JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1953

STOCKHOLM 1953

IVAR HACGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

623219

k. * ''"

- » • fl ■ .{tXteåJK -

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Std.

Inledning................................................ 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) t.f. förste byråsekreteraren H. Tibbling för felaktig beräkning av strafftid (ämb.-ber.

1952 s. 45).......................................... 8

2) t.f. komministern D. Nordblom för vägran att förrätta vigsel av frånskild (ämb.-ber.

1952 s. 51).......................................... 12

3) landsfiskalen I. Landén för försummelse med avseende å besvarandet av länsstyrelses

remisser m. m. (ämb.-ber. 1952 s. 71)........................... 21

4) t.f. förste byråsekreteraren S. Feltner i fråga om felaktig beräkning av strafftid . . 24

5) byrådirektören A. Lehman i fråga om felaktig beräkning av strafftid......... 26

6) taxeringsnämndsordföranden G. Nordell i fråga om försummelse med avseende å

vidarebefordran av till honom ingiven skrift i taxeringsmål.............. 29

7) t.f. häradshövdingen L. J. O. Ålund för felaktig handläggning av ärende rörande vittnesförhör
till framtida säkerhet............................... 42

8) landsfogden E. Strandmark i fråga om inledande utan skäl av förundersökning för

menedsbrott.......................................... 73

9) kyrkoherden H. Gardar för osant intygande i tjänsten.................107

10) e. o. stadsfiskalen O. Meijer i fråga om felaktigt förfarande vid förundersökning . . 131

11) landsfiskalen E. Nordström för felaktigt beslut om meddelande av handräckning för

förflyttning av en å ålderdomshem intagen person m. m.................180

12) förste bilinspektören C. L. Engström i fråga om uttagande av för hög kostnadsersättning
för hållande av tjänstebil.............................201

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnde tjänsteman:

1) polisöverkonstapeln A. Almestad för bristande i självbehärskning såsom polisman
och polisbefäl.........................................227

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Fråga om nedläggande av väckt åtal samt om domares befogenhet att taga initiativ

till förlikning mellan målsägande och tilltalad i mål, däri talan om ansvar förts av
allmän åklagare........................................231

2) Felaktigt förfarande av domare vid anskaffande av ersättare för jävig nämndeman.

Fråga om gäldandet av kostnader, vilka uppkommit till följd av huvudförhandlings
inställande på grund av bristande domförhet hos rätten................236

3) Förfarandet vid uttagande hos arbetsgivare av löntagare påförd kvarstående skatt,

för vilken arbetsgivaren skall ansvara...........................240

4

Sid.

4) Felaktigt förfarande av inskrivningsdomare vid handläggning av ansökan om lagfart

å jordbruksfastighet och av lantbruksdirektör vid utfärdande av intyg rörande lantbruksnämnds
prövning av jordförvärvet..........................248

5) Fråga huruvida för brott häktad person efter undergåendet av vid huvudförhandling
beslutad sinnesundersökning bort inställas vid ny huvudförhandling i målet, m. m. . 253

6) Anteckning i kyrkobok rörande anmälan om utträde ur statskyrkan är icke hemlig
jämlikt 13 § sekretesslagen. Även fråga om tillämpning av stadgandet i 1 kap. 1 §
andra stycket tryckfrihetsförordningen angående meddelande till tidningsredaktion . . 267

7) Felaktig handläggning av ärende rörande omyndighetsförklaring ...........271

8) Dröjsmål av centralt ämbetsverk med upptagande av begärda förhandlingar med

personalförbund enligt kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän......................................280

9) Felaktig avfattning av hovrätts beslut angående utdömd rättegångskostnad.....296

10) Ärende rörande indrivning av utskylder .........................299

11) Fråga huruvida polismyndighet i visst fall förfarit anmärkningsvärt genom att omhändertaga
och låta sinnesundersöka en person.....................303

12) Felaktigheter vid upprättande av röstlängd........................320

13) Dröjsmål av underåklagare med avlåtande av häktningsframställningar.......325

IV. Framställningar till Konungen.

1) Ang. förtydligande av bestämmelse i 24 kap. 12 § rättegångsbalken om tid för av låtande

av häktningsframställning..........................343

2) * reglering av vissa förhållanden, som sammanhänga med tillämpningen av lagen

den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. . 346

V. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1) Spörsmål rörande stämpelbeläggning av ansökningshandlingar i mål och ärenden vid
underrätt...........................................357

VI. Inspektionsresor under år 1952 ............................ 365

VII. Under år 1952 handlagda klagomål och anställda åtal m. m........366

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1952 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll ....................................369

II. Förteckning över de av 1952 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 371

1) Justitiedepartementet...................................371

2) Utrikesdepartementet ...................................377

3) Försvarsdepartementet...................................379

4) Socialdepartementet....................................382

5) Kommunikationsdepartementet..............................385

5

Sid.

6) Finansdepartementet....................................388

7) Ecklesiastikdepartementet.................................397

8) Jordbruksdepartementet..................................400

9) Handelsdepartementet...................................406

10) Inrikesdepartementet...................................410

11) Civildepartementet....................................414

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1952 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................417

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1952 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1952: 422

1) Justitiedepartementet...................................422

2) Utrikesdepartementet...................................434

3) Försvarsdepartementet...................................435

4) Socialdepartementet....................................435

5) Kommunikationsdepartementet..............................442

6) Finansdepartementet....................................445

7) Ecklesiastikdepartementet.................................450

8) Jordbruksdepartementet..................................455

9) Handelsdepartementet...................................458

10) Inrikesdepartementet...................................465

11) Civildepartementet....................................474

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1952 och vari under år 1952 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................476

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1952. Jag får därvid meddela, att jag dels på
grund av sjukdom åtnjutit ledighet från ämbetets utövande under tiden
den 10 juli—den 8 augusti och dels begagnat mig av semester under tiderna
den 7—den 21 april och den 9—den 30 augusti. Under nämnda tider har min
av riksdagen utsedde ställföreträdare lagmannen Alfred Bexelius förestått
ämbetet. Med stöd av 21 § andra stycket i instruktionen har jag uppdragit
åt Bexelius att under tiden den 11—den 16 februari förrätta å justitieombudsmansämbetet
ankommande göromål med undantag av ärende rörande
klagomål mot e. o. stadsfiskalen Otto Meijer (nr 535/1950), vilket ärende
jämte andra därmed sammanhängande ärenden handlagts av mig.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

8

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktig beräkning av strafftid.

I 1952 års ämbetsberättelse (s. 45 o. f.) redogöres för ett av mig anbefallt
atal mot t. f. förste byrasekreteraren Harry Tibbling såsom ansvarig för
en av fångvårdsstyrelsen den 20 april 1949 meddelad resolution angående
verkställighet av ett Åke Herman Norbäek den 16 mars 1949 ådömt frihetsstraff.
Av redogörelsen framgår, att Svea hovrätt i dom den 17 maj
1951 — i enlighet med av mig uttalad uppfattning — funnit att, när domen
den 16 mars 1949 förekom till verkställighet, strafftiden skulle ha beräknats
enligt 21 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. m. och den dag, då villkorlig frigivning enligt 1 § lagen om villkorlig
frigivning skulle äga rum, ha fastställts till den 15 juni 1949 samt att Tibbling,
då han vid meddelande av resolutionen den 20 april 1949 tillämpat de
bestämmelser om beräkning av strafftid, vilka gällde före den 1 juli 1946,
och fastställt dagen för den villkorliga frigivningen till den 28 juni 1949,
handlat i strid mot gällande författning. På grund därav hade hovrätten,
som ansåg felet begånget under synnerligen mildrande omständigheter,
dömt Tibbling jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att till kronan
utgiva 5 dagsböter å 10 kronor ävensom förpliktat Tibbling att till Norbäek,
vilken i stället för att frigivas den 15 juni 1949 blivit kvarhållen i fångvårdsanstalt
till den 28 samma månad, gälda skadestånd med 700 kronor.

Mot hovrättens dom hade Tibbling fullföljt talan.

Kungl. Maj:t bär i dom den 5 januari 1952 yttrat följande.

Vid lagen den 21 december 1945 om ändring i vissa delar av strafflagen
finnes icke fogad någon övergångsbestämmelse som reglerar i vad mån nya
lydelsen av 4 kap. 6 § första stycket strafflagen är tillämplig med avseende
å straff som ådömts eller verkställts före lagens ikraftträdande den 1 juli

1946. Till straffverkställighetslagen den 21 december 1945 finnas däremot
fogade vissa övergångsbestämmelser. Dessa måste emellertid, då annat ej
sagts, antagas avse att reglera allenast tillämpligheten i tiden av de i samma
lag givna stadgandena. Den där givna föreskriften att, därest före den 1
juli 1946 beslut om beräkning av strafftid meddelats enligt då gällande
bestämmelser, beslutet alltjämt skall lända till efterrättelse syftar uppenbarligen
på förhållandet mellan 3 kap. straffverkställighetslagen och motsvarande
äldre bestämmelser, och föreskriften kan svårligen uppfattas såsom
en inskränkning i den regel som eljest bör anses gälla med avseende å
tillämpligheten i tiden av 4 kap. 6 § första stycket strafflagen i dess nya
lydelse.

9

I sistnämnda hänseende torde vara tydligt att stadgandet i 5 § strafflagens
promulgationsförordning icke utan vidare är analogiskt tillämpligt
med avseende å frågan i väd mån dock-satsen i 4 kap. 6 § första stycket
strafflagen skall lända till efterrättelse, när den dömde redan före den 1 juli
1946 undergått det straff som skall avräknas. I det av regeringsrätten avgjorda
målet Regeringsrättens Årsbok 1947 s. 82 har icke heller tillämpats
den i det förra lagrummet angivna principen, att den nya lagen skall gälla allenast
om den i det särskilda fallet är mildare än äldre lag. Med större skäl
kan övervägas, huruvida icke 11 § i promulgationsförordningen bör analogiskt
tillämpas vid ändringar i 4 kap. strafflagen. En sådan analogisk tilllämpning
torde dock icke böra komma i fråga, om vägande sakliga skäl tala
däremot. Det kan erinras om att 13 § promulgationsförordningen ej undantagslöst
ansetts analogiskt tillämplig vid senare ändringar i 5 kap. strafflagen
(NJA 1946 s. 187).

Vid övervägande, huruvida några avgörande skäl tala mot att 11 § promulgationsförordningen
skulle anses analogiskt tillämplig i förevarande fall,
synes det naturligt, eller åtminstone icke obefogat, att betrakta dock-satsen
i 4 kap. 6 § första stycket strafflagen främst som en regel om den materiella
innebörden av dom varigenom — utan att resultatet angivits — förklarats
att från visst straff skall avräknas vad den dömde undergått av annat straff.
Det är att märka, hurusom domstolen ju bör i sin dom giva en dylik förklaring
men numera icke, såsom tidigare i viss utsträckning skett, brukar
själv uträkna det resultat till vilket förklaringen leder. Domstolens straffmätning
kan uppenbarligen ej förstås utan att man får veta, hur fängelse
skall jämföras med straffarbete. Från nu nämnda utgångspunkt vore det
naturligt, om en dom som meddelats före den 1 juli 1946 ej finge tolkas så
att den nya dock-satsen skulle tillämpas, oaktat ''den vid tiden för domens
meddelande ännu ej trätt i kraft. Iakttages detta, komma lika fall att behandlas
lika utan att påverkas av sådana förhållanden som om domen,
till följd av mer eller mindre ovidkommande omständigheter, förekommit
till verkställighet först efter den 1 juli 1946. Önskemålet att lika fall skola
behandlas lika kan emellertid även tillgodoses, om man anser att tillämpligheten
av den nya lagen skall vara beroende av om domen vunnit laga kraft
före eller efter nämnda dag. Den i målet omförmälda av t. f. förste byråsekreteraren
Sten Feltner givna verkställighetsresolutionen den 30 december
1948 bygger — enligt verkställd minnesanteckning — på den sist angivna
ståndpunkten. Ingendera av nu angivna ståndpunkter står i strid mot
förenämnda rättsfall Regeringsrättens Årsbok 1947 s. 82, där det till verkställighet
förekommande utslaget meddelats efter den 1 juli 1946.

Det är lätt att påvisa, hurusom en tillämpning av dock-satsen, då den
till verkställighet förekommande domen meddelats före den 1 juli 1946,
kan leda till orimliga resultat. Om någon till exempel först undergått fiing -

10

else tio månader och domstol därefter dömt till gemensamt straff av åtta
månaders straffarbete, varifrån det undergångna fängelsestraffet skulle avräknas,
åsyftades med domen att den dömde skulle undergå ytterligare tre
månaders straffarbete. Blir dock-satsen tillämplig på verkställigheten av
den senare domen, skulle den dömde redan ha avtjänat frihetsstraff under
två månader för lång tid. Även om det icke är helt uteslutet att taga en
sådan konsekvens för en viss övergångstid, är det ''dock uppenbart att starka
tvivel måste råda om befogenheten av att, med dylika resultat, analogiskt
tillämpa 11 § promulgationsförordningen.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att vid den genomgripande
ändring av reglerna i 4 kap. strafflagen som ägde rum genom lag den 3 juni
1938 föreskrevs, att äldre lagbestämmelser om förening eller förändring av
straff skulle äga tillämpning med avseende å straff som ålagts eller ålades
i mål, vilket av första domstol avgjorts före nya lagens ikraftträdande. Den
praxis som fångvårdsstyrelsen med avseende å tillämpligheten i tiden av
dock-satsen i 4 kap. 6 § första stycket strafflagen tillämpat i fråga om domar
meddelade före den 1 juli 1946 ansluter nära till övergångsstadgandet
till 1938 års lagändringar.

Mot en regel att dagen för den dom som skall verkställas, eller den dag
då domen vann laga kraft, blir avgörande kan väl invändas, att regeln icke
utgör enbart en mekanisk tillämpning av givna uttryckliga bestämmelser
såsom önskvärt vore i frågor av hithörande natur — utan förutsätter
ett mera ingående övervägande av sakens beskaffenhet. Det är emellertid
ingalunda okänt att domstolar och andra myndigheter nödgas själva utan
stöd av uttrycklig bestämmelse firma den bästa regeln även i straffrättsliga
frågor. Genom 1945 års lagstiftning förlädes prövningen av straffverkställighetsfrågor
för hela riket till fångvårdsstyrelsen — med fullföljdsrätt till
regeringsrätten — varigenom åsyftades bland annat att vinna garanti för
ett enhetligt bedömande. Betänkligheterna mot att överlämna en del svåra
spörsmål med avseende å övergångstiden att lösas i tillämpningen voro till
följd av nämnda åtgärd tydligen långt mindre än om det, såsom förut,
fått ankomma på ett större antal myndigheter att fatta beslut i dylika
ärenden.

Även om den ståndpunkt, till vilken fångvårdsstyrelsen såsom förut sagts
anslutit sig, av anförda skäl godtages, följer emellertid ej därav att den
av Tibbling den 20 april 1949 meddelade verkställighetsresolutionen är
riktig. Denna resolution avsåg nämligen en av hovrätten den 16 mars
1949 — och således efter den 1 juli 1946 — meddelad dom. Vid verkställigheten
av denna dom, vid vars meddelande domstolen haft tillfälle att i
straffmätningen beakta den nya lydelsen av 4 kap. 6 § första stycket strafflagen,
har, i enlighet med regeringsrättens avgörande, bort tillämpas den
lydelse som lagrummet erhöll från och med den 1 juli 1946.

11

Tibbling har icke iakttagit den av regeringsrätten tillämpade principen.
Vidare har Tibbling räknat strafftiden från den 23 december 1948, då verkställigheten
av det straffarbete som avsågs med Feltners resolution började.

Av 21 § straffverkställighetslagen framgår ej direkt, att i ett fall som
det förevarande strafftiden skall räknas från den dag då det första, genom
utslaget den 21 september 1944 ådömda straffet — å fängelse — började.

I hovrättens dom den 16 mars 1949 nämnes icke utslaget den 21 september
1944, med där ådömt fängelse, utan säges allenast att från det av hovrätten
bestämda straffet skall avräknas väd Norbäck utstått av det honom genom
utslaget den 19 november 1945 ådömda straffet, vilket utgjorde straffarbete.
Det i berörda lagrum använda uttrycket ”verkställigheten av sistnämnda
straff” syftar i förevarande fall enligt orden på straffarbetsstraffet,
och verkställigheten av detta kan ju enligt vanligt språkbruk icke sägas
ha börjat innan det överhuvud ådömts. Ehuru enligt grunderna för lagrummet
övervägande skäl tala för att i förevarande fall strafftiden likväl
bort räknas från den dag då verkställigheten av det genom utslaget den
21 september 1944 ådömda straffet började, finner Kungl. Maj:t icke, att
Tibbling genom att räkna strafftiden från den 23 december 1948 gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Från den av Tibbling antagna utgångspunkten, att strafftiden skulle räknas
från sistnämnda dag, är det förklarligt, att Tibbling ansett att Norbäck
å det av hovrätten bestämda straffet ej kunde få avräkna längre strafftid
än som följde av Feltners resolution. Överhuvud har det från nämnda utgångspunkt
icke legat så nära till hands att Tibbling skulle frångå Feltners
beräkning därför att straffmätningen i det utslag som avsågs med den av
Feltner meddelade resolutionen undanröjts. Ej heller i nu berört hänseende
finner Kungl. Maj:t därför att Tibbling gjort sig skyldig till förfarande som
kan hänföras till tjänstefel.

På grund av det anförda lämnar Kungl. Maj:t, med ändring av hovrättens
dom, den mot Tibbling i målet förda talan om ansvar och skadestånd
utan bifall.

Om detta beslut voro fyra justitieråd ense. Ett justitieråd var av skiljaktig
mening och anförde:

”Lika med högsta domstolens övriga ledamöter finner jag, att vid verkställigheten
av hovrättens den 16 mars 1949 meddelade dom rätteligen skolat
tillämpas den lydelse av 4 kap. 6 § första stycket strafflagen som lagrummet
erhöll från och möd den 1 juli 1946.

Som Tibbling vid meddelandet av verkställighetsresolutionen den 20
april 1949 icke iakttagit detta och han dessutom utlagt strafftiden från den
23 december 1948 i stället för den 22 augusti 1945, samt de omständigheter
som kunna anföras till hans ursäkt enligt min mening icke iiro av sådan

12

beskaffenhet att Tibbling kan undgå ansvar eller ersättningsskyldighet för
den oriktiga tillämpning han låtit komma sig till last, prövar jag lagligt
fastställa hovrättens domslut.”

2. Vägran av församlingspräst att förrätta vigsel av frånskild.

Av 1952 års berättelse (s. 51 o. f.) framgår, att jag förordnat om åtal mot
t. f. komministern i Västra Frölunda och Askims församlingars pastorat
Daniel Nordblom för vägran att förrätta vigsel av ett trolovat par på grund
därav att mannen, chauffören Nils Karl Bertil Hamfeldt, varit frånskild.
I dom den 18 september 1951 hade rådhusrätten i Göteborg på anförda
skäl lämnat atalet utan bifall samt yttrat sig i vissa ersättningsfrågor.
Mot denna dom hade statsaklagaren i Göteborg på anmodan av mig fullföljt
talan under yrkande om bifall till åtalet.

Hovrätten för Västra Sverige har i dom den 8 april 1952 yttrat följande.

Nordblom uppehöll i augusti 1950 komministertjänsten i Västra Frölunda
och Askims församlingars pastorat. Med tjänsten följde skyldighet
att ombesörja kyrkliga förrättningar för den del av Västra Frölunda församling,
som bildar Älvsborgs kyrkobokföringsdistrikt. Hamfeldt och hans
dåvarande trolovade voro vid denna tid båda kyrkobokförda inom distriktet.

Nordblom har såsom skäl för sin vägran att viga Hamfeldt och dennes
trolovade uppgivit, att Hamfeldt vore frånskild. Nordblom bär vid rådhusrätten
anfört, att enär han vid prästvigningen förbundit sig att lyda Guds
ord och kyrkans bekännelse, som förbjöde honom att viga frånskilda, hade
han av samvetsskäl måst vägra sin medverkan vid vigseln, samt tillagt att
det varit hans tjänsteplikt att vägra. — I hovrätten har Nordblom utvecklat
sin uppfattning salunda, att han genom att neka vigsel i det föreliggande
fallet icke gjort sig skyldig till tjänstefel utan att det varit hans tjänsteplikt
att vägra pa grund av att hinder mot vigsel förelåg enligt kyrkans lag
och ordning, som han såsom präst vore skyldig att följa. Nordblom har
vidare i hovrätten aberopat bestämmelsen i § 16 regeringsformen att
Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta samt gjort gällande,
att bestämmelsen i 4 kap. 3 § första stycket giftermålsbalken endast reglerade
vigselskyldighetens fördelning på prästerskapet i olika församlingar
men icke stadgade något därutöver.

Vad först angar den aberopade bestämmelsen i § 16 regeringsformen
finner hovrätten denna böra uppfattas såsom ett direktiv för statsstyrelsen
och lagstiftningen men icke innebära något bemyndigande till handlande
i strid mot gällande bestämmelser. Nordbloms tolkning av bestämmelserna
i 4 kap. 3 § första stycket giftermålsbalken såsom endast innefattande en
reglering av vigselskyldighetens fördelning har icke stöd i förarbetena och

13

kan icke delas av hovrätten. Nordblom har förty jämlikt sistnämnda lagrum
varit pliktig att viga Hamfeldt och dennes trolovade, därest hinder
mot vigseln ej mött. Något i giftermålsbalken upptaget sådant hinder har,
såvitt känt är, i förevarande fall ej förelegat, och någon bestämmelse av
kyrkolags natur om vigselhinder finnes ej.

För prövning av Nordbloms invändning att han på grund av kyrkans
bekännelse varit förhindrad att viga en frånskild bör enligt hovrättens
mening undersökas hur vigselförrättarens medverkan vid äktenskaps ingående
med kyrklig vigsel i ett fall som förevarande skall uppfattas och huruvida
det tillkommer vigselförrättaren att därvid pröva förekomsten av pa
bekännelsen grundat vigselhinder.

Rådhusrätten har i sin dom redovisat två yttranden av chefer för justitiedepartementet,
i vilka yttranden sistnämnda fråga beröres. Jämväl följande
torde härutinnan böra beaktas.

4 kap. 3 § första stycket giftermålsbalken har samma lydelse som 4 kap.
3 § första stycket lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående
och upplösning. Lagberedningens förslag av år 1913 till sistnämnda lag är
beträffande sagda lagrum lika med den antagna lagen.

Med 1915 års lag genomfördes betydelsefulla förändringar å äktenskapsrättens
område. I fråga om rätt till skillnad i äktenskapet infördes de regler,
som sedermera överförts till giftermålsbalken och fortfarande — med obetydliga
förändringar — äro gällande.

Under förarbetena till 1915 års lag dryftades i olika sammanhang frågan
om skyldighet för präst att viga frånskild person. Sedan riksdagen med
vissa ändringar, om vilka nu ej är fråga, godkänt lagförslaget och Kungl.
Maj:t beslutat inhämta 1915 års kyrkomötes yttrande, huruvida kyrkomötet
godkände, bland annat, ”vad riksdagens förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning i 4 kapitlet innehåller om rätt till erhållande
av vigsel inom svenska kyrkan och om sådan vigsels förrättande , väcktes
spörsmålet inom kyrkomötet i en motion, nr 46, av kyrkoherden Vilhelm
Larsson. Den,ne föreslog i sin motion, att 4 kap. 3 § första stycket skulle fa
följande tillägg: ”och i intet fall må präst kunna tvingas att viga en frånskild.
”

Ivyrkolagsutskottet yttrade i sitt betänkande, nr 19, bland annat
följande rörande Larssons motion: ”Utskottet vill tillägga, att den pliktkollision,
vari prästen vid varje särskilt fall, då hos honom framställes
begäran om vigsel för en frånskild, skulle finna sig försatt, om motionärens
förslag vunne beaktande, synes vara svårare än då han, enligt såväl nu
gällande som av Kungl. Maj:t föreslagen lag, har att, utan tillfälle till val,
på ämbetets vägnar förrätta dylik vigsel.”

Vid frågans behandling å kyrkomötet yttrade biskopen Gottfrid Billing
bland annat: ”Varför kan jag icke vara med om den av herr Larsson anvisado
vägen? Jo, i samvetsbefrielsens namn kan jag icke vara med om

14

den. Den avser att giva samvetsfrihet, men jag tror det icke kunna förnekas,
att den skulle i stället lägga ett samvetstvång på våra präster. Tv den
innebär, att det skall vara den enskilde prästens skyldighet — det måste
sa vara, när det är hans rättighet att kunna neka vigsel. Om det däremot
är lagen, som ålägger honom att förrätta vigselakten, så är icke hans förrättning
en hans personliga tros- eller bekännelsehandling, utan han utför
den blott sasom ett redskap för samhället, ungefär så, som jag gör, när
jag skriver under ett skilsmässobrev. Således tror jag och är viss om, att
den av herr Larsson angivna vägen skulle framkalla oändligt mycket svårare
samvetsbetänkligheter, i praxis, än om prästen är skyldig att såsom
samhällets tjänare utföra gärningen.”

Kyrkomötet antog 4 kap. 3 § i oförändrat skick efter votering med 35
röster mot 23, vilka avgavos för kyrkoherden Larssons under överläggningen
framförda yrkande om tillägg av ett andra stycke, så lydande: ”Präst
må dock ej vara skyldig att viga frånskild make medan förra maken lever.”
Vid votering om kontraproposition hade 38 röster avgivits för sistnämnda
yrkande, medan 17 röster tillfallit ett under överläggningen framställt förslag
om följande tillägg till första stycket i paragrafen: ”Finner sig prästen,
till följd av religiösa betänkligheter, icke kunna eller böra viga, skall
frågan därom underställas vederbörande domkapitel, som prövar, huruvida
prästen i det ifrågavarande fallet må kunna befrias från skyldighet att förrätta
vigseln.”

I sin skrivelse nr 17 till Konungen anmälde kyrkomötet att det såsom
kyrkolag antagit vad 4 kap. 1, 2, 3 och 8 §§ av förslaget till lag om äktenskaps
ingående och upplösning innehålla om äktenskaps ingående medelst
vigsel inom svenska kyrkan och om sådan vigsels förrättande. Kyrkomötet
slutade sin skrivelse: ”Tillika får kyrkomötet i underdånighet anhålla
om åtgärders vidtagande för att icke kyrkans medverkan till äktenskaps
avslutande må påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och kyrkans
värdighet skulle därpå lida.”

I promulgationsformeln till 1915 ars lag om äktenskaps ingående och
upplösning förklarades att vad 4 kap. 1, 2, 3 och 8 §§ innehålla om äktenskaps
ingående medelst vigsel inom svenska kyrkan och om sådan vigsels
förrättande är av kyrkolags natur. Den omständigheten att så icke uttryckligen
sagts 1920 vid utfärdandet av giftermålsbalken sammanhänger med
att kyrkolagsbestämmelserna i 1915 års lag oförändrade ingi.ngo i giftermålsbalken.

Vid kyrkomötet 1929 föreslogs i en motion, nr 24, och vid kyrkomötet
1936 i en motion, nr 11, hemställan till Kungl. Maj:t om åtgärder för upphävande
av skyldigheten för präst att viga frånskilda. Ingen av dessa motionei
föranledde kyrkomötet att hemställa om lagändring.

Särskilda utskottet vid 1929 års kyrkomöte anförde efter erhållen remiss

15

å den förra motionen, bland annat: ”Slutligen torde beaktas, att, därest
man i fråga om vigsel av frånskild gör prästens vigselplikt beroende av hans
samvetsprövning, det icke torde dröja länge, innan krav framställes å sådan
prövningsrätt även i andra fall.”

1936 års kyrkolagsutskott yttrade i anledning av den senare motionen:
”Den kyrkliga vigseln innebär en legal form för avslutande av äktenskapet
med dess borgerliga rättsverkningar, men den innebär icke någon av kyrkan
utställd garanti för äktenskapets religiösa och sedliga halt i det särskilda
fallet. Den kyrkliga vigseln är en välsignelseakt, som utföres på kyrkans
uppdrag i enlighet med kontrahenternas önskan, utan att kyrkans medverkan
härtill kan eller bör göras beroende av en prövning i varje särskilt
fall av äktenskapets religiösa eller etiska berättigande.”

Frågan om skyldighet för präst inom svenska kyrkan att viga frånskild
har vidare behandlats vid 1946 och 1951 års kyrkomöten. 1946 års kyrkomöte
beslöt hänskjuta frågan till dissenterlagskommitténs handläggning.
Sedan dissenterlagskommitténs i rådhusrättens dom redovisade förslag till
lagändring rörande prästs vigselskyldighet avvisats av både Kungl. Maj:t
och riksdagen, har 1951 års kyrkomöte beslutat att till kyrkomötets utredningsnämnd
överlämna frågan om villkoren för erhållande av vigsel inom
kyrkan och skyldigheten att utföra sådan vigsel samt därmed sammanhängande
spörsmål.

Den ovan lämnade redogörelsen för vad vid omförmälda kyrkomöten
förekommit utvisar enligt hovrättens mening att det lagstiftande kyrkliga
organet godtagit att det i enlighet med vad Kungl. Maj:t och riksdagen
för sin del beslutat skall åligga präst i församling, av vilken endera av
de trolovade är medlem, att utan rätt till prövning av förekomsten av
andra vigselhinder än de som uttryckligen angivits i giftermålsbalken förrätta
kyrklig vigsel. Vigselförrättares medverkan vid äktenskaps ingående
med kyrklig vigsel innefattar således i dylika fall icke något bedömande
av det tillämnade äktenskapet ur religiösa eller etiska synpunkter. Nordbloms
invändning att han på grund av kyrkans bekännelse varit förhindrad
att i ett fall som förevarande viga frånskild saknar därför grund.

Hovrätten finner förty Nordblom ha förfarit felaktigt då han vägrat
viga Hamfeldt och dennes trolovade. Med hänsyn till den oklarhet, som
rått rörande prästs skyldighet att viga frånskild, finner hovrätten emellertid
Nordbloms felaktiga förfarande icke skäligen kunna tillräknas honom
såsom försummelse, oförstånd eller oskicklighet.

Hovrätten fastställer förty rådhusrättens domslut såvitt talan däremot
fullföljts.

Advokaten Åke Eckerstein tillerkännes ersättning av allmänna medel för
försvaret av Nordblom i hovrätten med 606 kronor, därav 600 kronor i
arvode, vilken ersättning skall stanna å statsverket.

16

Vid överläggningen till dom i målet yppades skiljaktiga meningar inom
hovrätten.

En ledamot, referenten, med vilken ytterligare en ledamot förklarade
sig ense, yttrade den mening, som framgår av hovrättens dom.

En ledamot yttrade: I samband med bedömande av åtalade förfarandet
må till en början följande framhållas.

Nordbloms vägran att — så snart han konstaterat att Hamfeldt var
frånskild — förrätta vigsel bör måhända tolkas så att Nordblom i princip
vägrar att viga frånskild, vare sig den förre maken är i livet eller ej, och
vare sig den som begär vigseln är den förorättade parten i ett äktenskap,
som brutits genom hor, eller icke. När Nordblom vägrade att viga, torde
han icke ha känt till något annat beträffande Hamfeldt än att denne var
frånskild. Den möjligheten fanns givetvis att Hamfeldts äktenskapsskillnad
från sin förutvarande hustru grundats på sådant förfarande från förutvarande
hustruns sida, som även enligt bibelns lära berättigat Hamfeldt
till äktenskapsskillnad. Eftersom någon upplysning om bakgrunden till
äktenskapsskillnaden varken begärts eller lämnats, vill det synas som om
Nordblom oberoende av de bakomliggande förhållandena velat vägra att
förrätta vigseln. En annan förklaring är att Nordblom av någon anledning
ansett sig kunna utgå från att Hamfeldts förutvarande äktenskap upplösts
på ett sätt som icke överensstämde med Nordbloms uppfattning om den
kristna etiken. Den omständigheten, att Nordblom, efter det han vägrat
att viga, förmatt styrka att Hamfeldts förutvarande äktenskap upplösts
efter hemskillnad och gemensam ansökan om äktenskapsskillnad, har ju
varit en ren tillfällighet. Härvid bör också beaktas att, även om äktenskapsbrott
föreligger, makar ej sällan skiljas efter gemensam ansökan om hemskillnad
och äktenskapsskillnad. Och Nordblom lärer icke hysa den uppfattningen,
att det avgörande ur kristen synpunkt är att dom om äktenskapsskillnad
på grund av ena makens otrohet föreligger. Om Nordblom
haft den nyss angivna stränga inställningen, att han under inga omständigheter
vill viga en frånskild, torde hans uppfattning icke överensstämma
med de av biskop Giertz gjorda uttalandena. Har Nordblom utan kännedom
om saken tagit för givet att Hamfeldts äktenskapsskillnad med hänsyn
till bibelns lära icke varit godtagbar, framstår hans handlingssätt enligt
min mening som anmärkningsvärt. Att, såsom möjligen kan utläsas av
Giertz’ utlåtande, i en dylik situation ålägga den som begär vigsel att
taga initiativ till att lämna upplysningar till prästen om orsaken till
äktenskapets upplösning, torde icke böra ifrågakomma.

Vad härefter angår Nordbloms tolkning av bestämmelsen i 4 kap. 3 §
första stycket giftermålsbalken såsom endast innefattande en reglering av
vigselskyldighetens fördelning på prästerskapet i olika församlingar är jag
ense med referenten.

17

Beträffande Nordbloms invändning, att han av samvetsskäl måst vägra
sin medverkan vid vigseln, enär han vid prästvigningen förbundit sig att
lyda Guds ord och kyrkans bekännelse, som förbjöde honom att viga frånskilda,
har åklagaren i hovrätten anfört: En tjänsteman kan i många fall
i sin tjänsteutövning tänkas komma i konflikt med sitt samvete, så t. ex.
kan en officer anse sig förhindrad att bära vapen, en domare att tillämpa en
enligt hans mening orättfärdig lagstiftning, en utmätningsman att verkställa
en hård eller oriktig dom, en borgerlig vigselförrättare att viga
frånskilda. Finner tjänstemannen, att han av sitt samvete förbjudes att
fullgöra de åligganden som äro förenade med tjänsten och vill han ej dagtinga
med samvetet, synes intet annat återstå för honom än att han lämnar
tjänsten. Att antaga och kvarstå i e.n tjänst med därav följande förmåner
men bryta mot tjänsteplikten, då han så anser påkallat av samvetsnöd,
är icke en godtagbar lösning av konfliktsituationen. En präst i församlingstjänst
intager i detta hänseende icke någon undantagsställning i förhållande
till andra tjänstemän.

Nordblom har invänt att åklagarens parallell vore falsk och i samband
därmed anfört: Det är riktigt att en borgerlig tjänsteman är legalt bunden
vid sin borgerliga tjänsteplikt. En präst i svenska kyrkan skall enligt 28 §
regeringsformen bekänna den rena evangeliska läran. En präst skall enligt

12 kap. i den av Konungen stadfästa kyrkohandboken inför Gud och
församlingen förplikta sig att ''troget efterleva kyrkans lag och ordning’.
Enligt lagen den 30 juni 1948 om tillägg till kyrkolagen skall innehavare
av prästerlig befattning, som övergiver kyrkans lära, avgå från befattningen.
Domsrätt däröver tillkommer enligt lagen den 13 november 1936,

13 kap. 5 mom., domkapitlet. Varje motsvarighet till dessa stadganden
saknas för den borgerliga tjänstemannen.

Enligt Giertz’ utlåtande har Nordblom i den uppkomna pliktkollisionen
haft att handla enligt den ur Augsburgska trosbekännelsen hämtade regeln
''om lagarna bjuda något som är synd, bör man lyda Gud mer än människor’.
Denna regel måste av allt att döma gälla samtliga med kristen grundåskådning
sålunda icke endast präster. Även om den skillnaden finnes mellan
en civil ämbetsman och en prästman, att den senare genom prästlöftena
åtagit sig särskilda förpliktelser och genom sin egenskap av såväl statstjänsteman
som svenska kyrkans tjänare intager en unik ställning bland
tjänstemännen, kan det enligt min mening icke vara rimligt, att i en given
situation, där prästen trotsat den borgerliga lagen, enär denna ''bjudit
något som är synd’, tillåta prästen att till sitt fredande åberopa nyssnämnda
regel ur Augsburgska trosbekännelsen, medan den civile ämbetsmannen,
som av samma skäl trotsat den borgerliga lagen, icke skall kunna freda
sig med regelns åberopande. En dylik skillnad lärer strida mot principen
om allas likhet inför lagen.

Nordbloms invändning att prästens pliktkollision får en annan karak -

2 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclsc till 1053 urs riksdag.

18

tär, eftersom prästen, om han icke iakttager den rena evangeliska läran,
är pliktig att avgå från den prästerliga befattningen, kan i förevarande
situation enligt min mening icke godtagas, enär präst, som känner sig
bunden av vigselskyldigheten jämlikt 4 kap. 3 § giftermålsbalken, uppenbarligen
icke utsätter sig för risken av den påföljd, som är föreskriven för
det fall att präst avviker från grundvalarna för svenska kyrkans lära och
som torde vara avsedd att garantera upprätthållandet av förpliktelserna
enligt prästlöftena.

Under sådana förhållanden bör den omständigheten, att Nordblom ansett
prästlöftena och kyrkans bekännelse lägga hinder i vägen för honom att
förrätta den begärda vigseln, icke föranleda till annat bedömande av frågan
huruvida åsidosättande av tjänsteåliggande föreligger än det fall att en
civil ämbetsman åberopar samvetsbetänkligheter mot utförande av viss
tjänsteåtgärd. Lika med referenten finner jag att den åberopade bestämmelsen
i 16 § regeringsformen bör uppfattas såsom ett direktiv för statsstyrelsen
och lagstiftningen men icke såsom ett bemyndigande till handlande
i strid mot gällande bestämmelser. Nordbloms invändning att han
på grund av sin lydnadsplikt gentemot Guds ord och kyrkans bekännelse
av samvetsskäl varit förhindrad att i ett fall som förevarande viga frånskilda
saknar därför enligt min mening grund.

Nordblom har jämlikt 4 kap. 3 § första stycket varit pliktig att viga
Hamfeldt och dennes trolovade, därest hinder mot vigseln ej mött. Såsom
referenten anfört har i förevarande fall ej förelegat något i giftermålsbalken
upptaget hinder mot vigseln, och ej heller finnes någon bestämmelse av
kyrkolags natur om vigselhinder.

På grund av vad sålunda upptagits finner jag att Nordblom förfarit felaktigt,
då han vägrat viga Hamfeldt och dennes trolovade. Med hänsyn
särskilt till statsrådet Hasselrots i rådhusrättens dom redovisade yttrande
och till den av referenten lämnade redogörelsen för vad som förekommit
vid flera kyrkomöten finner jag att viss oklarhet rått rörande prästs skyldighet
att viga frånskild. Nordbloms felaktiga förfarande bör därför skäligen
icke tillräknas honom såsom försummelse, oförstånd eller oskicklighet.

Jag fastställer förty rådhusrättens domslut, såvitt nu är i fråga.

Vidkommande rättegångskostnader i hovrätten är jag ense med referenten.
”

Presidenten i hovrätten ytträde: ”Nordblom har vid ifrågavarande tillfälle
i början av augusti 1950 såsom skäl för sin vägran att viga Hamfeldt
och dennes trolovade till Hamfeldt uppgivit, att denne vore frånskild.
Vid rådhusrätten har Nordblom anfört, att enär han vid prästvigningen
förbundit sig att lyda Guds ord och kyrkans bekännelse, som förbjöde
honom att viga frånskilda, han av samvetsskäl måst vägra sin medverkan
vid vigseln. Det hade varit hans tjänsteplikt att vägra. I hovrätten har
Nordblom utvecklat sin uppfattning sålunda, att hinder mot vigsel före -

19

legat enligt kyrkans lag och ordning, vilka han såsom präst vore skyldig
att följa. Nordblom har vidare åberopat bestämmelsen i § 16 regeringsformen
därom att ''Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta’.
Slutligen bär Nordblom gjort gällande, att bestämmelsen i 4 kap. 3 §
första stycket giftermålsbalken endast reglerade vigselskyldighetens fördelning
på prästerskapet i olika församlingar men icke stadgade något därutöver.

Nordblom var i augusti 1950 präst i Västra Frölunda församling, av
vilken såväl Hamfeldt som hans dåvarande trolovade voro medlemmar.
Nordblom har därför, jämlikt 4 kap. 3 § giftermålsbalken, vilket stadgande
har jämväl kyrkolags natur, varit pliktig att viga kontrahenterna, därest
ej äktenskapshinder förelegat.

Jämlikt 4 kap. 6 § giftermålsbalken, vilket städgande är av civillags men
ej av kyrkolags natur, skall vigsel vägras, om hinder mot äktenskapet är
vigselförrättaren kunnigt. I giftermålsbalken upptages bland äktenskapshindren
icke det förhållande att endera kontrahentens tidigare äktenskap
blivit upplöst genom äktenskapsskillnad. Någon bestämmelse av kyrkolags
natur direkt avseende äktenskapshinder finnes icke.

Den av Nordblom åberopade bestämmelsen i § 16 regeringsformen
måste uppfattas såsom en norm för riksstyrelsen men kan icke anses utgöra
stöd för enskild tjänsteman att undandraga sig tjänsteplikt, som åligger
honom.

Då präst förrättar vigsel, utför han en handling i det borgerliga samhällets
tjänst, mem han upphör icke därför att samtidigt vara i utövning av
prästämbetet. Undersökas bör då vad i detta sammanhang kan anses hava
ålegat Nordblom såsom innehavare av prästämbetet.

Av regeringsformen § 28, jämförd med § 2, framgår att präst skall vara
av den rena evangeliska läran, sådan den är antagen och förklarad i den
oförändrade Augsburgiska bekännelsen och Uppsala mötes beslut av år
1593. Enligt 1686 års kyrkolag, kap. 1 § 1, skall präst vid ordinationen
förplikta sig till denna lära och trosbekännelse. I sitt prästlöfte, som till
lydelsen är stadfäst av Kungl. Maj:t, förpliktar sig prästkandidaten, innan
han erhåller prästämbetet, bland annat, att troget efterleva kyrkans lag
och ordning.

Vad som utgör kyrkans lära och bekännelse kan icke tillkomma domstolen
att avgöra, utan avgörandet måste i princip anses tillkomma kyrkliga
myndigheter. Någon sådan myndighet med behörighet att enhetligt för
hela riket uttala sig om lära och bekännelse, finnes icke. Tolkningen måste,
med stöd av 1686 års kyrkolag, kap. 24 §§ 1 och 2, anses ankomma på
biskoparna, var för sitt stift.

Efter vad som framgår av uttalanden i målet av biskopen i Göteborgs
stift böra kyrkans lära och bekännelse så tolkas, att skillnad i äktenskap
utgör hinder för priist att förrätta vigsel till senare äktenskap utom för

20

två särskilda fall, av vilka intetdera veterligen förelåg då Nordblom vägrade
vigsel.

Vid dessa förhållanden måste Nordblom, då han anmodades viga, anses
ha befunnit sig i en konfliktsituation. Borgerlig lag ålade honom att viga.
Men enligt kyrkans lära och bekännelse, som han jämlikt kyrkolag, jämförd
med regeringsformen, hade att följa, ägde han icke viga.

Det skulle kunna göras gällande att, med hänsyn till den medverkan
kyrkomötet lämnat vid tillkomsten av gällande giftermålsbalk, kyrkans lära
och bekännelse nu icke kunde åberopas till stöd för vägran att viga.
Enligt min uppfattning ha de åsyftade kyrkomötena, vid vilkas beslut för
övrigt lekmännens röster kunnat bliva avgörande, icke haft behörighet att
auktoritativt tolka kyrkans lära och bekännelse; de ha, såvitt nu är fråga,
endast varit en instans vid stiftande av kyrkolag. Vad vid dessa kyrkomöten
förekommit kan därutöver blott tjäna till belysning av tolkningsfrågan.
Det är skäl att här än en gång framhålla, att någon bestämmelse
av kyrkolags karaktär, som har direkt avseende å äktenskapshinder, icke
finnes.

I betraktande av ''den pliktkollision, som efter vad förut sagts, förelegat
för Nordblom då han vägrade att viga, finner jag Nordblom icke hava
genom sin vägran gjort sig skyldig till rättsstriaigt förhållande, än mindre
till försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten.

På dessa skäl fastställer jag rådhusrättens domslut.

Vidkommande rättegångskostnaderna i hovrätten är jag ense med referenten.
”

Presidenten tilläde till utveckling av sin mening:

”Vare sig Nordblom i detta mål slutligen dömes till straff eller ej, kan
jag icke anse någotdera resultatet tillfredsställande. Skälen för denna min
uppfattning, såvitt angår en friande dom, må här något utvecklas.

Att jag icke funnit mig kunna döma Nordblom till ansvar för vägran att
fullgöra en tjänsteplikt, har, såsom framgår av min motivering, sin grund
icke i och för sig däri, att Nordblom själv ansett sig av prästlöftet och
sin plikt att följa kyrkans lära förhindrad att förrätta vigseln. Utan jag
har fäst avgörande avseende vid det förhållandet att Nordbloms uppfattning
stått i överensstämmelse med den auktoritativa uttolkning av läran,
som enligt kyrkolagen står till buds.

Man fäster sig emellertid då genast vid den möjlighet som finnes, att,
därest ett alldeles analogt fall som detta skulle inträffa inom annat stift,
det stiftets biskop skulle vid tolkning av läran komma till motsatt resultat
mot det nu föreliggande. Det är en betänklig brist att, om bedömningen
av en prästs handling är beroende av en auktoritativ tolkning av läran,
intet för hela riket gemensamt organ finnes för att verkställa tolkningen.

Med min uppfattning om rätta bedömningen av det föreliggande fallet
måste jag finna det vara en viktig och brådskande lagstiftningsuppgift

21

att för framtiden undanröja anledningen till en sådan konflikt mellan prästens
plikt i det borgerliga samhällets tjänst och hans plikt såsom innehavare
av prästämbetet, som i detta mål kommit till synes. I händelse
av slutlig fällande dom i målet synes en lagändring vara minst lika nödvändig.
”

Då hovrätten i sin dom förklarat, att Nordblom förfarit felaktigt då
han vägrat viga Hamfeldt och dennes trolovade, samt det med hänsyn
därtill borde kunna förväntas att det begångna felet icke skulle upprepas,
fann jag icke anledning att fullfölja talan mot domen. Denna vann därefter
laga kraft.

3. Försummelse av landsfiskal med avseende å besvarandet
av länsstyrelses remisser m. m.

I 1952 års berättelse (s. 71 o. f.) redogöres för ett av mig efter inspektion
av länsstyrelsen i Kopparbergs län upptaget ärende mot landsfiskalen i
Gagnefs distrikt Ivar Landén rörande försummelse med avseende å besvarandet
av ett flertal remisser från länsstyrelsen m. m. Av redogörelsen
framgår, att jag för åtal mot Landén överlämnat handlingarna i ärendet
till landsfogden i länet, vilken därefter mot Landén fört talan om ansvar
för tjänstefel i av mig angivna hänseenden ävensom för ett flertal andra,
delvis svåra, förbrytelser i tjänsten m. m., sammanlagt 143 åtalspunkter.

1 dom den 10 november 1951 hade Nedansiljans domsagas häradsrätt beträffande
de av mig till åtal hänskjutna punkterna funnit, att Landén genom
försummelse i fråga om remissärendena gjort sig skyldig till tjänstefel samt
att Landén förfarit felaktigt med avseende å handläggningen av ett ärende
angående tjänstledighet för konstapeln R. Fagerlund, dock att Landéns
handläggning av sistnämnda ärende icke borde för honom föranleda ansvar.
Häradsrätten hade i domen slutligen dömt Landén jämlikt 12 kap. 1 §,
13 kap. 11 §,25 kap. 1, 4 och 7 §§ samt 16 och 17 §§ — sistnämnda två lagrum
enligt deras lydelse före den 1 januari 1949 — ävensom 4 kap. 1 och

2 §§ allt strafflagen för urkundsförfalskning, osant intygande, grovt osant
intygande, tjänstemissbruk, tjänstefel, grovt tjänstefel, uppsåtlig förbrytelse
i tjänsten av förhastande och varav ringa skada följt samt tjänstefel
genom försummelse och oskicklighet dels till suspension ett år från befattningen
som landsfiskal och — såvitt angick tiden efter den 1 januari 1952 —
som landsfiskal på övergångsstat, dels ock till fängelse sex månader. Därjämte
hade häradsrätten ålagt Landén att ersätta statsverket av allmänna
medel förskjutna vittneskostnader samt kostnader för hans offentlige försvarare,
advokaten Mats Gerdén —- vilken tillerkänts ersättning av allmänna
medel med 4 818 kronor 85 öre — med 2 930 kronor 27 öre samt

22

vidare förordnat, att övriga av allmänna medel i målet förskjutna kostnader
— även i vad de eljest bort slutligt gäldas av Landén — skulle stanna
å statsverket.

Mot häradsrättens dom hade landsfogden ävensom Landén fullföljt talan,
dock icke i fråga om handläggningen av Fagerlunds tjänstledighetsärende
och ytterligare två åtalspunkter.

Svea hovrätt har i dom den 17 juni 1952 i fråga om de åtalspunkter,
som angingo Landéns tjänstefel med avseende å remissärendena, gillat
häradsrättens bedömning samt i domskälen vidare yttrat följande.

Utredningen i målet har givit vid handen, att Landén kommit i dröjsmål
med många av de göromål, som ålegat honom i tjänsten. Väl har framgått
att Landéns arbetsbörda varit betydande, men — såsom hovrättens
prövning av vissa enskilda åtalspunkter utvisar — har hovrätten icke
funnit arbetsbördan ha varit av sådan omfattning, att Landén till följd
därav kan undgå ansvar för tjänstefel i anledning av den i vissa fall anmärkningsvärda
eftersläpningen i arbetet. Då vidare de allmänna brott, om vilka
Landén blivit övertygad, väsentligen synas ha haft sin orsak i nyssnämnda
eftersläpning, finner hovrätten att det vid bestämmande av påföljd
för de allmänna brotten bör beaktas, att eftersläpningen icke synes ha
berott på bristande arbetsvilja. Det må härjämte i detta sammanhang
anmärkas, att Landén icke, såvitt utredningen ger vid handen, genom vad
han låtit komma sig till last åsamkat skada för enskilda personer. Om än
Landéns brott me’d hänsyn främst till nu angivna förhållanden icke i och
för sig kunna anses särskilt allvarliga, måste dock vid bedömandet tagas
hänsyn till det stora antalet förseelser samt till Landéns tjänsteställning
såsom landsfiskal.

För de allmänna brott, om vilka Landén blivit övertygad, förskyller han
fängelsestraff. Anledning att beträffande dessa brott tillämpa stadgandet i
25 kap. 7 § strafflagen finner hovrätten ej föreligga.

Såsom straff för ämbetsbrotten anser hovrätten suspension utgöra tillräcklig
påföljd.

I hovrätten har blivit upplyst, att Landén genom beslut av Kungl.
Maj:t den 20 juli 1951 överförts å övergångsstat från och med''den 1 januari
1952 med tjänstgöringsskyldighet tillsvidare vid länsstyrelsen i Kopparbergs
län.

Befattningen som landsfiskal å övergångsstat skall i förhållande till
befattningen som landsfiskal i Gagnefs distrikt anses utgöra sådan befattning
med likartade arbetsuppgifter varom i 25 kap. 6 § första stycket strafflagen
sägs.

Vid bedömningen huruvida Landén skall erhålla villkorlig dom finner
hovrätten skälig anledning föreligga till antagande att Landén utan att

23

undergå straff skall avhålla sig från att ånyo bega brott. Sasom nyss
nämnts har Landén numera blivit överförd å övergångsstat. Pa grund
härav och i anseende till vad förut anförts angående arten av Landéns
brottslighet och bakgrunden till denna kan det icke anses vara av hänsyn
till den allmänna laglydnaden påkallat att Landén undergår det fängelsestraff
han förskyllt.

Genom särskilt beslut denna ''dag har hovrätten med ändring av vad
häradsrätten bestämt tillerkänt Gerdén ersättning för försvaret av Landén
vid häradsrätten med 5 353 kronor 85 öre.

Hovrätten finner skäl föreligga till ytterligare jämkning jämlikt 31 kap.
1 § rättegångsbalken av det belopp, som Landén skall återgälda statsverket
för förskjutna kostnader vid häradsrätten.

I domslutet har hovrätten, med ogillande av åklagarens talan under 27
angivna åtalspunkter, varom hos mig icke varit fråga, yttrat följande.

I anledning av åklagarens talan urider övriga åtalspunkter dömer hovrätten
Landén, jämlikt 12 kap. 1 och 2 §§, 13 kap. 11 §, 25 kap. 4 § och 17 §
■— sistnämnda lagrum i dess före den 1 januari 1949 senast gällande lydelse
— ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ allt strafflagen, för urkundsförfalskning, ringa
urkundsförfalskning, osant intygande och tjänstefel dels med tillämpning
av 25 kap. 6 § första stycket strafflagen till suspension sex månader från
befattningen som landsfiskal å övergångsstat, dels ock till fängelse fyra
månader.

Med verkställande av det Landén ådömda fängelsestraffet skall villkorligt
anstå under en prövotid av tre år räknat från den dag hovrättens
avgörande i vad angår den villkorliga domen till följd av nöjdförklaring
eller eljest vunnit laga kraft mot Landén. Övervakning skall ej äga rum.

Landén förpliktas att till statsverket återgälda vad av allmänna medel
utgått till de vid underrätt i målet hörda vittnena samt till Gerdén för
försvaret vid häradsrätten med ett till 1 500 kronor jämkat belopp; och
skola berörda kostnader i övrigt stanna å statsverket.

Gerdén tillerkännes ersättning av allmänna medel för försvaret av Landén
i hovrätten med fordrade 3 24G kronor, varav 2 737 kronor 50 öre i arvode;
och skall den Gerdén sålunda tillerkända ersättningen liksom vad av
allmänna medel utgått till ett i hovrätten avhört vittne för inställelse i
hovrätten stanna å statsverket.

Mot hovrättens dom fullföljde Landén talan genom ansökan om revision.

Kungl. Mny.t har genom beslut den 21 oktober 1952 ej funnit skäl att
meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skall stå fast.

För det biträde Gerdén i egenskap av offentlig försvarare lämnat Landén

24

vid målets fullföljd hos Kungl. Maj:t har Gerdén tillerkänts ersättning av
allmänna medel med 303 kronor, därav 300 kronor i arvode, och har
Landén förpliktats att till statsverket återgälda förstnämnda belopp.

4. Fråga om felaktig beräkning av strafftid.

Genom utslag den 14 april 1942 dömde Svea hovrätt Torkel Hugo Paul
Skoogh för uppsåtlig förskingring till fängelse tre månader. Skoogh avtjänade
detta straff till fullo under tiden den 6 oktober 1942—den 6 januari
1943.

Den 12 juli 1945 dömde Stockholms rådhusrätt Skoogh, med tillämpning
av 4 kap. 3 § strafflagen samt med undanröjande av straff bestämningen
i ovannämnda utslag, för bedrägeri och förskingring till straffarbete
tre månader, varifrån skulle avräknas vad Skoogh kunde ha utstått av det
tidigare ådömda straffet. Hovrätten, där Skoogh besvärat sig, fann i utslag
den 18 oktober 1945 ej skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag. Genom
utslag den 27 april 1946 fann Kungl. Maj:t ej skäl att bifalla en av Skoogh
gjord ansökning om tillstånd att fullfölja talan mot hovrättens utslag, i
följd varav detta skulle stå fast.

Sedan en av Skoogh därefter gjord ansökan om att av nåd befrias från
straffet eller att erhålla anstånd med straffets avtjänande till den 1 september
1946 avslagits genom Kungl. Maj:ts utslag den 1 juli 1946, blev Skoogh
genom ÖÄ:s försorg den 3 augusti 1946 införpassad till fångvårdsanstalten
å Långholmen.

Den 7 augusti 1946 inkommo verkställighetshandlingarna från ÖÄ till
fångvårdsstyrelsen för strafftidsberäkning. Samma dag beslutade fångvårdsstyrelsen,
att Skoogh för undergående av straffet skulle tills vidare
kvarstanna å fångvårdsanstalten, vilket skriftligen meddelades styresmannen.

Genom resolution den 29 augusti 1946 — meddelad av t. f. förste byråsekreteraren
Sten Feltner pa grund av delegation — förordnade fångvårdsstyrelsen,
att Skooghs ifrågavarande bestraffning skulle sluta den 18 september
1946.

Sedan jag med anledning av innehållet i resolutionen anmodat Feltner
att inkomma med förklaring, anförde denne i avgivet yttrande, bland annat,
följande.

Strafftidsberäkningen hade verkställts så, att från den dag, den 3 augusti
1946, :då Skoogh intagits för straffets verkställande, först utlagts det genom
hovrättens utslag den 18 oktober 1945 ådömda straffet, straffarbete tre
månader, varefter från den preliminärt erhållna slutdagen avdragits det
tidigare verkställda fängelsestraffet, som enligt 4 kap* 6 § strafflagen i dess

25

lydelse före den 1 juli 1946 därvid reducerats till straffarbete en månad
femton dagar. Såsom slutdag hade erhållits den i resolutionen angivna
dagen den 18 september 1946. Vid strafftidsberäkningen hade till bedömande
förelegat frågan, huruvida det förut verkställda fängelsestraffet skulle
— på sätt som skett — avräknas med hälften enligt 4 kap. 6 § strafflagen
i äldre lydelse eller avräknas helt i enlighet med lagrummets lydelse efter
1945 års ändring, som utan att särskilda övergångsbestämmelser meddelats
trätt i kraft den 1 juli 1946. Det sistnämnda alternativet skulle ha inneburit,
att det av hovrätten den 18 oktober 1945 ådömda straffarbetet ansetts
vara till fullo verkställt genom det förut avtjänade fängelsestraffet
och att hovrättens utslag således icke hade bort befordras till verkställighet.
— Därest den av Feltner utfärdade resolutionen ansåges vara felaktig,
finge Feltner framhålla, att han haft att besluta i frågan under ett tillfälligt
vikariat och att han handlagt ärendet så som han efter omsorgsfull prövning
trott vara riktigt. Under nämnda förutsättning vore han villig att
gottgöra Skoogh med skäligt belopp.

I skrivelse till riksåklagarämbetet den 2 augusti 1951 anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius, att Feltner vid meddelandet av
resolutionen av den 29 augusti 1946 felaktigt tillämpat före den 1 juli 1946
gällande rätt i fråga om beräkning av strafftid och avräkning av straff.
På grund därav hade Skoogh — istället för att omedelbart frigivas — blivit
kvarhållen i fångvårdsanstalt till den 18 september 1946. Visserligen kunde
Feltner icke lastas för att Skoogh före den 29 augusti 1946 oberättigat
berövats friheten. För den skada som tillfogats Skoogh genom dennes, kvarhållande
i fångvårdsanstalt efter sistnämnda dag vore emellertid Feltner
ansvarig. På grund därav funne JO Feltners felaktiga förfarande icke kunna
undgå att beivras. Sedan Svea hovrätt den 17 maj 1951 meddelat fällande
dom i mål angående åtal mot t. f. förste byråsekreteraren Harry Tibbling
för en av denne meddelad verkställighetsresolution av liknande beskaffenhet
(jfr ovan s. 8 o. f.) samt Tibbling i högsta domstolen fullföljt talan mot
domen, hade JO inhämtat, att högsta domstolen icke komme att företaga
målet till prövning före september 1951. På grund därav och då preskriptionstiden
för anställande av åtal i det föreliggande fallet utginge den 29
augusti 1951, hade JO funnit erforderligt att låta väcka åtal mot Feltner
utan att avvakta högsta domstolens avgörande i det tidigare målet.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog JO åt riksåklagarämbetet att
utföra talan om ansvar å Feltner för tjänstefel i ovan anmärkta hänseende.
Tillfälle borde beredas Skoogh att föra talan i målet.

26

I enlighet med detta uppdrag väcktes talan vid Svea hovrätt mot Feltner
om ansvar och skadestånd för tjänstefel. Skoogh yrkade genom åklagaren i
målet skadestånd av Feltner.

Genom dom den 5 januari 1952 avgjorde högsta domstolen det mot Tibbling
anhängiggjorda målet och lämnade däri, med ändring av hovrättens
fällande dom i målet, den mot Tibbling förda talan utan bifall.

Med hänsyn till vad högsta domstolen anfört i domskälen till domen den
5 januari 1952 (se ovan s. 8 o. f.) fann jag den mot Feltner väckta ansvarstalan
för tjänstefel icke böra vidhållas. Jag anhöll därför i skrivelse den
8 samma månad, att riksåklagarämbetet måtte nedlägga den mot Feltner
väckta ansvarstalan.

Med anledning därav anmälde vederbörande åklagare i en den 10 januari
1952 till hovrätten ingiven skrivelse, att han nedlade sin ansvarstalan mot
Feltner, varjämte åklagaren meddelade, att han ej vidare förde Skooghs
talan. Skoogh framställde icke inom av hovrätten förelagd tid yrkande att
hans ersättningstalan mot Feltner måtte såsom särskilt mål handläggas i
den för tvistemål stadgade ordningen. Den 2 februari 1952 inkom slutligen
Feltner med förklaring att han icke yrkade, att frikännande dom skulle
meddelas.

Svea hovrätt beslöt den 4 februari 1952 att avskriva målet från vidare
handläggning.

5. Fråga om felaktig beräkning av strafftid.

Genom utslag den 16 maj 1944 dömde särskilda krigsrätten i Härnösand
värnpliktige sjömannen Lars Sture Leijon för fylleri, misshandel å och missfirmelse
av överordnad krigsman i tjänsten till straffarbete tre månader.
Över detta utslag anförde Leijon besvär i krigshovrätten med hemställan
om strafflirtdring.

Den 11 augusti 1944 dömde stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation
Leijon för rymning, våld å överordnad krigsman i och för tjänsten,
förargelseväckande beteende och persedelförseelse att hållas i fängelse fyra
månader.

Leijon avtjänade nämnda fängelsestraff under tiden den 14 augusti—•
den 14 december 1944.

I utslag den 12 december 1944 på Leijons ovan omförmälda besvär
dömde krigshovrätten — med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen och
med upphävande av de i utslagen den 16 maj och den 11 augusti 1944
meddelade straff bestämningarna — Leijon för rymning, våld å och missfirmelse
av överordnad krigsman i och för tjänsten, fylleri, förargelseväckande
beteende och persedelförseelse till straffarbete fyra månader. Från

27

detta straff skulle avräknas vad Leijon kunde ha utstått av det honom
av stationskrigsrätten ådömda straffet.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

Sedan Leijon den 4 december 1946 för straffets undergående intagits i
fångvårdsanstalt, förordnade fångvårdsstyrelsen genom en av dåvarande
förste byråsekreteraren, numera byrådirektören Arthur Lehman den 14
december 1946 meddelad resolution, att den Leijon av krigshovrätten
ådömda bestraffningen skulle sluta ''den 4 februari 1947.

Leijon undergick därefter sistnämnda bestraffning i enlighet med fångvårdsstyrelsens
resolution.

Sedan jag på sätt framgår av den ovan s. 8—12 lämnade redogörelsen
förordnat om åtal mot t. f. förste byråsekreteraren Harry Tibbling på
grund av en av honom år 1949 meddelad verkställighetsresolution, däri
hänsyn icke tagits till de den 1 juli 1946 ikraftträdda nya bestämmelserna
om avräkning av undergånget fängelsestraff å straffarbete, kom ovanberörda
av Lehman den 14 december 1946 meddelade resolution till min kännedom;
och anmodade jag på grund därav Lehman att till mig inkomma
med förklaring i anledning av resolutionen.

I avgivet yttrande anförde Lehman, under åberopande tillika av vad
Tibbling och t. f. förste byråsekreteraren Sten Feltner, av vilken förklaring
infordrats rörande en av honom meddelad verkställighetsresolution i ärende
av likartad beskaffenhet, anfört i hit avgivna yttranden, för egen del
följande.

För undergående av det av krigsho vrätten bestämda straffet hade Leijon
den 4 december 1946 — eller först två år efter utslagets meddelande —
införpassats till fångvårdsanstalt. Verkställighetshandlingarna hade den
7 december 1946 inkommit till fångvårdsstyrelsen i och för strafftidsberäkning.
Då lagen den 21 december 1945 om ändring i vissa delar av strafflagen
icke innehölle några övergångsbestämmelser till ledning för bedömande,
huruvida 4 kap. 6 § strafflagen skulle i fall av föreliggande beskaffenhet
tillämpas enligt sin äldre eller sin nya lydelse, håde frågan därom tidigare
vid ett likartat fall varit föremål för fångvårdsstyrelsens behandling. I saknad
av några vägledande lagbestämmelser hade fångvårdsstyrelsen funnit,
att beträffande utslag som avkunnats och vunnit laga kraft före den 1 juli
1946 tillämpningen av 4 kap. 6 § strafflagen i dess äldre lydelse vore mest
förenlig med utslagens innebörd. Då det vid meddelandet av resolutionen
den 14 december 1946 icke inträffat några omständigheter, som givit anledning
till annan uppfattning iin den av styrelsen hävdade, hade Lehman
icko funnit några skäl till avvikelse från det en gång fattade principbeslutet.
Därest den av Lehman meddelade resolutionen vore att anse såsom felaktig,
skulle Leijon orättmätigt ha fått avtjäna sitt straff. Möjlighet skulle
alltså beredas honom att yrka ersättning för skada, som han ansåge sig ha

28

lidit genom att undergå straff för brott, som han själv erkänt och för vilka
domstol utdömt straff. Detta syntes icke ha varit domstolens avsikt, när
den skärpt straffet. Lehman kunde således ej finna, att han förfarit felaktigt
vid meddelandet av ifrågavarande resolution och att Leijon kunde
anses ha lidit någon skada.

I en till riksåklagarämbetet den 13 november 1951 avlåten skrivelse anförde
jag, efter att ha redogjort för gällande föreskrifter och principer för
bestämmande av strafftid, i huvudsak följande.

I förevarande fall är upplyst, att fångvårdsstyrelsen — sedan Leijon under
tiden den 14 augusti—den 14 december 1944 avtjänat det honom
genom utslag den 11 augusti 1944 ådömda frihetsstraffet, fängelse fyra
månader — genom resolution den 14 ''december 1946 förordnat om verkställighet
av ett honom, med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen, den
12 december 1944 ådömt straffarbete av fyra månader, från vilket straff
det avtjänade fängelsestraffet skulle avräknas, och i sammanhang därmed
bestämt slutdagen för det nya straffet, som börjat den 4 december 1946,
till den 4 februari 1947. Fångvårdsstyrelsen har därvid räknat det undergångna
fängelsestraffet såsom lika med två månaders straffarbete.

Såsom av vad jag förut anfört framgår har emellertid — då utslaget den
12 december 1944 förekom till verkställighet efter ikraftträdandet den
1 juli 1946 av ovanberörda ändring i 4 kap. 6 § strafflagen beträffande
fängelsestraffs jämställande med straffarbete vid avräkning för undergånget
straff — å det Leijon ådömda straffarbetet om fyra månader skolat avräknas
hela det avtjänade fängelsestraffet om fyra månader utan förvandling
av detta. Med hänsyn härtill har intet återstått att avtjäna av det Leijon
ådömda straffarbetet. Då utslaget den 12 december 1944 icke bragts till
verkställighet före den 1 juli 1946, har följaktligen någon verkställighet av
detsamma därefter icke bort åvägabringas. Att Leijon det oaktat införpassats
till fångvårdsanstalt den 4 december 1946 kan icke läggas Lehman till
last, liksom ej heller att Leijon i fångvårdsanstalt fått avvakta fångvårdsstyrelsens
beslut i verkställighetsärendet. Men för den verkställighet, som
ägt rum från den 14 december 1946, måste Lehman, vilken på grund av
delegation meddelat verkställighetsresolutionen av samma dag, anses ansvarig.

Vad Lehman anfört till försvar för ifrågakomna beslut kan jag icke godtaga,
och då skada därigenom torde ha åsamkats Leijon, finner jag Lehman
icke kunna undgå åtal för den felaktiga verkställighetsresolutionen.

Jag uppdrog alltså åt riksåklagarämbetet att vid Svea hovrätt väcka och
utföra talan mot Lehman för tjänstefel i anmärkta hänseende. Ansvar borde

29

yrkas jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen i dess lydelse före den 1 januari 1949.
Tillfälle borde beredas Leijon att yttra sig i målet.

I enlighet med detta uppdrag väcktes talan om ansvar för tjänstefel mot
Lehman vid Svea hovrätt. Någon målsägandetalan fördes icke.

Sedan högsta domstolen den 5 januari 1952 avgjort det mot Tibbling
anhängiggjorda målet angående talan om ansvar och skadestånd för den
av honom meddelade verkställighetsresolutionen och därvid, med ändring
av Svea hovrätts fällande dom i målet, lämnat den mot Tibbling förda
talan utan bifall, fann jag med hänsyn till vad högsta domstolen anfört i
domskälen den mot Lehman väckta ansvarstalan för tjänstefel icke böra
vidhållas. I skrivelse den 8 januari 1952 till riksåklagarämbetet anhöll jag
därför, att den mot Lehman i hovrätten väckta talan måtte nedläggas.

Sedan åklagaren i målet i en den 10 januari 1952 till hovrätten inkommen
skrivelse nedlagt den mot Lehman väckta ansvarstalan, bereddes
Lehman tillfälle att framställa yrkande om frikännande dom. Lehman inkom
icke med sådant yrkande.

Svea hovrätt avskrev genom beslut den 4 februari 1952 målet från vidare
handläggning.

6. Fråga om försummelse av ordförande i taxeringsnämnd
med avseende å vidarebefordran av till honom
ingiven skrift i taxeringsmål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av köpmannen Johan Willehard
Lindgren i Tannsele, Lycksele, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande.

Genom köpekontrakt den 10 oktober 1947 inköpte klaganden av Ludvig
Hilarius Persson och dennes hustru fastigheten tomten nr 3 i kvarteret
Hamnen i Lycksele stad för en köpeskilling av 18 000 kronor. I köpekontraktet
hette det under punkten 4: ”1 fastigheten indragna vatten- och
sanitära anläggningar jämte därtill hörande ledningar och huvudledningar
ingår i köpet.” Enligt bevis av inskrivningsdomaren i Västerbottens västra
domsaga erhöll klaganden lagfart å fastigheten den 29 oktober 1947.

Den 8 februari 1949 sålde klaganden fastigheten för en köpesumma av
24 000 kronor.

I en år 1950 till taxeringsnämnden i Lycksele stads taxeringsdistrikt avgiven
deklaration upptog klaganden, efter avdrag av 5 000 kronor för
”indragning av vatten inom lägenheten samt centralvärme, reparation och
målning etc.” samt 320 kronor för ”försäljningsprovision samt lagfartskostnader
och inteckning”, en nettoinkomst av fastighetsförsäljningen å 680
kronor.

30

Vid taxeringen år 1950 påförde taxeringsnämnden, med avslag av klagandens
förstnämnda avdragsyrkande, en realisationsvinst å fastighetens
försäljning av 5 000 kronor utöver det av klaganden deklarerade beloppet
och bestämde i enlighet därmed klagandens inkomsttaxering.

Sedan klaganden anfört besvär hos prövningsnämnden i Västerbottens
län, remitterades besvären till ordföranden i taxeringsnämnden Gösta
Nordell.

Med anledning därav anhöll Nordell i skrivelse till klaganden den 15
augusti 1950 om upplysningar inom tio dagar i följande hänseenden: ”Av
vem förvärvades fastigheten tomt 3 kv. Hamnen? Hur kunde Ni hinna
med en så omfattande reparation, då Ni synes ha ägt fastigheten i högst
4 månader?” Nordell tilläde i skrivelsen: ”En fullständig specifikation över
reparationskostnaderna bör upprättas, upptagande utförda arbeten, utbetalda
belopp och mottagare.”

I utlåtande den 30 augusti 1950 till prövningsnämnden anförde Nordell
följande:

”Enligt de upplysningar som införskaffades under taxeringsarbetet fanns
vatten indraget å fastigheten vid klagandens förvärv av densamma, ävensom
centralvärme. Några reparationer skulle icke ha bekostats av Lindgren,
och i anledning härav förvägrades begärt avdrag. Klaganden synes
hava varit ägare till fastigheten i endast fyra månader. Klaganden har beretts
tillfälle att inkomma med vissa uppgifter men icke hörsammat anmaningen.
Jag hemställer att besvären icke föranleda någon prövningsnämndens
åtgärd.”

Enligt prövningsnämndens protokoll den 13 och den 20 oktober 1950,
§ 999, anförde biträdande taxeringsintendenten vid handläggningen av klagandens
besvär: ”Klaganden, som lämnats tillfälle inkomma med erinringar
med anledning av vad taxeringsnämndens ordförande anfört i sitt yttrande
över besvären, har icke låtit sig avhöra. På grund härav får jag under åberopande
av innehållet i nämnda yttrande hemställa om besvärens ogillande.
”

På av Nordell anförda skäl beslöt prövningsnämnden därefter avslå
besvären.

Över prövningsnämndens beslut anförde klaganden besvär i kammarrätten.

I en den 10 december 1950 hit inkommen klagoskrift anförde klaganden
därefter, under framhållande av att han förvärvat fastigheten den 10 oktober
1947, att Nordells påstående i utlåtandet den 30 augusti 1950 att klaganden
innehaft fastigheten allenast fyra månader vore felaktigt, liksom
även Nordells uppgift att klaganden icke inkommit med begärda upplysningar
i saken. Klaganden hade personligen till Nordell överlämnat en

31

skrivelse angående kostnaderna för reparationen. Att klaganden utfört
reparationen, sedan han blivit ägare av fastigheten, framginge av ett av
fyra ojäviga personer numera avgivet intyg. Då prövningsnämndens beslut
uteslutande grundat sig på Nordells felaktiga uppgifter, anhölle klaganden,
att JO måtte granska handlingarna i saken och vidtaga den åtgärd, som
därav kunde föranledas.

Vid klagoskriften var fogad en — synbarligen såsom kopia utskriven
— av klaganden undertecknad så lydande skrift:

”Till Taxeringsnämnden i Lycksele stad, Lycksele.

Till svar å skrivelsen ang. försålda fastigheten i kv. Hamnen 3 i Lycksele
stad, vilket först nu kunnat lämnas på grund av bortovaro, får jag härmed
meddela följande.

Fastigheten inköptes år 1947 av handl. Hilarius Persson i Öravan och
till ett pris av 18 000: — kronor och försåldes till handl. Runo Åhlén i Blå -

viksjön till ett pris av 24 000: — kronor.

Att fastigheten innehades en så kort tid berodde ju inte på att jag vid
försäljningen fick göra en särskilt god affär, utan endast att jag lyckades
få tillbaka de utlagda pengarna, som fastigheten kostat mig genom köp och
reparation.

Den nämnda reparationen av fastigheten har jag utfört själv. Så det är
endast inköpen av material som jag har tagit med som utgift och avdrag
vid min deklaration.

Kostnader för värme, vatten och sanitära samt reparation, omläggning,
alltså byte av trossbottnar, golv, dörrar, köksinredning, vattenklosett 2 st.
tvättställ samt omläggning av slaskledning, framgår av följande:

Inköp av bjälklag, virke i trossbottnar, köksinredning, dörrar,

golvträ ................................................ 1 240: •

Inköp av värmepanna, element, rör, rördelar, kranar, tvättställ,

vattenklosett, rostfri diskbänk och slaskledningsrör ........ 2 655:

Inköp av tapeter, målarfärg, fernissa samt korkmatta........ 345:

Inköp av tretex, spik, papp, lås, gångjärn.................... 535:

Svetsningsarbete på rördelar samt lån av verktyg för rörarbete. . 125: —

Inköp av sågspån för fyllning i trossbottnar samt frakter...... 100: —

Summa kronor 5 000

Då det endast är kontanta köp, utan kvitton, kan jag ej styrka dessa
utgifter på annat sätt, men fastigheten vittnar ju själv om att denna reparation
är utförd, så jag hoppas att dessa upplysningar räcker. Vi kan ju
ej som grund ta en kostnadsberäkning av ett dylikt arbete det skulle ju
betydligt överstiga nämnda belopp.

Tannsele Lycksele den 2 sept. 1950.

J. W. Lindgren.”

32

Därjämte voro vid klagoskriften fogade dels ovannämnda köpekontrakt
i huvudskrift, dels ock ett intyg av följande lydelse:

”På begäran intygas härmed att då J. W. Lindgren förvärvade fastigheten,
tomten nr 3 i kvarteret Hamn inom Lycksele stad — den 10 oktober
1947 — fanns vare sig vatten eller värmeledning ej indragna i fastigheten.
Under Lindgrens tid som ägare av fastigheten verkställde han indragning
av vatten och värmeledningar i hela fastigheten varjämte han reparerade
fastigheten i övrigt.

Lycksele den 5 december 1950.

A. A. Andersson Fru Thea Eklund.

f. d. kronoj ägare.

C. O. Linder. Hilma Linder.

Bevittnas:

Britt Holmström. Maj Britt Nilsson.”

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Nordell
följande.

Den av klaganden år 1950 avgivna deklarationen hade inkommit för
sent. Vid deklarationens behandling hade förelegat sådana upplysningar,
att taxeringsnämnden fått den uppfattningen att såväl vatten- som avloppsledningar
samt värme funnits indragna i fastigheten vid förvärvet.
Då inga upplysningar kunnat erhållas av klaganden, hade taxeringsnämnden
beslutat påföra honom en beräknad realisationsvinst av 5 000 kronor.
Att taxeringsnämnden haft skäl antaga, att så förhållit sig beträffande
värme- och sanitära installationer, framginge av punkt 4 i köpeavtalet.
Så vitt Nordell kunde förstå måste det av klaganden åberopade intyget
vara felaktigt. Klagandens besvär hade remitterats till Nordell för utredning
och yttrande. Då begärd specifikation å påstådda reparations- och
förbättringsarbeten icke inkommit inom begärd tid, hade ärendet redovisats
till länsstyrelsen med vidhållande av taxeringsnämndens beslut.
Någon tid därefter hade med posten inkommit en sammanställning över
gjorda reparationer. För att hjälpa klaganden att hinna få ärendet prövat
av prövningsnämnden hade Nordell anmanat klaganden att omgående förtydliga
uppgifterna med namn å inköpskällor och i varje särskilt fall erlagda
belopp. Något svar hade emellertid icke inkommit. Ej heller syntes
klaganden ha svarat, då prövningsnämnden berett honom tillfälle att yttra
sig. Sedan klaganden erhållit prövningsnämndens protokoll i ärendet, hade
han besökt Nordell och förklarat, att han icke kunde lämna någon ytterligare
specifikation. Nordell hade rått honom att överklaga prövningsnämndens
beslut hos kammarrätten, om han önskade få ärendet ytterligare
prövat.

33

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att det vore riktigt, att hans
deklaration avlämnats efter den föreskrivna tiden. Däremot vore Nordells
påstående att den begärda specifikationen över reparationskostnaderna
icke inkommit inom utsatt tid ej med verkligheten överensstämmande, enär
klaganden till sin självdeklaration fogat sådan uppgift. Sedan klaganden
besvärat sig över taxeringsnämndens beslut, hade klaganden anmodats att
inkomma med specifikation över utgifterna, och klaganden hade då lämnat
Nordell personligen denna uppgift. Klaganden hänvisade därutinnan
till kopian av skrivelsen den 2 september 1950. Det enda hållbara som
Nordell stödde sig på vore punkten 4 i köpekontraktet. Upplysningsvis
ville klaganden framhålla, att det varit först nu som taxeringsnämnden
varit i tillfälle taga del av detta kontrakt. Punkten ifråga hade tillkommit
för att klaganden skulle bliva delägare i det enskilda vattenverk, som funnes
inom kvarteret Hamnen. Vatten- och avloppsledning hade funnits indragen
i fastigheten och varit försedd med avstängningskran vid intaget i
yttre väggen. Någon sanitär anläggning inom fastigheten i övrigt hade ej
funnits, utan klaganden hade verkställt denna med tidigare uppgiven
materialkostnad. Taxeringsnämnden kände väl till detta förhållande, enär

en ledamot i nämnden vore bosatt i Hamn, och det torde ej heller vara
för Nordell främmande, enär han bodde cirka 100 meter från ifrågavarande
fastighet.

Vid påminnelserna var i bestyrkt avskrift fogat ett så lydande intyg:

”Till förtydligande av det intyg vi lämnade den 5 december 1950 rörande
vattenförhållandena i tomten nr 3 i kv. Hamn i Lycksele stad få vi
härmed framhålla, att vatten- och avloppsledning fanns indraget endast
genom ytterväggen i fastigheten och försedd med avstängningskran vid
intaget. Alltså inga ledningar dragna för vatten eller avlopp i övrigt inom
fastighetens övre eller nedre våning. Något annat sanitärt fanns ej inom
fastigheten, utan har dåvarande ägaren J. W. Lindgren verkställt de sanitära
anordningarna inom fastigheten i fråga.

Lycksele den 24 januari 1951.

C. O. Linder A. A. Andersson

Fiskareg. 4, Lycksele. f. d. kronojägare.

Hilma Linder Thea Eklund

Fiskareg. 4, Lycksele. Fiskarg. 6, Lycksele.”

Sedan en av t. f. taxeringsintendenten B. Lagström den 22 december
1950 upprättad promemoria angående ifrågasatt åtal mot klaganden för
det han år 1950 avgivit oriktig deklaration överlämnats till landsfiskalen
i Lycksele södra distrikt, verkställdes förundersökning i saken, varvid jämväl
handlingarna i ärendet härstädes ställdes till landsfiskalens förfogande.

Vid utredningen uppskattade en av landsfiskalen utsedd värderingsman
kostnaden för den av klaganden utförda värmeanläggningen och sanitära

3 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1963 års riksdag.

34

installationen i fastigheten, utförd år 1948 av nytt material, till 2 450 kronor,
vilken kostnad, då en del av det insatta materialet syntes vara inköpt
begagnat och alltså till ett lägre pris, enligt värderingsmannen borde kunna
nedskrivas med 5 procent. En av landsfiskalen för värdering tillkallad byggmästare
intygade, att materialkostnaderna för de i fastigheten av klaganden
under åren 1947 och 1948 utförda reparationerna, som utgjorde snickeri-
och målningsarbeten, efter 1948 års priser med säkerhet uppgått till
5 000 kronor.

Klaganden uppgav vid utredningen, att han å den till deklarationen
fogade bilagan angående fastighetsförsäljningen felaktigt angivit fastigheten
vara inköpt år 1948 i stället för 1947. Fastigheten hade varit upptagen
även i klagandens deklaration 1949, varför taxeringsnämnden, om saken
granskats, kunnat finna, att klaganden varit ägare av densamma sedan

1947.

Genom beslut den 6 juli 1951 fann landsfiskalen, då den verkställda utredningen
icke givit anledning till antagande att klaganden gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande, åtalsärendet ej föranleda någon åklagarens
åtgärd.

Sedan jag därefter anmodat Nordell att till mig inkomma med förnyat
yttrande, särskilt såvitt angick behandlingen av klagandens den 2 september
1950 dagtecknade skrift till taxeringsnämnden, anförde Nordell i avgivet
yttrande följande.

Nordell kunde icke dela klagandens uppfattning att han personligen
skulle till Nordell ha överlämnat någon specifikation å kostnaderna för
reparation av fastigheten, enär Nordell under den tid, då denna handling
skulle ha överlämnats till honom (tiden den 4—den 11 september 1950),
deltagit i en konferens i Malmö och Köpenhamn. Däremot torde handlingen
med post ha översänts till Nordell någon av dessa dagar, varefter Nordell
tagit del av densamma någon av dagarna den 12, den 13 eller den 14
september. Nordell hade då omedelbart (den 14 september) tillskrivit klaganden
med hemställan att denne omgående måtte förtydliga uppgifterna
med namn å inköpskällor och verkligen erlagda belopp. Kopia av denna
skrivelse hade beklagligtvis icke bilagts Nordells tidigare yttrande. Om
Nordell därvid samtidigt sänt specifikationen tillbaka eller expedierat densamma
till länsstyrelsen, kunde han icke nu avgöra. I alla händelser hade
han därefter icke sett till densamma. Nordell hade under år 1950 icke fört
något diarium eller gjort några anteckningar beträffande expedierade yttranden
i besvärsmål, och då han vid denna tidpunkt samtidigt haft ett
50-tal besvärsmål för utredning och yttrande, vore det icke lätt att ihågkomma
varje ärendes särskilda handläggning. Arbetet skedde ju rutinmässigt
med infordrande av förklaringar, avgivande av yttranden och expediering
till länsstyrelsen. Den tid, som stode till förfogande för ärendes redo -

35

visning, hade av länsstyrelsen i regel bestämts till 14 dagar. Den kopia,
som klaganden nu företett, kunde möjligen vara identisk med den handling,
som inkommit till Nordell i september 1950. Vid denna tidpunkt hade
emellertid akten rörande klagandens besvär med av Nordell avgivet yttrande
för länge sedan expedierats till länsstyrelsen. Nordell hade emellertid
varit angelägen om att få ytterligare uppgifter av klaganden att läggas till
grund för ett förnyat yttrande till prövningsnämnden, innan denna avgjorde
ärendet. Klaganden hade emellertid icke låtit sig avhöra. Den nu
bilagda kopian av Nordells skrivelse den 14 september 1950 till klaganden
hade länge legat på Nordells bord som en påminnelse om att ärendet kunde
komma att fordra ett förnyat yttrande av Nordell. Klaganden, som även
genom länsstyrelsens försorg satts i tillfälle att avgiva påminnelser i anledning
av Nordells yttrande, hade icke avhörts förrän han erhållit del av
prövningsnämndens beslut i ärendet, då Nordell rått honom att med lämnande
av fullständig specifikation överklaga beslutet i kammarrätten. Klaganden
hade vid besöket varit i god sinnesstämning och deras resonemang
hade förts i all vänskaplighet. Nordell hade icke kunnat ana, att klaganden
övervägt en anmälan mot Nordell, förrän en i Lycksele känd ombudsman
några minuter därefter ringt upp Nordell. Tilläggas kunde, att detta varit
första och enda gången Nordell träffat klaganden.

Nordell anförde vidare: Taxeringsnämnden hade vid klagandens taxering
icke haft tillgång till något köpeavtal, liksom ej heller Nordell vid
avgivandet av yttrandet till länsstyrelsen i augusti 1950. De uppgifter, som
lagts till grund för klagandens taxering, hade lämnats av kronoombudet,
och taxeringsnämnden hade icke haft anledning betvivla uppgifterna, då
denne efter en ytterligare försäljning av samma fastighet förklarat sig väl
känna till densamma. Nordell hade icke medvetet undanhållit taxeringsnämnden
eller prövningsnämnden några uppgifter av värde för ärendets
handläggning. Nordell ansåge sig i detta ärende ha gjort vad på honom
ankommit för att uppnå en rättvis taxering, men han hade haft svårigheter
därmed på grund av klagandens ovillighet att lämna begärda uppgifter
och att lämna dessa inom rimlig tid.

Vid yttrandet var fogad kopia av den däri åberopade skrivelsen den 14
september 1950, däri Nordell anhöll, att klaganden ”utöver redan lämnad
kostnadsspecifikation beträffande reparationer i fastigheten tomt 3 kv.
Hamnen i Lycksele stad måtte meddela uppgift å inköpsställen med angivande
av erlagda belopp”. I skrivelsen anhölls om omgående svar.

I ett tillägg till yttrandet framhöll Nordell att, om klaganden personligen
lämnat sammanställningen av kostnaderna för nämnda reparationer, Nordell
knappast syntes ha behövt avlåta ovanberörda anhållan om redogörelse
för inköpsställen m. in.

36

Klaganden uppgav i förnyade påminnelser, att han icke bekommit Nordells
skrivelse den 14 september 1950. Klaganden hade icke vid något
tillfälle från Nordell återbekommit den till honom överlämnade skriften
av den 2 september 1950. Denna skrift hade icke översänts till Nordell med
posten utan överlämnats av klaganden personligen den 2 september.

På anmodan av mig verkställde därefter landsfiskalen i Lycksele södra
distrikt utredning rörande den behandling, som kommit klagandens nyssnämnda
skrift till del från Nordells sida.

Vid denna utredning berättade Nordell följande.

Nordell ansåge det helt kunna uteslutas, att klaganden personligen överlämnat
skriften ifråga till Nordell. Nordell stödde denna uppfattning på
att klaganden personligen uppsökt Nordell endast vid ett tillfälle, och detta
hade varit någon gång efter det klaganden erhållit prövningsnämndens beslut
i taxeringsärendet. Nordell kände icke klaganden och hade sett denne
endast vid nyssnämnda tillfälle, varvid Nordell bland annat rått klaganden
att hos kammarrätten överklaga prövningsnämndens beslut. Nordell
ansåge det därför mest troligt, att skriften tillställts honom per post. Nordell
hade varit bortrest under tiden den 4—den It september 1950. Den
14 september hade Nordell tillskrivit klaganden med anmaning att inkomma
med ytterligare uppgifter utöver dem, som framgått av skriften den
2 september. Då ärendet brådskat, ansåge Nordell det vara mest sannolikt,
att han mottagit sistnämnda skrift samma dag eller dagen innan han skrivit
ut anmaningen till klaganden den 14 september. Denna anmaning hade
översänts i brev som tjänsteförsändelse men ej rekommenderats. Därest
klaganden inlämnat sin skrift av den 2 september personligen till Nordell,
skulle Nordell med all sannolikhet ha inhämtat de felande uppgifterna
direkt av klaganden i samband med dennes besök. Den omständigheten att
Nordell tillställt klaganden en skriftlig anmaning att komplettera uppgifterna
i skriften ansåge Nordell tydligt tala för att klaganden icke personligen
överlämnat nämnda skrift till Nordell. Besvärsakten hade av Nordell
redan översänts till länsstyrelsen, då klagandens skrift av den 2 september
inkom till Nordell. Nordell kunde ej erinra sig, huruvida han återsänt skriften
till klaganden i samband med översändandet av anmaningen att komplettera
uppgifterna. Det vore möjligt att han gjort det, men han mindes
icke hur han gjort. Antingen hade skriften återsänts till klaganden eller
också hade Nordell skickat över den till länsstyrelsen. Nordell ansåge det
vara mest naturligt, att han översänt skriften till länsstyrelsen för att införlivas
med de övriga handlingarna i besvärsakten. Nordell ansåge sig ej
ha haft någon anledning att låta skriften kvarligga hos taxeringsnämnden,
och Nordell hade heller inget minne av att skriften kvarlegat hos honom
någon tid.

Nordell uppgav vidare, att han visste sig ha sett en skrift liknande den

37

remisshandlingarna bilagda skriften från klaganden av den 2 september
1950. Han kunde dock icke avgöra, om den skrift han sett vore just den,
som nu funnes bland handlingarna i ärendet. Han kunde ej erinra sig, om
den skrift han sett tidigare varit originalskrift eller en kopia. Nordell använde
icke datumstämpel i taxeringsarbetet, och ej heller på annat sätt
utmärktes, att en handling inkommit till taxeringsnämnden, eller tiden
därför. På grund diirav vore det icke nu möjligt för Nordell att med någon
säkerhet avgöra, huruvida den remisshandlingarna bilagda skriften från
klaganden av den 2 september 1950 vore samma exemplar som Nordell
tidigare tagit del av. Ej heller förekomme någon diarieföring av inkomna
och expedierade handlingar i taxeringsåren den. Några ytterligare upplysningar
rörande behandlingen av den ifrågavarande skriften vore Nordell
icke i stånd att lämna.

Kontorsbiträdet å stadskontoret i Lycksele fru Gunhild Boström uppgav
vid förhör: Hon visste vem klaganden vore. Hon påminde sig även, att han
vid något tillfälle under hösten 1950 varit inne på stadskontoret för att
träffa Nordell men att denne varit borta vid tillfället. Gunhild Boström
visste, att klagandens ärende gällt taxeringen, men huruvida han vid tillfället
haft med sig någon skrift, som han överlämnat för att tillställas Nordell,
kunde hon icke påminna sig. Hon trodde ej, att klaganden lämnat
någon skrift vid detta tillfälle. Vid ett senare tillfälle, hur långt efteråt
kunde Gunhild Boström ej påminna sig, hade klaganden kommit dit på
nytt, och vid detta tillfälle hade han träffat och samtalat med Nordell i
ett taxeringsärende. Gunhild Boström mindes även, att klaganden talat
om att han reparerat sin fastighet. Hon hade icke något minne av att det
varit tal om någon skrift, som klaganden lämnat eller skulle lämna till taxeringsnämnden.

Klaganden uppgav vid förhör, att han själv upprättat skriften av den
2 september 1950. Han hade skrivit den i två exemplar och behållit kopian
själv. Den sistnämnda hade han överlämnat till JO, och det vore den som
nu funnes fogad till JO:s handlingar. Originalexemplaret hade klaganden
inlämnat till taxeringsnämnden i Lycksele stad. Efter det klaganden mottagit
Nordells skrivelse den 15 augusti 1950 med anmodan att inkomma
med bland annat en fullständig kostnadsspecifikation, hade han varit i förbindelse
med Nordell både telefonledes och personligen samt talat med
denne om uppställningen av nämnda specifikation. Vid ett av tillfällena
hade han uppsökt Nordell på stadskontoret. Enär klaganden icke haft
några verifikat på utgifterna och icke kunnat styrka inköpskälloma, då
allt material köpts under hand och kontant, hade han tillfrågat Nordell, om
han kunde få upprätta en specifikation, som ungefärligen belyste vad han
utgivit. Han hade med säkerhet vetat, att slutsumman överstigit 5 000
kronor, men då han icke haft ”säkra papper”, som styrkt detta, hade han
stannat vid ett belopp av 5 000 kronor. Nordell hade ansett det vara nöd -

38

vändigt och tillfyllest med en sådan specifikation, oaktat klaganden icke
kunnat styrka sina utgifter med kvitto. Det hade varit bråttom med att
få in specifikationen till taxeringsnämnden. Klaganden hade blivit anmodad
att inkomma med den inom 10 dagar, och samma dag som den upprättats,
den 2 september 1950, hade klaganden uppsökt stadskontoret och
överlämnat specifikationen, som var inlagd i ett kuvert, till troligen Nordell.
Klaganden trodde, att det varit Nordell som tagit emot den, men det
ville klaganden ej gå ed på. Då klaganden tidigare resonerat med Nordell
om vilka uppgifter specifikationen skulle innehålla, hade klaganden nog
bara sagt, att nu lämnade han den begärda specifikationen. Något vidare
resonemang hade icke förekommit vid tillfället. Klaganden hade sedan
aldrig varit på stadskontoret i något ärende. Han hade aldrig vid något tillfälle
därefter återbekommit den dit inlämnade specifikationen. Som stöd
för uppgiften att specifikationen inlämnats den 2 september 1950 ville
klaganden nämna, att han väl komme ihåg, att han den dagen gjort utskriften
klar och åkt in till staden omedelbart därefter samt inlämnat den å
stadskontoret. Skrivelsen av den 14 september 1950 från Nordell hade
klaganden icke erhållit, och av vilken anledning den utfärdats kunde han
icke förstå. Han hade ju resonerat med Nordell om att han icke kunde
lämna andra uppgifter än vad som upptagits i specifikationen, och Nordell
hade ju väl vetat, hur det legat till. Skulle sistnämnda skrivelse ha kommit
klaganden tillhanda, hade han naturligtvis satt sig i förbindelse med
Nordell för att ytterligare klargöra saken. Allt som rörde klagandens deklarationer
brukade klaganden ha samlat i en särskild pärm, och han tyckte
det förefölle säreget, om han där icke skulle ha förvarat även ovannämnda
skrivelse av den 14 september 1950, därest den verkligen kommit honom
tillhanda.

På förfrågan huruvida klagandens skrift av den 2 september 1950 inkommit
till länsstyrelsens taxeringsavdelning upplyste taxeringsintendenten
Agnar Cederberg i svar den 9 januari 1952, att såvitt å taxeringsavdelningen
förda diarier utvisade nämnda skrift icke inkommit till avdelningen.

I en till landsfogden i Västerbottens län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Av vad i ärendet förekommit måste anses framgå att, sedan Nordell i
egenskap av ordförande i taxeringsnämnden i Lycksele stad till prövningsnämnden
i Västerbottens län den 30 augusti 1950 avgivit yttrande över
klagandens besvär till prövningsnämnden i fråga om hans inkomsttaxering
år 1950, klaganden i början av påföljande september månad till Nordell
överlämnat en den 2 september 1950 dagtecknad skrift med ytterligare
upplysningar i besvärsmålet. Det torde stå utom allt tvivel, att det ålegat

39

Nordell, vilken förut begärt upplysningar av klaganden i de hänseenden
som berördes i skriften, att — med eller utan eget yttrande — vidarebefordra
klagandens nya inlaga till länsstyrelsens taxeringsavdelning för att
införlivas med besvärsakten. I stället för att vidarebefordra skriften har
Nordell enligt egen uppgift anmodat klaganden att inkomma med ytterligare
uppgifter. Då svar icke inkommit från klaganden, synes Nordell icke
ha vidtagit någon ytterligare åtgärd i saken. I varje fall torde det få anses
klarlagt, att Nordell icke, såsom ske bort, översänt klagandens ifrågakomna
skrift till länsstyrelsen. De av klaganden i skriften lämnade upplysningarna,
vilka icke torde ha saknat betydelse för prövningen av klagandens
besvär, ha därigenom icke bragts till prövningsnämndens kännedom vid
föredragningen av besvärsmålet. Det synes mig även kunna antagas, att
därest berörda upplysningar stått till t. f. taxeringsintendenten Lagströms
förfogande, dennes åtgärd att hos vederbörande åklagare begära undersökning,
huruvida icke klaganden gjort sig skyldig till brott mot skattestrafflagen,
icke kommit till stånd.

Genom sin underlåtenhet att till länsstyrelsen vidarebefordra klagandens
skrift den 2 september 1950 har Nordell enligt min mening gjort sig skyldig
till en försummelse i utövningen av sin tjänst sasom taxeringsnämndsordförande.
Då skada därigenom kan ha tillskyndats klaganden, finner jag
Nordells berörda försummelse icke kunna undgå beivran.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra atal mot Nordell för
tjänstefel i anmärkta hänseende. Ansvar borde yrkas enligt 2o kap. 4 s
strafflagen. Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan, och
borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade,
av landsfogden understödjas.

Lycksele tingslags häradsrätt, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den
10 april 1952 följande.

Nordell bär vidgått, att han senast den 14 september 1950 mottagit klagandens
den 2 september 1950 dagtecknade skrift, samt har förklarat, att
han icke kunde minnas, huruvida han översänt skriften till länsstyrelsen.

Nordell har vidare uppgivit: Klagandens skrift utgjorde uppenbarligen
svar å en den 15 augusti 1950 dagtecknad skriftlig anmodan från Nordell
till klaganden att i anledning av klagandens besvär avgiva förklaring i vissa
hänseenden inom tio dagar, vilken anmodan klaganden icke efterkom inom
den förelagda tiden. Hur klagandens skrift kom Nordell tillhanda mindes
Nordell icke. Nordell fann de i skriften lämnade uppgifterna ofullständiga
och begärde därför i brev den 14 september 1950 ytterligare upplysningar
av klaganden. Denna åtgärd vidtog Nordell — ehuru han icke var
därtill skyldig — uteslutande för att hjälpa klaganden.

40

Det har uppenbarligen ålegat Nordell att till länsstyrelsen vidarebefordra
klagandens skrift. Härom har Nordell förklarat sig hava varit väl medveten.

De uppgifter, vilka klaganden genom Nordells skrivelse den 14 september
1950 anmodades att ytterligare lämna, hade, enligt vad som i målet
har framkommit, varit av väsentlig betydelse vid prövningsnämndens avgörande
av klagandens besvär. Att Nordell infordrade desamma skedde
alltså i klagandens intresse, och infordrandet måste anses ha innefattats i
Nordells allmänna åligganden såsom taxeringsnämndens ordförande och i
vad som hade anbefallts honom genom länsstyrelsens remiss att verkställa
utredning och jämte eget yttrande redovisa densamma till länsstyrelsen.
Nordell har vetat, att prövningsnämndens avgörande i vart fall icke kunde
väntas förrän några veckor efter den 14 september 1950. Med hänsyn till
det sagda finner häradsrätten det icke böra. föranleda någon anmärkning,
att Nordell icke genast insände klagandens skrift utan först begärde nytt
yttrande från klaganden.

Beträffande frågan huruvida Nordell sedermera har insänt klagandens
skrift till länsstyrelsen har Nordell anfört: På grund av det stora antal
taxeringsärenden, varmed Nordell i sin egenskap av taxeringsordförande
hade att taga befattning, kunde han icke erinra sig, hur han förfor med
skriften. Han måste ha sänt den antingen till klaganden eller till länsstyrelsen.
Tänkbart vore naturligtvis även, att skriften kommit bort på Nordells
kontor. I så fall borde emellertid skriften senare ha kommit till rätta.
Nordell hade emellertid icke återfunnit den och han ansåg det därför vara
uteslutet, att skriften blivit liggande på kontoret. I de fall, då Nordell i
taxeringsarbetet hade anledning att infordra kompletterande yttranden av
skattskyldig, återsände han som regel icke till den skattskyldige av denne
ingiven skrift. Nordell ansåg det därför vara osannolikt, att han i detta
fall till klaganden återsänt dennes skrift. Troligen hade han såsom det
ålegat honom vidarebefordrat skriften till länsstyrelsen.

Av prövningsnämndens den 13 och den 20 oktober 1950 dagtecknade
protokoll framgår, att klagandens skrift icke varit tillgänglig för prövningsnämnden
vid avgörandet av klagandens besvär.

Ehuru i målet icke bär framkommit någon särskild omständighet, som
tyder på att skriften har kommit bort hos Nordell, kan denna möjlighet
enligt häradsrättens mening icke helt uteslutas.

Vidkommande den av Nordell antydda möjligheten att skriften sänts
tillbaka till klaganden har klaganden, som hörts i anledning av åklagarens
talan, bestämt förnekat, att han återfått skriften.

Vid bedömandet av vilken tilltro som bör fästas vid klagandens nämnda
uppgift anser häradsrätten följande böra beaktas: Nordell har i brev den
15 augusti och den 14 september 1950 anmodat klaganden att lämna vissa
uppgifter i anledning av besvären till prövningsnämnden. Taxeringsinspek -

41

tören Torsten Lanner har i vittnesmål uttalat, att klaganden härutöver
vid två tillfällen anmodats att yttra sig i ifrågavarande taxeringsärende,
men att klaganden icke låtit sig avhöra. Klaganden har bestämt förnekat,
att han mottagit någon annan sådan anmaning än den i Nordells brev av
den 15 augusti 1950. Det synes emellertid otroligt, att ingen av de tre
senare anmaningarna har kommit klaganden till handa. Under huvudförhandlingen
har av klagandens uttalanden vidare framgått, att han visste
att han mottagit åtminstone en av de tre senare anmaningarna. Med hänsyn
till det sagda anser häradsrätten, att jämväl riktigheten av klagandens
påstående att han icke återfått skriften från Nordell kan starkt ifrågasättas.
Antagandet att skriften har återsänts till klaganden stödes i viss
mån även av vittnesmål utav verkmästaren Karl Franklin, vilken uttalat,
att han i sin egenskap av kronoombud i taxeringsnämnden samtalat med
Nordell om ifrågavarande taxeringsärende sedan klaganden ingivit en uppställning
— otvivelaktigt den skrift från klaganden, varom i målet är fråga
— och att Nordell vid samtalet yttrat, att uppställningen lämpligen borde
återsändas till klaganden för förtydligande.

Vad härefter angår möjligheten att sknften sänts till länsstyrelsen må
följande framhållas.

Åklagaren har såsom skriftligt bevis åberopat en av landskontoristen
Bengt Stocke den 27 februari 1952 dagtecknad promemoria rörande handlingars
registrering i diarium på taxeringsavdelningen å länsstyrelsen i Västerbottens
län. I promemorian uttalas bland annat, att handlingar, som inkomma
till taxeringsavdelningen, registreras i diarium i överensstämmelse
med föreskrifterna i 34 § landshövdinginstruktionen den 19 november
1937, varvid varje ärende erhåller viss beteckning, som bibehalles intill
dess ärendet slutbehandlas på avdelningen eller i prövningsnämnden, samt
att från klagande inkommen kompletterande handling eller skriftlig upplysning
som regel införes i diarium under den beteckning, varunder det ursprungliga
icke slutbehandlade ärendet inregistrerats.

I ett den 9 januari 1952 dag-tecknat intyg av taxeringsintendenten Cederberg,
vilket åklagaren likaledes åberopat i målet, har Cederberg uttalat,
att såvitt å länsstyrelsens taxeringsavdelning förda diarier utvisa klagandens
skrift icke inkommit till avdelningen.

I Stockes förut nämnda promemoria uttalas jämväl följande: ”Med hänsyn
till det stora antalet inkommande handlingar — i runt tal 5 000 skrivelser
(besvär över taxeringar, ansökningar, förfrågningar m. m.), varav
huvudparten under månaderna juli, augusti, september — och svårigheten
att utan ingående undersökningar kunna avgöra, till vilket ärende inkommande
skrifter iiro att hänföra, är det dock icke uteslutet, att handling
under särskilt brådskande arbetsperioder undgår föreskriven registrering.
Det inträffar naturligtvis understundom att handling förkommer å avdelningen,
men detta inträffar förhållandevis sällan. Att handling förkommer

42

beror i regel på att den blivit felaktigt insorterad i en redan slutbehandlad
akt. Det är vid sadant förhållande en ren tillfällighet om handlingen kan
återfinnas.”

Lanner har härutinnan berättat i huvudsak lika med Stocke.

Med hänsyn till vad promemorian innehåller och till vad Lanner uttalat
därom att handling, insänd till taxeringsavdelningen, kan undgå registrering
eller förkomma, anser häradsrätten icke heller den möjligheten kunna
uteslutas, att Nordell sänt klagandens skrift till länsstyrelsen, oaktat skriften
icke därstädes blivit vederbörligen registrerad.

På grund av vad sålunda anförts finner häradsrätten det icke vara tillförlitligen
utrett, att Nordell har underlåtit att insända skriften till länsstyrelsen.

Sådana omständigheter hava icke förekommit, att Nordell bör tillerkännas
ersättning av allmänna medel för honom åsamkad vittneskostnad.

Häradsrätten lämnar åtalet utan bifall.

Nordells yrkande om ersättning för vittneskostnad ogillas.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

7. Felaktig handläggning av ärende rörande vittnesförhör
till framtida säkerhet.

Av handlingarna i ett genom klagomål av källarmästaren Nils Hansén i
Saltsjöbaden härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Enligt ett den 11 februari 1947 dagtecknat avtal hyrde klaganden av
Sälens Kur- och Högfjällshotell Aktiebolag för tiden den 15 februari 1947
—den 1 februari 1950 mot viss närmare angiven hyra en bolaget tillhörig,
för pensionatrörelse avsedd byggnad, den s. k. Gammelgården. Avtalet
innehöll bestämmelse därom att eventuella tvister mellan parterna skulle
avgöras av skiljemän. Genom påteckning å avtalet förklarade direktören
Oscar Botolfsen sig gå i borgen såsom för egen skuld för de förpliktelser
som åvilade klaganden enligt avtalet.

Sedan rötskador upptäckts å vissa delar av Gammelgården, lät bolaget
den 26 september 1949, då byggnaden ännu icke tagits i bruk för vintersäsongen,
igångsätta reparation av nämnda skador. Bolaget lät redan dessförinnan
den 20 september 1949 två personer, som skulle ha befattning
med reparationsarbetena, flytta in i byggnaden. Under tiden därefter lät
bolaget utföra, utöver nämnda reparationer, jämväl viss ombyggnad av
fastigheten. Klaganden utnyttjade icke byggnaden under återstoden av
hyrestiden samt underlät att erlägga den å tiden från och med oktober 1949
till och med januari 1950 belöpande hyran.

Sedan i anledning av nu berörda förhållanden tvist uppkommit mellan

43

bolaget, å ena, samt klaganden och Botolfsen, å andra sidan, påkallade
bolaget den 27 december 1949 skiljemannaförfarande. Inför den skiljenämnd,
som i anledning härav utsågs och som utgjordes av tre domstolsjurister,
yrkade bolaget att klaganden och Botolfsen måtte förpliktas att,
vem bäst gälda gitte, till bolaget utbetala dels nyssnämnda resterande hyresbelopp
jämte ränta och dels ersättning för reparation av rötskadoma,
vilka påstodos ha vållats av klaganden. Denne och hans medpart yrkade å
sin sida skadestånd på den grund att klaganden genom bolagets åtgöranden
satts ur stånd att utöva nyttj anderätten under tiden den 20 september
1949—den 31 januari 1950; den största skadeståndsposten avsåg utebliven
handelsvinst för den efter den 11 december 1949 återstående hyrestiden.
Därjämte yrkade klaganden och Botolfsen att återfå visst belopp av erlagd
hyra.

Förhandlingar inför skiljenämnden ägde rum i Malung den 27 och den 28
mars 1950, i Sälen den 29 mars 1950 samt i Stockholm den 6 och den 7 maj
1950. Parterna företräddes å ömse sidor av advokater såsom ombud, bolaget
därjämte av sin verkställande direktör J. W. Cliiver. Skiljemännen hörde
upplysningsvis — utöver parterna — 31 personer.

I en den 15 maj 1950 till Nås och Malungs domsagas häradsrätt inkommen
ansökan hemställde Cliivers ombud, advokaten Sten Levander, att till
framtida säkerhet måtte vid häradsrätten upptagas bevis genom vittnesförhör
på sätt stadgas i 41 kap. 1 § rättegångsbalken med fyra namngivna
personer.

Å ansökningen tecknade e.o. hovrättsfiskalen Lars Johan Olof Ålund, som
vid denna tid var förordnad att uppehålla häradshövdingämbetet i domsagan,
samma dag på häradsrättens vägnar ett beslut av följande lydelse:
”Sedan inhämtats, att förhöret närmast föranleddes av ifrågasatt civil
skadeståndstalan emot de hos Cliiver tidigare anställda Wall och Bryngelson,
beslutar häradsrätten tillstädja förhöret.”

Påföljande dag utfärdades kallelser å de till vittnen åberopade personerna,
vilka ålades att inställa sig inför häradsrätten å högfjällshotellet i Sälen
lördagen den 20 maj 1950 klockan 14. I kallelserna angavs, bland annat, att
förhören gällde vittnenas ”iakttagelser och övriga kännedom om vad som
förevarit i samband med vissa rötskador å den s. k. Gammelgården invid
Kur- och högfjällshotellet i Sälen ävensom därmed sammanhängande frågor”.

Sedan kallelserna den 19 maj 1950 genom stämningsman delgivits de till
vittnen åberopade personerna, ägde bevisupptagningen under Ålunds ledning
rum den 20 maj 1950 i ett för ändamålet iordningställt rum å högfjällshotellet,
som då var stängt för gäster. Som protokollförare tjänstgjorde en
av domsagans tingsnotarier. Vid förhöret närvar utom vittnena endast
Levander.

Den 20 maj 1950 tillställde Levander skiljemännen utskrift av det vid

44

bevisupptagningen förda protokollet, vari vittnesutsagorna ingingo som
bilagor. I en medföljande, nyssnämnda dag daterad skrivelse anförde Levander,
såvitt nu är av intresse, följande:

”Herrar Skiljemän.

Sälens Kur- & Högfjällshotell AB •/• Nils Hansén och Oscar Botolfsen
& v.v.

I rubricerade mål har jag härmed äran meddela, att vittnesförhör inför
Nås och Malungs domsagas Häradsrätt hållits den 20 ds med Majken Hagström,
Birgit Ludvigson, Gunnar Cederholm och Lennart Toldnäss. Protokoll
över detta vittnesförhör bifogas. (Bilaga 1.)

Avsikten med vittnesförhöret var att få vittnenas utsagor kompletterade
på vissa punkter, varjämte det ansågs nödvändigt att Birgit Ludvigson och
Gunnar Cederholm hördes under edsansvar.

Genom vittnesförhöret anser hotellbolaget ytterligare styrkt att skador
i rörsystemet uppstått på sätt Gunnar Cederholm uppgivit.

Av Majken Hagströms och Lennart Toldnäss’ vittnesutsagor anses även
styrkt, att anläggningen den 20 december 1949 befann sig i för Hansén fullt
godtagbart skick.”

Samtidigt tillställde Levander skiljemännen en kompletterande kostnadsräkning
i målet. I denna räkning voro upptagna, bland annat, posterna:
Stämpel å fem protokoll, Resa till Malung och Sälen den 20 ds, Arvode för
inställelse vid vittnesförhör och förberedelse för detsamma.

Den 19 juni 1950 meddelades dom i den inför skiljemännen anhängiga
tvisten.

T en den 17 november 1950 hit inkommen skrift anförde klaganden följande.

Vid handläggningen i Stockholm den 7 maj 1950 hade parterna inför
skiljemännen förklarat, att inga vittnen skulle höras på ed. Vidare hade
bestämts att parterna senast den 27 maj 1950 skulle till skiljemännen inkomma
med kompletterande kostnadsräkningar, kvitton etc. Den 27 maj
1950 hade klaganden och hans medpart från Levander erhållit ett expressbrev,
i vilket Levander överraskande åberopat det den 20 maj 1950 anordnade
vittnesförhöret inför häradsrätten. Med anledning härav hade klagandens
ombud, advokaten Gösta Ekelund, i brev till skiljemännen den 31
maj 1950 framhållit, att häradsrätten förfarit felaktigt genom att tillåta
vittnesförhören i strid med bestämmelser i såväl 15 § andra stycket lagen
den 14 juni 1929 om skiljemän som 41 kap. 1 § rättegångsbalken. I sistnämnda
lagrum stipulerades som villkor för vittnesförhör, att rättegång ej
påginge. Med rättegång måste givetvis jämställas skiljemannaförfarande.
De av häradsrätten hörda vittnena hade icke i sak ändrat sina tidigare inför
skiljemännen avgivna berättelser. Ålund hade haft vetskap om tvisten,
långt innan han hållit vittnesförhören, enär han, bland annat vid tiden för

45

skilj edomsförhandlingarna i Malung och Stilen, varit trägen gäst på högfjällshotellet.
Där hade han, enligt vad som omtalats för klaganden, flitigt
preparerats av klagandens motpart. Vidare hade han varit synnerligen väl
insatt i vilka skiljemännen varit, enär förhandlingarna bland annat förts
på tingshuset i Malung, där han personligen sammanträffat med skiljemännens
ordförande. Klaganden kunde icke frigöra sig från den uppfattningen
att Ålunds handlande i viss mån dikterats av personliga hänsyn till
motparten. I motsatt fall torde det ha varit synnerligen enkelt för honom
att åtminstone per telefon inhämta yttrande i frågan från skiljemännens
ordförande. Denna anmälan, som riktade sig mot Ålund, vore avgiven i den
förhoppningen, att sådana åtgärder komme att vidtagas mot honom, att
dylik ”tjänstvillighet” från hans sida icke kunde upprepas i framtiden.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Ålund att inkomma med
yttrande, anförde Ålund i en den 28 november 1950 avgiven förklaring
följande.

Vad parterna i hyrestvisten uppgivit inför skiljemännen den 7 maj 1950
kände Ålund ej till. Om verkligen en sådan utfästelse gjorts som klaganden
påstode, torde det ej kunna läggas Ålund till last, om den ena parten — tilllika
Ålund ovetande — åsidosatt sin utfästelse. Det vore riktigt, att Ålund
ägt vetskap om hyrestvisten, då bevisupptagningen ägt rum, samt att
Ålund också väl känt till vilka skiljemännen varit. — Mellan klaganden,
å ena, samt Cliiver, å andra sidan, syntes sedan längre tid ha bestått betydande
personliga motsättningar. Anledningen till dessa vore Ålund ej bekant.
De hade emellertid resulterat i att på föranledande av bland andra
klaganden allmän åklagare ställt Cliiver under åtal med yrkande om ansvar
för djurplågeri av hundar. I målet, som förekom till handläggning inför
häradsrätten den 22 mars 1950 med Ålund såsom ordförande, hade såsom
vittnen från åklagarens sida åberopats klaganden och en annan person samt
från Cliivers sida sex personer. Under huvudförhandlingen, vid vilken
Ålund för första gången sett Cliiver och klaganden, hade den senare, sedan
han hörts såsom vittne, uppträtt pa sadant sätt gentemot övriga vittnen,
vilka han bland annat öppet beskyllt för oriktiga utsagor, att Ålund under
hänvisning till 9 kap. 5 § rättegångsbalken sett sig föranlåten att tilldela
honom en bestämd erinran. Denna episod hade av Ålund nu återgivits, enär
den gåve den enda tänkbara förklaringen till klagandens anmälan. Vid
tiden för djurplågerimålet hade Ålund ännu ej ägt kännedom om hyrestvisten.
Redan i december 1949 hade emellertid — enligt vad Ålund numera
kände till _ bolaget påkallat skiljedomsförfarande i nämnda tvist. Vet skap

om densamma hade Ålund emellertid fatt först den 27 mars 1950, dä
ett större antal personer, bland dem klaganden och Botolfsen, infunnit sig
å tingshuset i Malung och uppgivit att de för skiljemannaförhandlingar i
hyrestvisten önskade disponera en del av tingshusets lokaliteter, däribland

46

tingssalen. Deras begäran hade villfarits. Förhandlingarna hade Ålund betraktat
såsom icke offentliga, varför han ansett sig förhindrad närvara under
desamma. Närmare kännedom om tvisten hade Ålund sålunda ej fått.
Vid förhandlingarnas slut den 28 mars 1950 hade han av en gemensam
bekant till Cliiver och honom inbjudits till högfjälIshotellet i Sälen för att
dinera. Då han varit personligen bekant med eu av skiljemännen och gärna
velat sammanträffa även med skiljemännens sekreterare, hade han antagit
inbjudningen. Därtill hade han ansett sig desto mer oförhindrad, som
även skiljemännen bott på högfjällshotellet. Vid middagen hade Cliiver
varit värd. Besöket hade utsträckts till påföljande dag. Detta hade varit
andra gången i sitt liv som Ålund besökt högfjällshotellet i Sälen och första
gången han träffat Cluver närmare, och det syntes honom därför oberättigat
att tala om att han varit trägen gäst på hotellet. Det kunde tilläggas,
att hotellet avslutat sin vintersäsong den 29 april 1950 och därefter hållit
stängt hela maj månad. Några trägna besök kunde då svårligen ha ägt rum
under den korta tiden mellan den 29 mars och den 29 april, detta så mycket
mer som Ålund vistats i Stockholm under påskferierna den 6—den 11 april.
Lika litet sakligt grundat vore klagandens påstående att Ålund skulle ha
preparerats flitigt. — Såväl under kvällen den 28 mars som vid senare tillfällen
hade Cluver fört sina synpunkter i hyrestvisten på tal. Dessa hade
Ålund ansett sig oförhindrad att — utan att själv fatta ståndpunkt —
åhöra, enär han icke hade något som helst med målets avgörande att skaffa.
Saken hade för övrigt blivit allsidigt belyst, enär motsidans argument framlagts
av klaganden själv och dennes hustru, med vilka Ålund haft sällskap
i bil vid återresan till Malung. Såväl Cluver som klaganden hade emellertid
samtalsvis lagt fram blott enstaka förmenta oförrätter och någon som helst
sammanfattande överblick över målet och dess läge hade ej kunnat erhållas.
Sedermera hade Ålund erfarit, att ett avslutande sammanträde med skiljemännen
och parterna skulle avhållas i Stockholm samt att dom därefter
skulle efter viss tid meddelas. I och med sammanträdena i Malung och
Sälen hade emellertid Ålunds direkta kontakt med hyrestvisten varit avslutad.
— Då klaganden påstode, att Ålunds förment felaktiga handlande
skulle ha dikterats av personliga hänsyn till Cliiver, nödgades Ålund även
upptaga sina relationer till denne till behandling. Första gången Ålund sett
Cliiver hade, såsom nämnts, varit i djurplågerimålet den 22 mars 1950.
Något personligt emellan honom och Ålund hade då ej blivit sagt. Nästa
sammanträffande hade ägt rum i hyrestvisten, den 27—den 29 i samma
månad, och därefter hade fram till vittnesförhöret den 20 maj 1950 sporadiska
sammankomster ägt rum. Ålund hade ej antecknat data för dessa,
men i varje fall kunde sägas, att han före den 20 maj 1950 ej sammanträffat
med Cluver så mycket som vid åtta olika tillfällen, däri inräknade de korta
och opersonliga kontakterna den 22 och den 27 mars.

Beträffande omständigheterna i samband med det påtalade vittnesför -

47

höret anförde Ålund: Han hade, sedan ansökningen den 15 maj 1950 inkommit
till häradsrätten, för komplettering av ansökningen, så att den skulle
uppfylla föreskrifterna i 41 kap. 2 § rättegångsbalken, inhämtat följande.
Om bolaget i den då pågående hyrestvisten skulle förlora mot klaganden
och Botolfsen, hade Cliiver avsett att emot två vid högfjällshotellet tidigare
anställda personer vid namn Wall och Bryngelson väcka civil skadeståndstalan
på den grund, att dessa dels vållat rötskador å vissa byggnader, i vilka
de utan att underrätta Cluver sett avloppsvatten stående, dels också genom
vilseledande uppgifter till klaganden förorsakat, att denne ej ansett sig
kunna i december 1949 inflytta i en av honom då av bolaget arrenderad
byggnad. Sedan förestående upplysningar lämnats, hade Ålund beslutat
tillstädja förhöret. Efter konferens med Le vander angående lämplig dag
för förhöret hade detta utsatts att äga rum i Sälen å högfjällshotellet den
20 maj 1950, till vilken tid och plats de såsom vittnen åberopade personerna
kallats. För att spara tid och förbilliga statsverkets kostnader hade Ålund
med protokollförare och en av häradsrätten vid vittnesförhör använd trådinspelningsapparat
angivna dag medföljt Levander, som i egen bil passerat
Malung, till högfjällshotellet i Sälen. Hotellet hade då sedan den 29 april
varit stängt för gäster och Cluver, som enligt uppgift ej känt till den dag
då förhöret skulle hållas, hade varit bortrest. I hotellet hade sammanträdeslokal
anordnats i en mindre salong, vilken under hotellets öppethållande
enligt uppgift användes såsom bridgerum. I den sålunda iordningställda
lokalen hade vittnena hörts. Vittnesförhören hade letts av Levander med
kompletterande frågor av Ålund. Emot Levanders sätt att leda förhören
hade ingen anmärkning kunnat riktas, och denne hade för vittnena vid upprepade
tillfällen betonat, att de icke borde uttala sig om annat än fakta varom
de ägde säker kännedom. I samband med bevisupptagningen hade
sålunda intet anmärkningsvärt förekommit. Över vad vid förhöret tilldragit
sig hade Levander sedermera erhållit protokollsutdrag, vilket synbarligen
direkt tillställts skiljemännen, enär deras ordförande uppringt Ålund —
såvitt Ålund nu mindes den 27 maj 1950, då han i samband med pingsthelgen
uppehållit sig i Stockholm — och diskuterat förhöret. — Som framginge
av det ovan anförda hade vittnesförhöret tillåtits jämlikt 41 kap.
rättegångsbalken. Av lagtexten framginge, att bevisupptagning i denna
form finge ske — där ej syftet vore att vinna utredning om brott — under
förutsättning att fara vore, att bevis rörande omständighet, som vore av
betydelse för någons rätt framdeles, skulle gå förlorat eller endast med
svårighet skulle kunna föras samt att rättegång ej vore därom. Till en början
kunde fastslås, att syftet cj varit att vinna utredning om brott. Detta
framginge redan av vad ovan anförts om avsikten med förhöret. Häradsrätten
hade tillika beaktat, att förhöret ej heller kunde få avse ett på brottslig
gärning grundat skadeståndskrav. Klaganden syntes ej heller vilja göra
gällande, att hinder i nu angivet avseende skulle ha förelegat. Häradsrätten

48

hade därefter haft att taga ställning till frågan, huruvida fara vore, att beviset
skulle framdeles gå förlorat eller endast med svårighet kunna föras. I
detta hänseende hade upplysts, att en kvinna, som önskats hörd, vore havande.
Risk måste sålunda alltid sägas vara för handen, att hon i samband
med blivande förlossning med olycklig utgång kunde bliva för alltid urståndsatt
att vittna. I fråga om övriga personer, av vilka två vore anställda
å högfjällshotellet och en i Sälens by, hade enligt uppgift förelegat risk
att de skulle skingras över landet i samband med nya arbetsanställningar
och att man därigenom skulle helt förlora möjligheten att nå kontakt med
dem eller att sådan kontakt kunde ske endast med stora svårigheter och
kostnader. Dessa upplysningar hade av Ålund ansetts tillfyllestgörande för
att lagens rekvisit i denna del skulle anses förhanden. — Återstode sålunda
den sista förutsättningen, att rättegång ej vore anhängig. I denna del torde
vara ostridigt, att tvistemåls- eller brottmålsprocess vid allmän domstol ej
påginge. Vid tillfället hade Ålnnd ej haft sin uppmärksamhet i första hand
riktad på hyrestvisten, ehuru han som ovan nämnts ägt kännedom om
denna. Den hade ju dock avsett andra parter än dem, som väntats bliva
berörda av bevisupptagningen. Även om denna upptagning direkt skulle
ha avsett klaganden, förmenade Ålund emellertid hinder i rättegångsbalken
ej ha förelegat för tillämpning av 41 kap. 1 § samma balk. Av uttalanden
i förarbetena till gällande skiljemannalag samt av den slutligen antagna
lagtexten framginge ovedersägligen, att lagstiftaren skilde mellan rättegång
— en hos statsmyndighet pågående procedur — å ena, och förfarande inför
skiljemän, å andra sidan. Vid sådant förhållande kunde Ålund ej inse, att
bevisupptagning jämlikt 41 kap. rättegångsbalken vore i och för sig utesluten,
även om sådan bevisupptagning direkt och uteslutande avsåge förhållanden,
varom skiljemannaförfarande påginge, allt under förutsättning
att bevisupptagningen ej åberopades inför skiljemännen. I 41 kap. talades
blott om hindret att ”rättegång därom” vore. I förarbetena till samma
kapitel funnes icke något yttrande om begreppet rättegång och dess tolkning,
ej heller i den av Gärde in. fl. utgivna kommentaren till nya rättegångsbalken.
Man måste då — syntes det Ålund — anses oförhindrad att
tolka ordet rättegång i 41 kap. rättegångsbalken på enahanda sätt som lagstiftaren
tydligt låtit komma till uttryck i lagen om skiljemän och dess förarbeten.
Emot det anförda torde i förevarande fall ej kunna åberopas 15 §
andra stycket lagen om skiljemän, i vilken bestämmelse talades om förhör
inför domstol av vittnen i en skiljemannatvist. Enligt sagda lagrum vore
en av förutsättningarna för vittnesförhör inför domstol, att skiljemännen
hade prövat åtgärden nödig. Föreskriften, som reglerade en del av förfarandet
inför skiljemännen och som närmast syntes vara en anvisning för part
huru han skulle förfara, lade visserligen hinder i vägen även för domstolen,
dock endast i det ovan angivna hypotetiska fallet att förhöret begärts blott
i avsikt att man skulle inför skiljemännen förete och åberopa protokolls -

49

utdrag rörande vittnesutsagorna. Förhöret skulle då enligt 15 § lagen om
skiljemän av rätten hållas enligt vad om bevisupptagning i rättegång utom
huvudförhandling vore stadgat, d. v. s. enligt 35 kap. 9 § och följande. Då
emellertid syftet med det begärda förhöret i detta fall — på sätt tidigare
skildrats — angivits annorlunda, torde, då intet i och för sig talade emot
vad som uppgivits, någon skyldighet ej kunna föreligga för domstolen att
avkräva försäkran från den sökande, att bevisupptagningen ej skulle komma
till användning även i skiljemannaförfarandet. Fn sådan försäkran syntes
desto mer onödig, som ju skiljemännen enligt 15 § lagen om skiljemän
ägde att själva besluta, om den erbjudna bevisningen finge godtagas eller
ej. Vid tiden för bevisupptagningen hade Ålund allenast känt till att förhandlingarna
inför skiljemännen avslutats och att parterna avvaktade dom.
Desto mindre anledning hade då förelegat att antaga annat än att i hyrestvisten
intet återstått för parterna att uträtta. Att häradsrätten — såsom
klaganden gjorde gällande — med insikt om det oriktiga i sitt förfaringssätt
och i strid mot 15 § lagen om skiljemän skulle ha upptagit bevisningen
vore orimligt och framginge även av den omständigheten att förfarandet i
sådant fall skulle ha skett enligt vad om bevisupptagning i rättegång utom
huvudförhandling vore stadgat. Detta skulle ha medfört, bland annat, att
motparten kallats. Under sådana överväganden hade Ålund ansett och
ansåge alltfort rekvisitet i 41 kap. 1 § rättegångsbalken att rättegång ej
vore ”därom” uppfyllt. Då han ej heller haft vetskap om något förhållande
som av annan anledning bort avhålla häradsrätten att upptaga bevisningen,
hade bevisupptagning beslutats. — Klaganden anmärkte även på att Ålund
ej inhämtat yttrande i frågan från skiljemännens ordförande. Någon skyldighet
för domstol att inhämta en — om än aldrig så skicklig — enskild
jurists tillstånd eller yttrande, innan bevisupptagning enligt 41 kap. rättegångsbalken
ägde rum, torde icke föreligga. Möjligen kunde ha kommit i
fråga att underrätta Cluvers motpart, och såsom sådan hade häradsrätten
ej betraktat skiljemännens ordförande. Som emellertid i Gärdes m. fl. kommentar
till nya rättegångsbalken (s. 5G3) under 2 § utsädes, att för upptagande
av ansökan om bevisupptagning icke erfordrades att motparten
hördes, hade någon underrättelse om ansökningen ej ansetts nödvändig.
Sådan underrättelse hade för övrigt, därest den av häradsrätten funnits erforderlig,
expedierats till Cluvers anteciperade motparter, Wall och Bryngelson,
och ej till klaganden och Botolfsen. Med hänsyn till det uttryckliga
stadgandet i 41 kaj). 3 § andra punkten rättegångsbalken hade häradsrätten
ej heller funnit skäl utfärda särskild kallelse till förhöret å annan än vittnena.
— Från alla synpunkter hade det ansetts mest lämpligt att avhålla
förhöret i Sälen. För det första hade samtliga till vittnen åberopade personer
funnits å denna ort, och vidare hade en av dem — enligt vad för
Ålund upplysts — varit i grossess i åttonde månaden, varför färd till Malung
för hennes del ej varit lämplig. Framför allt hade Ålund emellertid an -

4 _ JuRtitieombudionanncns ämbetaberättelse till 1953 urs rikudny.

50

sett nödvändigt att hålla förhöret i Sälen därför att fråga kunnat uppkomma
att låta vittnena på och i en byggnad utpeka vissa skador och
dylikt. För den skull hade den i 1 kap. rättegångsbalken anvisade möjligheten
att hålla sammanträdet å annan ort än tingsstället begagnats. —
Klaganden motsade sig själv, då han yttrade att de av häradsrätten hörda
vittnena icke i sak ändrat sina tidigare avgivna vittnesmål inför skiljemännen.
Denna omständighet ansåge Ålund tala för att vittnesförhören skett
korrekt och utan några som helst påtryckningar på vittnena. — Ålund hade
förgäves frågat sig vad anledningen varit till klagandens aktion och den
form denna tagit. Klaganden hade ej ens påstått, att han lidit skada av ekonomisk
eller annan art. Hyresmålet, med vilket Ålund ju ej haft att skaffa,
vore avgjort sedan länge, och i detta hade för övrigt enligt vad Ålund inhämtat
ej fästs avseende vid det av Cluver ingivna protokollet över bevisupptagningen.
I hyresmålet hade klaganden och Botolfsen tillika blivit de
vinnande. Då klaganden nu sökte medelst äreröriga beskyllningar skada
Ålund, måste orsaken ligga i ovan skildrade omständigheter i djurplågerimålet
och i ett agg till Cluver, vilket syntes vilja omfatta envar som haft
något med Cluver att göra.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Vad klaganden främst fäste sig vid i Ålunds skrift vore påståendet att vittnesförhören
avsett helt andra parter än hyrestvisten. Detta vore en fullständig
nyhet för klaganden. Vittnesutsagorna hade ju omedelbart använts
i hyrestvisten. Den hastighet, varmed häradsrätten ställt sig till förfogande,
talade också för att vittnesförhören varit avsedda för hyrestvisten. Av
Ålunds skrift framginge, att framställningen om vittnesförhör gjorts den 15
maj 1950. Förhören hade hållits på högfjällshotellet den 20 maj 1950, allt
inom en tidrymd av fem dagar. Brådskan vore helt naturlig, eftersom handlingarna
måste vara skiljenämnden tillhanda senast den 27 maj 1950. Om
brådskan skulle ha dikterats av fara för att beviset skulle framdeles gå förlorat
eller endast med svårighet kunna föras, ville klaganden omtala följande.
Fn av de båda kvinnor som hörts hade möjligen varit i grossess vid tiden
för vittnesförhöret. Emellertid hade hon varit närvarande så sent som vid
skiljedomsförhandlingama i Malung den 27 och den 28 mars 1950 samt i
Sälen den 29 mars 1950 utan att vid denna tid förete synliga tecken på sitt
havandeskap. Hon vore bosatt i Sälen, där hon hade sitt föräldrahem. Den
andra kvinnan vore hemmadotter och hade hela sitt liv bott i Sälen. Av de
två manliga vittnena vore den ene sedan cirka fem år tillbaka anställd som
maskinist på hotellet och den andre vore hotellets biträdande chef. Vittnena
hade tidigare hörts i hyrestvisten, de båda kvinnorna på begäran av
klaganden och hans medpart och de övriga på motpartens begäran. Vad som
talade för att synnerligen vänskapliga relationer rådde mellan klagandens
motpart och Ålund vore främst den hastighet, varmed vittnesförhöret

51

kommit till stånd. Det vore att märka, att mellan den 15 och den 20 maj
infallit en helgdag den 18 maj. Vidare hade färden till Sälen företagits i
Levanders privata bil. Att hotellets biträdande chef och Ålunds gode vän.
Toldnäss, som även hörts som vittne den 20 maj, personligen hjälpt häradsrätten
att ställa förhörslokalen i stånd underströke klagandens uppfattning
om den familjära stämning, som måste ha varit rådande. Genom den
olagliga bevisupptagningen hade klaganden förorsakats stor tidsspillan,
mycket arbete och ytterligare kostnader för advokatarvoden etc. Då klagandens
uppfattning vore, att häradsrätten felaktigt möjliggjort denna
händelseutveckling, ansåge klaganden det riktigt att bringa sina misstankar
till JO:s kännedom. Klagandens anmälan hade således icke på något sätt
med personligt agg till Ålund att göra. — Klaganden hade icke haft den
ringaste anledning att diskutera hyrestvisten med Ålund och kunde ej erinra
sig någon sådan diskussion. Däremot visste klaganden, att han och
Ålund — då de av en händelse fått sällskap i bil mellan Sälen och Malung
— talat om det nyligen avdömda djurplågerimålet. Det vore felaktigt att
åtalet mot Cliiver för djurplågeri varit en hämndeaktion från klagandens
sida. Åtalet hade härlett sig från en anmälan av en person, vilken gästat
klagandens hotell som turist. Ålunds påstående att han vid tiden för djurplågerimålet
icke ägt kännedom om hyrestvisten vore felaktigt. Just under
djurplågerimålet hade Cliivers försvarare i avsikt att nedvärdera klagandens
vittnesmål omtalat, att en nära förestående tvist mellan Cliiver och
klaganden inom kort skulle avgöras av skiljemän. Detta hade Ålund låtit
taga till protokollet.

Sedan Ålund beretts tillfälle taga del av klagandens påminnelser, anförde
han i en hit inkommen skrift följande.

Ålund vidhölle, att vittnesförhören avsett andra parter än dem som uppträtt
i hyrestvisten. Såsom tidigare anförts skulle vittnesberättelsema ju ha
använts gentemot Wall och Bryngelson. Därest de faktiskt använts på
annat sätt torde detta vara en sak, som stode utom domstols kontroll.
Enligt den kännedom Ålund vid förhörets avhållande haft om hyrestvistens
läge voro förhandlingarna avslutade och parterna hade bara att avvakta
skiljemännens dom. Även om Ålund skulle ha tänkt sig den möjligheten, att
protokollen skulle ha använts i hyrestvisten, måste Ålund ju på sakens
dåvarande ståndpunkt ändock rimligen ha sagt sig, att detta redan varit
för sent, enär förhandlingarna avslutats. Den snabbhet, med vilken ärendet
handlagts, hade sålunda ej orsakats av någon önskan att få protokollet färdigt
till viss dag. Hänsyn hade i viss mån tagits till den omständigheten, att
förhören lämpligen synts böra hållas innan hotellet ånyo öppnats för sommarsäsongen
och å dag, som lämpat sig för Cliivers ombud, men framför
allt hade ärendet utsatts under beaktande av häradsrättens egen arbetsbörda.
Vid angivna tidpunkt hade nämligen förestått en betydande arbets -

52

anhopning i häradsrätten med hänsyn till de sista tingen före tingsferierna.
Ålund hade för den skull velat färdigställa ej blott nu ifrågavarande ärende
utan samtliga ärenden, som icke nödvändigtvis måst uppskjutas, i avsikt
att därigenom undvika förseningar i samband med de sista tingen för våren.
Klagandens påstående, att genom vittnesförhören skulle ha åsamkats
honom tidsspillan, arbete och ytterligare kostnader, syntes oförståeligt ej
minst med hänsyn därtill, att — enligt vad Levander senare upplyst Ålund
— skiljemännens ordförande omedelbart efter mottagandet av förhörsprotokollet
meddelat såväl Cluvers ombud som klaganden eller dennes ombud,
att skiljemännen icke kunde taga hänsyn till protokollets innehåll. Ålund
ville ej bestrida, ehuru han ej hade direkt minne därav, att Levander vid
huvudförhandlingen i djurplågerimålet nämnt något om en stundande tvist
mellan Cluver och klaganden. Ålund hade icke fäst sig närmare vid saken
och hade, då vittnesförhören två månader senare avhållits, ej tänkt på
nämnda i förbigående fällda uttalande. — Ålund vidhölle alltså, att han icke
genom sina åtgöranden velat gynna eller skada någon person och att han
ansett sig handla i enlighet med lag.

Vid ett av tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius den 30 juli
1951 å justitieombudsmansexpeditionen hållet förhör med Ålund uppgav
denne — utöver vad ovan upptagits — följande.

Ålund hade vid tiden för ingivandet av ansökningen om vittnesförhören
känt till parternas huvudsakliga yrkanden och ståndpunkter i tvisten inför
skiljemännen. Vidare hade han också vetat, att några sammanträden inför
skiljemännen hållits i Malung och Sälen samt att ett avslutande sammanträde
ägt rum i Stockholm. Sin kännedom om hyrestvisten hade han fått på
grund av vad vardera parten i tvisten samtalsvis framhållit vid tillfälliga
sammanträffanden med honom. Han hade varit bekant med endast en av
skiljemännen. Efter den av Cluver arrangerade middagen i Sälen efter
skiljemännens första sammanträde å tingshuset i Malung hade Ålund före
den 15 maj 1950 varit Cluvers gäst å hotellet en eller två gånger. — Ansökningen
om vittnesförhören, som dessförinnan icke varit på tal, hade inkommit
med posten. Då Ålund ansett uppgifterna i ansökningen ofullständiga,
hade han telefonerat till Levanders advokatbyrå för att inhämta upplysningar
om grunden för ansökningen. Levander hade då varit bortrest,
men hans sekreterare hade uppgivit, att om bolaget skulle tappa i tvisten
inför skiljemännen, ämnade Cluver vända sig mot de hos honom tidigare
anställda Wall och Bryngelson med civil skadeståndstalan för det dessa till
Cluver lämnat vilseledande uppgifter och att vittnesmålen skulle användas
i den rättegången. Ålund hade icke vid detta samtal lämnat något besked
med anledning av ansökningen. På grund av de uppgifter han sålunda erhållit
hade hän beslutat tillåta förhöret. Därefter hade han ringt till högfjällshotellet
och talat med dess biträdande chef, Toldnäss, angående lämplig
lokal å hotellet för vittnesförhören och om dag därför. Vid detta samtal

53

hade han icke nämnt något om det uppgivna syftet med bevisupptagningen.
Innan ansökningen bifallits, hade han icke i vidare mån tagit reda på vilka
omständigheter som skulle styrkas med vittnesförhören och skälen för bevisupptagningen
än vad som enligt vad ovan anförts framkommit vid telefonsamtalet
med Levanders sekreterare. I förstnämnda avseende hade han
emellertid, sedan Levander kommit tillbaka från sin resa, av denne — dagen
innan förhöret skulle hållas — inhämtat, att vittnena skulle höras om dels
fastighetens — främst kökets — skick och dels förekomsten av husröta i
fastigheten. Levander hade närmare upplyst, att Wall och Bryngelson
skulle ha först givit klaganden utfästelse om att fastigheten skulle bliva
klar för inflyttning före julsäsongen 1949 men därefter ändrat sina uppgifter
och framhållit för klaganden, att det vore omöjligt inflytta före nyssnämnda
tidpunkt. På liknande sätt skulle de ha ändrat sina uppgifter angående
förekomsten av husröta. Dessutom hade de enligt Levander förtigit
för Cliiver, att de sett vatten stående på vissa golv i fastigheten. Genom
dessa ”vinglande” uppgifter och nyssnämnda underlåtenhet att omtala
vattenförekomsten hade Wall och Bryngelson vållat Cliiver skada. Vid
beslutets meddelande hade Ålund ansett, att han icke varit berättigad ingå
i närmare prövning av skälen till ansökningen. De uppgifter han sedermera
inhämtat av Levander hade han icke ansett behövligt att redovisa i akten
till ärendet, som han ansett vara av ringa vikt. Han hade icke haft någon
tanke på att kalla Wall och Bryngelson till bevisupptagningen. — Enär
Ålund vetat, att förhandlingarna inför skiljemännen varit avslutade, hade
han icke misstänkt att avsikten med vittnesförhören kunde vara att kringgå
bestämmelsen i 15 § skiljemannalagen. Sistnämnda lagrum hade han vid
tillfället icke haft aktuellt för sig, utan han hade bedömt frågan om bevisupptagningens
tillåtlighet enbart enligt 41 kap. rättegångsbalken. Han
hade också tillfrågat den ordinarie häradshövdingen, vilken icke ansett
något hinder mot förhören möta. Någon önskan att gynna endera parten
hade Ålund icke haft. Det hade under bevisupptagningen varit svårt för
honom att avgöra, om förhören uteslutande avsett frågor av relevans för
den uppgivna skadeståndsprocessen. Han vore efteråt medveten om att i
vittnesmålen funnes punkter, som ej hade något samband med den ifrågasatta
rättegången. Levander hade efter bevisupptagningens slut förklarat,
att resultatet varit ”magert” och att Cliiver tidigare antytt, att vittnesmålen
skulle giva mer än vad som verkligen blivit fallet. Innan ansökningen
inkommit, hade Ålund ej hört talas om någon framtida rättegång mot Wall
och Bryngelson. Det vore emellertid möjligt, att Toldnäss vid något tillfälle
kunde ha nämnt detta. Vid något av Ålunds första sammanträffanden med
Cliiver hade denne förklarat, att han såsom utredning i skiljetvisten skulle
föranstalta om förhör under sanningsförsäkran med sig och sin hustru inför
häradsrätten. Till detta hade Ålund svarat, att sådant förhör icke vore tilllåtet
enligt 41 kap. rättegångsbalken. Vid det. i Ålunds yttrande omnämnda

54

telefonsamtalet med skiljemännens ordförande hade denne varit så uppbragt,
att Ålund icke fått tillfälle att förklara sig. Han hade därför senare i
brev till skiljemännens sekreterare utvecklat sina synpunkter och bett sekreteraren
framföra dessa till ordföranden.

Det av Ålund vid förhöret omnämnda brevet till skiljemännens sekreterare,
vilket infordrades i ärendet, var dagtecknat den 31 maj 1950 samt
innehöll, bland annat, följande: ”---vill jag på Toldnäss’ begäran här med

i några rader nämna de tankegångar som legat bakom häradsrättens
bevisupptagning.---Förhöret har tillåtits enligt 41 kap. 1 § rätte gångsbalken,

d. v. s. till framtida säkerhet. Att det ej behandlats enligt 15 §
andra stycket lagen om skiljemän (jämför 23:15 och 36:19 RB) berodde
därpå, att — enligt vad jag erfarit — ifrågavarande bevisning avsetts att
av Cluver användas även i kommande rättssaker mot Wall och Bryngelson.

---Jag vill på förekommen anledning tillägga — ehuru det egentligen

synes mig överflödigt — att om Ekelund kommit in till häradsrätten med
motsvarande begäran om vittnesförhör den fått exakt likadan behandling
som Levanders.---”

I avgivet yttrande anförde Levander följande.

Under skiljemannaförfarandet hade framkommit vissa omständigheter,
som föranlett Cluver att överväga att föra särskild talan vid domstol. Cluver
hade beordrat Toldnäss att vidtaga vissa förberedande åtgärder i detta
syfte. Toldnäss hade även varit verksam under skiljemannaförfarandet med
införskaffande av vissa uppgifter och viss utredning på begäran av Cluver
och Levander. Sedan tvisten slutförts inför skiljemännen, hade Levander
meddelat Toldnäss, att viss ytterligare utredning borde införskaffas, och
anmodat honom att höra vissa personer i Sälen. Levander hade antytt att,
om genom Toldnäss’ utredning klarhet kunde vinnas på vissa punkter, Levander
ämnade föreslå, att vittnesförhör med vissa personer arrangerades
vid domstol. Levanders syfte med denna utredning hade i första hand varit
att eventuellt finna ytterligare bevisning av intresse för den föreliggande
tvisten. Toldnäss för sin del torde ha utgått ifrån att utredningen även
skulle kunna användas i en eventuell talan mot Wall och Bryngelson. Cluver
hade vid tillfället varit bortrest och oanträffbar och torde ha återvänt
till Sälen omkring den 25 maj 1950. Då Levander ansett, att eventuella processer
mot Wall och Bryngelson och andra personer endast skulle medföra
kostnader, hade han personligen icke haft något större intresse att verkställa
någon utredning i syfte att enbart användas i en sådan process. Levanders
syfte med vittnesförhören måste därför i varje fall i första hand
höra samman med skiljemannaförfarandet. Levander hade emellertid anledning
förmoda, att Toldnäss haft en talan mot Wall och Bryngelson i tankarna.
Toldnäss syntes ha gjort förfrågan hos domsagans kansli i Malung
angående möjligheten att anordna ett vittnesförhör med vissa av honom

55

uppgivna personer. Levander hade icke möjlighet att yttra sig om vad som
avhandlats mellan Toldnäss och Ålund. Vid tillfället ifråga hade Levander
befunnit sig i Örebro och återvänt till Falun först på kvällen den 18 maj
1950. Påföljande dag hade Levanders sekreterare meddelat honom, att
Ålund sökt Levander och att Ålund föreslagit, att vittnesförhör skulle anordnas
den 20 maj 1950. Levander hade då kontaktat Ålund och fatt oekräftelse
på att vittnesförhören utsatts till den 20 maj. Vid telefonsamtalet
med Ålund hade Levander fått den uppfattningen att Toldnäss under hand
lämnat Ålund de upplysningar, som erfordrats för att förhören skulle få
äga rum. Levander ville minnas, att Ålund frågat honom, vilken utredning
han närmast åsyftat. Levander torde då ha angivit de förhållanden beträffande
vilka han avsett att höra vittnena. Sammanfattningsvis kunde framhållas,
att Levander medverkat till vittnesförhören i första hand i syfte att
vinna ytterligare utredning i tvisten mellan klaganden och bolaget samt i
andra hand för att enligt instruktioner, som lämnats av Cliiver, verkställa
viss annan utredning. Toldnäss, som i högre grad än Levander medverkat
till att vittnesförhören kommit till stånd, torde i första hand åsyftat att
finna underlag för vissa av skiljemannaförfarandet föranledda eventuella
följ dprocesser. Ålund torde vid bedömandet av frågan, huruvida vittnesförhören
skulle tillåtas, haft att taga hänsyn till de uppgifter, som lämnats
honom av Toldnäss.

Sedan inhämtats, att Toldnäss hade slutat sin anställning hos bolaget
och var bosatt i Mölndal, uppdrogs åt kriminalpolisen därstädes att
verkställa förhör med honom i vissa angivna hänseenden. Det över förhöret
upprättade protokollet innehöll följande.

Sedan skiljenämnden den 6 och den 7 maj 1950 haft sitt sista sammanträde,
vid vilket Cliiver, Toldnäss och Levander varit närvarande, hade
Cliiver varit orolig för att bolagets bevisning icke vore tillfyllest för att bolaget
skulle kunna vinna skiljetvisten. Cliiver hade därför ansett lämpligt,
att några av de personer, som upplysningsvis hörts inför skiljenämnden,
skulle höras på ed inför domstol. Cliiver hade nämligen trott, att vissa personer
vid förhöret inför skiljenämnden förtigit uppgifter, som skulle kunna
styrka bolagets talan. Sedan Cliiver och Toldnäss återkommit till Sälen,
hade Cliiver bestämt, att han vid domstol skulle begära vittnesförhör snarast
möjligt, så att bolaget skulle kunna före den 27 maj 1950 översända
protokoll över vittnesförhören till skiljemännen. Ändamålet med vittnesförhören
inför häradsrätten hade sålunda varit att få fram mera detaljerade
uppgifter, vilka kunnat vara till nytta för bolagets talan inför skiljenämnden.
Cliiver hade därefter säkerligen satt sig i förbindelse med Levander för
att få denne att ordna de närmare detaljerna beträffande förhöret inför
häradsrätten. Därefter hade Cliiver rest från Sälen och varit borta omkring
tio dagar. Han hade dessförinnan uppgivit för Toldnäss, vilka personer som
skulle höras. På uppdrag av Cliiver hade Toldnäss därefter satt sig i tele -

56

fonförbindelse med Ålund och frågat, när de av Levander påkallade vittnesförhören
kunde hållas. Då Cliiver föreslagit högfjällshotellet som lämplig
plats, enär samtliga vittnen vore bosatta i Sälen, hade Toldnäss även frågat,
om vittnesförhören kunde avhållas där. Antingen vid detta telefonsamtal
eller påföljande dag hade Ålund meddelat, att vittnesförhören skulle hållas
på hotellet. Någon diskussion om lämplig lokal inom hotellet hade då ej
förekommit. Detta vore det enda som Toldnäss haft med Ålund att göra, i
vad gällde arrangemangen av vittnesförhören. Vid telefonsamtalet eller
telefonsamtalen hade ej berörts vad vittnesförhören skulle tjäna för ändamål,
då Toldnäss icke ansett sig ha någon anledning att befatta sig därmed.
Han hade menat, att Levander skulle sköta denna angelägenhet. Toldnäss
hade sålunda icke förklarat för Ålund, att vittnesbevisningen skulle användas
^ id skiljedomsförhandlingarna. Han hade ej heller sagt, att vittnesbevisningen
skulle användas vid en blivande rättegång mot Wall och Bryngelson,
vilka tidigare varit anställda hos bolaget och vid skiljedomsförhandlingarna
uppträtt som klagandens vittnen. Om sistnämnda upplysning
lämnats till Ålund, hade detta säkerligen gjorts av Levander. Cluver hade
sannolikt icke kunnat lämna uppgiften, da han vid tiden för framställningens
ingivande till häradsrätten var bortrest från Sälen. Toldnäss kunde
icke säga, om Ålund haft någon uppfattning om att vittnesförhören skulle
användas vid skiljedomsförhandlingarna. Wall och Bryngelson hade varit
anställda hos bolaget, Wall som chaufför och byggnadsarbetare och Bryngelson
som byggmästare. De hade sålunda utfört de reparationsarbeten, vilka
enligt klaganden blivit så försenade, att denne ej i rätt tid kunnat öppna
Gammelgården för säsongen. Wall och Bryngelson hade enligt Cliivers
åsikt vilselett Cluver angående reparationsarbetenas omfattning. Cluver
hade ansett, att Wall och Bryngelson, då de hörts inför skiljenämnden, lämnat
uppgifter som uppenbart gynnat klaganden. Det vore möjligt, att Cluver
ansett att han, om han förlorat målet, skulle kunna föra talan mot Wall
och Bryngelson för att de vållat bolaget förluster genom felaktiga uppgifter
till Cluver om reparationsarbetenas omfattning. Toldnäss hade av Levander
fått veta, att protokollet över bevisupptagningen översänts till skiljemännens
ordförande. Ålund hade ej nämnt något härom för Toldnäss, förrän
klaganden ingivit sin anmälan till JO. Ålund hade då förklarat för Toldnäss,
att han ansett sig ha handlat riktigt och att han skulle framhålla detta i sin
förklaringsskrift till JO. Varken vid detta tillfälle eller senare hade Ålund
gjort några frågor i saken. Vid samtalen mellan Levander och Toldnäss om
de planerade vittnesförhören hade det framstått som särskilt viktigt att förhören
verkställdes så hastigt, att protokollet skulle kunna översändas till
skiljenämnden före den 27 maj 1950. Toldnäss hade emellertid icke framhållit
detta för Ålund. Toldnäss hade hela tiden hyst den uppfattningen att
Ålund icke haft någon kännedom eller misstanke om att vittnesförhören
skulle användas i skiljedomsprocessen. — Toldnäss hade sett en avskrift av

57

Ålunds förklaring, sedan denna översänts till JO. Vid skriftens uppsättande
hade Ålund ej talat med Toldnäss om någon detalj däri. — Under ett
senare skede av förhöret erinrade sig Toldnäss, att han, redan innan Levander
till häradsrätten ingivit framställningen om vittnesförhören, varit i telefonförbindelse
antingen med Ålund eller annan rättsbildad befattningshavare
vid häradsrätten. Toldnäss hade därvid förhört sig om möjligheten
att hålla vittnesförhör för säkerställande av framtida bevisning och om
sådant vittnesförhör kunde upptagas omedelbart. Därvid hade den jurist,
med vilken Toldnäss samtalat, förklarat, att häradsrätten snarast möjligt
skulle upptaga vittnesförhören, såvida framställning därom gjordes
omedelbart. Toldnäss hade ej nämnt vid detta tillfälle, vartill vittnesbevisningen
skulle användas, och hade ej blivit tillfrågad därom. Han hade
underrättat Levander eller hos denne anställd person om telefonsamtalet,
varefter Levander ingivit sin framställning till häradsrätten. — Toldnäss
kände Ålund ganska väl. Han hade lärt känna denne för flera år sedan,
innan han tillträtt anställningen vid högfjällshotellet.

Från häradsrättens akt i ärendet inhämtades, att vittnesmålen huvudsakligen
berörde orsaken till rötskadorna å den av klaganden förhyrda byggnaden
samt byggnadens skick vid jultiden 1949 och möjligheten att då
inflytta i densamma; Wall och Bryngelson funnos icke omnämnda i någon
av vittnesutsagorna.

I en till riksåklagarämbetet den 16 augusti 1951 avlåten skrivelse anförde
tjänstförrätt ande justitieombudsmannen Bexelius därefter följande.

I 41 kap. rättegångsbalken givas regler om bevisning till framtida säkerhet.
I kapitlets 1 § stadgas, att om fara är, att bevis rörande omständighet,
som är av betydelse för någons rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast
med svårighet skall kunna föras, och rättegång ej är därom, må till framtida
säkerhet bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller skriftligt bevis
upptagas vid underrätt. Ej må dock enligt detta kapitel bevis upptagas i
syfte att vinna utredning om brott. I 2 § stadgas, att om någon vill, att
bevis upptages till framtida säkerhet, skall han göra ansökan därom hos
rätten. I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill
styrka med beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar
till stöd för dess upptagande, samt, om det kan ske, den, vilkens rätt
eljest kan bero därav. Enligt 3 § äger om bevisning till framtida säkerhet
vad om bevisupptagning i rättegång ntom huvudförhandling är stadgat
motsvarande tillämpning; kan, utom sökandens, annans rätt bero av bevisets
upptagande, erfordras dock ej kallelse å honom, med mindre särskilda
skäl äro därtill. Ej vare någon skyldig att inställa sig som vittne eller sakkunnig
vid annan underrätt än den, under vilken han har sitt hemvist.

58

4 § slutligen innehåller vissa regler om ersättning för kostnader, föranledda
av bevisupptagningen.

Den i det föreliggande fallet centrala frågan om förebringande av utredning
i skiljemannaförfarande regleras i 15 § lagen den 14 juni 1929 om
skiljemän. Salunda stadgas i paragrafens första stycke, att om parterna ej
annorlunda bestämma, äga skiljemännen vidtaga åtgärder för utredningens
främjande såsom att anmoda part eller sakkunnig eller annan att infinna
sig för att höras i saken eller uppmana part eller annan, vilken innehar
skriftlig handling eller föremål som kan antagas vara av betydelse som
bevis, att hålla handlingen eller föremålet till handa. Skiljemännen äga ej
stadga vite eller eljest använda tvångsmedel, ej heller upptaga ed eller
sanningsförsäkran.

I andra stycket av samma paragraf heter det därefter: Vill part, att vittne
eller sakkunnig skall höras eller förhör med part under sanningsförsäkran
skall äga rum vid domstol, eller att föreläggande skall meddelas part eller
annan att som bevis tillhandahålla skriftlig handling eller föremål, göre
ansökan därom hos den allmänna underrätt, inom vars område den som
skall höras eller som åtgärden eljest angår vistas. Hava skiljemännen prövat
åtgärden nödig och tillhandahålles erforderlig utredning, skall rätten
anställa förhör eller meddela föreläggande, därest laga hinder ej möter.
Angående åtgärd, som nu sagts, gälle i tillämpliga delar vad om bevisupptagning
i rättegång utom huvudförhandling är stadgat.

Förfarandet vid bevisupptagning utom huvudförhandling regleras i 35
kap. 9—13 §§ rättegångsbalken. I 35 kap. 9 § stadgas, bland annat, att då
bevis skall upptagas utom huvudförhandling, skola parterna kallas. Uteblir
part, må beviset dock upptagas.

I förevarande fall är utrett, att Levander i egenskap av ombud för Cliiver
i en den 15 maj 1950 till häradsrätten inkommen ansökan hemställt, att
häradsrätten måtte, på sätt stadgas i 41 kap. 1 § rättegångsbalken, till
framtida säkerhet upptaga bevis genom vittnesförhör med fyra angivna
personer. Ansökningen har av häradsrätten med Ålund såsom ensamdomare
bifallits samma dag.

Ehuru i 41 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken föreskrives att i ansökan
om bevisupptagning skall uppgivas bland annat den omständighet,
som sökanden vill styrka med beviset, och de skäl, som sökanden åberopar
till stöd för bevisets upptagande, samt, om det kan ske, den, vilkens rätt
eljest kan bero därav, saknade ansökningen helt uppgifter i nämnda hänseenden.
Innan dessa brister i ansökningen avhjälpts, kunde ansökningen
givetvis lagligen icke bifallas. Ålund har också, innan ansökningen bifölls,
inhämtat vissa uppgifter. Akten till ärendet innehåller emellertid härom
icke annat än vad som utsäges i det förut återgivna beslut, genom vilket
medgivande till förhöret lämnades, eller ”att förhöret närmast föranleddes

59

av ifrågasatt civil skadeståndstalan emot de hos Cliiver tidigare anställda
Wall och Bryngelson”.

Ålund har vid det av mig med honom den 30 juli 1951 hållna förhöret
uppgivit, att han i anledning av ansökningen telefonerat till Levanders
advokatbyrå för att inhämta upplysningar om grunden för ansökningen.
Le vander hade då varit bortrest, men hans sekreterare hade uppgivit, att
Cliiver, om bolaget skulle tappa i tvisten inför skiljemännen, ämnade vända
sig mot Wall och Bryngelson med civil skadeståndstalan för det dessa till
Cliiver lämnat vilseledande uppgifter, och att vittnesmålen skulle användas
i den rättegången. Ålund har vid förhöret vidare förklarat, att han, innan
ansökningen bifölls, icke i vidare mån tagit reda på vilka omständigheter
som skulle styrkas med vittnesförhören och skälen för bevisupptagningen
än vad som, enligt vad nu nämnts, framkommit vid telefonsamtalet med
Levanders sekreterare. Ålund hade sedermera — dagen innan förhöret
skulle hållas — av Levander inhämtat vissa kompletterande uppgifter om
vad vittnena skulle höras om. I sin tidigare, den 28 november 1950 avgivna
förklaring har Ålund uppgivit, att han beslutat tillåta vittnesförhören,
sedan han inhämtat den kompletterande upplysningen att Cluver, om
skiljedomen ginge bolaget emot, ämnade väcka talan mot Wall och Bryngelson
på den grund att dessa dels vållat rötskador å vissa byggnader, i vilka
de utan att underrätta Cluver sett avloppsvatten stående, dels också genom
vilseledande uppgifter till klaganden förorsakat, att denne ej ansett
sig kunna i december 1949 inflytta i en av honom då av bolaget arrenderad
byggnad. Beträffande skälen för bevisupptagningen har Ålund i förklaringen
anfört att det upplysts, att en kvinna, som önskades hörd, vore gravid och
att övriga personer, som vid tiden för förhöret befunnit sig å orten, befarades
skola skingras över landet i samband med nya arbetsanställningar. Av
Ålunds uppgifter vid förhöret med honom — vilka uppgifter bestyrkas av
Levanders och Toldnäss’ ovan återgivna utsagor — synes framgå, att dessa
upplysningar om skälen för vittnesförhören inhämtats först efter det tillstånd
till bevisupptagningen lämnats.

Utredningen ger sålunda vid handen, att Ålund, när han fattade beslutet
om bevisupptagningen, icke i detalj visste vilka omständigheter som skulle
styrkas med bevisupptagningen. Han skulle vidare då ha saknat kännedom
om skälen för bevisupptagningen. Av Ålunds egna uppgifter framgår alltså
att ansökningen bifallits utan att erforderlig utredning dessförinnan förebragts
till ledning för bedömande av frågan om ansökningen borde bifallas.
Ålunds sätt att handlägga ärendet ger därför rum för allvarliga erinringar.
Att Ålund efter beslutets fattande men före vittnesförhören må ha inhämtat
vissa ytterligare — men uppenbarligen långt ifrån fullständiga — uppgifter
om vad som skulle styrkas med bevisupptagningen och skälen härför,
kan icke ursäkta den bristfälliga handläggning av ärendet som föregick
beslutet. Det må i detta sammanhang påpekas, att — av Levanders och

60

Toldnäss utsagor att döma — icke någon av dem i samband med ansökningen
och bevisupptagningen lämnat Ålund några uppgifter om ifrågasatt
rättegång mot Wall och Bryngelson.

Vad därefter angar frågan, huruvida medgivande till vittnesförhören
bort lämnas med hänsyn till vad som var för Ålund känt vid beslutets fattande,
så har klaganden givit uttryck för den uppfattningen, att bevisupptagningen
på grund av den då oavgjorda tvisten inför skiljemännen lagligen
icke kunnat tillåtas. Till stöd härför har bland annat åberopats stadgandet
i 41 kap. 1 § rättegångsbalken, att upptagande av bevisning till framtida
säkerhet om viss omständighet kan tillåtas endast såvida rättegång ej är
därom, och att skiljemannaförfarande måste jämställas med rättegång.

Uttrycket "rättegång”, när det eljest förekommer i den nya rättegångsbalken,
avser emellertid i enlighet med vanligt språkbruk ett till domstol
knutet förfarande. Man torde därför icke utan stöd av särskilt uttalande i
förarbeten eller av andra uppenbara tolkningsdata kunna giva detta uttryck
i 41 kap. 1 § en så vidsträckt tolkning, att det kommer att innefatta även
förfarande inför skiljemän. Förarbetena till lagrummet innehålla icke några
uttalanden, som kunna tyda på att en sådan tolkning av uttrycket varit
åsyftad. Det lärer icke heller eljest kunna med fog påstås, att ordalagen
indicera en sådan tolkning. Vid sådant förhållande kan förbudet i 41 kap.
1 § rättegångsbalken mot bevisupptagning i fråga, varom rättegång är,
enligt min mening icke antagas direkt avse även skiljemannaförfarande.

Det sagda innebär emellertid icke, att bevisupptagning enligt nämnda
lagrum skulle vara tillåtligt för att vinna utredning i tvist inför skiljemän.
Härom må anföras följande.

De nu gällande bestämmelserna om bevisning till framtida säkerhet motsvarades
i den äldre rättegångsbalken av 17 kap. 23 §, som dock endast
avsåg vittnesförhör. Förutsättningarna för bevisupptagningen voro emellertid
överensstämmande med de i nuvarande 41 kap. 1 § avhandlade. Sålunda
hette det i lagrummet, bland annat: Söker någon, den ännu ej rättegång
med annan haver, att vittne för ålder, sjukdom, bortresa, eller annat fall,
höras må, till sanningens styrko, där framdeles tränga skulle; underrätte
sig domaren, om skäl till jäv emot dem äro.

Före tillkomsten av nu gällande lag om skiljemän rådde stor ovisshet i
praxis om möjligheten att under pågående skiljemannaförfarande med stöd
av sistnämnda lagrum i äldre rättegångsbalken anordna förhör med vittne
inför rätta (se NJA avd. II 1929 s. 36—37; jfr SvJT 1921 ref. s. 22). I doktrinen
synes man före 1929 års lag om skiljemän ha varit benägen att anse
vittnes hörande enligt 17 kap. 23 § tillåtligt i tvist inför skiljemän (se Tryggers
uppsats om Skiljeavtal och Skiljemannaförfarande enligt svensk rätt
i Tidsskrift for Retsvidenskab 1895 s. 269 och Frey: Skiljemannainstitutet
enligt finsk civilprocessrätt, Helsingfors 1911 s. 158).

Nyssnämnda ovisshet om tillåtligheten av vittnesförhör enligt stadgandet

61

i 17 kap. 23 § har emellertid undanröjts genom införandet av de förut återgivna
bestämmelserna i 15 § lagen den 14 juni 1929 om skiljemän. I motiven
till dessa bestämmelser uttalade den sakkunnige, som utarbetat det till
grund för nämnda lag liggande förslaget, att om ordningen för vittnes eller
sakkunnigs hörande inför domstol underkastades en reglering i enlighet med
dessa bestämmelser, det utan vidare torde vara tydligt, att förhör enligt
17 kap. 23 § rättegångsbalken ej finge äga rum i sak, som vore under behandling
av skiljemän (NJA avd. II 1929 s. 38).

I en efter gällande skiljemannalags utfärdande publicerad redogörelse för
den nya lagstiftningen anförde samme sakkunnige (SvJT 1930 s. 59): ”En
nyhet är regleringen av vittnes- och sakkunnigförhör. För närvarande har
det, som bekant, mött vissa svårigheter härvidlag. Vissa domstolar ha medgivit
vittnesförhör för dödsfalls skull. Men praxis har icke varit stadig och
framför allt möter givetvis mot ett dylikt vittnesförhör såsom ledning för
skiljemännen den allvarliga invändningen, att motparten icke haft tillgång
att vid förhöret framställa de frågor till vittnena, som han kunde finna
erforderliga. Dessutom har domstolens kännedom om tvistefrågan ofta varit
ofullständig, då den grundats allenast på den ena partens framställning i
saken. Lagen stadgar nu, att om någon part vill höra vittne eller sakkunnig
inför domstol, måste skiljemännen hava prövat åtgärden nödig och erforderlig
utredning tillhandahållas domstolen till ledning för förhöret, varefter
domstolen skall i tillämpliga delar behandla vittnesförhöret på samma sätt
som när fråga är om vittnesförhör, som i rättegång hålles vid annan domstol
än den, där rättegången är anhängig. Härigenom skapas bland annat
garanti för att motparten beredes tillfälle att närvara vid förhöret.”

I doktrinen föreligger från tiden efter den nuvarande skiljemannalagens
tillkomst ett uttalande av Hassler, som kategoriskt hävdat, att vittnesförhör
enligt 17 kap. 23 § rättegångsbalken ej kunde äga rum i sak, som vore
under skiljemäns behandling (Hassler: Valda delar av civilprocessrätten,
Stockholm 1942, s. 138).

De nu anförda uttalandena i samband med lagens tillkomst och senare
samt den entydiga ordalydelsen i 15 § andra stycket giva vid handen, att
lagrummet uttömmande angiver villkoren och sättet för domstols medverkan
vid upptagande av bevis i tvist, som ligger under behandling av skiljemän.
Det måste således vara uteslutet att anordna sådan bevisupptagning
enligt de tidigare avhandlade reglerna i 41 kap. rättegångsbalken. Om alltså
part i skiljemannaförfarande hemställer hos domstol om vittnesförhör i den
inför skiljemännen anhängiga tvisten, har domstolen att undersöka, huruvida
skiljemännen prövat åtgärden nödig. Skiljemännens medgivande måste
anses som en förutsättning för att vittnesförhöret skall tillåtas av domstolen.
Om domstolen bifaller ansökningen, skall förhöret ske i den ordning, som
gäller för bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling. Främst är
därvid att märka, att parterna skola kallas.

62

Vad nu senast anförts hänför sig till det okomplicerade förhållandet, att
den som ansöker om vittnesförhöret uppgiver att bevisupptagningen avser
en inför skiljemän anhängig fråga. Emellertid torde saken icke alltid ligga så
enkelt till. Sökanden kan av någon anledning — exempelvis önskan att undvika
skiljemännens hörande eller kallelse å motparten — dölja det egentliga
syftet med bevisupptagningen och i stället hos domstolen hemställa om
vittnesförhör enligt 41 kap. rättegångsbalken samt därvid uppgiva ett ändamål
med förhöret, som bättre överensstämmer med förutsättningarna i nyssnämnda
kapitel. I en sådan situation får domstolen icke anlägga ett enbart
formellt betraktelsesätt utan måste på grundval av föreliggande omständigheter
söka utröna vad som kan vara det egentliga syftet med den begärda
bevisupptagningen. Om det vid en sådan prövning framstår såsom uppenbart,
att sökanden avsett att tillgodose ett annat ändamål än det formellt
legitima, som han uppgivit, måste domstolen lägga detta förhållande till
grund för sitt avgörande i fråga om förhörets tillåtlighet. Det sagda kan
åskådliggöras med ett fall ur praxis, vilket visserligen icke avser bevisupptagning
i tvist inför skiljemän men likväl är av principiellt intresse i förevarande
sammanhang. Omständigheterna i fallet voro i korthet följande.
En person hade under jakt, som han företagit i sällskap med några andra
personer, förolyckats genom att två skott gått av från hans gevär. Verkställd
polisutredning resulterade icke i rättegång. Sedermera hemställde anhöriga
till den förolyckade om vittnesförhör för dödsfalls skull med en av de
i jakten deltagande, vilken hörts vid polisutredningen. Vid underrätten uppgåvo
sökandena, att meningen med förhöret endast var att få vittnets uppgifter
vid polisutredningen beedigade. Underrätten fann förhöret icke kunna
tillåtas, enär därmed uppenbarligen avsågs att vinna utredning, huruvida
den förolyckades död förorsakats av annan person. I hovrätten anförde
sökandena, att den framtida rättegång, som vittnesförhöret avsåge, kunde
komma att röra frågan huruvida leverantör eller försäljare av den omkomnes
gevär vore ersättningsskyldig i följd av gevärets felaktiga konstruktion
eller bristfälliga skick. Hovrätten och högsta domstolen gjorde emellertid
icke någon ändring i underrättens beslut (NJA 1935 s. 186).

Är sålunda uppenbart, att begärt vittnesförhör till framtida säkerhet
avser att vinna utredning i pågående skiljernannaförfarande, bör ansökningen
avslås. Den omständigheten att ett begärt vittnesförhör till framtida
säkerhet synbarligen gäller fråga, som ligger under skiljemäns avgörande,
utgör självfallet ett mycket starkt skäl för antagandet att med förhöret
egentligen avses att ernå utredning i den pågående tvisten. Denna omständighet
får naturligtvis icke tillmätas den betydelsen att den ensam för sig
utgör fullt bevis för att fråga är om ett försök att kringgå bestämmelserna
i 15 § skiljemannalagen. Förhållandena kunna vara sådana, att bevisupptagningen
bör ske, oaktat den avser fråga som beröres av skiljemannaförfarandet.
Det kan sålunda tänkas, att ett vittnes förestående resa, svårare

63

operation eller liknande förhållande icke tillåter dröjsmål, om sökanden vill
säkra bevisning för framtida rättegång mot annan motpart rörande den i
skiljemanna väg anhängiga frågan. I ett dylikt fall måste hänsyn tagas till
risken för sökanden att han, om bevisupptagningen förvägras, kan lida
rättsförlust. Att uppställa några generella regler för hur man skall förfara
i fall, där fråga kan vara om ett försök att kringgå bestämmelserna i skiljemannalagen,
är naturligtvis icke möjligt. Det är dock klart, att domstolen i
ett dylikt fall bör söka så noggrant som möjligt utreda syftet med ansökningen.
Härvid kan sökanden direkt tillfrågas, om han avser att utnyttja
bevisupptagningen i tvisten inför skiljemännen. Försäkrar sökanden att så
icke är fallet och förefalla hans övriga uppgifter om syftet med och skälen
för bevisupptagningen godtagbara, lärer bevisupptagningen icke kunna
förvägras, även om denna avser fråga som är relevant även i skiljemannaförfarandet.
Det torde dock endast ytterst sällan förekomma, att omständighet,
som avses med begärd bevisupptagning, är relevant såväl i pågående
tvist inför skiljemän som i uppgiven framtida rättegång.

Det återstår härefter att med ledning av nu anförda principiella synpunkter
bedöma frågan, huruvida häradsrätten förfarit felaktigt genom att
bifalla ansökningen om bevisupptagningen.

Vad härvid först angår syftet med de begärda vittnesförhören, torde detta
klart framgå av numera kända förhållanden. Redan Levanders och Toldnäss’
ovan återgivna uttalanden torde innefatta fullt bevis om att sökandens
syfte med de begärda förhören åtminstone främst var att komplettera utredningen
i skiljemannatvisten. De avgivna vittnesutsagorna avse också i
sin helhet omständigheter, som voro rättsligen relevanta i tvisten inför
skiljemännen. De av Ålund i olika sammanhang lämnade uppgifterna om
grunderna för det uppgivna rättsanspråket mot Wall och Bryngelson innefatta
icke sådana närmare upplysningar härom, att det är möjligt att med
säkerhet bedöma, om vittnesutsagorna ens till någon del äro av betydelse
även för ett dylikt rättsanspråk. Det förtjänar emellertid framhållas, att
Walls och Bryngelsons namn icke förekomma i utsagorna. Det är därför
svårt att föreställa sig, att utsagorna kunna vara av någon omedelbar betydelse
för en rättegång mot Wall och Bryngelson. Någon sådan har ännu
icke anhängiggjorts. Däremot ha vittnesutsagorna inom en vecka efter upptagningen
av Levander åberopats i tvisten inför skiljemännen. I den skrivelse
till skiljemännen, varmed protokollet över vittnesförhören översändes,
uttalas, att avsikten med förhören var att få de av vittnena, vilka förut
hörts av skiljemännen, avgivna utsagorna kompletterade ävensom att det
ansetts nödvändigt, att två av dem hördes under edsansvar. I Levanders
till skiljemännen ingivna kostnadsräkning har ersättning begärts för bevisupptagningen.
Slutligen må framhållas, att ansökningen om bevisupptagningen
gjordes innan tvisten inför skiljemännen överlämnats till dom, utan
att förhörets anställande vid denna tidpunkt föranleddes av någon särskild

64

risk för att bevisupptagningen eljest skulle gå förlorad. Med hänsyn till vad
sålunda anförts kan någon tvekan icke råda om att sökandens avsikt med
bevisupptagningen var att åvägabringa utredning i den på skiljemännens
prövning beroende tvisten.

På sätt framgår av det förut sagda får emellertid bevisupptagning i sådant
syfte ske endast i den ordning, som stadgas i 15 § skilj emannalagen.

Frågan om Ålund insett eller bort inse syftet med ansökningen om vittnesförhören
är mera svårbedömbar.

Ålund har erkänt, att han vid tiden för ansökningen visste att en mellan
Cliiver, å ena, samt klaganden och Botolfsen, å andra sidan, uppkommen
tvist vore beroende på prövning av skiljemän, samt att han kände parternas
huvudsakliga yrkanden och ståndpunkter i tvisten. Även om Ålund vid
nämnda tid icke hade skiljemannaförfarandet i minnet, blev han dock uppmärksamgjord
på de begärda vittnesförhörens samband med tvisten inför
skiljemännen genom den honom lämnade uppgiften att bevisupptagningen
skulle komma att utnyttjas för den händelse bolaget tappade sistnämnda
tvist. I de den 16 maj 1950 dagtecknade vittneskallelserna har angivits, att
de begärda förhören gällde vittnenas ”iakttagelser och övriga kännedom om
vad som förevarit i samband med vissa rötskador å den s. k. Gammelgården
invid Kur- och högfjällshotellet i Sälen ävensom därmed sammanhängande
frågor”. Denna uppgift om vad vittnena skulle höras om måste antagas ha
varit känd för Ålund redan då han biföll ansökningen om vittnesförhören.
Med hänsyn till vad nyss sagts om Ålunds kännedom om tvisten inför
skiljemännen måste Ålund ha insett, att de förhållanden, om vilka vittnena
sålunda skulle höras, voro av relevans i tvisten inför skiljemännen. Han
kan därför knappast ha undgått att för sig uppställa frågan, huruvida icke
ansökningen om vittnesförhör avsåge att åvägabringa utredning i nämnda
tvist och sålunda utgjorde ett försök att kringgå bestämmelserna i 15 §
skilj emannalagen. En särskild anledning att misstänka ett dylikt syfte med
ansökningen utgör Ålunds uppgift att Cliiver tidigare för Ålund förklarat,
att Cliiver ämnade såsom utredning i skiljemannatvisten föranstalta om
förhör under sanningsförsäkran med sig och sin hustru inför häradsrätten.
Ålunds å ansökningshandlingen tecknade motivering till medgivandet av
vittnesförhören — att förhören närmast föranleddes av ifrågasatt civil
skadeståndstalan mot Wall och Bryngelson — tyder på att Ålund var medveten
om att vittnesutsagorna kunde komma att utnyttjas även för annat
ändamål. Att Ålund redan från början varit medveten härom vinner ett
starkt stöd i Ålunds ovan återgivna uttalande i brevet till skiljemännens
sekreterare att anledningen till att bevisupptagningen ej behandlats enligt
15 § andra stycket skilj emannalagen vore, att bevisningen avsetts att av
Cliiver användas även i kommande rättssaker mot Wall och Bryngelson.
Om Ålund ansett sig vilseledd om det verkliga syftet med vittnesförhören,
skulle han helt visst — sedan han av skiljemännens ordförande uppburit

65

klander för att han tillåtit bevisupptagningen — i brevet ha uppgivit, att
han icke förstått att vittnesförhören skulle åberopas i tvisten inför skiljemännen.
I stället anför Ålund såsom förklaring till att han icke ansett 15 §
skiljemannalagen tillämplig endast att förhören även skulle utnyttjas i
framtida rättegång mot Wall och Brvngelson. Av intresse i detta sammanhang
är vidare Ålunds uttalande i samma brev att, om Cluvers motpart
kommit in till häradsrätten med motsvarande begäran om vittnesförhör, den
fått exakt likadan behandling som Le vanders. Slutligen må framhållas att,
om Ålund ej förstått syftet med Levanders ansökning, skulle han helt visst
funnit sig nödsakad att närmare efterhöra vad som skulle styrkas med vittnesförhören.
Var han däremot medveten om det verkliga syftet med bevisupptagningen,
erfordrades icke några upplysningar om vad som skulle
styrkas med förhören, eftersom Ålund med sin kännedom om tvisten inför
skiljemännen var tillräckligt insatt i saken. Det må tillika påpekas, att
Ålund vid vittnesförhören icke synes ha gjort det minsta försök att sin plikt
likmätigt begränsa förhören till sådant, som kunde vara rättsligen relevant
i en rättegång mot Wall och Bryngelson.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl tala för
att Ålund vid beslutets fattande förstått, att de begärda vittnesförhören
avsetts skola utnyttjas såsom utredning i tvisten inför skiljemännen. Ansökningen
borde följaktligen i enlighet med det förut sagda ha avslagits.
Den omständigheten att Ålund må ha trott, att vittnesförhören även kunde
komma att utnyttjas i en framtida rättegång mot Wall och Bryngelson,
kan självfallet i förevarande fall, där något trängande behov av en skyndsam
bevisupptagning icke förefunnits, icke föranleda till att ansökningen
bort bifallas, innan skiljemannaförfarandet avslutats.

Utredningen i saken medger icke några säkra slutsatser rörande motiven
till Ålunds handlingssätt. Klaganden synes närmast hysa den uppfattningen
att Ålund handlat mot bättre vetande i avsikt att gynna Cliiver och dennes
ombud. Till stöd för denna uppfattning kan anföras vad Ålund själv uppgivit
om sina förbindelser med Cluver. Mot Ålund talar i förevarande hänseende
även hans underlåtenhet att utreda ärendet och den brådska, varmed
detsamma handlagts och protokollen utskrivits. Å andra sidan är jag
angelägen betona, att i målet icke förekommit något, som kan utgöra en
plausibel förklaring till att Ålund skulle ha handlat mot bättre vetande.
Det ligger då nännast till hands att antaga, att förklaringen till Ålunds
handlingssätt är att han vid tiden för beslutets fattande var okunnig om
bestämmelserna i 15 § skilj emannalagen eller också att han icke insåg att
dessa bestämmelser utgjorde hinder för bevisupptagningen. Ålund har vid
förhöret inför mig uppgivit, att detta lagrum vid tillfället icke var aktuellt
för honom. Även om detta uttalande endast utgör ett svar på en uttrycklig
fråga och därför icke kan tillmätas avgörande betydelse, har jag likväl såväl
vid förhöret som vid ett senare telefonsamtal med Älund fått det bestämda

5 — JustiticombuflHvuvmcns ämbelsbcrättclsc till 1053 ars rihsdaf/.

66

intrycket, att lian icke haft och vid förhöret fortfarande icke hade fullt
klart för sig innebörden av nyssnämnda bestämmelser. Det förefaller mig
antagligt, att Ålund vid beslutets fattande utgick från att hinder mot vittnesförhören
lagligen icke mötte, så snart sökanden förklarat att utsagorna
kunde komma att utnyttjas även för annat ändamål än tvisten inför skiljemännen.
Innehållet i Ålunds brev till skiljemännens sekreterare och Ålunds
svar på Cliivers förklaring att han såsom utredning i tvisten inför skiljemännen
ämnade föranstalta om förhör under sanningsförsäkran med sig
själv och sin hustru utgöra ett starkt stöd för denna uppfattning. Ålunds i
förklaringen över klagomålen och därefter intagna ståndpunkt, att han icke
förstod att bevisupptagningen skulle komma att utnyttjas i skiljemannatvisten,
förefaller mig att vara endast en efterhandskonstruktion.

Med hänsyn till vad sålunda anförts rörande motiven till Ålunds handlingssätt
kan detta icke rubriceras såsom missbruk av hans domartjänst i
syfte att obehörigen gynna Oliver. Utredningen ger för övrigt icke vid handen,
att Ålunds förfarande varit till förfång för det allmänna eller någon
enskild. Förfarandet är följaktligen endast att hänföra till tjänstefel.

Även om man skulle finna utredningen icke innefatta full bevisning om
att Ålund vid beslutets fattande insett, att de begärda vittnesförhören avsetts
skola utnyttjas i tvisten inför skiljemännen, är det dock uppenbart,
att omständigheterna varit sådana, att Ålund bort inse eller åtminstone
misstänka detta. Genom att det oaktat underlåta att utreda syftet med och
skälen för bevisupptagningen och att under förhandenvarande omständigheter
bifalla ansökningen har Ålund gjort sig skyldig till oförstånd i sin
tjänsteutövning såsom domare av så allvarlig beskaffenhet, att det icke kan
undgå beivran. Ålund har därjämte — även om han icke skulle ha insett det
verkliga syftet med bevisupptagningen — förfarit felaktigt genom att icke
tillse, att vittnesförhören begränsades till sådana på förhand angivna omständigheter,
som kunde vara av direkt betydelse i en framtida rättegång
mot Wall och Bryngelson.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog JO åt riksåklagarämbetet att
vid Svea hovrätt väcka och utföra talan mot Ålund för tjänstefel i anmärkta
hänseenden. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen. Tillfälle
borde beredas klaganden att i målet föra talan.

Sedan Ålund av riksåklagarämbetet beretts tillfälle att yttra sig, gjorde
Ålund dels i skrivelse den 1 oktober 1951 till ämbetet och dels vid ett av
ämbetet med honom hållet förhör vissa uttalanden i saken. Med ändring
av sin tidigare inställning till de mot honom framställda anmärkningarna
medgav Ålund nu, att den klandrade bevisupptagningen icke bort ske. Anledningen
till att tillstånd till densamma det oaktat lämnats hade varit, att
Ålund vid tiden för beslutets meddelande saknat kännedom om stadgan -

67

dena i 15 § skiljemannalagen. Ålund förmenade att det fel, som han härigenom
gjort sig skyldig till, vore att anse allenast såsom ett i hög grad
ursäktligt förbiseende.

Med anledning därav anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius i skrivelse till riksåklagarämbetet den 14 februari 1952 ytterligare
följande.

Om Ålunds fel endast bestått däri, att han på grund av okunnighet om
stadgandena i nyssnämnda lagrum förbisett, att tillstånd till bevisupptagningen
icke kunnat lämnas utan att åtgärden först prövats nödig av skiljemännen,
skulle felet helt visst icke ha föranlett annat än en erinran. Det är
emellertid här icke fråga om blott en förbisedd formalitet. Vad som lägges
Ålund till last är främst ett allvarligt omdömesfel. Han har tillåtit en bevisupptagning,
avsedd att utnyttjas i skiljemannaförfarandet, utan att sökanden
Cluvers motparter — klaganden och Botolfsen — kallats till bevisupptagningen
eller eljest underrättats härom.

För sin underlåtenhet att kalla klaganden och Botolfsen till vittnesförhöret
kan Ålund icke freda sig med sin okunnighet om innehållet i 15 § skiljemannalagen.
Även om han icke känt till den i sista punkten av nämnda lagrum
upptagna lagbestämmelsen — på grund av vilken parterna å ömse
sidor skolat kallas till sådan bevisupptagning varom nu är fråga — borde
och måste Ålund likväl ha insett, att underlåtenheten att kalla klaganden
och Botolfsen till vittnesförhöret var oförenlig med eljest vedertagna rättsprinciper,
vilka kommit till uttryck i rättegångsbalken. I 35 kap. 9 § rättegångsbalken
stadgas sålunda att, då bevis skall upptagas utom huvudförhandling,
parterna skola kallas. Det måste vara för varje domare uppenbart,
att samma regel — d. v. s. att parterna å ömse sidor skola kallas — gäller
även vid domstols upptagande av bevis, avsett att åberopas i skiljemannaförfarande.
Som regler härom icke meddelats i rättegångsbalken, borde
Ålund ha förstått, att desamma vore att finna i skiljemannalagen. Ålund gör
gällande, att han haft att pröva ärendet med hänsyn blott till innehållet i 41
kap. rättegångsbalken och att han därför icke varit skyldig att kalla annan
än sökanden. Till stöd härför åberopas stadgandet i kapitlets 3 §, enligt
vilket kallelse å annan, vars rätt beröres av bevisupptagningen, ej erfordras,
med mindre särskilda skäl äro därtill. De faktiska omständigheterna i förevarande
fall ha otvivelaktigt varit sådana, att synnerliga skäl förelegat att
kalla klaganden och Botolfsen. Om en bevisupptagning är av betydelse för
en av parterna i en tvist, är den det i allmänhet även för motparten. Med
hänsyn till den vikt Cliiver tillmätte bevisupptagningen — ett förhållande
som måste ha varit för Ålund känt — kan därför Ålund icke ha undgått att
inse, att klaganden och Botolfsen hade synnerligen viktiga intressen att bevaka
vid det av Cliiver begärda vittnesförhöret. Jag finner alltså att Ålund
— även om han var okunnig om det stadgande i 15 § sista punkten skilje -

68

mannalagen, som medfört skyldighet att kalla klaganden och Botolfsen till
vittnesförhöret — bort ha förstått, att de skolat kallas till detsamma.

För mig framstår det såsom uteslutet, att en omdömesgill och lojal
domare, som råkat vara okunnig om bestämmelserna i skiljemannalagen,
skulle ha handlat såsom Ålund. Att förbise en lagbestämmelse kan även den
skickligaste och mest rutinerade domare göra sig skyldig till. Sådant är
ursäktligt. Däremot kan och får det aldrig ursäktas, att en domare vid
domarämbetets utövande underlåter att tillse, att envars rätt behörigen
iakttages. Detta är vad Ålund försummat. Jag kan därför icke finna, att
Ålunds nya ställningstagande och de ytterligare uppgifter han lämnat böra,
såsom han synes förmena, föranleda till åtalets nedläggande. Beslutet om
åtalet mot Ålund vidhålles därför.

I min skrivelse den 16 augusti 1951 till riksåklagarämbetet har jag med
hänsyn till vad Ålund tidigare anfört till sitt försvar främst uppehållit mig
vid det fel, som Ålund begått genom att tillåta bevisupptagningen. Om
detta fel icke begåtts, hade frågan om klaganden och Botolfsen bort kallas
till vittnesförhöret aldrig blivit aktuell. Jag saknade därför anledning att
närmare uppehålla mig vid denna fråga. Med hänsyn till vad Ålund numera
anfört finner jag det böra vid åtalets utförande läggas Ålund till last
jämväl att han underlåtit att kalla klaganden och Botolfsen till förhöret.

Jag har i det ovan anförda liksom tidigare utgått från att Ålund vid fattandet
av beslutet om vittnesförhöret var medveten om att detta av sökanden
avsågs skola utnyttjas i skiljemannaförfarandet. Riktigheten av denna
uppfattning har ytterligare bestyrkts av vad som framkommit vid de nya
förhör, om vilka riksåklagarämbetet föranstaltat.

Ålund har därvid uppgivit, att Cliiver vid ett tillfälle i mitten av april
* månad 1950 med hänsyftning på skiljemannaförfarandet för Ålund givit
uttryck för sin avsikt att till häradsrätten inkomma med begäran om förhör
under sanningsförsäkran med sig och sin hustru samt om vittnesförhör.
Cliiver hade icke närmare angivit med vilka personer vittnesförhör skulle
äga rum. Möjligen hade han nämnt Cederholm, som även hördes vid bevisupptagningen.
Det hade — enligt Ålund — vid tillfället tydligt framgått,
att Cluver avsett att förhören skulle användas i skilj emannaförfarandet.
När ansökningen om vittnesförhör senare inkom, hade Ålund gjort den
reflexionen, ”att det blev ingen begäran om sanningsförsäkran”.

Redan härav framgår tydligt, att Ålund haft all anledning att antaga,
att det av Cluver begärda vittnesförhöret var avsett att utnyttjas i skiljemannaf
örf arandet.

Ålund har vidare uppgivit, att Levander vid ett samtal med Ålund berättat,
att en av skiljemännen yttrat ”att det skulle nog behövas extra utredning
... och jag tycker det skulle vara bra med vittnesförhör”. Av vad
Levander yttrat vid förhör med honom framgår, att samtalet mellan ho -

69

nom och Ålund ägt rum per telefon vid något tillfälle efter den 7 maj 1950
och sålunda kort före ansökningen om vittnesförhöret.

Levander har vidare vid förhöret med honom berättat: ”Under hela skiljemannaförfarandet
hade det varit tal om att de personer som hörts inför
skiljemännen eventuellt skulle höras inför domstol. Såvitt Levander mindes,
fördes den saken på tal med Ålund först vid ett telefonsamtal i anslutning
till att ansökningen till häradsrätten skrevs. Sannolikt ringde Levander
upp Ålund närmast för att fråga om motparten — varvid Levander hade
advokaten Ekelund i tankarna — skulle kallas. Ålund hänvisade till att
enligt bestämmelserna i 41 kap. rättegångsbalken detta icke var nödvändigt.
Levander förberedde Ålund på att det skulle komma en ansökan om vittnesförhör,
men han nämnde icke några detaljer. Levander avsåg för sin del
icke annat än att förhören skulle åberopas i skiljetvisten, men Levander saknade
anledning att med Ålund diskutera anledningen till ansökningen.
Ålund kände emellertid till att Levander avsåg att begagna sig av de upplysningar
som kunde komma fram vid vittnesförhöret.” — Levander har
vidare uppgivit, att det vid sistnämnda telefonsamtal varit tal om att protokollet
rörande bevisupptagningen skulle vara klart före den 27 maj 1950.

Med hänsyn till vad sålunda och i skrivelsen till riksåklagarämbetet den
16 augusti 1951 anförts måste det enligt min mening anses tillförlitligen
styrkt, att Ålund, då han lämnade tillstånd till bevisupptagningen, var fullt
medveten om att den var avsedd att utnyttjas i skiljemannaförfarandet. I
varje fall voro omständigheterna sådana, att han bort inse detta. Han har
ju ock nu medgivit, att bevisupptagningen ”formellt stred mot skiljemannalagen
och att den icke bort ske”.

Det vill emellertid synas som om Ålund alltjämt vill vidhålla, att han
trott att bevisupptagningen skulle användas mot de i skrivelsen den 16
augusti 1951 omförmälda Wall och Bryngelson. Uppgiften om detta syfte
med bevisupptagningen har Ålund sagt sig ha fått från Levanders sekreterare
eller Toldnäss. Båda dessa personer — liksom även Levander — ha
emellertid sagt sig tro, att de icke lämnat någon sådan uppgift till Ålund.
Om en dylik uppgift lämnats Ålund, äro omständigheterna likväl sådana,
att Ålund måste ha förstått att uppgiften endast var en förevändning för
att medgivande till bevisupptagningen skulle kunna utverkas. Iledan det
förhållandet, att ansökningen saknar upplysning om syftet med bevisupptagningen,
är i förevarande hänseende talande. Därest Ålund verkligen satt
t illtro till den påstådda, muntligen lämnade uppgiften om en framtida rättegång
mot Wall och Bryngelson, hade han varit skyldig att inhämta upplysningar
om vad som skulle styrkas med bevisupptagningen och om skälen för
dess upptagande. Någon ordentlig utredning härom har trots stadgandet i
41 kap. 2 § rättegångsbalken ej skett. Om så skett, lärer varje tvekan om
det verkliga syftet med bevisupptagningen ha undanröjts. Till ett dylikt införskaffande
av ytterligare upplysningar hade funnits så mycket mera skäl

70

som Cliiver, enligt vad som synes ha varit för Ålund känt, anmält Wall och
Bryngelson till åtal samt bevisupptagning enligt 41 kap. rättegångsbalken
ej må ske för att vinna utredning om brott.

Även om man skulle finna det icke kunna anses till fullo klarlagt, att
Ålund förstått eller bort förstå, att uppgiften om en framtida rättegång
mot A\ all och Bryngelson utgjorde allenast en förevändning, går hans handläggning
av ärendet icke fritt från anmärkningar. På sätt framgår av det
förut sagda visste eller borde Ålund ha förstått, att bevisupptagningen
skulle utnyttjas även i skiljemannaförfarandet. Om nu Ålund icke vågade,
på sätt ske bort, lämna uppgiften om rättegången mot Wall och Bryngelson
utan avseende, borde han åtminstone ha undersökt, om icke bevisupptagningen
kunde anstå till dess skiljemannaförfarandet avslutats. I varje fall
borde Ålund ha kallat klaganden och Botolfsen till förhöret.

Under åberopande av sålunda och i skrivelsen den 10 augusti 1951 anförda
skäl anhöll JO, att riksåklagarämbetet måtte förordna åklagare att
väcka det mot Ålund anbefallda åtalet. Detta skulle sammanfattningsvis
avse, att Ålund icke, innan ansökningen upptogs till avgörande, verkställt
erforderlig utredning, att Ålund i strid med bestämmelserna i 15 § skiljemannalagen
tillåtit bevisupptagningen, att Ålund underlåtit att till densamma
kalla klaganden och Botolfsen, samt att Ålund icke tillsett att vittnesförhören
begränsades till sådana på förhand angivna omständigheter,
som kunde vara av direkt betydelse i en framtida rättegång mot Wall och
Bryngelson.

Sedan förordnad åklagare vid Svea hovrätt väckt talan mot Ålund med
yrkanden i enlighet med JO:s skrivelser samt hovrätten den 10 mars 1952
utiärdat stämning å Ålund att svara å åtalet, inkom Ålund till hovrätten
med skriftligt genmäle, däri han anförde, bland annat: Ålund ville ej bestrida,
att han redan före bevisupptagningen ägt kännedom om att förhörsprotokollen
skulle ingivas och användas i skiljemannatvi^ten. På vilket sätt
Ålund fått vetskap därom kunde han nu ej säga. Mest sannolikt torde vara,
att Cliiver eller Levander nämnt det. Såsom Ålund tidigare förklarat medgåve
han, att han förfarit felaktigt genom att i strid mot 15 § lagen om
skiljemän tillåta bevisupptagningen. Vidkommande påståendet att Ålund
icke, innan ansökningen upptagits till avgörande, verkställt erforderlig utredning
för bedömande av frågan huruvida ansökningen borde bifallas,
ville Ålund erinra om att han vid beslutet om bevisupptagning blivit upplyst
om att förhörsprotokollet närmast avsåges att användas vid en eventuell
skadeståndstalan mot Wall och Bryngelson, att protokollet även skulle
användas i skilj emannat visten samt att vittnesförhöret huvudsakligen
skulle avse en viss byggnads skick och den eventuella förekomsten av husröta.
Ålund hade ansett de uppgifter han fått motsvara de i 41 kap. 2 §
andra stycket rättegångsbalken angivna villkoren. JO hävdade, att den

71

eventuella skadeståndstalan mot Wall och Bryngelson av Cliiver allenast
angivits såsom ett svepskäl. Svepskäl hade emellertid icke behövt åberopas,
enär Cliiver lika litet som Ålund känt till stadgandet i 15 § lagen om skiljemän.
Bortsett därifrån skulle väl en utredning icke ha kunnat lämna annat
resultat än att förhöret avsåges att komma till användning uteslutande i
skiljemannatvisten. Även med en sådan utredning skulle Ålund med stor
sannolikhet ha tillåtit förhöret, då densamma ju i varje fall icke skulle ha
givit vidare upplysningar om förbudet i lagen om skiljemän. Till stöd för
att Ålund ägt underlåta att till förhöret kalla klaganden och Botolfsen åberopade
Ålund 41 kap. 3 § rättegångsbalken. Då Ålund i maj 1950 haft att
bedöma, om särskilda skäl till sådana kallelser förelåge, hade han ej kunnat
förstå, att så vore fallet. Även om förhöret avsetts att användas uteslutande
i skilj emannatvisten, hade det gällt blott personer, som tidigare uttalat
sig inför skiljemännen, och därvid hade klaganden och Botolfsen närvarit.
Ålund medgåve emellertid, att klaganden och Botolfsen lämpligen
bort kallas, icke så mycket på någon av JO åberopad grund utan fastmera
för att de skulle göras uppmärksamma på domstolarnas upphöjdhet över
partsintressen och på den kontradiktoriska principens restlösa genomförande.
Vad slutligen gällde åklagarens påstående att Ålund ej tillsett, att förhören
begränsades till sådana på förhand angivna omständigheter, som kunde
vara av direkt betydelse i en framtida rättegång mot Wall och Bryngelson,
vore det för en domstolsordförande alltid vanskligt att avgöra, om ett bevis
vore av betydelse och borde tillåtas eller icke. Desto större svårigheter
syntes Ålund föreligga, då bevisningen skulle åberopas först i framtiden.
Ålund bestrede, att det kunde läggas honom till last såsom tjänstefel, därest
vid bevisupptagningen något kommit med, som sedermera skulle kunna
visas sakna betydelse vid en eventuell framtida rättegång mot Wall och
Bryngelson. För övrigt vore väl nu ifrågavarande underlåtenhet icke ens
med JO:s utgångspunkter felaktig, eftersom det icke funnits anledning för
Ålund att begränsa förhöret till Wall och Bryngelson, när Ålund visste —
och enligt JO borde straffas för — att förhöret gällde klaganden och Botolfsen.
Det vore sålunda här icke fråga om något självständigt fel utan en
följd av vad som under åtalspunkterna 1) och 2) lagts Ålund till last.

Svea hovrätt yttrade i dom den 11 juni 1952 följande.

Enligt vad Ålund medgivit har han förstått, att med vittnesförhöret avsetts
icke blott bevisning vid eventuell framtida skadeståndstalan mot Wall
och Bryngelson utan även ny bevisning i skilj emannatvisten. Oaktat anledning
därtill förelegat, har Ålund emellertid icke på sätt bort ske företagit
närmare utredning om grunden för ansökningen, och det saknas ej skäl att
antaga, att en sådan utredning skolat föranleda överväganden, som i sin
tur medfört en helt annan behandling av ärendet. Till det slutliga bedöman -

72

det av Ålunds handlande härutinnan har hovrätten funnit lämpligt att
återkomma efter en prövning av övriga åtalspunkter.

Att ärendet icke handlagts med vederbörlig hänsyn tagen till reglerna i
15 § lagen om skiljemän har berott på bristande lagkunskap, och detta förhållande
har uppenbarligen varit av grundläggande och avgörande betydelse
för det vidare förloppet av ärendet. Det kan antagas, att ansökningen
eljest, såsom under föreliggande omständigheter bort ske, avslagits eller i
varje fall vid handläggningen begränsats med sikte allenast å framtida
rättegång mot Wall och Bryngelson. Att Ålund på grund av sin bristande
kunskap förbisett, att tillstånd till bevisupptagning av åsyftat slag icke
kunnat lämnas utan att åtgärden först prövats nödig av skiljemännen, bör
dock _ såsom JO jämväl framhållit — i och för sig icke föranleda ansvar
för tjänstefel. Det har visserligen gjorts gällande, att redan Ålunds insikt
om att de upptagna bevisen skulle komma att åberopas i skiljemannatvisten
borde hava givit Ålund anledning att till förhöret kalla klaganden och
Botolfsen. Emellertid bör härvid beaktas, att någon bevisupptagning för
skiljemannatvisten med största sannolikhet icke ägt rum, därest Ålund haft
kännedom om föreskrifterna i 15 § lagen om skiljemän. Det är för övrigt
tydligt, att Ålund i följd av sin bristande kännedom om dessa föreskrifter
haft reglerna i 41 kap. rättegångsbalken för ögonen vid ärendets behandling,
och att enligt 3 § sagda kapitel särskilda skäl skola föreligga för kallelse
å annan än sökanden får i sådan grad anses utgöra förklaring till vad härutinnan
förelupit, att Ålund ej heller i denna del skäligen bör drabbas av
ansvar för tjänstefel.

I det numera klarlagda sakläget kan särskilt ansvar icke förekomma på
den grund att Ålund icke skulle hava tillsett att vittnesförhöret begränsades
till sådana pa förhand angivna omständigheter, som kunde vara av direkt
betydelse i en framtida rättegång mot Wall och Bryngelson.

Vid det slutliga bedömandet av den första åtalspunkten, sedd i belysning
av vad eljest förebragts mot Ålund, är att märka, att — enligt vad JO varit
angelägen att betona i målet, icke förekommit något, som kunde utgöra
godtagbar förklaring till att Ålund överhuvud skulle hava handlat mot
bättre vetande. Ålunds förfarande har ej heller åstadkommit skada eller
rättsförlust eller ens varit ägnat att hava sådan verkan. Därjämte bör
beaktas, att ärenden av förevarande slag äro sällan förekommande, och det
är ursäktligt, att en yngre befattningshavare icke behärskar uppkommande
fall med samma handlag som den erfarne domaren.

På grund härav bör vad i angivna hänseende lagts Ålund till last varken
i och för sig eller i betraktande av vad eljest mot Ålund anförts tillräknas
honom såsom försummelse, som medför ansvar för tjänstefel.

Åklagarens talan lämnas utan bifall.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

73

8. Fråga om inledande utan skäl av förundersökning
för menedsbrott.

I en den 26 februari 1951 hit inkommen klagoskrift anförde fru Hildur
Larsson i Umeå följande.

Hildur Larsson förhyrde sedan år 1943 i en Royal Film Aktiebolag tillhörig
fastighet nr 62 vid Skolgatan i Umeå en bostadslägenhet samt en
kafélokal, däri hon under firma Café Royal, Hildur Larsson, bedreve
kaférörelse. Den 8 februari 1950 hade Hildur Larsson erhållit ett brev från
Ahlgrens advokatbyrå i Umeå, som på filmbolagets vägnar meddelade
henne en varning för den brist på ordning, som påstods ha rått i kaféet.
Hildur Larsson hade besvarat brevet och sedan skrivit ytterligare två brev
till advokatbyrån under den fortsatta korrespondensen med denna. Sedermera
hade filmbolaget stämt Hildur Larsson med yrkande att hyresrätten
skulle anses förverkad. Vid huvudförhandling i målet den 20 och den 21
december 1950 hade hörts ett stort antal vittnen, bland dem överkonstapeln
Sven Lundin i Umeå. Lundin hade av kärandens ombud, finske vice
häradshövdingen Allan Larvia, som vore anställd å Ahlgrens advokatbyrå,
tillfrågats, om han kände till vem som hjälpt Hildur Larsson att
skriva breven till advokatbyrån. På denna fråga hade Lundin svarat, att
han vägrade att lämna upplysning därom och att han till stöd för sin
vägran åberopade 36 kap. 6 § rättegångsbalken. Larvia hade upprepat sin
fråga flera gånger, vilket föranlett Hildur Larssons ombud i rättegången,
advokaten Sigurd Nilsson i Umeå, till det påpekandet att breven saknade
all betydelse för målet. Rättens ordförande, rådmannen Sigvard Bälter,
hade meddelat, att Lundin icke behövde yttra sig om breven. Rättegången
hade sedermera avslutats genom dom, vari filmbolagets talan bifallits.
Målet hade av Hildur Larsson dragits under hovrättens för Övre Norrland
prövning. Lundins vägran att besvara ovannämnda fråga hade föranlett
landsfogden i Västerbottens län Erland Strandmark att verkställa förundersökning
angående av Lundin begånget menedsbrott. Stadgandet i
36 kap. 6 § rättegångsbalken vore meningslöst, om det icke, när skäl att
åberopa detsamma förelåge, skulle berättiga ett vittne att vägra ett uttalande
på en viss punkt. I detta fall hade rådhusrätten godkänt Lundins vägran,
och det kunde då icke vara rimligt, att en åklagare skulle anse hans förtigande
innefatta menedsbrott. Om detta formella resonemang icke vore
hållbart, förelåge ett annat argument. De tre breven kunde icke ha den
ringaste betydelse för målet. Det skulle alltså icke ha innefattat menedsbrott,
om Lundin med full vetskap om hur breven tillkommit förnekat sin
kännedom därom. Hildur Larsson ville för undvikande av missförstånd
framhålla, att Lundin ej genom henne kände till något om breven: hans
vägran att uttala sig syntes bero på att han trott sig kunna draga vissa
slutsatser om sättet för deras tillkomst och att hans förmodanden vore av

74

den art, att han hade tungt vägande skäl att icke framkomma med dem.
För att med bestämdhet kunna påstå, att förundersökningen om mened,
som för en polisman i Lundins ställning måste vara särskilt kännbar, vore
helt och hållet obefogad, syntes det vara tillräckligt att åberopa 13 kap. 4 §
strafflagen. Hildur Larsson utginge sålunda i första hand från att Strandmark
saknat skäl för den av honom igångsatta förundersökningen. Men även
om skäl därtill förelegat, hade Hildur Larsson fått röna en behandling, som
inneburit en kränkning av hennes medborgerliga frihet. Efter kallelse till
polisförhör angående Lundins påstådda menedsbrott hade Hildur Larsson
den 8 februari 1951 klockan 9 f. m. inställt sig å polisstationen i Umeå,
där förhör hållits med henne under ledning av poliskommissarien Ragnar
Fagerström. Strax efter det hon lämnat förhörslokalen hade hon kallats
till bevisupptagning å rådhuset angående samma sak. Ändamålet med
vittnesförhöret hade varit att skaffa bevisning mot Lundin för mened, och
den fråga, som bort vara tillräcklig, hade varit den, om Lundin varit Hildur
Larsson behjälplig med avfattande av breven. Denna fråga hade också
framställts, och hon hade besvarat den nekande. Därmed torde hon ha
yttrat sig i det avseende, som kunde vara av betydelse för frågan om
Lundins brottslighet. Strandmark hade emellertid velat ha reda på under
vilka omständigheter breven skrivits, och Hildur Larsson hade då åberopat
36 kap. 6 § rättegångsbalken samt vägrat att lämna den begärda
upplysningen. Hon hade fullgoda skäl för detta och hon ansåge, att sådana
skäl skulle respekteras samt att tvångsmedel icke skulle användas mot
henne för att framtvinga en uppgift, om vilken åklagaren bort veta, att
den saknade betydelse för den av honom igångsatta förundersökningen.
Åklagaren hade visat sin motsatta uppfattning genom att yrka åläggande
för Hildur Larsson att omtala det hon önskade förtiga. Rätten hade förordnat,
att Hildur Larsson skulle hållas i häkte till dess hon besvarat
frågan under vilka omständigheter breven utskrivits. Hon hade emellertid
icke inmanats i häkte, och vid sammanträde i rådhusrätten den 22 februari
1951 hade Strandmark förklarat sig avstå från hennes vidare hörande,
varigenom föreläggandet att träda i häkte förfallit. Hildur Larsson ville
tillägga, att hon den 20 februari kallats till Strandmark, som då upprepat
sina vid vittnesförhöret gjorda frågor och antytt möjligheten av att ställa
henne under åtal för mened. Hildur Larsson hade vidhållit, att de uppgifter
hon lämnat vore sanna samt att hon icke ändrade sig beträffande
sin vägran att besvara frågan under vilka omständigheter breven skrivits.
Omedelbart efter det vittnesförhöret den 8 februari 1951 avslutats hade
företagits husrannsakan i Hildur Larssons bostad och i kaféet. Förrättningen
hade varit synnerligen pinsam för henne, eftersom den pågått under
den tid, då kaféet varit öppet, och alltså icke kunnat döljas för hennes
gäster. Enligt uppgift hade i första hand avsetts att få tag på koncepten
till de tre breven, vilka emellertid ej återfunnits. Enligt Hildur Larssons

75

uppfattning hade Strandmark i flera avseenden visat oförstånd i sin tjänsteutövning
under handläggningen av omförmälda ärende. Hildur Larsson
hemställde, att JO måtte låta företaga en undersökning och, om fog därför
ansåges föreligga, låta åtala Strandmark för tjänstefel.

Vid klagoskriften voro i bestyrkta avskrifter fogade fem så lydande brev:

1) ”Umeå den 8 februari 1950.

Storgatan 35.

Fru Hildur Larsson, Skolgatan 62, Umeå.

Vår ref.: 3905. Royal Filmaktiebolag ./. Eder.

Eder ref.:

Royal Filmaktiebolag har lämnat mig i uppdrag att tillställa Eder varning
för den brist i ordning som varit rådande och de störningar, som inträffat
i Eder kaférörelse och Eder privata bostad i fastigheten 62 vid
Skolgatan i Umeå under fjolåret och under detta år. På grund härav får
jag meddela Eder varning samt upplysa Eder om, att, därest rättelse icke
sker, hyresrätten är förverkad. Avskrift av av vår uppdragsgivare lämnad
fullmakt bifogas.

Högaktningsfullt
Ahlgrens Advokatbyrå
David Nilsson.”

2) ”Umeå den 10 februari 1950.

Till Ahlgrens Advokatbyrå, Umeå.

Betr. Royal Filmaktiebolag ./. Hildur Larsson.

Med anledning av Edert brev den 8 februari 1950 i rubr. ärende ber jag
härmed hövligast att få taga del av anklagelsematerialet. Själv känner
jag för närvarande icke till någon omständighet, som rimligtvis kan tänkas
ligga till grund för den Varning’ som genom Eder tilldelats mig. Därest
skriftligt material föreligger, vore jag Eder synnerligen förbunden om jag
kunde få avskrifter av detta och ikläder jag mig gärna kostnaderna härför.
I förhoppning att något missförstånd måtte föreligga tecknar jag

Högaktningsfullt
Hildur Larsson
Café Royal
Skolgatan 62, Umeå.”

3) ”Umeå den 15 februari 1950.

Storgatan 35.

Fru Hildur Larsson, Skolgatan 62, Umeå.

Vår ref.: 3905. Royal Filmaktiebolag ./. Eder.

Eder ref.:

Vi erkänna emottagandet av Edert brev av den 10 ds. Med anledning
av brevet framhålla vi, att det hänt flera gånger, att berusade personer,
vilka kommit ut från Edert kafé omhändertagits på gatan av polisen.
Enbart den omständigheten, att uppenbart berusade personer håller till i

76

kaféet visar brist på ordning. Beträffande bevismaterialet ha vi ingen skyldighet
att ställa det till förfogande. I en eventuell rättegång ha Ni möjlighet
att bestrida riktigheten av vår huvudmans påståenden, varvid det
ifrågasatta bevismaterialet kommer att framläggas.

Högaktningsfullt
Ahlgrens Advokatbyrå
Allan Larvia.”

4) ”Umeå den 27 februari 1950.

Till Advokaten Herr Rudolf Ahlgren, Umeå.

Betr. Royal Filmaktiebolag ./. Hildur Larsson. Edert nr 3905.

Med anledning av Edert brev av den 15/2 1950, undertecknat av Eder
biträdande jurist Larvia, ber jag få framhålla följande.

Påståendet att berusade personer kommit ut från mitt kafé och omhändertagits
av polisen är orättvist och sanningslöst i allra högsta grad
om därmed menas att de skulle ha berusat sig på mitt kafé. Om berusade
personer söka få tillträde till mitt kafé, bli de omedelbart utkörda. Var de
kommer ifrån och var de berusat sig angår mig icke i min egenskap av
kaféinnehavarinna. Det är möjligt att polisen sedan tar dem, men det kan
varken jag eller mitt kafé lastas för. Jag borde väl hellre ha en eloge för
att jag från mitt kafé avvisar sådana personer. Vid två tillfällen har det
hänt under den tid jag innehaft kaféet (i nära 7 år) att jag anmodat polisen
att hämta berusade och oregerliga personer från mitt kafé. Ett dylikt beteende
från min sida anser jag vara fullt riktigt och jag har till och med
fått beröm från polisen för detta. Men Eder byrå, som väl till stor del
är befolkad med jurister och annat kvalificerat folk, tycks ha en väsentligen
avvikande mening på den punkten. Varför?

Eder biträdande jurist Larvia skriver beträffande bevismaterialet mot
mig, att han icke har någon skyldighet att låta mig se detta. Jag förmodar
att det är svensk rättsuppfattning han åberopar sig på, då han skriver
detta. Jag kan emellertid icke tycka annat än att det är underligt att en
person skall kunna angripas eller Varnas’ eller vad man nu vill kalla det,
utan att papperen läggas på bordet. Är möjligen käringskvallret av sådan
art eller kommer det från sådant håll att det icke tål att synas i sömmarna?
Misstänkt ser det ut. I övrigt får jag beträffande ordningen på mitt kafé
hänvisa till poliskommissarien Eric Pahlstedt i Umeå, som under ett par
månader sommaren 1949 bebott en dubblett omedelbart ovanpå mitt
kafé (hos fru Vera Rönnqvist). Jag har tillfrågat honom i saken och han
har förklarat, att han ingenting märkt som enligt hans mening kunde
föranleda anmärkning mot ordningen vare sig å mitt kafé eller i min
bostad, om vilket förhållande han, om så anses erforderligt, är villig lämna
intyg. Jag anser att han på grund av sitt yrke är synnerligen lämplig att
yttra sig i hithörande frågor. Alltså Herr Ahlgren: papperen på bordet. Det
är renhårigast så. Eller också återtar Ni varningen, vilket kanske är kläd -

77

sammast. I så fall bryr jag mig icke om att rota i Edra ''källor’. Skulle Ni
mot förmodan icke gå in på mina villkor, har Ni att emotse rättegång, där
man väl får hoppas att Eder byrås metoder bli väl belysta. Slutligen skulle
jag vilja ge Eder ett litet råd som är både uppriktigt och välmenande. Håll
ett vakande öga på Edra biträdande jurister, de må vara svenska eller utländska,
så att de icke göra sig skyldiga till saker liknande denna. De borde
kunna använda sina kunskaper m. m. till bättre ändamål än att på detta
minst sagt taktlösa sätt angripa en ensamstående kvinna med tre oförsörjda
barn. Tror Ni icke att en sådan har det svårt nog ändå?

Jag emotser Edert svar och tecknar

Högaktningsfullt
Hildur Larsson.

Café Royal.

Skolgatan 62, Umeå.”

5) ”Umeå den 21 mars 1950.

Till Advokaten Herr Rudolf Ahlgren, Umeå.

Betr. Royal Filmaktiebolag ./. Hildur Larsson. Edert nr 3905.

Under åberopande av mitt brev till Eder i rubr. ärende av den 27/2
1950 vill jag härmed endast meddela att jag — därest Ni inte lämnar ett
förnuftigt besked före den 1 april 1950 — anser mig oförhindrad att vända
mig till advokatsamfundet, som väl får ta ställning till frågan huruvida de
av Eder byrå tillämpade metoderna äro att betrakta som god advokatsed.

Högaktningsfullt
Hildur Larsson.

Café Royal.

Skolg. 62, Umeå.”

Den vid huvudförhandlingen inför rådhusrätten den 20 och den 21 december
1950 i målet mellan filmbolaget och Hildur Larsson upprättade protokollsbilagan
rörande vittnesförhör med Lundin sistnämnda dag var av följande
lydelse:

”Vittnesförhör med överkonstapeln Sven Ragnar Emanuel Lundin, box
2143, Grisbacka, Grubbe, född 1904.

Särskilda omständigheter: Av Larvia tillfrågad om han biträtt Hildur
Larsson i tvisten med käranden, förklarar vittnet att han inte anser sig
skyldig svara härpå.

Vittnet avlägger ed.

Förhöret hålles av parterna.

Berättelse: Vittnet har under flera års tid besökt kafé Royal dagligen.
Vittnet har aldrig sett att det druckits sprit på kaféet. Endast en gång
har vittnet sett en berusad person på kaféet. Servitrisen ringde då efter
polisen, som hämtade personen i fråga. Det kan hända att en del av kafégästerna
varit litet röda i ansiktet men de har dock inte varit så påverkade
att de kunnat anses som berusade. Det har ofta hänt att folk ringt polisen

78

och sagt att det varit bråk på kaféet. Då polisen kommit dit har det visat
sig att inget anmärkningsvärt förekommit. Några klagomål i övrigt har,
det vittnet vet, inte tidigare framförts mot kaféet. Vittnet har inte sett
något anmärkningsvärt i fråga om Hildur Larssons bostad, som vittnet
ett par gånger besökt. Biografpubliken har ofta förorenat på gården eller
druckit sprit där. Det är också möjligt att berusade personer som uppehåller
sig på gården kommit från plåtslageriverkstaden eller från de hyresgäster,
som hyr ut rum. — Då Hildur Larsson fick varningen, rådde vittnet
henne att vända sig till advokat. Tillfrågad av Larvia om han avfattat tre
av Larvia företedda brev från Hildur Larsson till Ahlgrens advokatbyrå,
vägrar vittnet uttala sig under hänvisning till 36 kap. 6 § rättegångsbalken.

Upprepat och vidkänt.

Vittnet begär ej ersättning för inställelsen.”

Lundins vittnesmål hade upptagits på fonetisk väg. Av fonogrammet
skulle här intagas följande:

”Larvia: Nå, sen skulle jag nu när Ni nu ha, åter komma till det som jag

började med. Ja, när Ni nu har--skulle jag vilja fråga om Ni har

varit fru Larssons rådgivare i det här målet?

Vittnet: Ja, det är jag inte skyldig att svara på, påstås det.

Larvia: Vem påstår det?

Vittnet: Har Ni inte hört det?

Larvia: Ja, Ni påstår bara, men inte någon annan.

Vittnet: Nej, det finns flera som påstår det.

Larvia: Vem då?

Vittnet: Har Ni inte hört det?

Larvia: Nej.

Vittnet: Jaså, fråga en gång till då.

Rättens ordf.: Av vilken anledning är det som överkonstapel Lundin
inte.vill svara på den här frågan?

Vittnet: Jag vet inte, det kan, det vara några brev, jag har inte sett
breven än.

Ordf.: Nej, det var fråga om.

Larvia: Jag vill först fråga om Ni har varit rådgivare eller inte.

Vittnet: Jag har ju sagt det att jag har rått henne att skaffa sig advokat,
det är väl klart nog.

Larvia: Är det det enda?

Fru Larsson: Ja.

Larvia: Det är inte fru Larsson som skall svara utan vittnet.

Vittnet: Ja, jag hade rått henne att skaffa sig advokat alltså för att
underhandla med filmbolaget och förklara hur det gick till.

Larvia: Efter hon fick varningen?

Vittnet: Ja, just det.

Larvia: Är det det enda Ni har gjort?

79

Vittnet: Ja, det enda jag har gjort, det.

(Larvia visar vittnet tre stycken maskinskrivna brev, undertecknade av
Hildur Larsson och ställda till Ahlgrens advokatbyrå.)

Larvia: Har Ni skrivit de här breven?

Vittnet: Bäst att ge dem till rätten kanske.

Larvia: Nej, det är Ni som skall se dem och inte rätten. Rätten vill inte
se dem.

Vittnet: Ja, men Ni skall väl tala---.

Larvia: Neej, men.

Vittnet: Var så god och lämna dem till rätten.

Larvia: Nej, men det är Ni som skall säga om Ni har skrivit dem.

Rättens ordf.: Åberopas breven som bevisning?

Larvia: Neej, det är bara fråga om vittnet har skrivit dessa brev åt fru
Larsson.

Adv. Nilsson: Breven ha ingen betydelse i processen. Det har ingen betydelse
vem som har skrivit dem och de ha varken ingivits eller åberopats
tidigare i processen.

Larvia: Neej, men eftersom han åberopats som vittne så vill jag fråga
honom, om han har skrivit dem.

Vittnet: Ställ frågan genom rätten då.

Larvia: Det är jag som frågar.

Adv. Nilsson: — — — eftersom de inte åberopas som bevisning i
målet så.

Larvia: Ja, just det. Jag måste fråga direkt till honom, för det är han
som skall svara på det.

Adv. Nilsson: Det kan ju konstapeln mycket väl titta på dem.

Vittnet: Ja, men jag kan ju vägra att titta på dem.

Rättens ordf.: Men överkonstapeln kan ju svara på om Ni har skrivit
breven eller inte.

Vittnet: År jag skyldig att svara på om jag skrivit dem? Jag skall åtminstone
läsa vad som står i dem först och främst åtminstone.

(Larvia överlämnar breven till vittnet.)

Adv. Nilsson: Det kan inte ha någon betydelse över huvud taget att
besvara det tycker jag, så det är onödigt att besvära med det.

Ordf.: Om inte breven ha någon betydelse i målet så kan Ni väl också
svara på frågan om Ni har skrivit dem.

Vittnet: Neej, men det kan ju. Jag har ju läst de där breven, för processen
ha de ingen betydelse alls, men det kanske göres gällande att det är
ärekränkande.

Larvia: Vad för något?

Vittnet: Det kanske görs gällande att det är ärekränkande på något sätt.

Larvia: Men har Ni skrivit dem?

Vittnet: Njaaaa. Jag svarar inte på det.

80

Larvia: Vad?

Vittnet: Jag svarar inte på det. Då åberopar jag 36:6 i så fall.

Larvia: Anser Ni att Ni har gjort en vanärande handling i så fall?

Ordf.: 36:6 lyder att vittne må vägra att yttra sig angående omständighet
vars yppande skulle röja att vittnet eller honom närstående förövat
brottslig eller vanärande handling.

Vittnet: Ja, jag vet hur den där paragrafen lyder.

Ordf.: Det är enda möjligheten ett vittne har att vägra yttra sig om
en sak.

Adv. Nilsson: Jaa, men om en sak inte kan anses ha någon betydelse
för rättegången så kan rätten inte ålägga något vite. Jag tycker saken ges
alldeles för stora proportioner, när det inte har någon betydelse.

Larvia: Om det inte har någon betydelse, så kan han i varje fall svara.

Vittnet: Här är väl inget meningslöst prat, här skall framföras bara vad
som har betydelse.

Larvia: Men inte är det Ni som avgör det inte, vad som har betydelse.

Vittnet: Det tycks inte vara herr Larvia heller.

Larvia: Neej, men tills vidare så anser jag att det är inte vittnet som
prövar det inte.

Ordf.: Vad innehåller de här breven?

Vittnet: Så måste de till rätten i alla fall.

(Breven företes för rätten.)

Larvia: Jag har inga ytterligare frågor.”

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Strandmark att inkomma
med yttrande i ärendet, inkom Strandmark med protokoll och
andra handlingar rörande vad i påtalade hänseende förevarit, varjämte
Strandmark under åberopande av innehållet i dessa handlingar avgav
yttrande.

Av de insända handlingarna framgick, att Strandmark den 8 februari
1951, i närvaro av t. f. landsfogdeassistenten Sven E. Erstam såsom vittne,
hållit förhör med Lundin, enär Strandmark ansett sig ha anledning misstänka
att Lundin lämnat felaktiga uppgifter vid vittnesförhöret i målet
mot Hildur Larsson. Ur protokollet över förhöret, som upptagits medelst
ljudupptagningsapparat och i utskrift omfattade 22 maskinskrivna sidor,
skulle här intagas följande:

Från s. 1—2 i utskriften:

”Strandmark: Jag skall gå direkt på själva den sak, som jag anser mig
ha anledning misstänka är felaktig här. Det var ju så, att Larvia vid flera
tillfällen frågade överkonstapeln om Ni hade varit fru Larssons rådgivare.

Lundin: Ja, han frågade mig dels före innan jag hade avlagt ed alltså.

Strandmark: Även sen då överkonstapeln hade berättat i sak så frågade
han om Ni hade varit Hildur Larssons rådgivare.

81

Lundin: Ja.

Strandmark: Det kommer Ni ihåg.

Lundin: Jo.

Strandmark: Vad svarade överkonstapeln på det?

Lundin: Jaa, det är svårt att komma ihåg på rak arm, men jag sa det
att, jag tror åtminstone att jag sa, det var jag inte skyldig att upplysa
om det hörde till målet o. s. v. Och så var det en del resonemang om några
brev, alltså som jag skulle svara på.

Strandmark: Ja vi skall nu tillsvidare bara hålla oss just till detta, så
att överkonstapeln kommer ihåg att Ni blev tillfrågad, om Ni varit Hildur
La?ssons rådgivare.

Lundin: Jodå.

Strandmark: Men Ni minns inte i detalj vad Ni svarade på det.

Lundin: Nej, men det finns ju — så de

Strandmark: Ja, de finns här och jag har uppteckning framför mig här
nu. Där frågade alltså Larvia: ’Jag vill först fråga, om Ni varit rådgivare
eller inte’, och då svarade överkonstapeln: ’Jag har ju sagt det att jag har
rått henne att skaffa sig advokat, det är väl klart nog.’ Kommer Ni håg
det?

Lundin: Jadå.

Strandmark: ’Är det det enda?’ frågade Larvia. Då insköt fru Larsson:
’Ja.’ Då sa Larvia: ’Det är inte fru Larsson, som skall svara, utan vittnet.’
Och då sa överkonstapeln: ’Ja, jag hade rått henne att skaffa sig advokat
alltså för att underhandla med filmbolaget och förklara hur det gick till.’
Och så sa Larvia: ’Efter hon fick varningen?’ Vittnet: ’Ja, just det.’ Och
så frågar Larvia: ’Är det det enda Ni har gjort?’ Och då svara överkonstapeln:
’Ja, det enda jag har gjort, det.’

Lundin: Kan jag verkligen ha sagt det?”

från s. Jf—5:

”Strandmark: Ni har alltså inte haft någonting med tillkomsten av de
där breven att göra.

Lundin: Nejdå, Nejdå.

Strandmark: Det har Ni inte alls?

Lundin: Nejdå.

Strandmark: Vet överkonstapeln då, hur dessa brev har kommit till?

Lundin: Nej, jag trodde jag visste det vid rättegångstillfället, men jag
var ju inte säker, och jag har forskat lite grann till, men jag är fortfarande
inte riktigt säker.

Strandmark: Ni är inte säker på hur de kommit till.

Lundin: Nehej.

Strandmark: Har aldrig Hildur Larsson sagt någonting till Er om vem
som har hjälpt henne med dem?

Lundin: Nehej, inte, inte direkt, ja, kan säga inte indirekt heller, jag

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1063 Ars riksdag.

82

har inte fått någon klar uppfattning om vem som har hjälpt henne, fast
jag har haft mina misstankar.

Strandmark: Jaha och vad går dom misstankarna ut på då?

Lundin: Ja, dom bör jag nog inte yppa.

Strandmark: Dom vill Ni inte yppa.

Lundin: Nej, för det är ju bara misstankar.

Strandmark: Jaha. Varför sa Ni då inte ifrån i rätten, att Ni inte hade
hjälpt henne med dessa brev? Det var ju tal om dom sedan. Efter det här
svaret så företeddes brevena. Så blev det en massa resonemang om vem
om Ni hade skrivit dessa brev, och då vägrade Ni att uttala Er på den
punkten. Varför gav Ni då inte det beskedet, att jag har inte skrivit dem?

Lundin: Ja, det var ju så att jag trodde, att jag visste vem som hade
skrivit dem, och nästa fråga hade ju blivit den att vem har då, vem har då
skrivit dem? För att få klarhet i det alltså, för att klargöra för det så
hade jag måst röja en del av mina arbetsmetoder alltså, och det ville jag
inte.

Strandmark: Arbetsmetoder, i vilket avseende då?

Lundin: Ja, på vilket sätt jag hade fått reda på vilken som hade skrivit
brevena, naturligtvis.

Strandmark: Jaha. Ni hade då en misstanke om vem det var, och Ni var
rädd för att om Ni förnekade, att Ni hade skrivit dem så skulle nästa fråga
ha blivit, vem har då skrivit dem?

Lundin: Ja, Ja ville så att säga skydda mina yrkeshemligheter.

Strandmark: Ni ville skydda Era yrkeshemligheter.

Lundin: Ja.

Strandmark: Hade Ni då utövat något slags spaning då för att få reda
på vilken som skrivit dem?

Lundin: Jag behöver inte utöva spaning för att få reda på en del saker,
det går så mycket genom mig så.

Strandmark: Nå, den där misstanken, som Ni då hade, var den inte riktig,
var det inte den som Ni trodde?

Lundin: Jag sa ju nyss, att jag har ju inte fortfarande kommit till full
visshet om hur det är med det. Och det är kanske klokast, att jag låter
bli att forska också för då, det kanske blir bara mer trassel kanske.”

från s. 6—8:

”Strandmark: Ja. Överkonstapeln förstår ju själv, att den här vägran
att uttala sig på den här punkten den kan ju lätteligen tolkas så att det
skulle varit Ni, som skrivit dessa brev.

Lundin: Ja, jag förstår ju det.

Strandmark: Det förstår Ni.

Lundin: Joodå.

Strandmark: Och då förstår Ni också, att har Ni på fråga här, om Ni
inte har hjälpt Hildur Larsson på annat sätt än att Ni rått henne till att

83

gå till advokat, svarat att Ni inte har gjort någonting annat. Har Ni sedan
hjälpt henne med dessa brev, då har Ni lämnat en felaktig uppgift i ett
vittnesmål.

Lundin: Förlåt får jag fråga. Hade, var det efter de visats för mig?

Strandmark: Nej. De var före.

Lundin: Framgår det av det där också.

Strandmark: Det framgår. Sedan står det där ’Larvia visade vittnet tre
stycken maskinskrivna brev’ det kommer omedelbart efter det Ni lämnat
detta svar.

Lundin: Ja.

Strandmark: Ni har alltså, har som vittne sagt, att Ni icke gjort någonting
annat än rått henne att gå till en advokat, och det säger Ni att det
är riktigt?

Lundin: Javisst.

Strandmark: Men om det inte skulle vara det, om Ni har haft med
tillkomsten av breven att göra, då är detta svar felaktigt, eller hur?

Lundin: Ja, skall man blanda in om jag menar då kan man komma till
vilka slutsatser som helst.

Strandmark: Ja, det är inte så säkert.

Lundin: Då kan man ju komma in på rena absurditeten, jag menar
det är ju ingen---

Strandmark: Ja, det är ingen absurditet, alltså jag har anledning misstänka
att Ni har skrivit de här brevena.

Lundin: Ja, landsfogden har ju sagt det.

Strandmark: Ja, det har jag ju sagt förut.

Lundin: Ja.

Strandmark: När vi talades vid sist om det här, då hade jag inte noga
gått igenom den här uppteckningen, utan då hade jag bara hållit mig till
den uppteckning, som dikterades ner i rådhusrätten. Jag hade inte då observerat
den här historien. Annars hade jag väl fört saken på tal redan då.

Lundin: Ja.

Strandmark: Sedan har jag närmare granskat detta och fann den här
saken, att här har Ni ju strängt taget förnekat, att Ni har skrivit breven
eller haft med brevens tillkomst att göra.

Lundin: Det kan jag faktiskt inte minnas jag sagt det, men det visar ju
upptagningen.

Strandmark: Jaha.

Lundin: Och jag kan aldrig tänka mig att jag har menat det för att

Strandmark: Men varför skulle Ni inte ha menat de? för de är ju i
realitet på det sättet.

Lundin: Men jag säger ju fortfarande, att jag ville inte jag ville inte,
jag misstänkte alltså, vem som hade skrivit dem eller hjälpt henne med
dem, och jag ville inte yppa den misstanken, och jag var inte säker.”

84

och från s. 19—21:

”Strandmark: Kontentan av det här är sålunda det, att överkonstapeln
har inte skrivit breven, har icke haft med deras tillkomst att göra och har
inte på något annat sätt hjälpt Hildur Larsson. I sak är det alltså riktigt,
som det står i vittnesmålet, när överkonstapeln på fråga av Larvia: ''om
det enda Ni har gjort är att råda henne att gå till advokat’, svarar att
det är det enda Ni har gjort, det är alltså riktigt i sak, säger överkonstapeln.

Lundin: Ja, joodå.

Strandmark: Jaha. Finns det då någon anledning att tro, att Ni inte
skulle ha givit det svaret.

Lundin: Ja, jag kan inte komma ihåg det men, men min inställning till
det där så, så, så, så jag kan inte förstå att jag kan ha sagt

Strandmark: Överkonstapeln menar det att Ni skulle inte velat gett det
svaret, därför att därmed har Ni strängt taget förnekat, att Ni hade med
tillkomsten av dom här breven att göra, och det var en sak som Ni inte
ville uttala Er om.

Lundin: Ja, jag vet inte, hur jag skall formulera det där. Det var, alltså,
jag ville ju inte alltså, jag förstod ju att jag skulle bli utfrågad om vem
som hade, vem som, vem som om jag visste vem som hade skrivit brevena,
och det visste jag inte men, jag hade mina misstankar då och

_____vilka metoder jag fick reda på saker och ting och de ansåg

jag mig inte behöva tala om alltså, det var min lilla hemlighet, som jag
hade rätt att ha bevarad.

Strandmark: Jaha.

Lundin: Det var yrkeshemlighet.

Strandmark: Jaha, jo det har Ni ju gett uttryck till så har Ni ju vägrat
Er att uttala Er om brevenas tillkomst.

Lundin: Det var en sak, som jag fäste mig vid där också vid rättegången
alltså, att här sitter dom ju faktiskt alltså vid en rättegång och försöker
samla bevis till en annan tänkbar rättegång.

Strandmark: Vad menar Ni med det, en annan tänkbar rättegång.

Lundin: Jo, jag menar det om dom där brevena nu, som jag inte i

detalj känner igen-----vid rådhusrätten alltså då---

innehåller ju inget farligt.

Strandmark: Neej, jag har själv läst dom och såvitt jag förstår så kan
man inte säga att dom är ärekränkande eller någonting, men dom är
hållna i en skarp ton, men det är ingenting att anmärka på dom på
innehållet.

Lundin: Å, det sa, det var visst rådman Fredlund som sa de, men så
slog dom huvudena ihop där det var rådman Bälter det skall möjligen
vara det här då, sa han pekade pa nagra rader. Da tänkte jag att det
här är tydligen fråga om att på ett fiffigt sätt skaffa material till en kom -

85

mande ärekränkningsprocess. Såvida det inte var ännu djupare saker
bakom. Jag hade verkligt svårt att förstå där uppe vad de där breven
vad dom hade så förskräckligt stor betydelse, det verkade precis som om
det var fifflat ihop i förväg för att komma åt någon särskild.

Strandmark: Nej, men dom har naturligtvis den betydelsen, förstår
överkonstapeln, att är det Ni som har skrivit dessa brev eller hjälpt Hildur
Larsson med dom, så har det ju betydelse vid bedömandet av Ert vittnesmål.
”

Enligt protokoll över förhör med Hildur Larsson samma dag förekom
därvid bland annat följande.

På fråga om Lundin författat ifrågakomna tre brev svarade Hildur
Larsson ”nej”. Hon påstod bestämt, att hon själv författat dessa och
även nedskrivit dem på maskin. Hon vägrade emellertid upplysa om vilken
maskin hon använt. Hon uppgav, att hon själv icke vore innehavare
av skrivmaskin. Hon förklarade, att hon vid tillfället lånat en skrivmaskin,
men hon vägrade lämna upplysning om av vem hon lånat den.

Sedan Strandmark förordnat om husrannsakan hos Hildur Larsson, verkställdes
sådan den 8 februari i hennes bostad, varvid vissa handlingar m. m.
togos i beslag.

Strandmark ingav därefter samma dag till rådhusrätten en så lydande
skrivelse:

”Till Rådhusrätten i Umeå.

Överkonstapeln Sven Lundin, Umeå, är misstänkt för att, hörd som
vittne i mål mellan Film AB Royal, Stockholm, kärande, samt kaféinnehavarinnan
Hildur Larsson, Skolgatan 62, Umeå, svarande, angående
vräkning, den ’22’ december 1950 ha begått mened inför rådhusrätten. Förundersökning
pågår. Under vittnesmålet blev Lundin direkt tillfrågad,
huruvida han tagit annan befattning med den tvist, som föregått bolagets
stämningsansökan, än att han rått Hildur Larsson att vända sig till advokat.
Lundin förnekade att han så gjort. Anledning finnes emellertid att
antaga att Lundin skrivit tre brev för Hildur Larssons räkning till Ahlgrens
advokatbyrå, som företrätt bolaget i målet. Vid en förundersökning,
som inletts gentemot Lundin, har Hildur Larsson hörts men påstått att
hon själv skrivit breven. Då hon tillika vägrat uppge på vilken maskin hon
skrivit breven, är hennes uppgift uppenbarligen oriktig. Jag anhåller därför
under åberopande av 23 kap. 13 § rättegångsbalken, att vittnesförhör
så snart som överhuvud taget är möjligt måtte få äga rum med Hildur
Larsson inför rådhusrätten. Då förundersökningen påbörjats först i dag
har något förundersökningsprotokoll ännu inte hunnit färdigställas. Lundin
är emellertid underrättad om den misstanke, som riktats mot honom.

Umeå den 8 februari 1951.

E. Strandmark.

Landsfogde.”

86

Med bifall till Strandmarks anhållan företog rådhusrätten den 8 februari
1951 bevisupptagningen, varvid, efter återgivande av förhöret med Lundin,
Hildur Larsson på avlagd ed berättade: Hildur Larsson hade själv skrivit
de tre breven till Ahlgrens advokatbyrå. Hon hade först skrivit kladd
och sedan skrivit ut breven på maskin. Hon hade visat kladdarna för
flera olika personer, både goda vänner och släktingar. Hon kunde dock
icke nu namnge någon av dessa personer. Hon trodde ej, att hon fått några
råd om att ändra formuleringen. — Tillfrågad om under vilka omständigheter
breven skrivits ut vägrade Hildur Larsson uttala sig under åberopande
av 36 kap. 6 § rättegångsbalken. Hon uppgav, att hon genom att
svara på frågan skulle röja att hon begått vanhedrande och brottslig
handling. Hon vägrade att närmare uttala sig om grunden för sin vägran.
— Kladdarna hade Hildur Larsson slängt i papperskorgen. Hon hade själv
gått på posten med breven. Efter bolagets varning hade Hildur Larsson
talat med Lundin. Han hade sagt, att det vore bäst att hon ginge till
advokat. Endast vid detta tillfälle hade Hildur Larsson rådgjort med
Lundin. Hildur Larsson kunde ej säga, om Lundin i något annat hänseende
än i fråga om breven lämnat henne råd i tvisten med filmbolaget.

Sedan Hildur Larsson vägrat svara på fråga under vilka omständigheter
de tre breven till Ahlgrens advokatbyrå utskrivits samt rådhusrätten
förelagt henne vid äventyr av häkte att besvara frågan men Hildur
Larsson det oaktat vidhållit sin vägran, förordnade rätten, att Hildur Larsson
skulle hållas i häkte till dess hon fullgjort sin skyldighet, dock högst
tre månader.

Sistnämnda beslut verkställdes icke, och i skrivelse den 20 februari
1951 till rådhusrätten anmälde Strandmark — under framhållande att
Hildur Larsson svårligen torde kunna sanningsenligt besvara den fråga,
som hon vägrat svara på, utan att därvid lämna uppgifter, som styrkte
att hon under vittnesmålet lämnat osanna uppgifter — att han avstode
från hennes ytterligare hörande som vittne. Frågan om hennes hållande i
häkte, förklarade Strandmark, hade därmed förfallit.

Bevisupptagning med Hildur Larsson hölls därpå ånyo vid rådhusrätten
den 22 februari 1951. På Lundins föranledande förklarade hon därvid,
att Lundin icke hade något att skaffa med de tre brevens tillkomst samt
att han icke varit rådgivare till henne i avhysningsmålet.

I sitt yttrande till mig anförde Strandmark följande.

De överlämnade handlingarna syntes giva en klar bild av vad som förekommit.
Förundersökning påginge sålunda till utrönande av huruvida
Lundin lämnat osanna uppgifter i sitt vittnesmål den 21 december 1950.
Strandmark hade även inlett förundersökning till utrönande av huruvida
Hildur Larsson lämnat osanna uppgifter i sina vittnesmål den 8 och den

87

22 februari 1951 ävensom huruvida Lundin, därest så befunnes vara förhållandet,
medverkat till detta brott. Av det nu förebragta materialet
framginge, att de i anmälan mot Strandmark framställda anmärkningarna
saknade fog. Det vore icke Lundins vägran att uttala sig om brevens tillkomst,
som föranlett Strandmarks misstanke om mened, utan den omständigheten
att Lundin på ed uppgivit sig ej ha på något sätt hjälpt
Hildur Larsson i samband med avhysningsmålet. Strandmark hade grundad
anledning misstänka, att Lundin så gjort. Frågan om så varit förhållandet
hade haft betydelse i avhysningsmålet vid bedömandet av Lundins tillförlitlighet.
För avgörande av frågan vilken hjälp Lundin lämnat Hildur
Larsson vore det av betydelse att få utrett, under vilka omständigheter
breven tillkommit. Strandmarks yrkanden i samband med bevisupptagningen
hade bedömts av rådhusrätten. Det torde ej tillkomma Strandmark
att fälla något omdöme angående rådhusrättens handläggning av ärendet.
Hos Hildur Larsson verkställd husrannsakan hade beslutats av Strandmark.
Beslutet vore lagligen grundat, då all anledning funnits till antagande
att Hildur Larsson kunde ha kvar koncept eller andra anteckningar,
varav slutsatser kunde dragas om brevens tillkomst. Under åberopande av
vad ovan anförts hemställde Strandmark, att anmälan måtte lämnas utan
åtgärd.

Strandmark uppgav därjämte, att han — som haft att till länsstyrelsen
avgiva yttrande över besvär av Lundin över styrelsens för statens polisskola
beslut att icke bevilja Lundin inträde i skolans kommissarieklass —
den 25 januari 1951 hört Lundin om hur breven tillkommit. Strandmark
hade emellertid då ej närmare tagit del av utskriften från fonogrammet
över Lundins vittnesmål. — Det av Strandmark över besvären avgivna
yttrandet, som var dagtecknat den 27 januari 1951, innehöll bland annat
följande: ”Jag har tagit del av de i Lundins vittnesmål i avhysningsmålet
omnämnda breven till advokaten Rudolf Ahlgren. De äro hållna i en otrevlig
och frän ton och innehålla bl. a. hot om rättegång och anmälan till
advokatsamfundet om icke aktionen mot Hildur Larsson inställdes. Då jag
är av den uppfattningen att Lundin — om han i avhysningsärendet biträtt
Hildur Larsson genom att formulera nämnda brev — i sin enskilda vandel
förhållit sig på sådant sätt att han satt aktningen för polistjänsten i fara,
har jag den 25 januari 1951 hört Lundin härom. Lundin uppgav till en början,
att han icke ville uttala sig om, huruvida han skrivit breven. Sedan
jag för honom framhållit dels att hans svar närmast gåve vid handen att
han skrivit dem, dels ock min ovan framhållna uppfattning angående hur
detta borde bedömas, uppgav Lundin att han icke skrivit breven och icke
på något sätt haft med deras tillkomst att skaffa. På min fråga, varför han
ej då i sitt vittnesmål omtalat, huru med saken förhöll sig, svarade Lundin,
att han haft skäl därtill. Han vägrade att angiva dessa skäl.”

88

Den 6 mars 1951 inkom till mig en klagoskrift från Lundin, vilken anförde
följande.

Under hösten 1950 hade Lundin sökt inträde i statens polisskolas kommissarieklass.
Polischefen i Umeå hade tillstyrkt Lundins ansökan efter
hörande av poliskommissarien, och Lundin hade fått ett mycket bra tjänstgöringsbetyg.
Strandmark hade emellertid avstyrkt ansökningen, och styrelsen
för polisskolan hade lämnat densamma utan bifall, varefter Lundin
överklagat skolstyrelsens beslut hos Kungl. Maj:t. Strandmark hade avgivit
två yttranden i ärendet, båda hållna i en förklenande ton och innehållande
bland annat uppgifter, som icke vore med verkliga förhållanden
överensstämmande. I samband med att ärendet återgått till inrikesdepartementet
hade Strandmark igångsatt den enligt ansedda juristers utsago
fullkomligt meningslösa förundersökningen till utrönande av huruvida Lundin
begått mened. Lundin kunde icke helt värja sig för tanken att aktionen
igångsatts i syfte att få till stånd en extra belastning på honom, då
hans besvärsärende skulle avgöras hos Kungl. Maj:t. Genom bevisupptagningen
i rådhusrätten hade fastslagits, att Lundin icke avgivit oriktig
vittnesutsaga. Man skulle ha kunnat vänta sig, att Strandmark därefter
skolat nedlägga förundersökningen. Så hade emellertid icke skett. Han
hade i stället på direkt fråga förklarat, att detta icke torde kunna komma
att ske förrän efter det ärendet avgjorts hos Kungl. Maj:t. Med stöd av
det anförda hemställde Lundin, att JO måtte undersöka, huruvida Strandmark
handlat just, samt vidtaga de åtgärder, som kunde anses påkallade.

På begäran av mig avgav därefter riksåklagarämbetet utlåtande i saken,
däri ämbetet anförde följande.

Ändamålet med ifrågavarande förundersökning hade varit att utreda,
huruvida Lundin begått mened genom att lämna osanna uppgifter i sitt
vittnesmål i målet mellan filmbolaget och Hildur Larsson. Vid bedömande
av Strandmarks åtgärder beträffande förundersökningen torde det till en
början böra undersökas, huruvida skäl över huvud taget förelegat att
verkställa densamma. Till utredning om vad som förekommit vid vittnesförhöret
med Lundin förelåge dels rådhusrättens protokoll över förhöret
och dels utskrift av en på fonetisk väg gjord upptagning av detsamma.
Av Strandmarks förklaring framginge, att Strandmark i januari 1951 fått
tillgång till sistnämnda utskrift och att det vore innehållet i denna, som
föranlett Strandmark att inleda förundersökningen. Rådhusrättens protokoll
över vittnesförhöret utvisade, att Lundin av bolagets ombud Larvia
före vittnesmålets avläggande tillfrågats, om han biträtt Hildur Larsson i
tvisten med bolaget, och att Lundin därtill förklarat, att han icke ansåge
sig skyldig att svara på frågan. Av utskriften från fonogrammet framginge
vidare följande. Lundin hade till en början hörts beträffande själva saken
och därvid särskilt om förhållandena på Hildur Larssons kafé. Mot slutet

89

av vittnesförhöret hade Larvia till Lundin ställt den frågan, om Lundin
varit Hildur Larssons rådgivare i målet. Härpå hade Lundin genmält, att
han, enligt vad det ”påstodes”, icke vore skyldig att svara på frågan.
Sedan rättens ordförande frågat Lundin om orsaken till att Lundin icke
ville svara, hade Lundin yttrat: ”Jag vet inte, det kan, det vara några
brev, jag har inte sett breven än.” Ordföranden: ”Nej, det det var fråga
om”---1 (tydligen underförstått ”om Ni varit Hildur Larssons råd givare”).

Larvia: ”Jag vill först fråga om Ni varit rådgivare eller inte.”
Lundin: ”Jag har ju sagt det, att jag rått henne att skaffa sig advokat,
det är väl klart nog.” Larvia: ”Är det det enda?” Lundin: ”Ja, jag har
rått henne att skaffa sig advokat alltså för att underhandla med filmbolaget
och förklara hur det gick till.” Larvia: ”Är det det enda Ni har gjort?”
Lundin: ”Ja, det är det enda jag har gjort, det.” — Omedelbart efter det
Lundin fällt det sist återgivna yttrandet hade Larvia för Lundin visat de
tre breven från Hildur Larsson till Ahlgrens advokatbyrå. I anslutning
därtill hade Larvia frågat Lundin, om denne skrivit breven. Lundin hade
förklarat, att han vägrade svara på frågan, och till stöd för sin vägran
åberopat 36 kap. 6 § rättegångsbalken. Under det fortsatta förhöret hade
Lundin vidhållit sin vägran att yttra sig beträffande breven. — Till grund
för Strandmarks beslut att inleda förundersökningen syntes ligga följande
tankegång. Genom att jakande besvara Larvias fråga ”Är det det enda Ni
har gjort” hade Lundin lämnat den uppgiften, att han i tvisten mellan
filmbolaget och Hildur Larsson icke varit Hildur Larssons rådgivare på
annat sätt än att han rått henne att vända sig till advokat. Skulle det
förhålla sig så, att Lundin varit Hildur Larsson behjälplig med ifrågavarande
tre brev, skulle Lundins svar ha inneburit en osann uppgift av
beskaffenhet att föranleda ansvar för mened. Det funnes skäl att misstänka,
att Lundin hjälpt Hildur Larsson med breven. Misstanke förelåge
alltså, att Lundin genom vittnesmålet begått mened.

Att Strandmark sett saken på nu angivet sätt — anförde riksåklagarämbetet
vidare — torde med all tydlighet framgå av handlingarna i ärendet.
Ämbetet ville särskilt hänvisa till dels s. 1—2 och G—7 i utskriften från
fonogrammet över Strandmarks förhör med Lundin den 8 februari 1951
och dels Strandmarks skrivelse till rådhusrätten samma dag med anhållan
om vittnesförhör med Hildur Larsson. Förundersökningen syntes för övrigt
helt ha varit inriktad på att utreda, hur breven tillkommit. Ämbetet ansåge
visserligen i likhet med Strandmark, att det funnes skäl misstänka,
att Lundin varit Ilildur Larsson behjälplig med breven. Icke desto mindre
innebure enligt ämbetets mening den ovan angivna tankegången en felbedömning.
Lundins yttrande ”det kan, det vara några brev, jag har inte
sett breven än” måste, sett i sitt sammanhang, rimligen uppfattas så,
att Lundin icke ville besvara Larvias fråga, för den händelse med frågan
avsåges även åtgärder beträffande de av Lundin åsyftade breven. När i

90

anslutning därtill ordföranden replikerade ”nej, det var fråga om---”

och Larvia yttrade, att han ”först” ville fråga, om Lundin varit rådgivare
eller icke, hade Lundin haft anledning antaga, att breven tillsvidare skulle
lämnas utanför. Lundins svar ”ja, det är det enda jag har gjort, det”
kunde vid sådana förhållanden icke anses ha inneburit annat, än att Lundin
— bortsett från breven — ej varit Hildur Larssons rådgivare på annat
sätt än att han rått henne att vända sig till advokat. Om det skulle visats,
att Lundin varit Hildur Larsson behjälplig med breven, hade det alltså icke
därmed ådagalagts, att svaret vore osant. I rådhusrättens protokoll hade
svaret icke återgivits på annat sätt än som en uppgift av Lundin att han,
när Hildur Larsson fått varningen från filmbolaget, rått henne att vända
sig till advokat. Av protokollet finge man därför närmast den uppfattningen,
att rådhusrätten tolkat Lundins svar i enlighet med den nyss angivna
begränsade innebörden. — Skulle emellertid Lundins svar vara att
uppfatta såsom avgivet utan reservation för breven, torde ändock frågan
om brevens tillkomst icke ha den betydelse som Strandmark syntes anse.
Ett vittnesmål måste uppenbarligen ses i sin helhet, då det gällde att bedöma,
huruvida fullbordad mened förelåge. Rättade vittnet, innan vittnesmålet
avslutats, en förut lämnad oriktig uppgift, vore alltså menedsansvar
uteslutet. Vittnesmålet vore ju under sådana förhållanden icke ägnat att
vilseleda (jfr Beckman, Bergendahl, Strahl: Brott mot staten och allmänheten
s. 430—431). Såsom av det ovanstående framginge, hade Lundin
senare under förhöret blivit direkt tillfrågad, huruvida han skrivit breven,
och han hade då under åberopande av 36 kap. 6 § rättegångsbalken vägrat
att svara på frågan. Skulle Lundins svar ”ja, det är det enda jag har
gjort, det” anses innefatta en osann uppgift om breven, hade med hänsyn
till hans ifrågavarande vägran vittnesmålet sett i sin helhet ändå icke
varit ägnat att vilseleda beträffande dessa. Därmed vore också menedsansvar
uteslutet. Någon anledning till misstanke att Lundin skulle ha biträtt
Hildur Larsson i tvisten med bolaget i annat avseende än beträffande
breven och rådet att gå till advokat förelåge icke, såvitt av handlingarna
framginge. Enbart vad som vid vittnesförhöret förekommit om
breven syntes icke utgöra tillräcklig grund för misstanke därom. Att det i
allt fall icke varit misstanke i sådant avseende, som föranlett Strandmark
att igångsätta förundersökningen, framginge klart av handlingarna i ärendet.
Vad ovan anförts gå ve enligt ämbetets mening vid handen, att anledning
icke förekommit att inleda förundersökning mot Lundin för menedsbrott.
Med utgångspunkt från denna sin uppfattning komme ämbetet att
förordna om nedläggande av förundersökningen mot Lundin. Hildur Larsson
hade i sin anmälan till JO anfört, att ovannämnda tre brev saknat
betydelse för målet och att det alltså icke skulle ha innefattat menedsbrott,
om Lundin med full vetskap om hur breven tillkommit förnekat sin
kännedom därom. I detta sammanhang hade Hildur Larsson åberopat

91

13 kap. 4 § strafflagen. Det syntes emellertid uppenbart, att frågan om
Lundin biträtt Hildur Larsson i målet varit av betydelse för bedömande
av Lundins trovärdighet. Vid sådant förhållande hade Lundins uppgifter i
ifrågavarande hänseende icke varit utan betydelse för saken.

Riksåklagarämbetet anförde slutligen: Det återstode att bedöma, huruvida
mot de särskilda åtgärder, som Strandmark vidtagit i samband med
förundersökningen, kunde riktas befogade anmärkningar i annat avseende
än vad beträffade förundersökningens berättigande över huvud. Vad anginge
vittnesförhöret med Hildur Larsson syntes Strandmark från sin
utgångspunkt ha haft fog för sitt yrkande om föreläggande jämlikt 36 kap.
21 § rättegångsbalken. Mot Strandmarks beslut om husrannsakan syntes

— från samma utgångspunkt — icke vara något att erinra. Det finge anses
ha förekommit synnerlig anledning att antaga, att genom rannsakningen
skolat anträffas koncept eller andra anteckningar, varav slutsatser kunnat
dragas om brevens tillkomst. Att förrättningen ägt rum under den tid
kaféet var öppet måste anses ha varit motiverat av intresset att genomsöka
lokalerna omedelbart efter vittnesförhörets avslutande. Ett dröjsmål
skulle ha givit Hildur Larsson tillfälle att undanskaffa föremål av betydelse
för förundersökningen. Ej heller eljest hade enligt ämbetets mening

— alltjämt bortsett från frågan om förundersökningens berättigande över
huvud — någon anledning förekommit till anmärkning mot de av Strandmark
i samband med förundersökningen vidtagna åtgärderna i och för sig.
Den skada och olägenhet, som uppstått för Hildur Larsson genom de henne
berörande åtgärderna, syntes sålunda uteslutande ha varit en följd av
Strandmarks ursprungliga felbedömning. Ämbetet ansåge i likhet med
Strandmark, att det funnes skäl till misstanke att Hildur Larsson genom
sina uppgifter vid vittnesförhören den 8 och den 22 februari 1951 gjort
sig skyldig till mened. I sin förklaring hade Strandmark uppgivit, att han
inlett förundersökning till utrönande av huruvida Hildur Larsson lämnat
osanna uppgifter vid nämnda vittnesförhör ävensom huruvida Lundin,
därest så befunnes vara förhållandet, medverkat till detta brott. Med hänsyn
till omständigheterna i det nu förevarande ärendet ävensom till visst
av Strandmark åberopat jävsförhållande komme ämbetet att övertaga förundersökningen
om menedsbrott från Hildur Larssons sida.

Enligt ett av statens kriminaltekniska anstalt avgivet utlåtande rörande
maskinskriften i de tre ifrågakomna breven till Ahlgrens advokatbyrå
kunde det icke anses uteslutet, att den omstridda maskinskriften utförts
på samma skrivmaskin som skriften i vissa företedda, av Lundin skrivna
protokoll och särskilt upptaget skriftprov från den skrivmaskin Lundin
använde. I utlåtandet uttalades även, att det funnes stöd för ett antagande
att den omstridda mask in.skriften utförts av Lundin.

Ett av rektorn vid Bröderna Påhlmans handelsinstitut Gösta M. Påhlman
avgivet utlåtande innehöll, att breven och de företedda protokollen

92

vore skrivna å samma Underwoodmaskin och syntes vara skrivna av samma
person, en van maskinskrivare.

Efter att ha tagit del av riksåklagarämbetets utlåtande och Lundins
klagoskrift anförde Strandmark i förnyat yttrande följande.

Riksåklagarämbetet hade funnit, att anledning ej förekommit att inleda
förundersökning mot Lundin för menedsbrott. Strandmark kunde ej dela
denna uppfattning. Lundins svar på Larvias fråga, om Lundin ej hjälpt
Hildur Larsson på något annat sätt än att Lundin rått henne att skaffa
sig advokat, borde enligt Strandmarks förmenande tolkas så, att Lundin
därigenom förnekat, att han över huvud — bortsett från nämnda råd —
varit henne behjälplig. Man syntes vid bedömandet av vad som förekommit
under vittnesmålet böra se mer till vad de agerande avsett med sina
yttranden än till ordvalen. Larvia hade väl vetat, att Lundin och Hildur
Larsson voro goda vänner, som ofta sammanträffade, samt att Hildur
Larsson vid olika tillfällen uttryckt sin tillfredsställelse över de goda förbindelser
hon hade med poliskåren. Han hade därför haft all anledning
misstänka, att Lundin varit Hildur Larsson behjälplig på alla sätt, som
stått honom till buds. För bedömandet av tillförlitligheten av Lundins
vittnesmål hade det varit av betydelse att få klarlagt, hur därmed kunde
förhålla sig. I syfte att ernå klarhet därutinnan hade Larvia framställt
sina frågor. Då Lundin i sitt svar ej gjort något förbehåll för breven, måste
han anses ha förnekat, att han hjälpt Hildur Larsson med dem. Man torde
ej böra bortse från Hildur Larssons inpass i detta sammanhang. Därmed
kunde väl ändock ej avses annat än ett förnekande av att Lundin på något
sätt hjälpt henne. Lundins svar på frågan borde anses som ett konfirmerande
av Hildur Larssons uppgift. För Strandmark hade hela tiden framstått
som tveksamt, om Lundins sedermera under vittnesmålet framförda
vägran att besvara frågan om han skrivit breven skulle anses som en rättelse
av den tidigare lämnade eventuellt osanna uppgiften. I vart fall hade
Strandmark ansett frågan tveksam, om det vore så, att Lundin skrivit
breven. Man syntes dock med fog kunna hävda den uppfattningen, att en
rättelse skulle vara otvetydig och klar. Så vore ej förhållandet här. Kunde
det över huvud innebära en rättelse, om Strandmark i ett senare stadium
av ett vittnesmål vägrade att yttra sig om en sak, därom Strandmark
tidigare under vittnesmålet givit ett bestämt svar? Riksåklagarämbetet
hade den uppfattningen att så vore förhållandet. Själv hade Strandmark
ansett saken tveksam. Av fonogrammet framginge emellertid tydligt, att
det vore frågan huruvida Lundin skrivit breven, som han vägrat svara på.
Han hade över huvud ej tillfrågats om något annat i detta sammanhang.
Anledningen till Lundins vägran att svara på frågan kunde — på sätt
framskymtade i vittnesmålet — ha varit tanken, att breven måhända
kunde anses innehålla något ärekränkande. Men vad hindrade att Lundin

— om han ej skrivit breven — just i avseende å dem hjälpt Hildur Larsson
på något annat sätt? Han kunde ha satt upp en kladd, han kunde ha
dikterat dem, han kunde ha givit anvisningar rörande deras innehåll o. s. v.
Strandmark menade därför, att Lundins vägran att svara på frågan om han
skrivit breven icke alls kunde i vad avsåge breven betraktas som en rättelse
av den tidigare uppgiften att han icke alls hjälpt Hildur Larsson. I
varje fall syntes det Strandmark nödvändigt att för bedömande av frågan,
om rättelse skulle anses ha skett, först utreda, vilken hjälp Lundin över
huvud lämnat Hildur Larsson i fråga om breven. Riksåklagarämbetet
anförde, att Lundins vittnesmål, sett i sin helhet, med hänsyn till hans
ifrågavarande vägran icke varit ägnat att vilseleda beträffande breven.
Strandmark kunde ej dela den uppfattningen. Rätten hade hört av Lundin,
att han ej på något sätt hjälpt Hildur Larsson. Sedan vägrade Lundin
svara på frågan om han skrivit breven. Därmed vore ej sagt, att han
hjälpt Hildur Larsson med dem, än mindre att han skrivit dem. Lundin
kunde av helt andra skäl ha vägrat svara på frågan. Lundin hade sålunda
själv vid förhöret inför Strandmark den 8 februari 1951 (s. 5 i utskriften)
anfört ett helt annat skäl för sin vägran. Måhända kunde även andra skäl
tänkas. Givet vore, att rättens ledamöter misstänkt, att Lundin skrivit
breven. Med hänsyn till Lundins påstående att han icke hjälpt Hildur
Larsson syntes de dock vid bedömandet av vittnesmålets värde icke ha
kunnat utgå ifrån att Lundin skrivit dem. Rätten kunde sålunda ha blivit
vilseledd av vittnesmålet. Det vore riktigt, att förundersökningen så länge
Strandmark bedrivit den i första hand tagit sikte på frågan om hur breven
tillkommit. Någon anledning till misstanke att Lundin därutöver
varit Hildur Larsson behjälplig förelåge visserligen ej, såvitt framginge
av handlingarna i kafémålet. Med den kännedom Strandmark hade om det
vänskapliga förhållande, som rått mellan Lundin och Hildur Larsson, syntes
det Strandmark dock ingalunda uteslutet, att Lundin hjälpt Hildur Larsson
även på andra sätt. Strandmark hade räknat med att den fortsatta förundersökningen
måhända skolat ge något belägg härför. Strandmark hade
sålunda haft — och hade alltjämt — den uppfattningen att anledning funnits
till misstanke att menedsbrott förövats samt att det funnits skälig
anledning misstänka Lundin därför. Förundersökningen hade enligt Strandmarks
förmenande varit befogad för att det material skolat kunna framskaffas,
som varit erforderligt för bedömande av frågan om sannolika skäl
talat för att menedsbrott förövats. Att Strandmark varit tveksam därom
framginge av det förhållandet att han icke dragit försorg om att Lundin
avstängts från sin tjänst. Strandmark kunde icke gå med på att han gjort
sig skyldig till någon felbedömning. Fastmer hölle han före, att det skulle
kunna ifrågasättas, om han icke förfarit felaktigt, därest han underlåtit
utreda, om menedsbrott förövats eller ej.

Beträffande Lundins klagomål anförde Strandmark: Då Lundin ej an -

94

gåve, vilka av Strandmark lämnade uppgifter som skulle vara felaktiga,
kunde Strandmark ej bemöta hans påstående därutinnan. Förundersökningen
rörande menedsbrottet hade ej igångsatts ”i syfte att få till stånd
en extra belastning”. Det material Strandmark tidigare åberopat i besvärsärendet
hade enligt länsstyrelsens och hans bedömande varit fullt tillräckligt
för att ådagalägga Lundins olämplighet för kommissarietjänst. Det
vore riktigt, att Lundin omedelbart efter vittnesförhöret med Hildur Larsson
den 22 februari 1951 frågat Strandmark, om denne icke genast kunde
nedlägga förundersökningen och meddela Kungl. Maj:t därom innan besvärsärendet
avgjordes. Därtill hade Strandmark svarat, att han icke
kunde nedlägga förundersökningen förrän den slutförts och att han icke
trodde, att detta skulle låta sig göra innan kommissariekursen toge sin
början.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I likhet med riksåklagarämbetet anser jag den i ärendet verkställda utredningen
giva vid handen, att någon anledning icke förekommit att inleda
förundersökning mot Lundin för menedsbrott. Genom att icke desto
mindre igångsätta en dylik aktion mot Lundin har Strandmark därför
gjort sig skyldig till tjänstefel, varom förmäles i 25 kap. 4 § strafflagen.
Med hänsyn till omständigheterna och då skada därigenom kan ha tillskyndats
Lundin, finner jag Strandmark icke kunna undgå åtal för vad
sålunda ligger honom till last.

De av Strandmark i ärendet mot Lundin efter undersökningsförfarandets
inledande vidtagna åtgärderna synas mig, såsom riksåklagarämbetet
antytt, vara att betrakta som följder av den inledda förundersökningen
och alltså icke att anse som särskilda fel i ämbetet, även om därigenom
skada uppkommit. Mot någon sådan åtgärd i och för sig torde ej heller
kunna framställas någon anmärkning.

Vad i övrigt av klagandena lagts Strandmark till last har jag funnit
icke föranleda någon min vidare åtgärd.

På grund av vad jag ovan anfört uppdrog jag åt riksåklagarämbetet att
ställa Strandmark under åtal vid hovrätten för Övre Norrland för tjänstefel
genom igångsättandet utan laga skäl av ovanberörda förundersökning
mot Lundin. Ansvar borde yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen. Tillfälle
borde beredas Hildur Larsson och Lundin att yttra sig i målet.

Sedan åtal mot Strandmark anställts vid hovrätten för Övre Norrland,
där Lundin biträdde åtalet och Hildur Larsson förde talan om skadestånd
av Strandmark på grund av den verkställda husrannsakningen m. m. med

95

tillhopa 10 900 kronor, hölls av hovrätten huvudförhandling i målet. Därvid
hördes såsom vittnen bland andra Bälter, rådmannen Folke Fredlund,
stadsombudsmannen Waldemar Åström, Fagerström, köpmannen Wictor
Carlsson och kriminalkonstapeln Gustav Strömberg, alla i Umeå. Strandmark
biträddes i målet av advokaten Rudolf Ahlgren såsom offentlig försvarare.

I dom den 19 juni 1952 yttrade hovrätten följande.

Till en början upptages till bedömande frågan om förundersökningen
mot Lundin varit inriktad endast på att utröna, huruvida Lundin varit
Hildur Larsson behjälplig med de av Hildur Larsson till Ahlgrens advokatbyrå
avlåtna breven, eller om genom förundersökningen avsetts att utreda
huruvida Lundin över huvud taget varit Hildur Larsson behjälplig i
avhysningsmålet.

Strandmark har härom uppgivit bland annat följande: I januari 1951
hade Strandmark haft att till länsstyrelsen i länet avgiva yttrande över de
besvär, Lundin anfört över ett av styrelsen för statens polisskola meddelat
beslut att icke bevilja Lundin inträde i skolans kommissarieklass. Strandmark
hade vid denna tid av Fagerström erfarit, att Lundin i sitt vittnesmål
vägrat besvara en fråga om han skrivit breven samt att Lundin till
stöd för sin vägran åberopat 36 kap. 6 § rättegångsbalken. Strandmark
hade ansett att Lundin, därest han skrivit breven, förhållit sig på sådant
sätt att han satt aktningen för polistjänsten i fara. Strandmark hade därför
hört Lundin härom den 25 januari 1951. Vid denna tid hade Strandmark
icke misstänkt, att Lundin under vittnesförhöret skulle ha gjort sig
skyldig till menedsbrott. Strandmark hade emellertid då ännu icke tagit
närmare del av den fonetiska upptagningen av Lundins vittnesmål. Den
27 januari 1951 hade Strandmark avgivit det infordrade yttrandet till
länsstyrelsen. Efter det att yttrandet avgivits hade Strandmark närmare
granskat uppteckningen av det på fonetisk väg upptagna vittnesförhöret
med Lundin. Strandmark hade funnit det tveksamt, huruvida Lundins
vägran att besvara frågan crn han skrivit breven kunde betraktas som en
återkallelse av den av Lundin tidigare under vittnesmålet lämnade uppgiften
att han icke varit Hildur Larsson behjälplig i saken i vidare mån
än att han rått henne att vända sig till advokat. Emellertid hade det bortsett
härifrån funnits anledning antaga, att Lundin även i övrigt lämnat
felaktiga uppgifter i sitt vittnesmål. Strandmark hade därför ansett sig
böra inleda förundersökningen. Denna hade icke tagit sikte endast på breven
utan varit inriktad på frågan, huruvida Lundin över huvud taget hjälpt
Hildur Larsson. Detta bestyrktes bland annat av utskrifterna av de fonografiska
upptagningarna av Strandmarks förhör med Lundin den 8 februari
1951 och av vittnesförhöret med Hildur Larsson samma dag ävensom av
innehållet i Strandmarks till JO avgivna yttranden. Strandmark hade vid
nämnda förhör med Lundin i så hög grad uppehållit sig vid frågan om

96

breven av taktiska skäl. Visserligen hade Strandmark i sin till rådhusrätten
ingivna skriftliga ansökning om vittnesförhör med Hildur Larsson motiverat
framställningen endast därmed, att anledning funnits till antagande
att Lundin i sitt vittnesmål lämnat en oriktig uppgift angående sin befattning
med breven, men Strandmark förmenade, att avgörande vikt icke
borde fästas vid ordalagen i den skriftliga framställningen. Ursprungligen
hade nämligen Strandmark endast muntligen begärt, att vittnesförhör
skulle äga rum; först då Strandmark strax före vittnesförhöret infunnit sig
i rådhuset samt en av rättens ledamöter påkallat skriftlig framställning,
hade Strandmark — utan att närmare aktgiva på ordalagen — dikterat
framställningen för ett skrivbiträde vid rådhusrätten.

Av utskriften av den fonetiska upptagningen av Strandmarks förhör
med Lundin framgår, att Strandmark vid förhörets början underrättat
Lundin om att Strandmark ansåge sig ha anledning misstänka att Lundin
lämnat felaktiga uppgifter i sitt vittnesmål, att Strandmark inlett förhöret
med frågor huruvida Lundin vid vittnesförhöret blivit tillfrågad,
om han varit Hildur Larssons rådgivare och vad han därvid svarat, att förhöret
därefter kommit in på spörsmålet om Lundin bistått Hildur Larsson
på annat sätt i målet än genom att råda henne att vända sig till advokat,
att förhöret därefter och till sin huvudsakliga del varit inriktad på att söka
utröna, om Lundin tagit någon befattning med breven, samt att i slutet
av förhöret spörsmålet om omfattningen av Lundins rådgivning ånyo
berörts.

Protokoll, som förts vid bevisupptagningen med Hildur Larsson den 8
februari 1951, utvisar att Hildur Larsson — sedan hon förklarat att Lundin
icke hjälpt henne med breven — av Strandmark tillfrågats, om Lundin
hjälpt henne i något annat avseende.

Strandmark har i sitt den 5 mars 1951 till JO avgivna yttrande uppgivit,
att det varit den omständigheten att Lundin på ed uppgivit sig icke
ha på något sätt hjälpt Hildur Larsson i samband med avhysningsmålet,
som föranlett Strandmarks misstanke om mened, samt att det för avgörande
av frågan vilken hjälp Lundin lämnat Hildur Larsson vore av betydelse
att få de omständigheter utredda, under vilka breven tillkommit.

Sedan riksåklagarämbetet i ett till JO avgivet yttrande framhållit, att
förundersökningen synts ha varit helt inriktad på att utreda hur breven
tillkommit, har Strandmark i ett den 20 juni 1951 till JO avgivet förnyat
yttrande anfört, att det vore riktigt att förundersökningen, så länge Strandmark
bedrivit densamma, i första hand tagit sikte på hur breven tillkommit,
att någon anledning till misstanke att Lundin härutöver varit
Hildur Larsson behjälplig visserligen icke förelegat, såvitt framginge av
handlingarna i avhysningsmålet, men att det med den kännedom Strandmark
haft om det vänskapliga förhållande som rått mellan Lundin och

97

Hildur Larsson ingalunda synts uteslutet, att Lundin hjälpt Hildur Larsson
även på andra sätt.

Vid bedömande av vad i denna del av målet förekommit finner hovrätten
till en början väl, att innehållet i Strandmarks till rådhusrätten ingivna
skrivelse med begäran om vittnesförhör med Hildur Larsson stöder
uppfattningen att förundersökningen varit inriktad endast på att utreda
frågan om brevens tillkomst. Strandmarks — av riksåklagarämbetet ej till
riktigheten ifrågasatta — uppgift angående omständigheterna vid skrivelsens
uppsättande förringar emellertid betydelsen av de i skrivelsen
använda ordalagen. I övrigt bör enligt hovrättens mening större avseende
fästas vid vad som förekommit under förundersökningen än vid de av
riksåklagarämbetet åberopade, av Strandmark gjorda uttalandena i hans
yttranden till JO. Särskilt måste härvid beaktas, att Strandmark vid förhören
med Lundin och Hildur Larsson icke endast uppehållit sig vid
breven och frågan om hur dessa tillkommit.

Vad sålunda anförts finner hovrätten ådagalägga, att den av Strandmark
inledda förundersökningen avsett omfattningen av den hjälp Lundin
lämnat Hildur Larsson i avhysningsmålet och icke enbart varit inriktad
på breven.

Hovrätten övergår härefter till frågan huruvida Strandmark — då han
den 8 februari 1951 höll förhör med Lundin och föranstaltade om bevisupptagning
— haft skälig anledning misstänka Lundin för menedsbrott.
Härutinnan har hovrätten funnit följande förtjäna beaktande.

Strandmark har såsom redan berörts uppgivit, att han ägt kännedom
om att ett vänskapligt förhållande sedan lång tid tillbaka rått mellan
Lundin och Hildur Larsson och därför haft anledning antaga, att Lundin
varit Hildur Larsson behjälplig i denna angelägenhet.

Hovrätten finner av vad i målet förevarit framgå, att Lundin och Hildur
Larsson stått i sådant vänskapsförhållande till varandra, att det legat nära
till hands för Hildur Larsson att vända sig till Lundin med sina bekymmer
för kaférörelsen samt för Lundin att i mån av sin förmåga hjälpa henne
härvidlag. Enligt vad Hildur Larsson och Lundin uppgivit hade hon också
i ett tidigt skede av tvisten med bolaget vänt sig till Lundin med begäran
om råd. Att Lundin därvid inskränkt sig till att råda henne att anlita
advokat förefaller hovrätten mindre troligt. I vart fall har icke i målet
framkommit någon omständighet, som gör det osannolikt att Lundin varit
Hildur Larsson behjälplig i avhysningsmålet såväl i fråga om breven och
rådet att anlita advokat som i annat avseende.

Strandmark har vidare uppgivit, att han före igångsättandet av förundersökningen
från olika håll erfarit att Lundins vittnesmål förefallit
vara oriktigt. I detta avseende finner hovrätten följande omständigheter
ha betydelse.

Fagerström har omvittnat: Han hade funnit det anmärkningsvärt att

7 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclsc till 1953 urs riksdag.

98

Lundin i avhysningsmålet uppgivit, att det ofta hänt att folk ringt till
polisen och sagt att det varit bråk på Hildur Larssons kafé, men att då
polisen kommit dit, det visat sig att intet anmärkningsvärt inträffat, ävensom
att i övrigt icke tidigare några klagomål, såvitt Lundin vetat, framförts
mot kaféet. Fagerström visste nämligen, att nykterhetsnämnden i
Umeå i december 1949 gjort en undersökning om alkoholisters besök på
kaféet samt att Lundin, medan undersökningen pågått, fått kännedom
om densamma. Fagerström hade av Lundins vittnesmål fått den uppfattningen
att Lundin sökt dölja något som han vetat. Enligt Fagerströms
åsikt hade det funnits fog för att närmare granska Lundins vittnesmål.
Fagerström hade samtalat med Strandmark om Lundins vittnesmål efter
det vittnesmålet avgivits och därvid delgivit Strandmark sin uppfattning
om detsamma.

De omdömen, Fagerström fällt rörande Lundins vittnesmål, vinna visst
stöd i Bälters, Fredlunds och Åströms vittnesberättelser.

Carlssons vittnesmål utvisar, att nykterhetsnämnden i Umeå under år
1949 verkställt en undersökning angående förhållandena på kaféet samt
att Lundin känt till denna undersökning.

Slutligen böra beaktas vittnet Strömbergs uppgifter, att Lundin vid
ett tidigare tillfälle varit misstänkt för att ha avgivit en oriktig vittnesutsaga
samt att Strömberg för 5—6 år sedan omtalat detta för Strandmark.

På grund av vad sålunda förekommit anser hovrätten, att Strandmark
den 8 februari 1951 skäligen kunnat misstänka Lundin för att ha begått
mened i avhysningsmålet. Strandmark har förty icke förfarit felaktigt
genom att hålla förhör med Lundin, föranstalta om bevisupptagning med
Hildur Larsson samt verkställa husrannsakan.

Eftersom Strandmark enligt vad ovan upptagits varit berättigad föranstalta
om bevisupptagning med Hildur Larsson och verkställa husrannsakan
hos henne samt någon anledning till anmärkning mot dessa åtgärder
i och för sig icke påvisats, kan den av Hildur Larsson förda ersättningstalan
icke bifallas.

Hovrätten ogillar åklagarens och målsägandenas mot Strandmark förda
talan.

Ahlgren tillerkännes ersättning av allmänna medel för försvaret av
Strandmark med skäliga ansedda 2 025 kronor, varav 2 000 kronor utgöra
arvode och återstoden ersättning för havda kostnader. Ersättningen skall
stanna å statsverket.

Mot hovrättens dom fullföljde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius talan under yrkande att högsta domstolen måtte, med ändring
av domen, bifalla den mot Strandmark i målet förda talan. Till utveckling
av grunderna för ändringsyrkandet anförde JO följande.

99

Den av Strandmark mot Lundin inledda förundersökningen rörande
menedsbrott kan tänkas motiverad av misstanke

1) att Lundin genom sina uttalanden vid vittnesförhöret med honom mot
.bättre vetande förnekat, att han varit Hildur Larsson behjälplig med
de tre i målet omförmälda breven, eller

2) att han vid vittnesförhöret mot bättre vetande förnekat, att han i avhysningsmålet
lämnat Hildur Larsson hjälp, som icke enbart varit inriktad
på breven, eller

3) att Lundin i sitt vittnesmål mot bättre vetande lämnat oriktiga uppgifter
om förhållandena på kaféet.

Vad angår det först angivna skälet till förundersökning, vill jag till en
början framhålla, att frågan huruvida Lundin varit Hildur Larsson behjälplig
med breven, vilka enligt vad som uttryckligen angivits inför rådhusrätten
icke åberopats såsom bevis, saknat direkt relevans i avhysningsmålet.
För att det över huvud skall kunna bli fråga om menedsansvar i
detta hänseende måste frågan därför vara av väsentlig betydelse för bedömande
av trovärdigheten av Lundins utsagor beträffande själva saken.
Även om det nu förhåller sig så, att Lundin varit Hildur Larsson behjälplig
med breven, och detta varit känt i civilmålet, är det emellertid, särskilt
i betraktande av brevens innehåll, uppenbart, att denna omständighet
enbart för sig skulle ha varit till mycket ringa ledning vid bedömningen
av tilltron till Lundins vittnesmål. Jag är därför för min del benägen anse
berörda omständighet vara av så perifer betydelse för prövning av vittnesmålet,
att en medvetet oriktig uppgift av Lundin beträffande breven icke
kunnat grunda menedsansvar för honom.

Vilken vikt för prövningen av Lundins vittnesmål man än vill tillmäta
hans befattning med breven, kunna hans uttalanden vid vittnesförhöret
— av skäl som utförligt utvecklats i riksåklagarämbetets yttrande —
likväl icke anses innefatta någon osann uppgift om breven.

I detta sammanhang må anmärkas, att domsrecitens återgivande av
åklagarens ståndpunkt i fråga om betydelsen av protokollets avfattning
icke helt överensstämmer med åklagarens utveckling av åtalet. Åklagaren
har i detta avseende anfört följande:

”Oavsett hur Lundins vittnesutsaga i och för sig kan vara att tolka
måste ändå menedsansvar vara uteslutet på grund av protokollets avfattning.
Med hänsyn till det sätt, på vilket utsagan upptogs i protokollet
och upplästes för Lundin för godkännande, har nämligen Lundin haft fog
för att antaga, att rådhusrätten uppfattat vittnesmålet så, att det icke
innebure något förnekande av befattning med breven. Under sådana omständigheter
har det icke funnits någon anledning för Lundin att rätta
eller förtydliga vittnesmålet vid uppläsningen. Det kan därför icke bli
fråga om menedsansvar även om det skulle förhålla sig så, att Lundin
hjälpt Hildur Larsson. Beträffande protokollets betydelse är av intresse

100

rättsfallet NJA 1947:565 (refererat av åklagaren). I det nu föreliggande
fallet torde det vara ännu klarare att avfattningen av protokollet måste
utesluta menedsansvar. I rättsfallet var fråga, om en positiv, oriktig uppgift
skulle anses ingå i den del av utsagan, som var avgiven under menedsansvar.
Här gäller det, om vittnesutsagan över huvud taget kan uppfattas
så, att den innebär uppgift i ett visst hänseende.”

Vad åter angår det andra tänkbara skälet till förundersökning — misstanke
att Lundin vid vittnesförhöret mot bättre vetande förnekat, att han
i avhysningsmålet lämnat Hildur Larsson hjälp, som icke enbart varit
inriktad på breven — så är det uppenbart att, om Lundin verkat såsom
Hildur Larssons biträde i målet eller medverkat vid förberedandet av
hennes talan på sådant sätt, att han kunde befaras fått en förutfattad
mening beträffande målet, denna omständighet varit av sådan betydelse
för bedömande av hans vittnesmål, att en osann utsaga härom är av beskaffenhet
att kunna föranleda menedsansvar. Om det alltså funnits fog
för misstanke att Lundin lämnat Hildur Larsson sådan hjälp, har det
därför med hänsyn till Lundins uttalanden vid vittnesförhöret förelegat
skäl för inledande av förundersökning. Vidare har Strandmark givetvis
haft anledning till sådan undersökning, om det funnits fog att misstänka,
att Lundin under förhöret lämnat osanna uppgifter om förhållande, som
varit av omedelbar betydelse för avhysningsmålet.

Åtalsinstruktionen utgår från att förundersökningen uteslutande föranletts
av misstanke att Lundins vittnesmål innefattat osanna uppgifter om
brevens tillkomst. Vad som i instruktionen lagts Strandmark till last är
således, att han inlett förundersökning härom och vidtagit vissa härav
föranledda åtgärder utan att det funnits skäl till sådan misstanke.

Hovrätten har emellertid icke berört den grundläggande frågan, om
Lundins vittnesmål kunnat innefatta menedsbrott beträffande breven till
Ahlgrens advokatbyrå. Domen torde böra tolkas på det sätt, att hovrätten
godtagit åklagarens ståndpunkt i denna del.

I domskälen har hovrätten i stället först upptagit till bedömande frågan,
om förundersökningen mot Lundin varit inriktad endast på att utröna,
huruvida Lundin varit Hildur Larsson behjälplig med breven, eller om
genom förundersökningen avsetts att utreda, huruvida Lundin över huvud
taget varit Hildur Larsson behjälplig i avhysningsmålet. Den uppställda
frågan har hovrätten besvarat så, att förundersökningen avsett ”omfattningen
av den hjälp Lundin lämnat Hildur Larsson i avhysningsmålet och
icke enbart varit inriktad på breven”. Det torde kunna förutsättas, att
hovrätten med nämnda uttalande velat utsäga, att med den inledda förundersökningen
avsetts att utreda, om det funnits skäl att misstänka, att
Lundin vid vittnesförhöret mot bättre vetande förnekat att han i avhysningsmålet
lämnat Hildur Larsson hjälp, som icke enbart varit inriktad
på breven, d. v. s. det ovan under 2) angivna motivet till förundersökning.

101

Av handlingarna i målet torde med all tydlighet framgå, att till grund
för förundersökningen uteslutande legat misstanke om mened beträffande
breven.

Utskriften av den fonetiska upptagningen av förhöret med Lundin den
S februari 1951 visar bland annat: Vid förhörets början underrättades Lundin
om att Strandmark ansåge sig ha anledning misstänka, att Lundin
lämnat oriktiga uppgifter i vittnesmålet. I omedelbar anslutning till detta
meddelande förklarade Strandmark, att han skulle gå direkt på själva den
sak, som han ansåge sig ha anledning misstänka vara felaktig i vittnesmålet,
varefter han erinrade om Larvias fråga om Lundin varit Hildur
Larssons rådgivare. På Strandmarks fråga, vad Lundin svarat härtill, yttrade
Lundin — efter att till en början ha svarat undvikande: ”Och så
var det en del resonemang om några brev, alltså som jag skulle svara
på.” Härtill yttrade Strandmark: ”Ja, vi skall nu tillsvidare bara hålla oss
just till detta, så att överkonstapeln kommer ihåg att Ni blev tillfrågad,
om Ni varit Hildur Larssons rådgivare.” Därefter genomgicks med Lundin
utskriften från den fonetiska upptagningen av vittnesmålet i de delar, som
hänföra sig till Larvias fråga om rådgivning, och därvid förklarade Lundin,
att hans svar ”ja, det är det enda jag har gjort det” vore riktigt. Sedan
Strandmark framhållit, att Lundins senare vägran att svara på Larvias
fråga om breven lätteligen kunde tolkas så, att Lundin skrivit dessa, yttrade
Strandmark: ”Och då förstår Ni också, att har Ni på fråga här, om
Ni inte har hjälpt Hildur Larsson på annat sätt än att Ni rått henne till
att gå till advokat, svarat att Ni inte har gjort någonting annat. Har Ni
sedan hjälpt henne med dessa brev, då har Ni lämnat en felaktig uppgift i
ett vittnesmål.” Efter ett inpass av Lundin förekom i anslutning till
Strandmarks sistberörda yttrande följande replikväxling: Strandmark: ”Ni
har alltså, har som vittne sagt, att Ni icke gjort någonting annat än rått
henne att gå till en advokat, och det säger Ni att det är riktigt?” Lundin:
”Javisst.” Strandmark: ”Men om det inte skulle vara det, om Ni har haft
med tillkomsten av breven att göra, då är detta svar felaktigt, eller hur?”

Genom vad sålunda förekommit under förhöret med Lundin har Strandmark
— i enlighet med föreskriften i 23 kap. 18 § rättegångsbalken —
underrättat Lundin om den mot honom föreliggande misstanken. Att
underrättelsen uteslutande avsåg misstanke om mened beträffande breven
torde klart framgå av Strandmarks ovanberörda yttranden vid förhöret.

Förhöret var därefter till sin huvudsakliga del inriktat på att utröna,
om Lundin tagit befattning med breven. Mot slutet av förhöret kom
Strandmark in också på frågan om Lundin hjälpt Hildur Larsson i tvisten
på annat sätt än beträffande breven och rådet att gå till advokat. Någon
misstanke om hjälp i sådant avseende uttalades emellertid icke.

Samtidigt som förhöret med Lundin pågick, hördes Hildur Larsson av
Fagerström. Detta förhör avsåg uteslutande frågan om brevens tillkomst.

102

Sedan Hildur Larsson vid sistnämnda förhör vägrat svara på fråga,
under vilka omständigheter breven utskrivits på maskin, ingav Strandmark
till rådhusrätten en skriftlig framställning om vittnesförhör, vari
han — efter förmälan att Lundin vore misstänkt för att ha begått mened
i sitt vittnesmål — anförde bland annat: ”Förundersökning pågår. Under
vittnesmålet blev Lundin direkt tillfrågad, huruvida han tagit annan befattning
med den tvist, som föregått bolagets stämningsansökan, än att
han rått Hildur Larsson att vända sig till advokat. Lundin förnekade att
han så gjort. Anledning finnes emellertid att antaga att Lundin skrivit
tre brev för Hildur Larssons räkning till Ahlgrens advokatbyrå, som företrätt
bolaget i målet.---Lundin är emellertid underrättad om den

misstanke, som riktats mot honom.”

Genom framställningen till rådhusrätten hade misstanken preciserats på
ett sätt som icke kunde ge anledning till tvekan.

Av det anförda torde med all tydlighet framgå, att det var misstanke
om mened beträffande breven och icke något annat, som låg till grund
för Strandmarks beslut att inleda förundersökningen.

Beträffande de skäl, som hovrätten anfört till stöd för sin motsatta
ståndpunkt, kan ytterligare framhållas följande.

Vad först angår det förhållandet, att Strandmark vid förhören med
Lundin och Hildur Larsson icke uteslutande uppehållit sig vid breven och
frågan hur dessa tillkommit, torde detta icke, som hovrätten synes anse,
utgöra något belägg för att förundersökningen avsett misstanke om hjälp
i annat avseende än beträffande breven och rådet att gå till advokat. Belysande
i detta avseende är, att det avsnitt av förhöret med Lundin, som
avsåg annat än breven, upptager icke fullt tre maskinskrivna sidor i fonogramutskriften,
medan hela utskriften omfattar 22 sidor. Det är tydligt att
förhöret, i vad det avsett annat än breven, endast åsyftat att från en ny
utgångspunkt söka få klarhet beträffande tillkomsten av dessa. Av utskriften
från den fonetiska upptagningen av Hildur Larssons vittnesmål,
vilket i utskriften omfattar 20 maskinskrivna sidor, framgår, att Strandmark
mot slutet av förhöret framställt frågan, om Lundin hjälpt Hildur
Larsson i annat avseende än beträffande breven, men att förhöret i övrigt
uteslutande avsett breven. Denna enstaka fråga utgör givetvis icke något
som helst stöd för hovrättens ståndpunkt.

Vad härefter beträffar Strandmarks skrivelse till rådhusrätten den 8
februari 1951 har hovrätten anfört, att Strandmarks uppgift angående
omständigheterna vid skrivelsens uppsättande förringade betydelsen av de
i skrivelsen använda ordalagen. Vad hovrätten här åsyftar är Strandmarks
påstående att han, sedan en av rådhusrättens ledamöter begärt att framställningen
om vittnesförhöret med Hildur Larsson skulle göras skriftligen,
utan att närmare aktgiva på ordalagen dikterat ned framställningen för
ett skrivbiträde vid rådhusrätten. Det saknas givetvis anledning att ifråga -

103

sätta riktigheten av Strandmarks uppgifter i vad de avse de yttre omständigheterna
vid skrivelsens tillkomst. Däremot saknas skäl att antaga, att
ordalagen icke skulle riktigt återge Strandmarks motiv till framställningen.
En jämförelse mellan framställningen till rådhusrätten och Strandmarks
förut omnämnda uttalanden under förhöret med Lundin ger också ett
klart bevis för att innehållet i framställningen utgjort ett riktigt uttryck
för Strandmarks tankegång. Det är vidare uppenbart, att Strandmark icke
skulle ha låtit rådhusrätten förordna att Hildur Larsson skulle hållas i häkte,
till dess hon uttalat sig rörande omständigheterna vid brevens tillkomst,
såvida det icke varit just dessa omständigheter, som utgjorde det centrala
i hela förundersökningen.

Vad slutligen angår de yttranden, som Strandmark i ärendet avgivit till
JO, synas Strandmarks däri gjorda uttalanden utgöra ett ytterligare belägg
för åtalsinstruktionens ståndpunkt, att förundersökningen avsett endast
breven.

Till det sagda kan fogas den reflexionen, att rådhusrätten icke ägt tillåta
bevisupptagningen, om syftet med förundersökningen angivits vara att utröna,
huruvida Lundin hjälpt Hildur Larsson i tvisten med bolaget i annat
avseende än beträffande breven och rådet att gå till advokat. Enligt stadgandet
i 23 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken må nämligen sådan
bevisupptagning ej äga rum, förrän förundersökningen fortskridit så långt,
att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Strandmark kunde vid
nämnda tidpunkt icke peka på någon omständighet, som kunde utgöra
tillräckligt stöd för misstanke om brott i de ovan under 2) och 3) angivna
hänseendena.

Sedan hovrätten fastslagit, att den av Strandmark inledda förundersökningen
avsett omfattningen av den hjälp Lundin lämnat Hildur Larsson
i avhysningsmålet och icke enbart varit inriktad på breven, övergår hovrätten
till frågan, huruvida Strandmark den 8 februari 1951 haft skälig
anledning misstänka Lundin för menedsbrott. Härmed åsyftar hovrätten
misstanke om brott i båda de ovan under 2) och 3) angivna hänseendena,
ehuru hovrätten uttalat, att den inledda förundersökningen avsåg misstanke
endast i det under 2) angivna hänseendet.

Det följdriktiga synes ha varit att undersöka, om det nämnda dag förelegat
skälig misstanke att Lundin i strid med uttalande i vittnesmålet
hjälpt Hildur Larsson i tvisten med bolaget i annat avseende än beträffande
breven och rådet att gå till advokat. Hovrättens tankegång är icke
fullt klar. Efter allt att döma har dock hovrätten menat, att det vore tillräckligt
att undersöka, huruvida det den 8 februari 1951 över huvud taget
förelegat skälig anledning till misstanke att vittnesmålet innefattade oriktiga
uppgifter. Det skulle således icke vara av någon avgörande betydelse,
om de uppgifter, beträffande vilka bestämd misstanke yppats, angått hjälpen
till Hildur Larsson eller annat förhållande.

104

Som den inledda förundersökningen icke ens enligt hovrättens mening
avsett misstanke i det under 3) angivna hänseendet, lärer vad som i hovrätten
framkommit till stöd för en misstanke i sistnämnda hänseende icke
kunna utgöra fog för en förundersökning som ej avsett detta förhållande,
i all synnerhet som detta material icke påverkat Strandmarks beslut.

Vad angår domskälen i denna del vill jag i övrigt anföra följande.

Av utredningen i målet torde klart framgå, att det icke förelegat någon
på objektiva skäl grundad misstanke om att Lundin hjälpt Hildur Larsson
i tvisten i annat avseende än beträffande breven och rådet att gå till advokat.
Tvärtom framstår det såsom osannolikt, att någon sådan hjälp skulle
ha förekommit. Vad angår tiden innan Hildur Larsson vänt sig till advokat,
kan det — bortsett från förutnämnda råd — knappast tänkas annan
hjälp än i fråga om breven. Sedan Hildur Larsson lagt sin sak i advokatens
händer, har det icke funnits någon anledning för Lundin att bistå
henne i tvisten. Anmärkningsvärt är, att hovrätten icke anfört något
exempel på hjälp, som Lundin kunde tänkas ha lämnat Hildur Larsson
i annat avseende än beträffande breven och rådet att gå till advokat.

Strandmark har i yttrandet till JO den 20 juni 1951 — avgivet efter
det han tagit del av riksåklagarämbetets utlåtande — icke ens påstått, att
det skulle ha förelegat skälig misstanke om sådan hjälp. Han har i yttrandet
förklarat, att med den kännedom han hade om det vänskapliga förhållande,
som rått mellan Lundin och Hildur Larsson, det ingalunda synts
honom uteslutet, att Lundin hjälpt Hildur Larsson även på andra sätt,
och att han räknat med att den fortsatta förundersökningen måhända
skulle giva något belägg härför. Detta är uppenbarligen något helt annat
än vad i 23 kap. 13 och 18 §§ rättegångsbalken anges såsom förutsättning
för vidtagande av där omförmälda åtgärder, nämligen att någon ”skäligen
kan misstänkas” för det brott, varom fråga är. Mot Lundin har icke
framkommit omständigheter, som göra honom skäligen misstänkt för menedsbrott
i det under 2) angivna hänseendet. Laga grund har sålunda icke
förelegat för att jämlikt 23 kap. 18 § rättegångsbalken vid förhör med
Lundin underrätta honom om misstanken eller att jämlikt 13 § samma
kapitel påkalla bevisupptagning inför rätta eller att jämlikt 28 kap. 1 §
samma balk företaga husrannsakan hos Hildur Larsson. Vad sålunda anförts
utgör tillika ett ytterligare stöd för påståendet att förundersökningen
avsett allenast misstanke i det under 1) angivna hänseendet.

Hovrätten har icke heller ansett sig kunna gå längre än till att uttala,
att det icke förekommit någon omständighet, som gjorde det osannolikt,
att Lundin varit Hildur Larsson behjälplig i avhysningsmålet såväl i fråga
om breven och rådet att anlita advokat som i annat avseende.

Såsom förut berörts, har emellertid hovrätten ansett den avgörande
frågan vara, om Strandmark, när han inledde förundersökningen, skäligen
kunnat misstänka Lundin för att ha begått mened i avhysningsmålet.

105

Denna fråga har hovrätten besvarat jakande. Därvid har hovrätten framförallt
stött sig på uppgifter av vittnena Fagerström, Bälter, Fredlund
och Åström. Vittnenas uppgifter ha avsett vissa uttalanden av Lundin
rörande förhållandena på kaféet och frågan huruvida klagomål tidigare
framförts mot kaféet. Tydligen har hovrätten funnit utredningen giva vid
handen, att det funnits skälig anledning att misstänka Lundin för att i
sitt vittnesmål ha lämnat oriktiga uppgifter beträffande dessa förhållanden.
På grundval härav har hovrätten kommit fram till slutsatsen, att
Strandmark icke förfarit felaktigt genom att hålla förhör med Lundin, föranstalta
om bevisupptagning med Hildur Larsson och verkställa husrannsakan.

Det är uppenbart, att det icke kan krävas något starkare mått av bevisning
för att inleda förundersökning, huruvida visst brott förövats. Vad
som förekommit i samband med civilmålet kunde helt visst ha berättigat
Strandmark att börja undersöka, huruvida Lundins uppgifter under vittnesförhöret
rörande förhållandena på kaféet voro riktiga. Hade det endast
varit fråga härom, hade JO helt visst icke skridit till åtal. Men innan en
åklagare vidtager sådana åtgärder, om vilka förmäles i 23 kap. 13 och 18 §§
samt 28 kap. 1 § rättegångsbalken, krävs att förundersökningen fortskridit
så långt, att någon skäligen kan misstänkas för brott. Enligt min mening
har vad som framkommit genom vittnesbevisningen i hovrätten icke utgjort
grund för skälig misstanke, att Lundin gjort sig skyldig till menedsbrott
i det under 3) angivna hänseendet. Belysande är, att Strandmark
under förundersökningen icke på något sätt berört den del av Lundins
vittnesmål, som avsåg förhållandena på kaféet, trots att vittnet Fagerström
före förundersökningens igångsättande gjort Strandmark uppmärksam på
ifrågavarande del av vittnesmålet. Vad som framkommit i hovrätten har
därför lagligen icke kunnat utgöra fog för vidtagande av åtgärder enligt
nyssnämnda lagrum. I varje fall har en eventuell skälig misstanke om
oriktiga uppgifter rörande förhållandena på kaféet icke berättigat Strandmark
till de av honom vidtagna åtgärderna beträffande hjälpen till Hildur
Larsson. Än mindre kan givetvis en allmän, obestämd misstanke mot vittnesmålet
ha givit Strandmark en sådan rätt.

Hovrättens dom synes mig alltför litet återspegla det som åtalet avser.
Vad som verkligen hänt är — och detta måste vara för alla uppenbart —
att Strandmark oriktigt antagit, att Lundin i sitt vittnesmål gjort sig skyldig
till osann utsaga beträffande breven, och därför — och enbart av denna
anledning — inlett förundersökning härom. Strandmark har därför handlat
felaktigt, när han inledde förundersökning rörande ifrågavarande förhållande.

När Strandmark gör gällande, att förundersökningen avsett även lamdins
förnekande av att denne lämnat Hildur Larsson hjälp som icke enbart

108

avsett breven, är detta helt visst en efterhandskonstruktion, låt vara att
den kan försvaras med hänsyn till att det vid tiden för förundersökningen
helt visst föresvävade Strandmark, att Lundin kunde ha hjälpt Hildur
Larsson även i annat avseende än beträffande breven. Men det är klart,
att Strandmark icke skulle ha inlett förundersökningen, om det icke varit
till följd av missuppfattningen angående innebörden av Lundins utsagor
med avseende å breven. I varje fall skulle han icke ha vidtagit några
tvångsåtgärder. Även om man skulle godtaga hovrättens mening att förundersökningen
verkligen avsett misstanke i det ovan under 2) angivna
hänseendet, är det dock klart, att förundersökningen icke fortskridit så
långt, d. v. s. givit sådant resultat, att Strandmark haft fog för att anse,
att Lundin kunde skäligen misstänkas för att ha gjort sig skyldig till
mened i detta avseende. Strandmark har följaktligen lagligen icke ägt
vidtaga de åtgärder, som avses i 23 kap. 13 och 18 §§ och 28 kap. 1 §
rättegångsbalken.

Om man skulle utgå från att det icke funnits något skäl att misstänka
Lundin för mened i det under 3) angivna hänseendet, måste det med hänsyn
till vad sålunda anförts anses klarlagt, att Strandmark förfarit felaktigt.
Strandmarks handläggning av ärendet blir icke mindre felaktigt
därför, att det tilläventyrs funnits visst fog för att misstänka Lundin för
menedsbrott i sistnämnda hänseende, eftersom detta icke stått klart för
Strandmark vid tiden för förundersökningen och denna icke avsett nämnda
förhållande. Men även om man ansåge förundersökningen ha avsett brott
i båda de under 2) och 3) angivna hänseendena, ha förundersökningen och
de vidtagna åtgärderna enligt 23 kap. 13 och 18 §§ samt 28 kap. 1 §
rättegångsbalken likväl icke, på sätt som skett, fått avse menedsbrott i
det under 1) angivna hänseendet.

Det är självfallet, att det framförallt är sistnämnda åtgärder som läggas
Strandmark till last, låt vara att åtalsinstruktionen av angivna skäl preciserar
åtalet att avse att Strandmark utan skäl igångsatt förundersökning
mot Lundin. Det är emellertid att märka, att det vid tiden för instruktionens
avfattande icke var fråga om annat än att den klandrade
förundersökningen avsåg allenast misstanke i sistnämnda hänseende. Att
det senare framkommit vissa skäl, som kunnat berättiga ett inledande av
förundersökning i det under 3) angivna hänseendet, bör icke — såsom
hovrätten möjligen menat — föranleda till att Strandmark med hänsyn
till det sätt, varpå åtalet bestämts, icke kan fällas till ansvar för det fel,
som han begått genom förundersökningen, bevisupptagningen och husrannsakningen
(jfr det sätt varpå åtalet angivits i stämningen). Det är
därför som det är nödvändigt att här tydligt understryka, att förundersökningen
och de därmed sammanhängande åtgärderna (bevisupptagningen
och husrannsakningen) under inga förhållanden fått avse misstanken
att Lundin gjort sig skyldig till menedsbrott beträffande breven. Sist -

107

nämnda åtgärder ha haft betydelse enbart för frågan om brevens tillkomst.
Som Lundins utsaga icke kunnat innebära mened beträffande breven,
torde det vara uppenbart, att frågan om brevens tillkomst icke kan ha haft
sådan vikt för utredningen om brott i de under 2) och 3) angivna hänseendena,
att Strandmark haft fog för dessa allvarliga ingripanden mot en
för brott icke misstänkt person. Åtgärderna i fråga kunna alltså icke under
några förhållanden försvaras.

I målet har icke kommit till klart uttryck skillnaden mellan förutsättningarna
för inledande av en förundersökning och förutsättningarna
för vidtagande av åtgärder enligt 23 kap. 13 och 18 §§ samt
28 kap. 1 § rättegångsbalken. En förundersökning kan givetvis, såsom
förut framhållits, inledas på mycket vaga misstankar, så snart dessa avse
något som kan vara ett brott. Med hänsyn härtill skulle jag varit benägen
anse det förklarligt, om Strandmark med anledning av Lundins uppträdande
funnit sig böra kontrollera dennes vittnesmål i de delar desamma
kunnat innefatta mened. Nu har emellertid Strandmark låtit förundersökningen
avse något som icke kunnat innebära sådant brott. Den omständigheten
att Strandmark kunnat vara befogad att inleda förundersökning
i ett annat avseende än det av honom avsedda innebär icke ett medgivande,
att han haft laga grund för vidtagande av åtgärder enligt nyssnämnda
lagrum. Sådan grund har icke förelegat. Förundersökningen hade
nämligen, såsom förut nämnts, icke fortskridit så långt, att Lundin kunde
skäligen misstänkas för brott. Än mindre har Strandmark varit berättigad
att låta dessa åtgärder avse något som icke kunnat innebära menedsbrott
och som icke behövt i detalj utredas för att kontrollera vittnesmålet i de
delar som kunnat innefatta menedsbrott.

Jämväl Hildur Larsson fullföljde talan mot hovrättens dom.

Kungl. Maj:t har i dom den 22 december 1952 fastställt hovrättens dom
samt tillerkänt Ahlgren för biträde åt Strandmark hos Kungl. Maj :t arvode
av allmänna medel med 600 kronor att stanna å statsverket.

9. Osant intygande i tjänsten.

Av handlingarna i ett genom klagomål av arrendatorn Johan Dahlin i
Råggärd härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Till Råggärds församling i Högsäters, Järbo, Rännelanda, Lerdals och
Råggärds församlingars pastorat hör i Råggärds socken belägna ecklesiastika
lönebostället (komministerbostället) 1/4 mantal Sörsäter med 7/48
mantal Råggärds stom. I 7/48 mantal Råggärds stom ingår lägenheterna
Lugnet och Stackängen. Under tiden 1927—1942 arrenderade klaganden

108

tillsammans med två sina bröder bostället med undantag av Lugnet och
Stackängen. Under tiden därefter till den 14 mars 1949 arrenderade klaganden
ensam huvudgården. Det sista kontraktet angående detta arrende
avsåg tiden den 14 mars 1947—den 14 mars 1949 och arrendelotten angavs
i en å det tryckta kontraktsformuläret befintlig rubrik vara ”1/4 mtl.
Sörsäter 7/48 mtl. Råggärds stom” medan arrendelottens beteckning ej
ifyllts i själva kontraktstexten. I denna angavs däremot, att arrendet omfattade
cirka 20 hektar odlad jord samt att ”det av O. Skogsberg arrenderade
området” ej inginge i arrendet. Med sistnämnda område avsågs
Lugnet och Stackängen, vilka lägenheter då arrenderades av klagandens
svärfader, O. F. Skogsberg. Den 14 mars 1948 frånträdde emellertid Skogsberg
av åldersskäl sitt arrende, vilket då övertogs av klaganden. I kontraktet
angående detta arrende, vilket avsåg tiden den 14 mars 1948—den
14 mars 1949, angavs arrendelotten utgöras av ”Torpet Lugnet” och
arrendet omfatta 71/2 hektar odlad jord, varefter å öppen plats i det
tryckta formuläret — samma som det förut nämnda — fanns tillägget
”jämte den s. k. Stackängen”. Under våren 1948 anhöll lantbrukaren Hilmer
Aronsson, som ägde en mindre gård gränsande till bostället, att av
bostället få köpa visst område, omfattande Stackängen och en del av
Lugnet. Vid pastoratskyrkostämma den 30 augusti 1948 beslöts — uppenbarligen
med anledning av Aronssons ansökan — att boställsarrendet vid
arrendetidens utgång den 14 mars 1949 skulle uppdelas i två lotter, av
vilka klaganden skulle få arrendera den ena och Aronsson den andra. I det
vid stämman förda protokollet hette det: ”Arrendet skulle uppdelas på
följande sätt: 1) C. H. Aronsson arrende å ca 5,5 har (Stackängen) för
kr. 235: — pr. år. 2) Sörsäter med Råggärds stom samt Lugnet tillsammans
ca 29 har för kr. 1 265:— jämte kr 65:— såsom medgiven ersättning för
indragen elektricitet, tillsammans kr. 1 330: — pr. år. Arrendatom å huvudgården
skulle vara skyldig att hålla 12 st. mjölkande kor.” Troligen den
12 september 1948 tillställdes klaganden av kyrkoherden i pastoratet
Harald Gardar ett i enlighet med det vid pastoratskyrkostämman fattade
beslutet upprättat förslag till nytt arrendekontrakt för tiden den 14 mars
1949—den 14 mars 1959. Detta förslag, som var undertecknat den 30
augusti 1948 av Gardar i egenskap av ordförande i pastoratskyrkorådet
och godkänt den 11 påföljande september å boställsnämndens vägnar av
dess ordförande Richard Jansson, undertecknades av klaganden den 12
oktober 1948 och tillställdes samma dag Gardar. I kontraktet, vartill
användes samma formulär som vid de tidigare berörda tillfällena, angavs
arrendelotten utgöras av ”1/4 mtl. Sörsäter + 7/48 mtl. Råggärds stom
samt lägenheten Lugnet” samt omfatta cirka 29 hektar odlad jord. I rubriken
å kontraktet var arrendelotten betecknad såsom ”1/4 mtl Sörsäter
-f- 7/48 mtl Råggärds stom m. m.” Ett vid sidan av rubriken befint -

109

ligt formulär för arealsammandrag hade ej ifyllts. Så hade ej heller skett
i övriga ovan berörda kontrakt.

I en den 7 juli 1951 hit inkommen klagoskrift anförde ombudsmannen i
Norra Älvsborgs länsförbund av Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF)
G. Fredlund såsom ombud för klaganden följande.

En tid efter det klaganden undertecknat det sist berörda arrendekontraktet
och återställt det till Gardar hade klaganden från Gardar fått en
av denne med orden ”Rätt avskrivet betygar Harald Gardar” undertecknad
avskrift av originalkontraktet. Den av Gardar bestyrkta avskriften
stämde emellertid i väsentliga delar ej överens med originalet. Klaganden
ville därför underställa JO:s prövning, huruvida Gardar handlat riktigt
och i enlighet med sitt ämbets- och tjänstemannaansvar, varjämte klaganden
hemställde, att JO måtte vidtaga de åtgärder, som kunde anses påkallade.
Fredlund ville framhålla, att klaganden den 21 september 1949
uppsagts från arrendet, emedan han vägrat lämna borgen för detsamma
enligt den kontraktsformulering, som Gardar felaktigt bestyrkt såsom riktig,
samt att klaganden dessutom avfordrats ytterligare arrendeavgift.

Vid klagoskriften funnos fogade i transumerade delar gjorda avskrifter
av originalkontraktet, vars innehåll i aktuella delar ovan återgivits, och
av den avskrift av samma kontrakt, vilken Gardar påstods ha tillställt
klaganden. I sistnämnda transumerade avskrift av avskrift var arrendelotten
angiven sålunda: ”1/4 mtl. Sörsäter -f- delar av Råggärds stom.”

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften infordrat yttrande
från Gardar, anförde denne följande.

Vid pastoratskyrkostämman den 30 augusti 1948 hade upprättats två
arrendekontrakt. Enligt det ena kontraktet skulle Aronsson arrendera ett
område om cirka 5 hektar (Stackängen) för 235 kronor per år, och enligt
det andra sknlle klaganden arrendera Sörsäter med Råggärds stom samt
Lugnet, tillsammans cirka 29 hektar, för 1 265 kronor per år jämte 65
kronor om året såsom ersättning för indraget elljus. Stämman hade ej
kunnat precisera arealuppgifterna för Aronssons arrende, då någon värdering
ej skett av det område han önskade köpa för förstärkning av sitt
ofullständiga jordbruk. Meningen med detta kontrakt hade emellertid
varit, att något hinder mot försäljningen ej skulle kunna resas av klaganden,
som skulle arrendera allt det övriga av bostället och som ej heller kunnat
få arealuppgiften för sitt arrende preciserad. Endast kontraktet för huvudgården
hade av boställsnämndsordföranden godkänts, enär denne ansett
sig ej vilja föregripa försäljningsfrågan genom att godkänna kontrakt
på den till försäljning tänkta delen. Klaganden, som varit optionsberättigad,
hade erhållit det uppgjorda kontraktet å huvudgården för undertecknande
och anskaffande av borgen. Kontraktet hade utskrivits den 30 augusti

no

1948, därvid arrendet i rubriken angivits omfatta 1/4 mtl Sörsäter + 7/48
mtl Råggärds stom m. in., medan beteckningen inne i kontraktet preciserats
så, att ”m. m.” utbytts mot ”samt lägenheten Lugnet”. Arealen
hade satts till ”ca 29 hektar odlad jord samt övrig mark”. Intet arealsammandrag
hade uppgjorts. Före kontraktets undertecknande hade klaganden
besökt Gardar och fått fullt klarlagt för sig, att arrendet omfattade
all jord utom den, som stått under försäljning. Att klaganden fått reda
på detta hade han även erkänt för Gardar i närvaro av Jansson. Senare
hade emellertid klaganden velat göra gällande, att hans arrende omfattat
hela bostället. När Gardar fått höra detta, hade han talat med biträdande
stiftsjägmästaren Erik Farup, som då föreslagit, att stiftsnämnden skulle
låta räkna ut arealen enligt det uppgjorda kontraktet. Sedan så skett, hade
ett kontrakt med arealsammandrag samt ändring till ”delar av Råggärds
stom” tillställts Gardar. Då Gardar sedan skolat vidarebefordra avskrifter
av det med klaganden upprättade kontraktet till stiftsnämnden och klaganden,
hade Gardar tyvärr gjort avskrift av stiftsnämndens förtydligade
kontrakt. Klaganden hade för Gardar påpekat, att det ej varit samma
kontrakt, varför Gardar sagt klaganden, att det som vore annorlunda enbart
vore stiftsnämndens förtydligande samt att klaganden, om han ej
ville ha det med, finge stryka det. Den 18 oktober 1950 hade Gardar för
övrigt sänt klaganden en avskrift av det gamla kontraktet med begäran,
att det förtydligade kontraktet från stiftsnämnden skulle återsändas. Så
hade emellertid ej skett. — Beträffande klagandens uppsägning låge saken
så till: Klaganden hade tillträtt arrendet den 14 mars 1949, men då han
icke inom laga tid avlämnat borgensförbindelse, trots att blankett skickats
honom, hade kyrkorådet beslutat, att klaganden skulle avlämna borgen
enligt det kontrakt, som uppgjorts av stiftsnämnden. Då klaganden ej
inom förelagd tid gjort detta, hade kyrkorådet utsett ombud, som skolat
uppsäga honom. Detta hade skett, men någon fullföljd av ärendet hade ej
ägt rum. — Den 6 oktober 1950 hade kammarkollegiet meddelat beslut
i ärendet angående försäljning till Aronsson och medgivit denne att köpa
under förutsättning att arrendefrågan kunde lösas före den 1 januari 1953,
eventuellt genom uppgörelse mellan klaganden och pastoratet. Beslutet
hade överklagats, men överklagandet hade icke medfört någon ändring. —
För att få detta gamla segslitna ärende ur världen hade i kyrkorådet, delvis
på Gardars initiativ, föreslagits, att pastoratet skulle erbjuda klaganden
kompensation genom nedsättning i arrendeavgiften, om han ville avstå
från en del av den jord som skulle försäljas, vilken del dock ej enligt
stiftsnämndens arealsammandrag tillhörde hans arrende. Enligt denna linje
hade Jansson i sin egenskap av ordförande i boställsnämnden sökt åstadkomma
en uppgörelse mellan klaganden och Aronsson, varvid klaganden
gått med på densamma men Aronsson vägrat. Kyrkorådet och kyrkostämman
hade sanktionerat kompromisslösningen, men intet hade kunnat åt -

in

göras på grund av Aronssons vägran. Under sådana förhållanden syntes
få utsikter förefinnas, att ärendet kunde lösas på annat sätt, än att klaganden
skulle till arrendetidens utgång 1959 få behålla hela arrendet för den
arrendesumma han nu betalade. — Då Gardars avskrift ej alls gjorts för
att på något sätt skada klaganden utan endast för att med stiftsnämndens
hjälp förtydliga kontraktet och då klaganden erbjudits att stryka det felaktiga
samt han dessutom senare fått en avskrift, likalydande med det av
honom underskrivna kontraktet, vilket alltså gällde, hemställde Gardar,
att klagomålen mot honom ej måtte föranleda någon åtgärd.

Därefter inkom klaganden med en skrift, vari han framhöll, att ersättning
borde beredas honom för utlägg för resor m. m. samt för det myckna
besvär och obehag han haft i anledning av ”det omskr. arrendekontraktet”.

I avgivna påminnelser anförde Fredlund å klagandens vägnar i huvudsak
följande.

Klaganden hade arrenderat Sörsäter med Råggärds stom sedan 1927,
därvid arealerna tidigare ej angivits på annat sätt än nu. De två sista
åren hade klaganden även arrenderat Lugnet, sedan innehavaren av denna
lägenhet på grund av hög ålder överlåtit arrendet på klaganden. Under
sådana omständigheter kunde ju det vid pastoratskyrkostämman den 30
augusti 1948 upprättade kontraktet anses som ett nytt kontrakt, varför
klaganden med hänsyn till sin optionsrätt å Lugnet och Stackängen efter
Skogsberg bort beredas tillfälle att yttra sig, innan han fått kontraktet sig
förelagt för underskrift. Så hade emellertid icke skett. Vad beträffade
Aronssons arrendekontrakt å cirka 5 hektar (Stackängen) så vore denna
beteckning icke riktig, ty i den del, som Aronsson skulle arrendera, inginge
en ganska stor del av lägenheten Lugnet eller cirka 4 hektar, oaktat det
stode i klagandens kontrakt, att han arrenderade Lugnet. Efter vad Fredlund
kunnat finna vore för övrigt all odlad jord, tillhörig lönebostället, inrymd
i formuleringen av det kontrakt klaganden undertecknat. Arealsammandrag
hade ej heller beträffande Lugnet och Stackängen förekommit å
tidigare kontrakt. — Den 12 oktober 1948 hade klaganden underskrivit
arrendekontraktet, som omfattade 1/4 mtl. Sörsäter -f- 7/48 mtl. Råggärds
stom samt lägenheten Lugnet, cirka 29 hektar odlad jord. Den 20 mars
1949 hade klaganden fått en avskrift av kontraktet, men enligt denna
avskrift hade kontraktet varit ändrat därhän, att det angivits omfatta
1/4 mtl. Sörsäter men endast ”delar av Råggärds stom”, varjämte lägenheten
Lugnet helt uteslutits. Sedermera hade klaganden avfordrats borgensförbindelse,
men icke på det kontrakt, som han underskrivit och fått bevittnat,
utan på ”avskriften”, som klaganden ville anse som felaktigt utförd,
då 7/48 mtl. Råggärds stom samt lägenheten Lugnet vore utbytt
mot ”delar av Råggärds stom” och lägenheten Lugnet vore helt utesluten.
En sådan borgensförbindelse hade klaganden helt naturligt icke velat

112

avlämna. Klaganden hade då blivit uppsagd, men uppsägningen hade dittills
icke lett till annan åtgärd, än att de av kyrkorådet utsedda ombuden
erhållit klagandens erkännande av att han blivit uppsagd. Klaganden ville
framhålla, att han ansåge detta tillvägagångssätt orättvist och kränkande.
Vad beträffade Gardars påstående att klaganden skulle ha givit muntliga
medgivanden, så förekomme ju vid alla uppgörelser innan kontrakt
skreves olika alternativ, och klaganden finge erkänna, att Gardar gjort
både det ena och det andra förslaget. När emellertid klaganden senare,
utan att ha fått tillfälle att yttra sig över det upprättade och med pastoratskyrkorådets
och boställsnämndens ordförandes underskrifter försedda
kontraktet, fått sig detta tillsänt för underskrift, vore det ganska naturligt,
att klaganden icke i kontraktet kunnat tillskriva några ändringar, undantag
eller dylikt, utan ansett att kontraktet gällde det område av lönebostället
Sörsäter med Råggärds stom, som kontraktet angåve och som
klaganden förut arrenderat, utökat med lägenheten Lugnet, å vilken han
haft särskilt kontrakt. Under sådana omständigheter hade klaganden underskrivit
kontraktet och fått det vederbörligen bevittnat. Någon borgensförbindelse
å annat kontrakt än det han underskrivit hade klaganden ej
velat lämna. Borgensförbindelse i enlighet med det av honom underskrivna
kontraktet hade klaganden däremot velat lämna till Gardar, som dock ej
velat mottaga densamma, varför klaganden måst insända förbindelsen
genom polismannen Ödman i Högsäter. Det borde även nämnas, att klaganden
tillsammans med Fredlund infunnit sig i Högsäter samma dag kontraktet
av klaganden senare underskrivits och innan så skett sökt få diskutera
kontraktet med Gardar inför pastoratskyrkorådet. Detta hade dock
ej beviljats. — Gardar hade begärt att återfå den bestyrkta avskrift han
ursprungligen tillställt klaganden. Denna begäran hade kommit efter kammarkollegiets
beslut angående försäljningen. — Det syntes vara riktigt,
såsom Gardar i sitt yttrande anfört, att klaganden finge till arrendetidens
utgång 1959 behålla hela arrendet för den arrendesumma han nu betalade.
Detta syntes klaganden endast vara i enlighet med det ursprungliga kontraktet.
— Om Gardar, såsom han gjort gällande, gjort avskrift av stiftsnämndens
förtydligade kontrakt, skulle detta innebära, att såväl klagandens
som vittnenas namnteckningar funnits därå. Klaganden ville framhålla,
att så ej varit fallet. Huruvida Jansson såsom boställsnämndens ordförande
skrivit på kontraktet och i så fall med samma datering som å
originalkontraktet, kände klaganden ej till. Gardars erbjudande till klaganden
att stryka det felaktiga i avskriften hade klaganden antagit gälla
endast arealsammandraget, ej texten i övrigt. Denna uppfattning hade
bestyrkts av att Gardar, då klaganden ej ansett sig vilja ändra ett undertecknat
kontrakt, själv överkorsat sammandraget men ej ändrat skiljaktigheten
i övrigt ävensom av att den klaganden avfordrade borgensförbindelsen
till ordalydelsen överensstämt med den kontraktsavskrift, vari

113

texten ändrats. För att få ärendet slutfört hade klaganden fått göra många
resor och haft mycket besvär, som hindrat honom i arbetet. Ofta mitt under
den brådaste tiden hade han fått lämna sitt arbete för att bevaka sin rätt
vid stämmor och sammanträden. Detta ansåge klaganden på något sätt
borde gottgöras.

Pa anmodan verkställde landsfogden i Älvsborgs län därefter genom
statspolisens försorg ytterligare utredning i ärendet, varefter landsfogden
med överlämnande av protokoll över utredningen avgav eget yttrande.

Statspolisen hade vid berörda utredning hört Fredlund, klaganden, Gardar,
Jansson, hemmansägaren Clarence Larsson, komministern Sven Edner
samt Farup.

Enligt utredningsprotokollet hade Fredlund uppgivit följande.

Klaganden vore genom Råggärds lokalavdelning ansluten till RLF.
Någon dag omkring den 1 oktober 1948 hade klaganden ringt till Fredlund
och omtalat, att hans arrende av bostället utginge den 14 mars 1949 och
att ett nytt arrendeavtal förelagts honom. Pastoratskyrkorådet hade emellertid
avsevärt höjt arrendet. Vidare skulle klaganden få bekosta större
reparationer, vilket han ansett strida mot sedvanlig kutym. Klaganden
hade därför begärt, att RLF skulle inleda underhandlingar med Gardar
i dennes egenskap av ordförande i pastoratskyrkorådet. Fredlund hade
kort därefter ringt till Gardar, varvid denne emellertid förklarat, att han
icke kunde göra något åt saken. Fredlund hade då begärt, att tillfälle skulle
beredas honom och klaganden att med pastoratskyrkorådet diskutera avtalet.
Gardar hade intet haft att invända däremot och hade uppgivit tid
för pastoratskyrkorådets sammanträde den 12 oktober 1948. Fredlund
och klaganden hade på den utsatta tiden infunnit sig i Högsäter, där sammanträdet
hållits. De hade anmält sig för en ledamot av kyrkorådet. Denne
hade emellertid efter en stund kommit ut från sammanträdeslokalen och
underrättat Fredlund och klaganden, att de icke finge företräde hos pastoratskyrkorådet.
Det hade då varit sista eller näst sista dagen för klaganden
att underteckna arrendekontraktet, därest han ville ha arrendet förnyat.
Av den anledningen hade klaganden beslutat sig för att ändock underteckna
det honom tillställda kontraktet. Detta hade han gjort senare samma dag å
Lantmannaföreningens kontor i Högsäter. Lantmannaföreningens föreståndare
Folke Pettersson samt Fredlund hade därvid bevittnat klagandens
namnteckning. I samband med att klaganden undertecknat kontraktet hade
Fredlund gjort en avskrift därav. Huruvida detta skett på Fredlunds initiativ,
kunde Fredlund nu icke erinra sig. Anledningen till att Fredlund gjort
sagda avskrift hade, så vitt Fredlund kunde erinra sig, varit att klaganden
uppgivit, att han tidigare icke tagit avskrifter av de arrendekontrakt han
undertecknat och att han varit i tvivelsmål huruvida de avskrifter, han
sedermera erhållit av arrendekontrakten, varit likalydande med originalen.

8 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1053 ora riksdag.

114

Klaganden hade vid tillfället framhållit, att med den lydelse kontraktet
hade arrendet skulle omfatta all den areal, han redan då arrenderade. Klaganden
hade vid tillfället säkerligen varit underkunnig om att det varit
på tal, att Aronsson skulle köpa en del av den areal, som klaganden arrenderade
och som även enligt det nya arrendekontraktet inginge i arrendet.
Detta hade dock icke varit enda orsaken till att avskrift tagits av det nya
arrendekontraktet. Att så skett hade nämligen från Fredlunds sida varit
en rutinsak. Då klaganden den 20 mars 1049 bekommit nu ifragakomna
avskrift av kontraktet, hade han genast satt sig i förbindelse med Fredlund
och omtalat, att avskriften icke var likalydande med originalet beträffande
arrendelottens omfattning. Klaganden hade därefter översänt avskriften
till Fredlund. Sedan Fredlund rådgjort med RLF:s jurist om saken, hade
Fredlund tillsagt klaganden, att klaganden endast skulle fortsätta att bruka
arrendelotten enligt det kontrakt han undertecknat den 12 oktober 1948
och sålunda den areal, som han brukat vid tiden för undertecknandet av
kontraktet. Någon dag troligen på våren 1949 hade klaganden fått kallelse
till ett pastoratskyrkorådets sammanträde, där arrendefrågan skulle upptagas
till behandling. Fredlund hade åtföljt klaganden till sammanträdet.
Vid sammanträdet hade Gardar gjort gällande, att klagandens arrende
icke omfattade den del av arrendelotten, som varit avsedd att försäljas
till Aronsson. Klaganden och Fredlund hade hävdat, att arrendet omfattade
även denna del. Sannolikt hade ersättning till klaganden, därest han
velat avträda den ifrågavarande lotten, varit på tal. Någon uppgörelse hade
emellertid icke kommit till stånd. Klaganden hade därefter flera gånger
talat med Fredlund om att han ville ”ha ärendet slutfört”. Sålunda hade
klaganden framhållit, att arrendet i samband med frågan om försäljning
av viss del av arrendelotten till Aronsson varit uppe till behandling vid
sammanträden och stämmor, där klaganden måst infinna sig för att bevaka
sin rätt. I övrigt hade klaganden framhållit, att han hade en viss osäkerhetskänsla
så länge han icke visste, hur eller när ”det hela slutade”. Klaganden
hade därför begärt, att Fredlund skulle för klagandens räkning hos
vederbörande myndighet begära att få prövat, huruvida Gardar ”handlat
riktigt och i enlighet med sitt ämbetsmannaansvar”. — Fredlund hade
icke biträtt klaganden beträffande borgensförbindelsen eller pastoratets
uppsägning av arrendet.

Klaganden hade anfört följande.

Sannolikt den 12 september 1948 hade han med posten mot mottagningsbevis
från Gardar erhållit förslag till arrendekontrakt rörande arrendelotterna
1 /4 mantal Sörsäter och 7/48 mantal Råggärds stom samt lägenheten
Lugnet med arrendetid den 14 mars 1949—den 14 mars 1959. Arrendekontraktet
hade då redan varit påtecknat av Jansson. Detta hade enligt
klagandens åsikt inneburit, att avtalet fastställts av pastoratet och boställsnämnden
och att klaganden haft att antingen godkänna eller för -

115

kasta förslaget. Vid tidigare tillfällen hade klaganden erhållit förslag till
arrendekontrakt från pastoratskyrkorådets ordförande, därvid klaganden
anmodats att yttra sig över de föreslagna arrendevillkoren, innan dessa
godkänts av boställsnämndens ordförande. I anledning därav och då arrendet
höjts från 765 till 1 330 kronor hade klaganden satt sig i förbindelse
med Fredlund. Denne hade i sin tur vänt sig till Gardar, och den 12 oktober
1948 hade klaganden följt med Fredlund till Högsäter för att söka få
arrendesumman jämkad. Samma dag skulle nämligen pastoratskyrkorådet
ha sammanträde i Högsäter. Klaganden och Fredlund hade emellertid icke
tillåtits att underhandla med kyrkorådet. Enär klaganden nedlagt mycket
arbete på förbättring av jordbruket, hade han icke velat avstå från arrendet,
och då den 12 oktober 1948 varit sista dagen för honom att underteckna
kontraktet, därest han icke velat förlora arrendet, hade han undertecknat
kontraktet senare samma dag i Högsäter under de omständigheter
som Fredlund uppgivit. Under hela den tid klaganden arrenderat ifrågavarande
arrendelotter hade det varit på tal, att pastoratet skulle sälja det
i 7/48 mantal Råggärds stom ingående torpet Stackängen samt en del av
torpet Lugnet, d. v. s. mark, som klaganden arrenderat och som enligt det
nya arrendekontraktet jämväl i fortsättningen skulle ingå i arrendet. Detta
hade klaganden omtalat för Fredlund ävensom att klaganden varit i tvivelsmål
om, huruvida han icke tidigare erhållit en avskrift av ett arrendekontrakt,
vilken avskrift icke varit likalydande med originalet. Detta
hade gällt ett kontrakt av troligen år 1945 och den eventuella felaktigheten
hade rört foder, som klaganden skolat tillhandahålla vid eventuellt avträde
av arrendet. Fredlund hade därför gjort en avskrift av det arrendekontrakt,
som klaganden vid tillfället undertecknat. Enligt arrendeavtalet vore klaganden
skyldig hålla tolv kor jämte ungdjur. Därest lägenheten Stackängen
och delar av Lugnet skulle friköpas av annan person, skulle klaganden
icke kunna hålla nämnda kreatursbestånd. Han hade därför vid kontraktets
undertecknande varit angelägen om att under hela arrendetiden
få behålla även den areal, som det varit tal om att pastoratet skulle sälja.
Detta torde ha varit huvudorsaken till att avskrift togs av arrendekontraktet.
Såvitt klaganden nu mindes, hade han och Gardar icke sinsemellan
talat om arrendelottens omfattning, innan klaganden den 12 oktober
1948 undertecknat kontraktet. — Någon dag i början av januari 1949
hade klaganden i ett ärende varit i Högsäter. Då han varit på väg från
Centralföreningen, hade han mött Gardar nära järnvägsövergången. Gardar,
som varit i sällskap med Jansson och Larsson, hade tagit fram ett
arrendekontrakt, varjämte han yttrat: ”Det var bra jag träffade Dahlin,
nu kan han skriva på avskriften av arrendekontraktet.” Klaganden hade
genmält: ”Jag behöver väl inte skriva på avskriften, jag har ju skrivit på
kontraktet en gång.” Gardar hade då sagt: ”Ja, men jag kan ju inte skriva
Dahlins namn.” Klaganden hade framhållit, att det nog ginge bra, enär

116

det alltid förfarits så förut med avskrifterna. Gardar hade då fattat humör
och sagt till klaganden: ”Ni vet att ni inte får arrendera den del, som Hilmer
Aronsson skall köpa, och får han icke köpa det, sa skall han arrendera
det, men ni får det aldrig.” Då Gardar sade de sista orden, hade han
knutit handen mot klaganden. Klaganden, som legat sjuk och fortfarande
hade feber, hade blivit nervös och börjat skälva i kroppen. Han hade endast
svarat: ”Jag är sjuk, jag får gå nu.” Han hade blivit mycket uppskakad
av händelsen och hade genast begivit sig hem. Vid hemkomsten hade han
haft 40 graders feber. Såvitt klaganden kunde erinra sig, hade Gardar
icke tidigare än vid detta tillfälle uttryckligen sagt ifrån, att klaganden
icke skulle få arrendera den areal, som pastoratet ämnade sälja till Aronsson.
Vid ett sammanträde med pastoratskyrkorådet, troligen den 20 mars
1949, i Högsäter hade Gardar till klaganden överlämnat en avskrift av
arrendekontraktet. Å avskriften hade arealsammandraget varit ifyllt, vilket
det däremot icke varit å originalkontraktet. Klaganden hade anmärkt därpå,
vartill Gardar svarat: ”Det kan Dahlin sudda bort, om han icke vill,
att det skall stå där.” Då klaganden framhållit, att han icke velat göra
någon sådan ändring av en bestyrkt avskrift, hade Gardar tagit upp en
blyertspenna och korsat över arealsammandraget. Klaganden hade icke haft
med sig några glasögon vid tillfället, varför han stoppat pa sig kontraktet
utan att läsa innehållet i övrigt. Då han kommit hem till bostaden, hade
han emellertid sett, att arrendelotten i avskriften icke var densamma som i
originalkontraktet. Enligt avskriften skulle sålunda arrendelotten utgöra
endast en del av 7/48 mantal Råggärds stom, och pastoratet skulle med
sådan lydelse av kontraktet kunnat sälja eller utarrendera delar av Råggärds
stom till annan person. I anledning därav hade klaganden satt sig i
förbindelse med Fredlund och pa begäran av denne översänt avskriften
jämte den avskrift, som Fredlund gjort av det kontrakt klaganden undertecknat
den 12 oktober 1948. Någon tid därefter hade Fredlund meddelat
klaganden, att klaganden skulle fortsätta att bruka hela den areal, som
han dittills brukat, alltså bland annat hela 7/48 mantal Råggärds stom.
— Någon dag kort efter den 15 juli 1949 hade klaganden med posten mot
mottagningsbevis från Gardar fått ett formulär till borgensförbindelse för
arrendet. Formuläret hade gällt arrende enligt Gardars avskrift av arrendekontraktet.
Klaganden hade emellertid tidigare skaffat borgensmän och
iordningställt borgensförbindelse enligt det arrendekontrakt, som han undertecknat.
Klaganden hade genast uppsökt Gardar å dennes expedition
och framlämnat sistnämnda borgensförbindelse. Då Gardar läst förbindelsen,
hade han sagt, att det icke vore den förbindelse, som han översänt
till klaganden, och att han därför icke kunde godkänna den. Trots att
klaganden framhållit för Gardar, att borgensförbindelsen vore i överensstämmelse
med arrendekontraktet, som klaganden undertecknat den 12
oktober 1948, hade Gardar vägrat att mottaga den. Enär borgensförbindelse

117

skolat vara inlämnad inom åtta dagar från det klaganden på mottagningsbeviset
kvitterat det översända borgensformuläret vid äventyr att arrendet
i annat fall ansåges uppsagt, hade klaganden blivit mycket orolig över
att Gardar ej mottagit borgensförbindelsen. Klaganden hade därför uppsökt
Ödman och bett denne följa med till Gardar för att såsom vittne
kunna intyga, att klaganden överlämnat borgensförbindelsen. Ödman hade
emellertid icke velat följa med till Gardar utan hade föreslagit klaganden
att skicka borgensförbindelsen till Gardar med posten mot mottagningsbevis.
Detta hade klaganden gjort samma dag. Troligen påföljande dag
hade klaganden erhållit mottagningsbeviset behörigen undertecknat av
Gardar. — Den 21 september 1949 omkring klockan 18 hade klaganden i
sin bostad fått besök av hemmansägarna Hertvig Drottz och Anders
Jakobsson samt Edner. De hade begärt, att klaganden skulle som arrendelott
godkänna formuleringen ”delar av Råggärds stom”. Under framhållande
av att han under sådana förhållanden icke kunde behålla arrendet,
enär han icke kunde hålla tolv kor på den arealen, hade klaganden vägrat
att gå med på deras begäran. De hade då framhållit, att klaganden under
sådana förhållanden bleve uppsagd från arrendet. De hade stannat kvar i
klagandens bostad till omkring klockan 21 samma dag, då klaganden slutligen
undertecknat ett erkännande, att han ”i enlighet med Högsäters
pastoratskyrkoråds beslut av den 29 aug. 1949 genom härtill utsedda ombud
blivit uppsagd från arrendet å Sörsäter”. Under den påföljande natten
hade klaganden på grund av uppsägningen icke kunnat sova. På morgonen
påföljande dag hade han ringt till Gardar och begärt, att pastoratskyrkorådet
skulle återkalla uppsägningen, samt framhållit, att han i annat fall
skulle göra anmälan till domkapitlet. Gardar hade svarat: ”Ni sitter inte
på Sörsäter i fjorton dagar till.” Gardar hade därpå avbrutit samtalet.
Klaganden hade sedan ringt till Fredlund. Denne hade förklarat för klaganden,
att en sådan uppsägning vore utan verkan. — Under hösten 1950
hade det kommit till klagandens kännedom, att kammarkollegiet tillstyrkt
försäljning av 8,17 hektar av Råggärds stom till Aronsson. Med anledning
därav hade klaganden den 16 oktober 1950 tillskrivit stiftsnämnden i ärendet
och översänt avskriften av det arrendekontrakt, som han undertecknat
den 12 oktober 1948, samt gjort förfrågan om försäljningen kunde äga rum
under pågående arrendeperiod. Klaganden hade erhållit svar av innehåll,
att försäljning icke kunde ske utan uppgörelse med klaganden i egenskap
av arrendator av berörda markområde. Troligen den 19 oktober 1950 hade
klaganden från Gardar med posten fått en riktig avskrift av det kontrakt,
som klaganden undertecknat den 12 oktober 1948, jämte en skrivelse av
följande lydelse:

”Herr Arrendator Johan Dalin. Råggärd.

Då Johan Dalin icke synes gå med på att göra som jag sade, nämligen
stryka de av Stiftsnämnden insatta tilläggen i den avskrift av arrende -

118

kontraktet, som jag översände till Eder, översändes härmed en ny avskrift.
Jag vore tacksam att få den gamla avskriften tiUbaka omgående. Högsäter
den 18 okt. 1950

Harald Gardar
ordf. i pastoratskyrkorådet”

Gardar hade berättat följande.

Anledningen till att arrendet enligt pastoratskyrkostämmans beslut den
30 augusti 1948 uppdelats hade varit, att Aronsson före sammanträdet ingivit
vederbörlig ansökan att få köpa Stackängen och en mindre del av
Lugnet och att det fordrades arrendatorns godkännande för att en försäljning
skulle kunna äga rum. Samma dag som pastoratskyrkostämman hållits
hade Gardar i egenskap av pastoratskyrkorådets ordförande utskrivit
förslag till arrendekontrakt i enlighet med stämmans beslut och skickat
kontrakten till Jansson för godkännande. Kontraktet med klaganden som
arrendator hade återkommit från Jansson med påtecknat godkännande,
under det att kontraktet med Aronsson som arrendator återkommit utan
godkännande av Jansson. Anledningen därtill hade varit, att Jansson icke
velat föregripa ärendet rörande Stackängens eventuella försäljning. Den 11
eller den 12 september 1948 hade Gardar skickat det av Jansson godkända
kontraktet till klaganden för underskrift. Samtidigt hade Gardar skickat
blankett till borgensförbindelse för arrendet. Den 12 oktober 1948 hade
klaganden undertecknat kontraktet och tillställt Gardar detsamma. Dessförinnan
hade emellertid klaganden någon dag efter det han fått kontraktet
för undertecknande uppsökt Gardar i Högsäter och talat med honom om
det nya arrendekontraktet. Klaganden hade då blivit underrättad om pastoratskyrkostämmans
beslut om utarrendering av Stackängen till Aronsson
och att klagandens arrende sålunda icke skulle omfatta Stackängen och
den del av Lugnet, som Aronsson ansökt att få köpa. — Vid pastoratskyrkostämma
den 6 december 1948 hade försäljningsärendet behandlats.
Stämman hade beslutat att avslå Aronssons ansökan på grund av att
klaganden gjort gällande, att bostället skulle skadas om ifrågasatt försäljning
ägde rum. En reservation mot beslutet hade avgivits. Sannolikt vid
denna stämma hade klaganden även gjort gällande, att den mark, som
eventuellt skulle försäljas till Aronsson, inginge i klagandens arrende. Före
stämman hade uppmätning och värdering skett av den mark Aronsson
önskat köpa. Någon tid därefter, då Gardar tillsammans med Jansson och
Larsson kommit från en värdering i Högsäter, hade Gardar mött klaganden.
I Janssons och Larssons närvaro hade Gardar då frågat klaganden,
om icke klaganden, innan han undertecknat det nya arrendekontraktet,
av Gardar underrättats om att hans arrende icke skulle innefatta Stackängen
och den del av Lugnet, som eventuellt skolat försäljas till Aronsson.
Klaganden hade först förnekat att han underrättats om detta. Gardar hade
då sagt till klaganden: ”Nu ljuger ni.” Gardar hade därpå för klaganden

119

relaterat samtalet mellan Gardar och klaganden innan denne undertecknat
kontraktet. Klaganden hade då medgivit, att han av Gardar underrättats
om att arrendet icke skulle omfatta de delar, som varit föremål för försäljning
till Aronsson, nämligen Stackängen och del av Lugnet. — En gång i
slutet av 1948 hade Farup varit i Högsäter i någon tjänsteförrättning.
Gardar hade för Farup omtalat klagandens åsikt om arrendets omfattning.
Farup hade då erbjudit sig att med ledning av karta uppmäta den areal,
som klagandens arrende skulle omfatta, däri sålunda icke inbegripet den
del, som varit föremål för försäljning till Aronsson. Farup hade fått det av
klaganden undertecknade kontraktet till låns. En av de sista dagarna i
december 1948 hade Gardar återbekommit kontraktet. I platsen för arealsammandraget
å kontraktet hade Farup med blyerts ifyllt den av honom
uppmätta arealen. Samtidigt hade Gardar erhållit ett av Farup uppgjort
förslag till arrendekontrakt med arrendelotten angiven vara ”Råggärds
kmb. Sörsäter med delar av Råggärds stom”. Kontraktet hade dessutom
varit försett med godkännande av Jansson. Möjligen hade Gardar skickat
Jansson kontraktet för att Jansson skulle teckna godkännande å detsamma.
Enligt Gardars uppfattning hade avsikten med kontraktet varit, att Farup
eller stiftsnämnden velat hjälpa pastoratet med förtydligande av vad som
ingått i klagandens arrende av de cirka 29 hektar odlad jord och övrig
mark, som utarrenderats till klaganden enligt det kontrakt han undertecknat
den 12 oktober 1948. Därefter hade Gardar gjort avskrift av klagandens
arrendekontrakt och tillställt klaganden, stiftsnämnden och boställsnämnden
vardera ett exemplar. De närmare omständigheterna, då Gardar
gjort avskrifterna, kunde han icke erinra sig. Han ville emellertid hålla för
sannolikt, att han haft framme icke endast det kontrakt, som klaganden
undertecknat den 12 oktober 1948, utan även Farups kontraktsförslag.
I avskriften hade Gardar med blyerts ifyllt arealsammandraget i enlighet
med Farups noteringar å originalkontraktet samt uppgiften om arrendelotten
såväl i rubriken som i själva kontraktet med texten: ”1/4 mtl Sörsäter
med delar av Råggärds stom.” Såsom framginge av en jämförelse med
Farups förslag till kontrakt utgjorde arrendelottens beteckning i avskriften
icke en ren avskrift av Farups beteckning på arrendelotten. I övrigt
hade Gardar gjort avskriften efter originalkontraktet. Anledningen till att
Gardar skrivit arrendelotten med nämnda beteckning samt infört arealsammandraget
hade varit, att detta enligt hans åsikt varit till gagn för
vinnande av klarhet om vad arrendet verkligen omfattat. Ehuru en avskrift
rätteligen skulle vara ordagrant likalydande med originalet, hade i
detta fall arrendelottsbeteckningen i avskriften och originalet enligt Gardars
åsikt i realiteten varit densamma. Någon mätning av det för försäljning
avsedda området hade icke verkställts, då Gardar upprättat förslag
till arrendekontrakt med klaganden. Gardar hade därför uppgivit arealen
till cirka 29 hektar. Vid mätning hade det visat sig, att arealen varit 28,7''.)

120

hektar. Gardar ville framhålla, att han vid upprättandet av avskrifterna
handlat i god tro och att han icke haft någon som helst avsikt att tillskynda
klaganden eller annan person förlust eller skada av något slag. —
Då han den 30 augusti 1948 ifyllt kontraktet rörande klagandens arrende,
hade han haft framme det då gällande arrendekontraktet med klaganden
och med ledning av detta kontrakt ifyllt det nya kontraktet och däri utsatt
arrendelotten med samma beteckning som i det gamla kontraktet,
nämligen ”1/4 mtl Sörsäter + 7/48 mtl Råggärds stom”, varjämte han
tillagt ”in. m.”, varmed han avsett lägenheten Lugnet. I själva arrendekontraktet
hade Gardar förtydligat detta ”in. m.” med ”samt lägenheten
Lugnet”. Boställsnämnden hade nämligen vid föregående syner sagt ifrån,
att lägenheten Lugnet vid kommande arrendeavtal skulle läggas till huvudgården.
Då Gardar ifyllt kontraktet, hade han varit av den uppfattningen
att lägenheterna Stackängen och Lugnet icke tillhörde 7/48 mantal Råggärds
stom. Dessc. lägenheter hade också för tiden den 14 mars 1948—
den 14 mars 1949 utarrenderats till klaganden enligt särskilt arrendekontrakt.
Det syntes icke heller råda något tvivel om att Stackängen och
Lugnet vore två skilda lägenheter. Såsom ovan berörts hade pastoratskyrkostämman
den 30 augusti 1948 med hänsyn till eventuell försäljning beslutat
utarrendera Stackängen till Aronsson och huvudgården jämte Lugnet
till klaganden. Att lägenheten Stackängen icke skolat ingå i klagandens
arrende framginge därav, att Gardar i enlighet med pastoratskyrkostämmans
beslut skrivit särskilt arrendekontrakt för Aronsson rörande Stackängen.
Den enda felaktigheten beträffande beteckningen av arrendelotten
i originalkontraktet syntes därför vara, att i kontraktet skolat anmärkas,
att klagandens arrende icke omfattade den del av lägenheten Lugnet, som
var föremål för försäljning till Aronsson. Då Gardar utskrivit kontraktet,
hade han emellertid icke tänkt på denna detalj. Kontraktsvillkoren från
jordägarens sida vore för övrigt icke definitiva i och med att Gardar i
egenskap av ordförande i pastoratskyrkorådet undertecknat kontraktet.
Därefter skulle nämligen boställsnämndens ordförande såsom ett stiftsnämndens
övervakningsorgan granska och godkänna arrendevillkoren gentemot
arrendatorn, innan denne finge kontraktet för underskrift.

