Första lagutskottets utlåtande nr 13.

11

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående införsel i
arbetsinkomst för beredande av ersättning åt målsägande
i brottmål.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 119 i första kammaren av herrar
Ngström och Grym samt nr 150 i andra kammaren av herr Gavelin m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, hävdas, att en lag, som möjliggjorde
införsel i arbetsinkomst för av domstol utdömd ersättning till målsägande i
brottmål hade sitt berättigande, och hemställes, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till lag i
enlighet med det angivna syftet.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.

Gällande bestämmelser.

1 anledning av motionärernas hemställan om utvidgning av möjligheterna
till införsel i arbetsinkomst må till en början erinras om stadgandet
i 67 § utsökningslagen. Enligt detta lagrum må gäldenärs innestående avlöning
för tjänst eller annan arbetsanställning icke utmätas, förrän gäldenären
är berättigad att lyfta avlöningen. Är avlöningen förfallen till betalning,
skall därav från utmätning undantagas, vad som erfordras till nödigt
underhåll åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn.
Samma regler som för avlöning gälla ock för pension å rikets stat och under
vissa förutsättningar även för annan pension eller livränta.

I samband med införandet av lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap
tillkom emellertid lagen samma dag om införsel i avlöning, pension
eller livränta. Genom sistnämnda lag infördes möjlighet att beträffande enskildas
underhållsbidrag av familjerättslig natur, som fastställts av domstol
eller domare eller grundas å skriftligt avtal, genom införsel uttaga underhållsbidraget
i den underhållsskyldiges avlöning, pension eller livränta.
Införsel begäres hos utmätningsmannen, som har att underrätta den underhållsskyldige
om ansökningen och hos arbetsgivare eller myndighet söka inhämta
upplysning angående de omständigheter, som kunna vara av betydelse
vid prövning av ansökningen. Beviljas införsel skall utmätningsmannen
enligt 7 § införsellagen förordna, huru stort belopp av avlöningen, som
vid varje avlöningstillfälle skall innehållas för gäldande av underhållsbi -

12

Första lagutskottets utlåtande nr 13

draget, därvid utmätningsmannen tillika skall föreskriva, att vid varje avlöningstillfälle
visst angivet belopp skall förbehållas den underhållsskyldige,
motsvarande vad han kan anses behöva till underhåll för sig själv och för
make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som ej själva åtnjuta underhållsbidrag
av honom. Innehållande får därför äga rum endast i den mån
avlöningen överskjuter sistnämnda belopp.

Efter lagens tillkomst har dess tillämpningsområde efter hand utvidgats
till andra fordringar än familj er ättsliga underhållsbidrag. Sålunda kan
införsel numera beviljas även för fattigvårdsstyrelses och barnavårdsnämnds
fordringar mot enskilda försörjningspliktiga i vissa fall, för oguldna
utskylder och allmänna avgifter samt för böter och viten.

Beviljas införsel till gäldande av såväl underhållsbidrag som utskylder
och avgifter och förslår ej därtill det belopp, som må innehållas, skall detta
belopp i första hand gå till betalning av underhållet. Om det föreligger beslut
om införsel för böter och viten samtidigt som införsel för fordringar
av annat slag, äga böter och viten minsta rätt.

Historik.

Lagberedningen, som utarbetat förslaget till 1917 års lag om införsel, anförde
i sina motiv bland annat följande:

Skyddet mot utmätning av avlöning vilar — liksom gäldenärs rätt att
vid utmätning undantaga viss lösegendom — på humanitär grund: utmätningen
får icke beröva gäldenären hans oumbärligaste existensmedel. Med
gäldenärens intresse härav sammanfaller dock nära det allmännas intresse
av att gäldenären icke skall mista möjligheten att sörja för sig och de sina
samt falla fattigvården till last. Vid sidan härav har också arbetsgivarens
intresse gjort sig gällande, särskilt så vitt utmätningsförbudet avser ännu
icke intjänad avlöning; man har befarat, att den icke skulle arbeta med
kraft och intresse, vilken visste att ej han själv utan hans borgenär skulle
njuta arbetets lön. Från den synpunkten skulle också ett nationalekonomiskt
intresse tala mot utmätning av arbetslön. Mot utmätning av icke
intjänad lön hava slutligen också anförts de mera formellt-juridiska skälen,
att denna utmätning i verkligheten vore ett slags personalexekution och
såsom sådan strede mot de i alla moderna lagstiftningar antagna principerna
samt att avlöningen, innan den intjänats, icke vore något verkligt
förmögenhetsobjekt, som kunde vara föremål för utmätning.---

Från de inskränkningar i rätten till utmätning av arbetslön, som de utländska
lagstiftningarna innehålla, har i allmänhet stadgats undantag till
förmån för vissa slags fordringar, särskilt skatter och underhållsbidrag.

Vad beträffar undantag till förmån för underhållsbidrag---så är

detta givetvis huvudsakligen motiverat därav, att underhållsbidraget i regel
avser att fylla behov av lika ömmande natur som dem, vilka inskränkningen
i rätten till utmätning av den underhållsskyldiges avlöning skall
tillgodose.

Efter att ha lämnat en redogörelse för utländsk lagstiftning och rättsutvecklingen
i vårt land på detta område påvisade beredningen vilka svårigheter
som ofta voro förknippade med att genom utmätning uttaga un -

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

13

derhållsbidrag och att ett praktiskt behov visat sig av bestämmelser, som
möjliggjorde exekution för underhållsfordringar i icke förfallen avlöning.
Beredningen yttrade vidare:

Det har redan förut påpekats att de skäl, som eljest från rent humanitär
synpunkt tala mot utmätande av avlöning, icke äga giltighet med avseende
å utmätning för underhållsf ordringar. Vad angår invändningen därom, att
utmätande av avlöning vore att anse såsom personalexekution, så kan denna
invändning, även om den i viss mån är teoretiskt riktig, icke väga tungt i
fråga om utmätning för underhållsf ordringar, då ju vår rättsuppfattning och
vår lagstiftning ingalunda äro främmande för användning av personliga
tvångsmedel mot dem, som försumma sin försörjningsplikt. I detta hänseende
råder en uppenbar skillnad mellan de på familjerättslig grund vilande
underhållsfordringarna och fordringar av rent förmögenhetsrättslig
natur.---

Talande skäl synas sålunda förefinnas för en ändring i de regler, som
innefatta hinder för underhållsberättigad att för utfående av sin fordran
hålla sig till den underhållsskyldiges arbetsavlöning. En tillfredsställande
lösning av denna fråga kan dock icke vinnas allenast genom ett medgivande
att för underhållsbidrag må tagas i mät den underhållsskyldiges ännu ej
förfallna avlöning. Utmätning kan ej äga rum annat än för redan förfallen
fordran. Då emellertid underhållsbidrag förfaller periodiskt med små belopp
för varje förfallotid, skulle det bliva nödvändigt att företaga ständigt
upprepade utmätningar. Detta skulle medföra stora kostnader och andra
olägenheter. Sådant undvikes genom en anordning, enligt vilken, sedan
underhållsbidraget blivit bestämt, förordnande kan meddelas, att ett underhållsbidraget
motsvarande belopp skall av arbetsgivaren innehållas å den
underhållsskyldiges avlöning, allt efter som den förfaller, och sedermera
tillhandahållas den underhållsberättigade.

När fattigvårdssamhälle genom en lagändring den 14 juni 1918 medgavs
rätt till införsel, anfördes som motiv, att några betänkligheter icke borde
möta mot en sådan utvidgning av införselinstitutets tillämpningsområde, då
ändamålet vore alldeles likartat med det, för vilket införsel förut kunnat
erhållas, nämligen att få bidrag till underhållsberättigads försörjning. Att
fattigvårdssamhälle t i första hand bekostade försörjningen, borde icke föranleda
till att den försörjningspliktige försattes i en gynnsammare ställning.
Det erinrades vidare om att fattigvårdssamhälles rätt att förelägga
arbete innebar ett vida längre gående ingrepp än införsel.

Rätten att meddela införsel för skatter och allmänna avgifter tillkom också
år 1918 samtidigt med alt ett förslag väcktes om höjning av värdet av den
utmätningsfria egendomen. Som skäl för utsträckningen av införselinstitutets
användningsområde anfördes då, att indrivningen av skatter med dåvarande
exekutiva bestämmelser vore förenad med avsevärda svårigheter.
Dessa svårigheter komme att ökas vid genomförande av förslaget om utvidgningen
av utmätningsfriheten. Det praktiska behovet av att underlätta indrivningen
av skatter borde därför tillgodoses genom att möjlighet bereddes att
uttaga skatter även i icke förfallen avlöning.

Införandet av rätten till införsel för barnavårdsnämnds anspråk på bidrag
till barns vård skedde år 1924 i samband med genomförandet av lag -

14

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

stiftningen om samhällets barnavård. Då genom denna lagstiftning befattningen
med utom sina hem vårdade fattiga barn- överflyttades från fattigvårdsstyrelsen
till barnavårdsnämnden borde nämnden beredas samma möjlighet,
som dittills stått fattigvårdsstyrelsen öppen, att erhålla införsel för
bidragsbeloppets utfående.

Utvidgningen av införselinstitutets tillämplighetsområde till att även omfatta
böter och viten ägde rum år 1937 i samband med den då genomförda
omläggningen av verkställigheten av bötesstraff. De sakkunniga, som utarbetat
förslaget till 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff, uttalade
som motiv till den föreslagna utvidgningen av införseln bland annat följande: Gentemot

löntagare i allmän eller enskild tjänst av den ekonomiskt svaga
kategori varom här vanligtvis är fråga torde utmätningsförfarandet än
mera sällan giva något resultat, särskilt därför att utmätning av lön är förknippad
med högst betydande svårigheter. En effektiv bötesindrivning förutsätter
att större möjlighet beredes att ur lönen uttaga böterna. Det tvångsmedel
som härvid kan komma i fråga är införsel. Det lärer icke kunna vara
föremål för tvivel, att ej medelst införselförfarandet i många fall skulle
kunna uttagas böter som nu gå till förvandling. Några särskilda betänkligheter
mot att medgiva införsel för böter torde icke heller kunna anses föreligga.
Sålunda lärer hänsyn till den bötfällde icke kunna anses utgöra hinder
häremot, och beträffande bötfällds familj samt övriga personer mot
vilka han är underhållsskyldig kan det väl i allmänhet icke antagas vara
till större men alt införsel sker, än att den bötfällde i stället undergår frihetsstraff
och därigenom går miste om inkomst under strafftiden samt kanske
förlorar sin anställning. Vad nu är sagt torde även gälla i fråga om den
bötfälldes borgenärer i allmänhet.

Motionärernas tanke att skadestånd på grund av brottslig gärning vid
verkställighet skulle stå i en särskilt gynnad ställning är icke ny. Under 1900-talet har vid flera tillfällen och i olika sammanhang i lagstiftningsärenden
angående utmätning och införsel framhållits, att skadestånd i följd av
brottslig gärning borde intaga en särställning. Ur den senare diskussionen
om förevarande spörsmål må erinras om följande.

I motioner till 7944 års riksdag, I: 208 och II: 314, föreslogs, att möjlighet
till införsel måtte öppnas för fordran på skadestånd som utdömts på grund
av misshandelsbrott. Första lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända
utlåtande, nr 42, att förslaget var värt beaktande, men det hade enligt utskottets
mening sådant samband icke endast med rätten till införsel för
skadestånd på grund av brottslig gärning över huvud utan även med den
större frågan om rätten till utmätning i avlöning, att det icke kunde anses
lämpligt att upptaga den genom motionerna väckta begränsade lagstiftningsfrågan
till särskild behandling. Vid 7945 års riksdag återkommo motionärerna
med motioner, I: 187 och 11:315, i vilka yrkades revision av utsökningslagen
och i samband därmed stående lagstiftning, varvid bland andra
frågor den i 1944 års motioner framförda borde vinna en lösning. På hemställan
av första lagutskottet (utlåtande nr 39) anhöll riksdagen i skrivelse

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

15

till Kungl. Maj :t om revision av utsökningslagen och i samband därmed stående
författningar. Detta ärende är alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts
prövning.

Sedan Kungl. Maj :t den 13 januari 1947 förordnat dåvarande revisionssekreteraren
professor Ivar Strahl att i samråd med representanter för övriga
nordiska länder verkställa en förberedande utredning angående lagstiftning
på skadeståndsrättens område, avgav utredningsmannen betänkande i
ämnet den 31 maj 1950 (SOU 1950: 16).

I nämnda betänkande har utredningsmannen till behandling upptagit bland
annat frågan om skadeståndets straffrättsliga funktion. Utredningsmannen
har därvid som en svaghet hos skadeståndet såsom brottspåföljd framhållit
svårigheten att förmå dem, som dömts att betala skadestånd, att fullgöra sin
skyldighet. I någon mån råddes bot därför genom möjligheten att föreskriva
skadeståndsbetalning i villkorlig dom och genom bestämmelsen i 2 § lagen
om villkorlig frigivning. Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke exekutionsmöjligheterna
borde förstärkas genom att det infördes möjlighet till
införsel för skadestånd på grund av brott. Utredningsmannen yttrade i
fortsättningen.

En regel om införsel för skadestånd på grund av brott kunde tänkas formad
så, att domstolen skulle, när det från kriminalpolitisk synpunkt ansåges
lämpligt eller i allt fall icke olämpligt, äga bestämma en betalningsplan
som kunde förverkligas genom införsel. Domstolen skulle ha att se
till att den dömde icke bleve över hövan betungad och därför kunna inskränka
införseln till en del av skadeståndet. Man kunde tänka sig, att domstolen
när den utdömde skadeståndet tillika i den mån det kunde ske utan
men för den dömdes anpassning i samhället och utan att han bleve oskäligt
betungad, skulle äga medgiva att den skadeståndsberättigade finge erhålla
införsel till gäldande av skadeståndet eller del därav med högst visst belopp
för månad eller annan tid som domstolen bestämde. Genom möjligheten till
införsel enligt i huvudsak dessa regler skulle förrådet av reaktionsmedel
mot brottsligheten ha berikats med ännu ett, vilket skulle ha karaktären
av arbete i frihet till gottgörelse av skadan eller del därav. Ehuru till motivering
för införande av denna möjlighet till införsel främst synes böra anföras
dess nytta från straff rättslig synpunkt, är det givet, att möjligheten
även skulle vara av värde för de skadeståndsberättigade.

Vid sammanträde i Stockholm den 19—den 29 oktober 1950 enades representanterna
för de nordiska länderna om en likalydande framställning innehållande
rekommendationer angående lagstiftning på skadeståndsrättens
område. Enligt dessa rekommendationer, vilka finnas intagna i nyssnämnda
betänkande, borde — förutom andra frågor till övervägande upptagas frågan
om lämpliga åtgärder för att säkerställa, alt skadeståndsberättigad komme
i åtnjutande av sitt skadestånd. Vid sidan om obligatorisk ansvarighetsförsäkring
ifrågakomme bär även införande av möjlighet till införsel för
skadestånd på grund av brottslig gärning och åtgärder för att ge skadeståndsfordran
företräde framför böter.

16

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

I en vid 1952 års riksdag väckt motion, II: 209, hemställdes, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville till strafflagberedningen
för närmare övervägande överlämna frågan om effektivare former
för uttagande av ådömd ersättning för vid bilstölder vållade skador genom
tillämpning av lagen om införsel i lön eller på annat sätt. Första lagutskottet
hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 20, att riksdagen
måtte anhålla om en förutsättningslös utredning angående effektivare
former för uttagande av sådant skadestånd som åsyftades i motionen. Angående
den i motionen särskilt upptagna tanken, att sådant skadestånd
skulle kunna uttagas genom införsel uttalade emellertid utskottet.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att tillgodose önskemålet
om effektivare former för indrivning av ifrågavarande skadestånd
genom en utvidgning av införselinstitutets tillämpningsområde. Varje utvidgning
av detta innebär tydligen ett ingrepp i de intressen som lagstiftningen
velat skydda genom bestämmelserna i 67 § utsökningslagen om begränsning
i rätten till utmätning i avlöning. En omfattande och vidlyftig rätt
till införsel skulle i praktiken också komma att verka ofördelaktigt på de
intressen, som för närvarande tillvaratas genom införselinstitutet.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från strafflagberedningen. Därjämte har utskottet
berett styrelserna för Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges
stadsfogdar tillfälle att yttra sig över motionerna.

Strafflagberedningen har framhållit, att beredningen hade under övervägande
att i det betänkande, med vars utarbetande beredningen för närvarande
vore sysselsatt och vari bland annat det straffrättsliga reaktionssystemet
mot de unga lagöverträdarna behandlades, föreslå vissa åtgärder för
ett effektivare uttagande av skadestånd på grund av brott. Även frågan om
tillämpning av införselinstitutet för uttagande av sådant skadestånd komme
att göras till föremål för utredning av beredningen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har erinrat om att 1945 års riksdag
begärt revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning
samt vidare anfört.

Syftet med de nu remitterade motionerna är enligt styrelsens mening i
och för sig behjärtansvärt. Det förekommer icke så sällan fall, där det kan
sägas vara stötande att gällande exekutionsregler icke möjliggöra en effektiv
indrivning av i brottmål utdömda skadeståndsbelopp. Det synes emellertid
icke höjt över varje tvivel att just dessa fordringsanspråk alltid förtjäna
en särställning i exekutionshänseende. Situationen kan vara sådan,
att en införsel för uttagande av skadestånd på grund av brottslig gärning
icke vore tilltalande. Å andra sidan kunna även i fråga om fordringar av
annan art förhållandena vara sådana, att minst lika goda skäl kunna åberopas
för vidgade exekutionsmöjligheter.

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

17

Styrelsen förmenar därför att det icke vore lämpligt att nu upptaga en
viss grupp av fordringar till särskild behandling. Så mycket mera angeläget
är det, att den av riksdagen begärda revisionen av utsökningslagen med det
snaraste kommer till stånd.

På anförda skäl vill styrelsen för sin del avstyrka bifall till motionerna.

Styrelsen för Föreningen Sveriges stadsfogdar har bl. a. anfört följande.

I fråga om de nu föreliggande motionerna finner föreningen starka skäl
tala för att ådömt skadestånd, som grundar sig på brottslig gärning, må
upptagas bland de fordringar, för vilkas uttagande införsel må beviljas, men
denna fråga synes icke böra bliva föremål för en isolerad och begränsad utredning
utan fast mer på grund av dess samband med andra centrala spörsmål
av olika slag inom exekutionsrätten upptagas till behandling och övervägande
i anslutning till den av riksdagen begärda allmänna översynen av
utsökningslagen.

På sätt föreningen närmare utvecklat i en den 14 april 1945 dagtecknad
framställning till Konungen, vilken framställning i avskrift finnes intagen i
första lagutskottets utlåtande (nr 39 år 1945) över ovan anmärkta vid 1945
års riksdag väckta motioner om revision av utsökningslagen, torde det vara
ostridigt att tidsutvecklingen gått förbi lagstiftningen på exekutionsrättens
område, ett förhållande som i synnerhet i de större städerna, där den ekonomiska
samfärdseln är livligare, gör sig med skärpa gällande.

Omständigheterna betinga förty enligt föreningens förmenande, att den
allmänna översyn, varom riksdagen redan 1945 hemställt, måtte med det
snaraste komma till stånd.

För den skull får föreningen i anledning av motionerna hemställa om
åtgärder i syfte att snarast möjligt framvinna en sådan allmän översyn av
utsökningslagen, som riksdagen redan år 1945 begärt, och att de föreliggande
båda motionerna för fortsatt behandling överlämnas till den utredning,
som med föranledande av riksdagens förenämnda skrivelse till Kungl. Maj :t
kan komma till stånd.

Utskottet.

1 motionerna åsyftas att genom lagändring åstadkomma, att i brottmål
utdömt skadestånd skall kunna uttagas genom införsel. Såsom framgår
av den lämnade översikten över tidigare väckta motioner angående införselinslitutet,
har utskottet vid flera tillfällen haft att taga ställning till spörsmålet,
huruvida skadestånd på grund av brott av viss typ borde få uttagas
införselvis. I anledning av en av dessa tidigare motioner anhöll även
1945 års riksdag på förslag av första lagutskottet hos Kungl. Maj:t om en
revision av utsökningslagen och i samband därmed stående författningar,
vilket ärende alltjämt är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Då utskottet i anledning av tidigare motioner övervägt lämpligheten att
utvidga införselinstitutets tillämpningsområde till skadestånd på grund av
brott, har inom utskottet yppats betänkligheter häremot. Det har därvid
framhållits, att en sådan utvidgning innebure ett ingrepp i de intressen,
som lagstiftningen velat skydda genom bestämmelserna i 07 § utsökningslagen
om begränsning i rätten till utmätning i avlöning och alt eu mer

2 Bihung till riksdagens protokoll 195b. 9 sand. 1 and. \r 12 til.

18

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

omfattande rätt till införsel också skulle kunna komma att verka ofördelaktigt
på de intressen, som för närvarande tillvaratoges genom införselinstitutet.
Ehuru dessa skäl mot en utvidgning av införsellagens tillämpningsområde
alltjämt äga giltighet, synes dock kravet på en effektivare indrivning
av skadestånd på grund av vissa brott göra sig gällande med sådan
styrka, att även möjligheten att använda införselinstitutet bör vid en förutsättningslös
utredning övervägas.

Emellertid har strafflagberedningen i sitt yttrande över motionerna uttalat,
att beredningen hade under övervägande att föreslå vissa åtgärder
för ett effektivare uttagande av skadestånd på grund av brott och att beredningen
därvid även komme att utreda frågan om tillämpning av införselinstitutet
för uttagande av sådant skadestånd. Det är vidare uppenbart,
att den i motionerna väckta frågan även kommer att upptagas vid
den revision av utsökningslagen och i samband därmed stående författningar,
som begärts av riksdagen. Angelägenheten av att en sådan utredning
snarast kommer till stånd har framhållits av föreningen Sveriges stadsfogdar
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Då det i motionerna upptagna spörsmålet sålunda kommer att i vidare
sammanhang upptagas till övervägande, anser sig utskottet ej kunna tillstyrka,
att det göres till föremål för särskild utredning.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 119 och II: 150, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1954.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Alilkvist, Lindblom, Olofsson, Lodenius,
fru Sjöström-Bengtsson, herr Björnberg, fru Gärde Widemar och herr
Nyström*;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Gustafsson i Borås,
Johansson i Norrfors, Hedqvist, Jacobsson i Sala, Fröding och Lundqvist.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

540769