Bankoutskottets utlåtande nr 28.

1

Nr 28.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350), dels ock väckta motioner angående
vissa lättnader i valutaregleringen, ävensom ökad
kontroll över valutaregleringens handhavande.

I en den 29 januari 1954 dagtecknad proposition, nr 63, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350).

Berörda förslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Härigenom förordnas, att valutalagen den 22 juni 19391, vilken jämlikt
lag den 24 april 1953 (nr 171) gäller till och med den 30 juni 1954, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.

Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj:t erhållit befogenhet
att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna
om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska
betalningsmedel m. m. Under tid, då riksdagen är samlad, äger
Kungl. Maj:t enahanda befogenhet efter inhämtande av riksdagens samtycke.
Lagen gällde ursprungligen till och med den 31 mars 1940 men har
därefter erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 24 april 1953 (nr
171) enligt vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1954.
Genom lag den 28 juni 1940 (nr 613) erhöll 5 § valutalagen ändrad lydelse.

Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke
valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,
vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, har
vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348),
den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944
(nr 693), den 26 januari 1945 (nr 16) och den 3 juni 1949 (nr 312). 1

1 Senaste lydelse av 5 § se 1940: 6K1.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 8 samt. Nr 28.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

I en den 5 november 1953 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse
har fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret anfört, att rådande
förhållanden nödvändiggjorde fortsatt giltighet av ifrågavarande lagstiftning.
I enlighet härmed hemställdes, att valutalagen måtte erhålla förlängd
giltighet under ytterligare ett år eller alltså till utgången av juni månad
1955.

över nämnda skrivelse har, efter remiss, utlåtanden avgivils av fullmäktige
i riksgåldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har anfört, att fullmäktige icke hade något
att erinra mot att valutalagen erhölle förlängd giltighet på sätt bankofullmäktige
och valutakontorets styrelse förordat.

Bank- och fondinspektionen har förklarat, att — ur de synpunkter inspektionen
hade att företräda — icke något vore att erinra mot bifall till
framställningen.

Departementschefen har anfört följande.

I enlighet med vad bankofullmäktige och styrelsen för valutakontoret
föreslagit torde valutalagen — vars giltighetstid utgår den 30 juni 1954 —
böra erhålla giltighet jämväl för tiden därefter. Någon ändring i valutalagen
ifrågasättes icke för närvarande. Jag förordar sålunda, att valutalagen i sin
nuvarande lydelse förlänas fortsatt giltighet under tiden till och med den 30
juni 1955. Enligt vad jag erfarit ämnar riksbanksfullmäktige undersöka
möjligheterna att åstadkomma vissa förenklingar i valutalagstiftningen.
Härvid skulle även frågan om valutakontorets ställning i instanshänseende
utredas. Jag vill dessutom tillägga att oavsett denna undersökning man givetvis
såsom hittills bör — i den mån vårt betalningsläge förbättras — vidtaga
erforderliga lättnader i meddelade tillämpningsföreskrifter. I

I sammanhang med förevarande ärende har utskottet ansett sig böra behandla
två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
under nr 340 av herr Ewerlöf m. fl. och den andra inom andra kammaren
under nr 288 av herr Hjalmarson m. fl. I dessa motioner hemställes, att riksdagen
vid sin behandling av riktlinjerna för den ekonomiska politiken måtte
understryka fördelarna och behovet av sådana lättnader i valutaregleringen
som låter sig förena med vårt lands ekonomiska läge och vilka framstår
som förutsättningar för Sveriges medverkan i strävandena efter en friare internationell
handel samt fritt växlingsbara valutor, samt att riksdagen måtte
besluta åtgärder i syfte att öka kontrollen över valutaregleringens handhavande,
varvid förutsättes att bankoutskottet framlägger förslag till sådana
åtgärder.

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen I: 340.

Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från fullmäktige i riksbanken,
valutakontorets styrelse och kommerskollegium, varjämte tillfälle
beretts Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna
exportförening och Sveriges industriförbund att inkomma med yttrande. Vid

Fankoutskottets utlåtande nr 2K.

3

kommerskollegii yttrande är fogade yttranden från handelskamrarna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle.

Fullmäktige i riksbanken har hl. a. anfört följande.

Fullmäktige kunna icke tillstyrka att någon väsentlig ändring i valutalagstiftningen
nu genomföres. Detta utesluter självfallet icke att i tillämpningen
de lättnader böra genomföras, som kunna komma till stånd utan risk för en
försämring av landets valutaläge. Eftersom riksbanken icke handlägger valutaregleringen,
kunna fullmäktige icke yttra sig om huru regleringen i detalj
tillämpats, men fullmäktige utgå från att valutakontoret arbetat etter
sistnämnda princip. Fullmäktige dela förhoppningen, alt man på längre sikt
skall kunna räkna med mera betydande lättnader i valutaregleringen, men
man torde få förutsätta att när det gäller kapitaltransaktioner valutakontroll
kommer att bliva nödvändig även på längre sikt. Det må i detta sammanhang
framhållas, att viss reglering av valutahandeln upprätthålles inom
samtliga europeiska länder, underbyggd av tullar som i allmänhet äro avsevärt
högre än i Sverige.

Vad "angår frågan om kontrollen över valutaregleringens handhavande
vilja fullmäktige framhålla, att spörsmålet angående handläggningen av valutaärendena
är föremål för överväganden inom riksbanken. Därest dessa
överväganden skulle giva till resultat, att riksbanken bör — i enlighet med
vad som förutsatts i valutalagen och valutaförordningen — övertaga ansvaret
för valutaregleringen, skulle därefter bankoutskottet automatiskt erhålla
samma möjligheter till kontroll rörande handläggningen av dessa ärenden
som när det gäller riksbankens nuvarande uppgifter.

Vad angår i motionerna framförda frågor om dels möjligheterna att uppmjuka
den s. k. hembudsskyldigheten, dels ock reglerna för transitoaffärer
har valutakontorets styrelse anfört följande.

Hembudsskyldighet, d. v. s. skyldighet för exportör eller annan, som intjänat
utländsk valuta, att hembjuda denna till riksbanken eller valutabank
för inlösen, har i Sverige aldrig stadgats annat än för vissa valutor. Den tillläinpas
i praktiken endast beträffande s. k. hårdvalutor. Det möter sålunda
för närvarande intet hinder från valutakontorets sida, att en exportör, som
intjänar exempelvis pundvaluta, i stället för att försälja denna pundvaluta
får den gottskriven på valutakonto i svensk valutabank. För valutabankernas
innehav av utländsk valuta gäller över huvud ingen hembudsskyldighet.
Gällande kontrakt mellan riksbanken och valutabankerna förutser skyldighet
för riksbanken att på anfordran övertaga av valutabank i denna egenskap
förvärvade utländska valutor. Kontrakten innehålla även bestämmelser
om rätt för riksbanken att från valutabank rekvirera sådana valutor;
denna rätt har emellertid tagits i anspråk endast i rent exceptionella lägen.
Kontraktsbestämmelserna om riksbankens rättigheter i förevarande hänseende
ha för övrigt enligt bankofullmäktiges uppfattning icke utformats på
sådant sätt att de kunna anses balansera mot riksbankens skyldigheter på
området. Bestämmelserna äro därför för närvarande föremål för översyn (se
bankofullmäkligcs berättelse till innevarande års bankoutskott, § 15). Det
kan anmärkas, att man genom internationella överenskommelser på senare
tid sökt komma ifrån sådana anordningar som rätt för exportör att mer eller
mindre fritt förfoga över en del av till honom inflytande likvider i sådan
utländsk valuta, varå knapphet råder. Fn pådrivande faktor torde här Internationella
valutafonden ha varit, detta som ett led i fondens strävan att
inom medlemsländerna förhindra s. k. »brutna växelkurser», d. v. s. kurser,
som avvika från pariletsläget.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

Vad gäller transitoaffärer är det valutakontoret angeläget alt främja och
underlätta dessa, även om från svensk sida bedriven transithandel — köp av
varor i en valuta för vidareförsäljning i samma eller likvärdig valuta
varken nu eller tidigare synes ha spelat någon mera betydande roll. En annan
sak är den s. k. switchhandel, som har valuta- och handelsrestriktioner
i olika länder till förutsättning för sin existens och som kan verka konserverande
på hårdvalutabristen och därmed på restriktionsväsendet.

Kommerskollegium har framhållit vikten av att sådana modifikationer vidtagas
i den nuvarande regleringen som kunna vara ägnade att mänska det arbete
och den tidsspillan som denna medför. Enligt kollegium förefaller det
som om en viss förenkling av den nuvarande proceduren skulle så till vida
vara möjlig, att affärsbankerna i något ökad omfattning finge åt sig överlåten
prövningen av valutatillstånd, t. ex. genom rimlig höjning av den
för bankerna nu gällande gränsen.

Svenska bankföreningen har uttalat följande.

Bankföreningen vill livligt understryka de i motionen framförda önskemålen
att vår ekonomiska politik inriktas så, att alla möjligheter tillvaratagas
att underlätta varu- och betalningsutbytet med andra länder. Den
svenska utrikeshandeln har kunnat utvecklas mycket kraftigt, och denna
utveckling har varit en förutsättning för det ekonomiska och" sociala framåtskridandet.
Till stor del ha vi i denna utveckling haft hjälp av för oss
gynnsamma omständigheter. Mycket tyder emellertid på att vi nu kommit
in i ett kärvare ekonomiskt klimat, som fordrar intensiva ansträngningar
om vi här i landet skola kunna behålla vår internationella konkurrenskraft
och hävda vår ställning på de utländska marknaderna.

I detta läge är det särskilt angeläget att uppmärksamma strävandena i
andra västeuropeiska länder att återupprätta respektive valutors konvertibilitet
i förhållande till dollar. Om vi icke skola bli efter i den internationell3
konkurrensen är det, såsom i motionen framhålles, angeläget att vi
själva deltaga i dessa strävanden. Grundförutsättningen för konvertibilitetens
återställande är att guld- och dollarreserverna äro tillräckliga för att möta
de påfrestningar som vi kunna komma att få känning av. Tvvärr är denna
förutsättning i dag knappast för handen. Återgången till fria valutaförhållanden
bör därför förberedas och underbyggas genom en ekonomisk politik,
som icke blott upprätthåller guld- och valutareserven vid dess nuvarande
storlek utan möjliggör en väsentlig ökning av densamma. Detta förutsätter
en på detta mål inriktad konsekvent budget-, finans- och penningpolitik.

Även om det icke torde ligga inom möjligheternas ram att omedelbart
avveckla valutaregleringen i sin helhet, är det dock enligt bankföreningens
mening angeläget att redan nu göra vad man kan för att minska nackdelarna
av regleringen. Såsom exempel på åtgärder av detta slag kunna följande
anföras.

1) De för affärsbankerna gällande bestämmelserna om multilaterala terminsaffärer
samt om rätt att göra kortfristiga placeringar i utländska obligationer
böra uppmjukas.

2) Likaså kan en uppmjukning ske av reglerna om rätt för utlänningar
att investera kapital i Sverige.

3) Utlänningar böra erhålla ökad rätt att i landet införa svenska sedlar
och mynt.

4) Vissa förenklingar i administrativt avseende böra göras. Sålunda böra
valutakontorets cirkulär till valutabankerna överses och en undersökning
bör göras av möjligheterna att förenkla redovisningssystemet.

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

5

Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund framhåller
i gemensamt yttrande bl. a. följande.

Även om en uppmjukning av valutaregleringen med hänsyn till vårt valutaläge
bör ske med försiktighet, är det dock av stor betydelse för näringslivet,
att alla förenklingar som ligga inom det möjligas gräns snarast komma
till stånd. Organisationerna vilja vidare framhålla såsom önskvärt, att
vid utformningen av den allmänna ekonomiska politiken hänsyn tages till
önskemålet om en slutgiltig avveckling av valutai-egleringen inom en nära
framtid.

Kooperativa förbundet upplyser, att förbundet framfört tanken på partiell
frihet från hembudsskyldigheten i ett yttrande till handelsdepartementet
den 27 februari 1953, i vilket uttalats följande.

Styrelsen vill sålunda föreslå, att man, i syfte att stimulera exporten på
dollarområdet, bereder exportörer möjligheter att fritt utnyttja dollarinkomster
för export, eller, alternativt, medger exportörer rätt att disponera viss
del av dollarinkomsten för eget bruk eller för fri försäljning enligt holländskt
mönster. Styrelsen är väl medveten om att detta skulle innebära, att vi
på den svenska marknaden finge två dollarkurser, vilket kan medföra
komplikationer av olika slag. Men fördelarna av ett dylikt system synas
dock vara så påtagliga, att det finnes starka skäl att pröva det. Styrelsen
vill framhålla, att en dylik hel eller partiell befrielse från hembudsskyldigheten
bör tillämpas generellt och icke, såsom fallet var då den tidigare tilllämpats,
endast för vissa varuslag.

Förbundet uttalar i fortsättningen följande.

En partiell fri användning av dollarinkomsterna komine givetvis att stimulera
exporten till dollarområdet och successivt öka tillgången på dollarvaluta.
Möjligheter komma därigenom att skapas att steg för steg utvidga
valutafriheten. Genom att så i etapper pröva sig fram komme avvecklingen
av valutakontrollen att kunna ske utan de flesta av de risker, som äro förenade
med ett plötsligt och totalt slopande av regleringen.

För Sverige liksom för andra europeiska länder är en ökning av exporten
till Förenta staterna och dollarområdet i övrigt en nödvändig förutsättning
för att en stadigvarande jämvikt skall kunna upprätthållas inom världshandeln
och en ökning av dess omsättning kunna ske utan nya rubbningar
i betalningsförhållandena. Handelspolitiska åtgärder i syfte att underlätta
importen från dollarländerna kunna användas för att få dessa — Förenta
staterna och andra — att i sin lur lätta på höga tullar och andra handelshinder,
vilka nu verka i den riktning, att Europa som handelspartner måste
exportera en betydligt större varuvolym än motparten för att ernå den bestående
jämvikt i handelsutbytet, vilken är en nödvändig förutsättning för
att fri växlingsbarhet för valutorna skall kunna åstadkommas och upprätthållas.

Den utveckling i riktning mot jämvikt i betalningsbalansen mellan Förenta
staterna och Västeuropa, som ägt rum sedan sommaren 1952, har huvudsakligen
ernåtts genom fortsatt dollarexport (väsentligen i anslutning till amerikanska
förpliktelser för Västeuropas säkerhetspolitik). Härigenom ha guldoch
hårdvalutareserverna i andra länder ökats i en takt, som motsvarar ungefär
två miljarder dollar om året. Enligt nationalbudgetdelegationens bedömning
skulle man kunna vänta sig, att denna utveckling fortsätter under innevarande
år. Ett svagare konjunkturbakslag i Förenta staterna vilket förutsattes
som möjligt — med motsvarande imporlminskning i Förenta sta -

6

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

terna skulle icke kunna förorsaka nya betalningssvårigheter i andra delar
av världen och hejda den fortgående expansionen inom Europas ekonomiska
liv. Mot bakgrunden av det närvarande allmänna konjunkturläget och
rådande internationella betalningsförhållanden skulle vissa lättnader i dollarrestriktionerna,
sådana som redan genomförts i en del kontinentaleuropeiska
länder, för Sveriges del knappast innebära större risker än för dessa länder.

I fråga om den i motionerna berörda rättsliga sidan av valutaregleringen
uttalar nalutakontorets styrelse följande.

Valutakontorets styrelse utgöres av riksbankschefen samt ytterligare 7 ledamöter,
förordnade av Kungl. Maj:t. Av dessa äro för närvarande 4 utsedda
ur näringslivets led. En väsentlig orsak till att så skett är givetvis strävan
att tillföra valutakontoret ökad sakkunskap rörande förhållanden inom
olika grenar av näringslivet. Syftet torde emellertid samtidigt ha varit att bereda
företrädare för näringslivet möjlighet att kontinuerligt följa och inverka
på handhavandet av valutaregleringen.

Valutakontorets styrelse ansluter sig självfallet till motionärernas grundtanke
att valutaregleringen skall utövas på ett sätt, som tillfredsställer de
högsta anspråk på oväld och likformighet. Det är uppenbarligen av central
betydelse att möjligast lika regler tillämpas vid avgörande av likartade ärenden.
Valutakontorets styrelse har också städse sökt upprätthålla all den likformighet
och enhetlighet i handläggningen av enskilda fall, vartill dessas
helt eller delvis ensartade beskaffenhet givit anledning. Ofrånkomligt är
emellertid, att omständigheterna i enskilda fall ofta förete både likheter
och olikheter i så många och skiftande avseenden, att vad som
ytligt sett kan te sig som ett parallellfall till ett annat, i själva verket finnes
påkalla en olikartad behandling beroende på skiljaktigheter som styrelsen
funnit relevanta. Många gånger är gränsdragningen utomordentligt svår, och
styrelsen har ej sällan ställts inför avgöranden, som fattats först efter mycken
tvekan. Det är givet, att ju större valutareserven är, desto lättare är det
att uppmjuka valutaregleringen. Ärendenas handläggning inom valutakontoret
underlättas också av en förbättring i valutaläget. Det bör vidare i detta
sammanhang framhållas, att ärendena ibland måste bedömas olika vid olika
tidpunkter. Frågor, som gälla betalningsutbytet med visst land, måste sålunda
ej sällan avgöras med hänsyn till det aktuella betalnings- och förhandlingsläget
i förhållande till detta land.

Styrelsen saknar varje anledning till antagande av annat än att valutakontorets
personal låtit och låter sig lika angeläget vara som styrelsen att
handlägga på personalen ankommande ärenden med samma strävan efter
likformighet och enhetlighet som styrelsen iakttagit.

Erinras må även om att varje sökande äger påkalla att få sin sak prövad
av styrelsen och att styrelsens beslut kan överklagas hos Kungl. Maj :t.

Enligt vad som framgår av bankofullmäktiges yttrande i ärendet ha fullmäktige
frågan angående valutakontorets ställning i administrativt avseende
under utredning. Styrelsen — som icke är beredd att i nu förevarande sammanhang
taga ståndpunkt till härmed sammanhängande frågor — vill nu
endast uttala, att det av motionärerna väckta spörsmålet angående ökad kontroll
över valutaregleringens handhavande torde böra anstå i avvaktan på
resultatet av sagda utredning.

Mot styrelsens beslut reserverade sig herr Lange, som ansåg, att formuleringen
av närmast föregående stycke borde haft följande lydelse:

Enligt vad som framgår av bankofullmäktiges yttrande i ärendet ha fullmäktige
frågan angående valutakontorets ställning i administrativt avseende

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

7

under utredning. Skall valutaregleringen fungera tillfredsställande är det
nödvändigt att den möts av förståelse från näringslivets sida. För att öka betingelsen
härför bör man enligt styrelsens för valutakontoret uppfattning
kunna såsom motionärerna ifrågasatt överväga en ordning för handläggandet
av valutaärendena, som skulle möjliggöra en kontroll och granskning av
riksdagens bankoutskott. Styrelsen förutsätter, att detta spörsmål får upptas
till prövning sedan fullmäktiges utredning rörande valutakontorets administrativa
ställning slutförts.

Kommerskollegium anför, att kollegium icke funnit, att bärande skäl förebragts
för den i motionen framförda tanken att valutamyndigheternas verksamhet
skulle ställas under bankoutskottets övervakning.

I anledning av vad i motionerna uttalas rörande kontrollen över valutaregleringens
handhavande framhåller Stockholm handelskammare, att det väl
med visst fog kan göras gällande, att de nuvarande kontrollmöjligheterna
knappast är tillfredsställande. Handelskammaren vill emellertid betona, att
det synes vara förenat med stora fördelar, att valutakontoret står under ledning
av en särskild för ändamålet förordnad styrelse, i vilken ingår representanter
för det allmänna och näringslivet, och vill framhålla angelägenheten
av att denna anordning bibehålies oförändrad. Såvitt handelskammaren kan
bedöma, skulle knappast några nämnvärda fördelar stå att vinna, om riksdagens
bankoutskott finge möjlighet till en granskning av valutamyndigheternas
verksamhet i efterhand, och handelskammaren vill därför avstyrka,
att i motionerna ifrågasatt förändring vidtages i fråga om kontrollen över
valutaregleringens handhavande.

Även handelskammaren i Göteborg och Svenska bankföreningen har avstyrkt
motionen i denna de]. Kooperativa förbundet samt Sveriges allmänna
exportförening och Sveriges industriförbund ävensom handelskammaren i
Malmö har i remissyttranden framfört olika skäl som talar mot den förändring
i fråga om kontrollen som ifrågasatts i motionen.

Utskottet. I Kungl. Maj:ls förevarande proposition föreslås en förlängning
för tiden 1 juli 1954 till och med den 30 juni 1955 av valutalagen. Utskottet
har icke någon erinran häremot och tillstyrker alltså bifall till propositionen.

Utskottet har ansett sig i anslutning till handläggningen av den föreliggande
propositionen böra upptaga de likalydande motionerna 1:340 och
11:288. I vad motionerna avser riktlinjerna för den ekonomiska politiken
torde motionerna emellertid få anses besvarade genom vad utskottet anfört
i utlåtande nr 27.

Motionärerna har uttalat sig för alt målmedvetna ansträngningar göres
för att få till stånd inskränkningar och förenklingar i valutaregleringen. 1
anledning härav har valutakontorets styrelse förklarat sig självfallet ha
uppmärksamheten riktad på önskvärdheten alt genomföra de lättnader i valutaregleringen
som motiveras av ett förbättrat betalningsläge i förhållande
lill utlandet, såväl vad gäller det sakliga syftet med olika valutabestämmel -

8

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

ser som det tekniska handhavandet av regleringen. Utskottet uttalar sin
tillfredsställelse över vad valutakontorets styrelse sålunda anfört.

I motionerna beröres vidare möjligheterna att genomföra uppmjukningar
i hembudsskyldigheten och att underlätta transito- och frilagerhandel. I
vissa remissyttranden har dessutom framförts förslag om att de för bankerna
gällande bestämmelser om multilaterala terminsaffärer samt om rätt att
göra kortfristiga placeringar i utländska obligationer bör uppmjukas. Likaså
har ifrågasatts en uppmjukning av reglerna om rätt för utlänningar att investera
kapital i Sverige och till landet införa svenska sedlar och mynt.
Det har vidare framförts förslag, att affärsbankerna borde i något ökad omfattning
få på sig överlåten prövningen av valutatillstånd. Slutligen har
förenklingar i administrativt hänseende ansetts vara möjliga, "vilket närmare
skulle framgå efter en översyn av valutakontorets cirkulär; bl. a.
skulle redovisnings- och granskningförfarandet kunna förenklas.

Vad angår frågan om den s. k. hembudsskyldigheten vill utskottet fästa
uppmärksamheten på att hembudsskyldighet i praktiken föreligger endast
beträffande s. k. hårdvalutor. Möjligheterna att uppmjuka eller helt avskaffa
hembudsskyldigheten beträffande dylika valutor kan ej f. n. överblickas.
Valutakontorets styrelse har i sammanhanget framhållit, att Sverige i flera
avseenden är bundet av internationella betalningsavtal, när det gäller rätt
för exportör att mer eller mindre fritt förfoga över en del till honom inflytande
likvider i sådan utländsk valuta varå knapphet råder. Beträffande
förslaget i fråga om transitoaffärer vill utskottet erinra om att valutakonlorets
styrelse förklarat att kontoret funnit det angeläget att främja och
underlätta dessa, även om från svensk sida bedriven transitohandel varken
nu eller tidigare synes ha spelat någon mera betydande roll. Övriga under
remissbehandlingen framförda och ovan delvis redovisade förslag till lättnader
— inbegripet frågan om förenkling av cirkulär och andra administrativa
föreskrifter beträffande valutaregleringen — är delvis av den karaktären,
att de berör kontraktsförhållanden mellan riksbanken och bankerna
som valutabanker, varför det närmast torde få anses ankomma på valutakontorets
styrelse att taga ställning därtill. Utskottet förutsätter, att valutakontorets
styrelse fortlöpande ägnar dessa frågor uppmärksamhet.

Beträffande slutligen den i motionerna berörda frågan om kontrollen över
valutaregleringens handhavande vill utskottet avvakta de överväganden angående
handläggningen av valutaärenden vilka kommer att företagas inom
riksbanken, innan olika ändringsförslag prövas. Även om dessa överväganden
skulle — såsom bankofullmäktige anför — leda till att riksbanken övertager
ansvaret för valutaregleringen, synes det utskottet värdefullt att representanter
för näringslivet i någon form gives tillfälle att medverka. Det
får förutsättas att vid övervägandena inom riksbanken dessa synpunkter
diskuteras i vederbörlig ordning tillika med de övriga alternativ som kan
ifrågakomma.

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

9

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må 1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition; 2) anse de likalydande motionerna I: 340 och
II: 288 besvarade genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 6 maj 1954.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, De Geer, Boo, Wehtje
och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson i
Landskrona, Sköldin, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar, Nygren
och Jönsson i Rossbol.

Reservation

av herrar Ewerlöf, De Geer, Wehtje, Schmidt, Gustafson i Göteborg och Nygren,
vilka anse att utskottets utlåtande borde ha följande lydelse:

Utskottet. I Kungl. Maj:ts förevarande proposition föreslås en förlängning
för tiden 1 juli 1954 till och med den 30 juni 1955 av valutalagen. Utskottet
har icke någon erinran häremot och tillstyrker alltså bifall till propositionen.

Utskottet har ansett sig i anslutning till handläggningen av den föreliggande
propositionen böra upptaga de likalydande motionerna 1:340 och
II: 288. I vad motionerna avser riktlinjerna för den ekonomiska politiken
torde motionerna emellertid få anses besvarade genom vad utskottet anfört
i utlåtande nr 27.

Motionärerna har uttalat sig för att målmedvetna ansträngningar göres
för att få till stånd lättnader och förenklingar i valutaregleringen. Utskottet
erinrar i anslutning till motionerna om vad som bland annat i årets finansplan
anförts om fördelarna även ur svensk synpunkt av fritt växlingsbara
valutor, understryker vikten av att den ekonomiska politiken planeras
och bedrives så, att vårt land icke löper risk att förlora sina möjligheter
att följa med i den internationella utvecklingen mot friare valutaförhållanden
och förutsätter att de valutavårdande myndigheterna även på kort sikt
har sin uppmärksamhet riktad på nödvändigheten att genomföra sådana

2 liihnng till riksdagens protokoll 1951. Sxttnil. ,Vr 28.

10

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

lättnader i valutarestriktionerna som kan vidtagas utan särskilda risker
för det omedelbara valutaläget.

I motionerna riktas uppmärksamheten på möjligheterna att genomföra
uppmjukningar i hembudsskyldigheten och att underlätta transito- och
frilagerhandel. I remissyttrandena har dessutom framförts förslag om att
de för bankerna gällande bestämmelserna om multilaterala terminsaffärer
samt om rätt att göra kortfristiga placeringar i utländska obligationer bör
uppmjukas. Likaså har en uppmjukning ifrågasatts beträffande reglerna
om rätt för utlänningar att investera kapital i Sverige och till landet införa
svenska sedlar och mynt. Det har vidare framförts det förslaget, att affärsbankerna
borde i något ökad omfattning få på sig överlåten prövningen av
valutatillstånd. Slutligen har förenklingar i administrativt hänseende ansetts
vara möjliga, vilket närmare skulle framgå efter en översyn av valutakontorets
cirkulär; bl. a. har redovisnings- och granskningsförfarandet
ansetts kunna förenklas.

Vad särskilt angår frågan om den s. k. hembudsskyldigheten vill utskottet
fästa uppmärksamheten på att sådan i praktiken föreligger endast beträffande
s. k. hårdvalutor. Utskottet anser att hembudsskyldighetens betydelse
ur valutasynpunkt icke bör överskattas. Även om denna skyldighet
icke nu helt skulle kunna avskaffas, bör de begränsningar i densamma,
som kan genomföras utan mera påtagliga risker för den svenska valutan
emellertid vidtagas. Beträffande förslaget i fråga om transitoaffärer vill
utskottet erinra om att valutakontorets styrelse förklarat att kontoret funnit
det angeläget att främja och underlätta dessa. Tidigare har från svensk
sida bedriven transitohandel icke spelat någon mera betydande roll. Under
senare ar har emellertid i vissa europeiska länder detta slags transaktioner
blivit allt allmännare. Eftersom de uppenbart medför ej obetydliga valutainkomster,
har de på olika sätt underlättats. Utskottet förordar att de valutavårdande
myndigheterna vidtager de åtgärder som kan befinnas möjliga
för att underlätta transitoaffärer från svensk sida. Även övriga under
remissbehandlingen framförda och ovan delvis redovisade förslag till lättnader
synes enligt utskottet förtjäna att ingående prövas av valutakontorets
styrelse. Utskottet har funnit det särskilt påkallat att understryka
vikten av att valutaregleringen så länge den är behövlig skötes efter i möjligaste
mån affärsmässiga grunder. Valutakontorets cirkulär och övriga
föreskrifter beträffande valutaregleringen bör snarast överses i syfte att
åstadkomma all möjlig förenkling.

Beträffande slutligen den i motionerna berörda frågan om kontrollen
över valutaregleringens handhavande vill utskottet innan olika ändringsförslag
prövas avvakta de överväganden angående handläggningen av valutaärendena
som kommer att företagas inom riksbanken. Utskottet anser
sig i anledning av vad som uttalats av remissinstanserna böra framhålla,
att även i fortsättningen de fördelar bör tillvaratagas som är förenade med
att valutaregleringen handhaves av en särskild styrelse, i vilken ingår representanter
utsedda ur näringslivets led.

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

11

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må 1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition; 2) i anledning av de likalydande motionerna
1:340 och 11:288 i skrivelse till Kungl. Maj:t omförmäla
vad utskottet ovan anfört.

547468. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag