Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

I

Nr 15.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt att vid 1955 års taxering till skatt för inkomst
åtnjuta avdrag för vissa gåvor till hemvärnsförbund m. m.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydandc
motionerna I: 219 av herr Lundqvist m. fl. samt II: 438 av herrar Dickson
och Lindberg har hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att skattskyldig
vid den taxering, vilken äger rum 1955, skall äga åtnjuta s. k. allmänt avdrag
med belopp, motsvarande vad han under beskattningsåret utgivit såsom gåva
till hemvärns-(rusthålls-)förbund (förening), dock med högst 1 000 kronor
och endast under förutsättning att villkoren för gåvans disponerande motsvara
de ändamål, för vilka kommun äger rätt bevilja anslag som stöd för
hemvärnets verksamhet».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 1:219.

Frågan om avdragsrätt för gåvor för nu ifrågavarande och därmed jämförliga
ändamål uppkom första gången vid 1938 års riksdag. På hemställan
av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande
nr 20 beslöt riksdagen i anledning av motionsvis framställt yrkande, att
skattskyldig, som under något beskattningsår, för vilket taxering verkställdes
åren 1939—1941, till staten eller försvarsförening lämnat gåva för luftvärnet,
skulle äga rätt att vid taxering enligt förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt från sammanlagda beloppet av sina inkomster
från olika förvärvskällor åtnjuta avdrag med belopp, motsvarande vad han
under beskattningsåret utgivit såsom sådan gåva.

Vid 1939 års lagtima riksdag beslöts i anledning av motionsvis framställt
yrkande och på hemställan av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen
godkända betänkande nr 20 enahanda skattefrihet för skattskyldig,
som under något beskattningsår, för vilket taxering verkställdes åren 1940
och 1941, lämnat gåva för luftskyddet till staten eller luftskyddsförening.

1941 års riksdag beslöt i anledning av motionsvis framställt yrkande och

Hiliaiig till riksdagens protokoll V,)äh. 7 sand. Nr 15.

2

bevillningsutskottets betänkande nr 15.

på hemställan av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända
betänkande nr 17, att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åren 1942 och 1943 avdrag skulle vara medgivet för gåva till staten eller försvarsförening
för luftvärnet, gåva till staten eller luftskyddsförening för
luftskyddet eller gåva till staten eller hemvärnsförening för hemvärnet eller
dess underavdelningar.

Vid 1942 års riksdag beslöts i anledning av motionsvis framställt yrkande
och på hemställan av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända
betänkande nr 25, att skattskyldig, som under beskattningsår, för vilket
taxering verkställdes år 1943, lämnat gåva till sjövärnskåren eller densamma
underställda sjövärnsflottiljer, skulle äga rätt att vid taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för sådan gåva.

I vid 1943 års riksdag väckta motioner yrkades, att avdragsrätt för gåvor
till samtliga ovannämnda ändamål måtte medgivas vid taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt ytterligare två år ävensom att sådan avdragsrdtt
måtte medgivas jämväl för gåvor till vissa andra ändamål.

1943 års bevillningsutskott, som avstyrkte bifall till nämnda motioner, yttrade
i sitt i anledning av desamma avgivna betänkande nr 8 hland annat
följande:

»Redan då avdragsrätten för gåvor av förevarande slag första gången infördes,
uttalades inom riksdagen tveksamhet rörande lämpligheten av en
sådan anordning. Sålunda framhöll 1938 års bevillningsutskott i anledning
av det då väckta förslaget om avdragsrätt för gåvor till luftvärnet, att en
bestämmelse av ifrågavarande beskaffenhet innehure en uppenbar avvikelse
från de principer, som låge till grund för gällande skattelagstiftning. Detta
underströks även av 1939, 1941 och 1942 års bevillningsutskott i samband
med de då föreslagna utvidgningarna av avdragsrätten. Att avdragsrätten
emellertid — trots dessa principiella betänkligheter — ansetts kunna medgivas
har berott därpå att det befunnits angeläget att i möjligaste mån påskynda
anskaffningen av materiel för försvarsändamål till sådana orter, som
genom statsmakternas försorg icke kunde påräkna tillräckligt skydd av förevarande
slag men som likväl finge anses vara i behov av dylikt skydd. Avsikten
har sålunda varit att genom en lättnad i den statliga beskattningen
uppmuntra till att anskaffning av ifrågavarande materiel snarast möjligt
komme till stånd. Därvid har emellertid uttryckligen framhållits, att den
medgivna skattelättnaden icke borde vara av bestående natur utan hava karaktären
av en tillfällig åtgärd. Då 1941 års bevillningsutskott föreslog utsträckning
av giltighetstiden för bestämmelserna angående avdragsrätt för
gåvor till luftvärnet och luftskyddet att gälla vid taxering åren 1942 och 1943
samt samma utskott därjämte förordade införande av föreskrifter om avdragsrätt
för gåvor till hemvärnet vid taxering sistnämnda båda år, uttalade
utskottet såsom sin mening, att ifrågavarande bestämmelser icke borde givas
förlängd giltighet efter utgången av den då föreslagna tiden. På samma sätt
yttrade sig även 1942 års bevillningsutskott i samband med den föreslagna
avdragsrätten vid 1943 års taxering för gåvor till sjövärnskåren. Dessa uttalanden
ha godkänts av riksdagen.

Vid övervägande av de i nu föreliggande motioner väckta förslagen om
förlängd giltighetstid för ovannämnda bestämmelser har utskottet för sin

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

3

del funnit tillräckliga skäl icke föreligga att frångå den uppfattning, som
sålunda kommit till uttryck vid 1941 och 1942 års riksdagar. De av utskottet
inhämtade i det föregående återgivna uppgifterna rörande beloppen å influtna
gåvomedel till luftvärnet och luftskyddet, för vilka ändamål avdragsrätt
varit medgiven den längsta tiden, utvisa, att dessa gåvomedel under de
senare åren avsevärt minskats. Särskilt påtagligt är detta beträffande luftvärnet,
för vilket under år 1942 influtit gåvor med belopp av allenast 90 000
kronor, medan däremot under år 1940 lämnats sådana gåvor till ett belopp
av 22 045 000 kronor. Vad angår gåvor till hemvärnet och sjövärnskåren har
under den korta tid, avdragsrätten för gåvor till dessa ändamål varit medgiven,
någon minskning i gåvomedlens storlek visserligen icke inträtt. Trots
detta har emellertid utskottet den uppfattningen, att det väsentliga syftet
med skattefriheten för gåvor till försvarsändamål nu kan anses ernått. Med
hänsyn härtill och på grund av den benägenhet att utsträcka ifrågavarande
skatteförmåner till nya områden, som framträtt bland annat genom de i det
följande behandlade motionerna, anser utskottet någon förlängning av giltighetstiden
för den ifrågavarande avdragsrätten icke böra ifrågakomma. Det
må i detta sammanhang jämväl beaktas, att enligt gällande skattelagstiftning
avdrag vid taxering eljest ej är medgivet för gåvor, även om desamma utgått
till i hög grad behjärtansvärda ändamål. I fråga om sjövärnskåren har inom
utskottet uppmärksammats, att skattefrihet åtnjutits för gåvor till densamma
endast för ett år eller för beskattningsåret 1942 samt att förordningen
härom utkommit av trycket så sent som den 20 juni 1942. Det har även kommit
till utskottets kännedom, att den för sjövärnskåren avsedda organisationen
ännu ej hunnit bliva helt genomförd. Med hänsyn härtill har inom utskottet
ifrågasatts, huruvida icke ett bifall till förevarande motioner, i vad de
rörde gåvor till sjövärnskåren eller densamma underställda sjövärnsflottiljer,
vore motiverat. Att medgiva avdragsrätt för gåvor enbart till sjövärnskåren
och sjövärnsflottiljerna har emellertid utskottet ej ansett sig kunna
förorda. Såsom framgår av vad ovan anförts har utskottet ej heller funnit
sig böra biträda förslaget om ett bibehållande av avdragsrätten för samtliga
de ändamål, varom här är fråga. Därvid förutsätter dock utskottet, att i den
mån stöd från statens sida åt sjövärnskåren liksom för övriga i nu ifrågavarande
motioner avsedda ändamål befinnes vara påkallat, sådant stöd lämnas
i annan form än genom den nu ifrågasatta skattebefrielsen för gåvor till
samma ändamål. Utskottet finner sig således icke kunna tillstyrka bifall till
förevarande motioner.»

I enlighet med utskottets hemställan avslogs motionerna av riksdagen.

Vid 1945 års riksdag yrkades i väckt motion, att avdragsrätt vid den statliga
inkomst- och förinögenhctstaxcringen måtte införas under minst två år
för gåvor till hemvärnet och dess underavdelningar.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 28 erinrade samma års bevillningsutskott,
alt de tidigare gällande bestämmelserna om avdragsrätt för
gåvor till bland annat hemvärnet, såsom redan vid tillkomsten av desamma
uttalats av riksdagen, inneburit eu uppenbar avvikelse från de principer,
som låge till grund för gällande skattelagstiftning. Utskottet anförde vidare
bland annat följande.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att en anordning med avdragsrätt

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

för gåvor av förevarande slag tidigare trots starka betänkligheter ansetts
kunna godtagas för att så hastigt som möjligt åstadkomma den försvarsberedskap,
tidsförhållandena oundgängligen krävde. De omständigheter, som
sålunda föranledde medgivandet för viss kortare tid av denna avdragsrätt,
kunna enligt utskottets mening icke nu med samma styrka anses göra sig
gällande. Därtill kommer, att ett återinförande av avdragsrätten, på sätt i
motionen föreslagits, i viss mån skulle kunna sägas innebära ett lagfästande
av en mera permanent anordning än som riksdagen tidigare åsyftat. Utskottet
vill tillägga, att utskottet ansluter sig till den av 1943 års bevillningsutskott
uttalade uppfattningen, att, i den mån stöd från statens sida för ifrågavarande
ändamål befinnes vara påkallat, sådant stöd bör lämnas i annan
form än genom skattebefrielse.

Här må även nämnas att 1951 års riksdag i enlighet med samma års bevillningsutskotts
hemställan i betänkande nr 8 avslog motionsvis framställt yrkande
om skattefrihet intill en viss gräns för gåvor till sociala hjälpinstitutioner.

I den förevarande motionen har bland annat anförts, att genom inordnandet
av hemvärnet i armén dess ställning i ekonomiskt hänseende hade tillrättalagts.
Å andra sidan funnes det utgifter för hemvärnets verksamhet, som
icke finge bestridas av statsmedel och vilka på annat sätt måste täckas. Härmed
åsyftades främst sådana utgifter, som avsåge viss kompensation för den
enskilde hemvärnsmannens förlust av arbetsförtjänst vid bevistandet av
kurser samt tillgodoseendet av hemvärnets lokalbehov och föreningsverksamhet.
Det hade därför varit nödvändigt att bilda särskilda stödorganisationer
— hemvärns- (rusthålls-)förbund(föreningar) — med uppgift att insamla
medel för ovanberört ändamål. Dessa organisationer, som successivt
tillkommit sedan hemvärnets bildande, hade förvisso utfört ett gagneligt
arbete för hemvärnet, men under de båda sista åren hade förmärkts en avgjord
avmattning, vilken syntes främst sammanhänga med den ökade belastning
som företag liksom enskilda åsamkats i skattehänseende. I regel
möttes den »insamlande» parten också av ett hövligt avböjande under ovannämnda
motivering. Med anledning av de ekonomiska svårigheter, som hemvärnet
därigenom iråkat, syntes anledning förefinnas att undersöka, huruvida
icke statlig skattefrihet skulle kunna utverkas för gåvor till hemvärnet.
Man kunde väl förstå tveksamheten med hänsyn till frågans prejudicerande
betydelse. Å andra sidan måste fasthållas vid att hemvärnet intoge en särställning
i förhållande till de frivilliga försvarsorganisationerna — utan att
därmed sistnämnda organisationers betydelse ifrågasattes. Ett indirekt stöd
till hemvärnet på i motionerna ifrågasatt sätt torde för övrigt kunna komma
även de frivilliga försvarsorganisationerna till godo, när det gällde lösandet
av lokalfrågan, eftersom samma lokal — hemvärnsgård, försvarsgård o. s. v.
— kunde utnyttjas av samtliga på samma plats belägna försvarsorganisationer.
Såsom villkor syntes lämpligen kunna bestämmas, att gåvan skulle avse

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

5

ändamål, för vilka kommun ägde rätt att bevilja anslag. Då otvivelaktigt
hemvärnets utveckling hämmades av ekonomiska svårigheter och andra utvägar
icke syntes tillgängliga, borde skattefriheten för gåvor till hemvärnet
— tidigare medgiven — på nytt upptagas till prövning.

Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har avdragsrätt
för gåvor till staten eller hemvärnsförbund för hemvärnet eller dess
underavdelningar varit medgiven vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åren 1942 och 1943. I de förevarande motionerna har yrkats,
att i huvudsak motsvarande rätt till avdrag med högst 1 000 kronor måtte
införas vid 1955 års taxering till statlig inkomstskatt för gåva utgiven till
hemvärns- eller rusthållningsorganisationer. Därvid skulle såsom en förutsättning
för avdragsrätt föreskrivas, att villkoren för gåvans disponerande
motsvarade de ändamål, för vilka kommun ägde rätt bevilja anslag som
stöd för hemvärnets verksamhet.

Utskottet vill i anledning härav erinra om att redan vid införandet under
krigsåren av avdragsrätt för gåvor till bland annat hemvärnet uttalades,
att dessa bestämmelser innebure en uppenbar avvikelse från de
principer, som ligger till grund för gällande skattelagstiftning. Att föreskrifter
om sådan avdragsrätt det oaktat infördes i skattelagsstiftningen
berodde, vilket framgår av vad i det tidigare anförts, ursprungligen därpå
att det ansågs angeläget påskynda anskaffningar av materiel för försvarsändamål
samt att en lättnad i den statliga beskattningen av angivet slag antogs
komma att bidraga till anskaffning snarast möjligt av dylik materiel.

Vid 1945 års riksdag väckta motioner med yrkande om utsträckning av
giltighetstiden för bestämmelserna om avdragsrätten avslogs av riksdagen
på hemställan av samma års bevillningsutskott. Nämnda utskott uttalade
därvid, att en anordning med avdragsrätt för gåvor av förevarande slag
tidigare trots starka betänkligheter ansetts kunna godtagas för att så hastigt
som möjligt åstadkomma den försvarsberedskap, tidsförhållandena
oundgängligen krävde. De omständigheter, som sålunda föranlett medgivandet
för viss kortare tid av denna avdragsrätt. kunde enligt utskottets mening
icke längre med samma styrka anses göra sig gällande. Utskottet anslöt sig
till den av 1943 års bevillningsutskott uttalade uppfattningen, att, i den
mån stöd från statens sida för ifrågavarande ändamål befunnes påkallat,
sådant stöd borde lämnas i annan form än genom skattebefrielse för gåvor
till samma ändamål. Samma ståndpunkt har riksdagen även intagit då
fråga varit om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till sociala hjälpinstitutioner
samt till litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål eller
till undervisningsändamål.

Vad i de nu förevarande motionerna anförts kan enligt utskottets mening
icke motivera ett frångående av den tidigare från riksdagens sida uttalade
uppfattningen, alt främjandet av allmännyttiga ändamål icke bör ske genom

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 15.

skattelättnader utan att detta stöd, i den mån det befinnes påkallat, bör
lämnas genom anslag. Utskottet avstyrker således de förevarande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:219 av herr Lundqvist
m. fl. samt II: 438 av herrar Dickson och Lindberg om rätt
att vid 1955 års taxering till skatt för inkomst åtnjuta avdrag
för vissa gåvor till hemvärnsförbund m. m. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elofsson, Söderquist, Niklasson, Einar Eriksson, Damström och Magnusson;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Strandh, Kärrlander, Wiklund, Anderson
i Sundsvall och Nilsson i Svalöv.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1954
C 40 2 76