Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

1

Nr 56.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) jämte i
ämnet väckta motioner.

I cn den 5 mars 1954 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 165, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen föreslås att inkomst av fastighet, tillhörig bolag, förening
eller stiftelse, som bildats den 1 juli 1945 eller senare och som av bostadsstyrelsen
(statens byggnadslånebyrå) eller länsbostadsnämnd erkänts såsom
allmännyttigt bostadsföretag, skall beräknas enligt en förenklad schablonmetod.
Inkomsten skall upptagas till tre procent av det belopp, varmed fastighetens
taxeringsvärde överstiger företagets lånade, i fastigheten nedlagda
kapital. Avdrag skall medges allenast för tomträttsavgäld eller liknande avgäld,
i den mån sådan förekommer.

Det ovannämnda författnings förslaget är av följande lydelse.

Förslag''

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 46 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 och punkt 1 av anvisningarna till 36 § samma lag, sistnämnda
författningsrum enligt dess lydelse jämlikt lagen den 5 mars 1954, nr 51,
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till vardera av
24 och 25 §§ kommunalskattelagen skall fogas ett nytt moment, betecknat
I mom., av lydelse som i det följande angives.

Rihang till riksdagens protokoll 1954. 7 samt. Nr 56.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

24 §.

4 mom. Har fastighet tillhört bolag, förening eller stiftelse, soin bildats
efter den 30 juni 1945 och av bostadsstyrelsen (statens byggnadslånebyrå)
eller länsbostadsnämnd erkänts såsom allmännyttigt bostadsföretag, skall,
utan avseende å vad ovan i denna paragraf stadgats, såsom intäkt av fastigheten
upptagas ett belopp motsvarande för helt år räknat tre procent av det
belopp, varmed fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret överstiger
företagets lånade, i fastigheten nedlagda kapital. Finnes taxeringsvärde
ej åsatt för året näst före taxeringsåret, skall i stället för taxeringsvärde
gälla värdet å fastigheten vid en uppskattning enligt de grunder, som
skolat tillämpas vid åsättande av taxeringsvärde för året näst före taxeringsåret.

Vid intäktens beräkning skall, därest det lånade, i fastigheten nedlagda
kapitalet under beskattningsåret undergått förändringar, detta upptagas
till det belopp, vartill det under beskattningsåret genomsnittligt uppgått.

(Se vidare anvisningarna.)

25 §.

4 mom. I fråga om fastighet, för vilken intäkten skall beräknas på sätt
i 24 § 4 mom. sägs, må avdrag icke göras för andra omkostnader än tomträttsavgäld
eller liknande avgäld.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

1 mom. Därest vid — — — samma kommun.

Befinnes vid beräkning jämlikt 24 § 4 mom. av intäkt av annan fastighet
att det lånade, i fastigheten nedlagda kapitalet uppgår till högre belopp än
taxeringsvärdet eller det värde å fastigheten, som då taxeringsvärde icke
åsatts skall gälla i stället för taxeringsvärde, skall vad som motsvarar tre
procent av det sålunda överskjutande beloppet, i förekommande fall med
tillägg av i 25 § 4 mom. omförmäld avgäld, anses såsom underskott i förvärvskälla,
varom i första stycket förmäles.

Avdrag är---av förvärvskällan.

Anvisningar
till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som
erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostnader
för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad
som nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader m. m. Hit räknas jämväl kostnad, som under
tid, då intäkt av avyttrad annan fastighet eller i förekommande fall del
därav beräknats enligt 24 § 2, 3 eller 4 mom. nedlagts på reparation och

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

3

underhåll av fastigheten eller fastighetsdelen, i den man den avyttrade
egendomen på grund därav vid avyttringen befunnit sig i bättre skick än
vid förvärvet. Har den skattskyldige tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning
av den avyttrade egendomen eller dyl., skall å andra sidan, i den
mån ej vad som vid avyttringen återbekommits av de avskrivna beloppen
inräknas i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag.
Vidare får vid vinstberäkningen den skattskyldige åtnjuta avdrag för under
beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader och räntor, därest dessa
ej böra hänföras till annan förvärvskälla.

Denna lag skall, såvitt angår 24 § 4 mom., 25 § 4 mom. och 46 § 1 inom.,
träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling; dock att före ikraftträdandet
gällande bestämmelser skola tillämpas vid 1954 års taxering samt
vid eftertaxering för år 1954 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda
i kraft den 1 januari 1955 men icke äga tillämpning vid 1955 års taxering.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:496 av herr Axel Svensson och 11:648 av
herr Bengtsson i Halmstad m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av propositionen nr 165 att jämväl allmännyttiga bostadsföretag,
som bildats före den 1 juli 1945, måtte få rätt att använda
den s. k. schablonmetoden;

2) de likalydande motionerna 1:514 av herr Lindblom m. fl. och 11:656
av herr Carlsson i Stockholm in. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition nr 165 måtte a) avslå propositionen
samt b) hos Kungl. Maj:t hemställa om en utredning dels om storleken av
avdrag för värdeminskning å byggnader och dels om möjlighet till jämnare
fördelning i beskattningshänseende av till längre tidsperiod hänförliga
kostnader för reparation och underhåll av byggnader»; samt

3) de likalydande motionerna 1:515 av herr Svärd och 11:655 av herr
Munktell in. fl., vari hemställts, att »riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 165 med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:514, 11:648 och 11:655.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Inledningsvis lämnas i statsrådsprotokollet uppgift på de författningar,
enligt vilka vissa företag med uppgift att anskaffa och tillhandahålla bostäder
blivit erkända såsom allmännyttiga bostadsföretag, samt en sammanfattande
redogörelse för de i författningarna i sådant hänseende uppställda
villkoren. Vidare redogöres bl. a. för möjligheterna för berörda företag
att för sin verksamhet erhålla lån och bidrag av statsmedel samt för
de skyldigheter i avseende å ränta och amortering som därvid åvilar företagen.
Beträffande den omfattning, vari allmännyttiga bostadsföretag, godkända
enligt de år 1946 eller senare utfärdade kungörelserna om tertiärlån
och tilläggslån, finnes, lämnas i propositionen följande uppgifter:

antal kommuner, vari allmännyttiga bostads -

företag förekommer

ca 300

antal företag

» 350

antal fastigheter

» 2 000

antal lägenheter

» 75 000

produktionskostnad för färdiga och under

byggnad varande fastigheter » 2,5 miljarder kronor

I fråga om gällande beskattningsbestämmelser och deras tillämpning å
de allmännyttiga bostadsföretagen innehåller statsrådsprotokollet följande.

De allmännyttiga bostadsföretagen är, som framgår av 53 § kommunalskattelagen
och 6 § förordningen om statlig inkomstskatt, skattskyldiga
för inkomst.

Beräkningen av inkomst av företagens fastigheter skall ske enligt de
allmänna bestämmelserna i 24—26 §§ kommunalskattelagen. Av 41 § samma
lag följer, att inkomstberäkningen skall ske enligt den s. k. kontantprincipen.
För varje beskattningsår skall alltså såsom bruttointäkt upptagas
under året influtna hyror; avdrag må ske blott för egentliga omkostnader
under året, därunder inbegripet enligt vanliga regler beräknad
värdeminskning, som byggnad är underkastad. Avdrag för avsättningar,
avsedda att täcka framtida kostnader, är icke medgivna.

Under den tid, då de allmännyttiga bostadsföretagen varit i verksamhet,
har det visat sig, att tillämpningen å dem av gällande regler om inkomstberäkning
i vissa fall lett till resultat, som måste betecknas såsom mindre
tillfredsställande med hänsyn till de syften, företagen har att tillgodose.
Hyressättningen är nämligen författningsenligt reglerad och hyrorna får
icke hållas högre än att de täcker de beräknade omkostnaderna, jämnt
fördelade på ett större antal år. Något överskott beräknas sålunda i längden
icke uppkomma.

Den skaltemässiga inkomstberäkningen i enlighet med nyss återgivna
regler har stundom medfört att överskott redovisats och att i följd därav

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

5

företagen åsatts taxering och påförts skatter. Dessa överskott beror på
följande omständigheter. Hyrorna skall vara så avvägda att de täcker en
låneamortering, som är något större än som motsvarar vid taxering enligt
gängse schablonregler medgivna värdeminskningsavdrag för byggnader. Hyrorna
inkluderar vidare viss beräknad årlig genomsnittlig underhållskostnad,
oaktat de verkliga reparationskostnaderna varierar från år till år. I
synnerhet under de första åren är vanligt att den verkliga underhållskostnaden
är obetydlig och understiger vad i hyrorna inräknats för reparationer.
Underhållskostnaderna varierar även i fortsättningen, med följd att
vissa år, då större reparationer måste göras, underskott uppkommer, under
det att inkomstberäkningen andra år utvisar nettointäkt, mot vilket tidigare
års underskott icke får avräknas. Slutligen förekommer variationer även
beträffande hyresförluster. Då den årliga hyresinkomsten är avsedd att
täcka den beräknade genomsnittliga hyresförlusten, kan vissa år uppkomma
överskott, som föranleder taxering, medan andra år underskott redovisas.

Oaktat hyrorna så avvägts, att, sett på längre sikt, någon vinst för bostadsföretaget
icke skall uppkomma, föranleder beskattningsreglernas utformning
alltså att skatt vissa år likväl påföres företagen.

De antydda beskattningsproblemen är aktuella huvudsakligen endast
för vissa av de allmännyttiga bostadsföretagen. Åtskilliga av dessa företag
utvisar regelbundet underskott, varför fråga om åsättande av taxering
för dessa icke ifrågakommer. Detta gäller främst företag med ett äldre
fastighetsbestånd. Det torde framför allt vara beträffande företag, vilka
godkänts enligt tertiärlånekungörelserna, som de nuvarande bestämmelserna
visat sig medföra svårigheter.

1950 års skattelagssakkunniga, som övervägt frågan om ändrade bestämmelser
på förevarande område, har med skrivelse den 3 oktober 1953
överlämnat promemoria med förslag till särskilda bestämmelser rörande
beräkning av inkomst av fastigheter, tillhöriga allmännyttiga bostadsföretag.
Vid promemorian fogat, av de sakkunniga utarbetat författningsförslag
har såsom Bihang fogats vid statsrådsprotokollet.

över de sakkunnigas promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av
kammarrätten, bostadsstyrelsen, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jönköpings
och Västmanlands län, Svenska landskommunernas förhund, Svenska stadsförbundet,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges industriförbund samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. — Därjämte har Stockholms handelskammare inkommit med
en skrift i ärendet.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen

1950 års skattelagssakkunnigas promemoria, s. 7—11.

Remissyttrandena, s. 11—19.

Departementschefen, s. 19—26.

Av innehållet i de väckta motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:496 och II : 6 4 8 har anförts
hl. a. följande. Genom att propositionsförslaget icke omfattade allmännyttiga
bostadsföretag, bildade före den 1 juli 1945, skapades en orättvisa, som
hårt drabbade en del av de äldre företagen. Dessa äldre företag hade nämligen
ofta ett mycket ringa antal fastigheter byggda före 1945, och den
övervägande delen av fastighetsbeståndet hänförde sig till tiden efter 1945.
Som exempel kunde anföras Halmstads kommunala fastighetsbolag, som
bildades år 1942 och som den 1 juli 1945 hade 130 lägenheter. Om de under
byggnad varande lägenheterna medräknades komme bolaget vid årsskiftet
att ha 830 lägenheter, varav sålunda 700 vore byggda efter år 1948.
I Nässjö vore förhållandena likartade. Både företag, som bildats före den
1 juli 1945 och efter, finge ju sina hyror beräknade och godkända efter
samma principer, och de summor som stode till buds för reparationer och
amorteringar vore precis likartade. Propositionsförslaget innebure att äldre
företag skulle beskattas betydligt hårdare än de som bildats senare. Det
rörde sig om betydande belopp. Ett äldre företag med ett relativt litet bestånd
av äldre fastigheter kunde icke utnyttja detta äldre fastighetsbestånds
»skattemässiga möjligheter»; därtill vore det äldre beståndets procentuella
del av hela fastighetsbeståndet för litet. Denna andel minskades
också oavbrutet, då även dessa äldre företag som regel utökade sitt fastighetsbestånd
från år till år. Det vore mera rättvist att tiden den 1 juli 1945
knötes till när fastigheten färdigställdes, eller att tiden den 1 juli 1945, om
det vore nödvändigt att tidpunkten skulle knytas till tiden för företagets
bildande, ändrades så att inte de i motionerna omnämnda olägenheterna
uppstode. Företag av den äldre typen kunde även tänkas få rätt att på
därom gjord framställning använda den s. k. schablonmetoden.

Till stöd för yrkandena i de likalydande motionerna 1:514
och II : 6 5 6 har bl. a. framhållits att bakgrunden till propositionsförslaget
vore den omständigheten, att de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen
arbetade utan vinstsyfte. Detta skulle enligt departementschefen —- förutom
önskemålet om enklare taxeringsförfarande — vara tillräckligt skäl
för en särbehandling av dessa företag. Flera av remissinstanserna hade
gjort invändningar mot förslaget. De två organ, som i främsta rummet
hade anledning att syssla med skattefrågor, nämligen kammarrätten och
riksskattenämnden, hörde till de instanser som avstyrkte förslaget. Kam -

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

7

marrätten ansåge bl. a. att förslaget ingåve starka betänkligheter ur rättvisesynpunkt,
och riksskattenämnden anförde bl. a. följande: »Att låta
förekomsten respektive frånvaron av vinstsyfte vara bestämmande för utformningen
av reglerna om nettointäktens beräkning har hittills varit främmande
för skattelagstiftningen.» 1951 års bostadsutredning hade i en framställning
angående beskattningen av bostadsfastigheter understrukit, att
olägenheterna av nu ifrågavarande beskattningsregler drabbade bostadsföretag
av vitt skilda slag och jämväl enskilda personer, vilka ägde flerfamiljshus.
Utredningen hade funnit anledning att starkt framhålla angelägenheten
av en skyndsam utredning syftande till att åstadkomma en
rimligare beskattning av inkomst av flerfamiljsfastigheter, tillhörande
ägare av olika slag, främst i fråga om fördelning av kostnader på flera beskattningsår.
Det inträffade för alla ägare av nya flerfamiljsfastigheter
att under de första åren ett visst överskott kunde uppstå till följd av att
reparationerna icke förrän efter sex å sju år nått den omfattning som inräknats
i hyreskalkvlen. Då ett dylikt initialöverskott enligt nu gällande
skattelagstiftning gjordes till föremål för beskattning uppstode det förhållandet,
att den i hyran ingående och av hyresgästerna betalda reparationsandelen
vid tidpunkten för den aktuella reparationen reducerats så, att
fastighetsägaren eller företaget de facto icke förfogade över hela den inbetalda
reparationsandelen och sålunda måste minska reparationskostnaderna.
Detta måste i princip anses vara obilligt även ur hyresgästernas synpunkt.
Då den nya principen syftade till att undanröja ovan angivna missförhållande,
om än blott för vissa fastigheter, torde den i och för sig få anses vara
riktig. Enligt motionärernas mening talade emellertid starka principiella
skäl mot en uppdelning av fastighetsägarna i grupper med olika beskattningsprinciper.
I detta läge vore det riktigast att nu avslå propositionen
och påkalla en särskild utredning av föreliggande spörsmål.

Som motivering för yrkandet i de likalydande motionerna 1:515
och II : 6 5 5 har inledningsvis anförts att det syntes vara ett led i den
nuvarande regeringens bostadspolitiska målsättning att efter hand överföra
en allt större del av bostadsbeståndet i allmän ägo. Hl. a. gåve den speciella
förmånsställning som de s. k. allmännyttiga företagen erhållit i kredithänseendc
detta vid handen. Förutsättningen för att en verklig konkurrens
skulle kunna existera mellan olika företagsformer borde vara att de finge
arbeta under lika villkor. Propositionsförslaget innebure, att man även i
beskattningshänseende skulle ge de s. k. allmännyttiga företagen en privilegierad
ställning. De skäl som i propositionen anfördes vore i huvudsak
sådana som ägde giltighet beträffande förvärvskällan annan fastighet över
huvud taget. Endast i ott avseende påstodes ett för de s. k. allmännyttiga
bostadsföretagen speciellt förhållande föreligga, nämligen därutinnan att
verksamheten inom dessa företag icke dreves i »vinstsyfte». I den mån

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

syftet över huvud taget skulle tillmätas betydelse i nu förevarande avseende,
borde detta avse frågan huruvida skattskyldighet skulle föreligga eller icke
beträffande de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen. 1950 års skattelagssakkunniga
hade funnit att skattebefrielse icke kunde komma i fråga. Departementschefen
hade icke ens ingått på frågan om fullständig skattebefrielse
för dessa företag, vilket borde få tolkas så, att han ansåge en
sådan helt utesluten. I och med detta borde resonemanget om »syftet» också
ha fått utgå. Av intresse i detta sammanhang vore de slutsatser som 1951
års bostadsutredning kommit till i sin diskussion rörande beskattningen
av bostadsfastigheter. Av vad bostadsutredningen anfört i sitt år 1952 avgivna,
stencilcrade betänkande framginge att utredningen till fullo beaktat
en princip som borde vara avgörande för varje bedömning av skattefrågorna,
nämligen principen om likformighet i beskattningen. De skäl som i
propositionen anfördes till stöd för uppfattningen att den nuvarande beskattningsmetoden
ledde till ett skatteresultat som för de s. k. allmännyttiga
bostadsföretagen på lång sikt bleve hårdare än vederbort vore obestridliga.
Samma skäl kunde dock åberopas beträffande hyresfastigheter
tillhöriga även andra företag eller personer. Hyressättningen vore så länge
hyresregleringen bestode lagligt reglerad för alla företagsformer, och den
låge icke på högre nivå inom hyresfastigheter i enskild ägo än i fastigheter
tillhörande de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen. Någon anledning att
räkna med skiljaktigheter i nivån efter det hyresregleringen avskaffats
funnes icke heller. Behov av reparationer gjorde sig likaledes överallt gällande
med olika styrka olika år av en fastighets livslängd, och resultatet
bleve därför ofta, att fastigheten vissa år redovisade överskott och andra år
underskott. Någon resultatsutjämning mellan olika beskattningsår kunde
icke förekomma i vare sig den ena eller den andra företagsformen. Principen
om beskattningsårets slutenhet vore därför ägnad att för hyresfastigheter
över huvud taget ge en för hard beskattning. En fråga av största angelägenhet
borde därför vara att söka få fram en metod för resultatsutjämning i
nödig utsträckning beträffande alla slag av hyresfastigheter (liksom även
för andra slags förvärvskällor). Att på en eller annan omväg åstadkomma
detta för en viss grupp skattskyldiga vore mycket stötande.

Några sakliga skäl för att förorda ändrade beskattningsregler endast för
de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen hade icke framlagts i propositionen.
Det torde med hänsyn härtill icke vara obefogat att ur förslaget härleda en
önskan hos departementschefen att genom indirekta subventioner försöka
stärka konkurrensförmågan hos en företagsform, vilken trots tidigare privilegier
icke visat sig kunna erbjuda de boende lägre hyror än enskilda företagare
för likvärdiga bostäder. Denna slutsats bestyrktes ytterligare av
departementschefens uttalande att schablonmetoden borde göras obligatorisk
men endast för de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen, beträffande
vilka det kunde förutses att metoden icke i dagens läge innebure en skatte -

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

9

skärpning. Eftersom de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen finge låna
upp till 100 procent för en räntekostnad som i genomsnitt motsvarade 3,05
procent, innebure det framlagda förslaget, att inkomsten skulle upptagas
till 3 procent av det belopp, varmed fastighetens taxeringsvärde överstege
företagets skulder å fastigheten, och att dessa företag bleve skattefria. Utan
att detta utsädes, åstadkommes alltså i stort sett samma resultat som om
fullständig skattebefrielse direkt hade föreskrivits.

Utskottet. I den förevarande propositionen nr 165 har föreslagits, att inkomst
av fastighet, tillhörig bolag, förening eller stiftelse, som bildats efter
den 30 juni 1945 och som erkänts såsom allmännyttigt bostadsföretag, skall
taxeras enligt en schablonmetod, som anknyter till dem, som tidigare antagits
i fråga om en- och tvåfamilj sfastigheter samt i fråga om fastighet, tillhörig
bostadsförening eller bostadsaktiebolag. Såsom intäkt förordas sålunda
skola upptagas tre procent av det belopp, varmed fastighetens taxeringsvärde
överstiger företagets lånade, i fastigheten nedlagda kapital. Från
intäkten avses skola medgivas avdrag allenast för ifrågakommande tomträtts-
eller liknande avgäld.

Begreppet allmännyttigt bostadsföretag har framkommit i vissa författningar
rörande lån och bidrag av statsmedel för anskaffande och tillhandahållande
av bostäder. Ett företag kan erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag
av bostadsstyrelsen (statens byggnadslånebyrå) eller länsbostadsnämnd,
därest det uppfyllef vissa villkor, i första hand att det arbetar utan
enskilt vinstsyfte och står under kommunal eller statlig kontroll och tillsyn.
Företagen är för sin verksamhet beroende av lån och bidrag av statsmedel.
I fråga om fastigheter, för vilka lån erhållits enligt 1946 eller senare års kungörelser
om tertiärlån, har hyrorna författningsenligt reglerats så, att de
icke får överstiga de beräknade omkostnaderna, jämnt fördelade på ett
större antal år. I längden skall något överskott alltså icke uppkomma.

Då dessa företag är underkastade vanliga beskattningsregler följer därav
att inkomsten av annan fastighet skall enligt nu gällande regler beräknas
enligt kontantprincipen. Några avdrag för avsättningar till framtida omkostnader
är alltså icke tillåtna. Med hänsyn till att omkostnaderna icke
är konstanta —- sålunda är bl. a. underhållskostnaderna oftast obetydliga i
en nybyggd fastighet — kommer stundom överskott att redovisas. Detta
överskott blir då föremål för beskattning, oaktat hyrorna avvägts så att på
längre sikt någon vinst icke skall uppkomma. Dessa förhållanden har visat
sig medföra svårigheter främst beträffande de företag, vilka har ett nyare
fastighetsbestånd.

1950 års skattelagssakkunniga har övervägt åtgärder för att ernå bättre
överensstämmelse mellan beskattningsreglerna och föreskrifterna om de allmännyttiga
bostadsföretagen samt framlagt en promemoria, vilken legat till

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

grund för den föreliggande propositionen. De sakkunniga hade ifrågasatt att
dessa i realiteten kommunägda företag borde medges befrielse från statlig
inkomstskatt, varvid de sakkunniga utgått ifrån att på grund av det s. k.
procentavdraget någon inkomst av fastighet vid den kommunala beskattningen
icke framkomme, eller att företagen skulle tillerkännas rätt till avdrag
för fondavsättningar. De sakkunniga har emellertid funnit övervägande
skäl tala mot nämnda alternativ och i stället förordat en lösning
genom införandet av regler om schablonberäkning av inkomsten. Samma
betraktelsesätt, som godtagits beträffande villafastigheterna, kunde enligt
de sakkunnigas mening anläggas även beträffande de allmännyttiga bostadsföretagen,
vilkas syfte icke vore att bereda företagen i egenskap av ägare
till hyresfastigheter någon vinst.

Departementschefen har i propositionen uttalat sin principiella anslutning
till de sakkunnigas förslag. Han har därvid framhållit bl. a., att den omständigheten,
att det av organisatoriska och liknande skäl befunnits ändamålsenligt
att konstruera de allmännyttiga bostadsföretagen såsom fristående
juridiska personer, icke i och för sig skett i syfte att nå någon yttre
form av likställighet med vissa enskilda fastighetsägare. Därest ifrågakommande
fastigheter ägts direkt av kommunerna hade förevarande beskattningsproblem
aldrig uppkommit, enär kommun vore befriad från statlig inkomstskatt.
De allmännyttiga bostadsföretagen innehade icke fastigheter i
vinstsyfte utan för att tillgodose ett föreliggande bostadsbehov. Företagens
hyresintäkter lämnade på längre sikt icke heller större överskott än som
erfordrades för att täcka egentliga kostnader, däri inberäknat ränta på investerat
kapital. Sedan riksdagen antagit regler om beskattning enligt schablonmetod
av fastighet, som äges av bostadsförening eller bostadsaktiebolag,
skulle man enligt det föreliggande förslaget erhålla likartade taxeringsregler
för båda dessa kategorier skattskyldiga, mellan vilka ur förevarande synpunkter
knappast funnes någon skillnad. Det kunde med hänsyn till vad
sålunda anförts framstå såsom naturligt med en schablonberäkning av inkomsten
i förevarande fall. Förutom en i och för sig önskvärd förenkling
av taxeringsförfarandet skulle en sådan metod undanröja förut omnämnda
verkningar av beskattningsreglerna, som för de allmännyttiga bostadsföretagens
vidkommande måste anses stötande. Visserligen kunde likartade beskattningsproblem
uppkomma jämväl för andra fastighetsägare, men för
dessa förelåge icke den grundläggande förutsättningen för tillämpningen av
nu ifrågasatta schablonmetod, nämligen frånvaron av vinstintresse.

I de likalydande motionerna 1:515 av herr Svärd och 11:655 av herr
Munktell m. fl. har yrkats avslag å förevarande proposition. Enligt motionärernas
mening vore det en fråga av största angelägenhet att söka få fram en
metod för resultatsutjämning i nödig utsträckning beträffande alla slag av
hyresfastigheter liksom även för andra förvärvskällor. Att på en eller annan
omväg åstadkomma detta för en viss grupp skattskyldiga vore mycket stötande.

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

11

Jämväl i de likalydande motionerna 1:514 av herr Lindblom m. fl. och
11:656 av herr Carlsson i Stockholm in. fl. har yrkats avslag å propositionen.
Syftet med förslaget att undanröja vissa missförhållanden torde i och
för sig vara riktigt, men då starka principiella skäl talade mot en uppdelning
av fastighetsägarna i grupper med olika beskattningsprinciper, syntes det
motionärerna riktigare att nu avslå propositionen och påkalla en särskild
utredning av föreliggande spörsmål.

Utskottet finner att den i propositionen förordade schablonmetoden skulle
på ett i stort sett tillfredsställande sätt undanröja de svårigheter, som nu
gällande beskattningsregler medför för vissa av de allmännyttiga bostadsföretagen.
De motionsvis framförda principiella betänkligheterna mot införandet
av särskilda beskattningsregler för ifrågavarande grupp av fastighetsägare
synes med hänsyn till den speciella karaktären av de företag, varom
här är fråga, icke böra tillmätas sådan betydelse att de uppväger det
synnerligen önskvärda i att på förevarande område åvägabringas en ordning
som bättre än nuvarande regler anpassar beskattningen av företagen till de
betingelser under vilka de bedriver sin verksamhet. Detta synes desto mer
kunna hävdas som man härutinnan kan anknyta till ett betraktelsesätt, som
tidigare anlagts rörande såväl villafastigheter som vissa bostadsföretags fastigheter,
och som lett till införandet av särskilda regler för beskattning av
fastighet, där denna regelmässigt innehaves utan vinstsyfte och i ändamål
uteslutande att tillgodose ett föreliggande bostadsbehov. På grund härav har
utskottet intet att erinra mot införandet av en schablonmetod för beräkning
av inkomst av fastighet tillhörig allmännyttigt bostadsföretag. I enlighet
härmed avstyrker utskottet de yrkanden om avslag å propositionen, som
framförts i de likalydande motionerna I: 514 och II: 656 samt i de likalydande
motionerna 1:515 och 11:655. Utskottet vill emellertid i sammanhanget
understryka vad departementschefen i propositionen anfört därom
att det kan finnas anledning att närmare överväga den rättsliga konstruktionen
av de allmännyttiga bostadsföretagen, varvid bör prövas, huruvida
på den vägen en tillfredsställande lösning av beskattningsfrågan kan åstadkommas.
En lagstiftning i enlighet med det föreliggande förslaget bör förty
såsom departementschefen framhållit i viss mån betraktas såsom ett provisorium.

Såsom i propositionen framhållits kan den föreslagna schablonmetoden
ej rimligen tillämpas på samtliga allmännyttiga bostadsföretag. För företag
med äldre fastighetsbestånd, vilka redan drabbats av de nuvarande beskattningsbestämmelsernas
ogynnsamma verkningar i de hänseenden varom här
är fråga, skulle nämligen de nya reglerna i allmänhet leda till eu skärpning
av beskattningen. Av de sakkunniga föreslogs med hänsyn härtill rätt för företagen
att själva avgöra huruvida de beträffande hela fastighetsbeståndet
eller del därav önskade tillämpa den nya metoden eller ej. Denna lösning

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

hlov vid remissbehandlingen föremål för åtskillig kritik och med beaktande
härav har departementschefen ansett det nödvändigt att schablonmetoden
gjordes obligatorisk, men endast för de företag, beträffande vilka det kunde
förutsättas, att den i dagens läge icke innebure en skatteskärpning, d. v. s.
de som uteslutande eller så gott som uteslutande hade ett yngre bostadsbestånd.
Departementschefen har ansett att en relativt tillfredsställande
reglering torde uppnås, om man anknöte till företag, som bildats efter den
30 juni 1945. Denna tidpunkt vore motiverad med hänsyn till att 1940 års
kungörelse om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus trädde i kraft
den 1 juli 1946 och att åtskilliga företag bildades dessförinnan just i syfte
att ei hålla lån enligt denna kungörelse. Med en sådan utformning av lagstiftningen
skulle utanför de nya bestämmelsernas tillämpningsområde falla
även sådana tidigare bildade företag, som hade ett obetydligt bestånd av
äldre fastigheter men ett betydande antal yngre fastigheter. Även dessa företag
skulle med visst fog kunna kräva en tillämpning av de nya reglerna.
Då det emellertid icke vore rimligt att låta de nya reglerna gälla samtliga
allmännyttiga bostadsföretag skulle nyssnämnda önskemål icke kunna tillgodoses
på annat sätt än genom en föreskrift, varigenom de nya reglerna
gjordes tillämpliga på företag, vars fastigheter till huvudsaklig del uppförts
efter en viss tidpunkt. Mot en sådan »huvudsaklighetslinje» kunde emellertid
riktas åtskilliga invändningar, bl. a. svårigheten att finna en acceptabel
utformning av en dylik regel. Vidare skulle den kunna medföra, att ett företag
vissa år skulle beskattas på ett sätt och andra år på ett annat, vilket
icke l)oide få ifrågakomma. En »huvudsaklighetslinje» skulle även kunna
leda till att ett företag vid en framtida tidpunkt — sedan flertalet fastigheter
innehafts en längre tid — genom ytterligare fastighetsförvärv skulle
tvingas in under de nya reglerna, vilket med hänsyn till företagets äldre
fastighetsbestånd icke vore i dess intresse.

I de likalydande motionerna I: 496 av herr Axel Svensson och II: 648 av
herr Bengtsson i Halmstad in. fl. har gjorts gällande, att den i förslaget
gjorda begränsningen av företag, som skulle få tillämpa den föreslagna schablonmetoden,
skapade en orättvisa, som hårt drabbade en del av de äldre företagen,
nämligen dem som hade ett förhållandevis litet antal äldre fastigheter
men vilkas övervägande fastighetsbestånd hänförde sig till tiden efter 1945.
Det yrkades förty sådan ändring i propositionsförslaget, att även företag,
bildade den 30 juni 1945 eller tidigare, finge rätt att använda den föreslagna
schablonmetoden. Detta kunde enligt motionärernas mening åvägabringas
genom att tidpunkten den 30 juni 1945 knötes till fastighetens färdigställande
eller att den avgörande tidpunkten ändrades. Företag av den äldre
typen kunde även tänkas få rätt att på därom gjord framställning använda
den föreslagna schablonmetoden.

I anledning av dessa motioner vill utskottet till en början erinra om vad
i propositionen anförts därom att ett företags samtliga fastigheter bör redo -

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

13

visas enligt en och samma metod, vilket torde vara motiverat bl. a. av att ett
allmännyttigt bostadsföretags fastigheter som regel utgör en förvärvskälla.
Att göra de nya reglerna tillämpliga på företag, vilkas fastigheter till huvudsaklig
del uppförts efter en viss tidpunkt, kan utskottet av skäl, som utförligt
redovisats i propositionen, icke förorda. Beträffande motionärernas önskemål
att schablonmetoden måtte göras tillämplig jämväl å företag bildade
före den 1 juli 1945 vill utskottet erinra om att i propositionsförslaget eftersträvats
en sådan gränsdragning att under de föreslagna bestämmelserna
skulle falla företag, beträffande vilka det kunde förutses att schablonmetoden
icke i dagens läge innebure en skatteskärpning. Några skäl för att en
annan tidpunkt skulle giva ett mera tillfredsställande urval än som ernås
med propositionsförslaget har i motionerna icke förebragts. Med hänsyn
härtill finner sig utskottet böra godtaga den i propositionen gjorda avvägningen
i förevarande hänseende. Detta innebär att utskottet icke ansett sig
böra ifrågasätta någon form av valrätt för de berörda företagen med avseende
å vilka bestämmelser som de önskar följa. Utskottet kan visserligen ej
heller tillstyrka motionärernas alternativa förslag att företag som ej faller
under de nya bestämmelserna skulle på därom gjord framställning erhålla
rätt att använda schablonmetoden men finner dock att Kungl. Maj :t borde
ompröva huruvida ej på detta sätt en lösning skulle kunna åvägabringas.
I anledning av de frågor som i förevarande motioner ställts under debatt
vill utskottet tillika ånyo understryka önskvärdheten av att frågan om de
allmännyttiga bostadsföretagens organisationsform upptages till övervägande.

I de likalydande motionerna I: 514 och II: 656 har som ovan antytts yrkats
förutom avslag å propositionen jämväl skrivelse till Kungl. Maj:t med
hemställan om utredning angående storleken av avdrag för värdeminskning
å byggnader och om möjligheten till jämnare fördelning i beskattningshänseende
av till längre tidsperiod hänförliga kostnader för reparation och underhåll
av byggnader. Utskottet kan för sin del ansluta sig till det av motionärerna
uttalade önskemålet att dessa spörsmål blir föremål för prövning.
Emellertid vill utskottet erinra om att, såsom utskottet framhållit i sitt av
riksdagen godkända betänkande nr 35, riksdagen tidigare hemställt om en
utredning rörande ökade möjligheter till resultatsutjämning samt att detta
spörsmål hänskjutits till 1950 års skattclagssakkunniga. Vidare må erinras
om att 1951 års riksdag på hemställan av samma års bevillningsutskott i
dess betänkande nr 63 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om utredning
av frågan om avdrag för värdeminskning av driftbyggnader å jordbruksfastighet.
Det synes utskottet uppenbart, att vid en sådan utredning icke kan
förbigås spörsmålet om avdrag för värdeminskning å byggnader över huvud
taget. Då det av motionärerna berörda spörsmålet sålunda torde få antagas
komma under bedömande utan särskild framställning från riksdagens sida

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

anser sig utskottet icke böra tillstyrka det i de likalydande motionerna
I: 514 och II: 656 framförda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet.

Förslagets utformning i övrigt föranleder ej till erinran eller eljest till
särskilt yttrande från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 165 ävensom med avslag å följande
motioner, nämligen de likalydande motionerna I: 496
av herr Axel Svensson och II: 648 av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl., de likalydande motionerna I: 514 av herr Lindblom
m. fl. och II: 656 av herr Carlsson i Stockholm m. fl. i
vad avser det under a) i motionerna framställda yrkandet
samt de likalydande motionerna I: 515 av herr Svärd och
II: 655 av herr Munktell m. fl. — för sin del antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) att de likalydande motionerna I: 514 av herr Lindblom
m. fl. och II: 656 av herr Carlsson i Stockholm in. fl. i vad
avser det under b) i motionerna framställda yrkandet måtte,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Spetz*, Gustaf Elofsson,
Velander, Söderquist, Einar Eriksson, Damström, Snygg och Werner;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sjölin*, Jonsson i Skedsbygd,
Allard, Kärrlander, Anderson i Sundsvall, Nilsson i Svalöv, Asp och
Andersson i Essvik*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 56. 15

Reservationer:

I) av herrar Spetz, Vetander, Söderquist, Sjölin, Anderson i Sundsvall och
Nilsson i Svalöv, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort
ha följande lydelse:

»I den---(= utskottet s. 9 rad 8 uppifrån — s. It rad 7 uppifrån)

---föreliggande spörsmål.

Syftet med det nu framlagda förslaget är såsom framgår av den föregående
redogörelsen att för de s. k. allmännyttiga bostadsfastigheternas del
undanröja de olägenheter, som skattereglerna efter kontantprincipen medför.
Utskottet kan för sin del helt instämma i att skattereglerna i berörda
avseende icke är lämpligt utformade. Men utskottet kan vid sitt ställningstagande
till det i propositionen upptagna förslaget icke bortse från att de
påtalade olägenheterna icke endast gäller de s. k. allmännyttiga företagen
utan i lika mån alla hyresfastigheter. Utskottet finner därför i likhet med
kammarrätten förslaget ingiva starka betänkligheter ur rättvisesynpunkt.
Den omständigheten, vilken i propositionen gjorts till den grundläggande
motiveringen för förslaget, att ifrågavarande företag icke drives i vinstsyfte,
kan enligt utskottets mening icke få vara avgörande för denna centrala
principfråga. Utskottet vill erinra om riksskattenämndens uttalande, att det
hittills varit främmande för skattelagstiftningen att låta förekomsten
respektive frånvaron av vinstsyfte vara bestämmande för reglerna om nettointäktens
beräkning. Utskottet kan på här anförd motivering icke tillstyrka
propositionen utan hemställer om bifall till de likalydande motionerna
I: 515 och II: 655 samt I: 514 och II: 656, de senare i vad däri yrkats avslag
på propositionen.

Såsom framgår av de erinringar, som framförts mot propositionen i de
likalydande motionerna I: 496 av herr Axel Svensson och II: 648 av herr
Bengtsson i Halmstad m. fl., är även den praktiska utformningen av departementschefens
förslag otillfredsställande. Den i propositionen intagna
ståndpunkten, att schablonmetoden skulle få tillämpas endast av allmännyttiga
fastighetsföretag bildade efter en viss tidpunkt — enligt propositionens
förslag den 30 juni 1945 — skulle uppenbarligen medföra orättvisor
vid den praktiska tillämpningen, som skulle hårt drabba en del av de äldre
företagen. I motionerna har föreslagits en justering av propositionen i syfte
att möjliggöra att även äldre företag skulle kunna tillämpa den i propositionen
föreslagna schablonmetoden. Med det ställningstagande utskottet redovisat
här ovan torde det vara överflödigt att ingå på en prövning av detta
förslag. De framförda erinringarna visar emellertid, att det i propositionen
framlagda förslaget även i andra hänseenden är mindre lämpligt avvägt.

Såsom utskottet ovan framhållit är de gällande skattereglerna i de avseenden,
varom nu är fråga, icke tillfredsställande. I de likalydande motionerna
I: 514 och II: 656 har med hänvisning till de rådande olägenheterna

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 56.

yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning angående
storleken av avdrag för värdeminskning å byggnader och om möjligheten
till jämnare fördelning i beskattningshänseende av till längre tidsperiod
hänförliga kostnader för reparation och underhåll av byggnader. Motionälerna
har erinrat om att det inträffar för alla ägare av nya hyresfastigheter
att under de första åren ett visst överskott kan uppstå till följd av att reparationerna
icke förrän efter sex å sju år nått den omfattning som inräknats
i hyreskalkylen. Då ett dylikt initialöverskott enligt nu gällande skattelagstiftning
göres till föremål för beskattning uppstår det förhållandet, att den
i hyran ingående och av hyresgästerna betalda reparationsandelen vid tidpunkten
för den aktuella reparationen reducerats så, att fastighetsägaren
eller företaget de facto icke förfogar över hela den inbetalda reparationsandelen
och sålunda måste minska reparationskostnaderna. Även i de Iikalydande
motionerna 1:515 och 11:655 har framhållits att en fråga av
största angelägenhet är att söka få fram en metod för resultatsutjämning
i nödig utsträckning beträffande alla slag av hyresfastigheter. Utskottet kan
för sin del helt ansluta sig till dessa synpunkter. Riksdagen har visserligen
tidigaie i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om utredning rörande ökade
möjligheter till resultatsutjämning, vilket spörsmål hänskjutits till 1950 års
skattelagssakkunniga. Det nu i propositionen framlagda förslaget bygger
emellertid på av nämnda sakkunniga företagen utredning. Utskottet anser
därför att riksdagen bör ingå med skrivelse till Kungl. Maj :t i enlighet med
det i motionerna I: 514 och II: 656 framställda yrkandet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande
motionerna 1:514 av herr Lindblom m. fl. och 11:656 av
herr Carlsson i Stockholm in. fl. i vad avser det under a) i
motionerna framställda yrkandet ävensom till de likalydande
motionerna 1:515 av herr Svärd och 11:655 av herr
Munktell m. fl. — avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 165,

samt att de likalydande motionerna I: 496 av herr Axel
Svensson och 11:648 av herr Bengtsson i Halmstad in. fl.
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 514 av herr Lindblom in. fl. och II: 656 av herr
Carlsson i Stockholm m. fl. i vad avser det under b) i motionerna
framställda yrkandet hos Kungl. Maj :t hemställa om
utredning angående dels storleken av avdrag för värdeminskning
å byggnader dels ock möjligheten till jämnare
fördelning i beskattningshänseende av till längre tidsperiod
hänförliga kostnader för reparation och underhåll av byggnader.
»

II) av herr Werner.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1954
540590