Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

1

Nr 13.

Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande avveckling av
jordbrukets lagerhusfond m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj :t har i statsverkspropositionen, bil. 30, punkten 10, föreslagit
riksdagen medgiva dels att jordbrukets lagerhusfond må avvecklas med utgången
av budgetåret 1953/54 och ersättas av ett system med statlig lånegaranti
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som angivits i propositionen,
dels att under budgetåret 1954/55 statlig kreditgaranti må beviljas
för uppförande av lagerhus m. in. intill ett belopp av 4 000 000 kronor.

I samband härmed har jordbruksutskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 74 av herr
Pålsson m. fl. och II: 101 av herr Staxäng m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av denna punkt måtte besluta, att även jordbrukets
maskinlånefond får utnyttjas för att stödja tillkomsten av s. k. gårdstorkar
för gemensamt bruk.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till framställningen i motionerna.

Över motionerna har yttranden inhämtats från lantbruksstyrelsen och
statskontoret.

Vid 1950 års riksdag (Prop. 1950: 73; Rskr. 1950: 187) beslöts, att fruktoch
potatislagerhusfonden samt spannmålslagerhusfonden från och med den
1 juli 1950 skulle sammanslås till en fond, benämnd jordbrukets lagerhusfond.
Tillika medgav riksdagen, att vid utgången av budgetåret 1949/50 disponibla
kapitalmedel under förstnämnda båda fonder finge användas för
låneverksamheten från den nya fonden. Bestämmelser rörande lån från denna
fond är meddelade i kungörelsen den 26 maj 1950 (nr 245) angående lån
från jordbrukets lagerhusfond med däri genom kungörelsen nr 208/1951 gjord
ändring. För budgetåren 1950/51, 1951/52, 1952/53 och 1953/54 har riksdagen
såsom kapitaltillskott till fonden anvisat anslag å respektive 2 500 000,
1 500 000, 2 000 000 och 2 500 000 kronor.

Lanlbruksstgrelsen har i skrivelse den 17 oktober 1953 hemställt dels att
jordbrukets lagerhusfond från och med den 1 juli 1954 skall avvecklas och
ersättas med ett system med statlig lånegaranti, utformad på sätt styrelsen
närmare angivit, dels ock att statlig garanti för sagda ändamål ävensom
för uppförande av grästorkanläggningar under budgetåret 1954/55 skall få
beviljas till ett belopp av högst 9 000 000 kronor. Styrelsen har tillika över 1

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 10 samt. Nr 13.

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

lämnat ett förslag till kungörelse om statlig garanti för lån för uppförande
av lagerhus in. m. för jordbruksändamål.

Innan departementschefen övergår till att närmare redogöra för styrelsens
framställning erinrar han om att frågan om att ersätta den statliga kreditgivningen
till uppförande av frukt- och potatislagerhus samt till spannmålsiagerhus
med ett system med statlig kreditgaranti varit föremål för prövning
i tidigare sammanhang.

Med anledning av en utredning i ärendet av styrelsen — i vilken förordades
en omläggning av kreditgivningen i nyss angiven riktning — upptogs
sålunda spörsmålet till behandling i förenämnda proposition till 1950 års
riksdag. Dåvarande departementschefen ansåg sig emellertid icke kunna
biträda förslaget. Därvid uttalades bland annat, att det syntes föreligga
risk för att anspråken på statligt stöd skulle öka avsevärt efter en övergång
till kreditgaranti. Vidare framhölls, att frågan i viss mån vore beroende
av vilka arbetsuppgifter som kunde komma att åläggas den beslutade statliga
affärsbanken. Frågan om statsbankens arbetsuppgifter var nämligen
vid denna tidpunkt ännu icke avgjord. Då det med hänsyn till låneverksamhetens
ringa omfattning ur administrativ synpunkt knappast erbjöde någon
olägenhet att tills vidare fortsätta med gällande system, ansågs det dock
mindre lämpligt att genom en sådan övergång eventuellt föregripa avgörandet
av nyssnämnda fråga. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I sin till 1952 års riksdag avgivna berättelse (del. I s. 178) upptog riksdagens
revisorer till behandling vissa spörsmål rörande ifrågavarande fond.
I yttrande den 10 januari 1953 med anledning av vad revisorerna anfört i
frågan uttalade styrelsen, bland annat, att den lämpligaste lösningen av berörda
spörsmål syntes vara, att det allmänna stödet för uppförande av nya
lagerhus finge formen av allenast en kreditgaranti. Beträffande det närmare
innehållet i styrelsens yttrande torde få hänvisas till förenämnda berättelse,
del II s. 126.

I motioner till 1953 års riksdag, 1:350 och 11:409, hemställdes om en
allmän översyn av gällande bestämmelser rörande statliga lån till anskaffande
av spannmålstorkar. I yttrande den 27 februari 1953 över nämnda
motioner gav styrelsen uttryck för samma synpunkter, som nyss angivits.
Med anledning av motionerna framhöll jordbruksutskottet i sitt utlåtande
nr 9, att det uppenbarligen vore av vikt, att de statliga stödåtgärderna för
spannmålslagringen vore så avpassade, att de i största möjliga utsträckning
trämjade sitt sylte, d. v. s. tillkomsten av lämpliga torkningsanordningar
och lagerlokaler. Utskottet anförde vidare, att det av utredningen i ärendet
iramginge, att styrelsen redan ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet
och hade för avsikt att i sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 framlägga
förslag till en lösning av föreliggande problem. I avvaktan härpå ansåg
utskottet icke påkallat att göra någon särskild framställning till Kungl.
Maj :t i av motionärerna angivet syfte. Utskottet förutsatte dock, att Kungl.
Maj ;t ägnade fortsatt uppmärksamhet åt spörsmålet samt, så snart styrel -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

3

sens förslag inkommit och förhållandena det medgåve, föreläde riksdagen
förslag i ämnet. Riksdagen biföll utskottets förslag.

I sin nu ifrågavarande framställning uttalar styrelsen, alt den omfattning,
som skördetröskningen redan erhållit, och den ökning av denna skördemetod,
som med all säkerhet är att förvänta även i fortsättningen, ävensom
odlingen av oljeväxter gör det nödvändigt, att särskilt lagrings- och torkningsmöjligheterna
för spannmål och oljeväxtfrö förbättras. Ett statligt
stöd, som verksamt främjar tillkomsten av nya lagerhus och spannmålstorkar,
är därför enligt styrelsens mening väl motiverat. Det mest angelägna
synes därvid vara att undanröja de kreditsvårigheter, som kan stå hindrande
i vägen för uppförande av nya eller utvidgande av befintliga anläggningar.
Då företagen ekonomiskt sett bör vara självbärande, synes något
stöd i form av statliga bidrag däremot i regel ej erforderligt — förutsatt att
finansieringsfrågan kan lösas på ett tillfredsställande sätt.

Styrelsen framhåller vidare, att den restriktivitet, som iakttagits i fråga
om medelsanvisningen till jordbrukets lagerhusfond, har medfört att denna
fond ej i den utsträckning, som varit önskvärd, kunnat användas för att
främja tillkomsten av nya lagerhus och spannmålstorkar för jordbrukets
behov. I och för sig är det emellertid ingalunda nödvändigt, att statens hjälp
till finansieringen av företagen skall ske i form av lån ur en statlig lånefond.
Styrelsen anför, att de erfarenheter, som vunnits beträffande det sedan
den 1 juli 1948 tillämpade systemet med statlig lånegaranti för vissa
rationaliseringsåtgärder på jordbrukets område, varit enbart goda. Någon
omständighet, som skulle kunna hindra eller försvåra användningen av denna
stödform även för sådana företag, om vilka nu är fråga, synes ej föreligga.
De skäl, som i omförmälda proposition anfördes mot en övergång till
ett system med lånegaranti, torde enligt styrelsen ej längre böra tillmätas
någon avgörande betydelse. Frågan om den statliga affärsbankens arbetsuppgifter
synes sålunda icke vidare utgöra något hinder för en övergång
till lånegarantisystem. Vad angår farhågorna för att anspråken på statligt
stöd skulle öka avsevärt efter en övergång till lånegaranti framhåller styrelsen,
att den visserligen anser det önskvärt, att lånegaranti skall kunna
lämnas i större omfattning än som motsvarar de lån, vilka nu utlämnas ur
lagerhusfonden. Fn dylik ökning bör emellertid anses såsom ett led i strävandena
att underlätta tillskapandet av nya lagrings- och torkningsanläggningar
och bör därför ej utgöra hinder för en övergång till sagda system.
Det kommer för övrigt givetvis alltid att ligga i statsmakternas hand att
helt reglera omfattningen av lånegarantiverksamheten genom det sätt, på
vilket ramen för sagda verksamhet fastställcs. Dessutom kommer en övergång
till systemet med lånegaranti att medföra en viss avlastning av det
statliga upplåningsbehovet. Styrelsen föreslår därför, att jordbrukets lagerhusfond
skall avvecklas och att det statliga stödet till sådana företag, som
för närvarande kan erhålla lån ur sagda fond, i fortsättningen skall utgå i
form av lånegaranti för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar. Styrelsen
förutsätter dock därvid, alt ramen för de belopp, för vilka garantiut -

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

fästelser må lämnas, sättes så hög, att omläggningen verkligen kommer alt
ge ökade möjligheter att få till stånd nya torkar och lagerhusanläggningar
ävensom att det enskilda kreditväsendet kommer att ha möjlighet att tillgodose
de kapitalanspråk, som sålunda kan komma att ställas på detsamma.

Beträffande huvuddragen av det förordade garantisystcmet anför styrelsen
följande.

I fråga om de ändamål, för vilka lånegaranti bör få beviljas, synes någon
ändring i förhållande till vad som för närvarande gäller angående beviljande
av lån ur lagerhusfonden ej påkallad (jämför 1 § kungörelsen nr
245/1950). Vad angår låntagarna gäller för närvarande, att lån i princip
utgår endast till ekonomisk förening, som har karaktären av sammanslutning
mellan odlare av det slag av produkter, varom i det särskilda fallet är
fråga. Undantag från denna princip kan dock göras dels såtillvida, att lån
som avser lagringskällare må erhållas även av enskild odlare, dels i så måtto
att lån i särskilda fall kan beviljas annan sammanslutning än ekonomisk
förening. Även härvidlag synes bestämmelserna om lån ur lagerhusfonden i
stort sett böra äga motsvarande tillämpning. I två avseenden vill styrelsen
dock föreslå avvikelser. Vad först angår lån till enskild odlare finns redan
nu enligt kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd
till jordbrukets inre och yttre rationalisering möjlighet att bevilja lånegaranti
till enskild jordbrukare för uppförande av lagringskällare. Någon
anledning att jämväl här upptaga en motsvarande bestämmelse torde därför
ej föreligga. Å andra sidan vill styrelsen föreslå eu viss utvidgning i
fråga om möjligheterna att bevilja lånegaranti till sammanslutningar av
jordbrukare. Lånen ur lagerhusfonden har undantagslöst utlämnats till
större jordbrukarsammanslutningar samt avsett större lagerhus- och torkningsanläggningar.
Behovet av torkningsanläggningar torde emellertid i viss
utsträckning kunna tillgodoses genom gårdstorkar eller mindre, gemensamma
torkanläggningar. För torkanläggning, som uppföres av enskild
jordbrukare, kan redan nu lånegaranti lämnas enligt nyssnämnda kungörelse
nr 342/1948. Den enda möjligheten för jordbrukare att erhålla stöd
för uppförande av mindre, gemensamma torkanläggningar har däremot hittills
varit att bilda en ekonomisk förening och söka lån ur lagerhusfonden.
Denna lånemöjlighet har såsom nyss nämnts hittills icke tagits i bruk, vilket
måhända bland annat berott på att lånemöjligheterna ansetts böra reserveras
för större företag. Därest ramen för den nu föreslagna lånegarantien
göres tillräckligt vid, öppnas visserligen härigenom möjlighet att få
lånegaranti även för mindre, gemensamma spannmålstorkar, dock endast
under förutsättningen att vederbörande jordbrukare för ändamålet sammansluter
sig i en ekonomisk förening. Denna företagsform torde emellertid i
en del fall ej vara fullt lämplig. I sitt förut omnämnda yttrande den 10
januari 1953 anförde styrelsen, att enligt dess uppfattning starka skäl talade
för att torkanläggningar, som avsåges skola vara gemensamma för ett antal
mindre jordbruk, skulle — i likhet med exempelvis andelsladugårdar —
kunna erhålla ekonomiskt stöd från det allmännas sida ur rationaliseringsanslaget.
Styrelsen sade sig även komma att upptaga denna fråga i samband
"med behandlingen av styrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1954/
55. Styrelsen är alltjämt av den uppfattningen, att möjligheterna till statligt
ekonomiskt stöd för sådana anläggningar, som nu nämnts, bör vidgas.
Vid närmare övervägande har styrelsen emellertid funnit det mest ändamålsenligt,
att denna utvidgning ej skall ske genom en ändring av bestämmelserna
om rationaliseringsanslaget utan genom en ändring av de bestäm -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

5

melser, om vilka nu är fråga. Som skäl härför vill styrelsen bland annat hänvisa
till svårigheten att draga en lämplig gräns mellan de företag, som
skulle kunna erhålla stöd ur rationaliseringsanslaget, och de företag, som
skulle kunna få stöd i den här föreslagna ordningen, ävensom till önskvärdheten
av en enhetlig ledning och översyn av nu ifrågavarande lånegarantiverksamhet.
Styrelsen vill därför föreslå, att önskemålet om ökade möjligheter
att ge lånegaranti till mindre, gemensamma torkanläggningar skall
tillgodoses genom en uppmjukning av de bestämmelser om företagsformen,
som nu är meddelade i kungörelsen angående lån ur jordbrukets lagerhusfond.
Denna uppmjukning synes lämpligen — i anslutning till vad som
enligt 34 § kungörelsen nr 342/1948 gäller om lånegaranti till sammanslutning
för drivande av andelsladugård — kunna få den formen att företaget,
då antalet medlemmar i sammanslutningen understiger fem, må drivas även
såsom handelsbolag.

Därest styrelsens nu framlagda förslag genomföres, kommer möjligheterna
att erhålla lånegaranti för uppförande av spannmålstorkar enligt dess
uppfattning att i stort sett täcka hela det fält, där sådana garantier kan
anses erforderliga. Styrelsen framhåller, att ägare av jordbruksfastighet
redan nu kan erhålla lånegaranti för ändamålet enligt rationaliseringskungörelsen
oberoende av fastighetens storlek och, om fastighetens åkerareal
ej överstiger 20 hektar, eventuellt även bidrag. För uppförande av större
spannmålstorkar kommer lånegaranti enligt förslaget att kunna lämnas av
odlare bildade, större ekonomiska föreningar. För uppförande av mindre,
för några jordbrukare gemensamma spannmålstorkar kommer lånegaranti
att kunna lämnas under förutsättning, att odlarna sammanslutit sig i ekonomisk
förening eller, om antalet medlemmar understiger fem, bildat handelsbolag.

Beträffande frågan om beslutanderätten i ärenden rörande beviljande av
lånegaranti uttalar styrelsen, att övervägande skäl synes tala för att denna
i fortsättningen bör tillkomma styrelsen. För närvarande beviljas lån ur
fonden av Kungl. Maj :t. Till motivering för sitt förslag framhåller styrelsen,
att. man, därest lånegarantisystemet införes, torde ha att räkna med
en ej oväsentlig ökning av antalet ansökningar. Bland annat torde lånegaranti
i ett rätt stort antal fall komma att sökas för uppförande av mindre,
gemensamma spannmålstorkar. Handläggningen av ärendena kommer vidare
att fordra avgöranden i en mängd detaljfrågor, som ej lämpligen hör prövas
av Kungl. Maj :t. Styrelsen erinrar om att beslutanderätten i ärenden
angående lånegaranti för rationaliseringsändamål har uppdragits åt lantbruksnämnderna
och — i vissa ärenden av större vikt — åt styrelsen.

Såvitt angår lånebeloppets storlek föreslås, att gränsen för samtliga nu
ifrågavarande ändamål skall sättas till 85 procent av kostnaden för de med
lånet avsedda åtgärderna. Samma procentsats tillämpas för närvarande i
regel beträffande lån ur lagerhusfonden. För lagringskällare är dock lånegränsen
bestämd till 00 procent. Enligt styrelsen synes det ej erforderligt
att vid eu övergång till ett system med lånegaranti bibehålla den lägre gränsen
beträffande lagringskällare.

I fråga om låneräntan erinrar styrelsen om alt lånen ur lagerhusfonden

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

för närvarande är förenade med räntefrihet under två år. Denna förmån
kan givetvis icke bibehållas, därest ett system med lånegaranti införes. Bortfallet
av bidrag till anläggningar av här ifrågavarande slag kompenseras för
övrigt, framhåller styrelsen, i huvudsak av den sänkning av räntekostnaderna,
som övergången till systemet med lånegaranti torde medföra. Beträffande
amorteringstiden föreslås icke någon ändring.

Enligt styrelsens mening bör det stöd till frukt- och potatislagerhus, som
kan anses böra utgå vid sidan av den statliga kreditgarantien, givas formen
av bidrag. En sådan bidragsmöjlighet synes nämligen utgöra en värdefull
stimulans för tillkomsten av dylika lagerhus. Styrelsen erinrar i detta sammanhang,
att den i sina anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 beträffande
bidrag till uppförande av frukt- och potatislagerhus föreslagit, att medel
skall anvisas för detta ändamål.

Såsom redan anförts beräknar styrelsen det sammanlagda lånebehovet
under budgetåret 1954/55 för uppförande av lagerhus'' och grästorkanläggningar
till 9 000 000 kronor. Beträffande den närmare beräkningen av detta
belopp anför styrelsen följande.

Såvitt angår lånebehovet för lagerhus upplyser styrelsen,
att det hos Kungl. Maj :t finnes en ännu icke avgjord framställning om lån å
300 000 kronor. Byggnadskostnaderna för lagerhus, till vilka byggnadstillstånd
lämnats och för vilka ansökningar om lån föreligger hos styrelsen,
uppgår till i runt tal 10 600 000 kronor. Till vissa av sistnämnda företag kan
lån beviljas redan under innevarande budgetår, enär disponibla medel den
1 juli 1953 å jordbrukets lagerhusfond utgjorde omkring 3 780 000 kronor.
Härifrån avgår emellertid 500 000 kronor, som Kungl. Maj :t genom beslut
den 14 augusti 1953 beviljat Arosbygdens lantmannaförbund, Västerås. Samtidigt
tillkommer beräknade amorteringar å 250 000 kronor under innevarande
budgetår. Emellertid väntas ytterligare låneansökningar beträffande
lagerhus för i runt tal 12 000 000 kronor, varav företag för cirka 800 000
kronor redan erhållit byggnadstillstånd, medan övriga företag kan beräknas
erhålla sådant tillstånd under år 1954. Anspråken på lån för större anläggningar
kan sålunda förutses bli betydande även under nästa budgetår. Härtill
kommer vad som kan sökas för att uppföra mindre, gemensamma torkanläggningar.
Även om det ej är möjligt att göra någon säker uppskattning
av vad som kan erfordras för sistnämnda ändamål, är det enligt styrelsens
mening nödvändigt, att hänsyn tages därtill vid bestämmande av bidragsramen.
Styrelsen anser med hänsyn till vad nu anförts, att lånegarantiramen
för ifrågavarande ändamål under budgetåret 1954/55 bör bestämmas
till lägst 8 000 000 kronor.

I förenämnda utlåtande den 21 augusti 1953 angående statlig garanti för
lån till grästorkanläggningar anmälde styrelsen, att den senare
skulle framlägga förslag rörande lånegarantiens storlek för sådana anläggningar
under nästa budgetår. Styrelsen räknar med att lånegaranti under
denna tid kommer att erfordras för högst tre anläggningar. Under sådana
förhållanden torde kreditgarantibehovet för budgetåret 1954/55 kunna
uppskattas till cirka 1 000 000 kronor. Det synes emellertid lämpligt att en
gemensam ram fastställes för lånegaranti till lagerhus in. m. och för lånegaranti
till grästorkanläggningar. Denna ram synes i anslutning till vad
nyss anförts skäligen böra bestämmas till 9 000 000 kronor.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

7

Enligt styrelsens mening synes eventuella förluster å nu ifrågavarande
lånegaranti böra täckas ur det å riksstaten uppförda anslaget till täckande
av förluster å statlig lånegaranti. Styrelsen framhåller dock, att det ej
torde vara erforderligt att på grund härav höja det belopp, som styrelsen i
sina anslagsäskanden för nästa budgetår äskat under nämnda anslag.

Slutligen anmäler styrelsen, att den i samband med ett utlåtande den 21
augusti 1953 över en framställning av Söderslätts andelstorkförening u. p. a.
angående statlig lånegaranti för lån till grästorksanläggning framlagt förslag
till kungörelse beträffande statlig garanti för lån till ekonomisk förening
och aktiebolag för uppförande av grästorksanläggningar. Detta förslag
synes enligt styrelsens förmenande, därest den av styrelsen nu förordade
omläggningen av stödet till lagerhusanläggningar m. in. kommer till
stånd, lämpligen böra inarbetas i kungörelsen rörande lagerhus.

Yttranden. Över lantbruksstyrelsens förslag har yttranden avgivits av
statskontoret, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgälds kontoret, bank- och fondinspektionen, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska
jordbrukskreditkassan, hushållningssällskapens förbund, som tillika överlämnat
yttranden av Östergötlands läns, Kalmars läns södra, Malmöhus
läns, Göteborgs och Bohus läns samt Jämtlands läns hushållningssällskap,
Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Styrelsens förslag tillstyrkes i princip av samtliga remissmyndigheter,
dock att fullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasätter, huruvida ett kreditgarantisystem
nu bör komma till användning för lån för uppförande av
lagerhus. Mot fullmäktiges utlåtande har reservationer anförts av två ledamöter.
Däremot har erinringar framställts rörande flera detaljer i utformningen
av förslaget.

Hushållningssällskapens förbund anför, att förbundet icke har något att
erinra mot att man för lånestödet åt större, av ekonomiska föreningar drivna
lagerhus övergår till det av lantbruksstyrelsen föreslagna systemet med
kreditgaranti. Vad beträffar stöd åt sådana jordbrukare, som för eget bruk
anskaffar gårdstork, påyrkas däremot icke någon ändring i nu förefintlig
ordning med av lantbruksnämnd lämnad lånegaranti. Det förtjänar dock
framhållas, att en sådan anskaffning i många fall mera torde vara en åtgärd
av driftsrationaliseringskaraktär än en inre rationaliseringsåtgärd, eftersom
de erforderliga byggnaderna eller utrymmena för lagring ofta finnes vid anskaffandet
av torken. I övrigt erinras om att förbundet den 29 september
1953 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om att lån från jordbrukets
maskinlånefond skall få utgå till enskild person eller sammanslutning för
anskaffande av sådan gårdstork, som skall utnyttjas gemensamt av flera
jordbrukare. Förbundet understryker fördelarna av att planerandet och
tillkomsten av dylika mindre torkanläggningar sker i anslutning till anskaffandet
av för gemensamt bruk avsedda skördetröskor. Med hänsyn härtill

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

bör hushållningssällskapen få handha de stödåtgärder, som från det allmännas
sida framgent avses skola lämnas för främjande av tillkomsten utav
sådana gårdstorkanläggningar, som inom det mindre jordbruket skall utnyttjas
av flera. Förbundet framhåller slutligen, att det för det mindre jordbruket
vore förmånligare, om stödet för anskaffandet av gårdstorkar för
gemensamt bruk lämnades via jordbrukets maskinlånefond än om stödet
i fråga utginge i form av föreslagen kreditgaranti, emedan möjligheter finnes
att erhålla statliga bidrag till återbetalning av lån från sagda fond.

De i ärendet hörda hushållningssällskapen har uttalat i huvudsak samma
åsikt som förbundet.

Sveriges lantbruksförbund anser, att lånegarantien skall förbehållas de
större jordbrukar sammanslutningarna och avse allenast större lagerhus och
torkningsanläggningar. Enligt förbundets uppfattning vore det nämligen
olyckligt med en artskild uppdelning av de möjligheter till ekonomisk hjälp,
som nu föreligger för mindre jordbrukarsammanslutningar, varigenom maskinkonsulenternas
betydelsefulla verksamhet för denna kategori jordbrukare
skulle nedskäras. Anskaffningen av gårdstorkar hänger så nära samman
med tillgången på skördetröskor och behovet av nya sådana, att samma
stimulering till inköp och finansiering därav bör tillämpas.

Departementschefen har anfört följande.

»Frågan huruvida en omläggning bör ske av den hittillsvarande långivningen
för de ändamål, som avses med jordbrukets lagerhusfond, har varit
föremål för prövning i andra sammanhang. Med anledning av ett tidigare
förslag av lantbruksstyrelsen, att denna långivning skulle ersättas av ett system
med statlig kreditgaranti, anförde dåvarande departementschefen
(Prop. 1950: 73), att det även enligt hans uppfattning syntes obestridligt,
att det föreslagna systemet erbjöd vissa fördelar. Emellertid kunde å andra
sidan flera skäl anföras mot en sådan omläggning, som lantbruksstyrelsen
avsåg. Sålunda framhölls, att det kunde föreligga risk för att anspråken på
statligt stöd skulle öka avsevärt, därest statlig kreditgaranti infördes. Omläggningen
var därjämte i viss mån beroende på vilka uppgifter som kunde
komma att åläggas den då beslutade men ännu icke organiserade statliga
affärsbanken.

I detta sammanhang får jag även erinra om att riksdagens revisorer i sin
berättelse för år 1952 framhöll, att vad som vid granskningen av ifrågavarande
låneverksamhet framkommit gav vid handen, att fondens kapitalmedel
till avsevärd del disponerats för låntagare, vilkas huvudsakliga intresse
för lånen varit det bidragstillskott, som vissa års räntefrihet i själva verket
innebar. Revisorerna ifrågasatte därför, bland annat, om icke räntefrihefen
borde avskaffas och ersättas av ett motsvarande fast bidrag. Med anledning
av revisorernas uttalande anförde statsutskottet (SU 1953: 102 p. 17), att
det syntes uppenbart, att den nu tillämpade finansieringsmetoden var mindre
rationell. På vad sätt en omläggning lämpligen borde ske undandrog sig
dock utskottets bedömande och borde närmare utredas.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

9

Lantbruksstyrclsen har nu tagit upp spörsmålet på nytt och därvid föreslagit,
att förut angivna system med statlig kreditgaranti skall avlösa den
nuvarande låneverksamheten samt att i samband därmed lagerhusfonden
skall avvecklas. Förslaget har i princip tillstyrkts av remissinstanserna.
Dock har fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka icke haft något att erinra
mot kreditsystemet i och för sig, ifrågasatt om ett dylikt system nu bör
komma till användning för lån för här ifrågavarande ändamål.

Vissa fördelar skulle otvivelaktigt kunna vinnas genom övergång till ett
kreditgarantisystem även på här ifrågavarande område. De skäl, som tidigare
anförts mot en dylik åtgärd, synes icke böra tillmätas någon avgörande
betydelse. Sedan den statliga affärsbankens arbetsuppgifter numera fastställts,
torde dessa icke längre kunna åberopas såsom hinder. Ej heller torde
farhågorna för ökade krav på statligt stöd böra inge betänkligheter, eftersom
statsmakterna uppenbarligen kan helt hålla garantigivningens omfattning
i sin hand genom att bestämma en årlig ram för denna. Såsom lantbruksstyrelsen
framhållit är vidare erfarenheterna av det sedan den 1 juli 1948 tilllämpade
systemet med statlig kreditgaranti för vissa rationaliseringsåtgärder
på jordbrukets område enbart goda. Vid nu angivna förhållanden synes
lantbruksstyrelsens förslag vara värt beaktande.

Från vissa remissinstansers sida har yrkats, att garantisystemet skall inskränkas
till att gälla endast större jordhrukarsammanslutningar samt avse
allenast mera omfattande lagerhus och torkningsanläggningar, medan stöd
i övriga fall fortfarande skall utgå i form av statliga lån. Å andra sidan har
några remissinstanser uttalat, att statligt stöd överhuvud icke bör lämnas
större odlarsannnanslutningar samt att de mindre sammanslutningarna bör
komma i åtnjutande av lånegaranti. Med hänsyn till det aktuella behovet av
lagerhus och torkningsanläggningar är jag icke beredd att biträda något
förslag, som innebär en försämring av de nuvarande möjligheterna till statligt
stöd. Ej heller finner jag de skäl bärande, som åberopats för att låneformen
skall bibehållas i fråga om vissa stödbehov. Jag tillstyrker därför lantbruksstyrelsens
förslag, att lagerhusfonden från och med nästa budgetår
skall avvecklas och långivningen ur denna ersättas av ett system med statlig
kreditgaranti. Denna omläggning bör, såsom fullmäktige i riksbanken framhållit,
givetvis icke få den betydelsen, att kreditbehov, där garanti kan beviljas,
skulle tillgodoses med företrädesrätt och utan hinder av de kreditsvårigheter,
som kan möta på en knapp kreditmarknad.

Lån ur lagerhusfonden torde således icke böra beviljas efter utgången av
innevarande budgetår. Fonden bör dock även efter sagda tidpunkt få användas
för utbetalande av lån, som beviljats dessförinnan. Behållningen å fonden
ävensom inflytande amorteringar bör tillföras riksgäldskontoret. Det
torde i övrigt få ankomma på Kungi. Maj :t att meddela närmare bestämmelser
angående avvecklingen.

Vad lantbruksstyrclsen anfört i fråga om det närmare anordnandet av
lånegarantien kan jag i huvudsak biträda. I fråga om låneändamålen bör
sålunda den utvidgningen genomföras i förhållande till vad som nu gäller

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

angående beviljande av lån ur lagerhusfonden, att garanti bör kunna lämnas
för lån till grästorkanläggning. Vidare torde — såsom styrelsen framhållit
— ett par smärre avvikelser böra göras från de nuvarande bestämmelserna
rörande låntagarkategorierna. Enligt de för nämnda fond gällande
bestämmelserna kan i undantagsfall enskild odlare erhålla lån för
uppförande av lagringskällare. Med hänsyn till att rationaliseringskungörelsen
redan nu ger möjlighet för enskild odlare att erhålla lån för dylikt ändamål
synes det icke vara erforderligt att införa en motsvarande bestämmelse
i den blivande författningen rörande nu ifrågavarande garantilån. Styrelsen
har vidare föreslagit, att en viss uppmjukning skall ske i fråga om möjligheterna
att ge stöd åt sammanslutningar av jordbrukare. För närvarande
gäller härvidlag, att lån i princip endast utgår till ekonomisk förening, som
har karaktären av sammanslutning mellan odlare av det slags produkter,
varom fråga är i det aktuella fallet. I syfte att möjliggöra lånegaranti även
till mindre, gemensamma torkanläggningar föreslås nu den ändringen att
företaget, då antalet medlemmar i sammanslutningen understiger fem, skall
kunna få garanti även om det drives i form av handelsbolag. Styrelsens förslag
torde även i denna del kunna godtagas.

Vid beviljandet av lån ur lagerhusfonden gäller en lägre gräns för beloppets
storlek i fråga om lagringskällare. Någon anledning att bibehålla en
sådan skillnad synes icke föreligga vid en omläggning till lånegaranti. I likhet
med lantbruksstyrelsen vill jag därför föreslå, att gränsen för lånegarantien
beträffande samtliga här avsedda ändamål skall sättas till 85 procent
av kostnaden och att sålunda lånegaranti ej må avse lån å högre belopp
än som motsvarar 85 procent av den beräknade kostnaden för den med lånet
avsedda åtgärden.

Under hänvisning till vad riksdagens revisorer därom anfört anser jag
mig icke kunna föreslå, att den nuvarande räntefriheten under två år skall
bibehållas. Emellertid torde man såsom lantbruksstyrelsen framhållit kunna
räkna med att räntekostnaderna kommer att nedgå efter omläggningen av
verksamheten, varigenom bortfallet av den angivna räntefriheten torde bli
kompenserat.

Lantbruksstyrelsen har hemställt, att lånegarantiramen för de ändamål,
som avses med den nuvarande lagerhusfonden, för nästa budgetår skall bestämmas
till 8 000 000 kronor. För min del anser jag emellertid, att ramen
icke bör sättas högre än till 4 000 000 kronor.

1 detta sammanhang torde även böra upptagas frågan om täckande av
eventuella förluster i samband med den föreslagna lånegarantien. Dylika
förluster synes —därest riksdagen icke har något att erinra däremot — böra
täckas ur det å riksstaten uppförda anslaget till täckande av förluster å statlig
lånegaranti. Anslaget synes dock i enlighet med vad styrelsen anfört icke
behöva uppräknas för detta ändamål.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de författningsändringar
och utfärda de bestämmelser i övrigt, som blir erforderliga vid bifall till
vad jag i det föregående föreslagit.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

11

Slutligen torde jag få anmäla, att Kungl. Maj :t den 14 maj 1948 under,
bland andra, de villkor, som stadgas i kungörelsen den 26 november 1943
(nr 811) angående lån från frukt- och potatislagerhusfonden beviljade Hallands
fruktcentral, förening u. p. a., Tvååker, lån från fonden med 465 000
kronor för uppförande av en anläggning för lagring och förädling av frukt
m. m. att i den ordning nämnda kungörelse stadgar återbetalas inom trettio
år från första lyftningsdagen. Den 15 maj 1952 medgav Kungl. Maj :t, att
ifrågavarande lån finge på vissa villkor överlåtas på Aktiebolaget Hallands
konservfabrik. Med anledning av en framställning från Skandinaviska guminiaktiebolaget
— till vilket bolag föreningen försålt den sedermera färdigställda
anläggningen — medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 16 oktober
1953 på grund av i ärendet föreliggande särskilda omständigheter, att ifrågavarande
lån finge överlåtas på nämnda bolag. Därvid skulle i tillämpliga
delar för bolaget gälla de villkor, som föreskrivits i beslutet den 14 maj 1948.
Såsom villkor för överlåtelsen föreskrevs vidare dels att såsom säkerhet för
detsamma skulle tecknas borgen såsom för egen skuld av Viskafors gummifabrik
aktiebolag, dels att frågan om lånets avveckling ånyo skulle upptagas
till behandling senast fem år efter dagen för beslutet.»

Lantbruksstijrelsen har i sitt den 26 februari 1954 dagtecknade remissyttrande
anfört i huvudsak följande.

Motionärerna har anfört, bland annat, att det i årets statsverksproposition,
bil. 30: Kapitalbudgeten, föreslagna systemet med kreditgaranti i
många fall icke torde vara det mest ändamålsenliga, då det gäller anskaffande
av gårdstorkar, som skall utnyttjas av flera mindre jordbruk. I stället
borde — enligt motionärernas förslag — det statliga stödet i dylika fall
ges med anlitande av jordbrukets maskinlånefond.

Lantbruksstyrelsen anser i likhet med motionärerna det angeläget att
gårdstorkar skall komma till stånd även inom det mindre jordbruket. Att
för detta ändamål använda maskinlånefonden är dock enligt styrelsens uppfattning
mindre lämpligt.

Torkar med den kapacitet, varom nu är fråga, installeras ofta i samband
med nybygge. Då byggnadsfrågorna lagts på lantbruksnämnderna, synes
nämnderna böra även i fortsättningen handha det statliga stödet för sådana
torkar. Det synes lämpligt att — i stället för att för vissa gårdstorkar vidga
maskinlånefondens användningsområde och därmed skapa två former av
administration för lån till torkar av i stort sett samma typ — nämnderna
också lämnar stödet för de av motionärerna berörda torkarna. Härigenom
elimineras även risken för en olikartad bedömning av låneärenden, som i
huvudsak är av samma slag. Planeringen av torkarna bör givetvis ske i
samråd med hushållningssällskapens tjänstemän, främst maskinkonsulenten.

Enligt styrelsens mening är konstruktionen av maskinlånefonden olämplig
för det av motionärerna föreslagna ändamålet och en ändring av kungörelsen
för denna fond skulle bli erforderlig vid vidgning av dess användningsområde
bl. a. med hänsyn till den för vissa gårdstorkar nödvändiga
längre amorteringstiden jämfört med den enligt kungörelse nu maximalt
föreskrivna.

Med anledning av vad motionärerna anfört rörande möjligheterna att erhålla
bidrag för anskaffande av gårdstork i samband med lån ur maskin -

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

lånefonden vill styrelsen framhålla, att någon särskild stimulans icke synes
erforderlig för att dylika gårdstorkar skall komma till stånd. Dessa
synpunkter har även framförts av Hushållningssällskapens förbund i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 29 september 1953, varvid förbundet även framlagt
förslag av sådan innebörd, att maskinbidragen successivt skulle avvecklas
och motsvarande belopp i stället användas för nyinrättande av bl. a.
instruktörstjänster. Liknande synpunkter bar även framförts av lantbruksstyrelsen
i anslagsäskandena för budgetåret 1954/55.

I sitt den 19 februari 1954 dagtecknade remissyttrande har statskontoret
framhållit, att ämbetsverket i utlåtande över Iantbruksstyrelsens skrivelse
angående statlig garanti för lån till lagerhus m. m. förklarat sig icke ha
något att erinra mot att det statliga stödet till anskaffande av spannmålstorkar
gåves formen av kreditgaranti. Vad motionärerna anfört föranleder
ej ämbetsverket att intaga en annan ståndpunkt. Att, som nu föreslagits,
såväl lantbruksnämnder som hushållningssällskap skulle handha statlig
understödsverksamhet för anskaffande av torkar bör för övrigt, enligt
statskontorets mening, icke ifrågakomma.

Utskottet. I samband med behandlingen vid 1950 års riksdag av spörsmålet
om en övergång till ett system med statlig kreditgaranti beträffande den
låneverksamhet, som bedrives ur jordbrukets lagerhusfond, ansåg utskottet
ett avgörande av denna fråga icke påkallat, innan arbetsuppgifterna för den
då beslutade men ännu icke organiserade statliga affärsbanken blivit fastställda.
Såsom framgår av utredningen har dessa uppgifter nu blivit bestämda
och visat sig icke utgöra hinder för en dylik omläggning. Utskottet biträder
därför förslaget, att lagerhusfonden skall avvecklas med utgången av
innevarande budgetår och ersättas med ett lånegarantisystem.

Beträffande den närmare utformningen av lånegarantien har i motionerna
I: 74 och II: 101 framhållits, att det föreslagna systemet i många fall icke
skulle vara det mest ändamålsenliga, då det gäller anskaffande av gårdstorkar,
som skall utnyttjas av flera mindre jordbruk. Enligt motionerna borde
i dylika fall stöd lämnas med anlitande av jordbrukets maskinlånefond. Utskottet
anser för sin del angeläget, att gårdstorkar skall komma till stånd
även inom det mindre jordbruket. Emellertid torde det enligt utskottets förmenande
icke vara lämpligt att på sätt motionärerna föreslagit skapa två
olika slag av stöd för att anskaffa torkar av i stort sett samma typ. Ifrågavarande
verksamhet bör sålunda i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag handhas
av lantbruksnämnderna. Utskottet förutsätter dock, att uppförandet av
torkar planeras i samråd med hushållningssällskapens tjänstemän, främst
maskinkonsulenterna.

Vad Kungl. Maj :t i övrigt föreslagit i fråga om anordnandet av lånegarantien
föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet utgår därvid
ifrån att statlig garanti ej kommer att beviljas för lån, som sökande kan
erhålla såsom bottenlån i enskild kreditinrättning, som till lantbruksstyrelsen
anmält sig vilja bedriva dylik verksamhet på av Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av lantbruksstyrelsen fastställda villkor.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

13

Kungl. Maj :ts förslag beträffande lånegarantiramen samt övriga i det föregående
ej särskilt berörda delar tillstyrkes av utskottet. Vid bifall till vad
utskottet sålunda förordat torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga
de författningsändringar och utfärda de bestämmelser i övrigt, som
därigenom kan bli erforderliga.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna I: 74 och II: 101, medgiva a)

att jordbrukets lagerhusfond må avvecklas med utgången
av budgetåret 1953/54 och ersättas av ett system
med statlig lånegaranti i huvudsaklig överensstämmelse med
de grunder, som angivits i det föregående;

b) att under budgetåret 1954/55 statlig kreditgaranti må
beviljas för uppförande av lagerhus m. in. intill ett belopp av
4 000 000 kronor.

Stockholm den 6 april 1954.

På jordbruksutskottets vägnar:

HJALMAR GUSTAFSON.

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Anderberg, Lage Svedberg, Näslund,
Jon Jonsson, Bertil Andersson, Sundberg, Eskilsson, Nord, Bror Nilsson*
och Sigfrid Larsson*; samt

från andra kammaren: herrar Gustafson i Dädesjö, Andersson i Hyssna*,
Hseggblom, Antby*, Jonsson i Strömsund och Pettersson i Dahl, fru
Eriksson i Hallstahammar, herrar Ahlsten*, Mårtensson* och Johansson i
Västervik.

* Ej närvarande vid justeringen.

547296. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag