Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
1
Nr 45.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner.
I en den 26 februari 1954 dagtecknad proposition, nr 112, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;
2) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit;
3) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juli
1954; samt
4) förordning om brännoljeskatt;
dels medgiva att under följande, i årets statsverksproposition under
tolfte huvudtiteln uppförda anslag må mot automobilskattemedlen avräknas
nedan angivna belopp, nämligen under
anslaget till Pensioner åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst........................................... 700 000 kronor;
anslaget till Pensioner enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare m. m................................. 5 800 000 kronor;
anslaget till Pensioner åt efterlevande till befattningshavare
i statens tjänst.............................. 200 000 kronor;
samt anslaget till Pensioner åt efterlevande till arbetare
i statens tjänst .................................. 700 000 kronor;
dels godkänna de principer för avräkning av vissa anslag å driftbudgeten
helt eller delvis mot automobilskattemedel, för vilka departementschefen vid
ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t redogjort;
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att — i huvudsaklig överensstämmelse med
i propositionen angivna grunder — förordna om restitution av skatt för sådan
bensin, som från och med år 1955 förbrukas vid jordbruket till bensindrivna
traktorer;
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret 1954/55 medgiva det
överskridande av den i kontrollstyrelsens avlöningsstat upptagna anslags
1
Dihang till riksdagens protokoll 105b. 7 samt. Nr 45.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
posten till Avlöningar till icke-ordinarie personal, som kan bliva erforderligt
i anledning av de i propositionen framlagda förslagen.
Propositionen har hänvisats, såvitt angår dels de fyra förordningsförslagen
och dels förslaget om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om
restitution av skatt för viss bensin, till bevillningsutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen framlägges förslag om en höjning av dels skatterna på
bensin och motorbrännolja till 32 öre per liter, dels skatten på motorsprit
till 7 öre, dels fordonsskatten för personbilar med 10 kr., dels fordonsskatten
för bussar och lastbilar med i genomsnitt ca 17 % och dels fordonsskatten
för vissa släpvagnar med varierande belopp. Skattehöjningen avser i första
hand att täcka utgifterna för vägväsendet under budgetåret 1954/55 men
jämväl att i fortsättningen möjliggöra en fortlöpande upprustning av vägarna.
Vidare föreslås viss skattelättnad för inhemsk skifferbensin ävensom
överflyttning av uppbördsverksamheten med avseende å brännoljeskatten
från länsstyrelserna till kontrollstyrelsen. Slutligen föreslås en höjning av
restitutionsbeloppet för bensinskatt, erlagd för jordbrukets traktorer, från
300 till 325 kr.
Beträffande författningsförslagens lydelse hänvisas till propositionen (s.
2—12).
Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna 1:480 av herr Magnusson m. fl. och II: 608
av herr Hagård m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 112 måtte
A. antaga följande
Förslag
till
Förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt.
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 §.
Från skatteplikt frikallas:
a) automobil — — — undersåte.
b) automobil---brandväsendet.
c) automobil, vilken är inrättad såsom invalidfordon.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
d) motorcykel, som är inrättad såsom invalidfordon och vars hastighet
icke överstiger 30 kilometer i timmen; samt
e) automobil eller släpvagn, då fordonet är taget i anspråk med nyttjanderätt
jämlikt bestämmelserna i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293), rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584) eller civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536).
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.
B. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t i enlighet med
i motionerna angivna riktlinjer måtte utfärda erforderliga föreskrifter dels
för tillämpning av under A föreslagen ändring i automobilskatteförordningen,
dels ock för restitution av bensinskatt för av invalidfordon förbrukad
bensin;
II) de likalydande motionerna I: 498 av herr Pålsson m. fl. och II: 643 av
herr Larsson i Hedenäset m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att vid utredning om den framtida automobilbeskattningen frågan
om en utjämning av priserna å flytande drivmedel i enlighet med motionernas
syfte må bli föremål för en allsidig och förutsättningslös prövning;
III) de likalydande motionerna I: 500 av herr Bergh m. fl. och II: 640 av
herr Cassel m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte
1) avslå Kungl. Maj :ts förslag till förordning angående ändrad lydelse av
5 och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
2) antaga förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit
med den ändring som framgår av följande lydelso:
1 §•
För bensin, som till riket införes eller här tillverkas, skall erläggas särskild
skatt av trettioett öre för liter. Skatt skall -—- — — för liter.
I denna — -— — såsom motorsprit.
För bensin---för liter.
3) antaga förslaget till förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes
i riket den 1 juli 1954, med den ändring av 1 § som framgår av följande lydelse:
-
1 §•
För bensin, som den 1 juli 1954 kl. 6 f. m. finnes i riket, skall i den ordning
nedan sägs till staten erläggas skatt med 3 öre för liter.
År bensin---i blandningen.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
4) antaga förslaget till förordning om brännoljeskatt med den ändring av
3 § som framgår av följande lydelse:
3 §•
Brännoljeskatt utgår med tjugusex öre för liter.
5) antaga följande
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr 142)
angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1935 angående skatt
å vissa för drivande av automobil använda brännoljor skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
För sådan petroleumprodukt (brännolja), som användes för drivande av
automobil och för vilken icke utgår skatt enligt 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit, skall, enligt vad nedan
stadgas, erläggas skatt av tjugusex öre för liter.
Med automobil---såsom automobil.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954.»
IV) de likalydande motionerna 1:502 av herr Bergh och 11:639 av herr
Agerberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om att Kungl. Maj :t måtte till 1955 års riksdag framlägga
förslag till sådan differentiering av bensinskatt, att utförsäljningspriset på
bensin kan sättas lika inom skilda delar av landet»;
V) de likalydande motionerna I: 504 av herr Lindblom m. fl. och II: 637 av
fru Sandström m. fl., vari hemställts, »att riksdagen med ändring av vad
Kungl. Maj:t föreslagit i proposition nr 112 måtte besluta att a) avslå de i
propositionen innefattade förslagen till höjd fordonsskatt, b) höja skatten å
bensin med 3 öre per liter i stället för föreslagna 4 öre per liter, c) höja skatten
å motorbrännolja med 3 öre per liter — i stället för föreslagna 9 öre per
liter — att träda i kraft fr. o. m. den 1 juli 1954, samt att åt vederbörande
utskott måtte uppdragas att utarbeta erforderliga författningsförslag»;
VI) motionen 1:466 av herrar Gustaf Elof sson och Theodor Johansson,
vari hemställts, »att vid den omprövning av ett vidgat restitutionsförfarande
beträffande bensinskattemedel, som i proposition nr 112 utlovas, även måtte
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
beaktas trädgårdsnäringens berättigade anspråk på restitution av sådan
skatt beträffande vid drift av jordfräsar förbrukad bensin»;
VII) motionen I: 497 av herrar Franzén och Herbert Hermansson, vari
hemställts, »att riksdagen vid behandling av propositionen nr 112 måtte besluta,
att förordningen om brännoljeskatt 3 § må få följande lydelse: ''Brännoljeskatt
utgår med tjugusju öre per liter’»;
VIII) motionen I: 499 av herrar Ola Persson och Norling, vari hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 112, såvitt angår
de föreslagna skattehöjningarna»;
IX) motionen I: 503 av herr Bergh, vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 112 måtte besluta, a) att fordonsskatt för bärgningsbilar
måtte utgå med 75 procent av skatten för en lastvagn av samma
viktklass, b) att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig lagtext»
;
X) motionen 11:537 av herr Kärrlander, vari hemställts, »att riksdagen
måtte dels besluta om sådan ändring av förordningen om automobilskatt, att
från skatteplikt frikallas personbil, vilken är inrättad såsom invalidfordon
och innehaves av invalid, som för resor i sitt arbete har behov av densamma,
dels ock hos Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av bestämmelser, enligt
vilka åt länsstyrelse uppdrages att verkställa prövning huruvida i förekommande
fall ägarens förutsättningar för skattebefrielse är för handen samt
att därom meddela beslut»;
XI) motionen II: 609 av herrar Asp och Persson i Appuna, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta införa en särskild traktorskatt å 80 kronor per
år för brännolje- och fotogendrivna traktorer och att bevillningsutskottet utarbetar
härför erforderliga författningsbestämmelser»;
XII) motionen II: 610 av herr Asp, vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta, att 5 § i förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt ändras sålunda
att för lastautomobil skall utgå dels grundavgift med etthundratio
kronor, dels ock tilläggsavgift med fyrtiotvå kronor för varje påbörjat tal av
etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med 900 kilogram,
och att för omnibus skall utgå dels en grundavgift med etthundratio kronor,
dels ock tilläggsavgift med trettioåtta kronor för varje påbörjat tal av
etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram»; samt
XIII) motionen 11:642 av herr Halt, vari hemställts, »att Kungl. Maj :ts
förslag i proposition nr 112 angående ändrad lydelse av §§ 5 och 6 i förordningen
av den 2 juni 1922 om bilskatt antages med följande ändring av § 5
mom. c) andra stycket:
''för personautomobil dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock tillläggsavgift
med tjuguåtta kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram
av automobilens tjänstevikt minskad med niohundra kilogram;’
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om utredning angående
automobilbeskattningens framtida ordnande i överensstämmelse med
de riktlinjer, som angivits i denna motion».
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:466, 1:497, 1:499, 1:502—504, 11:537,
II: 608—610, II: 640, II: 642 och II: 643.
Propositionen.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 februari 1951 uppdrog
statsrådet och chefen för finansdepartementet den 6 mars s. å. åt häradshövdingen
H. V. Nitelius att såsom särskild utredningsman verkställa en allmän
utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken. Denna utredning
har benämnts 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken.
Vidare tillkallades den 30 juni 1953 efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
ledamöterna av riksdagens första kammare, lantbrukarna I.
Nilzon i Ringarum och G. Spetz i Håbygård samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare, direktören E. R. Hagberg i Malmö och ombudsmannen H.
Kärrlander i Kyrkdal att såsom särskilda sakkunniga stå till utredningens
förfogande för samråd. Beträffande direktiven för utredningen hänvisas
till utredningens nedan omnämnda betänkande (s. 91—92).
Utredningen har avgivit dels ett den 4 november 1953 dagtecknat betänkande
med förslag till beskattning av motorfordonstrafiken (SOU 1953: 34),
dels ock en den 30 december 1953 dagtecknad promemoria (stencilerad)
rörande beskattningen av traktorer, som användes i trafikarbete. Vid betänkandet
finnes fogade särskilda yttranden av herrar Spetz, Hagberg och
Kärrlander.
Yttranden över betänkandet och promemorian har genom remiss inhämtats
från ett flertal myndigheter och sammanslutningar.
Vid departementsbehandlingen av utredningens beskattningsförslag och
de däröver avgivna yttrandena har i vissa hänseenden kompletterande upplysningar
avgivits av utredningen. Dessa upplysningar ävensom vissa av
utredningen i anslutning till innehållet i de avgivna yttrandena gjorda erinringar
har av utredningsmannen sammanställts i ett den 1 februari 1954
dagtecknat memorandum.
Vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag har utredningen uppställt en
prognos rörande motorfordonsbeståndets och motorfordonstrafikens utveckling
under femårsperioden 1955—59, varigenom en uppfattning erhållits om
det antal beskattningsenheter och den drivmedelsförbrukning inom olika
fordonsslag och fordonsklasser, varmed utredningen ansett sig kunna räkna
under perioden i fråga. På grundval av från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inhämtade uppgifter om vägväsendets utbyggnads- och underhållsbehov
vid ett fordonsbestånd av den omfattning, som prognosen utvisat, har utredningen
beräknat det allmännas kostnader för vägväsendet under samma
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
femårsperiod. Utredningen har vidare angivit den andel av dessa kostnader,
som enligt utredningens beräkningar ansetts böra genom särskild beskattning
bestridas av motorfordonstrafiken. De i denna kostnadsandel ingående
posterna och kostnadselementen har med utgångspunkt från vägtekniska
bedömanden analyserats och fördelats på ifrågakommande beskattningsenheter
inom de olika fordonsslagen och fordonsklasserna. Härigenom har utredningen
funnit sig kunna fastställa det genomsnittliga, årliga totalskattebelopp,
som vid den antagna beståndsutvecklingen och kostnadsramen bör
falla på varje motorfordon. De sålunda beräknade totalskattebeloppen har i
sin tur fördelats på fordons- och drivmedelsskatter. Med utgångspunkt från
den på angivet sätt beräknade genomsnittliga fordonsskatten inom varje
fordonsklass har utredningen föreslagit skattesatser för fordonsskatten enligt
skatteskalor, graderade efter personbilarnas tjänstevikter samt bussarnas,
lastbilarnas och släpvagnarnas totalvikter.
Skilda skatteskalor för fordonsskatten har i utredningens förslag framlagts
för privata och för yrkesmässiga person- och lastbilar. I fråga om de
brännoljedrivna bilarna har brännoljeskatt föreslagits bli till viss del »inbakad»
i fordonsskatten för alla sådana bilar med totalvikt över 4 499 kg.
Även för vissa tyngre släpvagnar samt brännolj edrivna s. k. trafiktraktorer
har dylik »inbakning» av brännoljeskatt förordats. En särskild traktorskatt
har föreslagits skola utgå för alla i trafikarbete på allmän väg eller gata
använda traktorer med undantag för bensindrivna jordbrukstraktorer. Beträffande
storleken av de i fråga om fordonsskatten för motorfordon föreslagna
skattesatserna hänvisas till i betänkandet härom intaget författningsförslag
(s. 8—12). Särskild tillverknings- och införselskatt å mopeder och
mopedmotorer har jämväl föreslagits.
Utredningen har förordat en höjning av drivmedelsskatterna till 32 öre
för bensin, 43 öre för motorbrännolja och 6 öre för motorsprit, allt per liter.
Uppbörden av fordonsskatten har av utredningen ansetts böra uppdelas
på två eller flera uppbördsterminer i vad avser skattebelopp överstigande
2 000 kr.
Det schablonmässigt fastställda belopp, varmed restitution av bensinskatt
för jordbrukstraktorer utgår, har — med hänsyn till den av utredningen
föreslagna höjningen av bensinskatten — förordats bli höjt från 300 kr. till
325 kr.
En sammanfattning av utredningens i betänkandet framlagda överväganden
och förslag återfinnes i betänkandets slutkapitel (s. 382—396), till
vilket hänvisas. Efter nämnda kapitel (s. 397—406) har i betänkandet
intagits de av herrar Spetz, Hagberg och Kärrlander avgivna särskilda yttrandena.
Utredningens betänkande och promemoria behandlas i propositionen endast
i de delar de är av betydelse för det däri framlagda förslaget till ändrad
beskattning av motorfordonstrafiken in. in. Departementschefen har i sammanhanget
nämnt, att han icke för närvarande funnit sig beredd att taga
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
ställning till det av utredningen framlagda skatteförslaget i dess helhet. I
propositionen har departementschefen fortsättningsvis närmare berört frågan
om det framtida utredningsarbetet rörande beskattningen av inotorfordonstrafiken.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen
hänvisar utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
Motorfordonsbeståndets framtida utveckling, s. 15—24.
De statliga utgifterna för vägväsendet och därav på motorfordonstrafiken
belöpande andel, s. 24—64.
Frågan om vägfinansieringen på längre sikt, s. 64—67.
Fördelningen av motorfordonstrafikens kostnadsansvar på olika motorfordon,
s. 68—93.
Beskattningens fördelning på fordons- och drivmedelsskatter, s. 93—103.
Beskattningen av vissa inhemska motorbränslen, s. 103—111.
Utredningens promemoria angående traktorskatt, s. 112—120.
Restitution av skatt å bensin, som användes inom jordbruket, s. 121—126.
Kontrollen över brännoljebeskattningen, s. 127—133.
Motionerna m. m.
Helt avslag å skattehöjningarna har yrkats i motionen 1:499. I de likalydande
motionerna I: 500 och II: 640 samt i de likalydande motionerna I:
504 och II: 637 har yrkats avslag å förslaget om höjd fordonsskatt, varjämte
förordats en i förhållande till propositionen begränsad höjning av drivmedelsskatterna
ävensom bibehållande av nuvarande skillnad i beskattningen
av bensin och brännolja. I motionen II: 642 har yrkats avslag å höjningen
av fordonsskatten för personbilar samt hemställts om utredning av automobilbeskattningens
framtida ordnande enligt riktlinjer, som i huvudsak innebär
ett ökat utnyttjande av drivmedelsskatterna. Till stöd för de framställda
yrkandena i förenämnda motioner har motionärerna i huvudsak
anfört följande.
I de likalydande motionerna 1:500 och 11:640 har inledningsvis
närmast i anslutning till ett i anledning av propositionen nr 129 ställt yrkande
framhållits att ett utvidgat användande vid de statliga vägbyggnaderna
av entreprenadsystemet samtidigt med en utvidgning av arbetsobjekten enligt
motionärernas uppfattning kunde medföra besparingar sannolikt icke understigande
10 procent.
Med erinran om att i propositionen förordats överflyttning på motorismen
av kostnader på c:a 8,6 miljoner kronor har motionärerna vidare framhållit
att utredningen kommit till det resultatet att vägunderhållet å landsbygden
belastade motorismen i väsentligt större utsträckning än som borde vara fal
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
9
let. Å andra sidan gjorde utredningen gällande att en för liten andel av kostnaderna
för städer och stadsliknande samhällen där kronan vore väghållare
påförts bilismen. Då skillnadsbeloppen ansågs vara ungefär lika stora, förordade
utredningen en kvittning dem emellan och ett bibehållande av den
hittills gällande ordningen. Departementschefen hade åberopat utredningens
resonemang på denna punkt. Från sakkunnigledamoten Hagberg gjordes i
detta sammanhang den invändningen att utredningen i sina kalkyler räknat
även med kostnader som i städerna gäldades av fastighetsägarna, varför den
av utredningen förda argumenteringen inte kunde betraktas såsom bärande.
Från departementschefens sida hade denna invändning inte alls tagits upp.
Den syntes därför hittills stå oemotsagd. Konsekvensen härav bleve emellertid
att det i fråga om underhållet å landsbygden kunde finnas fog för att
minska den på motorismen belöpande andelen. Såsom departementschefen
framhållit, borde emellertid hela detta spörsmål tas upp till förnyad prövning.
I avvaktan därpå borde någon ändring av de gällande fördelningsgrunderna
icke ske. Med hänsyn härtill borde de belopp, vilka enligt propositionen
skulle avräknas mot automobilskattemedlen, minskas med nyssnämnda
belopp å cirka 8,6 miljoner. Förevarande belopp borde i stället liksom hittills
föras å den allmänna budgeten.
För ståndpunkten att någon ökning av motorismens andel i kostnaderna
icke nu borde genomföras talade även det förhållandet att en icke obetydlig
del av automobilskattemedlen åtginge till vägbyggande i sysselsättningssyfte.
För år 1953 kunde detta belopp uppskattas till 75 miljoner kronor. Vidare
kunde framhållas, att å motorsprit liksom å skifferbensin tillverkad i Kvarntorp
skatt förordades skola uttagas med ett belopp av 7 öre per liter. Reellt innebure
detta att motorismen subventionerade framställningen av ifrågavarande
produkter. Att driften upprätthölles vid Kvarntorp hade helt motiverats med
beredskapsskäl. Det kunde dock icke anses principiellt godtagbart att belasta
en särskild grupp medborgare med utgifter för den ekonomiska försvarsberedskap
av vilken hela samhället vore i behov. Om man trots detta genomförde
en lägre beskattning för skifferbensinen — resp. för motorspriten —
borde man ha detta förhållande i åtanke, då man fastställde den andel av
vägkostnaderna som skulle läggas på motorismen.
För finansierande av de på motorismen belöpande kostnaderna för vägväsendet
stode tre möjligheter öppna, nämligen att kostnaderna helt eller delvis
erlades av bilismen innan motsvarande åtgärder kommit till stånd, att
nämnda kostnader gäldades vid den tidpunkt då de företoges eller att kostnaderna
helt eller delvis gäldades i efterhand. Av betydelse i detta sammanhang
vore att de fasta kostnaderna för vägväsendet numera utgjorde den
största delen. Enligt motororganisationernas beräkningar skulle de uppgå
till ej mindre än cirka 3/4. Då varaktigheten av våra vägar efter hand bleve
allt större och för vissa slag av vägar — s. k. motorvägar eller autostrador —
kunde sträcka sig mycket långt, kunde mycket väl diskuteras det alternativet
alt eu större eller mindre del av anläggningskostnaderna täcktes lånevägen
för alt på så sätt kunna slås ut på de trafikanter som i framtiden droge
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
nytta av vägarna. Ett sådant resonemang tedde sig så mycket mera motiverat
som bilbeståndet kunde beräknas stiga mycket starkt och man sålunda
genom viss lånefinansiering skulle kunna få en rimlig belastning på det stora
flertalet av trafikanterna. Särskilt kunde det starkt ifrågasättas, huruvida anslag
för vägbyggnadsarbeten som motiverades från sysselsättningspolitiska
utgångspunkter verkligen borde direkt avräknas mot automobilskattemedlen.
Enligt vedertagen uppfattning vore upplåning för utgifter av sådan art väl
försvarbar. Endast till den del utgiften kunde anses vara ett renodlat »vägintresse»
borde därefter avskrivningar och räntor täckas av automobilskattemedel.
1951 års utredning hade icke tillräckligt penetrerat problemet om
vägbyggnadsutgifternas delvisa finansierande lånevägen. Motionärerna förordade
därför, att spörsmålet finge ingå bland de problem som departementschefen
förklarat sig vilja närmare utreda.
I motionerna har motionärerna vidare uttalat sig för en omläggning av
budgetredovisningen rörande vissa anslag för de statliga väginvesteringarna
av innebörd att nuvarande system med beräkning för kalenderår skulle överges,
varom yrkande likaledes framställts i anledning av förenämnda proposition
nr 129. I anslutning härtill har motionärerna framhållit bl. a. följande.
Automobilskatteinedlens specialbudget beräknades vid utgången av
budgetåret 1953/54 ha ett ackumulerat överskott å 213 miljoner kronor. Vid
ett fortsatt tillämpande av nuvarande system med beräkning av anslag per
kalenderår och vid den av departementschefen förutsedda stigande medelsförbrukningen
kunde — med utgångspunkt från att under kalenderårets senare
hälft förbrukades ca 60 procent av årskostnaden — beloppet beräknas
komma att under femårsperioden 1954—1959 ökas med drygt 80 miljoner
till ca 300 miljoner kronor. De hittillsvarande skatterna kunde under samma
femårsperiod beräknas inbringa ca 3770 miljoner kronor. Då det i propositionen
beräknade anslagsbehovet uppginge till 4 300 miljoner kronor, skulle
det återstå att täcka (4 300 — 3 770 =) 530 miljoner kronor, överginge man
såsom motionärerna förordade till beställningsbemyndiganden för kalenderåret
och läte anslagen omfatta endast den del som erfordrades fram till den
1 juli under kalenderåret —- alltså de reella utgifterna under budgetåret —
komme anslagsbehovet å 530 miljoner kronor att kunna minskas med nyss
omnämnda överskottsmedel å 300 miljoner kronor och alltså blott utgöra 230
miljoner kronor. Om fördelningen mellan motorismen och andra intressenter
i enlighet med vad motionärerna förordat skedde helt enligt nuvarande
grunder kunde sistnämnda belopp minskas med ytterligare 40 ä 50 miljoner
kronor. Under femårsperioden behövde sålunda ett belopp understigande 200
miljoner kronor täckas genom höjda automobilskattemedel eller i genomsnitt
per år mindre än 40 miljoner kronor. Fråga uppstode då huruvida detta belopp
skulle anskaffas genom höjning av drivmedelsskatten eller av fordonsskatten
eller genom en kombination av båda.
I propositionen redovisades icke hur stor den individuella skattehöjningen
för olika fordonstyper skulle bli enligt departementschefens förslag. I propositionen
återfunnes visserligen en tabell, vari jämförelser gjordes mellan de
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
föreslagna skattesatserna och skattebelastningen dels 1949/50 och dels 1951/
52. Dessa år hade emellertid provisoriskt uttagits vissa högre bilskatter,
nämligen i ena fallet en bensinskatt som sedermera sänkts med 20 öre per liter
och i andra fallet fördubblad fordonsskatt. Jämförelsen vore alltså fullständigt
missvisande, om man därmed ville ge en bild av innebörden i de nu
föreslagna skatteskärpningarna. Motionärerna hade av denna anledning ansett
sig böra utarbeta en tabell, som intagits i motionerna och visade skatteskärpningen
i jämförelse med förhållandena under innevarande budgetår. I
tabellen hade upptagits fordon av samma slag som i den i propositionen upptagna
tabellen. Förutsättningarna för körlängd och genomsnittlig bensinrespektive
brännoljeförbrukning per mil vore även desamma som i propositionen.
Det enligt motionärernas mening mest anmärkningsvärda i det föreliggande
förslaget vore den mycket väsentliga skatteskärpning som departementschefen
ville åstadkomma för den tyngre trafiken. 1951 års utredning
gjorde visserligen gällande, att beskattningen på tunga fordon enligt gällande
ordning vore jämförelsevis lägre än beskattningen å andra fordon. Vid remissbehandlingen
hade emellertid dessa slutsatser blivit bestridda med mycket
starka skäl. Det syntes över huvud taget icke vara bevisat, att någon mera
betydande ändring i automobilbeskattningens inbördes förhallanden kunde
vara befogad. Innan detta eventuellt genomfördes, borde en mer övertygande
utredning förebringas. Motionärerna kunde därför — i varje fall för närvarande
— icke biträda förslaget om en övervältring av skatten från fordon
av lättare slag till tyngre fordon. Vad som särskilt talade mot en så kraftig
höjning av beskattningen för den tunga trafiken vore att detta skulle få till
resultat en höjning i omkostnadsnivån för vårt näringsliv. Skatteskärpningen
vore nämligen icke möjlig att genomföra utan höjning av taxorna för såväl
gods- som persontrafik. Eftersom den höga omkostnadsnivån redan nu vore
ett av näringslivets svåraste problem, borde man bär gå fram med allra största
försiktighet. I detta läge syntes man lämpligen böra avstå även från den
höjning av fordonsskatten för personbilar å 10 kronor som departementschefen
föreslagit. Beloppet vore visserligen obetydligt, och saken kunde därför
lika väl få bero. Å andra sidan talade samma förhållande för att låta fordonsskatten
helt bibehållas vid nuvarande nivå — givetvis under förutsättning
att avgörande skäl icke talade mot att uttaga hela det felande beloppet
genom höjning av drivmedelsskatterna.
Ville man täcka ett belopp av bortåt 200 miljoner kronor för femårsperioden
genom en höjning av drivmedelsbeskattningen, måste denna höjning
uppgå till 2 å 3 öre per liter bensin respektive motorbrännolja. Det förefölle
motionärerna som om detta skulle kunna ske utan alltför menliga verkningar.
Enligt motionärernas mening finge man de minsta skadeverkningarna
med avseende å omkostnadsnivån genom att lägga en likformig ökning av
skatten på såväl bensin som motorbrännolja. Motionärernas beräkningar ledde
närmast fram till att en höjning med 2 öre per liter i stort sett skulle vara
tillräcklig. För att emellertid få en viss marginal från säkerhetssynpunkt
vore motionärerna beredda att tillstyrka en höjning med 3 öre per liter.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Å motorbrännolja hade skatten hittills varit 5 öre lägre än skatten å bensin.
Skälen härför vore alltjämt bärande. Motionärerna förordade därför
att skatten å motorbrännolja alltjämt finge ligga 5 öre per liter lägre än
skatten för bensin. Å andra sidan syntes man då kunna låta skattehöjningen
för motorbrännolja träda i kraft samma dag som föreslagits för bensinskattehöjningen,
nämligen den 1 juli 1954. Skattehöjningen enligt motionärernas
förslag jämförd med nuvarande skattesatser framginge av en i motionerna
intagen tabell.
I de likalydande motionerna 1:504 och II: 6 3 7 har motionärerna
inledningsvis uppehållit sig vid behovet av att en fastare planering av
väginvesteringarna komme till stånd. Därefter anför motionärerna vissa allmänna
synpunkter på automobilskattefrågan, varav här må återgivas följande.
Enligt en inom motororganisationerna företagen överslagsmässig beräkning
uppginge de fasta kostnaderna för vägväsendet f. n. till ej mindre
än ca 3/4. En på lång sikt successiv sänkning av beskattningen per beskattningsenhet
vore enligt vad organisationerna framhållit i sitt remissyttrande
att betrakta som en naturlig utveckling och väl förenlig med en fortsatt
utbyggnad av vägväsendet. Förutsättningen för en sådan fortsatt utveckling
mot lägre vägtransportkostnader och lägre bilskatter vore emellertid en sådan
utformning av bilbeskattningen, att den ej hämmade utvecklingen av
bilbeståndet och vägtransporterna. Det centrala för organisationerna vore
därför att beskattningen utformades så, att transportkostnaderna på lång
sikt hölles nere, varvid vägväsendets utbyggnad och förbättring bl. a. genom
ökad takt på vägbeläggningsarbeten och kapacitetshöjning av vägväsendet i
dess trånga sektioner inginge som väsentliga kostnadssänkande element.
Motorfordonsbeståndets och motorfordonstrafikens fortsatta expansion och
det därav följande behovet av högre vägstandard innebure således enligt organisationernas
mening ingalunda att vägkostnaderna per fordonsenhet (dvs.
bilskattenivån) komme att stiga. Motionärerna ville för sin del understryka
dessa synpunkter, vilka väl kunde tjäna som en av de allmänna riktlinjer,
som borde vara vägledande för ställningstagandet till motorfordonsbeskattningens
höjd. Innebörden av dem vore att man vid en ifrågasatt höjning av
beskattningen borde gå fram med försiktighet med hänsyn till att en skattehöjning
till sin tendens verkade hindrande för en utveckling i ovan antydd
riktning.
En annan huvudsynpunkt vore att transportkostnaderna vore att anse
som en av baskostnaderna inom samhällsekonomien. En förändring av dem
hade en jämförelsevis hög spridningseffekt. Med hänsyn härtill måste de nu
föreslagna skattehöjningarna, vilka för den tyngre, utpräglat nyttobetonade
trafiken vore särskilt stora, betraktas som synnerligen allvarliga. Inte minst
gällde detta i det aktuella läget, i vilket med hänsyn till den redan förut
höga kostnadsnivån varje ytterligare kostnadsstegring om möjligt borde undvikas.
Under framhållande av att de i propositionen föreslagna fordons- och drivmedelsskatterna
vore avvägda på sådant sätt, att den tyngre trafiken skulle
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
få svara för eu betydligt större relativ andel av kostnaderna för vägväsendet
än vid nuvarande beskattning, anför motionärerna bl. a. att den utredning
som legat till grund för detta förslag till omfördelning av kostnadsansvaret
mellan olika fordonskategorier, nästan genomgående underkänts av
hörda remissinstanser. Bl. a. hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påvisat,
att man ingalunda med fog kunde hävda, att den tyngre trafikens nuvarande
relativa bidrag till vägkostnaderna skulle vara för litet att täcka de av
denna trafik förorsakade kostnaderna. Frågan om vägkostnadernas fördelning
mellan olika fordonsgrupper skulle nu bedömas av 1953 års trafikutredning.
Det kunde under sådana förhållanden icke vara tillrådligt att vidtaga
så genomgripande förändringar i vägkostnadernas fördelning att varutransporter
och kollektiv persontrafik drabbades av skattehöjningar av storleksordningen
30 å 40 % för större fordonsenheter. I den mån behovet av
bilskattemedel för vägväsendets upprustning och utbyggnad nödvändiggjorde
en viss höjning av beskattningsnivån, borde höjningen ske så att den bleve
så litet kännbar som möjligt för trafikanterna. En justering av skattesatserna
på drivmedlen borde i första hand komma i fråga.
Motionärerna utvecklar fortsättningsvis skälen för en omläggning av anslagstekniken
med avseende å de statliga väginvesteringarna, varom motionärerna
framställt yrkande i anledning av proposition nr 129. Den av motionärerna
förordade omläggningen innebär att riksdagen dels skulle fastställa
en investeringsram för kalenderåret i fråga och dels ett anslag för
budgetåret, avseende de medelsanvisningar, som bleve en följd av de kalenderårsvis
fastställda investeringsramarna. Behovet av automobilskattemedel
skulle sedan bedömas efter de på budgetåret uppförda anslagen. Under angiven
förutsättning beräknade motionärerna, på sätt en i motionerna intagen
tablå närmare utvisade, att vid utgången av femårsperioden fram till och
med budgetåret 1958/59 å automobilskattemedlens specialbudget skulle förefinnas
ett ackumulerat överskott å i runt tal 300 miljoner kronor, som borde
räknas motorfordonstrafiken till godo under perioden. Då nuvarande beskattning
kunde beräknas inbringa 3 770 miljoner kronor för samma period
återstode att täcka genom skattehöjning 230 miljoner kronor för genomförande
av det i propositionen förutsatta femårsprogrammet. Härför vore
en höjning av bensinskatten med 2 å 3 öre per liter till fyllest. En sådan
skattehöjning kunde för femårsperioden beräknas medföra en ökning av
skatteintäkterna med 200 resp. 250 milj. kr. För att erhålla en viss marginal
förordade motionärerna en höjning av bensinskatten med 3 öre per liter. Beträffande
brännoljeskatten förutsatte motionärerna att frågan om skatterelationen
mellan bensin och brännolja skulle omprövas. Höjningen av
brännoljeskatten borde i avvaktan på nämnda översyn begränsas till densamma
som för bensin, eller till 3 öre per liter. Då det inte funnes anledning
att upprätthålla en ökad spännvidd mellan de båda skattesatserna under
andra halvåret 1954, borde höjningen av brännoljeskatten träda i kraft den
1 juli 1954. Den av motionärerna föreslagna höjningen av brännoljeskatten
kunde beräknas inbringa ca 5 miljoner kronor per år, eller för femårsperioden
ca 25 miljoner kronor.
14
Bevillningsutskottets betänkande ni• 45.
I motionen 1:499 har bl. a. anförts följande. En betydande höjning
av motorfordonsskatten beslutades av riksdagen så sent som den 14 maj
1952. Med hänsyn härtill kunde det icke accepteras att man på nytt höjde
denna skatt. Det föreliggande förslaget konnne särskilt att drabba nyttotrafiken,
lastbilar och bussar, och skulle sannolikt medföra genomslag i priserna
för gods- och persontrafiken. Det bleve stora belopp i höjning i storstäderna,
men även för längre trafiklinjer. Vägarna behövde givetvis upprustas,
inte minst beroende på den långa eftersläpning i detta avseende, som en
följd av år ingått i den ekonomiska politiken. Pengar till denna upprustning
kunde icke vidare pressas fram ur motortrafiken utan att det utlöstes i högre
priser och taxehöjningar. Det vore därför nödvändigt att inom den samlade
budgetens ram ge motortrafiken erforderliga medel för vägarnas underhåll
och upprustning.
Till stöd för de i motionen 11:642 framförda yrkandena har bl. a.
anförts följande. Administrationskostnaderna för kontroll av personbilarnas
och motorcyklarnas vikter, debitering, uppbörd och indrivning av restantier
vore redan nu mycket betungande. Det framtida problemet vore emellertid än
allvarligare. När dessa fordon tillsammans inom ett antal år antagligen ökat
till omkring 1 000 000 st., finge man ett uppbördsverk, som vad antalet debiteringar
beträffade komme att motsvara cirka en tredjedel av vad som för
närvarande belastade uppbördsverken för inkomst- och förmögenhetsskatterna.
Redan på grund härav funnes anledning undersöka, om icke ett billigare
och mera praktiskt sätt att anordna beskattningen för flertalet motorfordon
kunde genomföras. Beräknat på det nuvarande motorfordonsbeståndet skulle
man genom en övergång till enbart bränslebeskattning för de lättare bensindrivna
fordonen få bort ca 80 % av alla debiteringsärenden.
Även om det för närvarande icke vore möjligt att gå en annan väg än den i
propositionen förordade beträffande beskattning av lastbilar och omnibussar,
vore det dock angeläget, att det problem, som de föreslagna skatteskärpningarna
reste, i tid observerades. Fordonsskatter av en sådan höjd som i propositionen
förordades måste i längden medföra, att lastbilar och omnibussar
icke kunde innehas av andra än deon, som hade möjlighet att utnyttja fordonen
så intensivt, att kostnaderna per mil eller transportenhet kunde reduceras
till rimliga proportioner. Inom olika delar av näringslivet funnes ett legitimt
behov av tyngre fordon även för sådana ägare, som använde dem endast
ett begränsat antal mil per år. Detta vore fallet icke minst inom byggnadsverksamheten,
där körsträckorna ofta vore mycket korta men där byggmästaren
knappast hade någon annan möjlighet än att utföra transporterna med
lastbilar. Även inom jordbruket kunde lastbilen numera fylla viktiga transportbehov,
särskilt på de större gårdarna. Inom industrierna mötte samma
problem. Det funnes ett behov av tunga transportfordon, som av olika skäl
emellertid endast hade en begränsad användning. I samtliga sådana fall
måste det vara direkt olämpligt att belasta fordonen med en årlig avgift, som
dreve upp kostnaderna per mil och transportenhet till en höjd, som icke
kunde motiveras av deras vägslitning.
Bevillningsutskottets betänkande nr 45. 15
Den riktigaste principen för beskattning av vägtrafiken måste utan tvivel
vara, att alla fordon av samma tyngd finge erlägga en per mil räknad lika
stor avgift för sitt begagnande av vägen. En sådan beskattning kunde emellertid
icke genomföras med mindre än att det funnes möjlighet att kontrollera,
hur många mil bilarna per år begagnade vägen. Det västtyska systemet
med av myndigheterna kontrollerade vägmätare anbringade på fordonen hade
icke närmare undersökts i Sverige. Mot en sådan kontroll hade man rest
den invändningen, att fordonsägaren kunde ställa om vägmätaren eller
bringa densamma ur funktion. Men det måste vara ännu mycket lättare att
skriva fel siffra på en deklarationsblankett. De för dieseldriften karakteristiska
låga bränsleförbrukningstalen per mil hade emellertid uppställt frågan
om icke samtliga dieseldrivna bilar, således även personvagnar, borde få sin
beskattning kontrollerad genom på fordonen anbringade vägmätare. De administrativa
besvären med kontrollen av de lättare fordonen torde i varje
fall tills vidare bli ringa på grund av att dessa fordon ännu icke förekomme i
något större antal.
Beträffande de bensindrivna personbilarnas och motorcyklarnas beskattning
hade det hittills icke anförts något hållbart skäl varför beskattningen
skulle vara delad på en fordonsskatt och en bränsleskatt. De hittillsvarande
verkningarna av denna delning hade framträtt i en omfattande subventionering
av den tyngre trafiken och drosktrafiken i de större städerna. Att nu
skrida till en ytterligare förhöjning av fordonsskatterna på personbilar torde
under sådana förhållanden vara ytterst olämpligt.
Den föreslagna skärpningen av fordonsskatterna på personbilar med 10
kronor komme att inbringa ett belopp för nästa budgetår av högst 5 milj.
kronor. Med hänsyn till att skatterna på bensin och brännolja i genomsnitt
för de sex senaste budgetåren inbringat 16 730 000 kronor mera än vad som
beräknats i riksstaten vore det sannolikt att även om de föreslagna 5 miljonerna
i fordonsskatter på personbilarna icke uttoges det samlade skattebeloppet
ändock skulle komma att uppgå till det i propositionen antagna.
De fortsatta utredningarna borde inriktas på sådant sätt, att riksdagen
kunde erhålla ett någorlunda tillfredsställande siffermaterial för bedömande
av de här berörda angelägenheterna. Det borde salunda klarläggas, vilken
höjning av bränslebeskattningen som vore erforderlig för att täcka den del
av vägkostnaderna, som personbilarna och motorcyklarna borde bara; riksdagen
borde icke undanhållas upplysningar, ägnade att belysa möjligheten
att så väsentligt förenkla det administrativa förfarandet med bilbeskattningen.
Beträffande beskattningen av de dieseldrivna fordonen och den tyngre
trafiken funnes det ingen anledning alt icke acceptera det i Västtyskland
praktiserade systemet med vägmätare och en beskattning per mil av fordonen.
De beräkningar, som behövde utföras innan riksdagen kunde ta ställning
till ett sådant förslag, torde icke vara mer omfattande än alt de kunde
verkställas på väsentligt kortare lid än de 3—5 år, departementschefen förutsatt
såsom en lämplig utredningstid.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Av innehållet i övriga motioner må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:480 och 11:6 0 8 har bl. a. framhållits,
att den ökning av skattebördan för hela motorfordonstrafiken som
föresloges i propositionen komme att leda till uppenbara svårigheter i synnerhet
för den grupp bilförare, som den vanföre tillhörde. I många fall kunde
bilen sägas utgöra den grundläggande förutsättningen för att invaliden
skulle kunna anpassas till arbetslivet. Invalidernas speciella förhållanden
hade också lett till att specialbestämmelser för invalidfordon tillkommit i ett
flertal länder. Sålunda erhölle exempelvis invalider i Norge restitution å
bensinskatt och i Danmark restitution å motorfordonsskatt. I England erhölle
krigsinvalider ett driftbidrag å 800 kronor per år. I Sverige vore endast
invalidmotorcyklarna befriade från fordonsskatt. Ur social synpunkt vore
emellertid en skattebefrielse för invalidbilar lika berättigad. Härför talade
bl. a. att den av pensionsstyrelsen bedrivna bidragsverksamheten till motorfordon
åt invalider i huvudsak och till allt större del numera avsåge bilar.
En ökad skattelindring avseende även invalidbilar skulle ge invaliderna större
möjlighet att lösa sina förflyttningsproblem och därigenom förbättra sina
inkomster. En sådan standardförbättring skulle också i sista hand komma
samhället till godo. Motionärerna förordade därför att även personbilar tillhöriga
invalider, som med läkarintyg eller på annat sätt styrkte invaliditet
och behov av motorfordon, befriades från både fordonsskatt och bensinskatt.
Som villkor för skattebefrielse borde dock gälla att motorfordonet för att
kunna framföras av invaliden försetts med sådana särskilda manövreringsanordningar,
som länsstyrelse funne skäl föreskriva som villkor för utfärdande
av körkort för invalid. Undantag från detta krav borde kunna medgivas
endast då särskilda omständigheter förelåge. Mot en generell skattebefrielse
hade invänts att praktiska svårigheter till kontroll av att fordonen
endast användes för invalider förelåge. Denna invändning hade ett visst
berättigande. Ett eventuellt missbruk torde dock förekomma i ytterst begränsad
omfattning och syntes också väga lätt mot det ur social synpunkt mycket
angelägna behovet av en skattelättnad för den speciella grupp det här
gällde.
I fråga om en eventuell restitution av bensinskatt borde tillämpas samma
principer som när det gällde jordbrukarnas kompensation för erlagd bensinskatt.
Beträffande invalidvagnar kunde förslagsvis skatten för bensin
använd för körning 1 000 mil restitueras. De svårigheter som anförts som
skäl mot en sådan restitution vore icke av den arten att de borde förhindra
en för invaliderna godtagbar lösning av problemet.
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:498 och
11:643 har bl. a. anförts, att automobilbeskattningen medförde en förhållandevis
större belastning i transportkostnaderna i bygder med mera utpräglad
glesbebyggelse. Det vore därför synnerligen beklagligt, att den för den
fortsatta vägupprustningen nödvändiga höjningen av bilbeskattningen måste
tillgripas. Härtill komme, att priserna å flytande drivmedel vore olika i olika
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
delar av landet, emedan kostnaderna för transport av drivmedlen och andra
kostnader hittills ansetts böra täckas genom förhöjda drivmedelspriser. Det
hade under senare tid alltmera kommit att framstå som en samhällelig angelägenhet
av betydelse, att försörj ningsunderlaget i glesbygderna så långt
möjligt vidmakthölles och förbättrades. Det vore förutsättningen för att man
skulle kunna undvika en alltför långt gående folkuttunning i dessa bygder.
Av fundamental betydelse härvid vore att man kunde uppnå lägre produktions-
och levnadskostnader. Om förutsättningar för en ökad företagsamhet
1 sådana glesbygder skulle kunna skapas, måste en utjämning ske med landet
i övrigt. Härvid vore drivmedelskostnaderna av väsentlig betydelse.
Angelägenheten av en kostnadsutjämning i fråga om drivmedelspriserna
hade tidigare i olika sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Sålunda hade såväl 1945 års oljeutredning i sitt år 1947 avgivna
betänkande som priskontrollnämnden i yttranden över motioner till
1950 och 1951 års riksdagar påpekat att åtgärder borde vidtagas för att hålla
kostnaderna för transporter i Norrland nere. Första kammarens allmänna
beredningsutskott hade vidare år 1951 tillstyrkt, att en utredning skulle ske
angående lämpligheten av och möjligheterna för införande av ett enhetligt
pris på flytande drivmedel i hela landet.
Beträffande denna fråga hade hittills företrädesvis två utvägar för uppnående
av den önskvärda utjämningen diskuterats, dels en statlig subvention,
dels en clearing i statlig eller enskild regi. Såsom en tredje utväg kunde enligt
motionärernas mening undersökas om icke den önskvärda utjämningen
av priserna å drivmedel kunde uppnås genom att beskattningen gjordes varierande
och utginge med olika belopp alltefter det pris, som konsumenterna
oberoende av skatten hade att betala för varan å de olika platserna. Givetvis
finge en sådan varierande beskattning förutsättas medföra vissa organisatoriska
och administrativa problem.
Som motivering för yrkandet i de likalydande motionerna 1:502
och II: 639 har bl. a. anförts, att den föreslagna höjningen av bensinskatten
komme att verka synnerligen ojämnt och främst belasta landsdelar,
vilkas kommunikationer vore särskilt svagt utvecklade. Det högre bensinpriset
tyngde nämligen alla transporter och åstadkomme därigenom en fördyring
av även nödvändiga varor. Särskilt bleve Norrland drabbat, då samfärdseln
i denna landsdel med dess glest utvecklade järnvägsnät i hög grad
vore beroende av biltransporter. En bidragande orsak härtill vore även den
olikhet i bensinpriser, som på grund av olika stora transportkostnader från
importhandeln måste tillämpas vid utförsäljning av bensin. Det torde emellertid
icke vara möjligt för bensinbolagen att tillämpa ett enhetligt utförsäljningspris
så konstruerat, att i detta inkluderades de genomsnittliga fraktkostnaderna
från importhamnarna. Detta skulle kunna medföra att vissa importörer
försålde bensin endast inom områden närmast dessa hamnar. Bensinskatten
hade numera nått eu höjd, med vilken man tidigare icke haft anledning
att räkna. En utjämning av bensinpriset borde därför i första hand
2 I!ihang till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 4.5.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
ske genom en differentiering av bensinskatten, så att denna bleve lägre inom
de områden, som hade högre fraktkostnader. Mot en sådan anordning skulle
möjligen tala svårigheten att kontrollera försäljning av bensin inom de olika
landsdelarna, men med den bokföring, som bensinbolagen numera tillämpade,
torde fullgod säkerhet för tillfredsställande kontroll finnas.
Till stöd för det i nio tionen I: 466 framförda yrkandet har bl. a.
erinrats om att det i propositionen föresloges, att det nuvarande systemet
för restitution av skatt för bensin, som förbrukas av i jordbruksdrift använda
traktorer, skulle bibehållas. I samband därmed uttalades att även
andra restitutionsspörsmål förelåge men att dessa frågor skulle upptagas till
övervägande i ett senare sammanhang. Rimliga rättviseskäl talade för att vid
sidan av spörsmål rörande jordbruket även trädgårdsnäringens förhållanden
beaktades. Beträffande de bensindrivna jordfräsarna, som alltmer komme
till användning inom trädgårdsodlingen, funnes intet som helst förnuftigt
skäl för att de belastades med bensinskatt för vägändamål. Även på detta
område syntes praktiska skäl tala för att ett schablonmässigt förfarande användes
på samma sätt som beträffande jordbrukets traktorer. Om förbrukningen
för en bensindriven jordfräs genomsnittligen kunde uppskattas till
förslagsvis 200 liter per år skulle det vid en bensinbeskattning av 32 öre
per liter röra sig om en restitution av 64 kronor per jordfräs och år. För de
stora fotogendrivna jordfräsarna torde man kunna räkna med en förbrukning
av ca 100 liter bensin per år som startbensin. Även i sådant fall syntes
restitution av skatten vara motiverad.
I motionen 1:497 har bl. a. framhållits att den tidigare utformningen
av brännoljebeskattningen i viss utsträckning uppmuntrat till anskaffning
av dieselbilar och till övergång till brännoljedrift vad beträffade
den tyngre lastbils- och busstrafiken. De brännoljedrivna fordonen hade
i anskaffning betingat ett betydligt högre pris än bensinbilarna, oftast 15 000
—20 000 kronor mer. Genom den i propositionen föreslagna höjningen av
brännoljebeskattningen skulle de bilägare, som övergått till brännoljedrift,
åsamkas betydande kostnadsfördyringar, som vid fordonsanskaffningen inte
tagits med i beräkningen. Härigenom måste följa oproportionerligt höjda
transportkostnader för de brännoljedrivna bilarna, vilket enligt motionärernas
uppfattning måste vara till skada för näringslivet. En sådan skattehöjning
komme att fördyra landsbygdens transporter, t. ex. mjölkdistributionen.
Fordonsskatten föresloges samtidigt höjd i betydligt större omfattning
beträffande de tunga lastbilarna än beträffande övriga kategorier av bilar.
Då de brännolj edrivna bilarna i det stora hela hade högre tjänstevikt än de
bensindrivna bilarna och sålunda drabbades hårdare av denna höjning av
fordonsskatten, måste det vara orimligt att höja även brännoljeskatten på
sätt som i propositionen föreslagits. Brännoljedriften hade fördelar att bjuda,
vilka borde tillvaratagas. Brännoljan vore billigare och drygare vid användning.
Det borde alltså vara ett nationalekonomiskt intresse, att beskattningen
inte utformades på ett sådant sätt, att användande av detta driv
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
19
medel förhindrades. Brännoljan vore billigare att lagra samt mindre eldfarlig
och hälsovådlig än bensinen. Under sådana förhållanden måste brännoljedriften
vara den naturliga vid framför allt den tunga lastbilstrafiken,
och det måste därför vara angeläget, att ökad användning av detta drivmedel
komine till stånd. I propositionen hade föreslagits, att 1953 års trafikutredning
skulle utreda, huruvida en mera genomgripande förändring av relationen
mellan bensin- och brännoljebeskattningen framdeles borde komma
till stånd. Det vore då omotiverat att i nuvarande läge företaga ändring i
denna relation. Motionärerna förordade, att brännoljeskatten höjdes med
samma belopp som bensinskatten, d. v. s. med 4 öre per liter. Den inkomstminskning
som följde av detta förslag torde inte medföra olägenheter med
hänsyn till att departementschefen för de närmaste budgetåren 1954/55 och
1955/56 för specialbudgeten räknat med ett intäktsöverskott på sammanlagt
24 milj. kronor. 1953 års trafikutrednings förslag i föreliggande frågor
borde kunna avlämnas så att riksdagen i god tid hunne ta ställning till
hur de nödvändiga medlen skulle kunna anskaffas.
Som motivering för yrkandet i motionen 1:503 har anförts bl. a. följande.
Efter andra världskriget hade antalet bärgningsbilar företett en avsevärd
minskning beroende främst på att den ekonomiska förlusten på bilreparationsverkstädernas
bärgningsvagnar blivit alltmer markerad. Bl. a. hade
den på bärgningsbilarna monterade, relativt tunga specialutrustningen blivit
alltför betungande med avseende å fordonsskatten. Då bärgningsbilarna»
årliga körsträcka i genomsnitt vore mycket låg, närmare bestämt högst 500
mil, eller avsevärt mindre än den för ett lastfordon med motsvarande vikt
vanliga, hade nämligen fordonsskatten kommit att drabba den förra kategorien
fordon betydligt hårdare än andra fordon. Från militärt håll hade vid
flera tillfällen, bl. a. av överbefälhavaren i ett yttrande till Kungl. Maj :t år
1948, framhållits att bärgningsbilar med hänsyn till deras stora betydelse för
den militära reparationstjänsten borde befrias från skatt. Tillgången på för
militärt bruk lämpade civila bärgningsfordon vore synnerligen bristfällig.
Ur beredskapssynpunkt framstode det därför som synnerligen angeläget att
åtgärder vidtoges för att underlätta för bilverkstäderna att anskaffa dylika
fordon. Härtill komme att man genom en effektivare bärgningsservice skulle
kunna främja trafiksäkerheten. Genom snabba ingripanden av bärgningsbilar
kunde tillfälliga trafikhinder i form av skadade bilar etc., som under
olyckliga omständigheter kunde orsaka nya trafikolyckor, skyndsamt undanröjas.
I m o t i o n e n 1 1:5 3 7 har hl. a. framhållits att det i det moderna samhället
blivit en nödvändighet att också utnyttja den partiellt arbetsföra arbetskraften.
Denna arbetskraft hade många problem att brottas med. Ett av
de mest framträdande vore frågan om hur vederbörande skulle transportera
sig till och från arhetsplatsen. Ett antal invalider, som drabbats av svåra
sviter efter barnförlamning eller reumatism, vore på grund av sin invaliditet
förhindrade att använda motorcykel, vilken om den inrättats som invalid
-
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
fordon vore skattebefriad. Dessa personer tvingades att för sitt förvärvsarbete
skaffa sig fyrhjuliga motorfordon av specialtvp, så kallade invalidbilar.
Genom ett sådant fordon kunde även de svårt invalidiserade åter inplaceras
i arbetslivet och bli självförsörjande. Då dessa invalider hade svårighet att
anskaffa erforderligt kapital för att förvärva dessa vagnar brukade samhället
träda hjälpande emellan. Riksföreningen mot barnförlamning lämnade
också bidrag till anskaffningskostnaderna, där dessa inte kunde klaras på
annat sätt. En betungande börda för dessa hårt prövade människor vore den
statliga bilbeskattningen. Vid upprepade tillfällen hade frågan om skattefrihet
för dessa invalidbilar aktualiserats i riksdagen utan att bringas till en
slutgiltig lösning. Frågan borde dock nu upptagas till ny prövning. Med hänsyn
till att invalidmotorcyklar redan nu vore befriade från fordonsskatt
borde även invalidbilarna undantagas från fordonsbeskattning.
Till stöd för yrkandet i motionen 11:609 har bl. a. framhållits följande.
I icke ringa utsträckning användes numera traktor som dragfordon
för släpvagn, och förekomsten av dylika fordonskombinationer bleve allt
vanligare på vägarna. Släpvagn, som droges av traktor, vore icke underkastad
registreringsplikt och förty icke heller skatteplikt. Ur rättvisesynpunkt
framstode tillämpningen av vägkostnadsansvaret för å ena sidan en bil jämte
släpvagn, vilka båda komme att åläggas dryga fordonsskatter, och å andra
sidan en traktor jämte släpvagn, vilka båda enligt propositionen skulle helt
slippa undan fordonsskatt, såsom mindre väl avvägd. Även om i nuvarande
skede fastställandet av en fordonsskatt för traktorerna skulle komma att vila
på osäker grund, syntes starka skäl tala för att — i varje fall beträffande de
brännolje- och fotogendrivna traktorerna — en provisorisk fordonsskatt infördes.
Skattesatsen syntes därvid lämpligen böra fastställas till 80 kronor
per år, vilket belopp motsvarade nuvarande fordonsskatt för de minsta
släpvagnarna.
I motionen 11:610 har erinrats om att den i propositionen föreslagna
progressiviteten i beskattningen av tyngre motorfordon motiverats
med att våra vägar icke generellt kunde upplåtas för högre axeltryck än 6
ton, samt att fordon med högre axeltryck medförde särskild påfrestning på
och förslitning av vägarna. Högsta tillåtna axeltryck på landets riks- och
länshuvudvägar vore 6 ton. Endast i två områden, nämligen Stockholms län
och Västernorrlands län, förekomme ett högre axeltryck på vissa avsnitt av
riksvägarna. Lastbils- och omnibustrafiken vore följaktligen hänvisad till att
använda fordon, som hade ett högsta axeltryck av 6 ton, för att kunna bedriva
laglig trafik. Med hänsyn härtill saknades skäl att införa skatteprogression
för dessa fordon. En högre beskattning av motortrafiken med syfte
att tillföra vägväsendet ökade resurser finge i dagens läge anses vara välmotiverad
dels med hänsyn till den eftersläpning, som förekommit under tidigare
år, och främst för de anspråk den väntade trafikintensiteten komme att
ställa på vägväsendet. Omnibus- och lastbilstrafiken borde dock såvitt avser
fordonsskatten deltaga i dessa kostnader på annat sätt än som förcsloges i
Bevillningsutskottets betänkande nr ko.
21
propositionen. Motionären förordade en generell ökning av fordonsskatten
med drygt 10 % efter nu gällande grunder för dessa fordonskategorier.
I en till utskottet inkommen skrift har Svenska lokaltrafik föreningen
erinrat om att bränsleförbrukningen i lokaltrafik av speciella orsaker vore
särskilt hög samt att trafiken huvudsakligen framfördes på stadsgator och
därmed jämförliga vägar, för vilka vägkostnader icke följde samma regler
som för vägnätet i övrigt. Med hänsyn därtill har lokaltrafikföreningen hemställt,
att därest propositionen komme att läggas till grund för beskattning,
brännoljeskatt uttoges — förslagsvis efter länsstyrelsernas prövande — endast
för hälften av den mängd, som förbrukades i den i skriften åsyftade
kollektiva lokaltrafiken.
I ett den 10 december 1949 dagtecknat betänkande berörde 19U9 års skatteutredning1
* * * * * även frågan om fordonsskattens avvägning för de tyngre lastbilarna.
Härom anfördes följande (s. 32 i betänkandet):
»Utredningen har icke haft anledning föreslå någon omläggning av det
för närvarande gällande systemet, enligt vilket automobilskattemedlen uttages
genom dels en fordonsskatt och dels en drivmedelsskatt. Emellertid kan
ifrågasättas om de merkostnader för vägväsendet, som orsakas av tyngre
lastbilar, täckas av den nuvarande beskattningen av dessa fordon. Utredningen
vill därför förorda en översyn av de nu gällande skattesatserna för
fordonsskatt i syfte att på ett bättre sätt avväga dessa i förhållande till den
starkare vägslitning, som förorsakas av tyngre fordon. I detta sammanhang
torde även böra uppmärksammas den vägslitning, som onekligen förorsakas
av traktorer, vilka för närvarande icke äro föremål för någon beskattning
av ifrågavarande slag.»
Utskottets yttrande.
Det i förevarande proposition framlagda förslaget till ändringar i beskattningen
av motorfordonstrafiken tar icke sikte på en definitiv reglering av
dessa beskattningsfrågor. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
avses med förslaget dels i första hand att täcka utgifterna för vägväsendet
under budgetåret 1954/55 och dels därjämte att möjliggöra en fortsatt
upprustning av vägarna under den närmaste femårsperioden. Förslaget
innebär sålunda en provisorisk reglering. Avsett är att denna framdeles
skall avlösas av en beskattning grundad på resultatet av erforderliga
ytterligare utredningar. I propositionen framhålles att detta utredningsarbete
— bl. a. med hänsyn till att detsamma bör grundas på ännu icke påbörjad
översiktlig vägplanering på längre sikt — knappast kan beräknas
ge slutligt resultat under de närmaste åren. 1 avbidan härå har de före
1
Ledamoten av riksdagens andra kammare G. A. Olsson, ordförande, ledamoten av riksdagens
andra kammare E. H. Bladh, ledamoten av riksdagens första kammare I7. L. Franzon, leda
möterna
av riksdagens andra kammare E. R. Hagberg och C. A. D. Jonsson, statssekreteraren
M. H. Lcmne, ledamoten av riksdagens första kammare B. E. F. Petrén, sekreteraren L. G. Rehn,
ledamoten av riksdagens andra kammare O. E. Sandberg, bankdirektören G. Söderlund samt
ledamoten av riksdagens andra kammare E. O. Åkerström.
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
liggände beskattningsfrågorna föreslagits skola lösas i huvudsaklig anknytning
till de principer, som innefattas i gällande ordning för motorfordonstrafikens
beskattning.
Några delade meningar om behovet av en fortsatt upprustning av landets
vägar föreligger icke. Av propositionen framgår att nuvarande inkomster
av automobilskattemedel icke medger täckning i avsedd omfattning för kostnader
för väginvesteringar, som icke kan eftersättas utan att allvarliga olägenheter
uppkommer. Även om det nu icke är möjligt att ernå en slutlig
reglering av automobilskattefrågan, föreligger emellertid ej skäl till annat
ståndpunktstagande än att motorfordonstrafiken fortfarande skall genom
särskild beskattning gälda den kostnad som den orsakar vägväsendet och
att dess andel i vägkostnaderna tills vidare i stort sett bestämmes på samma
sätt som hittills. Utskottet finner fördenskull, i likhet med departementschefen,
erforderligt att med hänsyn till de ökade kostnaderna för vägväsendet
en höjning av beskattningen av motorfordonstrafiken nu kommer till stånd
i avbidan på en mer definitiv reglering av förevarande beskattningsfrågor.
I enlighet härmed avstyrker utskottet det i motionen I: 499 (av herrar Ola
Persson och Norling) framförda yrkandet om avslag å förevarande proposition,
såvitt avser de däri föreslagna skattehöjningarna.
I fråga om det skatteunderlag man har att räkna med under de närmaste
åren har i propositionen understrukits vanskligheten av att med någon
större grad av säkerhet verkställa en bedömning av utvecklingen av motorfordonsbeståndet.
Departementschefen har i valet mellan olika alternativ
ansett sig böra i huvudsak godtaga den bedömning härutinnan, som framlagts
av motorismens organisationer. Någon erinran häremot har icke framkommit
i de föreliggande motionerna, och utskottet har för sin del icke
funnit sig böra intaga en annan ståndpunkt. Det må därvid framhållas att
till grund för bedömningen av utvecklingen av motorfordonsbeståndet lagts
den mest optimistiska av de prognoser som framkommit; ett förhållande
som bör tas i betraktande när det gäller att bedöma det föreliggande förslaget.
Vid förslagets utarbetande har kalkylerats med att i huvudsak erhålla
täckning för de anslag till vägväsendet m. m. under femårsperioden 1955—
1959 — i den del de avräknas mot automobilskattemedel — som enligt avväg-
och vattenbyggnadsstyrelsen gjorda beräkningar är att betrakta såsom
ininimianslag för att skapa betingelser för ekonomiskt gynnsamma landsvägstransporter.
Enligt dessa beräkningar uppgår nämnda totala anslagsbehov
för berörda tidsperiod till 4 295 miljoner kronor, därvid räknats med
en successiv 10-procentig årlig ökning av den del av den med automobilskattemedel
bekostade väghållningen, som avser vägbyggnadsverksamheten.
Såsom nyss antytts tar propositionsförslaget närmast sikte på att finansiera
vägkostnaderna under det första året i nämnda femårsperiod eller alltså att
täcka det medelsbehov, som under budgetåret 1954/55 skall avräknas mot
automobilskattemedlen. På sätt särskilda propositioner i ämnet närmare utvisar
uppgår nämnda medelsbehov till ca 737 miljoner kronor. Med utgångs
-
23
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
punkt från att nuvarande intäkter av motorfordonsbeskattningen beräknats
utgöra 665 miljoner kronor har i propositionen förordats en genomsnittlig
höjning av skatterna å motorfordonstrafiken med ca It procent för det
kommande budgetåret. För de därpå följande budgetåren räknas med en
genomsnittlig höjning av nämnda skatter med ca 14 procent, vilket ernås
därigenom att den föreslagna höjningen av brännoljeskatten kommer att
påverka skatteintäkterna först från och med budgetåret 1955/56. I övrigt
förutsättes att den successiva ökningen av väginvesteringarna under femårsperioden
skall motsvaras av ett i samma mån ökat skatteunderlag.
Beträffande principerna för anslagsavräkningen mot automobilskattemedlen
har nu gällande avräkningsnormer i stort sett följts i propositionen. Ett
fåtal smärre justeringar har dock förordats, bland vilka främst må nämnas
att i fortsättningen kostnaderna för tjänste- och familjepensioner till befattningshavare
vid väg- och vattenbyggnadsverket samt vägarbetare skall
ifrågakomma till avräkning mot automobilskattemedel. I huvudsaklig anslutning
till vad som, med viss ändring av nuvarande grunder, förordas
beträffande avräkningen av avlönings- och omkostnadsanslagen till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna skall ovannämnda pensionskostnader
till ca nio tiondedelar avräknas mot automobilskattemedel.
I överensstämmelse härmed har för nästa budgetår i avräkning mot automobilskattemedlen
för nämnda ändamål upptagits anslagsbelopp om sammanlagt
7,4 miljoner kronor. I övrigt har vissa andra smärre avvikelser
från gällande avräkningsprinciper föranlett en uppräkning av de med automobilskattemedel
finansierade utgifterna med ytterligare ca 1,2 miljoner
kronor. I detta sammanhang må nämnas att något förslag rörande avräkning
mot automobilskattemedel av kostnader för den lokala polisorganisationens
trafikövervakningsverksamhet icke framlagts. Angående skälen härför
torde utskottet få hänvisa till vad departementschefen anfört på denna
punkt.
Mot den i propositionen gjorda beräkningen av vägkostnaderna för den
närmaste femårsperioden har icke i de föreliggande motionerna riktats några
erinringar. Däremot har i vissa motioner framförts kritik mot att i
automobilskattemedlen inräknats de belopp om tillhopa ca 8,6 miljoner kronor,
för vilka nyss redogjorts, a 11 motorismen belastats med den lägre
beskattningen av motorspriten och av den inhemska skifferbensinen samt
att automobilskattemedel åtgår för vägbyggande i sysselsättningssyfte.
Härjämte har pekats på möjligheterna att via entreprenadsystemet ernå
kostnadsnedpressningar vid vägbyggande. Slutligen har också framhållits
att en övergång till budgetårsberäknade anslag i stället för kalenderårsberäknade
skulle föranleda en väsentlig minskning av de anslagsbehov, som
nu behöver täckas genom skattehöjning. I sammanhanget har även uttryckts
önskemål om närmare utredning angående vägkostnadernas finansiering genom
upptagande av lån.
Utskottet finner för sin del i likhet med departementschefen att nuvarande
principer för avräkning mot automobilskattemedlen bör tills vidare bibehållas;
de smärre avvikelser härutinnan som förordas i propositionen be
-
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
traktar utskottet väsentligen såsom ett tillrättaläggande av självklara förhållanden
och föranleder ej erinran från utskottets sida. Utskottet kan sålunda
icke ansluta sig till de motionsvis framförda erinringarna i dessa delar.
Vid ett godtagande av den i propositionen angivna investeringsramen
för vägbyggandet, vilken icke — såsom i vissa motioner synes ha antagits —
innefattar vägarbeten i sysselsättningssyfte, torde givetvis få förutsättas,
att de till fullföljande därav anslagna medlen allt efter föreliggande omständigheter
användes i enlighet med beslutade eller eljest gällande principer,
och att därvid möjligheterna till kostnadsnedpressningar vid arbetenas
utförande tillvaratages i syfte att ernå ökad effektivitet i vägbyggandet.
Utskottet kan med hänvisning till det anförda icke förorda ett frångående
av den i propositionen angivna ramen för de utgifter, som skall täckas med
automobilskattemedel. Utskottet vill i anslutning härtill uttala, att utskottet
vid bedömningen av de budgettekniska synpunkter, som framförts i motionerna
och givits väsentligt utrymme i diskussionen av förevarande beskattningsspörsmål,
funnit sig böra utgå från att riksdagen icke kommer att fatta beslut
om en omläggning av budgetordningen i de hänseenden varom här är
fråga. Det må erinras om, att de yrkanden som ställts i förevarande del
kommer att underställas riksdagens bedömande i anslutning till behandlingen
av den till statsutskottet hänvisade propositionen nr 129 innevarande år.
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang redovisa vissa från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen erhållna uppgifter rörande det s. k. ackumulerade
överskottet av automobilskattemedel vid utgången av budgetåret 1952/53.
Nedanstående sammanställning visar fördelningen av detta överskott.
Behållning å automobilskattemedelsfonden............. 58,5 milj. kr.
Reservationer å budgetårsberäknade anslag............ 25,3 » »
Reservationer å kalenderårsberäknade anslag:
A. Statliga väginvesteringar .................. 116,2
B. Kommunala och enskilda väginvesteringar . . 41,2 157,4 » »
Summa 241,2 » »
Till en början vill utskottet erinra om att det å specialbudgeten för automobilskattemedel
per den 30 juni 1953 upptagna överskottet om 58,5 milj. kronor
vid utgången av innevarande budgetår beräknas bli förbytt i ett underskott
om ca 33 miljoner kronor. Anledningen härtill har närmare redovisats i årets
statsverksproposition (Bil. 8 Sjätte huvudtiteln s. 31). Vad sedan beträffar
reservationerna på de budgetårsberäknade anslagen synes det enligt utskottets
mening ofrånkomligt att man i en verksamhet, varom här är fråga,
måste räkna med vissa anslagsmarginaler. Detta får bl. a. ses mot bakgrunden
av att den statliga verksamheten på vägväsendets område utföres av 24
ekonomiskt självständiga förvaltningar. Att behållningar å de kalenderårsberäknade
anslagen föreligger vid budgetårsskiftena följer helt naturligt av
det ur administrativa och arbetstekniska synpunkter erforderliga systemet
med kalenderårsberäkning. Under förutsättning av att inga störningar •—
exempelvis i form av svåra väderleksförhållanden —- inträffar är dessa me
-
25
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
del i praktiken disponerade vid det följande kalenderårsskiftet. Kassamässigt
kan visserligen behållningar förekomma genom av redovisningsmässiga
skäl betingade eftersläpningar i utbetalningarna till framför allt kommuner
och enskilda. En sådan eftersläpning kan ej undvikas och uppkommer oberoende
av anslagsteknikcn. Slutligen vill utskottet påpeka, att den i förhållande
till propositionen begränsade skattehöjning som enligt det av motionärerna
förordade, på budgettekniska grunder uppbyggda systemet anses
möjliggöra, ovillkorligen medför behov av en ytterligare skattehöjning vid 5-årsperiodens slut, såvida icke en väsentlig reduktion av väginvesteringarna
då genomföres.
Såsom framgår av propositionen skall frågan om vägväsendets finansiering
på längre sikt ytterligare utredas genom 1953 års trafikutredning. Denna
utredning har uttalat, att den icke för närvarande kunde förorda någon omläggning
av nuvarande finansieringsform. Med understrykande av detta uttalande
anser utskottet det uteslutet att nu ingå på en bedömning av frågan
om vägkostnadernas finansiering genom lån. Utskottet förutsätter emellertid
att genom den fortsatta utredningen skall förebringas material, som gör
det möjligt att framdeles ta ståndpunkt till frågan om vägkostnadernas finansiering
i hela dess vidd.
Från här angivna utgångspunkter kan utskottet ansluta sig till den i propositionen
angivna riktpunkten för omfattningen av de skattehöjningar, som
nu är erforderliga. Utskottet vill i anslutning härtill understryka vad i propositionen
framhållits därom, att utgifterna för vägväsendet under tiden
fram till den tidpunkt, då en ny beskattning kan taga vid, anpassas efter vad
som kommer att inflyta i automobilskattemedel. Det torde få förutsättas, att
utvecklingen noggrant följes och att planeringsarbetet bedrives med beaktande
av dessa synpunkter.
Vad härefter angår frågan hur skattehöjningen skall verkställas må erinras
om att med bibehållande av nuvarande skattesystem oförändrat enligt
propositionen ca 44 procent av motorfordonstrafikens totala skattebörda under
budgetåret 1954/55 skulle falla på bussar, lastbilar och släpvagnar och
ca 56 procent på övriga motorfordon. Samma procentuella fördelning har beräknats
skola erhållas jämväl under femårsperioden 1955—1959 med de i
propositionen föreslagna skattesatserna. Den ökade beskattning av den tyngre
trafiken, som det i propositionen framlagda förslaget medför, påverkar
sålunda icke under ifrågavarande period den relativa fördelningen av skattebördan
mellan de olika fordonskategorierna. Att så blir förhållandet sammanhänger
med att personbilarnas relativa andel av motorfordonsbeståndet
beräknas successivt öka.
Med utgångspunkt från den kostnadsram för vägväsendet, som utskottet
enligt det föregående ansett sig böra godtaga, synes enligt utskottets mening
en höjning av såväl drivmedclsskatterna som fordonsskatten ofrånkomlig.
1 det fall höjningen uttages enbart på drivmedlen innebär detta, frånsett den
större höjningen av skatten å hrännolja, en icke önskvärd omfördelning av
skattebördan i det att höjningen därvid drabbar de lättare fordonen mer än
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
de tunga fordonen. I enlighet härmed avstyrker utskottet de likalydande motionerna
I: 500 (av herr Bergh m. fl.) och II: 640 (av herr Cassel m. fl.) samt
de likalydande motionerna I: 504 (av herr Lindblom m. fl.) och II: 637 (av
fru Sandström in. fl.), i vad däri yrkas avslag å propositionen såvitt avser
fordonsskatten.
Avvägningen av drivmedelsskatterna föreslås i propositionen ske så, att
skatten å bensin och motorbrännolja bestämmes till 32 öre per liter mot nuvarande
28 respektive 23 öre per liter. Skattehöjningen å bensin föreslås
skola träda i kraft den 1 juli 1954 och å motorbrännolja den 1 januari 1955.
För skifferbensin och motorsprit föreslås en skatt av 7 öre per liter. Med här
angivna skattesatser har drivmedelsskatterna beräknats inbringa ca 495 miljoner
kronor under budgetåret 1954/55.
Vad först beträffar den föreslagna lika beskattningen av bensin och brännolja
har utskottet funnit att de skäl, som tidigare förelegat för ett gynnande
av brännoljedrift i den omfattning, som hittills skett, icke längre är för handen.
Den i propositionen föreslagna höjningen av skatten å brännolja är väsentligt
lägre än vad som skulle vara motiverat, därest avgörande för bestämningen
av skattesatsen skulle vara den effekt, i körsträcka räknat, som vid
brännolje- respektive bensindrift kan utvinnas ur samma kvantitet drivmedel
vid körning med fordon av samma bruttovikt. 1951 års bilskatteutredning,
som vid sin beräkning av skattesatsen för brännolja utgick från det för
brännoljedriften ur beskattningssynpunkt gynnsamma antagandet att drivmedelsförbrukningen
vid dieseldrift var 75 procent av förbrukningen vid
bensindrift, räknade med att skatten å brännolja borde utgå med 33 procent
högre belopp än å bensinen. De uppgifter, som låg till grund för utredningens
beräkningar, utvisade att brännoljeförbrukningen — beroende på dieselmotorns
konstruktion — varierade mellan 50 och 75 procent av förbrukningen
vid bensindrift.
Med hänsyn till de starka skäl, som numera föreligger för en sådan beskattning
av brännoljan som bättre svarar mot fordonens väganvändning,
har utskottet funnit sig böra tillstyrka att skatten å brännolja — i avvaktan
på resultatet av den vidare utredning, som avses skola utföras genom 1953
års trafikutredning —sättes lika med skatten å bensin. Utskottet kan i enlighet
härmed icke biträda det yrkande om beskattning av brännoljan med 5
öre lägre belopp per liter än bensinen som framställts i de likalydande motionerna
I: 500 och II: 640, de likalydande motionerna I: 504 och II: 637 samt
motionen I: 497 (av herrar Franzén och Herbert Hermansson).
Vad därefter angår skattesatsen för bensin och brännolja finner utskottet
den i propositionen föreslagna höjningen av skatten till 32 öre per liter lämpligt
avvägd med hänsyn till storleken av den av utskottet godtagna kostnadsramen.
I enlighet härmed tillstyrker utskottet propositionen i denna del och
avstyrker de yrkanden om lägre skattesatser för bensin eller brännolja, som
framförts i de likalydande motionerna I: 500 och II: 640, de likalydande motionerna
I: 504 och II: 637 samt motionen I: 497. I anslutning härtill vill ut
-
27
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
skottet uttala, att utskottet icke funnit det möjligt att tillgodose det önskemål,
som framförts av Svenska lokaltrafikföreningen om lindring i brännoljeskatten
för den brännolja som förbrukas i viss yrkesmässig tätortstrafik.
Mot vad i propositionen anförts rörande beskattningen av motorsprit och
inhemsk skifferbensin har utskottet icke funnit anledning till erinran.
Den höjning av fordonsskatten som föreslagits i propositionen avser dels
höjning av grundavgiften med 10 kronor för samtliga personbilar, bussar
och lastbilar dels höjning av tilläggsavgifterna för bussar med tjänstevikt
över 5 000 kilogram och lastbilar med tjänstevikt över 3 000 kilogram dels
ock släpvagnar med totalvikt av 5 000 kilogram och däröver. För släpvagnar
med totalvikt uppgående till 1 000 kilogram men icke 3 000 kilogram innebär
förslaget en sänkning av nu utgående skatt. Den förhöjda fordonsskatten
har beräknats medföra en total skatteinkomst av ca 245 miljoner kronor.
Beträffande den föreslagna höjningen av grundavgiften för personbilar
från nuvarande 100 kronor till 110 kronor har utskottet funnit sig böra godtaga
densamma med hänsyn till den allmänna ökning av skatteuttaget, som
den antagna kostnadsramen nödvändiggör. Utskottet har sålunda icke ansett
sig kunna tillstyrka yrkandet i motionen 11:642 (av herr Hall) om bibehållande
av nuvarande beskattning av personbilar.
I likhet med vad departementschefen uttalat har utskottet funnit, att det
framlagda utredningsmaterialet ävensom de vid remissbehandlingen av 1951
års bilskatteutrednings betänkande anförda erfarenhetsgrundade synpunkterna
på den tyngre motorfordonstrafikens vägstandardskrav och vägförslitning
talar för en starkare skatteprogression efter fordonstyngden än den nuvarande.
De skäl för en ökad beskattning av den tunga trafiken, som framfördes
redan av 1949 års skatteutredning, synes sålunda alltjämt bärande.
Den i propositionen föreslagna skatteprogressionen har enligt departementschefens
uttalande icke ansetts vara av den storleksordningen att den
nämnvärt påverkar den allmänna driftskostadsnivån inom gods- och persontrafiken.
Departementschefen grundar härvid sitt uttalande på det förhållandet
att den skattenivå, som det framlagda förslaget tager sikte på, är
väsentligt lägre än den av bilskatteutredningen föreslagna och att redan de
erinringar, som från ett flertal remissinstansers sida framkommit med hänsyn
till de näringspolitiska konsekvenserna av den skattehöjning utredningen
föreslagit, utvisade betydande överdrifter. De återverkningar utredningens
förslag skulle fått på varupriserna inom vissa delar av näringslivet belyses
närmare i propositionen. I denna återfinnes jämväl en tabellbilaga (s. 135)
där den i propositionen föreslagna beskattningen för olika lastbilar jämföres
med skattebelastningen under vissa tidigare år, då motorfordonstrafiken
hade att bära viss tilläggsbeskattning. Vid jämförelsen har hänsyn icke tagits
till penningvärdets förändring.
Utöver de uppgifter, som lämnats i propositionen, har utskottet erfarit att
en inom statens järnvägar verkställd utredning givit vid handen, att den i
propositionen föreslagna skattehöjningen skulle öka driftskostnaderna för
28
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
statens järnvägars buss- och lastbilstrafik med endast 3,4 procent. Beräkningen
avser förhållandena före den nyligen vidtagna sänkningen av bensinpriset.
Enligt uppgift utföres statens järnvägars biltrafik huvudsakligen med
relativt tunga brännoljedrivna fordon. Mot bakgrunden av det material, som
sålunda framlagts, har utskottet ansett sig kunna godtaga den i propositionen
föreslagna skatteprogressionen för bussar, lastbilar och släpvagnar-. Utskottet
har med hänsyn till de skäl, som befunnits föreligga för en ökad beskattning
av den tunga trafiken, icke ansett sig kunna biträda det i motionen
11:610 (av herr Asp) framförda yrkandet om höjning av nuvarande tilläggsavgifter
för bussar och lastbilar med 5 kronor till 38 respektive 42 kronor.
En höjning i enlighet med detta yrkande, som i stort sett innebär ett
bibehållande av nuvarande progression, skulle — i jämförelse med propositionens
förslag — medföra att en väsentlig del av skattebördan överfördes
från de tyngre fordonen till de lättare. Samtidigt skulle sistnämnda fordon
komma i ett ogynnsamt läge jämfört med personbilarna. Den i motionen
11:610 föreslagna progressionen skulle dessutom enligt utförda beräkningar
under femårsperioden medföra en minskning av skatteintäkterna med ca
20 miljoner kronor.
I motionen II: 642 har hemställts om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning angående automobilbeskattningens framtida ordnande i
överensstämmelse med riktlinjer, som i motionen angivits. Enligt motionärens
mening borde beskattningen av personbilar och motorcyklar anordnas
uteslutande som en drivmedelsbeskattning, varigenom bl. a. avsevärda administrativa
förenklingar vid skatteuppbörden kunde vinnas, varjämte beskattningen
av den tyngre trafiken borde i huvudsak anpassas till körlängderna.
Med anledning härav vill utskottet erinra om att vid det fortsatta utredningsarbetet
skall närmare övervägas, bl. a. med beaktande av trafik- och
näringspolitiska synpunkter, hur motorfordonstrafikens kostnadsansvar
skall fördelas på olika slag av motorfordon och hur relationen mellan bensin-
och brännoljeskatterna skall utformas. I likhet med departementschefen
förutsätter utskottet, att de här angivna problemen skall i första hand belysas
i anslutning till de undersökningar som pågår genom 1953 års trafikutredning.
Utskottet utgår från att därvid även skall förebringas material till
belysning av de i motionen 11:642 angivna frågeställningarna. Någon särskild
skrivelse från riksdagens sida av den i motionen angivna innebörden
finner sig utskottet icke böra förorda.
Utskottet övergår härefter till att behandla vissa speciella frågor, som aktualiserats
i nu förevarande sammanhang.
I propositionen har redovisats ett av hilskatteutredningen framlagt förslag
om införande av särskild traktorskatt. Departementschefen understrvker
de av såväl utredningen som remissinstanserna gjorda uttalandena rörande
det principiellt befogade i att traktorer, som användes på allmän väg,
påföres sin andel av kostnaderna för vägväsendet. Med hänsyn till de osäkra
och delvis outredda förhållandena på detta område har emellertid departementschefen
icke ansett sig kunna nu förorda införande av en traktor
-
29
lienillningsutskottets betänkande nr 45.
beskattning. I propositionen uttalas att frågan härom torde få under det
fortsatta utredningsarbetet ytterligare utredas.
I motionen II: 609 (av herrar Asp och Persson i Appuna) har hemställts,
att riksdagen redan nu måtte besluta införa en traktorskatt å 80 kronor per
år för brännolje- och fotogendrivna traktorer. I likhet med departementschefen
anser utskottet att det statistiska materialet angående traktorernas
användning i vägrafik är alltför osäkert för att läggas till grund för en beskattning
av traktorerna. Utskottet avstyrker sålunda det i den föreliggande
motionen framställda yrkandet. De av motionärerna anförda synpunkterna
rörande skattens avvägning mellan å ena sidan en bil jämte släpvagn och å
andra sidan en traktor jämte släpvagn torde få upptagas till prövning vid
det fortsatta utredningsarbetet.
I motionen 1:503 (av herr Bergh) har yrkats, att fordonsskatt för bärgningsbilar
måtte utgå med 75 procent av skatten för en lastvagn av samma
viktklass. Med hänsyn till att bärgningsbilarna i allmänhet icke befinner
sig i sådana viktklasser att de genom det föreliggande förslaget kommer att
få vidkännas annan höjning av fordonsskatten än den höjda grundavgiften
anser sig utskottet icke böra förorda att nuvarande beskattningssystem kompliceras
på sätt yrkas i förevarande motion. Utskottet avstyrker fördenskull
motionen 1: 503.
I de likalydande motionerna I: 480 (av herr Magnusson in. fl.) och II: 608
(av herr Hagård m. fl.) samt motionen 11:537 (av herr Kärrlander) har
hemställts, att s. k. invalidbilar måtte undantagas från fordonsbeskattningen.
I de båda förstnämnda motionerna har därjämte yrkats, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter för restitution av
bensinskatt för av invalidfordon förbrukad bensin.
I förordningen om automobilskatt har invalidernas särskilda förhållanden
så till vida beaktats, att från skatteplikt undantagits motorcykel, som är inrättad
såsom invalidfordon och vars maximihastighet understiger 30 kilometer
i timmen. Några undantagsbestämmelser för de fyrhjuliga invalidfordonen
finnes däremot icke. Frågan om skattebefrielse även för invalidbilar
har emellertid i olika sammanhang varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Därvid har från riksdagens sida uttalats att i vissa fall skäl
kunde åberopas för sådan befrielse men att åtskilliga svårigheter syntes
föreligga att fastställa den närmare avgränsningen för invalidbilarna. Det
kan i detta sammanhang erinras om att möjlighet förelegat att fritaga invalidbilar
från den särskilda tillverkningsskatt, som uttogs å personbilar under
1952 och 1953. Författningstekniskt ordnades frågan på det sättet att Kungl.
Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämde, erhöll bemyndigande att
medgiva befrielse från nämnda skatt. Genom kungörelse den 22 maj 1953
(nr 260) uppdrog Kungl. Maj :t åt kontrollstyrelsen att, iden omfattning styrelsen
prövade skälig, på ansökan medgiva befrielse från eller återbäring av
den särskilda tillverkningsskatten för fordon, som skulle begagnas av invalid.
Vid prövning av ansökan skulle hänsyn tagas till invaliditetens art och
grad samt behovet av fordon för förvärvsverksamhet eller utbildning.
30 Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Några delade meningar om det berättigade i och för sig av att medgiva
lättnader för invalidbilar jämväl i fråga om den ordinarie automobilbeskattningen
torde icke föreligga. Utskottet anser sig också i princip böra tillstyrka
att möjlighet nu öppnas för befrielse från fordonsskatt för invalidbilar.
Det torde dock icke vara möjligt att generellt undantaga alla invalidbilar
från skatteplikt. Såsom i motionen 11:537 anförts torde — på samma sätt
som gällt i fråga om den särskilda tillverkningsskatten — vissa förutsättningar
böra angivas för skattebefrielse. Sålunda bör uppställas krav på att
bilen innehaves av invalid samt att bilen skall vara erforderlig för resor i
arbetet eller för vinnande av yrkesutbildning. Vidare bör hänsyn tagas till
inA aliditetens art och grad. Däremot bör skattebefrielse medgivas oberoende
av invalidens ekonomiska förhållanden. Undantag från skatteplikt bör endast
kunna avse personbil, som är särskilt inrättad som invalidfordon. I de
likalydande motionerna 1:480 och 11:608 har visserligen ifrågasatts huruvida
icke undantag från detta krav borde kunna medgivas, då särskilda omständigheter
förelåge, men utskottet anser sig icke kunna biträda detta förslag
med hänsyn till de mycket svårbedömbara gränsfall som i så fall skulle
komma att underställas dispensmyndigheten. Ärenden angående skattebefrielse
för invalidbilar bör prövas av vederbörande länsstyrelse. 1 tveksamma
lall bör länsstyrelsen inhämta yttrande från pensionsstyrelsen, vilken myndighet
förvärvat erfarenhet rörande invalidernas behov av motorfordon genom
den bidragsverksamhet som äger rum i styrelsens regi. I enlighet med
det nu sagda har inom utskottet utarbetats förslag till ändring av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.
Vad härefter angår det i motionerna I: 480 och II: 608 framställda yrkandet
om restitution av bensinskatten för av invalidfordon använd bensin är
utskottet icke berett att utan närmare utredning taga ställning till detta spörsmål.
Utskottet avstyrker sålunda motionerna i denna del. Bifalles förslaget
om befrielse från fordonsskatt för invalidbilar bör, sedan denna skattebefrielse
varit i kraft någon tid, bättre utgångspunkter kunna erhållas för ett ställningstagande
till detta speciella restitutionsspörsmål. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t ägnar fortsatt uppmärksamhet åt denna fråga.
I de likalydande motionerna I: 498 (av herr Pålsson in. fl.) och II: 643 (av
herr Larsson i Hedenäset in. fl.) samt de likalydande motionerna I: 502 (av
herr Bergh) och II: 639 (av herr Agerberg m. fl.) har berörts frågan om en
differentiering av skatten å flytande drivmedel i syfte att åstadkomma en
utjämning av priserna inom olika delar av landet. Enligt gällande bestämmelser
uppbäres bensinskatten samtidigt med tullen vid varans införsel. Utskottet
är av den uppfattningen att det icke är praktiskt genomförbart att
vid importtillfället tillämpa olika skattesatser för skilda varupartier beroende
På mom yilket område av landet bensinen skall användas. En skattedifferentiering
på det sätt motionärerna tänkt sig skulle för övrigt strida mot den
inom beskattningsrätten tillämpade principen, att statlig skatt skall utta«as
efter eu för hela riket enhetlig skattesats. En lösning av det i motionerna behandlade
problemet torde sålunda få upptagas till bedömande såsom en
31
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
från beskattningen fristående fråga. Med hänvisning till det nu sagda avstyrker
utskottet de likalydande motionerna 1: 498 och II: 643 samt de likalydande
motionerna I: 502 och II: 639.
I propositionen har föreslagits att nuvarande restitutionsförfarande med
avseende å skatten för bensin, som förbrukats till jordbrukets bensindrivna
traktorer, tills vidare skall bibehållas, dock att det schablonmässigt fastställda
restitutionsbeloppet skall höjas till 325 kronor. Vad avser övriga av
utredningen berörda restitutionsfrågor har departementschefen uttalat, att
desamma finge ytterligare övervägas. Mot vad sålunda föreslagits har utskottet
ingen erinran. I motionen I: 466 (av herrar Gustaf Elofsson och Theodor
Johansson) har hemställts, att vid en blivande omprövning av det nu tillämpade
restitutionsförfarandet även måtte beaktas anspråken på restitution
av skatt för bensin, som användes inom trädgårdsnäringen för drift av jordfräsar.
Utskottet har för sin del intet att erinra mot att den i motionen berörda
frågan upptages till övervägande vid den fortsatta utredningen av
restitutionsfrågorna inom hithörande område. I enlighet härmed anser sig
utskottet ha besvarat motionen I: 466.
Vad i propositionen föreslagits rörande den särskilda lagerbeskattningen
av bensin ävensom rörande omläggningen av kontrollen av brännoljeskatten
föranleder ej erinran från utskottets sida liksom ej heller utformningen
av de föreliggande författningsförslagen i den mån desamma icke av
utskottet tidigare berörts.
Utskottets förslag till författningstext överensstämmer med den i propositionen
föreslagna författningstexten med det undantag, att utskottet jämväl
föreslår ändring av 2 § i automobilskatteförordningen samt därav föranledda
ändringar i rubriken och ingressen till den under A 1) i utskottets
hemställan upptagna förordningen.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 112, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas,
1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
11:537 av herr Kärrlander samt de likalydande motionerna
I: 480 av herr Magnusson in. fl. och II: 608 av herr Hagård
in. fl., såvitt motionerna avser befrielse från fordonsskatt
för invalidbilar, ävensom med avslag å följande motioner,
nämligen dels de likalydande motionerna I: 500 av herr
Bergh in. fl. och II: 640 av herr Cassel m. fl., de likalydande
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
motionerna I: 504 av herr Lindblom m. fl. och II: 637 av fru
Sandström m. fl. samt motionen I: 499 av herrar Ola Persson
och Norling, i vad däri yrkats avslag å förslaget om höjd
fordonsskatt, dels motionen II: 642 av herr Hall, såvitt avser
skattesatsen för personbilar, och dels motionen 1: 503 av herr
Bergh samt motionen 11:610 av herr Asp, antaga följande
under rubriken »Av utskottet föreslagen lydelse» upptagna
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 2, 5 och 6 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.
Härigenom förordnas, att 2, 5 och
automobilskatt1 skola erhålla ändrad
Gällande lydelse:
2 §.
Från skatteplikt---civilför
svarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).
5 §.
Skatt utgår---följande be
lopp:
a)
för tvåhjulig — — — fyrtio
kronor;
b) för tvåhjulig —--sextio
kronor;
c) för annan automobil med ringar
av mjuk kautschuk:
för personautomobil dels grundavgift
med etthundra kronor dels ock
tjuguåtta kronor för varje påbörjat
tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med
niohundra kilogram;
för lastautomobil dels grundavgift
med etthundra kronor dels ock tret
1
Senaste lydelse av 2 § se 1951: 654, av 5 §
6 §§ förordningen den 2 juni 1922 om
lydelse på sätt nedan angives.
Av utskottet föreslagen lydelse:
2 §.
Från skatteplikt---civilför
svarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).
Länsstyrelsen må medgiva befrielse
från skatteplikt för personautomobil,
som är inrättad såsom invalidfordon
och som åges av invalid.
Vid prövning av ärende om befrielse
skall hänsyn tagas till invaliditetens
art och grad samt behovet av bil för
förvärvsverksamhet eller utbildning.
5 §.
Skatt utgår---följande be
lopp:
a)
för tvåhjulig — — — fyrtio
kronor;
b) för tvåhjulig---sextio
kronor;
c) för annan automobil med ringar
av mjuk kautschuk:
för personautomobil dels grundavgift
med etthundratio kronor dels
ock tilläggsavgift med tjuguåtta kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram;
för
lastautomobil dels grundavgift
med etthundratio kronor dels ock
se 1952:328 och av 6 § se 1930:286.
33
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Gällande lydelse:
tiosju kronor för varje påbörjat tal
av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram; samt
för omnibus dels grundavgift med
etthundra kronor dels ock trettiotre
kronor för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram;
d) för annan automobil, med ringar
av annat ämne än mjuk kautschuk,
med etthundra kronor för
varje påbörjat tal av etthundra kilogram
av automobilens tjänstevikt;
e) för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen
kilogram, med åttio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusen
men icke ettusenfemhundra kilogram
med etthundrasextio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra
men icke tvåtusen kilogram,
med tvåhundrafyrtio kronor;
om totalvikten uppgår till tvåtusen
men icke tretusen kilogram, med trehundratjugu
kronor; 8
Av utskottet föreslagen lydelse:
tilläggsavgift med följande belopp:
om tjänstevikten icke överstiger
tretusen kilogram, trettiosju kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av tjänstevikten minskad
med niohundra kilogram;
om tjänstevikten överstiger tretusen
men icke sjutusen kilogram,
sjuhundrasjuttiosju kronor för tretusen
kilogram av tjänstevikten och
sextiofyra kronor för varje påbörjat
tal av etthundra kilogram av återstående
del av tjänstevikten; samt
om tjänstevikten överstiger sjutusen
kilogram, tretusentrehundratrettiosju
kronor för sjutusen kilogram
av tjänstevikten och etthundratjugu
kronor för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av återstående del
av tjänstevikten; ävensom
för omnibus dels grundavgift med
etthundratio kronor dels ock tilläggsavgift
med följande belopp:
om tjänstevikten icke överstiger
femtusen kilogram, trettiotre kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av tjänstevikten minskad
med niohundra kilogram; samt
om tjänstevikten överstiger femtusen
kilogram, ettusentrehundrafem•
tiotre kronor för femtusen kilogram
av tjänstevikten och femtiofem kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av återstående del av
tjänstevikten;
d) för annan automobil, med ringar
av annat ämne än mjuk kautschuk,
med etthundratio kronor för
varje påbörjat tal av etthundra kilogram
av automobilens tjänstevikt;
e) för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen
kilogram, med åttio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusen
men icke ettusenfemhundra kilogram,
med etthundratjugu kronor;
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra
men icke tvåtusen kilogram,
med etthundrasextio kronor;
om totalvikten uppgår till tvåtusen
men icke tretusen kilogram, med
tvåhundrafyrtio kronor;
8 Bihang till riksdagens protokoll 190b. 7 samt. Nr 45.
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Gällande lydelse:
om totalvikten uppgår till tretusen
men icke femtusen kilogram, med
fyrahundra kronor;
om totalvikten uppgår till femtusen
men icke åttatusen kilogram,
med fyrahundraåttio kronor; samt
om totalvikten uppgår till åttatusen
kilogram, med femhundrasextio
kronor.
6 §.
Inträder skatteplikt---skat
teplikten
gäller.
Ändras automobils---näst
följande
kalendermånad.
Av utskottet föreslagen lydelse:
om totalvikten uppgår till tretusen
men icke femtusen kilogram, med
fyrahundra kronor;
om totalvikten uppgår till femtusen
men icke åttatusen kilogram
med femhundrasextio kronor;
om totalvikten uppgår till åttatusen
men icke elvatusen kilogram,
med sjuhundratjugu kronor;
om totalvikten uppgår till elvatusen
men icke fjortontusen kilogram,
med åttahundraåttio kronor; samt
om totalvikten uppgår till fjortontusen
kilogram eller mera, med ettusentvåhundra
kronor.
Det åligger riksräkenskapsverket
att fastställa tabeller till ledning för
uträknandet av skatten.
6 §.
Inträder skatteplikt---skat
teplikten
gäller.
Ändras automobils — --näst
följande
kalendermånad.
Skatt skall utgå i helt antal kronor,
därvid iakttages att skattebeloppet
vid öretal över femtio avrundas
uppåt och vid annat öretal avrundas
nedåt till närmaste hela krontal.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.
_ Att fordon, som enligt vad därom särskilt stadgas vid registrering redovisas
såsom lättviktsmotorcykel, tillsvidare skall vara frikallat från skatt,
framgår av övergångsbestämmelsen till förordningen den 28 september 1951
(nr 654) angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt.
2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen I: 499 av herrar Ola Persson och Norling, i vad
däri yrkats avslag å propositionen i förevarande del, ävensom
de likalydande motionerna 1: 500 av herr Bergh m. fl. och
II: 640 av herr Cassel in. fl. samt de likalydande motionerna
I: 504 av herr Lindblom m. fl. och II: 637 av fru Sandström
m. fl., såvitt motionerna avser skattesatsen för bensin,
a) antaga följande under rubriken »Av Kungl. Maj.t föreslagen
lydelse» upptagna
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
35
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild
skatt å bensin och motorsprit1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angiVes.
Gällande lydelse:
1 §•
För bensin, som till riket införes
eller här tillverkas, skall, i den ordning
nedan stadgas, erläggas särskild
skatt av tjuguåtta öre för liter.
Skatt skall dock icke utgå för mineraloljeprodukt,
som införes för att
vid oljeraffinaderi användas uteslutande
såsom råvara vid tillverkning
av bensin. För motorsprit skall erläggas
särskild skatt av tre öre för
liter.
I denna--- — såsom motorsprit.
Av Kungl. Maj.t föreslagen lydelse:
1 §•
För bensin, som till riket införes
eller här tillverkas, skall erläggas
särskild skatt av trettiotvå öre för
liter. Skatt skall dock icke utgå för
mineraloljeprodukt, som införes för
att vid oljeraffinaderi användas uteslutande
såsom råvara vid tillverkning
av bensin. För motorsprit skall
erläggas särskild skatt av sju öre för
liter.
I denna---såsom motorsprit.
För bensin, som tillverkas av Svenska
skifferoljeaktiebolaget genom utvinning
ur inhemsk skiffer, skall särskild
skatt som i första stycket avses
utgå med allenast sju öre för liter.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954. Förordningen skall äga
tillämpning jämväl å sådan bensin, som införts till riket före den 1 juli
1954 och som nämnda dag oförtullad kvarlåg i frihamn eller å tullager, i
tullpackhus eller eljest i tullverkets vård.
Bestämmelsen i 1 § tredje stycket skall gälla allenast intill utgången av
juni 1959.
b) antaga följande
Förslag
till
förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket
den 1 juli 1954.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För bensin, som den 1 juli 1954 klockan (1 f. m. finnes i riket, skall i den
ordning nedan sägs till staten erläggas skatt med 4 öre för liter.
1 Senaste lydelse se 1953:21(5.
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Är bensin blandad med annan vara, skall vid skattskyldighetens bestämmande
hänsyn tagas till den myckenhet, varmed bensin ingår i blandningen.
2 §.
1 mom. Skyldighet att erlägga skatt enligt denna förordning åligger, där
ej annat föranledes av vad nedan i 2 mom. eller 9 § stadgas, den som vid
den i 1 § angivna tidpunkten innehar bensin till myckenhet överstieande
1 500 liter.
2 mom. Från skattskyldighet enligt denna förordning är kronan befriad.
Skatt enligt denna förordning utgår icke för bensin, som tillverkats inom
riket och som vid den i 1 § angivna tidpunkten ännu icke utlämnats från
tillverkningsstället.
3 §•
Envar enligt denna förordning skattskyldig skall senast den 1 augusti
1954 på heder och samvete avgiva deklaration rörande den myckenhet bensin,
han vid den i 1 § angivna tidpunkten innehade, varvid tillika skall
angivas den plats, där bensinen då förvarades.
Deklaration skall avgivas till länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige
författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven, eller, om han avlidit,
senast varit eller bort vara mantalsskriven,
eller där vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte eller syssloman
eller ombud är bosatt,
eller i fall, då nämnda regler ej äro tillämpliga, i det län, där huvuddelen
av den med deklarationen avsedda bensinen finnes vid den tidpunkt, som
angives i 1 §.
4 §•
1 mom. Det åligger länsstyrelse att övervaka, att deklarationer inkomma
från alla uppgiftsskyldiga och att avgivna deklarationer äro fullständiga
och riktiga, därvid särskilt bör tillses, att envar, som idkar handel med
eldfarliga oljor av första klassen, fullgjort honom åliggande deklarationsskyldighet.
Den, som icke avgivit deklaration men kan antagas vara deklarationspliktig
eller som avgivit ofullständig deklaration, må föreläggas att
inom viss tid inkomma med deklaration eller med erforderliga uppgifter.
2 mom. Finner länsstyrelse för behörig påföring av skatt nödigt, att
granskning av den skattskyldiges bokföring eller undersökning av dennes
inneliggande lager av bensin verkställes, bör länsstyrelsen föranstalta om
sådan granskning eller undersökning; och äger länsstyrelsen därvid, i mån
av behov, anlita biträde av sakkunnig.
Det åligger skattskyldig att för sådan undersökning bereda länsstyrelse
eller av länsstyrelse förordnad person tillträde till handels-, fabriks- eller
annan upplagslokal samt att för granskning tillhandahålla sin bokföring och
därtill hörande handlingar.
Arvode till sakkunnig bestämmes av länsstyrelse och skall jämte annan
kostnad för undersökning eller granskning, som i detta mom. sägs, bestridas
av medel, som enligt denna förordning inflyta till statsverket.
3 mom. Ivungl. Maj :t må ock förordna om granskning av deklarationer
och eljest inhämtade uppgifter. Av Kungl. Maj :t förordnad granskningsman
äger jämväl taga del av skattskyldigs bokföring och verkställa undersökning
av dennes inneliggande lager av bensin på sätt i 2 mom. stadgas.
Kostnad för granskning, varom Kungl. Maj:t förordnat, bestrides av medel,
som i 2 mom. sägs.
Bevillningsutskottets betänkande nr b5.
37
5 §.
Länsstyrelse åligger alt på grundval av inkomna deklarationer och eljest
inhämtade uppgifter i särskild längd förteckna dem, som avgivit deklaration,
samt fastställa den myckenhet bensin, för vilken skatt skall erläggas
enligt denna förordning, ävensom därå belöpande skatt.
6 §.
Så snart ske kan skall till envar skattskyldig i rekommenderat brev med
allmänna posten översändas utdrag av längden, såvitt honom angår, tillika
med underrättelse om tid och sätt för skattens erläggande samt vad den
skattskyldige har att iakttaga, om han vill överklaga länsstyrelsens beslut
eller eljest söka befrielse från påförd skatt.
7 §•
Har någon i deklaration eller annan uppgift, som enligt denna förordning
avgivits, lämnat oriktigt meddelande, eller har uppgiftspliktig underlåtit avlämna
deklaration eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att
skatt icke blivit honom påförd eller blivit påförd till för lågt belopp, skall
skatt påföras den skattskyldige till belopp, som genom berörda förfarandt
eller underlåtenhet undandragits.
Efterbeskattning må ej ske senare än år 1959.
8 §.
t mom. Förmenas länsstyrelse hava vid påförande av skatt förfarit oriktigt,
må besvär anföras hos kammarrätten.
Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen i det län, där skatten påförts,
inom natt och år efter det skatten blivit klaganden avfordrad, vid
påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning. Den
omständigheten att besvären ingivits eller insänts till kammarrätten i stället
för till länsstyrelsen skall icke utgöra hinder för prövning av klagandens
talan, därest besvären inkommit till kammarrätten inom besvärstiden. I sådant
fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till länsstyrelsen
för vidare behandling på sätt i 2 mom. sägs.
2 mom. Sedan vid besvären fogats de handlingar, på vilka överklagade
beslutet grundats, ävensom utdrag av längden, i vad den klagande angår,
har länsstyrelsen att skyndsamt till kammarrätten översända samtliga handlingar
med de upplysningar och erinringar besvären anses påkalla.
9 §■
Visar skattskyldig, att bensin, som han innehaft vid den i 1 § angivna tidpunkten,
levererats till annan, och grundar sig leveransen på försäljningsavtal,
som slutits före denna förordnings ikraftträdande, äger Kungl. Maj :t,
där den skattskyldige icke på grund av förbehåll i försäljningsavtalet eller
eljest är berättigad att hos köparen uttaga skatten, bestämma att skattskyldigheten
skall åligga köparen eller, då skäl därtill äro, medgiva befrielse
från eller återbäring av skatten.
Ansökan om sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom eu månad
efter det skatt avfordrats vederbörande.
10 §.
Angående restitution av skatt, som i denna förordning avses, skola bestämmelserna
i förordningen den 3 maj 1929 (nr 02) om särskild skatt å bensin
och motorsprit äga motsvarande tillämpning.
38
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
11 §•
Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må ej
verkställas av annan än länstyrelse eller jämlikt 4 § 3 mom. förordnad
person.
Deklarationerna skola tillhandahållas de ämbets- och tjänstemän, som i
och för sin befattning böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke
vara för någon tillgänglig, utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit
dess offentliggörande; dock må deklarationer, på sätt Kungl. Maj :t förordnar,
för statistisk bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet eller tjänsteman,
åt vilken Kungl. Maj:t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.
Deklarationerna skola med de undantag, vartill stadgandena i nästföregående
stycke föranleda, hos länsstyrelsen förvaras intill utgången av år 1959,
varefter deklarationerna skola förstöras.
12 §.
Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, straffes
med dagsböter; och må länsstyrelsen förelägga den uppgiftsskyldige
lämpligt vite.
13 §.
Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.
14 §.
1 mom. Tjänsteman, vilken på grund av sin befattning med ärende, som
i denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller skattskyldigs bokföring,
må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa vare sig
innehållet i sådan deklaration eller skattskyldigs affärsförhållande, varom
han därvid erhållit kännedom. Den häremot bryter vare underkastad ansvar
såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse,
som nu sagts, straffes med dagsböter.
2 mom. Den, som på grund av sådant förordnande om statistisk bearbetning
av deklarationer, som i 11 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej
utom tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav
vare den skyldige förfallen till ansvar, som i 1 mom. stadgas.
15 §.
Länsstyrelse äger utdöma vite, som förelagts enligt 12 §.
16 §.
Bestämmelser rörande uppbörd av skatt, som i denna förordning avses, så
ock de närmare föreskrifter, som eljest erfordras för tillämpning av denna
förordning, meddelas av Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
3) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen I: 499 av herrar Ola Persson och Norling, i vad
däri yrkats avslag å propositionen i förevarande del, de likalydande
motionerna I: 500 av herr Bergh m. fl. och II: 640
av herr Cassel m. fl. samt de likalydande motionerna I: 504
39
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
av herr Lindblom m. fl. och II: 637 av fru Sandström m. fl.,
såvitt motionerna avser skattesatsen för brännolja, ävensom
motionen I: 497 av herrar Franzén och Herbert Hermansson,
antaga följande
Förslag
till
förordning om brännoljeskatt.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som är registrerad såsom ägare av motorfordon vilket drives med
brännolja är skyldig att i den omfattning nedan stadgas till staten erlägga
brännoljeskatt. Skattskyldighet föreligger för brännolja, som förbrukats för
drift av motorfordonet.
Vad nu sagts skall ock gälla ägare av brännoljedrivet motorfordon, vilket
brukas enligt interimslicens eller saluvagnslicens.
2 §.
1 mom. Med brännolja förstås i denna förordning flytande petroleumprodukt,
som användes för drivande av motorfordon och för vilken icke utgår
skatt enligt förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit.
2 mom. Där i denna förordning användas beteckningarna motorfordon,
släpvagn, bilregister, interimslicens, saluvagnslicens, besiktningsinstrument,
maximilast eller totalvikt, hava dessa beteckningar samma innebörd som i
vägtrafikförordningen.
3 §.
Brännoljeskatt utgår med trettiotvå öre för liter.
4 §•
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollstyrelsen
äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring
av skatt.
5 §•
Kontrollen över beskattningen utövas av kontrollstyrelsen.
6 §•
För utövande av skattekontrollen äger kontrollstyrelsen anlita biträde av
särskilda kontrolltjänstemän.
Kontrolltjänsteman äger att på anfordran när som helst kontrollera motorfordon
som i 1 § avses ävensom erhålla tillträde till lokaler och utrymmen
som användas för lagerhållning av brännolja.
Skattskyldig skall för kontrollen utan ersättning tillhandahålla kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsteman fordonsbeskrivning ävensom ställa för kontrollen
nödiga hjälpmedel till förfogande och lämna behövlig handräckning.
7 §•
Kungl. Maj :t må förordna att skattskyldig skall vara pliktig att i den
omfattning kontrollstyrelsen föreskriver å motorfordon på egen bekostnad
enligt styrelsens anvisningar låta installera mätinstrument för att underlätta
skattekontrollen.
40
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
8 §•
Skattskyldig är pliktig att enligt kontrollstyrelsens anvisningar göra fortlöpande
anteckningar angående lager och inköp av brännoljor samt körning
av motorfordon. Där skattskyldig är bokföringspliktig, är han skyldig att
ordna bokföringen på sådant sätt, att den enligt kontrollstyrelsens beprövande
möjliggör erforderlig kontroll.
Skattskyldig skall i övrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som kontrollstyrelsen meddelar för att erhålla en betryggande skattekontroll,
ävensom de anvisningar kontrolltjänsteman i enlighet med kontrollstyrelsens
föreskrifter kan komma att lämna.
9 §•
Den som säljer eller förmedlar försäljning av eller eljest utlämnar petroleumprodukt
är skyldig att på anfordran lämna sådana uppgifter om sin
rörelse, som kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman finner erforderliga
för skattekontrollen, ävensom ordna sin bokföring på sätt kontrollstyrelsen
finner erforderligt för kontrollens utövande. Där kontrollstyrelsen i särskilt
fall så förordnar, åligger det honom att tillhandahålla kontrollstyrelsen eller
kontrolltjänsteman sina handelsböcker med tillhörande handlingar.
Jämväl den som yrkesmässigt avsänder gods med brännoljedrivet motorfordon
är uppgiftsskyldig på sätt i första stycket sägs.
10 §.
Där ägare av registrerat motorfordon avser att använda brännolja för drivande
av fordonet, åligger det honom att innan så sker göra anmälan härom
till kontrollstyrelsen, med angivande av sitt fullständiga namn och postadress,
motorfordonets registreringsnummer samt tidpunkten för övergången
till drift med brännolja. Till anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av det
för fordonet senast utfärdade besiktningsinstrumentet.
Inträder ändring i förhållande varom uppgift lämnats i anmälan enligt
denna paragraf, skall fordonets ägare senast inom åtta dagar därefter underrätta
kontrollstyrelsen härom.
11 §•
Kontrollstyrelsen utfärdar särskilt bevis om anmälan enligt 10 §.
12 §.
Ägare av brännoljedrivet motorfordon är skyldig att senast inom 15 dagar
efter varje kalenderkvartal till kontrollstyrelsen ingiva deklaration angående
den myckenhet brännolja, som under kvartalet använts såsom drivmedel
för motorfordonet.
Kontrollstyrelsen äger, om särskilda skäl därtill föranleda, bestämma, att
deklarationsperiod skall omfatta annan tid än i första stycket stadgas, dock
lägst en och högst sex kalendermånader, samt att deklaration må avgivas
senare än i första stycket stadgas, dock senast inom tre månader efter deklarationsperiodens
utgång.
13 §.
Deklaration som avses i 12 § skall avgivas på tro och heder samt avfattas
på blankett enligt formulär, som kontrollstyrelsen fastställer.
14 §.
I deklarationen skola upptagas följande uppgifter, nämligen
1. den skattskyldiges namn, hemvist, mantalsskrivningsort och postadress; -
41
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
2. kvantiteten under deklarationsperioden för varje motorfordon förbrukad
brännolja, fördelad på olika slag av brännolja, och den härå belöpande
skatten;
3. den körsträcka, som med varje fordon tillryggalagts under deklarationsperioden,
uppdelad på körning med och utan släpvagn;
4. till brännoljedrivet fordon använd släpvagns registreringsnummer, totalvikt
och maximilast; samt
5. den tid, som fordonet varit registrerat på den skattskyldige under deklarationsperioden
eller brukats av honom enligt interimslicens eller saluvagnslicens,
ävensom huruvida fordonet varit godkänt för användning i yrkesmässig
trafik.
Har kontrollstyrelsen med stöd av Kungl. Maj :ts förordnande lämnat föreskrift
om installation av mätinstrument å motorfordon, skall skattskyldig
vara skyldig att med deklarationen översända de uppgifter angående mätareavläsning,
som kontrollstyrelsen må föreskriva.
15 §.
Underlåter skattskyldig att avgiva deklaration eller finnes avgiven deklaration
oriktig, äger kontrollstyrelsen fastställa den skatt, som rätteligen
skall utgå.
Där skattskyldig underlåter avgiva deklaration må kontrollstyrelsen jämväl,
då särskilda skäl äro därtill, meddela den skattskyldige förbud tills vidare,
till dess deklaration avgivits, att förfoga över motorfordon, vilket drives
med brännolja.
16 §.
Skattskyldig skall samtidigt med avlämnande av deklaration erlägga enligt
deklarationen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens
postgirokonto.
I fall som avses i 15 § första stycket ankommer det på kontrollstyrelsen
att bestämma tid, inom vilken skatten skall erläggas.
Erlägges icke skatten inom tid, som angives i första stycket eller som kontrollstyrelsen
med stöd av andra stycket föreskrivit, må kontrollstyrelsen
meddela den skattskyldige förbud tills vidare, till dess skatten guldits, att
förfoga över motorfordon, vilket drives med brännolja.
17 §.
Skattskyldig är pliktig att, då kontrollstyrelsen det påfordrar, hos styrelsen
ställa säkerhet för skattens behöriga erläggande till belopp, som styrelsen
finner erforderligt.
Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 15 § andra stycket
sägs äga motsvarande tillämpning.
18 §.
Försummar någon att inbetala skatt, må denna på framställning av kontrollstyrclsen
omedelbart utmätas.
19 §.
Den som underlåter att inom föreskriven tid avgiva anmälan enligt denna
förordning eller som i strid mot förbud, varom i 15 § andra stycket, 16 §
tredje stycket eller 17 § andra stycket stadgas, förfogar över motorfordon,
vilket drives med brännolja, straffes med dagsböter, ej under tjugu.
Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom åligger
enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter,
straffes med böter, högst trehundra kronor. Vad nu sagts gäller dock icke
åläggande att inbetala skatt.
42
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
20 §.
Om ansvar i vissa fall för den som i deklaration lämnat oriktig uppgift
stadgas i skattestrafflagen.
21 §.
Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga skattskyldig att fullgöra åtgärd,
som åligger honom enligt denna förordning eller med stöd av densamma
meddelade föreskrifter, dock att föreläggande icke må avse inbetalande av
skatt.
22 §.
Det åligger länsstyrelse, statistiska centralbyrån och polismyndighet att
tillhandagå kontrollstyrelsen med upplysningar, som av kontrollstyrelsen
kunna befinnas erforderliga för skattekontrollen.
23 §.
Förseelse, som avses i 19 § andra stycket, må av allmän åklagare åtalas
allenast efter angivelse av kontrollstyrelsen.
24 §.
Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna
förordning må ej i vidare män än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärsförhållande,
varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, som häre.
n?°* bryt61-) vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än
tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.
25 §’
Kungl. Maj :t äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpningen
av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 3 maj 1935 (nr 142)
angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor; dock
skall vad i sistnämnda förordning är stadgat alltjämt äga tillämpning i fråga
om brännolja som använts före den 1 januari 1955.
Där motorfordon drives med brännolja vid tiden för förordningens ikraftträdande,
skall i 10 § föreskriven anmälningsskyldighet fullgöras senast
den 1 februari 1955.
För första halvåret 1955 skall utan hinder av stadgandet i 12 § första
stycket avgivas allenast en deklaration, vilken skall ingivas till kontrollstyrelsen
senast den 15 juli 1955, kontrollstyrelsen dock obetaget att medgiva
anstånd med deklarationens ingivande till senast den 30 september
1955.
4) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen I: 499 av herrar Ola Persson och Norling, i vad däri
yrkats avslag å propositionen i förevarande del, bemyndiga
Kungl. Maj :t att — i huvudsaklig överensstämmelse med i
propositionen angivna grunder -—- förordna om restitution
av skatt för sådan bensin, som från och med år 1955 förbrukas
vid jordbruket till bensindrivna traktorer;
43
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
B) att de likalydande motionerna I: 500 av herr Bergh
m. fl. och II: 640 av herr Cassel m. fl. samt de likalydande
motionerna 1: 504 av herr Lindblom m. fl. och II: 637 av fru
Sandström in. fl., i vad de ej behandlats under A) 1)—3),
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
C) att de likalydande motionerna 1:480 av herr Magnusson
m. fl. och II: 608 av herr Hagård m. fl., i vad de ej behandlats
under A) 1), icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
D) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 498 av herr Pålsson m. fl.
och II: 643 av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 502 av herr Bergh och II:
639 av herr Agerberg m. fl.,
3) motionen I: 466 av herrar Gustaf Elof sson och Theodor
Johansson,
4) motionen II: 609 av herrar Asp och Persson i Appuna,
ävensom
5) motionen II: 642 av herr Hall, i vad den ej behandlats
under A) 1),
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1954.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiinan, Spetz, Gustaf Elofsson,
Velander, Söderquist, Niklasson, Einar Eriksson, Damström och Snygg;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Brandt, Kollberg*, Kärrlander, Edström, Christenson i Malmö, Jansson
i Aspeboda* och Asp.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
44
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Reservationer:
I) av herrar Spetz, Velander, Söderquist, Kristensson i Osby, Kollberg, Edström
och Christenson i Malmö, vilka under hänvisning dels till den motivering,
som i de likalydande motionerna 1:500 av herr Bergh m. fl. och
II: 640 av herr Cassel m. fl. samt de likalydande motionerna I: 504 av herr
Lindblom in. fl. och II: 637 av fru Sandström m. fl. anförts för ett lägre
skatteuttag än vad som föreslagits i Kungl. Maj :ts proposition nr 112, och
dels till innehållet i motionen II: 537 av herr Kärrlander samt de likalydande
motionerna I: 480 av herr Magnusson m. fl. och II: 608 av herr Hagård
m. fl., ansett att utskottets hemställan i punkterna A) 1—3 och B) bort ha
följande lydelse:
»A) att riksdagen---(= utskottet s. 31 rad 11 —
rad 8 nedifrån)---oförändrad bifallas,
1) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag i vad avser höjning
av fordonsbeskattningen samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 500 av herr Bergh m. fl. och II: 640 av herr
Cassel m. fl., de likalydande motionerna I: 504 av herr Lindblom
m. fl. och II: 637 av fru Sandström m. fl. samt motionen
1:499 av herrar Ola Persson och Norling, i vad däri
yrkats avslag å förslaget om höjd fordonsskatt, ävensom
i anledning av dels motionen II: 537 av herr Kärrlander, dels
de likalydande motionerna 1:480 av herr Magnusson m. fl.
och II: 608 av herr Hagård m. fl., såvitt motionerna avser
befrielse från fordonsskatt för invalidbilar, och dels motionen
II: 642 av herr Hall, såvitt avser skattesatsen för personbilar,
samt med avslag å motionen 1: 503 av herr Bergh
och motionen 11:610 av herr Asp, antaga följande under
rubriken »Av utskottet föreslagen lydelse» upptagna
förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt.
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Från skatteplikt---(== utskottet s. 32 rad 16 — rad 25 uppifrån)
--— eller utbildning.
Förslag
till
Gällande lydelse:
2 §•
Av utskottet föreslagen lydelse:
2 §•
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.
45
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
2) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
de likalydande motionerna 1:500 av herr Bergh in. fl. och
II: 640 av herr Cassel m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 504 av herr Lindblom in. fl. och II: 637 av fru Sandström
in. fl., såvitt motionerna avser skattesatsen för bensin, ävensom
med avslag å motionen I: 499 av herrar Ola Persson och
Norling, i vad däri yrkats avslag å propositionen i förevarande
del,
a) antaga följande under rubriken »Av utskottet föreslagen
lydelse» upptagna
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild
skatt å bensin och motorsprit skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
Gällande lydelse:
1 §•
För bensin, som till riket införes
eller här tillverkas, skall, i den ordning
nedan stadgas, erläggas särskild
skatt av tjuguåtta öre för liter. Skatt
skall dock icke utgå för mineraloljeprodukt,
som införes för att vid oljeraffinaderi
användas uteslutande såsom
råvara vid tillverkning av bensin.
För motorsprit skall erläggas särskild
skatt av tre öre för liter.
I denna---- (= utskottet s. 35 rad 21 — rad 10 nedifrån)---
juni 1959.
Av utskottet föreslagen lydelse:
1 §•
För bensin, som till riket införes
eller här tillverkas, skall erläggas
särskild skatt av trettioett öre för liter.
Skatt skall dock icke utgå för mineraloljeprodukt,
som införes för att
vid oljeraffinaderi användas uteslutande
såsom råvara vid tillverkning
av bensin. För motorsprit skall erläggas
särskild skatt av sju öre för liter.
b) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den
1 juli 1954, med den ändring av 1 § som framgår av följande
med »Utskottets förslag» betecknade lydelse:
46
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Kungl. Maj:ts förslag:
1 §•
För bensin, som den 1 juli 1954
klockan 6 f. m. finnes i riket, skall i
den ordning nedan sägs till staten erläggas
skatt med 4 öre för liter.
Är bensin —
Utskottets förslag:
1 §•
För bensin, som den 1 juli 1954
klockan 6 f. m. finnes i riket, skall i
den ordning nedan sägs till staten
erläggas skatt med 3 öre för liter.
blandningen
3) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
1:497 av herrar Franzén och Herbert Hermansson ävensom
med bifall till de likalydande motionerna I: 500 av herr Bergh
m. fl. och II: 640 av herr Cassel m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 504 av herr Lindblom m. fl. och II: 637 av fru
Sandström in. fl., såvitt motionerna avser skattesatsen för
brännolja, samt med avslag å motionen I: 499 av herrar Ola
Persson och Norling, i vad däri yrkats avslag å propositionen
i förevarande del, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om brännoljeskatt med den ändring
av 3 §, som framgår av följande med »Utskottets förslag»
betecknade lydelse:
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
3 §. 3 §.
Brännoljeskatt utgår med trettio- Brännoljeskatt utgår med tjugusex
två öre för liter. öre för liter.
B) att riksdagen måtte med bifall till de likalydande motionerna
I: 500 av herr Bergh m. fl. och II: 640 av herr Cassel
m. fl. samt de likalydande motionerna 1:504 av herr
Lindblom in. fl. och II: 637 av fru Sandström m. fl. antaga
följande
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr 142>
angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 mai 1935 angående skatt
å vissa för drivande av automobil använda brännoljor skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
47
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
1 §•
För sådan petroleumprodukt (brännolja), som användes för drivande av
automobil och för vilken icke utgår skatt enligt 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit, skall, enligt vad
nedan stadgas, erläggas skatt av tjugusex öre för liter.
Med automobil---såsom automobil.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954.»
II) av herr Asp.
547397. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag