Bankoutskottets utlåtande nr 27.

1

27.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av i § lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående liberalisering
av den ekonomiska politiken.

I en den 12 mars 1954 dagtecknad proposition, nr 164, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering in. in.

Berörda lagförslag är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet

av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 3 juni 1949 angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, vilken jämlikt lag den 5 juni 1953 (nr 307) gäller
till och med den den 30 juni 1954, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1955.

I Bihang till riksdagens protokoll 1954. 8 samt. AV 27.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

1 §•

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter hörande av bank- och fondinspektionen, förordna

a) att kassaresterv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den
22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande
kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel, högst femtio procent,
av bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser och skulder
på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa---eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b)---tre månader.

Oavsett vad---— bestämda beloppet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1953 med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning, vilken gäller till och med den
30 juni 1954, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering
m. m., vilken jämlikt lag den 5 juni 1953 (nr 302) gäller till och med den
30 juni 1954, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sex
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 516 av fru Gärde Widemar m. fl., nr 517 av herrar Björnberg och
Vetander och nr 518 likaledes av herrar Björnberg och Velander samt inom
andra kammaren nr 652 av herr Widén m. fl. (likalydande med 1:516),
nr 653 av herrar Edström och Hjalmarson (likalydande med 1:517) samt

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

3

nr 654 likaledes av herrar Edström och Iijalmarson (likalydande med I:
518) samt två likalydande motioner om utredning rörande dels förutsättningarna
för en liberalisering av den ekonomiska politiken, dels åtgärder
för uppmuntran av det enskilda sparandet, väckta inom första kammaren
under nr 115 av herr Lindblom m. fl. och inom andra kammaren under nr
146 av herr Ohlin m. fl. I motionerna I: 516 och II: 652 hemställes dels att
relationstalet mellan banks kassareserv och förbindelser med ändring av
propositionens förslag fastställes till 35, dels att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om förlängning av ränteregleringslagen; i motionerna
1:517 och 11:653 att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, och i motionerna 1:518 och 11:654 att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. in.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framförda yrkandena hänvisas
till motionerna I: 652, II: 517, II: 518 och II: 146.

I skrivelse den 14 januari 1954 bär fullmäktige i riksbanken hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen dels att lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd giltighet
till och med den 30 juni 1955 med den ändrade lydelse av 1 § första
stycket a) i lagen att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten
lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags
inneliggande kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel, högst
femtio procent, av bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser
och skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning, dels ock att
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m. måtte erhålla
förlängd giltighet till och med den 30 juni 1955. Bankofullmäktige har därjämte
förklarat sig icke ha något att erinra mot att lagen den 5 juni 1953
(nr 308) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning
erhölle förlängd giltighet.

Över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, Svenska bankföreningen
samt Sparbankernas bankaktiebolag.

Beträffande innehållet i bankofullmäktiges skrivelse och remissyttrandena
får utskottet hänvisa till propositionen.

Departementschefen har beträffande de föreslagna ändringarna i 1949 års
lag om bankaktiebolags kassareserv anfört följande.

»Bland de i ärendet hörda remissinstanserna torde i princip råda enighet
därom, att det åt Konungen lämnade bemyndigandet att meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv fortfarande bör bibehållas.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

Även enligt min uppfattning är det erforderligt att i beredskapssyfte äga
tillgång till ifrågavarande kassareservlagstiftning. I enlighet härmed biträder
jag förslaget, att 1949 års lag förlänas fortsatt giltighet under ytterligare
ett år eller alltså till och med den 30 juni 1955.

Vad härefter angår den ifrågasatta ändringen av maximitalet för kassareservkvoten
från 25 till 50 procent har bankofullmäktiges förslag i denna del
tillstyrkts av samtliga remissinstanser utom bankföreningen, som ansett att
en begränsning av likviditeten främst bör ske genom operationer i öppna
marknaden. Jag kan icke dela de av bankföreningen anförda synpunkterna
i denna fråga. De metoder som föreningen rekommenderar för att åstadkomma
en kreditåtstramning innebär nämligen i själva verket ingenting
annat än att omfattningen av kreditgivningen skall regleras i huvudsak med
räntan, d. v. s. i det avsedda fallet genom en allmän räntestegring. Med hänsyn
till den kostnadsuppdrivande verkan som en räntehöjning skulle medföra
kan man enligt min uppfattning i nuvarande läge icke acceptera bankföreningens
alternativ. Det lär inte heller kunna bestridas att en skärpning
av kassareservbestämmelserna för bankerna kommer att framtvinga en inlösning
av bankkrediterna i viss omfattning och därigenom även medföra eu
begränsning av kreditvolymen. I ett läge, då möjligheterna att erhålla nya
banklån begränsas, torde man även kunna räkna med en strävan från företagens
och allmänhetens sida att stärka den egna likviditeten. Med hänsyn
härtill och på de skäl i övrigt, som bankofullmäktige anfört, tillstyrker jag
fullmäktiges förslag i nu förevarande del.

Med hänsyn till den föreliggande lagstiftningens provisoriska natur torde
frågan om andra ändringar i 1949 års lag icke böra upptagas till prövning
i detta sammanhang.»

Beträffande bankofullmäktiges hemställan om förlängd giltighetstid för
ränteregleringslagen har departementschefen anfört följande.

»Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30 juni 1954. I sin tidigare
omnämnda framställning har fullmäktige i riksbanken hemställt,
att lagen måtte ges förlängd giltighet, förslagsvis för tiden till och med den
30 juni 1955. Fullmäktige har som skäl härför anfört, att lagen borde bibehållas
i beredskapssyfte.

I finansplanen till årets statsverksproposition framhöll jag, att konjunkturbilden
ej gåve anledning till en allmän omprövning av principerna för
den fortsatta ekonomiska politiken, vare sig i fråga om mål eller medel.
Beträffande medlen för den ekonomiska politiken yttrade jag att dessa finge
liksom under det senaste året huvudsakligen utgöras av allmänt verkande
åtgärder framför allt på det finanspolitiska och kreditpolitiska planet, vid
behov kompletterade med direkta kontroller på speciella punkter. Med nuvarande
konjunkturutsikter kunde den ekonomiska politiken för år 1954
tillsvidare även i detalj uppläggningen fullföljas enligt de linjer som utvecklingen
under det gångna året utkristalliserat. Jag betonade vidare, att behovet
av en dämpning av expansionen i samhällsekonomien enligt min mening

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

5

ännu förelåge, och jag kunde icke förorda att statsmakterna utan vidare
avhände sig de medel som härvid erfordrades. En restriktiv politik vore sålunda
fortfarande nödvändig.

I enlighet med dessa uttalanden om behovet av en fortsatt beredskap på
det ekonomiska området tillstyrker jag att ränteregleringslagen ges förlängd
giltighet under ytterligare ett år eller sålunda till utgången av juni
månad 1955.»

Vad slutligen angår förlängningen av den provisoriska lagen 1953 angående
bankaktiebolags inlåning, anför departementschefen följande.

»I avvaktan på den definitiva reglering av bankernas inlåningsrätt, som
är avsedd att komma till stånd genom en ny banklag, torde giltighetstiden
för 1953 års provisoriska lag i fråga om bankaktiebolags inlåning böra utsträckas
för tiden efter den 30 juni i år. Jag föreslår därför, att förslag
förelägges riksdagen om fortsatt giltighet av nämnda lag under ytterligare
ett år eller sålunda för tiden den 1 juli 1954—den 30 juni 1955.»

Förslagen till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag
samt till lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 380) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning har icke föranlett
någon erinran från lagrådet. Beträffande förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
in. m. har lagrådet yttrat följande.

I utlåtande den 31 mars 1953 över ett då föreliggande lagförslag, avseende
förlängning av ränteregleringslagens giltighetstid fram till den 1 juli
1954, avstyrkte lagrådet på anförda skäl förslaget. Lagrådet har icke funnit
anledning att frångå den uppfattning som lagrådet då lät komma till synes
och avstyrker förty jämväl det nu remitterade förslaget om ytterligare förlängning
av ränteregleringslagen.

I anledning av lagrådets yttrande anförde departementschefen följande.

Med åberopande av att lagrådet förra året avstyrkte ett då föreliggande
lagförslag, avseende förlängning av ränteregleringslagens giltighetstid fram
till den 1 juli 1954, har lagrådet avstyrkt jämväl det nu remitterade förslaget
om ytterligare förlängning av ränteregleringslagen. Då några nya synpunkter
sålunda icke framförts, inskränker jag mig till att hänvisa till vad
jag anförde vid min anmälan av ärendet den 19 februari i år. Jag vidhåller
min där uttalade uppfattning, att denna lagstiftning bör bibehållas i beredskapssyfte.

Utskottet. I lvungl. Maj :ts förevarandc proposition föreslås förlängning
t. o. in. den 30 juni 1955 av gällande beredskapslagstiftning rörande dels
bankaktiebolags kassareserv, dels ock räntereglering. I samband härmed
föreslås också eu höjning av maximitalet för kassareservkvoten från 25 till
50 procent. Även lagen med särskilda bestämmelser angående bankaktie -

6

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

bolags inlåning föreslås förlängd. I anslutning till handläggningen av den
föreliggande propositionen och de i ämnet väckta motionerna samt de likalydande
motionerna I: 115 och II: 146 har utskottet ansett sig böra upptaga
frågan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Den internationella ekonomiska utvecklingen under de senaste månaderna
sammanfaller i stort med den konjunkturbild som utgjorde bakgrunden
till bedömningen i årets nationalbudget av konjunkturutsikterna för
Sverige under innevarande år. Speciellt intresse har utvecklingen av den
amerikanska ekonomien tilldragit sig. Industriproduktionen i Förenta staterna
har fortsatt att sjunka och låg i mars 9 procent under nivån samma
månad föregående år. Parallellt härmed har skett en minskning i sysselsättningen,
och i mars redovisades 3,7 miljoner arbetslösa eller dubbelt så
stor arbetslöshet som året förut. Å andra sidan har denna nedgång inte visat
tendenser att utlösa några kedjereaktioner via sänkta priser, sänkt konsumtion
o. s. v. Kursutvecklingen på fondbörsen har efter en nedgång i
höstas visat en uppåtgående tendens. Även importen bär hållit sig relativt
väl uppe. I motsats till förhållandena 1948—1949 har avmattningen i den
amerikanska konjunkturen heller inte medfört något prisfall på råvarumarknaderna.
Tvärtom har råvarupriserna sedan tredje kvartalet i fjol
visat en uppåtgående tendens. Att denna spridningseffekt denna gång uteblivit
kan i viss utsträckning tillskrivas amerikanska stödåtgärder. Det
amerikanska konjunkturläget bedömes i allmänhet med tillförsikt, och vissa
tecken synes för närvarande tyda på att avmattningen skulle ha avsaktat.
Även om situationen i dag sålunda ger stöd för den uppfattningen, att avmattningen
i Förenta staterna kommer att bli varken djupgående eller varaktig,
kan naturligtvis riskerna för en allvarligare utveckling inte uteslutas.
Möjligheten av att utvecklingen i USA i stället går i den andra riktningen
och ger näring till förstärkta högkonjunkturtendenser kan ej heller
utelämnas i den allmänna bilden av läget. Oavsett hur man på något längre
sikt betraktar de amerikanska konjunkturerna, synes dock för närvarande
någon påfrestning på Västeuropas dollar- och guldreserver inte vara att
vänta. Det har redan nämnts, att råvarupriserna varit stigande under det
senaste halvåret. Även om denna utveckling skulle brytas, föreligger dock
på kort sikt icke någon risk för minskning i Västeuropas export till råvaruproducerande
länder med hänsyn till att inkomstminskningar för dessa
länder förhållandevis långsamt leder till en begränsning av deras import.
Vad beträffar Förenta staternas egen import har denna hittills hållit sig
uppe, och dessutom — vilket är väsentligare —har Förenta staterna så stora
fördragsmässigt bundna utgifter för rustningsändamål i Europa, att den
förbättring i dollarbalansen, som ägde rum under fjolåret, kan antas fortsätta
under den närmaste framtiden.

I motsats till Förenta staterna har Västeuropa under det senaste halvåret
kunnat uppvisa en ökad ekonomisk aktivitet. Störst har ökningen varit i
Västtyskland, Storbritannien och Nederländerna, men expansionen har spritt
sig till alla länder. Även Frankrike och Belgien redovisar sålunda ökad
industriproduktion under de första månaderna i år. Återhämtningen i de

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

7

västeuropeiska industriländerna efter stagnationen under 1952 började i
textilindustrien och andra konsumtionsvaruindustrier, men på senare tid
synes även verkstadsindustrien, som under 1953 på flera håll visade tecken
på en uppbromsning, befinna sig i en viss expansion. Bland de faktorer som
drivit fram denna återhämtning kan nämnas ökad export, ökat bostadsbyggande,
stegring i den privata konsumtionen och mot slutet av året en
till följd härav ökad investeringsverksamhet, vilken även stimulerats av
penning- och finanspolitiska åtgärder.

Utvecklingen i Sverige följer ganska nära de allmänna tendenserna i
Västeuropa. Den ökning av aktiviteten, som även i Sverige gjorde sig gällande
under senare delen av fjolåret, har fortsatt under innevarande år.
Industriförbundets produktionsindex ligger sålunda under månaderna december
1953—februari 1954 4 procent över nivån samma period föregående
år.

Den totala produktionsökning på 3 1/2 procent som förutsågs i nationalbudgeten
för år 1954, förefaller med hänsyn till produktionsutvecklingen
inom industrien och till nya beräkningar för jord- och skogsbruket snarast
ligga något i underkant. En ökning av investeringsviljan synes ha inträtt
att döma efter industriens ansökningar om byggnadstillstånd, vilka under
december 1953—februari 1954 uppgick till 122 miljoner kronor mot 37 miljoner
samma månader ett år tidigare. Likaså tyder ökningen i verkstadsindustriens
produktion och av maskinimporten på en stegrad investeringsaktivitet.

På arbetsmarknaden har inga större förändringar inträffat. Den säsongmässiga
arbetslösheten i byggnadsfacken har varit större än i fjol genom
de tillfälliga driftsavbrott som uppstått till följd av den ihållande kölden.
En ökad efterfrågan på arbetskraft förefinnes från industriens sida, och
sysselsättningen inom industrien befinner sig nu efter nedgången under
fjolåret ånyo i stigande.

Den stabilitet i priserna som karakteriserade fjolåret har i stort sett fortsatt
under årets första månader. Partiprisindex låg sålunda i mars kvar på
samma nivå som under senare delen av 1953, medan levnadskostnaderna
undergick en obetydlig höjning — mindre än en procent — främst till följd
av höjda kaffepriser. En mindre nedgång har ägt rum i exportprisindex (1
procent), medan importpriserna däremot uppvisar en stegring på ca 4 procent
från december 1953 till och med mars i år.

Vad vidare utrikeshandeln beträffar har importöverskottet under första
kvartalet uppgått till 476 miljoner kronor mot 365 miljoner under samma
kvartal i fjol. Varusammansättningen visar en väsentlig ökning i importen
av livsmedel, tackjärn och oädla metaller samt framför allt bilar, medan
importen av bränslen och drivmedel samt textilråvaror minskat. På exportsidan
åter ligger massa och papper över fjolårets nivå, vilket även gäller
fartyg och spannmål. Däremot har exporten av järn och stål gått betydligt
sämre.

En säsongmässig minskning av valutareserven har ägt rum under årets
första kvartal med 222 miljoner kronor mot 76 miljoner kronor under sam -

8

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

111a tid 1953. Trots att sålunda den totala valutareserven minskat, har riksbankens
innehav av guld och dollar utom EPU-överenskommelsen stigit
med 79 miljoner kronor. Under april har riksbankens valutareserv stigit
med 29 miljoner kronor. Nedgången i riksbankens valutainnehav utgör under
de fyra första månaderna sammanlagt 137 miljoner kronor mot 149
under samma tid i fjol. En prognos för utrikeshandeln, baserad på läget i
mars i år, tyder på att valutareserven vid årets slut kommer att vara av
ungefär samma storlek som vid utgången av år 1953.

Utvecklingen på penningmarknaden har under första kvartalet präglats
å ena sidan av en säsongmässig återströmning av medel till bankerna och
å andra sidan ett likaledes säsongmässigt inkomstöverskott för staten, vilket
medfört en minskning av statsskulden. Inlåningen i affärsbankerna har
stigit med 429 miljoner kronor, varav 79 miljoner kronor på sparkasseräkning,
mot 204 respektive 96 miljoner kronor samma tid 1953. Samtidigt
har en ökning av utlåningen ägt rum, vilken uppgår till 530 miljoner kronor.
Denna ökning är ca 300 miljoner kronor större än första kvartalet i
fjol. Till en del förklaras den större ökningen av stegringen i bankernas
byggnadskreditivgivning, som stigit med 98 miljoner kronor, medan den förra
året var oförändrad under samma period. En del av utlåningsökningen
måste vidare antagas ha gått till finansiering av den ökade importen. Det
är dock inte möjligt att på nuvarande tidpunkt närmare analysera innebörden
av utlaningsökningen och avgöra, i vilken grad den är symtom på
ökad aktivitet inom näringslivet.

En betydande långfristig statlig upplåning har förekommit under årets
första månader. Den 10 februari emitterades ett 19-årigt 3 1/2-procentigt
obligationslån på 200 miljoner kronor, vilket omedelbart fulltecknades, och
vidare den 22 februari ett premielån på 150 miljoner kronor, vilket på kort
tid slutsåldes. Därutöver emitterades två korta obligationslån, vilka huvudsakligen
såldes till affärsbankerna. Det livliga placeringsintresset, vilket
även gällt kraftverkslån, hypoteksobligationer och kommunal upplåning
mot 3,6 procents reverser, tyder på att en räntesänkning icke ansetts utesluten.
En del av den ökade bankutlåningen synes också ha gått till försäkringsbolagen,
som förplacerat i det statliga obligationslånet. Likviden för
lånen har använts till inlösen av förfallande skattkammarväxlar och obligationer
— bl. a. av decemberlånet i riksbanken på 400 miljoner — och netto
minskade därmed statsskulden under första kvartalet med 149 miljoner
kronor.

Inlåningen i sparbanker och postsparbanken har under första kvartalet
legat lelativt högt. ökningen i insättarbehållningen för dessa institut har
varit av ungefär samma storlek som tidigare och uppgått till 465 miljoner
kronor mot 488 miljoner i fjol, vilket får betraktas mot bakgrunden av försäljningen
av premielånet och de ökade bilinköpen under samma period.

Den statliga upplåningen under innevarande år väntas — under bibehållen
konjunktur — bli lägre än under föregående år. Enligt beräkningar i
årets slutregleringsproposition uppskattas statens kassamässiga lånebehov

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

9

under budgetåret 1954/55 till 1 690 miljoner kronor mot 2 106 miljoner
kronor under nu löpande budgetår. Eftersom möjligheterna till en placering
av statliga lån på den långa marknaden är gynnsammare än i fjol, bl. a.
till följd av minskade kommunala lånebehov, och det totala upplåningsbehovet
samtidigt är lägre, kan den statliga upplåningen i affärsbankerna
väntas bli mindre omfattande innevarande år än under 1953.

Utvecklingen på kreditmarknaden under 1953 medförde en betydande
höjning av affärsbankernas likviditet. Bankernas likvida tillgångar (kassa,
riksbanksgiro, skattkammarväxlar och obligationer) uppgick i december
1953 till 28,9 procent av bankernas skulder (utom eget kapital och vinstmedel),
mot 21,4 procent i december 1952 och 15,3 procent i december 1950.

I mars 1954 uppgick den på detta sätt beräknade likviditetskvoten till 28,1
procent. Det bör uppmärksammas, att de sålunda beräknade likviditetskvoterna
icke är definierade på samma sätt som i kassareservlagen eller den
tidigare överenskommelsen mellan riksbanken och affärsbankerna.

Det ekonomiska läget tyder på samhällsekonomisk balans under 1954.
En eventuell rubbning av denna balans torde med hänsyn till föreliggande
tendenser, bl. a. symtomen på ökad aktivitet inom näringslivet, på kort sikt
snarare kunna utlösas av expansiva än av depressiva faktorer, även om
riskerna för en utveckling i motsatt riktning icke kan uteslutas i händelse
av en fortsatt starkare avmattning i Förenta staterna. Det är mot denna
bakgrund som de förslag i beredskapssyfte, vilka framlagts i proposition
nr 164, får ses. I det rådande konjunkturläget utgör kreditpolitiken ett
viktigt element i strävandena att vidmakthålla den samhällsekonomiska balansen.
Den föreslagna skärpningen av beredskapslagstiftningen om bankernas
kassareserver syftar till att möjliggöra en fortsättning av den kreditpolitik,
som förts under de senaste två åren. Denna baserades på de
överenskommelser som träffades mellan riksbanken och kreditinstituten
1952. Till följd av vissa kreditinstituts principiella betänkligheter mot att
deltaga i fortsatta avtal med riksbanken har överenskommelserna under
innevarande år ersatts med ett samarbete i friare former. Kreditinstituten
har sålunda förklarat sig ämna följa de riktlinjer för kreditpolitiken, som
angavs i de under fjolåret gällande överenskommelserna. Utskottet delar
den av departementschefen uttalade förhoppningen, att det skall visa sig
möjligt att även i fortsättningen bemästra de problem, som kan komma
att uppstå på kreditmarknaden, med de metoder som tidigare kommit till
användning. En förlängning av 1949 års lag om bankaktiebolags kassareserv
och 1951 års lag om räntereglering är dock med hänsyn till de risker, som
är förknippade med rådande ekonomiska läge, motiverad. Skulle den situationen
inträffa, att anlitande av lagstiftningen om bankernas kassareserv
finnes påkallad, bör lagstiftningen vara så utformad, att den i kraven på
banklikviditeten inte ger en mindre verkan än de tidigare gällande överenskommelserna.
Nu gällande relationstal fyller inte detta krav. Enligt de beräkningar,
som utförts av bankofullmäktige, ger en höjning till 50 procent
nödig rörelsefrihet och beredskap. Hänsyn måste nämligen tagas till att oli -

10

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

ka banker uppvisar ganska olika likviditetskvoter och att man vid ett ianspråktagande
av lagen inte omedelbart bör nödgas utnyttja den till dess
yttersta gräns ävensom till att en viss ökning av banklikviditeten utöver den
nu rådande inte är utesluten under hösten.

I de motioner, vari hemställts om avslag på Kungl. Maj :ts föreliggande
förslag och i motionerna I: 115 och II: 146, liksom av en del remissinstanser,
har uttalats alt kassareservbestämmelser med hänsyn till den höjda
likviditeten inom näringslivet skulle vara relativt verkningslösa, eftersom
dylika bestämmelser inte påverkar företagens möjlighet att disponera innestående
banktillgodohavanden. I detta sammanhang vill utskottet först erinra
om att det inlåningsöverskott, som uppstod i bankerna under 1953,
ingalunda är ett uttryck för enbart företagens inlåningsökningar. Största
inlåningsöverskottet — ungefär hälften av det totala överskottet — synes
enligt beräkningar som framlagts i konjunkturinstitutets vårrapport ha
härrört från kommunerna. Därtill kommer att den likviditetsökning, som
ägt rum inom näringslivet, är ojämnt fördelad mellan olika branscher och
mellan olika företag. Vid en skärpning av konjunkturerna är det ju inte
bara de likvida företagen som stimuleras till utgiftsökningar. Under sådana
omständigheter medför en höjning av kassareservkraven en uppbromsning av
en utgiftsexpansion som eljest skulle kunnat äga rum. En genom skärpta
kassareservbestämmelser åvägabragt minskning av utlåningen medför ju
också — som delvis var fallet under 1952 — på olika vägar en minskning
även av inlåningen. Slutligen vill utskottet erinra om att kassareservbestämmelserna
inte är avsedda att nödvändigtvis vara det enda antiinflationistiska
medlet utan i mån av behov får kompletteras med andra penningoch
finanspolitiska medel.

Samma skäl som ovan anförts för en förlängning av lagen om bankaktiebolags
kassareserv gäller även för en förlängning av ränteregleringslagen.
Utskottet tillstyrker därför bifall till propositionens förslag i denna punkt
men anser sig sakna anledning att i detta sammanhang upprepa den argumentering,
som utskottet vid flerfaldiga tillfällen fört i räntefrågan. Utskottet
hänvisar i stället till sitt utlåtande nr 36 vid 1951 års riksdag och
vill här endast understryka, att utvecklingen under 1952 och 1953 visat
möjligheten av en kreditbegränsande politik utan en allmän räntehöjning.

Vad slutligen beträffar förslaget om förlängd giltighet av 1953 års provisoriska
lag angående bankaktiebolags inlåning i avvaktan på den definitiva
reglering av bankernas inlåningsrätt, som kommer att ske genom en ny
banklag, har utskottet intet att erinra häremot och tillstyrker sålunda bifall
till propositionen även i denna punkt.

I de ovan berörda motionerna I: 115 och II: 146 framhålles önskvärdheten
av en ökad valutareserv och ett större enskilt sparande. I denna allmänna
målsättning är utskottet berett att till fullo instämma. Den svenska valutareserven
måste alltjämt anses otillräcklig även om en både kvantitativ och
kvalitativ förstärkning av densamma skett under de senaste åren. En ytter -

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

11

ligare ökning av valutareserven framstår som ett angeläget mål för den ekonomiska
politiken. Samma förhållande gäller emellertid för flertalet länder,
och en ökning av valutareserverna kan uppenbarligen inte ske samtidigt i
alla länder. De betalningsproblem, som uppstår i den internationella handeln,
kan därför endast lösas genom internationellt samarbete såsom under
de senaste åren skett genom Parisorganisationen och den europeiska betalningsunionen.
Vad Sverige kan göra för att lösa sina betalningsproblem
utöver en ökning av valutareserven består främst i ökad produktivitet och
stabilisering av prisnivån för att därmed stärka landets internationella konkurrensförmåga.
Beträffande de problem, som sammanhänger med valutaregleringen,
får utskottet hänvisa till sitt denna dag avlämnade utlåtande
nr 28.

Det torde vara uppenbart att flera av de problem, som mött den ekonomiska
politiken under efterkrigstiden, haft samband med att de stora
investeringsbehov, som förelegat på det ekonomiska livets olika områden,
icke motsvarats av en lika stark sparbenägenhet. Under de senaste åren har
visserligen sparandet varit jämförelsevis högt, men det har likväl inte varit
tillräckligt för att skapa en så kraftig ökning av investeringsutrymmet som
varit önskvärd med hänsyn till trycket från investeringssidan. Finansieringen
av mycket angelägna investeringar, främst bostadsbyggandet, har
sålunda mött svårigheter. Problemet gäller inte endast storleken av det
totala sparandet utan även sparandets sammansättning. En förskjutning i
den nuvarande fördelningen av sparandet pa olika kategorier i riktning
mot ökad andel för det personliga sparandet skulle underlätta den ekonomiska
politikens uppgift att bevara prisstabilitet och samhällsekonomisk
jämvikt. Uppslag till olika åtgärder som kan stimulera det personliga sparandet
är därför värda allt beaktande. Beträffande de uppslag till befordran
av sparandet som i motionerna I: 115 och II: 146 framförts, vill utskottet
emellertid erinra om att riksdagen under de senaste åren behandlat såväl frågan
om skattelättnader som värdefasta obligationer utan att anse möjligt att
praktiskt lösa därmed förknippade problem. Ett organiserat målsparande
kan utan tvivel vara värt statsmakternas stöd i den mån praktiskt genomförbara
förslag i detta hänseende kan framkomma. Det är måhända icke
uteslutet att åtgärder till uppmuntran av olika former liv målsparande kan
företagas i samband med bostadsanskaffningen. Till utskottets förfogande
har emellertid icke stått något material för bedömning av dessa komplicerade
problem, som intimt sammanhänger med det allmänna problemet om
full sysselsättning och stabilt penningvärde. Detta problem är föremål fölen
ingående teoretisk undersökning genom 1951 års penningvärdeutredning,
som beräknar att avsluta sitt arbete under innevarande år. Även om
det inte faller inom ramen för denna utredning att rekommendera olika
konkreta åtgärder, torde dess resultat dock böra avvaktas innan speciella
till detta sammanhang hörande spörsmål upptages till behandling.

Målsättningen för den ekonomiska politiken i vart land är alltjämt hög
och jämn sysselsättning och ett stabilt penningvärde. Utskottet är icke be -

12

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

rett anvisa någon generell lösning på alla de problem, som en dylik målsättning
aktualiserar. Den lämpliga avvägningen mellan olika finans- och
penningpolitiska medel samt kvantitativa regleringar av olika slag får bli
beroende av det aktuella läget. De direkta regleringar, som krävts för den
samhällsekonomiska balansens upprätthållande, har under senare år kunnat
avvecklas i betydande omfattning i takt med det ekonomiska lägets
förbättring. Med hänsyn till de risker, som det ekonomiska läget alltjämt
inrymmer för ett återuppflammande av inflationistiska tendenser, finner
utskottet det emellertid ur beredskapssynpunkt inte tillrådligt att nu avveckla
återstående regleringar.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

dels att riksdagen må 1) med avslag å motionerna I: 51&
och 11:652, 1:517 och 11:653 samt 1:518 och 11:654 bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 164; 2) i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet ovan
anfört i fråga om riktlinjerna för den ekonomiska politiken;

dels att de likalydande motionerna I: 115 och II: 146 icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1954.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från f ö r s t a kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, De Geer, Mogård,
Boo, Wehtje och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson i
Landskrona, Sköldin, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar, Nygren
och Jönsson i Rossbol.

Reservation

av herrar Ewerlöf, De Geer, Wehtje, Schmidt, Gustafson i Göteborg och Nygren,
vilka anse, att utskottets utlåtande borde ha följande lydelse:

Utskottet. I Kungl. Maj :ts förevarande proposition---den tidigare

överenskommelsen mellan riksbanken och affärsbankerna.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige hittills under år 1954 har i stort
sett motsvarat de antaganden soin låg till grund för den i årets statsverksproposition
redovisade nationalbudgetkalkylen och har därmed företett en

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

13

förhållandevis stabil bild utan markerade tendenser till förskjutningar i
pris- och lönenivån. I det nuvarande läget synes olika depressiva och expansiva
tendenser väga mot varandra, och all framtidsbedömning är därför
mycket vansklig. Det är icke uteslutet, att de expansiva tendenserna i
den svenska ekonomien kan komma att ta överhanden under den fortsatta
delen av året. Skulle en sådan eventualitet inträffa, kommer behovet av en
restriktiv ekonomisk politik att bli alltmera aktuellt. Man måste emellertid
konstatera, att den ekonomisk-politiska beredskapen mot förnyade störningar
i inflationistisk riktning i det nuvarande läget i många avseenden
är otillfredsställande.

Erfarenheterna från de gångna åren ger klart vid handen, att en restriktiv
ekonomisk politik måste bygga på olika medel för att få en tillräcklig
effekt i ett läge som präglas av inflationstendenser, och att det därvid är
särskilt angeläget, att en återhållande verkan vinnes såväl med finanspolitiska
som med penningpolitiska medel. Effekten av en aldrig så restriktiv
finanspolitik äventyras, om man icke har en verksam spärr mot en kreditexpansion,
som ställer ökad köpkraft till allmänhetens förfogande, och
likaså kan en kreditåtstramning inom den privata sektorn komma att äventyras
genom en statlig upplåning som sker i sådana former, att likviditeten i
samhällsekonomien ökas. Utvecklingen under 1953 är i detta hänseende belysande.
Den återhållsamhet i fråga om kreditinstitutens utlåningspolitik,
som med olika medel åstadkoms under 1952 och förra hälften av 1953, var
av avgörande betydelse för möjligheterna under denna period att stävja
inflationstendenserna i den svenska ekonomien. Möjligheterna att på denna
väg komma till rätta med nya tendenser till överexpansion, d. v. s. att få till
stånd en restriktiv kreditpolitik i framtiden, har emellertid efter hand försvagats
genom den kraftiga likviditetsökning som blivit följden av den omfattande
statliga upplåningen från bankerna, särskilt under senare hälften
av 1953.

Om förstärkta expansiva tendenser skulle komma att göra sig gällande
under resten av innevarande år, är det ett oeftergivligt krav, att man på det
finanspolitiska området får till stånd en effektiv åtstramning, i första hand
genom att den statliga upplåningspolitiken ges en sådan inriktning, att dess
likviditetsökande verkningar blir så begränsade som möjligt. Det är visserligen
sannolikt, att, såsom ovan framhållits, den statliga upplåningen i affärsbankerna
i år kan komma att bli mindre än under 1953, men riktpunkten
bör vara att, såvitt möjligt, undvika all ytterligare upplåning i affärsbankerna
och i stället koncentrera den nödvändiga statliga upplåningen på
kapitalmarknaden utanför affärsbanksväsendet. Vad man därvid i första
hand bör inrikta sig på är sådana former för den statliga upplåningen, atl
man i större utsträckning än tidigare kan nyttiggöra allmänhetens sparande
för statsfinansieringen. Den framgång som emissionen av det statliga
premielånet i februari visade sig bli, tyder på att här förelegat tidigare outnyttjade
möjligheter att genom mera populära emissioner suga upp en del
av allmänhetens sparande. Det placeringsintrcsse från privat håll som även

14

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

visats vissa andra låneemssioner med högre ränta än de för de statliga lånen
förekommande, visar också hän på möjligheterna att genom nya och
mera attraktiva lånetyper öka intresset för statliga lån hos privata placerare.

Om förstärkta expansiva tendenser skulle komma att göra sig gällande i
den svenska samhällsekonomien under resten av året, blir det också nödvändigt
att få till stånd en i verklig mening restriktiv penningpolitik. En
sådan måste bygga såväl på åtgärder för att förhindra en ansvällning av utlåningen
från kreditinstituten som på åtgärder för att neutralisera den överlikviditet
som f. n. karakteriserar den svenska samhällsekonomien. I det
förra hänseendet har en ram för en återhållsam kreditpolitik byggts upp genom
de överenskommelser mellan riksbanken och de olika kreditinstituten
som träffades i början av 1952 och som alltjämt är normerande för kreditinstitutens
utlåningspolitik under innevarande år, låt vara att de tidigare
gällande formella överenskommelserna nu på vissa punkter ersatts med ett
samarbete i friare former. Utskottet förutsätter, att det även i fortsättningen
skall visa sig möjligt att i den mån behov därav föreligger vinna kreditinstitutens
anslutning till en restriktiv kreditpolitik.

I syfte att vinna tillräckliga garantier för en sådan politik bör enligt departementschefens
förslag den nuvarande beredskapslagstiftningen angående
bankernas kassareserver ges förlängd giltighet. Utskottet har intet att
erinra häremot men finner icke tillräckliga skäl tala för departementschefens
förslag, att den högsta likviditetskvoten för bankernas kassareserver
höjes från nu gällande 25 procent till 50 procent. Redan förstnämnda relationstal,
likaväl som de likviditetskvoter som angivits i överenskommelserna
mellan riksbanken och affärsbankerna, representerar en efter de normala
förhållandena på den svenska kreditmarknaden mycket hög likviditet. En
så betydande höjning av dessa krav som till 50 procent skulle enligt utskottets
mening innebära en genomgripande förändring av det svenska bankväsendets
struktur, som på längre sikt skulle kunna menligt inverka på
inriktningen av dess kreditgivning. Affärsbankernas möjligheter att fylla
sin primära uppgift, nämligen att tillhandahålla näringslivet kredit, skulle
därigenom försvagas.

Vidare är det uppenbart, att en höjning av kassareservskvoterna icke skulle
kunna tillgodose det senare av de båda ovan angivna kraven på en restriktiv
penningpolitik, nämligen att neutralisera verkningarna av den betydande
överlikviditet som uppstått i samhällsekonomien till följd av den
statliga upplåningen i affärsbankerna. Endast en politik som även tillgodoser
detta syfte skulle kunna skapa betryggande garantier mot förstärkta inflationstendenser
i fortsättningen. I detta syfte är det angeläget, att riksbanken
genom s. k. operationer i öppna marknaden, d. v. s. genom utförsäljning
av obligationer ur sitt innehav, suger upp en del av marknadens
likviditet. Kommer emellertid en sådan politik till stånd, ökas möjligheterna
att göra kassareservsbestämmelserna fullt effektiva även inom den gräns
av 25 procent som nu anges i lagen.

En sådan likviditetsabsorberande politik från riksbankens sida är icke

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

15

möjlig vid ett bibehållande av nuvarande riktlinjer för räntepolitiken. Operationer
i öppna marknaden kan inte bli effektiva med mindre än att man
har en rörlig räntepolitik, som tillåter variationer i det allmänna ränteläget,
såväl uppåt som nedåt. Sannolikheten talar emellertid för — och detta bestyrkes
också av erfarenheter från utlandet under de senaste åren — att en
väl underbyggd rörlig räntepolitik icke skulle behöva kräva mycket stora
svängningar i ränteläget.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 164 har även föreslagits, att den s. k. ränteregleringslagen
skulle förlängas ytterligare ett år eller till och med den
30 juni 1955. Avslag på propositionen i denna del har yrkats i de likalydande
motionerna 1:516 av fru Gärde Widemar m. 11. och 11:652 av herr
Widén in. fl. samt i de likalydande motionerna 1: 518 av herrar Björnberg och
Velander och II: 564 av herrar Edström och Hjalmarson. Utskottet, som beaktat,
att lagrådet även nu avstyrkt förevarande lagstiftning, ansluter sig till
de i motionerna ställda avslagsyrkandena.

Vad beträffar förslaget om förlängd giltighet av 1953 års provisoriska lag
angående bankaktiebolags inlåning i avvaktan på den definitiva reglering
av bankernas inlåningsrätt, som kommer att ske genom en ny banklag, har
utskottet intet att erinra häremot och tillstyrker sålunda bifall till propositionen
i denna punkt.

I de likalydande motionerna I: 115 av herr Lindblom in. fl. och II: 146 av
herr Ohlin m. fl. skisseras allmänna riktlinjer för en liberalisering av den
ekonomiska politiken. I dessa motioner understrykes att ett centralt mål
för den ekonomiska politiken är, att en hög och jämn sysselsättning samt
ett stabilt penningvärde uppehälles. Den samhällsekonomiska jämvikten
bör eftersträvas med generella medel, som inte innebär detaljerade ingripanden
i det ekonomiska livet. Den ekonomiska politiken bör sträva att
komma bort från direkta regleringar såväl på varumarknaden som på kapitalmarknad
och valutamarknad och dessutom genom konkreta åtgärder
framkalla ett ökat intresse för enskilt sparande. Utskottet vill för sin del
helt instämma häri. Det är nämligen dess uppfattning, att en sådan politik
är den säkraste förutsättningen för icke endast förenandet av stabilt penningvärde
med full sysselsättning utan även för uppnåendet av största
möjliga produktion. Förberedande undersökningar har på detta område
påbörjats av den sedan 1951 pågående penningvärdeutredningen. Denna
sysslar emellertid endast med de huvudsakligen teoretiska förarbeten, som
är nödvändiga. Utredningsarbetet skall sedan fortsätta med de praktiska
och organisatoriska problemen. Utskottet vill starkt understryka att allteftersom
de teoretiska undersökningarna ger resultat, det fortsatta utredningsarbetet
upplages omedelbart och att därvid de ovan refererade och i
motionerna I: 115 och II: 146 framförda synpunkterna ägnas uppmärksamhet.

Utskottet understryker slutligen nödvändigheten av att den ekonomiska
politiken ges en sådan inriktning att landets valutareserv stärkcs och kvalitativt
förbättras. En tillräcklig valutareserv är en förutsättning för att den

16

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

höga och jämna sysselsättningen skall kunna bevaras även vid en konjunkluravmattning.
Den är av behovet påkallad för att inköp skall kunna göras
där detta är fördelaktigast samt dessutom ofrånkomlig för bevarandet av
vår internationella rörelsefrihet.

Utskottet åberopar det ovan anförda och hemställer,

att riksdagen i anledning av Kungi. Maj:ts proposition
nr 164 må

1) med bifall till motionerna 1:517 och 11:653 samt med
avslag å motionerna 1:516 och 11:652 i berörda delar för
sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1948 angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, vilken jämlikt lag
den 5 juni 1953 (nr 307) gäller till och med den 30 juni

1954, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni

1955.

2) med bifall till motionerna I: 518 och II: 654 samt I: 516
och II: 652 i berörda delar avslå förslaget till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. in.,

3) antaga det i propositionen framlagda förslaget till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning,

4) i anledning av motionerna I: 115 och II: 146 samt I: 517
och II: 653 i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.

547463. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag