Bevillningsutskottets betänkande nr 24.
9
Nr 24.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om förlängning av inbetalningstiden för kvarstående
skatt.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 113 av herr Söderquist m. fl. samt II: 145
av herrar Sjölin och Strandh, vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag om förlängning
av inbetalningstiden för kvarskatter»; ävensom
2) de likalydande motionerna 1:330 av herr Svärd och 11:427 av herr
Cassel m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag till sådan ändring av uppbördsförordningen att
uppdelningen av kvarskatten när det gäller belopp över 1 000 kronor sker
på de terminer som infaller i mars, maj, juli och september månader».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 145 och II: 427.
Enligt uppbördsförordningen (28 §) skall kvarstående skatt under fem
kronor icke erläggas. Kvarstående skatt förfaller till betalning om den uppgår
till högst 50 kronor under uppbördsterminen den 6—13 mars och om
den överstiger 50 kronor med lika belopp under nämnda termin och uppbördsterminen
den 6—13 maj. Därest den skattskyldige är löntagare med
A-skatt skall sålunda löneavdrag för kvarstående skatt verkställas under
månaderna januari—april.
I huvudsak samma ordning gällde enligt 1945 års uppbördsförordning.
Emellertid medgavs beträffande skatt i anledning av 1948 och 1949 års taxeringar
— de första taxeringarna av inkomst, varå källskatt erlagts — anstånd
med erläggande av kvarstående skatt på det sätt att den skatt, som
skulle betalas under terminen i mars, i stället skulle erläggas under terminen
i maj, samt att den skatt, vilken skulle gäldas under terminen i maj, behövde
erläggas först under terminen i september. För löntagare med A-skatt innebar
anståndet, att löneavdrag för kvarstående skatt skulle verkställas under
månaderna januari—augusti.
Vid 1950 års riksdags höstsession framställdes interpellationer och en
enkel fråga till chefen för finansdepartementet rörande spörsmålet om en
förlängning av betalningstiden för kvarstående skatt. Nämnda interpella
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 24.
tioner och den enkla frågan besvarades av departementschefen i ett sammanhang,
därvid denne till en början erinrade om vad som förekommit då
spörsmålet rörande anstånd med kvarstående skatt enligt 1949 års taxering
behandlats vid 1949 års riksdag. Såsom motivering för ett anstånd hade då
särskilt anförts, att många skattskyldiga vid erläggandet av 1948 års preliminärskatt
alltjämt varit i viss mån okunniga om uppbördssystemets verkningar;
full och allmän kännedom därom hade vunnits först i samband med
utsändandet i december 1948 av debetsedlarna å slutlig skatt enligt 1948 års
taxering. I anslutning därtill hade departementschefen framhållit, att han
utginge ifrån att — såvitt icke läget bleve ett annat än vad som då, d. v. s.
i november 1949, kunnat förutses — något liknande anståndsförfarande icke
vidare skulle ifrågakomma. Dessa uttalanden hade icke föranlett någon erinran
från riksdagens sida. Därefter framhöll departementschefen, att en eventuell
utsträckning av betalningstiden vid 1950 års taxering skulle medföra
en underbalansering av budgeten för budgetåret 1950/51, samt redogjorde
för de uppbördstekniska skäl som talade mot en förlängning av inbetalningstiden
till sex månader. Departementschefen ansåg sig icke böra föreslå
någon förlängning av betalningsperioden. Han ville emellertid erinra
om att skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet
eller eljest oförvållat blivit nedsatt, kunde beviljas visst anstånd med
erläggandet av kvarstående skatt.
I motioner vid 1951 års riksdag hemställdes att riksdagen måtte besluta
att kvarstående skatt skulle fördelas på sex månader och inbetalas till statsverket
under uppbördsterminer i april och juni. Motionerna upptogs till behandling
i samma års bevillningsutskotts betänkande nr 47, därvid utskottet
uttalade, att en av de frågor, som vore föremål för utredning av 1949
års uppbördssakkunniga, avsåge när uppbörd skulle verkställas av olika
slags skatter. Att under sådana förhållanden ifrågasätta ändring i gällande
bestämmelser innan uppbördssakkunniga slutfört sin utredning torde icke
kunna komma i fråga. Icke heller syntes det påkallat med provisorisk lagstiftning
på området för tiden dessförinnan. Utskottet avstyrkte förty motionerna.
Betänkandet godkändes av riksdagen.
De uppbördssakkunniga har behandlat förevarande fråga i sitt betänkande
med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1) och
därvid anfört följande (s. 170).
Den kvarstående skatten förfaller till betalning under uppbördsterminerna
i mars och maj månader. Önskemål ha uttalats om att man — såsom
skedde under åren 1949 och 1950 —- skulle låta den kvarstående skatten betalas
under uppbördsterminerna i maj och september. Även andra önskemål
ha framkommit om förlängning av inbetalningstiden.
De sakkunniga ha till en början diskuterat, om uppbörden av den kvarstående
skatten som hitintills bör ske under två uppbördsterminer eller om
antalet uppbördsterminer bör minskas till en eller utökas till tre eller flera.
Ur kostnadssynpunkt för det allmänna vore det naturligtvis önskvärt med
allenast en uppbördstermin. Detta skulle också kunna motiveras med att den
kvarstående skatten framdeles bör nedgå avsevärt. Emellertid torde det likväl
icke kunna undvikas, att den kvarstående skatten i enskilda fall kan bli
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 24.
så stor att betalningssvårigheter kunna uppkomma, om den skall erläggas
på en gång oberoende av när under året uppbörden skall ske. Med hänsyn
härtill bör antalet uppbördsterminer icke nedsättas. Ä andra sidan torde några
hållbara skäl icke kunna åberopas för en utökning av uppbördsterminernas
antal. De sakkunniga förorda, att den kvarstående skatten skall såsom
f. n. uppbäras under två uppbördsterminer.
De sakkunniga förorda vidare att bestämmelserna i UF om uppbörd av
kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars och maj månader skola
bibehållas. Visserligen medgavs under åren 1949 och 1950 en viss förskjutning
av uppbördsterminerna på grund av den kvarstående skattens storlek.
Under år 1951 ha dock uppbördsterminerna varit förlagda till mars och maj.
De förändringar i uppbördsförfarandet, som redan beslutats och som de
sakkunniga därutöver förorda i förevarande betänkande, böra därjämte
åstadkomma en sådan nedgång i de kvarstående skatterna, att av denna anledning
något behov av en sådan förskjutning icke kan anses föreligga. Så
länge arbetsgivarna ha skyldighet att verkställa avdrag å lönen för den kvarstående
skatten, måste hänsyn tagas till deras berättigade önskemål, att den
tid, varunder sådana avdrag skola verkställas, blir så kort som möjligt.
Som skäl för en framflyttning av uppbördsterminerna till senare än i mars
har också anförts, att man därigenom skulle kunna medhinna att i större
utsträckning än eljest ändra verkställda debiteringar på grund av meddelade
beslut i debiterings- och taxeringsmål. Detta skäl har visst fog för sig, särskilt
som det torde vara ofrånkomligt, att även i fortsättningen liksom hitintills
ett stort antal debiterings- och taxeringsbesvär ingivas först efter det
debetsedlarna å slutlig skatt konnnit de skattskyldiga tillhanda i början av
december månad. Det kan vara förenat med svårigheter att meddela beslut i
dessa mål så snabbt, att nya debetsedlar kunna utfärdas före uppbördsterminen
i mars. En framflyttning av första uppbördsterminen till maj skulle
emellertid medföra att den andra uppbördsterminen komme antingen i semestermånaden
juli eller i september månad. Intetdera av dessa alternativ
kan förordas.
Nu gällande regler för den kvarstående skattens fördelning pa de olika
uppbördsterminerna synas böra bibehållas.
På grundval av de sakkunnigas utredning framlades i proposition nr 100
till 1953 års riksdag förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet, bland
annat en ny uppbördsförordning. Departementschefen anslöt sig därvid till
de sakkunnigas ovan intagna uttalanden i förevarande spörsmål. Propositionen
tillstyrktes med vissa smärre ändringar av samma års bevillningsutskott
i dess av riksdagen godkända betänkande nr 33, därvid frågan om uppbördsterminerna
för kvarstående skatt icke föranledde nagot särskilt uttalande
från utskottets sida.
Den nya uppbördsförordningen skall tillämpas från och med innevarande
beskattningsår.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här anföras följande.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:113 och 11:14 5
framförda yrkandet har anförts bland annat att det kunde ifrågasättas, huruvida
uppbördssystemet i dess nuvarande utformning fungerade helt tillfredsställande
och om det inte vore möjligt att genom vissa justeringar göra systemet
bättre. Det kunde utan vidare slås fast, att källskattereformen icke all
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 24.
deles blivit vad den avsetts att vara. Genom flera samverkande orsaker hade
icke obetydliga skillnader förelegat mellan preliminärt erlagd skatt och slutlig
skatt. Den kvarstående skatten framginge av följande sammanställning.
Inkomstår....... 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 (beräknad)
Kvarstående skatt
milj. kr........ 869 703 704 885 820 975 875
De stora kvarskatterna hade utan tvekan för många blivit ett svårt problem.
Kvarskatten skulle betalas under årets första fyra månader. Den behövde
därför inte stiga till alltför stora belopp, förrän de ökade skatteavdragen
under denna tid bleve kännbara. En lättnad i kvarskattebördan skulle
erhållas, om tiden för kvarskattens erläggande förlängdes. För samhället vore
det i denna fråga av intresse att skatteindrivningen kunde ske så effektivt
som möjligt. En förlängning av tiden för betalning av kvarskatten hade därvid
en effektivitetshöjande effekt så till vida som den vore ägnad att minska
beloppet av restskatter. På längre sikt borde samhällets fiskaliska intressen
inte hindra att kvarskatten finge erläggas under hela året efter taxeringsåret.
En sådan ordning vore självfallet den fördelaktigaste för skattebetalaren.
Med hänsyn till att inkomstbortfallet för statsverket under övergångsåret på
grund av kvarskatternas nuvarande storlek skulle bli betydande, om inbetalningstiden
förlängdes till tolv månader, kunde det bli svårt att omedelbart genomföra
en sådan reform. Vidare måste hänsyn tagas till arbetsgivarnas berättigade
intresse av att uppbördstiden för kvarskatterna begränsades. Dessa
överväganden ledde närmast till att den i och för sig önskvärda förlängningen
av inbetalningstiden för kvarskatterna måste begränsas. Villkoret att kvarskatterna
borde inflyta under ett och samma budgetår kunde som visats i
motioner vid 1951 års riksdag uppfyllas med en förlängning av inbetalningstiden
med två månader. Då det i och för sig inte spelade någon roll på längre
sikt för statsverket om inbetalningstiden förskötes utöver halvårsskiftet,
borde en förlängning med fyra månader vara möjlig. Uppbörden av kvarskatten
skulle då kunna ske i maj och september. Vidare borde hänsyn tagas
till att den jämförelsevis hårda belastning, som den nuvarande korta
inbetalningstiden för kvarskatten innebure för skattebetalarna, i många fall
ledde till att vederbörande bleve mindre intresserad av extraarbete.
I de likalydande motionerna 1:330 och 1 1:4 2 7 har anförts bland
annat, att syftet med källskattesystemets införande vore att de skattskyldiga
normalt icke skulle belastas med skatteskulder, som kvarstode långt efter
det inkomsten åtnjutits. Systemet fungerade emellertid icke helt i enlighet
med lagstiftarens intentioner, framför allt därför att de skattskyldiga själva
inte förmådde överblicka sin skattesituation och därför underläte att vid
den preliminära skatteuppbörden göra tillräckligt stora inbetalningar. Detta
berodde säkerligen i flertalet tall icke på försumlighet eller ovilja utan
på en ganska naturlig oförmåga att sätta sig in i den orimligt invecklade skattelagstiftning
som vi under senare år fått. Det kunde icke ligga i sam
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 2b.
13
hällets intresse att kvarskatten äventyrade skattedragarnas ekonomi. Tvärtom
vore det även ur allmän synpunkt angeläget att kvarskatten kunde betalas
med så små störningar i vederbörandes ekonomiska förhållanden som
möjligt. För att så skulle kunna ske vore det nödvändigt att beloppet uppdelades
på mer än två terminer, åtminstone i de fall då det uppginge till
ett mera avsevärt belopp. Förslagsvis borde en sådan uppdelning äga rum
då kvarskattebeloppet överstege 1 000 kronor. En fördelning på de skatteterminer
som infölle under mars, maj, juli och september månader syntes
ändamålsenlig. En del av kvarskatten komme på detta sätt att förfalla till
betalning först efter det att eventuella skogslikvider och åtminstone en del
av skördeinkomsterna influtit.
Storleken av den kvarstående skatten enligt 1951—1954 års taxeringar
ävensom vissa andra uppgifter av intresse i förevarande sammanhang framgår
av nedanstående uppställning. Därvid är att märka, att såsom uppställningen
utvisar vissa uppgifter endast grunda sig på uppskattning.
Taxe- rings- år |
Erlagd prel. skatt |
Fyllnads- inbetalningar |
Kvarstående skatt |
Fördelning |
Ko- lumn 10 i pro-cent av kolumn |
|||||||
A- skatt |
B- skatt (och C- skatt) |
Sum- ma |
A- skatt |
B- skatt |
Sum- ma |
Aktiebolag |
Fysiska |
Sum- ma |
A- skatt |
B- skatt |
||
i |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
JO |
it |
12 |
13 |
1951 |
2 078 |
1453 |
3 531 |
332 |
570 |
902 |
>331 |
''239 |
25,5 |
|||
1952 |
3 058 |
1713 |
4 771 |
32 |
500 |
532 |
130 |
692 |
822 |
''346 |
''346 |
15,5 |
1953 |
4 015 |
1949 |
5 964 |
30 |
360 |
390 |
107 |
870 |
977 |
''435 |
''435 |
15,4 |
1954 |
>4180 |
‘2 035 |
''6 215 |
>25 |
>325 |
>350 |
— |
— |
''875 |
— |
— |
13,3 |
1 Uppskattat belopp.
Utskottet. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår skall kvarstående
skatt över 50 kronor erläggas med lika belopp under uppbördsterminerna
i mars och maj månader men om den är högst 50 kronor med hela
beloppet i mars månad.
I de likalydande motionerna I: 113 och II: 145 har hemställts om skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om utredning och förslag om eu förlängning
av ovannämnda inbetalningstider. Motionärerna anser, att det på längre sikt
icke skulle spela någon roll för statsverket om inbetalningstiden förskötes
över halvårsskiftet, och förordar att inbetalning av kvarstående skatt fördelas
på uppbördsterminerna i maj och september månader. Jämväl i de likalydande
motionerna I: 330 och II: 427 yrkas skrivelse till Kungl. Maj :t med
anhållan om förslag i ämnet, därvid motionärerna beträffande belopp över
1 000 kronor föreslår en fördelning av inbetalningstiden på uppbördsterminerna
i mars, maj, juli och september månader.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 24.
Utskottet vill till en början erinra om att den förlängning av inbetalningstiden
för kvarstående skatt, som infördes beträffande skatt i anledning av
1948 och 1949 års taxeringar, d. v. s. beträffande den kvarstående skatt som
erlades 1949 och 1950, motiverades med att många skattskyldiga vid erläggandet
av preliminärskatt åren 1947 och 1948 ännu varit okunniga om källskattesystemets
verkningar. Först i december 1948 i och med erhållandet av
debetsedeln å slutlig skatt enligt 1948 års taxering torde allmän kännedom
i detta hänseende ha erhållits.
Detta betonades av departementschefen, då denne på hösten 1950 i interpellationssvar
behandlade frågan om en förlängning av inbetalningstiden för
kvarstående skatt på grund av 1950 års taxering, d. v. s. den skatt som
skulle erläggas på våren 1951. Departementschefen framhöll jämväl, att en
sådan förlängning skulle medföra en underbalansering av 1950/51 års budget.
Vid 1951 års riksdag väcktes motioner med yrkande om en förlängning av
inbetalningstiden för kvarstående skatt till sex månader. Motionerna avstyrktes
av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande
nr 47, därvid utskottet hänvisade till att frågan vore föremål för utredning
av 1949 års uppbördssakkunniga.
Nämnda sakkunniga har i sitt den 27 oktober 1951 avgivna betänkande
icke ansett sig kunna förorda någon förlängning av inbetalningstiden för
kvarstående skatt. De sakkunniga framhöll, att under år 1951 hade uppbördsterminerna
varit förlagda till mars och maj månader, samt anförde vidare
bl. a., att de förändringar i uppbördsförfarandet, som redan beslutats
och som de sakkunniga dessutom förordade i nämnda betänkande, därjämte
borde åstadkomma en sådan nedgång i de kvarstående skatterna, att av denna
anledning något behov av en förskjutning av uppbördsterminerna icke
kunde anses föreligga. Så länge arbetsgivarna hade skyldighet att verkställa
avdrag å lönen för den kvarstående skatten, måste hänsyn tagas till deras
berättigade önskemål, att den tid, varunder sådana avdrag skulle verkställas,
bleve så kort som möjligt.
Vid framläggandet föregående år av proposition nr 100 med förslag till
bl. a. den nya uppbördsförordningen anslöt sig departementschefen till vad
de sakkunniga sålunda anfört. Förslaget i denna del föranledde icke heller
någon erinran från riksdagens sida.
Den kvarstående skatten har visserligen, såsom i de likalydnade motionerna
I: 113 och II: 145 framhållits, icke minskat till beloppet sedan källskattesystemet
infördes. Vid bedömningen av detta förhållande får emellertid
icke förbises den ökning av erlagd preliminär skatt till ungefär det
dubbla, som skett under samma tid. En viss tendens till minskning av den
kvarstående skattens belopp synes numera även kunna iakttagas. Sålunda
har riksräkenskapsverket i sin inkomstberäkning för budgetåret 1954/55
uttalat, att verket funnit det sannolikt, att den kvarstående skatten enligt
1954 års taxering i jämförelse med föregående år skulle komma att nedgå
med minst 100 miljoner kronor. Verket anser detta bero bl. a. på att antalet
Bevillningsutskottets betänkande nr 2b.
15
personer som erlägger preliminär A-skatt ökat och att bestämmelserna om
erläggande av ränta å kvarstående skatt i många fall stimulerat till fyllnadsinbetalningar
efter uppbördsårets utgång. Departementschefen bar även i sin
redogörelse för utfallet av driftbudgeten under innevarande år understrukit,
att ett effektivare preliminärskatteuttag under år 1953 uppnåtts genom en
viss omläggning av källskattetabellerna.
Det torde enligt utskottets mening kunna förväntas, att de förändringar i
uppbördsförfarandet, som genomfördes föregående år, kommer att medverka
till en ytterligare sänkning av den kvarstående skattens belopp i framtiden,
i varje fall såvitt angår löntagarna.
Utskottet vill vidare erinra om att 1950 års skattelagssakkunnigas arbete
med att anpassa beskattningsreglerna till det nya uppbördssystemet ännu
icke är avslutat. Ett led i detta arbete är det förslag om en förenklad beräkning
av inkomst av tjänst, som de sakkunniga väntas framlägga under året
och som uppgivits syfta till att nå överensstämmelse mellan preliminär och
slutlig skatt för flertalet löntagare.
I anslutning till det ovan sagda vill utskottet understryka, att sedan källskatten
infördes strävandena att förbättra uppbördssystemet i väsentlig mån
varit inriktade på att ernå en ordning, enligt vilken den preliminära skatten
så nära som möjligt ansluter sig till den slutliga skatten. Vid den senaste
översynen av bestämmelserna, som ledde till 1953 års lagstiftning i ämnet,
genomfördes också regler i här nämnt syfte. Det måste emellertid konstateras
att, även om dessa regler enligt vad som tidigare framhållits sannolikt
kommer att innebära åtskilliga förbättringar i förhållande till tidigare, effektiviteten
av desamma alltjämt i viss utsträckning är beroende av medverkan
från de skattskyldigas sida. Ur denna synpunkt måste antagas, att en
uppmjukning i sättet för erläggande av kvarstående skatt i princip motverkar
syftet med källskatten. I detta sammanhang finner utskottet särskild
anledning framhålla vikten av att de skattskyldiga erhåller tillfredsställande
anvisningar om vad som från deras sida är att iakttaga för undvikande av
kvarstående skatt.
Av det tidigare anförda framgår, att förevarande spörsmål nyligen varit
föremål för behandling av de uppbördssakkunniga samt att riksdagen föregående
år tog ställning till detsamma. Utskottet anser sig med hänsyn härtill
icke böra tillstyrka skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om förslag
till ändring i de föregående år antagna bestämmelserna innan någon erfarenhet
vunnits av den nya uppbördsförordningens tillämpning i praktiken. Utskottet
avstyrker förty de föreliggande motionerna.
Avslutningsvis vill emellertid utskottet framhålla, att möjligheter till
anstånd med erläggande av bl. a. kvarstående skatt finnes i åtskilliga fall.
Sålunda må skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet
eller sjukdom eller eljest oförvållat eller på grund av militärtjänstgöring
blivit nedsatt, beviljas sådant anstånd som regel i längst ett år.
Även skattskyldig, som anfört besvär angående sin taxering, kan medgivas
anstånd i den mån vederbörande taxeringsintendent tillstyrkt bifall till bo
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 24.
svären. Om skattskyldig gör gällande att fel har uppkommit vid debiteringen,
kan han erhålla anstånd till dess den lokala skattemyndigheten behandlat
hans ansökning om rättelse.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 113 av herr Söderquist
m. fl. samt II: 145 av herrar Sjölin och Strandh om
förlängning av inbetalningstiden för kvarstående skatt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, ävensom
2) att de likalydande motionerna I: 330 av herr Svärd och
II: 427 av herr Cassel m. fl., om ändrad ordning för uppbörd
av kvarstående skatt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 16 mars 1954.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Gustaf Elofsson,
Falk, Velander, Söderquist, Niklasson, Damström och Snygg; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Kärrlander, Christenson i Malmö, Anderson i Sundsvall, Nilsson i
Svalöv, Jansson i Aspeboda, Asp och Andersson i Essvik.
Reservationer:
I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Christenson i Malmö
och Anderson i Sundsvall, som ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:
»Såsom av--— (= utskottet s. 13 råd 14 nedifrån — s. 14 rad 11 nedifrån)
---riksdagens sida.
Den kvarstående skatten har emellertid, såsom framhållits i de likalydande
motionerna I: 113 och II: 145 under de senare åren icke nedgått
utan uppgår alltjämt till betydande belopp. Trots de vidtagna åtgärderna
i syfte att nedbringa kvarskatterna har de snarast visat en stigande tendens.
Även om detta förhållande bör ses mot bakgrunden av att preliminärskatterna
i dess helhet ökat, förminskas härmed icke problemets för
skattebetalarna allvarliga innebörd. Särskilt vill utskottet i detta sam
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 24.
17
manhang fästa uppmärksamheten vid att — såsom visats i den ovan lämnade
redogörelsen — ökningen av kvarskatterna under de senare åren i
dess helhet faller på fysiska personer. För aktiebolag och övriga juridiska
personer har den kvarstående skatten under de tre senaste taxeringsåren
minskat med ca 225 miljoner kronor, medan den för fysiska personer under
samma tid har ökat med ca 300 miljoner kronor. Denna skillnad i utvecklingen,
som beror på den genom räntebestämmelserna stimulerade kraftiga
ökningen i fyllnadsbetalningarna för aktiebolag och övriga juridiska
personer, torde närmast understryka den i motionerna gjorda iakttagelsen
att den enskilde skattebetalaren oftast har betydligt svårare att överblicka
sin skattesituation. Den kan emellertid även bero på att det för fysiska personer
i allmänhet är avsevärt besvärligare att kunna göra erforderliga fyllnadsbetalningar,
särskilt i de fall vederbörande samtidigt har kvarskatt att
betala.
De hittills gjorda erfarenheterna understryker enligt utskottets mening
den i motionerna framförda uppfattningen att källskattereformen, som i
sitt syfte att effektivisera och underlätta skattebetalningen utan tvivel var
en riktig åtgärd, icke helt har uppfyllt detta syfte. Uppbördsförfarandet torde
därför, för att bättre fylla de angivna syftemålen, behöva justeras i fråga om
tiden för inbetalning av kvarstående skatt. Utskottet hyser nämligen den
uppfattningen, att även efter de vid fjolårets riksdag beslutade ändringarna
i uppbördsförfarandet kommer med all sannolikhet kvarskatteproblemet vad
gäller kvarskatternas börda på de enskilda skattebetalarna att kvarstå, om
inbetalningstiden bibehålies oförändrad.
Av det sagda framgår, att utskottet ansluter sig till uppfattningen i motionerna
1: 113 och II: 145 att en förlängning av inbetalningstiden bör övervägas.
Såsom framhållits i motionerna, skulle detta kunna ske utan att det
på längre sikt behöver innebära några förluster för statsverket. Snarare har
en förlängning av inbetalningstiden en ur uppbördssynpunkt effektivitetshöjande
effekt så till vida som den är ägnad att minska beloppet av restförda
skatter. Motionärerna yrkar i första hand att en förlängning av inbetalningstiden
till åtta månader bör prövas. Utskottet ansluter sig härtill. Vid utredningen
bör även prövas vid vilka inbetalningsterminer den kvarstående skatten
i så fall bör erläggas. Skulle utredningen mot utskottets förmodan icke
finna det lämpligt att förlänga inbetalningstiden till åtta månader, bör utredningen
pröva en förlängning till sex månader.
Utskottet vill tillägga, att en av de avgörande synpunkterna för dess ställningstagande
har varit att de till beloppet betydande kvarskatterna utgör en
allvarlig börda för skattebetalarna, och en börda, som utan att samhällets
berättigade fiskaliska intressen trädes för när, kan lättas. Särskilt stor vikt
har utskottet vidare fäst vid den synpunkten, atl kvarskatterna till följd av
det relativt hårda uppbördsförfarandet utövar en avskräckande effekt på
den enskildes villighet att åtaga sig extraarbete med därav härflytande extrainkomster.
Det ligger enligt utskottets mening i hela samhällets intresse
atl i möjlig mån undanröja sådana moment i skattesystemet.
2 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 23—24.
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 24.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
I: 113 av herr Söderquist m. fl. samt II: 145 av herrar Sjölin
och Strandh måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag om förlängning av inbetalningstiden för
kvarstående skatt; ävensom
2) att de likalydande motionerna I: 330 av herr Svärd och
II: 427 av herr Cassel m. fl. om ändrad ordning för uppbörd
av kvarstående skatt måtte, i den mån de icke kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.»
II) av herr Nilsson i Svalöv.
547242.
Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag