Bankoutskottets utlåtande nr 26.

1

Nr 26.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning m. m.

I en den 19 februari 1954 dagtecknad proposition, nr 108, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli
1954 till och med den 30 juni 1955 vara fritagen från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill ger anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

F ö r slag
till
Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1954 till
och med den 30 juni 1955 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst femtusenfemhundra
miljoner kronor.

2 §•

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,
därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 8 sand. Nr 20.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

3 §•

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.

Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.

I skrivelse den 27 januari 1954 har utredningen om regleringen av riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att maximigränsen för
sedelomloppet för tiden från och med den 1 juli 1954 till och med den 30
juni 1955 måtte bestämmas till 5,5 miljarder kronor. Häröver har, efter remiss,
yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

I sin skrivelse har utredningen om regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt
på längre sikt framhållit att utredningen ännu ej vore i tillfälle att
framlägga förslag till definitiv lagstiftning i ämnet. Frågan om sedelutgivningsrätten
och vad därmed ägde samband hade nämligen visat sig kräva
omfattande utredningar och överväganden. Utredningsmännen avsåge emellertid
att senare under nu löpande år inkomma med slutliga förslag.

Utredningsmännen har erinrat om vad som anfördes i utredningsmännens
skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet den 20 februari
1952 med förslag till nu gällande provisoriska lagstiftning. I sagda
skrivelse uttalades bland annat följande.

En spärr för sedelutgivningen, liksom varje annan laglig begränsning avriksbankens
befogenheter, får en rimlig mening endast om den uppfattas
som ett bindande direktiv för bankens verksamhet under det kommande
året. Detta innebär, att de övriga direktiv, som riksdagen kan meddela för
riksbankens verksamhet, måste stå i överensstämmelse med lagstiftningen
om sedelutgivningsrätten. I annat fall blir sedelspärren en formalitet, som
inte ens i psykologiskt avseende fyller någon uppgift. Allmänhetens förtroende
för penningvärdet torde inte bli större, om man har spärregler, som
vid varje förekommande behov ändras, än om dylika regler helt saknas.

Riksbanken bör därför ej räkna med möjligheten att det en gång fastställda
maximibeloppet för sedelmängden kommer att höjas, så snart sedelomloppet
under budgetåret skulle visa en tendens att överskrida maximigränsen.
Riksbanken bör i stället, i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten
och övriga direktiv, i god tid inrikta sin politik så, att frågan om
en höjning av gränsen för sedelomloppet ej blir aktuell under året genom
sådana anspråk på sedelutgivningen, som ha sin grund i en försämring av
penningvärdet.

En sedelspärr får däremot icke utgöra en anledning för riksbanken åt!
underlåta att tillgodose de faktiska anspråk på sedlar, som göra sig gällande
vid varje tidpunkt. Det är i regel ej heller något skäl att motverka en
sådan förändring av betalnings- och kassahållningsvanorna, som utan att
vara av inflationistisk natur medför en ökning av det totala sedelbehovet.

Utredningsmännen har vidare erinrat om att de i sagda skrivelse intagit
vissa sifferuppgifter rörande sedelomloppet och sedelutgivningsrätten under
åren 1931—1951. Utredningsmännen har i nu förevarande samman -

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

3

hang inskränkt sig till att i sin skrivelse intaga i stort sett motsvarande
uppgifter för åren 1948—1953 (uppgifterna, som sammanställts i en i skrivelsen
intagen tabell, har såsom bilaga fogats vid propositionen).

Utredningsmännen har uttalat att beloppet utelöpande sedlar, såsom av
tabellen framginge, visade en betydligt lägre procentuell stegring under år
1953 än under åren 1951 och 1952. Från årets början och fram till mitten
av mars låg beloppet utelöpande sedlar ännu cirka 12 % över motsvarande
belopp 1952, men därefter sjönk ökningsprocenten i förhållande till föregående
år successivt fram till utgången av juli. Under årets sista fem månader
varierade den procentuella ökningen enligt riksbankens rapporter
mellan 4,5 och 5,7 %. Den obegagnade sedelutgivningsrätten uppgick den
23 december 1953 till 181 miljoner kronor, motsvarande cirka 3,7 % av beloppet
utelöpande sedlar vid nämnda tidpunkt.

Den marginal för ökning av sedelomloppet, som förelåge inom ramen för
det nu gällande maximibeloppet för sedelutgivningsrätten, finge enligt utredningsmännens
uppfattning bedömas såsom otillräcklig. Erfarenheten
från år 1953 gåve nämligen vid handen, att sedelomloppet växte något starkare
än den totala produktionen inom landet även vid i stort sett oförändrade
priser. Under sagda år steg nämligen inkomsterna för enskilda personer
med genomsnittligt drygt 3 % enligt riksräkenskapsverkets beräkningar,
medan som tidigare nämnts sedelomloppet mot årets slut låg omkring 5,5 %
högre än vid motsvarande tid år 1952. Enligt nationalbudgetdelegationens
beräkningar skulle man under år 1954 ha att räkna med en något större
ökning av den totala produktionen inom landet än under år 1953. Eftersom
hittills ingångna kollektivavtal gåve anledning förutsätta i stort sett oförändrad
lönenivå och några större förskjutningar i prisnivån icke heller syntes
vara att förutse, hade man mot bakgrund av erfarenheterna från 1953
anledning utgå från att sedelomloppet under innevarande år i allmänhet
komme att ligga 5 å 6 % högre än under år 1953. Ett maximum för sedelomloppet
av 5,2 miljarder kronor, vilket lämnade rum för en ökning av
detsamma med 5,7 % utöver det högsta beloppet utelöpande sedlar under
år 1953, borde därför med nu angivna utgångspunkter vara tillräckligt.

Utredningsmännen ansåge, att till sistnämnda belopp 5,2 miljarder kronor
borde läggas en viss reserv för att möta eventuella ökningar i sedelbehovet,
som sammanhängde med ändrade betalnings- och kassahållningsvanor
eller med sådan ökning av produktionen och omsättningen, som ej kunde
hänföras till en försämring av penningvärdet. Hur stor denna reserv
borde vara, vore en bedömningsfråga. Enligt utredningsmännens mening
borde ett belopp om 300 miljoner kronor ge möjlighet för riksbanken att
tillgodose de behov, som avsåges med denna reserv.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt utlåtande över utredningens skrivelse
uttalat, att fullmäktige icke ansåge sig nu böra upptaga någon principiell
diskussion rörande sedelutgivningsrätten utan finge detta ske vid
ställningstagandet till det slutliga förslaget i ärendet, som utredningsmän -

4

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

nen hade för avsikt att inkomma med senare i år. I avvaktan på nämnda
förslag hade fullmäktige intet att erinra mot det i skrivelsen framlagda förslaget.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som med tillfredsställelse erfarit att
kommittén avsåge att under innevarande år avgiva slutligt förslag beträffande
riksbankens sedelutgivningsrätt, har uttalat, att fullmäktige på av
kommittén anförda skäl icke funnit anledning till erinran mot kommitténs
ifrågavarande förslag. Mot fullmäktiges beslut har reservation anförts
av herr Birke.

Departementschefen. Enligt lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gäller — i stället för vad
i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter
i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebär att
riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp som numera, sedan bestämmelserna
ändrats under hösten 1953, uppgår till 5 100 miljoner kronor. 1952
års lag, som efter förlängning genom lagen den 5 juni 1953, nr 309, gäller
till utgången av juni 1954, tillkom som ett provisorium i avvaktan på att en
mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten på längre sikt kommer till
stånd som ett resultat av den pågående utredningen i ämnet.

Enligt vad utredningsmännen numera meddelat har de för avsikt att
senare under nu löpande år inkomma med slutliga förslag. Dessa förslag
kan emellertid icke förväntas föreligga i sådan tid, att förslag till definitiv
lagstiftning kan föreläggas innevarande års riksdag. Med hänsyn härtill
torde den provisoriska lagstiftningen i ämnet böra förlängas, lämpligen
under den tid utredningsmännen förordat, eller den 1 juli 1954—den 30
juni 1955.

Av vad utredningsmännen anfört får anses framgå att behov av en viss
utvidgning av sedelutgivningsrätten föreligger. Mot förslaget att höja beloppet
med 400 miljoner kronor har jag i likhet med fullmäktige i riksbanken
och i riksgäldskontoret icke någon erinran.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1
juli 1954—den 30 juni 1955 torde böra upptagas i en ny lag, vilken — med
den jämkning som föranledes av det nyss sagda — bör utformas i överensstämmelse
med 1952 års lag i ämnet.

Fråga om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att

inlösa sedlar med guld.

Genom kungörelsen den 5 juni 1953, nr 310, har riksbanken för tiden
till och med den 30 juni 1954 medgivits befrielse från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

5

I skrivelse den 14 januari 1954 har fullmäktige i riksbanken hemställt om
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. Fullmäktige har erinrat om att frågan om riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt vore föremål för utredning genom
särskilda utredningsmän. Då giltighetstiden för den provisoriska lagen om
riksbankens sedelutgivningsrätt utlöpte den 30 juni 1954, förutsatte fullmäktige
att utredningsmännen komme att föreslå regler för sedelutgivningsrätten
för tiden därefter. Oberoende av om förslaget komme att avse en ytterligare
förlängning av provisoriet eller en definitiv reglering, borde, så
länge stadgandet i § 72 regeringsformen om guldinlösningsskyldigheten kvarstode
i nuvarande lydelse, fortsatt befrielse från densamma medgivas, förslagsvis
för ytterligare ett år.

Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken
må för tiden från och med den 1 juli 1954 till och med den 30 juni 1955
vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att,
om förhållandena därtill ger anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.

Utskottet. I Kungl. Maj :ts förevarande proposition föreslås en förlängning
av den provisoriska lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning för
tiden 1 juli 1954—30 juni 1955. Enligt lagförslaget må riksbanken utgiva sedlar
till ett belopp av högst 5,5 miljarder kronor. Det nuvarande maximibeloppet
utgör 5,1 miljarder kronor. Utskottet har uppmärksammat, att enligt
de beräkningar som framlagts av utredningen om regleringen av riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt ett maximum för sedelomloppet av
5,2 miljarder kronor skulle lämna rum för en ökning av omloppet med 5,7
procent utöver det högsta beloppet utelöpande sedlar under år 1953 och därmed
vara tillräckligt mot bakgrunden av erfarenheterna från sistnämnda år.
Det belopp på 300 miljoner kronor med vilket maximigränsen enligt förslaget
ytterligare höjts är enligt utredningen avsett att utgöra en reserv för att
möta eventuella ökningar i sedelbehovet sammanhängande med ändrade
betalnings- och kassahållningsvanor eller med sådan ökning av produktionen
och omsättningen som ej kan hänföras till en försämring av penningvärdet.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att utredningsmännen
rörande regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt har
för avsikt att i år inkomma med slutligt förslag i ämnet, och har därför
intet att erinra mot att den provisoriska lagstiftningen förlänges ytterligare
ett år samt att i samband därmed sedelutgivningsrätten bestämmes till
högst 5,5 miljarder kronor.

Utskottet tillstyrker vidare bifall till Kungl. Maj :ts förslag om fortsatt
befrielse för riksbanken för tiden från och med den 1 juli 1954 till och med
den 30 juni 1955 från skyldigheten att inlösa sedlar med guld.

6

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Stockholm den 4 maj 1954.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, De Geer, Mogård,
Boo och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schrnidt, Nilsson i
Landskrona, Sköldin, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar, Jönsson i
Rossbol och Magnusson.

547407. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag