RIKSDAGENS

PROTOKOLL

(jirj

1953 ANDRA KAMMAREN Nr 2

20—21 januari.

Debatter m. m.

Sid.

Tisdagen den 20 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m..................... 3

Tisdagen den 20 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.).............. 72

Onsdagen den 21 januari fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.).............. 119

Onsdagen den 21 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.).............. 183

1 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 12
och den 13 innevarande januari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Oscar Malmborg är p.
gr. övre luftvägsinfektion oförmögen
till arbete den 10/1—26/1, betygas.

Stockholm den 15/1 1953.

Samuel Holmgren
leg. läk.

Riksdagsman Einar Asp, Landafors,
är på grund av influensa absolut förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. 19/1 t. o. m. 24/1 1953 vilket
härmed intygas.

Kilafors 18/1 1953.

E. Wikström
prov. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Malmborg i Skövde från
och med den 16 till och med den 26
och herr Asp från och med den 19 till
och med den 24 innevarande månad.

§ 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogos för remiss till utskott i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts på kammarens
bord liggande propositioner nr
1, angående statsverkets tillstånd och
behov under budgetåret 1953/54, och
nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1952/53.

Därvid anförde:

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Årets
statsverksproposition inledes som van -

ligt med en skildring av det ekonomiska
läget och de samhällsekonomiska
förutsättningarna för statens finanser
under nästa budgetår. Ingenting kan
vara naturligare än att jag följer finansministerns
exempel ■— även om jag
inte i allo i herr Sköld ser något ideal
att efterlikna.

Alla är överens om att vårt land har
har kommit in i ett kärvare ekonomiskt
klimat, som det heter. Vad beror det
på? Kanske en allvarlig konjunkturförsämring
i utlandet? Nej, ingalunda.
Konjunkturen i Nordamerika t. ex. är
hög och stigande. Snarare kan man
peka på tre andra omständigheter. Den
tyska och i viss mån den japanska konkurrensen
har blivit allt mer effektiv
inom vissa branscher, men samtidigt
verkar dock, vilket man inte skall
glömma, dessa länders inköp produktions-
och konjunkturstödjande inom
andra näringsområden.

Allvarligare är nog de importrestriktioner
som tillgripits i England, Frankrike
och i vissa andra länder, på en del
håll kompletterade med tullhöjningar.
Man får emellertid hålla i minnet att
vår export trots allt kanske inte möter
värre hinder nu än för några år sedan.
Den tredje faktorn är den försämring
av det svenska näringslivets internationella
konkurrenskraft, som de senaste
två årens kostnadsstegring har medfört.
Inom stora delar av näringslivet uppgår
den till omkring 40 procent, medan
motsvarande siffra i andra industriländer,
utom Frankrike, är väsentligt lägre,
i åtskilliga fall under hälften.

Det är klart att detta allvarligt försvårar
svensk export, reducerar sysselsättningen
och minskar nationalinkomsten.
Regeringens underlåtenhet att i tid
ingripa mot inflationstendenser bär en
stor del av ansvaret. Man väntade ända
till 1952 innan man tillgrep penning -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

politiskt åtstramande medel i väsentlig
omfattning. Under fjolåret hävdade regeringen
att den svenska inflationen i
stort sett var ofrånkomlig, då eljest den
svenska levnadsstandarden skulle ha
sänkts. Från vårt håll genmäldes att
detta är oriktigt. Inflationen höjer inte
den verkliga standarden, även om den
ger folk mer pengar: man kan inte
köpa mer för pengarna. I dag är det väl
uppenbart för alla att den i Sverige relativt
starka inflationen försämrat våra
produktionsförutsättningar och skapar
arbetslöshet. Förvisso bär regeringen
här ett tungt ansvar.

Denna utveckling övar naturligtvis
också ett ogynnsamt inflytande på statens
och kommunernas finanser. Skatteinkomsterna
blir lägre än de skulle ha
varit med bättre jämvikt mellan kostnaderna
i Sverige och utlandet. De offentliga
utgifterna däremot blir snarast
större. Den försämring i statsfinanserna,
som ägt rum från fjolåret, beror
alltså till stor del på bristen på yttre
balans i våra internationella relationer.
Den belastning som de oväntat höga
försvarsutgifterna medför, liksom förbättringen
av folkpensionerna, skulle
icke allena ha radikalt ändrat finansläget.
Budgetsvårigheterna är till stor
del en följd av regeringens underlåtenhet
att i tid bromsa prisstegringarna.

Att herr Skölds budget blivit mer
motsträvig beror på att den i två år
fått »inflationshö» och nu mår illa av
dess efterverkningar. Nationalbudgetdelegationen
fastslår med all rätt exportens
strategiska betydelse. Den skriver:
»Såvitt man vill bevara de förutsättningar
för en fortsatt gynnsam produktivitetsutveckling,
som ligger i livligt
internationellt affärsutbyte måste
strävandena att upprätthålla den fulla
sysselsättningen primärt taga sikte på
att förbättra det svenska näringslivets
konkurrenskraft gent emot utlandet.»

Detta är både riktigt och viktigt. Tyvärr
är den svenska samhällsekonomien
av i dag dåligt rustad att möta växande

internationella svårigheter som kan inträda
och de sysselsättningsproblem,
som då uppkommer. De riktiga förberedelserna
för att uppehålla full sysselsättning
under sämre förhållanden är
en under goda tider och i förväg bedriven
politik, som dels bevarar en konkurrenskraftig
kostnadsnivå och dels
sörjer för en tillräcklig guld- och valutareserv.
Regeringen har gjort varken
det ena eller det andra.

Trots den enastående exportkonjunkturen
för skogsindustrier, malm, järn
och sjöfart under ett par år, täcker vår
reserv i dag, oavsett tillväxten, inte
stort mer än tre månaders importlikvider
och väntas i år sjunka högst väsentligt.
Ändå var det inte mer än ett år
sedan statsminister Erlander talade om
behovet av generella exportavgifter och
antydde, att de kunde införas för att
hålla tillbaka exporten, t. ex. på de västeuropeiska
länderna. Nationalbudgetdelegationen
uttrycker sin oro över att
betalningsbalansen redan vid nuvarande
konjunkturläge tenderar att gestalta
sig ogynnsam; man räknar med ett minus
på 500 miljoner kronor i år. Hur
skulle det då gå vid de större påfrestningar,
som depressiva tendenser på
världsmarknaden skulle medföra, om
de uppträdde? Delegationen kom därför
till den slutsatsen »att strävandena
att driva upp exporten och därmed den
inhemska produktionen måste gå ut på
att åvägabringa en gynnsammare relation
än för närvarande mellan den utländska
och svenska kostnadsnivån».
Detta är delegationens viktigaste, praktiska
slutsats. Man frågar sig nu: Vad
gör regeringen för att befrämja en sådan
utveckling? Herr Sköld rekommenderar
näringslivet en fortsatt rationaliseringsverksamhet,
en bekväm, alltid
möjlig hänvisning, alltid lika självklart
riktig. Säkert står dess innebörd sedan
länge fullt klar för företagsledarna, som
i stort sett gör vad de kan i denna riktning.
Herr Skölds uppmaning kan
knappast göra vare sig skada eller

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nytta. Men vilken anledning har vi att
tro att det svenska näringslivet plötsligt
skulle kunna rationalisera väsentligt
snabbare än det konkurrerande utlandets?
Så vitt jag kan se ingen alls.
Man skulle ha väntat, att herr Sköld
för att underbygga sin uppmaning och
sitt tal om stöd åt företagens rationalisering
skulle ha förklarat, att regeringen
ville befrämja och underlätta maskinanskaffningen.
Den är ju av mycket
stor betydelse för produktionsnivåns
höjande och därmed för produktionens
upprätthållande och arbetslöshetens
bekämpande. Man skulle så mycket
mer ha väntat detta av finansministern,
som just de maskinproducerande
verkstäderna i Sverige räknar med
sjunkande sysselsättningsmöjligheter.
Herr Sköld gör emellertid tvärtom. Genom
investeringsavgiften bibehålls en
extra pålaga som till stor del drabbar
just maskinanskaffningen och ombyggnader
i rationaliseringssyfte. Vet inte
den ena handen vad den andra gör? Är
det rimligt att med konstlade medel
hålla nere produktionen just inom verkstadsindustrien,
där arbetslösheten är
mest hotande och de indirekta verkningarna
på hela näringslivets konkurrensförmåga
blir som mest skadliga.
Kanske lever finansministern och hans
kolleger under villfarelsen att ju mer
man begränsar investeringen i maskiner
och dylikt, desto större utrymme
blir det för investeringen på andra områden,
t. ex. för bostäder? Kanske tror
man att investeringsutrymmet är som
en kaka av given storlek? Ger man
mindre till den ene blir det mer till
andre. Detta är inte alldeles riktigt i
andra lägen och säkert inte i dag. Investeringar
som ökar konkurrensförmågan
på världsmarknaden och utvidgar
avsättningen av svenska verkstadsprodukter
här hemma leder på flera olika
vägar till ett bättre och effektivare utnyttjande
av produktionsfaktorerna.
Härigenom ökas både nationalinkomsten
och den utan inflation möjliga in -

vesteringen i landet. Kakan blir större.
Jag riktar mot regeringen den allvarliga
kritiken att den genom den av oförstånd
eller envishet fasthållna investeringsavgiften
väsentligt försämrar sysselsättningsmöjligheterna
i dag och
ökar riskerna för framtiden. Det är
oklart hur regeringen tänker sig att i
ett läge med avtagande sysselsättning
och sjunkande förtjänster hos företagen
ett tillräckligt sparande skall åstadkommas.

Den höga beskattningens ogynnsamma
inverkan på enskilda personers sparande
står till största delen kvar. Bolagens
sparande, som under senare år
varit enormt bl. a. genom konjunkturutjäinningsavgften,
väntas sjunka kanske
till en bråkdel av vad det varit. Statens
och kommunernas samtida sparande
under senaste finansår kan uppskattas
till minst 1 500 miljoner kronor,
tack vare avsättningen av 500 miljoner
till kommunmedelsfonden, men förbytes
nu i stället i ett underskott på ett
par hundra miljoner kronor. Man tar
ju 500 miljoner ur kommunmedelsfonden,
vilket torde vara långt mera än
som avsättes till de nya fonderna ute
i kommunerna. Det är en förändring
i negativ riktning på kapitalmarknaden
på bortåt 2 000 miljoner kronor, herr finansminister.
Försäkringssparandet undergår
inte någon plötslig förändring;
det håller sig väl omkring 800 miljoner
kronor, kanske något mer. Räknar
verkligen finansministern — från sina
förutsättningar — med att enskilda personers
sparande skall undergå en radikal
ökning även i fortsättningen? Att
det synliga sparandet gick ned under
den häftiga prisstegringen och därför
stiger igen, när priserna ser ut att stabilisera
sig eller sjunka, är naturligt.
De av inflationsfruktan betingade inköpen
av kläder, skodon m. m. förslits
till en tid. Men det är knappast troligt
att sparandets tillväxt fortsätter i större
omfattning, allra minst om arbetslösheten
ökas och förtjänsterna nedgår på

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sina håll. Det är därför fara värt att
riksbanken får medverka vid den offentliga
upplåningen och att minskningen
av valutareserven blir större än beräknat,
såvitt inte exportkonjunkturen
förbättras. Att lita till detta i större
utsträckning är en farlig utväg. Hur
välmotiverat vore det inte att regeringen
under dessa omständigheter äntligen
på allvar grep sig an med frågan hur
man skall kunna uppmuntra det enskilda
sparandet! Jag tillägger att genom
en politik, som också befrämjar en ökning
av nationalinkomsten, uppnår man
dessutom naturligtvis en väsentlig ökning
av sparandet i förhållande till den
volym det kan väntas få under sämre
och mindre balanserade ekonomiska
förhållanden.

Den springande punkten i finansministerns
samhällsekonomiska antaganden
är hans förväntan att konsumtionsvolymen
det här året skall förbli oförändrad
trots en fortgående ökning av
befolkningen. Tillåt mig en fråga: Har
finansministern förvissat sig om att
löntagarorganisationerna accepterar
denna målsättning? En del offentliga
uttalanden pekar i annan riktning och
tyder på att man på åtskilliga håll hyser
förväntningar antingen på lönestegringar
vid oförändrade levnadskostnader
eller stegring av reallönerna genom
prisfall. Syftet tycks alltså vara
höjd konsumtion. Men det betyder i så
fall att de stora löntagarorganisationernas
målsättning är oförenlig med regeringens.
Blundar verkligen regeringen
för denna motsättning? Ja, det förefaller
så.

För att undanröja missförstånd vill
jag betona, att ingenting är mig mera
främmande än tanken att regeringen
skulle försöka bestämma lönepolitiken
inom näringslivet. Men regeringen
måste på ett effektivt sätt upplysa alla
parter om vad den anser vara ofrånkomliga
förutsättningar för en ekonomisk
politik, som återställer vår konkurrenskraft
och därigenom i själva

verket på längre sikt skapar långt bättre
möjligheter till stigande levnadsstandard
än en politik, som bevarar
och ökar bristen på yttre balans.

Låt mig till ytterligare belysning av
detta spörsmål tillägga några ord om
prisutvecklingen. Under hösten och
vintern har höjningen av levnadskostnaderna
äntligen upphört. Sverige
tycks vara nära rekordet bland jämförliga
länder inte endast i fråga om
inflationens storlek utan också när det
gäller dess varaktighet. Om jag undantar
det ockuperade Österrike så leder
Sverige i fråga om partiprisernas höjning
från första halvåret 1950 utav de
17 länderna i Marshallorganisationens
statistik, som går fram till tredje kvartalet
1952. Även i fråga om levnadskostnadernas
stegring tillhör Sverige
toppen. Det är sant att reallönen i alla
fall utvecklats gynnsamt, men hur mycket
bättre och rättvisare för de olika
folkgrupperna hade det inte varit om
detta hade skett med en mindre grad
av inflation!

Från maj 1951 har kommerskollegii
svenska importprisindex varit fallande.
Reduktionen fram till november 1952
var ungefär 13 procent, men levnadskostnaderna
i Sverige steg ända fram
till sommaren 1952 och har sedan legat
stilla. Bakom en sådan utveckling
måste ligga allvarliga misstag eller underlåtenhetssynder.

Regeringen och riksbanken väntade
i stort sett ända till 1952, innan man
på allvar inskred med penningpolitiska
medel. Ännu så sent som i januari månad
1952 lär riksbanken ha köpt obligationer,
marknaden hölls lätt och därigenom
möjliggjordes på vissa håll en
extra kreditgivning. I dag står det säkerligen
fullt klart även för dem som
förut inte har velat se det, att om regeringen
hade satt som en huvuduppgift
att skydda penningvärdet och inskridit
med kraft år 1950, så skulle läget
i dag ha varit ett annat. Prisstegringsrisken
under hösten 1951 skulle

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ha tett sig mindre och förutsättningarna
för arbetsavtalen för 1952 skulle
ha varit helt andra. Då skulle kanske
finansministerns hösten 1951 gjorda
rekommendation till löntagarna ha vunnit
beaktande, löne- och kostnadsstegringen
skulle ha blivit mindre, men den
verkliga levnadsstandarden skulle snarast
ha blivit bättre. Dagens produktions-
och sysselsättningsläge skulle ha
varit ojämförligt mycket gynnsammare
om både löner och levnadskostnader
nu hade legat t. ex. 10 procent lägre
än de gör.

Jag hade väntat att finansministern
därför i dag skulle ha diskuterat möjligheten
att snabbt, innan läget blivit
fastlåst, uppnå den pris- och kostnadsreduktion
och därmed den förbättrade
kostnadsrelation till utlandet, om vars
önskvärdhet alla experter är ense. Men
därom får vi i statsverkspropositionen
intet veta. Herr Sköld har många gånger
sökt förklara varför en stegring av
de utländska råvarupriserna och priserna
på vissa halvfabrikat under cirka
12 månader efter Korea-krigets utbrott
— för en del av dem något längre —
måste leda till en levnadskostnadshöjning
i Sverige under mer än två år,
större än på de flesta motsvarande håll
i utlandet. Kan inte finansministern då
i dag förklara, varför de utländska
prisfallen, som började våren 1951,
inte leder till någon sänkning av de
svenska levnadskostnaderna? Varför
fördubblas den utländska prisstegringseffekten
när den kommer till Sverige,
medan prissänkningseffekten inte tycks
avsätta några spår här i landet? Skall
verkligen kurvan för de svenska levnadskostnaderna
ha formen av en
trappa, som har små avsatser då och
då, men som bär den vandrande uppåt
och åter uppåt efter de ganska korta
vilopauserna?

Herr Sköld har ofta talat om konsekvensprishöjningar,
tydligen en väsentlig
sida av den svenska inflationsmekanismen.
Blir det aldrig några kon -

sekvensprisfall, herr finansministern?
Kan över huvudtaget penningvärdet
bara försämras, inte förbättras?

Jag övergår nu till den statsfinansiella
situationen. En sak framstår som
fullt klar: de tre senaste årens statsfinanser
har tillsammans givit betydande
överskott, som väl skulle ha medgivit
det lägre skattetryck som folkpartiet
ensamt av alla partier konsekvent
har förordat, alldeles frånsett de positiva
verkningar en skattesänkning
skulle ha utövat på skatteunderlaget.

En annan sak är också uppenbar.
Rent tillfälliga omständigheter, som
sammanhänger med ändrade regler
för kvarskattebetalningen, preliminärskattetabeller,
kommunskatter m. m.
har medfört att belopp på hundratals
miljoner kronor har influtit eller utbetalats
ett annat budgetår än det väntade.
Det kanske har skett på hösten i
stället för på våren samma år, och därmed
har det kommit på ett annat budgetår.
Siffrorna för överskott eller underskott
ett visst budgetår i herr Skölds
budget säger därför mycket litet. Rent
groteskt skulle resultatet ha blivit om
finansministern hade vidhållit sin vägran
från fjolårets statsverksproposition
och remissdebatt att i görlig mån skilja
ut kommunmedlen från statens kassa.
I så fall skulle budgeten för senaste
finansår ha visat ett överskott på nära
1 500 miljoner kronor i stället för 1 000
miljoner i runt tal, och budgetförslaget
för budgetåret 1953/54 skulle i
gengäld ha företett ett underskott på
cirka 500 miljoner kronor. Den motvilligt
gjorda förbättringen på denna
punkt är välkommen och betydelsefull.
Allt fortfarande kvarstår emellertid behovet
av en bättre och mera klargörande
redovisning.

Den största inkomstposten av alla är
den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten,
alltså den direkta
skatten. Denna post beräknas som skillnaden
mellan inflytande skatter och utbetalningar
till kommunerna med till -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lägg för eventuella ändringar i kommunmedelsfonden.
Vissa smärre summor,
t. ex. pensionsförsäkringsavgifter,
ingår också men spelar mindre roll. Den
som själv vill bilda sig en mening om beräkningarna
av den totala skatteposten
— 8 400 å 8 500 miljoner kronor nästa
finansår — finner emellertid att väsentliga
uppgifter härför saknas liksom
uppgifter om grunderna för beräkningen
av avsättningen till kommunmedelsfonden.
Åt dessa rent tekniska
sidor av finansplanen kunde finansministern
med fördel ägna uppmärksamhet,
så att läsare som själva
önskar bilda sig en mening om uppskattningarna
finge möjlighet därtill.
Det är inte alldeles givet att t. ex. oppositionspartierna
skall utan vidare svära
på magisterns ord, särskilt inte när
magistern heter Sköld och väl, tror
jag, har rekord bland svenska finansministrar
i fråga om felräkningar eller
feluppskattningar.

Jag tillägger att finansministern liksom
riksräkenskapsverket synes ha utgått
ifrån den lägre av verkets båda
siffror för den totala uppbörden av inkomst-
och förmögenhetsskatt. Den
andra siffran är ungefär 100 miljoner
kronor högre. Båda siffrorna synes
grundade på antagandet att den reala
nationalinkomsten, skatteunderlaget, inte
skall bli avsevärt större år 1953 än
år 1952. Med nuvarande goda utlandskonjunkturer
och en klok ekonomisk
politik borde man kanske kunna räkna
med någon ökning. Redan en tillväxt
på, skall jag säga en och en halv procent
i stället för den halva procenten
som nationalbudgetdelegationen uppskattar
den till — motsvarande stegring
under senare år har varit fyra å
fem procent per år — skulle ge staten
ett hundratal miljoner kronor eller något
mindre i ytterligare inkomster.

De av mig nu berörda förhållandena
gör det uppenbart att betydande felmarginaler
finns — och, tillägger jag,
måste finnas •— och att innebörden av

de förebragta siffrornas formella balans
därför i inte ringa mån är oviss.
Av den grupp jag representerar kommer
dels nu under motionstiden och dels under
riksdagens lopp att framläggas ändringsförslag
syftande till omläggningar,
besparingar och skattesänkningar men
med bibehållande av jämvikt i statsfinanserna
under förutsättning av oförändrade
konjunkturer.

Den viktigaste delen av frågan om
balans i de offentliga finanserna ligger
kanske denna gång på det kommunala
området. Finansministern, som redan
har krävt vissa reserveringar av de eftersläpande
rikliga kommunala skattemedel
som nu börjar utbetalas, borde i
diskussionen om den samhällsekonomiska
balansen starkare ha framhävt vikten
av jämvikt i de kommunala finanserna.
Inte kan väl tystnad på denna
punkt motiveras med att sådant tal
skulle ha verkat som kritik mot socialdemokraterna
i stadshuset här i staden
med deras upprepade underbalanseringsförslag.

Den framlagda budgeten innefattar
en högst betydande stegring av försvarsutgifterna.
Självfallet kommer anslagsposterna
att omsorgsfullt granskas
av riksdagen. På vårt håll kommer man
därvid att ledas av samma strävan som
hittills att hålla försvarsfrågan över
partistriderna. På både den inhemska
och den utländska opinionen bör det
kunna utöva ett hälsosamt inflytande,
om — som jag hoppas och tror — den
överväldigande enigheten i landet alltjämt
består därom, att Sveriges folk är
fast beslutet att värna sin frihet och
att göra därför erforderliga uppoffringar.
Vårt försvars styrka ökar våra utsikter
att trygga freden för vårt folk.

Den andra mera betydande utgiftsstegringen
ligger på socialpolitikens
område. Med stor tillfredsställelse hälsar
vi inom folkpartiet förslaget om
väsentlig förbättring av folkpensionerna,
varigenom pensionerna äntligen får
den andel av standardhöjningen som

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

ställdes i utsikt genom 1946 års av
riksdagen gjorda principuttalanden.

Vi ser i detta förslag en framgång
för de strävanden, som ledde oss att i
fjol vår ta initiativ till ett aktualiserande
av detta krav. När pensionärerna nu
från och med maj månad får en förbättring,
d. v. s. redan under innevarande
budgetår, som slutar den sista
juni, frågar man sig, varför ej ett handtag
kunde givits redan i oktober eller
december i fjol. För staten skulle kostnaden
blivit densamma, men för pensionärerna
skulle det ha varit bättre. Det
må förlåtas mig om jag inte kan undgå
intrycket att folkpensionärernas intressen
offrats för att regeringen inte
var mäktig självövervinnelsen att bifalla
ett gott och riktigt förslag från
folkpartiet. Regeringen föreslår nu en
höjning av folkpensionsavgifterna. Tilllåt
mig uttala det önskemålet, att man
utför och framlägger en utredning rörande
socialförsäkringsavgifternas storlek
i Sverige och utlandet till grund för
en allmän översyn av denna fråga, som
hittills behandlats på ett föga enhetligt
sätt. Alteftersom levnadsstandarden stiger
blir det allt naturligare att göra en
växande del av socialförsäkringen till
en verklig försäkring — utom för mindretalet
fattiga — och så undvika att
socialförsäkringens utbyggnad alltmer
belastar statskassan.

Jag tror det är klokt, om vi gör klart
för oss, att de statsfinansiella resurserna
rätt länge kommer att förbli snäva i
förhållande till anspråken. På tal om
dåvarande socialministerns något ljusblå
förhoppningar om en socialpolitisk
fyraårsrevolution tillät jag mig strax
efter kriget framhålla, att vi fick vara
glada om resurserna räckte så långt att
planerna kunde genomföras på tio år.
Jag krävde därför en mera långsiktig
bedömning av våra resursers sannolika
utveckling. Det finns anledning att i
dag ånyo hävda samma ståndpunkt och
begära en översikt över de närmaste
tre, fyra åren under alternativa anta -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

v ganden. Låt oss inte skynda fortare än
de ekonomiska möjligheterna tillåter,
g Det är en sak som från vår sida många
j gånger upprepats här i kammaren, bl. a.

under vårriksdagen. Vi har upprepade
u gånger gjort uttalanden om att vi önskar
en plan som gjorde det möjligt att
bedöma den ordningsföljd och den hasa
tighet, med vilken nya sociala reformer
j_ kunde genomföras och värdet av bestå,
r ende förbättras.

t- Vid sidan av folkpensionens förbätt>-
ring sätter vi en fortsatt familjevår2t
dande bostadspolitik samt lösning av
1- viktiga problem inom ungdoms- och
i- åldringsvården. De övriga sociala ree
former som framstår som särskilt
i- angelägna är de som bidrar till att utn
jämna återstående klassgränser. Jag
n nämner här en tillfredsställande sjuk1-
penningsförsäkring. Att påbörja skatt
pandet av en organisation, som steg för
5- steg kan leda till en tillfredsställande
r- tjänstepensionering, naturligtvis utan
>r att försämra nuvarande förmåner, är
u också angeläget. En del andra mera dyrjt
bara reformer, t. ex. den fria medicii-
nen, tror jag tillhör de ting som får
n ställas på framtiden. När resurserna ter
11 sig mindre rikliga än man tidigare liopi-
pats, bl. a. på grund av de stigande
tt försvarskostnaderna, får de för stats;r
kassan särskilt betungande reformerna
tas i långsammare takt. En klok och
försiktig statlig utgiftspolitik och ett
r_ rimligt skattetryck är ett villkor för en
j tillfredsställande ekonomisk framstegsnl
takt. I längden liöjes både den ekonos_
miska och sociala standarden bäst på
,jt det sättet. Hur oriktigt är det inte att
1X tro att de breda folklagrens levnadsför-a
hållanden förbättras fortare ju mer
pengar stat och kommun ger ut. Det
r finns här som eljest ett lagom att eftersträva.
Vi i folkpartiet blev för sex
la år sedan hånade när vi krävde en verkj
lig avvägning med hänsyn till resurser•h
nas begränsning. Men vi kommer att
te som hittills förena en god hushållning
a- med en positiv strävan att hjälpa de

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vanlottade och öka hela folkets trygghet.

Vad bostadsfrågan beträffar vill jag
i dag endast särskilt framhäva vikten
av att den nuvarande byggnadsregleringen
avvecklas och att hyresregleringen
skötes så att de byggande får ett
ökat intresse av att bygga billigt, effektivt
och väl. Öppna konkurrens på
lika villkor och låt den som kan bygga
bäst och billigast göra en förtjänst. Hur
kortsynt att beteckna allt sådant som
»spekulationsbyggen»! De bostadssökandes
intresse, inte socialistiska doktoriner,
bör vara avgörande.

Jag tillåter mig helt kort hänvisa till
den nyttiga läsning för herrar planhushållare
och centraldirigerare, som
den Norupska gris- och fläskpolitiken
medfört. En svårhanterlig överproduktion
på fläsk har åstadkommits. Observera,
herr talman, att jag inte säger
ett ord om grispremierna. Detta ord
tillhör numera de förbjudna, som endast
taktlösa personer tar i sin mun —
en intressant inskränkning i yttrandefriheten
under en tid då eljest tendensen
är att fula ord tillåtas i de bästa
sällskap och de finaste romaner. Herr
Norup som planhushållare på fläskproduktionens
område, därom skulle
verkligen kunna skrivas en roman eller
snarare »en sann berättelse ur livet».
Om jordbruksministern i överensstämmelse
med sin anti-socialistiska åskådning
velat ge ett praktexempel på hur
lätt en centraldirigerare tappar balansen,
har han verkligen lyckats. Han har
däremot gjort en nyttig insats — men
kanske på annat sätt än han tänkt sig.

Mycket skeptisk måste man enligt
min mening också ställa sig mot regeringens
planhushållning i fråga om
matfettet. Sedan flera månader går det
att sälja smör till utlandet till högt pris
— mer än dubbelt av vad ett kilo margarin
kostar att framställa — men regeringen
söker pressa konsumenterna att
äta smör i stället för margarin. Det sker
genom den höga margarinaccisen. På

det sättet berövas landet valutor och
folkets matfettskonsumtion fördyras.
Tydligen är regeringen ängslig för att
konsumenterna, om de börjar äta mer
margarin, skulle fasthålla vid en högre
margarinkonsumtion även i ett kommande
läge med starkt smöröverskott,
som ju kunde tänkas. Blotta risken för
ett framtida sådant ansågs tydligen i
fjol som ett tillräckligt motiv att hålla
margarinkonsumtionen nere och så anses
alltjämt.

Jag kan nu inte dela denna regeringens
fasthållna uppfattning. Det finns i
dag ännu starkare motiv än i fjol för
en prissänkning på matfett, vars verkningar
på jordbruksinkomsten väl ligger
inom felmarginalerna, om clearingkassan
för fettråvaror får ett mera begränsat
tillskott. Skulle regeringen anse
att uppgörelsen med jordbrukarna för
detta skördeår binder dess händer, borde
den ha tagit upp förhandlingar med
jordbruksorganisationerna om en anpassning
till det nya läget. En sänkning
av matfettspriset kan lätt förenas med
ett beaktande och även ett ökat beaktande
av det mindre jordbrukets intressen.
Vem vill bestrida att vi även inom
jordbruksregleringen kunde ha nytta
av litet mer rörlighet och större anpassning
till skiftande lägen?

I vad mån regeringens egendomliga
fasthållande vid ett omotiverat högt
margarinpris liksom dess under fjolåret
överdrivna subventionspolitik i
fråga om större jordbrukare kan förklaras
av bondeförbundets deltagande i regeringen
vågar jag inte bestämt säga,
men en förmodan om ett samband är
svår att undertrycka. Regeringen har
tydligen inte tagit varning av septembervalet
med dess tydliga tendens till
minskat förtroende för regeringspartierna
var för sig och koalitionen som
sådan. Statsminister Erlander talar enligt
Morgon-Tidningen om att valet
medförde ringa förändring. Socialdemokraternas
röstetal i riksdagen i år är
189 i stället för 192, en minskning allt -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

så på endast 3 mandat. Vilken strålande
förnöjsamhet! Att det socialdemokratiska
partiet för första gången på 12 år
förlorat majoriteten vid gemensamma
voteringar tycks statsministern, av referatet
att döma, inte bry sig om eller
också låtsas han inte om det —• han
låtsas som om ingenting har hänt. Kanske
litar han på bondeförbundets orubbliga
stöd.

Jag vill inte gärna tro att statsministern
bagatelliserar förlusten av riksdagsmajoriteten
— kanske första gången
en man i hans läge bagatelliserar
förlusten av majoriteten för sitt partis
vidkommande —- därför att han räknar
med att det kommunistiska röststöd,
som visade sig effektivt i decembervalet,
skall utveckla sig till ett motsvarande
stöd i riksdagen. Herr Hagbergs
överflyttning till herr Erlanders närhet
här i kammaren skulle i så fall få symbolisk
betydelse. Observera att jag ingalunda
påstår att statsministern har kommit
herr Hagberg och kommunisterna
till mötes. Men kanske har kommunisterna
uppfattat den uppflammande diskussionen
i socialiseringsfrågan inom
socialdemokratien — dock endast på
mindre farliga ställen än i riksdagen —•
som en socialistisk morgonrodnad på
den politiska horisonten. De lokala socialdemokratiska
förslagen om socialisering
av viktiga näringsgrenar och
rapporterna om ökat gehör för herr
Wigforss’ idéer har tydligen fått kommunisterna
att vädra socialistisk morgonluft.
Vad resultatet härav kan bli
vid riksdagens voteringar och vid
kommande förstakammarval, t. ex. höstens
stockholmsval, vågar jag inte spå
om, lika litet som jag vågar förutsäga
vad resultatet blir när denna socialistiska
luft i herr Norups näsa blandas
med dofterna från skånska kostallar —
dofter som brukar ge upphov till helt
andra slags tankar. Möjligheterna är
tydligen många. Men statsministern
misstar sig när han tror — eller låtsas
tro — att vi i folkpartiet brinner av

längtan att se koalitionen upplöst. Visst
har vi funnit dess tillkomst egendomlig,
men när den nu börjat kan den
gärna fortsätta ett tag till — det kanske
kan bidra till att klara tankarna hos
Sveriges folk, och det vore ur alla synpunkter
lyckligast.

Den huvudsynpunkt, som jag i detta
anförande anlagt, är att nyckeln till lösningen
av vårt statsfinansiella problem
ligger i den allmänna ekonomiska politiken,
där skattepolitiken ingår som en
del. Det gäller nu inte att göra en allmän
ytterligare åtstramning, inte heller
att kasta om till en allmän expansionspolitik
— båda delarna skulle rubba
den inre balansen. Det gäller tvärtom
att underlätta ett återställande av den
yttre balansen mellan Sveriges ekonomi
och utlandets och att samtidigt i görlig
mån förebygga en snedbelastning
inom vårt folkhushåll olika näringsgrenar
emellan och på detta sätt åstadkomma
ett fullständigare utnyttjande av
våra produktionsmöjligheter. Genom att
försvåra i stället för att underlätta en
sådan anpassning försvagar regeringen
både samhällsekonomien och statsfinanserna.

Herr talman! Som ett led i den i
dag erforderliga politiken kommer vi
i den grupp jag representerar att föreslå
lägre skatter på vissa punkter men
samtidigt även sådana besparingar och
omläggningar att budgeten blir balanserad.
Vi förordar en avveckling av
regleringsekonomien i raskare takt och
slut på den skadliga investeringsavgiften
omedelbart. Vi tillbakavisar bestämt
den felaktiga uppfattningen att större
produktiva investeringar måste i motsvarande
grad inskränka investeringarna
på andra områden. Vi är övertygade
om att det tvärtom förhåller sig så, att
en produktivitetsfrämjande och sparvänlig
politik bereder ökat utrymme för
bostadsbyggande och underlättar åstadkommandet
av sunda statsfinanser och
ett rimligt skattetryck.

Regeringens politik är uppenbarligen

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mer kollektivistiskt betonad än den liberala
politik vi i folkpartiet företräder.
Såsom jag redan påpekat, saknas inte
tecken till att den socialistiska orienteringen
inom socialdemokratien kan i
framtiden komma att bli ännu mer utpräglad
och alltså närmare ansluta sig
till partiets hela tiden gällande principprogram.
I andra länder, t. ex. England
och Frankrike, har de socialdemokratiska
broderpartierna i allt högre
grad börjat aktualisera frågan om förstatligande
av de fria näringsgrenarna.
I stort sett är dessa partiers principprogram
av samma art som den svenska
socialdemokratiens. Några principiella
motsättningar innebärande ett klart avståndstagande
från de socialistiska tankegångarna
hos broderpartierna har i
varje fall inte klart framträtt i tidningsreferaten
från de internationella socialdemokratiska
kongresserna.

Med hänsyn till hela denna utveckling
kan det inte vara onaturligt om jag
till sist, herr talman, tar upp till kortfattad
diskussion några sidor av den
principiella skillnaden mellan socialism
och liberalism. Jag gör det naturligtvis
utan att eftersträva fullständighet
men i hopp om att få till stånd en
diskussion, som kan klargöra den svenska
socialdemokratiens inställning på
något längre sikt än hittills.

Vid novemberdebatten här i kammaren
gjorde jag ett försök att få till stånd
en principdebatt kring den socialistiska
och den liberala synen på samhällsutvecklingen.
Statsministern, som först
helt avböjde en diskussion, kom, då debatten
var praktiskt taget slut, med
några mycket korta uttalanden, som
främst gick ut på ett bestridande av socialdemokratiens
regleringsvänlighet.
Jag skall nu försöka att på den korta
tid jag har till förfogande något karakterisera
den liberala och socialistiska
inställningen för att möjliggöra en mera
konkret debatt kring dessa spörsmål.
Om min skildring skulle förefalla något

ensidig eller oriktig är jag tacksam för
alla korrigeringar.

Låt mig först tala helt allmänt om det
liberala contra det socialistiska samhällssystemet
ur ekonomisk synvinkel.
Enligt liberal åskådning bör samhället
i främsta rummet bygga sin ekonomiska
ordning på prisbildning och ekonomisk
uppmuntran åt både löntagare och
företagare. Detta är fördelaktigt för alla
parter och leder till snabbare framåtskridande.
Ansträngning och utbildning,
initiativ och sparande måste ekonomiskt
uppmuntras i tillräcklig grad. Liberalismen
tror att konkurrens och utsikt
till vinst befrämjar effektiviteten
och hänsyn till konsumenternas önskemål.
Vi misstror en sådan nivellering
av inkomsterna — t. ex. olika löntagargrupper
emellan — att en tillräcklig
grad av uppmuntran inte kan ges åt
kvalificerade och ansvarsfulla prestationer.
Liberalismen vill med ett ord
betona marknadshushållningens grundläggande
betydelse och vill ordna konsumtionen
kollektivistiskt endast när
särskilda skäl talar därför. Som exempel
härpå vill jag nämna stora och i
huvudsak med allmänna medel finansierade
sjukvårdsanstalter, liksom naturligtvis
folkundervisningen och betydande
delar av rättsväsendet. Flera
exempel kan nämnas. Till skillnad från
liberalismen kan man säga att socialismen
sedan gammalt hyser en viss misstro
till kapitalbildning och konkurrens.
Den tanken har länge varit framträdande
i socialistisk idévärld, att man till
väsentlig del bör ersätta prisbildning
och konkurrens med samhällets dirigerande
inflytande. Man vill tränga tillbaka
profiten, som man uttrycker det.
Detta betyder — även om det inte alltid
står klart för vederbörande ■— en
långtgående detaljreglering med kvantitativa
fixeringar, i den mån man vill
ersätta prisbildningen. Det medför en
byråkratisering av samhällslivet och
förutsätter en dirigering genom centrala
instanser. I ett sådant system spelar

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den ekonomiska uppmuntran med utsikt
till vinst en mindre roll. I stället
inträder starka element av tvång och
kommendering från samhällets sida.

Vänder jag mig till den statliga företagsamheten,
så vet alla att liberalismen
är skeptisk mot en utvidgning av
den statliga verksamheten liksom av offentliga
affärsföretag över huvud, utom
inom områden där monopol är ofrånkomliga,
t. ex. post, telefon och telegraf,
eller där starka sociala kontrollskäl
eller en del andra speciella skäl
talar för offentliga företag. Förekommer
statlig och privat företagsamhet sida vid
sida — vi har varit med om en del av
den arten —• då betonar liberalismen
vikten av lika konkurrensvillkor och fri
tävlan. Socialismen å andra sidan hyser
en allmän sympati för statlig och
annan offentlig företagsamhet. Naturligtvis
framträder här meningsskiljaktigheter
olika socialdemokrater emellan.
Förre statsministern Per Albin
Hansson uttalade vid flera tillfällen,
att staten endast skulle inskrida i sådana
fall, där den enskilda företagsamheten
inte kunde ordna verksamheten
med tillfredsställande effektivitet. —•
Vad han hade för anledning att förmoda,
att staten i sådana fall skulle
göra det bättre, det vet jag inte. — Viktigare
är emellertid, att denna herr
Hanssons uppfattning var en helt annan
än den, som förre finansministern, herr
Wigforss, under samma period gav uttryck
åt. För honom stod det klart, att
människorna inte kunde sägas ha tillräcklig
frihet om de för sitt arbete och
sin utkomst var beroende av avgöranden
från enskilda företagsägares sida.
Genom att skapa kollektiva ägandeformer
skulle människorna enligt herr
Wigforss göras fria. Ingen vill väl påstå,
att människorna behöver göras fria
endast i företag, som inte har tillräcklig
ekonomisk effektivitet. Herr Wigforss’
åskådning leder därför fram till
krav på en mångfaldigt mera omfattan -

de kollektivisering av näringslivet än
herr Hanssons åskådning.

På sista tiden har herr Wigforss börjat
göra gällande — han har redan tidigare
varit inne på saken — att ökat
statligt ägande skulle underlätta en lösning
av den fulla sysselsättningens
problem bl. a. genom att öka samhällets
makt över det ekonomiska livet. Tydligen
växlar motivet i någon mån, men
slutsatsen blir hela tiden densamma,
nämligen att en växande del av produktionsmedlen
bör överföras i samhällets
händer. Vem vill bestrida, att denna
tankegång står i god överensstämmelse
med det principiella socialistiska
programmet sedan mer än 50 år tillbaka,
både här i Sverige och på andra
håll?

En annan sak är att den svenska
socialdemokratien i regeringsställning
icke har vågat aktualisera dessa tankar
i praktisk politik. Men herr Wigforss
har klargjort, och ingen annan
framträdande socialdemokrat har tagit
avstånd därifrån såvitt jag vet, att en
icke helt obetydlig majoritet av socialiseringsvilliga
socialdemokrater och
kommunister anses vara nödvändig i
riksdagen, innan en mer radikal socialiseringspolitik
blir politiskt möjlig.
Lyckligtvis har det inte lyckats att skapa
en sådan majoritet i riksdagen.

Vad andra kollektivistiska ägandeformer
än den statliga och kommunala
företagsamheten beträffar vill jag endast
påpeka, att den producentkooperativa,
där de anställda själva äger och
sålunda kontrollerar företaget, är en intressant
form. Denna organisation kan
synas mera än det statliga ägandet
motsvara det talesätt, som ofta förekommer
på socialistiskt håll, när man
talar om att förena arbetarna och deras
verktyg. Jag vill därför endast påpeka
att den svenska näringslagstiftningen
inte på något sätt hindrar uppkomsten
av sådana producentkooperativa företag.
Om man inom svensk socialdemokrati
är övertygad om sådana företags -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

formers överlägsenhet i ekonomiskt eller
annat avseende, ligger det nära till
hands att man i praktiken försöker
visa det. Alla försök i den riktningen
kommer att följas med stort intresse
på liberalt håll.

Jag övergår nu till den statliga ekonomiska
politiken i något mera inskränkt
bemärkelse. När det gäller vikten
av att uppehålla en god konjunktur
och full sysselsättning råder allmän
enighet. För den liberala åskådningen
står det klart, att detta mål uppnås genom
att man i huvudsak litar till generellt
verkande medel och inte till offentligt
ägande eller offentlig detaljdirigering
av näringslivet genom kommissioner
och myndigheter. Även penning-
och konjunkturpolitiken måste i
huvudsak gå i marknadshushållningens
tecken. Det gäller sedan att uppnå samordning
mellan offentliga och enskilda
företag och att anlägga konjunkturaspekter
på hela den ekonomiska samhällspolitiken.
För socialdemokratien
tycks det ligga nära till hands att i strävandena
efter full sysselsättning i rätt
hög grad lita till regleringar av kvantitativ
art eller — som för herr Wigforss
och andra — till förstatligande
av vissa industrier som man nu börjat
tala om.

Även vad utrikeshandeln beträffar
har man inom socialdemokratien i 27-punktsprogrammet uttalat sympatier
för .statlig dirigering.

Jag övergår därefter till lokaliseringspolitiken
i detta ords vidsträckta
bemärkelse. För liberalismen står det
klart att stads- och regionplaner och
uppbyggande av lämpligt vägnät m. m.
bör skapa ramar för den enskilda verksamheten.
Innanför dem bör samhället
emellertid överlåta åt den enskilde att
fritt bestämma. För socialistisk åskådning
tycks det vara naturligt att samhälleliga
organ skall kunna öva ett visst
dirigerande inflytande, när enskilda
företag skall välja mellan olika platser
eller utvidgning av ett företag är ak -

tuell. Ur liberal synpunkt kan detta endast
försvaras när det är fråga om rent
tillfälliga åtgärder betingade av ett
krisläge.

Jag övergår därefter till monopolkontrollen.
Det har från liberalt håll
länge betonats, att samhället har en
viktig roll att fylla när det gäller att
åstadkomma ett på konkurrens- och
tävlan uppbyggt ekonomiskt system.
Den socialistiska tankevärlden tycks
innefatta benägenhet att utvidga den
samhälleliga monopolkontrollen i sådan
riktning, att det i verkligheten blir
fråga om ett dirigerande inflytande
över näringslivet. Exempel från Norge
är härvidlag mycket upplysande. Jag
har hört sägas, att regeringen här i
landet för närvarande icke har för avsikt
att vandra sådana vägar — vägar
som angivits av den socialistiska majoriteten
i kommittébetänkandet — utan
föredrar en annan orientering. Detta
hälsar jag i så fall — om det är riktigt
— med tillfredsställelse.

Inkomstfördelningen kan varken ur
liberal eller socialistisk åskådning accepteras
som tillfredsställande om den
endast är ett resultat av de ekonomiska
makternas fria spel, som det brukar
heta. När det t. ex. gäller socialförsäkring,
socialvård och avlägsnande av
nöd och fruktan för nöd råder det inte
någon mer väsentlig skillnad i uppfattningen;
man är också överens om det
riktiga i progressiv beskattning. Däremot
råder en skillnad i det att liberalismen
fäster stor vikt vid behovet av
enskild kapitalbildning som förutsättning
för ett decentraliserat enskilt näringsliv.
Socialismen har länge underskattat
kapitalbildningens betydelse
och visat en viss aversion särskilt mot
enskild kapitalbildning tidigare. Det är
därför inte förvånande att man här i
landet, trots att man undgått kriget och
dess påfrestningar för statsfinanserna,
har genomfört skatteåtgärder med i någon
mån konfiskatorisk innebörd. Till
svar på påpekandet att den enskilda

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kapitalbildningen därigenom minskas
har man hänvisat till möjligheten av
statlig kapitalbildning som fullgod eller
till och med bättre ersättning. Ur liberal
synpunkt framstår det klart att socialistiska
överdrifter i inkomstutjämnande
syfte leder till ett långsammare
framåtskridande och därigenom i längden
till lägre ekonomisk och social
standard för alla än ett system som ger
större utrymme för ekonomisk uppmuntran
och större rörelsefrihet för
människorna. — Även om det kan sägas
att det här som på andra punkter
är mer en gradskillnad än en artskillnad
vill jag påstå, att gradskillnaden
kan vara så väsentlig, att den i
vissa lägen får karaktären av en artskillnad.

I fråga om betydelsen av fackliga organisationer
och växande individuell
demokrati inom företagen råder enighet.
Liberalismen har här i Sverige redan
på ett tidigt stadium visat sitt intresse
för en utveckling i riktning mot
den industriella demokratien, som är på
väg och som herr Sköld gjorde till föremål
för en del reflexioner för något
år sedan.

Vi betonar emellertid att denna utveckling
bäst sker genom att parterna
på arbetsmarknaden fritt får pröva sig
fram utan statlig dirigering, men väl
med statlig välvilja. Det gäller ju att åt
de anställda steg för steg skapa en verklig
medarbetarställning med ökat ansvar
och ökad självständighet och därför
också med ökad samhörighet gentemot
företaget.

Hänsyn måste naturligtvis därvidlag
tagas till vem det är som bär de ekonomiska
riskerna. Ett visst bidrag till
en gynnsam utveckling bör kunna
åstadkommas genom att systemet med
andel i vinst för de anställda utvecklas.
Det är inte onaturligt att det allmänna
uppmuntrar en sådan utveckling genom
lämpliga skattelättnader. Socialdemokratien
är på denna senare punkt skeptisk
men har i Sverige i övrigt tills vi -

dare avstått från sådant lagstiftningstvång
som det, varmed socialdemokratien
i vissa andra länder har trott sig
kunna befrämja en industriell demokratisering.

Den enskilda rättssäkerheten i ordets
vidsträcktaste bemärkelse har för liberalismen
alltid varit en sak som samhället
bör trygga. Likhet inför lagen var
riktmärket för en liberal strävan mot
slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, som vårt folk än i dag har anledning
att vara tacksamt för.

Ur synpunkten av den enskildes berättigade
trygghetskrav och önskemålet
om lika behandling av alla riktar liberalismen
en allvarlig kritik mot det
socialistiskt betonade regleringssamhället.
Detta innebär nämligen ofrånkomligen
en del mer eller mindre godtyckliga
ingrepp av kommissioner och
nämnder. Individen har ytterst begränsade
möjligheter att genom att klaga
hos regeringen över myndigheternas
beslut uppnå rättelse.

Liberalismen betonar också, att förstöring
av penningvärdet kränker den
enskildes rätt och att därför bevarandet
av ett någorlunda fast penningvärde
är en verkligt central uppgift för
samhället, som inte får skjutas åt sidan
såsom mindre väsentlig. Socialismens
företrädare tycks ta något mindre allvarligt
på denna sak, bara reallöneutvecklingen
för en del folkgrupper kan
tryggas på ett tillfredsställande sätt.

I vårt land råder utom hos kommunisterna
fullständig enighet om vikten
av ett samhälle, byggt på demokrati och
medborgerlig frihet. Under senare tid
har man emellertid kunnat märka tecken
på en socialistisk skepsis i fråga
om människornas förmåga att själva bedöma
samhällsangelägenheterna. Liberalismen
hyser därvidlag en mera optimistisk
tro, som ligger till grund för
bl. a. vårt krav på utvidgade möjligheter
till folkomröstning.

När det gäller individens frihet påpekar
liberalismen också de risker som

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en långtgående maktkoncentration genom
en socialistisk samhällsutveckling
skulle innebära. Det är en illusion att
tro att när statens makt växer medborgarna
själva får mer att säga till om.
Nej, det blir regeringen och byråkratien
som får ökat inflytande, men sannerligen
inte folkrepresentationen och
ännu mindre folket självt. Socialdemokratien
synes mig vara märkvärdigt
blind för risker av denna art.

Man talar, som statsminister Erlander
gjorde i november i fjol, om att det
gäller att förena ökade samhälleliga insatser
med ökad medborgerlig frihet,
men man väjer undan när riskerna för
en minskning av friheten i ett centraldirigerat
samhälle påvisas. Borde man
inte vara skyldig att omtala, hur man
skall kunna undgå dessa risker för friheten?
Eller också borde man väl erkänna
att dessa riskers existens är ett
starkt skäl mot ett socialistiskt samhälle?
Det räcker inte med att man
bara önskar sig alla goda ting samtidigt,
även sådana som är oförenliga. Man
måste kunna påvisa att de är förenliga
eller annars erkänna fakta.

Min korta översikt, herr talman, synes
mig visa, även om den nödvändigtvis
på grund av sin korthet måste bli
en aning onyanserad, att de samhällsingripanden
som går utöver vad som
allmänt accepteras, alltså ingripanden
som i teori och praktik brukar kallas
socialistiska, i huvudsak är av tre slag.

För det första har man det offentliga
ägandet, innefattande även offentlig
affärsrörelse, och en utvidgning av
detta till nya områden. Alla är överens
om att man bör ha sådan verksamhet
inom betydande områden när speciella
förhållanden gör sig gällande — jag
nämner en del s. k. offentliga nyttigheter
såsom kommunikationsverken och
dylikt — men för socialdemokratien
står detta offentliga ägande, såsom herr
Wigforss väl har klargjort, på ett annat
plan.

För det andra använder man regle -

ringar, främst sådana som avser att helt
eller delvis ersätta eller komplettera
prisbildningen.

För det tredje förekommer det i någon
mån beskattningsåtgärder med en
viss konfiskatorisk syftning. Även om
jag inte vill överdriva den saken, bör
den i alla fall nämnas.

Med hänsyn till den begränsade roll,
som den svenska socialdemokratien i
sin aktuella politik för närvarande tilldelar
det offentliga ägandets utsträckning,
synes dess nuvarande huvudväg
för utövande av det ökade samhällsinflytande
man så ofta talar om vara regleringsmetoden.
Att socialdemokratien
är benägen att använda denna metod i
större utsträckning och på längre sikt
än liberalismens företrädare gör både
här och på andra håll synes uppenbart.

Kanske säger man nu, herr talman,
att de risker och olägenheter som jag
här har berört, t. ex. för friheten, ännu
inte är särskilt stora i vårt land. Men
ett steg i taget leder långt om man
länge håller på i stort sett i samma
riktning, och därför tror jag det är
klokt att vi någon gång försöker se vart
vägen bär och bedöma dagens steg, de
må vara längre eller kortare, mot den
bakgrunden. Det är till detta som jag
i all blygsamhet har försökt att ge ett
mycket litet bidrag i dag. Våra meningsutbyten
här i kammaren bör nog
inte begränsas bara till de olika detaljfrågorna,
även om de tilldrar sig huvuduppmärksamheten,
utan någon gång
kan vi väl med fördel ta upp principiella
synpunkter på det stora problem,
som sysselsätter oss alla, det problem,
som Per Albin Hansson en gång så väl
formulerade: hur vi skall göra samhället
till ett gott hem för människorna.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
»Vår utrikespolitiska linje förutsätter
att vårt försvar omhuldas så
långt våra resurser räcker till.» Dessa
få ord, herr talman, i Edert kraftfulla

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tal på rikssalen ger en huvudsynpunkt
på svensk försvarspolitik. Så långt våra
resurser räcker till — det betyder ett
bestämt avståndstagande från varje
tanke att nå balans mellan statens inkomster
och dess utgifter genom att
hålla undan sakligt sett ofrånkomliga
försvarsutgifter. Det innebär också att
vi är beredda att rätta till brister, som
tvingat sig på oss i en statsfinansiellt
prekär situation, så snart förutsättningar
härför föreligger. Försvarsministern
blir säkert inte överraskad när
jag säger, att jag då närmast tänker på
en förnyelse i tillfredsställande takt av
flygvapnets materiel. Den frågan får
inte anses definitivt reglerad i årets
fjärde huvudtitel. Att riksdagen redan
i år får tillfälle att ta definitiv ställning
till försvarsforskningens omfattning,
inriktning och organisation utgår
jag från.

Kring försvarsfrågorna gavs ju denna
gång strax innan klockan slog tolv i viss
män tillfälle till samråd. Detta fick varken
den behövliga fastheten i formerna
eller det sakliga innehåll, som riksdagen
säkert tänkt sig när den skrev om
saken. Regeringen har dock visat en
glädjande vilja att söka kontakt även
med oss, som står utanför den heliga
alliansen, men bara på detta speciella
område. I övrigt kretsar månarna kring
sin röda sol, och denna praktiserar sig
fram långt ovan den jord, där vi vanliga
människor dväljs. Här på jorden,
herr talman, har vi emellertid våra bekymmer.
Vi känner en tilltagande oro
för hur det skall gå under det närmaste
året med vår sysselsättning, med våra
möjligheter att behålla våra kunder
ute i världen, med våra reserver av
pengar, som vi kan köpa för i utlandet,
och med vår egen förmåga att stå
rycken om priserna börjar röra sig
uppåt igen. Kanske är vår oro en smula
överdriven, men vi tycker nog att det
är klokare att vi lagar läckorna i taket
nu än väntar på skyfallet i förhopp -

ning om att få låna paraplyer när det
brakar loss.

Om vi, som kanske inte vet så särskilt
mycket om »kontraktiva eller expansionistiska»
åtgärder, inte alldeles
missförstått läget, utgår huvuddelen av
de svårigheter vi fruktar från fyra omständigheter.
Många av våra varor är
så dyra att andra kan framställa dembilligare.
Världen betalar sämre priser
än förut för framför allt det som
skogen ger oss. Folk envisas med att
inte spara tillräckligt. Staten håller på
att bli sina egna utgifters fånge.

Den, som söker ledning för sina funderingar
kring dessa ting i årets finansplan,
blir besviken. Alla frågeställningarna
finns där, alla reservationerna
också, allt redovisat med ett imponerande
uppbåd av regleringsekonomiens
termer och uttryck. De gamla
egyptiska prästerna styrde människorna
med magiska ord, som bara de invigda
förstod. Jag har ibland undrat
om det inte är något liknande med socialistiska
politiker.

Finansplanen är framför allt ett i
efterhand konstruerat försvar för den
politik, som har förts, och ett allmänt
löfte om att man nog tänker fortsätta
på samma sätt, d. v. s. om man inte
fortsätter på något annat sätt. Det är
sålunda ytterst angeläget, säger finansministern,
att näringslivet genom fortsatt
rationaliseringsverksamhet söker
sänka sina kostnader. Detta är så sant
som det är sagt, bl. a. hundratals gånger
av olika högertalare i höstens valrörelse.
Men hur skall det gå till? Den
frågan måste ju vara den väsentliga.
Jo, svarar finansministern, en hel del i
detta syfte torde kunna åstadkommas
utan kostnadskrävande investeringar.
Punkt och slut. Nationalbudgetdelegerade
kompletterar med ett allmänt konstaterande,
att utgiftsbesparingar på
olika punkter i produktionen skulle ha
eftersatts under den långvariga högkonjunkturperioden
från mitten av 30-talet
fram till nu.

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vad betyder nu detta? Jo, ett senkommet
erkännande av att den kombinerade
effekten av ett orimligt skattesystem
och en ekonomisk politik, som
drivit inflationen längre hos oss än vad
som skett på flertalet andra håll, har
blivit, att räntabilitetssynpunkten i viss
mån förts åt sidan inom olika branscher,
inte minst inom byggnadsbranschen,
där statliga subventioner ytterligare
förryckt alla kalkyler. Men att tro
att man med allmänna förmaningar i
denna sak skulle kunna lösa våra kostnadsproblem,
det är väl ändå att tro
på underverk. Den enda konkreta nyhet
inom kostnadsområdet finansministern
kommer med är den höjda bensinskatten,
som höjer kostnaderna för
ett stort antal företag och enskilda —
en nog så betänklig sak.

Svensk socialdemokrati lider av ärftlig
belastning speciellt i ett avseende,
i varje ekonomisk kris återfaller man
på 1930-talets metoder. Men vårt läge i
världen i dag är ett helt annat än det
var i början av 1930-talet.

Om den svenska verkstadsindustrien
trots allt skulle tvingas permittera mera
avsevärda grupper anställda under den
närmaste tiden, så beror inte detta på
att världen inte skulle vilja ha maskiner
och andra verkstadsprodukter.
Tvärtom, efterfrågan är ganska hygglig.
Det hänger samman med att köparna
kan få sina varor till lägre priser
än de svenska företagen kan erbjuda.
Varför? Jo, huvudsakligen därför
att regeringen valde engångsinflation
för att rädda sysselsättningen. Engångsinflationen
slår nu igenom i kostnaderna
och hotar sysselsättningen.
Detta hot avlägsnar man inte med allmänna
arbeten eller med en regeringspolitik,
vars verkliga innehåll är extraskatter,
priskontroll, byggnadsreglering
och s. k. frivilliga överenskommelser
om kreditransonering med huvudsyfte
att göra det lättare för det allmänna
att utan hänsyn till räntabilitet
öka sina investeringar. Och dock är och

förblir kostnadsproblemet i dagens läge
det centrala.

Det fanns en tid, då man trodde att
maskinerna gav arbetslöshet. Nu vet
var och en att den som inte har maskiner
får arbetslöshet. Vårt lands ofrånkomliga
anpassning till situationen på
världsmarknaden går främst över en
förhållandevis snabb modernisering
och effektivisering av produktionsapparaten,
vilket förutsätter ökade investeringar.
Vi måste höja produkten
per arbetad timma. Att i stället försöka
sig på att lämna statsbidrag i olika former
till företagen, som finansministern
tydligen funderar på, är att lita till en
metod, vars vådliga följder var fullt
uppenbara redan i slutet av 1700-talet.

Men — det finns inget utrymme för
ökade enskilda investeringar, framhåller
regeringen och redovisar samtidigt
en ökning i det allmännas anspråk med
över en halv miljard.

I sak betyder detta påstående egentligen
endast ett konstaterande, att sparandet
i samhället är otillräckligt. Förskjutningen
mot offentliga investeringar
medför också att kravet på direkt
räntabel användning av det som sparats
får maka på sig. Detta kan vara
nödvändigt av sociala skäl och med
hänsyn till ett dominerande allmänintresse,
man man får inte glömma att
i vilken utsträckning som helst kan ett
folkhushåll inte »gå med förlust».

Vad det frivilliga sparandet angår,
resignerar regeringen. Det är inte bara
i nationalbudgetdelegerades kalkyler
sparandet är en restpost. Det är det
också i regeringens ekonomiska politik.

Följderna av denna inställning till
den måhända mest väsentliga psykologiska
frågan i hela vår ekonomi kommer
säkerligen i år fram i någonting
man skulle kunna kalla kapitalmarknadens
vinst- och förlusträkning. Under
de senaste åren har de till nöds dolts
i ett omfattande tvångssparande inom
och utom budgeten. Även den mera op -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

timistiska variant av budgeten, som
herr Sköld i dag försvarar, ger tillsammans
med den troliga utvecklingen
fram till den 1 juli i år det resultatet,
att staten behöver låna mer pengar än
det kommer att finnas till utlåning. Hur
mycket pengar staten behöver låna kan
naturligtvis icke nu ens på ett ungefär
anges. Det kan komma att röra sig om
betydligt mer än 2 000 miljoner kronor
fram till sommaren nästa år. Därtill
kommer så kommunernas anspråk jämte
de ofrånkomliga enskilda kreditbehoven.
Som en bakgrund kan nämnas,
att det sammanlagda belopp de omhuldade
försäkringstagarna kan beräknas
spara under samma tid torde röra sig
kring något över 1 000 miljoner kronor.

Finansministern hyser »förtroende
till kapitalmarknadens förmåga» att ge
de pengar han behöver. Frågan är om
man inte i så fall måste räkna in sedelpressarna
bland kapitalmarknadens
leverantörer. Att vi även i år får ett
förslag från regeringen att höja gränsen
för rätten att trycka sedlar kan man
ta för givet.

Under de senaste åren har riksbanken
fått det tvångssparande, som kallades
för prisutjämningsavgifter — omkring
900 miljoner. Förra året gick
transaktionerna med utländska valutor
endast med en mindre förlust. Under
början av året hade vi också flödande
statsinkomster. Trots detta kan man i
bästa fall säga att riksbanken totalt sett
lyckades hålla sig passiv. Den bidrog
inte till att dränera men släppte ut
spillvatten — dock inte förrän i december.
Nu har vi inga prisutjämningsavgifter.
En överimport på kanske 50
miljoner kronor i månaden skall betalas.
Staten behöver låna minst 100 miljoner
kronor i månaden. Jag frågar:
Finns det någon möjlighet att denna
ekvation kan gå ihop utan lån i sedelbanken?
Är inte sådana lån just i dagens
läge i kombination med en låst ränta
precis vad man menar med termen »intern
inflationsfaktor»? Och jag tilläg -

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in.

n ger: Ingenting kan vara farligare än
1- att nu lägga grunden för en ny enn
gångsinflation 1954 eller 1955. Faran
t, för vår ekonomiska stabilitet härrör i
n dag i första hand från staten. Jag skall
r strax återkomma till saken från en ann
nan utgångspunkt.

r Ett starkt ökat frivilligt sparande är
11 alltså på en gång förutsättningen för
,r ett Hållbart penningvärde och för bevarad
hög sysselsättning. För prisstabiliteten
överträffar det förmodligen t. o. m.
2'' tyngden av fyra bondeförbundares plas>
cering i regeringsbänken, något som då
*" och då uppgives ha varit tillräckligt för
!S att böja priskurvan nedåt.

® Den ekonomiska politiken måste allt I

‘ så göras sparvänlig. Den måste inriktas
e på att göra den ekonomiska demokra tien

till verklighet, och detta går bara

II genom att befordra den personliga äganderättens
spridning till ständigt större

1S grupper människor. Finansdepartemen tt

tet kan varken klara penningvärdet el 1_

ler sysselsättningen. Det kan bara några

n miljoner medborgare, som i verklig

mening har någonting att säga till om
i- i svensk ekonomi.

i- När balans är uppnådd skall regle 1-

ringarna avvecklas, säger regeringen,

k då vi enligt dess stillfilms-betraktelse ir

sätt är ur balans. Regleringarna måste

:r vi ha för att kunna behålla balansen,

e säger den, när allt enligt dess uppfatt i

ning är så bra som det kan vara i en

tt ekonomi, som studsar fram från kris

g till kris. Jag tror visst att regeringen

it behöver regleringarna för att kunna

2- hålla sig i balans, men jag betvivlar att

3- svensk ekonomi har samma behov. För 0

hållandet är säkerligen det, att vi aldi-
rig når fram till ett balanserat förlopp
1- i vår ekonomi — och det är ju ändå det

■: som frågan gäller — utan att ha av a

vecklat regleringarna. Där ligger or 1-

sakssammanhanget, och det har man

is insett i mer än ett av världens länder

;a och handlat därefter — med gott re l-

sultat.

En omedelbar avveckling av bygg -

21)

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nadsreglering och priskontroll förefaller
inte bara möjlig utan i högsta grad
lämplig. Att man, herr talman, bara orkar
prestera sådana argument som i
finansplanen för priskontrollnämndens
bevarande! Samtidigt måste vi undan
för undan skapa förutsättningar för att
få bort hyresregleringen och börja angripa
valutaregleringen i dess olika former.
Den bostadsransonering man nu
försöker smussla över svenska folket är
orimlig och funderingarna på ytterligare
skärpningar i valutareglerande
syfte farliga. Varje försök att skärma
av vårt land från utlandet måste leda
till sjunkande välstånd.

De extraskatter, med vilka regeringen
garnerat sin politik under senare år,
är kläckta i samma rede som regleringarna.
De utgår från samma principiella
ståndpunkt. I dagens läge finns
ingenting kvar av den motivering, som
åberopades då de infördes. Den enda möjliga
konsekvensen är att man gör sig av
med dem. Detta omdöme gäller såväl
investeringsavgiften som begränsningen
i den fria avskrivningsrätten. Att speciellt
i nuvarande läge skattevägen försvåra
näringslivets kostnadsanpassning
är icke förenligt med den omsorg man
är skyldig det produktiva livet. Dessa
skatter kan inte ses ur fiskal synpunkt.

Frågan om en anpassning av folkpensionärernas
levnadsvillkor till det förbättrade
inkomstläget för nästan alla
andra grupper i samhället var högaktuell
hela förra året. Det rör sig ju här
om hur det sammanlagda produktionsresultatet
i samhället skall fördelas mellan
de nu arbetande och de gamla. Den
som i dag avstår en del av sin inkomst
för folkpensioneringen, skaffar
sig därmed en rätt till egen pension,
när hans stund kommer. Folkpensionen
är alltså ingalunda någon gåva från
staten. Den är »intjänt lön» och en
försäkring för framtiden. Uppenbart är
att ju högre folkpensionen är, desto
större måste det frivilliga sparandet i
samhället vara.

Den första fråga man ställer inför
regeringens försök att lösa denna fråga
är: Varför framlades icke ett utarbetat
förslag redan i höstas? Ingen skall få
mig att tro att detta inte skulle ha gått,
om regeringen verkligen velat ha fram
förslaget. Nu valde man i stället metoden
att tala allmänt om en reformoffensiv
och att utanför riksdagen berätta
— i den politiskt lämpliga stunden
— hur man tänkt sig saken.

Hade förslaget lagts fram i höstas,
hade det varit möjligt att redan från
årets början samordna pension och
avgift. Att så icke skett är, liur man än
ser saken, en försummelse, en dyrbar
försummelse. Den kostar uppemot 100
miljoner kronor. Varför har för övrigt
regeringen inte försökt att trots de formella
hindren genomföra det nya avgiftssystemet
från den 1 maj — eller
dagen för den nya pensionen — även i
det tvångsläge, dit den försatts genom
sin egen obegripliga långsamhet?

Högerpartiet godtar förslaget om förbättringar
i folkpensionärernas villkor,
vi gör det med glädje, men vi förbehåller
oss att pröva både om inte den
höjda avgiften kan tas ut tidigare och
om icke en större del av utgifterna än
regeringen tänkt sig kan täckas genom
en justering av avgifterna. Vi fullföljer
med andra ord vår linje från i
våras.

För några månader sedan avslog den
socialdemokratiska majoriteten en högermotion,
som bland annat just ställde
problemet om den kräftskada de automatiska
utgiftshöjningarna är i vårt
samhälle, men som dessutom gick längre
och aktualiserade en rad statsfinansiella
problem av central betydelse för
det sammanhang vi kan kalla nödvändigheten
att planera för en skattesänkning.
Regeringen har nu själv skaffat
sig en man, som skall tackla de automatiska
utgifterna. Initiativ får oppositionen
inte ta, inte ens på de områden
över vilka regeringen ej hunnit lägga
konstgjord dimma med sina berömda

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

protoplasma-utredningar. Oppositionen
skall vara lojal och likt vår höga överhet
avvakta, att en svårighet redan har
inträtt, innan den börjar fundera på
utvägar att hindra denna svårighet att
inträda.

Yi godtar inte dessa gränser för vår
verksamhet utan förbehåller oss att få
diskutera problemen, innan de förvandlats
till oöverkomliga hinder för
en sund utveckling.

Sedan folkpensionsfrågan lösts är
skattesänkningen den mest angelägna
sociala reformen, och på samma gång
gömmer den det måhända mest trängande
samhälleliga effektivitetsproblemet.
Låt mig antyda bakgrunden med
några korta konstateranden.

Överbalanseringens korta men oroliga
iiistoria är slut. Budgetöverskottet har
vederfarits samma öde som länsman i
Delsbo. Det har kommit bort, men eftersom
det rör sig om en socialdemokratisk
länsman, naturligtvis av fri vilja
och fullt planenligt.

Budgetläget redan för nästa budgetår
är prekärt: utgiftsökning på upp emot
en miljard kronor, en inkomstminskning
på en kvarts miljard sammanlagt,
eventuella tilläggsstater oberäknade.
Ingen reserv för en möjlig lågkonjunktur.

Utsikterna för tiden efter den 1 juli
1954 förefaller allvaiTiga. Fortsätter utvecklingen
bara att rulla, skymtar nödvändigheten
av skatteuttag, som ingen
svensk regering kan klara — även om
det mesta möjliga kramas ur i indirekta
skatter. Redan vårt nuvarande skattetryck
gör skattesystemet ineffektivt och
är en inflationsfaktor. Tillväxten i landets
sammanlagda produktion håller på
att stanna av. Det blir allt mer och mer
riskfyllt att i förväg äta upp vad framtiden
kan ge.

Mot denna bakgrund är en sak ofrånkomlig.
Vi måste få till stånd en ny avvägning
mellan en del av de många
hundratusen svenska hushållens pengar,
som det allmänna tar hand om, och den

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

n del som hushållen själva får förfoga
över. Vi måste skaffa oss något slags
r handlingslinje och göra det medan vi
å ännu har någon handlingsfrihet kvar.
tt Denna handlingslinje måste utformas
med sikte icke endast på att förebygga
r en oerhörd överbelastning inom den
ä offentliga sektorn utan även att bereda
utrymme för den skattesänkning, som
,r en enhällig kommitté ansett nödvändig
för att främja sparande och arbetsr
lust och för att förbättra deklarationsa
moralen i landet. En sådan skattesänk„
ning ingår som ett led i en ekonomisk
politik, vars huvudsyfte är att ge med’
borgarna skälig säkerhet om pengarnas
^ bestående värde och skälig säkerhet i
sysselsättningen.

a Att vi i högerpartiet vidhåller kravet
r på en skattesänkning betyder, att vi
j har detta som målsättning för vårt arf.
bete. Ur den synpunkten ser vi subventionsfrågorna,
de nya anspråken på det
[. allmänna — även de socialpolitiska —
och våra förslag om åtgärder för att
[_ begränsa statens utgifter och förenkla
förvaltningen. Just den omständigheten
._ att det kanske bara är inom hälften av
j statsbudgeten, där man kan genomföra
verkliga besparingar, gör det desto angelägnare
att omedelbart ta itu med saken.
Vi släpper inte kravet på att staU
tens inkomster skall täcka dess utgifter
[_ men ej heller anspråken på att det är
[. regeringens skyldighet att planera för
n skattesänkning.

n Naturligtvis kan det sägas, att om
a man låter människorna behålla mera av
:- sina inkomster, får de mera pengar att
h köpa varor för, och att detta i oförmåni-
lig riktning måste påverka sådana ting
å som den redan förutsedda valutautr
strömningen. Förutsättningen är då att
t- det endast finns ett sätt att hålla människorna
inom de ekonomiska möjligi-
heternas gränser, och det är att ta ifrån
dem rörelseförmågan och därmed föra
mågan att hoppa över skaklarna. Ett
•, högre förnuft, mantalsskrivet i kanslil
huset, är nödvändigt, därför att vanligt

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

folk inte själva skulle ha tillräckligt
med förnuft. I rak motsats härtill hävdar
vi, att sätter man in lättnaderna i
de olika kontrollerna i sitt sammanhang,
visar man i handling sitt förtroende
för folk, då väcker man det personliga
ansvaret, och det är som spärr
mot övertramp oerhört mycket effektivare
än någon övervakning. Gör man
det möjligt för företagen att själva med
konkreta åtgärder angripa sina kostnadsproblem,
ger man viljan att spara
och prestera det bästa luft under vingarna,
och kombinerar man detta med
en på naturliga vägar åstadkommen åtstramning
på kreditmarknaden, då skapar
man den hållbara grunden för en
bestående lösning såväl för vårt yttre
balansproblem — valutaproblemet —
som i vårt inre balansförlopp, som rör
pengarnas värde och sysselsättningens
höjd. Man undviker de risker dagens
ekonomiska politik vidmakthåller —
att få arbetslöshet i exportsektorn och
inflation på hemmamarknaden. Tiden
är mer än mogen för en kontrollanternas
självbesinning. Tiden är också mogen
för en ny grundsyn på det mest
väsentliga balansproblemet i vår tid —
problemet om det enskildas rätt och
det allmännas makt.

Socialdemokratiens ståndpunkt i dessa
väsentliga frågeställningar kan anses
ganska klar. För en principiellt socialistisk
rörelse måste en tilltagande
makt för de härskande politikerna
framstå som en sund och självklar utveckling.
Det är ju detta som är den
praktiska innebörden i talet om upprättande
av s. k. samhälleligt inflytande.
Bakom denna uppfattning ligger
utan tvivel ärliga och respektabla motiv.
Det är inte den saken vi diskuterar.
Vi konstaterar bara en målmedveten
strävan att undan för undan socialisera
grundförutsättningarna för all verksamhet
i samhället. Detta är modern
socialism i praktiken.

Men vi har ju två regeringspartier
här i landet, och av dessa gör ju det

ena anspråk på att vara det av riksdagens
partier, som mest energiskt företräder
borgerliga synpunkter. Det har
jag läst, herrar Hedlund och Norup, i
annonser, undertecknade Landsbygdspartiet
Bondeförbundef. Jag läste det
både i september och i december förra
året. Kanske kan man för en tid hålla
sig med en politik, som är konstruerad
som en rulltåria, vartannat lager sylt
och vartannat sockerkaka, men går det
i längden? Måste inte bondeförbundet
förr eller senare ta ställning för eller
emot en politik, som pianenligt och
målmedvetet leder till ett samhälle, som
i varje fall icke kan vara godtagbart ur
bondeförbundets egna tidigare synpunkter? Hur

bondeförbundet gestaltar sin politik
är naturligtvis dess sak. Det är
bara det att i längden går det nog inte
att sitta grensle över den barrikad som
skiljer de stridande åt — inte om man
vill komma ifrån bataljen med något
av liv i sig.

Herr HAGBERG i Stockholm (k): Herr
talman! På ett år har antalet arbetslösa
fördubblats, medan antalet lediga platser
minskat med 20 å 25 procent. En
betydande dold arbetslöshet rapporteras.
Korttidsarbetet har stadigt ökat,
vilket de många s. k. helgpermitteringarna
illustrerar. Även de kontorsanställda
har svårigheter att få arbete.
Särskilt kvinnorna sägs ha drabbats av
försämringen i väsentlig utsträckning.
Dessa förhållanden förklarar regeringens
konstaterande att oron för sysselsättningen
för närvarande är det
största bekymret hos folket. Märkligt
nog berömmer sig regeringen i statsverkspropositionen
av att ha åstadkommit
detta tillstånd. Den säger sig ha
åstadkommit den eftersträvade dämpningen
av den ekonomiska aktiviteten.
Den påstår sig nu ha samhällsekonomisk
balans, och den kräver att en
stram ekonomisk politik får fullföljas.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Under många år har det socialdemokratiska
partiet försäkrat arbetarklassen,
att den fnlla sysselsättningen skulle
till varje pris upprätthållas. Dessa löften
har uppskattats, och de har utlöst
stora förväntningar. Nu visar det sig
att regeringen inte vidtagit en enda
konkret åtgärd för att upprätthålla
denna utlovade fulla sysselsättning.
Fortfarade ligger bestämmanderätten
över produktionen hos ett ringa antal
kapitalister. Fn enda sådan kan i vissa
fall själv avgöra om tio eller tio tusen
arbetare skall sysselsättas eller kastas
ut i arbetslöshet, om ett jätteföretag
skall fortsätta driften eller slå igen.

Dessa förhållanden har på många sätt
illustrerats under föregående år. Regeringen
har funnit alla genomförda avskedanden
och masspermitteringar legala
och naturliga. Om en fackförening
har bestritt kapitalistens rätt att slå
igen fabriken och avskeda arbetarna,
skulle kapitalisten ha funnit det utmanande,
ja löjligt. Tydligen har regeringen
funnit kapitalistens reaktion
sakligare än fackföreningens. Men detta
medför samtidigt att löftena om full
sysselsättning inte kan tas på allvar.
Det betyder att regeringen i det väsentliga
inte tänkt sig några andra åtgärder
inför en arbetslöshetslavin än sådana
som tidigare praktiserats iiven av
borgerliga regeringar. Det betyder att
regeringen räknar med arbetslöshet som
en oundviklig för att inte säga naturlig
företeelse. Utifrån denna förvissning
resonerar regeringen just nu om vilka
åtgärder som skall vidtagas emot en
väntad stor ökning av arbetslösheten.
Det rekommenderas som främsta krisberedskapsåtgärd,
som det heter, att
främja sysselsättningen inom exportoch
kapitalvaruindustrierna, och den
vill i detta syfte, heter det för det
första, stödja företagens rationalisering
genom bidrag, krediter och kreditgarantier
och, för det andra, i olika former
stödja exporten. Med statligt stöd
skall alltså den svenska exportindu -

strien på en krympande marknad
tränga undan USA:s, Västtysklands,
Englands, Ttaliens, Japans och andra
kapitalistiska industristaters exportvaror.
Ja, vad man än kan säga om en
sådan målsättning, blygsam är den inte.

Vi förnekar inte exportindustriens
betydelse, men å andra sidan handlar
det därvidlag om byte av varor med
andra länder. En minskad export framtvingar
en minskning av importen. Det
behöver inte alltid betyda sämre realekonomiska
resurser ur landets synpunkt.
Den stora och den avgörande
marknaden för den svenska industrien
finns ändå inom landet. T stället för att
använda resurserna i ett väntat internationellt
dumpingkrig kan de användas
till att öka den inre marknadens
konsumtion och köpkraft.

När regeringen nu anser det väsentliga
vara att i en depression stödja kapitalvaruindustrien,
tycks den glömma
att konjunkturinstitutet i höstas upptäckte
att, som det hette, konsumtionen
spelar en större strategisk roll i konjunktursammanhanget
än vad man i
den tidigare ekonomiska forskningen
har antagit.

Ur arbetarklassens synpunkt måste
man ställa sig oförstående till en arbetslöshetspolitik,
som har som sin primära
uppgift att hjälpa de storkapitalistiska
företagen. Att skattebetalarna
skall med statliga anslag, krediter och
kreditgarantier forcera de kapitalistiska
storföretagens rationalisering är en förhatlig
tanke. Vi anser naturligtvis inte
att arbetarna kan hindra kapitalisterna
att rationalisera eller att samhället skall
förbjuda dem att göra det, men vi anser
att den rationaliseringen inte skall betalas
av skattedragarna.

De nuvarande och ändå mer de hotande
svårigheterna uppkommer ju inte
av en ineffektiv produktionsteknik eller
av varubrist. Ett växande varuöverflöd
och otillräcklig efterfrågan respektive
köpkraft är påtagligt för alla. Denna
disproportion mellan produktionsför -

Nr 2.

Tisdagen (ien 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

måga och konsumtion är en följd av det
kapitalistiska fördelningssättet och uttrycker
inte alls att behoven är tillfredsställda.
Med hänsyn därtill är regeringens
begäran om återhållsamhet i
fråga om konsumtion och lönekrav en
linje för att öka disproportionen, öka
varuöverflödet och minska antalet arbetstillfällen,
kort sagt skärpa krisen.

Rekommendationen att visa återhållsamhet
i fråga om lönekrav och konsumtion
är ju lika gammal som arbetarrörelsen
själv. Den har återkommit i
nästan alla statsverkspropositionen i
onda och goda tider, i tider av varubrist
och i tider av varuöverflöd. Den
är inte originell, den visar ingen utväg.

Regeringen vill som sagt nu fortsätta
den s. k. konjunkturdämpningspolitiken.
Denna politik framstår i statistikens
ljus som ett medel att klämma
efter småföretagen i de stora monopolens
intresse. Redan utvecklingen fram
till fjärde kvartalet i fjol visade detta.
Medan företag med minst 1 000 arbetare
hade ökat arbetarantalet med 2 procent,
hade alla företag därunder minskat
arbetarantalet med från 1,6 procent i
näst högsta gruppen till 5,5 procent i
gruppen med högst 25 anställda. Det är
ett resultat av dämpningspolitiken, av
restriktionerna, kreditspärrarna, investeringsavgiften.
Det drabbar de mindre
företagarna. Däremot finns det väl inte
någon, som på allvar föreställer sig att
dessa åtgärder kan påverka de stora företagens
verksamhet eller att den starka
likviditetsförsämringen bland företagen
återfinnes i den kategorien. Regeringen
vet bättre. Men om den fortsätter som
hittills kan detta bara bero på att den
fullt medvetet vill driva tiotusentals
småföretagare i konkurs.

Jag bevivlar inte ett ögonblick att
storföretagen respektive monopolen
kommer att göra livet alltmer surt för
småföretagarna. Vi kan emellertid inte
finna det vara något löntagarintresse
eller konsumentintresse, att dessa småföretagare
samtidigt utsättes för en rui -

nerande statlig press, som ytterligare
undergräver deras konkurrenskraft
gentemot storföretagen. Vi föreslog redan
när investeringsavgiften genomfördes
att den skulle begränsas till storföretagen,
och vi kommer också, som ett
led i strävandena att motverka arbetslösheten,
att föreslå riksdagen slopande
av investeringsavgiften och de kreditbegränsande
åtgärderna för småföretagen.

Dessa åtgärder har i andra hand
varit ett bidragande medel til] att skärpa
utsugningen av arbetskraften. Konjunkturinstitutet
antydde redan i höstas,
att den s. k. löneglidningen inte
bara upphört utan tagit motsatt riktning,
att lönerna numera börjar pressas
tillbaka på olika vägar, alldeles oavsett
vad resultaten av avtalsrörelserna blir.
Detta kanske också är en anledning till
att regeringen nu kunnat konstatera, att
konsumtionen varit oväntat låg förra
året. Även om man inte får en, rättvis
bild av arbetarklassens konsumtion genom
en generell konsumtionsstatistik,
som upptar rika och fattiga, lyxvaror
och behovsvaror i en klumpsumma,
kan man utgå ifrån att stagnation betyder
minskad konsumtion för stora arbetargrupper,
för folkpensionärer och för
barnfamiljerna. Detta tror jag är en
-imligare förklaring än det påstådda
ökade sparande, som regeringen talar
om.

Även om regeringen nu katalogiserar
s. k. beredskapsarbeten som sekundära
åtgärder mot arbetslösheten, skall den
fortsätta med sådana. Det är ju oundvikligt
och för övrigt den enda konkreta
förbättring jämte arbetslöshetsförsäkringen,
som regeringen bjuder. Men
detta är inte vad den svenska arbetarklassen
har förstått och uttolkat ur löftena
om full sysselsättning.

På ett område kan dock redan nu
full sysselsättning för överskådlig tid
framåt förverkligas. Det gäller bostadsbyggandet.
Behoven är där så stora att
regeringen för sin del karakteriserar

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

bostadsbristen som vårt allvarligaste
sociala problem. Enligt den 1950 antagna
långtidsplanen skulle vi varje år
bygga 60 000 bostäder. 1951 var siffran
40 000, och 1952 var den 45 000, alltså
långt ifrån det uppställda målet.

Jag har inte kunnat finna något i regeringens
program, som tyder på att
den på allvar eftersträvar en sådan
bvggnadskvot, som för några år sedan
utlovades. Vi kommer för vår del att
föreslå att det utlovade bostadsprogrammet
fullföljes. Det finns tillräckligt
med arbetskraft, byggnadsmaterial,
kapital och andra nödvändiga resurser
härför. Det enda som behövs är att
regeringen slopar de spärrar, som hittills
hindrat ett bostadsbyggande i utlovad
omfattning.

Som jag redan framhållit anser vi
inte att samhället skall finansiera en
rationalisering av exportindustrien och
dumping av dess produkter. Däremot
anser vi att statsmakterna kan göra åtskilligt
för att skaffa nya marknader
åt exportindustrien. Sådana finns i
öster och i sydöst. Om bara en del av
det intresse som regeringen visar dollarhandeln
ägnades handeln österut,
kunde mycket vinnas. Regeringen beklagar
bristen på dollarvaluta, men när
Sverige under de tre senaste åren köpt
varor från dollarområdet för 3 207 miljoner
kronor men bara sålt dit för 1 733
miljoner kronor måste det bli dollarbrist.
Regeringen konstaterar själv, att
den svenska exporten på olika sätt utestängs
från dollarområdet och att volymen
kamper. Men för att underlätta
den amerikanska exporten till Sverige
har den raserat 91 procent av det svenska
tullskyddet västerut. Den ger svenska
kapitalister fribiljetter tur och retur
Bromma—New York för att stimulera
handeln med USA, och den förbereder
nu speciella åtgärder, exportkrediter
och annat i samma syfte. Det
är verkligen på tiden att vederbörande
tänker igenom frågan, om det svenska

folket har råd att fortsätta denna dyrbara
och äventyrliga handelspolitik.

Regeringen påstår nu i trontalet, att
»det sociala reformarbetet kommer att
stå i främsta rummet vid denna riksdag».
Folkpensionärerna skall få en
länge utlovad förbättring, varjämte förslag
skall framläggas om den obligatoriska
sjukförsäkringen, som kopplas
ihop med yrkesskadeförsäkringen. På
några områden genomförs också kompensation
för de starkt stegrade levnadskostnaderna.
Dessa nya signaler
är ett erkännande av den vikt som väljare,
som landets över 800 000 folkpensionärer
har. Det är ett erkännande av
att deras aktivitet och opinion, som vi
hela tiden företrätt här i riksdagen,
börjar vinna gehör.

Det blir anledning att senare återkomma
till förslagen. Varje förbättring
kan betyda något för att lätta de betrycktas
läge. En ordentlig förbättring
kan dessutom bli av betydelse för att
öka konsumtionen, öka arbetstillfällena
och mildra den hotande depressionens
verkningar. Ur den synpunkten kan
den också ingå som detaljer i en prisbekämpande
politik. En generell förkortning
av arbetsveckan till fem dagar
med kompensation skulle också kunna
bli ett verksamt medel för att öka antalet
sysselsatta och minska depressionens
skadeverkningar.

Regeringen vill inte ge något löfte
om prissänkningar, men den utgår ifrån
att under vissa betingelser är sådana
möjliga. Under förra årets tre första
kvartal sjönk exportpriserna 20 procent
och importpriserna 3 procent, men
trots detta steg de officiellt registrerade
levnadskostnaderna med över 4 procent.
Man måste då fråga: Blir det annorlunda
i år? Efter vad som sagts uppbygger
LO-ekonomerna arbetarna med
antaganden om prissänkningar. Men
även om sådana kommer, fast det kommer
nog att bli ett outhärdligt lidande
för både Norup, Sköld och Wallenberg,
så betyder det inte, att levnadskostna -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

derna sänks. Tvärtom tycks man arbeta
som flitiga myror i både kommuner
och finansdepartement för att driva
upp levnadskostnaderna. Partiet för
»trivsel i Stockholms spårvägar» kommer
med avsevärda taxehöjningar. Partiet,
som i sitt program tagit avstånd
från den indirekta beskattningens princip,
kommer med förslag från finansdepartementet
om fem öres höjning per
bensinliter, nästan en fördubbling av
folkpensionsavgifterna, nya avgifter för
den obligatoriska sjukförsäkringen och
höjningar av avgifterna för arbetslöshetsförsäkringen.
Det verkar, som om
regeringen av fruktan för en stegring
av levnadskostnaderna hellre skulle
offra 200 000 väljare än margarinskatten.
Allt detta är indirekt beskattning
med dennas alla konsekvenser. Samtidigt
som den höjer levnadskostnaderna
och lägger bördorna på de
mindre inkomsttagarna så skyddar den
de rika.

De ökade bekymren för folkförsörjningen
i samband med en ekonomisk
kris påverkas även av upprustningen.
På fem efterkrigsår har försvarskostnaderna
tredubblats, och de kommer nu
att tangera krigsårens toppnivå. Medan
de 1942 tog 17 procent av statsutgifterna
i anspråk, tar de nästa år minst 27
procent. Ingen kan bestämt ange de ekonomiska
konsekvenserna av alla beslut
riksdagen har fattat de senaste åren för
att betyga Sveriges synkronisering med
Marshallpolitiken, men allt tyder på att
de representerar en framtida årlig försvarskostnad
av åtminstone 2,5 miljarder
kronor. Det pålägger en vanlig inkomsttagare
respektive familjeförsörjare
en årlig skattebörda av närmare 1 500
kronor.

Inför de ekonomiska katastrofperspektiv,
som upprustningen upprullar,
har flera västeuropeiska stater tvingats
genomföra uppmärksammade nedskärningar
av rustningsutgifterna. Den brittiska
högerregeringen har tvingats gå i
spetsen härvidlag. Men samtidigt som

sådana begränsningsåtgärder genomförs
i redan beslutade upprustningsprogram
och trots att svenska regeringen
gärna vill jämföra den svenska
försvarsmakten med västeuropeiska
stormakters, kommer nu regeringen
med krav på ytterligare 450 miljoner
kronor i ökning av försvarsutgifterna.
Enbart denna ökning är tre gånger
större än hela det belopp, som den dåvarande
socialdemokratiska regeringen
förkastade 1936 som samlad försvarsutgift
och lämnade taburetterna för.

Nu har det uppstått en nationalekonomisk
skola som påstår, att stora rustningar
tryggar ekonomisk blomstring
och full sysselsättning. Den har anhängare
även i vårt land. Så byggde
konjunkturinstitutet i höstas sina spekulationer
om fortsatta goda affärer på
permanentad oro i världen och fortsatt
upprustning. Och i statsverkspropositionen
skriver regeringen:

»Rustningsutgifterna, vilkas ökning
under det gångna året bidrog till att
brygga över avmattningstendenserna på
andra områden och därigenom förhindrade
mera allmänna depressionstendenser,
fortsätter att stiga och utövar därmed
en expansiv effekt.»

Naturligtvis ger upprustningen stora
profiter åt de kapitalister, som är direkt
engagerade i framställning av material
för kriget och dess förberedelse. Den
har utan tvekan stimulerat spekulationen
och ett visst slags efterfrågan. Den
har betytt ett slags fenedrininjektion,
som den nyvalde amerikanske presidenten
Eisenhower uppriktigt karakteriserade
på ett möte i Pliiladelphia den
4 september i fjol, då han sade: »Vår
ekonomi är krigsekonomi. Vår blomstring
är en krigsblomstring.»

Men trots detta eller tack vare detta
befinner sig nu Förenta staterna på glid
in i krisen. Det finns väl knappast någon
borgerlig ekonom som längre diskuterar
om det blir kris — diskussioneii
gäller bara när krisen är ett definitivt
faktum. Eftersom upprustningen anlio -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

par improduktiva och oräntabla varor
samtidigt som den minskar folkens
konsumtion, vilket ju även vårt land
exemplifierar, leder den oundvikligen
till ekonomisk kris och skärper liksom
förlänger densamma. Rustningar som
medel mot depression är på längre sikt
något ungefär lika effektivt som bensin
för att släcka en eldsvåda.

Vi anser att Sverige måste ha ett försvar,
anpassat till dess förhållanden
och ekonomiska resurser, men det får
inte ruinera människorna, provocera
fram eu ekonomisk kris och omöjliggöra
en social och kulturell utveckling
av landet. Vi ha därför i en särskild
motion föreslagit riksdagen att återvända
till den huvudlinje som angavs
av 1945 års försvarskommitté.

Vi måste också vända oss mot att regeringen
nu utlägger stora beställningar
för det svenska försvarets räkning i
andra länder samtidigt som en del av
verkstadsindustrien står inför hotet om
driftinskränkningar. Linjen bör enligt
vår mening vara att försvaret skall
hämta sin utrustning i Sverige, inom
den svenska industrien, som är kapabel
att klara dess anspråk.

Den linje, som vi allmänt skulle vilja
företräda för att möta den hotande depressionen
och arbetslösheten är sålunda,
om jag sammanfattar den i
några punkter och med hänsyn till det
aktuella läget just nu:

1) Definitiva avgöranden om driftinskränkningar,
massavskedanden och
masspermitteringar får inte fattas enväldigt
av ett fåtal kapitalister, utan
måste läggas hos samhällsorganen. Alla
erkänner utan vidare produktionens
samhälleliga karaktär. Där kapitalisterna
vägrar fortsätta eller upprätthålla
samhällsviktig produktion bör samhället
överta företagen.

2) Den inre marknadens konsumtionsförmåga
och köpkraft utvecklas
genom eu aktiv lönepolitik, nya och
förbättrade sociala och kulturella reformer,
utvidgat bostadsbygge, tillräck -

liga offentliga arbeten mot oförutsedda
störningar i sysselsättningen och sänkning
av levnadskostnaderna.

3) Fem dagars arbetsvecka med lönekompensation.

4) Ökade ansträngningar för att utvidga
handeln i bland annat öst och
sydöst.

5) Inga subsidier åt monopolföretagen.
Alla produktionsbegränsningar för
småföretagen — investeringsavgift, kreditbegränsning
och restriktioner av
skilda slag — som hindrar eller försvårar
produktionen, slopas, och

6) För att möjliggöra skattesänkningar
och en höjning av levnadsstandarden
bör försvarsutgifterna nedskäras
med en miljard kronor och därmed
komma till den nivå, med hänsyn tagen
till prisstegringar, som 1945 års
försvarskommitté anvisade.

Upprustningen och det kalla krig,
som i dess hägn organiserats även inom
vårt land, har lett till en militarisering
av samhällsliv, praxis och opinionsbildning.
Inte minst känns de amerikanska
klausulerna i Marshallavtalet
om propagandans inriktning — skulle
man döma Sveriges belägenhet efter
radions och en del av pressens propaganda
befinner sig vårt land i krigstillstånd
eller åtminstone inför ett sådant
visavi Sovjetunionen.

Varför är statsmakterna och särskilt
det statsunderstödda organet Folk och
Försvar så angelägna att beröva de
kommunistiska arbetarna heder och
ära och stämpla dem som opålitliga ur
det nationella försvarets synpunkt?
Varför registreras och trakasseras i
främsta hand dessa? Förutsätter man
att de är motståndare till den officiella
målsättningen för vårt lands utrikespolitik:
alliansfriheten och att i ett

eventuellt storkrig försöka bevara landets
neutralitet? Det tror jag inte, så
enfaldiga är inte våra myndigheter.
Men finns det då någon annan förklaring
än att kommunisterna är de aktivaste
företrädarna för det stora fler -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

talet av vårt folk, som är bestämda motståndare
till planerna på svenskt deltagande
i det av atlantblocket propagerade
och planerade kriget mot Sovjetunionen?
Kan väl något bättre illustrera
våra myndigheters åsikter och ideologiska
orientering än detta faktum, att
idén om fred och vänskap med Sovjetunionen
redan betraktas som åtminstone
halvkriminell? Detta avslöjar ihåligheten
i deklarationerna för alliansfrihet
och neutralitet.

Vi vet att det svenska folkets stora
flertal, som uppriktigt älskar freden,
hatar själva tanken på ett svenskt deltagande
i vilket krig som helst, men
inte minst i detta propagerade krig.
Även i officerskåren finns det inte så
få som av rena förnuftsskäl inte vill
veta av ett så livsfarligt äventyr. Detta
är säkert ingen hemlighet för våra amerikaner.
Just i medvetandet därom anser
de det så mycket viktigare att om
möjligt oskadliggöra kommunisterna,
som de vet kommer att vara de beslutsammaste
motståndarna till kriget, liksom
— det gav det andra världskriget
odödliga exempel på från många länder
— de handlingskraftigaste kämparna
för nationell frihet.

Men just nu tänker jag, herr talman,
särskilt på militariseringen och demokratien.
Jag tänker på att vi dock har
fred och enligt min mening växande
möjligheter att bevara freden. Jag tänker
på att det bara är några år sedan
en parlamentarisk undersökningskommission
fällde en hård dom över den
polispolitik och den undantagslagstiftning
som praktiserades i vårt land under
det andra världskriget bakom den
goda skylten »Åtgärder för att uppdaga
spioneri». Jag tänker på att vi har återfått
den avskydda och komprometterade
politiska polisen, att denna skall
få nära sex miljoner kronor för sin
okontrollerade verksamhet och att den
därtill erhållit en rad lagliga tvångsmedel
som gör den till en stat i staten,
som lika lätt kan trakassera en polis -

minister — även om han är ett föredöme
i fråga om självdeklaration —
som vilken enkel fackföreningsmän
som helst. Jag tänker på de möjligheter
till godtycke och av klassfördomar
påverkat dömande som den nya rättegångsbalken
med dess fria bevisprövning
möjliggör.

Många svenskar har med indignation
tagit del av uppgifterna att man i Danmark
och Norge på amerikansk inspiration
upprättar politiska kartotek över
medborgarna. De tänker då kanske på
vår seriösa vallagstiftning och dess riktiga
omsorg om att bevara den enskilde
väljarens politiska anonymitet och integritet.

Många svenskar delar också den bestörtning
som, låt vara i mycket diplomatisk
form, uttryckts av Sveriges regering
över den amerikanska Mac Carranlagen.
När det franska fartyget Liberté
ankom till New York ställde de
amerikanska polistjänstemännen exempelvis
följande frågor till besättningen.
Till kvinnorna: Bedriver Ni prostitution?
Till matroserna: Är Ni bigamist?
Lider Ni av alkoholism? Tillhör Ni något
parti eller någon fackförening? Är
Ni kommunist?

Sådana tjänstemän reser nu med våra
svenska fartyg i västerled. Genom
svensk förmedling distribueras deras
kränkande frågeformulär. Det uppges
också att svenska organ och myndigheter
ställer sig till förfogande för att
lämna uppgifter åt amerikanerna om
svenska medborgares politiska åsikter
och tillhörighet. De som känner sig indignerade
över den amerikanska lagstiftningen
i dessa frågor och över att
denna får ett indirekt svenskt stöd tänker
kanske inför detta på vår lagstiftnings
utomordentligt bestämda förbud
mot verksamhet som åsyftar att klarlägga
medborgarnas politiska mantalsskrivning
och att utlämna sådana uppgifter
till främmande makt. De minnesgoda
erinrar sig säkert indignationen

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

efter kriget över Hestapos olagliga
verksamhet på detta område.

Det är alltså inte så mycket bättre i
verkligheten i vårt land än i Danmark
och Norge på dessa områden. Även här
har man börjat politiskt registrera em
skilda medborgare, och här har regeringen
givit order om att rensa ut arbetare
från vissa arbetsplatser på grund
av deras åsikter.

Vilka intressen, om jag får ställa en
fråga, föranledde regeringen att i höstas
utfärda förbud för en person mot
att köpa upp och sälja skrot med motiveringen
att han var kommunist?

Just nu organiserar statsunderstödda
organ länskonferenser i samförstånd
med Hestapo och storföretagarna. Bakom
de fackliga organisationernas rygg
försöker man värva mindre nogräknade
arbetare för spionage och angiveri mot
deras kamrater på arbetsplatserna. Kapitalisterna
föreställer sig att de nu
skall få ett garde av limstångsbärare,
som håller dem å jour med fackföreningens
arbete och beslut och inte
minst ger dem register över sådana arbetare
som företräder missnöjet och
kanske försöker egga fackföreningen
att hårdare hävda arbetarintresset.

Så upprättas nu i nya former något
av det förhatliga svartalistsystemet
från arbetarrörelsens barndom. Åsikter
diskrimineras. Åsiktsförföljelser organiseras.
Hur sköna är icke garantierna
för våra medborgerliga rättigheter i
regeringsformens § 16, men hur vanställer
de icke verkligheten i en miljö,
som präglas av det militära tänkandet!

Regeringen bär stort ansvar för sådana
åtgärder. Dess press har nyss uttryckt
en riktig indignation över de
socialdemokratiska avslöjandena om att
nynazisterna i USA:s tjänst i en västtysk
delstat — Hessen om jag inte
minns fel — redan upprättat mordlistor
över folk, som skall likvideras vid ett
krigsutbrott, och att dessa icke bara
upptar kommunister utan även ledande
socialdemokrater och liberaler. Utan

att draga några mekaniska paralleller
måste jag fastslå, att registrering av
fiender till atlantblockspolitiken, förberedelser
att genom avskedanden, interneringar
och deporteringar oskadliggöra
anhängare av en bestämd politik
endast till graden skiljer sig från
vad som där avslöjas. De som är indignerade
över att ledande socialdemokrater
och liberaler av de mest reaktionära
krafterna sätts i klass med kommunister,
bör icke glömma de historiska erfarenheterna
av facism och militarisering.
Ger man hin ett finger, tar han
snart hela handen.

Alla de, som fantiserar om en antidemokratisk
politik i vårt land efter
amerikanskt föredöme, bör dock icke
känna sig för säkra inför våra styresmäns
medlöperi. Klasskampen kan icke
avskaffas med sådana medel; det har
historien visat. Socialismen eller dess
krafter kan icke likvideras med några
som helst våldsmedel. Det visar bl. a.
de kommunistiska partiernas uthålliga
kamp i land efter land under de vidrigaste
förföljelser. De, som vill öka
tryggheten för sina rikedomar genom
att avskaffa demokratiska fri- och rättigheter
och placera amerikanska stridskrafter
i vårt land, kommer att lida
fiasko. Det är en politik som icke är
realistisk på lång sikt och som icke kan
ge varaktiga resultat.

Det behövs en annan politik, och jag
skulle vilja uttrycka dess riktlinjer i
två punkter;

För det första: ingen politisk övervakning
eller registrering, inga åsiktsförföljelser,
intet nytt svartalistsystem
och inga politiska trakasserier.

För det andra: vakthållning kring de
demokratiska fri- och rättigheterna i
andan av regeringsformens § 16, slopande
av den politiska polisen och dess
okontrollerade användande av speciella
tvångsmedel samt upphävande av den
fria bevisprövningen i rättegångar.

Frågan om krig eller fred är vår
tids viktigaste fråga för alla folk. Faran

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för ett nytt storkrig är inte övervunnen,
och den förstoras därav att krigsbränder
redan rasar, särskilt i Korea,
varifrån branden kan spridas över hela
världen. Detta är orsaken till att vi
kommunister ställer kampen för freden
först, underordnar alla väsentliga frågor
denna fråga och påvisar det direkta
sambandet mellan de flesta frågor
och frågan om fredens bevarande.

Stora framgångar har numera vunnits
i fredskampanjen, men dessa har
å andra sidan inte minskat de imperialistiska
krigsförberedelserna och har
inte kunnat avbryta Koreakriget, skapa
en spärr mot dess fortsättande eller
mot insättandet av allt flera barbariska
stridsmedel. Den vid Koreafronten stupade
Timesmedarbetaren Morrison har
påstått, att den s. k. FN-sidan dödat 51
civila för varje motståndarsoldat.

Ett blodprov på tvetydigheten i regeringens
neutralitetsförsäkringar är dess
ställning till Koreakriget. Regeringen
ger ett nytt uttryck för sitt politiska
engagemang i detta kolonialkrig, när
den i trontalet försäkrar, att »Förenta
Nationernas ihärdiga försök att erhålla
vapenvila i Koreakriget har hittills varit
förgäves». När jag lyssnade till detta
påstående, erinrade jag mig det amerikanska
högkvarterets beslut att utradera
78 koreanska städer och dess
många telegram om hur detta beslut
fullföljes.

Jag erinrade mig, att den amerikanska
regeringen är den första regering i
modern tid, som öppet erkänt, att den
för ett regelrätt krig med stridsvagnar,
artilleri, flygplan, eldkastare och handvapen
mot obeväpnade krigsfångar och
därvid tvingats remplacera flera generaler
på grund av misslyckanden.

Så här ser dess segerrapporter ut från
Kojelägret för år 1952: 1 900 dödade och
sårade krigsfångar. Röda korsets siffror
är ännu högre: 3 000 dödade och
sårade krigsfångar. Omedelbart innan
man förberedde julfirandet etablerades

en massaker på ön Pongam, där 82
krigsfångar dödades och 120 sårades.

Låt mig, herr talman, inför trontalets
märkliga påstående erinra om ännu ett
viktigt faktum. Under vapenstilleståndsförhandlingar
i Panmunjon har överenskommelse
träffats mellan parterna i
63 olika tvistefrågor. En enda sak
återstår: frågan om repatriering av

krigsfångar. Amerikanerna kräver där i
strid med folkrätten och Genévekonventionen
att få behålla 33 000 koreanska
och kinesiska krigsfångar. När den koreanska
regeringen motsatt sig detta
orimliga krav, har amerikanarna på
obestämd tid avbrutit stilleståndsförhandlingarna
och i samband med general
Eisenhowers besök enligt officiella
eller åtminstone offentliga uppgifter
börjat förbereda en ny offensiv i
syfte att flytta gränslinjen norrut. Nog
måste regeringen känna sig illa berörd
över sitt politiska stöd åt den amerikanska
krigspolitiken i Korea för att
inför dessa fakta kunna tala om »Förenta
Nationernas ihärdiga försök att
åstadkomma vapenvila i Koreakriget».

Eftersom en ny utrikesdebatt skall
komma till stånd nästa vecka vill jag
begränsa mig til) det sagda, med erinran
om vad vi på kommunistiskt håll
anser borde vara vägledande för Sveriges
utrikespolitik.

Vårt folk vill ha alliansfrihet. Det
vill inte medverka i några blockbildningar
med syfte att genomföra eller
förbereda ett krig. Vi anser att denna
folkets vilja måste komma till uttryck i
utrikespolitiken. Vi anser att Sverige
därför måste bryta sig ut ur de organisationer
och göra sig fri från de fördrag
som samordnar den svenska politiken
med atlantblocket. Utrikespolitiken
bör ha som arbetshypotes att alla
mellanfolkliga tvister kan biläggas genom
förhandlingar, om viljan därtill
finns, och att folken kan framtvinga en
sådan vilja. Det är en tvångsföreställning,
som man bör göra slut på, att ett
krig mellan de båda systemen, mellan

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

socialismens och kapitalismens länder
är oundvikligt. Man bör tvärtom utgå
ifrån att dessa länder kan — det visar
ju också de historiska erfarenheterna —
och kommer att existera vid varandras
sida utan att föra krig mot varandra.

Den svenska utrikespolitiken måste
stödja och taga initiativ till åtgärder i
syfte att minska spänningen i världen
och avlägsna krigsfaran — sådana åtgärder
som att göra slut på Koreakriget,
att åstadkomma en fredspakt mellan
de ledande makterna, som reglerar
tvistefrågor, att förbjuda användandet
av atom-, bakterie- och andra vapen för
massutrotning av människor. Utrikespolitiken
måste vidare försvara FNstadgan
i stället för att som hittills
stödja och försvara brotten mot densamma.
Samtidigt som den bör verka
för att stadgan åter sättes i kraft, måste
den motverka den nuvarande amerikanska
politiken, som går ut på att dominera
FN och genom polisterror bestämma
FN-organets sammansättning.

Slutligen bör vår utrikespolitik bryta
med strävandena att skapa två slutna
världsmarknader. En fri handel åt alla
håll och en inriktning på att förbättra
Sveriges handel i öst och sydöst kommer
att öka Sveriges oberoende och bli
ett stöd för fredens sak.

Den nuvarande koalitionsregeringen
övertog den tidigare socialdemokratiska
regeringens Marshallbelastning. Vid
fjolårets val förelåg till väljarnas bedömande
ett bokslut över de fyra Marshallåren,
där några punkter var särskilt
gripbara. Sammanfattat innebar
detta bokslut för det första att en politisk-ekonomisk
blockbildning med atlantpaktsstaterna
hade genomförts, att
de militära utgifterna under tiden hade
tredubblats och att en våg av Hitlertidens
antikommunism och sovjetfientlighet
hade jämnat vägen för återinförandet
av krigsårens odemokratiska
praxis och åskådningar på många områden.
För det andra innebar det att
kronans värde hade nedskrivits med

mer än Vs, att bortåt 7 miljarder av
småspararnas medel därigenom indirekt
konfiskerats till storfinansens förmån,
att skatteutplundringen hade skärpts
och statsinkomsterna fördubblats. För
det tredje innebar det att massornas
andel av det hela var oerhörda prisstegringar,
reformpaus och en s. k. återhållsam
lönepolitik i en oåterhållsam
vinstkonjunktur för kapitalisterna.

En reaktionär politik stärker ofta, åtminstone
under en tid, de mest reaktionära
krafterna i ett land. Därför erövrade
i valet högern och folkpartiet
på arbetarrörelsens bekostnad majoriteten
i Stockholm och Göteborg samt
tillsammans med bondeförbundet majoriteten
i riksdagens andra kammare vid
den första sammanräkningen. De reaktionära
vindarna frös till is tidigare
förhoppningar hos 150 000 arbetarväljare
som deltog i valet 1950 men som
nu föredrog att stanna hemma och
vägra att ge sin röst åt något parti. Det
var det socialdemokratiska partiet som
i huvudsak fick vidkännas detta allvarliga
bakslag och som på detta sätt fick
en första folkvarning mot politiken
»vänskap åt höger, fiendskap åt vänster».

Vid de redan berörda omvalen i
Jämtlands och Kristianstads län räknade
högern, folkpartiet och bondeförbundet
med ett visst fog på att de hade
möjlighet att tillsammans erövra majoriteten
i andra kammaren. Säkert antog
man också på sina håll att detta skulle
kunna jämna vägen för en borgerlig
blockregering. Måhända anser redan
flertalet här i riksdagen att koalitionsregeringen
är eu alltför ömtålig planta
för att klara korsdraget mellan en ledarkris,
föranledd av den nuvarande
bondeförbundsledarens olyckshändelse,
och storböndernas konservatism. Ett
sämre valväder framdeles är nog oundvikligt
med sådant politiskt klimat. Att
herrar Hjalmarson och Ohlin under sådana
förhållanden redan i andanom ser
framför sig en de tre s. k. borgerliga

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

partiernas obstruktionspolitik mot alla
eventuella utslag av lyhördhet för missnöjet
och behovet bland folkets massor
från en ny socialdemokratisk regering,
bör man kunna förutsätta.

Det kommunistiska partiet hade i
septembervalet framfört sin linje inför
väljarna och pejlat opinionen. Då det
inte kunde erövra mandat i omvalen
beslöt partiets ledning för att befordra
känslan av enhetens och sammanhållningens
betydelse bland arbetarna och
på grund av de förhållanden, som jag
redan angett, att uppmana sina medlemmar
och väljare i de båda länen att
ge sin röst åt de socialdemokratiska
kandidater, som föredrogs framför kandidaterna
på de tre s. k. borgerliga partiernas
listor. Denna paroll följdes överallt.
För alla spekulanter i en förändrad
maktbalans i andra kammaren blev därför
omvalet en kalldusch. Att valet dessutom
medförde en omskiftning i det
borgerliga lägret till högerns förmån,
som pekar på ett stort nederlag för
folkpartiet i nästa val, kan man kanske
i förbigående notera.

Detta vårt beslut var inte föranlett
av någon omtanke om den nuvarande
regeringen. Den har inte åstadkommit
en bättre politik än sin företrädare.
Snarare har den i praktiken ännu tydligare
blottat konsevenserna av Marshallpolitiken.
Sveriges folk behöver en
bättre regering, som verkligen ställer
folkets väl före storfinansens. Om vårt
stöd i omvalet på något sätt blev ett
ställningstagande i regeringsfrågan, var
det mot alternativet en de s. k. borgerliga
partiernas blockregering under
storfinansens ledning. Samtidigt ville
det parti, jag företräder, också markera,
att det inte utan vidare drar likhetstecken
mellan samtliga socialdemokratiska
riksdagsmän och den nuvarande
eller den tidigare regeringen även när
dessa ansett partilojalitet kräva, att
de stödde regeringen. Ån mindre gör vi
de socialdemokratiska väljarmassorna
ansvariga för deras regeringars politik,

när den gått deras intressen emot. Det
är lika självklart som vår uppfattning,
att socialismen har många potentiella
bundsförvanter bland sådana väljare,
som ännu stöder de öppet borgerliga
partierna.

Riksdagsvalet har åstadkommit oro
och diskussion inom det socialdemokratiska
partiet. Marshallpolitiken liksom
den därmed följande politiken,
d. v. s. vänskap åt höger, fiendskap åt
vänster, har utsatts för angrepp. Koalitionsregeringen
har kritiserats. En
växande opinion kräver en politisk nyorientering:
ett steg åt vänster. Krav
på en s. k. socialiseringsoffensiv har
också höjts. Högt uppe i partikadern
finns det folk som känner sig olustiga
över att det enda ifrågasatta förstatligandet
under åtskilliga år gäller Harpsunds
herrgård som rekreationsbostad
åt .statsministern och att man t. o. m.
måst göra en utredning om huruvida
donationen skall mottagas. Många som
just nu diskuterar Wigforss’ skrift »Socialism
i vår tid» misstänker, att om
statsägandet bara skall förkovras genom
enskilda kapitalisters donationer och
förtroenden till sådana s. k. socialiseringsexperiment,
får socialdemokratiska
partiet snart börja från början.
Herr Erlanders m. fl. dialektiska färdigheter,
som tagit sig uttryck i att man
gjort tidigare borgerliga regeringar ansvariga
för nästan alla statsförvärv, har
naturligtvis bara varit glädjeämnen för
bolagsstämmorna.

Nu har den socialdemokratiska partiledningen
försökt dämpa oron genom
löftet om en socialpolitisk offensiv. Men
tiden rinner fort. På en tredjedel av
detta sekel har en tredjedel av mänskligheten
heträtt socialismens väg. Jag
har här uttryckt min övertygelse om
att Sveriges arbetare inte kommer att
låta sig nöjas med socialpolitiska lialvmesvrer.
Å andra sidan ser vi i de nya
diskussionerna uttryck för att besinningens
krafter ännu kommer till tals
inom det största regeringspartiet. Vi

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommer för vår del att lägga större vikt
vid motiven och bevekelsegrunderna
för de förslag som framlägges i syfte
att lindra de betrycktas läge än vid det
sakliga innehållet och kommer att ta
ställning utifrån ett sådant bedömande,
nämligen om förslaget är rimligt och
leder framåt. På varje punkt i regeringens
propåer exempelvis vad gäller
sociala och kulturella frågor, där större
hänsyn till massornas behov och önskemål
framträder, kommer vi att hjälpa
till. För att skapa en större förståelse
och lyhördhet för folkets välfärd måste
man dock öka pressen på regeringen
utanför riksdagen. För oss framstår det
som väsentligt och som grundläggande
även för vår riksdagspolitik, ty, herr
talman, hela den granskning som jag
här gjort av regeringens presenterade
avsikter och åsikter visar, att anledningarna
till protester är mångfaldigt
större än anledningarna till bifall.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr FAST (s): Herr talman! .lag vill
inledningsvis erinra om att resultatet av
fjolårets riksdagsmannaval vid höstriksdagens
remissdebatt blev både blött
och stött här i kammaren. Jag vill bara
erinra om hurusom högern och folkpartiet
tog sina framgångar som ett
bevis för att nu hade socialdemokratiens
framgångskurva kapitalt och för
mycket lång tid brutits, och en strålande
sol sken allt klarare över den borgerliga
oppositionens krokiga stigar. Jag
framförde också gratulationer till valslagets
segrare, framför allt då till högern,
som hade haft de största framgångarna.
Socialdemokraternas förlust
var som bekant två mandat och en
minskning med en tiondels procent av
andelen i valmanskåren. Ingendera kunde
betraktas som någon katastrof eller
som ett uttryck för en mera bestämd
tendens. När sedan de bekanta omva -

len i Kristianstads och Jämtlands län
kom, innebar ju dessa en fortsatt framgång
för högern, men en klart markerad
tillbakagång för folkpartiet, som förlorade
ett mandat till bondeförbundet,
medan socialdemokraterna behöll sina
båda utsatta mandat. Nu tror jag, herr
talman, att man skall vara försiktig och
inte dra några bestämda slutsatser av
dylika val, som ju får något hasardartat
över sig. Å andra sidan kan man emellertid
inte undgå att iakttaga väljarkårens
politiska rörelseriktning. Efter
dessa omval återställdes socialdemokraternas
andel i väljarkåren sådan den var
vid 1948 års val. Förlusten av de två
mandaten får sannolikt tillmätas den
nya sammanräkningsmetod, som högern
och folkpartiet i valrörelsen betecknat
som ett politiskt övergrepp men som
nu gav den borgerliga oppositionen något
mandat mer än det av dem framlagda
förslaget skulle ha givit.

Nu har man från den borgerliga oppositionens
sida velat göra gällande,
att socialdemokraterna hävdat eller förbättrat
sin ställning med hjälp av kommunistiska
röster vid dessa omval. Tilllåt
mig dock säga, att man här bevisat
litet för mycket. I verkligheten vet man
ingenting om detta trots herr Hagbergs
i Stockholm försäkringar här i dag. Man
vet inte om kommunistanhängarna stannat
hemma, och lika litet vet man var
dessa människors röster eljest hamnat.
Gjorda undersökningar ger för övrigt
vid handen, att socialdemokraternas
röstökning var markerad även på de
orter, där kommunisterna tidigare inte
haft några röster eller där sådana röster
varit obetydliga i antal. Det är intet
tvivel om att även de borgerliga partierna
har fått del av de kommunistiska
röster, som avgavs vid dessa omval. Man
skall inte glömma bort, att socialdemokratien
i verkligheten betraktas som
kommunismens huvudfiende. Det har
också visat sig, att man på kommunistiskt
håll är lika ivrig att kritisera det
socialdemokratiska partiet och regering -

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

en som någonsin de borgerliga partierna,
och som missnöjesspridare tycker
jag att kommunisterna i det närmaste
kan jämställas med folkpartiet, och det
säger ju inte så litet.

Inom den borgerliga oppositionen vill
man alltjämt framställa samverkan mellan
socialdemokraterna och bondeförbundet
som en ohelig allians, tillkommen
närmast för att tillfredsställa politisk
makthunger. Denna fråga blev ju
mycket grundligt diskuterad i valrörelsen,
men resultatet blev ju, att 725 000
fler väljare än vad den borgerliga oppositionen
fick till sitt förfogande fylkade
sig bakom socialdemokraternas
och bondeförbundarnas mandatlistor.
Detta uttryck för folkets förtroende är
säkerligen bl. a. beroende på, att stora
delar av väljarna insett, att ett starkt
regeringsunderlag i riksdagen är behövligt,
om man skall kunna vidtaga erforderliga
åtgärder — även sådana, som
för stunden kan te sig impopulära.

I demokratier med stark partisplittring
och ständigt växlande regeringar
kan en politisk och ekonomisk stabilitet
inte alltid upprätthållas. Förtroendet för
demokratien som arbetsform blir härigenom
mycket starkt försvagat. En
samverkan, som skapar ett klart majoritetsunderlag
för regeringspolitiken,
både kan och bör försvaras så länge de
samverkande partierna kan komma
överens om ett positivt handlingsprogram,
som motsvarar det ekonomiskt,
socialt och politiskt lämpliga och möjliga
i nuvarande brydsamma läge. Att
det sedan råder olika meningar mellan
oppositionspartierna å den ena sidan
och regeringspartierna å den andra om
vad som är möjligt och lämpligt är en
helt annan sak.

I det sammanhanget skulle jag vilja
säga en sak, när herr Ohlin i dag kritiserade
bondeförbundet och dess ställningstagande.
Jag tänkte då, att om
bondeförbundet förklarade sig villigt
att utan några åsiktsförändringar ställa
sig under herr Ohlins ledarskap, skulle

man kunna tillämpa ett gammalt ordspråk
och säga: Kom som ni är! Det
blir säkerligen utomordentligt bra folk
av er, det har vi erfarenheter av från
tidigare tillfällen.

Den framlagda statsbudgeten visar,
att vi måste anpassa oss till ett läge,
där inkomsterna nätt och jämnt täcker
utgifterna. Yi behöver sålunda inte nu
ha långa diskussioner om huruvida
budgetöverskottet skall tas i anspråk för
kapitalutgifter eller för skattesänkningar.
Men, herr talman, om vi följt
den borgerliga oppositionens råd och
krav att ytterligare sänka skatterna,
då skulle vi nog fått det ytterst besvärligt
att hålla budgeten balanserad under
kommande budgetår. Yar man sedan
skulle ha tagit pengarna för de
sociala reformerna, som nu föreslås,
det har jag svårt att förstå. Jag erinrar
i detta sammanhang om att folkpartiet
under valrörelsen var ytterst frikostigt
med reformlöften.

Statsverkspropositionen bygger ju på
förutsättningen att det skall råda en
ekonomisk stabil utveckling, där arbetskraften
med vissa lokala undantag
skall kunna erhålla sysselsättning inom
sina vanliga arbetsområden och det allmänna
sålunda endast behöver träda
till för att motverka lokalt betonad arbetslöshet.
I ett sådant läge måste man
enligt mitt förmenande ställa kravet på
att budgeten skall vara balanserad, även
om man släpper kravet på en överbalansering.
Hur sedan den ekonomiska
utvecklingen kommer att gestalta sig,
kan väl ingen i dag med någon bestämdhet
förutsäga. Det är bl. a. beroende
av den ekonomiska, försvarspolitiska
och handelspolitiska utvecklingen,
inte minst inom västmaktsdemokratierna
och framför allt Förenta staterna.
Det är också beroende av huruvida
de nu pågående lönerörelserna skall
kunna få en lösning inom ramen för
det ekonomiska utrymme, som kan vara
tillgängligt, och huruvida öppna arbetskonflikter
skall kunna undgås.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Man liar förut klagat över att finansministern
har varit alltför försiktig i
sina beräkningar av statsinkomsterna.
Nu önskar jag att detta varit fallet även
denna gång. Nu borde vi väl kunna
medge, att det varit bra att vi har liaft
ett kraftigt budgetöverskott; att detta
också varit ett mycket viktigt medel
mot inflationen är det väl ingen som
kan bestrida. När vi nu inte har att
räkna med något budgetöverskott, betyder
ju detta att staten får låna upp
vad den behöver för investeringsändamål.
Att detta skapar vissa problem
kommer man inte ifrån, i synnerhet
som ju dessa belopp, som staten behöhöver
upplåna, är ganska betydande.

I det labila och svårbedömda läge,
som nu kännetecknar förhållandena ute
i världen och som i hög grad påverkar
förhållandena i vårt land, är det väl
ganska naturligt att regeringen inte nu
omedelbart är beredd att avhända sig
de medel, som visat sig vara verkningsfulla
när det gäller ett motverkande av
inflatoriska tendenser. Jag syftar i detta
fall på bl. a. kreditåtstramningen,
investeringsskatten och byggnadsregleringen.
Jag erinrar om hurusom vid
krigsutbrottet och efterkrisen man väntade
för länge med att vidta erforderliga
ingripanden och regleringar. Det
bär också visat sig, att om man omedelbart
avrustar vidtagna regleringsåtgärder
så snart det sker en ljusning vid
den ekonomiska horisonten, så kan man
bli tvungen att på nytt organisera och
bygga upp regleringssystemet. Erfarenheten
bestyrker detta. Men då inträffar
det, att man under en ganska lång tid
kommer att få betydande olägenheter
och bristande effektivitet.

Jag vill emellertid här klart betona,
att om det ekonomiska läget skulle genomgå
sådana förändringar och försämringar,
att mera allmänt betonad arbetslöshet
uppkommer eller kan befaras
uppkomma, då gäller det att inte bara
snabbt avrusta alla inflationshämmande
regleringar utan också ge åt nä -

ringslivet de stimulerande injektioner,
som i ett sådant läge är möjliga och
lämpliga.

Arbetskraftens fulla sysselsättning är
betingad inte bara av humanitet gentemot
de anställda, utan den är också
en förutsättning för att vi skall kunna
upprätthålla vår sociala och kulturella
standard. Från dessa utgångspunkter
måste även lokalt betonad arbetslöshet
bekämpas med arbetsmarknadspolitiska
medel och igångsättande av arbeten
inom den allmänna sektorn. Det blir
därför av yttersta vikt, att den ekonomiska
utvecklingen följs med den allra
största uppmärksamhet och att planer
görs färdiga för att snabbt kunna förverkligas
vid försämrat ekonomiskt
läge.

Ett vidmakthållande av vår nuvarande
höga levnadsstandard och möjligheter
till en stegring av denna bör enligt
mitt förmenande i främsta rummet sökas
genom åstadkommande av prissänkningar
på konsumtionsvaror. Jag
erinrar om att vår exportindustri sannolikt
måste räkna med en hårdare
konkurrens än vad den tidigare varit
utsatt för. En översyn och rationalisering
av produktionsapparaten torde
därför bli nödvändig. Under en tid, då
konkurrensen har gjort sig föga kännbar,
blir det mindre känslighet för om
t. ex. förvaltningsapparaten sväller ut.
När inkomsterna flödar, avsättningen
av de framställda varorna är mycket
god och det inte frågas efter vad varan
kostar, då ligger det nära till hands att
man drar på sig kostnader, som i tider
av hårdare konkurrens kan bli svåra
att bära. Här får nog en omprövning
komma till stånd, en avlastning ske av
sådana kostnader, som inte är ofrånkomliga.
Jag tror att den vägen är att
föredra framför att i första hand kasta
sig över arbetslönerna.

Men även distributionsapparaten bör
enligt mitt förmenande få en översyn.
Det finns sannolikt många varor, där
det pris, som konsumenten får betala,

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte står i god relation till de verkliga
produktionskostnaderna. Varken producenterna
eller konsumenterna har någon
verklig glädje av att distributionskostnaderna
är högre än som med god
och rationell förmedlingsverksamhet är
erforderligt.

Det är också med tillfredsställelse
man erfar att regeringen ämnar framlägga
förslag till lag om ytterligare åtgärder
mot konkurrensbegränsande
överenskommelser.

Det är intet tvivel om att priserna
inom många områden, där fri konkurrens
inte råder, är högre än som är
betingat av normala produktions- och
distributionskostnader. Man klagar ofta
över att produktionskostnaderna för
livsmedel är högre än de skulle vara
om det inte funnes bundna överenskommelser,
och i nuvarande läge, herr
talman, är denna anmärkning säkerligen
riktig. Men när det klagas över den
bundna jordbrukspolitiken får man inte
glömma grundförutsättningen för denna
politik, varom alla varit ense i den
svenska riksdagen. Man glömmer bort
att vi som en livsviktig försörjningsåtgärd
vid krig och handelsavspärrning
måste trygga landets behov av livsmedel
och att detta är minst lika viktigt
som många andra mycket kostsamma
försvarsåtgärder, som inte möter något
som helst motstånd. Jag erinrar om att
jordbruksproduktionen inte hastigt kan
kastas om i vårt land, sedan den dalat
ned väsentligt, till att ge full försörjning
åt landets invånare.

Jag vill i detta sammanhang säga,
herr talman, att jag blev något överraskad
när herr Ohlin sade sig vara anhängare
av en kraftig sänkning av
smörpriset. Jag har i och för sig ingenting
emot det, men herr Ohlin talade
samtidigt om att han alltjämt var vän
av stöd åt det svenska småbruket —
ett starkare stöd än småbruket hittills
har erhållit, har man ju krävt inom
folkpartiet. Jag vill då erinra om att
mjölkproduktionen, som ju samman -

hänger med smörproduktionen, är den
mest betydelsefulla produktionsgrenen
för det svenska småbruket.

I nuvarande läge är det väl knappast
någon som på allvar ifrågasätter att
skatterna skulle kunna sänkas, även om
man har hört sådana toner även här i
dag. Den höjning av bilbeskattningen
som regeringen har föreslagit är betingad
av de ökade kostnaderna för vägunderhåll
och vägförbättringar. Att vi i
nuvarande läge skulle kunna minska
arbetsvolymen för vägarbeten, är det
väl ingen som förordar, kanske allra
minst bilägarna. Om man då inte kan
göra motsvarande besparingar på andra
områden inom statsverksamheten, vilket
jag anser vara uteslutet, får man
väl ta den ökade beskattningen. Ett är
säkert, och det vill jag särskilt framhålla
i dagens debatt, nämligen att de
tunga lastbilarna förstör de svenska vägarna
i mycket högre grad än de bidrar
till vägunderhållet. Jag vill också som
min mening framhålla, att det måste
vara mindre rationellt när tungt gods
forslas långa sträckor på vägar som löper
sida vid sida med en järnväg. Det
blir inte konkurrens från lika utgångspunkter,
om inte dessa lastbilar betalar
sin behöriga del av vägunderhållet.

Man måste beklaga att försvarskostnaderna
har stigit till den oroväckande
höjd som framgår av fjärde huvudtiteln
— de samlade kostnaderna uppgår ju
till minst 2 100 miljoner kronor. Härtill
bör läggas förlusten av de dagsverken
som den militära organisationen och
militärutbildningen åstadkommer. Men,
herr talman, i den orosfyllda och kapprustande
värld vi lever i måste även de
små och alliansfria länderna bära tunga
försvarsbördor. Vi vill inför hela världen
manifestera vår bestämda vilja att
i görlig mån värna vår demokratiska
frihet och vårt lands oberoende, men
givetvis kan man även med dessa utgångspunkter
ha delade meningar om
var gränsdragningen för försvarskostnaderna
bör företagas. Även med tack -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samt erkännande av försvarsministerns
rätt kraftiga nedprutning av de militära
myndigheternas anspråk tror jag
man måste säga, att det inte finns utrymme
för den svenska riksdagen att
gå utöver den föreslagna ramen.

Nu som tidigare visar det sig, att diktaturstyrda
stater, där folkets inflytande
i styrelsen är blott ett sken, utgör
en allvarlig fara för världsfreden och
bidrar till att vidmakthålla det kalla
kriget med därav följande kapprustning.
När man erfar de kränkningar av
fundamentala mänskliga rättigheter som
sker österut vid de ständigt återkommande
utrensningarna av misshagliga,
då, herr talman, är man glad över att få
leva i ett demokratiskt land med humana
rättsprinciper, där det inte råder
något politiskt rashat.

Såväl inom riksdagen som ute bland
folket råder det nog en allmän tillfredsställelse
över det förslag till förbättringar
av den sociala omvårdnaden,
som nu föreslås av regeringen. Förbättringarna
av folkpensionerna bör ses i
samband med de ändringar av folkpensionslagen
som riksdagen redan har
beslutat och som träder i kraft 1954.
Sammanlagt innebär dessa förbättringar
en betydande lyftning av folkpensionerna,
särskilt glädjande därför att det
nu ges lättnader åt åldersgrupper, som
under tidigare år sannerligen inte har
blivit bortskämda med sociala förmåner
men som i hög grad har medverkat
till att lägga grunden för samhällets demokratisering
och för vår moderna
socialvård.

Lika uppskattade är också de väntade
förslagen till ekonomiska förbättringar
till ensamstående mödrar och invalider
med barn, liksom utlovade förslag
till obligatorisk sjukförsäkring, yrkesskadeförsäkring
och en effektivisering
av arbetslöshetsförsäkringen. Med
framläggandet av dessa förslag har regeringen
uppfyllt de löften som gavs
under valrörelsen om omedelbara förbättringar
av socialvården. Man kan

nog konstatera, att regeringen fullt ut
utnyttjat det ekonomiska utrymme, som
nu kan vara tillgängligt för sociala reformer.
Det är med glädje jag ger uttryck
för min och hela den socialdemokratiska
riksdagsgruppens glädje och
tacksamhet till socialministern och hela
regeringen för att dessa reformpropositioner
nu framlägges.

När jag hörde herr Ohlin för en
stund sedan liksom när jag fick i min
hand ett litet häfte som heter Folk och
Samhälle från december 1952, där man
vill göra gällande, att allt vad som nu
har åstadkommits inte minst för folkpensionärerna
är sådant som folkpartiet
har tvingat fram, skulle jag vilja
säga: Här går jag inte in i bevisföring.
.Tåg vet att det svenska folket känner
till den inriktning som det socialdemokratiska
partiet och dess talesmän har
på denna punkt, men jag kan inte låta
bli att tänka för mig själv, att det finns
här en viss likhet mellan folkpartiet
och förhållandena i Ryssland så till
vida att i Ryssland åstadkommer man
alltid det bästa och där gör man alla
upptäckter. Så är det också här. Folkpartiet
vill ta åt sig hela äran för allt
vad som sker som är värt att lovprisas
här i landet, och det får det gärna hålla
på med för mitt vidkommande. Men
när man gör en historieskrivning och
går tillbaka till Adolf Hedin måste jag
säga, att om historieskrivningen skall
vara något så när rättvisande bör man
inte glömma bort 30-talet. Det är ganska
viktigt att det kommer med.

Jag kanske ännu en gång får göra
mig till talesman för arbetarpensioneringens
snara genomförande. Jag hoppas
att den pågående utredningen skall
finna framkomliga vägar för en snar
lösning både av organisationsfrågorna
och finansieringsproblemen. Att såväl
arbetarnas som arbetsgivarnas ekonomiska
medverkan därvid är erforderlig
ligger väl i öppen dag. Jag har tidigare
givit motivering varför denna betydel -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sefulla sociala fråga bör erhålla en snar
lösning.

Men, herr talman, eftersom jag kom
in på frågan om avgifter så har det ju
här i dag och även tidigare uttalats
glädje över att man finansierar en del
av de höjda folkpensionerna genom avgifter,
men man har inte ansett att detta
var tillräckligt utan man vill gå ytterligare
en rad av steg. Jag har ingenting
emot att man gör en undersökning
på detta område och en rationalisering,
men jag vill som min bestämda mening
framhålla, att man skall ha klart
för sig att om man för över en del, som
nu går på statsbeskattningen, till individuella
avgifter, så kommer ju dessa
att drabba de ekonomiskt mindre välbesuttna
på ett helt annat sätt än om
medel tas genom direkt beskattning,
liksom också de ekonomiskt besuttna
medborgargrupperna kommer lindrigare
undan, när man följer avgiftssystemet.

Det är med tillfredsställelse man konstaterar
handelsministerns stora intresse
för att vår export skall kunna hållas
uppe. Även om statsmakternas möjligheter
till hjälp och stöd härvidlag är
begränsade, bör de olika möjligheterna
väl utnyttjas. Inte minst är det fallet
när det gäller vår export till dollarländerna.
Omfattningen av vår export är
ju i stort sett även avgörande för storleken
av vår import. Om den saken är
vi nog alla överens.

Men jag vill säga till herr Hagberg,
då han talade om de stora möjligheter
till export, som skulle råda österut, att
nog har vi försökt att tillvarata dessa
möjligheter. Men det är ju på det sättet,
herr Hagberg, att det inte bara skall
vara en säljare utan det skall också
vara en köpare, som betalar ett sådant
pris, att i varje fall inte statsmakterna
behöver subventionera exporten, och
det är det som saken nu gäller.

Till sist vill jag framhålla vikten av
att kammarens ledamöter iakttager
verklig återhållsamhet när det gäller

nya eller förhöjda anslag. Genom att
något budgetöverskott inte längre kan
påräknas för nästkommande budgetår
bör det ankomma på den som föreslår
mera väsentliga utgiftsökningar, utöver
budgetens ram, att också ge anvisningar
om hur de erforderliga medlen skall
kunna anskaffas. Skall vi gå i land med
de utgifter, som inrymmes på statsverkspropositionens
utgiftssidor, ja, då
bör det inte blott vara finansministern
och regeringen, som iakttager sparsamhet,
utan sparsamhet måste också iakttagas
av den svenska riksdagen och
framför allt av denna kammare.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle: Herr talman! Socialdemokratiska
partiets talesman gjorde ett par
påståenden här, mot vilka jag skulle
vilja passa på att replikera. Han förklarade
om valen i Kristianstads och
Jämtlands län att det är antagligt, att
de borgerliga partierna har i lika hög
grad fått kommunistiska röster som någonsin
det socialdemokratiska partiet.
Mot detta talar ju i alla fall allt vad
man kan kontrollera: dels detta att
kommunistiska partiet har givit en sådan
paroll som det har gjort och öppet
sagt ut och agiterat för densamma, dels
att man på de olika platserna både i
Jämtlands och i Kristianstads län endräktigt
har försökt att organisera valet;
man har behandlat det inom fackföreningarna
och gemensamt fattat beslutet
om anslag o. s. v. Den lilla episoden,
som man levt mycket på, att en
socialdemokratisk ombudsman i Östersund
kom med vallistor, skall jag inte
fästa någon särskild vikt vid. Jag tror
att det förhållandet att inte minst på
de platser, där kommunistiska partiet
var starkt, hävdade sig socialdemokraterna
mycket bra vid detta val, är tillräckligt
för att bedöma värdet av herr
Fasts påstående. Han förklarade vidare
att kommunisterna betraktade socialdemokratiska
partiet som huvudfiende.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Detta påstående är kort sagt verkligen
att göra ordet till herre över tanken.
Det är att använda en jargong, som jag
visserligen har brukat i agitationen
men som jag inte tror att ens herr Fast
tror på. Faktum är däremot att vi kan
visa, hur den socialdemokratiska ledningen
har valt in högermän som riksdagsmän
för att utestänga kommunister.
För vår del ser vi förhållandet till
socialdemokratien så, att vi inte själva
kan genomföra socialismen i vårt land.
Vi kan inte göra det utan de socialdemokratiska
arbetarmassorna i Sverige.
Vi är ganska övertygade om att herr
Erlander inte vill vara med om det, ty
hans åsiktsfränder har inte i något
land genomfört socialismen. Men herr
Erlander är inte socialdemokratiska
partiet, inte ens — det är jag säker
på —- representativ för flertalet av sin
grupp i denna riksdag. Jag vill också
med detta säga, att detta tal om att vi
från kommunistiskt håll skulle betrakta
socialdemokratiska partiet som en huvudfiende
bör man sluta med.

(Herr statsministern: Är jag tillsatt
på order utifrån?)

Jag vill inte gå in på frågan om på
vems order herr Erlander blivit tillsatt.
Det skulle ta alltför lång tid av min
repliktid att utreda den saken nu.

Herr Fast sade, att kommunisterna
tävlade med folkpartiet såsom missnöjesorganisatörer
i vårt land. Jag vet
inte, om man behöver skämmas, ifall
man för vidare det missnöje som finns.
Men jag skulle vilja fråga herr Fast:
Varför behöver regeringen anstränga
sig för att vara en så dålig nöjespappa
i detta land att den underlättar en sådan
verksamhet?

Herr FAST (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag skall inte behöva använda
mer än en halv minut. Jag vill bara
säga, att när lierr Hagberg talade om
givna paroller, så har kommunisterna
så mycket paroller, varav de flesta inte
är någon mening med, och de paroller

som ges offentligt kan ha helt annan
innebörd än de paroller som inte ges
offentligt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Till
en början tillåter jag mig att här gå in
på några tekniska frågor med avseende
på budgeten med anledning av anmärkningar
som framställts från herr Ohlins
sida.

Det föreföll av hans anförande som
om han tillmätte den bokföringsåtgärd
som företogs förra året, när kommunalskattemedlen
överfördes till en särskild
fond, stor betydelse.

Detta är inte fallet. Det är klart att det
har skapat en större överskådlighet, att
man kan lättare se, hur sammanhangen
ter sig. Men den nya bokföringsordningen
påverkar icke den nu framlagda
driftbudgeten, och den påverkar naturligtvis
inte heller det allmänekonomiska
läget i landet, och därför kanske inte
man skall tillmäta den så stor betydelse.

I år har herr Ohlin beklagat sig över
att beräkningen av inkomstskattens
storlek är mycket svåröverskådlig, och
att det vore önskvärt att man finge
större möjligheter att se vad som där
sker. Ytligt sett kan jag mycket väl förstå
dessa anmärkningar, men om man
vill försöka tränga litet närmare in i
förhållandena, så kanske man finner,
att det finns inte så mycket att hämta.
Det finns praktiskt taget bara en enda
sak, som är beroende av ett mera allmänt
omdöme, och det är frågan om
konjunkturbedömningen, i detta fall karakteriserad
av inomstutvecklingen,
därför att det är denna inkomstutveckling
som kommer att avgöra skatteunderlaget
och därigenom blir avgörande
för inkomstskatteberäkningen. Det
kan inte förnekas, men denna bedömning
redovisas ju. Det är klart att riksräkenskapsverket
här har en fri ställning.
Verket avgör helt och hållet fritt
vilken konjunkturbedömning och vilken
inkomstutveckling som verket skall

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lägga till grund för sina beräkningar.
Riksräkenskapsverket får naturligtvis
del av konjunkturinstitutets och nationalbudgetdelegationens
utredningar och
gör väl självt en del också och kominer
till en slutsats. I år kan man ju säga,
och så har det varit nästan alltid, att
riksräkenskapsverket i stort sett kommit
fram till samma konjunkturbedömning
som den som från regeringens
sida läggs fram i finansplanen. Men det
är ingalunda något som är självklart.
Som jag förut nämnde: riksräkenskapsverket
kan här göra efter sitt bedömande,
efter vad det tycker. Det är klart
att om det skulle inträffa, att riksräkenskapsverkets
bedömning av inkomstutvecklingen
inte är samstämmig med
regeringens får verket i uppdrag av
Kungl. Maj:t att räkna om efter den
konjunkturbedömning som kommer
fram i finansplanen.

Jag vill vidare säga att om det är så,
att man från folkpartiets sida här har
en annan uppfattning om konjunkturutvecklingen
och en så fast uppfattning
om detta att den kan av partiet preciseras,
finns ju alla möjligheter för folkpartiet
att via vederbörande utskott hos
Kungl. Maj:t begära att det blir en beräkning
efter den grunden också hos
riksräkenskapsverket; det kommer säkerligen
inte att förvägras. Men dessutom
är det ju så, att vi kommer att
göra en ny uppskattning av statsinkomsterna
innan riksstaten blir fastslagen,
nämligen i maj månad. Och innan
detta sker har det blivit en ny beräkning
i riksräkenskapsverket grundad
på de utsikter, som då föreligger fyra
månader framåt i tiden. Och där kan
det mycket väl tänkas att det blir något
annat än det som är i dag. Därför säger
jag, att på denna punkt, den enda där
ett mera allmänt omdöme kan så att
säga påverka inkomstberäkningen, där
finns det inte någon anledning till anmärkning.
Men det är klart att det blir
svåröverskådligt; det är ju så att den
framräknade nettosumman för inkomst -

och förmögenhetsskatten bygger på
en väldig mängd faktorer. Jag kan säga,
att alla de andra faktorerna beror antingen
på föreliggande fakta eller på en
på riksräkenskapsverkets mångåriga
erfarenhet grundad bedömning, en erfarenhet
som inte kan ersättas på något
annat håll; men det är ju klart att
det blir svåröverskådligt. Där skall man
på grundval av inkomstutvecklingen
räkna ut hur stor A- och B-skatten blir
för stat och kommun, och där skall
man lägga till fastighetsskatten, den
beräknade kvarskatten, tillkommande
skatt, inflytande restantier och även
det tillskott eller avdrag som skall göras
på grundval av den nyinrättade kommunalmedelsfonden.
Och därifrån skall
man sedan i sin tur dra olika slag av
utbetalningar till kommuner, restitutioner
av skatter, överskjutande skatt och
omföringar. Men alla de beräkningar
som ligger där bakom saknar allmänt
intresse; de har absolut inget intresse
för mig som finansminister. Jag tror
inte heller att de kan ha något intresse
för oppositionen, ty det är en rent teknisk
sak. Man skall inte glömma att
riksräkenskapsverket gör sina beräkningar
under ämbetsmannaansvar, och
att det finns full anledning för oss att
slå fast att det inte finns någon anledning
att tvivla på att de beräkningarna
sker på det sätt som över huvud taget
kan ske.

Jag undrade när jag hörde herr
Ohlins anmärkning på denna punkt, om
det är själva kunskapsunderlaget som
här oroar herr Ohlin. Det kan ju hända
att där bakom ligger en viss missräkning
över ändringarna i inkomsterna.
Det är klart att jag känner en sådan
missräkning, och jag kan mycket väl
förstå att herr Ohlin känner en sådan
missräkning. Men det är ju ingenting
att göra åt den saken; den bättrar man
inte genom att man fösöker räkna på
ett annat sätt; det finns nämligen inget
annat sätt att räkna på.

Men det ligger i sakens natur att be -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dömningen av den framlagda finansplanen
och den framlagda budgeten är
beroende på vår bedömning av den
ekonomiska utvecklingen i framtiden.
Det finns ingenting som säger annat än
att i dag har vi ett betydligt kärvare
läge inom det ekonomiska livet i vårt
land än vi hade vid förra årets remissdebatt.
Herr Ohlin har här försökt att
klara upp vilka orsakerna är till detta.
Han fann tre orsaker. Den ena är bl. a.
den ökade konkurrensen, det ökade
utbudet kan man säga på världsmarknaden.
Den andra har sin grund i köpmotstånd
och i därav följande importrestriktioner
i vissa länder. Det har blivit
svårare att sälja. Så säger herr Ohlin
för det tredje, att det beror på att vårt
kostnadsläge är högt. Detta sista är för
herr Ohlin det väsentligaste, och det är
enligt herr Ohlins mening beroende på
den politik som man från regeringens
sida tidigare fört.

Jag skall inte fördjupa mig i den
gångna tiden, jag skall bara belysa
denna sak med ett par ord. .lag tror
inte det finns någon vederhäftig människa,
som vågar påstå, att det hade
varit möjligt att föra en ekonomisk politik
i vårt land, som med mer än kanske
en eller ett par procent skulle ha
minskat den levnadskostnadsstegring
som inträtt. Det har jag utvecklat vid
föregående tillfällen, och det påståendet
har aldrig vid en detaljbelysning
vederlagts på något sätt.

Vi har icke fört en så stram politik,
som behövts för att kunna pressa ned
levnadskostnaderna en eller annan procent.
Men det är icke för att vi skulle
kunna öka produktionsutbytet inom
landet på detta sätt. Herr Ohlin använde
här ordet levnadsstandarden på
ett sätt, som knappast är tillämpligt.
Jag föreställer mig att bakom detta yttrande
låg en uppfattning hos honom
att vi på det sättet ville upprätthålla en
högre produktion och ett större utbyte
i vårt ekonomiska liv. Det var emellertid
icke så. Det har vi aldrig sagt. Vad

vi sagt är, att det var nödvändigt att
tillämpa denna politik för att göra det
möjligt för den överväldigande del av
svenska folket, som består av löntagare,
att vinna kompensation för den levnadskostnadsstegring,
som prisstegringen
medförde. Och den saken står vi
för nu, liksom vi stod för den då. Det
är fullständigt orimligt att tänka sig,
att om vi — som herr Ohlin sade —
hade haft tio procent lägre levnadskostnader
och tio procent lägre löner,
så skulle löntagarna haft samma levnadsstandard
som de har i dag. Det är
icke så. Den ekvationen går icke ihop,
herr Ohlin!

När man säger att det är den i gångna
tider förda politiken som orsakat
den nuvarande kärvheten i det ekonomiska
livet — och det har ju också från
olika håll fällts det yttrandet, som jag
strax skall återkomma till, att den av
regeringen förda ekonomiska politiken
på det sättet har lett till minskad sysselsättning
— så vill jag säga, att detta
till allra största delen är fullständigt
oriktigt. De finns i den dag som är icke
några klara tecken, som tyder på att
vår export har minskat på grund av
den svenska industriens ändrade konkurrenskraft.
Däremot är det nog så,
att svensk produktion har minskat inom
hemmamarknadsindustrierna på grund
av konkurrensen utifrån. Det vill jag
inte bestrida. Men jag föreställer mig,
att det väl inte är någon som tror, att
vi med en annan ekonomisk politik
skulle kunnat förhindra en hård konkurrens
särskilt från Västtyskland, när
detta land fick tillbaka något av sin
gamla konkurrensförmåga.

Nej, det är alldeles påtagligt att huvuddelen
av den kärvhet som i dag råder
inom det svenska näringslivet är
orsakad av läget på den europeiska
marknaden. Jag skall icke gå närmare
in på den saken. Jag vill bara i förbigående
nämna, att vi ideligen får rapporter
från andra länder, där man från
näringslivet för fram alldeles samma

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

synpunkter som här hos oss. Jag hade
för inte så länge sedan tillfälle att läsa
en rapport från Västtyskland, där man
högt klagade över att ordertillgången
minskat, och att det fanns risk för sysselsättningsminskning.
Jag fick också
häromdagen i min hand en redogörelse
för en konjunkturöversikt, som en
schweizisk kreditanstalt hade gjort, där
man klarlade att orderingången till den
schweiziska industrien blivit avsevärt
långsammare i slutet av 1952, och där
man uttalar den meningen, att för att
upprätthålla en oförändrad sysselsättningsgrad
var det nödvändigt att underkasta
produktionskostnaderna en
allt mera ingående prövning, och under
alla omständigheter fick man se till att
de icke steg.

Vi har alltså här en företeelse, som
är allmän i Europa, och som till och
med gör sig gällande i de länder, vilka
man här vid lämpliga tillfällen från
oppositionens sida gärna framhåller
som länder, där man fört den rätta politiken.
Jag vill fråga: Finns det inte
fullgod anledning att antaga, att det
som vi för närvarande upplever här i
vårt land kan vara ett uttryck för en
omställning? Vi har länge motsett ett
hårdare ekonomiskt klimat, och nu är
det här. Vad som var möjligt att göra
förr går inte nu, och därför medför dagens
situation stora påfrestningar. Förra
året var det textilindustrien och
nästan hela raden av konsumtionsvaruindustrier,
som råkade ut för krisen.
Men det var en omställningskris, och
det rättade till sig både för konsumtionsvaruindustrierna
•—• i stort sett —■
och för skogsindustrierna.

Det som vi nu framför allt har känning
av är läget inom verkstadsindutrien,
och jag frågar: Kan det inte vara
samma sak där, är det inte betecknande,
att när man tar del av läget
inom verkstadsindustrien finner man,
att det framför allt är de delar av
denna industri, som vetter åt konsunitionssidan
och som tillverkar varor som

in.

är mest konsumtionsbetonade, som känner
det hårdaste trycket? Nu finns det
vissa specialindustrier, framför allt exportindustrier,
som har internationell
marknad och hos vilka den avtagande
investeringslusten över hela världen
gör sig gällande. Men vad finns det
egentligen för anledning att inte ta med
i räkningen, att detta kan vara en omställningskris
som om någon tid är
över? Det förhåller sig dock så, att i
Amerikas förenta stater går konjunkturutvecklingen
uppåt, och verkningarna
av denna konjunkturuppgång har bit
för bit gjort sig gällande här i Europa.
Det finns därför icke någon anledning
att nu anticipera en konjunkturförsämring,
om vilken vi över huvud taget inte
vet, huruvida den skall komma eller ej.

Det har, som jag nämnde, nyss från
olika talares sida här sagts, att den ekonomiska
politiken ger minskad sysselsättning;
detta var herr Ohlins uttryck.
Herr Hjalmarson sade, att vår bristande
exportförmåga inte beror på att världen
inte vill ha våra varor, utan på att den
vill köpa dem billigare på annat ställe.
Även där man kan köpa dem som allra
billigast minskar ordertillgången, herr
Hjalmarson.

Det är därför inte den ekonomiska
politiken som är vår svaghet, och jag
kan säga detsamma till herr Hagberg i
Stockholm: Det är inte investeringsavgiften
och kreditåtstramningen som i
någon väsentlig mån har skapat den
ökning av arbetslösheten, som vi faktiskt
har denna vinter. Även om man
inte skall överdriva den, och det är
tydligt att den i mycket stor utsträckning
har säsongkaraktär, så är den
dock större i år än under de senast
föregående åren, ett tillstånd som vi
ingalunda tycker är bra, utan som vi
önskar göra vad som är rimligt för att
få fram en ändring på, och om vilket
man ändå kan säga att det inte är på
grund av den svenska industriens kostnadsläge
som det kommit till.

Man kan på en omväg — det inser

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jag •— säga att en del av detta beror
på industriens minskade investeringar
i byggnader, och därvid spelar givetvis
både investeringsskatten och byggnadsregleringen
en roll. Det finns nämligen,
såvitt jag förstår, en hel del industriföretag,
som fått byggnadstillstånd men
lämnat tillbaka dem. Avsikten har ju
varit att de omedelbart skulle ersättas
av tillstånd att uppföra flera bostäder
och flera offentliga byggnader. Men det
har blivit vissa omställningssvårigheter,
som har en del av skulden till att den
ökning av arbetslösheten, som vi fått
i vinter, till huvudsaklig del ligger
inom byggnadsindustrien. Men en icke
oväsentlig del av detta läge har otvivelaktigt
förorsakats av det mycket ogynnsamma
väder, som har rått i höst, såsom
från alla håll omvittnats, och som
medverkat till att försena igångsättandet
av byggnadsarbetena.

Det är alltid svårt att ställa om, men
om man vill ha en omställning från
enskilda investeringar till offentliga,
kan det inträffa att det blir sådana här
övergångssvårigheter, och det gäller för
oss helt naturligt att försöka komma
ifrån dem. Den anpassning till det nya
läget, som är nödvändig, kräver otvivelaktigt
att det blir ett stopp i kostnadsstegringen
för näringslivet och väl
helst att det blir minskade kostnader.
Man har frågat: Hur skall det gå till?
Jag har för min del tillåtit mig att i
finansplanen säga, att det verksammaste
medlet är konjunkturdämpningen
själv, understödd av den ekonomiska
politiken, därför att denna utgör en
stark påtryckning på näringslivet att
genomföra kostnadsminskningen. Herr
Ohlin frågade: Hur skall det bli möjligt
för oss att åstadkomma kostnadsbesparingar
i större utsträckning än andra
länder? Ja, det vet jag inte, och jag
kan inte svara på det, men jag skulle
vilja till herr Ohlin ställa den frågan:
År det inte i själva verket så, att vårt
relativa kostnadsläge nu steg för steg
håller på att förbättras? Priserna

faller på kol, priserna faller på koks,
priserna faller på olja, priserna faller
på järn. Och vad innebär det?
Jo, det innebär att den subventionering
av vissa industrier, som har
skett i Västeuropa genom högre priser
på exportdelen av kol- och järnproduktionen,
krymper nu samman. Det
skapar inte något bättre läge för de
länder, där man haft denna subventionering.
Härtill kommer ju, på grund
av att vi fick en sådan utjämning av
löneläget, att man kan säga, att praktiskt
taget alla löntagare i detta land
fick kompensation för prisstegringarna,
att det nu i vårt land finns utsikter till
att det icke, genomsnittligt sett, kommer
att bli någon kostnadsstegring detta
år på lönesidan, under det att i de länder,
där man fört stramare politik och
förhindrat en sådan utjämning av inkomsterna
och där lönestegringen har
hållits tillbaka, smyger sig nu steg för
steg löneökningar igenom. Det går inte
i längden att hålla stånd emot det naturliga
tryck ifrån löntagarnas sida
som växer. Även detta medför i sin tur
att vårt kostnadsläge, relativt sett, förbättras
i förhållande till åtskilliga andra
länder.

Det är klart att en sådan anpassning
till det nya läget, som jag nu snuddat
vid, bör i viss mån genomföras medelst
rationalisering. Jag förstår mycket väl
att man då kan göra invändningen:
Hur skall man kunna åstadkomma en
rationalisering när man inte kan göra
investeringar, när man har en kreditåtstramning
och en investeringsavgift
som håller emot? Det ligger en motsägelse
i den politiken. Jag medger att
detta är ett dilemma, ett dilemma som
jag för min del inte vill se bort ifrån.
Man måste säga att emot behovet av investeringar
i näringslivet får man ställa
hänsyn till den inre jämvikten i landets
ekonomi.

Här står man inför ett avgörande
prov i den svenska riksdagen. I den
framlagda finansplanen har vi gått ut

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ifrån att det under det kommande året
icke skall bli någon ökning av de privata
investeringarna, men att det skall
bli en ökning av de offentliga investeringarna.
Det skall t. ex. byggas mer
bostäder, mer skolor och mer sjukhus.
Om man har den ståndpunkt som vi
intagit därvidlag, kan det inte vara möjligt
att vi kan gå med på en ökning av
de privata investeringarna. Ty gör vi
det skapar vi ett investeringsbehov som
är så stort, att våra resurser icke kan
räcka till. Då kommer vi att rubba den
inre balansen, och då kommer vi också
att skapa en ökad påfrestning på valutareserven.

Vill man därför ha mer privata investeringar
då bör man säga ut, att man
vill en minskning av de offentliga investeringarna.
Vill herr Hjalmarson
detta så säg ut! Herr Ohlin försökte
komma ifrån saken på ett annat sätt.
Han förklarade för sin del att vi har
ett statiskt betraktelsesätt, och han
åskådliggjorde detta genom att säga,
att regeringen tror att tillgången på medel
för investeringar, tillgången på
sparmedel är som en kaka: den har
bara den volym som föreligger. I själva
verket, menade herr Ohlin, kan utrymmet
för investeringar vara mycket flytande.
Det kunde föras en politik, kunde
jag förstå att han menade, som skulle
medföra en ökad tillgång på medel för
investeringar. Jag skall komma tillbaka
till detta i samband med ett svar till
herr Hjalmarson.

Jag vill bara nu säga att även om
det finns åtminstone teoretisk grund
för detta betraktelsesätt, så är det i alla
fall uppenbart att man icke kan ordna
en ökning av sparmedlen i samma takt
som man ökar investeringarna. Går
man in för en medveten ökning av investeringarna,
så får man ökade investeringar,
men det står skrivet i
stjärnorna om det därför kommer att
bli mera sparmedel. Även om man lyckas
skapa ökade sparmedel, kanhända
man får fram dem sedan man — ge -

ni.

nom ökade investeringar — har allvarligt
rubbat landets ekonomiska balans.
Därför menar jag att det faktiskt inte
ligger mycket av praktiskt värde i den
anmärkning, som herr Ohlin gjorde på
denna punkt.

Enligt mitt sätt att se kan det emellertid
genomföras ganska betydande rationaliseringar
inom vårt näringsliv
utan att detta skulle medföra behov av
kostnadskrävande investeringar. Det är
nämligen så, att företagen hittills inte
haft en normal press att hålla utgifterna
nere. Inkomsterna har varit så rikliga
att man aldrig har behövt se på öret
så att säga. Det är man tvingad till nu.
Och det är alldeles uppenbart att det
gjorts många föranstaltningar under de
gångna åren, som nu kan suddas ut,
som inte längre behövs, och att det därigenom
finns möjligheter att komma
fram till lägre kostnader.

Jag skulle här vilja inskjuta att man
skall inte glömma att trots att vi har
en kreditåtstramning, trots att vi måste
bibehålla investeringsavgiften och byggnadsregleringen,
så har vi fortfarande
en förhållandevis stor privat investeringsverksamhet.
Det görs jämt och
ständigt ganska betydande insatser på
detta område, och när man betänker,
hur väldiga de enskilda investeringarna
varit under tiden efter kriget, måste
man väl medge att här icke är någon
fara på taket.

Vi har ansett att vi i nuvarande konjunkturläge
för att kunna upprätthålla
den strama politik, som är nödvändig,
inte kan komma ifrån kreditåtstramningen
och för närvarande inte heller
vare sig investeringsavgiften eller byggnadsregleringen.
Vi har däremot ansett
att vi nu kunde avstå från överbalansering
av budgeten. Men vi håller på att
denna överbalansering av budgeten i
nuvarande läge icke får följas av en
underbalansering. Det man skulle kunna
sträcka sig till är att göra statens
driftsbudget passiv i förhållande till

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

den ekonomiska politiken men icke inflationsbefrämjande.

Man har sagt att jag här har gjort
en dygd av nödvändigheten. Inkomsterna
har sjunkit, utgifterna har stigit,
och överhalanseringen har försvunnit.
Det kan man ju säga. Men det är ju
ändå uppenbart att om vi hade varit
utsatta för ett starkt inflationstryck nu,
så starkt att vi hade behövt ha denna
överbalansering, då hade inte detta inträffat.
Men om det skulle ha förelegat
några svårigheter, som gjort att inkomsterna
sjunkit och utgifterna stigit och
det trots allt var tvivelaktigt med vår
ekonomiska balans, då fanns det naturligtvis
möjligheter att upprätthålla
sn överbalansering genom att tillgripa
andra skatter. Men det har vi inte ansett
att det i nuvarande läge fanns någon
anledning att göra.

Herr Ohlin uttryckte saken på det
sättet att han sade, att budgeten mår
illa. Ja, herr Ohlin, det kan man ju
säga att den gör, men det illamåendet
förutsåg ju jag förra året, men inte
herr Ohlin. Skulle inte detta kunna föranleda
herr Ohlin att göra den lilla
reflexionen att det väl någon gång kan
inträffa att herr Ohlin också räknar
fel! Men just detta, att det är så otroligt
svårt att bedöma framtiden i det
läge vi nu befinner oss i, gör att även
vi på regeringssidan ställer oss ganska
skeptiska till herr Ohlins ansträngningar,
som nu skall följa enligt ett i
dag avgivet bragelöfte, nämligen att
sänka statens utgifter och öka dess inkomster
och samtidigt sänka vissa
skatter.

Jag tror också att det kommer att
bli en ganska besvärlig uppgift även
för herr Hjalmarson att genomföra den
skattesänkning, som han vill genomföra,
om han nämligen vill genomföra
den i sak och inte bara i ord. Men det
kan man inte. Man kan inte med magiska
ord, herr Hjalmarson, skapa en
ekonomisk politik; det kan man bara
med åtgärder! Enligt herr Hjalmarson

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i- skulle ju finansplanen vara fylld av
magiska ord av socialdemokratiska po■t
litiker. Jag skulle föreställa mig att de
i- magiska ord, som finns där, är omfatt,
tade av så många insiktsfulla männit.
skor i hela världen att det blir oroande
ii för herr Hjalmarson om han skulle räkt
na alla dem till de socialdemokratiska
i, politikerna.

a I finansplanen understryks nödväni-
digheten av att vi för en restriktiv pot
Etik —• detta både för att vi skall kun»-
na få den balans i vår inre ekonomi
h som jag här har talat om men också
r speciellt med tanke på kapitalmarknai-
den. Det är ju så att överhalanseringen
a av budgeten har försvunnit samtidigt
a med att man räknar med en ökning av
i- de offentliga investeringarna. Detta
t- kommer att skapa en ökad påfrestning
på kapitalmarknaden. Man har också
>t på sina håll frågat hur det skall vara
r möjligt att genomföra detta. Jag har
u för min del uttryckt den meningen,
;t och den vidhåller jag, att om det nue
varande konjunkturläget består och om
den strama ekonomiska politik bibea
hålles som regeringen har tänkt sig,
n finns det möjligheter att tro på kapitalir
marknadens förmåga att svälja detta.
)- Det ligger i sakens natur att när man
»t nu skapar en ökad efterfrågan på lånen
marknaden, en efterfrågan som är myc:a
ket större än den vi haft under de närj-
mast gångna åren, uppstår det svårigi
heter, och det kommer att krävas stor
tt försiktighet och stor varsamhet när det
i- gäller att inarbeta dessa lånebehov på
;a marknaden.

Herr Ohlin sade att det här kommer
tt att fordras, om jag förstod honom rätt,
n ett ökat krav på lånemarknaden på
n 2 000 miljoner kronor. Jag skall inte
i- diskutera siffran. Jag ville bara undergå
stryka att detta lånebehov ju inte komet
mer fram på en gång, utan det koma-
mer fram undan för undan. Staten lå:n
nar pengar, staten ger ut de lånade
■a pengarna. En del av dessa pengar komin
mer tillbaka till kreditinstituten, och

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det blir därför ingalunda så att brutto
här är lika med netto, utan det blir
någon annan siffra. Vi har också räknat
på detta. Men det är väldigt svårt
alt få ett begrepp om det därför att de
absoluta kvantiteterna, som jag nyss antydde,
inte på något sätt är avgörande.
Men det förefaller, herr Hjalmarsön,
som om det finns vissa möjligheter att
placera dessa lån på marknaden under
förutsättning att man för en stram ekonomisk
politik. Det är det som vi från
regeringens sida vill göra, och vi anser,
icke minst med hänsyn till detta, att en
uppmjukning av den ekonomiska politiken
skulle vara mycket farlig.

Det är klart att man kan ha den
meningen, att man kan göra på ett annat
sätt. Man hehöver inte hålla marknaden
stram med tillhjälp av den nuvarande
kreditpolitiken eller investeringsavgiften
eller byggnadsregleringen.
Man kan göra någonting annat. Man
kan ju tillämpa en rörlig ränta. Vi vet
ju alla, att om det talas om en rörlig
ränta så blir det inte en rörlig ränta
utan en höjd ränta, och ingen vågar
räkna med att den räntehöjningen skall
ha någon effekt om den icke uppgår
till minst en procent. Men jag frågar:
Kan en sådan räntehöjning på något
sätt hjälpa oss? Ja, det är ju klart, att
om man lägger den ovanpå den nuvarande
politiken och behåller alla dess
led, så blir räntehöjningen en förstärkning,
som kommer att minska efterfrågan,
men om man vill ersätta de nuvarande
medlen med detta enda, ja, vad
blir det då för resultat när det gäller
att hålla tillbaka efterfrågan? Det kan
man inte svara på i annan mån än att
man kan säga så här. Om man fortfarande
i det läget vill ha en ökning av
de offentliga investeringarna, så är det
ju en bagatell för staten att genom
subventionering ta bort räntekostnaden
inom sektorn. Det blir alltså icke någon
minskning av åtgången av kapital i den
offentliga sektorn. Vad blir då en räntehöjning
för någonting annat än en ny

fördelningsmetod inom den privata sektorn?
En räntehöjning skapar inte något
nytt kapital, åtminstone inte första
året, inte det andra året och kanske
inte det tredje året heller; om den gör
det sedan kan jag inte svara på, ty jag
har förgäves efterforskat om man någonstans
i världen har erfarenhet av
att en höjd ränta skapar ett ökat sparande,
och därför vill jag säga att en
räntehöjning i sig själv verkligen inte
är mycket att tillgripa i det avseendet.

Sedan säger herr Hjalmarsön att man
skall föra en sparvänlig politik; för man
en sparvänlig politik, så löser man
många frågor. Ja, jag kan mycket väl
föreställa mig att man kan driva en
sparvänlig politik, som skapar ett ökat
sparande. Det kan man naturligtvis göra
genom att sänka skatterna starkt för
företagen och låta mer av pengarna
stanna hos dem. Man kan också åstadkomma
det genom att sänka skatterna
starkt för de förmögna i landet, som
därigenom får pengar över att spara.
Visst kan man det. Men dessa inkomster,
som då faller bort för staten, var skall
de ersättas? Vem skall betala dem? Skall
menige man då göra det, eller skall det
hela innebära en sådan sammankrympning
av statens verksamhet att det blir
utrymme för den ändå? Herr Hjalmarson
vill ju aldrig pruta på försvarsutgifterna,
han vill inte pruta på kulturutgifterna,
och han vill inte pruta på
socialutgifterna. Ja, där kanske han bara
säger: Folkpensionerna förstås. Men
om man räknar upp allt som herr Hjalmarson
inte vill pruta på, blir det inte
så mycket kvar att man genom skattesänkningar
till förmån för de bättre
ställda i landet kan skapa ett nytt läge,
och därför vill jag för min del säga:
Det där talet, herr Hjalmarsön, det är
inte mycket värt. Det finns inte något
konkret att ta på i det.

Jag vill nu till sist här endast understryka,
att det ekonomiska läget naturligtvis
kan komma att förändras. Jag
vill inte bestrida den möjligheten, att

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

avtagandet i den amerikanska upprustningen
— när det kommer vet ingen —
kan medföra en allmän stagnation i
världen, och man kan inte heller bestrida
att bara tanken på att det blir
en sådan depression kan få sina psykologiska
verkningar närmare oss i tiden.
Om det inträffar, då skall naturligtvis
den ekonomiska politiken ändras. Då
är en lättare ekonomisk politik möjlig.
Vi har ingen visshet om den möjligheten
i dag. Vi måste ha litet klarare
sikt först, och jag kan inte annat än
säga att det är farligt att sätta till mer
segel innan man kan bedöma hur vinden
blir. Låt oss noggrant observera
vårt läge, låt oss följa det uppmärksamt
och låt oss vara beredda att göra ändringar.
Riksdagen är ju nu samlad, och
en kursändring kan ske så snart som
man observerar att den är motiverad.

Om jag till sist med några få ord
skulle säga vad jag fick för intryck av
de båda borgerliga oppositionsledarnas
anföranden, så vet jag att jag tar på
mig en svår uppgift. Men jag skulle väl
ändå våga säga så mycket i fråga om
herr Ohlin som detta, att han tydligen
i stort sett accepterar den konjunkturbedömning
som regeringen har lagt
fram. Han kanske tycker, om man närmare
fäster sig vid hans ord, att vi är
något för pessimistiska, och han tror
att det går bättre för oss än regeringen
har vågat tro. Jag sluter mig till detta
av att han exempelvis sade, att om vår
produktionsökning för detta år inte
blir en halv procent, som nationalbudgetdelegationen
har räknat med, utan
en procent mer, så får detta vissa verkningar,
och då kan man ju kanske våga
sig till att ana att herr Ohlin har någonting
sådant i tankarna. Men, herr
Ohlin, missförstå mig inte! Jag är inte
alls säker på att herr Ohlin menade på
det sättet! Om det är så, kan jag också
förstå att herr Ohlin ser litet ljusare på
andra ting och kan vara med om en del
annat och vilja lätta på den ekonomiska
politiken. Han kan göra det därför att

det kostar honom så litet; det blir ju
inte han, som blir tagen vid örat, om
det visar sig, att en lättare politik icke
var rimlig.

Herr Hjalmarson gjorde inte heller
försök till någon annan konjunkturbedömning.
Han ville ha en lättare politik
i vissa avseenden. Han ville ha
bort byggnadsregleringen och investeringsskatten
men sade faktiskt ingenting
om kreditåtstramningen. Man skulle
av detta kunna få den uppfattningen,
att även herr Hjalmarson menade, att
det ser bättre ut än vad regeringen
tror och att man skulle kunna segla med
större segel. Det kan också tänkas, att
herr Hjalmarson menade motsatsen och
ville ersätta de politiska åtgärder, som
han nu vill ha avskaffade, med något
annat. Han ville väl ha en s. k. rörlig,
d. v. s. höjd, ränta; det ingår ju i hans
katekes. Däremot fick man inte veta,
om han ville att offentliga investeringar
skulle minskas till förmån för enskilda
och inte heller hur hans sparprogram
skulle se ut. När jag lyssnade
till herr Hjalmarson, såg jag närmast
den bilden för mig, att han stod på en
stege innanför en hög mur, så att man
bara såg hans fagra ansikte men aldrig
fick tillfälle att se den ryslighet, som
dolde sig bakom den höga muren.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Finansministern påstod, att den
nya ordningen, att man för till eller från
kommunmedelsfonden de pengar, som
tillhör kommunerna och icke staten, icke
ändrar budgeten 1953/54. Det förhåller
sig emellertid på det sättet, att man detta
år tar 500 miljoner kronor från den
kommunmedelsfond, som inte skulle ha
funnits, om vi inte haft denna nya bokföring.
Det är inte ovanligt, att herr
Sköld, när han inte har något argument
att komma med, gör så som nu, d. v. s.
helt lugnt påstår, att det hela inte spe -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lar någon roll, och tror att det skall
göra intryck på kammaren. Men det kan
ju inte vara möjligt, när det gäller 500
miljoner kronor. I statsverkpropositionen
i fjol redovisade finansministern
först en budget, där dessa 500 miljoner
kronor fanns med. I alla landets tidningar
omnämndes då i rubriker siffror
som innefattade de 500 miljoner kronor,
som var inbetalade kommunmedel. Herr
Sköld ändrade sig sedan inför kritiken
och tog bort pengarna ur budgeten. Det
är de på detta sätt tillkomna pengarna
som han nu använder nästa år.

Finansministern talade om ett allmänt
intryck av oppositionstalarnas framträdande.
Jag vill som ett litet svar säga,
att jag av finansministerns argumentering
på denna punkt fick det allmänna
intrycket, att herr Sköld alltid är densamme.

Det förhåller sig nu så, att sättet för
redovisningen i fråga om kommunmedlen
mycket väsentligt påverkar uppskattningen
av inkomsterna under de olika
åren, alltså raka motsatsen till vad finansministern
påstår. Jag skall be att
få ge ännu ett exempel därpå. Under
det första halvåret 1951, vilket tillhör
budgetåret 1950/51, avsattes ännu inga
pengar till konmiunmedelsfonden, men
staten tog redan då in mera pengar i
kommunala skatter än den betalade ut.
Det var alltså en period, då staten tillgodoräknade
sig pengar, som egentligen
var kommunernas. De pengarna går nu
under 1953 ut till kommunerna, vilket
försvagar det av finansministern redovisade
budgetresultatet under detta år.
Det finns alltså ett större överskott än
vad finansministern redovisar, men det
går åt till att betala ut dessa pengar till
kommunerna.

För att komma underfund med detta
måste man dels finläsa rapporterna och
dels agera detektiv. Jag funderar över
huvud taget på om jag inte, när jag dragit
mig tillbaka från mitt nuvarande
jobb, skall tacka regeringen för att denna
bidragit till att man vid genomläs -

ning av statsverkspropositionen fått uppöva
sina detektivanlag.

Även om man är detektiv, kan man
emellertid icke få reda på hur det här
förhåller sig. Man tvingas dessutom att
bedriva en omfattande enquéte- och undersökningsverksamhet.
Jag undrar om
finansministern inte ändå måste medge,
att det är ett rimligt krav inte bara från
oppositionens utan även från riksdagens
och från hela svenska folkets sida, om
man begär en sådan redovisning att man
kan någorlunda bedöma den verkliga
ställningen i fråga om statens inkomster
och utgifter utan inblandning av de
kommunala pengarna.

Yad omställningskrisen beträffar, säger
nu finansministern att han tror att
det bara är fråga om en omställningskris
i verkstadsindustrien och att den
troligen kommer att vara slut om någon
tid därför att konjunkturerna i Amerika
stiger. Om finansministern har rätt häri,
borde han väl göra en mera optimistisk
bedömning av den svenska nationalinkomsten
och den svenska statens skatteinkomster
än som har skett. Men när
det passar finansministern att vara optimist,
såsom när det är tal om arbetslöshet
och sådant, är han optimist, och när
det sedan passar honom att vara pessimist,
nämligen vid uppskattningen av
statens finanser, då är han pessimist.
Bör inte finansministern bestämma sig
för vilket han vill vara?

Det förhåller sig alltså inte på det
sättet som finansministern här antytt,
att jag har varit litet mer optimistisk
än han, utan jag har försökt att så att
säga hålla mig mitt emellan finansministerns
båda ståndpunkter.

Vidare säger finansministern att regeringen
vill bibehålla investeringsavgiften
därför att man inte anser sig kunna
gå med på en ökning av de privata investeringarna.
Men det har ju här i inkomstberäkningen
redovisats att industrien
planerar en minskning och en
ganska omfattande sådan av sina investeringar.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Finansministern underkände resonemanget
om att utrymmet för investeringar
är i viss mån elastiskt och att
det ökas om man bedriver sådan politik
att det blir större nationalinkomst och
större produktion. Det är emellertid alldeles
klart att just när nationalinkomsten
stiger blir en betydande del av denna
ökade inkomst sparad — till den saken
skall jag be att få återkomma i ett senare
anförande.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Finansministern

slutade med att ge en personlig karakteristik
av herr Ohlin och mig. Kanske
också jag får söka ge en karakteristik
av finansministern. Mot bakgrunden
av vad finansministern här
sagt om kostnadsutvecklingen och utvecklingen
på lånemarknaden förefaller
del mig som om finansministern
utgjorde en levande bekräftelse på hur
rätt Winston Churchill hade, när han en
gång tillfrågades vem som enligt hans
uppfattning var den förste socialisten.
»Jo», sade Churchill, »Kristoffer Kolumbus,
ty när han for i väg, visste han inte
var han skulle landa, när han kom fram
visste han inte var han var, och det
var andra som fick betala resekostnaderna
för honom.»

Om finansministern vill ha uppgifter
om kostnadsutvecklingen i andra länder
i jämförelse med här i Sverige, kan
finansministern mycket lätt få sådana
uppgifter av näringslivets organisationer.
Men hela den debatt, som finansministern
på denna punkt tog upp, är väl
egentligen mycket överflödig med tanke
på följande passus i finansplanen:
»De senaste årens pris- och inkomstförändringar
bär redan medfört en sådan
förskjutning av kostnadsnivån inom det
svenska näringslivet att vår konkurrensförmåga
gentemot utlandet hotar att
allvarligt försämras.» Det förefaller mig
som om detta uttalande av herr Sköld
i finansplanen måste vara grundat på en

djupare eftertanke än hans inlägg här
i debatten.

Jag skall, herr talman, i fortsättningen
av min replik koncentrera mig på
det avsnitt som herr Sköld gjorde till en
väsentlig sak i kritiken av högerpartiet,
nämligen våra förslag till skattesänkningar.
Jag erinrar om att den enhälliga
skattekommittén ansåg att de skattesänkningar,
som vi förordade, var
särskilt angelägna under själva övergången
till det nya skattesystemet. Jag
erinrar vidare om att i vårt budgetalternativ
förra året fanns full täckning för
skattesänkningarna utan att man därför
behövde ta i anspråk s. k. tillfälliga
statsinkomster.

Nu kan det naturligtvis göras den invändningen:
»Men bör det inte, när
man vet hur regeringen gång på gång
felbedömt den ekonomiska situationen,
ställas något större krav på ekonomiskt
förutseende hos oppositionen än hos
regeringen?» Det ligger någonting i
detta, men har inte oppositionen just
visat ett sådant förutseende? För högerpartiets
vidkommande påstår jag bestämt
att så varit fallet. Jag tillåter mig
erinra om att därest regeringen följt
våra förslag år 1951 och 1952 om avveckling
av regleringar och subventioner,
hade det i dag funnits en besparing
i statskassan på åtminstone hundra miljoner
kronor. Redan förra våren underströk
vi för vår del klart och tydligt,
att höjningen av folkpensioner och pensionsavgifter
borde ske samtidigt. Varför
har inte regeringen i detta fall förfarit
med samma omsorg som vi inom
oppositionen ansett nödvändigt? Det
är vidare nästan på dagen ett år sedan
vi framlade vårt förslag till utredning
om statsutgifternas begränsning,
vilket inte bara tog sikte på att
arbetsuppgifterna skulle förenklas utan
även och framförallt på att man skulle
söka spara på arbetsuppgifterna. Resultatet
borde enligt vår uppfattning ha
kunnat utnyttjas vid uppgörandet av
budgeten för 1953—54.

4 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Regeringen begär av oss enskilda
medborgare att vi skall sänka våra kostnader
utan att göra investeringar. Har
vi då inte rätt att ställa samma krav på
statens ledning?

Regeringen har inte velat följa våra
förslag. I det ogynnsamma läge, som
alltså har skapats inte minst genom regeringens
egen politik, kommer man nu,
en vecka efter statsverkspropositionens
framläggande, och frågar oss, hur budgeten
skall se ut för att en skattesänkning
skall kunna klaras, detta alltså
innan ens behandlingen av de cirka
2 000 anslagstitlarna i statsverkspropositionen
börjat och innan regeringen
själv hunnit lägga fram mer än en liten
del av de 200 å 300 propositioner som
är att vänta i år.

Vi inom högerpartiet kommer, herr
talman, att arbeta på samma sätt som
förut. Sedan försvar och folkpensionärer
har fått sitt, kommer vi främst att
inrikta våra ansträngningar på att söka
skapa utrymme för skattesänkning. Kan
vi därvid räkna med regeringens positiva
medverkan? Våra förslag kommer
att på vanligt sätt redovisas under riksdagens
gång i form av motioner och
reservationer och en slutsummering på
vårkanten.

Om jag, herr talman, får sluta med
att med några mindre ändringar citera
en framstående statsman i regeringen,
som jag ser här närvarande, skulle jag
kunna — och det är då också ett svar
på herr Skölds inlägg — uttrycka saken
på följande sätt: Vi vill inte genom förhandsnotiser
beröva regeringen förmånen
att få njuta av våra motioner i
jungfruligt skick. Dessutom skall jag
helt privat lova statsministern att jag
skall försöka undvika att falla för frestelsen
att hålla något gubbängstal.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Om jag
nu skulle börja med herr Hjalmarson,
vill jag bara säga, att jag aldrig i mitt
anförande bagatelliserat den minskning

av konkurrenskraften, som sedan 1950
steg för steg skett inom det svenska näringslivet.
Jag har tvärtom understrukit
nödvändigheten av att man kommer
fram till ett lägre kostnadsläge.
Detta är en sak. En annan sak är att
påstå, att det högre kostnadsläget redan
nu har medfört en minskad sysselsättning
utav mer anmärkningsvärd omfattning.
Det var det, som jag för min
del bestred.

När det gäller herr Hjalmarsons möjligheter
att sätta kött på benen har jag
inte alls krävt, att han skulle komma
med en budget i dag såsom motvikt mot
den av regeringen framlagda. Jag har
bara velat veta, vilka metoder han skulle
använda. Nu har han ju sagt, att han
skall gå igenom 2 000 utgiftsposter i
statsverkspropositionen och i denna genomföra
sparsamhet. Herr Hjalmarson,
jag gratulerar! Jag har också det nöjet
att varje budgetår gå igenom ett par
tusen utgiftsposter, och jag är därvid
klart inställd på att pruta. Jag gör det
också. Någon har inte heller sagt att
en budget som kommit från mina händer,
har varit slösaktig. Det har snarare
kommit mer klagomål över att det saknas
så mycket i den än över att det är
för stora utgifter. Därför tillåter jag
mig, herr Hjalmarson, att, även sedan
jag fått känna metoderna, ställa mig
skeptisk gentemot herr Hjalmarsons
möjligheter att nå ett resultat, som är
värt att tala om.

Till sist skulle jag bara vilja säga:
Var skulle den svenska högern stå, om
icke Churchill och andra anekdotberättare
i världen hade funnits?

Jag ber härefter att få ägna några ord
åt herr Ohlin. Det är möjligt, att jag
förefaller att alltid vara densamme och
att jag påstår så mycket. Om herr Ohlin
emellertid hade hört början av mitt anförande,
skulle herr Ohlin ha funnit, att
jag underströk, att den bokföringsåtgärd,
som vi gjorde i fjol, icke hade någon
inverkan på driftbudgeten. Om vi
inte hade företagit den åtgärden, skulle

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vi i kapitalbudgeten för detta år ha fått
ta upp förslag om upplåning av medel
för att betala dessa pengar. Den upplåningen
får vi nu också företaga. Omläggningen
har inte påverkat driftbudgeten
och inte heller det ekonomiska
läget. Jag tycker nog ändå, att om herr
Ohlin tänkte sig litet för skulle han finna,
att ett bestående faktiskt förhållande
inte trollas bort genom att en liten
bokföringsändring göres.

Herr Ohlin riktade ytterligare en anmärkning
mot mig. Han påstod, att jag
skulle ha en mening i mitt anförande
och en annan i finansplanen. Om jag
trodde, att det skulle bli en förbättring
inom verkstadsindustrien och att denna
endast var inne i en omställningskris,
hade det bort färga min inställning till
produktionsresultatet för 1953. Jag vill
nu fästa uppmärksamheten på att jag
inte så bestämt har påstått, att det är
en omställningskris, utan jag har sagt,
att det finns anledning att taga den med
i beräkningen och vänta litet för att se
hur det går, innan man fattar ståndpunkt
till detta. Dessutom skulle jag
vilja säga, att även om det visar sig vara
en omställningskris, så att vi efter några
månader på nytt har balans inom verkstadsindustrien,
blir det en balans under
helt andra förhållanden än förut.
För de enskilda företagen blir det inte
samma vinstmöjligheter. Det blir mycket
svårare att sälja både hemma och
borta. Det blir då en kärvare konjunktur,
och därför är det mycket möjligt,
att den uppskattning av vårt produktionsresultat
för nästa år, som nationalhudgetdelegationen
har tänkt sig, kommer
att bestå även då.

Men, herr Ohlin, om jag nu alltid är
densamme, och det är ju egentligen inte
något dåligt betyg, skulle jag vilja uttrycka
den heta önskan att också någon
gång kunna säga, att herr Ohlin alltid
är densamme.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag kan på de tre minuter jag

har till mitt förfogande kanske inte
klara ut frågan om kommunmedlen. Får
jag bara peka på en sak: När finansministern
framlade sin budget i januari
månad i fjol inräknade han i driftsbudgetens
överskott 500 miljoner kronor,
som var kommunmedel. Han plockade
sedan bort dem efter den framförda
kritiken. Det är uppenbart att denna
omläggning av bokföringen minskade
överskottet med 500 miljoner. Nu säger
finansministern, att minskningen den
gången inte kommer att ha något inflytande
på driftbudgeten 1953/54. Han
inbjuder alltså kammarens ledamöter
att tro, att en ändrad bokföring påverkade
det ena budgetårets resultat med
500 miljoner kronor men inte påverkar
driftbudgeten ett senare år, när statens
förhållande till kommunerna så att
säga rättats till. Nej, herr finansminister,
det förhåller sig naturligtvis så,
att om en åtgärd verkar det ena året
på det sättet, att redovisningen blir riktigare
det året, så påverkar den naturligtvis
också det andra årets redovisning.

Beträffande sedan detta med sparandet
vill jag säga, att det på mig verkar
som om finansministern underskattat
betydelsen av eu sak. Om man åstadkommer
en viss minskning av arbetslösheten
genom att öka produktionen
och sådana människor, som under arbetslösheten
inte levat alltför dåligt,
kommer i arbete, då uppstår en ganska
begränsad ökning av konsumtionen.
Detta betyder att en mycket stor del
av produktionsökningen i ett sådant läge
i verkligheten inte får någon konsumtionsökning
till följd utan i stället
leder till en ökad kapitalbildning. När
däremot finansministern gör gällande
att om staten skall låna bortåt 2 000
miljoner kronor så bör denna siffra
inte tas så allvarligt, därför att staten
lånar inte allt på en gång, den lånar
litet i taget och ger ut det dessemellan,
och det går till bankerna, och så kan
staten låna igen. Då vill jag säga, att

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

finansministern skall väl inte tro på ett
sådant trolleri som att statens utgifter
mer än andra utgifter leder till en ökning
av sparandet. Det förhåller sig inte
så, herr finansminister. Bakom det resonemanget
ligger, tror jag, ett oriktigt
tänkande.

Till sist vill jag fråga, varför vi inte
kunnat få höra någonting om, varför
finansministerns myckna tal om konsekvensprisstegringar
i dag inte kunnat
följas av en förklaring på det uteblivna
svenska konsekvensprisfallet?

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag är, herr finansminister,
fullt medveten om svårigheterna
— allra helst för oss, som arbetar
i riksdagen — att genomföra besparingar
rationellt och effektivt på de
olika huvudtitlarna. Det var bl. a. därför
som vi i fjol väckte vår besparingsmotion,
som nästan på dagen för två
månader sedan avslogs av riksdagen. Vi
ville bl. a. ha möjligheter att få pröva
alternativa budgetförslag, utarbetade av
myndigheterna inom ramen för generella
besparingsnormer. Finansministern
försöker nu bagatellisera sparmöjligheterna,
han menar att man inte kan
göra så mycket; utredningar hjälper
inte långt. Jag vill då fråga om finansministern
anser detsamma beträffande
den utredning, som regeringen själv
igångsatt genom herr Nothin?

Vad sedan skattesänkningen beträffar
är det uppenbart, att den i första
hand måste finansieras genom avveckling
av regleringar och subventioner
samt genom att vi får avstå från en del
av de tjänster, som regeringen och myndigheterna
erbjuder eller kommer att
erbjuda oss. I det förra fallet är det bara
fråga om att till människornas eget förfogande
ställa den del av deras inkomster,
som staten tagit hand om för att
betala vissa av deras rent personliga
utgifter. I det senare fallet — när det
gäller tjänsterna — tror man kanske på
regeringshåll, att alla statens tjänster

är oumbärliga. Men människorna själva
tycker kanske att det är deras sista slantar
i inkomsten, som är oumbärliga. Hur
som helst är det i bägge fallen fråga om
att ge människorna en inkomstökning
med pengar, som inte sparas i statens
hand men av vilka en del med säkerhet
både kan och kommer att sparas i den
enskildes hand. Hur stora dessa sparbelopp
blir beror bl. a. på den ekonomiska
politiken. På så sätt bidrar skattesänkningen
till en ökad produktion, utvidgning
av äganderätten och förbättring
av skatteunderlaget. Jag vill tilllägga,
att en lägre skattenivå än nu enligt
vår uppfattning även är ett villkor
för att finanspolitiken skall kunna fylla
en rationell funktion i en konjunkturutjämnande
politik.

Hur skulle det ha gått med högerpartiet
om det inte hade haft anekdotberättaren
Churchill, frågade finansministern.
Ja, och var skulle den svenska socialdemokratien
ha stått i dag, om inte
»anekdotberättaren» Churchill hade
räddat friheten i världen?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
bara först säga till herr Hjalmarson, att
herr Nothin icke fått uppdrag att göra
någon besparingsutredning. Han har
fått i uppdrag att försöka klarlägga väntade
automatiska utgiftshöjningar. När
den utredningen är klar, då får vi begrunda
om det kan göras någonting på
detta område.

Beträffande sedan frågan om den
svenska socialdemokratiens läge med
anledning av Churchills tillvaro kan jag
väl lämpligen returnera med att fråga
— nu talar jag till herr Hjalmarson —
följande: Var skulle herr Hjalmarson
vara, om inte Churchill hade räddat friheten?
Denna fråga är kanske svårare
att besvara än den var socialdemokratien
skulle befinna sig.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
till herr Ohlin. Detta blir kanske litet
längre, eftersom herr Ohlin gav sig in

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på många nya ting. För det första vill
jag naturligtvis medge, att jag i fjol räknade
in kommunmedlen i budgetöverskottet.
Då skall herr Ohlin emellertid
observera, att vi alltid behandlat budgetöverskottet
på samma sätt som lånemedlen.
Det gjorde väl detsamma att
pengarna i detta fall existerade i form
av ett budgetöverskott. Alla visste ju
att dessa pengar skulle behandlas såsom
lånemedel i statens hand.

Det är väl alldeles uppenbart att vid
det motsatta läget, när staten skulle till
kommunerna betala tillbaka en skuld,
som staten hade fått genom att för kapitaländamål
ta i anspråk 500 miljoner,
inte den skuldens betalande kom att
redovisas som ett budgetunderskott på
driftbudgeten. Och jag vidhåller vad
jag förut sagt, att sakläget är så enkelt
att intet bokföringstrick i världen kan
skapa förändring i situationen.

Sedan har herr Ohlin kommit tillbaka
och talat om att jag inte har svarat
på frågan varför inte prisfallet nått
levnadskostnaderna. Ja, det är alltid
trögt att få ett prisfall på råvaror och
halvfabrikat att slå igenom i detaljpriserna.
Det är så många överenskommelser
mellan företagarna, som gör att man
lägger sin kalkyl på grundval av ett
visst råvarupris. Den kalkylen ändras
inte förrän man tar den billigare råvaran
i anspråk, och därför tar det sin
tid. Men jag förtvivlar ingalunda. Om
vi bara för en stram politik, som inte
uppammar prisstegringar utan tvärtom,
så kommer dessa prissänkningar ute på
världsmarknaden att steg för steg slå
igenom i den svenska konsumtionsprisnivån.

Herr Ohlin berörde frågan huruvida
inte en del av den inkomstökning, som
uppkommit genom ökad produktion,
blir ökat sparande. Jo, det kan hända,
men jag tror inte att den ökningen blir
så stor att den på något sätt kan påverka
läget. Jag återgår till något som
herr Ohlin var inne på i sitt första anförande.
Han sade nämligen: Har inte

finansministern räknat med att här kan
bli en inkomsthöjning med ökad reallön
och därigenom en ökad konsumtionsvolym,
och hur kan finansministern
då räkna med en oförändrad konsumtionsvolym?
Jag skulle vilja fråga
herr Ohlin: Hur kan det vara? Reallönen
steg visst under 1952 med 6 procent
och konsumtionsvolymen med 2
procent. Varför blev det ingen korrespondens
mellan konsumtion och reallön?
Därför att hela konjunkturutvecklingen
i dag uppmanar människor till
sparsamhet och att man sparar, det
medger jag. Men någon halv procents
produktionsökning i det svenska samhället
kommer inte att leda till så stora
sparmedel att det kommer att få någon
avgörande betydelse.

Och så till slut: om det är ett oriktigt
tänkande att kapitalmedel, som staten
ger ut, i icke ringa omfattning går
tillbaka till kreditinstituten, då måste
jag säga herr Ohlin, att alla människor
som jag har talat med inom kreditvärlden,
och det är människor som känner
till detta, säger att det går till så. Men
det kan ju hända att herr Ohlin vet
det bättre än de som sysslar med detta
dagligen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Såsom har sagts förut i debatten
vittnar den budget, som finansministern
här har lagt fram, om ett annat
ekonomiskt klimat än det som vi
tidigare varit vana vid. Det har sagts
att det är ett kärvare klimat, och det
är naturligtvis riktigt. Vi har ju de
senaste åren varit vana vid att inkomsterna
flödat, ja, flödat så rikligt i statskassan,
att det blivit någon gång ett
budgetöverskott på någon miljard. Jag
har tidigare i debatterna framhållit, att
jag har ansett att det Ten högkonjunktur
är lyckligt att ha överbalansering av
budgeten. Det har däremot inte oppositionen
ansett, utan den har velat att
det skulle vara mindre överskott. Den

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nya budgeten är ungefär jämnt balanserad,
och i fråga om budgeten för det
nu löpande budgetåret har som sagt
det stora överskottet smält ihop. Det
kan hända att det inte blir något överskott
alls, och det har till och med här
i debatten framhållits, att staten får gå
lånevägen i väldig utsträckning.

Att överskottet på den nu löpande
budgeten har blivit mindre, beror till
huvudsaklig del på att de tillfälliga inkomster,
som har skapats i syfte att
dämpa inflationen, har blivit mindre.
Dessa inkomster beräknas komma att
uppgå till endast cirka 400 miljoner,
medan de i förra årets statsbudget var
beräknade till dubbla beloppet. På utgiftssidan
uppkommer bl. a. den standardhöjning
för folkpensionärerna, varom
regeringen har framlagt förslag.

Det är kanske ingenting att säga om
detta, att budgeten har blivit balanserad
och budgetöverskottet försvinner. Dessa
stora överskott varslade ju om överskott
i det ekonomiska livet, nämligen
inflation, och statsmakterna har tvingats
via budgeten ta ut stora belopp från
näringslivet och de enskilda medborgarna
för att begränsa investeringarna,
hålla tillbaka efterfrågan på arbetskraft
och varor. Det var nödvändigt att se
till att anspråken inte blev större än
att de motsvarade landets reala tillgångar;
i annat fall hade penningvärdesförsämringen
blivit ännu större. När
de tillfälliga inkomsterna från inflationsbekämpande
skatter och avgifter
nu minskat avsevärt, tyder detta på att
temperaturen i det ekonomiska livet
blivit litet mera normal.

Man kan alltså konstatera, att överkonjunkturen
brutits under det gångna
året och att det har uppstått ett
läge, som vad landets inre ekonomi beträffar
på det hela taget präglas av balans.
Efter den våldsamma stegringen
av prisnivån under 1951 var stegringen
under fjolåret mycket måttlig. Från
december 1951 till oktober 1952 steg
levnadskostnadsindex med 4,3 procent.

Inflytelserna från utrikeshandeln medförde
en viss prissänkning, låt vara
mycket blygsam, men ökningen hänför
sig främst till lönehöjningar och till
ökade ersättningar i enlighet med jordbrukskalkylen
åt jordbrukare för deras
eget arbete.

Det finns skäl att i detta sammanhang
understryka, att inkomstökningen
åt jordbruket för dess egna företagare
och lantarbetare har varit mycket måttlig.
ökningen av levnadskostnadsindex
på grund av jordbrukets löneökningar
belöper sig till endast 2 procent; lönehöjningarna
inom näringslivet i övrigt
har stegrat levnadskostnadsindex med
2,e procent. Denna tvåprocentiga höjning
ställer talet om jordbrukarnas höga
inkomster och det vanliga skallet
mot jordbruket för dess väldiga övervinster
i rätt belysning. Om man tar
hänsyn till att höjningen av arbetsersättningen
inom jordbruket under 1951
blev mindre än inom flertalet andra
näringsgrenar, framstår den populära
agitationen mot de höga jordbrukspriserna
som oberättigad och osaklig. Löneökningarna
inom andra näringar har
höjt levnadskostnaderna mer under
1952, trots att löneökningarna här var
större redan 1951, än motsvarande
ökningar inom jordbruket.

Orsakerna till att ekonomisk balans
kunnat uppnås får alltså sökas dels i
konjunkturnedgången utomlands och
dels i den restriktiva politik som de
svenska statsmakterna fört. Ett flertal
åtgärder ingår som bekant i denna politik,
bland annat restriktionerna i
fråga om kreditgivningen, uttagningen
av konjunkturskatt, investeringsavgift
och bilaccis samt prisutjämning för export
av skogsprodukter, byggnadsregleringen,
priskontrollen in. m. Förutsättningen
för att denna restriktiva ekonomiska
politik skulle kunna skapa
ekonomisk stabilitet inom landet var
emellertid att inga nya prisstegringsvågor
från utlandet vällde in över landet.
Dess bättre har denna förutsätt -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning också uppfyllts under det gångna
året.

Hur blir det då för framtiden? Hur
kommer den ekonomiska utvecklingen
att te sig under 1953? Ingen lär väl
kunna se in i framtiden och ge svar
på dessa frågor; inte heller under denna
replikdebatt har oppositionen kunnat
ge något konkret svar.

Man får nog i likhet med finansministern
nöja sig med att konstatera, att
konjunkturutvecklingen är oviss och
att risk finns både för ny inflation och
för tendenser i depressiv riktning. Den
ekonomiska politiken tvingas därför
upprätthålla beredskap för båda dessa
alternativ.

Det är givetvis också tänkbart att det
jämviktsläge som uppstått kan komma
att bestå åtminstone under detta år och
att prisförskjutningar uppåt eller nedåt
blir av ringa storlek. Det är möjligt att
den fortsatta rustningskonjunkturen
utomlands kommer att visa tämligen
stabila förhållanden under detta år utan
nämnvärda tendenser till vare sig ny inflation
eller depression. Om, som många
menar, rustningarna kommer att passera
sin höjdpunkt under detta år och
utgifterna för dessa ändamål kommer
att minska i både Förenta staterna och
Västeuropa nästa år, kan ett helt annat
och mera svårbemästrat läge uppstå.
I så fall torde en konjunkturnedgång
av rätt stor omfattning knappast
kunna undvikas. Sverige kan säkerligen
inte undgå att få känning av en sådan
nedgång.

Vad som inger oro i dagens läge är
de föga gynnsamma utsikterna för utrikeshandeln.
För år 1952 har balans
mellan export och import i stort sett
kunnat upprätthållas, men utsikterna
för 1953 tyder på att jämvikten kommer
att rubbas rätt avsevärt. Inkomsterna
av exporten kommer måhända
inte alt bli tillräckliga för att betala
den nödvändiga importen. Vi måste då
använda vår redan förut otillräckliga
valutareserv för betalningen. National -

budgetdelegerade räknar med en valutautströmning
på åtminstone en halv
miljard kronor på grund av fallande
priser på våra exportvaror. Konkurrensen
på utlandsmarknaderna hårdnar
alltmer för dessa varor, och särskilt
illa ligger verkstadsindustrien till.
Produktionskostnaderna har genom inflationen
ökat avsevärt, medan andra
länder kunnat hålla sina kostnader väsentligt
lägre än Sverige. Detta är fallet
särskilt med Västtyskland. Konkurrensen
från den tyska industrien har
hårdnat alltmer på senare tid. Det är
möjligt, som finansministern har sagt,
att det kan bli en utjämning så småningom,
och vi får hoppas att det går
så, men kan vi inte exportera i erforderlig
omfattning, kommer ett synnerligen
besvärligt läge att inträda. Skulle
exportindustrierna tvingas i mera betydande
omfattning att inskränka driften
och minska sin produktion, måste
risxen för en allvarlig lågkonjunktur
med minskad sysselsättning bli uppenbar.
Det måste för den skull bli en väsentlig
uppgift för den ekonomiska politiken
att skapa jämvikt i handelsutbytet
med utlandet.

En ökning av exportindustriernas
konkurrensförmåga är nödvändig och
kan ske endast genom sänkning av
produktionskostnaderna. Flera olika
utvägar är här tänkbara. Att sänka
lönerna för de anställda skulle givetvis
medföra en billigare produktion.
Men är detta möjligt eller över huvud
ens önskvärt? Jag tror det inte. En
utjämning mellan hög- och låglöner
skulle också medföra ett förbättrat läge.
Jag tror emellertid att även denna väg
är omöjlig eller i varje fall mycket svår
att gå fram på. En annan utväg är rationalisering
av driften, så att industrien
genom användning av bättre och
effektivare maskiner kan åstadkomma
ökad produktion med den arbetarstam
den förfogar över, d. v. s. en förbättring
av produktiviteten. Detta är säkert
en bättre väg. En tredje möjlig -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

het, som ju inte alls utesluter den förut
nämnda utan tvärtom kompletterar
denna, är att i ännu högre grad än vad
som sker inrikta tillverkningen på högklassiga
produkter. Svenska exportvaror
har sedan gammalt åtnjutit ett stadgat
rykte för god kvalitet. Nu är det
viktigare än någonsin att detta rykte
motsvarar verkligheten.

Finansministern anser, att den restriktiva
ekonomiska politik, som hittills
förts och som lett till balans i den
inre ekonomien, alltjämt bör fortsätta.
Han menar att om en mjukare ekonomisk
politik leder till ny konjunkturuppgång
inom landet med ökad efterfrågan
på både arbetskraft och varor,
så kommer detta att bli ett hinder för
att skapa jämvikt i utrikeshandeln. Vi
skulle då inte kunna exportera tillräckligt.
Det resonemanget har naturligtvis
fog för sig, men å andra sidan
är det också önskvärt att industrien
genom investeringar kan rationalisera
sin produktion och därigenom göra
det möjligt att sälja exportvarorna billigare,
så att de kan hävda sig i konkurrensen
på utlandsmarknaderna. Vi
befinner oss i ett dilemma, då starka
skäl kan anföras för båda dessa uppfattningar.
Är det lämpligt eller inte
lämpligt att t. ex. behålla investeringsavgiften
och med den jämställda avgifter? Det

är här inte lätt att hävda en bestämd
mening och säga, att så och så
bör regeringen handla. Jag hoppas
emellertid, som jag sagt tidigare vid
olika tillfällen, att regeringen noga följer
den ekonomiska utvecklingen här
och i god tid företar de omläggningar
av den ekonomiska politiken, som ett
ändrat läge gör nödvändiga. Både kreditrestriktionerna
och investeringsavgiften
är onekligen besvärande för hela
näringslivet, och de bör inte behållas
så länge, att de försvårar näringslivets
framåtskridande och exportnäringarnas
förmåga att hävda sig på de utländska
marknaderna. I samband med

detta uttalar jag tillfredsställelse över
att regeringen lättat på steriliseringen
vid skogsförsäljningar.

Den nu framlagda budgeten för det
kommande budgetåret är som sagt balanserad,
finansministern har fått inkomsterna
och utgifterna att gå något
så när ihop. Balansen förefaller emellertid
inte särskilt stabil, och kommer
den ekonomiska utvecklingen att förlöpa
ogynnsammare än beräknat är det
väl ofrånkomligt med underskott i
budgeten. På visst sätt är den underbalanserad
redan när den lägges fram,
om man nämligen tar hänsyn till den
halva miljard som skall utbetalas till
kommunerna. Statens inkomster har
stagnerat, och något inkomstöverskott
står inte längre till buds för att finansiera
statens kapitalutgifter. Den måste
nu alltså ta upp lån i den allmänna
marknaden. Herr Hjalmarson har också
i sitt anförande sagt, att det kan
hända att vi på något över ett år kan
vara uppe i ett lånebehov av ända upp
till 2 000 miljoner kronor. Med hänsyn
emellertid till att upplåningen under
de närmast föregående åren varit
begränsad, att det privata näringslivet
synes efterfråga mindre kapital än tidigare
för investeringar och att sparandet
synes ha börjat öka igen, bör
det vara möjligt att täcka de statliga
lånebehoven.

De minskade inkomsterna på driftbudgeten
motsvaras tyvärr inte av någon
minskning i utgiftsbehoven. Tvärtom
stiger utgifterna, till stor del automatiskt
på grund av tidigare fattade
beslut men också på grund av planerade
nya reformer. Härvidlag utgör
förbättringen av folkpensionerna den
kanske mest väsentliga. Den kommer
att kosta det allmänna mycket pengar,
men denna ökning av de gamlas standard
är så starkt motiverad ur sociala
synpunkter, att man inte kan göra
några invändningar mot reformen utan
tvärtom hälsar med mycket stor tillfredsställelse
att den genomförs. I

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samband med detta vill jag uttala ett
mycket bestämt önskemål om att den
av vårt parti vid flera tillfällen förut
framförda frågan om pensionering av
arbetare och mindre företagare kommer
att bli utredd och så snart som
möjligt också genomförd.

Likaså finns det anledning att uttala
belåtenhet med att sjukförsäkringsreformen
nu synes vara på väg mot sitt
genomförande i praktiken. Det nya
förslag som nu framlagts av särskilda
sakkunniga innebär väsentliga förbättringar
gentemot det tidigare fattade
principbeslutet. Inte minst viktigt
är att det föreslås en samordning mellan
sjuk- och olycksfallsförsäkringarna,
som gör dessa socialförsäkringar mindre
kostsamma och administrationen
enklare och mindre dyrbar.

Försvaret kommer också att dra stora
kostnader, fastän försvarsministern varit
tvungen att pruta av på de militära
anslagskraven. Det faktum att försvarsutgifterna
omfattar cirka en fjärdedel
av statens samlade utgifter på
driftbudgeten utgör en talande illustration
till läget ute i världen. Den oro
som det kalla kriget skapar tvingar
även vårt land att göra stora uppoffringar
för försvaret. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att försvarsfrågorna
vid denna riksdag liksom tidigare
kan lösas i enighetens tecken.

Den upprustning av vägväsendet som
har inletts är av stor betydelse för hela
vårt land och alldeles särskilt för landsbygden.
Det är tacknämligt att tillgången
på arbetskraft nu blivit så pass
stor, att upprustningen kan fortsätta i
kanske ännu snabbare takt än hittills.
Här anmäler sig ett nytt bekymmer: en
gryende arbetslöshet sticker upp huvudet,
inte blott i industriorterna utan
även på landsbygden. Detta gör det
ändå mer angeläget att medel finns till
upprustning av vägar, ombyggnad av
broar, breddning av järnvägar etc., så
att de arbetslösa kan användas i arbeten
till gagn för hela samhället. Detta

kräver naturligtvis mycket pengar, och
bilskattemedlen kommer inte att räcka
till, om de skall uttas efter hittills gällande
grunder. Regeringen planerar
fördenskull att höja bensinskatten.
Skattehöjningar inger alltid betänkligheter
och olust, men i detta fall måste
höjningen ses mot bakgrunden av att
en förbättring av vägarna är trängande
nödvändig och kan motverka arbetslöshet.
Regeringen begär nu ökat anslag
till arbetslöshetens bekämpande. I
fråga om detta vill jag endast uttala
den förhoppningen, att de arbeten som
igångsätts kommer att bli sådana, att
de främjar ett produktivt syfte.

I sammanhang med vägfrågorna må
det tillåtas mig att påpeka, att traktorerna
inom jordbruket och näringslivet
i övrigt är bundna vid transporter
inom vederbörande näringsgren och
icke kan komma till användning för
transporter av t. ex. skogsprodukter
m. m. Detta utgör ett uppenbart slöseri
med både arbetskraft och materiel.
Från näringslivets sida har gjorts
framställningar till kommunikationsministern
om ändring av trafikbestämmelserna
i detta hänseende. Jag vill
begagna tillfället att här vädja till kommunikationsministern
om en välvillig
behandling av denna framställning.

Några andra skattehöjningar föreslås
inte i årets statsverksproposition, och
det får man sannerligen vara glad för.
Men så osäker som budgetbalansen är
kan man ju sätta i fråga, om den av
fjolårets riksdag beslutade skattesänkningen
kommit till stånd i fall riksdagen
då vetat om det verkliga budgetutfallet.
Högern och folkpartiet har ju
bedrivit en synnerligen intensiv propaganda
för skattesänkningar under
förra årets valrörelse, men hur går
denna propaganda ihop med det statsfinansiella
läge, som nu föreligger?

Nu har vi hört av såväl herr Ohlin
som herr Hjalmar son, att de håller fortfarande
på dessa skattesänkningar.
Herr Ohlin menar, att det skall bli en

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

omläggning av budgeten. På så sätt
skall man få fram ett annat underlag
för budgetberäkningen. Han menar att
det finns förutsättning för skattesänkning.
Från folkpartiets sida kommer
också att framläggas förslag om minskning
av statens utgifter.

Likaså säger herr Hjalmarson att
högern skall komma med förslag om
skattesänkningar. Herr Hjalmarson menar
att det skall finnas utrymme härför
genom att man höjer vissa avgifter. Det
är tydligen pensionsavgifterna som
skall höjas. Jag säger såsom tidigare
sagts av finansministern, att jag inte
är säker på att det förslaget blir mottaget
med så förfärligt stor välvilja från
de egentliga blivande folkpensionärernas
sida. De hör väl till den kategori
här i samhället som har det allra minsta
ekonomiska underlaget, alltså inte de
mera välsituerade. Givetvis har de svårare
att komma ut med denna höjning
av pensionsavgiften än om den tas ut
direkt genom skatter. Herr Hjalmarson
menar att man kan också minska på
utgifterna, och han säger att då får också
sociala förmåner sänkas. Jag föreställer
mig, att herr Hjalmarson tänker
på utgifterna för bostadsförbättringar,
alltså på det förslag om att man skall
minska på subventionerna som framlagts
av bostadsutredningen. Om man
inte skall minska bostadsbyggandet, får
man i så fall gå in för en annan väg.
Då får man gå in för en mycket radikal
hyreshöjning, så att man inte för
den som bygger minskar lusten att producera
bostäder. Jag har följt debatten
mellan Dagens Nyheter och Svenska
Dagbladet, vilken i och för sig varit
mycket intressant. Jag har inte sett att
Svenska Dagbladet har svarat, men det
kommer tydligen svar under riksdagsbehandlingen
angående detta. Det råder
säkert ingen tvekan om att den
hänsynslösa skattesänkningspropaganda,
som under fjolårets valrörelse såväl
under hösten som under vintern
bedrevs både av folkpartiet och högern,

tillförde dessa partier många röster,
kanske inte minst högern. Det är självklart
att de som då röstade för denna
politik, alltså om sänkta skatter, väntar
på infriande av löftena. Jag skall
inte gå händelserna i förväg. Det har
bebådats från dessa partier att riksdagen
skall få ta del av deras förslag. Det
är klart att när vi får se förslagen, kommer
vi i riksdagen att ta ställning till
dessa.

Jag skall gärna erkänna att det är
synnerligen önskvärt att skattepolitiken
utformas så, att den kommer att
stimulera sparandet. Det är väl alla
överens om. Vi är säkert också överens
om att vi inte skall ha högre skatter
än som är oundgängligen nödvändigt.
Men det är kanske besvärligt att sänka
skatterna och samtidigt skära ned statens
utgifter på sådant sätt, att det blir
en verklig skattelättnad. Dessa satser
drevs ju tämligen hårt så sent som strax
före jul från de bägge oppositionsledarna
i den interpellationsdebatt som
vi hade någon gång i början av november.
Då framfördes särskilt från
herr Ohlins sida, att »i flertalet konjunkturlägen
bör staten eftersträva budgetbalans
och inte ett upprepande år
efter år av väldiga budgetöverskott».

»Bättre än ett statligt tvångssparande
— möjliggjort genom utomordentligt
hårda skatter —- är gynnsamma förutsättningar
för enskilt sparande hos privatpersoner
och företag samt inom försäkringsrörelsen.
»

Nu kan man säga att herr Ohlin har
blivit bönhörd. Det har blivit budgetbalans.
Men man kan förstå att detta,
med tanke på oppositionens tal om givna
löften, känns litet besvärande, och
man förstår också de sura miner, som
en del tidningar och andra visar upp
inför dagens situation. Det må kanske
vara en tröst för oss, som i fjol vid
upprepade tillfällen varslade om att en
sådan situation som nu inträtt skulle
komma, att vi hade rätt i dessa spådomar.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Temat i förra årets valrörelse, förutom
de nämnda skattesänkningarna,
var det här i debatten förut berörda
räntevapnets användning samt färre
regleringar. Beträffande räntevapnet
vill jag endast deklarera, att jag har
samma uppfattning som tidigare, nämligen
att det skall användas med mycket
stor försiktighet och endast i yttersta
nödfall.

När det gäller regleringarna hör jag
avgjort till dem, som vill minska på
dessa. Jag vill också begagna tillfället
att här uttala min tillfredsställelse över
att byggandet av småhus har frigivits
och att man alltså nu slipper tillståndstvång
för dem. Jag tror nog vi kan
vara överens om att byggnadskostnadernas
höjd är tillräcklig för att reglera
byggnationen. Det torde måhända
också vara möjligt att tämligen snart
lätta på restriktionerna även för andra
byggen. De höga byggkostnaderna gör
nog, att såväl enskilda som kommuner
tänker sig för mer än en gång, innan
de sätter i gång med dessa stora och
dyrbara byggen.

Det kanske kan tillåtas mig, herr talman,
att här gå litet utanför ramen
för den föreliggande statsverkspropositionen
och säga några ord om ett förslag,
som nyligen lagts fram för Kungl.
Maj:t. Jag tänker här på 1944 års nykterhetskommittés
betänkande, som nu
är föremål för debatt ute i pressen. Jag
vill begagna tillfället att här uttala min
stora tillfredsställelse över att kommittén
nu blivit färdig med sitt förslag,
och jag skulle tro att min tillfredsställelse
delas av herr Dickson. Det är glädjande
att man nu kan skönja den tid,
då motboken måhända går till historien.
Jag har aldrig trott på detta kineseri.
Jag tror att det mången gång
mycket godtyckliga fiskaliska system
som rått inte alls har gagnat nykterheten.
Möjligen har det gagnat alla dem,
som varit anställda i detta stora kontrollsystem.
Här föreligger tydligen en

möjlighet att spara en del, även om det
inte blir så väldigt stora slantar.

I detta sammanhang är det ett par
saker, som jag vill nämna något om.
De är kanske inte så stora, men de kan
ju vara betydelsefulla ändå.

Meningen är ju nu att spriten skall
släppas fri och att den skall få köpas
av alla oförvitliga medborgare. Vi skall
tydligen ändå ha en ganska stark kontroll,
men spriten skall som sagt få köpas
utan någon ransonering. Nu är det
ju så, att förbjuden frukt smakar bäst,
och frågan är väl om inte den förbjudna
frukten även när det gäller spriten
har stimulerat till ökad konsumtion.
Även på restaurang skall spriten bli fri,
åtminstone efter klockan 15. Jag skall
inte här ta upp någon debatt om huruvida
detta klockslag är det riktiga eller
inte. Den saken har man i tidningarna
fört en väldig diskussion om. Det finns
emellertid en detalj i detta sammanhang
—- jag erkänner gärna att den inte
är särskilt betydelsefull •—• som jag vill
något beröra. Det är ju så, att spriten
på restaurangerna icke enligt förslaget
skall vara begränsad — med undantag
för brännvinet. Därav skall man inte
få förtära mer än 10 cl. Är det månne
därför att det är den billigaste av spritdryckerna
och att det är meningen att
på något sätt stimulera till att restaurangnotorna
skall bli högre, eller vad
kan skälet vara?

Vidare vill jag påtala en annan sak,
som jag anser ganska betydelsefull för
vår trädgårdsodling. 1944 års nykterlietskommitté
har gått emot ett förslag
från fruktodlarhåll att få framställa
s. k. alkoholiserad cider, d. v. s. cider
med 2,8 volymprocent alkohol. Det är
alltså samma styrka som på vårt vanliga
Öl. Denna anhållan har kommittén
icke ansett sig kunna bifalla. Enligt vad
tidningarna meddelar är motiveringen
den, att en lagändring härvidlag skulle
kunna medföra att ungdomen förtärde
dylik cider i stället för läskedrycker.
Jag kan inte förstå den motiveringen.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag tycker den är kostlig. Denna cider
kan ju nämligen aldrig framställas och
saluföras till samma billiga pris som
våra läskedrycker —• om man nu kan
säga att de säljes till billigt pris, vilket
man ju kan diskutera.

Dessutom är det så, att man inte kan
förtära några större mängder cider, ty
fruktsyran lägger hinder i vägen härför.
Samtidigt har emellertid kommittén
gått med på att s. k. starköl, d. v. s.
Öl med 4,5 volymprocent alkohol, skall
få säljas. Jag har ingenting häremot.
Det är nog riktigt att så sker. Men kommer
då inte ungdomen att köpa detta
starköl? Dessutom bär ju ölet den egenskapen
att den som förtär det vill dricka
mer och mer, medan däremot fruktsyran,
som sagt, hindrar förtäring av
mer än en viss mängd cider.

Tillverkningen av cider skulle också
komma att ha en välgörande inverkan
i två riktningar. Den skulle — förmodar
jag åtminstone —■ motverka den
nuvarande stora importen av lätta viner
till stort gagn för vår statskassa,
och den skulle också komma att skapa
möjligheter för avsättning av vår svenska
frukt och alltså bli till hjälp för
vår inhemska fruktproduktion. Jag hoppas
verkligen att sista ordet ännu inte
är sagt i denna sak, utan att den kan
tas upp till förnyad omprövning.

Jag kan, herr talman, i samband härmed
inte underlåta att påtala en annan
propaganda som bedrivs, nämligen den
rasande propagandan för Coca-Colan
eller Rio-Colan eller vad den nu heter.
Det har sagts mig att de amerikanska
företag, som står bakom denna propaganda,
offrar många miljoner kronor
på densamma. Ingredienserna i denna
tillverkning är bl. a. coffein och fosfor.
Om något kommer att konkurrera med
vår läskedrycksförsäljning så är det väl
denna cola. Vi har också erfarit, att
läskedrycksfabrikanterna är mycket bekymrade,
och om nykterhetskommitténs
förslag går igenom i vad angår
tillverkningen av must, saft och cider,

kommer det med all säkerhet att ge
dråpslaget åt möjligheten att kunna tillverka
och sälja produkter från våra
egna fruktträdgårdar. Det är rätt betecknande
att vår lagstiftning lägger
alla möjliga hinder i vägen för produkter
från våra egna trädgårdar men inga
hinder för import från utlandet av all
möjlig smörja; den får ske i nästan vilken
utsträckning som helst.

Om jag hörde rätt där jag satt i min
bänk, ställde både herr Ohlin och herr
Hjalmarson den frågan till bondeförbundet,
om det inte skulle ompröva den
politik det nu för. Jag trodde verkligen
att vi själva omprövat vår politik. Herr
Hjalmarson var emellertid så ärlig att
han sade, att vårt parti självt får ta
ställning till sin politik. Vi tackar naturligtvis
härför, men vi har aldrig
tänkt be om lov att få göra detta; vi har
aldrig tänkt fråga vare sig herr Hjalmarson
eller herr Ohlin om vilken kurs
och vilken politik vi skall föra. Och jag
kan ju tillägga, att vi mycket noggrant
övervägt den politik som vi fört och
som lett till denna koalition, som jag
förstår att de båda partiledarna är mycket
sura emot. Den politik, som vi för
i dagens läge, och den som ledde till
koalitionen, har vi funnit vara riktig
inte bara för vår egen del utan för hela
landets.

Sedan tog herr Ohlin upp en polemik
om grispremierna. Han var emellertid
mycket hovsam och sade, att det ord
grispremier han därvid använde skulle
ingen ordentlig människa i detta land
mera ta i sin mun, detta om jag hörde
honom rätt. I så fall får vi hålla honom
räkning härför. Det hela har ältats så
mycket i Ohlins valrörelse, i hans egen
valfilm o. s. v., att det bör nog vara
svårt att fortsätta med detta tal. Herr
Ohlin sade att det hela medverkat till
en snedvridning av produktionen, så att
vi nu måste sänka fläskpriserna. Jag
tror emellertid för min del att bakom
denna prissänkning ligger något helt annat.
Jag tror att det bl. a. är en felaktig

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och bristfällig statistik över våra suggbetäckningar,
som i detta fall spelat en
ganska stor roll. Den behöver därför
göras mera noggrann och effektiv.

Herr Ohlin utdelade en väldig känga
med anledning av vårt dyra matfett. Jag
fattade inte riktigt om han med sitt uttalande
menade, att också smörpriset
skulle sänkas, eller om det bara var
fråga om margarinpriset. Han nämnde
i vart fall ordet matfett, och till matfett
hör ju båda produkterna, smör och margarin.
Nu är det emellertid så, vilket
också framhölls av herr Fast, att prissättningen
på mjölk och smör är en väsentlig
del av den hjälp, som lämnas
särskilt de mindre jordbrukarna. I
fråga om priset på mjölk och smör kan
vi givetvis inte släppa efter på något
som har med riksdagens beslut i detta
hänseende att skaffa, att jordbrukarna
som näringsidkare skall ha samma ersättning
för sitt arbete som andra näringsutövare,
utan det beslutet måste
vi hålla fast vid.

Herr Ohlin menade vidare att vi haft
stora möjligheter att exportera smör
till förmånliga priser och därigenom
kunnat sänka priset på matfett; jag förmodar
att han därvidlag menade margarinpriset.
När det gäller denna exportmarknad
på smör så vet alla som
har med den att göra, att den är mycket
labil. Exportmöjligheterna kan vara
goda en kortare tid, men exporten kan
också stagnera. I vart fall tror jag att
det är ganska farligt att kort räkna med
en högkonjunktur på denna exportmarknad,
som mycket hastigt och ryckvis
kan förändras.

Beträffande den sänkning av margarinpriset,
som priskontrollnämnden
föreslagit, menade herr Ohlin, att i det
ärendet borde jordbrukarorganisationerna
ha blivit hörda. Ja, men de har
ju hörts, herr Ohlin! Först remitterades
ärendet till jordbruksnämnden, som
avstyrkte förslaget. Jordbruksnämnden
hörde förhandlingsdelegerade, där också
folkpartiet är företrätt. Dessa in -

stanser avstyrkte emellertid enhälligt
förslaget om sänkning av margarinpriset.
Jag förstår därför inte vad herr
Ohlin menar att det var för organisationer
som icke skulle vara hörda. —•
Dessa organisationer är redan hörda.
Nu tror jag, herr talman, att jordbruksministern
senare kommer att beröra
denna fråga, varför jag icke skall yttra
mig mer om detta.

Jag har, herr talman, velat anföra
dessa funderingar till dagens debatt.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! För att inte ett
onödigt missförstånd i en sakfråga
skall kvarstå i debatten vill jag fästa
herr Petterssons i Dahl uppmärksamhet
på att folkpensionärerna inte betalar
några pensionsavgifter.

Herr von SETH (h): Herr talman!
När statsministern på valnatten intervjuades
angående valresultatet, framgick
det att han ansåg att de uteblivna
framgångarna för socialdemokraterna
och koalitionen över huvud taget berodde
på det dåliga vädret på valdagen.
För min del gjorde jag då den reflexionen,
att förvisso har de dåliga väderleksförhållandena
under eftersommaren
och hösten hårt drabbat landets jordbrukare,
men de uteblivna framgångarna
för koalitionsregeringens medlemmar
berodde säkerligen mindre på
den vanliga väderleken än på det politiska
klimat, som har skapats i detta
land, inte minst av socialdemokratien.
Skördetiden har inte visat sig vara så
gynnsam för det socialdemokratiska
partiet, den skördetid som herr Myrdal
siade om redan 1945.

Finansministern, statsrådet Sköld,
har från denna talarstol i dag framhållit
att de svårigheter, som har yppat
sig för företagsamheten här i landet

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och inte minst för våra exportföretag,
beror på ett hårdnande ekonomiskt
klimat på grund av förhållandena utomlands,
som inte regeringen kan hjälpa.
Ja, den saken har vi hört i valrörelsen
och många gånger här. Finansministern
och socialdemokraternas representanter
skyller de svåra förhållanden, som
vår företagsamhet befinner sig i, än på
Koreakrisen och än på andra omständigheter
utomlands.

För min ringa del har jag under min
verksamhet haft att göra med företagsamheten
i dess olika former, och själv
är jag företagare. Inom det län jag
representerar, Jönköpings län, står
företagsamheten ganska högt. Småföretagsamheten
i Gnosjö, Anderstorp och
Värnamo är ju ganska berömd, och
våra storföretag i Jönköping, Huskvarna
och andra städer har världsrykte.
Det är likadant i hela vårt land: vare
sig företagen är stora, medelstora eller
små, så är företagsamheten nödvändig
för vårt folk. Den har skapat sig ett
namn och ett rykte på världsmarknaden
som inte är att förakta. Men om
man i dag talar med dessa företagare,
vare sig de är småföretagare eller storföretagare,
så framhåller de, om de
står med fotterna på jorden, de svårigheter
som regeringens ekonomiska
politik har försatt dem i. Dessa svårigheter
beror på regeringens ingripande
när det gäller kreditrestriktioner,
investeringsavgifter, tidigare investeringsskatten,
skattesystemet o. s. v.
När därför finansministern i dag upprepar
att regeringens politik inte har
medverkat till de svårigheter, som vår
exportindustri i dag befinner sig i,
vågar jag gentemot detta inlägga en
bestämd gensaga.

I den amerikanska valrörelsen talades
det mycket om den fria företagsamheten,
och det skapades av Stevensen
ett ofta återkommande uttryck.
Han sade, att man inte kan åstadkomma
blomstring i ett land genom att
hålla den fria företagsamheten nere.

När man talar med socialdemokrater
man och man emellan, erkänner dessa
riktigheten i denna tes. Men när man
ser på regeringens handlande och ekonomiska
program finner man att detta
går stick i stäv häremot.

Jag skall i dag uppehålla mig vid
ett särskilt avsnitt, som försvårar företagsamheten
och som gör att nya företagare,
som vill sätta i gång företag,
ingalunda stimuleras av statsmakterna.
Här läggs i stället en serie svårigheter
i vägen för denna företagsamhet.

Med handelsminister Myrdal som den
drivande kraften lät Kungl. Maj :t efter
andra världskrigets slut tillsätta ett
flertal varubranschutredningar eller
strukturutredningar, som de slutligen
kom att heta. Dessa kommittéer arbetade
med en viss vara i brännpunkten,
t. ex. olja, skor, möbler, böcker, glas,
sten etc., och sökte klarlägga strukturen
på den handel och industri som
låg bakom varan. Syftet var att söka
nå en bättre näringsekonomisk planering
och en effektiv rationalisering
inom de branscher, som berördes av
respektive utredningar. Såsom exempel
på sådana utredningar kan jag nämna,
att det år 1945 tillsattes en oljeutredning,
en skoutredning, en försäkringsutredning
och en fiskkonservutredning.
Dessa följdes år 1946 av en läkemedelsutredning,
en bokutredning, en potatisutredning
m. fl. Det är alltså en stor
sortering på olika branscher.

Utredningarnas uppgifter inskränkte
sig emellertid inte till att genom denna
kartläggning söka stimulera till rationaliseringar
eller produktionsförbättringar
inom branscherna, d. v. s. till
åtgärder som syftade till att komma
både näringslivet och konsumenterna
till godo, utan vid sidan härav ålåg det
varje utredning att undersöka förutsättningarna
för ett statsövertagande av
berörda företag. Den ideologiska bakgrunden
härtill fanns också klart uttryckt
i det socialdemokratiska arbetarpartiets
efterkrigsprogram, där man

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

önskade ett överförande i samhällets
ägo av de delar av näringslivet, där den
enskilda företagsamheten ansågs leda
till misshushållning och monopolism.
Dessa tankegångar har utvecklats vid
flera tillfällen av socialdemokratiska
motionärer, som tillsamman med kommunistiska
motionärer hemställt om
mer genomgripande socialiseringsåtgärder
mot det enskilda näringslivet.

önskningarna har varierat högst avsevärt,
från ett omedelbart förstatligande
till strukturundersökningar med
förstatligande i sikte, exempelvis av
oljehandeln, försäkringsväsendet, bankväsendet,
möbelindustrien m. fl. Riksdagens
majoritet och regeringen fann
det emellertid lämpligt att stanna vid
det senare alternativet. I direktiven för
de sakkunniga varierades emellertid
ordalagen i denna del av utredningsuppdraget,
och ofta inbakades det i det
allmänna önskemålet om en förutsättningslös
prövning av olika alternativa
organisationsformer för vederbörande
industri. Denna försiktighet i uttryckssättet
kom emellertid icke att undanskymma
de politiska biavsikterna med
strukturutredningarna.

De flesta kommittéer har numera
avslutat sitt arbete, och man kan närmare
dröja vid de lärdomar som givits.
När det gäller frågan, om utredningarna
lett till en höjning av produktiviteten
och effektiviteten hos de berörda
företagen genom de föreslagna
tekniska och organisatoriska rationaliseringarna,
måste man besvara denna
fråga jakande. Det har, som framhölls
av skoutredningen, skett ett ömsesidigt
utbyte av informationer och idéer, vilket
utan tvivel givit värdefulla impulser
inom denna bransch.

Att goda resultat nåtts på detta väsentliga
område är emellertid inte detsamma
som att icke samma eller bättre
resultat skulle ha kunnat nås med undvikande
av de omständliga och kostnadskrävande
statliga utredningarna.
Jag kan sålunda här nämna att inom

näringslivet finns det flera utredningsinstitut,
som ägnar sig åt just sådana
utredningar som det här talas om. Man
kan nämna Industriens utredningsinstitut,
Grosshandelns utredningsinstitut
och Affärsekonomiska forskningsinstitutet.
Dessas verksamhet har säkerligen
lett till ökad rationaliseringsverksamhet
inom industri och handel. Frågan
om huruvida de privata utredningsinstituten
är bättre rationaliseringsinstitut
än de statliga bör ses i belysning
av att bakom de statliga utredningarna
ligger, som jag nyss sade, en
politisk biavsikt, nämligen önskemålet
om ett samhällsövertagande av företagen.
Detta, herr talman, måste ju vara
ett dagligt och kännbart hot, som både
stora och små företag känner och uppfattar
som en ytterligare pålaga.

Som socialiseringsutredningar har de
nu avslutade kommittéerna med något
undantag kommit till ett för socialiseringstillskyndarna
nedslående resultat.
Utredningarna har icke ansett sig kunna
tillstyrka ett förstatligande. Denna
slutsats grundas icke på ideologiska
skäl eller rättvisehänsyn utan på de
undersökningar, som företagits om det
enskilda kontra statliga näringslivets
effektivitet. Härmed har det visat sig
att under nuvarande förhållanden leder
ett näringsliv, grundat på enskild företagsamhet,
till säkrare och högre produktionsresultat
och därigenom tryggare
förhållanden även för arbetstagarna.

Om således de avslutade utredningarna
icke lett till något ökat förstatligande
av näringslivet har emellertid
deras existens skapat oro och osäkerhet
inte bara inom berörda företag utan
inom företagsverksamheten över huvud
taget. Den eftersträvade förenklingen
och rationaliseringen inom drift och
distribution motverkas av att man i
bakgrunden hållit rationaliseringsalternativet
såsom ett hot. Atmosfären kring
dessa utredningar har inte varit den
bästa. Utredningarna har, även om

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

detta icke varit statsmakternas mening,
blivit domstolar inför näringslivet, som
ställts till ansvar med socialisering som
värsta straff. Den nödvändiga förtroendefulla
samverkan med näringslivets
specialister och kvalificerade fackmän,
som fordras för att lösa sådana invecklade
problem, har därför inte kunnat
åstadkommas. I detta sammanhang vill
jag dock uttala min tillfredsställelse
över att i direktiven till den utredning,
som i slutet av föregående år tillsattes
för att utforma statliga stödåtgärder i
syfte att stimulera avsättning, produktion
och sysselsättning inom näringslivet,
icke nämnes något om att staten
genom ökade kontrollåtgärder skall
öka sitt inflytande.

I nuvarande ekonomiska läge, som ju
för vårt lands del kännetecknas av en
tydlig konjunkturförsvagning på grund
av skarp utländsk konkurrens, åtföljd
av avsättningssvårigheter, produktionsinskränkningar
och permittering av arbetskraft,
är det av vikt att allt som
kan verka hämmande på företagens
önskan att vidtaga nödiga konsolideringsåtgärder
undanröjes. Ett undanröjande
av det latenta hot som de kommittéer
innebär, vilkas arbete syftar
till att öka statens kontroll- och regleringsbefogenheter
över det enskilda
näringslivet, är synnerligen önskvärt
och skulle ge ett klart uttryck för statsmakternas
vilja att utan politiska biavsikter
hjälpa det svenska näringslivet
och därigenom skapa bättre förutsättningar
för ett högre och jämnare produktionsresultat,
vilket i sista hand
skulle komma konsumenter och arbetstagare
till godo och dessutom skulle ge
staten större skatteintäkter.

Just denna sista punkt skulle jag alldeles
särskilt vilja trycka på. Den
sammanhänger i högsta grad med de
programpunkter som framförts från
högerhåll, där vi påstår att om man
stöder det enskilda näringslivet ger
man därigenom också — även med
sänkt skatteprocent —• möjlighet att in -

leverera ett större skattebelopp till
statskassan.

Herr talman! Jag har även en annan
sak som ligger mig varmt om hjärtat,
en sak som till en del berör statsverkspropositionen
och som jag inte vill underlåta
att dra upp i denna remissdebatt.
Det gäller den inre säkerheten
för vårt land. Vad denna beträffar
torde man först och främst vara tvungen
att konstatera två saker.

Det ena är, att vi i dagens världspolitiska
läge har fått en helt ny giv
från världskommunismens sida med
nya direktiv och med en ny taktik för
de olika ländernas kommunistpartier
som följd. Att dessa direktiv och de
övriga åtgärderna effektiviserar undermineringsarbetet
behöver jag knappt
tillägga.

Det andra är, att det i vårt land uppstått
vissa svaghetstecken inom ledningen
för det departement som handhar
den inre säkerheten, alltså inrikesdepartementet.
Inrikesministern har beklagligtvis
i vissa pressorgan kommit
att angripas rätt hårt, därför att en rad
tråkigheter och splittrade uppgifter satt
honom i ett läge, där det varit svårt
för honom att leda sitt departement
med den kraft och den fasta målsättning
som så väl behövs just här. Även
pressorgan inom inrikesministerns eget
parti har ifrågasatt, om han icke skulle
behöva vidta kraftigare åtgärder. En dylik
strid kring en inrikesminister i dagens
mycket viktiga och ansvarsfulla
läge är inte bra. Därtill har helt nyligen
inrikesdepartementets förfarne och, jag
skulle vilja tillägga det, skicklige statssekreterare
nu fått en annan uppgift.
Han har ju blivit ålagd den maktpåliggande
uppgiften att ta hand om vårt
gränslän i norr, varför det alltså gäller
att finna en lika god kraft på den
post som han nu skall lämna.

För vårt lands del har ännu inga
kommunistiska utrensningar påbörjats,
men däremot har fullt tydliga signaler
om en ändrad taktik inom kommunist -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

partiet iakttagits. Gallring av medlemmar
och stärkande av sammanhållningen
är liksom vissa ledarskiften inte
så intressanta som den aktivitet, som
tycks utvecklas inom den underjordiska
kommunistiska apparat, som alltid
funnits men som nu håller på att ytterligare
påbyggas och utbyggas. Eftersom
Stalin lovat att det krig, som kan
befaras komma, skall bli ett krig mellan
kapitalistiska stater, har ju de
svenska kommunisterna full täckning
för sina åtgärder att stärka sin underjordiska
apparat. De kan ju motiveras
med kravet på en stärkt kamp mot s. k.
imperialistiska attacker mot vår neutralitet.
Sådant går lättare i människor
än kravet på kamp för Sovjetunionen.
Detta mål passar ju också bra ihop med
svenska kommunistpartiets nyvunna
nationalism och jag skulle vilja säga
blågula camouflage. Jag syftar alltså
på den affisch med de blågula färgerna,
som kommunistpartiet hade mage
att klistra upp i hela Sveriges land under
valrörelsen.

Säkerhetsåtgärderna i Sveriges land
har inte varit fullgoda, vilket namnen
Hilding Andersson och Fritiof Enbom
med all tydlighet klarlägger. Det är ju
så, att övervakningen av våra farligaste
utländska förespråkare upphörde efter
kriget. Säkerhetstjänsten demobiliserades
efter hand, och under några år
kunde den underjordiska verksamheten
utvecklas utan att störas alltför mycket.
Detta var en felbedömning från
såväl riksdagens som regeringens sida,
vilket högern redan då klart sade ifrån.

I detta sammanhang vill jag också
rikta en fråga till vår utrikesminister,
huruvida han har för avsikt att i vårt
land tillämpa reciprocitetsprincipen
när det gäller de utländska diplomaterna.
Trots utrikesdepartementets försök
att mörklägga dessa saker är det
dock känt, att ett par dussin östeuropeiska
diplomater tvingats lämna vårt
land under de senaste fem åren på
grund av att de direkt varit engagerade

i spionage eller också på grund av
handlingar som nära sammanhängt med
dylik verksamhet. Det halva löfte om
begränsning av östdiplomaternas rörelsefrihet,
som hans excellens utrikesministern
gav i riksdagen förra vintern,
har ju sedermera återtagits. Sedan dess
har en del hänt som aktualiserat detta
problem. Sovjetunionen har under notväxlingen
med Sverige förklarat sig
inte tro på de svenska domstolsutslagen
i spionaffärerna och förnekar de
ryska tjänstemännens engagement i
dessa. Detta är i verkligheten en grov
kränkning av våra domstolar, som kräver
ett svar. För att i framtiden undvika
dylika påståenden vore det riktigast
att nu i enlighet med diplomatisk
i-utin tillämpa samma regler beträffande
de ryska diplomaternas rörelsefrihet,
som nu gäller för de svenska i Sovjetunionen.
Denna sak har förut framkastats
här, men jag tror att tiden nu är
mogen för att i detta fall gå från ord
till handling. Jag tror också att svenska
folket är mycket intresserat av denna
sak, och jag skulle vara mycket tacksam
om jag kunde få ett svar på denna
fråga.

I samband med dessa saker skulle
jag också vilja vända mig till den för
tillfället frånvarande justitieministern i
en fråga, som också berör inrikesministerns
område. Den gäller den beryktade
kalixspionen, ingenjören som vi vet
sålde ritningar över Sveriges väl då
mest aktuella och viktiga försvarslinje
till Sovjetunionen. Denne man dömdes
till livstids fängelse men benådades till
vistelse på sinnessjukhus. När han varit
på Beckomberga en tid utskrevs han
som frisk. Denna tillämpning av nådeinstitutet
när det gäller personer, som
begått förrädiska handlingar av detta
slag, förefaller väl de flesta vara, mycket
lindrigt sagt, en smula för generös.
Det är ett allmänt talesätt på många
håll att våra båda storspioner »väl snart
blir sinnessjuka och slipper ut igen».
Ett dylikt tänkesätt ger ingen respekt

■—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

för lagen, och rättssäkerheten undergrävs
genom att sådana saker som i fallet
med kalixingenjören verkligen har
inträffat. Man skulle nog bra gärna vilja
höra justitieministerns försäkran om
att man för framtiden verkligen har
garderat sig för att något sådant som
hänt inte kommer att inträffa igen.

I det sammanhanget vill jag innan
jag slutar dra fram ett annat fall, som
i dagarna har blivit aktuellt, fast på ett
annat håll. Det gäller den tyske sjöman,
som under kriget dömdes till sju års
straffarbete för att ha försökt spränga
en båt i Hammarbyhamnen. Denne man,
Rolf Konrad Hagge, var den berömde
sabotageledaren Wollwebers närmaste
man och hade en kommunistkarriär
bakom sig. I likhet med ett antal framstående
underjordiska kommunistledare
på nära håll var han officer i röda
spanska armén och hade sedan saboterat
transportväsendet i en rad länder
för att till slut hamna i Sverige. Nåväl,
denne Hagge, känd som en av den europeiska
kommunismens »stjärnor», dömdes
till sju års fängelse, men blev även
han, trots sin dokumenterade farlighet,
överförd till en anstalt för sinnessjukvård.
Sedan kommer en fullkomlig köpenickiadhistoria.
Hagge promenerade
helt enkelt ut ur anstalten, for till Stockholm,
kontaktade sina sabotageKumpaner
och hamnade genom rysk förmedling
snart i en högre militärskola i
Moskva.

I dessa dagar talas det mycket om
kommunistutrensningen i Östtyskland.
Det kan ha sitt intresse för riksdagens
ledamöter att veta att denne Hagge, som
i Sverige troddes behöva vård på en
anstalt, i dag ryckt upp i toppen bland
de östtyska kommunisterna. Han är
högste folkarméchef i rostockdistriktet,
alltså vid östersjökusten rätt nära
Skandinavien, han har brigadgenerals
rang, är chef för folkarméstaben i Rostock
och utnämndes i höstas till chef
för östtyska folkarméns tekniska avdelning.
Dessutom var han pansarinstruk -

tör för östtyska pansarvapnet. Den tekniska
avdelningen handhar bland annat
robotbasfrågan på södra östersjökusten
i rysk regi. Den mannen, specialist
på svenska förhållanden, har mitt för
näsan på svenska folket promenerat
ifrån sitt straff och rakt in i den kommunistiska
karriären, och det är säkerligen
fara värt att han från sitt högkvarter
på Dhartingerstrasse i Rostock
har fingrarna med i det ryska spel, som
f. n. pågår i Sverige.

Det är angeläget att svenska folket får
en försäkran om att inga sådana saker i
fortsättningen får bli en fläck på vårt
polis- och fångvårdsväsendes rykte inför
utlandet och en uppmuntran för
folk med statsfientliga avsikter att
handla på det viset. Vår säkerhetstjänst
bör kunna lita på att dess arbete inte
leder till sådana orimligheter.

Herr talman! Jag skall inte i år närmare
uppehålla mig vid den kommunistiska
infiltrationen vid vårt statliga
radioföretag. Jag har förut talat om
det, men jag kan inte underlåta att
peka på att radion är ett av de verksammaste
propagandamedlen och att
en av de första institutioner, som faller
i diktaturagenternas händer vid kupper,
just är radion och radiostationerna.
Det har länge varit känt, och jag har
tidigare påpekat, att det vid Radiotjänst
finns personer med kommunistisk
åskådning. Man har också med en viss
oro noterat Ny Dags antydningar om
att kommunistiska medarbetare inte
fått komma till tals i den svenska radion,
liksom man också har uppmärksammat
den ryska radions framhävande
av uttalanden av vissa svenska radiotjänstemän.
Även om man på ledande
håll anser att man bör hålla ett vakande
öga över den demokratiska renlärigheten
hos dem, som sitter i den svenska
Radiotjänst i olika befattningar, bör
det, anser jag för min ringa del, än en
gång klart uttalas att faran på intet sätt
är över. Fortsatt vaksamhet och skärpt

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sådan är säkerligen på detta område
av mycket stor vikt.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga att det klander som jag här riktat
emot inrikesministern anser jag vara
befogat, och jag anser att vissa förhållanden
när det gäller vår säkerhetstjänst,
förhållanden som jag här har påpekat,
hör man ta itu med på allvar.
Men ansvaret faller inte enbart på inrikesministern.
Jag är angelägen att säga
att det faller även på utrikesministern
och på justitieministern. Man får hoppas
att de fall, som jag här har refererat,
skall bli enstaka företeelser som
inte upprepas, så att det arbete som vår
säkerhetstjänst gör och de kostnader
som nedläggs här icke blir tillspillogivna
utan länder vårt land till nytta.

Herr HENRIKSSON (s): Herr talman!
Den borgerliga oppositionen har ju under
de senaste åren vid flera tillfällen
kritiserat regeringen och riksdagsmajoriteten
för att inte ha vidtagit tillräckligt
kraftiga åtgärder för att få ett
stopp på den inflationistiska utvecklingen.
Man har också i dagens debatt
pekat på att de åtgärder som har genomförts
ofta har kommit för sent för
att leda till avsedda resultat. Jag skulle
för min del vilja säga, att den debatt,
som hittills har förts i dag, ändå inte
ger något belägg för att den tidigare
kritiken har varit riktig, eftersom man
ju har kunnat komma fram till ett balanserat
läge i vår samhällsekonomi.
Jag vill för min del gärna med tillfredsställelse
notera att det är på det sättet.

Jag vill samtidigt säga, att man
många gånger målat en alltför mörk
bild av de förhållanden, som överkonjunkturen
medfört. Det har framför allt
från oppositionens håll gjorts på ett
sådant sätt, att man skulle kunna tro,
att den särskilt höga konjunkturen under
de senare åren bara medfört allvarliga
skadeverkningar.

Jag tror, att när man kommer litet

längre fram i tiden skall man finna, att
överkonjunkturen även haft mycket
gott med sig. Om man vill se löntagarna
som en hel grupp, skall man finna, att
de under dessa år icke bara erhållit
högre inkomster utan även en mycket
kraftig förbättring av sina reallöner.
Jag tror inte man gör orätt, om man
säger, att samma förhållande gäller en
annan mycket stor grupp i vårt samhälle,
nämligen jordbrukarna. Dessa
har också kunnat öka sin reella inkomst
under den tid överkonjunkturen
pågått.

Om man alltså kommer fram till att
överkonjunkturen åstadkommit betydande
förbättringar kan man ju inte
utan vidare bara påstå, att den har lett
till skadeverkningar. Jag är emellertid
den förste att understryka det riktiga
i ett balanserat läge, detta därför att
det under överkonjunkturen inte har
varit möjligt att uppnå en så rättvis
fördelning av den under dessa år uppkomna
stora produktionsökningen som
varit önskvärd. En del grupper har fått
vänta längre än andra på att få del av
produktionsökningen. Jag kan särskilt
nämna folkpensionärerna, som nu är
aktuella, men det finns även vissa löntagargrupper,
som kommit i sämre läge
än majoriteten.

Det finns tydligen även en del grupper,
som varken fått eller kan räkna
med att få täckning för det sämre penningvärde,
som har inträffat under
överkonjunkturen, nämligen de som i
huvudsak lever på sparkapital eller har
till beloppen oförändrade pensioner
från enskilda arbetsgivare att dra sig
fram på.

Bland annat ur fördelningssynpunkt
är det bra att man har nått fram till
stabilitet, och det är också önskvärt att
den bevaras. Om man vill göra detta
är det väl också riktigt, som framhållits
från finansministerns sida, att nu icke
brådstörtat avveckla de åtgärder, som
har tillkommit under de senare åren
för att man skulle kunna rå på den in -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

flationistiska utvecklingen. Det är angeläget
att vänta därmed tills man är på
den säkra sidan eller tills man börjar
märka att de av staten gjorda ingripandena
skulle vara en allvarlig fara för
en starkt depressiv utveckling i vårt
land. I det läget tycker jag icke vi är
för närvarande. Det finns tvärtom anledning
att räkna med att vi kan med
god sysselsättning bevara den stabilitet
vi nu har nått.

Vad beträffar inkomstutvecklingen
kan man väl säga, att läget för närvarande
är ovisst. Förhandlingar pågår
för löntagarna, och man vet inte hur
de kommer att sluta på olika områden.
Det finns emellertid för närvarande
icke något, som tyder på att resultatet
av årets lönerörelse skulle bli ett annat
än det som DO och TCO uttalade sig
för redan i höstas, nämligen att lönerörelserna
inte skulle leda till generella
löneförbättringar eller till en allmän
uppgång av prisnivån.

De motsättningar, som nu till stor del
förekommer i löneförhandlingarna,
tycks mycket grunda sig på att man från
arbetsgivarnas sida inte nöjer sig med
att stanna vid oförändrade löner utan
önskar rätt långtgående sänkningar av
nu utgående löner. Så allvarligt kan
gärna inte det nuvarande läget för vårt
näringsliv betecknas, att det skulle vara
nödvändigt för löntagarnas del att acceptera
en sänkning av den lönestandard
dessa för närvarande har. Det
bör i stället vara möjligt att genomföra
de justeringar, som på en del håll har
föreslagits, inom den totala inkomstens
ram.

Om man nu kan räkna med i stort
sett oförändrade inkomster, tycker jag
att det skulle vara möjligt för vår industri
att få till stånd den förbättring
i konkurrensläget, som man nu eftersträvar.
Om kostnaderna för arbetskraften
blir oförändrade och om kostnaderna
för andra produktionsfaktorer endera
förblir oförändrade eller sjunker,
måste en helt normal och inte särskilt

exceptionell rationalisering ändå kunna
leda fram till att man får lägre produktionskostnader
och har möjlighet att
hålla lägre priser än tidigare. Det är
då ett förhållande, som kan få betydelse
för våra exportnäringars möjlighet att
konkurrera ute på världsmarknaden
och som kan få betydelse för levnadsstandarden
inom landet.

Från de fackliga huvudorganisationernas,
LO och TCO, sida har man fäst
rätt stort avseende vid prisfrågorna när
man intagit här nämnda ståndpunkt
om att lönerna inte generellt bör höjas.
Man har ansett, att det borde vara
möjligt att så småningom komma fram
till prissänkningar och på det sättet
till en ytterligare förbättring av levnadsstandarden.

Vi får emellertid räkna med att på
betydande områden är levnadskostnaderna
för närvarande låsta. Det är inte
möjligt att på kort sikt få till stånd en
sänkning av hyreskostnaderna, och på
livsmedelsområdet är priserna till stor
del bundna genom de överenskommelser
som träffats med jordbrukarna.
Man kan därför inte utgå ifrån att det
härvidlag skall kunna ske några mer
märkbara förändringar under den tid
som nu aktuella avtal är i kraft. På
andra områden kan däremot den minskade
efterfrågan på varor och den
ökade konkurrensen kanske leda till
prissänkningar, och det är givetvis
mycket angeläget att dessa möjligheter
tillvaratages. Jag vill också för min del
understryka betydelsen av att man utnyttjar
de organ som staten har till
sitt förfogande för att påskynda prissänkningarna
på de områden, där dessa
inte av sig själv kommer fram. Vi vet
att på många varor vill gärna höga
handelsvinster hålla sig kvar även om
efterfrågan minskar.

Jag kan med hänsyn härtill inte
dela den uppfattning, som framförts
från den borgerliga oppositionens sida
och nu senast av herr Hjalmarson, att
den statliga priskontrollen borde så

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

fort som möjligt avvecklas. Jag är övertygad
om att den även i nuvarande
läge har betydande uppgifter att fylla.
På områden, där man som sagt av
erfarenhet vet att de höga priserna
gärna vill dröja kvar, bör det ske en
granskning av produktionskostnader och
handelsmarginaler, och man bör se till
att det företages möjliga rationaliseringar
av varudistributionen och att
omkostnaderna över huvud taget hålles
nere, så att varorna inte i onödan fördyras
för konsumenterna. Kanske det
kan sägas att priskontrollen inte har
så stora möjligheter att åstadkomma
långtgående prissänkningar, men i ett
läge, som är stabilt och där ofta även
de små rörelserna är av betydelse, är det
viktigt att varje liten chans till prissänkningar
utnyttjas. Om så inte frivilligt
sker, är det av betydelse att
man har ett statligt organ, som kan
övervaka det hela och se till att det
sker en pressning av priserna till konsumenternas
förmån.

Jag vill därför uttala en förhoppning
om att de nya direktiv för priskontrollnämnden,
som har signalerats,
skall bli färdigställda och godkända så
snart som möjligt. I detta sammanhang
vill jag också uttala en förhoppning om
att det förslag till lagstiftning i fråga
om åtgärder mot konkurrensbegränsning,
som vi enligt propositionslistan
har att vänta till denna riksdag, skall
bli så utformat, att det ger möjlighet
till sådana ingripanden från statens
sida, att man kan befrämja den konkurrens
som det enskilda näringslivet
så ofta talar om men som allt som oftast
inte är verklighet.

På tal om löner och priser vill jag
erinra om ett uttalande, som herr Ohlin
gjorde tidigare i dag och som herr
Sköld sedan bemötte. Herr Ohlin sade
att om man eftersträvar endera lönehöjningar
eller prissänkningar, måste
det komma att betyda att den grund,
på vilken den ekonomiska planen är
uppbyggd —• oförändrad konsumtion —

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte kommer att hålla. Herr Sköld har
e redan konstaterat att utvecklingen uni.
der år 1952 inneburit en kraftig ökv
ning av reallönerna utan att det fört
a med sig en tillnärmelsevis lika stor
n ökning av konsumtionen, och därmed
h är ju klarlagt att det inte alltid behöll
ver vara så, att en ändrad relation
:- mellan löner och priser till lönernas
It fördel medför en omedelbar konsum:s
tionsökning.

Det är emellertid, utöver vad finansministern
sålunda redan sagt, en annan
r sak som enligt min mening har sitt ina
tresse i detta sammanhang, nämligen
frågan om hur dessa ökade inkomster
11 har använts, om de inte har använts
''t för en ökning av konsumtionen. Det är
>■ tydligt att genom den politik, som förts
av den nuvarande regeringen, har man
tf fått till stånd det ökade sparande, som
11 vid så många olika tillfällen efterlysts
här i riksdagen. Och jag tror att man
l'' har kunnat få till stånd denna ökning
av sparandet på ett bra mycket bättre
g sätt genom dessa generellt vidtagna åt l-

gärder för att dämpa den inflationis 5,

tiska utvecklingen än som varit möj å

ligt genom de rekommendationer till

g sparsamhetsfrämjande åtgärder, som

n högern och folkpartiet presenterade vid

a förra årets riksdag och som uppenbar 5-

ligen skulle ha inneburit att man pre n

mierat visst sparande men brytt sig

11 mycket litet om annat sparande, näm ;t

ligen det som skulle ha skett inom de

is stora folkgrupperna.

!'' Herr talman! Till vad jag här har
sagt om priser och löner vill jag också
foga några ord om den andra fråga
som nu framför allt står i blickpunkten,
g nämligen frågan om sysselsättningens

n upprätthållande.

''r Det är rätt naturligt att sedan vi nu
le under flera år inte bara haft full sys 3-

selsättning utan överfull sysselsättning,

:e kommer varje tendens, som kan leda

1, till en nedgång i sysselsättningsgraden,

ir att särskilt uppmärksammas. Även om

— det är fråga om en i siffror uttryckt

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mycket obetydlig nedgång, innebär den
ändå en vändning i förhållande till vad
som har varit rådande och man tycker
därför att det hela börjar verka oroande.

Om jag bortser från de permitteringar,
som förekommit vid julhelgen, kan
emellertid de siffror över arbetslösheten,
som finns inom fackföreningsrörelsen,
inte sägas visa på någon allvarligare
nedgång i sysselsättningen. Det
är kanske inte heller det nu aktuella
läget, som inger oro på olika håll, utan
mera att man är rädd för att det skall
bli en sådan fortsättning, att vi längre
fram kommer att få en mera betydande
minskning av sysselsättningsgraden.
Även om det är så att man inte har
anledning att för dagen räkna med det,
så tror jag det är viktigt att vi gör
klart för oss hur det skulle bli, om vi
finge en mera allvarlig vändning i konjunkturen.
Om det bara blir fråga om
omsättningsarbetslöshet, så klaras den
ju väl med de medel, som staten och
löntagarna för närvarande har till förfogande.
Den kan klaras genom den
välfungerande arbetsförmedling som vi
har, och den kan också hjälpligt klaras
om vi nu får en förbättring av de
ersättningar, som löntagarna och staten
gemensamt finansierar vid arbetslöshet.
Skulle vi emellertid få en mera allvarlig
förändring på detta område, är det
tydligt, att statsmakterna tvingas till
mera långtgående åtgärder. Det kan
sägas att man räknar med att det enskilda
näringslivet i första hand skall
klara upp dessa svårigheter, och det
ligger väl i den liberala ekonomiens
mekanism att det skall vara på det
sättet. Men om det blir en kraftigare
depression, är det, tror jag, inte tillräckligt
att lita till vad det enskilda
näringslivet kan förmå. Jag tror i stället
att man vid ett sådant tillfälle kommer
att rikta blickarna till samhället för att
se vad det kan åstadkomma för att
uppehålla och skapa arbetstillfällen.
Det är min förhoppning, att man från

regeringens sida skall ägna dessa frågor
all den uppmärksamhet som deras
vikt kräver, så att inte någon i framtiden
med rätt skall kunna säga, att
man från regeringens sida försummat
att vidtaga några åtgärder, som kan
vara till hjälp, därest det skulle uppstå
en kraftigt försvagad konjunktur.

Sedan skall jag be att få säga några
ord även om skattefrågorna. Frågan om
en skattesänkning spelade ju en mycket
stor roll i våra diskussioner här
under förra riksdagen. Denna fråga
spelade också en mycket stor roll i
valdiskussionerna. Jag vet inte om jag
har rätt, men jag tycker, att tongångarna
från den borgerliga oppositionens
sida i år dämpats åtskilligt. Det är svårt
att känna igen de bestämda uttalanden,
som under förra året gjordes i fråga
om skattelättnader, när man i dag hör
uttalanden om samma sak. Från högerns
sida säger man, att man skall
föreslå skattesänkningar, men man gör
det på så sätt, att man i huvudsak låter
förslagen bli en motvikt till de sociala
reformer, som skall bekostas av staten.
Detta är en helt annan inställning än
den man hade under förra året, då man
menade att man utan vidare skulle
kunna klara av en skattesänkning. Detta
skulle en överbalanserad budget lämna
utrymme för. Ännu försiktigare har
väl herr Ohlin uttryckt det då han
sade, att man skall undersöka om det
kan finnas möjligheter att vid en prövning
av de olika utgifterna få fram
skattesänkningar. Det tjänar inte mycket
till att fråga hur detta skall gå till,
ty man kan inte vänta sig att få något
svar på frågorna hur man tänkt sig
att finansiera en skattesänkning inom
en balanserad budgets ram med tanke
på de utgifter vi vet att vi nu har framför
oss och de ytterligare utgifter för
staten, som måste följa om vi vill fortsätta
med det sociala reformprogrammet.

Allra sist skulle jag vilja säga några
ord om det som herr Ohlin nu presen -

Tisdagen den 20 januari 1953 fm.

Nr 2.

terade såsom liberalismens program.
Jag skall inte ta upp frågan i dess helhet,
ty jag förmodar att andra talare
efter mig kommer att ta upp den till
diskussion.

Det är emellertid ett par punkter i
detta liberalismens program, som har
särskild anknytning till fackföreningsrörelsen
och dess frågor, och därför
tycker jag, att jag har anledning att
säga ett par ord om den saken. Herr
Ohlin säger, att liberalismen är motståndare
till nivellering av inkomster.
Det skulle tydligen vara fråga om ett
principiellt ståndpunktstagande. Man
skulle sålunda inom folkpartiet mena,
att det är felaktigt med en sådan utveckling
som ägt rum under senare år,
när lantarbetare och lågt avlönade industriarbetare
fått ett bättre relativt
löneläge än det man haft tidigare, ty
uppenbarligen har där en nivellering av
inkomsterna ägt rum. Om det är så, att
man har den uppfattningen inom folkpartiet,
måste jag säga att det är alldeles
klart, att detta är en punkt, som
inte kan delas av majoriteten av arbetarna
i detta land och som de fackliga
organisationerna inte kan omfatta. I
detta spörsmål kan man inte ha en bestämd
principiell uppfattning, utan man
får vid varje tillfälle lov att pröva om
en nivellering är riktig, om den är möjlig
att genomföra och om den för till ett
riktigare resultat än om man avstod
från den.

Herr Ohlin hade en annan fråga, som
närmast gällde förhållandena mellan anställda
och arbetsgivare och som av
någon anledning kommit in i folkpartiets
idéprogram. Det är det tidigare
diskuterade spörsmålet om andel i vinst.
Herr Ohlin framhöll att man från socialdemokratiens
sida ställde sig skeptisk
mot en sådan anordning, och jag kan
för min del säga, att även fackföreningsrörelsen
som organisation betraktad har
samma inställning liksom sannolikt
praktiskt taget alla löntagare bär i landet.
Så långt man har kunnat finna av

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i. de diskussioner, som förts i denna fråga,
l- är det bara en handfull arbetarliberaler
e som funnit det förnuftigt att beträda
il denna väg. Nu är detta en fråga — såsom
jag sade tidigare — mellan löntagai
re och arbetsgivare, och man skall väl
r inte tro, att folkpartiet med dess libe>-
rala inställning skulle vilja tvinga lönr
tagarna att slå in på en väg, som dessa
tt inte ansett sig kunna medverka till. Ett
r sådant system går inte att förena med
t- det lönesystem vi har.
r. Herr Ohlin gjorde en komplettering
tt av den vackra målning över liberalisn
mens program, vilken omfattade vad
i, socialdemokratien egentligen hade att
t- visa upp mot detta program. I denna
-, komplettering möter vi de gamla vani-
liga föreställningar, som jag trodde, att
t man i varje fall hade övergett förhoppy
ningarna att kunna övertyga om att här
v fanns socialdemokratiens signatur: byX
råkrati, detaljregleringar, tvång och
kommenderingar. Det är den gamla
[- vanliga visan, som man nu på nytt för
n fram, då man vill göra gällande, att
socialdemokratiens idéprogram eller
a praktiska handlingsprogram skulle inI
nehålla några väsentliga drag från dessa
olika ting. Jag tror inte, att möjlighetern
na för folkpartiet nu är större än de
n varit tidigare att övertyga vårt folk om
j- att detta är en riktig skildring av socialt
demokratiens politik. Jag är tvärtom
J övertygad om att, allteftersom utvecklingen
fortskrider, folket i en socialde;1
mokratiskt styrd stat mer och mer kommer
att i staten se inte en förtryckare,
v utan i staten se den, som har möjligheter
att ge medborgarna en bättre leve
nadsstandard, att åstadkomma en rätt-
visare fördelning av produktionsresultaten
och i livets olika skiften medver[j
ka till att medborgarna får den trygghet
som de har all anledning att kräva.

r Som tiden nu var långt framskriden
t och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
v förslag av herr andre vice talmannen

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att uppskjuta den fortsatta överlägg- Kammarens ledamöter åtskildes härningen
till kl. 7.30 em., då enligt ut- efter kl. 5.10 em.

färdat anslag detta plenum komme att In fidem

fortsättas. Gunnar Britth.

Tisdagen den 20 januari.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att överläggningen
rörande Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1953/54, och nr 2, angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53 nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut skedd
anteckning ordet till

Herr DICKSON (h), som yttrade: Herr
talman! Den tavla herr talmannen har
framför sig är inte riktigt densamma
som den bild som erbjöds förra hösten.
En hel del nya ansikten finns här, och
en del omplaceringar är gjorda. Den
kanske mest uppseendeväckande omplaceringen
— en som är viktig att
hålla i minnet — är att herr Hagberg i
Luleå har förvandlats till herr Hagberg
i Stockholm. Det är alltså på herr Hagberg
i Stockholm, med allt vad det begreppet
tyvärr innebär, som man nu
bör hålla ett särskilt öga. Nu är inte
herr Hagberg här i kammaren längre
— han har tydligen efter väl förrättat
värv, eller åtminstone förrättat värv —
annat att bestyra annorstädes, men
han nämnde i sitt anförande en sak
som var mycket sann och tänkvärd.

Han sade, såsom många andra har sagt
före honom: »Ger man hin ett finger
så tar han snart hela handen.» Det tycker
jag herr Hagberg borde tänka på.
Det borde han tänka på minst en gång
om dagen. Jag misstänker att han, om
han lade handen på hjärtat, ändå nog
är rätt förbryllad över vad hans meningsfränder
på andra håll i världen
har för sig och hittar på just i dessa
dagar. Jag tycker nog att herr Hagberg
skulle tänka på detta en smula,
så att vi kan slippa sådana saker här.

Efter detta skall jag tala något om
nordisk politik. Vi får väl en utrikesdebatt
om några dagar, men den nordiska
politiken anser jag inte vara utrikespolitik,
utan den skall betraktas som ett
mellanting, nästan som nationell politik.

Där skulle jag vilja dröja vid den
mycket glädjande bedrift, som den parlamentariska
nordiska kommittén svarar
för. Här i kammaren är det herrar Edberg,
Cassel och Kristensson i Osby
som skall ha del av berömmet härför.
De har, tillsammans med danska och
norska kolleger, verkligen uppnått ett
överraskande gott resultat. De har visat
ett friskt gåpåarhumör och åstadkommit
ting som väl ingen egentligen skulle
trott kunna åstadkommas. Den lättnad
vid passerandet av de nordiska gränserna
man nu har infört är någonting som
man skall minnas. Jag vill verkligen
önska kommittén all lycka och hoppas
att den går vidare på samma väg.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Men vad de har gjort har större räckvidd,
ty det visar att otroliga saker kan
göras inom samhällslivet. Det är ett
belägg, som jag tror är värt att lägga
på minnet, för att med litet handlingskraft
mycket av sådant krångel som
många hittills har trott vara nödvändigt
kan tagas bort så att ingen människa
kommer att sakna det. Jag har
anat detta förut, men vad den parlamentariska
kommittén har åstadkommit
styrker mig i min uppfattning, att
mycket här i landet skulle kunna förenklas,
mycket krångel skulle kunna
avvecklas, så att samhällslivet bleve
enklare och lättförståeligare. Men för
detta behövs det instrument, som jag
tror jag har talat om tidigare och som
den parlamentariska kommittén har
vetat bruka, nämligen en operationskniv.
Det går inte att jämka sig fram
mellan alla de förordningar som redan
finns, utan det är nödvändigt att bildligt
talat med en kniv skära bort en
mängd av det som har vuxit upp och
som skymmer blicken för vad som är
förnuftigt. Fortsatte man på den inslagna
linjen även inom inrikespolitiken,
tror jag man skulle kunna skära
bort en hel del, kanske till och med
skogsstyrelsen och lantbruksnämnderna
och en hel del annat som jag kunde
räkna upp, utan att man skulle sörja
det efteråt, och livet skulle rulla vidare,
enklare och kanske också billigare än
förut.

Traditionsmässigt, herr talman, brukar
jag påminna om folkökningen i
denna av svält redan så plågade värld.
Sedan den senaste remissdebatten den
5 november i fjol har världens befolkning
vuxit med ungefär 6 miljoner personer,
och Sverige ökade sin befolkning
under fjolåret med 45 000—50 000.
Detta är mänsklighetens viktigaste problem,
och det är glädjande att konstatera,
att intresset för dessa ting stiger i
den offentliga debatten i skrift och i
tal och även på annat sätt. Flera svenska
vetenskapsmän har engagerats i hit -

hörande sammanhang. Jag vet inte om
professor Wahlund är återkommen ännu
från sina intressanta experiment
nere i Indien, men man må hoppas att
han skall vinna goda resultat därur.

Vidare har jag alltid också, förmodligen
till kammarens leda, brukat förorda
begreppet samlingsregering. Jag
medger att förverkligandet just nu ligger
avlägset. Den kulturnivå, som fordras
för en riktigt fungerande samlingsregering,
är det ännu långt till hos vårt
folk, men vi får hoppas att vi skall
nå den vad det lider.

Sedan, herr talman, är det ett par allvarliga
detaljer i vårt samhällsliv, som
jag har observerat och som jag vill redovisa
här inför kammaren. Jag hade
i höstas anledning att läsa i regeringsrättens
årsbok, och jag fann där tre
fall, som var varandra ganska lika,
och där det i stort sett förhöll sig på
följande sätt: En medborgare hade avgivit
en deklaration för sina inkomster.
Denna deklaration hade godtagits av
taxeringsnämnden, prövningsnämnden
däremot undanröjde taxeringsnämndens
ståndpunkt, kammarrätten underkände
prövningsnämndens ståndpunkt och
godtog deklarantens och taxeringsnämndens
ståndpunkt, och slutligen ändrade
regeringsrätten på kammarrättens utslag
och gav sålunda prövningsnämnden
rätt gentemot deklaranten och taxeringsnämnden.
Det kanske var särskilt
krångliga gränsfall, och jag förmodar
att sådana alltid måste uppstå, men
när man ser sådant tycker jag att man
får en skrämmande känsla av att den
enskilda människan bra litet kan förutse
vad konsekvenserna av hennes gärningar
blir. Frågan är om vi inte har
gått för långt på denna millimeterrättvisas
väg, speciellt på beskattningens
område, som dock är så viktig för den
enskilda människan.

Om jag inte misstar mig, herr talman,
får man inte här kritisera dömande
myndigheters ställningstagande. Detta
har jag inte heller gjort, utan teoretiskt

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

anser jag sålunda, där jag står inför
talmannen, att alla dessa rättsinstanser
har rätt, vilket ju är orimligt, men så
är det i alla fall.

Jag tror sålunda att det skulle vara
eu samhälleligt lämplig gärning att
åstadkomma förenklade former för vår
beskattning, så att en även icke juridiskt
bildad människa kan klara upp
hur hon skall redovisa sina inkomster.
Som det nu är trevar man många gånger
i mörkret. Jag kunde förstå av dessa
utslag i det här av mig redovisade målet,
att man många gånger uttryckte sig
så att »det får anses» att det har varit
så och så. Man uttryckte sig också på
sådant sätt, att man helt bortsåg från
ett alldeles klart faktum med uppgivna
siffror och reducerade dessa med vissa
som det förefaller godtyckliga procent.
Sådant inger inte förtroende. Man bör
ha enkla och klara lagar. Nu är inte
justitieministern här, men han är ju en
energisk man, och han kanske grubblar
på detta utan att jag stöter på honom.
Då må han veta, att han har min välsignelse
ifall han fortsätter.

Även ett par ord, herr talman, om
själva taxeringsförfarandet. Jag förstår
väl att de ämbetsmän och funktionärer,
som sysslar med att fastställa taxeringar,
har ett utomordentligt svårt
och delikat och obehagligt arbete, ty
svenska folket är ju icke hederligt, när
det gäller deklarationer. Ej sällan förekommer
nog fall då taxeringsmyndigheterna
måste taxera upp och sätta vad
de anser vara rimliga värden. Men jag
har en känsla av att bland alla de
många noggranna och omsorgsfulla
tjänstemän, som sysslar med detta,
finns det enstaka personer som förefaller
att vara en smula vad jag skulle
vilja kalla sadister, som gärna ser att
de kan sätta upp en taxering och tycker
att detta är riktigt. En taxering
bör naturligtvis vara en avvägning så
att den enskilde förlorar sitt och staten
får sitt och att det hela blir riktigt.
Men jag har t. ex. ett konkret fall, där

en taxeringsman i ett anfall av dåligt
humör, vilket han själv har erkänt, när
det gällde en person, som hade ärvt
pengar och som hade uppgivit att han
hade ärvt dessa pengar, taxerade denna
hans förmögenhetsökning såsom inkomst,
vilket höll på att fullkomligt
ruinera denne man. Hade det inte varit
en energisk person, som högg i ordentligt,
hade han troligen gått omkull på
saken. Vid närmare eftertanke tog
emellertid denne taxeringsman tillbaka
sitt yrkande och lät det bero vid något
mera förnuftigt.

Vad jag vill säga med detta är, att
det ansvar som dock dessa myndigheter
har för de mycket stora ingrepp
som de förorsakar i den enskildes ekonomiska
liv, måste också motsvaras av
en känsla för den enskilde, så att honom
eller henne inte vederfades orätt.
Det ligger ju, herr talman, litet i linje
med vad jag önskade nyss, nämligen
att lagar och förordningar skall bli
tydligare och mera lättolkade. Då tror
jag att den enskilde också får lättare
att verkligen uppge vad han borde
uppge.

Hederligheten är ju på avskrivning
bär i landet. Jag tror att det höga skattetrycket
har mycket skuld i detta. Hederlig
är en människa numera knappast
så ofta för hederlighetens egen
skull som av fruktan för straff, och det
är ett icke tillfredsställande läge.

Herr talman! Nu hade jag tänkt att
jag skulle sluta med detta för att inte
belasta arbetet under denna remissdebatt
längre. Jag ber endast att såsom
avslutning få konstatera det samförstånd,
som har rått mellan herr talmannen
och mig, i det att herr talmannen
har behagat låta mig, liksom under
den tidigare talmannens regering
fallet varit, sväva ut något utanför dagens
egentliga diskussionsämne. Men
jag ber ändå att få sluta med att yrka
remiss på den föreliggande propositionen
till vederbörande utskott.

Vidare anförde:

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf): Herr
talman! När man tar del av årets statsverksproposition,
tar del av riksräkenskapsverkets
beräkningar av utgifter
och inkomster och finansministerns argumentering,
så finner man nog att vi
har lämnat de goda åren bakom oss,
att det gäller att söka sanera statens
finanser och söka om möjligt få debet
och kredit att gå ihop. Man frågar sig
då, om regering och riksdag under de
goda åren iakttagit den sparsamhet,
den omtanke, som kanske varit nödvändig,
om vi liksom i faraonernas tid
haft någon Josef som rått oss till att
söka spara för kommande tider. Jag
vet inte om så varit fallet, men faktum
är väl att vi i dag står inför den situationen,
att den budget vi nu går att
behandla formellt kanske går ihop,
men å andra sidan kan saker inträffa
som gör att man svävar i tvivelsmål,
hur detta utfall kommer att bli.

I varje fall har vi nu kommit i det
läget, att vi återigen får börja anlita
lånemarknaden för kapitalbudgetens finansiering.
Hur detta kommer att utfalla
är väl för tidigt att döma om i
dag. Men det är tydligt att med det
läge som för närvarande råder på denna
marknad kommer det att stöta på
vissa svårigheter att finansiera denna
budget i tillräcklig utsträckning. Om
det skulle inträffa sådana förhållanden
att den ordinarie driftbudgeten inte
heller kommer att gå ihop, blir ju lånebehovet
ännu större.

De nu gällande kreditrestriktionerna
medför ovillkorligen på vissa områden
betydande svårigheter. Jag känner fall
där unga jordbrukare, som förvärvat
en fastighet, inte kunnat i bankerna
erhålla den tillräckliga bottenkredit,
som de behövt, på grund av gällande
direktiv. Man får finansiera på det sättet
att en insättare, en god vän, tar ut
pengar från banken och lånar direkt
till denne unge jordbrukare. Jag känner
också till att åtminstone en viss
hypoteksförening i meddelande till si -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

t na ombud tillkännagivit, att den inte

s- har några medel att låna ut. Jag vill

i- därmed inte ha sagt annat än att det

r varit nödvändigt att vidtaga dessa kre ditrestriktioner,

men jag tror att de i
d vissa fall drabbar och även kommer

s, att drabba ganska hårt och kanske

s omotiverat hårt.

it I nuvarande läge kan inte finansie
ministern föreslå någon skattesänkning.

e Det är ju fullt förklarligt. Det skulle

t> annars ha hälsats med den största till l-

fredsställelse, om man nu kunnat gå

d in för att ta det förslag som 1949 års

It skattesakkunniga kom med, men som

g sagt i dagens läge är det väl en ren

n utopi, att man skulle kunnat komma

i'' därhän. Kommittén uttalade emellertid,

d att om regering och riksdag iakttoge

b tillbörlig återhållsamhet med nya ut a

gifter, så skulle det kanske bli möjligt

1> att genomföra den skattesänkning, som

avsågs. Andra omständigheter har ju
it tillkommit. Jag tänker närmast på de
a ökade försvarsutgifterna, som gör, att
i- man i dagens läge, som jag förut sade,
t- nog inte kan tänka sig någon skattei
sänkning. Därtill kommer en sak, som
it enligt min mening är ett demokratiens
i- svaghetstecken, nämligen att de olika
å partierna inför ett val gå ut och lova
a valmännen förmåner av det ena eller
n andra slaget utan att tala om att dessa
n förmåner måste finansieras med skatte
ter, med inkomster för staten, att medborgarna
ytterst måste bära utgifterna
för dessa reformer, som man talar så
a varmt för.

11 Om man granskar de olika huvud titlarna,

så finner man, att man har
''1 fått göra nedprutningar och beskär a

ningar på kanske i och för sig mycket
t> önskvärda anslag, men det är ju ty‘e
värr så här i livet, att man inte alltid
1'' kan få vad man önskar. Man får nöja
lt sig med vad som är möjligt att genomct
föra. Finansministern diskuterar ock 1_

så i propositionen frågan om höjd bilss
skatt. I det sammanhanget kan det vara
i- skäl att erinra om att föregående års

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

riksdag beslutat höja vagnskatten med
omkring 40 %. Därutöver har man i
samband med investeringsavgiftens införande
genomfört en tillverkningsskatt
och importskatt på 10 %, en skatt
som beräknas ge statsverket en inkomst
på omkring 70 miljoner kronor. För att
finansiera vägväsendet ämnar man ju
ta ut ytterligare medel av biltrafiken
genom en höjning av bensinskatten.

I dagens läge nödgas man nog godkänna
att så sker. Då det inte finns
några möjligheter att på annat sätt
skaffa medel ur statsbudgeten, så måste
man ta pengarna där de finns att få,
och då ligger ju biltrafiken närmast
till hands. Men därifrån och till att
acceptera att utgifterna för vägarna
under alla förhållanden såväl beträffande
nybyggnader som underhåll skall
täckas av bilskattemedel, är ju steget
ganska långt, och det kan väl diskuteras,
huruvida inte nybyggnaderna av
vägarna i varje fall är ett samhällsintresse
jämförligt med t. ex. byggandet
av järnvägar och andra trafikleder
och att man därför rätteligen inte borde
belasta biltrafiken åtminstone med alla
dessa kostnader. Jag förutsätter emellertid,
att om man nu nödgas höja bensinskatten
i enlighet med vad som
skisserats i statsverkspropositionen, så
bör man samtidigt ta bort den extra
belastning, som tillverknings- och omsättningsskatten
utgör. Annars blir bilismen
alltför hårt drabbad i detta
sammanhang, och det kan ju under alla
förhållanden knappast vara riktigt att
utöver det att bilismen skall betala
vägbyggnader och vägunderhåll densamma
skall ge även ett tillskott till
statsverket på omkring 70 miljoner
kronor.

Det kunde ju tänkas, om man vill behålla
bilaccisen, den extra avgiften på
10 %, att man tog dessa pengar och
förde över dem till vägväsendet. Det
vore ju en utväg, som enligt mitt förmenande
vore framkomlig. Härtill kommer
ett fullt berättigat krav från bi -

lismens sida. Skall man finansiera vägväsendet
medelst bilskattemedel, så är
det väl ett rättvisekrav, att dessa medel
kommer till bästa möjliga användning,
att man inte anordnar vägarbeten med
alldeles ovan arbetskraft, då erfarenheterna
visar, att man får mycket ringa
valuta för de utlagda pengarna. Jag
tror att just vägbyggnadsarbeten lämpar
sig kanske mer än många andra
för entreprenad, och jag tror, att vi
har en tillräcklig stam av gamla vägarbetare
kvar, som kan utgöra stommen
när det gäller att få ihop en ny
vägarbetarkår sådan vi hade före kriget,
som på billigaste och bästa möjliga
sätt kan åstadkomma förbättring
av våra vägar.

Här har diskuterats olika frågor, och
jag skall inte alltför mycket fördjupa
mig i vad som redan har sagts. Jag
skall ta fram ett par speciella saker,
som jag kommit att tänka på i detta
sammanhang.

En fråga som varit föremål för debatt
ända sedan jag kom in i riksdagen,
och jag vet att den har varit det även
många år dessförinnan, är frågan om
fastighetsskattens vara eller icke vara.
Kommittéer har sysslat med det spörsmålet,
och utredningar har verkställts,
men vi står ändå på samma ståndpunkt
fortfarande. Efter de avsevärda höjningar
av taxeringsvärdena, som inträffade
vid föregående års taxering,
har ju frågan aktualiserats ännu mera,
och nu upplyses det att ännu en kommitté
arbetar med problemet samt att
den ämnar framlägga förslag till frågans
lösning med det snaraste. Under
de år som gått, och under vilka jag
sysslat med detta spörsmål, har så
många olika förslag kommit fram, att
jag för min del inte på rak arm, utan
en grundlig undersökning av vilka
verkningar fastighetsskattens avskaffande
skulle ha, är beredd att bara
säga, som många annars säger, att den
är orättvis och skall bort. Man måste
veta vad följderna blir för våra kom -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

muner och för våra skattedragare i
allmänhet, om man tar bort den skatten.
När nu olägenheterna av den högre
fastighetsskatten blir kännbara och
när verkningarna av fjolårets stora
skördeskador i vissa delar av landet
sätter in, hoppas jag att man från regeringens
sida gör vad som göras kan
för att åstadkomma en lösning av denna
fråga så fort som möjligt, helst redan
under innevarande års riksdag.

Jag har med tillfredsställelse tagit
del av regeringens beslut att frigöra
ett belopp på upp till 2 000 kronor från
insättning på spärrkonto, när det gäller
inkomst av skog. Detta är enligt mitt
förmenande ett steg i rätt riktning. Förhållandena
på skogens område motiverar
i dag inte att någon sådan avsättning
sker, och jag har anledning förvänta
att finansministerns uttalande
vid besvarandet av en interpellation
under höstriksdagen tyder på att finansministern
också är beredd att avkoppla
spärrkontoinsättning i detta fall,
där den enligt mitt förmenande på
grund av utvecklingen har överlevt sig
själv. Läget på detta område nödvändiggör
enligt min åsikt inga andra ingripanden
än att skogsägaren beredes
tillfälle att vid skogsuttag fördela inkomsten
på ett flertal år och på det
sättet få en utjämning av skatten.

Jag vill i detta sammanhang rikta
en fråga till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet. Den licensgivning,
som genom handels- och industrikommissionen
utövas, när det gäller export
av rundvirke, har ursprungligen
motiverats med att man måste se till
att industriens behov av råvaror i första
hand tillgodoses. Enligt mitt förmenande
har industriens råvarubehov emellertid
aldrig varit i farozonen. Vi har
nämligen ett så betydande tillväxtöverskott
i vårt land, att tillgången mer
än väl motsvarar efterfrågan, även med
den ganska betydande export som har
ägt rum under senaste året.

Jag skall villigt medge, att om för -

hållandena varit sådana, att vi haft
möjlighet att inom landet förädla dessa
råvaror och sälja dem som mera högvärdiga
produkter, så skulle det ha
förefunnits motiv för att se till att dessa
varor verkligen blev förädlade, men vår
kapacitet på området, och kanske också
våra avsättningsmöjligheter, har ju
inte tillåtit detta. Massaindustrien har
dessutom fått vidkännas en minskning
i sin avsättning, vilket medfört driftsinskränkning
och bristande köplust hos
denna industri i dag. Massaindustrien
har ju också själv under senare tid uppträtt
som exportör av vissa partier
rundvirke, nämligen props. Här föreligger
sålunda inte något behov av att
upprätthålla licensgivningen längre,
och jag konstaterade också i höstas
med tillfredsställelse vad statsministern
sade, nämligen att regeringen vill släppa
alla detaljregleringar så fort som
möjligt. Här har vi nu en detaljreglering,
som jag anser att man kan släppa
utan några menliga följder för vare sig
den ena eller den andra parten. Ty det
kan väl inte ligga sådana skäl bakom,
att man ovillkorligen vill upprätthålla
en apparat med tjänstemän, som annars
skulle bli överflödiga? Det tror jag inte.
Det vore väl i så fall skäl i att placera
dem på andra områden, där de kan få
mera positiva arbetsuppgifter.

Jag har ju kännedom om att Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund i
dagarna ingått med en skrivelse till
herr statsrådet, i vilken man begär slopande
av detta licenstvång. Jag har en
avskrift av skrivelsen här, men jag skall
inte uppehålla tiden med att läsa upp
den. Jag skall bara tala om att enligt
vad jag också erfarit har även Lantbruksförbundet
tillstyrkt vad i denna
skrivelse begäres.

Så, herr talman, skulle jag vilja säga
några ord om våra handelsavtal. När
det s. k. Gatt-avtalet ingicks syftade
man ju därmed till att frigöra handelsförbindelserna
mellan de olika anslutna
länderna i största möjliga utsträckning.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Ett handelsavtal var ju också skisserat,
och vi hade i riksdagen att fatta beslut
om dess antagande eller förkastande.
Man var från såväl högerns som folkpartiets
och socialdemokraternas sida
ense om att detta var ett steg i rätt
riktning. Själv var jag något tveksam
på vissa punkter; det gällde vår lökoch
fruktodling. Erfarenheten har ju
också visat att särskilt dessa båda sortiment
av trädgårdsprodukter har kommit
i farozonen. Den utländska importen
av frukt dominerar ju fullständigt.
De svenska fruktodlarna har inte kunnat
göra sig gällande på det sätt som
de som bedrivit import av utländsk
frukt kunnat göra. Jag skall inte bestrida
och har inte bestritt, att det kanske
delvis varit de svenska fruktodlarnas
fel. Det har varit bristande organisation,
ej nöjaktig kvalitet och brist
på sortiment. Men jag vet att man strävar
efter att söka åstadkomma förbättringar
på detta område. Efter vad jag
har mig bekant har nog vårt land så
gott som fullständigt tillämpat dessa
fria handelsförbindelser, under det att
en hel del av de anslutna länderna på
olika grunder inte kunnat på samma
sätt fullgöra vad man då avsåg. Jag
skulle i det här sammanhanget vilja
rikta en hemställan till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet att
han ville ta dessa frågor under övervägande
och se till om det inte finns
möjligheter att på detta område skapa
bättre förutsättningar för avsättning av
de svenska produkterna. Jag tillät mig
säga, att om det i dagens läge kanske
var lyckligt att vi importerade utländsk
frukt och exporterade av våra kvalitetsprodukter,
så kunde vi komma i en
situation, där vi sannerligen behövde
slå vakt om våra egna näringar på ett
annat sätt. Jag tror att den situationen
börjar skymta — om den nu inte redan
har inträtt.

Och sedan några ord om fjolårets
skörd. I stort sett har vi ju i landet
fått en någorlunda medelmåttig skörd.

Men detta innebär inte att vi i hela
landet har en sådan skördesituation.
Tvärtom har vi i vissa delar av vårt
land fått en situation, som är nästan
jämställd med missväxt. Det är beklämmande
att på sina resor se hur sädessltylarna
än i dag står ute utan möjlighet
att kunna tillvaratas. Naturligtvis
var det ett steg i rätt riktning — och
jag vet att många är jordbruksministern
och regeringen tacksamma därför —
när hjälp lämnades i form av lån. Men
det är tyvärr så, att det finns en del
jordbrukare med svag ekonomi, arrendatorer
och andra, som inte kan bära
sin förlust och lägga eventuellt nya
skulder till redan förefintliga. Jag skulle
också på denna punkt vilja vädja
till jordbruksministern att undersöka
möjligheterna att hjälpa i de fall då
detta verkligen är av behovet påkallat
och då den ifrågavarande ägarens eller
brukarens ekonomi helt och hållet ljotar
att störta samman. Jag har vid flera
tillfällen i denna kammare sagt, att
Sveriges jordbrukare önskar nog om
möjligt stå på egna ben och klara sig
själva. Men förhållandena har ju också
blivit sådana, att man nu avkräver även
jordbrukarna allt mer och mer i skatter.
Detta försvårar givetvis deras möjligheter
att själva ta hand om sina
problem, och samtidigt blir det ju också
en samhällets skyldighet, när det
berövar jordbrukarna möjlighet att
själva ta hand om sina problem, att,
när en sådan situation inträder som
jordbrukarna själva inte förmår klara,
träda hjälpande emellan.

Det är glädjande att trots det mindre
gynnsamma statsfinansiella läget regeringen
har kunnat föreslå, och jag är
övertygad om att en så gott som hundraprocentig
riksdag — även om man
kan tvista i någon viss detalj — nu kommit
överens om att ge de gamla en
kompensation för det försämrade läge,
som de råkat i genom penningvärdets
försämring. Jag tror att på denna punkt,
liksom på en del andra punkter, kan

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid

man åstadkomma en fullständig enighet.
Den utrikespolitiska situationen
har gjort det nödvändigt att öka utgifterna
för vårt försvar. Jag tror att härvidlag
kommer i varje fall de demokratiska
partierna — även om man har
kunnat tvista om vissa detaljer — dock
i stort sett att följa regeringen även i
medvetande om att det medför stora
utgifter och tunga bördor för folket.
Men man har även en fordran, och jag
skulle vilja säga, att man nog har på
känn att dessa medel inte alltid och
under alla förhållanden kommit till den
allra bästa användning. Jag tror, att
vår nuvarande försvarsminister har en
stor uppgift att fylla för att se till att
vi verkligen får det försvarsvärde, som
vi har rätt att fordra för de utgivna
pengarna. Ja, herr talman, detta är
några reflexioner som jag har velat
göra i anledning av årets statsverksproposition,
och jag skall bara beröra
en enda sak till.

Under de senare åren har det inträffat
fall, då svenska medborgare lånat
sig till tjänst åt utländsk uppdragsgivare
för att förråda våra försvarsanläggningar,
förråda det svenska folket
och sina egna kamrater till främmande
makt. Jag tror, att man behöver sätta
in en allvarlig stöt, i vilken alla svenska
medborgare måste medverka, så att
man om möjligt stoppar upp sådana
landsförrädiska gärningar i fortsättningen.
Jag ifrågasätter starkt, huruvida
det kan vara riktigt att de utländska
uppdragsgivare, för vilka dessa arbetar,
skall åtnjuta en så gott som fullständig
rörelsefrihet i vårt land, när
det är känt att de bedriver och ligger
bakom en sådan verksamhet, som vi har
sett resultatet av under de senaste åren.

Herr talman! I förhoppning om att
den ekonomiska situationen inte skall
bli alltför mörk, att vi skall kunna gå
i land med denna statsverksproposition
och att vi utan extra åtgärder, utan ytterligare
skattehöjningar och först och
främst utan att återigen behöva sätta

remiss av statsverkspropositionen m. m.

sedelpressarna i gång skall kunna klara
situationen har jag med dessa ord velat
säga hur jag i stort ser på dagens
situation.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr Jonsson kritiserade oppositionspartierna
för att de hade varit
med om en del utgifter och talat om
möjligheterna till skattesänkningar. Jag
skulle därför vilja rikta en fråga till
herr Jonsson. Jag hörde nämligen i radio
att bondeförbundets talesman i
första kammaren herr Näsgård uttryckt
varma sympatier för ett avskaffande
av såväl investeringsskatten som en del
andra skatter. Nu är min fråga till herr
Jonsson: Är denna uppfattning, denna
sympati för skattereduktioner, riktig
när den framförs av herr Näsgård, och
är den oriktig, om t. ex. vi i folkpartiet
framför den? Delar herr Jonsson den
uppfattning som bondeförbundets representanter
i regeringen intar, som är
negativ, eller delar han den uppfattning
som herr Näsgård framfört, som
är positiv till skattesänkningarna? Eller
intar herr Jonsson möjligen någon
tredje ståndpunkt?

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf) kort
genmäle: Herr talman! Jag skulle vilja
säga till herr Ohlin att jag inte riktat
någon kritik mot herr Ohlin i mitt anförande,
men det är väl det sjuka samvetet
som gör att herr Ohlin uppträder,
sedan jag talade om att man när man
lovar ge förmåner till svenska medborgare
också bör tala om varifrån man
skall ta pengarna. Det är väl detta som
är orsaken till herr Ohlins replik i det
här fallet. Investeringsskatten har jag
inte talat om, men jag kan säga att så
fort det enligt mitt förmenande förefinns
en möjlighet, så fort den ekonomiska
situationen blir sådan att — den
kan komma snart — man behöver lätta
på denna skatt för att få i gång investeringar,
då skall skatten enligt mitt förmenande
tagas bort. Jag tror inte att

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det på denna punkt föreligger några
differenser i åskådningar mellan mig
och någon av mitt parti.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det kanske
inte finns så stor anledning för mig att
alltför mycket fördjupa mig i den budgetdiskussion,
som finansministern förde
med oppositionens talesmän i förmiddags.
Det må emellertid tillåtas mig
att göra ett par randanmärkningar.

Vi var ju litet var intresserade av att
få höra, hur fortsättningen ifrån herrar
Ohlins och Hjalmarsons sida skulle
bli på den löftespolitik — jag tillåter
mig fortfarande kalla den så — som
herrarna bedrev under fjolårets valrörelse,
då båda två ställde i utsikt ett
stöd åt långtgående socialdemokratiska
reforminitiativ och samtidigt utlovade
en långtgående skattesänkning.

Vi fick inte mycket upplysningar. Vi
fick mest lugnande försäkringar om
att vi skulle vänta: Vänta så skall ni
få se till vilka storartade resultat våra
sparsamhetsaktioner kommer att leda.
Det är givet att vi väntade, vi väntar
fortfarande med intresse, lika väl som
jag tror att de svenska medborgarna i
allmänhet med stort intresse väntar på
löftespolitikens fortsättning.

Jag skulle vilja till herr Hjalmarson
rikta en fråga om innebörden i ett yttrande,
som han fällde i förbigående.
Det lät som om han livligt beklagade
att offentliga investeringar minskade
utrymmet för de privata investeringarna.
År vi inte överens om, herr Hjalmarson,
dessa offentliga investeringar?
Är det någon mening med att försöka
inge denna kammare — eller lyssnare
till debatten utanför kammaren — den
föreställningen att det finns vissa offentliga
investeringar, som regeringspartierna
ivrar för men på bekostnad
av de privata investeringarna?

Vad är det vi ökar? Vi ökar på anslagen
till vägarna och anslagen på bostadsbyggandets
område. Jag behöver

inte citera andra än många av herr
Hjalmarsons meningsfränder som ofta
har sagt, att det är en angelägen uppgift
just ur rationaliseringssynpunkt
att avskaffa den bostadsbrist, som nu
binder arbetskraften och förhindrar
dess rörlighet. Det går inte att ställa
ett ökat vägbyggande och ett ökat bostadsbyggande
emot de krav på en fortsatt
rationalisering inom näringslivet,
som vi väl också är överens om är nödvändig.

Det skulle otvivelaktigt ha varit av
intresse att något bemöta den föreställning,
som gick som en röd tråd genom
både herr Ohlins och herr Hjalmarsons
anförande på denna punkt, att regeringen
skulle ha lagt en så kall hand
över den privata investeringsverksamheten,
att denna praktiskt taget har avstannat.
Jag har här i min hand en del
sifferuppgifter som talar ett rakt motsatt
språk. En viss minskning beräknas
äga rum från åren 1952 och 1953,
men fortfarande är det obestridligen
så, att vi har en mycket långt gående
rationaliseringsverksamhet inom den
svenska industrien, och det är ju utomordentligt
tacknämligt.

Jag skall som sagt inte fördjupa mig
mera i dessa ting; kanske emellertid
ännu en sak i sammanhanget. När man
anklagade oss för att inte dra konsekvenserna
av vår egen konjunkturbedömning,
när vi envisas att behålla
vissa ingripanden gent emot vad man
kallar det enskilda näringslivet i en
situation, som är helt annorlunda än
den var när dessa ingripanden genomfördes,
så vill jag bara understryka
vad finansministern sade i dag och vad
han sagt i sin finansplan. En ekonomisk
balans, vid den fulla sysselsättningens
nivå, är utomordentligt ömtålig.
Vi har nått denna ekonomiska
balans genom vidtagande av vissa åtgärder.
Vi skulle tro att det vore riskabelt
att, innan vi med säkerhet vet att
så kan ske utan att balansen rubbas,
ta bort de anordningar som har fört

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

oss fram emot den ekonomiska balansen.

Vi har varit med om detta en gång
förut. Vi var med om detta 1946 och
våren närmast efter kriget, då det också
från herrarnas sida restes energiska
krav på en liberalisering. Och
eftersom dessa krav på borttagande av
ingripanden och regleringar motsvarade
vad vi innerst inne också önskade, gick
vi herrarna till mötes — i kanske alltför
stor utsträckning. Det ledde till det
bakslag som tvingade oss att vidtaga
detaljregleringar av långt mer genomgripande
art än vad som skulle ha
varit nödvändigt, om vi hade tagit
liberaliseringen en smula försiktigare.

Jag måste säga att det är besynnerligt
att man inte lär av en så nära
liggande händelseutveckling, som vi
allesamman har varit med om och
som vi allesamman har varit med om
att forma. Båda de partier som står
bakom regeringen är motståndare till
detaljregleringarna.

Det har vi ju visat på mångahanda
sätt, men just därför är vi angelägna
att inte försätta oss i situationer, där
vi allesammans tvingas att tillgripa detaljregleringarna.

För att sedan lämna budgetdiskussionen
vill jag konstatera att det är
klart att vi från regeringens sida är
glada över att kunna förutspå att 1953
års riksdag blir en de stora socialreformernas
riksdag. Vår glädje minskas
ingalunda därutav att, såvitt jag kan
bedöma av de yttranden som fällts hittills
i denna remissdebatt, nationell
enighet kommer att bestå omkring de
stora reformerna.

Om det förhåller sig så, herr Ohlin,
vad skall det då tjäna till att förgifta
och förbittra diskussionen omkring socialpolitiken,
såsom sker när man ifrån
folkpartiledningens sida sänder ut exempelvis
ett flygblad av den typ som
när det gällde folkpensionärsfrågan?
Herr Ohlin måste väl ändå förstå att det
känns kränkande för socialdemokraC
— Andra kammarens protokoll 1953. Nr

tien, som kämpat för de sociala reformerna
långt innan folkpartiet över huvud
taget i sin nuvarande existens fanns
till, att få läsa: »Regeringen viker för
folkpartikrav. Inför folkpartiets energiska
arbete för bättre folkpensioner har
regeringen nu slagit till reträtt.» Även
om herr Ohlin anser att varje röst är
mycket värdefull är den väl ändå inte
så värdefull, att det för att vinna den
är nödvändigt att dra ned den politiska
debatten genom att mot regeringspartiet
rikta den beskyllningen, att det
förslag som vi nu lägger fram icke
motsvarar regeringspartiets intentioner
och vilja utan är en följd av ett tvångsläge,
som folkpartiet har satt oss i. Det
kan inte vara annat än en grov valtaktisk
spekulation, som jag uppriktigt
sagt tycker att herr Ohlin kunde ge
sig till tåls med åtminstone tills vi
har ett valtillfälle!

Jag skall be att få övergå till den del
av herr Ohlins anförande, som han
själv tydligen fann vara någonting
väsentligt och vägande, nämligen den
ideologiska delen. Jag skall villigt
medge att det fanns en viss skillnad
mellan herr Ohlins ideologiska debatt
i dag och den som han tog upp för
någon månad sedan. I dag nöjde han
sig inte bara med att ställa frågor till
socialdemokratien, utan han gjorde
verkligen ett försök att ge oss en föreställning
om vad som kan dölja sig
bakom socialliberalismens — jag höll
på att säga dimridåer — jag menar
bakom den socialliberala skylten.

Det begär ju ingen av herr Ohlin att
han på en kort stund skall kunna ge en
uttömmande analys, men otvivelaktigt
var det annorlunda än under valdebatten.
Under valdiskussionerna, under
valrörelsen, är det nog inte så mycket
bevänt med den ideologiska debatten
från herr Ohlins sida. Hans inlägg påminner
ganska mycket om de Hjalmarsonska
svärdshuggen, då denne vill ge
allmänheten den föreställningen, att
staten är en fiende till individen, och
2.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att ju mera samhällets inflytande växer,
desto mindre blir det över för den individuella
friheten. Nu förhåller det
sig väl så, att om man gör som herr
Ohlin gjorde i dag på morgonen och
håller sig till de allmänna talesätten,
så har vi väl blivit ganska lika varandra
litet var. Vi har väl undan för
undan passats in i den demokrati, i
vilken vi lever. Det är väl alldeles uppenbart
att ingen som tänkt igenom
dessa problem kan stå upp och säga
att hans uppfattning är utformad utan
någon hänsyn till och utan någon inverkan
av motparten.

Av en händelse läste jag häromdagen
ett par sidor av Stuart Mill. .lag antar
att de stora liberalerna inte är alldeles
okända för de nuvarande s. k. liberalerna.
Han framhöll vilket starkt intryck
han hade tagit av den socialistiska samhällskritiken
på vissa punkter, och det
var mycket intressant att se att denna
kritik hade bitit på honom, på de punkter
där dagens socialliberalism icke visar
någon större tendens att ta intryck
av vad vi säger. Men så är det väl för
oss litet var: vill vi verkligen tänka
igenom någonting så är det mycket
svårt att inte ta intryck av det samhälle
i vilket vi lever, att inte ta intryck
av att detta samhälle är demokratiskt
till sin struktur. Det är därför naturligt
för oss alla att i vår åskådning ha
det demokratiska arvegodset och dessutom
att ta intryck av de argument
som även motståndarna anför.

Jag skulle till och med tro att två sådana
saker, som är direkta konsekvenser
av att vi lever i ett demokratiskt
samhälle, nämligen att man bekänner
sig till individens frihet och till kravet
på individens trygghet, dessa två enligt
herr Ohlin grundläggande teser i liberalismen,
är av den art, att även herr
Hagberg där kan vara med och ge anständiga
formuleringar, ty inte ens han
kan undgå att bli påverkad av att han
lever i ett fritt, demokratiskt västerländskt
samhälle. Hans motståndskraft

är aktningsvärd, men riktigt fri från
den demokratiska påverkan kan han
inte göra sig.

Därför, herr Ohlin, finns det otvivelaktigt
en bred gemensam nämnare så
länge som man håller sig till de allmänna
uttrycken, att den samhälleliga
politiken har till ändamål att säkerställa
individens frihet och individens
trygghet.

Nu försökte herr Ohlin på en punkt
att fördjupa debatten och inte nöja sig
med en allmän deklaration, och om jag
fattade honom rätt så var hans tankegång
denna: Det är klart att vi behöver
en samverkan av de produktiva krafterna.
Samhället har blivit så komplicerat,
att individen måste samverka med
andra individer, men det som skall binda
ihop dessa olika individer, det som
skall göra att en samverkan kommer till
stånd, det är den fria prisbildningen,
det är marknadshushållningen, det är
konkurrensen och det är vinstmöjligheterna.

Det är alldeles klart, att om man kan
åstadkomma en tillräcklig grad av samverkan
mellan individen och olika grupper
genom att släppa prisbildningen fri,
genom att låta vinsterna vara fria och
genom konkurrenssamhället, då har detta
system många fördelar, ty det eggar
individen att försöka göra så mycket
som möjligt. Det vädjar till vissa primitiva
och, låt mig gärna säga det, värdefulla
egenskaper hos människan, framför
allt till egoismen.

Då säger herr Ohlin: Detta samhälle,
där det behövliga samarbetet ordnas på
detta enkla sätt, det måste väl vara överlägset
det socialistiska, ty det socialistiska
litar icke på den fria prisbildningen.
Det socialistiska samhället ersätter
den vägledning för produktionen,
som den fria prisbildningen utgör, genom
statsdirigering, och denna statsdirigering
kan enligt herr Ohlin ha tre
olika former, antingen att staten direkt
övertar äganderätten till företagen eller
att staten kontrollerar och centraldirige -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rar eller att staten genom en mycket
liård beskattning tar bort vinstmöjligheterna.
Och i valet mellan dessa samhällstyper
är det klart att man väljer
den liberala linjen, menar herr Ohlin.

Ja, om det vore så enkelt, herr Ohlin,
men det kan det ju inte vara hland annat
därför, att herr Ohlin ju icke elt
ögonblick kan drömma om att den fria
prisbildningen skulle vara en tillräcklig
regulator i en krissituation. I en depression
finns det ju ingen tanke på
att man återigen skulle låta privatkapitalismen
spela ut sina kort så som den
gjorde åren 1929—1932. Det skulle vara
en förolämpning mot herr Ohlins intellekt
om man skulle ifrågasätta att han i
en krissituation skulle kunna lita till
sin egen åskådning.

Men även i en högkonjunktur, hur förhåller
det sig där? Den fria prisbildningen
och den fria vinstbildningen har
vi sett i funktion som en inflationsdrivande
faktor. Inte heller då kan det
falla herr Ohlin in att av doktrinära skäl
säga: Det är liberalt tänkande att låta
produktionen vägledas av en fri prisbildning.
Ty den fria prisbildningen
kommer i en sådan situation att leda
till abnorma vinster, till en fortsatt inflation.
Därför föreställer jag mig att
herr Ohlin precis som i fråga om en
kris av 1932 års typ varit alldeles överens
med oss om att priskontroll är nödvändig
i en sådan här tillspetsad situation.

Ja, ärade kammarledamöter, detta är
två exempel på lägen där det alldeles
uppenbart icke finns någon egentlig
mening i talet om att den fria prisbildningen
skulle vara en tillräcklig vägledning
för produktionen. Låt mig genast
tillägga att i normalfallet inser vi
från vår sida självklart vilken roll den
fria prisbildningen kan spela just i det
avseende som herr Ohlin pekade på.
Därför har vi också, så fort det blivit
ett läge med något så när jämvikt, där
eu tillspetsad situation inte förelegat,
i praktisk politik visat hur angelägna

vi varit att på område efter område låta
systemet med rörliga priser träda till.

Men det är ju inte detta som vi för
dagen diskuterar, och låt mig därför
gå ett steg vidare i resonemanget. Är
den fria prisbildningen, som givetvis
i och för sig är ett värdefullt medel,
ett tillräckligt instrument för samarbetet
mellan medborgarna, det samarbete
som den tekniska utvecklingen
själv pressar fram? Jag läste härom
dagen en bok — det är tyvärr kanske
inte så ofta statsministern har tillfälle
att göra det — nämligen svenskamerikanen
Carl Sandburgs memoarer. Det
var en ur många synpunkter spännande
litteratur. Han berättade där bl. a.
hurusom på den tiden när han var
pojke de stora privata företagen i Förenta
staterna utnyttjade järnvägspersonalen
så hänsynslöst, att det inträffade
en mängd järnvägsolyckor på grund
av överansträngning hos personalen.
Och så kom, skildrar han på det småironiska
sätt som präglar hela boken,
samhället, staten med sina tvångsingripanden
mot det enskilda fria näringslivet.

Ja, det är en lång väg från de första
trevande statsingripandena på detta
område, vilka syftade till att vara ett
skydd för personalen och för trafikanterna
ur trafiksäkerhetens synpunkt,
till det alltmer växande inflytande, som
trafik, teknik och demokrati har framtvingat.
Det är en intressant och spännande
utveckling som har skett från
den dag, då det från de stora företagens
sida sålunda betraktades som
ett orimligt ingripande att man skyddslagstiftade
till lokförarnas och eldarnas
förmån, till den dag då herr Andersson
i Rasjön framlade ett förslag om förstatligande
av de privata järnvägarna
här i Sverige. Och inte tjänar det någonting
till att försöka hävda, att det
under hela denna utveckling har varit
socialliberalismens ledstjärna att trafiken
skall regleras under hänsynstagande
till vinstsynpunkter eller marknads -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hushållningssynpunkter. Nej, det har
varit nödvändigt med ett växande
statsingripande.

Men vi har ju också varit med om
att åstadkomma ett sådant ökat statsingripande,
säger herr Ohlin. Ja, just
det. Det kan hända att det i dag pågår
en annan utveckling som är lika spännande
men för vilken herrarna tycks
vara lika blinda. Bostadsbyggandet i
våra tätorter har varit föremål för
djupgående ingripanden långt innan
det fanns en socialdemokratisk socialminister.
Varför har det kommit till
stånd hälsovårdslagstiftning, byggnadslagstiftning,
stadsplanelagstiftning? Jo,
för att skydda individen, och det är
vi ju med om, säger herr Ohlin. Men så
visar det sig att dessa åtgärder inte
räcker utan att det måste bli alltfler
regleringar och ingripanden, och till
slut kommer man till en situation, då
det kräves att samhället på ett positivt
sätt måste ta sig an bostadsfrågan på
samma sätt som samhället har måst
göra med järnvägarna. Och vad händer
då? Jo, samhället lämnar först stöd i
form av lån och subventioner, men
sedan kommer det enligt herr Ohlin
förskräckligaste av allt: kollektivistiska
äganderättsformer smyger sig fram.
Det uppstår kooperativa organisationer
såsom HSB och Biksbyggen och
kommunerna förvaltar i egen regi. Det
är, herr Ohlin, alldeles förunderligt vad
socialismen ändå är seg. Trots att den
befinner sig under så noggrann observans
som t. ex. är fallet här i kammaren,
där den har två par sådana argusögon
riktade på sig som herr Hjalmarsons
och herr Ohlins, smyger den sig
fram och lockar åtminstone folkpartiet
att ge den sitt stöd.

I själva verket är emellertid inte
detta så konstigt. Vi kommer aldrig —
det kan ni vara övertygade om — att
befinna oss i ett läge, då man på allvar
kan säga att den fria prisbildningen
och marknadshushållningen, vinstsynpunkterna,
konkurrensen och allt

detta räcker som vägledning för ett
näringsliv, där även enligt herr Ohlins
mening samarbetet mellan individerna
och mellan olika produktionsfaktorer
för varje dag blir av alltmer avgörande
betydelse.

Vad jag nu sagt borde i och för sig
vara tillräckligt, men om herr Ohlin
vill fortsätta diskussionen, kan vi ju
göra det. När det gäller det svenska
socialdemokratiska partiet, vet vi ju
att de statsingripanden, som man gör,
bara är socialliberalism, så fort ingripandena
blivit ett par år gamla, men
ogillar herr Ohlin de statsingripanden
som företagits av andra partier? Vill
herr Ohlin på allvar göra gällande, att
den engelska kolindustriens socialisering
var ett missgrepp?

Plade det räckt med en fri prisbildning,
då den engelska kolindustrien
blivit utslagen från världsmarknaden
till obotlig skada även för det svenska
näringslivet? Vad var det som hände
där? Jo, att det fordrades en så enorm
kapitalinvestering och en sådan höjning
av kolgruvearbetarnas standard,
att det bara var samhällets kapital som
räckte till.

Meningarna är mera delade om engelsmännens
försök att socialisera stålindustrien.
När diskussionen därom
pågick som bäst, läste jag emellertid
en intressant artikel i New York Herald
Tribune, som icke kan beskyllas ens
för att vara socialliberal, i vilken artikel
det stod att, om den amerikanska
allmänheten visste vilka våldsamma
kapitalinvesteringar som fordras för
att göra denna industri konkurrenskraftig
med amerikansk stålindustri,
skulle de bättre förstå tanken att privat
initiativ inte räcker utan att det fordras
längre gående ingripanden.

Jag vill inte svära på magisterns ord,
och jag vill inte bedöma vad som i
denna fråga är riktigt eller inte; jag
vill bara påpeka, att man inte kan
framställa det så, som att det vore alldeles
självklart, att varje överflyttning

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid

till statlig ägandeform skulle betyda
en form av socialisering för socialiseringens
egen skull som man till varje
pris måste bekämpa.

Jag skulle vilja ställa en indiskret
fråga till herr Ohlin: Ingår Norrbottens
järnverk i socialliberalismen eller
var finns det plats för det? Jag skall
komma med kommentarerna sedan
herr Ohlin svarat på frågan. Jag får
kanske också tillfälle att återkomma,
sedan min kritik av tron att den fria
prisbildningen löser dessa problem blivit
upptagen till diskussion i dag eller
i morgon eller när det kan bli. Nu skall
jag nöja mig med att försöka nästan
lika kortfattat som herr Ohlin i fråga
om socialliberalismen ge några antydningar
om vad jag anser vara konstitutiva
drag i den moderna socialdemokratien.

Vi tror, att man i centrum för den
politiska verksamheten skall sätta människan
och kravet på medborgarens
frihet och trygghet. Så länge den socialdemokratiska
rörelsen funnits har
den slagits för kravet på frihet från
fruktan, nöd och osäkerhet, på trygghet
vid sjukdom, olycksfall och ålderdom
och på tryggad arbetsmöjlighet.

Jag tror, att ni kan lita på att vi, när
vi går att realisera dessa principer, är
mycket litet doktrinära. Vi kommer att
pröva varje situation efter de förhållanden
som då råder. Vi betraktar då
inte samhällsingripanden som ett gott i
och för sig men vi kommer inte heller
att tveka att använda dem, om vi blir
övertygade om att man därigenom når
syftet med detta krav. Vi kommer att
pröva detta förutsättningslöst, som vi
bär gjort hittills. Framför allt, herr
Ohlin: Om vi är övertygade om att ett
ingripande är fördelaktigt för det stora
folkflertalet, kommer inte den omständigheten,
att det måhända rubbar något
av den ekonomiska maktbalansen
i samhället, att hindra oss. Vi har nog
fått ett intryck av att många ingripanden
är försvarliga för herr Ohlin men

remiss av statsverkspropositionen m. m.

att han sätter en bestämd gräns därvid
att de bestående maktförhållandena
inte får rubbas; det vi kallar för
den privatkapitalistiska centraldirigerade
monopolställningen skall bibehållas.
Däri ligger väl förklaringen till den
dubbelhet i praktisk politik som har
mött oss. Hur skulle man kunna förklara
vare sig vad som hände på hösten
1951 med krigskonjunkturvinstskatten
eller kampen mot den överbalanserade
budgeten, om det inte vore
så, att herr Ohlin är väl medveten om
att det i och för sig är en fördel att
topphugga vinsterna i en inflationssituation
men att ett sådant förfarande
strider mot den grundprincip, som till
syvende og sidst är skiljelinjen mellan
den liberalistiska åskådningen och vår
åskådning. Vi kommer i vårt handlande
icke att låta oss bindas av dylika doktrinära
inställningar, men vi kommer
heller inte att låta vägleda oss av någon
doktrinär tro på att samhällsingripandet
i och för sig skulle vara något
gott.

Jag upprepar vad jag sade i oktober:
Vad det gäller för oss politiker i alla
demokratier i världen, det är att finna
syntesen mellan den samverkan, det
växande samhällsinflytande, som tekniken
kräver för att kunna fullt utnyttjas,
och människans frihet. Herr Ohlin
säger: Det är lätt sagt, men visa hur
ni skall gå till väga för att skapa denna
syntes! Vi försöker, herr Ohlin, att visa
det i praktisk politik. Det socialdemokratiska
partiets hela historia är historien
om hur man försökt att lösa den
konflikt, som otvivelaktigt finns emellan
de risker, som det växande samhällsinflytandet
har med sig, och kravet
på den enskilda individens frihet.

Herr Ohlin slutade med ett ord om
Per Albin Hansson. Det är ju en sak,
som vi får vänja oss vid, att våra stora
bortgångna inte kan värna sig från att
utnyttjas i striden mot sitt eget parti.
Detta är vi väl tränade på, när kommunisterna
kommer med citat. Så fort som

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en av våra ledare är bortgången för tillräckligt
länge sedan, blir han även på
kommunistiskt håll en man, vars omdöme
gäller. Jag tycker, herr Ohlin,
att vi kunde låta kommunisterna ensamma
få utöva den sporten.

Eftersom herr Ohlin slutade med ett
ord av Per Albin Hansson skall jag också
göra det. Han talade vid remissdebatten
1936 just om de ting, som jag här
berört, och slutade på ett sätt, som visar,
att det kanske ändå finns större
likhet mellan den åskådning, som jag
här representerar, och Per Albin Hanssons
åskådning 1936 än vad det kan
finnas mellan åskådningen hos en den
fria prisbildningens och konkurrenssamhällets
apostel och Per Albin Hanssons
åskådning.

Per Albin Hansson säger: »Jag tror
ingalunda att vi nått den grad av samhällelig
utveckling, där någon omfattande
socialisering med fördel skulle
kunna sättas i gång. Jag tror, att även
på detta område utvecklingen kommer
att medföra, att samhället får ett inflytande
i ökad omfattning och på flera
områden, och jag är fullkomligt till
freds om man skulle vilja från de
andra partiernas sida ställa sig på samma
ståndpunkt som så många liberaler
och högermän gjort i England och säga,
att eftersom vi veta att det nuvarande
systemet icke håller, att den
gamla liberalistiska ideologien icke
längre duger som ledstjärna, så gå vi
in för att utan fördomar pröva på vilka
områden man genom samhälleliga ingripanden
kan vinna den större tryggheten.
Vi skola gärna, vi svenska socialdemokrater,
vara med om att i
samma syfte ge all möjlig uppmuntran
åt den enskilda företagsamheten, som
alltjämt kommer att ha sina uppgifter
och som kommer att säkerligen mycket
länge finnas kvar även i form av enskilda
företag. Men jag förstår icke hela
detta resonemang om den kapitalistiska
samhällsprincipen såsom den enda bärande
och riktiga som icke får antas -

tas. Jag förstår icke detta resonemang
tre år efter det vi hade en katastrof och
kanske två å tre år innan vi få en ny
och måhända större katastrof, som kan
vara över oss.»

Detta är också, herr Ohlin, ett bidrag
till Per Albin Hanssons folkhemsideologi.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Får jag först svara på
statsministerns fråga rörande investeringarna.
Jag vill sammanfatta vår inställning
i fyra punkter.

1) Vi måste framför allt få till stånd
en ökning i den totala investeringsvolymen.

2) Ökningen bör komma den enskilda
sektorn till godo.

3) Vid den förnyade avvägningen
mellan enskild och offentlig verksamhet,
som vi anser nödvändig, får man
ta definitiv ställning till den önskvärda
omfattningen av den offentliga investeringsverksamheten
på längre sikt.

4) Det viktigaste just nu, oavsett hur
den framtida fördelningen av investeringarna
blir, det är att få till stånd ett
kraftigt ökat sparande. Vi är övertygade
om att det är möjligt att åstadkomma
detta med en annan ekonomisk politik.

Statsministern talar om faran av att
gå oförsiktigt fram vid avvecklingen av
regleringspolitiken. Får jag belysa skiljaktigheterna
mellan regeringen och oss
med ett aktuellt exempel. Statsministern
vet, att vi vill avskaffa investeringsavgiften
och begränsningen av avskrivningsrätten.
Dessa båda krav bör vägas
mot åtgärderna att något längre fram
ekonomiskt stödja näringslivet, främst
exportnäringen, som regeringen ställt i
utsikt. Det är bättre att i tid genom förnuftiga
dispositioner göra det lättare
för företagen att själva klara sig ur svårigheterna
än att gripa in när det börjar
gå galet. I valet mellan en förebyggande
politik och en politik i efterhand enligt
regeringens modell föredrar vi obetingat
det förra. Att regeringen inte vill vara

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med om detta är för oss ett bevis för
att den sitter fast i regleringstänkandet.
Varje åtgärd, som ökar vanligt folks inflytande
och minskar regeringens, uppfattas
på regeringshåll som en uppmjukning
och försvagning av den ekonomiska
politiken. Vi däremot är övertygade
om att vi aldrig kan få verklig
stabilitet i samhällsekonomien förrän
människorna av fri vilja och naturligt
intresse engagerar sig för en förnuftig
ekonomisk politik. Detta är grundskillnaden.

Var går, herr statsminister, gränsen
enligt socialistisk uppfattning för statens
makt? För en utomstående synes
det främst vara en taktisk gräns, som
socialismen räknar med. I teorien utgår
socialdemokratien ifrån att människorna
skall äga staten. Det praktiska resultatet
av socialismens ekonomiska politik
blir, att staten kommer att äga
människorna. Först hindrar regeringen
människorna från att själva ta nyttiga
initiativ. Sedan sätter regeringen i gång
en råd utredningar, som kan hindra
riksdagen från att taga nyttiga initiativ.
I bägge fallen bygger man tydligen på
föreställningen, att regeringen vet bättre
än alla andra vilka initiativ som är
nyttiga att ta.

Vi har enligt vår uppfattning att välja
mellan en ekonomi grundad på antingen
myndigheternas makt över människorna
eller människornas makt över
marknaden. Den senare linjen är vår.
Den betyder större rörelsefrihet och
större inflytande för de många i samhället.

Då säger statsministern: Det är detta
även vi vill åstadkomma, större frihet
och trygghet för de många. Jag håller
med statsministern, att man många
gånger med ett enda praktiskt exempel
bättre kan belysa en sak än med
långa teoretiska utredningar. Jag skall
därför sluta med att ställa en fråga
till statsministern. Statsministern vet,
att försäkringstagarna skall få utse ombud
i styrelserna för sina egna företag.

Meningen var, att försäkringstagarna
skulle utse ombuden antingen själva
eller genom sina organisationer; i
tredje hand skulle Kungl. Maj:t göra
det. Nu vet vi, att regeringen kräver
att få utse försäkringstagarnas ombud.
Då vill jag bara fråga statsministern
följande: Skulle statsministern inte vilja
vara med om att medge det minimum
av ekonomisk demokrati, som ligger i
att försäkringstagarna själva åtminstone
får uttala sig, huruvida de vill, att
regeringen skall utse deras ombud, eller
om de föredrar att få utse dem själva
eller genom sina organisationer? Det
gäller alltså en slags rådgivande folkomröstning.
För att svara på den frågan
herr statsminister, behövs ingen
lång utredning. Det räcker med ett enkelt
ja eller nej. Det svaret kan bli ett
belysande bidrag till dagens debatt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Om det blir möjligt, innan timmen
i morgon blir för sen, skall jag
be att få återkomma till statsministerns
långa anförande.

Herr statsminister, får jag ge mig
in på en sak så långt jag hinner. När
det gäller folkpensionsreformen kan ju
statsministern inte bestrida, att det var
folkpartiet som aktualiserade frågan
om 1946 års löfte till folkpensionärerna
om andel i standardhöjningen. Det har
skrivits en artikel i den socialdemokratiska
tidskriften Tiden, som icke torde
vara obekant för socialdemokraterna,
där man egentigen kritiserar folkpartiet
för att det har haft huvudansvaret för
att det uppstått en konkurrens om att
vara välvillig mot folkpensionärerna.
Man är mycket tveksam om det inte varit
bättre att handla på ett annat sätt.
Tidskriften Tiden har alltså ungefär
samma uppfattning om var initiativet
ligger.

Men, herr statsminister, får jag erinra
om en sak. Den svenska socialdemokratien
har år efter år upprepat och
åter upprepat påståendet om att folk -

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

partiet har varit med om skapandet av
sociala reformer bara därför att socialdemokratien
har kunnat tvinga igenom
dem. Vi har alls ingen ärlig reformvilja,
vi bara släpas med har man sagt.
Man har låtsats som om den sociala
reformpolitiken genomförts här i landet
under borgerligt motstånd, såsom man
tidigare sagt, fastän man vet, att liberalismen
och socialdemokratien länge
samverkat när det gällt sociala reformer.
Efter det att socialdemokratien nu på
detta sätt fört en kampanj under åratal
och under årtionden och därvid beskyllt
oss för att egentligen icke ha något socialpolitiskt
reformintresse, kommer
statsministern inför folkpartiets påpekande
om faktum beträffande var initiativet
ligger denna gång och uppträder
som en kränkt oskuld. Han talar
med det speciella patos, som vi börjar
bli vana vid just i dessa sammanhang

— detta patos får allt mindre effekt

— hur förfärligt det är, att folkpartiet
påstår, att det är initiativtagare och
försatt socialdemokratien i en situation,
som är väl åskådliggjord i partitidskriften
Tiden. Samtidigt som statsministern
står här och beklagar sig på
detta sätt över folkpartiets kritik, riktar
han mot folkpartiet den beskyllningen,
att folkpartiet bara har handlat i valtaktiskt
intresse! Herr statsminister, får
det ändå inte vara någon måtta på ensidigheten
i kraven? Får inte statsministern
vända kraven mot sig själv en
liten smula? Jag vill gärna betyga, att
jag tror att socialdemokratien visst har
ett allmänt socialt reformintresse —
det har jag sagt många gånger förut

— men vi inom folkpartiet hyser ett
lika levande socialt reformintresse. Sedan
kan vi kanske mot den bakgrunden
utan användande av sådant falskt patos,
herr statsminister, sakligt diskutera
var initiativet legat i den ena eller
andra frågan.

Statsministerns huvudgrepp på frågan
om den socialistiska och liberala åskådningen
får jag återkomma till. Statsmi -

nistern låtsades som om liberalismen
var att helt lita till den fria prisbildningen,
fast han tilläde någonting om
att herr Ohlin vill väl ändå att man
skall ingripa mot depressioner eller dylikt.
Men, herr statsminister, jag har redan
i mitt anförande förut i dag och i
många skrifter, av vilka jag tror att statsministern
har läst en del, understrukit
hur socialliberalismen betonar, att t. ex.
en fri prisbildning icke kan fullgöra sin
uppgift utan att man vidmakthåller en
samhällsekonomisk balans. Vad tjänar
det då till, herr statsminister, för att
använda Edra egna ord, att lägga upp
polemiken på det sättet, som om det
vore den under 1800-talet existerande
Manchesterliberalismen han hade att
polemisera mot. Att uppehålla den samhällsekonomiska
jämvikten, att uppehålla
en tillräcklig och lämplig grad av
sysselsättning, hindra inflation, depression
och arbetslöshetskriser har mycket
länge varit erkänt som en samhällsuppgift,
och detta är icke en socialistisk
konstruktion. Om man här skulle fråga
efter initiativet, herr statsminister, vill
jag säga att idémässigt har riktlinjerna
för en verksamhet av den arten snarare
utarbetats av liberala människor än av
socialistiska, men jag vill gärna medge
att vi tillsammans sedan har verkat för
att de skulle slå igenom, t. ex. här i
Sverige.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle: Herr talman! Det var nya
signaler som herr statsministern hissade
i dag. Och när han denna gång
tog de borgerliga tjurarna vid hornen
på frågan om det s. k. samhällsinflytandet
och kanske även frågan om förstatligandet,
vill jag notera att det på
mig gör ett gott intryck. Jag är i varje
fall övertygad om att han därmed måste
tillmötesgå den starka opinion, som
nu finns i statsministerns eget parti.

Det var naturligtvis mycket som man
inte kan godkänna utan vidare. Talet
om att vi under alla förhållanden skall

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

eftersträva en fri prisbildning tror jag
inte att arbetarna godkänner; det går
inte för bönderna, och det ter sig ganska
orimligt i detta monopolsamhälle.
Men det viktiga — och det var det som
gjorde att jag tyckte att jag skulle passa
på tillfället — det är vilka slutsatser
herr statsministern drar av detta tal.
Skall det förbli såsom det nu har varit,
att de kapitalistiska företagarna, en
handfull företagare, själva skall få bestämma
om de skall kasta ut så och så
många arbetare i arbetslöshet eller om
företaget skall gå i fortsättningen? Skall
man tolka statsministerns uttalande så,
att den tiden är slut, att det inte kommer
att tolereras längre, utan att man
i stället kommer att hindra varje försök
från kapitalisternas sida att kasta
ut människor i arbetslöshet och slå
igen företagen när de ur profitsynpunkter
anser detta vara fördelaktigt?
Är det innebörden i herr statsministerns
uttalande, då skulle jag tycka att
det vore ganska bra.

Han säger här, att regeringen — i
varje fall är det väl hans och hans partis
åsikt efter vad jag kan förstå — inte
kommer att dra sig för att attackera den
ekonomiska maktbalansen, om man anser
detta nödvändigt för att genomföra
dess krav. Jag skulle vilja fråga: Umgås
då herr statsministern med några tankar
på att man i en ny arbetslöshetslavin,
när företagarna inte vill hålla
produktionen i gång, skall överväga
också förstatligande av densamma? Jag
tror att besked på dessa båda punkter
skulle vara mycket nyttigt. Det skulle
ge bättre möjlighet att värdera vad det
är för allvar bakom de nya signaler,
som har hissats i dag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Den senaste ärade talaren
spelar ju en ny roll nu. Han försöker
så gott han kan på alla punkter, där det
går, haka sig på det socialdemokratiska
partiet. Vi får väl försöka göra klart
vad det innebär, precis som vid de fö -

regående tidpunkter, då det kommunistiska
partiet utsatte oss för kärvänliga
smekningar. Vi har varit med om det
förut, och vi vet precis att när vindarna
vänder sig, så kommer alldeles oberoende
av vår politik även det svenska
kommunistiska partiet att vända. Det
är ingen ny politik som jag har presenterat
här; det är en analys av den politik
som vi har företrätt under hela den
tid som partiet har funnits och som
många gånger har föranlett ilskna anföranden
från herr Hagbergs sida men
ibland, jag medger det, smeksamma tonfall
av den typ vi hade här. Även Per
Albin Hansson råkade ut för sådana
malörer.

Om vi besvarar de frågor, som riktats
till oss här beträffande ting, som
otvivelaktigt intresserar stora grupper
av svenska folket, hur det kommer att
gå med sysselsättningen, hur det kommer
att gå med arbetslösheten, så kommer
vi att välja en annan tidpunkt än
som ett svar på en fråga av herr Hagberg
i Stockholm.

Herr Hjalmarson hade ju inte mycket
att komma med, och det kan man ju
inte heller begära på tre minuter. Det
var naturligtvis de tre minuterna som
hindrade djupsinnigheterna. Jag frågade
annars mycket enkelt: Vad var det
för allmänna investeringar herr Hjalmarson
tyckte var så rysliga? När man
kommer och gör gällande, att bondeförbundet
och socialdemokraterna nu gynnar
en statsdirigerad ekonomi på det
privata näringslivets bekostnad, då är
det ju viktigt att få reda på om det är
vägarna eller bostäderna som är det
värsta, ty det är ju på de två punkterna
som vi har gjort ökningar i de allmänna
investeringarna. Det var en mycket
enkel fråga, och den föranledde en
ganska besynnerlig orientering om saker
som jag inte bett att få reda på.

Herr Hjalmarson kom i stället med
en fråga till mig. När herr Hjalmarson
reste omkring i valrörelsen stod det på
affischerna: »Fråga Hjalmarson; han

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

svarar». Jag är så naiv att jag tror på
affischer ibland, men det lönar sig inte
alls. Jag är emellertid också tillräckligt
naiv för att försöka svara på herr Hjalmarsons
frågor.

Herr Hjalmarson säger att man inte
behöver någon djupsinnig ideologisk
debatt, emedan frågan huruvida jag gillar
det sätt på vilket regeringen utser
representanter i försäkringsbolagens
styrelser också blir belysande för hur
vi ställer oss till ett fritt eller ett socialiserat
näringsliv. Ja, det finns enkla
sätt att klara upp invecklade sammanhang!
Eftersom jag tillhör den regering
som har gjort på detta vis, ligger det
nära till hands att dra den slutsatsen,
att jag gillar det. I de stora försäkringsbolagen
är det ganska svårt att få ett
uttryck för försäkringsklientelets synpunkter
— herr Hjalmarson och jag
har tidigare diskuterat detta problem,
då vi fann att vi hade försäkringar i
samma bolag — och det är kanske inte
så enkelt att utan vidare finna en gemensam
nämnare. I de stora bolagen,
där det är svårt att få en organisation
för försäkringstagarna, är det väl klokt
att det allmännas representanter träder
in för att utse ombuden. Men hur är det
i de små bolagen, herr Hjalmarson? Om
det finns möjlighet att där gå till väga
på annat sätt, tror jag nog handelsministern
lämnar dispens från dessa
regler.

Som bidrag till en ideologisk debatt
var detta som sagt kanske inte så mycket
att räkna med ens i en treminutersreplik.

Herr Ohlin gjorde mig benägen att
lämna den mera lekfulla tonen. Han
vidhåller att det icke är genom ett förbiseende
som folkpartiet sprider ut i
landet, att regeringen nu har slagit till
reträtt inför folkpartiets energiska arbete
för bättre folkpensioner. Den sociala
reformoffensiv som regeringen nu
har börjat skulle inte vara någon offensiv
utan en reträtt inför det framstormande
folkpartiet!

Jag är ledsen, herr talman, att behöva
uppehålla mig vid detta, men varje
kammarledamot förstår nog att det
inte är något falskt patos när jag säger,
att det kännes kränkande när socialdemokratien
beskylles för att icke vilja
ge folkpensionärerna en standardhöjning
utan att ha tvingats att göra det.
Jag kan inte gärna tänka mig att man
kan föra debatten mera kränkande. Jag
är ledsen om jag då tillgriper en ton
som sårar herr Ohlin -— men jag vill
göra klart för honom, att detta enligt
vår mening är att förgifta den politiska
diskussionen.

Sedan i sak, herr Ohlin: Vem var det
som först påtalade den jämfört med
andra folkgrupper relativa standardsänkningen
för folkpensionärerna? Den
påtalades först av socialminister Sträng
i hans interpellationssvar till fru Disa
Västberg i mars 1952. — Herr Wedén
i Eskilstuna är så imponerad att han
håller på att tappa huvudet, men det
är i alla fall så att det påtalades av
socialministern i mars 1952. I den diskussion
som pågick i maj klargjordes
det, att socialdemokratien visst icke ansåg
att förhållandena var tillfredsställande
för folkpensionärerna. Folkpensionsfrågan
togs upp vid partikongressen
i juni, och det socialdemokratiska
partiets ordförande gav ett löfte om en
standardhöjning; det är det löftet vi
infriar.

Jag tillåter mig fråga om det är rimligt
att på det sätt som sker framställa
en fråga som har denna historiska bakgrund.
Folkpartiet har väldiga propagandaresurser,
och det kan hända att
ni lurar en och annan, men ni kan vara
övertygade om att vi icke kommer att
sluta med vår upplysningsverksamhet
på denna punkt.

Beträffande Tidens skriverier vill jag
påpeka, att Tiden är en fri tidskrift.
Ett misstag som herr Ohlin gör sig
skyldig till blir inte nämnvärt bättre
av att han kan åberopa tidskriften Tiden
såsom källa.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag ställde en fråga till herr Ohlin,
och om han hade velat besvara den,
skulle det ha varit rätt klargörande för
den ideologiska debatten. Jag frågade,
om upprättandet av Norrbottens Järnverk
ligger inom ramen för en socialliberal
ideologi eller ej. Vad jag menade
med den frågan, som jag icke fick
något svar på, var att folkpartiet i praktisk
politik gång på gång kommer att
acceptera samhälleliga ingripanden och
samhälleliga äganderättsformer. Vi riktar
ingen anklagelse mot folkpartiet för
att man gör det, men vi fäster oss vid
att det med den ideologi man har måste
uppfattas såsom ett syndafall, som ett
nederlag för den rätlinjiga tanken.
Ideologier är nyttiga och bra om de
tjänar som underlag för det politiska
handlandet. Det gör socialdemokratiens
ideologi. Den skänker då perspektiv
och sammanhang åt det dagliga sysslandet
med alla de tusentals problem,
som möter oss.

Men vi skulle vara ledsna, om vi släpade
med en ideologi, som vi vore
tvungna att markera stora och betydelsefulla
undantag ifrån. Det var det jag
menade med denna motsättning mellan
ett stundom klokt handlande, då man
inte är rädd för samhället, och en ideologi,
som lever kvar med konkurrenssamhällets
förutsättningar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! När det gäller bostäderna,
herr statsminister, är vi verkligen
intresserade av att öka sektorn
för de enskildas insatser. Vi är förvissade
om att om man gör det, kan
man också bygga mer till gagn för
svenska folket. Större frihet för de enskilda
att få konkurrera på lika villkor
med offentlig företagsamhet har sedan
länge varit en linje i vår politik, inte
bara, väl att märka, herr statsminister,
i fråga om uppförande av bostadshus
utan även i fråga om tomtplanering,
markförvärv och förvaltning av

bostadshus, alltså över hela fältet. Om
man nu tror, att den offentliga företagsamheten
är så överlägsen den privata,
varför är man då så rädd för att
tillåta konkurrens på lika villkor med
de enskilda företagarna i enlighet med
statsministerns förutsättningslösa och
fördomsfria inställning i hans huvudanförande?
Vad detaljerna i övrigt i
investeringsbudgeten beträffar, så
måste ju statsministern vara lika medveten
som jag om att de väl behandlas
i vanlig ordning i statsutskottet.

Till sist en liten replik till vad statsministern
anförde beträffande valordningen
och försäkringstagarna. Jag erinrar
statsministern om att i ett bolag,
som är lika stort som det som väl både
statsministern och jag tänker på, har
man godkänt en valordning, varigenom
försäkringstagarna själva får utse sina
ombud. I det företag jag särskilt haft
i tankarna har man tänkt sig, att det
skulle vara TCO, Köpmannaförbundet,
Industriförbundet, hantverksorganisationerna
och Lantbruksförbundet och
kanske några andra, som skulle utgöra
valkorporationer. Alla dessa organisationer
som representerar ca 80 procent
av försäkringstagarna, skulle alltså få
utse deras ombud. Denna valordning
har godkänts av försäkringsinspektionen.
Anser verkligen herr statsministern,
att det är förenligt med vad man
i vanligt dagligt tal kallar för ekonomisk
demokrati, att inte ens en gång
kunna säga ett klart ja till önskemålet,
att i ett företag sådant som detta försäkringstagarna
åtminstone får tillfälle
att uttala, om de vill ha en sådan här
valordning, innan Kungl. Maj:t ingriper
och bestämmer i saken? Detta är,
herr statsminister, enligt min mening
inte något exempel på att man verkligen
vill främja en ekonomisk demokrati
utan ett uttryck för den överhöghetsinställning
som i många hänseenden
präglar den moderna socialdemokratien
och som vi på vårt håll
bestämt reagerar mot.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle: Herr talman! Om herr statsministern
har för sig att vår kritik
mot regeringen varit särskilt vänlig, så
är han mycket anspråkslös. Men jag
undrar, när han försökte komma ifrån
mina båda enkla frågor, om han ens
själv kan känna sig tillfredsställd med
sådana hänvisningar. Att tala om vilken
person som har ställt frågan kan
statsministern bespara sig. Beträffande
talet om att tidpunkten inte är lämplig
vill jag säga, att jag har en annan mening
om det och att jag inte är ensam
därvidlag. Jag nöjer mig med att tala
om att i bl. a. Göteborgs metallarbetarfackförening
har socialdemokrater och
kommunister fullständigt enhälligt på
ett socialdemokratiskt förslag ställt
ungefär detta spörsmål, om man skall
låta kapitalisterna avskeda arbetarna
hur som helst i fortsättningen, och
krävt att staten skall överta varvsindustrien,
om man inte kan få ordning
på annat sätt. Om nu inte statsministern
vill besvara frågan om regeringen
vill hindra kapitalisterna att som hittills
kasta ut arbetarna och slå igen
företagen utan att ta hänsyn till andra
samhällsintressen, liksom om han inte
besvarar den andra frågan, om staten
i så fall skall gå in för att överta företagen,
när det är nödvändigt, ja, då
vill jag till det säga, att då beror det
på att statsministern inte vågar svara
på den frågan. Om han inte vågar ge
besked i denna fråga, som börjar bli
prekär för människorna här i landet,
så måste jag karakterisera hans goda
tidigare uttalanden som munväder.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Statsministern försöker nu
åberopa att socialminister Sträng skulle
i ett svar på fru Västbergs fråga redan
ha tagit ståndpunkt, alltså före folkpartiets
förslag till förmån för standardhöjning
för folkpensionärerna.
Men, herr statsminister, det är ju ett

misstag. Det som den saken gällde var
frågan om att hindra standardsänkning,
men den fråga som vi aktualiserade
var ju frågan om 1946 års löfte om
folkpensionärernas andel i standardhöjningen,
och när vårt förslag diskuterades
i. kammaren, uttalade statsrådet
Sträng betänkligheter mot att rycka
fram folkpensionerna, ty det fanns ju
andra avsnitt på det socialpolitiska fältet
etc.

Statsministern säger att om tidskriften
Tiden nu har gjort samma misstag
och trott, att folkpartiet har varit pådrivande
initiativtagare, så kan det
inte ändra att det är ett misstag. Men,
herr statsminister, är det inte märkvärdigt
att tidskriften Tiden skall göra
precis samma misstag som folkpartiet?
Det är då i så fall första gången den
gjort det misstaget att tillskriva oss ett
initiativ, som vi inte tagit.

Men det måste kännas kränkande,
säger statsministern. Ja, men herr
statsminister, jag har ju redan påpekat
att socialdemokratien har strött omkring
sig år efter år beskyllningar av
långt värre art och utan tillstymmelse
till fakta bakom, medan jag här åberopat
fakta till stöd för vårt påstående
var initiativet ligger.

Norrbottens Järnverk, herr talman,
är ett statligt företag som jag var glad
att medverka till en viss utvidgning av,
ehuru jag inte alldeles gillade de planer,
som herr Myrdal senare kom med.
Men vi har hävdat och hävdar alltjämt,
att när staten driver sådan
affärsverksamhet, skall det vara konkurrens
på lika villkor.

Statsministern uttalade i dag vissa
sympatier för järn- och stålindustriens
förstatligande i England. Får jag fråga
statsministern: Har statsministern sympatier
för att Norrbottens Järnverk
skall konkurrera med andra på lika
villkor eller för ett förstatligande av
järn- och stålindustrien? Om statsministern
svarar på det, har vi åtminstone
fått något svar i dag. Beträffande de

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

olika socialistiska metoderna fick jag
ju tyvärr inget svar.

När statsministern talade om de två
par vakande ögon, som inte har hindrat
en socialistisk utveckling -— herr
Hjalmarsons och mina — nämnde
statsministern inte herr Hedlunds ögon,
vilket ju är talande nog.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Vad angår
frågan om försäkringsbolagen så har
jag givit ett besked om regeringens
ställningstagande. Jag föreställer mig
att det kan vara lämpligt, att den för
dessa ärenden närmast ansvarige, handelsministern,
vill överta undervisningen
för herr Hjalmarson, så kanske denna
fråga, det enda som herr Hjalmarson
hade som kriterium på den pågående
socialiseringen i samhället, blir
mera ingående belyst.

Men herr Ohlin är onekligen ganska
intressant. Han säger att den diskussion,
som ägde rum den 19 mars, gällde
inte alls folkpensionärernas standardhöjning,
utan den gällde hur man skulle
kunna undvika en standardsänkning för
folkpensionärerna.

Jag vill då erinra herr Ohlin om vad
det står i kammarens protokoll. Herr
Sträng, den socialdemokratiske socialministern,
tar upp en rad kostnadskrävande
frågor, som han väl ändå måste
ha någon mening med att aktualisera.
Han tar upp sjukförsäkringen, de
särskilda barnbidragen, mödrahjälpen
o. s. v. Dem tog han väl inte upp av
någon annan anledning än för att påpeka,
att där hade vi reformuppgifter,
och så slutar han beträffande folkpensionerna:
»Därmed kommer statens

sammanlagda kostnader för folkpensioneringen
att stiga till omkring en miljard
kronor, utan att därför folkpensionärerna
erhållit någon del av den allmänna
standardhöjning som andra
grupper kommit i åtjutande av, sedan
pensionsbeloppen bestämdes. Regering -

en måste helt naturligt ha dessa fakta i
minnet vid bedömandet av möjligheterna
till skattesänkning och till en fortsättning
av det sociala reformverket.»

Det lär väl ändå inte gå att komma
förbi, att här redovisas för första gången
i den svenska riksdagen det helt naturliga
krav på delaktighet i standardhöjningen
som folkpensionärerna kan
ha. Hur herr Ohlin kan läsa standardhöjning
till standardsänkning ingår väl
i det stora problem som får bli föremål
för en särskild utredning, men om herr
Ohlin gjort det, förstår jag att han fått
hela saken om bakfoten, och då är ju
det mesta förklarligt.

I den följande debatten påpekade socialministern
— det behöver jag inte
utförligt ta upp tiden med här — att
det fanns inte ett spår av ovilja mot
tanken att pensionärerna skulle få sin
del av standardhöjningen. Det var bara
det att denna fråga skulle prövas i sitt
finansiella sammanhang.

Jag vidhåller fortfarande, att när det
förhåller sig så, är det väl en konstig
form av debatt att inte bara göra ett
misstag, som det där flygbladet innehåller,
utan också att fortsätta att envist
driva det såsom herr Ohlin gjort
här i dag.

Min fråga om Norrbottens Järnverk
antar jag kommer att få en mera fyllig
förklaring och analys i morgondagens
föreläsning från denna kateder, och
därför skulle man väl inte störa den
med en kommentar på detta förberedande
stadium. Håller man strikt på
den fria marknadshushållningens principer,
borde det inte vara möjligt att
vara med om att låta staten ta ett initiativ
på ett område, som den privata
industrien försummat trots den fria
prisbildningens välsignelse.

Jag avser med min fråga ingen kritik
av att man har engagerat sig för en
så stor utvidgning av den samhälleliga
sektorn, som man gjort, när man skapat
detta järnverk. Men vad jag kritiserar
är en ideologi, som väl knappast låter

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sig förena med ett dylikt handlingssätt.

Vi avvaktar som sagt morgondagens
föreläsning för vidare kommentarer på
denna intressanta punkt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Herr Hjalmarson har ställt några frågor
till statsministern rörande tillämpningen
av den nya försäkringslagen. Han
frågade huruvida man inte skulle kunna
ge försäkringstagarna rätt att själva
utse sina ombud i försäkringsbolagens
styrelser. Jag tror att det är av betydelse
att här erinra om att den försäkringslag,
som ligger till grund för
Kungl. Maj:ts beslut, har framkommit
efter arbete i en utredning och att denna
utredning uppställt den frågan för
sig, om samhället borde skaffa sig större
inflytande i våra försäkringsbolag
eller om det rent av är nödvändigt med
ett förstatligande av hela försäkringsrörelsen.
Vederbörande kommitté rekommenderade
emellertid en ordning, som
innebar att man nöjde sig med att förorda
ett större inflytande i försäkringsbolagens
styrelse och ledning genom
försäkringstagarna, och det lades här
i riksdagen fram en proposition, som
syftade till detta, och den godkändes av
riksdagen.

När det gäller tillämpningen av denna
lags bestämmelser, kommer man
fram till frågan hur man skall förfara
i de bolag, där man inte kan finna en
rimlig anordning för valet av företrädare
för försäkringstagarna. Som statsministern
sade var det inga större svårigheter
i de mindre bolagen, men vad
de stora försäkringsbolagen angår, så
har de själva ansträngt sig till det yttersta
för att finna former, som kunde
täcka samtliga försäkringstagares intressen.
Jag vågar påstå, att dessa försäkringsbolagens
försök har misslyckats.
Det finns också ett par stora bolag,
som har accepterat, att eftersom

det är svårt att finna lämpliga former
för dessa val, vore det riktigare att låta
regeringen eller någon annan myndighet
utse företrädarna för försäkringstagarna.

När riksdagen beslutade om denna
lag, fanns det bl. a. i motiveringen för
densamma medtaget ett uttalande — jag
refererar fritt — som gick ut på att
ifrågavarande försäkringsbolags ledning
för närvarande i allmänhet har en sådan
sammansättning, att den inte kan
anses representera försäkringstagarna.
Deras styrelser har också nära samröre
med vår finansvärld på andra områden,
och det är angeläget att man i dessa
styrelser får en representation, som
verkligen företräder försäkringstagarna
och deras intressen. Riksdagen lämnade
dessa uttalanden utan erinran.

När man nu har tillämpat lagen på
det sätt som ansetts vara riktigt för att
få ett fullödigt uttryck för försäkringstagarnas
vilja, är det intet fel i detta.
När herr Hjalmarson vill göra gällande,
att försäkringstagarna icke får ordna
någon omröstning, så begriper jag
inte var han har fått det ifrån. De har
naturligtvis frihet att verkställa omröstning
inom sig — det är ingenting som
hindrar. Men om herr Hjalmarson kan
presentera en valordning, om vilken
man med fog kan säga, att den representerar
försäkringstagarnas vilja, så är
jag mycket intresserad av den saken.
Det ärende som jag tror att herr Hjalmarson
här syftar på, är ännu inte avgjort
av Kungl. Maj:t. Om herr Hjalmarson
har den meningen, att det finns
möjligheter att lösa dessa frågor på annat
sätt än vad som tänkts och att samtidigt
uppfylla de av riksdagen uttalade
önskemålen, skulle jag dock tro, att
herr Hjalmarson kommer att misslyckas
i denna sin strävan.

Jag finner det som sagt riktigt och
angeläget att försäkringstagarna blir representerade
i försäkringsbolagens styrelser
och att de blir företrädda av sådana
personer, som många gånger kan -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ske skiljer sig från dem, som i övrigt
sitter i försäkringsbolags ledning.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! I själva verket rör
vi oss här med en ingalunda oväsentlig
demokratisk principfråga. Jag ber
handelsministern uppmärksamma att
man i försäkringsutredningen uttryckligen
har sagt ifrån, att den sak vi nu
diskuterar inte alls har med frågan
om statens inflytande i företagen att
skaffa — den saken är löst i annan
ordning — utan att det här gäller
frågan om försäkringstagarnas rätt till
demokratiskt medinflytande.

Handelsministern menar att bolagens
försök att klara upp denna fråga har
misslyckats. Därom är meningarna delade,
försäkringsinspektionen har i det
aktuella fall som tidigare skymtat i
debatten hävdat motsatt uppfattning
mot handelsministern. Men herr handelsminister,
varför inte låta försäkringstagarna
— som ju ändå reellt äger
bolagen — yttra sig om huruvida de
anser valordningen misslyckad eller
om de tycker att den tillgodoser deras
intressen?

Handelsministern svarar: »Var så

god! Försäkringstagarna får visst verkställa
omröstning om hur de vill ha
det.» Men vill handelsministern också
respektera resultatet av en sådan omröstning? Handelsministern

framhåller, att det
vid det åsyftade ombudsvalet skulle föreligga
risk för en sammankoppling
av försäkringstagarombud och finansvärld.
Jag vet inte vad denna finansvärld
egentligen består av. Majoriteten
av de organisationer, som i det aktuella
fallet skulle utse försäkringstagarnas
ombud, består av Köpmannaförbundet,
hantverlcsorganisationerna, Lantbruksförbundet
och TCO. År det dessa
handelsministern menar med finansvärlden? Hela

denna fråga belyser i vilken
hopplös situation socialdemokratien

kommer när man envist håller fast vid
att Kungl. Maj:t begriper allting bättre
än annat folk här i landet. Nu vet jag
att handelsministern själv är en klok
och förståndig karl, och i slutet av hans
anförande tyckte jag mig märka litet
grand av vilja att här söka nå samförstånd
kring en vettig lösning.

Herr talman! Om detta kan bli resultatet
av denna debatt, har ni i vart
fall fått ut något positivt av densamma.
Jag är glad om handelsministern vill
medverka härtill.

Herr EDBERG (s): Herr talman! Jag
skulle med några ord vilja anknyta
till den skattesänkningsdebatt, som fölen
stund sedan fördes här i kammaren.
En talare, jag tror att det var herr Jonsson
i Skedsbygd, frågade herr Ohlin
var vi skall ta pengarna till nya skattesänkningar.
Tillfälligheterna vill att
just i dag kunde man i den näst största
av de tidningar som bär folkpartiets
flagg läsa en ledare just under rubriken
»Yar skall man ta pengarna?». Denna
ledare andas en pessimism, som starkt
kontrasterar mot den glada optimismen
från förra året, då budgetöverskottet
skulle användas till en rad i och för
sig utomordentliga ting, bl. a. till genomdrivande
av en längre gående skattesänkning
än den regeringen ansåg sig
kunna gå med på. Det sätt, på vilket
denna tidning försöker försvara folkpartiets
skattekrav från fjolåret, kan
vara ganska intressant att jämföra med
herr Ohlins deklaration tidigare i dag.
Tidningen menar att man ej bör förgäta
— och jag citerar ordagrant — att
»folkpartiets krav på skattesänkning
baserades på herr Skölds beräkningar
av inkomster och utgifter och det aviserade
budgetöverskottet på över en
miljard kronor. När det visade sig att
herr Sköld hade räknat fel, så hade
givetvis grunden för herr Ohlins förslag
om skattesänkning röjts undan.»

Man kanske inte alltför mycket skall
uppehålla sig vid påståendet om herr

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Skölds felräkningar. Herr Ohlin förklarade
i förmiddags med adress till finansministern,
att oppositionspartierna
inte vill svära på magisterns ord. Här
finner man emellertid en förespråkare
för folkpartiet, som starkare tror på
magisterns ord än magistern själv —-finansministern varnade ju hela tiden
förra året för de osäkra beräkningarna
beträffande budgetöverskottet, vilket ju
dessutom till större delen baserades på
tillfälliga inkomster. Men när den citerade
tidningen säger, att genom vad
som påstås vara herr Skölds felräkning
grunden för herr Ohlins skattesänkning
ryckts undan, innebär det i själva verket
en tämligen hård dom över oppositionen
och då främst folkpartiets
skattesänkningspolitik av förra året —
valåret. Det var oppositionen och inte
finansministern som hyste en kolartro
på att budgetöverskottet skulle kunna
användas till cn skattesänkning på ytterligare
300 miljoner kronor. Konstaterandet
innebär samtidigt ett erkännande
av att om oppositionens linje
vunnit bifall, skulle intet statsfinansiellt
underlag ha funnits för den stora folkpensionsreform
som så mycket diskuterats
i dag och som denna riksdag finner
en glädje i att kunna ta ställning
till. Den tidning som jag citerade och
som utkommer på västkusten går så
långt i sin pessimism, att den slutar sin
betraktelse med att ifrågasätta om inte
ansträngningarna numera bör koncentreras
till en höjning av folkpensionerna,
medan man i fråga om andra dyrbara
reformer först bör se hur läget
utvecklar sig ■—- uppenbarligen är det
främst sjukförsäkringsreformen man
har i tankarna.

Ändå stod herr Ohlin nyss i kammarens
talarstol och signalerade i ädel
tävlan med lierr Hjalmarson ett nytt
skattesänkningsförslag vid denna riksdag.
Dess värre gavs ingen bruksanvisning
på vad som skulle skäras ned eller
anstå för att en ytterligare skattesänkning
skulle kunna genomföras. Man

skulle gärna vilja veta, om herr Ohlin
till äventyrs delar den uppfattning som
framförts i Göteborgs-Posten, nämligen
att man bör se tiden an när det gäller
andra angelägna sociala reformer. Herr
Ohlin bad i förmiddags finansministern
bestämma sig om han ville vara optimist
eller pessimist. Det förefaller som
om denna vädjan skulle kunna riktas
till folkpartiet.

Att läget är ansträngt är väl ändå
uppenbart för alla, och att det inte
heller kommer att ge något utrymme
för en skattesänkning detta år torde
även oppositionen inse. Detta leder mig
till att göra några reflexioner om vad
som enligt min mening ger sitt egentliga
signum åt årets statsverksproposition
och sannolikt kommer att ge det åt
1950-talets statsverkspropositioner. Jag
tänker på spänningen mellan de båda
rivalerna om statens kassakista, försvars-
och socialhuvudtitlarna.

Försvarsministern har i år beräknat
kostnaderna under fjärde huvudtiteln
till 1 970 miljoner kronor. Lägger man
därtill anslagen under kapitalbudgeten
på 114 miljoner och den beräknade förbrukningen
av reservationsmedel, får
man en totalkostnad på 2 150 miljoner
kronor. Det är icke osannolikt att när
budgetåret är slut försvarskostnaderna
har sprängt förbi socialkostnaderna,
som i årets budgetförslag har upptagits
till 2 177 miljoner kronor efter de krafttag
som kommer att göras för att lyfta
folkpensionärernas standard.

Detta är raskt marscherat sedan budgetåret
1946/47, då försvarskostnaderna
fixerades till 730 miljoner kronor, efter
det att man kommit in i en någorlunda
lormal andning efter beredskapsårens

och för sig ofrånkomliga men svåriontrollerade
miljardrullning. Sedan
dess har det förvisso gått inflation i
den svenska kronan, men tredubblingen
på sju år innebär samtidigt en icke
ringa utbyggnad av försvarsanstalterna.
Med årets budget har man i själva ver -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ket tagit ett nytt steg på upprustningens
breda allfarväg.

Man kan bara bistert konstatera, att
denna utveckling har varit ifrånkomlig.
Det hör till alla försäkringars natur,
att premierna stiger med riskerna.

Vi minns alla den försvarets höst för
ett par år sedan, när riksdagen inbjöds
att ta konsekvenserna av larmsignalerna
från en halvö på andra sidan jordklotet
— samma år, om jag inte minns
fel, som försvarskostnaderna i fredstid
passerade den första miljarden.

Alla, med självfallet undantag av
kommunisterna, är på det klara med
att vårt läge som ett alliansfritt land
i skarven mellan de båda blocken ställer
speciella krav på vår värnkraft. Något
får vi betala för vårt geografiska
läge, som vi inte själva har valt, och
något för alliansfriheten, som en övervägande
folkmening har valt.

I utländsk press har Sverige betecknats
som den militärt starkaste nationen
på den europeiska kontinenten,
och på något håll har man sagt, att
vårt flygvapen endast överträffas av
USA:s, Sovjetunionens och Englands.
Om dessa uppgifter är riktiga eller i det
närmaste riktiga, är det samtidigt uppenbart,
att bördorna för oss har varit
mindre kännbara än för många folk,
som efter krigsårens kraftavtappning, i
många fall efter mångårig ockupation,
nödgats börja helt från början för att
skapa ett nationellt försvar, samtidigt
som de haft att bygga upp ett av kriget
skövlat näringsliv.

Men detta är icke liktydigt med att
inte bördorna känns också hos oss.
Grovt räknat 25 procent av medborgarnas
skatter till staten, direkta och indirekta,
läggs på försvarskostnaderna.
Att detta bärs utan nämnvärt knorr utgör
ett bevis för det svenska folkets
försvarsvilja och insikt om att ett starkt
försvar är ryggraden i den alliansfria
politiken.

Men samtidigt bör man ha rätt att
kräva, att miljarderna förvaltas väl och

utnyttjas till full effekt. Jag skulle i
detta sammanhang vilja uttala min tillfredsställelse
över de långtidsplaneringar,
som nu genomförs för samtliga
vapen. Denna tillfredsställelse baseras
emellertid på förhoppningen, att det nu
skall bli större stadga i beräkningen av
försvarskostnaderna, så att man på
längre sikt någorlunda väl kan se, hur
kostnaderna kommer att fördela sig.
Detta självfallet under förutsättning av
oförändrade yttre betingelser.

När man ser på de politiska brytningar,
som de höga försvarskostnaderna
har framkallat i en rad andra
länder, kanske man också skulle vilja
tillägga, att man får akta sig för att
spänna bågen för högt. Detta riktar sig
inte mot försvarsministern. Det har
från olika håll omvittnats, att han visat
mycket gott handlag vid arbetet med
försvarsbudgeten. Hans förslag representerar
en god syntes mellan positiv
försvarsvilja och realistisk blick för
den nödvändiga avvägningen mot andra
angelägna krav. Däremot är det kanske
inte så underligt, om den militära ledningens
friska aptit på en del håll framkallat,
jag kan kanske inte säga oro,
men en viss häpnad.

1 årets riksdagspetita har de militära
myndigheterna ställt krav, som skulle
bragt redan själva huvudtiteln upp till
2 345 miljoner kronor, och lägges därtill
de begärda anslagen på kapitalbudgeten,
i det närmaste 300 miljoner kronpr,
och en icke större reservationsmedelsförbrukning
än försvarsministern
har beräknat, skulle de militära anspråken
på statskassan för nästa budgetår
gå löst på 2,7 miljarder kronor, d. v. s.
drygt en halv miljard mer än försvarsministern
föreslagit och ungefär en
miljard mer än försvarskostnaderna
för löpande budgetår, om inte hänsyn
las till de 134 miljoner, som har yrkats
på tilläggsstat. För materielanskaffning
har bemyndiganden begärts på över
två miljarder kronor, också här drygt
en halv miljard mera än försvarsminis -

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tern har gått med på, och mer än dubbelt
så mycket som medgivits för innevarande
budgetår.

Det är självfallet ingenting att säga
om att en för sin försvarsgren nitälskande
chef vill väsentligt förbättra
sitt vapen, men om den uppfattningen
vinner spridning, att man på militärt
håll ställer krav utan hänsyn till andra
angelägna, civila uppgifter, kan kanske
en reaktion framkallas, som inte uteslutande
är gagnelig.

När överbefälhavaren i sin motivering
säger, att försvarets förvaltningar
och ÖB under petitaarbetet oavlåtligt
hållit statens även i övrigt starkt stegrade
utgifter i sikte och att detta resulterat
i återhållsamhet med äskanden,
så kan man endast konstatera att innebörden
i begreppet »återhållsamhet»
uppenbarligen kan tolkas något olika.

I själva verket är det ju så, att även
sedan försvarsministern gått fram med
sin blåpenna har nya pålagor i form av
en i och för sig välmotiverad höjning
av pensionsavgifterna måst utskrivas
för att folkpensionsreformen skulle
kunna föras i hamn, medan på andra
håll de senaste årens njugghet fortsätter.
Jag tänker speciellt på kulturhuvudtiteln,
där trots allt föga kunnat göras
för att avhjälpa skolornas trångboddhet
och där anslagen till en rad
olika institutioner så länge hållits nere
så starkt, att många av dem nu börjar
visa en ganska luggsliten uppsyn. Om
den sociala upprustningen hjälpligt hållit
takt med den militära, kan detta
omöjligen sägas om den kulturella.

Nu har försvarsministern, så långt
man kan se genom de sekretessens slöjor
som av förklarliga skäl omger åtskilliga
poster, gjort en styv prestation,
inte bara när det gällt att såga till försvarets
stycke så att det passat in i budgetens
samlade pussel, utan än mera i
avvägningen mellan de olika vapenslagen.

Det borde, förefaller det, vara möjligt
att åstadkomma en parlamentarisk

samling kring försvarsministerns förslag.
Denna reflexion har närmast
adress till det parti, från vilket traditionellt
överbud har varit att vänta då
försvarsfrågor varit på tapeten. I ett
läge när budgeten är så ansträngd som
den nu är, då andra departement tvingas
till en sådan återhållsamhet, att man
i åtskilliga fall kan tala om undernäring,
då försvarskostnaderna spränger
över 2-miljarderstrecket och då ytterligare
stegring uppenbarligen inte kan
ske utan att nya bördor lägges på medborgarna
— detta helt i motsats till de
skattesänkningar som herrar Ohlin och
Hjalmarson tävlat om att rekommendera
även i dag — i ett sådant läge skulle
det vara rätt olustigt, om man inte kunde
bryta med den på visst håll utvecklade
överbudsrutinen. Jag sträcker inte
mina förhoppningar så långt som att
högerns aptit skulle varaktigt stillas.
Jag skulle vara fullt tillfredsställd, om
högerns talesmän kunde försäkra, att
det svenska högerpartiet i varje fall är
berett att ta en matsmältningspaus.
Herr Hjalmarsons försiktiga glidflykt
över försvarsutgifterna med en snabb
mellanlandning bland flygets materielanslag
gav intet besked om hur den
svenska högern egentligen ställer sig
härvidlag.

Slutligen, herr talman, skulle jag
vilja rikta ett par ord till herr Hagberg,
numera i Stockholm. Jag fann i
hans långa och ordrika anförande en
mening, som jag reservationslöst kan
skriva under. Herr Hagberg förklarade,
att utrikespolitiken bör ha som arbetshypotes,
att alla mellanfolkliga tvister
kan lösas, om bara viljan finns. Adressen
tycks vara tydlig nog. Den svenska
regeringen kan knappast känna sig
träffad. Det var inte bristande vilja
från svensk sida som gjorde att den
mellanfolkliga tvist, som uppstod förra
sommaren i Östersjön, inte kunde lösas
genom skiljedom. Det är heller icke det
svenska ställningstagandet tillsammans
med en rad andra länder i Förenta Na -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lionerna, som omöjliggjort en vapenvila
på Korea i det krig, som utlöst den stora
upprustningsvågen över världen.

Herr Hagberg riktade sig mot trontalets
ord, att Förenta Nationernas ihärdiga
försök att åstadkomma vapenvila
i Koreakriget hittills varit förgäves, och
han ville beteckna Sveriges ställning
till Koreakriget som — jag citerar ordagrant
— »ett blodprov på tvetydigheten
i regeringens neutralitetspolitik».

Även om denna fråga närmast hör
hemma i den utrikesdebatt, som följer
om ett par veckor, kan jag inte underlåta
att säga några ord för att belysa
halten av herr Hagbergs påståenden.
Herr Hagberg ville ge Amerika ansvaret
för att man inte kom överens om
64 :e punkten, om krigsfångeutväxlingen.
Han ville göra gällande att Sverige
osjälvständigt följde i Amerikas kölvatten.
I själva verket ligger det till så,
som herr Hagberg inte torde kunna vara
omedveten om, att den fråga som FN
hade att ta ställning till var en medlingsresolution
från Indien, en medlingsresolution
som började med att åberopa två
principiella element. Det första gällde
Genévekonventionens stadgande om
krigsfångars rätt att utlämnas. Den
andra slog fast den klart humanitära
principen, att ett utlämnande icke skulle
få ske med våld. Om grundprinciperna
antoges, skulle det tillsättas ett
repatrieringsutskott, i vilket Sverige,
Schweiz, Tjeckoslovakien och Polen
skulle ingå. Detta repatrieringsutskott
— sålunda icke de krigförande — skulle
få ansvaret för utväxlingen av fångarna.
Om några av dem önskade att
icke bli utlämnade — och ett utlämnande
kunde självfallet icke ske med
våld — skulle de inte återföras till krigförande
utan ställas under repatrieringsutskottets
ansvar och skydd tills
en politisk konferens — det var det
tredje elementet — sammanträtt, bl. a.
med uppgift att avgöra deras öde. Om
inte denna konferens lyckades nå enighet
inom 60 dagar, skulle frågan gå till

Förenta Nationerna, som skulle avgöra
deras slutliga öde. Sverige röstade för
detta förslag, utgående från arbetshypotesen
att mellanfolkliga tvister kan lösas
om viljan finns. För de 54 nationer,
som röstade för förslaget, framstod
det som en acceptabel lösning. En nation
avstod — herr Hagberg förstår
kanske poängen om jag säger att det
var Kuomintang-Kina. Samtliga de fem
östblockstaterna röstade emot. Om herr
Hagberg alltså vill ha besked om vem
som har slammat igen dörren om en
lösning och därmed bidragit till att
hålla fruktan vid makt och med fruktan
också de starka rustningarna, som
tynger också vårt land, så torde svaret
inte vara svårt att finna. Om bara viljan
finns.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle: Herr talman! Det blir ju anledning
att återkomma till denna fråga
vid utrikesdebatten. Kvar står i alla fall
några fakta, som man bör hålla i minnet
för att bedöma den karakteristik
som jag gjorde av trontalet. Dessa vapenstilleståndsförhandlingar
har pågått
ett och ett halvt år. Man har kommit
överens i 63 frågor, och kvar står
endast en fråga. Den s. k. FN-sidan
— det är ju det amerikanska högkvarteret
— har då avbrutit förhandlingarna.
Det har organiserat en massaker
bland krigsfångarna som har skrämt
hela världen och som det självt har erkänt.
Jag har erinrat om siffrorna,
som både amerikanerna själva och
Röda korset har lämnat. Det finns
bara en slutsats att draga härvidlag,
nämligen att det, som har gjorts i Förenta
Nationernas namn i Korea, icke
har syftat till att åstadkomma'' en verklig
lösning av konflikten och att ansvaret
för att denna fruktansvärda kon -

100

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

flikt ännu är akut ligger lios den s. k.
FN-sidan, d. v. s. hos amerikanerna.

Herr EDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Vi får väl anledning,
herr Hagberg, att återkomma till denna
sak. Men kvar står det faktum, att
anledningen till att man inte kunnat
komma överens om den 64 :e punkten,
den som rör krigsfångeutväxlingen,
ligger icke på FN-sidan utan ligger på
den andra sidan, som krävt att krigsfångarna
i strid mot humanitetens alla
bud skulle utlämnas med våld.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle: Herr talman! Den fråga

som herr Edberg har fört på tal var
en fråga i vilken folkrätten har givit
ett klart besked, ett besked som har beseglats
i Genéve-konventionen, som
klart säger ifrån, att krigsfångarna
skall repatrieras och att ingendera sidan
får behålla motpartens krigsfångar.
Det är mot denna rimliga ståndpunkt,
emot folkrätten och mot Genévekonventionen,
som amerikanerna har
brutit förhandlingarna.

Herr EDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! I Genéve-konventionen
säges ingenting om att krigsfångarna
skall utlämnas med våld. Det har heller
icke varit fråga om att den s. k.
FN-sidan skulle behålla krigsfångarna.
De skulle ställas under ett repatrieringsutskott,
i vilket även Sverige enligt
förslaget skulle ha ingått som
medlem.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Det fanns i herr Edbergs anförande
några punkter som jag inte kan underlåta
att bemöta, även om jag är överens
med honom i åtskilliga punkter
i hans inställning till försvaret. Herr
Edberg kom icke med närmare bevisning,
då han talade om högerns överbud
i försvarsfrågan. Jag ber herr Ed -

berg se på den försvarsbudget som
framlämnats av försvarsministern och
visa på vilka punkter den svenska högern
har givit några överbud i försvarsfrågan.
På vilka punkter har den
svenska högern i vad gäller försvarets
tillgodoseende inte visat sig ha en
realistisk grundval? Det är mycket lätt
för herr Edberg att säga att vissa militärer
kommer med yrkanden som är
överdrivna, men detta är en utomordentligt
komplicerad avvägningsfråga
där experterna naturligtvis kan ha
olika meningar. Det finns väl inte något
land i hela världen, där det inte råder
olika åsikter om hur mycket man skall
ge till den ena försvarsgrenen eller den
andra.

Jag vill gärna ge försvarsministern
det erkännandet — och det har kommit
i pressen från högerhåll och icke
minst från den tidning jag tillhör —
att han visat en synnerligen god vilja
att tillvarata försvarets intresse. Men
detta hindrar givetvis inte att man kan
diskutera vissa avvägningsfrågor. När
herr Edberg anklagar den svenska högern,
som ansett, att man under nuvarande
internationella förhållanden
och även under de förhållanden som
har rått de senaste decennierna måste
ha ett starkt försvar, skulle jag på
denna punkt vilja ha en bevisning.
Dessutom slungar han ut ett angrepp
mot de militära myndigheterna, där
han inte direkt kommer med några
preciseringar. Det är klart att man på
det viset kan få till stånd en försvarspolitisk
debatt, en debatt på ett område
där det vore önskvärt att vi alla
voro eniga.

Jag tror för min del att den försvarsbudget,
som här lagts fram, lämpar
sig i det stora hela för en manifestation
av allas vår enighet i försvarsfrågan.
Jag tycker inte att platsen är
lämplig att anklaga den svenska högern
för några överbud i försvarsfrågan.
Det i dag föreliggande budgetförslaget
visar tyvärr, att vi i nuvarande

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

läge måste ge ut utomordentligt stora
summor på vårt svenska försvar.

.lag tycker att herr Edberg kunde
ha nöjt sig med att säga, att man naturligtvis
på vissa punkter kunde ha litet
mindre anspråk, men inte generellt
komma med anklagelser mot militärerna,
ty sådant kan skapa en olust i försvarsfrågan
hos det svenska folket. Vi
vet ju hur det har blivit en splittring
i denna fråga just inom arbetarpartiet
i England, eu splittring som kan bli
ganska allvarlig inte bara för det engelska
arbetarpartiet, utan under vissa
omständigheter också för England i
dess helhet. .lag tror att det är riktigt
att här inte komma med några onyanserade
beskyllningar, utan slå fast att
de demokratiska partierna av i dag
har den starka viljan att värna vårt
land.

Herr Edberg hade några bra repliker
mot herr Hilding Hagberg, och när
herr Hagberg vill göra gällande att han
representerar svenska intressen vill
jag bara erinra om hans ord i kommentarerna
till det kommunistiska
partiprogrammet år 1946, då han sade:
Vi solidariserar oss i allo med Sovjetunionens
politik. Ja, solidariserar man
sig med ett främmande lands, en främmande
stormakts intressen i allo, då
tillbakasätter man ju Sveriges intressen
till fördel för ett annat land. Det är
kontentan av herr Hagbergs egen kommentar.

Jag vill också till herr Edberg säga
att jag i stort sett har samma uppfattning
som han i vad gäller kulturstaten.
På grund av det finansiella läget har
vi naturligtvis inte fått fram en sådan
kulturbudget som vi skulle ha önskat,
detta framför allt på en punkt, och en
väsentlig punkt: man kan över huvud
taget inte skapa en effektiv skolreform
i detta land om man har kvar de stora
klasserna. Jag tror att allt tal om att
vi inom den närmaste tiden skall få
en verkligt rationell skolreform svävar
i luften, tv om pedagogerna har så

stora klasser att arbeta med som de
har nu, blir det utomordentligt svårt
att få fram den individualisering som
låg till grund för 1950 års skolbeslut.
Jag tror att den pedagogiska vetenskapen
kommer att säga att den förutsättningslösa
försöksundervisning, som
det var meningen att 1950 års skolbeslut
skulle medföra, inte har kommit
till stånd. Kritiken här kommer med
mycket allvarliga påpekanden. Det är
mycket önskvärt att kulturbudgetens
departementschef ser till att man här
verkligen får till stånd en prövning av
denna verksamhet på objektiva grunder.

Det har ju varit så under de senare
åren, att remissdebatten har kretsat
kring värden som kan mätas i index
och i ören. Synnerligen viktigt är skapandet
av trivsel i samhället, skapandet
av en sådan atmosfär att man icke
hindrar sikten mot de kulturella domänerna.
Människan lever icke av
bröd allenast. Vi kan inte komma ifrån
de kulturella värdena.

När man ser hur ute i världen rasfanatismen
har blossat upp, kan man
ställa den frågan: Inte kunde väl juden
Karl Marx ana att s. k. socialistiska
stater skulle återfalla i det nazistiska
rasbarbariet? Vi glömmer inte
tendenserna till nazism i Tyskland.
Det är av vikt för den europeiska demokratiens
hävdande att de tendenserna
slås ned.

Det var inte länge sedan man såg
en skylt på en svensk offentlig lokal,
där det stod: »Tattare äger ej tillträde.»
Redan här finns detta kollektiva bedömande
av människor, som står i strid
emot demokratiens principer om tolerans
och humanitet, om ett värnande
av individens primära rättigheter. När
detta kan förekomma i den svenska
demokratien, då blir den ideologiska
debatt som vi delvis har fört här icke
meningslös, den blir primär.

Men däremot är det tämligen meningslöst
när hans excellens statsmi -

102 Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nistern går ut ifrån frågan om järnvägars
ansvar i Amerikas förenta stater
på manchester] iberalismens tid och
därmed vill säga, att detta är någonting
som den svenska konservatismen eller
liberalismen är främmande för. I själva
verket hade vi socialpolitiska ingripanden
långt innan det fanns något
socialistiskt parti i denna kammare.

Tanken att man skall värna de nödställda
kan ha varit drivkraften i Karl
Marx idéer — låt vara att han behärskades
av determinism — men den har också
varit en drivkraft för liberalismen
liksom för konservatismen.

Det är en meningslöshet att i en ideologisk
debatt neka oss rätten att ställa
den frågan: Hur långt kan statens inflytande
gå utan att man tar bort den
maktbalans, den kritikrätt som är förutsättningen
för den svenska demokratiens
fungerande? Ernst Wigforss påpekar i
sin fängslande senaste bok, att en socialistisk
tänkare hade föreslagit att man
skulle ha gemensamma salar, där man
åt sina måltider. Men, tillägger Ernst
Wigforss, icke utan fog, det är inte
säkert att alla människor tycker om
ärter och pannkaka därför att staten
kanske har bestämt att den maten skall
finnas på torsdagarna, och så tillägger
han: Det fordras frihet i konsumtionsvalet.
Ja, herr statsminister, gör man
en ideologisk analys och kommer dithän,
att man går över en viss gräns, då
blir frågan den, om de svenska organisationerna
kan behålla sin frihet, då
blir frågan den, om man får det fria
konsumtionsvalet. Det är alldeles riktigt
som statsministern säger, att staten icke
är någon fiende till oss medborgare.
Men det finns ju här i världen stater,
där man har utgått från de marxistiska
tankegångarna, att staten är detsamma
som vi medborgare men där minoriteterna
icke desto mindre icke har samma
rätttigheter som majoriteten.

Och när statsministern här citerar ett
uttalande av Per Albin Hansson från år
1936 vill jag gentemot detta erinra om

några ord som statsministern Per Albin
Hansson yttrade i ett föredrag 1935, där
han sade, att demokratien aldrig får bli
något majoritetsförtryck. I själva verket
är demokratien — det erkänner också
Ernst Wigforss i sin senaste bok —
aldrig något säkert värn för minoriteterna.
Därtill behövs de fria organisationerna,
den fria tanken och den fria
kritikrätten. Yid en ideologisk analys
går det icke att förbise det faktum att
om det uppstår ett sådant läge att staten
får stor makt, finns det icke några garantier
för att denna stat tillgodoser
principen om lika frihet för alla. Hur
kan det socialdemokratiska partiets nuvarande
frihetspatos vara en garanti för
hur efterföljarna kommer att handla,
när vi får bevittna hurusom i många
länder, där man just utgått från de
socialistiska idéerna och staten har fått
stor makt, den fria kritikrätten försvinner?
Själva kärnpunkten i demokratiens
problem ligger just — som Ernst Wigforss
många gånger har erkänt — i frågan
om hur förhållandet mellan stat
och individ skall regleras. Det är att förenkla
hela problemet om man utgår från
en socialpolitisk diskussion och säger,
att det är meningslöst med kritik mot
socialdemokratiens socialiseringsplaner.
När staten har fått stor makt att dirigera
produktionen, har vi kommit i den situation
som Gunnar Myrdal analyserat i
sin skrift »Universitetsreform», där han
säger att planhushållningen blir ett allvarligt
hot mot den andliga friheten.

Herr EDlJEItG (s) kort genmäle: Herr
talman! Det är svårförståeligt hur herr
Braconier kan beteckna min erinran
om att högern traditionellt kommit med
överhud i fråga om försvarskostnaderna
såsom en onyanserad anklagelse. Det är
väl inte främmande för herr Braconier
att vid det utskottsutlåtande, där fjärde
huvudtiteln behandlats, har notoriskt
funnits fästad en högerreservation, där
man krävt ytterligare ökade försvarskostnader.
Yad jag menade var, att om

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

detsamma blev fallet i år, med det åtstramade
läge som nu råder och med
den starka höjning av försvarsutgifterna
som dock skett, skulle detta kunna
framkalla en kanske icke ringa olust
bland allmänheten.

Jag inregistrerar emellertid med tillfredsställelse
herr Braconiers personliga
deklaration om att enligt hans mening
lämpar sig den nu framlagda förvarsbudgeten
för en manifestation i enighetens
tecken beträffande försvarsfrågan.
Jag skulle vara mycket glad om
herr Braconier i det fallet vore helt
representativ för sitt parti. Jag hoppas
i varje fall att så är förhållandet.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag fattade herr Edberg så,
att när han riktade vissa anklagelser
mot de militära myndigheterna och talade
om överhud, avsåg han därmed
också ett klander av den svenska högern.
Om så inte är fallet, bortfaller ju min
anmärkning. Det är emellertid stor risk
för att det, när man framför en sådan
erinran i det sammanhang som herr
Edberg gjorde, uppfattas som en kritik
mot den försvarspolitik som den svenska
högern har fört och som ju icke är —
det visar bl. a. försvarsfrågans nuvarande
läge — någon felaktig politik.

Herr EDBERG (s) kort genmäle: Herr
talman! Det kan väl inte anses vara
någon anklagelse i och för sig mot svenska
militära myndigheter, om man konstaterar
att deras sammanlagda yrkanden
beträffande försvarshuvudtiteln för
nästa budgetår går löst på 2,7 miljarder
kronor.

Sedan må det så vara, om herr Braconier
uppfattar det som en anklagelse
mot högern, när jag talar om dess traditionella
överbudspolitik. Det innebar
ju samtidigt endast ett konstaterande
av ett välbekant faktum.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Anledningen
till att jag har begärt ordet

är närmast att jag vill något beröra försvarsfrågan,
bl. a. ur de synpunkter
som herrar Braconier och Edberg här
just har anlagt, och dessutom i någon
mån gå in på frågan om vår bostadspolitik.
Men jag kan inte underlåta att
dessförinnan ett ögonblick anknyta till
den diskussion som här förts mellan
statsministern och herr Ohlin.

Jag kan hålla med herr Braconier
om att det är en smula meningslöst att
såsom statsministern här gjorde föra
över en ideologisk diskussion om socialism
och liberalism till en strid om
den relativt underordnade frågan om
vem som har prioritetsrätten till förbättringen
för folkpensionärerna. Jag
vill, herr talman, tillägga att det är ännu
mer meningslöst att försöka trolla
bort det intryck som den socialdemokratiska
diskussionen i saken så sent
som i höstas ingav den svenska allmänheten
när det gäller den hållning som
man på socialdemokratiskt håll intagit
till frågan om förbättringar till folkpensionärerna.
Det har här förut citerats
uttalanden i tidskriften Tiden.

Jag skall be att få belysa det med ytterligare
ett citat. Jag tillåter mig att
säga att det är från officiellt socialdemokratiskt
håll, då det är taget ur oktobernumret
av partiets tidskrift Tiden.
Det står där: »Väljarna måste ändå få
för sig att standardförbättringen för
folkpensionärerna» — det är alltså en
polemik mot folkpartiet och dess förslag
om folkpensioner — »utöver den
direkta dyrtidskompensationen är vårt
mest brännande sociala problem. Vi vill
bestämt bestrida att så är fallet. Så länge
det gamla beslutet om obligatorisk sjukförsäkring
inte trätt i kraft, är det
orimligt att påstå att en ökning av folkpensionernas
realvärde måste gå före
allt annat.» Detta är väl ändå så klara
verba i fråga om hur man på socialdemokratiskt
håll betraktar det initiativ
som folkpartiet härvidlag tagit, att
statsministern gör det onödigt omöjligt
för sig genom att fortsätta diskussionen.

104

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

■lag skulle också vilja anknyta till en
annan punkt i statsministerns polemik
mot herr Ohlin. Statsministern exemplifierade,
hur långt socialismen ville gå
och hur långt liberalismen inte ville
vara med. Han nämnde därvid utöver
prisbildningen olika kollektivistiska
äganderättsformer och kom sedan in
bl. a. på bostadspolitiken. Han frågade,
om man på liberalt håll ville visa ett så
positivt intresse för bostadsfrågan, att
man ville inte bara bidraga med pengar,
lån och subventioner utan även medverka
i kollektiva äganderättsformer.

Under de icke så få år som jag deltagit
i statsutskottet och kammarens politiska
debatter har vi från folkpartiet
mig veterligen icke på någon punkt
motverkat det positiva arbete för att
skaffa bostäder här i landet som pågått
även inom den statliga ramen. Detta
arbete har varit oumbärligt och har
medfört mycket värdefulla resultat, det
är jag den förste att erkänna. Det är
emellertid, herr talman, litet svårt att
förstå statsministerns målning av läget
och helt bortse från medaljens baksida
i fråga om de statliga åtgärderna, när
man just i dag har fått i sin hand ett
remissvar från bostadsstyrelsen, dagtecknat
så sent som den 9 januari 1953.
Däri redovisas för en undersökning rörande
bostadsbristens omfattning, som
publicerats den 9 december 1952. Man
konstaterar, att resultaten av dylika undersökningar
av olika skäl är behäftade
med stor osäkerhet men att enligt undersökningen,
som omfattar 239 kommuner,
lägenhetsunderskottet med hänsyn
till inom respektive kommuner bosatta,
av förmedlingsorganen kända bostadssökande
kan förmodas vara högst
av storleksordningen 65 000 till 70 000.
Detta är, herr talman, ett resultat av
den statliga bostadspolitik, som vi har
fört här i landet sedan början av 1940-talet eller i drygt ett tiotal år.

När man talar om den socialistiska
företagsformens företräde framför alla
andra, bör man ge en rättvis bild av

förhållandena, och man måste då nog
ta med denna i hög grad skrämmande
siffra i blickfältet.

Hyresregleringskommittén, som lade
fram sitt betänkande några månader
tidigare, hade en annan uppskattning
av bostadsbristen. I betänkandet uppgavs,
att antalet bostadslösa kunde uppskattas
till i runt tal 60 000. Jag lämnar
därhän, huruvida skillnaden beror på
olikhet i beräkningen eller på att antalet
bostadssökande under den tid som
förflutit mellan undersökningarna har
stigit med den förfärande hast som de
båda siffrorna anger.

Det finns ännu ett par siffror, som
kan vara av intresse. Om man vill ha
den riktiga proportionen på bostadsbristens
omfattning, bör man komma
ihåg att antalet bostadssökande vid
krigets slut enligt bostadsstyrelsens
egna beräkningar uppgick till 25 000.
Från krigsslutet tills nu har siffran alltså
vuxit till den av mig nyss angivna,
65- å 70 000. Av de av hyresregleringskommittén
omnämnda 60 000 bostadslösa
var det 40 000, som antingen var
gifta eller unga människor som ville
gifta sig och bilda hem.

.lag har, herr talman, haft äran att
deltaga i hyresregleringskommitténs arbete,
och jag skall gärna erkänna, att
när man håller på med detta väldiga
siffermaterial är det lätt att glömma, att
det bakom dessa lemsiffriga tal döljer
sig människor och mänskliga tragedier.
Det hela kan lätt förvandlas till ett rent
av fascinerande sifferpussel.

Men jag är övertygad om att kunde
man genom olika åtgärder få till stånd
en bättre omflyttning, skulle man också
kunna komma fram på olika vägar. Man
skulle kunna tänka sig en delning av
större lägenheter. Man skulle också på
andra vägar, som jag inte här i en hast
vågar ge mig in på eller ens antyda,
kunna åstadkomma åtminstone någon
hjälp. Jag tror att man härvidlag skulle
kunna rekommendera socialministern
att försöka gå fram mera ortsvis och

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte binda det hela till så generella åtgärder,
som man hittills har försökt
sig på.

Den enda möjlighet vi nu har, herr
talman, för att hjälpa denna stora
mängd av bostadslösa, är att avvakta
och se hur mycket nyproduktionen av
bostäder kan hjälpa. Jag må säga att
detta är ett för de bostadslösa alltför
kusligt perspektiv för att man skall
kunna nöja sig med det, och jag tillåter
mig verkligen uppmana socialministern
att med tanke på de bostadslösa
igångsätta en snabb utredning
eller vidta andra åtgärder för att se vad
som kan göras. Man måste försöka göra
något även om man inte kan göra allt.
Här finns dock många människor, som
även med ett relativt litet tillskott kan
räddas ur tragedi och elände genom att
bostäder iordningställs åt dem.

Därmed skall jag be att få gå över till
en annan punkt, där jag har några reflexioner
på hjärtat. Det gäller fjärde
huvudtiteln.

.lag instämmer helt med dem, som
här förut uttalat sin glädje över att försvarsministern
har visat handlingskraft
och förmåga att, trots det ansträngda
finansiella läget, trolla fram pengar till
förstärkningar på årets försvarshuvudtitel.
Jag har från denna plats tidigare
sagt så många vänliga ord om den nye
försvarsministern. Jag har faktiskt inte
sagt någonting annat än vänliga ord, så
att han lär inte kunna på något sätl
misstolka mig om jag tycker att de!
vore rättvist att låta någon liten del av
denna tacksamhet även komma finansminister
Sköld till del. Jag är nämligen
inte alldeles spiksäker på att Torsten
Nilsson kommit så långt som han gjort,
om inte den nuvarande finansministern
själv för några år sedan varit försvarsminister
och då trollat fram lika många
miljoner i en ännu värre situation. Det
beror således antagligen rätt mycket på
herr Sköld, att resultatet blivit så pass
bra.

Emellertid vill jag säga — bl. a. i an -

slutning till herr Edbergs anförande
här för en liten stund sedan — att ökningen
faktiskt inte är så kolossal, som
den kan te sig'' när man ser siffrorna.
Jag skall be att få repetera några uppgifter,
som jag tidigare lämnat vid någon
försvarsdebatt och som ger det hela
en riktigare proportion.

När 1949 års försvarsutredning tillkallades
i april månad nämnda år angavs
i statsministerns diktamen den
samlade försvarskostnaden till i runt
tal 800 miljoner kronor. Denna siffra
spelar, såvitt jag förstår, alltjämt en
ganska olycksalig roll. Man hänger upp
sig på den och tror, att det var den
riktiga siffran och att vi nu sprungit
i väg till 2 200 miljoner kronor. I själva
verket var den verkliga försvarskostnaden
— som jag då hade tillfälle framhålla
— för det därpå följande budgetåret
1 000 miljoner kronor, och redan
efter ytterligare ett budgetår var försvarsuppgifterna
uppe i 1 200 miljoner
kronor. Lägger man härtill inflationsfördyringen
på i runt tal 40 procent —
beträffande vissa materielköp utifrån
tror jag mig våga konstatera, att stegringen
varit mer än 40 procent — är
vi uppe i 1 650 miljoner kronor. Det var
då det. Årets siffra torde uppgå till
1 750 miljoner. Det innebär en ökning
med 100 miljoner. Ingen torde kunna
säga att denna ökning är särskilt markant.
Detta siffersammanhang förklarar,
såvitt jag förstår, till fullo siffran
på försvarshuvudtiteln. Ökningen på
driftbudgeten för nästa år kommer att
stanna vid 275 miljoner kronor. Våldsammare
är den inte. Jag erkänner
dock att naturligtvis även 275 miljoner
kronor är stora pengar, men de är tillkomna
för att nöjaktigt fylla sådana
ackumulerade behov, som uppkommit
under perioden efter kriget och som
icke fyllts ut av regering och riksdagsmajoritet.

I anslutning till herr Edbergs anförande
här nyss skall jag be att få påminna
honom om att vi, som tillhör op -

106 Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

positionen, under en lång följd av år
— i varje fall under perioden efter kriget
— mötts av invändningar att vi varit
alldeles för måttlösa i våra krav när
vi talat för högre försvarsanslag. Detta
motstånd har vi alltid mött från representanter
för majoritetspartiet, det socialdemokratiska
partiet — nu är detta
parti ju inte längre majoritetsparti här
i kammaren — och likaså från departementschefen.
Man har sagt att vi får
lov att hålla tillbaka våra krav till förmån
för försvaret, på samma sätt som
man får göra när det gäller de andra
huvudtitlarna.

Av detta måtte väl framgå, herr Edberg,
att det inte kan bero på oppositionen,
när årets försvarshuvudtitel
mottogs som en överraskning. Vad försvarsministern
i år gör är ju, att han
i stort sett tillgodoser de behov, som
vi från vår sida år efter år har påtalat
men har fått anmärkningar för att
vi har påtalat dem. Däremot skulle jag
verkligen vilja säga, att det vore på sin
plats för herr Edberg att rikta kritik
mot departementschefen, kanske inte
den nuvarande men i varje fall hans
företrädare, därför att han alltid sade,
att det lägre anslagsbeloppet var tillfredsställande
och att försvaret i stort
sett kunde klara sig. Vad vi här har fått
bevittna i den huvudtitel, som Torsten
Nilsson lagt fram, är sanningen i det
gamla ordet, att vad som göms i snö
kryper fram i tö. Det är precis de behov
man har vägrat tillgodose tidigare,
som nu kommer fram.

Men detta resonemang gäller, herr
talman, så länge jag talar om siffrorna
i årets huvudtitel. Jag skall nu gå över
till en annan fråga, nämligen den del
av huvudtiteln, som omfattar förslaget
om en tioårsplan för arméns materielanskaffning.
För det första är det kanske
viktigt att betona, att denna plan
ju inte i och för sig är orsak, som jag
här sagt, till det ökade behovet av vare
sig materiel eller pengar. Jag kan också
gå ett steg längre och säga, att om

man bestämmer sig för en arméorganisation
av den nuvarande omfattningen,
är också en sådan långtidsplanering,
som försvarsministern presenterar, på
sitt sätt en rationell och effektiv anordning,
tv då kan man på längre sikt
se vad som behöver anskaffas. Jag har
flera gånger från denna plats redan på
herr Vougts tid efterlyst en planering
av anskaffningen av materielen till armén
liksom vi har långsiktsplanering
för både flyget och marinen.

Men här kommer jag till en enligt
min uppfattning allvarlig sak. Så vitt
jag kan förstå — och jag har något
sysslat med planering och avvägning av
kostnader mellan försvarsgrenarna —
kan den avvägning, som nu försvarsministern
har gjort, inte hänga i luften.
Den måste liksom all militär planering
vara byggd på ganska ingående strategiska
och taktiska överväganden om
vilken roll man skall tilldela den ena
och den andra försvarsgrenen i händelse
av det ena eller andra krigsfallet.
Detta var ju t. ex. Nothinkommitténs
dilemma, att när vi räknade över vad
som behövdes fann vi att den kostnadsram,
som vi hade fått av regeringen,
inte räckte till. Vi hade hamnat i en
radikal nedrustning, om vi hade gjort
en avvägning inom den kostnadsramen.

Men vi måste ju ha klart för oss vilka
uppgifter flyget skall ha, vilka uppgifter
marinen, flottan och kustartilleriet
skall ha, vilka uppgifter armén skall
ha och vad allt detta får kosta. Hur skall
uppgifterna avvägas inom denna kostnadsram,
uppgifter av strategisk, taktisk
och militär-politisk natur? Det är
ju frågeställningen.

Vad har nu inträffat? Jo, nu är som
alla vet läget det, att flyget har sin plan
och att marinen för ungefär ett år sedan
i dessa dagar fick en plan, som av
marinen var begärd som sexårsplan
men som Kungl. Maj:t och riksdagen
ändrade till sjuårsplan. Nu får armén
en tioårsplan. Jag måste säga, att när
jag läste huvudtiteln och kom under -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fund med, att här hade en planering
av detta ingående slag och en faktisk
avvägning gjorts, så blev jag förvånad
över att detta inte redovisas öppet
och klart i huvudtiteln. Det är möjligt
att försvarsministern skyller på
sekretesskravet, men har man bestämt
ramen och omfattningen för de olika
försvarsgrenarna, så kan väl ändå inte
sekretessen påbjuda, att man är förbjuden
att tala om att man här träffat
ett avgörande av denna räckvidd och
för denna mycket långa tid. Då kanske
möjligen försvarsministern säger: Men
det utgick jag ifrån att riksdagen förstod.
Jag måste nog ändå säga, att för
den som är lekman på området och
inte är van att läsa fjärde huvudtiteln
är det inte så lätt att förstå det. Jag
kan hänvisa till vad herr Edberg nyss
sade. Han uppehöll sig ganska länge
vid fjärde huvudtiteln, men han hade
icke läst ut detta mycket viktiga förhållande,
att departementschefen här
har träffat ett principavgörande om
försvarets utformning för många år
framöver, så som här faktiskt har skett,
och med alla de konsekvenser det innebär
för försvarets och därmed de
olika vapenslagens uppgifter i händelse
av krigsfall.

Om försvarsministern då säger, att
här inte har skett någon större ändring
och att denna avvägning i stort sett
innebär ett flyg sådant som det nuvarande,
en marin av den nuvarande
omfattningen och en armé av den nuvarande
storleksordningen, så skulle
jag vilja säga, att detta är riktigt för
ett år, det kanske är riktigt för två —
det vågar jag inte säga — och möjligen
för tre. Men, herr statsråd, när vi kommer
fram till att framför allt flygvapnets
materiel börjar förslitas, måste vi
antingen på ett högst betänkligt sätt
förlänga flymaterielens tjänstbarhet eller
också trolla fram nya miljoner, och
det förslår inte med mindre än hundratals.
Eller också måste vi — ett tredje
alternativ — skära ned flygvapnets or -

ganisation. Slutligen finns möjligen
som ett fjärde alternativ att kombinera
alla dessa åtgärder.

Däremot tycker jag, att man icke har
rätt att inför riksdagen uppehålla den
fiktionen, att vi med den tioårsplan
som herr statsrådet har lagt fram kan
upprätthålla en armé, en marin och ett
flygvapen av nuvarande omfattning.
Det kommer icke att lyckas om inte
herr statsrådet kan trolla fram nya
pengar.

Jag nämnde nyss flyget. Jag skulle
kunna hämta exempel också från marinen
och fråga, hur det skall gå när
den sjuårsplan som vi antog förra året
är slut och alla de jagare som vi byggt
om till u-båtsjagare faller bort och vi
måste skaffa nya båtar som ersättning.
Då måste vi också skaffa fram nya miljoner,
och jagare, herr talman, är dyra
leksaker nu för tiden. De kostar stora
pengar. Det är ett ganska allvarligt
perspektiv som vi står inför här. Jag
har inte på något sätt velat säga, att
jag underkänner den långtgående avvägning
som har träffats, men jag har
velat säga att riksdagen borde ha fått
reda på den på annat sätt.

Jag kan inte underlåta, herr talman,
att göra ytterligare en jämförelse. Det
är inte fyra år sedan Nothinutredningen
tillkallades. Den hade att göra
en avvägning, mina damer och herrar,
inom en kostnadsram av 800 miljoner
— jag bortser från att siffran som jag
nyss sagt är missvisande, men jag använder
statsministerns siffra. Då tillkallades
en utredning under ordförandeskap
av en person med en ganska
exceptionell ställning i vårt offentliga
liv, och statsministern — inte försvarsministern
— gjorde en diktamen till
statsrådsprotokollet för att understryka
frågans utomordentliga vikt. Så började
denna kommitté att arbeta.

Detta var för fyra år sedan. Vad händer
nu? Jo, nu när avvägningen gäller
över 2 000 miljoner och en tidrymd av
tio år, träffas avvägningen i kanslihuset

108 Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av chefen för försvarsdepartementet »i
samråd med överbefälhavaren».

Jag måste säga, herr talman, att kontrasten
är litet för slående för att tilltala
den som kräver, att riksdagen skall
få medverka i så utomordentligt viktiga
angelägenheter för hela landets försvar
som det här är fråga om. Jag kan
icke godta detta utan att rikta en allvarlig
kritik mot försvarsministern. Jag
anser att en representation för riksdagen
borde ha inte bara informerats utan
fått medverka vid verkställandet av
denna avvägning.

Nu kan försvarsministern säga, att
lian tillkallade partiledarna. Jag har
all respekt för partiledarna, men jag
kan inte ur den kommuniké som utsändes
från detta sammanträffande utläsa
att partiledarna hade tillfälle till
någon verklig diskussion om dessa viktiga
frågor. Den som har deltagit i avvägningsdiskussioner
vågar säga, att
man inte löser frågorna vid ett sammanträde
och inte vid två sammanträden
heller, utan det krävs ganska ingående
studier för att man skall kunna
bilda sig en mening om så svåra frågor.

Jag skulle alltså helst ha sett att försvarsministern
hade möjliggjort för
riksdagen att aktivt medverka i dessa
viktiga beslut redan på ett tidigt stadium.
Att det skulle kunna ske i utskottet
framstår för var och en, som
har suttit i statsutskottets första avdelning,
som helt uteslutet. Det har man
inte tid till, och man kan inte arbeta
på det sätt som behövde ske. Jag skall
inte avslöja arbetsmetoderna inom utskottet,
men så mycket vågar jag säga,
att det är omöjligt.

Om försvarsministern ändå säger att
det var omöjligt att låta riksdagen medverka,
erinrar jag om att herr Hjalmarson
vid flera tillfällen här i kammaren
har fört på tal ett förslag som väcktes i
den Levinsonska försvarsutredningen,
att det skulle tillsättas ett försvarsråd.
Om vi hade haft ett sådant råd, hade
försvarsministern kunnat överlägga med

detta, åtminstone om detta stora avvägningsbeslut,
men såvitt jag förstår har
försvarsministern inte velat det, tv det
är länge sedan tanken fördes fram, och
det har inte hörts någonting som tyder
på att försvarsministern vill ha någon
insyn i den formen heller.

Jag måste beklaga att försvarsministern
på denna punkt inte har velat träda
i kontakt med riksdagen på ett tidigt
stadium. Jag vet att man på visst
militärt håll anser det vara besvärligt
med civila utredningsmän. Man säger
att det tar lång tid att lära upp dem, så
att de får alla de elementära kunskaper
de behöver för att kunna börja dra
slutsatser. Det är alldeles riktigt, men
tidigare försvarsministrar har ju inte
tagit alltför starkt intryck av det resonemanget,
och jag hoppas att den nuvarande
försvarsministern inte heller
har gjort det.

Jag underkänner alltså inte på något
sätt siffrorna. Jag håller med herr Ohlin
om att man inte kan binda sig för
sådana stora saker redan vid remissdebatten.
Men vad som framstår alldeles
klart är att det hade varit ett önskvärt
och berättigat krav, att försvarsministern
vid det stora avvägningsbeslut, som
han fattat, hade haft någon form av
parlamentarisk medverkan. Riksdagen
har här satts åsido på ett sätt, som
är ganska anmärkningsvärt. Det är
möjligt att försvarsministern kan ge
förklaringar som kan godtas. Jag vet
inte vilka de är, men tills dessa förklaringar
har lämnats, tillåter jag mig att
säga att det är beklagligt, att riksdagen
på detta sätt tvingas ta ställning till en
stor tioårsplan med konsekvenser, som
för oss alla — även för försvarsministern
— i detta läge måste te sig mycket
svåröverskådliga för att inte säga alldeles
oöverskådliga. Det är möjligt, alt
om vi haft en annan form för beredning
av detta ärende skulle planen fått
en annan tidslängd och även en annan
innebörd. Jag beklagar att inte denna
medverkan kommit till stånd.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

109

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Men man måste då fråga sig: När vi
i fjol hade två arbetande kommittéer
på hyresområdet, bostadsutredningen,
som i dagarna upplösts, och hyresregleringskommittén,
som alltjämt fungerar
och som kommer att övergå till nya
uppgifter — jag är ledsen, att socialministern
inte befinner sig i kammaren,
t}'' jag skulle verkligen velat ha fått
besked på den punkten — varför har
ingen kommitté tillsatts, varför har inga
extraordinära åtgärder vidtagits för att
utreda frågan vad som kan göras för
att så hastigt som möjligt lätta de mest
överhängande bostadsbekymren för de
bostadslösa, för att ge dem tak över
huvudet? Detta elände blir inte bättre
av att andra länder har det lika illa eller
kanske ännu sämre ställt än vi, och
det blir inte heller bättre, det vill jag
säga, genom att man kan komma överens
med fastighetsägarna om att försöka
i första hand taga hand om vissa
grupper av bostadssökande, eftersom
detta blir en process på ganska lång
sikt. Vi måste försöka göra någonting,
som hastigare hjälper de bostadslösa, och
jag kan inte förstå, att man skulle kunna
göra det på annat sätt än genom att
låta personer, som inte är fastlåsta i
förutfattade bostadspolitiska åsikter,
företaga någon slags snabbutredning.

Nu har ingen av dessa kommittéer
på grund av direktiven kunnat anvisa
någon omedelbar hjälp. Bostadsutredningen
måste ju laborera med en hyresnivå
i nu färdigställda hus, vilken i
många fall ligger så högt — det vet alla,
som utifrån kommunerna har erfarenhet
av detta — att många bostadssökande
inte har råd att flytta in i de nya husen.
Hyresregleringskommitténs förslag om
en frivillig uppgörelse med fastighetsägarna
hjälper ju inte annat än på lång
sikt.

Här har bl. a. talats om — jag kan
inte underlåta att beröra detta, herr talman
— att en bostadsransonering skulle
kunna smygas på oss i denna form.
Jag vågar säga, att då har all uthyrning

av lägenheter, herr talman, karaktär av
bostadsransonering. Det bär i alla tider
varit så, att fastighetsägarna — det
må vara enskilda eller kollektiva — har
haft ett antal bostadssökande att välja
mellan, och de har då valt den, som
de ansett vara den för lägenheten i fråga
mest lämpliga. Är detta bostadsransonering?
Nej, det kan det ju inte på
något sätt vara, om man använder ordet
i dess egentliga innebörd. Någon
tvångsåtgärd i någon form har icke anvisats
av hyresregleringskommittén.
Tvärtom ber jag få understryka, att
varje form av lagstiftning — det må
vara den, som socialdemokrater under
flera år i rad har motionerat om och
som populärt kallats obligatorisk bostadsförmedling,
eller det lagstiftningsutkast,
som hyresregleringskommittén
har utarbetat men icke rekommenderat
till antagande, visar sig så klumpigt och
så djupt ingripande i enskilda människors
liv, att ansvarskännande människor
helt enkelt inte vågar ta på sitt
ansvar att rekommendera sådana kraftåtgärder.

Jag är glad åt att nu kunna konstatera,
att remissinstanserna bättre förstå
vad hyresregleringskommitténs förslag
innebär. Ifrån olika håll föreligger
praktiskt taget enhällig anslutning till
detta försök med en frivillig överenskommelse
med fastighetsägarna. Jag
tycker nog, att när fastighetsägarna anslutit
sig härtill, har man garantier för
att det icke blir fråga om tvångsåtgärder
och ännu mindre om försök till en
bostadsransonering.

Men jag är angelägen att i detta sammanhang
betona, att ingen kan vänta,
att Sveriges fastighetsägare —- jag talar
här om enskilda och kollektiva fastighetsägare,
om allmännyttiga bostadsföretag
och HSB — med än så god vilja
i en hast skulle kunna bereda plats för
de 40 000 ä 60 000 personer, som
blivit bostadslösa under dessa år. Det
vore den grövsta orättvisa mot fastighetsägarna
att en vacker dag anklaga

Ilo Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dem för att de inte på några få år
kunnat bota de skador, som har uppstått
under dessa år.

En av orsakerna till dessa skador är,
herr talman, den alltför ringa omflyttning,
som blivit en följd av de gångna
årens bostads- och hyrespolitik. Just
denna omflyttning har diskuterats under
senare tid, och det har sagts att den
är ganska betydande. Jag hänvisar åter
till bostadsstyrelsens uttalande av den
9 januari i år, där det konstateras, att i
de undersökta 239 kommunerna fanns
utöver de 65 å 70 000 bostadssökande
95 000 bostadssökande med egen lägenhet.
Vad visar detta? Jo, det visar, att
det är ett slags stopp i den naturliga
omflyttningen av hyresgäster, som vi
alltid måste ha för en anpassning av
bostaden efter familjens storlek.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! I betydelsefulla
hänseenden kan man beteckna
det skede vi nu befinner oss i
som en konsolideringsperiod. Vi har
att slå vakt om åtskilligt av vad vi ansett
värt att eftersträva, värt att göra
uppoffringar för. Det stabila penningvärdet
med allt vad detta för med sig,
den fulla sysselsättningen — den självklara
rätten till arbete åt alla som vill
genom eget arbete försörja sig och de
sina — och vår utan gensägelse goda
levnadsstandard är ting, som vi måste
se till att vidmakthålla. Sysselsättning
och avsättning är oskiljaktiga, något
som inte minst jordbrukets folk haft
anledning att begrunda.

Stabiliseringspolitiken med den restriktiva
kreditgivningen som en huvudbeståndsdel
måste fortsätta. Det är
lätt att förstå dem som otåligt väntar
på lättnader i de olika pålagor i form
av kreditbegränsning, investeringsavgift,
spärrkontoinsättning, byggnads -

reglering etc., som tillkommit för att
få bukt med penningvärdeförsämringen,
för att hindra prisstegringarna.
Men till dem skulle jag vilja säga, att
det mer än en gång har visat sig äventyrligt
att upphöra med de sjukdomsbekämpande
åtgärderna innan sjukdomen
blivit fullständigt hävd. Hur snart
vågar vi sluta med medicinen?

Jag tror att herr Hjalmarson förenklade
problemställningen alldeles för
mycket, när han i förmiddags sade någonting
om att balans når man aldrig
förrän man avvecklar regleringarna.
Ett mycket typiskt exempel på reglering'',
herr Hjalmarson, är väl en varuransonering.
Jag tror inte man får slut
på en varubrist genom att upphäva en
ransonering, utan det är väl på det
sättet, att först vid det tillfälle då bristen
har försvunnit kan man tänka sig
att häva den reglering som ransoneringen
utgör.

I detta sammanhang är det på sin
plats att uttala en tillfredsställelse över
att frågan om kreditgivningen kunde
lösas genom den överenskommelse som
träffades i höstas med bl. a. försäkringsbolagen.
Yar och en som betraktar
en tvångslag som endast ett dåligt,
ehuru i vissa situationer ofrånkomligt
ersättningsmedel, måste instämma i
detta.

Om det nu är riktigt att bibehålla
olika konjunkturdämpande åtgärder så
länge de verkligen behövs, är det inte
mindre angeläget att med uppmärksamhet
följa utvecklingen och vidta
alla de lättnader i regleringarna som
är möjliga. Regleringarna har tillkommit
för en bestämd viktig uppgift och
måste försvinna i samma mån som de
ej längre krävs för denna uppgift. För
egen del hoppas jag att det inom en
ganska nära framtid skall bli möjligt att
vidta lättnader bl. a. i fråga om steriliseringen
av skogsinkomster — konjunkturen
är ju där helt förändrad —
och i byggnadsregleringen, och då i
första hand för bostäderna. Jag är an -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

Vid

gelägen om att försäkra att vi med
uppmärksamhet följer dessa frågor.

Herr Ohlin betonade, jag tror vid ett
par tillfällen, i sitt första anförande att
först 1952 tillgreps effektiva åtgärder
för att hejda inflationen. Månne inte
i så fall detta kan sammanhänga med
den förstärkning, som regeringsunderlaget
erhöll i slutet av 1951? Möjligheterna
att effektivisera åtgärderna vidgades
självfallet i och med den breddning
av underlaget som därigenom
skedde.

I presskommentarerna till budgeten
har talats om de sju feta och de sju
magra åren och att de senare nu har
börjat. Om liknelsen vore riktig skulle
det innebära att vi nu står inför ett
mycket markerat konjunkturomslag
och faktiskt har att se fram mot svåra
tider. Finansplanen utgår emellertid
som bekant från det faktum, att varken
några mera bestämda inflations- eller
depressionstecken föreligger men att
läget är osäkert och att man måste vara
beredd på att sätta in åtgärder för båda
dessa alternativ. Så långt nu kan bedömas
är emellertid det ökade skatteunderlagets
tid förbi för den här gången,
och det gäller att inrätta sig därefter.
Sparsamhet med allmänna medel
är alltså nödvändig.

Herr Hjalmarson nämnde någonting
om att nu hotar faran för inflation
ifrån statens sida. Jag tror att det påståendet
inte var tillräckligt motiverat,
i varje fall inte tillräckligt för att jag
skulle kunna förstå hur herr Hjalmarson
menade. Jag skulle vara tacksam
om herr Hjalmarson skulle vilja litet
mera klargöra vad han menar med
detta, att faran för inflation för tillfäl
let hotar från statens sida.

Den fördelning av tillgängliga resurser,
som har företagits mellan olika behov,
innebär naturligtvis nu som eljest,
att önskemålen bara delvis har kunnat
tillgodoses. Så är förhållandet med äskandena
i inrikesdepartementets huvudtitel.
Jag tvekar emellertid inte att

remiss av statsverkspropositionen m. m.

säga, att dessa äskanden mot bakgrun
den av tillgängliga resurser har kun •
nät tillgodoses på ett i stort sett tillfredsställande
sätt.

Herr von Seth framställde några
mera allmänna för att inte säga diffusa
anmärkningar i fråga om inrikesdepartementet.
Det är för mig omöjligt att
bemöta vad han sade, när jag inte vet
vad det egentligen var han närmare
syftade på.

Frågan om skattelättnader har så
sent som under valrörelsen intagit en
mycket framskjuten plats i den politiska
debatten. Den var ju jämte grispremierna
och folkpensionerna huvuddebattämnet.
Nu tycks emellertid nära
nog enighet råda om att det i varje
fall är svårt att få fram skattelättnader.
Man tror sig visserligen kunna pruta
på en del poster och på det sättet måhända
vinna lättnader i beskattningen.
Vi har emellertid ännu inte sett resultatet
av dessa prutningar och avvaktar
dem med spänning.

Mig förefaller det emellertid som om
den av fjolårets riksdag beslutade och
av regeringen redan i fjolårets remissdebatt
signalerade skattesänkningen utgör
det mesta, som är möjligt att åstadkomma
utan betydande nedskärningar
av utgifterna. När det gäller att skära
ned utgifterna, brukar man ju inte
märka någon större aktivitet hos något
av de politiska partierna.

Det är alltså — jag upprepar det —
med spänning vi emotser de utlovade
sparförslagen. Det är inte ett utslag av
efterklokhet när man påpekar, att det
nu framstår som uppenbart att regeringen
hade rätt, när den i våras på
grundval av då presenterade siffror
hävdade, att dess förslag till skattelättnad
utgjorde det mesta tänkbara. Ännu
så länge vidhåller jag denna uppfattning
tills jag får se sparförslagen från
oppositionens sida och påstår alltså,
att om oppositionens linje vunnit bifall
i våras, skulle den budget, som nu

112

Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

diskuteras, visat ett underskott på flera
hundra miljoner.

För ett fortsatt reformarbete är det
av nära nog avgörande betydelse, att
produktionen inte bara vidmakthålles
utan även stegras. Utsikterna härtill
sammanhänger nära med exportmöjligheterna
men beror också på företagsamheten,
skaparandan och trivseln
i arbetet och därmed sammanhängande
arbetsglädje och arbetsvilja. Här
förefaller det som om utvecklingen gått
ganska raskt fram, men åtskilligt är
alltjämt att göra. Rationaliseringen i
företagen, för att nu på nytt nämna den
här i dag, har naturligtvis sin givna
plats för att öka produktionen, och
här pågår faktiskt på skilda områden
ett arbete, som är värt allt stöd och allt
erkännande. Endast ökad produktion
i förening med sparsamhet med statens
medel kan bereda väg för skattelättnader.

När jag här talat om en konsolideringsperiod
innebär det inte att framstegspolitiken
får lämnas ur sikte. Den
betydande förbättring av folkpensionerna
som regeringen föreslagit utgör
säkert för oss alla ett glädjeämne. Jag
konstaterade både under herr Ohlins
och herr Hjalmarsons anföranden i
förmiddags, att båda de partier, som
dessa herrar företräder, var fullt tillfredsställda
med den ökning av folkpensionerna
som regeringen föreslagit.
I en tid, när budgeten är så pass jämnt
balanserad som den vi nu diskuterar,
syns det naturligt att finansieringen av
en sådan reform delvis sker genom
höjda avgifter. Över huvud taget tror
jag att i fråga om åtskilliga anordningar,
som erfordras för att vi skall få
större trygghet i tillvaron, utvägen
med speciella avgifter kan förtjäna att
övervägas. Det nuvarande skattetryckets
storlek inbjuder faktiskt till ett
sådant övervägande.

Skattetrycket är ju hårt, det skall
inte bestridas. Men jag tror att man
gör klokt i att ägna en tanke åt vilka

betydande förmåner man får ut för
dessa skatter. Jag skulle vilja tillråda
att man resonerade med folk från ett
land med så hög levnadsstandard som
Amerikas förenta stater. Själv har jag
gjort det och fått klart för mig att
sjukvårdskostnaderna där, för att ta
ett exempel, är så stora, att tanken på
sjukdom och därmed förenade utgifter
för medelklassmänniskorna närmast är
att beteckna som en mara. En sjukdom
betyder där, med hänsyn till de höga
sjukvårdskostnaderna, inte sällan ruin
för vederbörande.

Framstegsarbetet är ingenting som
har sin begränsning endast till de ekonomiska
tingen. I dagarna har framstegsarbetet
fått en stöt framåt på ett
annat område. Jag tänker här på nykterheten.
Oavsett om man kan hysa en
liten — skall vi med hänsyn till enigheten
inom nykterhetskommittén säga
kättersk — tveksamhet om välsignelsen
av att alkoholen släppes mera fri, så
är det i alla fall att hälsa med tillfredsställelse
att denna utredning föreligger
och att man får räkna med nya
friska tag mot spritmissbruket. Var och
en har säkert kännedom om tillräckligt
många tragiska levnadsöden, där
detta missbruk varit roten till det onda,
för att vilja medverka i strävanden av
detta slag. Och när det gäller ett speciellt
område i detta sammanhang, förefaller
det som om opinionen alltmer
börjar mogna för tanken på en ytterligare
uppstramning. Full nykterhet vid
ratten bör bli en hedersak för varje motorförare.

Frågan om en decentralisering inom
näringslivet och i viss mån även inom
statsförvaltningen har kommit att diskuteras
alltmer. Denna fråga har aktualiserats
dels genom den allt starkare
koncentrationen av näringsliv och befolkning
till tätorter och dels genom
den utvidgning av den centrala statsförvaltningens
maktbefogenheter, som
ägt rum under senare tid, till icke ringa

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

del som en följd av krisförhållandena
under och efter kriget.

Decentraliseringsproblemet har alltså
två sidor: det är frågan om utflyttning
av såväl näringsföretag som ämbetsverk
till landsorten, och det berör frågan
om ett överförande av maktbefogenheter
till lokala organ i länen. Det
senare gäller inte bara i fråga om den
statliga förvaltningen utan också i
fråga om större enskilda företag, vilkas
ledning koncentrerats till huvudkontoret,
vanligen förlagt till Stockholm
eller till någon annan av rikets
största städer. Beträffande frågan om
utflyttningen av näringsföretag till
landsorten skall jag här inte beröra
den i annan mån än att jag starkt
understryker önskvärdheten av att
landsbygdens näringsliv såvitt möjligt
blir mera differentierat, så att folkströmmen
från landsbygden till tätorterna
kan stoppas. Förutsättningen för
att detta skall ske måste ju vara, att
tillfredsställande försörjningsmöjligheter
beredes dem som vill stanna kvar
på landet men som för närvarande icke
kan erhålla lämpligt arbete där.

I den mån en decentralisering av beslutanderätten
i allmänna angelägenheter
kan ske genom ett överförande av
befogenheter från den centrala förvaltningen
i huvudstaden till lokala
myndigheter ute i länen, är detta säkerligen
av stort värde. Det skulle medge
alt lokala frågor kunde handläggas
av tjänstemän, som genom sitt arbete är
synnerligen väl förtrogna med de förhållanden,
som bildar bakgrunden till
frågornas bedömning.

Men om man har denna uppfattning,
och det är det jag vill komma fram till
i detta sammanhang, så är det minst
lika viktigt att man inte utan tvingande
skäl överflyttar uppgifter från kommuner
och landsting till staten. De nya
storkommunerna har vida större resurser
än de gamla småkommunerna
att på ett tillfredsställande sätt kunna
sköta sina uppgifter. Men det är nöd8
— Andra kammarens protokoll 1953. Nr

vändigt att se till att kommunerna icke
är så hårt bundna i sitt handlande, att
den kommunala självbestämmanderätten
blott blir ett sken. Ett stärkande
av den kommunala självstyr elsen skulle
också stärka de grundvalar, på vilka
vårt demokratiska statsskick vilar. Det
finns enligt min mening anledning för
kommunernas förtroendemän att noga
tänka igenom dessa decentraliseringsproblem,
så att man inte frivilligt avhänder
sig uppgifter, som man hittills
haft hand om, och låter dessa bli överförda
till staten.

I ett demokratiskt samhälle som vårt
utgör friheten så att säga själva livsluften.
Men friheten har sin naturliga
begränsning genom de hänsyn som
måste tagas för att den mänskliga
sammanlevnaden skall bli dräglig. Frihet
under ansvar måste vara rättesnöret
för sammanlevnaden. På det ekonomiska
området är frihetsproblemet
kanske mera svårlöst än på andra områden,
men en sak borde vi i alla fall
kunna vara ense om, och det är att
ekonomiska sammanslutningar — karteller,
monopol och truster — icke bör
tillåtas att dra orättmätiga ekonomiska
fördelar på övriga företags eller medborgares
bekostnad. Fri konkurrens
mellan olika företag och olika typer
av företag -— privata, kooperativa och
allmänna — är en målsättning, vilken
mitt parti alltid har arbetat för att
söka förverkliga.

Om jag nu skall lämna något litet
bidrag till den idédebatt som förts genom
att citera några punkter i vårt
program vill jag slå fast, att vi tror på
nödvändigheten av den enskilda äganderätten
och det privata initiativet, och
att vi vill att ekonomiskt inflytande och
ägande skall fördelas på flera händer.
Men vi vill också motarbeta maktkoncentration
inom näringslivet, och i den
mån den fria konkurrensen inte undanröjer
väsentliga missförhållanden inom
näringslivet, eller därest privata och
kooperativa företag inte kan lösa bety2.

114 Nr 2. Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

delsefulla ekonomiska uppgifter på ett
soeialt tillfredsställande sätt, kan vårt
parti godta statlig eller kommunal företagsamhet.
Vi säger vidare att skadligt
storfinansiellt inflytande över produktionen
bör brytas och jobberi med
svenska värden förhindras. Effektiv
kontroll över monopol, truster och banker
bör upprätthållas så, att dessa företags
ekonomiska makt inte missbrukas
utan används till hela folkets väl. Vi
håller alltså på en principiell frihet
men inte på något s. k. låtgåsystem,
utan där de fria krafternas fria spel
visar sig äventyrligt eller skadligt för
samhället är vi beredda att sätta ett
stopp; vi är beredda att medverka till
ingripanden i sådana hänseenden.

Herr Hjalmarson förvånar sig över
att bondeförbundet å ena sidan kan
kalla sig för ett borgerligt parti och
å andra sidan samarbeta med socialdemokratiska
partiet. Ja, men även
herr Hjalmarsons parti har ju samarbetat
med det socialdemokratiska partiet.
När herr Hjalmarson tillät sig en
liknelse här med en rulltårta så skulle
jag vilja säga, att han kanske då tänkte
sig bondeförbundet såsom något av
bröd — han tänkte sig väl knappast
högern som skådespel. Det skulle jag
inte heller vilja göra gällande att högerpartiets
politik är, även om man
när det gällt vissa alternativ till regeringens
politik inte alldeles kunnat värja
sig för tanken att här faktiskt är
fråga om ett skådespel. Jag tyckte vidare
att det var en föga träffande
liknelse, när han talade om att bondeförbundet
satt grensle över muren mellan
de borgerliga och socialdemokraterna.
Jag tycker att det varit mera
träffande att säga, att bondeförbundet
och socialdemokraterna har över den
där muren räckt varandra handen för
att samarbeta till gagn för hela landet.

Jag tycker liksom herr Hagberg i
Stockholm att det är tråkigt att vi nu
skall behöva offra så pass mycket
pengar som vi gör på den s. k. säker -

hetspolisen. Men, herr Hagberg i Stockholm,
efter den kännedom vi har fått
om det spionage som pågår i vårt land
är det väl ändå inte försvarligt att underlåta
dessa åtgärder. Det är faktiskt
absolut nödvändigt, herr Hagberg, att
försöka hindra dessa sabotörer från
att bedriva sin samhällsfarliga verksamhet.
Så vi får nog vara med om utgifter
av denna storleksordning. Jag
hoppas emellertid att inte erfarenheterna
framöver skall ge anledning att
ställa ytterligare krav i dessa hänseenden.

Tillåt mig till slut, herr talman, säga
några ord om oppositionens roll i det
politiska livet. Oppositionen kritiserar
ständigt och jämt den politik som regeringen
för. Det är ju oppositionens
rätt, och kanske man skall säga skyldighet
också, att utöva kritik, men det
är en mycket väsentlig sak hur kritiken
är beskaffad. Det förefaller mig
som om den hittills varit övervägande
negativ. Man har anmärkt på de åtgärder
regeringen vidtagit men varit ytterligt
sparsam när det gällt att komma
med konkreta motförslag. Yi bär väl
ändå rätt att begära av oppositionen
att den skall kunna ställa verkliga alternativ.
Det räcker inte med att tala
om att det bör föras en annan politik
— det har vi ofta hört — eller att det
bör föras en ny politik. När man har
velat precisera sin mening litet mera
har man sagt, att det måste föras en
positiv politik i stället för en negativ.
Jag tror att den politiska debatten skulle
vinna på att oppositionen något mera
ville precisera sina alternativ i olika
sammanhang.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Statsrådet Hedlund har verkligen
en egendomlig uppfattning om
vad som är positivt och negativt. Han
tycks mena att regeringens alla påfund,
investeringsavgiften och allt möjligt sådant,
är någonting positivt, men att när
vi i oppositionen vill ha bort investe -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2. 115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringsavgiften, är det en negativ ståndpunkt.
.lag tillåter mig att säga, herr
Hedlund, att jag tror att det skulle
utöva en mycket positiv inverkan på
näringslivet om man avskaffade investeringsavgiften.

Men jag begärde egentligen ordet för
att tacka för herr Hedlunds bidrag till
historieskrivningen och sedan ställa en
fråga till honom ocli finansministern.
Herr Hedlund hänvisade till att jag sagt
att det var först 1952 som man satte in
en mera effektiv penningpolitik och att
detta ju kunde sammanhänga med den
förstärkning av regeringsunderlaget
som inträffade på hösten 1951. Det var
eu mycket intressant förmodan, eftersom
den, när den kommer från herr
Hedlund, inte gärna kan vara eu lös
spekulation utan utgör ett på herr Hedlunds
vanligen modesta sätt framfört
men dock påstående. Det innebär att
herr Hedlund riktade följande mycket
hårda kritik mot sina socialdemokratiska
regeringskolleger: Antingen insåg
de i förväg, innan bondeförbundet gick
in i regeringen, att man borde tillgripa
penningpolitiken men vågade eller ville
inte göra det, eller också begrep de inte
att man borde göra detta, utan herr
Hedlund fick tala om för dem att man
borde göra så. Jag riktar nu .särskilt till
finansministern den frågan, om han vill
godkänna denna historieskrivning. År
1951 på våren ansåg finansministern
att herr Hedlund inte hade någonting
alls att komma med på detta område,
men nu skulle det alltså förhålla sig så,
att herr Hedlund och hans vänner övertagit
ledningen av finanspolitiken från
herr Sköld.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Utgångspunkten för inin
kritik av bondeförbundet var att bondeförbundet
i valrörelsen hade annonserat
sig som riksdagens mest borgerliga
parti. Man kan, herr Hedlund, inte föra
eu politik på valfältet och eu annan i
riksdagen. Det är det som är politisk

rulltårta. Vilken politik bondeförbundet
bestämmer sig för är dess ensak, men
det är fullt legitimt att begära att bondeförbundet
bestämmer sig för en entydig
politik. Herr Hedlund sade att
våra alternativ mest varit politiska skådespel,
men, herr Hedlund, våra alternativ
har ju i väsentliga hänseenden
sammanfallit med dem som bondeförbundet
tidigare har företrätt. Menar
herr Hedlund att bondeförbundets tidigare
politik bara varit skådespel?

Herr Hedlund kanske gör en reservation
när det gäller penningpolitiken.
Men det är ju inte bara i Sverige som
bondeförbundet sitter i regeringsställning.
Vi har ett land som står oss mycket
nära, där bondeförbundet också
sitter i regeringsställning, nämligen
Danmark. Partiet kallas där för venstre.
Man har i Danmark haft en något lägre
kostnadsstegring än i Sverige. Sysselsättningen
är hög. Valutareserven stiger,
inte minst dollarreserven, och räntan,
som tidigare höjdes rätt kraftigt,
kan nu sänkas därför att det frivilliga
sparandet kommit i gång. I botten av
den ekonomiska politiken har legat en
penningpolitik av samma typ som högerpartiet
här i Sverige sedan länge
förordat, och dess främste förespråkare
har varit den danske finansministern
Torkel Kristensen som är en av bonde-,
partiets män i regeringen. Underkänner
bondeförbundet här i Sverige den politik,
som varit grundläggande för deras
danska partivänner? Man skulle rentav
kunna tillspetsa frågeställningen genom,
att spörja herr Hedlund: Vilken sorts
finansminister föredrar herr Hedlund
—- en herr Sköld eller en Torkel Kristensen? Avslutningsvis

skall jag skynda mig
att svara på en fråga som herr Hedlund
riktade till mig. Han undrade, hur jag
kunde säga att inflationsriskerna nu ligger
i den statliga sektorn. Jag försökte i
mitt första anförande i dag att utveckla
den saken litet närmare genom att hänvisa
dels till statens väldiga lånebehov -

116 Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och dels till de oerhörda automatiska
utgiftsstegringarna. Om man när det
gäller lånemarknaden inte vill reflektera
på vår politik vad har man då,
herr Hedlund, att ta till om vi kommer
till en ny kris? Skall vi få nya skatter,
skall vi få en importreglering, eller
skall vi få nya, givetvis rent tillfälliga
och helt frivilliga, överenskommelser
med försäkringsbolagen?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr Ohlin ställde
en fråga, på vad sätt bondeförbundet
hade bidragit till den ekonomiska politik
som förts. Jag tillåter mig ställa en
motfråga. Tror herr Ohlin, att det hade
varit lika lätt att utan det regeringsunderlag,
som nu finns, åstadkomma den
överbalansering av budgeten, som vi
hade i fjol? Tror herr Ohlin att det
varit lika lätt att exempelvis åstadkomma
den kreditåtstramning, som vi genomförde
under förra året genom överenskommelser
med försäkringsbolagen?

När herr Hjalmarson frågar vilken
finansminister jag föredrar, herr Sköld
eller herr Torkel Kristensen, vill jag
svara att jag föredrar en svensk som
finansminister.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Då
herr Hedlund föredrog att inte svara
på min fråga utan i stället gjorde en
motfråga, skall jag vara snällare än han
och svara — kanske kommer hans svar
efteråt. Herr Hedlund, om det gäller
kreditåtstramning, låt vara inte precis
i denna form utan i en rätt väsentligt
avvikande form mot den regeringen tillgripit,
föreslogs ju detta från båda de
nuvarande oppositionspartierna långt
innan bondeförbundet gick in i regeringen.
Om det alltså hade gällt att få
till stånd en sådan kreditåtstramning,
hade det ju varit mycket lätt att åstadkomma
detta långt innan bondeförbundet
gick in i regeringen. För detta behövdes
endast vilja hos det socialdemokratiska
partiet. Då herr Hedlund frå -

gar mig, om jag tror att socialdemokratien
skulle ha vågat genomföra t. ex. en
överbalansering av budgeten för 1952/53
— som troligen, säger herr Sköld nu,
blir ganska liten —• utan bistånd av herr
Hedlund och hans vänner i regeringen,
så vill jag svara: .Ta, herr Hedlund, jag
tror att herr Sköld skulle ha vågat göra
det i alla fall. Men det är mycket intressant
att herr Hedlund tydligen inte
tror att herr Sköld skulle ha vågat göra
det. Det är den upplysning herr Hedlund
lämnat här i dag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! I den
senaste frågan, om mod och vilja att
åstadkomma en stramare politik, skall
jag inte delta på annat sätt än genom
att säga, att vi inom socialdemokratien
känner det nog såsom en större styrka
för den strama ekonomiska politiken
att få utforma den tillsammans med
bondeförbundet än om vi skulle ha utformat
den ensamma.

Till herr Hjalmarson skulle jag vilja
säga, att det är intressant att få veta
att herr Hjalmarson anser att det är
hög sysselsättning i Danmark, där man
väl har omkring 70 000 arbetslösa —
bland ett folk på 4 miljoner människor!
Det säger ju något om vad högern anser
vara en hög sysselsättning. När man då
också får veta, att det finns en imponerande
ökning av valutareserven i Danmark,
som under den senaste högkonjunkturen
torde ha gått upp till några
hundra miljoner danska kronor, får
man också därigenom en bild av vad
herr Hjalmarson anser vara en god förstärkning
av valutareserven.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr finansminister! Under den socialistiska
tiden i Danmark var valutareserven
negativ. Vad som nu har skett
innebär en markant vändning till det
bättre som i icke ringa mån är ett resultat
av den förda regeringspolitiken;
icke minst anmärkningsvärd är ök -

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

Nr 2.

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningen av dollarreserven. Finansministern
skall också komma ihåg det oerhört
ogynnsamma utgångsläge, som
Danmark haft. Vad sysselsättningen i
Danmark beträffar vill jag erinra om
att arbetslöshetssiffran där i dag icke
är större än på herr Hedtofts tid. Låt
oss vänta ytterligare någon tid, herr finansminister,
och avvakta utvecklingen.
Jag tror att man kan vänta sig en ytterligare,
påtaglig konsolidering av dansk
ekonomi.

Herr Hedlund kom genom en skicklig
liten turnering förbi min fråga om
lämpligaste finansministern. Vad det
gäller att klargöra är naturligtvis, om
herr Hedlund och hans meningsfränder
föredrar en finansminister av den
åsiktstyp, som Torkel Kristensen representerar,
eller en av den socialistiska
åsiktstyp, som Per Edvin Sköld med
den äran företräder här i riksdagen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Uppgiften att arbetslösheten
i Danmark icke är större än
på Hedtofts tid är icke riktig. Däremot
är det sant att valutareserven då var
negativ. Men i båda dessa avseenden
kan det -väl räcka med att påpeka, att
det är den nuvarande regeringen som
liar regerat under högkonjunkturen.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till
morgondagens plenum kl. 10 fm.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

§ 3.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 6, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.;

nr 20, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om
restitution i vissa fall av skatt å bensin,
som användes vid jordbrukets
drift;

nr 23, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 20 december
1946 (nr 781) om kontroll å
överlåtelse av vattenkraft;

nr 24, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 22 april 1949
(nr 164) med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål, m. in.;

nr 25, med förslag till lag om ändring
i epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443); och

nr 26, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
22 april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 34, av herr Lindberg, om höjning
av hemvärnschefernås arvoden;

nr 35, av herr Lindberg, om anslag
till sjökarteverket för anordnande av
ett tillfälligt jordmagnetiskt observatorium; nr

36, av herr Holmberg, om anslag
till Sveriges schackförbund;

nr 37, av herr Malmborg i Stockholm
in. fl., om förhöjt anslag till bidrag till
Grafiska institutet;

nr 38, av herr Sundström och fru
Johansson i Skövde, angående översyn
av bestämmelserna om statsbidrag för
vården av kroniskt sjuka;

118 Nr 2.

Tisdagen den 20 januari 1953 em.

nr 39, av herr Severin i Stockholm
m. fl., om avskaffande eller nedsättning
av terminsavgifterna för studerande vid
handelshögskolorna och de tekniska
högskolorna;

nr 40, av herrar Svensson i Stenkyrka
och Ericsson i Näs, angående nedsättning
av terminsavgifterna för studerande
vid handelshögskolorna och
de tekniska högskolorna;

nr 41, av herr von Friesen, om inrättandé
av vissa läkartjänster vid serafimerlasarettet; nr

42, av herr Utbult m. fl., om ökat
anslag till byggande av fiskehamnar;

nr 43, av herr Holmberg, om ökat
anslag till bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp;

nr 44, av herrar Bengtsson i Halmstad
och Bengtsson i Varberg, om ersättning
åt S. T. Magnusson för skada,
ådragen under värnpliktstjänstgöring;

nr 45, av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., angående breddning av vissa
smalspåriga järnvägar i sydöstra
Sverige;

nr 40, av herrar Allard och Jansson
i Hällefors, om avhjälpande av vissa
brister beträffande eftervården av alkoholister
;

nr 47, av fröken Vinge och herr
Gustafsson i Borås, angående utvidgning
av rösträtten för utlandssvenskar;

nr 48, av herrar Johansson i Norrfors
och Carlsson i Bakeröd, angående
avskaffande av kvarlåtenskapsskatten;

nr 49, av herrar Allard och Jansson
i Hällefors, om avdrag vid inkomstbeskattningen
för användande av hörapparat
i tjänsten eller förvärvsverksamheten
i övrigt;

nr 50, av herr Östrand, om ändrade
grunder för rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för medel, som avsatts
till pensionsstiftelse;

nr 51, av herr östrand, angående
ändring i 17 kap. handelsbalken m. m.;

nr 52, av herr Lindström m. fl., angående
skydd för de norrländska länen
mot skadliga verkningar av exploateringen
av vattenkraften, m. m.;

nr 53, av herr Östlund in. fl., om rätt
för jordbrukare och maskinhållare att
utan särskilt tillstånd mot ersättning
ombesörja skogskörslor med jordbrukstraktorer
och andra dragfordon;

nr 54, av herr Ericsson i Näs, om
undantag för medborgare i våra nordiska
grannländer från de för utlänning
gällande föreskrifterna angående
vistelse inom skyddsområde;

nr 55, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., om åtgärder till fiskerinäringens
främjande;

nr 56, av herr Ahlsten m. fl., angående
en jordbruksstatistisk undersökning
enligt vissa riktlinjer;

nr 57, av herr Andersson i Linköping,
om en utredning av försvarsorganisationen
och försvarsutgifter på längre
sikt;

nr 58, av herr Birkc och fru Boman,
om viss ändring i villkoren för statens
järnvägars s. k. billighetsresor; och

nr 59, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., angående ändring av vissa
bestämmelser i rättegångsbalken.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare.

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m.
den 20/1 t. o. in. den 11/2 1953 dels för
tjänsteresor till England och Belgien
och dels för deltagande i förhandlingar
i Warszawa angående svenskt-polskt
sjöfartsavtal.

Stockholm den 19 januari 1953.

Jerker Svensson.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.57 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

119

Onsdagen den 21 januari.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15
innevarande januari.

§ 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.).

Herr talmannen anmälde, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1953/54, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1952/53 nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr SEHLSTEDT (s), som yttrade:
Herr talman! Om jag inför den här
morgonpigga kammaren skulle göra
några reflexioner med anledning av
statsverkspropositionen och debatten i
går skulle jag faktiskt ha lust att först
ställa frågan, vad som egentligen kan
anses vara mest anmärkningsvärt i den
nya budgeten, om det är att den är balanserad
eller om det möjligen är att
oppositionen uppenbarligen har tappat
hakan inför det faktum att överskottet
i budgeten har försvunnit.

Budgeten är nu balanserad, och det
innebär såvitt jag förstår en ganska
radikal förändring av hela den politiska
diskussion som förts i vårt land
under senare år.

Det jag kanske främst har fäst mig
vid under en hastig genomgång är det
faktum att försvarsutgifterna och socialutgifterna
numera tillsammans representerar
mer än hälften av statsutgifterna
på cirka åtta miljarder kronor.

Ändock — och då tänker jag på försvaret
— är ju inte försvarsledningens

önskemål helt tillgodosedda. Men jag
har fäst mig vid att man i första hand
i högerns pressorgan har fört en diskussion
som jag måste beteckna som
ganska märklig, i det att man har fört
fram den meningen, att den nedprutning
som har skett egentligen är en
prutning till döds. Jag måste fråga mig:
Är det rimilgt att fixera avståndet mellan
viljan att leva och förmågan att do
just vid den marginal som skiljer försvarsministern
och försvarsledningen
åt?

Jag förutsätter att båda dessa parter
var på sitt sätt faktiskt är fyllda av ambition
för sitt fögderi. Men med en försvarsbudget
på mer än två miljarder
och med den marginal som skiljer försvarsledningen
och försvarsministern
kan man väl ändå inte annat än i den
grova propagandan hävda att det skulle
vara en prutning till döds.

Jag ser det för mitt vidkommande
— och jag förmodar att regeringen också
har gjort det — som en avvägningsfråga,
där försvarets behov måste vägas
emot alla andra behov. Det är inte rimligt
att överdimensionera på ett håll och
underdimensionera på andra håll, som
ju ändock faktiskt har avgörande betydelse
för utformningen av nationens
vardagsinnehåll.

Jag tror man vågar hävda att opinionen
är villig att erkänna behovet av
vaksamhet med hänsyn till läget ute i
världen. Men ändå föreligger — det
tycker jag man kan ha rätt att säga i
remissdebatten — en utbredd mening
att vi trots prutningarna ändock varit
mycket generösa emot försvaret, mer
generösa än många finner lämpligt med
hänsyn till alla de andra krav som ställs
och som måste tillgodoses.

Låt mig därför, herr talman, också
notera att det som sker på försvarets

120 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

område med hänsyn till kostnaderna
följs med berättigad oro inom breda
lager av vårt folk.

Å andra sidan ger socialbudgetens
uppläggning och framför allt nytillskotten
anledning till tillfredsställelse. Jag
åsyftar då inte enbart folkpensionerna
utan också det som i övrigt har utlovats
vid denna riksdag.

Men det är ändå en sällsam klimax
att några decenniers mest omtvistade
frågeställningar utmynnat i ekumenisk
välvillighet. Det är en lika sällsam klimax
att socialdemokratien som en pådrivande
kraft i denna utveckling,
framför allt på det sociala avsnittet, i
åtskilliga sammanhang utmålats som
opålitligheten själv. Det var ju framför
allt det temat som var föremål för uppgörelserna
i går mellan statsministern
å ena sidan och herr Ohlin å den andra.

Det är också sällsamt att andra har
iklätt sig betydande delar av det socialdemokratiska
programmet för att sedan
frambära sin omvändelse som en väsentligare
begivenhet för opinionens politiska
upplevelser än den som representeras
av programgivaren själv, och
därtill gör det utan saklig grund. Det
skulle man kunna skildra — jag ber om
ursäkt, herr talman — som någonting
av den besynnerliga djävulskap, som
riksdagen till allmän uppskattning blev
i tillfälle att meditera omkring i samband
med predikan i Slottskapellet vid
riksdagens öppnande.

Den nja bakgrunden till diskussionen
om budgeten markeras, som jag inledningsvis
nämnde, därav att den inte
längre redovisar ett sådant överskott,
som bjudsamma oppositionspartier
länge liar samlat sin kärlek omkring.
Den njm bakgrunden till diskussionen
om utgifterna markeras inte längre av
överskottet utan av den balanserade
budgeten, och det innebär — därom
vittnar inte minst gårdagens diskussion
— en radikal förändring av den politiska
debatten i vårt land, jag höll på
att säga, nästan rent av en förenkling.

Ty de som har önskat höjda utgifter,
nya utgifter och sänkta skatter, eller
för att ta folkpartiet i en enda situation,
de som har krävt alltsammans på
en gång, nödgas också redovisa varifrån
pengarna skali tas. Vi har haft
förändringen på känn. Ändock har finansministern
uppenbarligen överraskat
siarna på oppositionshåll genom att
icke yrka på höjda skatter om jag bortser
från bensinskatten.

En borgerlig tidning fann t. o. in. ett
så stort behag i den nya situationen att
man avgav det omdömet, att budgeten
ger ett vederhäftigt intryck. Budgeten
ger emellertid besked om att vi befinner
oss vid en mättnadsgräns, där diskussionerna
om statsfinanserna får lov
att föras icke på grundval av de fördelar
ett överskott kan erbjuda framför
allt oppositionen, utan på grundval av
de svårigheter ett befarat underskott
skapar. Budgetens roll—-det betonade
herr Sköld i går — som regulator i den
ekonomiska politiken är väl åtminstone
tills vidare därmed utspelad.

Efter allt tal från oppisitionens sida
om den svaga och splittrade regeringen
serverar den visserligen en balanserad
budget, och den kan kanske betecknas
som en försvagning i jämförelse med
den tidigare. Men regeringen kommer
också med händerna fulla av nya initiativ.
Vem befinner sig för dagen i ett
verkligt dilemma i den politska diskussionen,
regeringen som kommer med eu
lång råd accepterade nya initiativ eller
den opposition som inbördes är djupt
enig om att regeringen misskött den
ekonomiska politiken men som tydligen
ändå slår sig ned vid bordet för
att få njuta av det som servefas? Men
samtidigt måste man inbördes snegla
på varandra. Uppmärksamma bara herrar
Ohlin och Hjalmarson, ängsliga för
vad man på var sitt håll ämnar företaga
sig!

Det som karakteriserar både statsverkspropositionen
och remissdebatten
är den nya sociala given. Naturligtvis

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är alla med i princip. Den karakteriseras
av nya väldiga utgifter till försvaret.
Naturligtvis är alla med därom i
princip. Den karakteriseras, debatten i
varje fält, av krav på lägre skatter; åtminstone
har högern sagt att den ämnar
komma med förslag. Utrymmet för
skattesänkningar, skrev någon tidning,
är inte stort, men det torde finnas.
Denna tidning kommer med det för oppositionen
mycket glädjande beskedet
att det finns ett formellt överskott i
budgeten på 190 000 kronor, som herrar
Hjalmarson och Ohlin till en början
tydligen kan leka med.

Efter alla de frågor som i olika avseenden
ställts till regeringen kan man
ju också åtminstone till prövning föra
fram frågeställningen: Vad är egentligen
oppositionen enig om? Representerar
högern och folkpartiet tillsammans
ett oppositionellt kollektiv?

Om det vore så, kanske man hade
större anledning att lyssna på dem. Men
är det inte i stället så, att oppositionen
representerar inom sig en politisk individualism,
som arbetar sig ut ur ett
oppositionskollektiv och som därför uppenbarligen
måste ur oppositionens
synpunkt innebära en mycket försvagad
grundval för angreppen mot regeringen? Jag

skall så be att få säga några ord
om situationen på arbetsmarknaden,
även om det i går sades en del därom
och även om socialministern i första
kammaren lämnat en fyllig redogörelse
för läget.

Regeringen befrämjar, säger man på
oppositionshåll, en arbetslöshetsskapande
utveckling genom sin produktionshämmande
politik. Det var den melodi
som gick igenom anförandena i går,
och jag förmodar att man i fortsättningen
kommer att köra med samma
melodi. Den grövsta variationen av
denna melodi är att man av den iakttagelse.
som herr Sköld gjort om att vi
uppnått balans på arbetsmarknaden eller
åtminstone en bättre balans än hit -

tills, drar den slutsatsen —■ det har i
varje fall skett i den mer obskyra diskussionen
utanför riksdagen, den diskussion
varigenom man försöker påverka
opinionen — att det från herr
Skölds och regeringens sida inte kan
förväntas något intresse för korttidsarbetarnas,
de permitterades och de arbetslösas
problem.

Vi är väl alla på det klara med att
det väsentliga beträffande arbetsmarknadens
problem är att sysselsättningen
kan hållas vid kraft, så att människorna
inte behöver gå utan arbete. Graden av
sysselsättning kan också komma att bli
ett kriterium på regeringens och statsmakternas
förmåga att behärska situationen
i en konjunktur av helt annat innehåll
än den som har varit rådande
under senare år. Men trots vetskapen
om den bättre balansen på arbetsmarknaden
måste jag säga att läget är bekymmersamt
på vissa orter, medan det
på andra orter fortfarande råder brist
på arbetskraft. Dessvärre är det ju inte
så välvist ordnat att man på sådana
platser, där det råder efterfrågan på
arbetskraft, utan vidare kan suga upp
arbetskraft från andra håll. Därtill är
hela vårt samhälles konstitution alldeles
för orörlig. Det går med andra ord
inte att bemästra situationen så enkelt.
.lag bara erinrar om det faktum, att i
min hemstad, Eskilstuna, finns det nu
mellan 200 och 300 arbetslösa, som man
får försöka sysselsätta med kommunala
arbeten.

Herr Sköld har redan bemött vad som
i debatten i går sades om att det framför
allt är regeringens ekonomiska politik
som nu medför en begränsning av
möjligheterna att sysselsätta arbetskraften.
Utöver vad herr Sköld därvid
anfört ber jag att få betona, att det
framför allt är utlandsmarknaderna och
exporten som utövar inverkan härvidlag.
Kontaktmän från Amerika har haft
ganska ampra erinringar att göra mot
svensk service, dessvärre också mot
svensk kvalitet och mot den bekym -

122 Nr 2. Onsdagen den 21

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

merslöshet på industriens håll som har
samlat sig i spåren på de goda avsättningsåren.

De permitteringar, som nu under
storhelgerna genomförts, innebär inte i
sak någonting annat än att så fort det
börjar dra åt det allra minsta på industriens
eller de övriga näringarnas område
får vi uppleva den gamla situationen
att man icke längre anser sig ha
något ansvar för arbetskraften utan
slänger över försörjningsbördan på
samhället. Hoppet är också våldsamt
från löneöverbudens tid, som ju delvis
förklarade Hoppjerkornas period, till
den nuvarande lönenedpressningens
tid, med ständiga, ja dagliga försök att
pressa ned ackorden och animera jobbarna
exempelvis på verkstäderna att
tillhandahålla sin arbetskraft på billigare
villkor än tidigare.

Detta är problem som åtminstone
finns lokalt ute i landet, och eftersom
jag kommer från en plats, där vi just
nu har arbetslöst folk, noterar jag för
min del med tillfredsställelse regeringens
förklaringar att man skall genom
att stimulera till rationaliseringar och
avsättningsökningar försöka göra det
lättare för industrien att hålla arbetskraften
sysselsatt i den normala produktionen.

.Tåg skall sedan, herr talman, be att få
övergå till den så kallade idédebatten.
Principiella överensstämmelser föreligger
väl numera på åtskilliga aktuella
politiska avsnitt. Hela den gamla och
hårt markerade striden om socialpolitiken,
en strid som de borgerliga icke
kan komma ifrån, är nu nedrustad.
Andra motsättningar har arbetat sig
fram, och de visar tendenser att skärpas.
Det rör samhällets inflytande eller,
som man enligt min mening felaktigt
karikerat det, frågan om regleringssamhället
å ena sidan och det fria samhället
å den andra sidan. Det är väl
ändå inte så underligt om man ställer
frågan: Hur skall nu det definitivt fria
samhället se ut? Vi har ju ändå haft

januari 1953 fm.

in.

ett samhälle av full frihet, och det tog
sig sannerligen inte så bra ut. Det moderna
samhällets framväxt är ju strängt
taget ingenting annat än en rent ändamålsenlig
och rationell reaktion emot
det överdrivet fria samhälle som vi en
gång hade.

Det är många idéer, lierr talman, som
har förkolnat i denna dynamiska utveckling.
Dagens konservatism är någonting
helt annat än gårdagens konservatism
— herr Hjalmarson är en annan
än herr Lindman, gudskelov höll
jag på att säga. Dagens socialliberalism
är någonting annat än gårdagens liberalism
—• herr Ohlin är en något sidoordnad
ideolog till Staaff och de andra
liberalerna av det fina och klassiska
märket. Dagens socialdemokrati och arbetarrörelsens
socialistiska innehåll är
någoning annat än gårdagens socialdemokrati
och marxism. Hjalmar Brantings
visioner är Tage Erlanders startpunkt
för en ny expansion i den anda,
som ju faktiskt har burit oss fram till
ett nytt Sverige. Låt oss sträcka oss
så långt, att vi till och med medger att
det samtidigt föreligger en växelverkan
mellan dessa ideologier.

Men ändå spörjer man med stigande
förundran inför det nya som växer fram
i den politiska idé- och idealbildningen:
Vad i all världen är egentligen socialliberalism?
Ur många synpunkter
skulle det te sig fördelaktigt för idédebatten,
om socialliberalismen klarade
ut sin egen, inre vånda, som både den
själv och andra står frågande inför.
Den svävar någonstans mellan kapitalism
och socialism, om man får tro de
socialliberala sökare som i den inre
partiklarhetens tecken är på språng efter
gränserna för samhällets ansvar och
den enskildes frihet. Detta visar, att
man på socialliberalt håll tvärt emot
alla försäkringar inte alls är på det
klara med det väsentligaste i sina egna
problem. Att socialliberalismen utvecklar
en ekonomisk uppfattning, som är
djupt konservativ och endast på ytan

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

representerar ett visst tillmötesgående
mot de nya strömningarna i tiden, är
ett intryck som man inte kan frigöra
sig från. Var kan man finna den klara
linjen? Existerar det över huvud taget
någon om inte klar, så dock linje?

Det skulle säkerligen fägna många av
oss att se socialliberalerna frigöra sig
från den frihandsteckning av den socialistiska
staten, som man med en sådan
förtjusning ägnar sig åt. Man tecknar
den så obehaglig som möjlig, och
just detta obehagliga presenterar man
och angriper. Men att å andra sidan
föra en debatt om innehållet i ett liberalt
eller socialistiskt samhälle blir en
ganska ofruktbar affär med trossatser
å ömse sidor och med den frihandsleckning
som oppositionen alltid har
svårt att frigöra sig från. Det existerar,
herr talman, inte något renodlat liberalt
samhälle, och vi lär knappast komma
att utveckla oss till ett doktrinärt socialistist
samhälle. Socialliberalismens
antydningar om vad som är dess ideologi
visar inte på ett samhälle med obegränsad
frihet för den enskilde, och
socialdemokratiens strävanden tyder
inte på ett tvångssamhälle av det slag
som motståndarpropagandan utpekar.
Hur ett liberalt samhälle skall se ut vet
inte ens herr Ohlin.

Diskussionen om motsättningarna
mellan de båda åskådningarna bör rimligen
gälla frågan om vad som ur medborgarnas
synpunkt är åtråvärt att
uppnå, om den anpart samhället bör
ha och hur långt samhällsmakten i så
fall bör sträcka sitt inflytande, sin insyn
och sitt bestämmande i de ekonomiska
sammanhangen. Om samhället
bär ansvaret —- och det är enligt min
uppfattning avgörande — för medborgarnas
försörjning, hur långt skall dess
inflytande då sträcka sig för att trygga
grunderna för en sådan målsättning?
Finns det över huvud taget någon
riktpunkt som säger: Hitintill men
icke vidare? På socialliberalt håll
tycks man hänge sig åt dessa föreställ -

ningar. Det är dogmatiskt att inte pröva
villkoren för försörjning och sysselsättning,
att inte medge att vissa förändrade
grunder för näringslivet kan
få lov att inmänga sig i bilden, därest
det skulle visa sig nödvändigt. Det är
kanske en vägledning för diskussionen
just i tider då sysselsättningsfrågan
är ett trängande problem såväl för
människorna som för samhället på ett
annat sätt än under en högkonjunktur.
Man kan väl då icke ur bilden utesluta
frågan hur långt samhället skall sträcka
sig i olika sammanhang.

Vad är nu mot denna bakgrund socialliberalismen?
Är den politisk opportunism,
fången i begreppet kvartalspolitik
— numera finns upphovsmannen
till denna kvartalspolitik i
kammaren — är den en politisk modenyck,
är den en kränkning — observera
uttrycket — av det bästa av den
klassiska liberalismen? Jag ställer frågorna,
emedan man också ställt dem i
den inre s. k. socialliberala diskussionen
i dess strävan att försöka komma
till klarhet på olika områden. Eller är
socialliberalismen ett politiskt ekonomiskt
alternativ, vars innehåll de lärda
fortfarande tvistar om? Jag brukar
läsa en tidning, som kanske inte är socialliberal
men möjligen liberal. Där
skrev man för inte så länge sedan: »Nykonstruktioner
av allsköns politiska
etiketter är som bekant ett av de mest
typiska uttrycken för tidens ur demokratisk
synpunkt sjukliga — observera
''sjukliga’ — förehavanden. Ordet folkdemokrati
står som det verkligt varnande
exemplet. Har socialliberalerna
aldrig ägnat en tanke åt att deras eget
påhäng — alltså ''social'' framför ''liberal''
— på det liberala namnet är ett
typiskt uttryck för tidens primitiva benägenhet
att inbilla sig att folk föredrar
propagandaklutar framför en ren
fana?» Bakgrunden tecknar han på
följande sätt: »Redan den omständigheten
att de icke nöjt sig med att lägga
in sin eventuellt radikala inställning i

124

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sociala frågor i ordet liberalism och
därmed, såsom de tydligen ansett nödvändigt,
ge det nytt liv verkar misstänkt.
» Slutsatsen blir följande — och
här kanske de unga socialliberalerna
vin lyssna ett ögonblick: »Att unga
socialliberaler inbillar sig att de på
det sociala området representerar något
finare, bättre och radikalare än den
liberalism som gick i spetsen för det
demokratiska och sociala genombrottet
kan förlåtas dem — detta är ju en överdrift
— eftersom de saknar perspektiv
på sig själva. Men de skulle göra klokt
uti att besinna, att deras sociala tungomålstalande
inte gör något intryck på
dem, som upplevde svensk liberalism,
när den utförde sin stora banbrytande
gärning på det sociala området och
därför har mått att mäta med.» Jag
skall inte göra några fler citat även om
jag här har en guldgruva att ösa ur.

När professor Ohlin gjorde ett inlägg
i samma tidning fick han veta, att
inte heller han syntes gå fri från en
viss känsla nämligen den taktiska. Herr
Ohlin erkände själv i sin utredning om
socialliberalism eller enbart liberalism,
att det hela kunde betecknas som en
lämplighetsfråga. Sedan begär man, att
kammaren skall tro på någonting i socialliberalismen,
om vilken socialliberalerna
själva tydligen varken vet så
mycket eller är eniga. Kritikern betonade,
att socialliberalismen inger både
sina anhängare och sina motståndare
oriktiga föreställningar. Om det är så,
herr talman, att gamla liberaler har
svårt att finna sig till rätta i denna politiskt
»make upade» omgivning, är det
kanske inte så underligt, att ogina socialdemokrater
har svårt att få något
begrepp om företeelsen, om denna, som
man säger, kränkning av den gamla
liberalismen. I vissa liberala kretsar
har den uppfattats som rena kvartalspolitiken
— det kortsiktiga tänkandets
liksom också det kortfristiga handlandets
speciella hemvist.

Till och med herr Andersson i Ra -

sjön, som jag såg här i går, var rädd
för att man alldeles för hudömt skulle
anpassa socialliberalismen efter dagens
möjligheter och fiska röster och applåder
och följaktligen även sky att ta
ställning i de sammanhang, där ställningstagandet
tedde sig obehagligt i
opinionens ögon. Tänk ändå så många
tillfällen denna kammare har haft att
bedöma riktigheten i gamle Rasjöns
iakttagelser om socialliberalismen. Även
andra socialliberaler har funderat och
de har nått dithän, att det inte är demokrati
om en oerhört stor ekonomisk
makt koncentreras till en kontrollerande
kommission — vem som nu kan ha
haft så kusliga planer — men att det å
andra sidan inte heller är föredömligt
om stora delar av ett lands näringsliv
dirigeras av några få inom den s. k.
storfinansen. Varken det ena eller det
andra duger. Vad som duger — ack ja,
det är för att eventuellt få det utrönt,
som inte bara socialliberalerna och
liberalerna irrar omkring utan fast
punkt i tillvaron. Beskedet har formulerats
som en önskan att åstadkomma
flera kapitalägare, en s. k. ägandedemokrati,
vilket ju är ungefär samma
skarpsinniga slutsats, som herr Hjalmarson
kommit till. Den tredje ståndpunkten
— om jag nu får kalla den så
— den mellan kapitalism och socialism
i liberal mening kallar tydligen fortfarande
på sin ideologiske tolkare.

Medan herrarna — och därmed skall
jag sluta, herr talman — irrar omkring
efter en begriplig position, får man
kanske erinra om det faktum, att den
socialdemokratiska politiken så småningom
lett till att fattigdomen praktiskt
taget avskaffats, att allt fler människor
fått bättre möjligheter att leva,
även om det också i vissa fall bara är
en något bättre pinnsoffa än man hade
i den gamla goda tiden i detta land.
Medan herrarna utreder sina problem,
så kanske socialdemokratien kan få
fortsätta att vara expansiv på olika områden
av samhällslivet.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Härefter anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr talman!
Det var egentligen herr Ståhl,
som med ett anförande ganska sent i
går kväll uppkallade mig i denna debatt.
Innan jag emellertid går in på
hans argumentation, skall jag ta mig
friheten att göra vissa allmänna reflexioner
i anledning av vad som sades beträffande
försvaret under gårdagens remissdebatt.

.lag tyckte mig finna att det gick som
en röd tråd genom alla de anföranden,
söm hölls, att man med en viss motvilja
det är väl inte för mycket sagt —
kommer att acceptera de tunga försvarsbördor,
som vi nu kommer att pålägga
oss. Jag kan mycket väl förstå,
att det inte kan råda samma entusiasm
omkring fjärde huvudtitelns äskanden
som omkring de sociala utgifter,
som vi nu vill påtaga oss, och detta
givetvis därför att man betraktar försvaret
såsom en improduktiv historia.
Denna syn på saken råder så länge vi
har fred. Å andra sidan skall vi emellertid
komma ihåg att dessa utgifter
utgör en försäkring, som vi påtar oss
för att stödja den utrikespolitik, som
vårt land för, och för att vi skall undgå
att dragas in i krig. Det kan ju synas
egendomligt att den nutida civilisationen
skall vara utsatt för faror, vilka
man efter tidigare århundradens mödor
för alltid borde ha befriat världen
ifrån. De senaste årens, eller snarare de
senaste 40 årens, erfarenheter har emellertid
visat, att de europeiska folken
tyvärr slungats tillbaka i ett tillstånd
av osäkerhet, som man hittills endast
varit van att förbinda med ordet barbari.
Det är dessa faktorer som inte
kan undgå att påverka vår syn på frågan
om vårt försvar och som utgör
bakgrunden till de offer, som vi tvingas
att göra. När man emellertid i vissa
borgerliga tidningar i anslutning till
de militära myndigheternas äskanden
gör gällande att dessa äskanden skall

bedömas välvilligt men tillägger, att
dessa rustningsbördor inte får svälla
ut på bekostnad av vår levnadsstandard,
så är detta en fras och ingenting annat.

Redan fjärde huvudtitelns slutsumma
för innevarande budgetår, som rör sig
omkring 1 700 miljoner kronor, utgör
naturligtvis ett tryck på vår levnadsstandard.
Herr Ohlin satte i går försvarskostnaderna
i relation till kostnaderna
för vår sociala reformverksamhet,
och han framkastade till och med
tanken att man skulle kunna tvingas
att dämpa takten i vår socialreformatoriska
verksamhet om man ansåg sig
höra satsa mer på försvaret. Detta yttrande
innebär en riktigare och mera
nykter bedömning av tingen än den
som kommit till uttryck i en rad borgerliga
tidningar.

Herr Hagberg i Stockholm gjorde
vissa reflexioner i anslutning till våra
försvarskostnader. Han dekreterade till
att börja med, att kommunisterna är
positivt försvarsvänliga —• han ville
inte bli misstänkliggjord på den punkten
— och vi kan väl utgå därifrån.
Men, sade han vidare, kommunisterna
kommer att motsätta sig en försvarsbudget
som innebär att det svenska
folket blir ruinerat, och i anslutning
därtill har han yrkat på en reducering
med ungefär en miljard av de kostnader
som regeringen har föreslagit.

Man kan naturligtvis ha olika meningar
i denna fråga, men vilken är
bakgrunden till den slutsats som regeringen
har dragit? Jo, det är helt enkelt
de förhållanden som råder runt omkring
oss i världen. Jag skall bara
nämna vissa fakta i anslutning till herr
Hagbergs påpekande att försvarskostnaderna
har ökat snabbt och i accelererad
takt i vårt land. Om vi går till
östblocket, finner vi att försvarsanslagen
i Bulgarien år 1948 uppgick till
10 000 miljoner leva. År 1950 hade de
stigit till 14 000 och år 1951 till 20 000
miljoner. I Ungern uppgick försvarskostnaderna
1948 till 1 150 miljoner

126

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen nr

forint. År 1950 uppgick de till 2 000
och år 1951 till över 3 000 miljoner
forint. I Rumänien var försvarskostnaderna
1948 30 000 miljoner lei, år 1949
39 000 och det därpå följande året
42 000 miljoner. I Polen uppgick de
militära utgifterna år 1948 till 34100
miljoner zloty. År 1949 hade de stigit
till 60 000 miljoner, 1950 till 93 000
miljoner och 1951 till 123 000 miljoner
zloty.

När Ny Dag redogjorde för dessa stora
försvarsbördor, skrev den att det
var en fredens och välståndets budget.
Kommunisterna har tydligen en annan
uppfattning om det polska folkets bärkraft
än de har om det svenska folkets.

Går vi till Sovjetunionen finner vi
att detta land med en befolkning
som är 30 gånger större än Sveriges
har en militärbudget som är drygt
60 gånger så stor som vår. Herr Hagberg
talade om att vårt förslag skulle
innebära en skattebörda på 1 500
kronor per normalfamilj — han hade
räknat på det sättet. Jag vet inte hur
han kommit fram till denna siffra, men
jag har gjort en kontrollräkning som
visar att det rör sig om 1 250 kronor
per normalfamilj, d. v. s. 305 kronor
per invånare. I Ryssland drar försvarskostnaderna
775 kronor per invånare
eller omkring 3 100 kronor per normalfamilj.
Jag förstår att herr Hagberg
inte gärna ser dessa siffror. Han har
eu skärva i ögat när han skall bedöma
sådana här ting, eller rättare sagt en
skära i ena ögat och en hammare i
det andra. Det är därför han ser hithörande
problem på sitt sätt.

Herr Ståhl gjorde i går gällande, att
det ingalunda innebar en överraskning
för oppositionen att försvarskostnaderna
blev så stora. Med utgångspunkt
från allt vad oppositionen kände till
hade den egentligen förutsett att detta
skulle inträffa. I så fall måste jag säga
att man har uppträtt som skickliga
skådespelare. 1 den sistlidna valrörelsen
lovade man skattesänkningar, och

när försvarskostnaderna offentliggjordes
satte inte bara de borgerliga tidningsredaktörerna
utan också de borgerliga
partiledarna upp ett förvånat
ansikte. Det kan jag mycket väl förstå,
ty med utgångspunkt från den propaganda
man hade bedrivit under valrörelsen
kan det sägas att högern och
folkpartiet betedde sig som om de gjort
en provräkning där de lämnar de flesta
talen oräknade.

Men herr Ståhl var inte överraskad.
Herr Ståhl har tillhört den senaste försvarsutredningen,
och med utgångspunkt
därifrån ansåg han att vad som
nu skett förr eller senare måste komma.
Han visste sålunda bättre än de
flesta borgerliga tidningar och bättre
än sin egen partiledare. Så säger han
vidare att den tioårsplan, som framlagts
av arméchefen och som sedan reducerats
av regeringen och framlagts
för riksdagen, inte får hänga i luften.
Det är alldeles riktigt. Men vad menar
han med att den skulle hänga i luften?

Jag skall villigt medge att jag har utgått
från den försvarsorganisation, som
vi för närvarande har. Jag har nämligen
sagt mig, att man inte hur länge
som helst kan skjuta på en materielplan
för armén. Såsom herr Ståhl senast
år 1951 påtalade, bör man lägga
upp en plan så att man vet vad det är
för ting man skall anskaffa och för
att man skall kunna få dem billigare
och vidare för att man i sina förbindelser
med industrien skall kunna uppträda
mera planmässigt. Men det bör
ske inte bara på grund av de fördelar
man uppnår genom ett sådant handlande
utan också på grund av den situation,
som för närvarande råder i
världen. Jag har nyss hänvisat till de
våldsamma upprustningar som pågår i
öster. Det pågår också upprustningar i
väster. Jag vet inte vad herr Ståhl vill,
men det är möjligt att han vill att man
skall skjuta på alltsammans och ta upp
diskussionen om en ny försvarsorganisation.
Med det ansvar jag känner

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kan jag icke förhålla mig lika passiv.
•lag har ansett att man inte bör handla
så i nu-läget. Därtill kommer att det
svenska folket och den svenska riksdagen
bör få en bild av de kostnader,
som den nuvarande organisationen innebär,
och få en planmässig fördelning
av dessa på de olika budgetåren.

Man var ense om denna försvarsorganisation
så sent som år 1948. Nu
säger herr Ståhl att detta mitt förslag
innebär en ny avvägning, och så gör
han gällande att det framför allt är flyget
som kommer att bli lidande. Flygvapnets
materiel kommer att förslitas,
och den omsättning av flygplanen, som
man anser önskvärd och som riksdagen
har beslutat, kan inte verkställas
på grund av de kostnader som vi nu
ådrager oss för armén. Vad är det för
det första som skall ske med armén?
Jo, det är knappast något annat än en
omsättning av de vapen som är förslitna,
en omsättning som under alla
förhållanden måste äga rum. Det är eu
omsättning av vårt pansar, som har tillkommit
i början av 1940-talet och som
är omodernt, det är en omsättning av
vårt luftvärnsartilleri, som anpassas
efter de nya, snabbare reaplanen, det
är en motorisering av vår armé, som
gör att den kan förflyttas snabbare,
vilket är nödvändigt i ett nutida krig.
Slutligen är det — det skall erkännas
— en viss förstärkning av artilleriet.
Det är egentligen ingenting annat. Dessutom
är planen utdragen över tio år
för att möjliggöra en smidig anpassning
efter den tekniska utvecklingens
krav, därest det skulle visa sig att så
skulle bli nödvändigt.

Men nu har flygvapnet försatts i ett
sämre läge, säger herr Ståhl. Ja, det har
försatts i ett sämre läge i så måtto att
det procentuellt inte drar så stora kostnader
som det har gjort tidigare. Men
vad beror detta på? Det beror på att
armén inte har haft någon materielplan,
att den inte blivit tillgodosedd
med de vapen, som behövs om den skall

fungera med den nuvarande organisationen.
Jag kan medge alt jag inte förstår
varför man nu så starkt understryker
att flygvapnet skulle ha satts
i strykklass. Jag vill bara erinra
om att när innevarande års budget
lädes upp, framlades ett förslag från
chefen för flygvapnet om en förstärkning
av de fyra jaktflottiljerna.
Han begärde för detta ändamål 93 miljoner
kronor. Min slutsats blev emellertid,
sedan jag övertygats därom av chefen
för flygvapnet, att det var riktigare
att snabbare omsätta flygplanen. Flygvapnet
fick följaktligen de 93 miljonerna
inte för förstärkning av de fyra
jaktflottiljerna utan för eu snabbare
omsättning av planen. Ett år därefter
lägger flygvapnet på nytt fram sina
petita. Då föreslås återigen eu förstärkning
av jaktflottiljerna, men man säger
ingenting om att omsättningstakten av
planen är allvarligen hotad. Jag skall
ta mig friheten att citera vad som har
sagts i dessa petita. Efter att man har
konstaterat värdet av de 93 miljonerna
för en snabbare omsättning av flygplanen,
som man fick i innevarande års
budget, säger man: »Sedan attackförbandens
omedelbara behov av materielförnyelse
kommer att bli tillgodosedda
genom dessa åtgärder föreslår chefen
för flygvapnet att frågan om förstärkning
av återstående fyra dagjaktflottiljer
upptages till förnyad prövning.»

Således, dessa omedelbara behov av
materielförnyelse kommer att bli tillgodosedda!
Det var så sent som i augusti
föregående år. Vad skedde sedan?
Jo, en ny överläggning mellan försvarsdepartementet
och chefen för flygvapnet
ägde rum, och ännu en gång satsade
vi 84 miljoner kronor på en snabbare
omsättning av flygplanen, och frågan
om ytterligare förstärkning av jaktflottiljerna
får anstå. Situationen kan
i alla händelser icke anses som katastrofal,
eftersom jag sedan jag kom till
försvarsdepartementet hela tiden har
medverkat till en snabbare förnyelse av

128

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

planen. .lag har ansett den viktigare
än en ytterligare utbyggnad av organisationen.

Sedan detta hade ägt rum inkom
emellertid sedermera en skrivelse, som
— det skall jag inte dölja — för mig
var en obehaglig och brutal överraskning.
I den hade man nämligen räknat
fram att ett bibehållande av den omsättningstakt
som man tidigare tänkt
sig innebar en fördyring med 80 procent,
d. v. s. närmare 200 miljoner per
år, en siffra som emellertid bara har
angivits vara allmänt uppskattad. Jag
vill emellertid nämna, att om de nuvarande
försvarskostnaderna under en
följd av år kommer att befinna sig på
den nivå som riksdagen i år eventuellt
kommer att besluta, blir det framdeles
ökat utrymme för omsättning av flygplanen.

Sedan nämnde herr Ståhl någonting
om att vi kommer att få ännu större
svårigheter, när flottans sjuårsplan går
ut. Då kommer vi att ställas inför verkligt
stora svårigheter.

Jag tror att hans farhågor i någon
mån är överdrivna. Vi kan överblicka
även nästa sjuårsperiod, och under
denna faller fyra jagare ut, tio motortorpedbåtar
samt nio stora och nio
mindre u-båtar. Om man utgår från det
nuvarande kostnadsläget och inte förstärker
flottan utan håller den på den
nivå den nu har efter sjuårsplanen, rör
det sig om en kostnad på mellan 750
och 770 miljoner under denna sjuårsperiod,
d. v. s. per budgetår ungefär
samma summa som den vi har att räkna
med nu.

Sedan säger herr Ståhl att vad som
borde ha skett var, att man skulle ha
tillsatt det försvarsråd, som herr Hjalmarson
och herr Ståhl och kanske även
andra tid efter annan har begärt, för
att diskutera försvaret. Ja, vi har redan
vissa erfarenheter beträffande sådana
överläggningar. Det är i och för
sig inte alls märkvärdigt, att när vi redogjorde
för försvarskostnaderna inför

partiledarna, så möttes vi av bl. a. det
beskedet, att de inte kunde ta ställning
till dessa, därför att de icke kunde isolera
detta problem från alla övriga, som
är kostnadskrävande. Det fanns ingen
möjlighet att avväga försvarsutgifterna
mot andra önskvärda ting. Om man
emellertid skall tillsätta ett försvarsråd
under sådana betingelser, vad blir
det då annat än de organ som riksdagen
har för att ta ställning till dessa
frågor? Jag förstår uppriktigt sagt inte
den anspråkslöshet, som herr Ståhl lade
i dagen under sitt anförande i går. Den
var hastigt påkommen, måste jag säga.
Han gjorde gällande att statsutskottet
inte skulle ha möjlighet att sätta sig in
i fjärde huvudtiteln och sakligt bedöma
denna. Herr Ståhl! Jag tror att statsutskottets
medlemmar i allmänhet inte
vill skriva under detta påstående. Enligt
mitt förmenande kan statsutskottet
genomlysa detta problem. Är det så
att herr Ståhl kommer till andra slutsatser
än regeringen har kommit till,
får herr Ståhl framlägga sina förslag.
Det är i sista hand riksdagen som skall
besluta, och den är suverän.

Jag vill slutligen bara säga, att jag
naturligt nog inte kan gå in på en detaljdiskussion,
när det gäller dessa frågor.
När man talar om att exempelvis
marinen har blivit styvmoderligt behandlad
jämfört med armén och frågar
vad det kan bero på, skall man inte
så där enkelt räkna i procenttal. Det
finns nämligen sakliga bevekelsegrunder
för att man prutar mera på det ena
än på det andra. Men detta är, som herr
Ståhl förstår, ting som jag inte här kan
redogöra för men som kommer att bli
uppenbarade, när herr Ståhl och andra
skall behandla denna fråga i statsutskottets
första avdelning.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag skall gärna erkänna att jag
med ganska stora förväntningar emotsåg
försvarsministerns förklaring till
vad jag påtalade i går, nämligen att en

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2. 129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

avvägning mellan försvarsgrenarna
inom en kostnadsram av ungefär två
miljarder kronor anses kunna ske i ett
slutet rum mellan försvarsministern
och överbefälhavaren, ehuru en avvägning
inom den anspråkslösa ramen av
800 miljoner för ännu inte fyra år sedan
ansågs böra föranleda tillkallande
av en sakkunnigutredning med förre
överståthållare Nothin som ordförande
och en statsministerdiktamen till statsrådsprotokollet.
Jag vill framhålla, att
kontrasten är slående mellan den metod
som användes då och den metod
som användes nu, när beloppet, ifall
jag håller mig till de nominella siffrorna,
rör sig om inemot det tredubbla.
Jag konstaterar, att försvarsministern
fortfarande inte har kunnat ge någon
förklaring till detta.

Han säger att det är alldeles riktigt,
att avvägningen av kostnadsfördelningen
innebär en militärpolitisk och strategisk
avvägning. Men detta innebär ju
också att det beslut, som riksdagen nu
på hans förslag skulle fatta, innebär ett
ställningstagande till våra försvarsmöjligheter
för 10 år framåt av en högst betydelsefull
räckvidd. Jag skulle vilja
fråga försvarsministern och därvid närmast
rikta mig till hans, kanske inte så
mycket försvarsvänliga som fastmera
demokratiska samvete, om det inte ändå
vore tillbörligt att vid en sådan avvägning
även riksdagen eller i varje fall
även lekmän borde ha något att säga
till om.

Försvarsministern säger att han hade
tillkallat partiledarna och att de inte
kunnat ge något bestämt besked. Nej, det
vill jag hålla partiledarna räkning för
att de inte på en förmiddag eller kanske
ett par timmars tid vågar ge ett sådant
svar. Den som sysslat med sådana frågor
vet nämligen, att det är ytterligt
allvarliga och svårbedömbara ting.

Det är med stort intresse jag för det
andra konstaterar, att försvarsministern
inte heller har bestritt, att utläggandet
av 10-årsplanen för armén med nu -

varande organisation kommer att medföra
avsevärda beskärningar, både av
marinen och av flyget. Det blir fallet,
när de för dem nu löpande planerna
utgår. Han bekräftar på den punkten
just vad jag påtalade i går. Med anledning
därav vill jag fråga: Är det meningen
att vi utan vidare eller efter
statsutskottets prövning skall godta den
omdimensionering av våra samlade försvarsresurser
som därigenom blir fallet?
Man kan visserligen säga som försvarsministern,
att arméns organisation
inte förändras och att flygets organisation
inte förändras i dag. Men när
man kommer några år framåt, innebär
det i stort sett, såsom jag konstaterade
i går, att antingen måste vi ha nya miljoner,
och det rör sig då om hundratals
miljoner kronor, eller måste vi godta
en utökning av livslängden för flygplanen,
vilket innebär en mycket allvarlig
kvalitetsförsämring, eller måste vi göra
en nedskärning av flygets organisation
med allt var det innebär i fråga om
försvarsmöjligheterna för landets olika
delar. Detta bestrider icke försvarsministern,
men han säger, att flyget kom
in så sent med beräkningen av 80 procent-förhöjningen
— 200 miljoner kronor
— att man inte kunde ta någon
hänsyn till det.

Med anledning därav skulle jag vilja
fråga för det första: Hurudan har kontakten
varit mellan flyget och försvarsdepartementet,
eftersom flyget inte i
tid fick inkomma med sina utökade
petita? För det andra frågar jag om inte
denna försening borde ha utgjort en
ytterligare anledning för försvarsministern
att ta sig en funderare på hela
saken, föreslå ett betydande anslag för
detta år och sedan möjligen återkomma
med planeringen, sedan man fått klarhet
i konsekvenserna i fråga om flygvapnets
organisation.

Jag kommer inte ifrån, att här kan ske
något ödesdigert, och jag vidhåller dels
att riksdagen på ett tidigare stadium
borde ha varit inkopplad, dels att ett

9 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 2.

130 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

riksdagsutskott inte kan behandla en
sådan sak. Varför tillkallade man 1949
hela Nothinutredningen, om inte just av
den anledningen att det i frågor som
dessa behövs en speciell och ingående
beredning?

Jag är tacksam för det stora positiva
intresse som försvarsministern ekonomiskt
har visat för försvaret och för de
krav som vi tidigare här har rest, men
jag är betänksam att med ett penndrag,
såsom här gjorts av försvarsministern
efter gemensam överläggning med överbefälhavaren,
ge mig in på en sådan
omdimensionering av försvaret som det
här är fråga om.

Talaren avbröts nu av herr talmannen,
som framhöll, att tiden för avgivande
av kort genmäle gått till ända.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Herr Ståhl finner det märkligt,
att försvarsministern har lagt fram
en materielplan för en ganska lång tid
framåt i enlighet med de önskemål som
herr Ståhl själv uttalade 1951. Det är inte
lätt att vara vissa riksdagsledamöter, i
varje fall inte herr Ståhl, till lags. Men
herr Ståhl skall i fråga om vad som skedde
1948 och vad som skett nu komma ihåg,
att så långt jag vet var man 1948 på det
hela taget överens om den organisation,
som vårt försvar för närvarande har.
Det är med utgångspunkt från denna
organisation som jag har sagt mig, att
armén, som tidigare inte haft någon
materielplan, skall få en sådan nu. Detta
inte bara därför att om man har en organisation
skall den vara effektiv, utan
också därför att riksdagen skall ha möjlighet
att bedöma kostnaderna för denna
organisation under ett visst antal
år framåt. Dessutom, om någon till
äventyrs kommer till den slutsatsen att
kostnaderna är för höga för denna materielplan,
ja, då får han föreslå prutningar
och ange var de skall göras. Den
möjligheten står till herr Ståhls förfogande.

Herr Ståhl frågar mig om infe mitt
demokratiska samvete säger mig, att jag
inte bort handla på sätt som här skelt.
I det avseendet måste jag säga herr
Ståhl, att sådana samvetsanfäktelser besväras
jag inte av. Jag har inte angripits
av något dåligt demokratiskt samvete,
när jag framlagt detta förslag. Och
varför? Jo, därför att jag vet, att förslaget
skall granskas för det första av
statsutskottets första avdelning, där
herrar Hjalmarson och Ståhl och några
andra ledamöter av denna kammare
och första kammaren befinner sig, och
för det andra därför att dessa förslag
i sista hand skall granskas av riksdagen.
Jag tycker att det skulle vara att
gå skuggboxning med mitt eget samvete,
därest jag ur demokratisk synpunkt
skulle känna någon belastning för vad
jag nu har gjort.

Och där kommer jag tillbaka till en
fråga, som jag anser vara mycket betydelsefull
i detta sammanhanag, nämligen
att man inte får göra gällande, vilket
inte i rimlighetens namn kan, vara
riktigt, att ett utskott inte skall ha möjlighet
att penetrera och sätta sig in i
ett förslag som kommit från regeringen.
Härpå vilar hela vår demokratiska arbetsform.

Sedan frågade herr Ståhl om det varit
tillräcklig kontakt mellan flygvapnets
ledning och försvarsdepartementet och
om det kan anses riktigt att, därför att
flygvapnets ledning för sent har meddelat
hur stor kostnadsvolymen kommer
att bli därest den tänkta omsättningen
skall kunna hållas, denna försening
skall bliva avgörande för frågans
vidare behandling. Jag vill säga att det
varit god kontakt. Jag kan vidare tala
om för herr Ståhl, att då jag fick förslaget
om förstärkning av de fyra återstående
jaktflottiljerna, stå ställde jag
frågan på nytt: Är det inte riktigare att
även i år använda pengarna för den
snabbare omsättningen? Vad jag vill ha
sagt är, att det kan väl inte vara något
ödesdigert, som håller på att ske, när

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2. 131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

flygvapenledningen så sent som i
augusti formulerade sina petita på sätt
som jag tidigare redogjort för.

Herr talman! Jag vill inte prompt
göra gällande, att det förslag som framlagts
av mig skall betraktas såsom sakrosankt.
Det vill jag inte ha sagt med
vad jag anfört. Men vad jag har velat
komma fram till är för det första att få
klart för mig de verkliga kostnaderna
för den nuvarande försvarsorganisationen
och för det andra att få igenom en
materielplan, som gör den nuvarande
arméorganisationen effektiv. Det är
dessa bevekelsegrunder som jag anser
att jag med skäl kan stå för, och om det
sedan vid behandlingen i riksdagen visar
sig, att nya fakta kan mobiliseras,
som gör att man vill rucka på det hela,
så får man göra det. Jag är dock övertygad
om att det icke kommer att ske
utan meningsskifte.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på det mycket intressanta uttalandet
av försvarsministern, att han
gjort denna tioårsplan för armén dels
för att få veta de verkliga kostnaderna
och dels för att därmed göra organisationen
effektiv. Men han säger ingenting
om den konsekvens som följer härav,
nämligen att planen medför en betydande
nedskärning under den s. k.
plantiden av flyget och en inte oväsentlig
nedskärning av marinen. Jag frågar
därför fortfarande: Är det så ni vill ha
det? I det avseendet säger försvarsministern,
att riksdagen har ju frihet att
göra om det hela. Ja men, herr statsråd,
det är ju just det att vi nu sitter och
binder oss för en tioårsplan, som gör
att vi om några år inte kommer att ha
den friheten. Hur skall vi då kunna
motionera om ändringar i kostnaderna
och få igenom detta mot det argumentet
att riksdagen redan godtagit planen.

Sedan säger försvarsministern, att
flygvapnet lade fram sina petita så sent
som i augusti. Ja, men visste man då

om att det var fråga om en tioårsplan,
eller lade man fram sina petita endast
för nästa budgetår? Det är ju ändå två
skilda saker, herr statsråd!

Eftersom tiden är så knapp — jag
ber om ursäkt, herr talman, för att jag
höll på för länge förra gången — vill
jag bara fråga, när man nu tycker att
det räcker med detta tillvägagångssätt
och när förvarsministerns demokratiska
samvete är lugnt, varför användes då
en så stor apparat för fyra år sedan?
Jag återkommer till den saken. Varför
ansåg regeringen sig böra tillgripa så
extraordinära åtgärder den gången? Då
skulle ju faktiskt tillsättandet av Nothinutredningen
vara felaktigt, enligt
socialdemokratisk uppfattning av i dag,
men det kan väl ändå inte vara fallet.

Sedan är jag onekligen intresserad av
att veta, om man i bondeförbundet —
där man ju tidigare har varit intresserad
av att Sverige skulle ha ett effektivt
flygförsvar — också har varit medveten
om vad som skett och nu gått över
till den starkt prononcerade armélinje,
där försvarsministern befinner sig.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Herr Ståhl
kommer i upprepade anföranden tillbaka
till frågan, varför man från regeringens
sida använde sig av ett tillvägagångssätt
vid försvarsfrågans behandling
och beredning 1949, som man
nu, när försvarsbördorna är så stora,
icke anser vara lämpligt att använda.
Han frågar med andra ord varför man
tillsatte 1949 års Nothinutredning, när
man inte har gjort något motsvarande
i år.

Eftersom den dåvarande försvarsministern
inte finns i kammaren, och då
jag väl närmast honom får betraktas
som huvudansvarig för den Nothinska
utredningens tillkallande, skall jag gärna
ge herr Ståhl det svar, som jag
trodde att en i försvarsfrågor så insatt
kammarledamot som herr Ståhl skulle
kunnat fundera ut på egen hand. År

132

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

1949 hade regeringen kommit till den
uppfattningen, att det var nödvändigt
att vidta en betydande organisatorisk
utvidgning av flyget. Det var inte då
som nu —• vilket försvarsministern här
har påpekat — fråga om ett bibehållande
av en gällande organisationsplan,
utan det var fråga om en utvidgning.
Det ställde de svenska statsmakterna —
först regeringen och därefter riksdagen
•— inför utsikten av starkt svällande
försvarsutgifter dels på grund av den
nuvarande organisationens behov av
materielförstärkning, som ju måste
komma förr eller senare, efter det att
den under krigsåren anskaffade materielen
förslitits, och dels på grund av
detta nya och för framtiden bindande
engagemang med den organisatoriska
utvidgningen på flygets område.

Regeringen frågade sig då, om det
inte fanns möjligheter att vidta besparingar
på andra, mera traditionella områden
inom försvaret, att den tekniska
upprustningens kostnader något så när
kunde vägas upp. Detta var motivet,
och det står i det statsministeranförande,
som föregick Kungl. Maj :ts tillkallande
av Nothinutredningen. Vad som
hände med denna utredning vet herr
Ståhl lika bra som jag. Det gjordes i
densamma mycket aktningsvärda ansträngningar
för att nå fram till målet:
en begränsning av utgifterna, så att den
svällande tekniska apparaten inom försvaret
skulle få plats inom en rimlig
kostnadsram. Jag avslöjar säkerligen
inga hemligheter, om jag säger, att sedan
man föreslagit indragning av K2
och ett par andra saker, sade man sig,
att om man skulle kunna nå fram till
verkliga besparingar, så måste man —
som försvarsministern här sade — vidtaga
djupgående ingrepp i framför allt
arméns organisation, vilka skulle komma
att leda till att man icke kunde ta
ut hela landets värnkraft.

Man frågade sig då inom Nothinkommittén
och regeringen —- och jag föreställer
mig att alla andra frågade lika -

dant — om tidpunkten verkligen var
inne för att göra en sådan omläggning
som skulle ha blivit nödvändig, om
man ville uppfylla det krav som ställts
i direktiven.

Jag tycker fortfarande att det var
fullt motiverat att tillkalla 1949 års försvarsutredning
för att se, om det fanns
några möjligheter att göra besparingar.
Jag beklagar att man därvidlag inte
kunde komma fram till något resultat.
Detta är ledsamt, men jag tvivlar inte
ett ögonblick på att de ledamöter, som
tillhörde Nothinutredningen, gjorde sitt
yttersta för att komma fram till besparingsåtgärder.
Vi får acceptera den situation
som inträtt — och den är helt
annorlunda än den som herr Ståhl här
velat göra gällande.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! För min del har
jag redan i ett anförande i går uttalat
glädje över den kontakt i försvarsfrågan,
som regeringen tog med representanter
för de olika demokratiska riksdagspartierna,
men jag vill i detta sammanhang
understryka, att det hade varit
önskvärt om dessa överläggningar
hade kommit till stånd på ett tidigare
stadium. Det skulle ha möjliggjort för
oss att på ett mera ingående sätt ta del
av materialet. Därmed hade vi också
kunnat få ett fastare underlag för debatten
och även, herr statsminister, fått
litet mer tid på oss än vad som varit
möjligt i slutet av förra året att resonera
om dessa ting.

Nu är det alldeles riktigt som försvarsministern
här har sagt, att saker
och ting prövas mycket noga i statsutskottet.
Det vet vi allesammans som
är med i detta utskott, att även om de
olika representanterna kommer dit med
en viss allmän partipolitisk uppfattning,
situationen ändå är den, att alla
är besjälade av en stark önskan att underkasta
varje sak en ingående objektiv
prövning. Jag vill också tillägga, att
både ordföranden i statsutskottet och

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ordföranden på första avdelningen alltid
är mycket tillmötesgående, när det
gäller att få föredragningar i försvarsärenden.

Men, herr talman, det material som
möter oss är så överväldigande, att det
inte går att behärska det enbart från
utskottets horisont. Vi som håller på
med dessa ting vet, att skall man verkligen
kunna sätta sig in ordentligt i försvarsfrågorna,
krävs det nya former för
mera kontinuerliga informationer och
överläggningar. Det var även detta förhållande,
som låg bakom mitt önskemål
att få till stånd ett försvarsråd, eller
vad man nu vill kalla det. Namnet spelar
ingen roll; det är själva saken som
det gäller att få fram. Syftet med denna
anordning skulle vara att främja samförståndslösningar
i försvarsfrågorna.
Jag hyser, herr talman, den bestämda
övertygelsen, att det i högsta grad är
ett gemensamt intresse för alla de demokratiska
partierna att i stort sett
söka komma överens i dessa centrala
frågor, så att vi kan föra försvaret vid
sidan om partistriderna.

Herr HiEGGBLOM (h): Herr talman!
Med anledning av det rätt skarpa uttalande,
som herr Sehlstedt här tidigare
i dag har riktat mot det svenska
näringslivet för att detta genom permitteringar
och arbetsinskränkningar
skulle överlåta åt samhället att bära
följderna av dess egna svårigheter, vill
jag göra den blygsamma och stillsamma
invändningen, att herr Sehlstedt här
drar upp en gräns mellan näringsliv
och samhälle som nog inte är verklighetstrogen.
Om det svenska samhället i
dag har resurser att ge en ökad social
hjälp åt sådana som drabbas av arbetslöshet,
är de resurserna i hög grad skapade
genom det svenska näringslivets
insats, som ökat samhällets ekonomiska
möjligheter.

Jag vill säga, att lika litet som det
är riktigt att ge uttryck åt den uppfattningen,
att människor som blir arbets -

lösa ligger samhället till last, då ju
dessa människor genom sin produktiva
insats skapat samhällets möjligheter att
hjälpa folk i fall av arbetslöshet, lika
felaktigt är det nog att mot näringslivets
övriga produktiva krafter —
utanför kroppsarbetarna — rikta en sådan
anmärkning som herr Sehlstedt här
har gjort.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja
erinra om att den stabilisering, som det
talades så mycket om i går och som
särskilt herr inrikesministern redogjorde
för, ingenting annat betyder än att
den penningvärdeförsämring, som har
ägt rum under åtskilliga år och under
1951 med särskilt stor snabbhet, har
upphört. Det är alltså det försämrade
penningvärdet som är stabiliserat, och
de olyckor och svårigheter, som denna
penningvärdeförsämring har skapat,
har ännu inte blivit föremål för någon
självläkedom, som hjälpt oss ur de svårigheter
som uppstått.

Nu hände det förra hösten, att försvarsministern
några veckor före den
egentliga valrörelsens början var nere
och bedrev ekonomisk upplysning i
mina bygder vid Kalmar sund. Han
gjorde då gällande, liksom nog också
senare under valrörelsen, att penningförsämringens
skadeverkan i själva
verket inte var så stor utan i väsentlig
grad hade överdrivits, därför att såväl
löntagare som tjänstemän och företagare
hade fått kompensation för inflationens
skadeverkningar genom höjda
löner, höjda priser och höjda sakvärden.

Denna argumentation fördes både då
och senare i valrörelsen, men man behöver
ju inte precis vara någon mästerdetektiv
för att begripa, att den kaka
som herr Wigforss så ofta talade om
att vi hade att fördela oss emellan här
i vårt land inte blir större, därför att
varje bit av kakan får ett högre nominellt
värde på grund av penningvärdets
fall. Tvärtom, är det riktigt som
det påståtts, att vissa grupper inom

134 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vårt folk haft förmånen av större kompensation
än penningvärdets fall, så
har det varit andra, som fått betala kalaset.
Det är inte svårt att räkna ut
vilka det är som fått göra det. Det är
alla som sparat i banker eller i livförsäkringar,
det är pensionärer och livräntetagare,
och det är sådana, som har
varit beroende av sociala åtgärder.

Därutöver skulle jag vilja framhålla
att när herr Sköld t. ex. nämner en sådan
grupp som jordbrukarna och anser
att hela denna grupp skulle ha fått kompensation
för penningvärdeförsämringen,
så finns det dock två betydelsefulla
delar av denna jordbrukargrupp, som
ingalunda är placerade i denna gynnsamma
ställning. Först och främst är
det de gamla uttjänta jordbrukarna, som
under något tidigare skede sålt sina
gårdar och placerat sina pengar i de
bostäder de behöver och i den sparbanksräkning,
som de tänkt skulle ge
dem trygghet för ålderdomen. För dem
har penningvärdeförsämringen medfört
en katastrof. Den förbättring av folkpensionärernas
förhållanden, som regeringen
föreslagit, hälsar jag för min del
med mycket stor tillfredsställelse med
hänsyn inte minst till äldre jordbrukares
besvärliga ställning efter den penningvärdeförsämring
som skett. Lägger
vi till den direkta minskning av folkpensionernas
värde, som skett sedan
tusenkronebeloppet beslöts, även de
minskade värdena på ränteavkastning
och kapital, så är den kompensation,
som nu föreslås från regeringens sida
i form av höjda folkpensioner, säkerligen
inte mer än som är i hög grad
behövlig.

Så har vi en annan grupp av jordbrukare,
för vilka det sannerligen inte heller
är fråga om någon kompensation
för penningvärdeförsämringen, nämligen
de unga nytillträdande jordbrukarna.
När de träder till måste de på
grund av de höjda taxeringsvärdena
och fastighetspriserna uppbringa kolossalt
mycket mera pengar för att kun -

na skaffa sig sitt jordbruk. När det sedan
gäller jordbrukets upprustning med
levande och döda inventarier har de
också mött samma ökade anspråk på
kapitalinsatser. Den lågräntepolitik,
som lett fram till denna situation och
som alltid gynnats av bondeförbundet,
även innan bondeförbundet kom i regeringsställning,
har för de unga nytillträdande
jordbrukarna varit till mycket
stor skada. De har i dagens läge ingen
känning av att det skulle ha förts någon
lågräntepolitik.

Det förefaller mig, herr talman, som
om lågräntepolitikens betydelse för närvarande
främst skulle ligga i möjligheten
för staten att kunna låna billigt, alltifrån
det att staten skaffat sig företrädesrätt
att låna vissa sparmedel och
fram till användande av sedelpressarna
för att tillgodose statens lånebehov. Men
för en jordbrukare som behöver låna
nu är det till mycket ringa glädje, att
det för åtskilliga år sedan existerade
en lågräntepolitik för låntagare inom
näringslivet. Jag har kontrollerat hur
en ung bonde har det med sina räntor
och fann då, att de räntor han för närvarande
betalar för det kapital han lånat
ligger mellan 3,5 procent — för de
första primärinteckningarna som han
lånat i hypoteksföreningen — och 5,5
procent för de omsättningsväxlar han
behöver ta för att betala vissa förnödenheter,
särskilt under sådana svåra
år som detta.

Detta är minsann ingen lågräntepolitik
som näringslivet har fördel av.
Situationen för de unga jordbrukarna
är i stället den, att penningpolitiken
har medfört, att de träder till som företagare
med en skuldbörda, som är väsentligt
större än som hade varit nödvändigt,
om penningvärdets försämring
hade hejdats. De måste fördenskull betala
en ränta, som i dagens läge inte
har lågräntekaraktär. De har heller
ingen garanti för att de inte i framtiden
kan få betala vilken ränta som
helst på dessa stora skulder.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

När jag i höstas, sedan herr Sköld
hållit sina föredrag nere i min hembygd,
gick igenom vilka det var som
blivit lidande på penningvärdeförsämringen,
fann jag, herr talman, att det
var dessa grupper som jag här nämnt,
alltså även vissa människor inom sådana
kategorier som ansågs ha fått
kompensation. Jag trodde då att jag
hade överblickat hela fältet. Men jag
måste säga att sedan jag läst en av
huvudtitlarna i den statsverksproposition,
som vi nu långsamt och sakta häller
på att remittera till utskott, har jag
funnit att fältet ingalunda är avbetat
när det gäller de skadeverkningar, som
blivit en följd av penningvärdeförsämringen.
Den nionde huvudtiteln, som
jag ett ögonblick tänker stanna vid, år
med sina 397 sidor text sannerligen
ingen lättläst litteratur, och man får
verkligen ta sig själv i kragen ett par
gånger, innan man ger sig till att läsa
den rad för råd. Men gör man det får
man ett inte ringa utbyte av ett sådant
studium, ty det ger en bild av vilken
situation vi befinner oss i på grund av
den penningpolitik som förts och den
ekonomiska situation som vi hamnat
i beträffande sådana statliga institutioner
som de för undervisning, för forskning
och de som tillhandahåller den
jordbrukande befolkningen expertservice
och dylikt.

Det är en ganska egenartad bild man
får om man läser denna huvudtitel.
Man får väl inte alltid ta för gott vad
de, som skrivit ihop sina äskanden och
anslag under denna huvudtitel, anfört
beträffande brister och behov. När
man t. ex. även i år läser skogsstyrelsens
nya attack för att få en ny
byrå under sig för virkesmätning och
studerar de ganska svaga argumenten
för detta, ger det inte en bild av att det
är en brist som ligger bakom anslagskraven,
utan det är en expansion, som
jordbruksministern med all rätt har
hållit tillbaka och vägrat att gå med på.

Men det finns också glimtar av and -

ra behov, som inte är lika luftiga och
konstruerade. I fråga om det svenska
lantmäteriväsendet, där staten tagit
monopol på alla förrättningar på
svensk landsbygd, redovisas t. ex. att
det inom samtliga distrikt nu råder en
arbetseftersläpning som det tar 14 månader
för samtliga anställda lantmätare
att komma till rätta med. Inom 30
distrikt är situationen till och med så
dålig, att det tar 21 månader för dessa
distrikts samtliga lantmätare att avarbeta
den arbetsbalans som nu föreligger.

Det finns också en annan liten förtjusande
bild av hur staten har det
ordnat med sitt och de sina. Vi får
veta att man inom Skinnskattebergs
provinsialläkardistrikt har gjort en undersökning
om hälsoförhållandena och
att resultatet av denna undersökning
har blivit, att Skinnskattebergs hälsovårdsnämnd
har förklarat att statens
skogsmästarskola, som ligger där, är så
dåligt utrustad, att såväl lärarbostaden
som rektors bostad och värmeledningsanläggningen
är hälsovådliga. Det har
jordbruksministern uppmärksammat,
och han har föreslagit det anslag som
behövs för upprustning av den institutionen,
men man ställer sig frågan:
Hur ligger det i verkligheten till med
de statliga institutionerna under nionde
huvudtiteln och andra huvudtitlar,
som varje år utsätts för den återhållsamhet
i fråga om de ekonomiska resurserna
som statsverkspropositionen
bär vittnesbörd om?

Det är ingen som menar att den nu
sittande jordbruksministern skulle vara
den Hamlet, som skall kunna vrida i
led det som en lång följd av års ekonomiska
förhållanden har ställt i ett
dåligt läge. Jag skall tvärtom villigt
ge jordbruksministern det betyget från
min sida, att de 20 miljoner, som han
lyckats utverka och av vilka 16 går till
förbättringar, såvitt jag förstår har fördelats
på ett sådant sätt, att åtminstone
i de flesta fall de största svårigheterna

136 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

avhjälpts. Vad som från departementschefens
sida sägs under de olika punkterna
är annars ganska stereotypt: i
och för sig är det och det behovet motiverat,
men i det nuvarande ekonomiska
läget kan jordbruksministern
inte göra någonting åt det. Med vad jag
här har påpekat vill jag ingalunda antyda,
att vi i nuvarande läge borde ta
krafttag på denna punkt, men jag har
velat säga detta därför att vi skall vara
på det klara med att det i framtiden,
när vi verkligen kommit till en stabilisering
av penningvärdet här i landet
och på den plattformen skall se oss om
efter vad vi skall göra, inte bara är att
skynda vidare med sociala förbättringar
till enskilda människors hjälp, utan
att det är lika nödvändigt att den service,
som staten genom sina institutioner
ställer till medborgarnas förfogande,
rustas upp på ett sådant sätt att inte
den eftersläpning, som skett under senare
år, blir bestående. Likaledes måste
bidragen till de institutioner och föreningar,
som får statsbidrag för sin
verksamhet, när stabiliseringen är
nådd, återställas till en sådan nivå, att
det blir möjligt för dessa föreningar att
fortsätta med sin verksamhet.

Annars är det ju så, herr talman, att
denna nionde huvudtitel är eu av de
huvudtitlar som visar en minskad anslagssumma.
Minskningen faller dock
helt inom subventionernas område.
Vetearealtilläggen och grispremierna
har självfallet inte förutsatts utgå under
nästa år, och det är bl. a. den förklaringen
man i sammanfattningen under
nionde huvudtiteln får till minskningen
av utgifterna.

Men om man tittar på den uppställning,
som jordbruksnämnden gjort över
nästa års subventioner och som jordbruksministern
åtminstone i fråga om
slutsumman accepterar i avbidan på
kommande prisregleringspropositioner,
finner man att den stora minskningen
på subventionssidan inte faller på dessa
vetearealtillägg och grisbidrag, utan

på det allmänna mjölkpristillägget, som
enligt förslaget minskas med ungefär
65 procent. Nu är inte rätta tidpunkten
att diskutera denna sida av saken.
Jag vill bara här påpeka, att om förslaget
i statsverkspropositionen skall
följas — och följs inte detta förslag i
fråga om den slutsumma, som är föreslagen
i avbidan på särskild proposition,
betyder det att budgeten blir underbalanserad
med varje miljon som
summan höjs med — kommer mjölkproduktionens
inkomster att väsentligt
förändras, och eftersom vi inte inom
mjölkproduktionen kan räkna med en
produktionsökning måste vi försöka
rätta till det hela så, att mjölkproducenterna
får en annan inkomst, som då
får komma via produktpriserna.

Nu är det ju dumt att stå här och
försöka vara efterklok, men jag tror
det hade varit fördelaktigt, herr jordbruksminister,
om vi nu hade haft den
utredning igångsatt, som vi begärde i
fråga om subventionernas avveckling,
så att detta besvärliga problem, som
nu måste lösas och som vi hoppas kunna
lösa i samförstånd, hade blivit undersökt
och penetrerat av sakkunniga
människor, detta för att vi inte i maj
månad, när riksdagen är överhopad
med arbete, inom jordbruksutskottet
skall behöva bearbeta hela denna stora
fråga på några få dagar.

I fråga om verkliga nyanslag förhåller
det sig på det sättet, att av de 20
miljoner kronor, som andra poster än
subventionerna och anslaget till jordbrukets
prisregleringar ökar med, är
16 miljoner sådana automatiska utgiftsökningar,
som det knappast kan bli någon
diskussion om. Vad vi egentligen
från oppositionens sida kan diskutera
med regeringen under denna nionde
huvudtitel är alltså summa 4 miljoner
kronor. Det är ju inte någon stor summa
att träta om, varför jag tror att jag
kan förbereda jordbruksministern på
en ganska lugn behandling av nionde
huvudtiteln, så mycket mer som jord -

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2. 137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bruksministern redan bär åstadkommit
en aktningsvärd höjning på ett par
punkter, där vi på högersidan i fjol
lade fram motioner med framställningar
i avseende på skogsbruket. Vi tyckte
att staten under sådana tider, då statens
inkomster av skogen var större än
de någonsin varit, borde kunna vara
litet mera generös med de direkt från
staten utgående förbättringsbidragen.

Vidare är det en ökning med en miljon
kronor till den yttre och inre rationaliseringen.
Jag förstår att det kanske
har varit lättare för departementschefen
att få pengar till denna verksamhet
av finansministern än till annan verksamhet,
och i så fall skall ingen förtänka
herr Norup att han har accepterat
denna möjlighet att få en förbättring.
Men jag vill ju säga, att om man
fritt finge disponera denna miljon
skulle jag nog vara böjd för att förorda
att den driftsekonomiska rationaliseringen,
den som hushållningssällskapen
bedriver och som har ett mycket stort
behov av ökad expertis till jordbrukarnas
hjälp, nog borde ha fått gå före
den penningfördelning, som genom den
inre och yttre rationaliseringen sker till
ett begränsat antal jordbrukare. Det belopp,
som står till förfogande härför,
är ju i alla fall inte oansenligt.

Jag hörde i höstas på hushållningssällskapens
förbunds sammanträde
jordbruksministern göra det livligt applåderade
uttalandet, att han var så
optimistisk att han trodde att hushållningssällskapen
skulle återta sin centrala
plats i den svenska jordbruksorganisationen.
Det hoppas jag att jordbruksministern
alltjämt är inställd på
och att det bara är tillfälligheter som
gjort, att han skjuter möjligheten till ett
förverkligande av en sådan optimistisk
önskan på framtiden.

I övrigt skall jag, herr talman, inte
uppta någon nämnvärd tid med diskussion
av prisproblemen. Vi får ju tillfälle
att diskutera dem när prisregleringsfrågorna
kommer upp till behand -

ling. Men det har i pressen och genom
åtgärder från ett ämbetsverk, priskontrollnämnden,
förts fram till diskussion
ett spörsmål som är av betydelse. Jag
tänker på frågan om margarinpriset.
Jag hörde av herr Pettersson i Dahl i
går, att han utgick ifrån att jordbruksministern
skulle ta till orda i denna
fråga, och det är verkligen önskvärt
att så sker. Jag har hört sägas att representanter
för margarinindustrien, som
fick betydande svårigheter när tidningarna
började tala om att margarinpriset
skulle sänkas, eftersom grossisterna
då inte ville köpa på sig några lager,
förgäves har irrat i kanslihuset från
statsministern till jordbruksministern
och bett om ett uttalande på denna
punkt, och vi motser med stor förväntan
att regeringen gör ett uttalande
härom.

För min egen del vill jag i denna
fråga upprepa vad jag sagt här tidigare,
att sådan situationen var i våras var det
nötkreatursskötseln som var i behov av
gränsskydd. Det hade vitsordats av
jordbruksnämnden som skrivit om det.
Skall man tänka sig ett gränsskydd för
nötkreatursskötseln vet jag ingen annan
utväg än att gränsskyddet måste gå
över de importerade råvarorna, som
används vid margarintillverkningen. Nu
är det visserligen så med detta utlovade
gränsskydd åt jordbruket, att det
skall ske under nya former som inte
ännu stabiliserat sig. Vi vet att det
gamla tullskyddel, som var sin tids
gränsskydd, beskylldes för att vara för
tungrott och för svårt att ändra, och
det var sant. Men jag befarar att om
det nya gränsskydd, som vi skall få i
form av importavgifter och kvantitativa
importregleringar, skall bli så föga stabilt,
att det kan ändras när som helst
under en avtalsperioid, så blir det av
ringa värde. Jag hoppas, att regeringen
intar den ståndpunkten, att det gränsskydd,
som jordbruket fått genom överenskommelsen
om priserna på smör och
margarin i våras, bör bestå till dess vi

138

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

får tillfälle att diskutera, om det finns
andra möjligheter.

I fråga om ett gränsskydd för nötkreatursskötseln
bör vi komma ihåg, att
detta bör ses inte bara ur den tillfälliga
exportmarknadens synpunkt utan även
ur beredskapssynpunkt. Skulle vi nu
gå in för att täcka en väsentligt mindre
del av vår matfettskonsumtion via
mjölkkorna, skulle det i en beredskapssituation
betyda, att vi inte längre har
de nötkreatur, som behövs för att fylla
den brist på importerade råvaror, som
då kan uppstå. Det skulle betyda, att
oljeväxtodlingen måste ökas på arealer,
som vi skulle behöva för annan produktion,
och att den betesproduktion, som
är lättast att upprätthålla i kristid, kanske
inte skulle kunna tillgodogöras.

Vid alla upprepade attacker i denna
fråga har det förvånat mig, att man
tycks ha glömt vad vi väl ändå borde
ha lärt oss, nämligen att om vi inte har
en livsmedelsproduktion, som är avpassad
efter det svenska konsumtionsbehovet,
kommer försörjningen vid en avspärrning
att bli så dyr, att det mer än
väl motiverar att vi under fredstid betalar
mera för de produkter, som vi i
en sådan situation kan komma att lida
brist på. Jag vill också understryka,
att jag anser, att den riktlinje för den
svenska jordbrukspolitiken, som stadfästes
år 1947, är den riktigaste.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle: Herr talman! Herr Hseggblom
började sitt anförande med ad nämna
att den stabilisering som skett är en
stabilisering av penningvärdeförsämring
och att detta pågått sedan år 1951.
Det beror väl, herr Hseggblom, på vilken
relation det under den närmaste
tiden kommer att bli mellan varor och
tjänster. Ingen, inte heller herr Hseggblom,
vet hur långt priserna nu kommer
att sjunka; det kan bli så, att man
får mera varor för pengarna och då,
herr Hseggblom, är det väl riktigt säga

att en stabilisering av penningvärdet
skett.

Herr Hseggblom sade vidare, att allt
beror på den räntepolitik som förts och
att lågräntepolitiken särskilt gått ut
över nya jordbrukare. Detta blev för
starkt för mig att stillatigande höra.
Han exemplifierade det med att säga att
en ny jordbrukare som får höga skulder,
får betala 3V2 procents ränta på hypotekslån
och högst 514 procent på omsättningsväxlar.
Omsättningsväxlarna
torde utgöra en mindre del av skuldbördan,
så att medeltalet av jordbrukarens
ränta blir, skulle jag tänka mig,
omkring 4 procent. Om detta enligt herr
Haeggbloms mening är en hög ränta —
det är alltså någon procent över diskontot,
som nu är 3 procent — så skulle
jag vilja jämföra det med förhållandena
på 1920-talet. Jag är en av de jordbrukare,
som var med om hur statsmakterna
då försökte bemästra inflationen
med en högräntepolitik. Det officiella
diskontot var då 6 procent och till och
med under en kort tid 7 procent, medan
bankerna tog 10 till 11 procent. Herr
Hseggblom bör själv känna till vad resultatet
blev, nämligen att de flesta jordbrukarna
fick gå ifrån sina gårdar. Den
som har varit med om detta önskar inte
få den tiden tillbaka.

Vi måste också tänka på, herr Hseggblom,
att det nu finns garantilån såväl
för jordbruk som för bostäder, på vilka
räntan till största delen är 3 procent
och alltså ganska låg.

Talaren avbröts nu av herr talmannen,
som framhöll, att tiden för avgivande
av kort genmäle gått till ända.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Hseggblom inledde
sitt anförande med att beklaga det jag
sagt om att permitteringarna under de
stora helgerna i realiteten innebar, att
industrien vältrade över en del av försörjningsbördan
på samhället. Herr
Hseggblom tyckte inte om detta, och

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2. 139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det förstår jag. Det som i realiteten inträffade
i samband med att åtskilliga
tiotusentals arbetare ute i landet permitterades
var ju, att samhället fick
taga på sig den försörjningsbörda, som
annars skulle ha tillkommit industrien.
Det är ett faktum, som man inte kan
komma ifrån och som jag i detta sammanhang
önskade understryka.

Jag ställde dessutom det hela i samband
med det faktum, att det nu under
många år har förekommit löneöverbud
från industriens sida och att denna
konkurrens om arbetskraften sannolikt
har medverkat till att flytta upp lönerna
högre än som annars skulle ha skett.
Man har alltså från industriens sida av
egen kraft medverkat till att skapa det
kostnadsläge, som man nu riktar allvarliga
erinringar emot med hänsyn
till konkurrensen från utlandet.

Det var bara dessa fakta jag erinrade
om. Jag tycker att det är ganska underligt
att man inom industrien betraktar
som en rationaliseringsåtgärd vad som
i själva verket innebär en ökad försörjningsbörda
för samhället, nämligen
att man lösgör folk från arbetsplatserna
under storhelgerna.

Herr H.ZEGGBLQM (h) kort genmäle:
Herr talman! I anledning av vad herr
Sehlstedt nu sagt ber jag herr Sehlstedt
observera, att vad jag sade var att man
inte kan, såsom herr Sehlstedt gör, dra
en gräns mellan samhället och industrien
och deklarera att samhället får
ta hand om den arbetskraft industrien
slänger ut. Samhället och näringslivet
är element som griper in i varandra,
och om samhället har resurser att ta
hand om arbetskraften, har den svenska
industrien bidragit till att skapa dessa
resurser. Yad jag ville var inte något
annat än att herr Sehlstedt även skulle
ta med detta i bilden, när han nu bedriver
sin agitation för att väcka missnöje
med näringslivet. Omfattningen
av samhällets resurser är på ett avgörande
sätt beroende av de tillskott, som

lämnas av olika grenar av vårt näringsliv.

Vad herr Pettersson i Dahl här sagt
om olika eventualiteter beträffande den
ekonomiska utvecklingen får väl stå
som hans egna funderingar. Jag har för
min del bara talat om den penningvärdeförsämring,
som kan mätas och vars
verkningar vi alla känner.

Herr Pettersson i Dahl kom återigen
med det argument som vi hört så många
gånger tidigare, både i det ena och det
andra sammanhanget, att lågräntan är
en välsignad sak utan några som helst
skuggsidor. Herr Pettersson i Dahl fäster
sig inte vid det förhållandet, att den
penningpolitik, i vilken lågräntepolitiken
varit ett framträdande drag, har
lett till att en jordbrukare, om han skall
kunna driva samma produktion som
för tio, femton år sedan, får en skuldbörda
som är dubbelt så stor som då
och att denna utökning av skuldbördan
har mycket större betydelse för
honom än den omständigheten att räntan
är någon procent lägre. Detta är
samma resonemang som föres när det
gäller bostadshyrorna. Man framhåller
att tack vare lägräntepolitiken har hyrorna
hållits nere, men man talar inte
om att genom denna politik har de
människor, som bor i hyreshus, fått
vidkännas en kraftig stegring av sina
övriga levnadskostnader.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:
Jag vill registrera det faktum, att herr
Haeggblom säger att man här inte kan
dra någon gräns mellan industrien och
samhället. Detta är ju inte någon invändning
mot mitt resonemang och jag
vill bara med tacksamhet notera uttalandet,
eftersom herr Haeggblom och
hans partivänner ju annars alltid är
mycket angelägna att dra upp klara
gränser mellan näringslivet och samhällsmakten.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle: Herr Haeggblom gör gällande
att jag skulle ha sagt att lågräntan

140 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är det allena saliggörande. Det har jag
inte sagt, men jag har under gårdagen
liksom tidigare framhållit, att räntevapnet
måste användas med mycket
stor försiktighet och att det fordras
starka skäl för att gå ifrån den nuvarande
lågräntepolitiken. Det är stor
skillnad mellan detta och vad herr
Hseggblom säger om att det för skuldsatta
unga jordbrukare är mycket ofördelaktigt
med den nuvarande lågräntan.
Det senare måste ju vara ett fullständigt
felaktigt resonemang. När jag
köpte den gård jag nu har —• jag har
redan berättat det en gång — stod
kronan bara i 30 procent av sitt rätta
värde, men sedan drevs den genom
högräntan upp i 100 procent, vilket
innebar att jag och andra jordbrukare
genom penninguppskruvning och som
följd låga priser fick tre gånger så stora
skulder som vi haft —• vi jordbrukare
fick nämligen genom detta mycket dåligt
betalt för våra produkter med jordbrukskris
som följd.

Det är sådant som jag hoppas att vi
skall slippa vara med om på nytt. Jag
tror inte att någon jordbrukare, som
har skulder, skulle välsigna herr Hseggblom
om han driver upp räntan. Skall
det vara någon mening med en räntehöjning
måste räntan öka med 2 procent,
och då får man ju mycket större
ränteutgifter, för 50 000 kr 1 000 kr till.

Herr H^GGBLOM (h) kort genmäle:
Det tjänar väl inte mycket till att fortsätta
denna debatt — argumenten på
olika håll är ju väl kända. Jag vill bara
erinra om att ingen haft något att anmärka
mot att man då kriget var slut
försökte stimulera företagsamheten här
i landet genom att hålla en låg ränta.
Det felaktiga var att man vidhöll denna
politik när den ledde till en penningvärdeförsämring.

När herr Pettersson i Dahl under
1920-talet hade nackdelen av en hög
ränta, hade han samtidigt en fördel
som nutida jordbrukare inte åtnjuter,

nämligen att värdet på hans gård inte
steg och stabiliserade sig på en så hög
nivå som nu skett. Efter förra kriget
kom det en konjunktur, som gjorde
gårdarna dyra, men denna konjunktur
försvann snart, och de nya jordbrukare,
som då tillträdde sina gårdar,
fick inte samma skuldbörda med sig
ut i livet som de nya jordbrukarna nu
får.

Jag trodde verkligen att herr Pettersson
i Dahl så väl kände till förhållandena
på den svenska landsbygden, att
han hade reda på detta.

Herr ADOLFSSON (bf): Herr talman!
När man i går lyssnade till den långa
debatten och studerade den långa raden
namn på talarlistan, och när man vidare
försöker summera behållningen
av vad som sagts utöver partiledarnas
och statsrådens yttranden, är man närmast
benägen att utbrista som gumman,
när hon klippte grisen: Det var mycket
väsen för lite ull. Man tycker nog att
en remissdebatt inte skulle behöva bli
så långrandig, och jag är säker på att
det är flera av kammarens ledamöter
som har samma uppfattning som jag. En
maratondebatt med över 40 talare är i
längsta laget för att man skall kunna
hålla intresset på höjdpunkten hela tiden.
Det vore bra, om det kunde bli
en förbättring till kommande år. Nu
kan man säga till mig, att jag ju har begått
samma fel genom att begära ordet,
men när man anmäler sig, vet man inte
hur många anmälda talare det blir i
debatten. Jag har varit benägen att
stryka mig på listan men en del saker
i dag och i går har uppfordrat mig till
ett inlägg i denna debatt.

Jag skall börja med herr Hseggblom
som gjorde sig till talesman för högräntepolitiken.
Han använde en argumentering
som i alla fall innebär att
man ställer sakerna på huvudet. Om
man tolkar honom rätt ville han närmast
beklaga, att man visserligen uppnått
en stabilisering av penningvärdet

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2. 141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

men att man tyvärr gjort det till priset
av ett försämrat penningvärde. Ja, penningsvärdet
är försämrat, det kan vi beklaga,
men vi kan väl inte driva våra
önskningar så långt, att vi utom en stabilisering
går in för en höjning av
kronans värde, ty vad sker då? Herr
Pettersson i Dahl har varit inne på den
frågan. Under de närmaste åren efter
första världskrigets slut — inte under
1930-talet som herr Haeggblom vill göra
gällande — vidtog man mycket kraftiga
åtgärder för att återställa kronans guldvärde.
Kronans värde hade förut varit
omkring 30 öre. Detta förde med sig
många konkurser bland jordbrukarna,
det innebar stora svårigheter för hela
vårt näringsliv, och en arbetslöshet av
mycket stor omfattning uppstod. Det
tog lång tid för vårt näringsliv och för
vårt land att återhämta sig efter den
våldsamma operation som då skedde.
Jag tror, att de av näringslivets män
som var med om och minns den händelsen
på 1920-talet nog betackar sig
för att vandra samma stigar igen efter
herr Haeggbloms locktoner. Man kan nu
invända: Tänk på spararna! Och herr
Haeggblom säger: Tänk på de unga
jordbrukarna! Deras skuldsumma är
mycket stor. Ja, men ju större skuldsumman
är desto större nytta har man
av lågräntan. Det tycker jag är en enkel
matematik, som även en f. d. rektor
vid en lantmannaskola bör kunna förstå.
Räntekostnaden är en avsevärd del
av jordbrukets produktionskostnader,
och jag kan ju ange, att en procents
höjning av räntan betyder i jordbrukskalkylen
omkring 80 miljoner kronor i
ökade kapitalkostnader. Om man skall
täcka den kostnaden betyder det, att
konsumenterna får betala ett motsvarande
belopp i form av höjda priser på
jordbrukets produkter. Jag tror att jag
angav siffran i fjol, om herr Haeggblom
då inte hörde den eller har glömt bort
den. I så fall får man lägga prishöjningarna
där de är möjliga att ta ut, och det
betyder under en årstid som den nu -

varande att man skulle få lägga den på
mjölken. Prishöjningen skulle bli ungefär
2 öre per kilo på den mjölk som levereras
till producenterna. Om vi sedan
placerar in prishöjningen i konsumentledet
och delar upp den på våra olika
mjölkprodukter, innebär det en höjning
av smörpriset med 50 öre, av ostpriset
med 20 öre och av konsumtionsmjölken
med 2 öre per liter. Jag tror
inte heller, att operationen vore så lätt
att genomföra.

Vad beträffar påståendet att skuldsatta
jordbrukare skulle komma i ett
fördelaktigare läge, om man gick tillbaka
till en höjning av penningvärdet
och höjde räntan, så menar jag, att det
är ett resonemang som både förefaller
och är synnerligen underligt, ty även
de yngre jordbrukarna kanske har varit
och är sparare fastän de är skuldsatta.
De har köpt sin gård och därvid
använt en sparad slant för att betala
tio eller tjugu procent av gårdens inköpspris.
Om man nu höjer kronans
värde och därmed skär ned fastigheternas
realvärde i motsvarande grad,
sjunker säkerheternas värde för de skulder
som dessa jordbrukare iklätt sig.
Vad är det då som först försvinner? Ja,
inte är det hypotekslånen i botten, utan
det är jordbrukarnas eget sparkapital.
Det är det riskkapital som ligger högst
i de värden eller summor som jordbruket
med inventarier och dylikt representerar.
Det försvinner obönhörligt.
Det var vad som skedde i stor utsträckning
på 1920-talet med dess våldsamma
deflation, vilket var en konfiskation i
mycket stor skala av företagarnas sparkapital.
Vi inom bondeförbundet vill
inte vara med om en sådan åtgärd en
gång till.

Sedan kom också herr Haeggblom in på
mjölkpris och mjölkpristillägg. Jag förstår
egentligen inte varför han tar upp
denna fråga nu. Vad som här angivits
på nionde huvudtiteln är ju inte sista
ordet. Varje år har det kommit ett tilllägg,
som bygger på den uppgörelse,

142 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som varje år brukar träffas emellan de
statliga myndigheterna och jordbrukets
ansvariga organisationer, där man fastslår
till vilken nivå prisläget skall bestämmas
och vilka prishöjningar som
skall företas. Detta kommer att ske även
i år, och vi får tillfälle att återkomma
och diskutera denna fråga.

I går sades också en annan sak, som
jag vill beröra. Herr Ohlin drog upp en
debatt om smör och margarin. Detta är
en debatt, som nu är modern i folkpartipressen
och folkpartikretsar, och den
ingår väl som ett led i folkpartiets systematiska
arbete att skapa misstro mellan
konsument- och producentkretsar.
Herr Ohlin säger, att det är tokigt handlat
av regeringen att inte nu sänka margarinpriset
för att på så sätt öka margarinkonsumtionen
och minska smörkonsumtionen
och härigenom få till
stånd en ökad smörexport enligt
priskontrollnämndens propåer. Jag vet
inte om herr Ohlin eljest är så förtjust
i priskontrollnämnden, men i detta fall
tycks den duga. Jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden
har tagit klart avstånd från detta förslag.
Det är nämligen inte så verklighetsbetonat
och lockande, som man kanske
är benägen att tro då man läser
t. ex. Dagens Nyheter eller Expressen
eller var när man hörde herr Ohlin
här i går.

Vi har visserligen en export av smör.
År 1951 exporterade vi ungefär 26 000
ton och 1952 var exporten cirka 13 000
ton, således hälften mot året förut.
Under 1951 förlorade vi någonting
bortemot en krona på varje kilo smör
som vi exporterade. Denna förlust täcktes
emellertid av jordbruket självt genom
de vinstmedel, som uppstod på exporten
av oljeväxter. Under 1952 har
priserna legat bättre till. Man kan säga
att vi åtminstone under det sista halvåret
inte haft någon direkt förlust på
exporten, men inte heller någon lysande
vinst.

Priset i dag vid dansk-tyska gränsen

är 6 kronor 25 öre per kilo fritt dansktyska
gränsen. Detta betyder att vi —-inklusive frakt och emballage samt andra
kostnader — har ett nettopris på ungefär
6 kronor per kilo. Det är detta pris
som slagit igenom på den svenska marknaden.
Vidare är att märka, att den
export på 13 000 ton, som vi hade förra
året, var mycket splittrad. Vi fick placera
små kvantiteter på en mängd olika
marknader. Vi tog chansen till försäljningar
då man på många håll fått ett
dåligt skördeutfall och även mul- och
klövsjukan begränsat mjölkproduktionen
rätt mycket i Schweiz, Frankrike,
Västtyskland och även Östtyskland. Jag
anger här exportsiffrorna i runda tal:
till Västtyskland sålde vi 2 500 ton,
till Östtyskland 1 500 ton, till Frankrike
3 000 ton, till Schweiz 2 500 ton, till
Sovjet 2 000 ton, till Finland 630 ton,
till Tjeckoslovakien 500 ton och till
Italien 200 ton. Ett par hundra ton såldes
till Island och några andra stater.

När man försöker bedöma exportutsikterna
och undersöker, vad som ligger
som bakgrund till herr Ohlins resonemang
att det skulle vara vettigt att sänka
margarinpriset för att öka smörexporten,
så bör vi i alla fall ha i sikte
möjligheten för export under en längre
tid framåt. Hur bedömer man nu denna
fråga på jordbrukarhåll och på mejerihåll?
Jo, man säger, att möjligheterna
är synnerligen små. Vi kanske kan
hoppas att få exportera fram till mars
eller april månad. Sedan är utsikterna
synnerligen ovissa, åtminstone när det
gäller att ta ut det pris vi nu får. Vad
är orsaken till detta? Jo, korna är funtade
på ungefär samma sätt i Västtyskland,
Frankrike, Schweiz o. s. v. som
i Sverige. När man släpper ut dem på
vårbete ökar mjölkproduktionen och
därmed smörproduktionen. Importbehovet
av smör till dessa länder minskar
följaktligen. Jag erkänner kanske att
kon ur nationalekonomisk synpunkt är
oriktigt konstruerad. Det kan vara herr
Ohlins uppgift att försöka få fram en

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

143

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ras som, även om skörden är dålig och
djuren står i stall, ändå har möjligheter
att producera mera och billigare mjölk
utan det kraftiga och näringsrika vårbetet.

Vidare är det klart, att om våra möjligheter
för export på dessa marknader
faller bort — en risk som verkligen föreligger
— och vi skulle söka oss in på
vår gamla traditionella marknad, nämligen
England, så är det pris vi då har
att räkna med ingalunda 6:25 utan
4: 80, eller ungefär samma pris som
engelsmännen i dag betalar för det
danska smöret. Jag tror att vi med tillfredsställelse
kan hälsa det ställningstagande
som jordbrukets ansvariga organisationer,
jordbruksnämnden och regeringen
har gjort. De har tillgodosett
inte bara jordbrukets utan hela det
svenska folkhushållets intressen i detta
fall.

Till sist, herr talman, vill jag göra en
återblick på vad jag sade under debatten
här i höstas. Jag sade att det var
en stor prestation av riksdagen att lyckas
lyfta försvarsfrågorna över partikäbblet.
Herr Ståhl försökte slå en
bräsch både i går kväll och i dag, men
det lär inte tyckas, utan försvarsfrågan
är höjd över partistriderna. Jag sade
också den gången att det var önskvärt,
att man kunde lyfta också den ekonomiska
debatten över partikäbblet. De
ekonomiska frågorna har en så oerhörd
betydelse för vårt land, att det borde inbjuda
till en ansträngning att bortse
från de ganska små skiljaktigheter som
finns mellan oppositionen och regeringspartiet.
Om så skulle kunna bli fallet,
är jag övertygad om att den allmänna
debatten ute i landet, som hämtar
sitt stoff från partigruppernas och
partiledarnas uttalanden, skulle bli mera
saklig och verka mera sammansvetsande
för hela vårt svenska folk.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman! I
gårdagens debatt var den ekonomiska
samhällsutvecklingen det mest framträdande
diskussionsämnet. Även om jordbruket
ofta nämndes i sammanhang
med den allmänna politiken, lämnades
dock jordbruket nästan helt utanför
gårdagens debatt.

I professor Ohlins anförande förekom
ett par avsnitt som inte bör få stå helt
oemotsagda. Herr Ohlin anförde fläskproduktionens
utveckling som ett
exempel på en planhushållning som
kommit ur balans och misslyckats.
Även om vi i höst har haft och fortfarande
har ett visst överskott på fläsk,
anser jag för min del att domen är något
för hård och uttalandet litet verklighetsfrämmande.
Man har så lätt att
glömma. Vad som nu är klandervärt var
för ett par år sedan prisvärt. Jag vågar
påstå att många av vårt lands medborgare
just tack vare planläggning och
planhushållning slapp lida alltför stor
brist på livsmedel under krigstiden.
Dessutom vågar väl inte ens folkpartiet
påstå, att den planläggning av vår jordbruksproduktion
och handeln med dess
produkter, som sker genom vår föreningsrörelse,
skulle vara till skada för
samhället. Det borde stämma till eftertanke
att de främsta företrädarna för
denna föreningsrörelse, även de som är
folkpartister, varit överens om uppläggningen
av den s. k. fläskpolitiken.

Vi var alla överens år 1947 om att vi
borde upprätthålla en stor del av vår
jordbruksproduktion som en ren beredskapsåtgärd.
Det kan sedan råda delade
meningar om i hur stor utsträckning
detta bör ske. Att vi haft en stor produktion
under de år som gått har säkert
varit klok ekonomi. Vid det beslut om
dessa ting som fattades år 1947 var folkpartiet
med åtminstone på huvudlinjerna,
vilka förutsatte en viss grad av
planhushållning. Huruvida folkpartiet
i dag är med om att stödja 1947 års
jordbrukspolitik, enligt vilken jordbru -

144 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

karna skall få skälig ersättning för sin
arbetsinsats, vet jag ej. Herr Waldemar
Svensson har i en artikel i nr 1 av Frisinnad
Tidskrift sagt, att tidpunkten
nu måste vara inne för en grundlig
omprövning av jordbrukspolitiken. Jag
hoppas att folkpartiet är ensamt om den
åsikten, Regeringspartierna har fört
jordbrukspolitiken i enlighet med 1947
års beslut, och herr Haeggblom deklarerade
för en stund sedan, att högern
var beredd att genomföra och följa
1947 års beslut på detta område.

Det fläsköverskott, som uppstått på
grund av planhushållningen, har för
dagen minskat, men det kommer förmodligen
att öka igen. Jordbruksorganisationerna
har emellertid varit på det
klara med att så skall ske, och de har
redan vidtagit åtgärder för att genom
de möjligheter, som nya handelsavtal
har skapat, få detta överskott ur landet.
Det bör kunna ske utan större
kostnad för staten och med vinst för
landet.

Även priset på matfett var föremål
för herr Ohlins intresse under gårdagen.
Det framgick tydligt att regeringen
och jordbruksministern skulle ha försummat
tillfället att exportera smör till
högre priser och genom att sänka priset
på margarin öka margarinkonsumtionen,
så att vi därigenom skulle få större
smörtillgång som kunde användas till
export.

Dessa frågor har ju också aktualiserats
genom en skrivelse från statens
priskontrollnämnd till statens jordbruksnämnd,
daterad den 6 december
1952. Denna skrivelse har föranlett så
mycket diskussion och så mycket skriverier
i pressen, att det är anledning
att ge någon förklaring och några uttömmande
synpunkter på detta problem.
I skrivelsen den 6 december 1952
till jordbruksnämnden framhöll priskontrollnämnden
— efter att ha erinrat
om att detaljhandelspriset på smör var
6,85 kronor/kg och på margarin 4 kronor/kg
— att de nuvarande exportpri -

serna på smör var gynnsammare än
tidigare. Den gynnsamma situationen
bedömdes komma att fortsätta »under
den närmaste tiden». Världsmarknadspriserna
på margarinoljor — varav viss
export förekom — var samtidigt lägre
än priserna på oljor av svenska oljeväxtfröer.
Under åberopande av dessa
förhållanden föreslog priskontrollnämnden,
att jordbruksnämnden skulle undersöka
förutsättningarna för en sänkning
av margarinpriset. Det syntes priskontrollnämnden
ur allmänna synpunkter
angeläget att i den aktuella situationen
genom prissänkning på margarin
ernå ökad konsumtion härav, samtidigt
som man därigenom kunde vinna utrymme
för en ökning av smörexporten.
Härigenom syntes totalt sett kunna ernås
förbättrat ekonomiskt utbyte av exporten,
samtidigt som konsumenterna
skulle erhålla lägre matfettskostnader.

Priskontrollnämndens framställning
remitterades till jordbrukets förhandlingsdelegation
för yttrande. Delegationen
framhöll i skrivelse den 10 december
1952 till en början, att den nuvarande
inbördes avvägningen av priserna
på smör och margarin utgjorde en
integrerande del av den av riksdagen
godkända överenskommelsen om jordbrukspriserna.
Enligt delegationen hade
icke uppkommit några sådana nya förhållanden,
som kunde giva anledning
att f. n. ändra denna avvägning. I fortsättningen
framhöll delegationen, bland
annat, att man vid bedömningen av
frågan icke borde beakta endast margarinpriset
som sådant utan även den
härmed sammanhängande prissättningen
på vissa andra produkter.
Samtidigt som margarinet i viss män
fördyrades i förhållande till produktionskostnaderna,
borde man se till att
hålla det inhemska smörpriset på en
lägre nivå än som motiverades av produktionskostnaderna.
Konsumenterna
skulle härigenom till det dubbla beloppet
kompenseras för margarinets fördyring.
Vidare anförde delegationen,

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2. 145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att man i 1947 års jordbruksprogram
förutsatte en till 40 000 ton begränsad
avsättning av margarin, medan den inhemska
försäljningen numera stigit till
mer än det dubbla av denna mängd.
Denna konsumtionsförskjutning hade
medfört ett relativt förbilligande av
konsumenternas matfettskostnader. Beträffande
priskontrollnämndens uppfattning
om exportutsikterna för smör
framhöll delegationen, att exportpriset
även vid rådande gynnsamma förhållanden
endast nätt och jämt täckte
det inhemska smörpriset. Vidare påpekades,
att nuvarande exportpriser
kunde ernås på vissa begränsade exportmarknader.
Skulle större kvantiteter
smör behöva avsättas utomlands,
finge man räkna med lägre exportpriser.

Under åberopande av i huvudsak nu
anförda förhållanden hemställde delegationen,
att priskontrollnämndens
framställning icke måtte föranleda någon
åtgärd.

I skrivelse den 12 december 1952 till
priskontrollnämnden erinrade jordbruksnämnden
om att den nu gällande
prisrelationen mellan smör och margarin
fastställts genom en av regeringen
och jordbrukets förhandlingsdelegation
träffad överenskommelse om grunderna
för prissättningen under tiden intill
1 september 1952. Vid den mellan
jordbruksnämnden och delegationen
den 1 april 1952 träffade överenskommelsen
om prissättningen år 1952/53
hade denna prisrelation förutsatts vara
oförändrad. Båda dessa överenskommelser
hade godkänts av riksdagen. »En
ändring av relationen förutsätter alltså
att den biträdes av delegationen.» —
Upplysningsvis meddelade jordbruksnämnden,
att man redan tidigare undersökt
möjligheterna att öka smörexporten
på Tyskland under första
kvartalet 1953. Åtminstone på kort sikt
hade möjligheterna till ökning av exportkvantiteter
av praktisk betydelse
genom en sänkning av margarinpriset

bedömts som små. Jordbruksnämnden
uttalade vidare, att det samhällsekonomiska
utbytet av smörexporten icke
kunde anses särskilt gynnsamt ens vid
nuvarande relativt höga exportpris. I
förhållande till produktionskostnaden
vore exportförlusten lika stor som vid
export av oljeväxtfröer, trots den dåliga
konjunkturen för sistnämnda export.

Med hänsyn till anförda förhållanden
ansågs priskontrollnämndens framställning
icke böra föranleda någon jordbruksnämndens
åtgärd.

I skrivelse till Kungl. Maj:t av den
23 december 1952 har priskontrollnämnden
härefter hemställt, att Kungl.
Maj :t måtte låta företaga en snabbutredning
i frågan, så att en eventuell
ändring av prisrelationen mellan smör
och margarin, syftande till en ökning
av margarinkonsumtionen och eu
minskning av smörkonsumtionen inom
landet, snarast möjligt kunde vidtagas.

Efter att ha ånyo understrukit, att
exportsituationen finge anses vara
mycket gynnsam — härvid hänvisas
bl. a. till protokoll angående det svenska
varuutbytet under vinterhalvåret
1952/53 — går priskontrollnämnden
tillbaka till yttranden av 1942 års jordbrukskommitté
och av departementschefen
i proposition 75/1947 angående
det prisförhållande, som bör råda mellan
smör och margarin på den inhemska
marknaden.

Genom beslut den 16 januari 1953
lämnade Kungl. Maj :t priskontrollnämndens
framställning utan åtgärd.

Hur ligger det till med våra möjligheter
att exportera smör? Jag har något
berört de synpunkter, som jordbruksnämnden
framhöll i fråga om export
av smör, och det är klart att när man
går att bedöma dessa ting måste regeringen
ta ställning till vilket smörpris
vi skall ha inom landet. Alla som känner
till vårt jordbruks möjligheter till
produktion vet ju, att mjölk- och smörproduktionen,
berör de flesta jordbrukare
och i synnerhet de mindre jord -

10 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 2.

146 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

brukarna i våra skogsbygder. Det är
följaktligen av stort intresse för de små
jordbrukarna, att vi kan åstadkomma
ett så högt mjölkpris som möjligt och
därmed också ett tillfredsställande
smörpris. Detta har medfört att vi har
ett relativt högt smörpris i vårt land
i förhållande till de länder dit vi möjligen
kan exportera. För att kunna avsätta
så mycket smör som möjligt på
hemmamarknaden har vi måst hålla en
viss relation mellan priset på den vara
som konkurrerar med smöret, nämligen
margarinet, och smörpriset. Detta har
medfört att det margarinpris vi har
ligger över produktionskostnaderna.

Vi har under alla tider haft mycket
stora växlingar i mjölkproduktionen
under olika årstider, och vi är inte ensamma
om ett dylikt förhållande. Likadant
är det i de länder dit vi brukar
exportera smör. Särskilt gäller detta
Västtyskland, som är det land till vilket
vi under senaste år exporterat
mest. Man har där i huvudsak samma
produktionsväxlingar som vi. Detta förhållande
gör att när vi har ont om smör,
har våra exportländer det också. En
särskilt stor efterfrågan på svenskt
smör gjorde sig gällande i höstas, som
skulle givit oss en någorlunda god ersättning
i förhållande till hemmapriset,
men man får nog säga, att även det
pris vi då kunde erhålla inte var av
den storlek att det animerade till någon
utökad smörexport.

För dagen ligger marknaden något
hårdare till, och man får nog vara försiktig
med att företa prisändringar som
förrycker konsumtionsvanorna. Därmed
har jag inte sagt att vi inte i framtiden
kan få diskutera, huruvida man skall
hålla oförändrade priser på matfett
hela året om eller om det skall bli föremål
för växlingar, så att man under
vissa tider skall ändra prisrelationen
för smör och margarin. De prisförändringar
som priskontrollnämnden
föreslog var ej angivna till öre per kilogram,
och huruvida de siktade till

högre eller lägre öretal än folkpartiförslaget
i våras om 30 öre vet jag ej. Hur
det förslag om sänkning av smör- och
margarinpriset, som folkpartiet framlade
i våras, skulle ge jordbrukarna en
oförminskad inkomst kan jag icke förstå.
Prisbildningen på matfett var bunden
genom avtal mellan regeringen och
jordbrukets organisationer fram till den
1 september 1952, och alla har väl insett
att detta förhållande skulle löpa
oförändrat. Skulle ändringar företagas
i jordbrukets priser, skulle jordbruksnämnden
taga upp förhandlingar med
jordbrukets underhandlingsdelegation.
Tvärt emot herr Ohlins påstående har
förhandlingar förekommit, och jag har
ansett det vara angeläget att relatera en
del resultat av förhandlingarna. Jordbrukets
förhandlingsdelegation avvisade
emellertid tanken på sänkt margarinpris.
Vid behandlingen av frågan
i jordbruksnämnden var alla de närvarande
eniga om att avstyrka priskontrollniimndens
begäran. I detta sammanhang
är det kanske av intresse att
framhålla, att vid detta sammanträde
hade jordbrukets båda delegater fått
förhinder. De var icke närvarande, och
det beslut som fattades var fattat av de
för staten utsedda representanterna och
en representant för konsumenterna.

Efter vädjan till regeringen i skrivelse
av den 23 december 1952 från
priskontrollnämnden om utredning av
frågan har regeringen efter övervägande
i konseljbeslut den 16 dennes, som
jag tidigare sagt, lämnat priskontrollnämndens
framställning utan åtgärd.

Det är kanske i detta sammanhang
angeläget att säga något om hur relationen
varit mellan smör- och margarinpriset
under gången tid. 1935 var
margarinpriset 50,4 procent av smörpriset,
1940 60,7 procent, 1945 59,3
procent, 1950 46,4 procent, 1952 57,5
procent och i januari 1953 58,4 procent.
Följaktligen är det för närvarande inte
någon större spänning än tidigare mellan
priserna på smör och margarin. Det

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tyder på att det icke finns anledning
att företa åtgärder i den riktning som
hade begärts av priskontrollnämnden.

Det är ganska anmärkningsvärt att
folkpartiet, som vid valtillfällen anser
sig vara det parti som företräder ilo
flesta jordbrukarna, så snart valet är
över är det första som begär lägre priser
på jordbrukets produkter, ett bevis
för det janusansikte som är utmärkande
för folkpartiet. Jag har fått den uppfattningen
att folkpartiet är riksdagens
minst jordbruksvänliga parti och att
denna utveckling är i tilltagande.

Herr Ohlin efterlyste en debatt om de
grundläggande principerna. Han ställde
sig också frågande till vad som händer,
när den socialistiska luften i min näsa
blandas med andra dofter som är mer
vanliga i skånska ladugårdar. Det är
klart att så djupgående spörsmål inte
är lätta alt finna svar på, icke ens för
en så framstående partiledare som professor
Ohlin. Innan folkpartiet fortsätter
med att grubbla över detta principiella
spörsmål, tror jag emellertid, att
det skulle vara nyttigt att en större del
av folkpartiets riksdagsgrupp, herr Ohlin
icke undantagen, satte sig mera in i
vad som ligger i den luft som kommer
från våra ladugårdar. .lag skulle tro,
att det har funnits tider, då det svenska
jordbruket, även om jordbrukarna har
varit besmittade av både den ena och
den andra lukten från stallarna, dock
har varit till gagn för det svenska samhället.

Vad beträffar utvecklingen av priset
på matfett så har man ofta den uppfattningen
i en del konsumentbetonade tidningar
—• det gäller folkpartipressen
—- att man nu skulle ha ett oskäligt pris
på matfett. Med anledning därav skulle
jag vilja åberopa några siffror från en
undersökning om utvecklingen sedan
1939. Siffrorna är hämtade ur en undersökning
om levnadskostnader och löner
1939—1945 och 1945—1952 av LO:s
propagandaråd i december 1952. Det
bör observeras, att beräkningarna är

gjorda med avdrag för skatt till stat
och kommun. Arbetslönen är sålunda
uttryckt i nettotimförtjänst. 1939 fick
en industriarbetare arbeta 2 timmar
och 49 minuter för ett kilo smör, 1945
2 timmar 47 minuter, i september 1950
2 timmar 24 minuter och i september
1952 2 timmar 6 minuter. För margarinet
var siffrorna: 1939 1 timme 24
minuter, 1945 1 timme 39 minuter, 1950
1 timme 7 minuter och 1952 1 timme
30 minuter. Det kanske talar ett tydligt
språk om att det inte har begärts
några oskäliga priser på matfett och
att det påstående som framförts om att
bondeförbundets politik går ut på att
genomföra oskäliga priser på matfett
är oriktigt.

Jag tror för min del att när man spörjer
om principerna för det samarbete
som nu är rådande mellan socialdemokraterna
och bondeförbundet, så ligger
det mycket i att dessa båda partier
företräder folkgrupper, som i mycket
stor utsträckning är kroppsarbetare.
Det är då ganska naturligt att dessa
folkgrupper har en ganska likartad
principiell inställning till en hel del i
vad det gäller vår samhällsutveckling.

I den diskussion som förts om jordbrukets
prissättning i dagens läge har
det från herr Waldemar Svenssons sida
förts fram, att man har ett alldeles felaktigt
pris på de produkter som småbrukarna
behöver köpa. Herr Svensson
har därvid tagit upp priset på kraftfoder.
Om man ser på mjölkproduktionens
utveckling, så kommer man nog
till det resultatet, att mjölkproduktionen
än så länge är fullt ut så stor som
vi har anledning att vänta oss. Skulle
ett förbilligande av kraftfoder åstadkommas,
så skulle det alldeles säkert
medföra en ökad produktion av mjölk,
och det skulle inte dröja länge förrän
vi hade ett överskott på mjölk och
smör.

Man hör ofta från folkpartiets sida
sägas, att man är emot statsingripanden.
Staten skall inte lägga sig i pris -

148 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bildningen. Men här framställes gång
efter annan krav på att staten skall se
till att minska priset på kraftfoder. Jag
hade för någon vecka sedan ett sammanträde
med småbrukarna i Malmöhus
län, där vi även diskuterade priset
på kraftfoder. Dessa småbrukare var
emellertid av den uppfattningen, att det
ingalunda på längre sikt skulle hjälpa,
om man nu ginge in för lägre priser
på kraftfoder. Jag tror för min del, att
den utveckling som varit rådande under
senare år — då man vant jordbrukarna
vid att i större utsträckning än
tidigare tillvarata det hemmaproducerade
fodret och till och med att försöka
åstadkomma balans i äggvitestaten
i detta foder — inverkat förmånligt,
inte minst ur nationalekonomisk synpunkt.
Men — och det är ganska märkligt
—■ även ett förbilligande av foderpriserna
skulle, efter motgångarna med
förra årets stora skördeskador, komma
att verka mycket försämrande på jordbrukarnas
möjligheter. Dessa skador
var sådana, att man från folkpartiets sida
i en motion i höstas visade omtanke
om de drabbade. Och detta gällde inte
bara småbruket, utan man sträckte sig
så långt, att man nära nog också ville
hjälpa det förkättrade storjordbruket,
då man nämligen ville låna ut ända upp
till 50 000 kronor till de utsatta. Man
har onekligen litet varierande synpunkter
på det hållet under olika tider.

När det gäller avvägningen mellan
priserna på olika jordbruksprodukter,
har den politik vi fört säkerligen bidragit
till att åstadkomma bästa möjliga
resultat. Jag har tidigare sagt, och
jag upprepar det i dag, att t. ex. de
mindre jordbrukarna icke har fått en
tillfredsställande ersättning för sina arbetsinsatser.
En del har därvidlag åtgjorts
— t. ex. när det gäller priset på
mjölk. Alla möjligheter har kanske inte
tillvaratagits, men det är väl också svårt
att åstadkomma vad man vill. Under de
kommande förhandlingarna om dessa
ting och om prissättningen för jord -

brukets produkter får vi se till att denna
grupp, som hör till de eftersatta
bland jordbrukarna, får en något bättre
ställning än tidigare.

Låt mig sedan övergå till att också
säga några ord i dagens debattfrågor.
Herr Haeggblom var inne på och rörde
vid förhållandena i våra skogar och
vården av skogsbeståndet. Det är riktigt
att det under tider som gått har
försummats en del på detta område,
men jag är villig — och jag tror att
det på den punkten går att vinna förståelse
för saken i regeringen — att
medverka till en upprustning. Den plats
som skogen intar i vårt ekonomiska liv
gör, att intresset för och kunskapen om
skogen ocli dess skötsel måste spridas
till allt större lager av vårt folk, och
skogsägarna bör ha möjlighet att erhålla
en mera fördjupad insikt i skogsskötsel.
Jag tror att det under tider som
kommer skall bli möjligt att beakta
dessa önskemål.

Sedan är jag på det hela taget litet
förvånad över den tillfredsställelse, som
herr Haeggblom här gav uttryck åt, när
det gällde mitt sätt att handlägga olika
jordbruksfrågor. Ibland skriver ju nämligen
herr Haeggblom ganska annorlunda
i en tidning som heter Medborgaren.
Om herr Haeggblom emellertid förstår
de synpunkter jag försökt att föra
fram, och om han uppskattar dem —
som han tycktes göra i sitt anförande
nyss —- så har jag givetvis ingenting
däremot.

Herr HJEGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Jordbruksministern slutade
sitt anförande med det som han
alltid brukar sluta med, när han diskuterar
med mig, nämligen med något som
jag skrivit i Medborgaren. Jag vill då
säga, att vad jag en gång har skrivit i
en tidning, vill jag inte betunga riksdagen
med att upprepa, särskilt som
jag konstaterat att det finns så många
intresserade läsare av denna tidning.

Jag skall endast be att få ställa en

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fråga till jordbruksministern i ett
ärende, som kan lia en viss betydelse
för motionerandet. När jordbruksministern
lade fram förslaget om stödlån, var
det ju så, att det där annonserades, att
frågan om hjälpåtgärder för de för skördeskador
utsatta skulle tagas upp i ett
senare sammanhang. I den förteckning
över väntade propositioner, som uppgjorts
av jordbruksdepartementet, har
jag emellertid inte sett någonting om
en dylik proposition. Avser jordbruksministern
att inte ta upp frågan om
hjälpåtgärder i form av stödlån annat
än i samband med prisregleringarna,
eller har vi att vänta någon proposition
dessförinnan? Det är ett motionärsintresse
att veta detta, ty kommer det
ingen proposition i frågan, och om man
inte motionerar under den allmänna
motionstiden, så har man ingen möjlighet
att föra fram något förslag i den
vägen.

Sedan vill jag endast säga till herr
Adolfsson, med anledning av hans bemötande
av vad jag framhållit, att så
länge han inte kommit till insikt om att
den höjning av jordbruksfastigheternas
värde i pengar räknat, som satt spår
efter sig i fastighetstaxeringarna — höjningar
på i medeltal 55 procent —- betyder
svårigheter för de nya jordbrukarna,
så länge är det inte mycket lönt
att diskutera. Herr Adolfsson sade, att
jag var f. d. lärare vid en lantmannaskola,
och det är jag, men jag är inte
mera f. d. än att jag har kontakt med
förra årets kurs. Jag vill säga, att en
sådan pessimism bland de unga jordbrukarna
i fråga om deras möjligheter
att med nuvarande ekonomiska förhållanden
ta vid och överta sina fäders
jordbruk har jag tidigare aldrig träffat
på inom denna del av svensk ungdom,
som jag har haft kontakt med i 25 år.
Och om herr Adolfsson inte tror på mig
i dag, ber jag att få hänvisa honom till
rektorn vid jordbrukets föreningsskola
på Sånga-Säby, som egendomligt nog
berättat för mig att precis samma er -

farenhet kommit fram under de mycket
ingående och sakrika diskussioner
som man vid undervisningen där ute
kunnat ägna sig åt. Det råder pessimism
bland de unga jordbrukarna till
följd av dessa höga fastighetspriser.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman! I
proposition nr 58, som avser nya stödlån
åt jordbrukarna för skördeskador,
har jag nämnt, att man skulle ta under
övervägande att vidta vissa åtgärder för
att hjälpa de hårdast drabbade. Ännu
så länge är resultatet av de undersökningar,
som därvidlag pågått från hushållningssällskapens
och lantbruksnämndernas
sida, inte klart; man har
ännu inte gjort någon sammanställning
i det avseendet. Jag har dock fått den
rapporten från lantbruksstyrelsen, att
efterfrågan på stödlån varit av den storleken
att mycket talar för att 19,3
miljoner kronor inte kommer att räcka.
Det är troligt att en större summa pengar
behöver anslås, och jag ämnar ta
under övervägande att hos riksdagen
begära mera pengar för detta ändamål,
när man väl kan överblicka skadornas
storlek och vilka svårigheter
som åstadkommits för jordbruket, och
vidare att ta under övervägande om
några andra särskilda åtgärder med
bidrag behöver vidtas. Något mera kan
jag i dagens läge inte säga.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Ett par tidigare talare i
denna debatt har snuddat vid den allmänna
utvecklingen av det ideella läget
ute i världen. Jag skulle gärna vilja
säga ett par ord särskilt om antisemitismen,
som nu blossar upp inom nya
stora områden i Europa.

När de ryska judeförföljelserna pågick
under 1880—1890 och 1910-talen
betraktade man dessa överallt i Europa
såsom kvardröjande ryskt barbari, som
man inte trodde skulle slå rot inom den

150 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

egentliga västerländska och demokratiska
världen. Vi vet emellertid allesammans
hur det gått i det avseendet. Antisemitismen
har fortsatt. Den har gått
fram över hela Centraleuropa med känt
resultat. Israels förre president säger i
sina minnen om zionistkongressen i
London i augusti månad 1945: »Det var
en fruktansvärd upplevelse att stå inför
församlingen och låta ögonen glida
utefter raden av delegater. Knappast ett
enda av de vanliga och välbekanta ansikten,
som varit en prydnad för föregående
kongress, var att upptäcka.
Borta var den polska judenheten, borta
var Central- och Sydösteuropas judar,
borta var de tyska judarna.» Sex miljoner
oskyldiga människor hade mördats
under loppet av några år.

Efter kriget och fredsslutet har de
nazistiska och antisemitiska ligorna gått
under jorden. Men de finns. Det distribueras
stora penningsummor från Sydamerika.
De fördelas av människor i
Schweiz och Sverige och Danmark. Det
startas antisemitiska tidningar; under
loppet av ett enda år startades 18 stycken,
som gick ut i stora upplagor utan
några egentliga prenumerationsavgifter.
Och på de yttersta av dessa dagar har
som jag nämnde denna fruktansvärda
förföljelse, dessa folkmord slagit ut igen
inom det kommunistiska maktområdet.

Jag har tidigare givit uttryck åt den
meningen, som väl för övrigt alla demokratiska
människor har, att det
egentligen inte finns någon skillnad på
kommunister och nazister; de är samma
andas barn, det är fråga om samma
fruktansvärda barbari och samma orättfärdighet.
I fråga om vad som händer
ute i världen kan man ju inte annat än
möjligtvis ge uttryck för den avsky
man känner, men jag får säga, att det
är särskilt förnedrande att vi här i Sverige
skall ha en central för denna antisemitism
och denna judehets. Vad söm
distribueras under signaturen Ejnar
Åberg har under senare år gått över
hela världen från Amerika i väster till

Australien och Nya Zeeland i öster.
Det måste finnas betydande penningmedel
och starka krafter bakom denna
otäcka förgiftningscentral, som opererar
på svensk botten, och det är bedrövligt
att man ännu inte lyckats
stoppa denna trafik. Här har protesterats
från judiska världsorganisationer,
och det är självklart att man inte kan
veta, hur föga anklang denna trafik
vinner i vårt eget land, när man runt
hela världen möter dessa alster av antidemokratisk
hatpropaganda, utgångna
härifrån.

Jag vet att justitieministern har sina
ögon riktade på detta. Jag skulle gärna
med dessa små erinringar vilja uttala
en förhoppning att han tar nya
tag och försöker göra slut på den här
giftspridningen och befriar oss från
ofrivillig delaktighet i denna fruktansvärda
företeelse.

Innan jag går vidare till det som kanske
på ett sätt ligger oss närmare eller
i varje fall närmare dagens debatt, ville
jag ta upp ett par tre yttranden som
förekommit här. Socialdemokraternas
ledare i andra kammaren vände sig
emot professor Ohlins uttalande angående
en viss sänkning av priset på matfett.
Jag bara noterar med ett visst intresse,
att herr Fast i Nässjö har tillägnat
sig precis samma argumentering
som man på bondeförbundssidan använder
i detta fall. Jag vet att herr Fast
är en mycket konservativ person, och
det ligger däri intet klandervärt, men
jag tycker att det är en smula egendomligt
att han är konservativ på det
sättet, med det föregående och de perspektiv
han har. Jordbruksministern påstod
att folkpartiet efter valet hade yrkat
på sänkt pris. Vi har haft samma
ståndpunkt både före och efter valet.
Däremot sjönk fläskpriset, som herr
Norup hade lovat upprätthålla, ganska
starkt genast efter valet.

Jag skall inte gå närmare in på denna
margarindebatt; jag har sagt min mening
därom strax före jul. Jag vill en -

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dast tillägga att när jordbruksnämnden
påstår, att det ur samhällsekonomisk
synpunkt skulle vara en dålig affär att
sälja smör för 6 kronor kilot, så är väl
detta en felskrivning. Man kan diskutera
mycket om jordbruksekonomi i
detta sammanhang, men man kan knappast
diskutera samhällsekonomi, om det
gäller att utbyta margarin, som kostar
2:70 eller 3 kronor kilot, emot smör,
för vilket man får 6 kronor. Samhällsekonomiskt
kan det ju inte gärna vara
någon dålig affär. Om foderpriset hade
jag också tillfälle säga min mening redan
före jul, och de repliker, som jordbruksministern
kommer med nu, en
månad därefter, har jag inte heller någon
anledning att ge mig närmare in på.

Herr Fast påstod att folkpartiet i valrörelsen
ytterst frikostigt hade strött
vallöften omkring sig på det sociala
området. Låt mig, herr talman, läsa in
till protokollet vad det var som folkpartiet
lovade på detta område. Det står
i valmanifestet att man ville säga ja
till: »Försvar för den sociala standarden
och den familjevårdande politiken,
till omedelbar förstärkning av folkpensionerna,
till effektiv sjuk-, olycksfallsoch
arbetslöshetsförsäkring, till påbörjande
av en allmän pensionsförsäkring
för alla folkgrupper, till effektiv kamp
mot folksjukdomarna och ökat beaktande
av de partiellt arbetsföras problem.
»

Är det något som herr Fast inte vill
vara med om av detta? Om det nu är
något som herr Fast vill vara med om,
är det då klandervärt att folkpartiet
också vill det? Det är för övrigt inte
något klandervärt att vi vill detta, även
om herr Fast inte vill vara med.

Vilt man se vallöften som svävar en
smula i det blå — jag var inne på den
saken i höstas — då skall man gå igenom
det socialdemokratiska partiets
propaganda 1945 och 1946, skördetidspropagandan.
Där finns åtskilligt att
studera. Jag skall dock inte nu ta upp
tiden med att läsa citat.

Herr Fast tycker att folkpartiet är en
missnöjesspridare. Detta är, såvitt jag
förstår, ett uttryck för trötta makthavares
missnöje med oppositionen under
alla tider och i alla länder och under
alla regimer, så det är knappast mera
att säga om den saken.

Hans excellens statsministern berörde
i sin diskussion om idépolitiken en
del frågor. Bland annat talade han om
järnvägsolyckorna i Amerika och hur
man där ansträngde personalen så att
detta ledde till järnvägsolyckor. Därefter
konstaterade han att det är lång
väg därifrån och till Anderssons i Rasjön
proposition om de enskilda järnvägarnas
förstatligande. Meningen med
denna sammanställning skulle väl vara
att under denna långa väg har socialismen
oavlåtligt drivit på och vunnit
mark.

.Tåg får ju säga, att det enda som det
här uttalandet eller den här sammanställningen
bevisar beträffande statsministern
är att han kan bli pristagare
i längdhopp, när det gäller idédebatt.
Men något mera säger det inte, ty ifall
man gör en mellanlandning här och där
och ser efter, hur det verkligen har stått
till, blir nog frågans belysning litet annorlunda.
Nu finns det dess bättre en
avhandling av vetenskaplig karaktär,
som har sysslat med denna sak. Det är
Hjalmar Sellbergs bok om »Staten och
arbetarskyddet». Det skymtade fram,
när den boken recenserades i den socialdemokratiska
pressen, att man
egentligen inte tänkt sig, att slutsatsen
och slutintrycket skulle bli sådant som
det verkligen blev. Men vad den boken
visar det är, att det var liberala och,
på ett mycket tidigt stadium, även konservativa
krafter, som drev fram frågan
om arbetarskyddet. Här fanns, innan
det svenska partiväsendet fått någon
fastare form, en falang som mycket väl
skulle kunna betecknas som socialkonservatism.
Men socialliberalismen under
1880—1890-talet och framåt var mycket
utpräglad, och det var helt och hållet

152 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

från den riktningen som utvecklingen
drevs fram.

Hjalmar Branting kom in i riksdagen
1897 på en liberal lista, men först 1908,
när den socialdemokratiska gruppen
hade vuxit till 34 man, togs det första
initiativet från det hållet i en arbetarskyddsfråga.
Det är inte så underligt,
om Hjalmar Sellberg blev en smula förvånad,
när han kom till dessa resultat.

Ett annat vittne, som Sellberg åberopar,
är professor Kjellén. Han säger:
»Den, som skriver liberalismens karakteristik,
han tecknar tillika en kärnpunkt
i själva vår tids patos.--■—

Det är medkänslan med de små och
svaga, som utgör liberalismens bärande
kraft och söta lukt: en stark känsla av
mänsklighetens inre solidaritet, i praktiskt
avseende yttrande sig som sympati
för dem som blivit hårt behandlade av
livet. Liberalismen har alltså ett visst
fog att identifiera sig med den dygd, åt
vilken mänskligheten något förmätet
lånat sitt eget namn — humaniteten.»
Det förhåller sig alltså i detta fall som
ofta annars när hans excellens statsministern
uppträder som historieskrivare
i denna kammare, att belysningen
blir så ensidig, att slutintrycket blir
direkt felaktigt.

När det gäller denna idédebatt, erkändes
ju både från professor Ohlins
och från statsministerns sida, att frågan
om frihet och trygghet var väsentlig.
Möjligheterna att förena mänsklig frihet
med mänsklig trygghet är något av det
viktigaste i fråga om samhällsarbete.

Statsministern accepterade också friheten
lika väl som tryggheten. Frågan
är emellertid, hur mycket av ökad frihet,
som socialismen egentligen för med
sig i den mån den förverkligas. Jag
tror, att på den punkten behöver debatten
fortsättas och fördjupas.

En man, som har sysslat mycket med
samhällslivets grundvalar, professor
Emil Brunner vid universitetet i Ziirich,
säger bl. a.: »Folken har gripits av en
dåraktig tro på staten — en förhärjande

vidskepelse. Staten tages i anspråk för
allt och alla. Den sista tidens historia
har emellertid just visat oss vart detta
leder: till den totalitära staten. Den totalitära
staten är emellertid det största
tänkbara sociala onda, eftersom den
innebär den fullkomliga tillintetgörelsen
av personlighet och sann gemenskap.
Den totalitära staten är vår epoks
sanne djävul.» Denna totalitära stat
finns, den har funnits mitt i Centraleuropa,
den finns inom det kommunistiska
maktområdet, och så fort man vidgar
perspektivet och inte ser bara på
vårt land och vår nu styrande generation
utan låter blicken glida litet vidare
i både tid och rum så ser man ju genast
att frågan om staten och maktproblemet
är en mycket svår fråga. Maktkoncentrationen
slår lätt över i ett frihetsberövande
förtryck.

Det är därför som man på liberalt
håll är misstänksam mot en linje som
driver över alltför mycket under statens
domvärjo.

Tvärtom borde det vara så, att allting
som icke-statliga institutioner kan på
ett tillfredsställande sätt sköta, det skulle
staten icke lägga sig i. Mesta möjliga
makt åt icke-statliga organ och åt de
undre våningarna i samhällslivet, kommunalstyrelse
och annat!

Denna fråga om samhällsstyre och
maktfördelning är, när man ser den på
litet längre sikt, mycket väsentlig. Jag
har försökt studera herr Wigforss bok
om socialism i vår tid, och så som jag
ser det är den största felsynen i boken
herr Wigforss naiva tro på staten som
en under alla förhållanden beskedlig
jultomte. Det kan den vara, och det är
den kanske så länge staten är lika med
herr Wigforss, men den kan också bli
en demon. Exempel finns från alla tider
och runt omkring oss.

Därför tror jag att socialdemokraterna,
när de filosoferar över begreppen
frihet och trygghet, över liberalism,
socialliberalism och socialism har anledning
att gå på djupet; och det har

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man naturligtvis Också på liberalt håll.
Jag tror över huvud taget att det är
mycket bra att en idédebatt kommer till
stånd. Den bör föras vidare både här
och inför annat forum.

Det kommunistiska förtryckarsystemet
är icke ett utslag av österländska
läror och österländskt barbari, utan den
kommunistiska idégrunden är kommen
västerifrån. Hela detta kommunistiska
system är ett utslag av den västerländska
kulturens självförgiftning. I denna
kommunistiska idégrund ingår den ortodoxa
marxismen såsom någonting
mycket väsentligt.

Det blev en skilsmässa, säger herr
Wigforss, när kommunisterna tog hand
om Ryssland och där avslöjade konsekvenserna
av sitt system; och det skall
inte förnekas. Jag diskuterar alltså
idéer, inte personer. Det vare mig mycket
fjärran att vilja beskylla en enda
socialdemokrat för några som helst
sympatier för den form av socialism
eller kommunism som finns på det hållet.
Men jag tror det skulle vara väldigt
nyttigt för den försatta idédebatten om
man finge ett slutgiltigt besked om vad
marxismen och klasskampsdogmerna
egentligen betyder, hur mycket man
vill ha kvar och vad man vill slänga
bort eller om man över huvud taget vill
ha någonting kvar alls av detta i de
socialistiska idéerna. Det skulle rensa
luften, det skulle skapa bättre möjligheter
till diskussion och samverkan,
och det skulle onödiggöra en hel del av
den debatt som annars dyker upp gång
på gång.

Jag skall, herr talman, inte säga mera
om dessa saker.

Jag skall inte närmare ge mig in
på diskussionen om skattesänkning,
men jag skulle vilja anföra en synpunkt.
När den svenska nationalinkomsten beräknas
till mer än 40 000 miljoner kronor,
när den svenska statsbudgeten beräknas
till mer än 8 000 miljoner kronor
och när hela detta räknestycke till
stor del grundar sig på bedömningar

och prognoser, då är det ju tämligen
självklart att där ligger några hundra
miljoner i marginalen åt ena eller andra
hållet, vilketdera vet man inte i förväg.
Över huvud taget kan ingen människa
ställa samman en budget med denna
bakgrund och garantera att där inte
finns ganska stora felmarginaler.

Då är det ju, tycker jag, en smula
ofruktbart att knyta den väsentligaste
delen av skattediskussionen till en finbalanserad
budget. Det som i första
hand bör bedömas är i stället huruvida
den skattesats man har är sådan att
den på litet längre sikt främjar den ekonomiska
utvecklingen.

Kommer man till det resultatet, att
skattesatsen är för hög för att främja
den ekonomiska utvecklingen på bästa
möjliga sätt, då tror jag nog att en finansminister
i det läge som har rått
under de år som senast har gått liksom
i det läge i vilket vi nu är skulle
kunna sänka skatteprocenten om han
verkligen ville.

Finansministern yttrade i sitt anförande
att det inte finns några tecken
som tyder på att vår export minskat på
grund av den svenska exportindustriens
minskade konkurrenskraft. Jag har
läst igenom nationalbudgeten, och såvitt
jag kunnat finna är ju frågan om
vår industris konkurrenskraft något
som gång på gång kommer igen i denna
nationalbudget. I fråga om produktionsutsikterna
säger man: »Riskerna
för en sammankrympning av vår export
på grund av handelsrestriktioner
och valutakriser utomlands äro fortfarande
aktuella på många marknader,
och därtill kommer också att en försämring
av industriens internationella
konkurrenskraft börjat göra sig allt
starkare gällande.» När man summerar
ihop vad man tror skall bli nästa års
nationalprodukt skriver man: »Det bör
med skärpa framhållas hur utomordentligt
osäkra dessa kalkyler nödvändigtvis
äro i ett läge där avsättningsmöjligheterna
utgöra den bestämmande

154

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

faktorn för en betydande del av produktionen.
» När man diskuterar arbetskraftsituationen
säger man: »För det
kommande året äro emellertid sysselsättningsutsikterna
inom betydelsefulla
områden i hög grad beroende av de
för närvarande svårbedömbara avsättningsmöjligheterna.
» Och man tillägger,
att läget på arbetsmarknaden i viss mån
är oklart.

Det kunde anföras ett och annat ytterligare
citat i samma riktning. Jag
kan inte hjälpa att jag fått det intrycket
när jag läst nationalbudgeten, att det
som nu framstår, inte som en redan
aktualiserad fara men som en näraliggande
möjlighet, är just att vår konkurrenskraft
skulle svikta på grund av
att vår kostnadsnivå har blivit för hög.
Om det nu skulle vara på det sättet
måste man dra den slutsatsen, att den
största latenta risken för arbetslöshet
är risken för att vår kostnadsnivå kommer
att ligga för högt.

Jag har roat mig med att se tillbaka
i 27-punktsprogrammet för att konstatera
hur socialdemokraterna bedömde
denna fråga när de hade förra efterkrigstiden
som historiskt material och
denna efterkrigstiden som en framför
liggande möjlighet. Här finns på sidan
47 och framåt i det socialdemokratiska
efterkrigsprogrammet en del uttalanden
som är rätt intressanta. Jag tycker nog
också att socialdemokraterna bör hålla
mig räkning för att jag läser ur deras
egna skrifter, så att det inte blir några
irrläror som åberopas. »Ett första villkor
för att sysselsättningsprogrammet
skall kunna genomföras är att det inte
blir några våldsamma förändringar i
prisnivån av samma slag som efter förra
världskriget.» Detta är själva anslaget
i denna motivering. Längre fram
fortsätter man: »Om det skall kunna bli
full sysselsättning, får det inte förekomma
några sådana oreglerade rörelser
i prissystemet den här gången. Det
får inte bli någon ny inflation.» Litet
längre ned står det: »Så länge som

varuknappheten och inflationsfaran består,
måste nuvarande pris- och inkomststopp
givetvis bibehållas. Men i
den mån som varuknappheten försvinner,
måste realinkomsterna i de breda
lagren höjas i minst samma proportion.
Stegringen av realinkomsterna bör
till en början helst ske därigenom att
levnadskostnaderna sjunker på grund
av ökad import och andra liknande orsaker,
medan däremot penninginkomsterna
hålles stabila.»

När man nu i programmet förfäktar
den satsen, att man skall höja levnadsstandarden
genom att sänka varupriser
i stället för att höja penninginkomster,
kommer man också in på frågan
hur ett prisfall skulle inverka på spararna.
Man konstaterar, att de många
spararna skulle tjäna på en sådan politik
men att prisfallet å andra sidan
inte får drivas så långt, att även penninginkomsterna
pressas ner. Man kommer
till det resultatet, att prisnivån inte
kan drivas ner ända till 1939 års nivå,
och man ber praktiskt taget spararna
om ursäkt för detta. Ursäkten låter så
här: »Och de sparmedel i pengar och
penningfordringar, som uppsamlats under
kriget, kommer ju till och med att
stiga utöver sitt ursprungliga värde,
även om prisfallet blir begränsat. En
fullständig återgång till 1939 års nivå
skulle ge en betydande oförtjänt vinst
på de under kriget gjorda besparingarna.
» Man menar därmed, att om man
nu skulle pressa ner prisnivån ned emot
1939 års nivå skulle spararna visserligen
förlora en del på 1920- och 1930-talens besparingar men tjäna en del på
1940-talets, varför de skulle vara praktiskt
taget skadeslösa.

Jag skall emellertid be att få ge ett
citat till angående den nu mest aktuella
frågan. »Men allra ömtåligast är
förhållandet mellan vår inre prisnivå
och världsmarknadens. Det kan hända,
att den svenska prisnivån efter kriget
skulle komma att ligga så högt i förhållande
till prissättningen på världsmark -

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nåden, att detta skulle allvarligt äventyra
sysselsättningen inom vår exportindustri
och dessutom minska avsättningsmöjligheterna
för hemmamarknadens
industrier, som arbetar med utländsk
konkurrens. En sådan situation
kan exempelvis uppstå, om det på
världsmarknaden skulle inträda ett prisfall
av större omfattning. Det var väsentligen
av sådana orsaker, som det
kom till stånd en allvarlig deflation i
Sverige i början på tjugutalet och i början
på trettiotalet.»

När man jämför detta socialdemokratiska
efterkrigsprogram med vad som
sedermera har hänt, måste man konstatera
att utvecklingen har varit den rakt
motsatta mot den däri omnämnda. Jag
tycker därför, att socialdemokraterna
inte skall tala alltför högt om programmatiska
alternativ. Jag skulle dock vilja
göra den nyanseringen, att det naturligtvis
vore orimligt att begära, att en
socialdemokratisk regering skulle ha
kunnat till alla delar styra landet efter
ett sådant program. Det går inte för en
skeppare att hålla båten i en viss kurs
alldeles utan hänsyn till storm och
strömdrag, det erkännes. När herr
Sköld för snart ett år sedan sade, att
»vi valde inflation», tyckte jag emellertid
att skepparen kommit bra långt ur
kursen. Vad man kan anmärka är, att
icke ens tendensen har varit vad man
en gång utlovat.

Herr Adolfsson, som här talat för
bondeförbundets räkning, sade, att det
visserligen är bra, att penningvärdet nu
har stabiliserats men att bondeförbundet
inte vill vara med om någon höjning
av penningvärdet och sänkning av
varupriserna. Herr Adolfsson är tydligen
i varje fall icke besmittad av 27-punktsprogrammet. Kontraktet koalitionspartierna
emellan, var det nu finns
och hurdant det nu är, måste vara något
annat, eftersom herr Adolfsson har
godkänt det. Det är väl ändå orimligt
att acceptera penningvärdesförsämringarna,
om påfrestningarna kommer från

det ena hållet, men säga nej till en penningvärdesförbättring,
om pressen kommer
från andra hållet. Det är ett program,
som leder direkt till kronans
förintande. Det är självklart, att det
blir fråga om avvägning och nyanseringar,
när det gäller att genom prissänkningar
höja penningvärdet, men
jag tycker att det är fruktansvärt att
säga principiellt nej till en sådan höjning.

Jag för min del tycker nog att vi har
kommit i en situation, där det finns
anledning att överväga den fortsatta
framfarten. Att vara diktare är, påstod
Ibsen, »att hålla domedag med sig
själv», och det är kanske flera än diktarna
som har anledning att göra det.
De erfarenheter, som under de gångna
åren gjorts, det läge av relativ jämvikt
som just nu råder och den betydande
ovisshet som finns framöver, motiverar
att man i viss mån försöker ompröva
sina ståndpunkter.

Jordbruksministern hade i Frisinnad
Tidskrift läst en artikel med rubriken
»Tid för jordbrukspolitisk omprövning»,
och han hoppades att folkpartiet
skulle vara ensamt om den uppfattning
som där kom till uttryck. Men
Frisinnad Tidskrift är inte något organ
för folkpartiet — det är min tidskrift
— och det kan ju hända att herr Norup
inte behöver ställa folkpartiet till rätta
för vad som där skrivits. För egen del
har jag emellertid den uppfattningen
att det har hänt så mycket att det kan
finnas anledning att göra en omprövning.

Det är uppenbart att jordbrukskalkylen,
med den konstruktion den har och
med det sätt varpå den utnyttjats, inte
minst under det sista året, har påverkat
den ekonomiska utvecklingen på
ett ogynnsamt sätt. Kravet på en formell
balansering av jordbrukskalkylen
har under det sista året bl. a. lett till
att man förbrukat cirka 100 miljoner
kronor på svartrostbidrag och grispremier
utan att man därmed tillgodosett

156 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

något som helst mått av rättvisa eller
ens åstadkommit en gynnsam inverkan
på jordbruksproduktionens utveckling.
Däremot har denna i flera fall utmanande
penningutdelning kommit att
ogynnsamt påverka hela den ekonomiska
uppgörelse mellan olika folkgrupper
som nu sker vid varje årsskifte.
Enligt min mening kräver en klok jordbrukspolitik
att ingreppen i prisbildningen
sker med varsamhet och under
noggrann uppmärksamhet på dess följdverkningar
på något längre sikt. Tre
jordbruksuppgörelser under loppet avtolv
månader och med stora och illa avvägda
ingrepp i prissystemet är en parodi
på ekonomisk politik i allmänhet
och jordbrukspolitik i synnerhet.

De svenska statsmakterna har låtit sig
hypnotiseras, betvingas eller bindas av
en automatik som i själva verket är
omöjlig att förena med en framsynt
och välbalanserad hållning i de ekonomiska
frågorna.

Jag har för min del som medlem av
1942 års jordbrukskommitté accepterat
den nuvarande ordningen, även om jag
redan då anförde ganska vittgående reservationer.
.lag framhöll bl. a. att prissättningen
alltid i sista hand måste bli
en bedömningsfråga »varvid hänsyn får
tagas både till typjordbrukskalkylen,
totalkalkylen, marknadsutvecklingen
och andra kända förhållanden». Jag
har också år efter år sökt medverka till
sådana modifikationer inom kalkylens
ram som skulle innebära större hänsynstagande
till landsbygdens småfolk.
Både min ursprungliga inställning och
under dessa år gjorda erfarenheter gör
för min del en omprövning i dagens
läge naturlig.

Några typjordbrukskalkyler har man
ännu inte kunnat få fram. Däremot har
man i mycket hög grad lagt tyngdpunkten
på den bristfälliga totalkalkylen på
ett sätt som enligt min mening närmar
sig rent missbruk till förmån för vårt
lands mest lönande jordbruk på slättbygderna.
Inför den kärv-are ekonomis -

ka situation som nu kan befaras, med
minskade inkomster för många konsumentgrupper,
kommer jag därför för
min del inte att i fortsättningen känna
mig bunden av denna bristfälliga och
missbrukade jordbrukskalkyl.

Naturligtvis innebär inte denna
ståndpunkt att jag vill vika från vad
som är den verkliga kärnan i 1947 års
beslut, nämligen att »reallönen för jordbrukets
arbetskraft principiellt bör
vara likvärdig med reallönen för jämförliga
arbetargrupper». Denna grundsats
hade den svenska riksdagen enhälligt
godkänt redan före 1947, och den
ingår som en självklar del i varje allmän
strävan mot rättvisa i samhället.
Vi har emellertid enligt min mening nu
kommit så långt i utvecklingen, att det
blir nödvändigt att klarlägga vad som
är likvärdig levnadsstandard. En deklarationsundersökning
för ett antal jordbrukare
är inte utan vidare jämförbar
med socialstyrelsens lönestatistik för
industriarbetare. Det går inte heller att
låta den avtalsenliga lönen för den femtedel
av jordbrukets arbetskraft, som
består av anställda personer, vara ett
självklart uttryck för den egentliga
jordbruksbefolkningens ekonomiska
läge, oavsett hur stor spänningen inom
jordbruksbefolkningen blir mellan plusoch
minusvarianter. Har man inte möjlighet
att ge full arbetslön åt småbrukets
utövare, bör dessa åtminstone inte
få tjäna som camouflage för överkompensation
åt slättbygdernas mest gynnade
företagare.

Naturligtvis kan det vara nyttigt att
kalkylmässiga beräkningar av ett eller
annat slag finns. Jag skall i fortsättningen
för egen del med samma intresse
som hittills ta del av dem, men
de måste betraktas som ett bedömningsmaterial
vid sidan om andra kända
jkonomiska förhållanden, och statsmakternas
handlande på ett för hela
vår samhällsekonomi väsentligt område
kan inte få bli ett automatiskt och
ofrånkomligt resultat av en räkneope -

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2. 157

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ration. Det har för övrigt hänt så mycket
i fråga om folkomflyttning, rationalisering,
produktionsökning och internationell
utveckling, och en någorlunda
grundlig och förutsättningslös omprövning
av hur kravet på rättvisa skall
realiseras har enligt min mening blivit
ofrånkomlig.

Till detta vill jag, herr talman, för
säkerhets skull foga två anmärkningar.
Den ena är att jag självfallet endast talar
för mig själv, och den andra är att
jag av hänsyn till mig själv känt mig
förpliktad att säga detta, oavsett hur
mycket det väger och hur det uppfattas
på det ena eller andra hållet.

Herr FAST (s) kort genmäle: Herr
talman! Herr Svensson i Ljungskile har
till mig framställt några frågor, bland
annat om jag har någonting emot de
krav på sociala reformer, som har
framställts i folkpartiets valprogram.
Den frågan är så mycket onödigare som
jag i går uttalade både min och den
socialdemokratiska riksdagsgruppens
glädje över de propositioner, som nu
kommer att läggas på riksdagens bord
och som gäller förbättring av åtskilliga
av dessa sociala reformer. Men jag tror
det vara felaktigt att glömma bort något
annat som fanns i detta program, nämligen
kravet på skattelättnader. Om man
inte vill pruta på de militära anslagen
men ändå kräver skattelättnader, så
måste detta, såvitt jag förstår, gå ut
över de sociala anslagen. Det är inte
riktigt att framställa saken som om
sänkandet av våra skatter endast vore
en viljesak, som inte läte sig bestämmas
av statens verkliga utgifter. Jag tror, att
vi måste göra klart för oss detta.

Sedan skulle jag bara vilja säga till
herr Svensson i Ljungskile, att när man
ger sig in på en ideologisk debatt om
den svenska socialdemokratiens ställning,
medel och ändamål, skall man
inte börja med att ställa upp den totalitära
staten såsom den bakgrund, mot
vilken man skall föra diskussionen.

Herr Svensson i Ljungskile tog själv
avstånd från påståendet att den svenska
socialdemokratien skulle hysa några
sympatier för den totalitära staten.

Till sist skulle jag till herr Svensson
i Ljungskile vilja säga, att när han här
framhåller att mesta möjliga makt skall
givas åt icke-statliga organ, så kan det
ju vara lämpligt från herr Svenssons i
Ljungskile utgångspunkter. Den som
tillhör den generation dit jag hör och
som i arbetares ställning upplevde 1890-talet och det godtycke, som var förenat
med enskild äganderätt och enskild företagsamhet,
är emellertid inte lika benägen
att utan vidare hålla lovprisande
tal över en utveckling i sådan riktning.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle: Herr talman! Jag skall
bara göra två små anmärkningar. Jag
vet inte, om herr Fast hörde min formulering,
då jag talade om maktfördelningen.
Enligt vad jag sade skulle så
mycket makt som möjligt läggas på
icke-statliga organ i den mån dessa kan
sköta uppgifterna på ett tillfredsställande
sätt. Sedan kan jag hålla med herr
Fast om att det inte bara är fråga om
god vilja för att åstadkomma en skattesänkning,
utan att det också är fråga
om hårda realiteter. Men den goda viljan
betyder förfärligt mycket.

Herr HAGÅRD (h): Herr talman! Jag
skulle vilja börja med att göra ett litet
påpekande, som inte på något sätt gör
anspråk på att vara originellt utan som
kan framställas av vem som helst. Jag
vill fästa uppmärksamheten på att ju
längre man deltar i samhälleligt arbete,
ju oftare upptäcker man hur mångt
och mycket av det som varit upprepar
sig. Utvecklingen går i detta sammanhang
i vågor, och man kan säga som
eljest: Ingenting nytt under solen. Anledningen
till den reflektion som jag
nu gör är närmast den befolkningspolitiska
utvecklingen. Denna har på sistone
blivit sådan, att jag inte tror det

158 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vara olämpligt, att riksdagen åtminstone
i någon mån riktar sin uppmärksamhet
på denna betydelsefulla fråga. Får jag
emellertid göra en kort resumé över
vad som hänt på detta område.

Under 1800-talet var antalet levande
födda barn relativt högt; det var mellan
130 000 och 140 000 årligen. Dödligheten,
speciellt spädbarnsdödligheten,
var emellertid så exceptionellt hög,
att befolkningstillväxten blev ganska
ringa. Därtill kom den blodavtappning
som emigrationen faktiskt utgjorde.

På grund av kända förhållanden
skedde i och med ingången av det nya
seklet en omsvängning, tydligast märkbar
under första världskriget. Efter en
viss uppgång efter första världskrigets
slut sjönk födelsesiffrorna katastrofalt
för att 1933 nå ett bottenläge med cirka
85 000 levande födda. Vad detta skulle
komma att betyda för den svenska folkstammen
började man rätt allmänt inse.
Jag vill bara erinra om de diskussioner
som fördes på 1930-talet och om makarna
Myrdals insatser på detta viktiga
område. Jag vill också citera några ord
ur en motion, som från högerhåll framfördes
— det kan inte vara olämpligt
att erinra om den just nu: »Befolkningsfrågan
är inte» — heter det —-»som andra en fråga bland frågor. Den
innesluter i sig ett flertal av de just nu
aktuella samhällsproblemen. Med den
sammanhänger i grunden hela folkförsörjningen,
av den beror våra möjligheter
att utnyttja landets naturliga
hjälpkällor, att uppehålla vår kultur,
hävda vår nationella egenart och värna
vårt oberoende. Befolkningsfrågan är i
bokstavlig mening frågan om svenska
folkets liv.»

Så tillsattes under mitten av 1930-talet befolkningskommissionen, och en
rad olika åtgärder i befolkningspolitiskt
avseende följde. Man har betecknat
1930-talet som en socialreformernas
speciella tidsperiod. Emellertid skedde
då en förändring beträffande födelsetalen,
en förändring i uppåtgående rikt -

ning. Redan år 1938 var antalet levande
födda barn uppe i 94 000 för att sedan
stiga och uppnå sin högsta höjd 1945
med 135 000. Detta hade som följd att
intresset för denna fråga slappnade i
samma takt som greppet om strupen
lossnade. De förslag, som socialvårdskommittén
och befolkningsutredningen
av år 1941 framlade om ökat stöd vid
havandeskap och barnsbörd, ledde inte
till något bestämt resultat.

Sedermera har yrkanden i detta avseende
upptagits av kvinnoorganisationerna.
Jag vill erinra om en begäran
från Landsorganisationens kvinnoförbund
att på nytt ta upp denna fråga.
Likadan begäran inkom från Fredrika
Bremer-förbundet, Yrkeskvinnornas
samarbetsförbund och Husmodersföreningarnas
riksförbund. Vid denna
tidpunkt var emellertid socialdepartementets
målsman mera inställd på socialpolitiska
frågor än på befolkningspolitiska,
och nu sänker sig, mina damer
och herrar, kurvan. Den bokstavligt talat
rutschar neråt med cirka 5 000 födslar
om året för att år 1951, då den sista
siffran av officiell natur noterades,
uppvisa 110 000. 1952 års siffror är ännu
inte kända, men man kan utgå ifrån
att de kommer att understiga talet
110 000. Dessa kraftiga fluktuationer i
födelsetalet vållar stora svårigheter i
den allmänna samhällsplaneringen.
Förde de stora barnkullarna in nya
problem, så ger det sjunkande barnatalet
också sina perspektiv.

Vissa förslag i femte huvudtiteln berör
de samhälleliga åtgärderna för stöd
vid havandeskap och barnsbörd. Jag
vill bl. a. peka på att man avsevärt höjt
maximibeloppen inom mödrahjälpen.

Samtidigt som man gör detta sker
emellertid, såvitt jag kan se, ingen som
helst ändring i ordningen för de övriga
formerna av stöd åt mödrarna. De hjälpformer
jag åsyftar är moderskapspenningen
och moderskapshjälpen. Detta
är emellertid ingenting märkvärdigt.
Det är tvärtom någonting ganska be -

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

159

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tecknande för vårt sätt att organisera
här i landet. Beträffande vår socialverksamhet
på detta område måste jag
framhålla, att det finns inte mindre
än tre olika former för denna verksamhet,
nämligen mödrahjälp, moderskapspenning
och moderskapshjälp.
För dessa hjälpformer finns det lika
många organ, nämligen mödrahjälpsnämnden,
barnavårdsnämnden och
sjukkassorna. Detta är enligt mitt förmenande
i högsta grad irrationellt. Hela
frågan om moderskapsstödet skall nu
utredas. Socialministern har velat låta
både socialförsäkringsutredningen och
arbetslöshetsutredningen syssla med
dessa spörsmål. Varför han har ordnat
det så är kanske inte så lätt att förstå.
I ena fallet har han sannolikt anlagt
en mera socialpolitisk syn på frågan
och i det andra fallet har han tänkt sig
den som ett arbetsmarknadsproblem.
Eftersom socialministern är närvarande
skulle jag vilja be honom att turnera
dessa frågor och måhända göra tillägg
till direktiven åt de olika utredningsapparaterna.
Enligt mitt förmenande
borde tyngdpunkten härvidlag förläggas
till socialförsäkringsutredningen,
så att man finge fram en enhetlig norm
för denna stödverksamhet. Det är intet
orimligt krav och det överensstämmer
till stor del med de önskemål, som
framförts av de av mig nyss omnämnda
kvinnoorganisationerna.

När man talar om denna fråga kommer
resonemanget osökt in på en annan
mycket viktig social fråga, nämligen
abortspörsmålet. Det är nämligen
orimligt att låta barnaliv utsläckas till
ett antal av 5 000 å G 000 om året genom
legala aborter och ett flerdubbelt
högre antal genom illegala, samtidigt
som åtgärder sättes in för att stimulera
själva barnafödandet och underlätta de
ekonomiska bekymren i detta sammanhang.
Enligt mitt förmenande går detta
inte alls ihop. Man måste ta itu med
dessa spörsmål från olika utgångspunkter.
Det är glädjande att man i detta

sammanhang kommit fram till vissa reaktioner
inom olika medborgargrupper.
På sistone har man observerat att öven
läkarna har börjat inta en mera deciderad
uppfattning i dessa spörsmål.
.lag skulle vilja fråga om det är förmätet
att föra fram den tanken, att den
nu sittande utredningskommittén i
abortfrågan finge i uppdrag att överarbeta
den nu gällande lagstiftningen i
ämnet. Jag vet att detta är ett ömtåligt
spörsmål. Man kan dock inte undgå att
observera, att sedan de socialmedicinska
indikationerna i praktiken lagts till
grund för abortproblemets lösande, så
har antalet legala aborter betydligt ökat.

Låt mig så lämna denna fråga, som
jag dock anser så betydelsefull, att den
bör omnämnas till och med vid en remissdebatt.
Barnantalet har sjunkit så
starkt, från enligt vad jag nyss nämnde
135 000 till 105 000—108 000 levande
födda, att vi här står inför ett problem
av nära nog samma storleksordning som
vi haft tidigare.

Låt mig i stället gå in på ett annat
spörsmål, som inte direkt berörs i statsverkspropositionen
men som indirekt
hänger samman med anslagen under
femte huvudtiteln och ännu mer givetvis
under elfte huvudtiteln.

Den 16 i denna månad firade vi ett
ettårsjubileum. Det var ett jubileum
som inte manifesterades genom pressreferat
eller särskilda ovationer; jag
tror inte ens att kontrahenterna vid jubileet
träffade samman. Det var nämligen
då ett helt år sedan vår första arbetsnedläggelse
inom svensk sjukvård
tog sin början, och den pågår ännu.
Det ansågs tidigare att en arbetsnedläggelse
på sjukvårdens område var en
omöjlighet.

Eftersom .sjukgymnastkonflikten alltjämt
pågår, vill jag taga mig friheten
att påkalla inrikesministerns uppmärksamhet
på denna fråga, under framhävande
av att den inte bara rör parterna
själva utan att de svårigheter som
uppstått i anslutning till konflikten

160 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

även berör sjuka och vårdbehövande
människor. Jag hade under förra årets
höstsession också tillfälle påpeka, att
på grund av omständigheterna det underliga
förhållandet har inträffat, att
konflikten regelrätt finansieras av sjukhusens
huvudmän, alltså arbetsgivaren.
Ekonomiskt sett har arbetstagarna å
andra sidan inte något som helst intresse
av att återgå till arbetet, då deras
ersättningar kan uppgå till två eller
tre gånger den vanliga ersättningen. En
sådan absurd anordning kan inte få
fortsätta, utan det måste ske någonting.

Inrikesministern, som tyvärr inte är
närvarande här, lovade under höstsessionen
att han skulle följa denna fråga.
Jag var så naiv att jag trodde, att när
man följer en fråga skall man också
vid tillfälle ingripa för att åstadkomma
en lösning, men så har såvitt jag förstått
inte skett. Inrikesministern har
ingenting gjort i detta avseende; han
har inte velat påskynda ens ett sammanförande
av parterna.

Jag måste allvarligt beklaga inrikesministerns
passiva inställning i detta
avseende, och jag vågar än en gång
rikta en uppmaning till honom att inte
låta tiden gå utan att försöka påverka
parterna att åstadkomma en uppgörelse,
och framför allt, som jag nyss
sade, få dem att träffa samman.

Jag vill så gå in på en annan fråga,
som har sin stora betydelse inte minst
för det sociala arbetet i detta land. Hur
ofta har vi inte här i riksdagen sökt
frammana ett intresse, framför allt hos
regeringens ledamöter, för en rationell
organisation av den kommunala socialvården.
Dessa önskemål har förts fram
gång efter annan under mer än tio år
i remissdebatter och i andra sammanhang.
Förgäves har vi fäst uppmärksamheten
på det exempel som i detta
fall kan hämtas från vårt grannland
Danmark, där man på sin tid löste detta
problem på ett lyckosamt sätt.

Den nuvarande socialministern började
sin verksamhet med att tillkännage

sitt intresse även för denna fråga, och
han möttes av varm förståelse från min
sida. Jag vågade vid förra remissdebatten
säga, att han tydligen var beredd
att gå till mötes om inte alla så en hel
del av de önskemål som de socialt arbetande
har framfört. Jag gladdes över
detta. Emellertid var det litet förhastat.
Jag fick inte alldeles klart för mig, varför
den proposition, som man enligt
vad jag vet hade arbetat mycket med i
socialdepartementet, inte kom att framläggas.
Jag fick ett kortfattat svar på
en interpellation i detta ärende men
fick aldrig klart för mig vad orsaken
var.

Jag tror jag har kunnat läsa ut ur
listan över väntade propositioner, att
det nu skall komma någonting, men vi
som arbetar på det sociala fältet har
inte haft något intryck av att man velat
underställa eventuella förslag sakkunnigas
diskussion och yttrande, så
att jag är denna gång försiktig i mina
yttranden. Jag skall inte ropa bravo
förrän propositionen ligger på kammarens
bord. Kan socialministern ge en
bättre utfästelse vore det tacknämligt.

Hur det än kommer att bli med ett
sådant förslag måste jag innerst inne
beklaga att man har förhalat tiden på
detta sätt. En dyrbar tid har verkligen
försuttits. Den nya kommunindelningen
har genomförts utan den nydaning som
faktiskt hade behövts. Nu har varje
kommun fått sin uppsättning av alla de
sociala organ som tidigare fanns, och
det har blivit ett problem hur man skall
få till stånd en samordning. Samtidigt
har emellertid kommunerna utan något
som helst stöd från statligt håll, allra
minst i lagstiftningen, skapat det slags
socialvårdsbyrå som kommunalkontoren
faktiskt utgör. Vi behöver emellertid
snarast möjligt en ordning som innebär
att det nuvarande tillståndet blir
lagfäst. Där har kommunerna gått före
och visat vägen. Jag bara önskar att
Kungl. Maj :t vill ta initiativ till att skapa

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

161

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en möjlighet att lagligt förfara på detta
sätt.

Får jag slutligen säga, att enligt alla
slutsatser man kan dra skulle 1953 års
riksdag betyda en faktisk milstolpe i
vårt lands socialpolitiska utveckling.
Den skulle kunna bli en motsvarighet
till 1946 års riksdag, alltså för sju år
sedan. Denna sistnämnda riksdag blev
tyvärr inte så märklig som den hade
kunnat bli, detta på grund av misslyckandet
med den obligatoriska sjukförsäkringen.
I strid med de råd som givits
och de förslag som upplagts gav
den dåvarande socialministern åt sjukförsäkringen
en konstruktion, som inte
har vunnit tilltro på något håll. Man
kan säga, som någon sagt, att man måste
betrakta sjukförsäkringen som ett samhällets
olycksbarn, ett skådebröd, som
jag tror socialministern själv sade, på
det socialpolitiska smörgåsbordet —
det bar gått ut och in. Nu har emellertid
socialförsäkringsutredningen lagt
fram ett förslag som går i stil med de
principer, som från början upplagts
inte minst från socialvårdskommitténs
sida. Man kan i detta sammanhang bara
beklaga att inte socialvårdskommitténs
ordförande, Bernhard Eriksson, kunde
få vara i livet och uppleva den upprättelse,
som faktiskt ligger i detta förslag.
Han tog nämligen personligen
mycket hårt den desavuering, som han
den gången blev föremål för av dåvarande
socialministern.

För alla som har kämpat sedan åratal
för att få fram en organisatorisk
samordning mellan sjukförsäkring och
yrkesskadeförsäkring, innebär socialförsäkringsutredningens
förslag en
framgång. Det är det enda vettiga i
detta sammanhang. Att man sedan genom
omfördelning av kostnaderna mellan
den enskilde och samhället sökt
göra det möjligt att finansiera denna
reform, gör att man måste skänka sitt
erkännande åt det utredningsarbete,
som har utförts. Där finns en del saker,
som man kanske får ytterligare

kommentera i detta sammanhang. Den
första gäller frågan om läkemedel. Där
har man i utredningens förslag så vitt
jag kunnat läsa rätt inte tagit bestämd
ställning annat än att man förutsätter
att det förslag, som i princip antogs
1946, skall realiseras från och med den
dag då den nya obligatoriska försäkringen
skulle träda i kraft.

Man får nog med erfarenhet från vad
som har hänt inom de sjukkassor, som
redan tillämpar förmånen av fria läkemedel,
säga att det kanske vore lyckligare
om man vilade på hanen och toge
med försiktighet på detta. Det incitament
till både missbruk och slöseri,
som här föreligger, är så pass allvarligt
att man nog måste gå fram stegvis om
man skall nå framgång i detta sammanhang.
Man frågar sig om man inte liksom
beträffande andra förmåner bör
låta denna hjälpverksamhet utövas inom
försäkringens ram såvitt det finns
möjligheter därtill.

Utredningen har också tagit hand om
spörsmålet om den fria sjukhusvården
och löst det på det sättet, att man har
stoppat in denna sjukhusvård som den
nu förekommer inom själva försäkringens
ram, och det var kanske ett lyckligt
sätt. På det sättet har man tystat den
kritik som .särskilt från läkarhåll och
sjukhushåll framförts i detta sammanhang.

Frågan återstår nu bara hur man skall
finansiera den nya sjukförsäkringen,
och på den punkten har vi ännu inte
såvitt jag vet fått något bestämt svar.
Jag ser av formuleringar här och var
i femte huvudtiteln, att socialministern
är synnerligen betänksam i fråga om
tidpunkten för iscensättandet av det
hela, och det sammanhänger givetvis
med de ekonomiska resurserna.

Så ytterligare några ord om en annan
fråga, som vi sysslat med så mycket
här under själva remissdebatten.
Får jag fästa uppmärksamheten på att
när man 1946 i det förslag, som då
framfördes, satte speciellt ålderspensio -

11 — Andra kammarens protokoll 1.9,53. Nr 2.

162

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nen till det belopp, som blev riksdagens
beslut, var dessa tal icke heliga i och för
sig. Det var en strävan från den utredande
apparaten att gå så högt man
någonsin vågade för att kunna ge en
dräglig utkomst på ålderdomen åt alla
dem, som fullgjort sitt arbete i produktionens
tjänst eller på annat sätt. Man
strävade efter att befria denna grupp
medborgare från att behöva gå till fattigvården.
Det lyckades, kan man säga,
vid den tidpunkten med ett tydligt resultat.
Siffrorna beträffande fattigvården
föll systematiskt, och om man tar
i beräkning penningvärdeförsämringen
har de hela tiden sjunkit, åtminstone
till den allra sista tiden.

När samhället genom den ekonomiska
politiken förts därhän, att penningvärdet
har så avsevärt underminerats, är
det väl rättvist och skäligt att samhället
också håller just denna grupp, åldringarna,
skadeslösa för inflationens
skadeverkningar. På grund av detta
kan faktiskt inte några invändningar
av principiell art göras mot det förslag
till folkpensionsbeloppets uppräkning,
som nu föreligger.

Den föreslagna ökningen av folkpensionsavgiften,
som skall sätta oss i
stånd att på bättre sätt finansiera denna
nya ökning av utgifterna, står i full
samklang med det förslag som jag för
min del tillät mig att från högerhåll
framföra som ett positivt förslag till
vårriksdagen. Det har här helt naturligt
accepterats av socialministern. Man
har också satt avgifterna, säger man, i
relation till det gamla förhållandet
emellan folkpensionsbelopp och avgifter.

Man skulle vilja ifrågasätta, om det
inte vore ur rationell synpunkt önskvärt,
att man kunde sätta folkpensionsavgiften
exempelvis 2/io procent högre
till 2 procent. Det skulle underlätta arbetet
med administrationen och göra
uträkningen enklare, och det skulle
också gé en extra slant på inkomstsidan.
Jag tycker det vore ganska naturligt
att så förfara, men jag respekte -

rar samtidigt socialministerns motivering
för sitt förslag. Jag skulle tro att
man lättare kan få fram en avgift på
just 2 procent.

Jag tror slutligen att ett enigt beslut
i sinom tid kommer att fattas. Det skulle
på detta område betyda en politisk avspänning,
som väl vi alla innerst inne
anser vara önskvärd och som kanske
på vissa håll till och med är efterlängtad.
Inte minst gårdagens debatt visar
hän på ett verkligt behov i detta avseende.
Där framstod det som om endast
två av riksdagens politiska partier
egentligen vore de som fört fram reformer,
speciellt när det gällt folkpensioneringen,
och man glömde att det fanns
andra partier som också var ansvariga
för vad som hänt i detta avseende och
som varit lika reformvänliga och lika
aktiva i syfte att få en lycklig lösning
på detta problem.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG (k): Herr talman!
Herr Hjalmarson yttrade i går, att genom
den politik som budgeten är ett
uttryck för skymtar en skattebelastning,
som ingen svensk regering kommer
att klara ens sedan det mesta möjliga
kramats ut genom indirekt beskattning.
Högerns linje för att klara det dilemma,
som framför allt de väldiga rustningsutgifterna
lett till, är som bekant
att man skall krama ut ännu mera genom
indirekt beskattning och andra
antidemokratiska skattereformer. Därvidlag
har högern redan nu i mycket
hög grad blivit bönhörd av regeringen,
vilket icke minst framgår av det budgetförslag
som nu diskuteras.

Ett mycket framträdande drag i den
Sköld-Hedlundska skattepolitiken är
bland annat att vältra över skattebördan
i allt högre grad på kommunerna.
Kommunalskatterna beräknas för innevarande
år öka med ungefär en miljard.
Däri framträder bland annat en svste -

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

163

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

matisk strävan från statsmakternas sida
att ordna det så att de stora inkomsttagarna
och förmögenhetsägarna skall
bli skonade, med resultat att folk med
sämre ekonomisk bärkraft i stället får
så mycket drygare skatter. Statsskatten
tas nämligen ut efter progressiva skalor,
medan beskattningen för kommunala
ändamål sker efter proportionell
metod.

Det är som sagt cn skattepolitik efter
de linjer som högern och folkpartiet
gillar. Denna politik sammanhänger
också med att regeringen bland annat
i fråga om rustningarna har varit så
lyhörd för kraven från borgerligt håll.
Nu skonar man nämligen de rika i mycket
hög grad från några allvarligare
ekonomiska konsekvenser av den enorma
upprustningen. Man lägger bördorna
i ökad grad på dem som har det
sämre ställt. Om regeringen i stället
skulle ha utformat skattepolitiken efter
demokratiska linjer är det troligt, att
inte ens högerledaren vågat påyrka en
så våldsam upprustning som den regeringen
nu föreslår. Då hade nämligen
också de borgerliga partiernas rikemän
fått vara med och betala en rimlig del
av rustningskostnaderna.

Bland dem som inte på detta sätt är
gynnade av regeringens skattepolitik
råder i stigande grad en uppfattning
av det slag som till och med herr Sehlstedt
gav ett försiktigt uttryck för, nämligen
att regeringen har varit generösare
än vad många anser rimligt i fråga
om rustningarna. Det är en uppfattning
som sprider sig allt mer också i de
kretsar, där herr Sehlstedt dväljs, det
är tydligt.

Övervältringen av skatten på kommunerna
är emellertid bara en av de former
regeringen använt för sin skattepolitik.
Ännu markantare drag av klassskatt
har hela det system av indirekta
skatter, från vilka en så betydande del
av statens inkomst härrör. Vid sidan
av de många tecknen på hur rika människor
lurar staten på skatt har rege -

ringen nu ordnat det så, att de indirekta
skatterna sväller över alla
bräddar. Exemplen i årets budget på
det ökade tillflödet från varuskatter,
nöjesskatter, folkpensionsavgifter m. m.,
är typiska för denna politik. Vad pensionsavgifterna
beträffar har ju regeringens
skattepolitiska linje fått ett
sällsynt krasst uttryck i förslaget för
kommande år. Sedan missnöjet med de
ständigt försämrade sociala förmånerna
fått en sådan styrka, att regeringen
inte gärna kunde undgå att göra något,
så är det nu meningen att äntligen
återställa det ursprungliga värdet åtminstone
på en av de mera betydande
sociala förmånerna, nämligen folkpensionen.
Men då ordnas finansieringen
så att den större delen av förbättringen
skall bekostas genom en skatteform som
innebär att arbetare och lägre tjänstemän
med en hygglig inkomst skall betala
lika mycket som en person med
låt oss säga en miljon i beskattningsbar
årsinkomst.

Samma effekt får en annan av de
nya inkomstkällor regeringen vill ha,
nämligen 75 miljoner genom ökat bensinpris.
Utom det att alla sådana skatter
bidrar till en ökning av den allmänna
kostnadsnivån och alltså är en
skatteform, där man inte tar den minsta
hänsyn till olika människors skilda ekonomiska
bärkraft, bör i detta sammanhang
också erinras om vad som påpekats
vid liknande tillfällen flera gånger
i riksdagen, nämligen att framför allt
bensinskatterna och andra generella
fördyringar av transporterna drabbar
de norrländska konsumenterna särskilt
hårt.

I hela denna skattepolitik finns det
inte ett spår av den »nya giv» i skattefrågan
som regeringspartiet påstod sig
ha inlett i och med 1947 års skattereform.
Dåvarande finansministern
Wigforss förklarade att den nya skattepolitiska
linjen innebar att man skulle
»förskjuta skattebelastningens tyngdpunkt
i riktning mot de högre inkoms -

164

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

terna». Sedan dess har praktiskt taget
varje skattepolitisk åtgärd haft en rakt
motsatt effekt.

Under skattedebatten 1947 gycklade
hr Wigforss med högerns och folkpartiets
talesmän för att de stod på en
ståndpunkt som möjligen kunde anses
förklarlig för hundra år sedan men var
absolut oförenlig med nutida demokratisk
uppfattning. För hundra år sedan,
sade herr Wigforss, rådde nog en ganska
allmän mening, att den riktiga beskattningen
var den som tog samma del av
varje inkomst, alltså vad man brukar
kalla den proportionella beskattningen.

Men nu är det annorlunda, menade
herr Wigforss. Tyvärr visar emellertid
de senaste årens skattepolitik och kanske
framför allt årets budgetförslag,
att den nuvarande finansministern
tillämpar det medeltida skattetänkande
som herr Wigforss med rätta gisslade
högermän och folkpartister för.
Högerpressen och nu senast herr Hagård
har också inkasserat herr Skölds
förslag om höjda pensionsavgifter såsom
ett framsteg för herr Hjalmarsons
politik.

De borgerliga har många sådana
glädjeämnen numera. Den indirekta beskattningen
är ju till och med i vissa
delar så ordnad att den nästan uteslutande
drabbar fattigt folk. När staten
exempelvis tar ett överpris på margarin
med 1: 30 per kg, så är det en pålaga
som rikt folk med säkerhet inte
känner sig det minsta besvärade av.
Det har ju också framgått av debatten
i går och i dag. Men en sådan prispolitik
blir för många arbetarfamiljer en
mycket kännbar beskattning.

I fråga om kommunalskatterna gavs i
samband med skattereformen 1947 ett
uttryckligt löfte från riksdagens sida
att man skulle eftersträva en lindring
i den kommunala beskattningen. Detta
löfte sattes såväl då som senare i sådana
här debatter i förbindelse med
den utlovade — ja till och med beslutade
— sjukvårdsreformen. Denna kun -

de också ha blivit ett betydande steg
i riktning mot en demokratisk skattepolitik.
Som exempel kan nämnas att
sjukvårdsreformens ikraftträdande skulle
ha inneburit en begränsning av landstingsutgifterna
i Norrbotten med 20
procent. I motsvarande grad skulle
alltså också, om sjukvårdsreformen
trätt i kraft, skatterna ha uttagits genom
den rättvisare progressiva metoden.
Men därav blev som bekant ingenting,
och även i övrigt har de ekonomiska
relationerna mellan staten och
kommunerna utvecklats i en rakt motsatt
riktning till vad som utlovades.

Det har visserligen skett en ökning
av det kommunala ortsavdraget. Men
dels var denna höjning inte ens så stor
att den återställde det tidigare avdragsbeloppets
reella värde, och dels utformade
statsmakterna de nya bestämmelserna
så, att alla kommunala skattesatser
måste höjas mycket avsevärt.

För övrigt har regeringen i en mängd
frågor fullföljt metoden att övervältra
så mycket som möjligt av de samhälleliga
utgifterna på kommunerna, d. v. s.
att i motsvarande grad övervältra skattebördan
från dem som har den bästa
ekonomiska bärkraften till dem som
har det sämre ställt.

Det är inte bara i år som detta skett
bl. a. i samband med förändringar i
folkpensionslagen. Kommunerna har
till exempel fått vidkännas mycket betydande
utgiftsökningar genom det senaste
beslutet om hyresbidragen.

Vid flera tillfällen har jag för min
del påtalat den orättvisa som består
bl. a. däri att kommunerna, allt efter
som priserna stiger, får bära en allt
större och större andel av en hel rad
av olika skolutgifter bl. a. för tjänstebostäder,
skolmåltider, skolmateriel
o. s. v.

Nu har visserligen statsbidragsfrågorna
över huvud taget lagts i stöpsleven
genom en hel rad utredningar, men i
direktiven för dessa utredningar och i
de praktiska förslag, som hittills blivit

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

synliga, finns det inte heller ett spår
av de reformtankar på skattepolitikens
område som vi blev uppbyggda med för
några år sedan. Allt går i rakt motsatt
riktning.

Kontentan av den Wårnska utredningen
var sålunda bl. a. att staten skall
betala mindre och kommunerna mera.
Alla departementschefer har en synnerlig
benägenhet att följa samma kurs.
I årets statsverksproposition hänvisar
exempelvis ecklesiastikministern till
sakrevisionens tips att helt indra en del
statsbidrag som utgår till kommunerna
eller i varje fall genomföra en stark
begränsning av sådana bidrag. På sjätte
huvudtiteln finns t. ex. i fråga om anslagen
till vattenförsörjning och avlopp
ett liknande hot som kan få mycket
ödesligra verkningar för kommunerna.

Det är bl. a. genom en politik efter
dessa linjer som statsmakterna har
tvingat kommunerna till en sammanlagd
skatteökning för innevarande år med
närmare en miljard. Det ställer redan
nu många kommuner och deras skattebetalare
inför oerhörda svårigheter, och
ändå har det hittills rått en exceptionell
högkonjunktur. Men med de tydliga
tecknen på en liknande konjunktur som
vi nu kan iakttaga, en konjunktur som
kanske också kan komma att medföra
stor arbetslöshet, drar det i hop sig
till katastrof för många kommuner, om
man fortsätter med den förda skattepolitiken.
Framför allt innebär den en
skriande orättvisa mot människor med
små inkomster. Riktlinjen för en demokratisk
skattepolitik måste vara densamma
som angavs 1947, nämligen att
»förskjuta skattebelastningens tyngdpunkt
i riktning mot de högre inkomsterna»
— för att åter citera dåvarande
finansministern. En sådan politik, tilllämpad
på nuvarande situation, innebär
bl. a. att beskatta bolagsvinsterna
hårdare, som kommunisterna har föreslagit
i en motion till årets riksdag. Den
innebär vidare att man slopar folkpensionsavgifterna
och låter finansiering -

en av de förbättrade folkpensionerna
ske genom allmän statsskatt, att man
förskjuter beskattningen från indirekta
till direkta skatter samt att man överför
en del av kommunernas nuvarande
utgifter till staten.

Herr HANSSON i Önnarp (bf): Herr
talman! Spara och sänk skatterna! Så
lydde oppositionens rekommendation
till regeringen i gårdagens debatt, och
vi har i dag fått uppleva detsamma i
tidningsrubrikerna. Det är en populär
propagandafras. Den tilltalar och fångar
säkert mångas hjärtan — om den
samtidigt följes av praktisk handling.
Såvitt jag förstår är emellertid den
enda verksamma vägen att nå mera påtagliga
resultat, när det gäller att skapa
utrymme för skattesänkning, att via
omprövning av statens verksamhet få
fram varaktiga begränsningar såväl av
verksamhetsområdena som av de statsutgifter,
som ovillkorligen följer i dess
spår. Detta betyder helt enkelt, att vi
behöver en allmän översyn av hela
statsförvaltningen, så att vi får den
önskvärda kostnadsramen för den statliga
verksamheten här i landet.

Vi har säkerligen — i varje fall har
jag svårt att frigöra mig från den tanken
— skapat en statlig förvaltningsapparat,
som blivit så dyr i drift att
vi mången gång av, som det heter, rena
statsfinansiella skäl inte har råd att
hålla förvaltningsapparaten med pengar
för alla uppgifter, som tjänstemännen
är tillsatta för. Man har en känsla
av att vi där i dag kör med en dyrbar
tomgång på vissa områden.

Men hur skulle man månne ställa sig
inom den opposition, som nu så högljutt
ropar på sparande och skattesänkningar,
om vi på allvar konfronterades
med en politik efter de linjer, som jag
här nämnt? Jag är rädd för att det skulle
bli annat ljud i skällan, om man på allvar
ginge in för en sådan besgränsning
av statens verksamhetsgrenar, som i
praktiken skulle innebära indragning

166

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

av ett antal tjänster. Man har rätt att
dra den slutsatsen med anledning av
vad som förekommit i andra sammanhang.

Att nödvändigheten att spara med
statens utgifter och begränsningen av
statens arbetsuppgifter blivit det genomgående
temat i denna remissdebatt,
har man kanske rätt att se som ett
tecken på tillfrisknande av Sveriges
riksdag. Kan vi månne förvänta, att
detta kan bli inledningen till slutet på
en väljarfrieriets rundhänta löftespolitik,
en politik som vi har mycket goda
skäl att lasta för en hel del av de svårigheter,
som vi i dag brottas med. Partierna
sitter här i samma båt. De har
bjudit över varandra utan att på allvar
reflektera över den bärkraft, som näringslivet
haft. De har överskattat denna
bärkraft. Vården av penningvärdet
framstår därför i dag som den angelägnaste
uppgiften, och den kolliderar i
vissa sammanhang med vår reformvilja
och med den förbättring av samhället,
som vi ändå alla önskar. Intet
parti kan där dra sig undan ansvaret.
Det får delas av alla, ty allesammans
har sorglöst deltagit i dansen kring
folkgunstens majstång.

Den inledande stabiliseringspolitik,
som vi nu praktiserar, har lett fram till
vissa resultat, och man konstaterar med
stor tillfredsställelse att man nu vinnlägger
sig om besinning och måtta för
att på ett lyckligt sätt ransonera vad
som finns.

Här har sagts mycket om de risker
som finns för en kommande arbetslöshet,
och det kan vara riktigt. Men det
kanske också kan vara befogat att iaktta
något av den ovisshet som nämns i
statsverkspropositionen och att stanna
något inför en motsatt utveckling. Vi
skall inte ropa halleluja för tidigt för
att vi skulle övervunnit alla inflationstendenser.
Det kan finnas andra utvecklingslinjer,
som kan komma att betyda
något helt annat än vad vi väntat.
Jag menar att vi skall här försiktigt

och på ett samlande sätt kunna se allvaret
i de problem som ligger framför
oss. överbudspolitikens tid är förbi.

Vi har i denna remissdebatt vid upprepade
tillfällen fått oss till livs uttryck
för glädjen över att de upprivande partistriderna
i försvarsfrågan är förbi.
Det skulle vara glädjande om man här
kunde konstatera, att vi är på väg in i
ett skede, där vi också kan i enighetens
tecken se till vad som är möjligt att
åstadkomma inom ramen för vad näringslivet
i dess helhet kan prestera
ekonomiskt sett. Den ekonomiska politiken
över huvud taget har ventilerats
så mycket att det väl näppeligen är
möjligt att komma med något nytt. Herr
Hseggblom, som för tillfället inte är
närvarande i kammaren, har tidigare
gjort ett uttalande, som jag inte kan låta
stå oemotsagt i vad det gäller räntepolitiken.
Han nämnde då något om
de vådor lågräntepolitiken inneburit
för den unga jordbrukar klassen — jag
räknar mig till denna. Han menade —
och det tror jag i stor utsträckning är
högerns åsikt — att den direkt skulle
skada den unga generationen jordbrukare.
Han menade att de alltför stora
investeringsbelopp, som de i dag är
nödsakade att räkna med, inte varit
nödvändiga, om vi fört en högräntepolitik.
Man kan ha vilken principiell inställning
till ränteproblemet som helst,
men det är ju ändå så att det alltid
legat i så väl enskild mans strävan som
i de olika företagens att ha en ränta
som man kunde räkna med såsom innebärande
en konstant utgift. Man har
alltid placerat sina lån på det sättet
och ansett detta fördelaktigt. Men för
att gå tillbaka direkt och samla upp
vad jag tyckte var kärnpunkten i den
Haeggblomska teorien så var det väl riktigt,
att vi måhända med en några procent
högre ränta skulle gjort det betydligt
dyrare för folk att låna pengar,
och därigenom hade vi fått ner investeringsbehovet
för dem som skall tillträda
nya företag. Men vad är det för

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

1G7

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

olägenheter detta för med sig? Jo, alla
de som under de senare åren i god
tro startat företag med stora investeringar
skulle offras genom en sådan
politik. Unga människor med familj
skulle saklöst kastas ut, utan att någon
skulle bekymra sig om deras öden. Jag
menar att de missgrepp som hittills är
gjorda i den ekonomiska politiken —
och det vet vi är en hel del — skall
rättas till. Men takten i denna politik
bör anpassas med hänsyn till verkningarna.
Detta är nödvändigt för att vi
inte skall åstadkomma större skada än
som nödvändigheten kräver. Den politiken
bör vara så beskaffad att den även
i detta sammanhang sätter människan i
centrum.

Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Om jag erinrar mig de något över 30
remissdebatter, som jag har haft tillfälle
bevista här i kammaren, skulle jag
om årets remissdebatt kunna säga, att
den närmast gått på melodien: »Nu
ska vi vara snälla.» Jag skall försöka
fortsätta på den melodien.

Jag skulle då vilja säga några ord
om fredsfrågan; det är kanske djärvt
nog i en tid som den vi lever i. Nu har
också försvarsministern attackerats från
olika håll med tacksamhetsbetygelser.
När han nyss framträdde och framförde
som sina synpunkter, att vad han angivit
i försvarsprogrammet inte behöver
vara absolut riktigt, kan jag också förena
mig med kören av tacksägare.

Sedan skulle jag vilja hjälpa finansministern
litet grand. Jag tänker då på
om det inte skulle vara möjligt att med
de förslag, som nu föreligger, få någon
liten överbalans i budgeten även i år.
För att detta skall bli möjligt är det
emellertid nödvändigt att spara på något
område. Det finns ju ingalunda
någon marginal för ytterligare utgiftsökningar
utan att man samtidigt finner
nya inkomstkällor. Jag är emellertid
rädd för att vi inom en nära framtid
kan behöva medel för nya utgifter,

som inte är upptagna i statsverkspropositionen,
och därför skulle jag vilja att
vi hjälptes åt för att försöka spara på
de utgifter som föreslås i .statsverkspropositionen.

Flera talare har berört önskvärdheten
av enighet i försvarsfrågan. Det har
inte sagts precis hur mycket pengar
man behöver. Försvarsministern har
framlagt sitt förslag, och det har inte
kommit några andra bud. Man har i
allmänhet sagt, att man bör kunna enas
om att rusta så långt resurserna över
huvud taget tillåter. Det är ju ganska
tänjbart. Det blir närmast fråga om hur
mycket en människa över huvud taget
skall kunna leva på, hur långt vi skall
kunna skära ned standarden för samtliga
familjer och andra medborgare i
vårt land, och vad vi vill ha till andra
ändamål. Där har man inte satt någon
gräns, och jag har inte sett till något
förslag om hur många tusen kronor
man skall anse, att en familj bör ha
till sitt förfogande, och hur mycket
man skall taga till försvaret för att gå
så långt som resurserna över huvud
taget tillåter.

Men vad man kan få fram ur denna
teori om att man skall offra så mycket
som resurserna tillåter, är väl i
varje fall, att vi ställes inför ett avvägningsproblem.
Det blir sålunda frågan
om hur mycket vi kan offra av de
värden, som vi vill försvara. Vi måste
väga det ena mot det andra. Enligt det
förslag, som nu föreligger, begäres till
militära utgifter ett anslag på en, jag
tror man kan säga, oväntat stor summa;
den är uppe i över två miljarder kronor.
Detta är säkert ett belopp, som det
svenska folket aldrig har räknat med att
försvarsutgifterna skulle gå upp till
under fredstid.

Summans storlek kan man belysa med
vad vi betalar i skatt. Det är framför
allt en mycket vältalig illustration till
allt tal om önskvärdheten av att nedbringa
skatterna. Det kanske vi också
alla är rätt eniga om. Vi finner nu, att

168 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de föreslagna militärutgifterna kommer
att ta omkring hälften av de direkta
skatterna i anspråk. Det har kanske folk
ute i landet egentligen inte tänkt så
mycket på. Försvarskostnaderna tar
hälften, och sedan kan man ju beräkna,
hur stora skattesänkningar man skulle
kunna genomföra, om man kunde skära
ned dessa utgifter till ett belopp, som
kan anses vara rimligt med hänsyn till
andra behov. För fem år sedan räknade
vi med att man skulle kunna offra
omkring 700 eller 800 miljoner kronor
för försvaret. Såvitt jag förstår rådde
det, kanske med undantag av högern,
enighet kring detta belopp. Det ansågs
nog vara mycket stort, men det var
dock något, som vi skulle kunna binda
oss vid. Yi är för närvarande uppe i
det dubbla, och med det nu föreliggande
programmet kommer vi att nästa år
rycka upp till det tredubbla beloppet,
jämfört med beräkningarna år 1948.

Nu vet jag ju, att försvarsledningen
har begärt mer, och att försvarsministern,
såsom framgår av redogörelsen under
fjärde huvudtiteln, har prutat ned
förslagen åtskilligt. Det är jag tacksam
för. Vi kan vara glada över att vi
inte har en yrkesmilitär på försvarsministerposten.
Jag är rädd, att vi då
hade fått förslag på åtskilligt högre
siffror.

Här knyter jag an till vad försvarsministern
sade under sitt senaste anförande:
Riksdagen får ju pröva och
utskottet skall pröva. Var och en får
sedan dra sina slutsatser, och så får
man komma fram till ett resultat, som
man gemensamt kan finna vara det
lämpliga. Inför detta ställer jag mig
frågan: Var går då den gräns, vid vilken
vi kan säga hit men inte vidare?

Ja, kanske vi skulle kunna säga, att
det för den militära sakkunskapen inte
finns någon övre gräns för rustning av
och utgifter för militära ändamål. Detta
är helt naturligt; det kan för den inte
finnas någon övre gräns, och jag riktar
heller ingen anklagelse däremot.

Jag gör bara ett enkelt konstaterande
av fakta. Den militära, jag skulle vilja
säga besinningslösheten i detta fall bottnar
i det enkla förhållandet, att det
inte finns någon rustningarnas övre
gräns, som kan skapa trygghet och fred
i världen. Man kanske kunde finna en
nedre gräns, som skulle kunna åstadkomma
fred, en nedre gräns för kostnader
och rustningar, men en övre
gräns är absolut otänkbar.

Strindberg skrev i någon av sina böcker
att »det finns många av kulturens
hasselnötter som livet inte kunnat knäcka»,
och här har vi kanske en av de
mest svårknäckta. Dessvärre rör det
sig om så elementära och enkla ting
som umgänget mellan människorna,
mellan nationerna. Dithän har mänskligheten
ännu inte kommit, att vi kan
ställa upp en regel, enligt vilken vi kan
umgås i fred med varandra, utan frågan
blir alltid: Hur skall vi med största effektivitet
kunna slå ihjäl andra, om så
skulle påfordras? Och så är mänskligheten
inne på detta rustningvanvett,
som övergår hela världen.

Om man kommer att fortsätta med
detta, om man kommer att tro på kapprustningarna
som en fredsgaranti, finns
det stora möjligheter för mänskligheten
att förgöra allt mänskligt, kanske allt
levande på jorden. Om dessa möjligheter
talade för övrigt den nyvalda president
Eisenliower i sitt tal i Washington
i går. De olika staterna må anslå
hur mycket som helst till vapen och
rustningar, försvarsledningarna kommer
ändå inte att vara nöjda. De kan
helt enkelt inte vara nöjda. De kommer
att säga att detta är för litet. Det
är för litet för att vi skall kunna skapa
trygghet för vårt land. Vi måste ha mer;
ni måste se till att vi får mer pengar.

Då kan man kanske invända att om
man är starkt rustad — detta brukar vi
framhålla ibland här i Sverige som mål
för våra rustningar — så skulle det finnas
en möjlighet att undgå kriget. Ja,
jag erkänner min oförmåga att kunna

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2. 169

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vare sig bestämt bestrida eller godta
påståendet. Man saknar emellertid bevis
i historien för att starkt rustade länder
har undgått kriget. Vi saknar vidare
bevis för att länder som varit starkt
rustade gått ut som segrare ur krig. Att
vissa länder sluppit att dras in i krig
kan ju bero på helt andra orsaker än
att de varit starkt rustade. Det kan bero
på förtroende för landet i fråga.
Det kan också bero på en vaksamhet
bland den civila befolkningen, som ofta
betyder mera än vad militären betyder.
För egen del hoppas vi ju kunna undgå
kriget som ett resultat av den neutralitetspolitik
vi för och det förtroende,
som vi säkert har skaffat oss ute i världen.

Men hur har det gått när kriget var
slut för de länder, som varit starkt rustade?
Ja, de har resonerat så, när kriget
började — det gjorde ju nazisterna
— att vi skall bli världens herrar, vi
skall skapa ett världsherravälde. Och
ingen kan väl bestrida att inte Tyskland
var rustat så långt landet orkade
och att det samtidigt fanns en i detalj
utarbetad organisation, där ingenting
skulle klicka, och att hela landets resurser
var inriktade på krig. Att det
dessutom rådde hundraprocentig disciplin
vet alla.

Och hurudan var den utrikespolitiska
atmosfären för Tysklands vidkommande,
när kriget började? Jo, land efter
land böjde nacken under den nazistiska
stöveln och en stormakt som Sovjetunionen
marscherade frivilligt fram och
slöt sig med en »evighetspakt» till den
tyska nazismen. Men hur gick det, mina
damer och herrar, för Tyskland och för
nazismen? Vi hoppas att nazismen,
även om den sticker upp huvudet
här och där, ändå är slagen; i varje
fall var den krossad i det ögonblick
som det tyska nederlaget telegraferades
ut över världen. Och Tyskland
blev slaget som intet annat land har
blivit det förut.

Kanske, mina damer och herrar, är

mänskligheten inne på fel vägar. Kanske
vi rent utav i vårt land har råd att ställa
oss den frågan, om vi marscherar riktigt
eller om man bör använda andra
medel och göra allt vad man kan för att
få fram andra medel i det mellanfolkliga
samarbetet.

Det finns en symbolisk gammal berättelse,
som talar om kunskapens träd
på gott och ont. Ja, nog tycks mänskligheten
ha ätit tillräckligt av det onda
på det trädet, mycket mer än den har
haft gott av.

Jag lyssnade häromdagen på en andaktsstund
i radio. Det kanske var mera
tillfälligt att jag vred på radion just då.
Där talade en kvinnlig röst, och hon
frågade — nu skall inte talmannen bry
sig om klubban, ty jag citerar, och det
är som sagt en andaktsstund det är fråga
om: År det någon av åhörarna som
riktigt längtar efter att komma till himlen?
Nej, hon trodde inte att det fanns
det. Hon fortsatte: Det finns så litet
som påminner om hur vi skulle kunna
föreställa oss himlen. Däremot ansåg
hon att det fanns så mycket på jorden,
som påminner om hur vi kan föreställa
oss helvetet, och därför var man rädd
för helvetet mer än man längtade till
himlen. Tja, kanske hon hade rätt. År
det inte det tillståndet vi finner ute i
världen? Jag talar naturligtvis, herr
talman, inte om svenska förhållanden,
om denna lilla oas.

Men frågan är om mänskligheten står
maktlös i dag, om vi har skapat fram
krafter som vi inte kan bemästra. För
min del vägrar jag att tro det. Om kulor
och krut och bomber skapar ett
helvete, så måste det finnas andra medel
i det mellanfolkliga samarbetet.
Man måste finna andra medel. Det måste
finnas andra alternativ, och det talas
ju om de möjligheterna. Det finns små
glädjande tecken mitt i all oro som vi
träffar på.

Samma dag som vår riksdag sammanträdde
höll USA:s utrikesminister
ett tal, där han sade: Vi kan inte be -

170

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

segra kommunisternas hot om krig med
kulor och dollar, vi måste ha en bättre
ideologi. Ja, kanske det rent utav skulle
kunna finnas liknande tankar hos en
och annan ryss. Jag menar nu naturligtvis
inte herr Hilding Hagberg; han
är ju juridiskt sett svensk. Men jag tänker
på den razzia, som går fram öster
om järnridån. Den visar kanske att det
i Sovjet och satellitstaterna till och med
på ledande poster finns folk, som tänker
sig andra medel än vad som i dag
kommer till användning i dessa länder.
Och kanske det då, i allt det våld och
det avskyvärda tillvägagångssätt som vi
dagligen läser om och hör i radio om,
kan finnas någonting utav värde. Det
är inte bara de som avkunnar dödsdomar
som skriver världshistoria, utan
det gör också de som avrättas på grund
av dessa dödsdomar. Vilka som i det
långa loppet är de starkaste, det skall
jag inte försöka analysera, men att de
skriver världshistoria, mina damer och
herrar, även de som stupar för detta
våld, det är nog tämligen säkert.

Vårt land har ju inte behövt lita till
vapen på ett och ett halvt sekel i det
närmaste. Jag tror inte heller att vi
skall binda våra förhoppningar på en
fredlig framtid alltför mycket vid vapnen.
Kanske den politik som vi har begagnat
på detta område är, låt oss gärna
säga, utan större betydelse, men kanske
den innehåller ett frö som kan gro, växa
upp och spira vidare, denna humanitära
politik som Sverige har haft möjlighet
att i den barmhärtige samaritens gestalt
bedriva under de senare åren,
framför allt under det senaste kriget
och efterkrigstiden.

Vi har tagit emot lidande människor
från andra länder, vi har gjort insamlingar,
och stat och kommuner har beviljat
anslag, lämnat kläder och läkemedel
och andra ting, som har skickats
ut för att bringa hjälp och lindra
nöd. Vi har med denna verksamhet
skapat en goodwill för Sverige, som
Sverige kanske aldrig tidigare haft. I

det sammanhanget skulle man kanske
kunna erinra om att de svenska vapnen
en gång också betytt mycket, när Sverige
var fruktat och kanske hatat ute i
världen. Den humanitära verksamheten
har lett fram till någonting helt annat.
Jag tror dock ingalunda att vi inför det
förslag, som har framlagts i statsverkspropositionen,
behöver överge humanismens
väg. Vi är väl eniga om att vi
skall fortsätta hur det än går härvidlag.

Men när nu försvarsministern med
all rätt har tillbakavisat kritiken, enligt
vilken försvarsministern skulle
vara en diktator, genom att påpeka att
statsutskottet och riksdagen ju får pröva
det hela och att man då får se vad vi
kommer fram till, så skulle jag vilja
vädja till statsutskottets ledamöter att
så mycket som möjligt försöka förbilliga
den plan som föreligger. Skulle förmågan
härvidlag saknas och vi skulle
binda oss vid ett förslag, enligt vilket
hälften av de direkta skatterna skall
gå till försvarsändamål, då blir frågan
den inför all den otrevnad som skattekverulansen
för med sig i förgiftande
avseende ute på det politiska fältet, om
man inte rent av skulle försöka ett annat
tekniskt förfarande när det gäller
att skaffa inkomster till försvarsutgifterna.
Vi skulle ju kunna gå till väga
så, att vi sänker skatten med exempelvis
40 eller kanske 50 procent och inför en
särskild värnskatt, så att det blir klart
för människorna vart pengarna går. Då
kunde man inte längre peka på den
sammanlagda skatten och säga: »Se hur
finansministern ödslar med pengarna»,
utan man skulle få klart för sig hur
mycket som går åt det ena och åt det
andra hållet.

Vi skulle härigenom uppnå två önskvärda
resultat. Det ena är vad jag redan
har sagt, nämligen att skattepropagandan
skulle få ett annat och vederhäftigare
innehåll. Det andra är att man
kanske skulle kunna uppnå en allmän
strävan även hos militären, till större
sparsamhet med de militära anslagen.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

171

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Med hänsyn till att på remissdebattens
talarlista är många anmälda
skall jag försöka, herr talman, att i
görligaste mån koncentrera mitt anförande.

Vad som tilldrar sig mest uppmärksamhet
i årets remissdebatt är statens
utgifter. Jag skall fortsätta där herr
Hansson i önnarp slutade sitt sparsamhetsresonemang.
För att kunna hålla
och förbättra vår sociala standard och
lätta skattetrycket är det nödvändigt
att en skyndsam översyn beträffande
statsutgifterna kommer till stånd. Problemet
har varit föremål för ett par utredningar,
nämligen 1949 års rationaliseringsutredning
och den s. k. Wärnska
sparutredningen. Förslagen har
emellertid, såvitt man kan bedöma ur
riksdagens synpunkt, inte föranlett några
nämnvärda åtgärder från Kungl.
Maj:ts sida. En ny utredningsman har
i dagarna tillsatts. Sverige är ju utredningarnas
förlovade land. Men varför
inte pröva andra vägar för att ernå
sparsamhet och effektivitet i statsförvaltningen?
Jag skall gärna bidraga
med några positiva uppslag.

I Amerika utbetalar en del departement
och statliga verksamhetsgrenar
belöningar till den statliga personalen
för varje uppslag, som kan medföra
effektivare verksamhet. De amerikanska
skattebetalarna anses därigenom få den
största valutan för sina pengar. Enligt
New York Times utbetalade försvarsdepartementet
i USA under budgetåret
1950/51 nära 000 000 dollar till civilanställd
personal för förslag, som lett
till att det militära maskineriet blivit
effektivare. Det beräknas att man samma
år inbesparade över 20 miljoner
dollar, alltså en utdelning av 35 dollar
på en.

Formalismen i svensk statsförvaltning
lägger troligen hinder i vägen för
en sådan utveckling. När t. ex. mannen
som avslöjade den enbomslca spionligan
inte får någon uppmuntran av

staten måste det vara fel på systemet.
Detta fick jag också själv bestyrkt, när
jag vid förra årets riksdag väckte en
besparingsmotion som syftade till att
spara arbetskraft, papper och blanketter
vid uppläggandet av röstlängdsuppgifterna.
Uppslaget hade inspirerats av
en i facket arbetande tjänsteman, som
för ett par år sedan vänt sig till finansdepartementet
med ett sparsamhetsförslag
men inte erhållit något svar.

En sak som i detta sammanhang kan
vara av stort intresse är vinsterna från
statliga monopolföretag, affärsdrivande
verk och s. k. statsbolag. En mera utförlig
redogörelse i statsverkspropositionen
om statsdriftens lönsamhet och
produktivitet skulle vara av stor betydelse.
Tar man del av de summor de
statliga affärsdrivande verken inlevererar
till statskassan visar det sig, att de
ekonomiska prestationerna är i starkt
fallande trots att taxorna har stigit avsevärt
och servicen försämrats.

Vissa av dessa verk dirigerar även
s. k. statsbolag. Statens järnvägar är
både skeppsredare och storföretagare
inom buss- och lastbilstrafiken samt
driver en omfattande restaurangrörelse.
Dessa statsbolags verksamhetsfält
har kraftigt utökats under senare tid.
Enligt tillgänglig statistik uppgår statsbolagen
till ett 35-tal och representerar
aktiekapital och fonder på närmare
1 000 miljoner kronor.

Vad gäller insynen i dessa statsbolag
vill jag framhålla, att statsrevisorerna
inte har någon rättighet att granska
statsbolagens förvaltning. I många
fall ger inte bolagen några nämnvärda
vinster. Enligt officiella siffror hade
Svenska tobaksmonopolet år 1950 ett
minus på 1,0 miljoner kronor men ett
överskott år 1951 på 2,2 miljoner kronor.
Svensk torvförädling i Sösdala
hade endast 6 000 kronor i vinst på ett
aktiekapital av 5 miljoner kronor.
Svenska lastbilsaktiebolaget hade en
förlust på 250 000 kronor. Trafikrestauranger
hade minskat sin nettoförtjänst

172

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in,

från 15 000 till 5 000 kronor. Någon
vinst på 5 miljoner kronors aktiekapital
gav inte GDG biltrafik, Göteborg,
liksom inte heller ett flertal kraftverk.
Svenska skifferoljeaktiebolaget redovisade
under år 1951 en förlust på
475 000 kronor och för 1952 på 3,5 miljoner
kronor. Norrbottens järnverk,
som berördes under gårdagens debatt,
ståtar med siffran 0 i sitt bokslut.

Tillsättandet av styrelseledamöter
och revisorer i de s. k. statsbolagen
har fått ett stänk över sig av det amerikanska
systemet. I USA får i dagarna
det demokratiska partiets representanter
överlämna sina platser i statsförvaltningen
och i statliga institutioner
till republikanerna. I vårt demokratiska
samhälle bär sedan gammalt proportionalismens
principer tillämpats. Det
må ha gällt utseende av styrelseledamöter
i statliga företag eller av utredningssakkunniga,
så har det parlamentariska
inslaget i allmänhet sammansatts
efter dessa principer. Det kan inte
vara riktigt att tillämpa en sådan princip,
att framför allt ett politiskt parti
blir representerat i de statliga bolagen
eller utredningarna.

Herr talman! Det bebådas nu nya indirekta
skatter på grund av ökade statsutgifter.
Det förefaller naturligare att i
första rummet eftersträva att statens
affärsinkomster ökas. Statsbolagen har
sin chans att visa denna företagsforms
ekonomiska och företagsmässiga fördelar.

Vad jag emellertid särskilt vill understryka
är, att riksdagen efter högkonjunkturens
expansiva finanspolitik åter
bör acceptera sparandet såsom en ledstjärna
i sitt arbete.

En väsentlig begränsning av statens
reglerande verksamhet på det samhällsekonomiska
området, större effektivitet
vid rationaliseringen av de statliga
företagen, sparsamhet i statsförvaltningen
och åstadkommandet av en enklare
samhällsordning är allmängiltiga

rekommendationer för att bringa ner
statsutgifterna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp): Herr
talman! Utan att, som jag hoppas, bli
beskylld för att tala om något ovidkommande
vill jag säga några ord i ett par
spörsmål, som ligger mig varmt om
hjärtat, och som är i hög grad aktuella
för hela vårt folk.

Den första frågan aktualiserades på
nytt den It januari i år, då en rattfyllerist
vid kollision välte en älvsjöbuss
och fyra skadade fick föras till
sjukhus. Personbilens förare, som körde
på bussen, var spritpåverkad och likaså
hans tre passagerare. Olyckan hade,
om det velat sig illa, kunnat bli ännu
större. Så blev däremot fallet vid den
skräckfyllda tilldragelse, som söndagen
den 9 november i höstas utspelades vid
Västerbron i Stockholm. En nära nog
till medvetslöshet berusad bilist körde
upp mot en refug och dödade en tvåårig
gosse, skadade svårt hans föräldrar
och likaså en fem månader gammal flicka
och en äldre dam.

Det är något genomgalet i vårt samhälle
om en enda sådan olycka kan
skrivas på spritens konto, en olycka
som bringar en hel familj sorg och månadslång
sjukhusvistelse, en olycka som
givetvis kastar sitt mörker även över
den som varit orsak till den, såvitt han
inte är alldeles förfäad. Ändå värre är
det, om sådana olyckor inträffar gång
efter annan, vilket faktiskt sker här.

Man bör även ha klart för sig, att
samma olycksrisk föreligger vid vart
och ett av de tusentals fall rattfyllerier,
som årligen förekommer i vårt land.
Förra året dömdes icke mindre än cirka
1 400 rattfyllerister till fängelsestraff. I
min egen stad, som jag sätter så högt,
förekom enligt referat i stadens tidningar
en kraftig stegring av antalet
rattfyllerister under det gångna året i
jämförelse med föregående år. Enligt
stadens tidningar omhändertogs inte
mindre än 50 rattfyllerister mot 29 året

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

173

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förut, vilket ju innebär en utomordentligt
hög procentuell ökning, och många
andra städer uppvisar en lika dyster
statistik.

Ingen bilförare, som verkligen vill
veta hur alkoholismen inverkar på reaktionsförmågan
vid bilkörning, behöver
sväva i okunnighet om dess risker.
Med vetenskaplig pregnans är detta så
klarlagt, att alla som vill begripa det
också kan förstå det. Underligt är att
rattfylleriet ökar trots att bilföraren vet,
att förtäringen av även en ringa alkoholmängd
inverkar störande på hans
förmåga att köra bil, och trots att han
vet att lagtillämpningen är sådan, att
den felande i de flesta fall ådömes frihetsstraff.

Upplysningsverksamheten gör väl en
hel del, och förhållandena skulle säkert
vara än sämre om denna icke hade bedrivits.
Man måste därför vara tacksam
för att regeringen åtminstone medgivit
någon höjning av anslagen åt nykterhetsvården,
så att dess arbete icke
genom penningvärdeförsämringen alldeles
äventyras. Som bidrag till upplysningsverksamhet
för nykterhetens främjande
upptar åttonde huvudtiteln ett anslag
på 625 000 kronor, vilket är en höjning
med 61 000 kronor. Nationalföreningen
för trafikfrämjandet får den i
fjol äskade höjningen med 100 000 kronor.
Jag vill notera detta med stor tacksamhet.

Det synes emellertid, som om enbart
kunskap inte hjälper utan som om man
även måste gå in för en lagstiftning,
som är strängare och medger större differentiering
av straffet allt efter brottsverkningarna
än den nuvarande. Jag
vill gärna till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet rikta den
vädjan — och jag vet att jag gör det på
miljoner människors vägnar i vårt land
—- att den förebådade nya rattfyllerilagstiftningen
snart måtte bli verklighet.
Många offer torde väl ännu få
bringas i form av döda och invalider
och sönderslagna hem innan vi får se

en bättre tingens ordning. Statsrådets
löfte att vid nästa års riksdag bringa
denna fråga till, som vi tror, en bättre
lösning har många tagit fasta på.

En kommande lagstiftning, som bygger
på den utredning nykterhetskommittén
har presterat, är ägnad att inge
förtroende. Här har man ett material
som i intet annat land i världen. I andra
länder, Norge undantaget, straffas
väl icke rattfylleriet som sådant så hårt
som hos oss, men om en berusad bilförare
åstadkommer skada till liv och
lem eller på andras egendom blir straffet
så mycket hårdare, ofta många års
fängelse.

Straffskärpning, då en rattfyllerist
genom sin framfart dödar människor
eller åstadkommer annan skada, bör
införas även hos oss. Varje människa,
som bär sig illa åt, är att beklaga, men
den som här skall beklagas är icke
främst bilmarodören utan hans offer.
Han bör veta, att det är i och för sig
ett brott att sätta sig vid ratten då man
förtärt sprit.

En annan fråga, herr talman, som jag
endast skall snudda vid är ungdomsvården.
Debatten kring denna fråga har
med rätta varit synnerligen livlig i vårt
land, och jag tror att det vore olyckligt
om den stannade av. Man skulle
bara önska att det fanns större insikt
och större vederhäftighet hos dem som
diskuterar och att man vore villig att
verkligen se problemen i vitögat. Ungdomsbrottsligheten
har blivit ett stort
problem, och ungdomsfylleriet går inte
heller att nonchalera. I samband med
dessa båda har vi fått se en moralens
dekadans, som även frihetens förespråkare
synes vara ganska bekymrade för.

Den år 1939 tillsatta ungdomsvårdskommittén
utförde ett synnerligen värdefullt
kartläggningsarbete angående
ungdomens situation och problem i det
moderna samhället. Skada bara, att så
litet av allt det myckna goda har blivit
samhälleligt matnyttigt. Den psykiska
barna- och ungdomsvården är

174

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

såvitt jag vet det enda, som blivit föremål
för statsmakternas åtgärder. Även
här har doek de praktiska resultaten
låtit vänta på sig av olika skäl, kanske
främst på grund av brist på utbildad
personal.

Ungdomsvårdskommitténs förslag om
stöd åt ungdomsorganisationer i fråga
om fritidsverksamhet hade väl sina
brister i utformningen, men som uppslag
till något bättre hade förslagen varit
värda ett bättre öde än att försvinna
i kansliernas djup. Min tro är, att ville
samhället verkligen taga itu med dessa
problem på fullaste allvar skulle en hel
del kunna göras. Många frivilliga krafter
står beredda till intensifierade insatser
till ungdomens bästa, om man
bara fick ökade resurser till sitt förfogande.
Såväl inom nykterhetsorganisationerna
som inom de religiösa samfunden
är man kanske mer än förr på det
klara med att föreningsverksamheten
inte bara får vara en sammanslutning
till inbördes beundran utan även måste
gå ut på ett arbete i samhällets tjänst.
Förra året begärde riksdagen, sedan ett
flertal motioner hade väckts i ämnet, en
översyn över ungdomsvårdskommitténs
förslag, framläggande av en redogörelse
härför samt presentation av de förslag
som kunde tänkas bli följden av denna
översyn. Jag efterlyser i all ödmjukhet
men med stort allvar vad som skall
kunna göras på detta område. Jag ville
gärna veta vad man möjligen tänker i
saken i kanslihuset. Är man överhopad
av arbete, varför tillsätter man då inte
en kommission eller kommitté sammansatt
av kunnigt folk från olika partier,
som på grundval av ungdomsvårdskommitténs
stora utredningsmaterial och
gärna med stöd av andra kompletterande
utredningar kunde arbeta med frågan?
Här kunde man taga upp spörsmål
om stöd till ungdomens fritidsverksamhet
både inom och utom föreningslivets
ram, lokalfrågor och den sociala
ungdomsvården i allmänhet. En sådan
kommission borde inte kosta särskilt

mycket och skulle säkert hälsas välkommen
av många, om den blott bure
livets friska färg.

Vad ungdomsbrottsligheten beträffar
skall jag bara upprepa vad jag sagt förut
i denna kammare. Innan man dömer
i dessa frågor, skall man ge den moderna
ungdomsvården erforderliga resurser,
personal, konsulenter, assistenter,
verkstäder och lokaler med möjlighet
till differentiering av elevklientelet just
efter de linjer, som riksdagen en gång
så hänfört uttalade sig för. Sedan man
arbetat efter dessa en gång utstakade
linjer i ett tiotal år, kan man verkligt
sakligt bedöma hela detta problemfält.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
säga några ord i abortfrågan. Det är
tillbörligt att från början erkänna, att
man här är inne på ett utomordentligt
svårbemästrat område. Att den svenska
abortlagen — även med det tillägg som
gjordes 1946 — är ett ärligt försök att
komma till rätta med ett svårt samhällsproblem,
är höjt över allt tvivel. Man
ville komma till rätta med de kriminella
aborterna, som på 1930-talet uppgavs
vara mellan 10 000 och 20 000. Många
frågar: Har man lyckats? Ett bestämt
nej synes mig vara det enda riktiga
svaret.

Den legala abortfrekvensen i Sverige
kan strängt taget endast beräknas från
år 1939, då lagen trädde i kraft. Anmälningsplikt
infördes likväl redan
1935 för läkare, som företagit abort på
medicinsk indikation. Antalet legala
aborter enligt till medicinalstyrelsen inkomna
rapporter visar följande siffror:
1938 var antalet 433, 1940 506, 1945
1 623 och 1951 noteras den högsta siffran,
6 328. För 1952 finns ännu ingen
exakt statistik tillgänglig. Det material,
som nu finns hos medicinalstyrelsen
angående legalt utförda aborter, uppgår
till över 35 000 omfattande perioden
1 juli 1935—31 december 1951. Det består
av samtliga i Sverige under denna
tid utförda legala aborter och utgör det

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

175

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

största samlade materialet i världen,
tillgängligt för vetenskaplig forskning.

Det kan i detta sammanhang som en
parentes ha sitt intresse att påpeka, att
antalet levande födda barn i vårt land
under år 1946 var 132 597. Denna siffra
hade 1952 rutschat ned till 109 500,
sålunda en minskning med 23 097. Den
svenska abortlagen är efter tillägget
mom. 2 i 1 § om den socialmedicinska
indikationen den mest vittfamnande i
världen enligt de sakkunniga. Jag känner
ingen i ansvarig ställning, som utan
vidare prisar denna förstarangsställning.
Läkarna säger däremot: Vi måste
arbeta på att hejda stegringen av den
legala abortfrekvenskurvan.

1951 minskades vårt lands födelseöverskott
med något över 4 000 barn,
och samma år gjordes över 6 000 legala
aborter. Förra året uppvisade en nedgång
i antalet abortansökningar, men
man bör inte glömma bort nativitetsminskningen.
Färre graviditeter för ju
automatiskt med sig färre abortansökningar.
Inom läkarkretsar talar man
öppet om en påfallande abortmentalitet.
Vissa beteendemönster utbildas och
i en given situation betraktas abort som
det normala. 1941 års befolkningsutredning
var inne på dessa risker, och farhågorna
har icke visat sig ogrundade.

Från läkarhåll har ingen invändning
gjorts mot abort som dikteras av att
en kvinna utsatts för våldtäkt eller av
att ett fortsatt havandeskap skulle medföra
allvarliga risker för kvinnans liv
eller då vissa ärftliga sjukdomar är för
handen. Många läkare med stark social
ansvarskänsla ryggar dock tillbaka för
de konsekvenser, som tillkomsten av
mom. 2 i 1 § abortlagen fört med sig.
Den har, säger man, kommit abortlagen
att för allmänheten framstå som en av
myndigheterna sanktionerad väg att bli
av med ett för tillfället icke önskvärt
havandeskap. Man bör även här ha i
minnet, att vissa delar av abortlagen
tillkommit utan stöd av någon medicinsk
myndighet.

Det finns — jag är angelägen att betona
det — djup och varaktig nöd för
många kvinnor i havandeskap både
inom och utom äktenskapet. Det är
dock icke en värdig lösning av därmed
sammanhängande problem att, som nu
i så hög grad sker, vifta med abortlagen.

Jag är även angelägen om att skingra
en del av den dimbildning, som råder
här i landet när det är fråga om medicinalstyrelsens
handläggning av abortärendena.
Man hör ibland att dessa frågor
blott är rent rutinmässiga saker för
medicinalstyrelsen. Denna uppfattning
av handläggningen är inte riktig, och
den är skadlig för rättsmedvetandet.

År 1949 inkom till medicinalstyrelsen

5 736 ansökningar om abort, av vilka
636 avslogs. 1950 inkom 6 361 ansökningar
och 1 123 avslogs. 1951 inkom

6 884 ansökningar, varav 1 133 avslogs.
Det är alltså inte på det sättet, att man
endast har att sända vederbörliga intyg
till medicinalstyrelsen för att saken
skall vara klar. Att lagen sedan ger rum
för ett långt gående aborttillståndsgivande
erkänner alla.

Det är omöjligt att med tillförlitligt
statistiskt material visa huruvida de
kriminella aborterna minskat eller ökat
de senare åren, men tecken tyder på
att de ökat, och detta trots att de legala
aborterna nära nog tredubblats sedan
1946. Tillägget i lagen 1946 har inte
haft den effekt, som man hade hoppats.
Doktor Gösta Sundelin i Eskilstuna gav
i november förra året en högaktuell
redogörelse för situationen där. Hans
konklusion blir —• jag citerar nu ordagrant
efter tidningen Folket: »Samtidigt
som de legala aborterna ökat har
också de kriminella aborternas kurva
gått i höjden, och de liberala bestämmelserna
har alltså icke uppnått syftet
att minska de kriminella.» Han slutar
med att säga att den socialmedicinska
indikationen är alltför tänjbar. Han citerar
vidare professor Ask-Upmark:

176

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

»Näst efter hjärt- och kärlsjukdomarna
är aborterna vår största folksjukdom.»

I radiodebatten den 9 december före
jul gav doktor Simon i Norrköping uttryck
åt liknande åsikter och framhöll,
att noggrannare undersökningar i
Stockholm, Norrköping, Malmö och
Lund har visat, att de kriminella aborterna
efter lagens tillkomst icke har
minskat. Med andra ord, de har blivit
ett rent tillskott till de legala. De legala
aborterna rekryteras av ett helt annat
klientel än de kriminella. De kriminella
aborterna gäller i huvudsak ogifta
och de legala aborterna gäller inte
mindre än 70 procent gifta.

Herr talman! Jag är inte beredd att
här söka redovisa de vägar, som samhället
bör beträda för att komma till
rätta med den utomordentligt stora
fråga, som jag här något snuddat vid.
Existensen av abortproblemet är illa
nog, men samhällets sätt att lösa detta
problem är ännu sämre, synes det mig.
Jag hoppas att abortkommitténs betänkande
kan ge uppslag till en bättre
tingens ordning. För mig framstår det
som någonting fruktansvärt, att en
kvinna på grund av trångboddhet eller
ekonomisk misär skall ledas till att umgås
med tanken på fosterdöd. Åtminstone
på denna punkt borde det vara
möjligt att komplettera lagen, även om
det skulle kosta en del pengar. Till sist
torde dock ansvarskänslan och människovärderingen
hos var och en bli det
avgörande. Det är dock väl sent för
den enskilde att lita till dessa ting, då
abortproblemet med lavinens kraft
tränger på.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat bringa dessa tankar till protokollet.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Nykterhetskommitténs betänkande har
avlämnats och herr Dicksons mångåriga
bekymmer för pilsner av klass III kanske
blir löst. Därmed torde ytterligare
ett problem av tredje klassen bringas

ur världen. Spritfloran är mångfaldig
och kvacksalveriet på detta område har
en omfattning, som ställer homeopaternas
sockerpiller i skamvrån. Mäktiga
herrar och damer håller benhårt fast
vid spritbrukets månghundraåriga ritualer,
och om något kan bli oföränderligt
så torde det vara spritbruket.

De 20 punkterna i nykterhetskommitténs
utredning bjuder på många frågetecken.
Även om jag själv är absolutist
måste jag fråga om man verkligen
även för framtiden skall behålla detta
krångel med mattvång, registrering, legitimation,
centilitermått på brännvin
in. m. Vi bör inte behålla detta kvacksalveri,
som hittills endast fört till att
spritbruket vidgats på ett skrämmande
sätt och som ger sken av att samhället
legaliserar detsamma.

I avvaktan på alla de remissvar, som
skall avlämnas till nykterhetskommitténs
betänkande, och en proposition i
frågan skulle jag vilja framhålla, att om
vi i dagens läge och för framtiden skall
få till stånd en ändring i denna fråga,
behöver vi få till stånd en allmän moralisk
uppskakning eller upprustning
i den mänskliga inställningen till spritdrycker.
Kan vi inte detta, nyttar det
föga att fortsätta med puder och smink
för att skyla över spritens månghundraåriga
skadegörelse för familj och samhälle.

Man talar mycket högtidligt och med
stora ord om frihet, kultur, människovärde,
lag och rätt m. in., men hur vi
gör i den privata livsföringen anser
man det inte vara så noga med. Hur är
det i riksdagen, i ämbetsverk, institutioner
och vårt Organisationssverige?
Vi talar där om ansvar, andlig och fysisk
spänst och andra vackra ord. Vi
skall skydda ungdomen mot faror, vi
ger dem många vackra ord och det låter
otvivelaktigt mycket vackert. Men hur
reagerar vi när det gäller en enkel men
realistisk protest mot spritbruket? Jo,
då får man skåda en flathet som är
skrämmande.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

177

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

När Sveriges konung besökte olika
platser på sin s. k. Eriksgata, hörde det
till god ton att man i residensstäder
bjöd samman till festligheter och därmed
följande måltider. Konungen är
som alla borde veta nykterist. Vid festligheterna
var han hedersgäst och den
förnämste deltagaren. Man trodde att
spriten skulle vara bannlyst vid ett sådant
tillfälle, då etikettsspecialister
skötte organisationen, men detta var ej
fallet. Den undersåtliga vördnaden var
förkroppsligad i spritglaset. Festföremålets
och andras uppfattning om spritens
lämplighet måste vika för att
svenska folket ur sina hjärtans djup
skulle kunna hålla fast vid sin gamla
kult. Det nyktra exemplets betydelse
för ungdomen och för andra människor
ansåg man borde skjutas åt sidan.

Man kan också fråga sig: Hur är det
vid jubileumsfester, en offentlig, enskild
eller officiell festlighet? Vi kan få skåda
högtidsdräkternas färgprakt och ögonfägnad
och överst en förnämlig ansiktsattityd
med ett uttryck av nobelt tänkande
och uppförande. Människan behöver
ju som vi alla vet skådespel. Man
kan få höra tal vid en sådan festlighets
början om kultur, människovärde, ansvar
och allt mellan himmel och jord.
Det sker ju i regel som tur är i början.
Men hur ser det oftast ut sedan festen
vid ett dukat bord har pågått en stund
och man har prövat spriten i dess olika
variationer? Att den snusförnäma attityden
försvinner som vattenfärg i regn
är ingenting att begråta, men tillståndet
i övrigt påminner alltför ofta om vissa
damer i en Frödingsdikt. I äldre tider
var det i regel männen som söp och bar
sig mer eller mindre svinaktigt åt, detta
sagt som ett folkligt uttryck och ej som
en förnärmelse mot svinen. I dag anses
det nästan självklart att även kvinnorna
skall bära sig mer eller mindre illa åt
— de måste ju vara lika männen. Hur
barnen skall ha det i ett hem där både
far och mor super, det bryr sig dessa
föräldrar eller samhället mindre om.
12 — Andra kammarens protokoll 1953.

Man har ju våra anstalter för miljöskadade
barn, och de skall väl ha sitt
klientel säkrat.

Vi talar också hårda ord om spritpåverkade
motordrullar, officerare, ungdomar
in. in., och vi ryste väl in i hjärtat
när vi såg de eländets kaninburar,
som försupna människor kastas in i på
Svartsjö. Det är alldeles självklart att
vi reagerar när någon i berusat tillstånd
dödar en medmänniska eller begår ett
grövre brott. Men det är väl också så,
att vi reagerar speciellt kraftigt när det
gäller barn och ungdom. Ofta är väl de
som reagerar sådana människor, som
icke drar sig för att i familjekretsen
eller på annat sätt i sina barns åsyn
bruka sprit och bära sig åt på ett mer
eller mindre underligt sätt. Det talades
här nyss av herr Gustafsson i Borås
om ungdomsvården och att vi behövde
konsulenter och en stor organisation.
Jag undrar om det inte vore lämpligare
att man såg till hur föräldrar sköter sig
i hemmet.

Vi har också på arbetsplatserna i
stort sett fått bort spriten bland arbetarna,
och man kan säga att vår produktions-
och prestationsförmåga har
gagnats av denna utveckling. Men då
kan man fråga sig hur det ser ut bland
företagens styrelser och ledning. När
man ser på det, förefaller det som om
representation i många fall visar upp
konton, där spriten intar eu skrämmande
plats. År det så att arbetarnas
prestationsförmåga påverkas av spriten,
är det väl så att företagsledningarna
också påverkas.

Jag vågar säga att om det vore på det
sättet, att bara arbetarna skulle sköta
sig, så kunde det ju vara gott och väl.
Men det hör ju även till de mörkare
sidorna att dessa dyra spritvanor i regel
får betalas av arbetarna och skattebetalarna
i övrigt.

Man kan också fråga sig hur det är
med förtroendemän, tjänstemän, ämbetsmän
in. fl. i stat, kommun och Organisationssverige,
när det gäller spritNr
2.

178 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

brukets handhavande med måtta, ansvar
och urskillning både i tjänsten och
utanför densamma. Hur är det med våra
officerare eller åtminstone en del av
dem? Hur uppträder de i tjänsten? Yi
kan i riksdagens tryck läsa om att de
i berusat skick uppträder som drullar
gentemot sina underordnade, och det
skulle vara intressant att veta hur
många miljoner som dessa människor
förstört i materiellt avseende.

Det är en ödets ironi att de som har
titel och större inkomst ofta tilldelas
större antal litrar än exempelvis
kroppsarbetaren. Det talas visst om
spritkultur i det sammanhanget. Var
skiljemuren skall gå mellan den som
på grund av ekonomien halsar en pilsner
eller tar en sup på en toalett och
den som super sig full på en guldkrog
är svårt att säga. Det är en ekonomisk
fråga, men den som super sig full på
en guldkrog kan få sitta i fred och meditera
om att han är kulturell, under
det att den som odlar supkulten på en
toalett kan antastas av polis, och även
av den som kommer lallande från en
guldkrog kallas buse eller någonting
annat.

Vår litteratur, film, radio och tidningspress
söker på alla sätt förhärliga
spritkulten och spritbruket. Man visar
fest, glam och glans, och bilderna är
förnämt anpassade till det som glimmar
för ögat och inte minst stimulerar och
lockar ungdomen. Även om föräldrarna
använder sprit, kan de förskräckas av
de verkningar spriten kan få på ungdomen.

Nu har nykterhetskommittén sagt att
ungdomen skall skyddas för frestelse,
och det har även sagts här i dag. Det
låter mycket vackert. När herrarna och
damerna fått vara på en fest en längre
stund och förtära flytande potatis och
vindruvor, vore det önskvärt att deras
tal publicerades liksom bilder av dem
i deras nya skick sedan de lagt av sin
kultur.

Guldkrogar och guldkrogstänkandet

har under senare år vunnit mark även
i kretsar där det för något årtionde
sedan var uteslutet, och det underliga
är att detta i stort sett sker utan protester
och att man accepterar denna
snedvridning i stället för att värja sig
mot den.

Jag tror att vi inte kommer till rätta
med spritdrycker genom förbud, lagar
och författningar, vackra tal och uttalanden
om kultur. Jag tror inte heller
att konsulenter och pengar kan hjälpa
till, ty vi har ju alltid en motivering
där kultur ingår, och det liksom rättfärdigar
det hela. Vad vi behöver är
en kraftanspänning i det dagliga livet.
Svensk allmoge behöver och har rätt
att kräva, att deras förtroendemän, ämbetsmän
och tjänstemän i stat, kommun
och Organisationssverige visar god vilja
att själva leva och handla så, att den
kultur och den livsform, som är grunden
i ett demokratiskt samhälle, kan
växa och så, att den humanism vi
med möda och dryga kostnader odlar
i våra läroanstalter inte blir bara en
platonisk deklaration, där läran och
inte levernet blir huvudsak.

Spritbruket och spritkulten har
fått en omfattning i vårt samhällsliv
som gör att den står i direkt motsatsställning
till vår teknik och vår strävan
att bygga ut vår sociala, ekonomiska
och kulturella standard, och jag anser
att snabba åtgärder måste vidtas mot
spritbruket. Vi har inte möjlighet att
vänta på att denna kommittés resultat
skall avsätta sig i verkligheten. Jag vill
därför vädja från denna talarstol till
alla dem som står i sådan ställning i
stat, kommun och annorstädes att genom
det personliga föredömet vid alla
tillfällen söka åstadkomma att människorna
inser, att spritbruket är ett ont
och att det inte är nödvändigt att spriten
skall finnas med i ett kultursamhälles
olika former för att trevnaden
och trivseln skall komma till uttryck.

Men, herr talman, det är inte bara
spriten som är kostsam för vårt land.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

179

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Våra försvarskostnader håller på att bli
av astronomisk omfattning. Även om
det förefaller som om partiledarna blivit
en institution, som skall ge uttryck
åt vad svenska folket tänker och känner,
är jag, trots att de givit sin anslutning
till kostnadsökningarna, nog
hädisk att hävda även den menige mannens
i ledet rätt att ha en åsikt och en
uppfattning.

Man har en känsla av att försvaret
liksom växt oss över huvudet. Det liknar
en snöboll, som kommit i rullning
under ett blidväder. Det förefaller som
om varken försvars- eller finansdepartementen
eller riksdagen skulle kunna
ha förmåga att överblicka och behärska
vår försvarsorganisation. Det märkliga
är att t. o. m. finansdepartementet, när
det gäller försvaret, kopplar om termometern
från sträng köld till blidväder
och sunnanvind.

I höstas gav jag uttryck åt min uppfattning
att vi inte har råd att fortsätta
med denna ständiga ökning av
våra försvarskostnader, såvida vi inte
är beredda att offra vår sociala, kulturella
och ekonomiska standard. Även
ur försvarssynpunkt måste man fråga
sig om detta är förnuftigt och försvarligt.

För arbetarna livsviktiga reformer
väntar på sin lösning, bl. a. frågan om
arbetarpensionering. Tjänstemän och
andra i stat och kommun får sina pensionsförmåner
förbättrade vid varje löneförbättring.
Underlaget för dessa förbättringar
är det produktionsliv som de
inom industrien icke pensionsberättigade
ändå till huvudsaklig del skall klara.
Det är inte rimligt att skjuta bland annat
denna viktiga reform på framtiden,
och det måste vara samhället som här
både ekonomiskt och på annat sätt
skall ta ansvaret.

Vår produktion kan inte bära vilka
ekonomiska kostnader som helst, och
de större inkomsttagarnas företrädare
har redan signalerat, att deras vilja att
ta på sig ökade försvarsbördor icke

står i rimlig proportion till viljan att
öka försvarskostnaderna. Våra framtida
sociala reformer får icke kopplas samman
med alternativet indirekta skatter
för att göra denna skatteostbit med
kejsargrönan mera aptitlig. Jag anser
det både nödvändigt och möjligt att
sänka försvarsbudgetens utgiftssumma
med 10 procent. På vilka punkter besparingar
skall göras får försvarets egna
män, försvars- och finansdepartementen
komma överens om. Försvaret
självt måste genom viss knapphet i anslagen
tvingas till sparsamhet och skötsel
av de oerhörda värden de har hand
om. Sverige har kommit in i en försvarets
högkonjunktur vid en tidpunkt, då
de ekonomiska framtidsutsikterna kanske
hårdnat och då andra länder överväger
om försvarsbördorna ändock inte
är för tunga och visaren vändes från
en uppåtgående till en stillastående eller
nedåtgående tendens.

Jag är medveten om att vi av olika
omständigheter tvingas till att ha ett
kostnadskrävande försvar, men dessa
försvarskostnader får inte drivas till
en höjd, där försvarsbördan omöjliggör
för vårt lands befolkning i de djupa
leden att säkra den sociala, kulturella
och ekonomiska standard, som ändock
är och blir den fasta grunden för viljan
att värna landet. Här måste både
statsmakterna och försvaret se till, att
de icke i sin utbyggnadsiver raserar
det viktigaste vi har i vårt demokratiska
land, nämligen känslan av samhörighet
mellan land och folk. Gör vi
detta vrider vi klockan tillbaka och
icke framåt.

Innan vi binder oss för dessa oerhörda
försvarskostnader, bör de olika
partierna vara överens om att de är
villiga att ta de ekonomiska konsekvenser
som därav kan följa. I varje fall
anser jag, att regeringspartierna icke
kan själva åta sig ansvaret att vara med
om dessa beslut och samtidigt även få
uppleva att, sedan beslutet en gång är
fattat, de andra två demokratiska par -

180

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tierna far land och rike kring och talar
om att de icke är villiga att påtaga sig
de skattekonsekvenser som måste följa
av detta beslut. Det är på den punkten,
ärade damer och herrar, vi måste vara
överens. Jag tror att vi om vi där skall
kunna komma överens, måste, innan
försvarsbeslutet fattas, vara ense om de
ekonomiska vägarna och möjligheterna
att finansiera icke blott försvaret utan
även sociala reformer.

Fru EWERLÖF (h): Herr talman! När
remissdebatten nu börjar nalkas slutet,
kan man konstatera, att den som vanligt
till övervägande del har sysslat
med ekonomiska spörsmål. Det är förklarligt,
även om det är beklagligt, att
andra frågor, kulturella och sociala,
till synes skjuts i bakgrunden. Men det
är naturligt, därför att pengar skall det
till för allting, och av den anledningen
måste man ha en översikt över vad
man har råd till, och framför allt, allas
ansträngningar måste gemensamt inriktas
på att åstadkomma samhällsekonomisk
balans.

Det finns en sak, lierr talman, som
jag i våra remissdebatter kommer tillbaka
till med nästan samma envetenhet
som Cato i den romerska senaten
upprepade sitt »För övrigt anser jag att
Kartago bör förstöras», och det är civilförsvaret.
.lag är ledsen att inrikesministern
inte är inne, när jag drar
fram den här saken. Jag förstår, att när
statsverkspropositionen gjordes upp, så
var detta ett utomordentligt svårbehandlat
kapitel. Sakrevisionen kom med en
så skarp kritik av civilförsvarsstyrelsens
förslag, att det hade velat mycken
kraft till för att hävda civilförsvarets
anspråk i försvarsbudgeten. Jag skall
inte gå in på komplexet i dess helhet.
Men det är en fråga som jag skulle
vilja ha ställd till inrikesministern och
som jag ställer, fastän han inte är här,
och det är, hur han kan motivera att
de 65 miljoner kronor som civilförsvarsstyrelsen
begärt till skyddsrums -

byggande har prutats ned till 13 miljoner.

Nu vet vi alla, att det är svårt att
lägga ner 65 miljoner på ett håll, men
vi vet också, att om vi skall kunna uppehålla
vårt försvar på det sätt som är
nödvändigt i detta det totala krigets
dagar, så får inte civilförsvaret skjutas
undan som en oväsentlig del i det hela.
Även om utrymningstjänsten fungerade
perfekt, vilket jag inte tror att den
skulle göra. Inrikesministern och jag
näbbades under en interpellationsdebatt
förra året om denna sak — det
behövs, som vi vet 275 000 internatplatser,
när utrymningstjänsten träder
i funktion — även om den emellertid
skulle fungera, så kommer det i alla
händelser i tätorterna, i de större och
största städerna, att vara ett starkt behov
av skyddsrum. När nu inrikesministern
i statsverkspropositionen endast
tar upp 13 miljoner för detta ändamål,
betyder det att de projekt som
har påbörjats kan fullföljas, men för
övrigt stoppas det hela upp. Detta återigen,
herr talman, betyder inte bara att
den civilbefolkning, som måste stanna
i städerna, inte har någonstans att ta
skydd om det förfärliga händer att kriget
kommer över oss, utan det betyder
också att de värnlösa kategorierna i
samhället, barn, åldringar och sjuka,
lämnas åt sitt öde. Som kvinna har
jag varje gång dessa frågor varit på
tal känt det som en skyldighet att slå
vakt omkring detta. Och jag har gjort
det även ur den synpunkten, att om kriget
kommer över oss, faller hemmafronten
till övervägande del på kvinnornas
lott.

Jag skulle därför gärna velat ha inrikesministerns
motivering för att han
strukit ned detta i statsverkspropositionen.

Nu är det lätt att säga: varifrån vill
hon ta dessa 50 miljoner? Då säger jag
i känslan av att det är bättre att förekomma
än att förekommas, att det kan
jag självfallet inte stå här och ge någon

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Nr 2.

181

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

anvisning på. Jag kan bara säga, att
det måste ske en avvägning mellan de
olika grenarna på ett sådant sätt att
inte civilförsvaret alltid blir den gren
som blir lidande på det hela.

Det är en annan sak som jag också
skall ta upp. .lag ber om ursäkt för att
det egentligen är en detaljfråga — hur
skulle det gå om alla plockade fram detaljfrågor
och fördjupade sig i dem?
Men denna hänger samman med en
princip, och det är därför jag tar upp
den. Det gäller den husliga utbildningen
i vårt land.

•lag angriper frågan ifrån det utgångsläget,
att vi har två utbildningsanstalter
i hela vårt land för att utbilda
lanthushållslärarinnor. De bägge anstalterna
är Rimforsa och Brogård. Rimforsa
tillhör Fredrika Bremerförbundet
och Brogård sorterar under Fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala. Det
ligger säkert ingen överdrift i att säga,
att eftersom vi endast har två undervisningsanstalter
för lanthushållslärarinnor,
har dessa två en avgörande betydelse
för undervisningen i hela vårt
land. Fredrika Bremer-Förbundet har
drivit Rimforsa sedan den 1 november
1907, men sedan 1945 går detta seminarium
med förlust. Jag skall inte uppehålla
mig vid detaljer i det hela, jag
skall bara säga, att självfallet hör detta
samman med faktorer över vilka vi inte
råder. Det är först och främst de av
tidsläget betingade, det är vidare tidens
tand, som gjort att reparationer har
blivit nödvändiga, det är om- och tillbyggnader,
det är den dyrbara maskinella
utrustningen, som man inte kan
undvara vid drivandet av modern undervisning
och som även våra hem
är beroende av, och det är inte minst
statsmakternas beslut i vad angår lärarinnelönerna.
Självfallet har vi statsbidrag.
Staten betalar 90 procent av lönerna,
huvudmannen står för de återstående
10 procenten plus en viss del
av lärarinnornas pensionsavgifter. Statsbidraget
utgår efter samma principer

som gäller för lanthushållsskolorna. Är
nu detta rimligt? Fn skillnad borde
dock föreligga mellan dessa skolor och
den undervisningsanstalt, som skall utbilda
skolornas lärarpersonal. Dessa
har i allmänhet landstinget till huvudman,
som fyller ut vad som behövs; det
är en helt annan sak när det gäller en
enskild organisation. Vi har ansett det
rimligt att få större statsbidrag och vi
har begärt detta i en skrivelse till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet.

Nu har statsrådet inte i statsverkspropositionen
kunnat biträda vår hemställan.
Det hela ser emellertid ändå
ganska ståtligt ut därför att där kan
man utläsa, att vi har ett ökat anslag
för i år på 20 300 kronor. Men detta
betyder bara att 17 400 kronor av de
pengarna är automatiska ökningar av
lönerna. Det är bara 2 900 kronor,
som vi fått i ökat anslag och som innebär
ett höjt grund- och tilläggsbidrag.
Vi står alltså nu inför hotet av att tvingas
lägga ned en verksamhet, som vi bedrivit
i bortåt 50 år och som vi kunnat
sköta på ett tillfredsställande sätt,
men som vi inte vill fortsätta att driva
om vi skall behöva knappa in på utbildningen
i stället för att följa med
den utveckling som ligger i tidens
egen rytm. Vi begär därför ett högre
statsbidrag både till löner och till
själva driftkostnaderna. Men detta har
statsrådet som sagt inte kunnat bifalla.
Såsom ett av skälen därför anför han,
att han ämnar tillsätta en utredning i
samråd med ecklesiastikministern, där
lanthushållslärarinnornas utbildning
skall tagas under omprövning. Då frågar
jag först och främst: Skall denna
grupp brytas ut ur hela det naturliga
sammanhang, som utbildningen för alla
hushållspedagoger utgör? Och för det
andra: Det finns ju redan en utredning
av Ingrid Osvald-Jacobsson. Skulle man
inte kunna bygga vidare på denna;
skall den strypas utan att ens ha fått
en nypa luft? Vi vet nog alla i denna

182 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kammare liksom alla som sysslar med
detta arbete, att utredningar är bra att
ha inte bara när det gäller att reda
ut saker och ting, utan också för att
använda som tillhygge när det gäller
att slå ihjäl olika förslag — då är de
alldeles utmärkt bra. Och i detta sammanhang
kommer jag in på principen,
jag talade om — jag återkommer
i frågan om Rimforsa med en
motion — och det är statsmakternas
inställning till den husliga utbildningen
i vårt land. Den är njugg. Staten har
över huvud taget inte byggt eu enda
utbildningsanstalt för den husliga undervisningen.
Statens skolköksseminarium
logerar i så att säga avlagda lokaler,
och det är likadant i andra
sammanhang. Jag undrar hur många
män i vårt land, som hade tillräckligt
intresse för att ge sig tid att lyssna
på en radiostund för någon vecka sedan
av chefen för Hemmens forskningsinstitut,
Carin Boalt. Där fick man siffror
till livs, som borde göra det klart
för litet var vad det betyder inte bara
för det enskilda hushållet utan även
för folkhushållet att statsmakterna
verkligen har förståelse för kvinnornas
arbete. I nämnda föredrag redovisades
t. ex., att vi lägger in golv för ungefär
80 miljoner kronor per år. Det går
vidare åt två miljoner arbetstimmar
per dag i alla hushåll sammanlagt
för att sköta golven, och vi lägger
ned 30 miljoner kronor per år
bara på rengöringsmedel. Med goda
metoder skulle vi där kunna spara tio
procent d. v. s. tre miljoner kronor
om året — och vad skulle inte kunna
vinnas i fråga om trivsel och större
lättnad i kvinnornas arbete!

I vartenda affärsföretag, det må vara
privat eller statligt, är man i allra
högsta grad angelägen om att rationalisera,
att skaffa fram de rätta verktygen,
att skapa trivsel på arbetsplatsen.
Även för kvinnorna i hemmen, den
mänskliga faktorn i hemarbetet, borde
man verkligen kunna skapa större lätt -

nader och större trivsel än vad som
nu sker. I längden räcker det inte att
männen vid högtidliga tillfällen håller
vackra tal om kvinnornas heminsatser.
De måste intressera sig mera för denna
sak och i handling visa sitt intresse
på ett helt annat sätt än vad nu är
fallet.

Sedan är det en tredje sak, som jag
från början inte hade tänkt att ta upp
här, men som jag ändå vill säga några
ord om med anledning av vad som
framhållits tidigare, nämligen abortfrågan.
Herr Hagård sade, om jag inte
missuppfattade honom, att den kommitté
som nu sysslar med abortproblemen,
borde få vidgade direktiv för
sitt arbete. Den borde, sade herr
Hagård, om jag uppfattade honom rätt,
få ta under omprövning hela den utvidgning
av lagen — alltså den utvidgning
av den social-medicinska indikationen,
som skedde 1946.

Herr Gustafsson i Borås var också
inne på denna fråga och redogjorde
för den så uttömmande, att jag skulle
kunna nöja mig med att instämma i
vad han sade. Jag tror att en sådan
omprövning är nödvändig, även med
hänsyn till vår befolkningsutveckling.
År 1940 hade vi 600 000 pensionärer
i landet, 1980 kommer vi att ha över
en miljon. Nativitetssiffrorna sjunker
för varje år. Allt detta gör det nödvändigt,
att vi tar upp detta problem
till allvarligt övervägande, och jag
tror att abortlagen måste bli föremål
för översyn. Jag är övertygad om att den
sittande abortkommittén med det varmaste
intresse och den största sakkunskap
överväger alla tänkbara samhälleliga
utvägar, men jag tror också,
att vi var för sig måste gå grundligt tillrätta
med oss själva i denna sak.
Framför allt gäller det här vår inställning
till de ogifta mödrarna. De
mödrar, som tar hand om sina barn,
måste av oss alla få känna, att de är
värda vår aktning och att deras barn
är precis lika värdefulla för samhället

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

183

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som de inom äktenskapet födda. Det
är icke något hälsotecken hos ett folk
att så många kvinnor som det här
gäller icke bär fram sina barn. I ett
land med sådan ekonomi och trygghet
som Sverige har är det ofattligt,
att abortfrågan har blivit ett så stort
problem som fallet är. Där måste samhället
och de enskilda människorna
hjälpas åt. Detta är en livsfråga för
vårt land. Det är en fråga, som står
oss kvinnor så oändligt nära, att vi
icke kan stanna utanför. Vi måste
engagera oss personligen i den!

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Nils Jönsson på
grund av influensa med feber och heshet
under tiden fr. o. m. 21/1 1953
i minst 8 dagar är oförmögen till arbete
intygas.

Stockholm den 21 januari 1953.

Åke Frendby,
leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Jönsson i
Rossbol ledighet från riksdagsgöromålen
från och med denna dag tills
vidare.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.41 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 21 januari.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr LARSSON i Luttra (bf), som yttrade:
Herr talman! Det påstås att be -

undran för allt utländskt skulle vara
ett av våra nationallyten. Jag kom att
tänka på det då herr Hjalmarson i går
kväll tydligen ville byta sig till den
danske finansministern, kanske främst
därför att den danska regeringen gått
en något annan väg än den svenska i
räntefrågan. Det råder nog ingen tvekan
om att den danske finansministern
är en duktig karl, men jag undrar ändå
om herr Hjalmarson utan vidare är
villig att acceptera de åtgärder, som
danska regeringen vidtagit.

Jag hade nöjet att resa några dagar i
Danmark i somras. Då var den danska
regeringen i färd med att genomföra
åtgärder, som medförde att de redan då
höga bilpriserna gick ytterligare i höjden.
En folketingsman, tillhörande

184

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

venstre och alltså tillhörande regeringskoalitionen,
berättade för mig att bilpriserna
i Danmark då var så höga, att
det var praktiskt taget uteslutet för en
privatman, som inte hade mycket höga
inkomster, att skaffa sig bil, i varje fall
en ny bil. Han gav också uttryck åt en
viss avund emot oss här i Sverige, som
enligt hans mening befann oss i en annan
och bättre ekonomisk situation. Det
är ju alltid vanskligt att göra jämförelser
de olika länderna emellan, och lika
vanskligt är det säkerligen att bedöma
de ekonomiska förhållandena i ett land
enbart efter storleken av dess valutareserv.

I den remissdebatt, som vi nu befinner
oss i slutet på, har budgeten självfallet
intagit en framskjuten plats. Den
budget vi nu har presenterats innehåller
den nyheten, jämfört med de närmast
föregående, att den inte längre är
överbalanserad. Detta förhållande ger
naturligtvis anledning till en allvarlig
eftertanke. Vi befinner oss ännu i en
relativt god konjunktur. Hur kommer
det att gå om konjunkturen ytterligare
skulle mattas? Här är det inte bara
fråga om staten. Det kanske inte ens i
första hand är fråga om staten, ty för
kommunerna är utvecklingen om möjligt
ännu mera oroande. Debiteringarna
går i höjden. Det har sagts tidigare här
i dag under debatten att kommunalskatteökningarna
under det senaste året
uppgår till en miljard. Samtidigt minskas
av olika anledningar statsbidragen
till kommunerna.

Kommunsammanslagningen var en sak
på gott och ont, måste vi väl säga. Vi
har fått ett bättre underlag för den kommunala
verksamheten, men vi har också
fått väsentliga skattehöjningar och en
dyrare administrationsapparat. Utsikterna
för framtiden pekar närmast dithän
att vi måste vänta — på grund av
de delvis rätt stora eftersatta behov som
finns i kommunerna — ganska stora
svårigheter med kommunernas ekonomi
i fortsättningen.

Inrikesministern kom i sitt anförande
i går in på den kommunala självstyrelsen
och dess betydelse. Jag är alldeles
överens med honom om att kommunerna
bör få vara så självständiga som det
är möjligt. Frågan är nu om inte i det
stycket tiden bör vara inne att dra
konsekvenserna av kommunsammanslagningen.
Den motiverades ju på sin tid
bland annat med att den syftade till att
stärka den kommunala självstyrelsen.

Hur skall detta ske? Ja, frågan är väl
om vi inte kan tänka oss en minskning
av inspektionen och kontrollen över
den kommunala verksamheten, en fråga
som ytterligare aktualiseras av en annan
omständighet. En utredning arbetar
nu som sysslar med statsbidragen till
kommunerna. Den har avlämnat ett betänkande
beträffande driftbidragen till
kommunerna; det kommer senare ännu
ett beträffande investeringsbidragen. I
betänkandet om driftbidragen har man
föreslagit att i stället för hela den väldiga
snårskogen av olika statsbidrag,
med olika bestämmelser för olika verksamhetsgrenar,
skulle kommunerna få
ett enda bidrag ifrån statens sida, som
kommunerna sedan skulle få en viss
frihet att hushålla med. Jag tror att
detta är en riktig väg, liksom även att
detta bör ge möjligheter till förenklingar
och nedskärningar i den statliga
administrationen, därför att det måste
bli betydligt enklare att kontrollera ett
mindre antal statsbidragsansökningar.
Det måste också finnas mindre anledning
att detaljkontrollera kommunerna
i fråga om användningen av dessa statsbidrag.
Här bör alltså regeringen lämna
ett bidrag till den kommunala självstyrelsens
stärkande. Annars kan det
hända att man riskerar, att de inspekterande
myndigheterna kommer att leta
efter nya arbetsuppgifter. Det förekommer
i en artikel i Landskommunernas
Tidskrift en del uttalanden, som belyser
vikten av den här frågan. Jag skall
citera några korta rader. Det säges där:
»Vad händer nu om den statliga inspek -

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

185

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tionens olika förgreningar får sitta i
orubbat bo?

Ja, från de berörda centrala ämbetsverken
liksom från de ifrågavarande befattningshavarna
torde man komma att
säga: Äntligen! Nu först får vi möjlighet
att utöva en verklig tillsyn. Nu blir det
tid till långt flera besök i varje kommun.
Nu kan vi mera i detalj tala om
för kommunerna vad man måste göra,
vad man bör göra och hur man skall
göra.»

Det finns alltså här ett lämpligt tillfälle
att skära ned den statliga kontrollen
över kommunerna. Men inte bara
detta. Yi behöver säkerligen också en
grundlig genomgång av möjligheterna
att minska administrationsapparaten
över huvud taget, inte minst i det nuvarande
budgetläget för både staten,
landstingen och kommunerna.

I sitt anförande i går uttalade herr
Dickson sin tillfredsställelse över den
resoluta förenklingen av gränskontrollen
mellan de nordiska länderna. Jag
vill helt instämma i vad han på den
punkten har sagt, och jag vill också helt
instämma i vad han sedan yttrade, då
han nämnde, att det säkert finns möjlighet
att med lika resoluta grepp på många
andra områden av vår förvaltning åstadkomma
väsentliga förenklingar. Över
huvud taget måste decentraliseringsfrågorna
nu ägnas ytterligare intresse. Det
finns säkert ganska många dyrbara befattningar,
som kan avvaras utan risk
för det helas välfärd, och det är angeläget,
att vi får möjlighet att spara både
för statens vidkommande och för kommunernas.
Jag tror, att man lugnt kan
lita på att kommunerna kommer att
klara sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt, även om staten i någon mån
lämnar ökat utrymme för deras självständighet.

Vidare anförde:

Fru BOMAN (h): Herr talman! Vi har
här i två långa dagar ganska grundligt
diskuterat alla de planer och förslag,

som härrör från statsverkspropositionen,
och talat för och emot både utgifter
och inkomster. Vi har våra olika
uppfattningar om dessa saker. Men när
jag har lyssnat till detta, har jag frågat
mig själv: Var har vi människorna här,
och hur blir det med människorna ute
i periferien, när alla dessa förslag skall
omsättas och tillämpas i praktiken? Det
kanske ligger förfärligt nära till hands
att utesluta människorna, när man diskuterar
budgetförslag och budgetplaner.
Människorna träffar man sedan,
och då får man höra deras syn på saker
och ting. Jag tänker att vi har varit ute
för det litet var. Ibland blir vi rent
ängsliga när vi ser hur annorlunda resultatet
blev där ute i den praktiska
verkligheten mot vad vi i våra allra
bästa önskningar och förväntningar
tänkte oss när vi fattade beslut i riksdagen.

Hur går det med människorna i vårt
land och även annorstädes? Ja, det är
en fråga som vi nog i ett sådant här
sammanhang behöver ta upp till skärskådande
och behandling.

Under de här båda dagarna har flera
talare berört grymheter, hemska saker
som människor har gjort sig skyldiga
till utanför vårt land. Herr Svensson i
Ljungskile redogjorde på förmiddagen
här för de ohyggliga judeförföljelserna
och vad de innebär. Jag vill minnas att
det var under gårdagen någon redogjorde
för hur man i de östra grannländerna
åsidosätter människorna och
deras personliga värde, och vi här hemma
är färdiga att häpna över allt detta.

Men om vi ser på vårt eget folk och
förhållandena i vårt eget land så är de
inte heller till alla delar tillfredsställande.
Vi behöver bara öppna en daglig
tidning så uppenbarar den för oss
hur övergrepp sker på medmänniskor,
svekligt förfarande i affärerna, brottslighet
bland både äldre och yngre, ja,
vi konstaterar väl med sorg att åldersfördelningen
när det gäller brottslig -

186 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

heten går nedåt mot allt yngre och
yngre åldrar.

Bland vanliga människor, som vi inte
alls räknar in på något av de här områdena,
ser vi villrådighet och osäkerhet
i handlandet. Man är inte så där
alldeles tvärsäker på att när man nu
gör så här så gör man det som är det
enda raka och rätta, och under dessa
förhållanden är vi ibland färdiga att
fråga oss: Håller människorna på att bli
moraliska robotar, som ingenting känner
och tänker?

Den trygghet och tillit som vi alla
önskar vårt folk, som vi har lagstiftat
för att kunna grundlägga och säkerställa,
den finns varken bland de många
människorna gentemot staten eller från
statens sida gentemot människorna.

Följaktligen blir det för de många
människorna nästan en sport att sno
sig inför staten, och staten sluter cirkeln
med reglerande och övervakande
bestämmelser. Det här är inga ovanligheter,
det är uppenbart för oss alla dag
efter dag.

Men är det riktigt i längden, och har
vi råd med konsekvenserna av en sådan
här kurragömmalek mellan människorna
och staten? Vad är det som har
skett som har åstadkommit detta förhållande? Här

har varit fråga om att bli mästare
i längdhopp i dag. Även med risk att
bli tillmätt en sådan ära är jag beredd
att göra ett mycket långt hopp tillbaka,
inte framåt, för ,att konstatera att vårt
land är både byggt och tänkt som en
rättsstat, en kristen rättsstat.

Vår rättsuppfattning är grundad på
tio Guds bud, och redan i början av
1200-talet inskrevs det i en av våra
landskapslagar, att Krist är främst i
vår lag. Under julhelgen och hemmavaron
från riksdagsarbetet hade jag i
mina händer en handling om ett fastighetsköp
som skrevs för omkring 300 år
sedan, och den försäljningen uppgjordes,
enligt vad som var nedtecknat, med
tanke på att den Allsmäktige Guden var

med i det rättsförhållande, som en
affärsuppgörelse måste vara.

Vi får inte tappa bort att det finns
något som står över statsviljan och inför
vilket både enskilda och regerande
måste böja sig, ty om man glömmer bort
det kan vad som helst hända.

Vad är detta något, som står över
regering, över riksdag, över den enskilda
människan, och som vi så lätt
glömmer bort? Jo, det är rätten. Rätten
är inte framsprungen ur bristfälliga
människors tankegångar, utan rätten är
av kristet ursprung, och den måste genomtränga
all vår lagstiftning. Lagstiftningen
måste anpassas efter sin tid,
men när man anpassar lagstiftningen
efter skiftande tider och människors
skiftande behov, får man därmed inte
tumma på rätten.

Enligt mitt sätt att se på de här frågorna
är det en tvingande nödvändighet
att vårt folk och andra folk får en
ingående kunskap om rätten. Det är
denna kunskap om rätten som fattas
vårt folk och andra folk och länder.

Rätten måste vara statens moraliska
grundval. Har man denna utgångspunkt
måste kristendomsundervisningen vara
av fundamental betydelse för detta
rättssamhälle. Jag skulle vilja säga att
vi har ett ansvar för att ta oss samman
och se efter var vi befinner oss. Det går
inte att blunda för att en annan tendens
under en rätt lång följd av år har varit
alldeles uppenbar. Vi har avkortat den
tid som har varit tillmätt för att meddela
denna undervisning i den kristna
rättsuppfattningen och kristendomsundervisningen
över huvud taget. Vi har
minskat det kristna inflytandet på
praktiskt taget alla samhällssektioner,
och man måste fråga sig: Varför har
vi gjort det? Här finns ett stort gapande
tomrum under många år. Jag
anser det vara i högsta grad inkonsekvent,
och följderna har inte heller uteblivit.
Det är inkonsekvent i så måtto
att vi alltjämt förfäktar utåt att vårt
land är ett kristet land. Vår lagstift -

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

187

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning och våra rättstraditioner knyter
alltjämt ihop det med de kristna traditionerna,
våra domare dömer alltjämt

— och det skall vi vara tacksamma för

— enligt Guds och Sveriges lag.

Ingen kamrat i denna kammare sätter
sig ned att skriva ett brev utan att
på samma gång ge ett erkännande åt
Kristi födelse, från vilken tidpunkt vi
har vår tideräkning. Bibeln har berikat
vårt svenska språk, och jag har i
dag under de pågående debatterna gjort
anteckningar från flera av mina ärade
kammarledamöters anföranden, där
man fyllt i, bekräftat eller givit styrka
åt sina uttalanden med ord hämtade
ur denna bok.

Under dessa förutsättningar -— flera
skulle kunna anges —• anser jag det inkonsekvent
att undanhålla i all synnerhet
vår ungdom kunskapen om dessa
ting. I dagens läge anser jag det vara
ett nödvändigt alternativ att bibringa
dem denna undervisning. Det finns
skilda uppfattningar om dessa saker i
vårt land. Detta är alldeles givet. Men
då vi ändå kan se tillbaka och veta att
kristendomen har varit en bärande
kraft i vårt land och för vårt folk, även
om det i dag finns en rätt stor representation
för en annan uppfattning,
frågar man sig: Varför kan man inte
tillåta de båda alternativen i såväl socialvård
som ungdomsvård? Skall vår
värld resa sig på nytt, så måste de krafter
till, som lyfte mänskligheten ur barbariet,
i första hand en grundlig kristen
folkuppfostran och en allvarlig
strävan att göra Guds lag till norm för
samhällslivet.

När människan vet att hon står till
svars inför Gud inlåter hon sig inte på
vad som helst, hon blir en lojal människa
och villig att bära stora bördor
när det gäller andras bästa. Jag kan
inte se att det finns några som helst
risker för att ge större utrymme i vårt
samhällsliv för denna kraft.

Inom den landsända jag i denna
kammare företräder finns det ett utom -

ordentligt stort intresse för denna fråga.
Ja, jag tror att jag vågar påstå att
det intresset tränger igenom alla de
ekonomiska spörsmål, som i och för sig
själva är nödvändiga och som vi har att
ta ställning till i denna kammare. Hur
ofta har inte vi, som är där uppifrån,
ställts inför denna fråga, och jag tror
att vi erinrar oss den starka opinionsyttring,
som kom till synes från Norroch
Västerbotten när dessa frågor var
aktuella i samband med den framtida
skolan och dess lösning.

Men det är inte bara den norra landsändan
som är intresserad av dessa saker.
Längre ned i de djupa leden, som
man så ofta älskar att uttrycka det i
denna kammare, tränger detta intresse,
och jag vågar påstå att skulle man ställa
denna fråga inför svenska folket till avgörande,
att uttala sig för eller emot
den, så skulle man kanske bli förvånad
över det starka positiva utslag till denna
fråga som man skulle få fram.

Längtan, önskan och intresset ligger
mycket djupare än vad man vill ana.
Jag skulle vilja anföra som ett bevis därför
— det säger inte allt, men det säger
rätt mycket — människornas sätt att
söka avkoppling under sin fritid. Man
kan lägga märke till att när våra biografer
och våra teatrar ger ett program
med en direkt andlig eller kristlig tendens,
så har den filmen eller det teaterstycket
utsikt att kunna gå för fulla
hus länge. Det säger en hel del om vad
människor vill ha och vad de väntar på.

Jag skulle med detta vilja vädja till
ecklesiastikministern om stöd i hans
ståndpunktstagande när det gäller utformandet
av kursplaner för ett tillgodoseende
av detta ämne i den framtida
skolan. Jag förstår att man inom
den närmaste framtiden skall ta ståndpunkt
just till frågan om i vilken utsträckning
utrymme kan beredas för
undervisningen i kristendom. Människornas
intresse för och förväntningar
i samband med denna frågas behandling
är, såsom jag sade, större än man

188 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tror eller vill medge. Jag är också alldeles
övertygad om att många av de
problem, som vi i dag står inför och
som kostar oss pengar, arbetskraft och
många bekymmer, skulle kunna lösas
mycket enklare, om vi kunde göra människorna
i vårt land från den tidiga
barndomen, genom ungdomsåren och i
alla olika åldrar delaktiga av den kraft
som kristendomen har varit, även i dag
kan vara och alltjämt skall förbli.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Vi
bar ju nu nått en punkt i remissdebatten
då intresset börjar svalna en smula.
Det är möjligt att det kan ta upp
sig igen, men i varje fall har jag och
många med mig i den långa raden av
talare varit starkt betänkta på att stryka
oss från listan. Att jag emellertid inte
gjort detta har berott på att jag under
den mera principiella debatten i går
om förhållandet mellan liberalismen
och socialismen gjorde några anteckningar
som jag här skulle vilja kommentera.

Innan jag gör detta skulle jag, ehuru
jag är en rätt ung ledamot av kammaren,
vilja ha djärvheten att uttrycka
den kanske något självsvåldiga meningen,
att det förvisso skulle, herr talman,
vara lyckligt om man i en framtid
kunde få till stånd något slags uppdelning
av remissdebatten, så att det
t. ex. förekom en mera koncentrerad
debatt som berörde själva budgetproblemen
och huvudfrågorna i samband
med dem. Därefter kunde man, såsom
det den här gången funnits starka incitament
till, ha en debatt om de mera
principiellt betonade skiljaktigheterna
mellan olika meningsriktningar och
sedan en mer allmän debatt. Jag vet väl
att det möter stora svårigheter att
åstadkomma en sådan uppdelning, men
jag har velat säga detta för att därigenom
så ett litet frö som kanske på
längre sikt kan bära någon frukt.

Det är, såsom jag nyss sade, närmast
ett försök till bidrag till den principi -

ella debatten som jag vill ge. Jag vill
därvid som utgångspunkt ta ett omdöme
som herr Henriksson i går fällde
om ett yttrande av herr Ohlin. Innebörden
av detta herr Ohlins yttrande
var att liberalismen principiellt var
motståndare till en sådan nivellering
av medborgarnas inkomster som hade
en negativ och skadlig inverkan på deras
vilja t. ex. till yrkesutbildning, ansträngningar
att skaffa sig kvalifikationer
av olika slag för mer krävande arbetsuppgifter
och över huvud taget på
deras vilja att göra en mer effektiv insats
i det gemensamma samhällsarbetet.
Detta resonemang tog herr Henriksson
till intäkt för att söka göra gällande,
att herr Ohlins ståndpunkt principiellt
skulle innebära t. ex. ett bestridande av
låglönegruppers berättigade krav på en
mera tillfredsställande lönesättning.
Orimligheten i ett sådant resonemang
ligger väl i öppen dag, och jag skall
inte närmare gå in på just den saken.

Det fanns emellertid i herr Henrikssons
sätt att resonera liksom även i
statsministerns anförande i går kväll
några tongångar, som om man sammanställer
dem kan ge en utgångspunkt fölen
ytterligare belysning av den principiella
motsättningen mellan socialism
och liberalism.

Statsministern återkom ett par gånger,
med ett kanske litet nedlåtande tonfall,
till vad han kallade det liberala
konkurrenssamhället, .lag fick det intrycket
att hans utgångspunkt var,
ehuru han inte närmare preciserade
den att det liberala konkurrenssamhället
skulle för den enskilda individen
egentligen bli ett ganska hårt och kärvt
och hänsynslöst samhälle. Samtidigt
gick emellertid som en röd tråd genom
statsministerns anförande den upprepade
anklagelsen att liberalismen vid
tillämpningen av sina egna principer
hade tvingats till en lång rad av kompromisser
i allmän social anda och i
riktning mot ett ökat inflytande för
det allmänna. Statsministern syntes

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

189

Vid

vilja komma fram till att det med
hänsyn till de kompromisser med sig
själv, som liberalismen hade gjort,
egentligen inte fanns någon bärande
liberal grundsyn, något större liberalt
perspektiv över samhällsutvecklingen,
som för oss liberaler kunde göra den
dagliga mödan i den politiska vardagen
meningsfylld i djupare bemärkelse.

En sådan grundsyn ägde däremot socialdemokratien,
försäkrade statsministern.
Men han berörde knappast den
grundläggande socialistiska ideologien
eller variationerna på denna. Hans anklagelser
mot liberalismen för att upprepade
gånger ha mjukat upp och kompromissat
med sina egna huvudprinciper
framstod i en ganska egendomlig
dager just mot bakgrunden av hans ivriga
försäkringar att socialdemokratien
själv är odoktrinär och icke utgår från
några förutfattade meningar när det gäller
produktionsordningen.

Statsministern gick till och med så
långt, om jag inte hörde fel, att han
ville göra gällande att varje framtida
situation med avseende på omfattningen
av socialiseringsåtgärder måste bedömas
med hänsyn till det läge, som
då kan råda. Längre i opportunism och
längre ifrån varje idé, som i det väsentliga
styr ens handlande, kan man
väl egentligen inte komma. Om det
verkligen är riktigt, att den idévärld,
som det socialdemokratiska partiet har
utgått ifrån, numera betyder så litet
för dess handlande i olika situationer,
kan det nog vara befogat att säga, att
statsministern och andra socialdemokratiska
deltagare i den principiella debatten
om liberalism och socialism
skulle ha anledning till något större
ödmjukhet vid sitt bedömande av det
öde, som övergått andra idéer.

Det förefaller mig, som om man från
den socialdemokratiska sidan i denna
debatt vill gå fram på två olika linjer i
argumentationen gentemot oss, som har
en liberal samhällsuppfattning. Å ena
sidan vill man säga, att vi egentligen är

remiss av statsverkspropositionen m. m.

så fastlåsta i gamla förlegade idéer, att
vi inte kan lösgöra oss på det sätt som
utvecklingen kräver. Och å andra sidan
säger man, att vi till den grad har övergivit
de gamla idéerna, att vi egentligen
inte har någon säker grundval att stå
på. Jag måste beträffande dessa argument
konstatera, att bägge två inte
rimligen kan vara riktiga.

När herr Henriksson försökte att i
herr Ohlins motstånd mot skadliga nivelleringssträvanden
intolka ett förbiseende
av olika eftersatta grupper, och
när statsministern lade en speciell betoning
på ordet konkurrenssamhälle, då
föreföll det mig som om det för dem
skymtade icke så litet av den mer än
hundraåriga manchester-liberala doktrinen,
som aldrig ens från början blivit
något rättesnöre för en liberal politik
i verklighetens värld. De syntes
argumentera mot föreställningen om en
järnhård och bitter konkurrens, som
lämnar de svagare att bli efter utan
hjälp och utlämnade åt sin egen misär.

Det är väl dock inte någon mening
att söka anknyta sådana föreställningar
till liberalismen eller i att, som herr
Ohlin uttryckte det i går, försöka ge en
bild av en social utveckling, framdriven
av socialismen och socialdemokratien
under ofta envist motstånd även
från de liberala meningsriktningarna.
Det är ju likväl här fråga om en strävan
z samverkan mellan de båda stora
krafterna, liberalism och socialdemokrati,
en samverkan där den svenska
socialdemokratien har gjort en insats
av mycket stora mått — jag skulle utan
att vara orättvis kunna använda ännu
kraftigare uttryck — men i vilken även
liberalismen har sin stora och berättigade
andel.

Vi liberaler har inte varit bortskämda
med erkännanden för vårt deltagande
i denna samverkan. Under de
år jag har varit med en smula i det
politiska livet har det tvärtom varit en
mycket alldaglig erfarenhet att vår strävan
och äktheten i våra avsikter har

190 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ganska systematiskt misstänkliggjorts
och ibland rent av förnekats i många
politiska sammandrabbningar. Vi har
inom den svenska liberalismen inga
särskilda anlag för att tycka synd om
oss själva, men jag skall gärna medge,
att jag tog mig för pannan och blev
mycket häpen, även om jag inte, som
statsministern var älskvärd nog att
säga, tappade huvudet, när jag i går
kväll fann, vilka utomordentliga anlag
statsministern i detta avseende hade, då
han avbröt den principiella debatten
för att diskutera folkpensionerna. Inom
parentes sagt skulle statsministern, om
han vill se exempel på någon, som i
diskussionens iver visar mer eller
mindre ytliga symptom att tappa huvudet,
kunna söka vederbörande på
närmare håll än inom oppositionen.

Liberalismen har emellertid icke
blott hävdat sin sociala reformvilja. Den
har också på andra områden sagt ja till
samhällets inflytande för att t. ex. förhindra
att en medborgargrupp på ett
oskäligt och inhumant sätt utnyttjar en
annan. Arbetarskyddslagstiftningen är
ett exempel på det. Liberalismen har
medverkat till att i väsentliga avseenden
understödja försöken att nå en
snabbare utvecklingstakt eller förhindra
en försämring på olika områden, t. ex.
inom bostadspolitiken, ehuruväl denna
under socialdemokratisk ledning efter
krigets slut ingalunda har blivit så
framgångsrik, som den i och för sig
kunnat bli. Liberalismen bekänner sig
också som bekant till en sådan samordning
av åtgärder under samhällets
ledning som kräves för att undvika arbetslöshet
och få en såvitt möjligt jämn
konjunkturutveckling och ett stigande
välstånd.

Det är väl på punkter som dessa som
den andra argumentationslinjen från
den socialdemokratiska sidan kommer
in. Man säger att de innebär en kompromiss
med vad man från den sidan vill
göra gällande skulle vara liberala
grundprinciper. Jag har ju kanske en

begränsad kännedom om den liberala
idévärlden eller begränsade erfarenheter
av dess uttrycksmedel i praktisk
politik, men jag måste bekänna för min
del, att jag ingalunda kan godkänna
det resonemanget. Jag kan inte se att
det i sådana liberala ståndpunktstaganden
ligger någonting av kompromiss
med en egen grunduppfattning. I stället
är allt detta enligt min mening ett
konsekvent uttryck för liberalismens
uppfattning om vad de mänskliga rättigheterna
kräver. De är uttryck för
själva den i ordets egentliga mening
humana grundsyn, som är en väsentlig
beståndsdel av den liberala idévärlden.
Låt mig tillägga, att detta betraktelsesätt
naturligtvis är en väsentlig beståndsdel
även i den socialdemokratiska
grundsynen. Jag skall också tillägga,
att det är ett kanske alltför förenklat
sätt att nalkas dagens centrala samhällsproblem
när man, som t. ex. högerledaren
ibland gör, med några schwungfulla
ord talar om att de många medborgarna
skall ha frihet att klara sina
egna uppgifter. Jag instämmer i detta,
men jag tror, att inte sådana formuleringar
räcker till för att verkligen lämna
ett väsentligt bidrag till den politiska
idédebatten.

I den mån den principiella debatten
mellan socialism och liberalism om politikens
yttersta syftemål kommer in
på frågan i vilken utsträckning den ena
eller andra meningsriktningen avfallit
från sina ursprungliga ideal, i den mån
debatten rör sig om just detta, borde
den med fördel enligt min mening kunna
avkortas. Den är då ofruktbar. Frågan
är ju i alla fall den: Vilka är de
väsentliga av våra målsättningar nu?
Vilka är de metoder som vi vill använda
för att förverkliga dem?

För min del vill jag då svara, att
liberalismen tror på enskild företagsamhet
och enskilt ägande som en huvudprincip
i samhällets uppbyggnad.
Vi tror på de värdena bland annat därför
att vi anser att rätten att äga och

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2. 191

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

friheten att driva näring är intimt förknippad
med en samhällsordning, där
friheten på andra och icke materiella
områden kan bevaras. Vi tror på konkurrensen
såsom princip för näringslivets
utveckling, och vi tror att det är
nödvändigt, att människorna får belöning
för sina insatser och sina utbildningssträvanden
och för det ansvar de
har och kan bära, de må sedan vara
verksamma som löntagare eller företagare.
Vi tror alltså på en ordning där,
med få ord sagt, stimulansen till framsteg
är tillräcklig för de enskilda individerna.

Jag skulle ett ögonblick vilja återknyta
till herr Henrikssons och i någon
mån statsministerns nivelleringsresonemang
och konkurrensresonemang.
Den principiella grundsynen
nen på betydelsen av stimulans till
framsteg, friheten, om jag så får uttrycka
mig, för den enskilde individen
att lyckas mer eller mindre, behöver
sannerligen inte betyda likgiltighet för
rättvisekrav. Jag har redan angivit utgångspunkten:
samhällets ansvar för
alla människors trygghet. Men samhället
har naturligtvis också ansvaret för
att individerna, företagare och andra
medborgare, inte i sina förbindelser
med varandra och förhållanden till varandra
tillämpar metoder, som kränker
de svagares rätt. Samhället har skyldighet
att ingripa för att förhindra
självsvåld och egenmäktiga åtgärder
från företags och enskildas sida, som
oskäligt berör andra medborgares frihet
och rätt. Samhället kan också stimulera
enskild företagsamhet att bättre
sörja för sina anställda, att försöka få
till stånd bättre samverkan och bättre
samarbete med dem. Det kan naturligtvis
också i mera exceptionella situationer
ingripa mot de orättvisor som abnorma
konjunkturer kan åstadkomma
för att rätta till fördelningen av nationalinkomsten.
Den liberala princip,
som jag här i korthet försökt teckna,
innebär verkligen inte en konkurrens,

som pressar ned och förkväver den
enskilda människan utan i stället något
som vill stimulera henne till och lyckas
att nå ett rikare utvecklat andligt och
materiellt liv genom att på ett rimligt
sätt belöna hennes strävanden mot
framsteg.

Som jag ser det nalkas liberalismen
i dagens läge samhällsproblemen från
sin uppfattning om samhällets sociala
ansvar, dess ansvar att vaka över rättvisa
olika folkgrupper emellan, att individer
och grupper av individer visar
varandra hänsyn. Den nalkas problemen
från sin uppfattning om det enskilda
ägandet och enskild företagsamhet.
Den grundsynen kan inte innebära passivitet
från det allmännas sida, men
den innebär för visso att samhället,
staten, i sitt handlande skall ge noga
akt på att inte själva grundvalarna för
frihet i vidsträckt bemärkelse undergrävs
och att icke näringslivets och
äganderättens fundamentala existensvillkor
trädes för nära.

Jag frågar sedan vilken socialdemokratiens
grunduppfattning är, hur man
från dess sida nalkas de dagsaktuella
och långsiktiga problemen. Vilka metoder
är utmärkande för denna uppfattning?
Jag frågar då om socialdemokratien
tror på kollektivt ägande som
huvudprincip? Jag vet inte hur det förhåller
sig; det är möjligt att det här
går att få ett klarläggande besked. Eller
tror socialdemokratien på enskild äganderätt
som huvudprincip? När jag här
hela tiden säger huvudprincip menar
jag, att man givetvis från en sådan utgångspunkt
i speciella fall kan göra
olika avvägningar och modifikationer,
som i och för sig inte är ägnade att
rubba karaktären av huvudprincip.
Man säger ofta från socialdemokratiskt
håll att man inte har för avsikt att
attackera den enskilda äganderättens
grundvalar. I andra sammanhang talar
man emellertid rätt ofta relativt föraktfullt
om den.

Jag frågar också: Tror man på social -

192 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

demokratiskt håll på ett förstatligat, ett
socialiserat näringsliv såsom huvudprincip?
Ja, säger här en del socialdemokrater,
vi tror i varje fall på det när
det gäller den eller den stora industrigrenen,
och ibland tror man också
på denna huvudprincip för den större
företagsamheten i dess helhet. Som svar
på samma fråga svarar emellertid statsministern
och även någon annan socialdemokratisk
talare under denna debatt:
nej. Vi tror egentligen inte på detta
som en huvudprincip, säger de. Vi har
i själva verket ingen huvudprincip alls
i detta fall. På det sättet har åtminstone
jag uppfattat statsministerns uttalanden.
Han säger, att vi kan inte bestämma
oss för vilken princip vi skall tilllämpa.
Ni får vara vänliga att vänta
och se, säger han, så blir det så småningom
klart till vilken princip vi kommer
fram.

Statsministern citerade i går några
rader från Per Albin Hansson som uttryckte
den uppfattningen att enskild
företagsamhet i varje fall under en avsevärd
tid framåt skulle spela en synnerligen
stor roll inom produktionen
och näringslivet i övrigt i det här landet.
När statsministern nu tar upp detta
citat, betyder det då att han bekänner
sig till den enskilda företagsamheten
som huvudprincip för produktionens
bedrivande? .Tåg vet inte om det är så,
men jag skulle inte tro att han är villig
att utan vidare medge det. Statsministern
säger kanske, att i nuläget har vi
den och den uppfattningen, men vi
måste ha en viss tidsbegränsning. Vad
vi skall ha för princip i framtiden vet
vi inte riktigt ännu. Om fem år kanske
vi har en annorlunda uppfattning än
nu, och om tio år en kanske ännu mer
annorlunda.

Låt mig ta ett sista exempel. Med utgångspunkt
från att utbildningsmöjligheter
av alla slag kan bli tillgängliga för
alla medborgare, som av egen önskan
och genom sin begåvning drivs att använda
dem — vi är ju ense om att

detta bör förverkligas — tror socialdemokratien
då att det är nödvändigt att
också ge en ekonomisk belöning åt dem
som ägnar sig åt sådana strävanden,
eller håller den fast vid det utpräglade
nivelleringstänkandet av äldre modell?
Jag tror det är svårt att på den
punkten få ett entydigt svar.

Om jag från vad jag här sagt skulle
försöka komma fram till en precisering
av vad jag uppfattar såsom varande
den socialdemokratiska attityden
när man nalkas samhällsproblemen nu,
så skulle sammanfattningen bli ungefär
följande: I motsats till liberalismen

misstror socialdemokratien den enskilda
äganderätten som huvudprincip,
dock utan att egentligen veta i vilken
utsträckning eller på vad sätt den skall
ersättas med något annat. På samma
sätt misstror socialdemokratien, i motsats
till liberalismen, enskild företagsamhet
som huvudprincip. Och socialdemokratien
är inom sig söndrad i
fråga om i vilken utsträckning och på
vad sätt den enskilda företagsamheten
skall ersättas med andra företagsformer.

För att fortsätta kan jag säga, att
socialdemokratien av praktiska skäl
tvingas medge, att en viss inkomstdifferentiering
är nödvändig, men innerst
inne behåller den mycket av sitt gamla
nivelleringstänkande. Mig synes det
därför, herr talman, som om man i varje
fall från socialdemokratisk sida inte
med någon framgång skulle vara i
stånd att anklaga den svenska liberalismen
för oklarhet i själva utgångspunkterna
för sin behandling av samhällsproblemen
i dagsläget. Jag måste
säga, att nog förefaller det mig, som
om liberalismen här har en klarare och
mera preciserad inställning, klarare
och mera preciserade utgångspunkter
än socialdemokratien.

Det är klart att de olikheter i grundinställning,
som finns, också förklarar
det mesta av motsättningarna beträffande
metoderna för samhällets verksam -

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

193

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
het. Såvitt jag förstår måste liberalis -

men helt enkelt från sina förutsättningar
och sin mera frihetsbetonade
grunduppfattning komma fram till
mera generellt verkande medel och metoder,
som bygger på ett större förtroende
till näringslivets och de anställdas
och deras organisationers förmåga
alt inom de uppdragna ramarna anpassa
sig efter olika omständigheter.
Liberalismen måste såvitt jag förstår
komma fram till en politik, som i större
utsträckning ger den enskildes duglighet
svängrum och belöning, och den
måste naturligtvis komma fram till
större aktsamhet om den enskildes rätt
och näringslivets trygghet.

Från sina utgångspunkter måste socialdemokratien
rimligen komma fram
till att ofta vilja hävda onödigt utsträckt
statsinflytande och att göra statsinflytandet
mera detaljregleringsbetonat. Jag
fäste mig vid några formuleringar under
debatten i går, vilkas innebörd i
detta avseende syntes mig typisk. Från
tre å fyra olika socialdemokratiska talare
sades det mer eller mindre principiellt,
att man ju måste vara säker
på att en regleringsåtgärd eller en åtgärd,
som över huvud taget hade till
syfte att påverka det ekonomiska skeendet,
absolut hade fullgjort sin uppgift,
innan man kunde avlägsna den.
Det var någon av dessa talare, som, om
jag inte minns fel, uttryckte saken så,
alt regleringsåtgärderna måste finnas
kvar tills det var fara för att de uppenbart
skulle verka i negativ riktning.
Detta är ett mycket farligt sätt att resonera,
men det sammanhänger naturligtvis
med just den grunduppfattning,
från vilken socialdemokratien utgår.

Det berodde väl bland annat på själva
den tröghet, som denna grunduppfattning
för med sig att vi, när vi gick att
möta efterkrigstiden, icke blott gjorde
det med en utpräglad beredskap för en
arbetslöshetskris. Detta var inte något
fel i och för sig, men däremot var det
ett fel att politiken i alltför stor ut -

sträckning under alltför lång tid blev
bunden av denna målsättning. Det var
en utpräglad tröghet när det gällde att
anpassa åtgärderna efter det läge, som
verkligen visade sig vara det reella.
Man höll helt enkelt på att i inte obetydlig
utsträckning bekämpa lågkonjunkturen
nästan intill dess man hade
utpräglad överkonjunktur.

Mot bakgrunden av den debatt, som i
går fördes t. ex. om investeringsavgiften,
skulle jag vilja uttrycka förhoppningen,
att man inte nu gör ett motsvarande
misstag och håller på att bekämpa en
överkonjunktur med överfull sysselsättning
ända till dess man har stabiliserat
faktorer, som för avsevärd tid
kommer att ge oss en kraftigare konjunkturnedgång,
en mera allvarlig arbetslöshetskris
än som eljest hade varit
nödvändigt.

Ett annat exempel som jag här skulle
vilja beröra i största korthet, är frågan
om byggnadsregleringen. Jag skall bara
ta upp den i det avsnitt, som berör
bostadsbyggandet. Jag berörde denna
fråga i våras i en debatt med socialministern
och frågade honom, om han
inte ville gå in på en successiv metod,
som i varje fall skulle ge bostadsbyggande
av vanlig karaktär frihet.
Socialministern sade då att han inte
vågade det, och senare under året
tog han mera bestämt avstånd ifrån
det. Nu har vi i alla fall fått en ordning,
som har befriat det vanliga
egnahemsbyggandet från byggnadsregleringens
tillståndsgivning. Men man
behåller det för flerfamiljshus, trots
att vi faktiskt har ett läge, där de
kvoter som ges ingalunda fullständigt
utnyttjas, medan samtidigt det på en
del håll uppstår onödigt stor säsongarbetslöshet,
därför att inte byggnadstillstånd
ges till vissa speciella byggen.
När man är i den situationen,
att bostadsbyggandet i övervägande
grad har blivit en finansieringsfråga
och inte en byggnadstillståndsfråga,
varför kan man då inte släppa till -

13 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 2.

194

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ståndsgivningen även för flerfamiljshus?
Det finns så mycket större skäl
att göra det som byggnationen under
en period, 1946—1947, i stor utsträckning
snedvreds genom att egnahemsbyggandet,
som hade större frihet,
expanderade överdrivet, medan byggandet
av flerfamiljshus i tätorterna, där
bostadsbristen var störst, gick tillbaka.

Det tycks vara så, att man i det längsta
vill hålla fast vid en metod, som inte
bara avser att bestämma den totala volymen
av byggnationen utan som nödvändigtvis
skall innebära att byggmästare
Johansson och byggmästare Pettersson
skall ha tillstånd att bygga,
medan man inte kan ge byggmästarna
Lundström och Andersson sådana tillstånd.
Här finns naturligtvis alla möjligheter
att övergå till en mera generellt
verkande metod, men man håller
i det längsta fast vid själva detaljregleringen.

Jag vill påpeka, för att det inte skall
bli något missförstånd, att man bör
behålla en lämplig form för att i så
stor utsträckning som möjligt utjämna
säsongvariationerna, men det kan inte
vara någon anledning att behålla själva
tillståndsgivningen i detalj.

Jag återknyter, herr talman, med
några få ord till huvudsynpunkterna i
mitt resonemang. Det har sagts många
gånger från både socialdemokratisk och
liberal sida, att huvudproblemet för politiken
är att finna en syntes mellan
frihet och trygghet. Det har sagts så
många gånger, att frasen kanske har
fått något av banalitet över sig. Men
frågan är naturligtvis ändå vilken av
de kämpande politiska meningsriktningarna
som har de bästa förutsättningarna
att finna denna syntes. Liberalismen
bröt ned det gamla privilegiesamhället
och har förmälts med trygghetskravet,
inte, som statsministern
ibland argumenterar, i inskränkt eller
mera nödhjälpsbetonat socialt avseende,
utan i avsevärt mer vidsträckt betydelse.

Skall liberalismen skapa denna syntes,
eller skall uppgiften anförtros åt
en socialism som halvt övergivit sin
kollektivistiska, förstatligande- och de
taljregleringsinställning men halvt behåller
den? Det sades här på förmiddagen,
att vi inte har något exempel
på ett fullständigt liberalt samhälle.
Jag skall inte tvista om det. Däremot
har vi förvisso exempel på samhällen,
där kollektivismens princip har slagit
igenom till fullo, där friheten har försvunnit
utan att tryggheten därför har
inställt sig. Vi vet mycket väl att den
svenska socialdemokratien inte strävar
till någonting sådant, och vi respekterar
den därför. Men var och en kan
ju bara ge uttryck åt sin övertygelse,
herr talman, och min övertygelse är
den, att vi med de förutsättningar jag
här har försökt teckna å ena sidan för
liberalismen och å andra sidan för socialdemokratien
kan vänta, att den
bästa syntes mellan frihet och trygghet
som är möjlig att uppnå kan uppnås
inom ramen för en liberal politik.

Herr LUNDQVIST (s): Herr talman!
Det kanske anses förmätet att en som
kommer ny till riksdagen under denna
period tar till orda under remissdebatten,
men saken är ju den att jag går
igen. Jag har tidigare varit i tillfälle
att följa riksdagens arbete, och det gör
att jag ändå dristar mig att taga till
orda.

Det är bara några få synpunkter jag
har att anföra, och en del av vad jag
tänkte säga har redan behandlats av
andra talare.

Här har talats mycket om krångel
och restriktioner, och jag skall börja
med det. Det har varit glädjande för
mig att ur riksdagsprotokollet kunna
inhämta, att man förra året kom överens
om att göra en utredning beträffande
regleringen av tobakshandeln.
Jag hoppas att den skall komma till
stånd, ty vi har ett tråkigt exempel från
min hemstad Trollhättan. Man startade

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

195

där någon gång på 1870-talet en konsumtionsförening,
som har bedrivit affärsrörelse
sedan dess. Den har nu
byggt ett nytt varuhus och flyttat in i
nya lokaler, och vi finner då att vi icke
får sälja tobaksvaror fastän vi har skaffat
mer ändamålsenliga lokaler. Jag vill
hoppas att den utredning, som är tillsatt,
skall forcera sitt arbete, så att vi
kan få litet mera ordning på detta område.
Jag betecknar nämligen det nuvarande
tillståndet som oordning.

Jag skall sedan gå in på en del andra
problem utan att därmed alltför länge
ta kammarens tid i anspråk.

Det har talats så mycket om den arbetslöshetssituation,
som vi befinner oss
i för närvarande. Ilerr Sehlstedt har
tidigare i dag framhållit en del synpunkter,
som jag kan ansluta mig till.
Jag kan tillägga alt jag har den uppfattningen,
att de förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter som nu
pågår kanske också har inverkat på den
publicitet, som man ger åt den lokala
arbetslöshet, som förekommer bär och
var.

Herr Sehlstedt var inne på en annan
fråga, nämligen att vi under en lång
tid befunnit oss i ett läge, där vi haft
säljarens marknad. Vi börjar nu komma
över i köparens marknad. Under
den förra perioden har det varit en del
företag som behagat släppa efter på
kontrollen, så att man inte fått den
kvalitetsproduktion, som man tidigare
inarbetat, inte minst på exportmarknaden.
Detta fusk går nu igen. Det kan
hända att när man i andra delar av
världen sätter i gång sin produktion,
vill man inte utan vidare godkänna sådana
varor som är behäftade med vissa
brister, utan kräver kvalitetsprodukter.
■lag tror att en omställning behöver ske
på nytt inom näringslivet. Det kommer
att gagna vår export i framtiden.

Å andra sidan kan jag inte se något
oriktigt i att man nu kan få en friare
handel på vissa områden. Jag tillhör
ett förvaltningsutskott, en finansavdel -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

i- ning, där vi sysslat med ett lasaretts f-

bygge. Vi infordrade offerter på viss

u materiel, bl. a. hissar. När vi kom till

i den punkten på dagordningen kunde

e vederbörande tjänsteman meddela oss,

f- att när det gällde enkla personhissar,

11 som man använde i vanliga bonings 1-

hus, har den utländska konkurrensen

Ti medverkat till att vi fått ett rimligare

i- pris för dagen än vi tidigare haft, men

i- beträffande vissa specialhissar, som vi

behöver för sjuksängar o. dyl., har vi
a ännu inte fått det tryck utifrån, som
;e vi behöver, utan där får vi fortfarande
betala överpris.

''- Jag tror som sagt att det här behövs
>s en omställning. Man har blivit bortur
skämd under årens lopp, alltså under

i- den period, då vi haft säljarens mark 1-

nåd. Det behövs en viss övergångstid

>- för att ställa om efter nya, mera nor 1-

mala förhållanden. Man kan inte bort u

se ifrån att både när det gäller byggen n

skap och annat har vi kommit i ett

a läge, där det kan vara nyttigt för lan h

det att få in billigare varor utifrån,

t. ex. handelsjärn, när vi inte själva
n har förmågan att tillverka samma varor
g till rimliga priser.

ft Jag tror alltså att vi är på väg emot
i- mera normala förhållanden under för:r
utsättning att freden bevaras i världen,
d När vi kommer in på den punkten
''å kan jag inte underlåta att göra ett över n

slag över de rubriker man ser i dagens

e tidningar. Resultatet av den debatt, som

i- har förts här under två dagars tid, på n

stås vara att man nu står inför möjligv
heten att fortfarande genomföra skattei,
sänkningar. Det budgetöverskott, som
i- vi hört talas om tidigare, har försvun;a
nit, och konjunkturvinstskatten, som

r. var föremål för överläggningar föregå :e

ende år, synes enligt budgeten inte ge

t de 150 miljoner, som herr Sköld räk nade

med. Man kalkylerar visst med
)t 50 miljoner, och skulle vi gått på den
e borgerliga linjen och ha räknat med
ir konjunkturvinstskatt först under inne1-
varande år, då hade det väl inte blivit

196 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

någonting kvar. Vi får alltså vara glada
över vad som skett på detta område.

Man har som rubrik över referaten
från denna debatt satt: Är skattesänkning
möjlig inom de närmaste åren?
Den frågan är även vi socialdemokrater
mycket intresserade av. Det beror på
att vi nu presenteras en försvarsbudget,
som efter vad vi hört tidigare här i dag
rör sig om ett belopp på 2 150 miljoner.
Herr Ståhl och försvarsministern har
förut debatterat denna sak, och då herr
Spångberg berörde den ställde han frågan,
om det fanns någon övre gräns.
Han utgick ifrån att det inte gick att
sätta någon övre gräns, och jag har
samma uppfattning. Men jag fick i alla
fall det intrycket, att den undre gränsen
kommer att röra sig i bästa fall omkring
2 miljarder eller något däröver.
Jag är liksom herr Ståhl medveten om
att de försvarsvapen vi nu förfogar
över är utsatta för en oerhörd förslitning,
och det går inte att bibehålla materielen
under någon längre tid, utan
man får förnya den undan för undan,
vilket kommer att kräva stora uppoffringar
av det svenska folket.

Här har också diskuterats bvggnadsfrågorna
och bostadsfrågorna. Jag har
min verksamhet förlagd till en stad, där
vi har vapenindustrier. När vi tagit
del av dessa industriers problem har
vi blivit uppvaktade av industriledningarna
som sagt: Läget är nu detta, att
för att vi skall kunna öka produktionen
och för att vi skall kunna behålla en
del av vår fredsproduktion måste ni i
kommunen se till, att vi får nya bostäder
för de arbetare och tjänstemän,
som vi behöver få hit. Vi har alltså fått
bryta bostadskön och stoppa in nya
medborgare, som flyttar in från andra
orter, därför att det varit nödvändigt
att skaffa arbetskraft åt dessa industrier.
Vad är det nu för folk, som kommer
dit? Jo, det är goda kvalitetsarbetare
och dugliga tjänstemän av högsta
klass. Av detta kan vi utläsa att i vår
krigsindustri är det inte vem som helst

som sysselsättes, utan det är det bästa
vi har att tillgå såväl beträffande tjänstemän
som arbetare. Samma är förhållandet
när det gäller metaller och materiel
i övrigt. Det duger inte med vad
skräp som helst utan det skall vara högklassig
vara på detta område. Vad betyder
detta? Jo, det betyder, att den
hästa delen av arbetskraften inom verkstadsindustrien
inte kan få tillverka
nyttiga varor, som vi kan använda för
konsumtionsändamål, utan den får tillverka
saker och ting, som vi behöver
för vårt försvar, alltså för värnandet av
vår frihet.

Försvarsministern sade tidigare under
dagen att dessa improduktiva varor, alltså
de som vi tillverkar för de olika
vapenslagen, kan bli produktiva för den
händelse vi råkar in i krig. Jag vill inte
förneka riktigheten av det påståendet,
och jag är också villig att åta mig mitt
ansvar när det gäller att fatta beslut på
den punkten. Jag tycker emellertid att
det är nödvändigt att vi tänker på det
problemet en smula, när vi kritiserar
den eftersläpning som skett i fråga om
bostadsbyggande och investeringar av
olika slag inom industrien. Det är väl
ändå på det sättet, att vi under dessa år
i motsats till under 1920- och 1930-talen
har måst ta en stor del av avkastningen
av vår produktion i anspråk för att
hålla vår försvarsmakt i stånd. Detta
har inte kunnat ske på annat sätt än att
man fått ta i anspråk en del av de nyttigheter
och tillgångar, som vi annars
kunnat använda för vår behovstillfredsställelse.

Men hur är det nu med skatterna? Om
man skulle tro de borgerliga skulle staten
inte ha några andra inkomster än
dem man får skattevägen. Nu är det
emellertid Gud ske lov på det sättet, att
staten också har en produktiv verksamhet.
Jag har under ett 30-tal år arbetat
inom statens vattenfallsverk och där
haft tillfälle att följa dess utveckling.
Jag har läst dess historia, och jag vet
att när man första gången i riksdagen

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

197

behandlade förslaget om kraftstationsbygge
i Trollhättan, sade storfinansen
ifrån att man inte gärna kunde satsa
pengar på ett sådant ändamål, därför
att man inte kunde vara säker på att få
avsättning för så stora kraftmängder,
som där skulle produceras. Man räknade
med att härför skulle behövas en
stad med 50 000 invånare, då man ansåg,
att man inte skulle kunna transportera
över kraften på annat håll. Jag
har emellertid under den tid jag arbetat
i verket kunnat konstatera, att på detta
område har staten utfört en föregångsgärning,
som man gärna framhåller vid
högtidliga tillfällen. Man har knutit samman
den elektriska energien uppifrån
ödemarken i Norrland ned till Skåne.
Det sker i samverkan mellan statliga,
kommunala och privata kraftföretag,
men vi skall komma ihåg, att även på
detta område har pågått en kapitalplacering
från statens sida, som vi alla i
dagens läge har nytta och glädje av. Det
är visserligen vackert med forsarna i
Norrland, när de brusar fram i skogen
i sitt naturliga tillstånd, men jag tror
vi är bra mycket gladare i dagens läge
över att statsmakterna placerat åtskilliga
miljoner i dessa naturkrafter, så att
vi kan utnyttja dem i vårt näringsliv
och för våra kommunikationer.

Det finns väl andra som kan diskutera
saken bättre än jag och som kan ta till
orda på den punkten, men jag vill i
alla fall säga, att för min personliga del
har jag den uppfattningen, att aldrig
har det saknats möjligheter för de borgerliga
partierna att ta del av våra synpunkter,
i vilka vi räknat med en privat
fri sektor, en statlig sektor och ytterligare
en sektor, nämligen den kooperativa
sektorn. På det senare området har
jag också haft möjligheter att följa utvecklingen.
När det gäller Kooperativa
förbundet vet vi allesammans, att exempelvis
oljefabriken i Karlshamn var ett
konkursmässigt företag, som de privata
företagarna inte kunde hålla i gång,
varför man gick till riksdagen och bc -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

s- gärde tullskydd. Man fick inte detta tulln
skydd utan KF övertog denna oljeindu;a
stri, som levererar större delen av den
>r olja, som vi behöver för att framställa
''å det omtvistade margarinet. Vi har ingen
r, anledning från vår sida att tala om att
k- vi skall socialisera KF:s industrier,
n eftersom det inte heller där är fråga
a- om privata ägare på det sättet, att det
s- är ett fåtal som bestämmer, utan det är
ig en demokratisk organisation med kolat
lektiv äganderätt, som vi säkert inte har
la någon anledning att motarbeta, i syns-
nerhet som vi vet att denne arbetsgivare
d ju är ett mönster, som kan tjäna till
n- föredöme för åtskilliga privata förein
tagare i detta land.
e- Vi vet ju alla, att då man på sina håll
a> försökt att köpa en centralt belägen
£’ tomt, för att bygga ett folkets hus eller
)a en byggnad för en konsumtionsförening,
e" ja då har det varit omöjligt att få köpa
* den därför att det varit ett privat föree*
tag som ägt tomten; vi har i stället fått
1 söka oss till utkanterna för att få en
!n tomt. Det är den privata äganderättens
)r välsignelser som vi har upplevt. Men
3e om jag kommer till KF som arbetsgivare,
finner jag att man exempelvis i
åt Gislaved skänkt tomt till bl. a. folkets
lv park. Man har där också skänkt den
gamla disponentvillan med tillhörande
ra mark till arbetarnas bästa. Och då vi i
ill min hemstad har försökt att av en prii
vat företagare få köpa ett markområde
el för att bygga en idrottshall och ett
ig varmbadhus, har vi ännu inte fått svar
r- på vår framställning,
n- Ja, detta är kanske inte en uttömmanat
de förklaring till den föregående talar-
ren, men jag har i alla fall velat vida-
röra en del problem som sammanhänger
ar med vår idépolitik.
it- Om jag därtill sedan skall vittna om,
ra att jag sedan mitt trettonde år fått förn-
sörja mig som kroppsarbetare på olika
‘tt områden, så vill jag betyga, att min erta
farenhet styrker mig i den uppfattningig,
en, att den politik, som präglat vårt
ie- lands näringsliv under 1920- och 1930-

198 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

talen, vill vi inte gärna ha tillbaka. Vi
är glada över den omvändelse som skett
inom det borgerliga lägret under senare
år, och jag är mycket glad åt, när jag
kommer åter till denna församling, att
finna att man här i dag tvistar om vem
som tagit initiativet för att skapa trygghet
åt de gamla. Ja, mina damer och
herrar, vi är glada över den uppfostran
vårt parti kunnat ge på detta område,
och jag tror inte att vi skall behöva
tvista om äran härför; det är ju resultatet
vi mest gläder oss åt.

När man i dag talar om att det är så
glädjande att vi lyft försvarsfrågan över
partierna, så är detta också en sak som
vi tacksamt kan notera. Herr Hjalmarson
citerade Churchill. Han åberopade
1940 som den lämpliga utgångspunkten
för sitt resonemang. Ja, visst tror jag
nog att Churchill hade flera sympatier
kanske inom vårt parti i 1940 års situation
än vad han hade inom herr Hjalmarsons
eget parti, där man väl på den tiden
mera trodde på framgången för en annan
politisk riktning, Jag vill inte säga
det bestämt, men jag hyser den uppfattningen
med ledning av de diskussioner
jag förde med nationella ungdomsförbundets
debattörer i slutet av 1920-talet
och under hela 1930-talet, att man inte
där hade så värst stora sympatier västerut.
Men det är också glädjande att
man nu där fått en symbol. Jag tycker
att man skall ta vara på denna symbol
på det rätta sättet, ty när Churchill
lade upp sin stora försvarsplan, när
han väckte frihetskänslan ännu starkare
hos det engelska folket sade han ifrån,
att kampen för friheten krävde blod,
svett och tårar, den krävde uppoffringar.

Jag förstår att i dagens läge är det
tacksamt att tala om att man kunnat
lyfta försvarsfrågan över partierna. Men
när det gäller att ta konsekvenserna för
dessa utgifter är det tacknämligt för
både tidningsmän och revymakare att
skjuta fram Per Edvin Sköld som den
store skattebusen, som skall skaffa
pengar för att finansiera dessa utgifter.

Vill ni även på den punkten hjälpa till
att förklara för svenska folket, att visst
vill vi försvara oss, men vi skall också
gemensamt ta ansvaret för omkostnaderna
härför. Då blir det litet lättare
för oss socialdemokrater att gå ut till
folket och försvara denna miljardrullning.
Då måste de förstå att när kommunisterna
motionerar om sänkta försvarsutgifter
så beror det på valtaktiska
synpunkter, för att inte tala om
eventuellt andra spekulationer, som jag
inte nu närmare vill gå in på och inte
heller närmare känner till.

Jag vill alltså med det sagda ha framhållit,
att jag kommer att med glädje
stödja det förslag som statsutskottet
kommer fram till, men jag är också
mycket tacksam för om statsutskottet
bär möjlighet att vid granskningen av
dessa utgifter so till att vi kommer inom
en kostnadsram, som ger garantier för
att de utgifter vi pålägger oss också kommer
till nyttig användning.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr STAXÄNG (li): Herr talman! Jag
ber om överseende för att jag inte kan
berika den ideologiska debatt, som med
olika variationer har förts under dagens
lopp och som för resten började
redan under gårdagen. Jag vill i stället
ta upp några spörsmål av mera lokal
karaktär, som berör det län jag representerar.
Jag vill också något beröra
en del frågor, som här redan påtalats
av andra talare, bland andra av herr
Gustafsson i Borås, fru Boman och fru
Ewerlöf.

Man har i denna debatt från flera
håll framhållit den ovisshet och osäkerhet,
som råder beträffande det kommande
arbetsmarknadsläget. Denna oro
bottnar helt säkert i det förhållandet,
att det redan under det gångna året
inom vissa områden av vårt näringsliv
har inträtt en allvarlig stagnation. Tv -

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

199

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

värr är det ju också så, att en stagnation
inom ett område utlöser en kedjereaktion
på andra närliggande områden.
Även i det län jag representerar
har vi sett exempel på detta under det
år som gått. Sålunda har det försämrade
läget för den mindre skeppsfarten
i mycket hög grad återverkat på andra
näringar. Svårigheterna då det gällt
fraktfarten och att förnya fartygstonnaget
inom såväl fiskcri- som fraktnäringarna
har utlöst en mycket allvarlig
kris för småbåtsvarven, inte bara
på västkusten utan längs hela den
svenska kusten. De försämrade fraktförhållandena
föranledde redan i somras
en uppvaktning av företrädare för
denna näringsgren, vid vilken de olika
partiernas representanter, inte minst
från Bohuslän, slöt upp. Man påtalade
därvid det utomordentligt svåra läge
som fraktfarten hade råkat i.

Detta försämrade läge beror på flera
orsaker, bland annat på den hårda konkurrensen
från andra länders fraktbåtar,
som går längs den svenska kusten
och konkurrerar ut våra mindre fraktbåtar.
Man har många gånger frågat
sig, om de gamla konventioner, som
på sin tid slöts, fortfarande är tillämpliga
och nödvändiga. En sådan konvention
gäller t. ex. Holland. Den kom
till omkring 1856, tror jag, då det var
ett intresse för Sverige att kunna gå i
fraktfart ute bland Hollands kolonier.
Dessa har ju emellertid försvunnit nu,
och vi har i dag här i Sverige inte
samma intresse av den konventionen
längre men den består fortfarande och
är mycket besvärande för våra svenska
båtar. Jag är fullt medveten om att det
inte är lätt att här åstadkomma en
ändring. Det fördes också här i riksdagen
en debatt om denna sak för
några år sedan, då handelsminister
Ericsson gav en belysning av förhållandena
på detta område. De synpunkter
han därvid delgav oss var ganska
tungt vägande, men jag skulle ändå önska,
att man på ansvarigt håll under -

sökte om inte en omprövning av denna
fråga nu är möjlig.

Det är också en annan sak som oroar
och som är mycket besvärande för våra
fraktare, nämligen den att andra länder
i sina handelsförhandlingar med
oss är ytterst måna om att tillförsäkra
sitt eget lands tonnage transporterna av
de varor, som vederbörande land skall
leverera. Jag vill här uttala det önskemålet
— trots att jag vet att våra organisationer
inom denna näringsgren
har möjligheter att själva framföra sina
synpunkter —- att man vid de förhandlingar
som kommer att föras tillvaratar
våra egna fraktintressen i större utsträckning
än man gjort hittills.

Yi har också i vårt land strängare bemanningsbestämmelser
än i andra länder.
Jag vet att kommerskollegium har
försökt att rätta till saken genom att
bevilja vissa dispenser, men det är
ofrånkomligt att den skillnad, som här
råder mellan det utländska och det
svenska tonnaget, många gånger ändå
är mycket besvärande. De försätter våra
båtar i ett sämre konkurrensläge.

När man för några år sedan med anledning
av en interpellation diskuterade
dessa spörsmål här i kammaren,
framhöll statsrådet Ericsson en mycket
betydelsefull sak, nämligen att vårt tonnage
nu är mycket gammalt och behöver
moderniseras. Det inrättades också
en särskild lånefond för att stödja denna
modernisering av vårt gamla tonnage
för att göra det mera konkurrenskraftigt
gentemot utländska båtar, och
man knöt stora förhoppningar till denna
lånefond. När man i förra årets
statsverksproposition tyvärr inte kunde
bevilja tillräckligt med pengar för ändamålet,
blev det i alla fall en ändring
i Kungl. Maj:ts förslag i så måtto att
man, utan att bevilja direkta anslag,
företog en överflyttning från rederilånefonden
på två miljoner kronor till
förstärkning av denna särskilda lånefond.

Det är en annan sak i detta samman -

200

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

hang, som också verkar starkt hämmande.
Här har man nu genom vidtagna
åtgärder på ett verksamt sätt sökt
främja den nödiga moderniseringen av
vårt gamla tonnage, men detta har motverkats
genom införandet av den pålaga,
som investeringsavgiften är. Med
andra ord: man ger med ena handen
och tar tillbaka med den andra. Statsrådet
Eriksson känner mycket väl till
vad detta har haft för inverkan på just
denna näringsgren.

Det har gått så långt, att en båtägare,
som hade skaffat sig en mycket
modern båt i somras, delvis på grund
av den ökade pålaga, som investeringsavgiften
innebar, inte vågade ta risken
inför det försämrade fraktläget utan
måste sälja båten till en kapitalstarkare
köpare för att på det sättet kunna
komma ifrån den risk som han löpte.
Han hade då fått betala, tror jag, över
40 000 kronor i investeringsavgift.

Men här tillkommer en sak, som jag
inte är säker på att man hade klart för
sig, när man införde investeringsavgiften.
När han beställde båten och den
levererades, fick han nämligen erlägga
nämnda avgift, och när han sålde båten
fick köparen samma år också betala en
investeringsavgift. Det blev på det sättet
en dubbel avgift. Kan man kalla det
för en investeringsavgift första gången,
kan jag inte komma ifrån att karaktären
har förändrats, så att det snarare är
fråga om en skatt andra gången.

Jag tror, att när det gäller denna sak,
hade det varit lyckligt, om man, liksom
i fråga om vissa saker beträffande jordbruket,
också hade sökt att fritaga dessa
småfraktare och fiskefartyg från investeringsavgiften.
Denna är ett hinder.
Eftersom investeringsavgiften verkar
hämmande även på andra områden och
på den rationalisering, som nu kanske
är nödvändigare än förut, borde hela
avgiften så snart som möjligt avskaffas.
Det ställs ju krav på detta från flera
håll här vid denna riksdag.

Investeringsavgiften har också ver -

kat ganska hämmande på beställningarna
av fiskebåtar. I detta fall är det eu
annan sak jag vill påtala, som också
har verkat hindrande. Det är, att de
bestämmelser som nu ligger till grund
vid utlämnande av lån till byggande
och anskaffande av fiskefartyg, inte
följt med i utvecklingen. Det har faktiskt
medfört, att man inte med nuvarande
restriktioner vågar beställa nya
båtar, inte minst därför att det för närvarande
råder mycket osäkra förhållanden
beträffande denna näringsgrens
räntabilitet.

Bestämmelserna var före 1948, att
man kunde som lån erhålla ett maximibelopp
av 35 000 kronor för anskaffande
av en fiskebåt. Då var anskaffningsvärdet
jag skulle tro från 60 000
till 80 000 kronor, vilket innebar, att
man fick ca 50 procent av anskaffningssumman
i lån. Nu har kostnaden stegrats
till 240 000 för att inte säga 300 000
kronor för anskaffande av en modern
fiskebåt. Visserligen har man höjt maximibeloppet
för lånet till 60 000 kronor,
men därmed har man dock inte hunnit
i kapp prisutvecklingen. Det betyder i
själva verket, att medan man förut kunde
få omkring 50 procent i lån ur fonden,
får man nu högst omkring 25 procent.
Med nuvarande restriktioner innebär
detta, att beställningarna av fiskefartyg
nästan helt har avstannat. På
de småvarv, som vi har längs den svenska
kusten, är det sålunda, enligt de
sista uppgifter jag har fått, nu bara två
fiskefartyg under byggnad. Ett av dessa
är beställt, medan det andra byggs på
varvets egen risk.

Allt detta har gjort, att läget för våra
småvarv för närvarande är synnerligen
oroväckande.

Det gjordes en framställning i höstas
i form av en uppvaktning hos
Kungl. Maj :t om att man —• i fall det
inte går att få någon ändring till stånd
beträffande investeringsavgiften, som
också här är betungande — åtminstone
skulle ändra bestämmelserna för erhål -

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

201

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lande av fiskefartygslån, så att dessa
skulle komma att stå i samma proportion
till anskaffningsvärdet som de
gjorde på 30-talet och eu bit in på 40-talet.

Jag har med visst intresse studerat
propositionen, när det gäller denna
punkt, men jag har tyvärr inte där kunnat
märka, att Kungl. Maj:t ämnar föreslå
någon ändring i bestämmelserna.

.lag har fått i uppdrag av Göteborgs
och Bohus läns havsfiskeförening genom
dess ordförande, landshövding Nyström,
att i denna debatt framföra den
enträgna vädjan till det statsråd, som
har hand om saken, att man borde
åstadkomma en förändring. Jag tror,
att man då skulle kunna, åtminstone till
en del, underlätta beställningen av dessa
båtar. Det är möjligt, att Kungl. Maj:t
har frågan under omprövning, och att
den kan komma fram i annan ordning.
Det skulle glädja mig, om så skedde,
även om detta inte nu redovisas i Kungl.
Maj:ts proposition.

Det är också en annan sak som jag
vill något beröra. Det kanske låter lite
underligt, men det gäller Radiotjänsts
väderleksrapporter. Utsändningen av
dessa rapporter kl. 6.30 på morgnarna
har man av vissa skäl inte ansett sig
kunna fortsätta med under vintermånaderna.
Den tillkom på sin tid efter
en framställning från jordbrukarhåll
och möjliggjordes genom en personalförstärkning
i Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut. För att också
gagna sjöfarten och fiskerinäringen
förläde man denna utsändning tidigt på
morgnarna inte bara under sommaren
utan också under vintermånaderna. Det
är just i fråga om vintersändningen
man nu på grund av otillräcklig personal
måste göra denna inskränkning.

Vad jordbruket beträffar kan det
kanske inte betyda så mycket, men för
sjöfarten och fiskerinäringen — dessa
tidiga rapporter kan ju många gånger
gälla människoliv — är det av oerhört
stort värde. Jag kan också nämna att

beträffande denna fråga förekom eu
mycket allvarlig överläggning inom
Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening.
Jag kan inte finna annat än att
skall det härvidlag kunna bli en ändring,
så måste ett ökat anslag lämnas
t ill meteorologiska och hydrografiska
institutet för att möjliggöra en nödvändig
personalförstärkning. Jag har på
denna punkt studerat propositionen
ocli funnit, att man inte kunnat villfara
den hemställan som institutet flera
gånger har gjort. Vi måste kanske därför
på annat sätt framställa ett yrkande
härom.

Det är även en annan sak beträffande
vår fiskerinäring som jag måste något
beröra. Den gäller våra fiskehamnar.
Vi motsåg med stort intresse det
anslag, som Kungl. Maj :t i år skulle
komma att äska av riksdagen för byggande
av fiskehamnar. Statsrådet Nilson
gjorde ett besök på västkusten under
fjolårets riksdag för att studera förhållandena
på området. De fiskehamnar
vi besökte visade tydligt, att det
anslag på en miljon kronor, som man de
senare åren ifrån riksdagens sida beviljat,
var i högsta grad otillräckligt.

Vi vet att det utredningsförslag om
denna sak, som riksdagen godkänt i
princip, innebar årliga anslag under en
viss period på 4 å 5 miljoner kronor
årligen. Då är ändå att märka att detta
avsåg ett prisläge, då man fick ofantligt
mycket mer för pengarna än nu.
Trots detta har man nu minskat anslaget
till en miljon kronor.

Det är tydligt att här måste en större
insats göras. Jag tror att man inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen — inte
minst i anledning av statsrådets resa
förra året — fick klart för sig att detta
anslag måste ökas. Man dristade sig
också från detta verks sida att begära
ett anslag på fem miljoner kronor.
Kungl. Maj:t har stannat vid två miljoner.
Detta är förvånansvärt, då det
enligt min uppfattning förefaller som
om statsrådet Nilson beträffande vä -

202

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

garna har försökt få fram betydande
ökningar, men på denna punkt har man
inte gjort det i samma omfattning.

Denna ökning med en miljon kronor
är i allra högsta grad otillräcklig. En
hel rad fiskehamnar står faktiskt inför
ett sammanbrott när det gäller bryggorna.
Större anslag är nödvändiga
inte bara för större fiskehamnsbyggen.
Här måste också tillskjutas medel för
att kunna klara rena reparationer, om
hamnarna över huvud taget skall bli
funktionsdugliga. Det är kanske möjligt
att skaffa fram pengar på annat sätt,
om det skulle bli arbetslöshet, men jag
tror det hade varit bättre om man på
vanlig väg kunnat öka anslaget, i synnerhet
som arbetsmarknadsförhållandena
nu medger tillgång på arbetskraft
även för dessa byggen.

Jag vill, herr talman, nämna något
även om ett område, som förut berörts
av några talare och som jag redan omnämnde
i början av mitt anförande.
Man yttrade för eu stund sedan i debatten,
att budgeten för sig omkring
8 000 miljoner kronor. Det är en oerhörd
summa. Hela detta kapital syftar
givetvis till att bereda omvårdnad av
samhällets individer. Men det största
kapitalet är inte direkt redovisat i budgeten
och inte heller i nationalbudgeten:
det är individerna själva. Där ligger
obestridligen samhällets allra största
kapital. När vi här ofta talar om en
värdeförsämring när det gäller vårt
penningväsen kan man inte undgå att
konstatera, att under senare decennier
har det skett en betänklig värdeförsämring
också i fråga om individens kvalitet.
Man har ofta sagt: Ge människorna
bättre levnadsförhållanden och vi skall
få bättre människor! Har med höjd levnadsstandard
följt ärlighet, förnöjsamhet
och ro? Jag bara frågar det. Går
det att tala om en hemmens renässans,
när så många äktenskap inte längre håller
livet ut? Har den, jag skulle vilja
säga, från katekesen »befriade» ungdomen
blivit sundare och givit oss lag -

lydiga människor? Ja, håller inte hela
vår lagstiftning över huvud taget på att
gå sönder, då det i längden inte går att
bygga upp den på straffparagrafer, när
lydnadsplikten mot överheten ur kristendomens
synpunkt håller på att försvinna?
Ja, det som vi just är inne på,
själva individen och respekten för
människovärdet, berördes för en stund
sedan. Jag skall inte ta upp det i någon
utförlig grad, men jag tror att det
var av herr Gustafsson i Borås och fru
Ewerlöf på tal om den brist på respekt
för spirande liv som ligger i nuvarande
förhållanden beträffande vår abortlagstiftning.
Jag har på denna punkt redan
1938, då man gjorde den första förändringen,
reagerat emot den förändring
som då vidtogs. Jag fortsatte med
det än en gång på 1940-talet, då man
genomförde ytterligare en förändring,
och jag skall bara helt kort och gott
säga, att respekten för det spirande
människolivet är något så väsentligt i
samhällslivet att vi på den punkten
inte får kompromissa. Jag har redan
förut sagt en sak: Jag är beredd att gå
så långt som någon i denna kammare,
då det gäller att bereda dessa mödrar
allt det stöd som är möjligt för att de
skall framföda sina barn, vilket de nu
under vissa förhållanden inte vågar
göra. Jag har givit denna utfästelse, och
jag kommer att giva den även i fortsättningen.
Jag tror att vi på denna
punkt snart är framme vid en bristningsgräns.

Men det finns ett annat problem, som
inte är minst allvarligt. När det gäller
just individens kvalitet gäller det att
fostra ungdomen redan från början. Det
är just ungdomen som vi här till en
början måste se på, och det är där vi
skall göra vår insats. Det var där våra
fäder var så på det klara med att insatsen
skulle göras. Det gäller att återfå
den rätta synen och se verkligheten
som den är. Vi har fått ett ungdomsproblem
av ytterst allvarlig art, där ungdomens
brottslighet bär ställt samhäl -

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

203

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.
let inför oerhörda svårigheter. Jag vill

där säga ifrån: Ungdomen är inte sämre
nu än förut. Det är många som säger
det, men det är fel. Ty vad är ungdomen?
Ungdomen är ju bara en individ
i växande, och blir den sämre, ja, då
är det vår skuld. Det är de äldres skuld
om den blir sämre. Det är vi som skall
fostra den, men det är också vi som
skall skydda den.

Det är alltså vår skuld om ungdomen
försämras. På det rent materiella området
har samhället säkert gjort mycket
stora insatser för det uppväxande
släktet. Men vad hjälper det människan
om hon vinner hela världen i materiellt
avseende men faktiskt förlorar sin
själ, för att här komma in på den apostrofering
som fru Boman var något
inne på för en stund sedan.

Det är just här nutiden har gjort sina
oerhörda missgrepp. Sanningen är helt
enkelt den, bästa kammarledamöter: vi
har helt enkelt utlämnat ungdomen alltför
mycket och ej berett den tillräckligt
skydd mot de nedrivande krafterna i
moraliskt hänseende, som faktiskt för
närvarande finns. Vi låter t. ex. vår
ungdom slukas av en industrialiserad
nöjesindustri. 95 procent av filmen bjuder
ju faktiskt på falsk romantik, förhärligar
sedeslösheten och visar brott
på löpande band. I en amerikansk bok
har dessa problem tagits upp. Man har
däri framhållit, att 80 å 90 procent av
ungdomsbrottsligheten bär kommit till
på grund av ingivelse från just filmens
sida.

När vi vidare vet att övergångsåren i
ungdomen är ytterst svåra år, då den
unga människan liksom brinner, gäller
det för oss äldre att ge henne ett ordentligt
stöd och även dämpa något av
hennes svåra övergångstid.

Här dränks ju faktiskt ungdomen i
böcker och tidskrifter av det mest slippriga
slag. Jag tror att vi på detta område
också måste beakta de synpunkter
som här framfördes av fru Boman,
när hon berörde inte minst kristen -

domsundervisningens betydelse i våra
skolor.

Jag skulle vilja rikta en enträgen vädjan
till ecklesiastikministern, då man
nu på nytt försöker beskära tiden för
kristendomsundervisningen vid våra
gymnasier, att han måtte grundligt
pröva denna sak och inte gå för långt
inför de krav, som här har framställts.

.lag kan på denna punkt citera en
man som inte var rädd att sjunga ut, en
man som visserligen ibland ändrade
åsikt men som inte var rädd för att
göra det, nämligen Arthur Engberg.
Han sade: »Den religiösa bildningsnivån
får inte sjunka så, att den mest
bastanta okunnighet skall råda om de
enklaste saker. Denna sänkning av
kunskapsnivån på detta område gör mig
allvarligt betänksam.»

Jag kan ju nämna att det inom en
styrelse där vi dryftade denna fråga —
det var inte en styrelse som hade hand
om dessa saker, men vi kom in på sådana
spörsmål — var en socialdemokratisk
representant som sade: »Detta
går inte i längden. Vad vi behöver när
det gäller ungdomens fostran är mera
katekes och mera ris.» Nu vill jag inte
säga att han var någon ytterlighetsman

det sista avseendet, och jag tror inte
att vi bör vara det, men det låg någonting
av en stramare fostran i det som
han pekade på.

I fråga om denna sak skall jag be att
i allra största korthet få framhålla ett
krav som jag tycker är fullt naturligt
när det gäller kristendomsundervisningen:
vår ungdom, och inte minst
barnen i våra skolor, även i folkskolan,
har behov av en saklig undervisning i
dessa frågor. I den mån eleverna får
en klar uppfattning såväl av det kristna
trosinnehållet som jämväl av dess etiska
konsekvenser talar kristendomen för
sig själv i denna sak, då behöver man
inte påtvinga ungdomen detta. Det är
främst för att inte säga endast genom
en exakt kunskapsmeddelelse som kristendomen
kan verka fostrande.

204 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Jag skulle kunna ha berört
denna sista sak mycket utförligare,
men jag vill ta hänsyn till andra talare,
som skall komma efter mig, och då tiden
är långt framskriden inskränker
jag mig till de synpunkter som jag här
har framfört.

När det gäller ungdomen vill jag till
slut citera vad en av vårt lands främsta
män yttrade på sin tid, nämligen Erik
Gustaf Geijer. Han säger: »En förlorad
ungdom blir ett olyckligt, förfelat liv.

En förlorad barndom är fördärv och
död. Därför är ock denna ålder det heligaste
föremålet för ett förbarmande.»
Han säger vidare: »Visa mig föräldravördnaden
hos ett folk; jag vill profetera
det en lång framtid.»

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Fru
Ewerlöf har frågat mig om anledningen
till att inte mer än 13,3 miljoner kronor
har äskats i år till byggande av fullträffsäkra
skyddsrum.

I fjol beviljade riksdagen 10 miljoner
kronor och året dessförinnan 7,8 miljoner
kronor. Det har alltså skett en
ökning på två år med ungefär 70
procent.

De cirka 8 miljoner kronor som beviljades
för två år sedan har möjliggjort
skyddsrumsbyggande för inte
mindre än 20 miljoner kronor, beroende
dels på att kommunerna är skyldiga
att släppa till en viss andel och dels på
att man beräknar ett visst fredsanvändningsvärde,
som kommunerna också får
förskottera.

De 13,3 miljonerna ger alltså skyddsrum
för så där en 25—30 miljoner kronor.
Vad säger då detta mot bakgrunden
av det behov som kan anses föreligga?
För några år sedan tog riksdagen
ställning till frågan om skyddsrumsbyggande,
och den sade då att fullträffsäkra
skyddsrum endast skulle byggas
i de största orternas kärnområden, medan
man skulle ha så kallade normalskyddsrum
i ytterområdena.

Sedermera har civilförsvarsstyrelsen
gjort en beräkning av kostnaderna för
dessa fullträffsäkra skyddsrum, som ansågs
erforderliga i första hand, och
kommit fram till att det skulle behövas
skyddsrum för, med nuvarande prisläge,
så där en 380 miljoner kronor. Det
betyder att vi skulle få hålla på 12 å
lä år för att fylla detta behov.

Emellertid har man under riksdagsbehandlingen
av det här ärendet gjort
det uttalandet, att man utgår ifrån att
en väsentlig forcering av skyddsrumsbyggnadsverksamheten
skall bli möjlig
— och det är ju någonting helt naturligt
— under en arbetslöshetsperiod.

För egen del måste jag nog'' säga att
detta anslag på 13,3 miljoner kronor,
jämfört med vad som har beviljats tidigare,
är ett någorlunda hyggligt anslag.
I förhållande till de totala skyddsrumskostnaderna
är det heller inte så förfärligt
lågt. Läget är helt enkelt det, fru
Ewerlöf, att man inte har ansett sig
kunna med undanskjutande av andra
behov gå längre i det här avseendet än
som framgår av statsverkspropositionen.

Civilförsvarsstyrelsens förslag går ju
väsentligt längre; om det skulle jag
vilja säga att det säkerligen går längre
än något skyddsrumsbyggande över huvud
taget, vilket land man än vänder
sig till.

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman! Jag
skulle vilja belysa en del saker som finansministern
talade om i gårdagens
debatt. Han bestred att det dyra kostnadsläget
har medfört minskad sysselsättning
i någon anmärkningsvärd omfattning
och framhöll, att det ännu icke
fått sådant inflytande på vår konkurrenskraft
och att man inte behövde ta
någon direkt hänsyn till det utan med
tillförsikt kunde se framtiden an.

Jag tycker emellertid, att man bör
belysa förhållandena på åtminstone ett
område, nämligen sjöfarten, vilket även

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

205

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

herr Staxiing var inne på, fastän han
endast talade om det mindre tonnaget.

Jag vill först bara i korthet påminna
om att kostnadsläget i Sverige har stigit
med cirka 40 procent sedan 1948,
medan av våra konkurrenter danskarna
sedan samma år icke haft större prisstegring
än något mer än 20 procent,
engelsmännen inte mer än 10 procent
och våra svåraste konkurrenter tyskarna
inte mer än 6 procent. Jag vet
mycket val, att sådana siffror icke ger
någon full rättvisa, men de ger i alla
fall bakgrunden till de förhållanden vår
exportnäring har att kämpa med.

Att jag väljer sjöfartsnäringen är ju
ganska naturligt, då jag som göteborgare
har ett särskilt intresse av denna,
men jag ser den även mot bakgrunden
av verkstadsindustriens svårigheter i
dagens läge. Redan i fjol blev svenskt
tonnage upplagt i sådan omfattning, att
man överallt i hamnarna såg vad vi
kallar »döda skepp». Vi frågade oss då,
om detta bara var något som berodde
på tillfälliga omständigheter eller om
det var något mera bestående. Den frågan
kan vi ännu inte besvara, men undan
för undan har tecken visat sig, som
inger mer och mer oro. Uppläggningen
av fartyg har fortsatt, och det finns tecken
som tyder på att den kommer att
fortsätta ytterligare.

Som herr Staxäng framhöll har det i
första hand varit de små och medelstora
fartygen som haft svårt att få sysselsättning.
Där konkurrerar närmast
danskarna, holländarna och tyskarna
om frakterna, och tyvärr gör de det till
sådana priser, som knappast täcker
våra rederiers rörliga kostnader för det
mindre tonnaget. Detta är redan i och
för sig ett mycket allvarligt tecken.
Svårigheterna har emellertid även utsträckt
sig till den transoceana sjöfarten,
och därigenom förmörkas bilden
avsevärt. Här är det som amerikanerna
tränger sig fram med för varje dag
ökad konkurrenskraft. Deras ansträngningar,
som förr närmast gällde tramp -

farten, har på sistone inriktats på en
konkurrens om tankfrakterna.

Jag kan vidare nämna japanerna.
Dessa har ännu inte kommit in i bilden,
men vi vet, att de har utomordentligt
låga löner, billiga omkostnader och
låga byggnadskostnader för ett modernt
tonnage, och de kommer så småningom
att kunna bli mycket svåra
konkurrenter.

Sjöfartens besvärligheter är bara en
sida av det stora kostnadsproblem, som
våra exportnäringar har att arbeta med.
De är emellertid ett uttryck för vådorna
av att gå alltför snabbt fram med kostbara
reformer, även om dessa är i och
för sig aldrig så önskvärda.

Den svenska sjöfarten ger ju ett mycket
stort tillskott till vår valutatillförsel.
Jag nämner siffran 775 miljoner kr.
per år, som vi alla känner till, varvid
man dessutom måste beakta, att denna
valutainkomst till stor del består av
hårdvaluta och är en nettoinkomst och
alltså icke någon bruttoinkomst med
motsvarande avdrag för kostnaderna.
Vi måste i år räkna med en minskning
av våra valutareserver på en halv miljard
kronor. Vad händer då, om sjöfarten
får svårigheter och minskningen
därigenom blir ännu större? Det blir
då en svår situation inte bara för sjöfarten
utan även ur allmän synpunkt.

Sjöfarten är emellertid inte bara en
exportnäring i och för sig utan även
en stor beställare inom vår mekaniska
industri, varvsindustrien. Det har beräknats
— och det är en siffra, som
de flesta, som har med varven att göra,
känner till — att det på våra varv ligger
beställningar från svenska rederier
på cirka 700 miljoner kronor fram till
år 1959. Om vi i dagens läge trots allt
ser förtröstansfullt på verkstadsindustriens
framtid, så hänger det samman
med de inneliggande orderstockarna
inom den tunga verkstadsindustrien,
och därvidlag spelar varven en mycket
stor roll.

Men om sjöfarten nu får ökade svå -

■ 206 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

righeter, kommer resultatet säkerligen
att bli att rederierna tar upp förhandlingar
om annullering av de kontrakt
som de gjort upp med varven. Vi har
visserligen just i dagarna hört talas
om att varven kanske kan räkna på
kompensation i form av stora beställningar
från utlandet, men därom vet
man dock inte något med säkerhet. I
varje fall kommer nog en sådan annullering
av de svenska redarnas order att
betyda en försvagning av den buffert
mot arbetslösheten som varvens goda
ordertillgång utgör. Jag tror inte heller
att det blir så lätt att få utländska order
i kompensation för de .svenska order
som eventuellt kommer att annulleras,
ty konkurrensen från de tyska
varven är just nu mycket hård och norrmännen
har byggt ut sina varv på ett
sätt som tyder på att de norska redarna
säkerligen kommer att föredraga
att lägga sina beställningar inom landet.
Om en sysselsättningskris sålunda
uppstår vid varven, kommer den att
sprida sig till de underleverantörer som
samarbetar med varven och den kan
alltså få rätt stora lokala verkningar
både i Göteborg, Landskrona, Malmö
och på andra ställen där man är beroende
av sin varvsindustri.

Det är därför rätt naturligt att man
ställer sig den frågan: Vilka åtgärder
kan det allmänna vidtaga för att stimulera
den nödvändiga kostnadsanpassningen?
Som svar därpå räcker det
kanhända att hänvisa till vad som så
ofta sagts om investeringsavgiften och
konjunkturskatten och andra skattepålagor
— herr Staxäng har ju här senast
varit inne på den saken — och vad som
framhållits om dessa pålagors betydelse
för rederiföretagen liksom för andra
konjunkturkänsliga företag. Investeringsavgiften
t. ex. har väl inte någon
som helst rimlig s. k. »samhällsekonomisk»
funktion att fylla när det gäller
fartyg, som har beställts för fem, sex
år sedan men som råkar bli levererade
just under ett år när finansministern

ni.

anser det lämpligt att dämpa investeringsviljan
med en särskild avgift. I
detta fall är det uteslutande fråga om
en kostnadshöjande omständighet, som
blir desto orimligare som priserna för
fartygen vid leveransen på grund av
engångsinflationen kommit att ligga åtskilliga
tiotal procent över de kontrakteradc
priserna.

Herr Staxäng berörde också de svårigheter
som kreditransoneringen
åstadkommit för fiskerinäringen. Kreditransoneringen
har emellertid mycket
hårt drabbat även sjöfarten, särskilt när
det gäller finansieringen av fartygsbyggen.
På den punkten vill jag vädja till
regeringen att försöka åstadkomma en
smidigare handläggning av ransoneringen
och möjligen även en förnuftigare
utgångspunkt för det hela än den
som hittills tillämpats.

Till sist vill jag i all korthet framhålla
att ingenting förefaller mig farligare
än de nu aktualiserade funderingarna
på subventioner i olika former
för skilda näringar och speciellt
för exportindustrien. Sådana subventioner
är enligt min mening principiellt
oriktiga och kommer att framkalla
motåtgärder i utlandet. De kommer också
att göra det svårare för företagen
att vid en senare tidpunkt återgå till
normala förhållanden och så småningom
återvinna sin konkurrenskraft Viktigare
än att lämna näringslivet bidrag
eller subventioner, som det i själ och
hjärta inte vill ha, är att man återger
näringslivet rätten att med egna krafter
lösa sina trängande problem. Då
slipper vi kanske det arbetslöshetsproblem
och de permitteringar som man
har klagat över tidigare i dag.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Vad
herr Staxäng och herr Edström här sagt
om sjöfartsnäringens besvärligheter föranleder
mig att göra ett par kommentarer.

Jag känner redan till de flesta av de

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

207

önskemål herr Staxäng i olika avseenden
framfört. Jag vet att den s. k.
mindre sjöfarten kämpar med vissa
svårigheter. Dessa har emellertid inte
uppkommit vare sig i år eller förra
året, utan de beror närmast på den
strukturförändring som försiggår inom
den svenska sjöfartsnäringen och som
delvis sammanhänger med tonnagets
sammansättning men också med andra
faktorer.

Det är alldeles uppenbart att vi inom
regeringen har allt intresse av att vid
handelsförhandlingar och i andra sammanhang
bevaka den svenska sjöfartsnäringens
rimliga krav, och jag kan
försäkra herr Staxäng'' att detta också
sker. Men niir herr Staxäng talar om
att den konvention, som vi sedan många
år liar med ett antal länder, lägger hinder
i vägen för svensk sjöfart är detta
påstående endast riktigt beträffande en
mycket liten del av den svenska sjöfarten.
Man kan inte, när det gäller sjöfarten
soin helhet, göra ett sådant påstående.
Det gladde mig också att herr
Staxäng själv erkände att det härvidlag
finns en del besvärligheter som vi inte
utan vidare kan undanröja.

Jag är vidare beredd att erkänna att
investeringsavgiften kan vålla svårigheter
i speciella fall, liksom kreditransoneringen
och kreditrestriktionerna över
huvud taget. Men det är alldeles uppenbart
att så länge regeringen vidhåller
nödvändigheten av att upprätthålla
dessa kreditrestriktioner är det föga
konsekvent att på allt sätt underlätta
för olika näringar att taga upp lån på
annat sätt än vad dessa företagare i regel
brukar göra. Det är därför som det
är svårt att späda på fonderna och
ändra bestämmelserna i generösare riktning,
innan man känner sig övertygad
om att ekonomiska effekten av åtgärden
i fråga sammanfaller med våra
strävanden på detta plan över huvud
taget.

När herr Edström talade om den
svenska sjöfartens bekymmer, fick jag

remiss av statsverkspropositionen m. m.

en stark känsla av att han överdrev åtskilligt
på en del punkter. Det är felaktigt
att försöka ge en generell bild av
den svenska sjöfartens läge i dag enligt
vilken det skulle vara fråga om en
näring som arbetar under mycket hårda
villkor. Om jag bortser från det allra
minsta och kanske också det medelstora
tonnaget är det ändå så, att vi inte
har något upplagt tonnage i övrigt. Det
är klart att vi har ett stort intresse av
att kunna utnyttja de enheter inom handelsflottan
som vi har fått särskilt under
efterkrigsåren och som utgör ett
mycket modernt tonnage. Driftkostnaderna
för detta tonnage kan man diskutera,
t. ex. vilken belastningsgrad som
kommer utav att lönerna höjs eller
andra kostnader stiger. Alla som känner
dessa förhållanden vet emellertid, att
förändringar i dessa poster — låt oss
säga i allmänna omkostnader såsom lönekostnader
— inte spelar någon avgörande
roll när det gäller detta stora
tonnage. Jag vill vidare i sanningens
intresse till kammaren lämna den upplysningen,
att vi tyvärr inte har glädjen
att kunna räkna in hårdvalutor för
de belopp som anges som sjöfartsnetto.
Herr Edström använde uttrycket »en
högst betydande del». Det är tyvärr inte
så. Jag tycker nog, att det är fel att i
detta sammanhang ge en antydan om
att det är i huvudsak dollar vi tjänar
in genom vår sjöfart. Jag har inte gjort
detta påpekande för att på något sätt
nedsätta den svenska handelsflottans
insatser i det svenska näringslivets
tjänst, men jag tror, att det är angeläget,
att korrigera uttalanden av denna
karaktär.

Det är alldeles uppenbart att vi har
intresse av att utnyttja vår produktionskapacitet.
Vi har intresse av att den
svenska exportnäringen kan hållas
igång. Vi inser dess betydelse, och det
kommer för oss att bli en angelägen
uppgift även framöver att främja densamma.

.Tåg vill i detta sammanhang, herr

208 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

talman, svara på en fråga som ställdes
till mig under gårdagens remissdebatt
av herr Jonsson i Skedsbygd, som frågade
om regeringen hade för avsikt att
inom den närmaste tiden släppa de restriktioner
som gäller för exporten av
rundvirke. Den ordningen gäller nu att
man här tillämpar en mycket generös
licensgivning, men man har vissa bestämmelser
beträffande virkets sammansättning.
Handels- och industrikommissionen
har i dagarna kommit in till
handelsdepartementet med en framställning
där kommissionen begär bemyndigande
att få fortsätta den licenspolitik
som nu tillämpas, d. v. s. en generös
licensgivning, och därutöver avskaffa
de särskilda restriktioner, som
ansågs nödvändiga i somras och i
höstas.

Härigenom skulle rundvirkesexporten
sålunda släppas tämligen fri. Det
blir emellertid, om kommissionen får
sitt förslag godkänt, så, att vi kommer
att lämna exportlicenser och följaktligen
icke taga bort själva licensgivningen
men i stort sett bevilja inkommande licensansökningar.
Det finns, herr talman,
all anledning att tro att regeringen
kommer att bifalla denna kommissionens
hemställan.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse
och glädje, att handelsministern
har full förståelse för de just
nu rådande svårigheterna för sjöfartsnäringen.
När han tycker, att jag ser
litet väl pessimistiskt på läget och att
det inte finns något större tonnage
upplagt, ber jag honom emellertid vara
hjärtligt välkommen till Göteborg för
att titta på de båtar som ligger i hamnen
och med sjöfartens folk diskutera
de svårigheter som det har.

Herr HALL (s): Herr talman! Många
remissdebatter liknande denna har slutat
med att, sedan alla de materiella
och världsliga tingen blivit behandlade

i vederbörlig ordning, så har också de
andliga värdena fått komma till sin
rätt. I ett par anföranden här i kväll
har man erinrat om allt det goda, som
tillfördes världen för 2 000 år sedan.
Jag beklagar emellertid att fru Boman
i sin uppräkning glömde en av de uppfinningar,
som visat sig vara mest bestående,
nämligen den, att kejsar Augustus
hittade på att all världen skulle
skattskrivas. Detta är en sak, som vi
alla har haft mycket besvär med sedan
dess, för att nu inte tala om all
den glädje, som alla de som styrt stater
haft av denna uppfinning.

Det kan råda tveksamhet om huruvida
kristendomen segrat, när man tittar
sig omkring och ser, hur friskt
människorna alltjämt bekämpar varandra,
bedrar varandra och slår ihjäl
varandra. Man är inte så där utan vidare
benägen att medge, att man anammat
det väsentligaste i de kristna buden.
Kejsar Augustus står dock där som
skapare av en av alla tiders mest hållfasta
och bestående uppfinningar.

Skatteproblemet har även i dag kommit
att spela en viss roll i remissdebatten.
Innan jag går över till att säga
någonting om ekonomien, så är det
dock en annan fråga, som även den
delvis ligger på det ideella planet och
som verkligen förtjänar en smula uppmärksamhet.
Herr Wedén i Eskilstuna
har varit vänlig nog att försöka tala
om för oss inte endast vad han själv
vill utan också vad vi andra vill. Han
har klarat ut för oss vilka ståndpunkter
vi intar och vad det är vi eftersträvar.
Tyvärr blev emellertid inte skildringen
mera uttömmande än att det
fortfarande finns flera frågor att ställa.
Han säger visserligen att liberalismen
bygger sin politik huvudsakligen på
enskild äganderätt, enskilt initiativ osv.
Han säger, att socialdemokratien i huvudsak
sneglar åt den kollektiva äganderätten,
och jag förmodar att han
även menar den kollektiva driften av
ekonomiska företag. Det är ett vidlyf -

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2. 209

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

tigt kapitel, som herr Wedén här givit
sig in på att bena upp, och jag förstår,
att detta inte kan göras i en remissdebatt.
Vi kan kanske dock göra några
erinringar, som kan bli förutsättningar
för en fortsatt och mera givande diskussion.
Statliga och kommunala företag
har ju undan för undan gjort djupa
ingrepp i enskilt ägande och enskilda
driftsformer. Det är emellertid inte nog
med det. Svenska folket har, utan att
därtill vara på något sätt uppmanat
av staten, passat på att organisera sig
självt i stora kooperativa sammanslutningar.
Detta gäller inte endast konsumenter,
utan det gäller också producenter,
särskilt på jordbrukssidan. Om
man nu konstaterar detta, så är det ju
detsamma som att säga, att svenska
folket självmant har avstått ifrån en
god del av värdena hos den enskilda
äganderätten och de enskilda driftsformerna.

Dessvärre är det emellertid ännu
svårare ting vi kommer till, om vi ser
oss omkring i samhället. Själva blomman
av den enskilda företagsamheten
i landet, bolagsvärlden, företer ju sedan
årtionden tillbaka drag, som ligger
mycket fjärran ifrån dem, som vi har
vant oss att betrakta som den enskilda
äganderättens ursprungligaste uttrycksformer.
Bolagen börjar bli gamla. I stor
utsträckning har genom köp och försäljningar,
fusioner och arvskiften,
ägandet till dessa bolag splittrats på
stora kollektiv. Om ett bolag har tiotusentals
aktieägare — det finns flera
sådana bolag i Sverige — och aktierna
är så fördelade, att det inte går att
samla mer än några få procent av aktiekapitalet
på en bolagsstämma, då är
det väl ändå klart, att det som skulle
vara utmärkande för den enskilda äganderätten,
ägarens eget personliga ingripande
i bolagets styrelse, förvaltning
och drift, allt detta har suddats bort
på ett sådant sätt, att man här har att
göra med ett kollektiv, där ingen vet
hur man skall kunna plocka upp den

enskilda äganderättskänslan och få den
i funktion inom företaget.

Sedan nu nästan hela svenska folket
på detta sätt har trampat ned sig i kollektivismens
träsk, hur skall man då
kunna återföra det till den enskilda
äganderättens sanna och riktiga grundval?
Här finns det förvisso plats för en
förkunnare. Och kom ihåg, att det är
förfärligt svårt att övertyga svenska
folket om någonting! Vi som har ägnat
ett liv åt att stå i talarstolar och predika
så gott vi kunnat, vi har sannerligen
fått erfara, att skall man övertyga det
svenska folket om något, då skall man
ha synnerligen goda argument, ty eljest
tror det jämnt så mycket det vill. Nu
måste ju emellertid herr Wedén och
hans partivänner ge sig ut på en verklig
propagandaturné. Man skall tala om
för bönderna att de skall överge sin
usla kollektivism och uppträda som enskilda
ägare. Man skall också tala om
för konsumentkooperatörerna att de har
förkastliga företagsformer. Jag vet inte
om herr Wedén också vill gå så långt,
att vi skall skaffa oss var sin järnväg
och var sitt elektricitetsverk, men om
det nu skall vara så noga med idéerna
i det sammanhanget, får vi väl klara
upp hur vi skall ha det även på dessa
punkter.

Den enskilde har som ägare uppenbarligen
kommit en smula i skymundan
i våra dagars samhälle, och skall den
ideella liberalismen få någon verklig
ekonomisk grundval att stå på, förefaller
det som om utgångspunkterna
vore så usla som möjligt. Vi får nog
lov att först skapa ett samhälle som är
nytt i alla dessa väsentliga ekonomiska
avseenden.

Medan vi väntar på de väldiga förkunnare
som skall klara upp dessa
problem, får vi ägna oss åt den mindre
men kanske ändå betydelsefulla uppgiften
att försöka bilda oss en föreställning
om hur vi skall få statens affärer
och den allmänna hushållningen att
gå ihop under ett år framåt. På den

14 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 2.

210 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tiden hinner vi säkert inte göra om
samhället. Det är, herr talman, några
synpunkter på den saken som jag i all
korthet vill anföra under denna remissdebatt.

Herr Hjalmarson utfärdade under
gårdagen någonting som kanske var en
programförklaring och som i varje fall
väl var avsett som en sådan. Jag citerar
inte ordagrant utan försöker ge en
fri översättning av hans förkunnelse.
Han menar att överbelastningen av den
offentliga sektorn måste minskas. Det
allmänna tar hand om en för stor del
av den enskildes inkomst, och den enskilde
får för litet att själv hushålla
med. Om den enskilde finge bestämma
över en större del av den samlade inkomsten,
skulle det ekonomiska resultatet
bli bättre, inte bara för ögonblicket,
utan vi skulle lägga grunden för
en stabilare ekonomi i framtiden, och
vi skulle få en lägre skattenivå, vilket
herr Hjalmarson betraktar som en av
hörnpelarna i en sund samhällsekonomi.

Alla sådana mödor är naturligtvis
mycket svåra, och jag beklagar att enbart
under detta korta kvällsplenum
flera av herr Hjalmarsons partivänner
efter bästa förmåga har sökt torpedera
alla hans föresatser. De har sagt att det
behövs mera pengar till den allmänna
sektorn. De har frågat, varför man inte
fått mera pengar till skyddsrum, till
understöd av fisket och sjöfarten o. s. v.
Jag kanske vågar en gissning, att när
vi kommer fram till slutet av maj herr
Hjalmarson och hans partivänner sammanlagt
kommer att ha pekat på utgiftsbehov
inom den allmänna sektorn
på åtskilliga tiotal och kanske något
hundratal miljoner, och då har man
alltså fjärmat sig från det under remissdebatten
utfärdade programmet. Jag beklagar
det i så fall i lika hög grad som
herr Hjalmarson, ty jag är övertygad
om att vi för tillfället är en smula ansträngda,
alldeles oberoende av om vi
delar herr Hjalmarsons principiella

uppfattning eller inte. Den uppfattningen
behöver inte nödvändigtvis ha
någonting med ett sådant omdöme att
göra.

Det är påtagligt att det, när en inflation
upphör, uppträder ekonomiska fenomen
i samhället som vi inte är så väl
bekanta med men som skapar svårigheter
för den ekonomiska balansen. Så
länge priserna stiger för varje månad
stiger också lönenivån. Det allmänna
får större inkomster genom skatterna.
De enskilda företagen får också större
inkomster, och inkomsterna kommer
där litet tidigare än utgifterna, vilket
skapar en skenbar penningriklighet
som förslöar uppmärksamheten för det
likviditetsproblem som anmäler sig så
snart inkomsterna upphör att stiga. Det
är i det läget vi nu befinner oss, och
ingen kan mer än jag beklaga att vi
nödgas gå in i det nya budgetåret den
1 juli utan att kunna överbalansera
budgeten längre, trots att marknaden
är så underförsörjd med kapital som
den för närvarande är.

Problemet att lösa likviditets- och
lånefrågorna under den kommande tiden
blir utan tvivel ett av de svåraste.
För att undvika onödigt missförstånd
bör jag kanske göra klart, att de ransoneringar
eller restriktioner som man
ställer upp för åtskilliga låntagare inte
är tillkomna i syfte att ställa till speciella
svårigheter för den företagsamhet
som det är önskvärt att vi kan upprätthålla.

Sparsamheten i det svenska samhället
är för tillfället icke så hög att den
motsvarar kraven på investeringar, och
det är detta som medför att bankerna
har så litet pengar att låna ut i förhållande
till det behov av lånemedel som
finns. Kommunerna har lånesvårigheter.
Det beror inte på att riksbanken
eller någon annan statlig institution
försöker förhindra långivarna att utlämna
kommunlån. Det är tvärtom en
av riksbankens dagliga sysselsättningar
att försöka skaffa fram tillräckligt med

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

211

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lånemedel åt kommunerna. Det beror
helt enkelt på att det inte finns pengar
att låna i tillräcklig utsträckning. Om
nu staten under de kommande månaderna
också anmäler stora lånebehov,
måste det komma att medföra skärpta
svårigheter på kreditmarknaden.

Det är under sådana förhållanden i
högsta grad önskvärt, att det Hjalmarsonska
sparsamhetsreceptet får ett
praktiskt uttryck här i riksdagen och
att riksdagen börjar motsvara det rykte
som går om äldre tiders riksdagar, att
de granskade Kungl. Maj :ts propositioner
i syfte att försöka minska utgifterna.
Det var före min tid i riksdagen,
och jag vågar därför inte ikläda mig
någon borgen för att ryktet är sant. Men
det vore i hög grad önskvärt om riksdagen
och naturligtvis alldeles speciellt
herr Hjalmarsons parti, som nu har
avgivit en programförklaring, kunde
hitta något sätt att spara åtminstone något
hundratal miljoner av de åtta miljarder,
som budgeten innehåller. Varje
hundratal miljoner, som där kan sparas,
blir en motsvarande lättnad för
kommuner och enskilda, som behöver
låna pengar.

Men det är ju inte bara riksdagen
som måste spara. Även i de kommunala
förvaltningarna är sparsamhet i högsta
grad nödvändig. Det är inte nödvändigt
att förfalla till något ensidigt klankande
på den kommunala ekonomien
för att konstatera, att de större kommunerna
i Sverige har visat en benägenhet
att vara mycket generösare än staten,
inte bara när det gäller deras byggnadsverksamhet
utan också när det gäller
deras löneläge. Det är alldeles nödvändigt
att de större kommunerna i landet
tar sig en ordentlig funderare över
huruvida den kommunala ekonomien
tillåter detta. Det finns ju ändå vissa
föreställningar bland allmänheten om
hur högt man kan göra ett kommunalt
skattetryck, detta inte minst med hänsyn
till att de kommunala skatterna
trots höjningen av ortsavdraget ännu

drabbar mycket hårt även på relativt
små inkomster.

Det finns också många andra skäl för
kommunerna att se om sin driftbudget,
bland annat det skälet att det sannolikt
under de närmaste åren icke är möjligt
att uppdriva lånemedel för alla de kommunala
ändamål, för vilka man hittills
har lånat.

En ökad skattefinansiering av kommunala
kapitalinvesteringar är således
oundgängligen nödvändig. Om man
skall kunna vinna denna ökade skattefinansiering
av kommunala kapitalinvesteringar,
lär det väl inte finnas någon
annan möjlighet än att nedsätta
kommunernas driftkostnader på ett
eller annat sätt.

Den kreditvolym, som kan stå till
förfogande under den tid den nu framlagda
budgeten kommer att gälla, kan
naturligtvis inte bedömas. Det kan under
17 å 18 månader inträffa så många
ting, som helt omkastar vad man nu utgår
ifrån. Men om man gör det antagandet,
att konjunkturerna varken kommer
att försvagas eller förstärkas, och
utgår från ungefär det nuvarande läget,
så är det inte möjligt att antaga någonting
annat än att det under dessa månader
måste bii en trängsel på kapitalmarknaden,
som vi sällan har upplevt
maken till. Om vi skulle pröva de möjligheter
man från statens sida har att
hjälpa till på kapitalmarknaden, så är
dessa möjligheter inte så särdeles
många. De möjligheterna finns över
budgeten och genom riksbanken. Där
har man ett val att träffa. När det gäller
budgeten är jag rädd att valfriheten
inte är särdeles stor, eftersom väl riksdagen
kommer att till omkring 99 procent
oförändrat bifalla vad Kungl.
Maj :t har föreslagit. När det gäller riksbanken
är valfriheten större, men denna
valfrihet får begagnas med mycken
omsikt. Finns det en ledig produktionskapacitet
i samhället, är det rätt meningslöst
att tala om att man åstadkommer
inflation genom att låta central -

212

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

banken expandera. Men finns det inte
en tillräcklig friställd produktionskapacitet
i form av varor och arbetskraft,
då ligger naturligtvis alltid faran på
lur, om man tillhandahåller betalningsmedel,
att dessa betalningsmedel kommer
att höja priset.

Det är dessa ting som både centralbanken,
Kungl. Maj:t och riksdagen
måste allvarligt överväga under denna
riksdagssäsong. Ingenting kan ju vara
mera angenämt än att herr Hjalmarson
redan från första dagen tagit upp sparsamhetslinjen,
ty denna sparsamhetslinje
är en av dem som det är nödvändigt
att hålla levande i en aktiv finanspolitik.

Jag slutar, herr talman, med att säga,
att jag hoppas att denna goda föresats
håller även under de politiska konflikter,
som en riksdag alltid brukar innebära.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag undrar om det var nödvändigt
att till den grad som herr Hall
gjorde missförstå ett avsnitt av mitt
anförande.

Jag betonade tydligt, att jag talade
om den enskilda äganderätten som
huvudprincip. Jag tror också att jag
vid något tillfälle sade, att det kan
alltså vid sidan om denna tänkas andra
former och variationer. Jag sade ingenting
om t. ex. den konsumentkooperativa
formen eller andra kollektiva former
som existerar, men jag trodde inte
att det var nödvändigt att göra det,
när jag gjorde reservationen för att
undgå missförstånd. Men herr Hall tar
ändå upp mitt resonemang som om det
varit fullständigt absolut, och han renodlar
det genom att säga, att nu skall
alltså herr Wedén gå ut och tala om
att den konsumentkooperativa rörelsen

skall upplösas osv. Nej, det tänker jag
inte göra.

Men det går inte, herr Hall, att på
det sättet komma ifrån frågan om vad
som skall vara huvudprincipen för
ägandeformerna. Det händer ofta att
man på socialdemokratiskt håll, när
man ställs inför frågan: Är er huvudprincip
den enskilda eller den kollektiva
äganderätten? hänvisar t. ex. till
den konsumentkooperativa formen. Men
den har ju ändå begränsade möjligheter.
Den producentkooperativa formen
har hittills inte visat sig ha någon framtid.
Då kommer man tillbaka till detta:
När de möjligheterna har utnyttjats,
vad vill man då? Är det den enskilda
äganderätten som är huvudprincipen
eller är det förstatligandeprincipen som
här skall träda i stället?

När sedan herr Hall ytterligare fullföljde
sitt resonemang genom att fråga
mig, om jag även ville hävda, att var
och en skulle ha sitt eget lilla järnvägståg
att åka omkring i, måste jag
säga att på ett sådant dräpande argument
i den principiella debatten har
jag, herr talman, ingenting att svara.

Herr HALL (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag skall gärna medge att mitt
anförande i viss mån var en karikatyr
av herr Wedéns meningar, och det
framgick väl också av mina formuleringar,
att det inte var så allvarligt
menat allt vad jag anförde till bemötande
av honom.

Men det kan inte hjälpas att man
ibland, när man hör denna liberala
diskussion om våra olika principiella
utgångspunkter, vårt handlande, får det
intrycket att man resonerar utifrån ett
samhälle som inte finns och som såvitt
jag vet heller icke har funnits, åtminstone
icke inom den tid vi har någon
anledning att göra betraktelser
över, om vi vill ha någon ledning för
vårt handlande.

När samhället, såsom jag har påvisat,
är så genomsyrat av kollektivism, av

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

213

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ro.

kollektivt ägande och kollektiv drift,
.att de allra flesta stora företag har mist
karaktären av enskilt ägda och enskilt
drivna företag, vad tjänar det då till
att vi, som gemensamt är ansvariga för
hela denna utveckling, ställer oss och
spottar på den och försöker förklara,
att egentligen är denna utveckling ond
och nu skall vi stoppa upp den och i
fortsättningen inte ta samma hänsyn
till ekonomiska realiteter sonx vi gjort,
när vi alla gemensamt har hjälpts åt
att utforma det nuvarande samhället?

Jag tror att herr Wedén skall nödgas
medge, att hans sätt att argumentera
här icke låg på verklighetens mark och
att vi ändå kommer litet närmare, om
vi försöker erkänna, att samhället har
den nuvarande konstruktionen och att
vi egentligen inte ifrån några utgångspunkter
har så särdeles mycket att
invända emot de grundvalar, på vilket
det vilar.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Jag
begärde ordet i kväll bara för att få
tillfälle att framföra den replik till
herr statsministern som jag inte kunde
erhålla vid förmiddagens replikskifte.
Det gällde, som kammarens ledamöter
erinrar sig, skillnaden i tillvägagångssätt
vid avvägningsbeslutet i försvarsfrågan
1949 och vid avvägningsbeslutet
nu. Statsministern förklarade att orsaken
till att man 1949 dels hade en
statsministerdiktamen till protokollet,
dels tillsatte en särskild utredning för
att verkställa avvägningen var, att det
då gällde en avsevärd upprustning av
flygvapnet.

Jag skall be att få helt verifiera vad
statsministern där sade om upprustningen
av flyget, och jag kan inte underlåta
att läsa ett par rader i de direktiv
som de sakkunniga fick. Statsministern
yttrade då: »Flygvapnet med sin
höga beredskapsgrad och sin stora rörlighet
kan betraktas som vår första försvarslinje
i all synnerhet vid ett överraskande
anfall mot vårt land. Starka

skäl kunna därför anföras för en fortsatt
förstärkning av flygvapnet. Ett väl
utbyggt flygvapen är även i stånd att
ge ökat skydd åt hemorten samt förbättra
arméns och marinens stridsduglighet.
»

Med anledning av detta uttalande kan
jag inte underlåta att ställa två frågor,
som hittills är obesvarade i debatten.
Den första frågan är: Vad beror det
på att det är nödvändigt att tillsätta en
särskild utredning för att verkställa
avvägningen när det gäller en förstärkning
av flygvapnet, men att man kan
verkställa avvägningen genom ett enkelt
samråd mellan försvarsministern
och överbefälhavaren när det gäller
en avsevärd nedskärning av flygvapnet?
Den andra frågan är: Vilka krigserfarenheter
kan regeringen ha till stöd
för den mycket avsevärda förändring
i bedömningen av flygvapnets värde
som här har skett på mycket kort tid,
på inte fullt fyra år? Kan det vara erfarenheter
från Koreakriget? Kan det
vara andra krigserfarenheter, som har
visat, att flygvapnets värde för vårt totala
försvar har till den grad reducerats
som framgår av det upplästa stycket
jämfört med dagens läge.

Jag säger inte detta för att förlänga
diskussionen här i kväll, herr talman,
men jag anser, att detta är frågor, som
borde ha besvarats i den formen, att
de hade delgivits riksdagen, så att riksdagen
fått en redovisning av motiven
för det ytterst betydelsefulla ställningstagande,
som här har gjorts från regeringens
sida. Det borde även ha medfört
den konsekvensen, att riksdagen
också hade fått klart besked om det
mycket långtgående beslut som här fattats
rörande en ny avvägning av våra
försvarsgrenars organisation och styrka.

Herr NILSSON i Svalöv (h): Herr talman!
När man studerar årets finansplan
är det med beklagande man konstaterar,
att regeringen inte velat ta
steget fullt ut och nu avskaffat de extra

214

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

beskattningsåtgärder som tillkommit
under motivering, att de skulle vara ett
medel i kampen mot inflationen. Investeringsavgiften,
begränsningen av den
fria avskrivningsrätten, bilaccisen, steriliseringen
av vissa skogsinkomster och
möjligen även begränsningen i nedskrivningen
av varulager skall vara
kvar. Dessa pålagors inverkan på handel
och industri har här tidigare berörts.
Jag skall därför inte på nytt ta
upp dem till behandling ur dessa näringars
synpunkt.

Jag skall däremot med ett par ord
beröra hur ett par av dessa av regeringen
rekommenderade regleringsåtgärder
påverkat och påverkar jordbruksnäringen.
Vi har först frågan om
jordbruket och investeringsavgiften.
Den har härvidlag till uppgift att verka
hämmande på investeringsverksamheten
i jordbruket. Har den gjort detta?
Enligt min uppfattning är svaret: Nej,
det har den inte. Vad den åstadkommit
är, att den verkar kostnadsfördyrande
för jordbrukets utövare. Rationaliseringskraven
inom jordbruket har nämligen
varit så stora och så nödvändiga,
att man måst göra investeringarna trots
investeringsavgiften. Många säga, och
framför allt fördes det talet i valrörelsen
från bondeförbundets håll, att investeringsavgiften
ej drabbar det stora
flertalet av jordbrukarna, ty eventuella
kostnader för maskininköp och dylikt
kan enligt deklarationsförfarandet inom
jordbruket fördelas på tvenne år, och
därigenom kan man i många fall undgå
dessa investeringsavgifter.

Jag skall inte här i denna sena timme
uttala mig om huruvida det kan vara
riktigt eller ej, att vi här i riksdagen
skapar lagar, som man sedan på ett lagenligt
sätt kan kringgå. Jag ifrågasätter
om det kan vara riktigt. Även om man
lyckas med upplysningsverksamheten
att man kan kringgå lagen, så kan vi
emellertid inte undgå att konstatera, att
investeringsavgiften verkar fördyrande
för jordbruket.

Den kredit, som jordbrukarna måst
skaffa sig genom att fördela kostna--derna för vissa inköp på tvenne år, får
de nämligen inte gratis. Försäljarna
måste sätta sina priser med hänsyn till
denna ltreditgivning. Maskiner och
byggnadsmaterial har därigenom blivit
dyrare än de skulle blivit i normala
fall. Det kan inte heller vara riktigt att
vi skall ha en skattelag, som medför att
våra handelsföretag måste uppträda
som något slags kreditinstitutioner för
jordbruket, bara därför att de på grund
av skattelagen inte kan — då de vill —
betala sina anskaffningskostnader på
ett år.

Som jag dessutom vid flera tillfällen
framhållit är det de yngre och de ur
ekonomisk synpunkt sämst ställda jordbrukarna
som drabbas av investeringsavgiften.
De har nämligen inte tidigare
kunnat eller haft råd att rationalisera
och mekanisera sin jordbruksdrift. Gör
de detta nu, drabbas de av den fördyring
som avgiften på ena eller andra
sättet medför. Sett från jordbrukets sida
kan man enligt min uppfattning inte
säga mer än en enda sak om denna avgift
och det är: Bort med den omedelbart! Så

några ord om jordbruket och den
tvångsmässiga skogssteriliseringen. Jag
vill där först beröra min första praktiska
kontakt med densamma, som jag
fick i förra veckan. Då fick jag i uppdrag
att göra en utredning om hur mycket
en jordbrukare — en äldre änka
som driver ett jordbruk — skulle sätta
in på sitt spärrkonto. Beloppet blev
9 000 kronor. När jag då tog reda på
hennes förmåga att nu före den 15 februari
skaffa medel till detta, framgick
det att hennes likvida medel endast
uppgick till cirka 2 000 kronor utöver
de löpande mjölkintäkter, som kommer
in under året. Dessa senare intäkter
måste hon använda till arbetslöner till
dess skörden hösten 1953 kan omvandlas
till pengar.

Hur skulle hon då skaffa pengar till

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2. 215

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

spärrkontoinsättningen? Det blev nästa
problem för mig att lösa. Yi kunde inte
lösa det på mer än ett enda sätt, nämligen
genom att vi i sparbanken måste
anhålla om ett lån på 9 000 kronor. Nu
kanske någon säger, att vederbörande
måhända kunde ha anhållit om anstånd
med ifrågavarande insättning eller befrielse
från densamma på grund av
betalningssvårigheter, men jag tror inte
att detta hade gått i föreliggande fall,
ty de samlade tillgångarna var relativt
stora. Det var likvida medel som saknades.

För att få detta lån, som jag här talar
om, får vederbörande betala 4y2
procents ränta i banken. På spärrkontot
får vederbörande under de två
första åren ingen ränta alls. Sedan får
hon visserligen 21/^ procent, men lånet
kostar henne 4y2 procent. Är detta
sunda affärsprinciper? Verkar denna
spärrkontoinsättning minskande på penningtillgången,
när vederbörande måste
upplåna precis samma belopp? Nej, naturligtvis
inte!

Nu frågar kanske någon vad det har
blivit av de pengar, som denna jordbrukare
fått för skogsförsäljningen och
som föranlett att hon måste insätta dessa
9 000 kronor på spärrkonto. Ja, de
har bland annat använts till omläggning
av taken på ladugård och ekonomibyggnader
samt till andra reparationer
av ekonomibyggnaderna. På dessa
kostnader får vederbörande också betala
en investeringsavgift. Exemplet
tycker jag talar för sig självt om hur
denna del av vår ekonomiska politik,
som bondeförbundet har givit sin välsignelse
åt, verkar på vissa grupper av
jordbrukare. Många liknande exempel
skulle kunna anföras.

Herr talman, jag har lovat att endast
tala i fem minuter, och jag skall hålla
mitt löfte. Annars skulle jag gärna ha
velat behandla flera saker i denna debatt.
Bl. a. skulle jag ha velat efterlysa
hur det blir med fastighetsbeskattningen.
I valrörelsen hörde vi från bon -

deförbundshåll att det till årets vårriksdag
skulle komma en proposition
rörande fastighetsskatten. Hur blir det
med den saken?

Ja, herr talman, jag skall hålla mitt
löfte rörande tidsbegränsningen, och
därför slutar jag redan nu.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Först
vill jag säga, att jag hoppas att det skall
vara möjligt att lägga fram en proposition
om fastighetsbeskattningen, men
egentligen begärde jag ordet för att
säga, att när man hörde beskrivningen
av det lättsinniga sätt, på vilket den
omtalade änkan hade gjort sig av med
sina likvida medel, kan man väl fråga,
om hon inte borde kallas för den glada
änkan.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle:
Herr talman! Kan det vara lättsinnigt
av denna »glada änka» att hon
lagt om sina ladugårdstak, vilka, när de
besiktigades förra året, var av sådan
beskaffenhet att byggnaden höll på att
helt förstöras? Var det lättsinnigt att
ekonomibyggnaderna för övrigt blev
reparerade? Var det lättsinne att hon
använde sina pengar i rörelsen till dess
de enligt lag skulle insättas på spärrkonto?
Skulle, herr finansminister,
pengarna insatts utan ränta på ett
spärrkonto och ett räntebärande lån i
stället upptagits? Hade hon förfarit på
detta sätt hade jag kallat det för lättsinne.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Med
hänsyn till den långt framskridna tiden
— som det heter — skall jag hoppa
över en del av de saker, som jag kanske
annars skulle ha framfört till
finansministern i anledning av hans
gårdagsuttalande. Jag kan dock inte
helt gå förbi hans på vissa punkter
överraskande ståndpunkter.

För det första vill jag säga helt kort,
att finansministern bör försöka att göra

216 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en budgetredovisning sådan, att åtminstone
riksdagens ledamöter kan förstå
den, så att de kan förstå om budgeten
ett visst år, en tolvmånadersperiod,
i verkligheten visar ett annat resultat,
med skillnad på 100 miljoner
eller 200 miljoner, än det som formellt
uppställts av finansministern.

Jag har påvisat, hurusom man senare
hälften av budgetåret 1950/51 underlät
att avsätta pengar för kommunändamål.
Men nu i år täpper man igen det
hålet. Det är klart att det påverkar den
reella innebörden av siffrorna för budgetåret
1952/53. Den siffra för överskottet
finansministern nämner, 268
miljoner, tar ingen hänsyn härtill.
Finansministern kan inte gömma sig
bakom riksräkenskapsverket, som säkerligen
gör ett högt kvalificerat arbete,
utan när det gäller budgeten får nog
finansministern ta ansvaret för vad som
skett och icke skett. Ty riksräkenskapsverket
gör väl sina beräkningar
på grundval av de principer, som är
uppställda av finansministern t. ex. vad
gäller kommunmedlen. Jag vill inte
gärna tro att finansministern anser det
vara bra att få en sådan dimbildning,
att riksdagen skall vara osäker om det
finns två eller tre hundra miljoner mer
eller mindre än som i verkligheten är
fallet. I varje fall anser jag att det är
bättre att budgeten redovisas så, att
man får en full belysning av dessa siffrors
innebörd, att man, med andra ord,
när vi nu kommit in i ett läge, där så
stor vikt skall fästas vid budgetbalansen,
vet vad denna balans innebär och
vad den inte innebär.

Vad sedan beträffar statens, det offentligas
möjligheter att låna upp och
vidmakthålla den samhällsekonomiska
balansen har man nu i stället för ett
offentligt sparande av betydande omfattning
ett negativt sparande på några
hundra miljoner kronor nästa budgetår.
Då tror jag att finansministern i sitt
gårdagsanförande sammanblandat ett
lånetekniskt resonemang med ett reso -

nemang som gäller den samhällsekonomiska
balansen. Det är tyvärr inte så,
att därför att staten lånar först några
hundra miljoner och sedan ger ut pengarna,
så sätts de in i bankerna igen, och
så finns det mera kapital att låna. Det
skulle då bara behöva sparas några
hundra miljoner först, och så lånar staten
dem, och så kommer de ut, och så
kan staten låna dem en gång till. Om
man fördjupar sig i detta på detta förtjusande
sätt att skapa sparande finner
man att det kan inte bara gälla statens
utgifter; det måste gälla alla medborgare
som ger ut pengar, att de går ut
och in i bankerna etc. Nej, herr finansminister,
i fråga om den samhällsekonomiska
balansen gäller det att visa att
man med den nationalinkomst man anser
sig kunna räkna med på grundval
av en viss ekonomisk politik sannolikt
får ett tillräckligt sparande som möjliggör
en viss investering. Jag har förut
påpekat att det är en elastisk, inte en
fast ram av sparande, som beror på inkomsterna
och politiken. Men det är
inte så, att det är någon sorts mystiskt
kringlöpande av sparmedel, som klarar
det samhällsekonomiska balansproblemet.

Vad sedan angår det mera lånemässiga
likviditetsresonemanget så skall
jag av tidsskäl inte ingå härpå. Ur den
synpunkten kan man naturligtvis andraga
vissa skäl för det som finansministern
anför, men det gäller en helt
annan sak.

Vad den nuvarande kreditåtstramningen
vidkommer tillåter jag mig bara
helt kort erinra om att den blir stelare
än om man hade haft en mera rörlig
räntebildning och därför drabbar godtyckligare
och att den mindre företagsamheten,
som så ofta är fallet, lider
mera av sådana statliga ingripanden än
de större företagen. Jag vädjar till handelsministern
att göra vad han kan och
tänka på uppmuntran åt den mindre
företagsamhetens export. Jag vet att
han är intresserad för saken, men jag

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

217

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tror att det är viktigt att man håller i
minnet, att det nu mer än någonsin
finns både ekonomiska skäl och rättviseskäl,
som motiverar en speciell inriktning
på denna sida av exportproblemet
vid sidan av de mera allmänna ansträngningarna,
som gäller exporten
över huvud taget.

Sedan till sist några ord för finansministerns
del. Finansministern utgår
från oförändrad konsumtion. När jag
då talar om hur illa det rimmar med
vissa organisationers planer på ökad
reallön, svarar herr Sköld: Ja, men
reallönen steg ju från 1951 till 1952 betydligt
mer än konsumtionen; sparandet
steg alltså vid stigande reallön rätt
väsentligt, och därför finns det ingen
sådan motsättning som herr Ohlin påstått.
— Nåväl, jag går förbi hela frågan
om varför sparandet steg från 1951 till
1952. Men, herr finansminister, ni räknar
alltså med en stark ökning av sparandet
vid en viss ökning av realinkomsten.
Men när vi diskuterar skattesänkningens
verkan, då resonerar finansministern
annorlunda om denna
skattesänkning, som naturligtvis ökar
den realinkomst som människorna har
kvar. Då är finansministern plötsligt
väldigt pessimistisk och vill inte alls
räkna med någon nämnvärd ökning av
sparandet. Åter ett exempel till det som
jag påpekade i Unnat sammanhang i
går, nämligen att finansministern har
benägenhet att vara optimist och pessimist
allteftersom det passar hans argumentering.

Statsminister Erlander sade i går, att
om vi tagit liberaliseringen litet mera
försiktigt några år efter kriget, hade vi
haft ett bättre läge — man skall inte
göra samma misstag nu. Jag förmodar
att statsministern tänkte på vad som
skedde med valutareserven och det stora
importöverskottet 1946 och 1947.
Men, herr statsminister, detta var inte
resultatet av en liberalisering, som genomfördes
då, till skillnad från nu. När
det gäller importen har vi väl för när -

varande också en i betraktande av omständigheterna
relativt liberal politik.
Skillnaden är, att den gången, 1946 till
1947, underlät man att upprätthålla den
samhällsekonomiska balansen, och det
var det som gjorde, att man fick ett
väldigt importöverskott. Men att underlåta
att upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen är sannerligen inte
liberalism! Det är varken socialism
eller liberalism eller något annat. Det
är helt enkelt en felaktig ekonomisk
politik, då man enligt alla sådana
system, som jag känner till, numera är
överens om att staten skall söka upprätthålla
den samhällsekonomiska balansen.
Gör man inte det, skall man
inte skylla på för mycket liberalism. På
socialdemokratiskt håll har man en benägenhet
att alltid, när man har varit
passiv och underlåtit att göra vad som
bort göras, kalla denna passivitet för
liberalism. Detta är ett ständigt återkommande
misstag i den ekonomiska
debatten.

Jag skall avstå, herr talman, från att
återigen ta upp den här saken om folkpensionerna.
Jag nöjer mig med att
bara konstatera att det av herr statsministern
själv upplästa yttrandet av
socialminister Sträng innebar ett naket
konstaterande av att folkpensionärerna
inte fått någon standardhöjning. Det
innebar ingalunda något löfte att de
skulle få en höjning av standarden
inom någon viss framtid. Om detta
ställs vid sidan av socialministerns
yttrande i maj, två månader senare, är
det helt klart, att herr Sträng alldeles
avböjt att ställa en standardhöjning i
utsikt. Jag tror alltså, att det vore klokare,
om statsministern avstod från att
försöka tolka socialministerns yttrande
på ett sätt som är uppenbart orimligt.

Vad jag emellertid, herr talman, nu
skulle vilja rätt kort uppehålla mig vid
är de principiella synpunkter som kom
fram i går, bland annat från statsministerns
sida. Vi är väl överens om
att samhället har större uppgifter nu

218 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

än förr i tiden. Vi är överens om behovet
av samhällsekonomisk balans,
monopolkontroll och mycket annat,
som jag tillät mig att ange. Men liberalismen
har en utpräglad benägenhet
för fritt näringsliv, fri prisbildning och
en ekonomisk politik med generella
medel, och skepsis mot förstatligande,
regleringar och konfiskatorisk beskattning.
Socialisterna syns mig emellertid
ha en utpräglad benägenhet för förstatligande,
regleringar och i någon
mån konfiskatorisk beskattning, men
har å andra sidan misstro och skepsis
mot fri prisbildning. Och eftersom de
inte vill använda prisbildningens uppmuntran
till människorna genom utsikt
till vinst i samma utsträckning som
ett liberalt system gör, tvingas de att
i större omfattning dirigera och kommendera
människorna. Det finns bara
två vägar, antingen att locka och stimulera
dem till att handla frivilligt
eller att kommendera dem. Jag tillåter
mig här att hänvisa både till olika programskrifter
från socialdemokratiskt
håll och till herr Wigforss’ inlägg, fast
jag gärna medger, att den socialdemokratiska
praktiska politiken här i landet
inte på samma sätt som på vissa
håll i utlandet har aktualiserat själva
förstatligandeproblemet, detta av skäl
kanske som vi kan gissa oss till.

Nu säger jag, herr statsminister, att
om detta, som jag här har anfört inte
är riktigt, om jag har gjort något misstag,
trots mina årslånga studier och
många debatter med statsministern
själv och med herrar Wigforss och
Sköld samt många andra — om det
likväl är något annat som är socialism,
och några andra vägar som man vill
vandra, då frågar jag: På vilka andra
vägar är det ni vill öka samhällsinflytandet
och göra samhället socialistiskt?
Jag fick intet svar i går. Statsministern
talade liksom herr Hall i dag om en
obeveklig process, som rullar fram, och
tycktes anse detta som en ursäkt för
att han inte kunde tala om vad man

önskar göra. Ställer socialismen sig vid
sidan och säger, att det ordnar sig obevekligen
och av sig självt?

Men statsministern säger: »Vi är inte
doktrinära. Om vi blir övertygade att
ett samhällsingripande är bra, kommer
vi att företa det. Ja, tacka för det! Men
se på hela ert program, se på herr
Wigforss’ skrifter. Visar de inte en benägenhet
att tycka, att samhällsingripanden
av regleringstyp eller av kollektivistisk
typ — förstatligande och
kommunalisering — är fördelaktiga?
Visar inte er praktiska politik när det
gäller exempelvis kapitalmarknadsproblemen,
en benägenhet att anse att prisbildningen
har så stora risker att ni i
stället väljer fastlåsning av räntan,
regleringar, s. k. frivilliga överenskommelser
med banker och försäkringsbolag
med lagstiftningshot i bakfickan
etc?

Statsministern uttryckte, som jag
sade, inte någon uppfattning om vägarna
att uppnå det socialistiska samhället.
Därför måste man fråga: Är
socialismen då endast en önskelista på
vad man tycker skulle vara bra att ha
i samhället? Kan man sedan bara säga:
Varje gång vi finner, att vi kan göra
något bra, gör vi det? Det är i så fall
den mest urvattnade socialism som jag
hittills har hört talas om. Men, herr
statsminister, detta står inte bara i
dålig överensstämmelse med de socialdemokratiska
partiernas politik i t. ex.
England och Tyskland, som jag kan få
nämna vid sidan om er politik här i
landet, utan det strider även mot ert
eget program.

Jag skall be att alldeles särskilt få
fästa statsministerns uppmärksamhet
vid följande av de allmänna grundsatserna
i de socialdemokratiska arbetarpartiernas
program. Jag läser för korthetens
skull bara tre mycket korta citat.
Jag skall gärna läsa längre om statsministern
föredrar det, men jag gör
det inte denna gång. (Hr Erlander gör
ett inpass: »Det är en nyttig läsning».)

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2. 219

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag läser programmet ofta från talarstolarna,
herr statsminister, men aldrig
blir jag så impopulär bland socialdemokraterna
som när jag gör det. Jag
är inte särskilt populär förut, så det
säger ju en hel del. Det står så här:
»Socialdemokratiens mål är att så omdana
det borgerliga samhällets ekonomiska
organisation, att bestämmanderätten
över produktionen lägges i hela
folkets händer, flertalet frigöres från
beroende av ett mindretal kapitalägare»
etc. Detta vill man alltså uppnå:
att lägga bestämmanderätten över produktionen
i hela folkets händer.

Vidare vill man följande: »Socialdemokratien
vill åter förena arbetarna
och egendomen. Den vill på de olika
vägar som vid varje tid visa sig ändamålsenliga
göra de arbetande delaktiga
i äganderätten till de produktionsmedel,
varpå deras bärgning beror.» De
arbetande skall alltså bli delaktiga i
äganderätten till produktionsmedlen.
Det är det andra.

Vidare står det: »Med de arbetandes
gemensamma bestämmanderätt följer
deras gemensamma ansvar, varje medborgares
skyldighet att åtaga sig det
arbete och fullgöra de uppgifter, som
krävas för en effektiv organisation av
produktionen.»

Här är tre relativt konkret utformade
målsättningar. Nu ber jag herr statsministern:
Försök att tala om för oss
något om på vilka vägar socialismen
tänker sig att åstadkomma detta! Angiv
om dessa vägar avviker från dem
som jag har försökt att karakterisera
såsom socialistiska.

Statsministern kom med en del kritik
mot den sociala liberalismen. Han sade:
Ni bar ju varit med om att förstatliga
järnvägarna. Det var visserligen inte
dåvarande kommunikationsministern,
hr Andersson i Rasjön, som lade fram
principbeslutet, det var herr Strindlund,
men detta ändrar inte så mycket
— vi var med om beslutet. Jag har pekat
på att järnvägarna har naturligt

monopol och att detta är en sådan särskild
angelägenhet som jag tror i bra
många länder erkänns såsom motiverande
en speciell organisationsform.
Men jämför därmed tanken på att socialisera
t. ex. järn- och stålindustrien,
som man gjort i England. Eller jämför
därmed, vilket herr Wigforss och andra
talat om — man vet inte hur bestämt
-— en socialisering av affärsbankerna
och skogsindustrien o. d. Vem i denna
kammare ser inte skillnaden mellan en
socialisering av dessa sistnämnda näringsgrenar
och den anordningen, att
man driver järnvägarna i statlig regi.

Debattens uppgift här är väl att klargöra
gränser, som inte är fullt skarpa
men som är viktiga och, tror jag, fullt
tydliga för den som vill se. Att man
t. ex. är med på att ha ett postverk som
ett statens affärsdrivande företag betyder
naturligtvis inte att man därmed
accepterat förstatligandeprincipen, så
att man inte kan stanna utan tvingas gå
med på att staten skall driva all affärsverksamhet.
Det finns här rätt tydliga
gränser, även om de inte kan sammanfattas
i en kort definition.

Herr statsminister! Socialdemokraterna
vill hyreshusens kommunalisering,
om jag läser 27-punktsprogrammet
rätt — saken har behandlats av föregående
talare, tror jag. Vi å vår sida vill
ha konkurrens på lika villkor olika företagsformer
emellan. Det är de tekniska
förutsättningarna som ändrats,
sade statsministern i november i fjol,
och detta betyder att samhället måste
göra större insatser. Jag är alldeles
överens med honom på den punkten.
Men detta betyder inte att vilken som
helst utvidgning av den offentliga sfären
är naturlig även på de områden, där
inga särskilda skäl tillkommit genom
utvecklingen. Fortfarande kvarstår uppgiften
att motivera varför man vill förstatliga
det eller det området, skogsindustrien
eller affärsbankerna, etc. Det
är där som den olika benägenheten hos
partierna att anse kollektivistiska for -

220 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mer som fördelaktiga eller ofördelaktiga
naturligtvis spelar en stor roll.

Om man anser att staten fått ökade
uppgifter är detta tvärtom ett skäl för
staten att avhålla sig från att ta på sig
för mycket nya uppgifter och göra sådant
som enskilda kan göra lika bra.
Detta underströk herr Svensson i
Ljungskile med all rätt. I begränsningen
visar sig väl mästaren även när det
gäller staten. Och har staten väldiga
uppgifter att klara i alla fall, bör den
väl inte ta på sig sådant som lika bra
eller bättre klaras av andra.

Beträffande Norrbottens Järnverk kan
jag bara hänvisa till vad herr Svensson
yttrade på den punkten, nämligen att
vi vill inte förbjuda statlig affärsverksamhet
när det finns skäl till densamma,
men det gäller då en konkurrens
på lika villkor. Den som inte ser skillnaden
mellan detta och t. ex. den engelska
socialdemokratiens förstatligande
av hela järn- och stålindustrien, han
är väl litet skumögd. Jag har många
gånger diskuterat detta med herr Wigforss
och sagt: Visa i praktiken att ni
kan tävla inom den och den industrien
och vara effektivare än de enskilda.
Men herr Wigforss, som är en uppriktig
man, svarade att avgörande för om vi
vill ha ett statsmonopol är inte möjligheten,
att vi kan driva enstaka företag
bättre än andra — vi tror att vi kan
sköta saken bättre om vi får ta hela
näringsgrenen. Det är alltså med den
motiveringen man vill ha förtroendet
att få överta en hel näringsgren.

Statsministerns exempel synes mig
alltså inte på något sätt sudda ut skillnaden
mellan en liberal och en socialistisk
åskådning, och det var väl inte
heller meningen. Men det synes mig
inte heller visa att det är något inkonsekvent
i den socialt liberala åskådningen,
när vi tagit avstånd från den
gamla manchesterliberalismen från
1800-talet.

Till sist, herr talman, friheten och
maktkoncentrationen. Många socialis -

ter tror att man får mera frihet för
människorna när inte enskilda företag
kan bestämma om människorna skall
ha arbete eller inte och andra dylika
ting. Många ser därför i likhet med herr
Wigforss däri ett argument för ett mycket
vidsträckt förstatligande eller kommunalisering
eller andra likartade kollektivistiska
organisationsformer. Det
är ju i alla fall ett faktum att många
ser det så. Enligt vår mening är det en
illusion att tro att friheten blir större
i samhället på det sättet.

Vad för det första förhållandena inom
företagen beträffar kommer de anställda
i stora statliga företag, som i regel blir
större än de enskilda som slås samman
etc., oftast längre ifrån de bestämmande,
längre ifrån ledningen än de varit i enskilda
företag. Det behöver inte bli så,
men det kan bli det, och jag har hört en
del erfarenheter från England, som tyder
på att många arbetare där har reagerat
just på det sättet.

För det andra, och det är kanske viktigare:
ett samhälle som mindre bygger
på fri konkurrens och prisbildning och
enskilt näringsliv men mera bygger på
central dirigering och kontroll, ger
människorna i åtskilliga avseenden
mindre frihet.

För det tredje: om man samlar hela
den dominerande ekonomiska och naturligtvis
politiska makten i händerna
på den politiskt styrande regimen genom
ett centraldirigerat system, får man
en maktkoncentration långt större än
man väl någonsin har upplevat i de
västerländska samhällena i modern tid.
Det är uppenbart, menar jag, att människorna
blir mera beroende om de lever
i ett sådant samhälle, där nästan
all makt är koncentrerad på ett håll, så
att de vet att de, för att klara sig bra i
samhället, komma fram, skapa sig en
bana och göra insatser etc., får akta sig
för att stöta sig med de maktägande!
Det fick man akta sig för förr i tiden
i det gamla 1800-talssamhället, när företagen
var så mäktiga att de anställda

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

221

Vid remiss ay statsverkspropositionen m. m.

fick stå, bildligt talat, med mössan i
handen. Vi vill inte ha tillbaka, inte
heller i helt annan form, något system
av den arten, där människorna skulle
behöva stå med mössan i handen inför
de maktägande. Det är en fördel att
man kan säga som man ännu lyckligtvis
kan säga här, att jag bryr mig inte alls
om, om jag är populär hos de maktägande.
Jag kan bryta mig en bana i
detta land på många områden lika bra
ändå. Det kan man lyckligtvis säga i
dag, men man kan säkert inte säga det
i ett samhälle, där socialiseringen och
centraldirigeringen har drivits mycket
långt.

Beträffande det att vi ännu inte har
kommit så långt i Sverige etc. erinrar
jag bara om vad jag sade i går om riskerna
och att det är nyttigt att se vart
vägen bär.

Det är av dessa och även av andra
skäl som den liberala åskådningen insisterar
på vikten av att bestämmanderätten
är spridd och vill ha ett decentraliserat
samhälle, som ger människorna
mera frihet och mera självständighet,
betonar vikten av den enskilda
äganderätten och förekomsten av ett
stort antal oberoende företagare, som
varken är beroende av banker eller
andra — som de kan bli vid tillfälliga
krislägen — ej heller av staten. Vi önskar
ett system som garanterar en spridning
av bestämmanderätten.

Vi tror alltså att en decentralisering
av makten ökar friheten för människorna,
att staten redan inom ett liberalt
samhälles ram har fått ökat inflytande
och att detta är dubbel anledning
att vara försiktig och inte i onödan
ytterligare koncentrera makten till
en centraldirigerande stat. I en ytterligare
ökning av makten på centralt håll
förefaller mig socialdemokraterna däremot
se som någonting gott. De identifierar
denna makt med inflytande
åt folkets massa, medan vi liberaler ser
mycket stora risker i maktkoncentration
hos de politiskt styrande och hos

byråkratien. Det blir inte verklig makt
åt folkets breda lager; makten hamnar
i själva verket i rätt många stycken hos
ett fåtal.

På detta svarar nu, herr talman, socialdemokraterna
ofta: Ja, men människorna
är väl friare nu än vad de var
förr i tiden, då man väl i vissa avseenden
hade ett tillstånd som ni liberaler
tycks vilja önska er tillbaka. Jag vill
svara på detta, att människorna är friare
nu än förr i många avseenden, det
beror på helt andra omständigheter än
på någon ökad centraldirigering.

Det beror för det första på att levnadsstandarden
har stigit på grund av
det ekonomiska framåtskridandet. Fattigdomen
har blivit mindre, och standardhöjningen
ger människorna i
många avseenden förutsättningar för
större frihet.

För det andra beror det på de fackliga
organisationerna, vilkas stora betydelse
just när det gäller friheten jäg är
den förste att understryka.

För det tredje beror det på demokratien,
som ju innebär, av skäl som alla
anser uppenbara, att människorna blir
friare och mera likställda och som gör
staten rättvisare och därför gör att
staten i ett demokratiskt samhälle mera
kommer att verka som ett skydd för
friheten än i ett samhälle utan demokrati.

Men alla dessa omständigheter är
icke skäl för en centraldirigering och
visar inte, att en kollektivistisk stat
eller en reglerande stat skulle ge människorna
ökad frihet, utan alla de förut
av mig anförda argumenten för den
motsatta uppfattningen står kvar i alla
fall.

Herr talman! Om statsministern skulle
vilja säga — han var litet otydlig
på den punkten i går, och otydliga är
vi väl alla när det gäller ämnen av
denna omfattning och vi har kort tid
på oss — att socialismen inte har sympatier
för kollektivism, att socialismen
inte har benägenhet för regleringar och

222

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dylikt, så upprepar jag den fråga, som
jag nämnde nyss: På vilka vägar är det
i så fall som socialismen tänker sig att
avskaffa det samhälle som har byggts
på enskild äganderätt, vinstsystem och
dylikt, och ersätta det med ett socialistiskt
system, där rätten över produktionsmedlen
lägges i hela folkets händer?
Tala om för oss hur den socialistiska
politik åtminstone i några väsentliga
drag skall se ut, som inte arbetar
med ökat offentligt ägande och inte
med centrala regleringar! Om Ni, herr
statsminister, gör detta har Ni bidragit
till att föra diskussionen ett gott stycke
framåt.

Vi är väl eniga ganska långt när det
gäller målen, att förena frihet och
trygghet, att ge människorna lika chans
och lika möjligheter, att avveckla resterna
av gamla tiders privilegiesamhälle,
att befrämja en utveckling som skapar
förutsättningar för mer och mer av
medarbetarställning åt alla som önskar
ha det, en ställning som gör arbetet
meningsfyllt på ett helt annat sätt äEi
det var, när de arbetande behandlades!
som bara hjälpmedel i produktionen.
Det gäller att göra samhället till medborgarnas
vän och stöd, inte en tyrann,
som ingriper i onödan och förtrycker.
Ja, om alla dessa målsättningar är vi
väl i huvudsak överens. Det diskussionen
gäller är vägarna att komma fram
till sådana mål och riskerna, att man
går vilse i samhällspolitiken, om man
låter sig ledas av förkärlek för kollektivistiska
organisationsformer. Kan en
diskussion här än inte leda till enighet
— och det tror jag inte — så kan den
kanske leda till att arten av oenigheten
i någon mån klarlägges och att dess
område begränsas.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Tillåt
mig att göra några repliker till vad
herr Ohlin hade att anföra gentemot
mig.

Herr Ohlin sade att finansplanen
förutsätter oförändrad konsumtion och
att detta skulle vara liktydigt med oförändrad
reallön. Detta är inte riktigt.
Det kan bli en viss reallöneökning enligt
nationalbudgeten, som ligger till
grund för finansplanen, och samtidigt
en viss sparandeökning, men detta sparande
kan inte användas för någon
ytterligare skattesänkning, ty det är
redan inräknat i nationalbudgeten som
en förutsättning och kan alltså inte tas
i anspråk en gång till.

Sedan var herr Ohlin och jag oense
på ett par tekniska punkter i går, och
nu kommer herr Ohlin tillbaka till dem.

För det första ville herr Ohlin i går
se en real betydelse i den tekniska
ändring som gjordes genom införandet
av kommunalmedelsfonden, och det
bestred jag. I dag kommer herr Ohlin
med en allmän klagan över budgetens
oöverskådlighet. Jag tolkar detta, herr
Ohlin, så att herr Ohlin har kommit
underfund med att den gårdagstolkning
som herr Ohlin hade var felaktig.

För det andra diskuterade vi utrymmet
på kapitalmarknaden för det allmännas
lånebehov. Nu tar herr Ohlin
upp detta igen, och han beskyller mig
för att blanda samman ett lånetekniskt,
d. v. s. kapitalmarknadsmässigt sammanhang
med de realekonomiska sammanhangen.
Jag måste för min del säga
att jag anser motsatsen, att det är herr
Ohlin som sammanblandar de kapitalmarknadsmässiga
sammanhangen med
de realekonomiska.

Vad jag sade i går var följande. Det
kommer att hos kreditinstituten föreligga
ett placeringsbehov av en viss
storlek, men kapitalmarknadens möjligheter
att fylla det allmännas lånebehov
begränsas icke strikt till detta
nya placeringsbehov, utan det kan bli
en utlåning därutöver, eftersom de av
staten och kommunerna lånade medlen
på nytt strömmar tillbaka till kreditinstituten
och därefter återigen söker
placering. Men jag gick hela tiden

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

223

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

ut ifrån den förutsättningen, att samhällsekonomisk
balans skulle bibehållas.

Om man för en stram politik och ser
till att de lånefinansierade statsutgifterna
inte orsakar en ansvällning av konsumtionen,
de privata investeringarna
eller importen, då menar jag att de medel,
som staten upplånar och sedan betalar
ut för kapitalbudgetens räkning,
liksom de medel som går till kommunerna
på ett eller annat sätt senare
strömmar tillbaka till kreditinstituten.
Då måste ju dessa placera de medlen
igen. Om inte kreditgivningen till det
privata näringslivet då kan öka, då
återstår väl ingenting annat än att
pengarna kommer att placeras i skattkammarväxlar
eller obligationer, och
vi kan ju litet närmare utveckla den
saken.

När riksgäldskontoret tar ett lån för
att finansiera kapitalbudgeten, stannar
de upplånade pengarna inte i statskassan.
De betalas ut till kraftverksbyggen,
till avlöningar, till materialleveranser
etc. De, som därigenom får
pengarna sätter in dessa på sin checkräkning
eller använder dem för egna
utbetalningar, vilka i sin tur kan leda
till insättning på olika bankinrättning«r.
Vad de pengar beträffar, som utbetalas
i lön, sparas kanske en del
därav omedelbart genom bankinsättningar,
genom betalning av försäkringspremier
eller amortering av skulder.
En annan del användes kanske till inköp
i detaljhandeln. Då får detaljisterna
pengar och betalar räkningar till
grossisterna, som betalar till fabrikanterna,
och sedan sätter kanske dessa
in sina pengar på checkräkning. Om
då inkomsttagarnas eller affärsmännens
kassor av sedlar icke ökas samtidigt,
återkommer förr eller senare
de på detta sätt upplånade medlen till
banker och andra kreditinstiut och kan
av dessa läggas till grund för kortfristiga
eller långfristiga lån till det
allmänna, allt under den förutsättningen,
att icke de privata investeringarna

och den privata konsumtionen eller
importen ökar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Finansministern överraskar
mig verkligen. Han har medgivit, att
budgeten för 1951/52 redovisar 500
milj. kronor mindre i överskott, därför
att man då lade om bokföringen av
kommunmedlen och inrättade kommunmedelsfonden,
men han påstår
samtidigt, att det icke kommer att något
följande år påverka riksbudgetbalansen
i motsatt riktning. Orimligheten
av denna ståndpunkt är väl klar. Finansministern
har två kassor att förvalta.
Om man ändrar principerna för
bokföringen av dessa båda kassor, kan
väl den omständigheten att finansministern
är kassör i viss mån även för kommunmedlen
icke påverka det samlade
resultatet av statsfinanserna under t. ex.
en femårsperiod. Det ligger då i sakens
natur, att om man ett år tar bort 500
milj. kronor i en riktning måste det
något annat år betyda 500 milj. kronor
i den andra riktningen; annars skulle
resultatet av riksbudgeten under en
femårsperiod ha påverkats av bokföringsomläggningen.
Finansministern
har för övrigt icke svarat på det jag
sade om att man för sent började avsätta
kommunmedlen, vilket väl i alla
fall måste inverka.

Vad till sist beträffar de här pengarna
som strömmar runt, skulle jag
vilja rikta en fråga till finansministern,
men han är tydligen inte på sådant humör
att det lönar sig att fråga honom,
och jag ställer därför frågan till kammarens
ledamöter: Kan ni förstå hur de
pengar, som finansministern talar om,
skulle kunna strömma runt i näringslivet
på något annat sätt än t. ex. de
pengar som företagare betalar ut i form
av löner och som sedan, när de anställda
köper varor och betalar dessa, går till
detaljisten, grossisten etc. för att så
småningom kanske komma in i bankerna?
Kan ni förstå att de statliga ut -

224 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

betalningarna skall behöva verka på
något annat sätt än dessa enskilda utbetalningar?
Om ni inte gör det, förstår
ni också att finansministerns slutsatser
av det resonemang, som han fört,
inte kan vara riktiga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Man får
tydligen använda mycket enkla exempel
för att herr Ohlin skall begripa — om
han nu över huvud taget vill göra det
— att det inte skett någon reell förändring
genom inrättandet av kommunmedelsfonden.

Vad hade följden blivit om vi icke
skapat denna fond? Jo, att jag i årets
budget fått redovisa ett lånebehov på
500 miljoner kronor för att vi skulle
kunna återbetala till kommunerna de
pengar som det här gäller. Vad är det
som i år sker, sedan nu denna fond inrättats?
Jo, att riksgäldskontoret utan
något beslut av riksdagen lånar upp
dessa 500 miljoner kronor för att återbetala
dem till kommunerna. Det är
alltså i realiteten precis samma sak som
inträffar.

Jag har väl aldrig påstått att de pengar,
som enskilda betalar ut, strömmar
runt på något annat sätt än de pengar
som staten lånar och ger ut. Herr
Ohlin får lov att tänka på vad som var
förutsättningen för mitt resonemang.
Eftersom de privata investeringarna
icke skall få ökas, kan ju den summa,
som det föreliggande placeringsbehovet
representerar, tas i anspråk för en upplåning
av staten. Ökningen av placeringsbehovet
går alltså helt till det allmänna,
och då är det väl bara omkringströmningen
av detta belopp som man
behöver tänka på. Man behöver icke
blanda in de andra medlen som ju ligger
inom den ram som förut fanns för
kreditinstitutens tillgång på medel för
utlåning.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Jag skall be att få ge en replik till herr

Hall. När vi, herr Hall, har föreslagit
utgiftsökningar, har vi alltid sett till
att dessa uppvägts av besparingar på
andra håll. Så har vi gjort år efter år
och kommer också att fortsätta med
det.

Herr Hall undrade, om jag kunde
hitta på något sätt att minska belastningen
på statskassan med åtminstone
något hundratal miljoner kronor. Vi
skulle kanske kunna hjälpas åt, och då
kunde vi kanske till en början förena
oss i ett beklagande av att regeringen
inte visade rimligt förutseende och lade
fram folkpensionsreformen för riksdagen
i höstas. Då hade pensionshöjningen
och avgiftshöjningen kunnat ske
samtidigt och därmed hade belastningen
på statskassan minskat med cirka
100 miljoner kronor.

Tillåt mig därefter, herr talman, att
göra en mycket kort slutsummering av
några intryck från remissdebatten. På
en punkt har denna givit bestämt besked:
Regeringen tänker fortsätta att
driva socialdemokratisk politik med ett
måhända starkare än tidigare markerat
socialistiskt inslag. Statsministerns
ideologiskt utformade anförande i går
kväll var trots reservationerna ägnat
att upplysa härom. Att socialdemokrater
för socialistisk politik är ingenting
att förvåna sig över; att regeringen med
dess nuvarande underlag kan föra en
socialistisk politik är ett uttryck för
maktbalansen inom regeringen.

Årets finansplan är allmänt resonerande.
Man hade mot den bakgrunden
viss rätt att vänta, att regeringens företrädare
skulle ha varit angelägna att i
remissdebatten mera precisera sin ställning
i viktiga hänseenden. Tyvärr har
så icke skett, utan svenska folket svävar
fortfarande i okunnighet om hur
man på ledande håll från den socialdemokratiska
politikens utgångspunkter
ser på möjligheterna att genom
praktiska åtgärder möta en försvagning
av valutareserven och därmed av vår
internationella rörelsefrihet, på den

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2. 225

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

risk för fortsatt inflation, som har sin
grund i den hotande offentliga låneexpansionen,
på samhällets och näringslivets
kostnadsproblem och inte
minst på möjligheterna att förebygga
allvarliga sysselsättningsrubbningar.
Detta är beklagligt men på sitt sätt
karakteristiskt för den politiska situationen.
Förmaningar kan vi få; vi kan
få veta, att regeringen kräver en hel
del av de enskilda, men om regeringens
egna planer hålles vi i ovisshet.

Önskemålet att förstärka valutareserven
ter sig praktiskt taget ogörligt att
tillgodose för innevarande år säges det
i nationalbudgeten. Att en utströmning
på 500 milj. kronor ur vår valutareserv
måste ha en bakgrund i något slags
snedvridning av vår inre ekonomi erkännes
teoretiskt, men längre föres
icke resonemanget. Det finns inga antydningar
om praktiska vägar ut ur
den väntade valutakrisen.

Från hösten 1949 och fram till explosionen
i januari 1951 kunde man
följa hur prisstegringsfaktorerna lagrades
på varandra i vårt land. Allt förklarades
vara i sin ordning, och ytligt
sett var allt också gott och väl. I dag
är det uppenbart, att framför allt följderna
av den socialdemokratiska finanspolitiken
ställt oss inför kapitalmarknadsproblem,
som kan utlösa nya
inflationsimpulser. Om man, herr finansminister,
summerar de sannolika
lånebehoven och väger dem mot det
sannolika sparandet, får man en väsentlig
differens. Denna måste utsätta
vår ekonomi för hårda hållfasthetsprov.

Vad vi inom högern syftar till är att
åstadkomma en reell balans mellan
sparande och investeringar. Den penningkarusell
som finansministern talar
om kan ju aldrig vara uttryck för
en verklig balans i samhällsekonomien.
När jag nyss hörde finansministern
lägga ut texten, fick jag en stark känsla
av hur rätt Eli Heckscher hade när
han en gång sade, att det finns ingenting
som tycks i så hög grad förvilla

den ekonomiska debatten som att man
tänker i pengar och inte i varor. Jag
erkänner, herr finansminister, att jag
är oförmögen — det kanske beror på
bristande personliga förutsättningar —
att förstå hur dessa penningströmmar,
som finansministern talar om och som
rusar hit och dit i samhällsekonomien,
kan skapa den reella balans som är
förutsättningen för att vi skall kunna
komma till rätta med de inflationsimpulser
som härrör från den offentliga
lånesidan. Utgångspunkten för resonemanget
är ju inte depressionsalternativet.

Vad gör då regeringen? Jo, den säger
att den hyser förtroende till kapitalmarknadens
förmåga att klara upp
saken, men man underlåter att på någon
enda punkt ändra sin politik i
mer sparvänlig riktning. När s. k. frivilliga
kreditöverenskommelser skymtar
såsom möjliga liksom nya nödlösningar
via sedelbanken. Finansministern
måste förstå de farhågor som
detta skapar hos oss mot bakgrunden
av vad vi fick uppleva förra året. Hur
var det på våren 1952? Jo, då uttalade
vi liknande varningar som vi gör nu.
Man nonchalerade dem från regeringens
sida. När vi tog upp saken under
valrörelsen, ville man inte höra på oss.
Vi vet alla att läget sedan på hösten
utvecklade sig på ett sådant sätt att vi
helt plötsligt ställdes inför den kris på
lånemarknaden som man från regeringens
sida några månader tidigare
inte velat höra talas om.

Uppenbart är att om den statliga utgiftsutvecklingen
får fortsätta som hittills,
om regeringen vidare tänker realisera
alla sina långtsyftande planer och
om inkomstutvecklingen blir den som
man i dag kan räkna med, står vi redan
vid nästa budgetårs ingång inför
underbalanseringen som ett ofrånkomligt
faktum. En växande del av människornas
inkomster får då tas i anspråk
för statliga utgifter.

Frågan om statens utgifter måste ses

15 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 2.

226 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

som ett samhällets kostnadsproblem
och därför sättas in i sitt rätta sammanhang
med det andra brännande
kostnadsproblem som i dag möter, nämligen
näringslivets. Man begär att företagen
skall sänka sina kostnader, och
detta är också nödvändigt. Men lika
nödvändigt är att det allmänna tar itu
med sin kostnadsfråga. Vi underskattar
inte på något sätt de svårigheter som
härvidlag möter. Vi är klart medvetna
om att försvarets kostnadsplan redan
nu är hårt pressad och att socialbudgeten
under alla förhållanden kommer
att kräva mycket stora belopp, oavsett
hur de olika meningsriktningarna ställer
sig till takten i reformarbetet. Från
högerpartiets sida gjorde vi ett diskussionsinlägg
i detta centrala samhällsspörsmål
med en motion som behandlades
och i vederbörlig ordning
avslogs förra året. Visst kan man, herr
talman, avslå högermotioner, men själva
problemet kommer man inte ifrån
så lätt.

Vi har många gånger sagt, att det är
de många hushållens pengar vi rör oss
med här i riksdagen. Varför inte då
konfrontera människorna med alternativa
förslag, så att de själva får välja
mellan vissa begränsningar i statens
tjänster och därmed begränsade statsutgifter
och minskade anspråk på
skatter, och oförändrade eller vidgade
statliga arbetsinsatser, högre statsutgifter
och högre skatter. Man behöver
inte redovisa en mängd detaljer utan
kan begränsa sig till att ställa frågan
i stort.

Det var, herr talman, nyss en kamrat
här i kammaren som gav mig ett
utdrag ur sekreta utskottets protokoll
här i riksdagen från ett sammanträde
någon gång under senare delen av 1700-talet. Även vid den tidpunkten hade
man att brottas med problemet om de
svällande statsutgifterna, och utskottet
anvisade då som en huvudväg ur svårigheterna
att »i möjligaste måtto och
såvitt det sig göra lät minska och hålla

staten uti dess utgifter samt befria
staten från onyttig och onödig last och
tunga». Utskottet tilläde, att »om de
oredor, som sig tid efter annan insmugit»,
inte bliva rättade, skulle detta
medföra »för själva riket en skada,
som i flere mans åldrar ej kunde botas».
Jag undrar, herr talman, om vi
inte har anledning säga någonting liknande
i dag.

Naturligtvis är en sänkning av samhällets
kostnader en förutsättning för
att företagen skall kunna sänka sina
kostnader. Detta faktum har regeringen
inte velat uppmärksamma, i varje fall
inte hittills. Än värre är att den inte
har någon praktisk möjlighet att visa,
varigenom den ekonomiska politiken
skulle kunna stimulera till kostnadssänkningar
eller skapa utrymme för
dem. Man kan naturligtvis hoppas att
våra konkurrenter skall få det lika illa
ställt som vi i det hänseendet, men man
kan inte bygga ett helt folks ekonomi
på den förhoppningen.

Det finns för närvarande ingen framträdande
tendens i världen till arbetslöshet.
Amerika har den högsta sysselsättning
detta land någonsin haft i
fredstid. Den många gånger förutsagda
internationella arbetslöshetskrisen låter
vänta på sig. Naturligtvis skall oron
för sysselsättningsrubbningar i vårt
land inte överdrivas, men man kan
inte förneka att denna oro finns och
växer bland människorna.

Yad som kommer att hända med vår
sysselsättning under den närmaste tiden
kan man inte se i statistiken; den
redovisar bara vad som har hänt. Två
ting kan konstateras. Får vi allvarliga
minskningar i vår sysselsättning har
vi oss själva att skylla. På 1930-talet
kunde man tala om en internationell
kris, som den svenska regeringen icke
kunde avvärja. I dag är inte förhållandet
detsamma. I dag borde man med
en smidig och förutseende ekonomisk
politik ha betydande möjligheter att
förebygga arbetslöshet. Det ligger i

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

227

Vid

samhällets makt, ty krisorsakerna ligger
i allt väsentligt inom räckhåll för
oss själva. På ett alldeles särskilt sätt
inskärper dessa förhållanden regeringens
ansvar.

Vi i högerpartiet accepterar inte den
socialdemokratiska politikens metoder.

Vi tror helt enkelt inte på möjligheterna
att med skatter och regleringar
tvinga igenom de mål man vill nå.
Från våra utgångspunkter har vi försökt
utforma en handlingslinje, som
enligt vår uppfattning skulle leda till
ekonomisk hälsa och säkerhet. Det står
naturligtvis socialdemokratien fritt att
förneka, att den politik vi rekommenderar
kan leda till resultat. Tyvärr,
herr talman, har vi för närvarande inga
möjligheter att slita den tvisten med
praktiska försök. I många andra länder
har man sökt sig fram efter liknande
linjer, och de där uppnådda resultaten
talar för och inte emot våra rekommendationer.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Herr
Hjalmarson hrukar ofta uppehålla sig
vid så allmänna talesätt att det är
ganska svårt att få ett begrepp om
vart han egentligen syftar hän. Under
denna remissdebatt måste jag säga, att
jag tycker, att herr Hjalmarson talar i
gåtor. Vi har fått veta, att det trots den
jämnt balanserade budgeten skall finnas
möjligheter till skattesänkningar,
men vi får försöka gissa oss fram till
hur det skall gå till. Jag har inte lyckats
gissa det men får väl tro, att besked
om den saken skall komma senare.

Det var emellertid inte detta som
föranledde mig att taga till orda nu,
utan det var herr Hjalmarsons påståenden
om att bondeförbundet är med
om att föra en socialistisk politik. Vad
menar herr Hjalmarson då? Menar herr
Hjalmarson, att investeringsavgiften är
ett utslag av en sådan politik, eller är
det kreditåtstramningen det gäller?
Eller är det kanske de planerade trust -

remiss av statsverkspropositionen m. in.

och antimonopolåtgärderna som herr
Hjalmarson syftar på? Eller kan det
vara jordbruksregleringen? Men även
detta är kanske någonting som besked
kommer att lämnas om vid senare tillfälle.
Det vore dock trevligare att få
ett klarläggande besked och en del verifikationer
på sådana uttalanden de
dagar de görs än att vänta till ett kanske
ganska avlägset tillfälle.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har alltid känt herr
Hedlund som en mycket eftertänksam
och balanserad man, och jag kan därför
inte underlåta att uttrycka min förvåning
över den hämningslöshet med
vilken herr inrikesministern här i kväll
har missförstått centrala ekonomiska
sammanhang. Herr Hedlund frågar mig,
om jag kan exemplifiera den socialistiska
politik som bondeförbundet har
givit sitt stöd. Ja, det är mycket lätt
att göra det. Jag behöver inte ens själv
påstå, att den politik som herr Hedlund
företräder är socialistisk, utan
jag kan som auktoritet för detta påstående
åberopa ingen mindre än förre
finansministern herr Wigforss. Han har
nämligen i sin bok »Socialism i vår tid»
på ett mycket tydligt sätt sagt ifrån,
att den politik som regeringen nu bedriver
och som bondeförbundet medverkar
till på kreditmarknaden, den
statliga dirigeringen alltså, exemplifierad
av den s. k. frivilliga överenskommelsen
med försäkringsbolagen, icke
är någonting annat än ett uttryck för
en socialiseringspolitik. Han har klart
sagt ifrån, att med dessa metoder syftar
man till att nå fram till samma resultat
som vid en direkt socialisering.
Andra exempel på socialistisk politik
är bibehållandet av investeringsavgiften
och byggnadsregleringen i nuvarande
läge, konjunkturskatten, herr inrikesminister,
för att inte tala om steriliseringen
av skogsägarnas inkomster.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Det

228 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

förvånar mig, att herr Hjalmarson själv
inte kunde ge några egentliga exempel
utan måste åberopa en socialistisk talesman
i det avseendet, nämligen vad
herr Wigforss skulle ha sagt vid något
tillfälle. Men jag får väl fatta det
så, att herr Hjalmarson har samma
mening och att alltså t. ex. kreditåtstramningen
är ett utslag av en socialistisk
politik, till vilken bondeförbundet
medverkar. Om jag inte minns alldeles
fel har emellertid någon av herr
Hjalmarsons partivänner i första kammaren
— jag tror att det var herr
Ewerlöf — för inte så länge sedan uttryckt
den förhoppningen att regeringen
inte alltför snabbt skulle upphöra
med denna kreditåtstramning, som han
anser vara mycket värdefull för den
samhälleliga balansen. Jag tar gärna
herr Hjalmarsons beskyllning för att
föra en socialistisk politik i sådant
hänseende.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Det är inte kreditåtstramningen
jag har diskuterat utan den
statliga dirigeringen och direkta regleringen
av kreditmarknaden åskådliggjord
genom överenskommelsen med
försäkringsföretagen under hot om
tvångsåtgärder. Det är den politiken,
som herr Wigforss har betecknat som
uttryck för socialiseringssträvan, och
herr Hedlund får ursäkta mig, om jag
vågar säga, att när herr Wigforss betecknar
en politik som ett uttryck för
socialism, då utgår jag ifrån att han
är en så framstående auktoritet, att
både herr Hedlund och jag för böja oss
för honom.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Får
jag fatta herr Hjalmarson på det sättet,
att om lagen om kreditåtstramning
hade blivit genomförd och vi alltså
hade antagit en lag i den riktningen,
då hade det inte varit någon socialistisk
politik. Men eftersom vi nu gick
fram på det sättet att vi sade till att det

får lov att bli en sådan lag om vi inte
kan träffa en överenskommelse, då är
det en socialistisk politik.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det var en
kvällstidning som om gårdagens debatt
påstod, att som alltid när det gäller
ideologiska debatter kom herr Hjalmarson
bort. Det är en överdrift. Han har
helt plötsligt blivit den ideologiska debattens
centralfigur, ty vi har äntligen
fått klart för oss vad som är socialism
och icke-socialism efter herr Ohlins
skildring och mina fruktlösa ansträngningar
under dessa 24 timmar. Allt vad
herr Hjalmarson ogillar är socialism.
Det är ju en mycket enkel definition.
Vi har bara att gå till det orakel, som
i nattens sista timmar har uppträtt för
att klargöra sammanhang, som vi behövt
så mycken tid för att orientera oss
om. Nej, herr Hjalmarson, det går inte
till på det sättet. De två partier som
samverkar bevarar sin principiella inställning.
Men vi redovisar för riksdagen
och för folket vår praktiska politik,
som är resultatet av de två regeringspartiernas
samverkan. Det är
ju alldeles meningslöst att försöka
stämpla delar av den såsom skadliga
bara genom att skapa ett slagord och
säga, att detta är en form av socialism.
Man får väl pröva det praktiska resultatet
utan att vara bunden av det klichétänkande
som herr Hjalmarson så
ofta gör sig skyldig till.

Det är inte bara herr Hjalmarson som
är skicklig här i kväll. Herr Ohlin har
också han en beundransvärd skicklighet.
Att kunna göra en diskussion om
budgeten till en diskussion om en bokföringsfråga
som han har lyckats med,
det är ändå en form av skicklighet som
vi andra partiledare ännu inte har
lärt oss.

Nu begärde jag emellertid inte ordet
för att ge dessa komplimanger till idédebattens
förnyare herr Hjalmarson
och till budgetens kritiker herr Ohlin.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

229

Jag vill anknyta till den diskussion vi
hade i går kväll om de samhälleliga
åskådningarna.

Det finns kanske åtskilliga medborgare
som är konsternerade över att den
svenska riksdagen nu tar upp en sådan
diskussion. För första gången på mycket
länge råder det bekymmer i många
tusen hem. Under hela den tid som
»vanstyret» har varat tror jag inte att
bekymren har varit så stora i hemmen.
Man har tidigare haft sysselsättning,
och man har haft en stigande standard.
För första gången står nu många, eller
tror sig stå, inför allvarliga ting. Sysselsättningen
är hotad. Kan det vara rimligt
att riksdagen i en sådan situation
inte koncentrerar sig på att diskutera
denna sak utan för en stundom akademisk
och filosofisk debatt om spörsmål
angående samhällets framtida
organisation?

Vore jag en mera elak person skulle
jag kunna säga, att herr Ohlins intresse
för den socialistiska ideologien har fått
en stimulans av samverkan i regeringsställning
mellan bondeförbundet och
socialdemokraterna. Det kan ligga nära
till hands att tro, att detta bara är taktiskt
spel utan något egentligt sakinnehåll.
Men för en gångs skull vill jag ta
herr Ohlin i försvar. Jag tror inte att
det är detta taktiska resonemang som
ligger bakom hans intresse. Det är inte
bara herr Ohlin som i dessa dagar ställer
frågan om samhällets framtida organisation.
Jag är övertygad om att samma
fråga i dag ställs av många medborgare,
som ser riskerna för arbetslöshet
närma sig. Landsorganisationens
ordförande Axel Strand gav uttryck för
de tankegångarna i en enda sats som
kanske, herr Ohlin, väger tyngre än
allt som vi har presterat under de här
två dagarnas debatt.

Det är inte bara en taktisk lek när
man i en situation, då arbetslösheten
för första gången på många år börjar
knacka på dörrarna i många hem, frågar
sig: Är den nuvarande organisatio -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

?i nen av samhället den som säkrast ska;a
par den trygghet som medborgarna
framför allt har rätt att kräva, nämligen
c- tryggheten för arbetstillfällena?
n Det är viktigt att denna diskussion
n förs. Det är viktigt att man försöker
> skapa klarhet kring dessa ting. Däremot
;a är det mycket möjligt att det inte är så
n bra att partiledarna för debatten. Hur
tt det är finns det folk, herr Ohlin, som
j. tror att vi lägger taktiska synpunkter

0, på litet av varje, och därför blir det

1. inte lika lätt att följa våra resonemang
!r när åhörarna tror att det är taktiska
1- synpunkter som tvingar oss att göra så
x- svävande formuleringar som vi väl båda
n har gjort oss skyldiga till.

a Det är emellertid underligt om mitt
i- gårdagstal skulle ha varit så svävande
5- i sina formuleringar, att herr Ohlin
a kunde beteckna det som det mest urvattnade
socialistiska tal han hört, unle
der det att herr Hjalmarson förebrående
;e såg på herr Hedlund och frågade, hur
tt herr Hedlund kan vara med när nu
s- statsministern signalerar en ny och rah
dikal socialistisk politik. Så oklara var
a väl inte uttryckssätten, men det är inte
i- lätt att på några minuter precisera
3- tankegångar om invecklade samman:a
hang.

tt Att behovet av klarhet är betydande
n har framgått av många av de anförante
den som har hållits här. Jag skulle
I- kunna ta upp herr Ohlins anförande,
a- Jag skulle också kunna ta upp herr
i- Wedéns anförande, som i fråga om för1-
måga att missförstå var herr Ohlins
s- överlägset. Men tankegången var likis
artad. Båda herrarna talade om att so>r
cialdemokratien bygger på misstron mot
m medborgarna. Det är misstron som gör
n det nödvändigt att skapa ett samhälle
ir som kan centralt dirigera människornas
handlande och, föreställer jag mig,
ir också människornas tänkande,
n I motsats till detta står folkpartiets
ir och högerns förklaringar att de bygå-
ger sin politik på tilliten och tilltron
3- till medborgarna. Man kan väl inte

230

Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vända mer upp och ner på ett faktiskt
förhållande än att skildra socialdemokratiens
politik som fotad på misstro
mot medborgarna. Kampen för den politiska
rösträtten, kampen för den politiska
demokratien fick föras mot konservativa
människor som sade, att om
man släpper lös massorna och ger dem
rösträtt, så förstörs de värden som finns
i samhället.

Den sociala demokratien, som Per Albin
Hansson älskade att kalla den sociala
reformperioden, möttes inte bara
av de stockkonservativa utan även av
många andra med en djup misstro mot
medborgarna. Hur många gånger hörde
vi inte talet om understödstagaranda!
Bagge formulerade slagordet om de
krökta ryggarnas samhälle, som skulle
bli ett resultat av den sociala reformoffensiven.
1) Det var sannerligen inte
vi som visade bristande tillit till medborgarna.
Det var sannerligen inte
framstegets krafter som ansåg att det
var nödvändigt att ställa medborgarna
under förmyndarskap och centraldirigering.

Nu är den epoken förbi. Den politiska
demokratien är erövrad, de sociala reformerna
är accepterade av alla. Ingen
talar om att folket behöver ställas under
förmyndare, ingen talar om understödstagarandan,
ingen talar om de
krökta ryggarnas samhälle. Nu säger
vi: Denna demokratiseringsprocess är
icke avslutad, denna demokratiseringsprocess
fortsätter på nya områden. Utvecklingen
gör icke halt därför att de
som förut har kämpat för framstegen
övergår till reaktionen och säger: Hitintills
men icke vidare. Det nya område,
som här kommer in, är den ekonomiska
demokratien.

I hela detta arbete har vi byggt på
tilliten till medborgarna, förtroendet
för medborgarna. Men, herr talman, det
betyder inte att vi inte har klart för
oss att intressena är motstridiga i samhället
och att det kan finnas privata
intressen som går emot folkflertalets,

går emot de många smås intressen, går
emot det som vi kallar för samhällets
intresse. Samhällets uppgift är att skydda
de många små. De som icke av egna
resurser kan hävda sig behöver i första
hand samhällets stöd. Det skall villigt
medges, att herr Ohlin i dag alldeles bestämt
har tagit avstånd från den vulgärpropaganda,
som även herr Wedén
stämplade som orimlig. Herr Ohlin använde
uttryckssätt, som mycket nära
påminde om dem jag brukar använda.
Han säger att samhället skall vara en
vän till medborgarna, samhället skall
vara ett stöd. Ja, det är bra. Men om
man har den uppfattningen, herr Ohlin,
då skall man ge samhället resurser.
Det skall inte vara en svag vän som
skall kunna hjälpa folkflertalet, det
måste vara en makt som kan mobiliseras
emot de enskilda intressen och
gruppintressen, som vill förtrycka och
skada och som icke vill ge åt de många
deras rättmätiga andel. Det duger inte
med ett svagt samhälle för den uppgiften.

Herr Ohlin hade många ord att säga
om organisationernas betydelse. Han
sade bl. a. att »där ser man vad en stark
organisation kan betyda för medborgarnas
frigörelse». Ja, men, mycken centraldirigering
är nödvändig för att
åt LO, TCO och jordbrukets organisationer
skänka en sådan styrka att de
kan uträtta de värdefulla ting till skydd
för individen, till ökning av medborgarnas
frihet, som även herr Ohlin anser
vara så önskvärda. När detta gäller
för organisationerna — är det då så
besynnerligt om vi drar ut konsekvenserna
och säger: Om det samhälle, som
vi alla är med om att skapa, skall
kunna fullgöra en verklig funktion i
den riktning som jag här talat om, behöver
det ha makt och resurser. Men
det inflytandet skall motiveras, icke
därför att det skulle vara ett värde i
och för sig att samhällets makt växer.
Makten skall vara till för de mångas
skydd emot att bli utsugna, mot att bli

*) På statsministerns begäran införes följande: Citatet felaktigt. Se efterföljande replik.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2. 231

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utplundrade. Herr Ohlin anförde flera
goda citat från Per Albin Hansson. Det
är en utmärkt vana, herr Ohlin. Fortsätt
att läsa det socialdemokratiska partiprogrammet!
Fortsätt studiet av Per
Albin Hanssons uttalanden! Det finns
där en sak, som täcker allt det som jag
nu har sagt med några få ord. Han
sade: »Svenska folkets väl går före
storfinansens.» Det är ett bra ord, och
det passar in på min ideologi, och det
skulle vara bra, om det passade in även
på herr Ohlins.

Nu säger man, att den här diskussionen
är inte riktigt förd av socialdemokraterna
och statsministern. Vi säges
angripa folkpartiet för en mancliesterliberalism,
som partiet för länge sen
har lämnat bakom sig. Ja, det låter så
från herrarna i dag. Men ju närmare
herr Ohlin kommer en valrörelse, desto
lättare är det för herr Ohlin att ta i
sin mun ord som gör, att man lätt missförstår
honom och tror, att han lever
på 1800-talet. Men vi skall lämna det
åsido. Vi skall hålla oss till vad som
hänt i dag, och då skall jag försöka
ge en förklaring till den dualism hos
socialliberalismen, som är en ödesdiger
svaghet och som är en av orsakerna till
att liberalismen förlorat terräng praktiskt
taget överallt. Man har inte på så
många ställen i världen den förmån
som jag har, då jag, när jag vänder
mig till det största oppositionspartiet,
talar till en liberal partiledare. Det är
en ganska unik situation. Det är emellertid
inte någon tillfällighet, att liberalismen
har svårt att göra sig gällande.
Det beror på den bristande konsekvensen
i dess ideologi, som jag försökte
belysa i går. Jag skall försöka
göra det något klarare nu.

Vi lever i ett samhälle, som är blandat.
Det finns kollektiva, liberala och
traditionella inslag. I detta samhälle
pågår en ständig förändring, som enligt
-vår uppfattning leder till ökade kollektivistiska
förvaltningsformer. Liberalismen
tvingas på grund av sitt eget för -

nuft många gånger att vara med om
att avskaffa liberala företagsformer,
som den egentligen enligt sin ideologi
skulle försvara. Dit hör sådana exempel
som jag tog i går, Norrbottens järnverk,
järnvägarnas förstatligande och bostadspolitiken.
Men för socialdemokratien
råder det väl samma dilemma, därför
att den lever i ett blandat samhälle?
Javäl, vi tvingas att acceptera en rad
traditionella och liberala element i detta
samhälle, men vi har inte den konflikten
med vårt eget tänkande, att vi
behöver medverka till att införa företagsformer,
som strider mot vår samhällsuppfattning.
Det är en stor skillnad.
Det kommer i längden att visa sig,
att medan vår samhällsuppfattning
skänker system och reda i vårt politiska
handlande, kommer liberalismen
i konflikt med sin egen ideologi vid
sitt politiska handlande. Trots att vi här
i Sverige har en lysande partiledare,
som lyckats skapa en lokal renässans
för liberalismen, kommer den därför
här liksom i andra länder att pressas
bakåt på grund av sin tvetydighet.

Herr talman! Jag har lovat mig själv
att inte tala längre än herr Ohlin gjorde.
Jag får därför lämna ett sidospår, men
känner jag herr Ohlin rätt, är det inte
sista gången som vi diskuterar detta
spörsmål.

Jag hoppar därför rakt in i en annan
sak. Till de ting som vi accepterar hör
äganderätten, därför att vi anser att
äganderätten i och för sig har ett värde.
Det är alltså inte något som vi motvilligt
accepterar. Vi har visat det många
gånger i praktisk politik t. ex. vid krisuppgörelsen,
som innebar ett starkt
stöd för många enskilda företagare.
Skulle vi ha varit med om det, om vi
haft den föreställningen, ätt den enskilda
äganderätten var någonting som
man skulle bekämpa? Socialdemokratien
har praktiskt medverkat till 1947
års jordbrukspolitik. Och dess konsekvens
vad är den annat än på ett bestämt
område ett kraftigt stöd åt den

232 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

enskilda äganderätten. Det är väl alldeles
uppenbart att utan de riktlinjer
som drogs upp 1947 och utan den jordbrukspolitik
som förts, skulle vi, om vi
nu vore fiender till den enskilda äganderrätten,
ha kunnat inskränka den väsentligt
längre. Jag tar bara dessa två
exempel. Vi anser både stödet åt enskild
företagsamhet under den föregående
krisen och 1947 års jordbrukspolitik
värdefulla, bl. a. därför att de har stött
många enskilda företagares äganderätt.
Men när vi vänder oss emot äganderätten
så skall partiprogrammet läsas som
det står. Vi vänder oss mot den äganderätt
som användes till att förtrycka —■
som används för att skaffa makt på ett
otillbörligt sätt över människorna. Annars
har vi ingenting emot den enskilda
äganderätten. Vi anser tvärtom att den
är, precis som herr Ohlin skildrat, en
värdefull stimulans för människorna
och inte bara en stimulans i materiellt
avseende.

Men •—- och därmed skall jag, herr
talman, sluta och hoppa över mellanleden
•— vi anser att det kommer att
finnas en rad situationer, då det privata
initiativet icke räcker till, utan då ett
starkt samhällsingripande är nödvändigt
för att skapa ramen för de många
små enskilda ägarnas handlande.

Det var inte något slags spetsfundighet
när jag frågade om Norrbottens
järnverk, men det är ett typexempel på
att ett statligt initiativ icke förkväver
äganderätten utan tvärtom stimulerar
handel, hantverkare, små företagare och
även ganska stora företagare, som har
fått sin chans genom ett samhällsingripande.
Skulle vi inte kunna komma
överens om att hela den frågeställning,
som behärskar herr Wedéns men tyvärr
även i viss mån herr Ohlins anföranden
om att vi skall ge besked, om vi
håller på den kollektivistiska eller den
enskilda äganderätten, beror på antingen
att man medvetet förenklar frågeställningen
eller också att man inte
tänkt igenom vad man talar om. Vi har

ingenting emot att välja båda vägarna
precis som herr Ohlin gjorde, när han
stödde Norrbottens järnverk.

Jag tog exemplet om järnvägarna. Jag
skulle kunna utvidga det, men nu är
minuterna dyrbara, så jag hinner inte
mer än antyda. Vad är den elkraftsutbyggnad
som skett med samhällets stöd
annat än resultatet av att ett samhälle
med resurser, bl. a. tack vare den överbalansering
som herr Ohlin så energiskt
bekämpat, skapat förutsättningar för
många, många tusen enskilda företagare
att utveckla sin näring.

Det kanske finns några så unga att
de får uppleva när atomenergien skall
tas i anspråk för fredligt ändamål. Det
är ju någonting löjligt att komma med
herr Wedéns frågeställning och fråga:
Skall det vara enskild äganderätt eller
skall det vara samhällelig eller kollektivisk
äganderätt till atomenergien?
Man behöver bara ställa frågan för att
visa, hur fullkomligt främmande för vad
som verkligen är värt att diskutera som
denna frågeställning är. Det kan inte
bli tal om annat än samhällelig äganderätt.
Men denna samhälleliga äganderätt
skall vara till för att ge åt tusentals företagare
en ny drivkraft, då den gamla
inte längre räcker till.

Herr talman! Detta är tyvärr en mycket
forcerad framställning, men jag
misstänker ändå, att den som velat följa
med dock har fått en liten föreställning
om vad som är väsentligheter
här. Jag tror att diskussionen väl inte
skapat klarhet — det kan man nog
inte begära av en diskussion mellan
partiledare, höll jag på att säga — men
den har preciserat frågeställningarna,
så att de allra grövsta missuppfattningarna
om vari den socialistiska samhällssynen
består rensats bort, och då kanske
inte den här nattliga timmen har
varit alldeles förgäves.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Statsministern utvecklade
i går mycken indignation över det

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2. 233

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sätt på vilket herr Ohlin utnyttjat ett
uttalande av Per Albin Hansson. Jag
skall inte spela på samma strängar som
statsministern gjorde då, men jag måste
bestämt vända mig mot det sätt, varpå
statsministern här nyss citerade Gösta
Bagge.

Enligt vad statsministern förklarade
skulle Bagge yttrat, att de krökta ryggarnas
samhälle skulle bli ett resultat
av den sociala reformoffensiven. Nej,
herr statsminister, det har Gösta Bagge
inte sagt. Han var själv en man, som
gjorde en stor insats i det sociala arbetet,
bl. a. som mångårig ledare av
socialpolitiska institutet. Vad Bagge
sade var att ett sådant samhälle skulle
bli ett resultat av ett genomförande
av socialismen, av en politik, där staten
tillägnar sig mer och mer makt på de
enskildas bekostnad.

Jag vill bara, herr talman, tillägga
att jag för min del delar Bagges uppfattning
på den punkten.

Allt jag ogillar skulle jag beteckna
som socialism menade statsministern.
Nej, men att hålla kvar skatter och regleringar,
som inte har det ringaste
stöd i de motiv, som anfördes då de
infördes, det är ett uttryck för det
regleringstänkande och den övertro på
statens förmåga, som jag för min del
anser vara i hög grad betecknande för
socialistisk politik.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Jag
måste nog ändå försöka att ta statsminister
Erlander ur en villfarelse, som
på ett sätt är det mest förvånande som
kommit fram i dag. Det är att han tror,
att när vi diskuterar hur man skall
kunna genomföra den ena eller andra
åtgärden, t. ex. skattesänkning, med en
balanserad budget, så spelar det ingen
roll hur man bokför t. ex. kommunalmedel
o. d. Jag har pekat på att finansministern
blandat ihop de båda kassorna.
Finansministern har omsorgsfullt
undvikit att säga ett enda ord därom
för budgetåret 1950/51. Jag har påtalat

att man inte vet vad innevarande års
budgetredovisning betyder, om där i
okänd utsträckning sammanblandats
det som är statliga utgifter och det som
är återbetalning av kommunmedel. Jag
har begärt en ordentlig redovisning för
hur man beräknar de pengar som är
kommunernas och hur man har förfarit
med dem under olika budgetår. Får
man inte veta det, så vet man ju inte
vad siffrorna betyder.

Ja, jag förstår ju att när man sitter
på regeringsbänken, tycker man kanske
—• det verkar som om herrarna
tyckte det — att det bara är bra med
litet otydlighet om, vad balans betyder,
om det i verkligheten är plus eller minus
100 miljoner kronor. Men jag håller
på att det bara finns en princip, som
på ett eller annat sätt måste respekteras,
den nämligen att det skall finnas
en redovisning, som gör att man kan
bedöma vad som sker med statens inkomster
och utgifter för varje budgetår.
Detta är icke, herr statsminister, någon
likgiltig sak — allra minst i det budgetläge
vari vi nu befinner oss!

Sedan frågade statsministern varför
vi skall diskutera principproblem i det
allvarliga läge, som råder i dag. Nåja,
han ursäktade ju mig i viss mån, och
det är jag glad för. Jag vill säga, att
det ju inte borde vara alldeles orimligt,
om vårt intresse för att få veta något
mera om den socialistiska framtidslinjen
skulle ha stimulerats av att det i
regeringen har inträtt ett parti, som
hävdar att det är motståndare till socialism.
Litet nyfikenhet har vi väl
alla inför frågan hur det går till att
vandra hand i hand — bondeförbundet
bort från socialism och socialdemokraterna
fram mot det socialistiska samhället
— utan att man får sträcka ut
armarna alltför mycket allt eftersom
marschen går framåt. Det är klart, att
detta är ett problem som inte saknar
sitt intresse, men det finns också andra
skäl, herr statsminister, varför det varit
naturligt och viktigt att aktualisera so -

234 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

cialiseringsfrågan på litet längre sikt,
och det är, att inom det socialdemokratiska
partiet har det under det senaste
året kommit fram mycket talrikare inlägg,
i vilka man förordat förstatligande
av den ena eller andra näringsgrenen,
än som skett under tidigare år.
Och jag hoppas att herr statsministern
är tacksam för att vi med intresse tar
del av de många propåer, som skall
lösa våra arbetslöshetsproblem o. d. enkelt
och smärtfritt genom förstatligande
av den eller den industrien. Men vi är
inte lika fulla av respekt för ståndpunkten,
vilket kanske inte heller statsministern
är. Den rättvisan vill jag ju göra
honom.

Och när sedan herr Wigforss, som
intar en position som expert på socialism
— det har väl ändå herr Hjalmarson
rätt i — och vars expertis varken
herr Hedlund eller herr Hjalmarson,
kanske inte heller statsministern
och försvarsministern och i varje fall
inte jag vågar göra rangen stridig, kommer
ut med nya skrifter, ägnade att
sprida ett socialistiskt evangelium, och
det är oklart, huruvida bara han själv
eller hela partiet står bakom huvudlinjen
i skrifterna, så verkar även detta
stimulerande på vårt intresse.

Slutligen, herr statsminister, när det
uppstår en riskabel och allvarlig situation,
en farofylld seglats, så är man ännu
mera angelägen om att kursen skall
sättas åt rätt håll och hållas fast och
bestämd och inte påverkas av några
åsikter, som gör att färden blir ännu
mera farofylld. Så nog finns det all anledning
att diskutera motsättningarna
på litet längre sikt!

Statsministern sade, att herr Wedén
och jag skulle ha påstått, att socialdemokratien
byggde på misstro mot medborgarna.
Vad jag sade var emellertid,
att liberaler och socialister tillsammans
har arbetat för demokrati, men att det
på sista tiden har verkat som om socialdemokraterna
hade börjat gripas av
en viss skepsis i fråga om människornas
förmåga att själva bedöma sam -

hällsangelägenheterna. Jag tänkte där
på inställningen till folkomröstningen.

Sedan sade jag, och herr Wedén sade
ungefär detsamma, att socialdemokratien
hyser en viss skepsis eller en viss
misstro mot den fria prisbildningen,
och herr Wedén tilläde emot den enskilda
företagsamheten. Herr statsminister,
jag undrar om man inte måste
säga, att det finns mycket stöd för den
uppfattningen i många, många socialistiska
skrifter, t. ex. i herr Wigforss’
senaste. Om herr statsministern skulle
säga, att han inte hyser någon sådan
skepsis skulle det ju vara mycket intressant,
men jag tyckte att en del av
hans yttrande antydde, att han gjorde
det. Men ibland talade han på ett motsatt
sätt.

Statsministern säger att samhället
skall skydda de små. Ja visst, det är ju
därför vi är överens om de sociala reformerna
och om konjunkturpolitiken
för att hålla den samhällsekonomiska
balansen, de goda sysselsättningsmöjligheterna
och allt detta. Samhället skall
vara en stark vän. Jag har också framhållit,
att samhället i våra dagar måste
ha större uppgifter än låt oss säga för
50 år sedan. Man måste ha en tillräcklig
statsmakt, men, herr statsminister,
det är inte i och för sig något försvar
för att staten skall gå långt i kollektivistisk
eller i centraldirigerande riktning,
utan det återstår ju att visa i varje
särskilt fall, att det behövs för att staten
skall fylla sin uppgift som den gode
vännen. Det var detta jag i går försökte
visa genom upprepade exempel,
nämligen att för att lösa de olika uppgifterna,
som är hela folkets intresse,
behöver man inte gå till dessa kollektivistiska
och centraldirigerande åtgärder
■—• allra minst med sådan iver,
som jag tycker i stort sett varit karakteristisk
för den socialistiska litteraturen,
även om jag bär erkänt, att när det
gäller förstatligandefrågorna den svenska
socialismen varit mera återhållsam
än t. ex. den engelska.

Det motiv, som statsministern här an -

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

235

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fört för att man skulle skydda de små,
var ju emellertid ett annat motiv än
som anförts när man säger, att man
måste göra människorna fria från beroendet
av de enskilda företagarnas avgöranden.
Denna senare motivering är
en helt annan, herr statsminister, och
leder ju till mycket mera genomgripande
åtgärder. Och vidare om man understryker
effektivitetskravet, såsom
också sker, så förefaller det mig vara
ett tredje skäl.

Nåja, herr talman, för att inte ta upp
tiden för länge lämnar jag detta men
måste ändå uttrycka min förvåning
över att statsministern kommer med
denna klyscha om att folkets väl går
före storfinansens såsom ett inlägg i
denna idédebatt. Jag tycker ju att statsministern
i kväll, skall jag säga för
första gången, ändå gjort ett allvarligt
försök att säga något, ty i november
var det ju mycket tunt, det kan vi väl
erkänna. Men man skall väl ändå vara
bra trängd i debatten, om man skall behöva
använda en sådan klyscha som att
motståndarna tänker inte på folkets väl
utan på storfinansens. Svensk liberalism
har dock arbetat på att grundlägga den
svenska demokratien och har medverkat
till praktiskt taget alla de stora sociala
reformerna här i landet, och i
diskussionen om vad denna liberalism
innebär kontra socialismen kastar statsministern
likväl in en sådan klyscha!
Ers excellens, det tycks vara Ni och inte
jag som inte kan hålla debatten fri från
inlägg av den art, som man — enligt
min mening i regel med orätt — tillskriver
anförandena strax före ett val.

När statsministern sedan påstår, att
liberalismen är med på att avskaffa liberala
organisationsformer och därför
kommer i en olöslig motsättning till
sig själv, exempelvis när det gäller järnvägarna,
vill jag bara hänvisa till att
detta är en motsättning möjligen för
den gamla manchesterliberalismen men
av skäl, som jag i går försökte ange,
inte är en motsättning för det tjugonde
århundradets socialliberalism.

Till sist kommer jag, herr talman, till
det kanske intressantaste i statsministerns
anförande. Han talade vältaligt
som alltid om hur regeringen försöker
ingripa för att stödja den enskilda företagsamheten
och förbättra levnadsförhållandena
för de många på det sättet.
Det är bara, sade han, när det behövs
för att förhindra förtryck på grund av
enskild företagsamhet och enskild äganderätt
som man inskrider. Ja, men hur
rimmar detta med partiprogrammet om
att bestämmanderätten över produktionen
skall läggas i hela folkets händer?
Kan någon tolka det så, att det överensstämmer
med statsministerns yttrande?
När statsministern säger att t. ex. Norrbottens
järnverk har behövts för att
stimulera den enskilda äganderätten
och ändå varit ett led i en socialistisk
politik vill jag svara två saker. För det
första kan väl skillnaden mellan att ha
ett statligt företag, som konkurrerar
med enskilda och gör det på lika fot,
och att förstatliga järn- och stålindustrien
i någon mån få anses exemplifiera
skillnaden emellan den socialliberala
inställningen utan någon doktrinär
inställning mot statlig företagsamhet
och å andra sidan en socialistisk
inställning sådan som det engelska arbetarpartiet
företräder när det förstatligar
hela järn- och stålindustrien. Eller
skulle herr statsministern möjligen vilja
hävda, att det är socialism vad beträffar
Norrbottens järnverk men något annat
när man förstatligar hela järnoch
stålindustrien? Men för det andra
vill jag svara, att om man tar statsministern
på orden, så skulle ju egentligen
allt det vara socialism, som innebär
att staten ökar sitt offentliga ägande
för att stimulera enskild företagsamhet.
Det är en originell och intressant definition
och i viss mån trots allt en behållning
av dagens debatt, vilken jag
är tacksam för.

Statsministern talade nu liksom han
gjort vid andra tillfällen så mycket om
att hålla fast vid gamla idéer och om
att utvecklingen dock går framåt. Jag

236 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vill säga, att socialismen sådan den finnes
i litteraturen i mycket hög grad är
en kvarleva från 1800-talets tänkande.
Den har vuxit fram ur en tolkning av
den industriella utvecklingen sådan
denna tedde sig för ett hundratal år
sedan. Sedan medger jag gärna att man
i viss mån anpassat den. Kvar står
dock, att man minst lika mycket om
socialismen som någon annan åskådning
kan säga att den härstammar från
1800-talet.

Statsministern tycks använda resonemanget
om att utvecklingen rullar vidare
som ett argument för påståendet,
att man då inte kan behöva tala om
vilka medel man vill använda för att
befrämja en viss medvetet önskad utveckling.
Om vi har en utveckling som
rullar vidare och har hållit på ganska
länge — och statsministern här i landet
i någon mån så att säga är konduktör
på tåget — så vet han väl ändå något
litet om nästa hållplats; det är ju
dit statsministern skall försöka föra
oss. Eller är det bara vågor och vindar
utifrån som avgör var vi hamnar? —
Det är en belysning av problemet om
på vad sätt socialismen anser sig böra
påverka utvecklingen som jag ansett
vara nödvändig. Frågan gäller vad man
vill göra, vilka metoder man kommer
att använda, vilka risker man anser
föreligga.

Om jag då, herr talman, skulle sammanfatta
det hela, blir det väl att statsministern
denna gång varit något mera
upplysande än förra gången. Det är
framför allt ett skäl som talar härför.
När jag hänvisat till att den socialistiska
politiken i Västeuropa företer vissa
drag av kollektivt ägande och centraldirigering
och att dessa medel diskuterats
i svenska socialistiska skrifter
och när jag frågat om det är dessa medel
som statsministern vill använda vid
lämpliga tillfällen och i lämplig utsträckning
för att skapa det socialistiska
Sverige, har statsministern förut
varit benägen att antyda, att jag lämnat
en missvisande skildring av vad so -

cialismen och dess metoder innebär.
Men denna gång kan jag, när jag gör
en överblick över vad statsministern
sagt, konstatera att vad han här diskuterat
har dock närmast varit just dessa
vägar. Därmed har vi fått en bekräftelse
på att det är dessa vägar, det kollektiva
ägandet och i någon mån just
den där dirigeringen som gör staten
mäktig, som utgör de socialistiska metoderna.
Om man med hjälp av dessa
metoder vill bana vägen för ett socialistiskt
samhälle, är det klart att
man måste använda dem i växande utsträckning.
Det ligger i statsministerns
hela skildring av förloppet.

Då man har fört debatten så långt att
det blivit fastslaget, att detta är den
svenska uppfattningen av socialismen, är
detta visserligen bara en etapp på diskussionsvägen,
men det är möjligt, herr
talman, att diskussionen ändå kan anses
ha bidragit till att ge någon klarhet,
så att den vid något senare tillfälle kan
starta ungefär här för att senare försöka
få ett ännu mera konkret begrepp
om risker, nackdelar och naturligtvis
också fördelar med en politik av denna
art, ställda mot risker, nackdelar och
fördelar i den avvikande politik, som
jag har tillåtit mig beteckna såsom den
liberala.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag kan inte
på alla punkter ta upp en diskussion
med herr Ohlin beträffande partiprogrammet.
Han har nämligen lånat mitt
exemplar och jag kan inte liksom han
citera ur minnet; det gjorde herr Ohlin
tydligen i sitt första anförande, men så
väl kan jag inte partiprogrammet. Men
då jag nu fått det tillbaka, så skulle jag
vilja påpeka att ett studium av partiprogrammet
ger en ganska tydlig vägledning
om det som herr Ohlin ännu
bättre kan få klarhet om, ifall han går
till protokollet för 1952 års partikongress
och där studerar diskussionen
kring socialiseringsspörsmålet.

Det finns ingen tvekan om att det

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2.

237

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

både av partiprogrammet och kongressdiskussionen
om socialiseringsspörsmålet
framgår, att vi icke betraktar utvecklingen
såsom lagbundet gående i en
riktning som vi inte kan påverka. Vi
tror visserligen att vi går mot ett tillstånd,
där tekniken gör samarbetet mellan
människorna allt mer och mer nödvändigt,
men om de fria demokratierna
vill använda sig av denna teknik på sådant
sätt, att inte individen skruvas
sönder, så fordras det en medveten
viljeakt av medborgarna, nämligen att
ge åt samhället resurser att skydda medborgarna.
Det är denna principiella
uppfattning, som präglar både partiprogrammet
och den diskussion som
jag här har hänvisat till.

Jag beklagar att ett citat av Per Albin
Hansson kom att av herr Ohlin betraktas
såsom ett neddragande av denna
debatt. Beträffande mitt citat av herr
Bagge var det tydligen ett misstag av
mig. Jag har inte tillgång till Bagges
citat, så jag har ingen anledning att
mot herr Hjalmarsons påpekande framhärda.
Däremot beklagar jag som sagt,
att mitt begagnande av ett citat av Per
Albin Hansson har tytts som ett uttryck
för en nedvärdering av den uppfattning,
som herr Ohlin här gjort sig
till talesman för. Jag tror inte alls att
vare sig Per Albin Hansson eller jag
har inlagt någonting förklenande i uttrycket
»folkets väl går före storfinansens».

Men vad vi är alldeles övertygade
om, både min store föregångare och
jag, det är att om man låter sin föreställningsvärld
så domineras av vinstsamhällets
och konkurrenssamhällets
förtjänster, som det tydligen ligger nära
till hands för företrädarna för en borgerlig
åskådning att göra, så glömmer
man bort den farliga maktkoncentration
som alltid finns i det fria konkurrenssamhället,
nämligen den maktkoncentration
som Per Albin Hansson betecknade
med uttrycket storfinansen.
Man glömmer att det existerar en sådan
maktkoncentration, och man glöm -

mer bort att det såsom jämvikt mot
denna maktkoncentration kan behövas
ett starkt samhälle. Det var säkerligen
innebörden av detta yttrande, och däri
låg inte någon moralisk förkastelsedom
över politiska motståndare, som har en
annan uppfattning. Det var bara ett
nyktert konstaterande att vad vi tror
är ett faktum.

Och så kan denna diskussion fortsätta,
som jag hoppas. Det är ju inte
säkert att den slutar någonsin, herr
Ohlin. Det gör den inte. Tekniken ändrar
ständigt förutsättningarna för den
mänskliga samlevnaden. Konservativa
krafter kommer alltid att hänvisa till
hur det var på den gamla tiden, när
det fanns en annan teknik. Och de konservativa
krafterna är inte moraliskt
sämre än de som står på framstegens
sida. Dessa krafter kan till och med
fylla en funktion. Det kan behövas
bromsar även på utvecklingens vagn,
och det är också en funktion, herr
Ohlin.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Innan
statsministern uttalade den sista meningen
fann jag ingen anledning begära
ordet, men jag vill till denna hans
mening bara göra ett tillägg. Jag vill
konstatera, att den sociala liberalism
som folkpartiet företräder är en social
liberalism, som står skeptisk mot vissa
av de socialistiska metoderna, som vi
inte tror för utvecklingen framåt utan
tillbaka — tillbaka till ett samhälle i
vissa avseenden mer likt det vi hade
för flera hundra år sedan, det gamla
skråsamhället, än det moderna samhället.
Men vi är inte några konservativa,
bromsande krafter, ty den politik vi
företräder är en politik, som söker befrämja
utvecklingen, lika väl som socialdemokraterna
tror att deras politik
befrämjar utvecklingen. Meningsskiljaktigheten
gäller på vilka vägar man
bäst kan befrämja den önskade utvecklingen.

Överläggningen var härmed slutad.
De föredragna propositionerna liänvi -

238 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sades till statsutskottet, varjämte de i
nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1953 skulle utgå,
till bevillningsutskottet och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle
jämväl överlämnas de i anledning av
propositionerna inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid till
statsutskottet propositionen nr 19, angående
bestridande av vissa haverikostnader; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 21, med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99); samt
till statsutskottet propositionen nr 22,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre reservationsanslag.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 26 av fru Eriksson i Stockholm
in. fl.; och

nr 27 av herr Christenson i Malmö;
till bevillningsutskottet motionen nr
28 av herr Ohlin in. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

29 av herr Lindberg; och
nr 30 av herr östlund;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 31 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.;

nr 32 av herr Mårtensson i Uddevalla
in. fl.; och

nr 33 av herr Vtbult in. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Wedén vid
kammarens sammanträde den 16 januari
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående vissa missförhållanden
i fråga om hyresreglering i
kommunala hyreshus, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Utbult vid
kammarens sammanträde den 16 januari
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående avskaffande
av investeringsavgiften.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr G, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land härrörande
egendom, in. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 20, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om
restitution i vissa fall av skatt å bensin,
som användes vid jordbrukets
drift;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

23, med förslag till lag angående

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

Nr 2. 239

fortsatt giltighet av lagen den 20 december
1946 (nr 781) om kontroll å
överlåtelse av vattenkraft;

nr 24, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 22 april
1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål,
m. m.; och

nr 25, med förslag till lag om ändring
i epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443); samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 26, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
22 april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift.

§ 7.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid hänvisades till

statsutskottet motionerna:
nr 34 och 35 av herr Lindberg;
nr 36 av herr Holmberg;
nr 37 av herr Malmborg i Stockholm
in. fl.;

nr 38 av herr Sundström och fru
Johansson i Skövde;

nr 39 av herr Severin i Stockholm
m. fl.;

nr 40 av herrar Svensson i Stenkyrka
och Ericsson i Näs;

nr 41 av herr von Friesen;
nr 42 av herr JJtbult m. fl.;
nr 43 av herr Holmberg;
nr 44 av herrar Bengtsson i Halmstad
och Bengtsson i Varberg;

nr 45 av herr Jonsson i Skedsbygd
in. fl.; och

nr 46 av herrar Allard och Jansson
i Hällefors;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 47 av fröken Vinge och herr Gustafsson
i Borås;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 48 av herrar Johansson i Norrfors
och Carlsson i Bakeröd;

nr 49 av herrar Allard och Jansson
i Hällefors; och

nr 50 av herr Östrand;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

51 av herr Östrand;
nr 52 av herr Lindström m. fl.;
nr 53 av herr Östlund m. fl.; och
nr 54 av herr Ericsson i Näs;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 55 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.; och

nr 56 av herr Ahlsten m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 57 av
herr Andersson i Linköping;

till andra kammarens allmänna beredningsutskott
motionen nr 58 av herr
Birke och fru Boman; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 59 av herr Johansson i Stockholm
in. fl.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

§ 9.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 60, av herrar Dickson och Braconier,
om viss ändring i reservbefälskungörelsen
för armén;

nr 61, av herr Lindberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor;

nr 62, av herr Gustafsson i Bogla
in. fl., om anslag till ett personligt
forskarstipendium för docenten O. H.
Olsson;

nr 63, av herr Olsson i Gävle m. fl.,
om upplåtande av hjärtkliniken vid
Södersjukhuset i Stockholm för undervisningsändamål
m. m.;

nr 64, av fru Nilsson, om höjning av
moderskapspenningen;

nr 65, av fru Nilsson, om höjning av
de allmänna barnbidragen;

nr 66, av herr Thapper m. fl., om
inrättande av en kvinnlig befattning i
25 lönegraden hos civilförsvarsstyrelsen; -

240 Nr 2.

Onsdagen den 21 januari 1953 em.

nr 67, av herr Jansson i Aspeboda
och fri! Lindskog, om anläggande av
en mellanriksbana Älvdalen—norska
gränsen;

nr 68, av herr Johansson i Torp
m. fl, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till byggande
av fiskehamnar;

nr 69, av herr Eriksson i Sandby, angående
ersättning till K. E. Engström
för sjukdom, som ådragits under militärtjänstgöring; nr

70, av herrar Johansson i Norrfors
och Skoglund i Umeå, om pension
åt A. A. Näslund;

nr 71, av fru Torbrink, om befrielse
för biografägaren G. Gustafsson från
staten tillkommande nöjesskatt för biografföreställningar
;

nr 72, av herrar Andersson i Ronneby
och Petterson i Degerfors, om ändrad
ordning för expropriationsmålens
handläggning m. in.;

nr 73, av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl,, angående ändrad lydelse av 4 §
lagen om gräns mot allmänt vattenområde; nr

74, av herr Senander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 15, med förslag till lag om höjning
av folkpensioner m. m.;

nr 75, av herr Senander m. fl., angående
ändring av 7 § lagen den 26
juni 1946 om folkpensionering;

nr 76, av herrar Ericsson i Näs och
Jonsson i Skedsbygd, angående ändring
i lagen den 30 juni 1947 om uppsikt
å jordbruk;

nr 77, av herr Mårtensson i Uddevalla
m. fl., om höjning av maximigränsen
för lån ur fonden för fiskerinäringens
befrämjande;

nr 78, av herr Skoglund i Umeå
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg; nr

79, av herrar Skoglund i Umeå
och Levin, om uppförande på ordina -

rie stat av befattningen som överinspektör
och chef för fiskeristyrelsens
tillsynsavdelning;

nr 80, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., om anslag för lån till grästorkanläggningar; nr

81, av fru Boman, om anslag för
inrättande av en särskild skiftesorganisation
för Norrbottens län;

nr 82, av fru Nilsson, om utredning
i syfte att bereda zigenarna en med
andra svenska medborgare jämbördig
ställning;

nr 83, av herr Eriksson i Sandby
in. fl., om beredande av möjlighet för
närings- och kommunikationsrådet i
Stockholms län att i likhet med företagarföreningar
i andra län utöva kreditgivning
åt hantverk och småindustri
inom Stockholms län;

nr 84, av herr Nilsson i Svalöv, om
nedsättning av fastighetsskatten;

nr 85, av herrar Cassel och Nilsson i
Svalöv, med förslag till lag om ändring
av 11 kap. 2 § första stycket jordabalken; nr

86, av herrar Bengtsson i Varberg
och Bengtsson i Halmstad, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet; nr

87, av herrar Bengtsson i Varberg
och Bengtsson i Halmstad, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet;
och

nr 88, av herr Nihlfors m. fl., om beredande
av bättre förmånsrätt för medel,
som tillhöra s. k. bundna pensionsstiftelser.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.03 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 53
316074