Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

1

Nr 34.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av rese- och traktamentsersättningar
för anställda i enskild tjänst, m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) motionen I: 334 av herr Franzén, vari hemställts, ”att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn inom riksskattenämnden
av reglerna för avdrag vid deklaration av inkomst i överensstämmelse
med motionens syfte”; samt

2) motionen II: 434 av fru Löfqvist och fru Ericsson i Luleå, vari hemställts,
”att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att frågan
närmare utredes och att utredningen tar sikte på att om möjligt också för
de privatanställda införa ett schablonmässigt avdrag vid beskattningen av
dagtraktamenten”.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt
20 § kommunalskattelagen från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret
härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)
avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande. Såsom omkostnad räknas emellertid bl. a.
icke den skattskyldiges levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter.

Rörande beräkningen av inkomst av tjänst, vilket inkomstslag de förevarande
motionerna närmast avser, må nämnas följande.

Till intäkt av tjänst hänföres enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen
i princip alla förmåner i penningar eller annat, som utgått för tjänsten.
Jämlikt särskilt stadgande i 3 mom. samma paragraf skall såsom intäkt
icke upptagas vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med

1 llihany till riksdayens protokoll 1954. 7 saml. Nr 114.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bl. a. resekostnadsoch
traktamentsersättning. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning
förstås vad som enligt resereglementet med flera författningar
eller särskilt av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelat
beslut utgår såsom resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning
i statens ärenden å annan ort än hostads- eller stationsorten. Är vid kommunal
eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten
förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas såsom intäkt (32 § 4
inom.).

Den skillnad i beskattningshänseende, som i fråga om vissa ersättningar
skall göras mellan statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst, belyses
i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vari stadgas
följande. Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke
upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som
skall med ersättningen bestridas, ej får avföras såsom utgift, även om ersättningen
icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för de fall,
då den anvisade ersättningen är avsedd alt täcka utgifterna i fråga. Är ersättningen
däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas
bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt, medan å
andra sidan kostnaderna får avdragas såsom utgift, även i den mån de överskjuter
ersättningen. I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade
ersättningen upptagas såsom intäkt och de omkostnader, som skall därmed
bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om
därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras
å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att om det kan
antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till vad som
skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader, som skall
därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade ersättningen
bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda förhållanden
ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. Å
andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen
i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan
att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma
belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra medgivas i de fall,
då ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas.
Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar,
som i allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.

Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras
för samtliga utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande av
tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som enligt
32 § 3 mom. nämnda lag ej skall upptagas såsom intäkt. I enlighet härmed
får avdrag ske för bland annat kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

3

angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. Innebörden av
sistnämnda bestämmelse har närmare utvecklats i punkterna 3 och 4 av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Där stadgas, att skattskyldig,
som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger
rätt till avdrag icke blott för koslnaden för själva resan utan jämväl för den
ökning i levnadskostnaden, som han kan ha fått vidkännas på grund av
vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten. Därest åter skattskvldig bosatt
sig på annan ort än där han har tjänst eller anställning eller antagit arbete
på annan ort än där han är bosatt, har han visserligen rätt till avdrag för
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen men däremot i regel icke
till avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader
medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller
skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen
kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där
arbetet skall utföras.

Frågan om skogsarbetares och med dem jämställda arbetargruppers rätt
till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader har vid upprepade tillfällen
och senast år 1952 varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Vid 1952 års riksdag yrkades sålunda i de likalydande motionerna I: 40
och 11:42 skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om förslag till sådan
ändring i kommunalskattelagen att skogsarbetare och med dem jämställda
arbetargrupper tillförsäkrades rätt till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.
Samma års bevillningsutskott hemställde i sitt betänkande nr 8
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd samt anförde
därvid bl. a. följande.

Utskottet vill i anledning av vad som anförts i de nu förevarande motionerna
först framhålla, att motionärernas önskemål icke kunna tillgodoses
genom ändrad lagstiftning, då spörsmålet om skogsarbetares avdrag för
fördyrade levnadskostnader vid arbete å annan ort än hemorten är en ren
tillämpningsfråga. Såsom understrukits vid frågans tidigare behandling
böra skäliga och enhetliga normer fastställas till ledning för taxering i ifrågavarande
avseende, därvid erforderligt utrymme hör lämnas för beaktande
av olikartade lokala förhållanden. För att uppnå likformighet vid tillämpningen
bruka i de anvisningar, som prövningsnämndcrna årligen utfärda
till ledning för taxering, angivas bland annat visst avdragsbelopp för dag
vid bortovaro från hemmet till följd av skogsarbete och därmed jämförligt
arbete. Rörande vad som i detta hänseende förordas i anvisningar för innevarande
års taxering i vissa nordliga län får utskottet hänvisa till den ovan
gjorda sammanställningen. Riksskattenämnden, som har till uppgift att
verka för jämnhet och rättvisa i taxering, åligger numera att granska av
landskamrerarna upprättade förslag till sådana anvisningar. Enligt vad utskottet
inhämtat har riksskattenämnden för avsikt att efter hand låta verkställa
utredningar, som skola möjliggöra en mera ingående bedömning av

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

de i dylika anvisningar angivna grunderna för beräkning av vissa värden
och avdrag. Utskottet förutsätter, att även normer för nu ifrågavarande
avdrag komma att granskas efter sådan utredning. Riksskattenämndens
verksamhet kan sålunda förväntas medföra säkrare underlag för fastställandet
av dessa uppskattningsnormer ävensom större enhetlighet vid tillTämpningen
i de delar av landet, där likartade förhållanden förefinnas. Med
hänsyn härtill anser sig utskottet ej höra förorda skrivelse till Kungl. Mai:t
i ämnet.

Betänkandet godkändes av riksdagen.

Jämväl spörsmålet om ändrade grunder för beskattningen av resekostnads-
och traktamentsersättning, som utgivits till anställda i enskild tjänst,
har tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda framfördes
vid 1952 års riksdag i motionen II: 5 yrkande om sådan ändring i
.12 § kommunalskattelagen jämte därtill hörande anvisningar, att sådan
ersättning skulle hänföras till icke skattepliktig intäkt, även då ersättningen
anvisats av annan än staten. Motionen upptogs till behandling av samma års
bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 9, i vilket
utskottet avstyrkte motionen och därvid anförde bl. a. följande.

Skälet till skattefriheten för av staten anvisad ersättning är det, att då
av staten anvisad ersättning torde vara utmätt med hänsyn till att just
täcka de merkostnader som kunna tänkas vara förenade med tjänsten, man
ansett sig kunna i fråga om sådan ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet,
att någon redovisning för ersättningen och merkostnaderna
icke hehöver ske. De presumeras alltid täcka varandra. Skattefriheten kan
sålunda sägas utgöra en legal schablon. Med hänsyn till att motsvarande
traktamenten i kommunal och enskild tjänst utgå efter varierande grunder
anser utskottet, att beskattningsmyndigheternas rätt till granskning och
prövning icke bör inskränkas i ifrågavarande avseende. En utsträckning av
skattefriheten till att omfatta traktamenten, som anvisas av annan än staten,
skulle även kunna medföra icke önskvärda konsekvenser.

Motionären har anfört bland annat, att taxeringsmyndigheterna plägade
reducera avdragen för fördyrade levnadskostnader med ett schablonmässigt
beräknat mindre belopp, motsvarande den antagna besparingen i de normala
levnadskostnaderna i hemmet. En dylik tillämpning medförde enligt motionärens
mening en bristande jämlikhet de skattskyldiga emellan. Utskottet
vill i anslutning härtill anmärka, att avdrag enligt gällande skattelagstiftning
skall medgivas för den faktiska, av tjänsten föranledda ökningen av
levnadskostnaderna. Svårigheter kunna givetvis möta vid bedömandet av
storleken av denna merkostnad. I de fall, då ledning ej kan erhållas av de
ovan återgivna anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen samt fråga är
om större traktamenten och längre tids frånvaro från hemmet, kan den av
motionären omnämnda metoden vara den enda möjliga för beräkning av ett
skäligt avdrag. Utskottet, som icke kan finna att delta tillvägagångssätt, rätt
tillämpat, kan göras till föremål för någon berättigad erinran, förutsätter
emellertid, att riksskattenämnden jämväl på förevarande område vidtager
åtgärder för att främja en ökad likformighet vid tillämpningen.

Bevillningsutskottets betänkande nr

5

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.

Till stöd för det i motionen 1:334 framförda yrkandet har anförts,
att möjligheter måste finnas till avdrag för alla kostnader i samband med
förvärvande av inkomst. Gällande ordning kunde emellertid icke sägas erbjuda
sådana möjligheter på ett tillfredsställande sätt. I stället för verkliga
kostnader på deklarationens avdragssida finge den skattskyldige nöja sig
med att göra avdrag i enlighet med av länsprövningsnämnderna och riksskattenämnden
fastställda normer. Om avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen
uppginge till minst 5 km, kunde den skattskyldige medgivas ett
avdrag av 5 öre per km för användning av bil. Med nuvarande skattetryck
syntes det motionären orimligt med normbestämmelser, som inte toge hänsyn
till de verkliga kostnaderna. Skatterna bleve ofta härigenom i förhållande
till skatteförmågan av sådan storlek, att människors existensmöjligheter
äventyrades. Det nuvarande systemet hade också fått en praktisk och
för staten och kommunerna allvarlig konsekvens i det förhållandet, att
vederbörande inkomsttagare nödgades bosätta sig så nära arbetsplatsen som
möjligt. En stor del av arbetarna och tjänstemännen i städer och industrisamhällen
hade sin bostad på landsbygden. Gällande avdragssystem påverkade
dem att i större utsträckning flytta bort från landsbygden, vilket måste
betraktas som en oförmånlig utveckling. Det syntes vara en upprörande orättvisa
att fordra, att de skattskyldiga skulle färdas miltals i ur och skur på
moped eller motorcykel, om de ville undvika den straffbeskattning, som
användning av bil nu underkastades. Det måste vara ett rättvisekrav, att
bättre överensstämmelse uppnåddes i avdragsnormerna mellan å ena sidan
i statlig tjänst anställda och å andra sidan i privat tjänst anställda. Motionären
ville därför föreslå, att riksskattenämnden finge i uppdrag att
omarbeta nämnda avdragsbestämmelser, så att sådan överensstämmelse
uppnåddes. Samtidigt borde prövas, om icke det nuvarande normsystemet
kunde omarbetas på sådant sätt, att tillämpningen kunde göras smidigare.
Avdragsnormerna borde inte ha en sådan utformning, att de bröte
mot principen, att man borde ha rätt till avdrag för samtliga kostnader
i samband med förvärvande av skattepliktig inkomst. Det syntes önskvärt
att bygga taxeringen mindre på stela normer än på möjligheter för de lokala
taxeringsnämnderna att avväga det beskattningsbara beloppet efter förhållandena
i det speciella fallet. Taxeringsarbetet måste i större utsträckning
grundas på person- och lokalkännedom, så att den enskildes skattelörmåga
kunde bli avgörande.

I motionen 11:434 har anförts, att missnöje allt oftare gjorde sig
gällande när det gällde beskattning av rese- och traktamentsersättningar.
För närvarande vore de statliga dagtraktamentena helt skattefria, och eftersom
dessa vore beräknade och kontrollerade på ett sätt som godtagits av

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

taxeringsmyndigheterna vore väl härom inget att erinra. Då taxeringsmyndigheterna
emellertid på ett helt annat sätt bedömde och taxerade traktamentsersättningar
för i enskild tjänst anställda väckte detta anstöt hos dessa arbetargrupper,
vilka ofta vore sysselsatta i parallellföretag till de statliga verken.
Dessa arbetare hade svårt att förstå varför inte också för deras vidkommande
skulle kunna tillämpas samma schablonmässighet som för de statsanställda.
Speciellt anstötlig bleve den nuvarande ordningen då det visade sig att
taxeringsmyndigheterna inom olika kommuner bedömde dessa frågor på ett
mycket skiftande sätt även då det gällde samma arbetarkategori.

Utskottet. I de föreliggande motionerna har framställts yrkanden, vilka
syftar till utredning om ändrade bestämmelser om avdrag för omkostnader
från bruttointäkt av tjänst.

I motionen 1:334 yrkas sålunda skrivelse till Kung], Maj :t med hemställan
om en översyn inom riksskattenämnden av reglerna för avdrag vid
deklaration av inkomst. Därvid synes motionären närmast åsyfta att vid
inkomst av tjänst avdrag skulle få åtnjutas för samtliga faktiskt havda
kostnader. Motionären framhåller särskilt det önskvärda i att avdrag för
resor med egen bil till och från arbetsplatsen finge åtnjutas för den verkliga
kostnaden och icke endast enligt vissa normer. Det kan enligt motionären
icke vara rättvist att fordra, att de som har långt till arbetsplatsen
skall färdas miltals i ur och skur på moped eller motorcykel. Riksskattenämnden
borde få i uppdrag att omarbeta avdragsbestämmelserna så, att
bättre överensstämmelse uppnås i avdragsnormerna mellan statligt och
enskilt anställda. Samtidigt borde prövas en omarbetning av det nuvarande
normsystemet, så att tillämpningen gjordes smidigare. Taxeringen borde
bygga mindre på stela normer än på möjligheter för taxeringsnämnderna att
avväga taxeringen efter förhållandena i det särskilda fallet.

Ovannämnda spörsmål om överensstämmelse i fråga om avdragsnormerna
mellan statlig och enskild tjänst har upptagits till behandling jämväl i den
förevarande motionen 11:434, vari yrkas utredning om införande av ett
schablonavdrag vid beskattningen av dagtraktamenten för de privatanställda
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för de statsanställda.
Motionärerna har anfört, att beträffande privatanställda dagtraktamenten
ofta behandlades efter helt andra grunder än beträffande statsanställda och
att olika taxeringsnämnder också bedömde dessa frågor olika.

Rörande gällande bestämmelser i förevarande hänseenden må här endast
erinras om att skillnad göres mellan de fall, då resekostnads- och traktamentsersättning
anvisats av staten, och de fall, då annan än staten anvisat
sådan ersättning. Är ersättningen anvisad av staten, skall den icke upptagas
såsom intäkt och får å andra sidan avdrag icke göras för kostnaderna. Är

Bevillningsutskottets betänkande nr 3\.

7

ersättningen däremot anvisad av annan än staten, skall ersättningen och
kostnaderna redovisas.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har de ovannämnda
och med dem likartade spörsmål vid upprepade tillfällen varit föremål för
riksdagens uppmärksamhet.

Vad först angår det i båda de förevarande motionerna berörda spörsmålet
om överensstämmelse i fråga om beskattningen av resekostnads- och traktamentsersättning
vid statlig anställning och vid enskild tjänst, vill utskottet
erinra om att detta var föremål för behandling av 1952 års riksdag. På
hemställan av samma års bevillningsutskott avslog riksdagen nämligen en
motion om att sådan ersättning, som anvisats av annan än staten, icke skulle
utgöra skattepliktig intäkt. Utskottet hade därvid anfört bl. a., att skälet
till skattefrihet för av staten anvisad ersättning vore, att då sådan ersättning
torde vara utmätt med hänsyn till att just täcka de merkostnader som kunde
tänkas vara förenade med tjänsten man ansett sig kunna i fråga om sådan
ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet, att någon redovisning för
ersättningen och merkostnaderna icke behövde ske. De presumerades alltid
täcka varandra och skattefriheten kunde sägas utgöra en legal schablon. En
utsträckning av skattefriheten till att omfatta traktamenten som anvisades
av annan än staten och som utginge efter varierande grunder, ansåge utskottet
kunna medföra icke önskvärda konsekvenser. Utskottet förutsatte
att riksskattenämnden jämväl på förevarande område vidtoge åtgärder för
afl främja en ökad likformighet vid tillämpningen.

Utskottet, som kan ansluta sig till vad 1952 års bevillningsutskott sålunda
anförde, vill för sin del till en början erinra om stadgandet i punkt 4 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, att avdrag med samma belopp
som den anvisade ersättningen i regel torde böra medgivas i de fall, då ersättningen
ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas. Härigenom
har avsetts att ge viss vägledning för tillämpningen i praxis av ifrågavarande
bestämmelser. Vidare vill utskottet framhålla, att det åligger riksskattenämnden
att verka för jämnhet och rättvisa vid taxeringen samt att
bl. a. ur denna synpunkt årligen granska förslagen till prövningsnämndernas
länsanvisningar. Utskottet har sig även bekant, att riksskattenämnden vid
denna granskning haft uppmärksamheten riktad på förevarande spörsmål
och därvid sökt åvägabringa enhetliga normer så långt detta varit praktiskt
möjligt till ledning för bestämmande av ifrågakommande avdrag. I detta
sammanhang må nämnas, att riksskattenämnden efter samråd med vissa
handelsresandeorganisationer i en promemoria till landskamrerarna förordat,
att enär svårigheter visat sig föreligga för åstadkommande av tillfredsställande
schabloner för bestämmande av handelsresandes avdrag, dessa i
sliillet på vissa blanketter dag för dag antecknar sina kostnader under

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

resor. Nämnden har även i övrigt haft kontakt med andra intresseorganisationer
för att komma fram till godtagbara lösningar av förevarande problem.

Utskottet vill härjämte erinra om att 1950 års skattelagssakkunniga har
för avsikt att under året framlägga ett förslag om ändrade bestämmelser
för beräkning av inkomst av tjänst. Förslaget har uppgivits syfta till att nå
överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt för flertalet löntagare,
vilket skulle uppnås genom att avdrag för intäkternas förvärvande beträffande
inkomst av tjänst medges enligt vissa schabloner. Det synes kunna
förutsättas, att de sakkunniga därvid får anledning överväga, huruvida
deras förslag bör föranleda någon ändring av gällande bestämmelser i de
hänseenden, varom nu är fråga.

Vad angår de i motionen I: 334 i övrigt berörda frågorna synes även dessa
som ovan nämnts närmast avse förvärvskällan inkomst av tjänst. Motionären
vänder sig mot att avdrag i alltför stor utsträckning bestämmes enligt
schabloner och önskar en prövning mera från fall till fall. Utskottet vill i
anledning härav framhålla, att detta yrkande strider mot de för närvarande
inom lagstiftningsarbetet framträdande strävandena till en förenkling av
såväl taxeringsförfarandet som beskattningsreglerna. Jämväl riksskattenämndens
arbete för likformighet och rättvisa i taxeringen kan sägas syfta
till att i möjligaste mån undvika allt för stora olikheter i tillämpningen av
beskattningsreglerna. Särskilt vill emellertid utskottet därvid peka på de
skattelagssakkunnigas ovannämnda förslag, vilket ju avser att just i fråga
om inkomst av tjänst komma fram till i största möjliga utsträckning förenklade
schabloner för beräkning av avdrag för omkostnader för intäkternas
förvärvande. I detta läge synes det utskottet icke böra ifrågakomma att
verkställa en utredning i syfte att åstadkomma en mera individuell prövning
än som nu sker av rätt till avdrag för intäkternas förvärvande.

Av angivna skäl avstyrker utskottet de förevarande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att motionen I: 334 av herr Franzén om en översyn inom
riksskattenämnden av avdragsreglerna vid taxering till skatt
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 434 av fru Löfqvist och fru Ericsson
i Luleå angående beskattningen av rese- och traktamentsersättningar
för anställda i enskild tjänst icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 mars 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3b. 9

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Gustaf Elofsson,
Falk, Velander, Niklasson, Einar Eriksson, Damström och Anders
Johansson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Allard, Strandh, Kärrlander, Edström
och Christenson i Malmö.

Reservation

av herrar Kristensson i Osby och Christenson i Malmö.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 7 samt. Nr 34.