
bestämmelser, ej bör få inneha körkort, även om icke förseelserna
var för sig kan betraktas som allvarliga. Denna ståndpunkt har vidhållits
i nu gällande vägtrafikförordning av den 28 september 1951 och där kommit
till uttryck i 33 § 1 mom. första stycket 3. Däri stadgas nämligen, att
körkort skall återkallas, om förare genom upprepade förseelser mot de
bestämmelser, som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för
förare av motordrivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller
förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser.
Vad först angår förseelse mot sådana regler om parkering, som meddelats
i trafiksäkerhetens intresse, bör frågan om återkallelse av körkort
uppenbarligen bedömas efter enahanda grunder, som gäller vid förseelse
mot övriga i samma intresse givna regler. Återkallelse av körkort utgör
här enligt utskottets mening ett nödvändigt komplement till reglerna om
straff.
Beträffande härefter frågan huruvida en lämplig avvägning skett, då
bestämmelserna om återkallelse av körkort gjorts tillämpliga även vid
förseelser mot parkeringsföreskrifter, som meddelats i trafikens intresse, är
till en början att beakta, att stadgandet härom är synnerligen restriktivt
formulerat. Vidare kan påföljden inskränkas till varning, därest det kan
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
7
antagas, att föraren skall låta sig rätta utan återkallelse. I själva sakfrågan
vill utskottet framhålla följande. Särskilt de centrala delarna av våra städer
har i regel icke planlagts med tanke på våra dagars motortrafik. Trafikförhållandena
blir därför med den ständigt växande trafiken flerstädes
alltmer svårbemästrade. Det ankommer på myndigheterna att under hänsynstagande
till olika gruppers intressen reglera trafiken t. ex. genom lokala
föreskrifter om parkering. Vid brott mot dessa föreskrifter försvåras framkomligheten
och anpassningen i trafiken och skapas försämrade betingelser
för trafikanterna i gemen. Detta återverkar på säkerheten i trafiken. Nu
berörda föreskrifter blir därför, ehuru i första hand givna i trafikens intresse,
av betydelse även ur trafiksäkerhetssynpunkt. Även bortsett härifrån
kan emellertid, särskilt i våra större städer, förhållandena vara sådana,
att enligt utskottets mening inskränkning ej bör göras i de möjligheter
myndigheterna nu har att ingripa mot en förare, som genom upprepade
förseelser ådagalägger sin bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter
givna parkeringsföreskrifter.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 37 och II: 52, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1954.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten*, Sunne, Nils Elowsson,
fru Svenson, herrar Axel E. Svensson*, Lundgren och Huss;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Västberg, herrar
Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Alfredshem, Cassel, Königson*
och fru Eriksson i Ängelholm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.