Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

1

iNr 11.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner och
andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 januari 1954 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 17, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.

Vid 1952 års riksdag beslöts att för beskattningsåren 1952 och 1953 skulle
gälla viss begränsning i rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.
Nyanskaffade inventarier skulle få avskrivas med högst 20 procent
för år. Beträffande äldre inventarier gällde icke några restriktioner i avskrivningshänseende.
Möjlighet fanns vidare att i sadana fall, da inventarier
avyttrats samma år som nya sådana anskaffats, göra en extra avskrivning
med belopp motsvarande vad som erhållits genom avyttringen (avdrag
enligt den s. k. nettometoden). Även vid avsevärd värdenedgång, utrangering
o. d. kunde extra avdrag erhållas. Slutligen hade dispensmöjligheter
öppnats för särskilda fall.

Samtidigt beslöts viss inskränkning i rätten till avdrag för avsättning till
pensions- och andra personalstiftelser samt till investeringsfonder. Även
dessa regler gällde beskattningsåren 1952 och 1953.

1952 års nu antydda lagstiftning tillkom som ett komplement till de av
statsmakterna tidigare vidtagna åtgärderna i kredit- och investeringsbegränsande
syfte.

I nu förevarande proposition föreslås att jämväl för beskattningsåret 1954
skall gälla motsvarande inskränkningar i rätten till avdrag vid taxeringen
för avskrivning å inventarier samt för avsättning till stiftelser och investeringsfonder.
Vad angår inventarier föreslås sålunda, att under åren 1952—
1954 anskaffade sådana tillgångar skall få avskrivas med högst 20 procent
vid 1955 års taxering. Fri avskrivning å äldre inventarier, den s. k. nettometoden
och övriga speciella möjligheter till extra avskrivningar avses fortfarande
skola gälla.

1 Jlihang till riksdagens protokoll 195b. T samt. Nr 11.

2 Bevillningsutskottets betänkande nr It.

Motivet för den föreslagna lagstiftningen är främst önskemålet att bibehålla
en betydelsefull komplettering till en fortsatt restriktiv allmän kreditpolitik.
Det synes därjämte önskvärt att nuvarande provisoriska bestämmelser
icke ändras förrän företagsbeskattningskommittén hunnit slutföra
sitt utredningsuppdrag och ställning kunnat tagas till kommitténs förslag.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å
maskiner och andra inventarier vid 1955 års
inkomsttaxering, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begränsning av rätten till fri avskrivning.

1 §■

Beträffande skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning
å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning),
skall under det beskattningsår, för vilket taxering till inkomstskatt
verkställes i första instans år 1955 (beskattningsåret 1954), gälla vad nedan
i andra stycket samt i 2—8 §§ sägs.

Vad i sistnämnda paragrafer stadgas angående maskiner eller andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier har icke avseende å inventarier med
en beräknad varaktighetstid av högst tre år samt ej heller å sådana inventarier,
vilkas värde vid fastighetstaxeringen inräknas i byggnadsvärdet men
ej utföres såsom särskilt maskinvärde.

2 §•

Under beskattningsåret 1954 må avdrag för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren 1952—1954, åtnjutas med högst tjugu
procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade under beskattningsåren
1952 och 1953, sådant fall, att avdrag enligt 2 § förordningen den 6 juni
1952, nr 380, skolat jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§ samma förordning beräknas
på annat belopp än anskaffningsvärdet, skall samma belopp anses
såsom anskaffningsvärde enligt denna förordning.

Vad i första stycket sägs skall gälla oavsett när under beskattningsåret inventarierna
anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret 1952 eller 1953 icke tillgodofört
sig eller icke helt tillgodofört sig avdrag som i 2 § nyssnämnda förordning
den 6 juni 1952 sägs, må resterande avdrag åtnjutas under beskattningsåret

3

Bevillningsutskottets betänkande nr it.

3 §•

Har skattskyldig under beskattningsåret 1954 avyttrat inventarier, som
anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952, eller har skattskyldig
under förstnämnda beskattningsår förlorat sådana inventarier och härför
uppburit försäkringsersättning, må avdrag för värdeminskning å under beskattningsåret
1954 anskaffade inventarier åtnjutas med belopp motsvarande
vad av försäljningssumman eller försäkringsersättningen ingår i den
skattepliktiga intäkten.

Åtnjuter skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen anstånd med beskattningen av uppburen ersättning
på grund av försäkring för förlust av fartyg, må avdrag för värdeminskning
å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret 1954, åtnjutas
med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts för fartygsanskaffningen
och upptagits såsom intäkt i rörelsen under beskattningsåret.

Om skattskyldig tillgodoförts avdrag i enlighet med bestämmelserna i
första eller andra stycket, skall avdrag enligt 2 § beräknas på därefter återstående
del av anskaffningskostnaden.

4 §•

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för under beskattningsåret
1954 anskaffade inventarier betingats därav att dessa skola
utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller för en konjunktur, som väntas
bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet, må avdrag
göras för sådant överpris eller sådan merkostnad.

Avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ skola i sådant fall beräknas på
därefter återstående del av anskaffningskostnaden.

5 §•

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret 1954 anskaffade inventarier
tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av inventarier
enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall avdrag enligt bestämmelserna i
2 och 3 §§ här ovan beräknas å den verkliga anskaffningskostnaden minskad
med det tidigare åtnjutna avdraget.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om investeringsfond tagits
i anspråk för anskaffning av inventarier under beskattningsåret 1954
och enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så skall anses, som om
inventarierna i beskattningshänseende avskrivits med det i anspråk tagna
beloppet.

6 §■

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under
beskattningsåren 1952—1954, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda
beloppet av avdrag som skattskyldig enligt bestämmelserna i förordningen
den 6 juni 1952, nr 380, och i denna förordning åtnjutit eller äger
åtnjuta, må han vid inkomstberäkningen tillgodoräkna sig härav föranlett
större avdrag.

Ha inventarier, som anskaffats under beskattningsåren 1952—1954, avyttrats
eller såsom för rörelsen obrukbara utrangerats, skall vad i punkt 3 d
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen sägs äga motsvarande tilllämpning.

V §•

Har bindande avtal om inventarieförvärv träffats före den 15 februari
1952 och skulle tillämpningen av ovan i denna förordning givna bestämmel -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

ser medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige, äger
riksskattenämnden, på framställning av den skattskyldige, medgiva att avdrag
för värdeminskning må göras med större belopp än enligt nyssnämnda
bestämmelser.

Framställning som i första stycket sägs skall, för att upptagas till prövning,
vara till riksskattenämnden inkommen senast den 31 januari 1955
eller, därest skattskyldigs ifrågavarande räkenskapsår avslutas vid en senare
tidpunkt, senast den 28 februari samma år.

Över beslut, som riksskattenämnden meddelat enligt bestämmelserna i
första stycket, må klagan icke föras.

8 §.

Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast i
den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.

Finnes skattskyldig ha i räkenskaperna verkställt avskrivning med större
belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen, må
beskattningsnämnd, när särskilda skäl föreligga, föreskriva att den skattskyldige
tills vidare icke äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till pensions- och andra

personalstiftelser.

9 §•

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som gjorts under beskattningsåret
1954, medgives med högst det belopp, som — bedömt på grundval av
förhållandena vid beskattningsårets utgång — erfordras för att jämte framtida
avgifter säkerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed
jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande
företag tillämpad sedvänja högst skola utgå.

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet sålunda högst
må uppgå, skall hänsyn tagas endast till anställda, som vid ingången av
beskattningsåret uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna
icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga
avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa de i första stycket avsedda
pensionsförmånerna för dessa anställda.

Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under
beskattningsåret 1954 medgives allenast med belopp, som erfordras för
att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret
1952.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till investeringsfonder.

10 §.

Vid 1955 års inkomsttaxering må avdrag ej medgivas för avsättning till
andra investeringsfonder än sådana som avses i förordningen den 11 maj
1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar samt i
förordningen den 1953 (nr ) med provisoriska be stämmelser

om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

5

Vad i andra stycket av övergångsbestämmelserna till förordningen den 6
juni 1952, nr 380, stadgats angående samma förordnings tillämplighet i vissa
fall vid 1955 års inkomsttaxering skall därvid upphöra att gälla.

I samband därmed skall följande iakttagas.

Har på grund av omläggning av räkenskapsår annan skattskyldig än den,
vars första räkenskapsår avslutats efter den 31 december 1951, taxerats till
inkomstskatt åren 1953—1955 för en sammanlagt kortare tidsperiod än 36
månader, skall vad i denna förordning sägs äga motsvarande tillämpning
beträffande sådan skattskyldig vid 1956 års inkomsttaxering.

Till utskottets behandling har hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 110 av herr Lindblom m. fl. och II: 139
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 17 med förslag till förordning om begränsning av rätten till
fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
m. m.; samt

2) de likalydande motionerna I: 322 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 441 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 17, eller, därest detta yrkande icke skulle bifallas, att
riksdagen vid behandling av nämnda proposition för sin del måtte besluta,
att 2 §, 3 § och 6 § förordningen om begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.
skola erhålla nedan angivna lydelse:

2 §.

Under beskattningsåret 1954 må avdrag för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren 1953 eller 1954, åtnjutas med
högst tjugu procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade under beskattningsåret
1953, sådant fall, att avdrag---enligt denna förordning.

Vad i första---anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret 1953 icke tillgodofört sig--—

beskattningsåret 1954.

3 §•

Har skattskyldig---- före ingången av beskattningsåret 1953, eller

har--— skattepliktiga intäkten.

Åtnjuter skattskyldig---under beskattningsåret.

Om skatlskyldig — -— — anskaffningskostnaden.

6 §.

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under
beskattningsåren 1953 eller 1954, nedgått —--större avdrag.

Ha inventarier, som anskaffats under beskattningsåren 1953 eller 1954,
avyttrats--— tillämpning.»

6

Bevillningsutskottets betänkande nr il.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 322 och II: 139.

Propositionen.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Skattelagstiftningen är i princip så utformad att till beskattning för en
viss tidsperiod upptages till perioden hänförliga intäkter efter avdrag för de
på samma tidsperiod belöpande omkostnaderna. Varje beskattningsår bör
alltså, bedömt från denna utgångspunkt, bära allenast sina egna kostnader.

Från denna allmänna princip har vissa avsteg gjorts. Särskilt gäller detta
i fråga om den skattemässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Här må
främst erinras om kommunalskattelagens regler angående fri avskrivningsrätt
och lagervärdering samt möjligheterna att avsätta medel till investeringsfonder
och för framtida pensions- eller andra personalkostnader. Utnyttjandet
av angivna möjligheter till s. k. vinstreglerande dispositioner kan i vissa
fall medföra att den inkomst, som upptages till beskattning för viss tidsperiod,
avsevärt understiger den faktiska inkomsten under samma period.

Sedan överenskommelse träffats i början av år 1952 mellan riksbanken
och kreditinstituten om en åtstramning i kreditgivningen, aktualiserade detta
omedelbart frågan om vissa temporära ändringar i skattereglerna. En viss
inskränkning i de nyss omnämnda möjligheterna till vinstreglerande dispositioner
framstod som ett angeläget komplement till kreditpolitiken. Vad angick
möjligheten att nedskriva varulager, hade redan vid 1951 års höstriksdag,
i samband med att bestämmelserna om investeringsavgift antogs, en
viss begränsning i den fria lagervärderingen beslutats skola gälla för beskattningsåren
1952 och 1953. I proposition nr 200 till 1952 års riksdag förelädes
riksdagen förslag till inskränkning i den fria avskrivningsrätten och i
möjligheterna till avdrag för avsättning till personalstiftelser och investeringsfonder.
Riksdagen fattade beslut i huvudsaklig överensstämmelse med
propositionens förslag; även dessa bestämmelser antogs att gälla för beskattningsåren
1952 och 1953.

I nyssnämnda proposition framhölls även att de permanenta skattereglerna
på ifrågavarande område var i behov av en snar översyn. I början av
maj 1952 gavs i uppdrag åt företagsbeskattningskommittén att verkställa
denna översyn.

I skrivelse den 29 september 1953 har företagsbeskattningskommittén
(riksdagsmannen, f. d. lektorn H. L. E. Sjödahl, ordförande; byråchefen G.
F. E. Cederwall; riksdagsmannen, bankkamreraren S. H. Gustafson; byråchefen
G. T. Hedborg; civilekonomen G. A. Henrikson; samt riksdagsmännen,
hemmansägaren R. L. Jansson och tekn. dr E. J. Wehtje), med förmälan
att kommittén icke hade möjlighet att redovisa sitt utredningsuppdrag å
sådan tid att något på kommitténs utredning grundat förslag kunde fram -

Bevillningsutskottets betänkande nr 11. 7

läggas för 1954 års riksdag, upptagit frågan om en förlängning på ett år av
de för beskattningsåren 1952 och 1953 meddelade bestämmelserna om begränsning
i avskrivningsrätten samt i avdragsrätten för stiftelse- och investeringsfondsavsättningar.
Vid skrivelsen har fogats av kommittén utarbetad
författningstext, vilken såsom Bihang fogats vid statsrådsprotokollet.

över företagsbeskattningskommitténs skrivelse har, efter remiss, yttranden
avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen,
kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro och Jämtlands
län, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
redareförening, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Stockholms, Skånes samt Västmanlands och Jämtlands
läns handelskamrar, handelskammaren i Göteborg, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, landsorganisationen i
Sverige, tjänstemännens centralorganisation och taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen
tillåter sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen
härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor
i propositionen, nämligen

Företagsbeskattningskommitténs skrivelse, s. 7—13.

Remissyttrandena, s. 13—24.

Departementschefen, s. 25—34.

Motionerna.

Av innehållet i de väckta motionerna må här återgivas följande.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:110 och 11:139
framförda yrkandet har anförts bl. a. följande. Det vore icke möjligt att bestrida,
att det vid tillkomsten av 1952 års lagstiftning förklarades, att därmed
avsåges »tillfälliga bestämmelser, avsedda att gälla under samma tid
som bestämmelserna om investeringsavgift och varulagervärdering». Investeringsavgiften,
som gällde för åren 1952 och 1953, hade icke förlängts, och
de likaså tillfälliga bestämmelserna angående varulagervärderingen hade
aldrig tillämpats. En förlängning av bestämmelserna om begränsning av
avskrivningsrätten vore därför uppenbarligen inte förenlig med de tidigare
uttalade intentionerna. Inte heller finansministerns resonemang, att man
borde se till lagstiftningens syfte, vilket vore av konjunkturpolitisk art, kunde
anses hållbart. Konjunkturläget vore nu i väsentliga avseenden ett annat
än när lagstiftningen genomfördes. Den kraftigt inflationsartade överkonjunkturen,
som präglade tiden kring årsskiftet 1951/52, hade efterträtts av
samhällsekonomiskt lugnare förhållanden. Detta avspeglades i viss mån i de
i senaste konjunkturrapport redovisade undersökningarna rörande investe -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

ringsviljan inom industrien, vilka av konjunkturinstitutet sammanfattats
såsom visande en oförändrad nivå för byggnadsinvesteringarna och någon
minskning för investeringarna i maskiner och transportmedel. Enligt en
enig uppfattning vore dagsläget snarare det, att kostnadspressande rationaliseringar
inom industrien vore utomordentligt nödvändiga och reserver att
möta en eventuell konjunkturrecess i hög grad önskvärda. För att främja
dessa syften vore en fortsatt begränsad avskrivningsrätt icke ändamålsenlig.
De konjunkturpolitiska skälen talade därför enligt motionärernas mening
icke för utan mot en förlängning av lagstiftningen.

Motionärerna delade vidare den mening, som framförts av reservanterna
i företagsbeskattningskommittén, att den omständigheten att de kreditrestriktioner,
som infördes i början av 1952, alltjämt vore i kraft, inte kunde
utgöra tillräckliga skäl för en fortsatt begränsning av avskrivningsrätten.
Det avgörande borde, såsom reservanterna framhållit, vara om ett återställande
av den fria avskrivningsrätten på något sätt skulle äventyra syftet
med den restriktiva kreditpolitiken, vilket icke kunde anses vara fallet. Reservanternas
påpekande att affärsbankernas utlåning under 1953 varit i stort
sett stabiliserad och att det vore påfallande att någon mera utpräglad efterfrågan
på nya och ökade krediter icke förelåge från näringslivets sida, hade
bekräftats av nyligen offentliggjorda uppgifter. Reservanternas slutsats, att
under sådana omständigheter kreditrestriktionernas bibehållande på detta
område snarast finge ses som en beredskapsåtgärd, som inte torde behöva
något komplement i skattelagstiftningen, ansåge motionärerna riktigt.

Vad vidare anginge departementschefens motivering att statsmakterna
borde avvakta resultatet av företagsbeskattningskommitténs utredning och
att en återgång till fri avskrivningsrätt för år 1954 skulle leda till en befarad
diskontinuitet med hänsyn till att nya regler skulle kunna beslutas vid 1955
års riksdag att gälla fr. o. in. 1956 års taxering, kunde den knappast anses
vara av sådan styrka, att den borde vara avgörande. Såsom framhållits av
såväl reservanterna som flera remissinstanser komme ju en diskontinuitet
under alla förhållanden att uppstå så framt statsmakterna inte beslutade
permanenta avskrivningsregler med just den utformning som de gällande
tillfälliga reglerna fått.

Begränsningen av avskrivningsrätten hade inte motiverats med fiskaliska
hänsyn. De konjunkturpolitiska skäl, som åberopats vid begränsningens genomförande,
kunde som motionärerna framhållit inte längre anföras. Syftet
att lämna företagens konsolideringsmöjligheter i en påfrestande tid obeskurna
till gagn för näringslivets konkurrenskraft och möjligheterna att
trygga sysselsättningen borde i sista hand vara avgörande. Motionärerna ansåge
även, att de i den tillfälliga lagstiftningen intagna bestämmelserna om
inskränkningar i rätten att göra avsättning till pensionsstiftelser och investeringsfonder
borde upphävas. I

I de likalydande motionerna 1:322 och 11:441 har motionärerna
inledningsvis framhållit, att en fortsatt begränsning av den fria av -

Bevillningsutskottets betänkande nr it. 9

skrivningsrätten och av rätten till avdrag för avsättning till stiftelser och
fonder skulle strida mot tidigare utfästelser från statsmakternas sida.

I detta avseende har anförts bl. a. att i 1952 års proposition de föreslagna
skatteskärpande bestämmelserna förklarats vara »avsedda att gälla under
samma tid som bestämmelserna om investeringsavgift och varulagervärdering».
Bevillningsutskottet hade understrukit, att det här gällde »bestämmelser
av rent tillfällig karaktär». Departementschefen hävdade nu, att dessa
uttalanden, som uppenbarligen måste vara tillkomna i anledning av statsmakternas
utfästelser från år 1947, allenast skulle innebära »ett konstaterande
av att begränsningen i avskrivningsrätten vid nämnda tillfälle föreslogs
skola gälla för beskattningsåren 1952 och 19531». Om det uttryckligen
vid framläggande av förslag till cn skatteskärpande bestämmelse förklarats,
att skärpningen i fråga vore avsedd att gälla under samma tid som en annan
extraordinär och likaledes av konjunkturpolitiska skäl betingad pålaga
bestämmelserna om investeringsavgift — alltså under vissa preciserade beskattningsår
och det uppenbarligen vore fråga om att på detta sätt markera,
att avsikten inte vore att rygga en tidigare utfästelse, borde det väl
inte rimligen sedermera kunna göras gällande, att man rätteligen avsett att
skatteskärpningen eventuellt skulle bliva bestående även under därpå följande
år.

Motionärerna har även riktat kritik mot förslaget ur taxerings- och uppbördssynpunltt
samt i det avseendet framhållit bl. a. följande. Om de provisoriska
reglerna skulle utbytas mot permanenta bestämmelser, innebärande
exempelvis rätt till avskrivning med annan procentsats än 20 eller en sådan
omläggning av avskrivningsförfarandet, att avskrivningarna skulle beräknas
på bokförda värdet i stället för på anskaffningskostnaden, skulle enligt
motionärernas mening tillämpningen av fri avskrivning året närmast före
ikraftträdandet av de nya bestämmelserna säkerligen underlätta övergången.
Att däremot övergå från ett bundet avskrivningssystem till ett annat
sådant måste befaras medföra komplicerade och svårkontrollerade redovisningar.
Beträffande skatteuppbörden hade i andra sammanhang från statsmakternas
sida understrukits angelägenheten av att den preliminära skatten
så nära som möjligt anslöte sig till den slutliga och vittgående åtgärder för
tillgodoseende av detta syfte hade vidtagits. Men i hur många fall komme en
preliminär skatt, debiterad å en enligt nu gällande bestämmelser beräknad
inkomst, att ens tillnärmelsevis överensstämma med en slutlig skatt, debiterad
å inkomst, som beräknades efter måhända helt andra grunder i de
väsentliga avseenden, kommittén hade att ompröva och som till äventyrs helt
eller delvis utbyttes mot eu skatt å utgifterna?

Det vore emellertid ingalunda enbart ur uppbördssynpunkt, som en övergång
till nya och måhända väsentligt ändrade beskattningsregler redan från
och med ingången av beskattningsåret 1955 vore ägnad alt väcka betänkligheter.
Ändringar i företagsbeskattningen föranledde regelmässigt den olägenheten,
all upprättandet av affärsmässigt användbara kalkyler särskilt
rörande mera betydande investeringar och planerade indusliiella omlägg -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

ningar försvårades och till och med omöjliggjordes. Dessa olägenheter skulle
ytterligare accentueras, om övergången till en väsentligt omlagd företagsbeskattning
skulle ske enligt de av finansministern uppdragna riktlinjerna.

Företagsbeskattningskommittén hade ännu inte tagit ställning till frågan
om de framtida avskrivningsreglernas utformning, då kommittén avlät den
skrivelse på vilken propositionen i huvudsak grundades. Frågan om de framtida
avskrivningsreglernas utformning hade således icke kunnat belysas i
ett remissförfarande. Den hade ej heller kunnat bearbetas i Kungl. Maj :ts
kansli. Varken riksdagen eller dess bevillningsutskott hade haft tillfälle att
darom uttala någon som helst mening. Under sådana förhållanden kunde
det icke betecknas som formalism att med eftertryck hävda det olämpliga i
att som motiv för en provisorisk begränsning i en lagfäst rätt anföra tänkta
bestämmelser i en förutskickad lagstiftning till vars definitiva utformning
icke ens preliminära förslag förelåge. Principen att den bevillning riksdagen
åtoge sig gällde för det avsedda statsregleringsåret men inte längre vore veterligt
inte övergiven, ej heller principen att ett förslag till lag skulle av
riksdagen prövas sedan det framlagts, och inte ett eller annat år dessförinnan.

Motionärerna har vidare anfört, att i den avgörande frågan — den konjunkturpolitiska
— propositionens ståndpunkt kunde anses summerad i påståendet
att det »skulle te sig föga konsekvent, att lämna avsevärda krediter
i form av beskattningsuppskov i ett läge då allmänna kreditrestriktioner
uppehållas». Den, som rekommenderade allmänt verkande åtgärder av i
egentlig mening penningpolitik natur i kombination med återhållsamhet
också i de offentliga investeringarna, hade inte skäl att se förslaget till avskrivningsbegränsning
i »kreditrestriktionernas» ljus. Erfarenheter från utlandet
gåve klart vid handen att en restriktiv centralbankspolitik, rörlig ränta
och stram statlig utgiftspolitik icke endast onödiggjorde särskilda ingrepp
mot företagens reserver utan även skapade utrymme för skattelättnader med
direkt syfte att befordra snabbt förbättrade förutsättningar för produktionen.
På senare tid gjorda inlägg i debatten om den fria avskrivningsrätten
syntes på ett övertygande sätt ha visat, att ett företag för att kunna möta
även förhållandevis obetydliga försämringar i priser och avsättningsmöjligheter
ofrånkomligt måste ha betydande reserver. Detta betydde att om man
\ore beredd att även i praktiken vidhålla den i olika sammanhang och från
olika håll framförda tesen att första försvarslinjen mot arbetslöshet ginge i
företagen, så måste man också vara beredd att driva en skattepolitik som
inte i accelererad takt förvandlade arbetsplatsernas reserver till löpande
statsinkomster. Särskilt måste detta gälla i ett läge där man trots »den väl
hävdade högkonjunkturen» inte kunde bortse från riskerna för måhända till
vissa branscher begränsade men därför inte obetydliga påfrestningar. Att
den internationella konkurrensen hårdnade kunde direkt avläsas ur tillgängliga
uppgifter om orderstockar och orderingång. I en hårdnande konkurrens
hade vi en möjlighet att försvara och förbättra vår ställning. Vi måste fortsätta
att rationalisera och effektivisera vår produktiva utrustning. Detta

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

förutsatte oundgängligen investeringar. Någon benägenhet för överinvesteringar
kunde inte påvisas — under alla förhållanden inte inom den enskilda
sektorn. Under dessa förhållanden förelåge inga skäl att genom ingripanden
mot reserverna i företagen på ett måhända ödesdigert sätt begränsa möjligheterna
för reinvesteringar och behövliga nyinvesteringar. Vad det gällde
vore till slut att bästa tänkbara möjligheter måste stå till arbetslivets förfogande.
Det gällde i sista hand de arbetandes säkra och goda inkomst.

Med hänsyn till de tungt vägande invändningar, som i olika sammanhang
anförts mot en förlängning av de år 1952 införda begränsningarna av avskrivningsrätten,
framstode det som särskilt anmärkningsvärt, att det föreliggande
förslaget icke blott innebure förlängning av denna skatteskarpande
lagstiftning utan en icke oväsentlig ytterligare skatteskärpning. Finansministern
vitsordade, att så vore fallet, men avvisade anmärkningen med en
synpunkt, vars verkliga innebörd syntes vara, att han icke ansåge den ar
1952 i strid mot statsmakternas tidigare utfästelser införda »tillfälliga»
skatteskärpningen ha varit tillräckligt hård. Med ett dylikt resonemang kunde
man försvara praktiskt taget obegränsade skatteskärpningar. Man borde
dock rimligen kunna begära, att någon gräns sattes för skatteanspråken och
att åtminstone icke någon ytterligare skatteskärpning genomdreves i nuvarande
läge, vilket enligt vad finansministern själv vitsordade karakteriserades
av ökad stabilitet. I enlighet härmed syntes den ändringen i förslaget
under alla förhållanden böra vidtagas, att begränsningen av avdragsrätten
liksom hittills icke komme att avse andra inventarier än sådana, som anskaffats
under de två senaste beskattningsåren, och att alltså anskaffningar
under beskattningsåret 1952 fritt finge avskrivas, liksom de, vilka skett tidigare.
.

Beträffande inskränkningen i avdragsrätten för avsättning till pensionsstiftelse
anförde finansministern, att kritik riktats mot de nuvarande begränsande
reglerna såsom i vass mån otillräckliga från de synpunkter, som
föranlett deras uppställande. Eftersom inga upplysningar lämnades om varpå
kritiken skulle stödja sig, vore finansministerns åberopande av denna
kritik föga övertygande. Den omständigheten, att frågan om pensionsstiftelserna
omprövades av företagsbeskattningskommittén, syntes med större
skäl kunna åberopas för bibehållande tills vidare av de permanenta beskattningsbestämmelserna
än för en förlängning av en »tillfällig» lagstiftning.
Det funnes under nuvarande förhållanden, då pensionstanken alltmer trängde
igenom, alls ingen anledning förhindra företagen att, i den män rörelsens
lönsamhet det medgåve, säkerställa infriandet av pensionsutfästelser i sådan
utsträckning, att kostnaderna för detta ändamål under inträffande lågkonjunktur
skulle kunna nedbringas.

Vad slutligen anginge de begränsade möjligheter den permanenta lagstiftningen
beredde företagen att verkställa avdrag för avsättningar till investeringsfonder,
vore det, på sätt arbetsmarknadsstyrelsen framhållit, utan tvivel
önskvärt, att den investeringsreserv inom näringslivets privata sektor,
som investeringsfonderna utgjorde, bibehölles och förstärktes.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr It.

Utskottets yttrande.

I den förevarande propositionen nr 17 har framlagts förslag om en fortsatt
begränsning av möjligheterna för företagare att vidtaga vinstreglerande
dispositioner. Den föreslagna begränsningen skall gälla vid 1955 års taxering
och har huvudsakligen samma innebörd som den inskränkning i nämnda
avseende som enligt riksdagens beslut år 1952 gällt beträffande beskattningsåren
1952 och 1953. Sålunda förordas en inskränkning i rätten till fri
avskrivning å maskiner och andra inventarier anskaffade under beskattningsåren
1952 1954. Likaså skall den nu gällande begränsningen i fråga

om avdrag för avsättning till pensions- och andra personalstiftelser gälla
beskattningsåret 1954. Slutligen skall enligt förslaget avsättning till annan
investeringsfond än s. k. eldsvådefond och särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg icke medges vid nästa års taxering. De i 1952
års förordning medgivna lättnaderna i begränsningen av avskrivningsmöjligheterna
för speciella fall har sin motsvarighet i det framlagda förslaget.

Till grund för propositionsförslaget ligger en av företagsbeskattningskommittén
den 29 september 1953 dagtecknad skrivelse i ämnet. I skrivelsen
har kommittén, under erinran om de åtgärder av penningpolitisk och
skattepolitisk natur, som under de senaste åren vidtagits som ett led i
strävandena att upprätthålla samhällsekonomisk balans, ifrågasatt huruvida
gällande begränsning i företagens rätt att vidtaga vinstreglerande dispositioner
borde gälla för ytterligare ett år. Kommittén, som räknade med
att framlägga sitt utredningsresultat under år 1954, har därvid inledningsvis
framhållit, att en återgång till de friare reglerna skulle medföra ett
mindre önskvärt alternerande mellan helt olikartade avskrivningsmetoder
under en ganska begränsad tidsperiod för den händelse de blivande permanenta
avskrivningsreglerna skulle ges en mera restriktiv utformning än kommunalskattelagens
nuvarande bestämmelser. Vidare har kommittén starkt
understrukit de nu gällande inskränkande bestämmelsernas nära samband
med den restriktiva kreditpolitik som fördes. Därest upprätthållandet av en
sådan kreditpolitik befunnes nödvändig även under år 1954 vore det angeläget
tillse att skattelagstiftningen erhölle en sådan anpassning att syftet
med nämnda politik icke äventyrades.

I propositionen har departementschefen, som funnit starka skäl tala för
en begränsning i avskrivningsrätten även under år 1954, särskilt understrukit
att läget påkallade eu fortsatt stram kreditgivning och att ett bibehållande
av kreditrestriktionerna under år 1954 utgjorde ett i och för sig
tillräckligt skäl för en fortsatt begränsning i möjligheterna till vinstreglerande
dispositioner. Enligt departementschefens mening skulle det te sig
foga konsekvent att lämna avsevärda krediter i form av beskattningsuppskov
i ett läge då allmänna kreditrestriktioner upprätthölls. Departementschefen
har även funnit det önskvärt, att nu gällande provisoriska bestämmelser
icke ändrades innan företagsbeskattningskommittén slutfört sitt utredningsuppdrag
och man tagit ställning till dess förslag.

Bevillningsutskottets betänkande nr 11. 13

I de föreliggande motionerna har yrkats avslag på förevarande proposition.
Rörande de skäl som i motionerna åberopats till stöd för avslagsyrkandet
får utskottet hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen för
motionernas huvudsakliga innehåll. Här må endast framhållas, att i motionerna
gjorts gällande att propositionsförslaget icke stode i överensstämmelse
med tidigare utfästelser vid genomförandet av såväl 1947 års statsskattereform
— då bolagsbeskattningen skärptes — som 1952 års lagstiftning
angående begränsningen i avskrivningsrätten in. m., att vad i propositionen
anförts om önskvärdheten att undvika ett alternerande mellan
olika avskrivningsmetoder ävensom sambandet över huvud med företagsbeskattningens
kommande utformning — varom för närvarande intet vore bekant
— icke innebure någon bärande motivering för det framlagda förslaget,
att detsamma medförde en ytterligare skatteskärpning för företagen
samt att i nuvarande ekonomiska läge, med hänsyn till investeringsverksamhetens
inriktning och efterfrågan på krediter från företagens sida,
behov icke förelåge av en lagstiftning sådan som den föreslagna. Därjämte
har i motionerna framhållits önskvärdheten av att möjligheten till stiftelseoch
fondavsättningar icke beskures.

Utskottet vill erinra om att de permanenta beskattningsreglerna inrymmer
vidsträckta möjligheter för företagen att disponera över vilka vinster
som för visst år skall redovisas till beskattning. Genom vinstreglerande dispositioner
kan sålunda företagsvinsten till avsevärd del kvarhållas inom
företagen och användas i rörelsen. Företagen kan på detta sätt i mer eller
mindre mån göra sig oberoende av den allmänna kreditmarknaden vid finansieringen
av nyinvesteringar. För utskottet, som har den uppfattningen
att upprätthållandet av den samhällsekonomiska balansen i väsentlig mån
måste ske genom kontroll av investeringssidan inom den enskilda företagssektorn
av näringslivet, ter det sig därför naturligt anse, att beskattningsreglernas
utformning bör — med iakttagande av rimliga konsolideringskrav
från näringslivets sida — anpassas till de restriktioner på kreditväsendets
område, som på senare tid upprätthållits i syfte att åvägabringa en
ur samhällets synpunkt önskvärd begränsning av investeringarna. Detta förhållande
var avgörande för ståndpunktstagandet vid genomförandet år 1952
av inskränkningarna i rätten till vinstreglerande dispositioner. Utskottet har
vid sitt ställningstagande till det föreliggande propositionsförslaget funnit
det väsentligt att beakta, att det ekonomiska läget fortfarande påkallar inskridande
från det allmännas sida genom upprätthållandet av en stram kreditpolitik.
Utifrån sin allmänna uppfattning om behovet och önskvärdheten
av en anpassning av beskattningsreglerna i förevarande avseende till den
kreditpolitik som upprätthålles, finner utskottet sålunda alltjämt skäl föreligga
för att begränsa rätten att vidtaga vinstreglerande dispositioner. Utskottet
finner en sådan åtgärd motiverad även ur den synpunkten att förslag
rörande företagsbeskattningens utformning väntas föreligga å sådan tid
att man har anledning räkna med ett ställningstagande från riksdagens
sida under nästkommande år. Enligt utskottets mening måste det anses

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

mindre önskvärt att de nuvarande reglerna på området ändras under den
begränsade tid, som återstår till dess frågan om företagsbeskattningens anordnande
kommer under omprövning. De motionsvis framförda erinringarna
mot ett antagande av propositionsförslaget av innebörd att vid övergången
till blivande permanenta regler för företagsbeskattningen vissa svårigheter
av taxerings- och uppbördsteknisk natur skulle uppkomma, som
icke behövde befaras om man vid 1955 års taxering återginge till fri avskrivning,
kan utskottet icke finna befogade. Utskottet anser sig ha anledning
räkna med att vid övergången från de regler, som föreslås i propositionen,
till blivande permanenta bestämmelser de frågor, som äger samband
med taxerings- och uppbördsförfarandet, skall kunna lösas på ett
tillfredsställande sätt.

Utskottet vill även, såsom anmärkts i kommittéförslaget och understrukits
av departementschefen, framhålla att behovet av den i propositionen
ifrågasatta beskattningsåtgärden accentueras av den omständigheten att en
ansvällning av investeringsvolymen kan befaras bli följden av såväl investeringsavgiftens
upphörande som vetskapen att en omprövning av avskrivningsreglerna
snart kommer att ske, vilken utveckling skulle befrämjas om
företagen finge möjlighet att fritt avskriva icke blott 1954 års anskaffningar
utan även återstoden av det under åren 1952 och 1953 icke utnyttjade avskrivningsunderlaget.

Utskottet kan icke finna, att en förlängning av de nuvarande inskränkande
bestämmelserna under ett år skulle strida mot tidigare ståndpunktstaganden
i fråga om företagsbeskattningens utformning. Såsom utskottet i
andra sammanhang haft anledning framhålla kan en av rådande samhällsekonomiska
förhållanden betingad avvikelse från innehållet i de permanenta
beskattningsreglerna få anses motiverad. Utskottet kan för sin del icke heller
finna att en förlängning av de ifrågavarande bestämmelserna under
ytterligare ett år skulle stå i strid mot givna utfästelsfer i samband med bestämmelsernas
tillkomst. Av propositionen framgår också att någon allvarligare
kritik i förevarande avseende icke framkommit från de i ärendet
hörda remissmyndigheterna.

Utskottet vill slutligen med anledning av vad som till stöd för yrkandet
om avslag på propositionen anförts därom, att de föreslagna bestämmelserna
skulle medföra en ytterligare skärpt beskattning av företagen, framhålla,
att enligt de i propositionen gjorda beräkningarna, mot vilka några
invändningar icke framkommit, skatten på 1954 års inkomst vid en fortsatt
begränsning i avskrivningsrätten rent uppskattningsvis kunde beräknas bli
ca 150 miljoner kronor högre än om fri avskrivningsrätt komme att medgivas.
Vid genomförandet av 1952 års lagstiftning beräknades ökningen till
ca 250 miljoner kronor på inkomsten under 1952 och ca 200 miljoner kronor
på inkomsten under 1953. Utskottet är givetvis medvetet om svårigheten
att verkställa mera exakta beräkningar angående skatteutfallet, men
vill — med beaktande av dessa svårigheter samt av att beloppen för åren
1952 och 1953 torde vara väl högt beräknade — framhålla, att det föreliggande

Bevillningsutskottets betänkande nr 11. 15

materialet synes utvisa, att den framförda kritiken torde vara överdriven.
Utskottet är väl medvetet om att ett utsträckande i tiden av ifrågavarande
inskränkande bestämmelser får mera kännbara verkningar allteftersom
företagen tar sitt fria avskrivningsunderlag i anspråk. Det måste dock framhållas
att verkningarna av en fortsatt begränsning kan variera i de enskilda
fallen — ett förhållande som även förelåg vid genomförandet av 1952 års
lagstiftning — liksom givetvis även att den samlade effekten av en begränsning
i avskrivningsmöjligheterna för beskattningsåren 1952—1954 icke går
att med större säkerhet på förhand bedöma. Utskottet vill även tillägga att
det synes med fog kunna göras gällande att man här har att taga hänsyn
mer till den samlade effekten av de inskränkande bestämmelserna än till
verkningarna för ett enda beskattningsår. Vad som i förevarande ärende är
ur företagarnas synpunkt väsentligt, är att genom de föreslagna bestämmelserna
företagens möjligheter till konsolidering icke otillbörligt inskränkes.
Enligt utskottets mening synes någon kritik i det hänseendet icke med fog
kunna anföras mot det föreliggande förslaget.

Utskottet tillstyrker på anförda skäl en lagstiftning om fortsatt tillämpning
vid 1955 års taxering av den tillfälliga begränsningen av företagens
möjligheter till vinstreglerande dispositioner. Detta innebär att utskottet
avstyrker de i ämnet väckta motionerna I: 110 och II: 139 samt I: 322 och
11:441, sistnämnda motioner i vad desamma innefattar avslag på propositionen.

Såsom inledningsvis anförts är det föreliggande förslaget av i huvudsak
samma sakliga innebörd som nu gällande bestämmelser i ämnet. Sålunda
skall vid 1955 års taxering avskrivning å maskiner och andra inventarier,
anskaffade under beskattningsåren 1952—1954 få ske med 20 procent av
anskaffningsvärdet. I de likalydande motionerna 1:322 och 11:441 har —
jämte yrkande om avslag å propositionen — framställts alternativt yrkande
om en uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna av innebörd att begränsningen
i rätten till fri avskrivning skall gälla endast beskattningsåren
1953 och 1954 och att sålunda anskaffningar under beskattningsåret 1952
skall få fritt avskrivas i likhet med vad som i den nuvarande lagstiftningen
gäller för anskaffningar under år 1951 och tidigare år. Till stöd för detta
yrkande har anförts, att de föreslagna avskrivningsreglerna innebure en
skatteskärpning och att i nuvarande läge, som kännetecknades av ökad stabilitet,
en uppmjukning av angiven innebörd vore påkallad.

Den av motionärerna föreslagna uppmjukningen innebär att vid 1955 års
taxering avskrivning skulle tillåtas, förutom med 20 procent av värdet å
maskiner och andra inventarier anskaffade under ettvart av beskattningsåren
1952—1954, med ytterligare 40 procent av 1952 års anskaffningar. Med
sin tidigare redovisade uppfattning att en årlig avskrivning av 20 procent
i nuvarande läge torde få anses innebära en fullt tillräcklig avskrivningsmöjlighet
finner utskottet den av motionärerna föreslagna uppmjukningen
knappast påkallad. Med hänsyn jämväl till att de inskränkande bestämmel -

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

serna rörande avskrivningsrätten såväl i den gällande lagstiftningen som i
det föreliggande förslaget givits en ganska försiktig utformning, anser sig
utskottet icke böra tillstyrka den i förevarande motioner yrkade uppmjukningen.
Därvid vill utskottet jämväl erinra om att några inskränkningar i
rätten till fri lagervärdering icke för närvarande gäller. Utskottet avstyrker
i enlighet härmed motionerna 1:322 och 11:441 jämväl i vad avser utformningen
av avskrivningsreglerna.

Rörande de i propositionen föreslagna begränsningarna av rätten till avdrag
för avsättning till pensions- och andra personalstiftelser samt för avsättning
till investeringsfonder vill utskottet erinra om att riksdagen vid
antagandet av 1952 års lagstiftning avslog motionsvis framställda yrkanden
om att här omförmälda begränsningar icke måtte införas. Med hänsyn härtill
och till vad departementschefen i föreliggande proposition anfört till
stöd för förslaget att begränsa rätten till stiftelse- och fondavsättningar tillstyrker
utskottet propositionen i denna del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 17 samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 110 av herr Lindblom m. fl. och II: 139 av herr
Ohlin m. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 322 av
herr Ewerlöf in. fl. och 11:441 av herr Hjalmarson m. fl.,
sistnämnda motioner i vad avser yrkandet om avslag å propositionen,
antaga det vid propositionen fogade förslaget till
förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å
maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
m. m.; samt

2) att de likalydande motionerna 1: 322 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:441 av herr Hjalmarson m. fl., i vad avser
yrkandet om vissa ändringar i det med propositionen framlagda
författningsförslaget, måtte av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Stockholm den 11 februari 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från f örsta kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson, Velander,
Söderquist, Niklasson, Einar Eriksson, Damström, Snygg och Anders
Johansson*; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Sjölin, Brandt, Strandh*, Kärrlander, Henriksson, Vigelsbo och
Nilsson i Svalöv.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

llevillnirnjsulskultels betänkande nr 11.

17

Reservationer:

I) av herrar Velander, Söderquist, Anders Johansson, Kristensson i Osby,
Sjölin, Strandh och Nilsson i Svalöv, vilka under åberopande av innehållet i
de i ämnet väckta motionerna ansett, alt utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 110 av herr Lindblom in. fl. och II: 139 av herr
Ohlin in. fl. samt de likalydande motionerna 1:322 av herr
Ewerlöf in. fl. och 11:441 av herr Hjalmarson in. fi-, avslå
Ivungl. Maj:ts förevarande proposition nr 17.

II) av herrar Velander, Söderquist, Anders Johansson, Kristensson i Osby,
Sjölin, Strandh och Nilsson i Svalöv, vilka, därest förevarande proposition
icke skulle av riksdagen avslås, under åberopande av innehållet i de likalydandc
motionerna 1:322 och 11:441 ansett, alt utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att Ivungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 17 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 322 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 441 av herr
Hjalmarson in. fl., i vad avser yrkandet om vissa ändringar
i det föreliggande författningsförslaget, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier
vid 1955 års inkomsttaxering, in. in., med de ändringar,
att 2, 3 och 6 §§ erhåller nedan angiven lydelse.

Under beskattningsåret 1954 må avdrag för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren 1953 eller 1954, åtnjutas med högst
ljugu procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade under beskattningsåret
1953, sådant fall, att avdrag---enligt denna förordning.

Vad i första---anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret 1953 icke lillgodoförl sig —
beskattningsåret 1954.

3 §■

Har skallskyldig-------före ingången av beskattningsåret 1953, eller

har------skattepliktiga intäkten.

Åtnjuter skattskyldig---— under beskattningsåret.

Om skallskyldig — ---anskaffningskostnaden.

6 §.

Ådagalägger skattskyldig, all värdet å inventarier, som anskaffats under
beskattningsåren 1953 eller 1954, nedgått---— större avdrag.

Ha inventarier, som anskaffats under beskattningsåren 1953 eller 19o4,
avyttrats ----— tillämpning.

2 Iiihang till riksdagens protokoll 19M. 7 samt. Nr 11.