Den 22 mars 1949 hade, enligt vad Gardar vidare anfört, Gardar med
posten sänt klaganden blankett för borgensförbindelse och anmodat honom
inkomma med borgen. Klaganden hade dock icke inlämnat någon borgensförbindelse.
Vid sammanträde med pastoratskyrkorådet den 11 juli 1949
hade, enär klaganden icke inkommit med borgensförbindelse rörande arrendet,
beslutats att klaganden skulle tillställas borgensblankett, på vilken
skulle anges den beteckning å arrendets omfattning och den uppgift å
arealens storlek, som fastställts i det av Farup utskrivna förslaget till
arrendekontrakt, samt att klaganden skulle anses uppsagd från arrendet,
därest han icke inom åtta dagar lämnat sådan borgensförbindelse. Påföl -

121

jande dag hade klaganden med posten mot mottagningsbevis tillställts
blankett för borgensförbindelse, ifylld enligt pastoratskyrkorådets beslut,
samt underrättelse om beslutet. Klaganden hade kvitterat försändelsen
den 12 juli 1949. Den 15 juli 1949 hade klaganden uppsökt Gardar å
pastorsexpeditionen i Högsäter och begärt att få lämna en borgensförbindelse,
i vilken arrendelotten utsatts vara ”1/4 mtl Sörsäter och 7/48 mtl
Råggärds stom samt lägenheten Lugnet”. Under framhållande av att borgensförbindelsen
icke var i enlighet med pastoratskyrkorådets ovannämnda
beslut, hade Gardar icke mottagit den. Klaganden hade avlägsnat sig, men
senare samma dag hade Gardar från klaganden bekommit en postförsändelse,
innehållande samma borgensförbindelse. Den hade varit dagtecknad
den 22 april 1949. Vid sammanträde med pastoratskyrkorådet den 29
augusti 1949 hade man beslutat verkställa uppsägning av klagandens
arrende jämlikt kyrkorådets beslut den 11 juli 1949, enär klaganden icke
inkommit med den begärda borgensförbindelsen. Därjämte hade Edner,
Drottz och Jakobsson utsetts att delgiva klaganden uppsägningen. Vidare
hade under sammanträdet beslutats, att uppsägningen icke skulle verkställas,
därest klaganden ville underteckna det av Farup upprättade förslaget
till kontrakt och lämnade borgen i enlighet med detsamma. De därtill
utsedda personerna hade uppsökt klaganden den 21 augusti 1949 och
meddelat honom pastoratskyrkorådets beslut. Klaganden hade emellertid
vägrat underteckna Farups kontraktsförslag. Han hade då blivit uppsagd
från arrendet och tecknat erkännande därom. Edner hade i en skrivelse till
pastoratskyrkorådet redogjort för vad som förevarit vid uppsägningen.
Enär Edner i skrivelsen föreslagit pastoratskyrkorådet att pröva möjligheten
av att upprätta nytt förslag till arrendekontrakt med klaganden,
hade klaganden kallats till sammanträde med pastoratskyrkorådet den
1 december 1949. Klaganden hade infunnit sig å sammanträdet tillsammans
med Fredlund. Något resultat hade emellertid icke uppnåtts. — Den
G oktober 1950 hade kammarkollegiet meddelat beslut i ärendet angående
försäljningen av ovannämnda jordområde till Aronsson. Kammarkollegiet
hade medgivit försäljning till Aronsson under förutsättning att före den 1
januari 1953 blivit avgjort, att boställsarrendatorns rätt enligt arrendekontrakt
den 12 oktober 1948 icke omfattade ifrågavarande område, eller ock
före samma dag uppgörelse träffats mellan pastoratet och arrendatorn om
områdets avstående. Pastoratet hade överklagat beslutet jämlikt beslut å
pastoratskyrkostämma den 23 oktober 1950. Den 10 augusti 1951 hade
Kungl. Maj:t meddelat utslag i ärendet, därvid ändring icke gjorts i kammarkollegiets
beslut. På förslag av Jansson hade klaganden gått med på
att avträda Stackängen mot att hans arrende nedsattes med 225 kronor
per år m. m. Pastoratskyrkostämman hade vid sammanträde den 29 januari
1951 godkänt den av Jansson föreslagna kompromisslösningen, men Aronsson
hade motsatt sig denna under motivering att området icke omfattade

122

även de delar av Lugnet, som han från början begärt att få köpa. Såvitt
Gardar nu bedömde saken, funnes ej utsikter till uppgörelse, och om
sådan icke komme till stånd före 1953, förfölle försäljningstillståndet. Klaganden
syntes under sådana förhållanden ha kvar hela arrendet, således
även den del som varit avsedd för försäljning, till arrendetidens utgång
år 1959. Gardar vore av den bestämda uppfattningen att några nya åtgärder
från pastoratets sida icke komme att vidtagas mot klaganden rörande
arrendet.

Jansson hade uppgivit följande.

Den 14 mars 1949 hade klagandens arrende av all mark tillhörande lönebostället
Sörsäter och Råggärds stom utgått. En dag kort före den 11 september
1948 hade Jansson från Gardar fått två förslag till arrendekontrakt,
ett avseende arrendelotten 1/4 mantal Sörsäter och 7/48 mantal Råggärds
stom med lägenheten Lugnet med klaganden som arrendator och det andra
avseende torpet Stackängen med Aronsson som arrendator. Jansson hade
den 30 augusti 1948 på förordnande av stiftsnämnden verkställt värdering
av ett markområde, omfattande torpet Stackängen samt en del av torpet
Lugnet, vilket markområde Aronsson anhållit att få friköpa. Jansson hade
då vetat om, att pastoratet ämnade till Aronsson utarrendera det av
Jansson värderade området. Förslaget till arrendekontrakt med Aronsson
hade endast avsett Stackängen, som enligt kontraktet utgjort cirka 5,5
hektar. Den mark, som Aronsson begärt att få friköpa, hade emellertid
omfattat även cirka 1 hektar av Lugnet. Denna del av Lugnet hade tillsammans
med Stackängen utgjort endast cirka 5,5 hektar förutom skogsmark.
Jansson hade därför icke godkänt förslaget till arrendekontrakt med
Aronsson. Däremot hade Jansson tecknat godkännande å arrendekontraktet
med klaganden utan ändringar i det av pastoratskyrkostämman upprättade
förslaget. Jansson hade återställt de båda kontrakten i detta skick till
Gardar. Då Jansson tecknat godkännande å klagandens kontrakt, hade
Jansson varit fullt underkunnig om att i arrendet ingått den del av Lugnet,
som varit föremål för försäljning till Aronsson. Jansson hade emellertid
icke velat göra ändring i kontrakten beträffande arrendelottens beteckning,
enär han icke på sådant sätt velat ingripa i pastoratets angelägenheter
rörande utarrenderingen. Någon tid därefter hade Jansson för Gardar
framhållit, att klagandens arrendekontrakt omfattade hela Lugnet och
sålunda även den del därav, som var föremål för försäljning till Aronsson,
och att det kunde bli fråga om dubbelarrendering, därest pastoratet till
Aronsson utarrenderade det markområde, som han begärt att få köpa. Jansson
hade framhållit, att han av den anledningen icke godkänt förslaget
till arrendekontrakt med Aronsson, enär denne enligt Janssons åsikt icke
skulle nöja sig med arrende endast av Stackängen. Jansson hade hela tiden
varit av den åsikten, att Lugnet och Stackängen tillhörde 7/48 mantal
Råggärds stom. — En eftermiddag i slutet av år 1948 eller början av 1949

123

hade Jansson, Gardar och Larsson varit på en värderingsförrättning i Högsäter.
Då förrättningen var avslutad hade det börjat skymma. Jansson
hade stannat kvar på förrättningsstället en stund efter Gardar och Larsson.
Då Jansson lämnat förrättningsstället, hade Gardar, Larsson och klaganden
stått och samtalat strax utanför Högsäters hotell. Gardar hade ropat
på Jansson och bett honom komma till dem. Gardar hade förklarat, att
han samtalat med klaganden om arrendelottens omfattning. Jansson hade
fått den uppfattningen att klaganden förnekat, att han innan han undertecknat
kontraktet haft vetskap om att arrendelotten icke skulle omfatta
även den areal, som Aronsson önskat köpa. Gardar hade varit ganska skarp
i tonen och yttrat något om att klaganden väl icke ville göra gällande,
att Gardar varit lögnaktig, då han påstått, att klaganden varit underkunnig
om att arrendet icke skulle omfatta den areal, som Aronsson velat
köpa. Vad klaganden svarat därpå kunde Jansson icke ordagrant återge,
men klaganden hade ändrat sig och medgivit, att han innan han skrivit
under kontraktet varit medveten om att hans arrende icke skulle omfatta
det markområde, som värderats för försäljning till Aronsson. Jansson ville
framhålla, att han noga hört på vad som yttrats vid tillfället. Han hade
nämligen ansett, att det var ganska viktigt. Påföljande morgon hade klaganden
telefonerat till Jansson och frågat, om Jansson fått den uppfattningen
att klaganden föregående dag inför Gardar medgivit, att klaganden
känt till att arrendet icke skolat innefatta det markområde, som varit avsett
för försäljning till Aronsson. Jansson hade svarat, att han bestämt
fått uppfattningen att klaganden erkänt detta. Klaganden hade då sagt
någonting om att han i irritation kanske lämnat sådant medgivande. Efter
det Jansson kommit fram till Gardar, Larsson och klaganden hade ny
underskrift av något kontrakt icke varit på tal. Några handlingar hade
Gardar icke heller haft framme vid tillfället. — Gardar hade på sin tid
översänt Farups kontraktsförslag till Jansson. Jansson hade tecknat godkännande
därå. Han hade nämligen bibringats den uppfattningen, att kontraktet
upprättats i samråd mellan pastoratet och stiftsnämnden och att
meningen varit att söka förmå klaganden att frivilligt underteckna detta
kontrakt och utbyta det mot det kontrakt, som klaganden undertecknat
den 12 oktober 1948, varigenom tvisten skulle avvecklas. Jansson hade
ansett, att det nya arrendekontraktet i realiteten varit samma arrendeavtal,
enär arealen varit nästan densamma i båda kontrakten.

Larsson hade berättat följande.

En dag troligen i januari 1949 hade Larsson, Gardar och Jansson varit
på en värderingsförrättning i Högsäter. På vägen därifrån hade Gardar
och Larsson sammanträffat med klaganden mellan hotellet och järnvägsövergången
i Högsäter. Gardar hade då sagt till klaganden: ”Jaså, vill
Dahlin inte medge att han var uppe hos mig och fick klara upplysningar
om att arrendet inte innefattade hela bostället utan bara cirka 29 hektar.”

124

Klaganden hade icke lämnat något direkt svar därpå utan stått och sett
litet småbelåten ut och yttrat något, som inneburit varken något bestämt
nekande eller jakande svar. Gardar hade då sagt: ”Vill inte Dahlin erkänna
det, då ljuger han, för jag har gett Dahlin den upplysningen, då Dahlin
var uppe hos mig och diskuterade förslaget till arrendekontraktet.” I detsamma
hade Jansson kommit tillstädes. Han hade nämligen stannat kvar
något efter Gardar och Larsson på förrättningsstället och kommit fram
till de övriga på Gardars begäran för att åhöra samtalet mellan Gardar
och klaganden. Klaganden hade därefter klart och tydligt medgivit, att
han fått upplysningar om att arrendet icke innefattade de delar av bostället,
som varit föremål för försäljning till Aronsson. Ehuru klaganden
icke direkt utsagt det, hade Larsson dock fått den uppfattningen att
klaganden fått upplysningarna av Gardar. Gardar hade uttalat sin belåtenhet
med att klaganden inför Larsson och Jansson medgivit, att han fått
ifrågavarande upplysningar. — Gardar hade vid tillfället icke haft framme
något kontrakt och han hade icke vid tillfället begärt, att klaganden skulle
underteckna något kontrakt eller avskrift av sådant. Klaganden hade icke
nämnt något om att han varit sjuk. Larsson hade icke hört Gardar fälla
några sådana yttranden, som klaganden uppgivit. Gardar hade för övrigt
icke varit upphetsad vid tillfället och icke uppträtt på något sätt obehärskat.

Slutligen hade Edner uppgivit följande.

Han vore ledamot av Högsäters pastorat skyrkoråd. Han hade icke varit
närvarande vid pastoratskyrkostämman den 30 augusti 1948, då beslut
fattats om förslag till nya arrendekontrakt. Däremot hade han varit närvarande
vid sammanträdet med kyrkorådet den 11 juli 1949, då beslut
fattats om att klaganden skulle uppsägas från arrendet, därest han icke
inom åtta dagar lämnat borgensförbindelse med den beteckning av arrendelotten,
som angivits i det av stiftsnämnden uppgjorda förslaget till arrendekontrakt.
Vid nästa sammanträde i kyrkorådet, den 29 augusti 1949,
hade Gardar meddelat, att klaganden icke inkommit med borgensförbindelse
i enlighet med kyrkorådets beslut den 11 juli samma år. Edner ville
erinra sig, att Gardar uppgivit, att klaganden tillställt Gardar en borgensförbindelse
med arrendebeteckning enligt det kontrakt, som klaganden
undertecknat i oktober 1948. Enär klaganden icke inkommit med den begärda
borgensförbindelsen, hade man vid sammanträdet beslutat att verkställa
uppsägning av arrendet. Edner, Drottz och Jakobsson hade utsetts
att delgiva klaganden uppsägningen. Vid sammanträdet hade emellertid
beslutats, att uppsägningen icke skulle verkställas om klaganden undertecknade
det av stiftsnämnden upprättade förslaget till kontrakt och lämnade
borgen i enlighet därmed. Klaganden hade visserligen i oktober 1948
undertecknat ett arrendeavtal, vari beteckningen på arrendelotten, i likhet
med vad som skett i tidigare arrendeavtal, uppenbarligen felaktigt angi -

125

vits, men klaganden hade enligt kyrkorådets uppfattning fått full klarhet
om att Staekängen och den del av Lugnet, som Aronsson begärt att få
friköpa, icke skulle ingå i klagandens arrende. Enär stiftsnämnden närmare
angivit vad som skulle ingå i klagandens arrende, hade kyrkorådet
därför ansett, att det varit riktigt att anmoda klaganden att underteckna
det av stiftsnämnden upprättade förslaget till arrendekontrakt. Edner,
Drottz och Jakobsson hade uppsökt klaganden den 21 september 1949.
Denne hade vägrat att underteckna nyssnämnda förslag till arrendekontrakt
och framhållit, att han redan påtecknat ett arrendeavtal, att det
nya förslaget till arrendeavtal innehållit annan uppgift om arrendets omfattning
än det kontrakt han redan undertecknat och att det kontrakt, som
han undertecknat, icke tillkommit i laga ordning, enär tillfälle icke beretts
honom att yttra sig om det av kyrkorådet uppgjorda förslaget, men att
han ändock undertecknat detsamma, enär han hållit på att gå miste om
optionsrätten. Uppsägningen hade verkställts, och Edner hade i en skrivelse
till pastoratskyrkorådet redogjort för vad klaganden anfört och föreslagit
kyrkorådet att pröva möjligheten att uppgöra nytt förslag till arrendekontrakt
med klaganden.

Sedan Gardar och klaganden beretts tillfälle taga del av vad dittills vid
polisutredningen förekommit, hade Gardar enligt utredningsprotokollet förklarat,
att klagandens uppgifter om att Gardar vid sammanträffandet med
klaganden i Högsäter i januari 1949 begärt, att denne skulle påteckna
avskrift av arrendekontrakt, vore osanna samt att Gardar om vad som
förevarit vid sammanträffandet vidhölle sina tidigare lämnade uppgifter,
medan klaganden berättat följande.

Han vidhölle sina tidigare uppgifter om att Gardar vid sammanträffandet
med honom i januari 1949 i Högsäter begärt, att han skulle påteckna
avskriften av arrendekontraktet. Om Gardar vid tillfället tagit fram avskriften,
kunde klaganden dock icke med bestämdhet erinra sig. Klaganden
hade icke lämnat sådant svar på Gardars fråga till honom, om han
ville erkänna att Gardar före det klaganden undertecknat kontraktet den
12 oktober 1948 underrättat klaganden om att arrendet icke innefattade
det för försäljning avsedda området, att detta kunnat tydas som något
medgivande. Innan klaganden undertecknat kontraktet hade han dock
varit fullt underkunnig om att Aronsson ansökt om att få friköpa Stackängen
och del av Lugnet, eller tillsammans 5,5 hektar inägor. Bland annat
hade han varit närvarande, då Jansson värderat området, troligen i slutet
av augusti 1948. Klaganden hade dock icke vetat om att pastoratet skulle
utarrendera det för försäljning avsedda området till Aronsson. Då klaganden
fått sig tillsänt arrendekontraktet för underskrift, hade han fått se,
att arrendet, såvitt han kunnat förstå, innefattade hela bostället, sålunda
även det för försäljning avsedda området. — Klaganden hade flera gånger
talat med Gardar om arrendet, men huruvida detta skett även innan kla -

126

ganden undertecknat kontraktet, kunde klaganden icke erinra sig. Gardar
hade dock icke före den 12 oktober 1948 sagt något om att arrendet icke
innefattade det för försäljning avsedda området. — Klaganden vitsordade,
att arrendelotten i hans tidigare arrendekontrakt alltid varit angiven vara
förutom Sörsäter ”7/48 mtl Råggärds stom”, trots att han själv eller därförut
hans svärfader arrenderat Lugnet och Stackängen. Då hade emellertid
inne i arrendekontraktet stått angivet, att arrendet icke innefattat
Lugnet och Stackängen. Oaktat i klagandens arrendekontrakt av den 12
oktober 1948 inuti arrendetexten stode angivet ”samt lägenheten Lugnet”
men icke Stackängen, vore klaganden av den uppfattningen, att Stackängen
inginge i arrendet.

Klaganden hade vidare anfört: Han kunde icke minnas, att han i mars
1949 fått anmodan av Gardar att insända borgensförbindelse. Sannolikt
hade kontraktet åtföljts av blankett till borgensförbindelse, och det hade
säkerligen varit på denna blankett som borgen tecknats i april 1949. Det
hade varit klagandens avsikt att vid nästa besök i Högsäter lämna borgensförbindelsen
till Gardar. Detta hade emellertid blivit avglömt. Såvitt
klaganden visste, hade han icke fått någon anmaning att inkomma med
borgensförbindelse förrän i juli 1949.

Farup hade enligt utredningsprotokollet uppgivit följande.

Troligen den 18 november 1948 hade han besökt Högsäter i ett tjänsteärende.
Gardar hade då omtalat, att klaganden gjort gällande, att hans
arrende omfattade hela komministerboställets inägojord. Gardar hade visat
det arrendekontrakt, som klaganden undertecknat den 12 oktober 1948.
I detta hade arealen uppgivits till cirka 29 hektar. Farup hade då framhållit,
att alla inägorna innefattade mera än 29 hektar. Farup hade erbjudit
sig att lämna en arealbeskrivning över de ägoslag, som han och
Gardar ansett ingå i klagandens arrendekontrakt. Farup hade fått med sig
originalkontraktet till Karlstad. Med ledning av karta hade han upprättat
en fördelning av de olika ägoslagens areal. Dessa hade ifyllts i arealsammandraget
i ett nytt arrendekontrakt, där även arrendelotternas namn
ifyllts med beteckning, som borde ha stått i arrendekontraktet. I övrigt
hade Farup ifyllt det av honom upprättade förslaget till arrendekontrakt
i enlighet med originalet, dock med uteslutande av underskrifterna.
Vidare hade Farup med blyerts ifyllt arealfördelningen å platsen för arealsammandraget
även i det av klaganden undertecknade originalkontraktet.
Den 29 december 1948 hade Farup skickat originalkontraktet i detta skick
jämte kontraktsförslaget till Gardar. Farup hade ansett arrendelottens beteckning
i originalkontraktet olycklig, men å andra sidan hade denna beteckning,
nämligen ”1/4 mtl Sörsäter och 7/48 mtl Råggärds stom”, även
tidigare stått å klagandens arrendekontrakt, trots att han då icke arrenderat
Lugnet och Stackängen. Farup hade därför ansett, att beteckningen
icke haft någon avgörande betydelse. Farup hade icke anmodat Gardar

127

att söka förmå klaganden att underteckna det av Farup upprättade förslaget
till kontrakt, men troligen hade Farup för Gardar framhållit, att det
hade varit lyckligt om arrendekontraktet haft den beteckningen på arrendelotten,
som angivits i Farups förslag till kontrakt. — Farup vore av den
bestämda uppfattningen att Gardar, då han upprättat det av klaganden
underskrivna kontraktet, varit i den tron att kontraktet icke avsett de
delar av bostället, som varit avsedda att försäljas till Aronsson. Gardar
hade relativt nyligen kommit till pastoratet, och det vore förklarligt, om
han icke vetat att Lugnet och Stackängen inginge i Råggärds stom. Med
arrendelottens beteckning i originalkontraktet innefattade arrendelotten
hela bostället, sålunda även Stackängen och Lugnet. Det förhållandet att
Gardar på klagandens kontrakt skrivit ”jämte lägenheten Lugnet” och
skrivit särskilt arrendekontrakt på Stackängen visade, att Gardar icke
vetat vad Råggärds stom omfattade.

I sitt yttrande uttalade landsfogden att, ehuru av utredningen framginge
att Gardar handlat omdömeslöst med handläggningen av ifrågavarande
arrendeärende, vad som förevarit icke syntes landsfogden böra föranleda
vidare åtgärd från allmänne åklagarens sida.

Fredlund inkom med påminnelser, vid vilka funnos fogade dels en av
Fredlund underskriven förteckning över de kostnader länsförbundet haft
för klagandens räkning ”på grund av felaktigheten med avseende å avskriften
av arrendekontraktet”, vilken förteckning då ännu ej tillställts klaganden,
och dels ett brev från klaganden till Fredlund, vari klaganden angav
sina kostnader samt förklarade, att han överlämnade till JO att besluta om
han hade rätt att få någon ersättning.

Enligt den av Fredlund undertecknade sammanställningen av länsförbundets
kostnader hade dessa utgjorts av följande poster:

”1949 1/12. Rese- och trakt.ersättn. som biträde till Dahlin

vid sammanträde med pastoratskyrkorådet i
Högsäter till vilket Dahlin kallats. 59: 20

1951 23/11. Rese- och trakt.ersättn. som ombud för Dahlin
vid sammantr. m. Gardar och repr. för Lantbruksnämnden
ang. arrendeförhållandet. 59: 20

Allm. omkostnader tel., porto, arbetstid m. m. 30: —

Kronor 148: 40”

Klaganden yrkade för egen del ersättning för resekostnader med 35
kronor, för förlorad arbetsförtjänst med 25 kronor, för porto, skrivmaterial
och skrivhjälp med 15 kronor samt för telefonavgifter med 4 kronor eller
sålunda tillhopa 79 kronor.

Sedan Gardar härefter beretts tillfälle att inkomma med nytt yttrande,
anförde han bland annat följande.

128

Någon som helst ersättningsvärd skada av att avskriften i det påtalade
skicket kommit klaganden tillhanda hade, syntes det Gardar, ej förorsakats
klaganden. Han hade ju hela tiden brukat arealen enligt båda kontraktsförslagen,
varför han ej kunnat lida någon förlust på grund av det
påtalade felet vid avskrivningen av kontraktet. Hade klaganden hindrats
att bruka hela bostället, hade saken legat annorlunda till. Men varken
Gardar eller någon annan hade förbjudit klaganden att bruka bostället
i dess helhet, alltså även det område, varom särskilt kontrakt upprättats
därför att det skolat försäljas. Den felaktiga avskriften hade alltså ej förorsakat
klaganden någon förlust, varpå han kunde grunda ersättningsanspråk.
Gardar hade visserligen gjort en felaktig avskrift, men detta hade
skett i god tro och ej i avsikt att skada utan fastmer för att det med
sakkunnig hjälp skulle bringas klarhet i vad som inginge i det omdiskuterade
arrendet. — Vad beträffade de av Fredlund ifrågasatta ersättningskraven
förefölle det Gardar något egendomligt, att han skulle vara ersättningsskyldig
för klagandens och Fredlunds inställelse vid pastoratskyrkorådets
sammanträde den 1 december 1949. Denna inställelse hade ju kommit
till stånd efter förslag av de för uppsägningen utsedda kommitterade,
vilka genom Edner föreslagit kyrkorådet att pröva möjligheten att uppgöra
nytt förslag till arrendekontrakt med klaganden. Likaså ansåge Gardar
det egendomligt, att han skulle vara ersättningsskyldig för att klaganden
och Fredlund inkallats av lantbruksnämnden till sammanträde hos Gardar
den 23 november 1951. Detta sammanträde hade ju påkallats av lantbruksnämnden,
som därigenom velat förmå klaganden och pastoratet att medgiva
Aronsson att få köpa begärt område i enlighet med kammarkollegiets
beslut i ärendet, enär lantbruksnämndens åsikt varit och vore, att området
borde säljas till Aronsson för att denne skulle få ett fullständigt jordbruk
i enlighet med nuvarande jordbrukspolitik. Lantbruksdirektören hade vid
sammanträdet förklarat sig anse, att klaganden — oavsett vad rubriken
före kontraktet innehölle — ej kunde begära att få bruka större areal än
vad i kontraktet utsädes, enär rubriken blott vore till för att angiva, var
den brukade arealen vore belägen. Det kunde enligt lantbruksdirektörens
åsikt ifrågasättas, om icke pastoratet hade fordran på högre arrendesumma
av klaganden, då han brukade även det område, som upptagits i förslaget
till arrendekontrakt med Aronsson.

I en till landsfogden i Älvsborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av den verkställda utredningen framgår, att boställsarrendet enligt vid
pastoratskyrkostämman den 30 augusti 1948 fattat beslut skulle uppdelas
i två lotter, av vilka klaganden skulle få arrendera den ena och Aronsson

129

den andra. Anledningen till att arrendet delades på detta sätt var att,
därest Aronssons ansökan om tillstånd att köpa visst område av bostället
bifölles, hinder för försäljning av området ej skulle möta genom att det
vore utarrenderat till klaganden. Den del av bostället, som man ville utarrendera
till Aronsson, skulle till följd härav vara identisk med den del
Aronsson önskade köpa. Så kom emellertid ej att bliva fallet, och skälet
härtill var, att man icke uppmärksammat vare sig att Stackängen och
Lugnet ingingo i Råggärds stom eller att det område Aronsson önskade
köpa omfattade ej blott Stackängen utan även en del av Lugnet. Följden
blev att, då Gardar till fullföljande av kyrkostämmans beslut skrev ut de
två arrendekontrakten, arrendet i det ena kontraktet angavs omfatta 1/4
mantal Sörsäter och 7/48 mantal Råggärds stom — redan detta hela bostället
— samt därjämte Lugnet, medan i det andra kontraktet arrendet
angavs omfatta Stackängen. Sedan klagandens kontrakt undertecknats,
upplystes Gardar om misstaget och erfor av klaganden, sannolikt vid kyrkostämman
den 6 december 1948, att denne gjorde anspråk på arrenderätt
till hela bostället. På begäran av Gardar gjorde Farup därefter en utredning
om vilken areal klagandens arrende skulle omfatta enligt den tanke,
som låg bakom kyrkostämmans beslut den 30 augusti 1948, och en av de
sista dagarna samma år sände Gardar klaganden förslag till arrendekontrakt
i enlighet därmed. Troligen någon dag före den 20 mars 1949 verkställde
Gardar den avskrift av det av klaganden underskrivna kontraktsförslaget,
som föranlett klagomålen hit. Avskriften gjordes likalydande med
originalet utom så vitt angår beteckningen av arrendelotten, där Gardar
— med viss i sak betydelselös skillnad i formuleringen — införde den av
Farup angivna beteckningen och icke den i originalet använda. Härigenom
kom arrendet enligt avskriften att omfatta förutom 1/4 mantal Sörsäter
endast delar av Råggärds stom och icke hela Råggärds stom såsom fallet
var enligt originalkontraktet. Anledningen till detta Gardars förfaringssätt
var, enligt vad han själv uppgivit, att det enligt hans åsikt var till
gagn för vinnande av klarhet i vad arrendet verkligen omfattade.

Gardar har sålunda på en väsentlig punkt fullt medvetet givit avskriften
annan lydelse än originalet. Han har vidare lämnat klaganden den
felaktiga avskriften och även tillställt stiftsnämnden och boställsnämndens
ordförande i samma hänseende felaktiga avskrifter. Gardar måste
ha förstått, att genom detta hans förfaringssätt uppkommit fara i bevishänseende.
Därvid är särskilt att märka, att den till klaganden överlämnade
avskriften skulle utgöra dennes bevis på arrendeavtalets innehåll. Genom
att bestyrka riktigheten av den felaktiga avskriften har Gardar således
gjort sig skyldig till osant intygande, för vilken gärning han icke kan undgå
åtal.

Genom vad Gardar låtit komma sig till last har han därjämte förbrutit
sig i sin tjänst såsom kyrkoherde och ordförande i pastoratskyrkorådet.

9 — Justitieombudsmannens umbetsbcrättclsc till 1953 urs riksdag.

130

Utfärdandet av den oriktiga avskriften har uppenbarligen utgjort ett led
i försöken att få klaganden att avstå från arrendet i fråga om det område,
som skulle säljas till Aronsson. Emellertid torde Gardars avsikt närmast
ha varit att rätta det misstag, som förelupit vid utskrivningen av originalkontraktet,
och Gardar synes icke ha insett, att hans förfarande kunde
lända klaganden till förfång. Då de allmänna förutsättningarna för tillämpning
av straffbestämmelsen om tjänstemissbruk i 25 kap. 1 § strafflagen
följaktligen icke torde föreligga, synes mig det osanna intygande, vartill
Gardar gjort sig skyldig, icke böra betraktas såsom grovt.

Med anledning av Gardars invändning att klaganden erbjudits att stryka
det felaktiga i avskriften samt att klaganden sedermera fått en avskrift,
likalydande med originalkontraktet, vill jag framhålla följande. Gardars
omförmälda erbjudande till klaganden gjordes i anledning av att klaganden
fordrade rättelse av felet och avsåg uppenbarligen endast det å avskriften''
tecknade arealsammandraget och ej den felaktiga texten i övrigt,
vilken självfallet ej heller kunde ändras av klaganden. Den riktiga avskriften
tillställdes klaganden först sedan klagandens rätt enligt hans arrendekontrakt
kommit till uttryck i kammarkollegiets beslut den 6 oktober
1950. På grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan
Gardar icke såsom grund för straffrihet eller strafflindring åberopa, att han
frivilligt rättat felet eller eljest avvärjt faran för vidare olägenhet av detsamma.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Gardar
för osant intygande samt å honom yrka ansvar jämlikt 13 kap. 11 § strafflagen.
Alternativt borde landsfogden yrka ansvar å Gardar jämlikt 25 kap.
4 § strafflagen för tjänstefel. Tillfälle borde beredas klaganden att föra
talan i målet.

Klagomålen över att klaganden uppsagts från arrendet och avfordrats
ytterligare arrendeavgift riktade sig mot kyrkorådet och således mot kommunal
myndighet, som ej står under JO:s tillsyn, varför desamma av mig
lämnades utan avseende.

Nordals, Sundals och Valbo domsagas häradsrätt, varest åtalet väcktes,
yttrade i dom den 29 augusti 1952 följande.

Genom vad Gardar i målet erkänt och vad till stöd därför förekommit
finner häradsrätten utrett, att den avskrift, varom i målet är fråga, av
arrendekontraktet den 30 augusti 1948, vilket kontrakt undertecknats av
klaganden den 12 oktober samma år, haft annan lydelse än originalet beträffande
en väsentlig punkt, nämligen det arrenderade områdets omfattning.

131

Tillika får anses utrett, att Gardar vid något tillfälle under mars månad
1949 överlämnat avskriften till klaganden.

Gardar måste ha förstått, att genom hans förfarande uppkommit fara i
bevishänseende.

Under målets handläggning vid häradsrätten har intet framkommit, som
tyder på att utfärdandet av den oriktiga avskriften utgjort ett led i försök
att få klaganden att avstå från arrendet i fråga om det område, som skulle
säljas till Aronsson.

Gardars avsikt har — enligt häradsrättens uppfattning — endast varit
att rätta det misstag, som förelupit vid utskrivningen av originalkontraktet,
och Gardar torde icke ha insett, att hans förfarande kunde lända klaganden
till förfång, särskilt som Gardar genom sitt handlingssätt endast sökt
nå överensstämmelse mellan arrendekontrakt och vad pastoratskyrkostämman
genom sitt beslut den 30 augusti 1948 faktiskt avsett.

Vad Gardar, enligt vad ovan upptagits, låtit komma sig till last bedömer
häradsrätten såsom osant intygande i tjänsten.

Gardar har bestritt ersättningsskyldighet till klaganden.

Då Gardar genom sitt handlingssätt måste anses ha föranlett de av klaganden
havda utgifterna för resor m. m. för honom och hans biträde med
tillhopa 227 kronor 40 öre, finner häradsrätten Gardar icke kunna undgå
att till klaganden utgiva ersättning med detta belopp.

Av klaganden fordrad ersättning för psykiskt lidande, föranlett av
Gardars i målet påtalade förfarande, finner häradsrätten lagligen icke
kunna bifallas.

Häradsrätten dömer Gardar jämlikt 13 kap. 11 § första stycket första
punkten och 25 kap. 5 § strafflagen för osant intygande i tjänsten att till
kronan böta 20 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 10 kronor.

Beträffande av klaganden i målet förd skadeståndstalan prövar häradsrätten
lagligt på det sätt bifalla denna talan, att häradsrätten förpliktar
Gardar att till klaganden genast mot kvitto utgiva 227 kronor 40 öre.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

10. Fråga om felaktigt förfarande vid förundersökning.

I slutet av april 1950 började i tidningspressen förekomma uppgifter
om att byråföreståndaren vid Stockholms stadsmission pastorn Karl-Erik
Kejne sedan något år tillbaka vore utsatt för förföljelser och beskyllningar
för homosexualitet från en liga av homosexuella, mot vilka Kejne sökt
ingripa i sin sociala verksamhet och vilkas ledare antogs vara en å Östermalm
i Stockholm bosatt predikant, Gösta Malmberg. I vissa tidningar
antyddes mer eller mindre Öppet, att — sedan Kejne under hösten 1949

132

med anledning av förföljelserna ingivit polisanmälan mot bland andra
Malmberg — polis- och åklagarmyndigheterna medvetet fördröjde utredningen
av ärendet till följd av otillbörlig påverkan från högre instanser
eller eljest av ovidkommande hänsyn.

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog förste stadsfiskalen
i Stockholm den 5 maj 1950 åt e. o. stadsfiskalen Otto Meijer att övertaga
ledningen av den fortsatta utredningen, varjämte ÖÄ den 6 maj 1950 förordnade
underståthållaren Martin Wahlbäck att verkställa undersökning
rörande polisens handläggning av ärendet. Samma dag beslöt riksåklagarämbetet
att förordna Wahlbäck att företaga undersökning jämväl beträffande
åklagarmyndighetens handhavande av saken. Wahlbäck avgav den
19 juni 1950 en gemensam rapport angående sin utredning till ÖÄ och riksåklagarämbetet.

Under sommaren 1950 intensifierades diskussionen i pressen och ryktesspridningen
bland allmänheten, och antydningarna om otillbörliga hänsynstaganden
hos polis- och åklagarmyndigheterna utsträcktes till områden,
som lågo vid sidan av det genom Kejnes polisanmälan väckta ärendet
men som förmenades stå i visst samband med detta. De frågor, till vilka
allmänhetens och pressens intresse sålunda kom att knyta sig, sammanfattades
i den offentliga debatten under benämningen Kejneaffären.

Den under Meijers ledning företagna undersökningen i Malmbergsärendet
var synnerligen omfattande och avslutades med att Meijer den 7 juli
1950 ingav ansökan om stämning å Malmberg med yrkande om ansvar för,
bland annat, ärekränkning mot Kejne, bestående i tillvitelser om homosexualitet,
i ett par fall kriminell sådan.

Den 11 september 1950, innan målet mot Malmberg förekommit till
handläggning, inkom till mig från Kejne en klagoskrift, vari Kejne anförde
— förutom annat varom här icke är fråga — följande.

Lördagen den 9 september 1950 hade Kejne vid 14-tiden på dagen
erhållit telefonpåringning i sin bostad av en ung man, som sagt sig heta
John Ejnar Anders Hellstadius. Denne hade vid telefonsamtalet påstått,
att han troligen i maj 1950 gjort ett besök hos Kejne, därvid han kvarglömt
en kniv samt ytterligare något föremål, som han nu icke kunde
komma ihåg vad det var. Dessa ägodelar hade han önskat avhämta. Då
Kejne icke alls känt till ynglingen, hade han tillsagt honom att komma
upp, så att ynglingen kunde förvissa sig om att han helt visst toge fel på
plats och person. Vid detta tillfälle hade Kejne haft besök av redaktören
Karl Olof Hedström, som efter telefonsamtalet kvarstannat i Kejnes bostad.
En stund senare hade anlänt en ung man, som sagt sig vara Hellstadius.
På Kejnes fråga i tamburen hade ynglingen omedelbart förklarat,
att han väl tidigare besökt Kejne men ej i denna lägenhet. Den uppgiften
hade han emellertid ändrat vid det korta samtal, som därefter följt i

133

Hedströms närvaro. På frågor hade Hellstadius redogjort även för lokaliteter
och möblering på den plats — Kejnes bostad — där sammanträffandet
skulle ha ägt rum. Inga av de uppgifter han därvid lämnat hade dock
överensstämt med verkliga förhållandet. Ändock hade ynglingen bestämt
vidhållit, att han i Kejnes bostad haft homosexuellt umgänge med Kejne
och att han därvid erhållit en penningsumma jämte spritdrycker för sina
tjänster. — Sedan Kejne satt sig i förbindelse med kriminalpolisen och
meddelat vad som passerat, hade två kriminalmän, Bengt Resar och Tore
Ilshammar, efter några minuter anlänt till Kejnes bostad. Efter ett kort
förhör med Hellstadius hade Resar per telefon satt sig i förbindelse med
jourhavande kriminalöverkonstapeln och därvid erhållit order att föra Hellstadius
till kriminalpolisen samt att tillfråga Kejne, huruvida denne hade
tillfälle medfölja dit och göra anmälan mot Hellstadius. Samtliga hade
därefter lämnat Kejnes bostad för att begiva sig till kriminalpolisstationen.
Sedan de kommit ned på gatan och Hellstadius stigit in i en väntande
bil, hade Hellstadius uppgivit, att kriminalöverkonstapeln Werner Winberg
i en av polisens bilar väntade på honom i närheten, varjämte han
vidare förklarat, att Winberg samt kriminalkonstapeln Allan Melin skjutsat
honom till Kejnes bostad. Resar hade då givit order att den taxibil, i vilken
han färdades, skulle köra runt ett par kvarter i närheten för att söka
kontakt med den omförmälda polisbilen. I Hedströms sällskap hade Kejne
själv åkt i en annan bil åt annat håll i samma avsikt. Efter cirka tio minuter
hade Kejne sammanträffat med Resar, som meddelat, att han kontaktat
polisbilen och att den nu vore på väg till kriminalpolisen. Båda
bilarna hade därefter följt efter polisbilen. På kriminalpolisstationen hade
Kejne samtalat med Winberg, som därvid påstått att Meijer givit Winberg
och Melin order att sända Hellstadius till Kejnes bostad.

Kejne hemställde i klagoskriften, att jag måtte utreda, huruvida Meijer
genom att arrangera Hellstadius’ besök hos Kejne kunde tänkas ha gjort
sig skyldig till felaktigt handhavande av sina tjänsteplikter.

Samma dag som klagoskriften inkommit remitterade jag den till riksåklagarämbetet
med anhållan att ämbetet ville efter verkställd utredning
till mig inkomma med yttrande.

Den 15 september 1950 uppdrog Kungl. Maj:t åt riksåklagaren att under
medverkan av en allmän medborgerlig kommission verkställa utredning
angående myndigheternas förhållande i Kcjneaffären. Skälen för denna
åtgärd framgick av vad chefen för justitiedepartementet i konselj samma
dag anförde till statsrådsprotokollet. Han yttrade: Under diskussionen i
pressen och bland allmänheten om Kejneaffären hade det framkommit
påståenden om att polis- och åklagarmyndigheterna skulle gjort oriktiga
ingripanden eller underlåtit att fullgöra sina skyldigheter till följd av direktiv
från högre instanser eller av ovidkommande hänsyn. Den utom -

134

ordentliga vikten av att de rättsvårdande myndigheterna omfattades av
medborgarnas fullständiga förtroende gjorde det angeläget, att en utredning
rörande myndigheternas förhållande i denna sak genomfördes under
medverkan av en allmän medborgerlig representation.

Då det åt den sålunda tillsatta kommissionen, som antog benämningen
Kejnekommissionen, givna uppdraget syntes omfatta även de av Kejne
i klagoskriften väckta frågorna, meddelade jag under hand till riksåklagarämbetet,
att jag icke ämnade taga ställning till dessa frågor förrän kommissionen
behandlat desamma.

Den 28 juni 1951 avgav kommissionen såsom resultat av sin verksamhet
ett tryckt betänkande med titeln ”Utredning angående myndigheternas
förhållande i den s. k. Kejneaffären m. m.” (SOU 1951:21). Med överlämnande
av betänkandet åberopade riksåklagarämbetet vad i betänkandet
anförts såsom eget yttrande i det av mig till ämbetet remitterade ärendet.

I fråga om förföljelserna och beskyllningarna mot Kejne inhämtas av
betänkandet följande.

Enligt vad Kejne uppgivit vid sina hänvändelser till polisen på hösten
1949 hade förföljelserna — bestående i nattliga, anonyma telefonpåringningar,
buller och smygande steg i trappuppgången utanför Kejnes lägenhet
— börjat efter det att Kejne den 2 mars 1948, då han varit en hos
Malmberg inneboende behjälplig att flytta från Malmbergs bostad, haft ett
uppträde med Malmberg.

På pingstaftonen den 4 juni 1949 uppringdes assistenten vid Stockholms
stads barnavårdsnämnd Åke Westerberg i sin bostad klockan 6.30 på
morgonen av en man, som uppgav att hans son kommit hem på morgonen
berusad och — efter att först icke ha velat tala om var han hållit hus —
erkänt, att han under natten varit tillsammans med en pastor Kejne, som
haft homosexuellt umgänge med honom. Mannen omtalade icke sitt namn
vid samtalet.

Såsom framgick av handlingar, som Kejne i samband med sin anmälan
ingivit till kriminalpolisen, hade Malmberg vid två telefonsamtal med en
för Kejne bekant frälsningsofficer, av vilka samtal det ena för Kejnes
räkning avlyssnats av kriminalkonstapeln Iiesar, beskyllt Kejne för att
vara homosexuell och för att ”ha något kuckel för sig med pojkar”.

En dag omkring mitten av oktober 1949 blev Kejne uppmärksamgjord
på att i en telefonkiosk vid Strandvägen i Stockholm fanns en inskription,
genom vilken med angivande av Kejnes namn och telefonnummer gjordes
häntydning om att Kejne vore homosexuell. Vid en därefter företagen
undersökning av telefonkioskerna utmed Strandvägen fann Kejne en liknande
inskription även i en annan kiosk.

Under hösten 1949 hade vidare, enligt vad Kejne uppgav, förekommit
ryktesspridning mot Kejne i ett aftongymnasium, där han undervisat. Ryk -

135

tena, som fortspritts av en kvinnlig elev, Karin Palmberg, hade gått ut på
att Kejne skulle vara homosexuell. Karin Palmberg hade vid ett samtal,
som Kejne med anledning härav haft med henne, uppgivit, att hennes
sagesman vore en bokhandlare vid namn Tullberg.

Vid ett förhör, som överkonstapeln Winberg den 5 december 1949 höll
med Karin Palmberg, uppgav hon, att Tullberg till henne yttrat, att Kejne
tyckte om småpojkar och vore perverst lagd. Vid polisförhör, som sedermera
hölls med Tullberg, förnekade emellertid denne, att han beskyllt
Kejne för att vara homosexuell.

Rörande omständigheterna i samband med Hellstadius’ i klagoskriften
påtalade besök hos Kejne innehåller betänkandet i huvudsak följande.

Torsdagen den 7 september 1950 meddelade Malmberg telefonledes till
överkonstapeln Winberg, som varit förhörsledare i ärendet mot Malmberg,
att Malmberg dagen förut sammanträffat med Hellstadius, som uppgivit,
att han haft homosexuellt umgänge med Kejne. Winberg satte sig omedelbart
i förbindelse med Meijer, som beslöt att Hellstadius skulle höras. I
anledning härav blev Hellstadius, som är född den 29 mars 1931 och var
tillfälligt boende Valhallavägen 174, 2 tr., hos kamreraren Magnus Edgren
och som saknade fast anställning, kallad till förhör, som ägde rum samma
dag.

Vid förhöret berättade Hellstadius följande: Han hade fullgjort värnpliktstjänstgöring
vid flottan under tiden från juni 1949 till i maj 1950.
Under värnpliktstjänstgöringen hade han haft det ganska svårt ekonomiskt,
varjämte han haft en viss längtan efter spritdrycker. Detta hade
givit honom anledning att söka förbindelser med homosexuella män och
betjäna dessa mot betalning. För sådana tjänster hade han fått kontant ersättning
med belopp, varierande mellan 15 och 100 kronor. Därjämte hade
han brukat bliva bjuden på spritdrycker. Sammanträffandena med männen
hade skett i trakten av Stureplan. Vid sina promenader i dessa trakter
hade Hellstadius vid upprepade tillfällen hört skilda personer omtala, att
Kejne vore homosexuell. Hellstadius hade även hört omtalas, att en cirka
20-årig yngling, boende i närheten av Floravägen på Lidingö och kallad
”Svarten”, skulle ha varit hemma hos Kejne och betjänat honom i homosexuellt
syfte och därför fått 20 kronor. — En söndag i mars eller april eller
möjligen början av maj 1950 hade Hellstadius från Slussen gått Götgatan
till hörnet av Ringvägen, där han stannat. Han hade blivit tilltalad av en
man, som han tyckt sig ha sett vid Slussen. Mannen hade presenterat sig
som Kejne men ej angivit någon titel. De hade samspråkat cirka 20 minuter,
varpå mannen frågat Hellstadius, om denne ville följa med honom
hem och dricka konjak. Hellstadius hade omedelbart förstått och också
sett på mannen, att denne vore homosexuell, och därför beslutat sig för att
följa med honom. De hade med spårvagn, linje 4, åkt till Norrmalmstorg,

136

där de stigit av. Tillsammans hade de därefter gått Biblioteksgatan till
Stureplan och därefter över Birger Jarlsgatan till Engelbrektsplan samt
vidare Engelbrektsgatan. Sedan de gått till slutet av Humlegården, hade
de gått in i en port till vänster vid Engelbrektsgatan. Hellstadius kunde
icke erinra sig husets gatunummer. De hade gått upp minst två trappor
och in genom en troligen tvådelad dörr. Inne i lägenheten hade de först
kommit in i ett kapprum, där Hellstadius hängt av sig sin uniformsmössa
på en hylla, troligen till vänster. Från kapprummet hade de gått in i ett
rum, troligen vettande åt gården och med två fönster. I rummet hade
intill högra väggen varit placerad en säng. Något till vänster ute på golvet
hade funnits ett runt bord och intill detta troligen två stolar. Bakom bordet
hade stått en radiogrammofon. Mannen hade hämtat två glas och konjak
samt hällt upp åt dem bägge, varefter de druckit av konjaken. (Den av
Hellstadius därefter lämnade detaljredogörelsen för sitt homosexuella umgänge
med mannen är utesluten i betänkandet.) Man hade kommit överens
om att Hellstadius skulle komma tillbaka på kvällen och stanna över natten.
Hellstadius hade därefter skrivit upp mannens namn — Kejne —
och adress på en vanlig papperslapp. Innan han gått hade han kvarlämnat
sin fickkniv, en silverkniv med namnet ”Jimmy” ingraverat å skaftet, och
ytterligare någon sak, men han kunde ej minnas vad detta var för något.
För sina tjänster hade han fått 15 kronor. Något besök hade han ej avlagt
på kvällen hos mannen, eftersom han först gått på krog och sedan till
Nöjesfältet. Han hade ej hämtat kniven och det andra kvarlämnade föremålet,
enär det ”ej blivit av”. Han hade icke senare sammanträffat med
eller sett mannen vid något tillfälle, men då han sett Kejnes bild i tidningarna,
hade han sett att det vore samma person som han medföljt till
Engelbrektsgatan. Då han därpå sammanträffat med en annan bekant vid
namn Lars Eric Lidén, som även ginge under benämningen ”Svarten”,
hade han för honom omtalat, att han varit med Ivejne och betjänat denne
i homosexuellt syfte.

I en av Winberg m. fl. upprättad promemoria, dagtecknad den 11 september
1950, har antecknats: ”Hellstadius förklarade sig ha för avsikt att
avhämta kniven innan han nu i dagarna skulle lämna Stockholm.” —
Denna uppgift har ej återfunnits i protokollet för den 7 september. — Hellstadius
hördes härom på föranstaltande av kommissionen och uppgav, att
han vore synnerligen tveksam, om han gjort något sådant uttalande till
Winberg.

Hellstadius förklarade, enligt protokollet, på ytterligare fråga, att han
vore fullkomligt säker på att det varit pastor Kejne han varit med, då
han med bestämdhet känt igen denne från fotografier i tidningarna.

Vid detta förhör lämnade Hellstadius också en berättelse om det sammanträffande
dagen förut, den 6 september 1950, med Malmberg, vilket
lett till att Malmberg hos kriminalpolisen påkallat att Hellstadius skulle

137

höras: Sammanträffandet hade skett på ett ”party” hos en bekant. En
för Hellstadius bekant person, som han ej ville namngiva, hade berättat
för Hellstadius, att Kejne skulle vara homosexuell, och Hellstadius hade
därför för denne sin bekante omtalat, att han varit med Kejne hemma.
Detta hade senare denna person omnämnt för Malmberg, som då genom
sagesmannen bett att få sammanträffa med Hellstadius. Sedan Malmberg,
som förut ej varit bekant för Hellstadius, berättat att han blivit beskylld
för en hel del saker av Kejne och sagt, att han ville ha reda på hur
det förhölle sig med Kejne, hade Hellstadius berättat för Malmberg vad
som förekommit mellan honom och den man han lärt känna som Kejne.

Efter förhöret rapporterades Hellstadius’ berättelse i huvudsak muntligen
för Meijer.

Meijer beslöt som en förstahandskontroll av Hellstadius’ uppgifter, att
Hellstadius skulle vallas på platsen i och för kontroll om han kunde utpeka
den bostad han besökt.

Vallningen företogs i omedelbar anslutning till förhöret den 7 september
och leddes av Winberg med biträde av kriminalkonstapeln T. V.
Paulsson.

Enligt de i vallningen deltagande polismännens uppgifter gav vallningen
icke positivt resultat, i det att Hellstadius icke kunde känna igen sig i
någon av de portar i de vid Engelbrektsgatan belägna fastigheter, som
Hellstadius vid vallningen undersökte, däribland porten i fastigheten nr 12
— belägen å gatans från Engelbrektsplan sett högra sida — där Kejne
bodde. Hellstadius hade före vallningen lämnat en beskrivning av trappuppgången
i det hus, vari besöket hos Kejne skulle ha ägt rum, vilken
beskrivning emellertid visade sig icke stämma överens med det verkliga
utseendet å trappuppgången i det hus, där Kejne bodde.

Efter vallningen erhöll Meijer en detaljerad skildring av vad därvid
förekommit. Det negativa utfallet av vallningen föranledde en diskussion
mellan Meijer, Winberg och Paulsson, om vilken Paulsson inför kommissionen
uppgav följande: Meijer hade i anledning av det misslyckade vallningsförsöket
sagt, att det ju rörde sig om en yngling, som hade ideliga
sammanträffanden i homosexuellt syfte med olika personer och tydligen
besökte än den ena än den andra fastigheten och att det ju därför icke
kunde vara uteslutet, att hans oförmåga att kunna lokalisera sig berodde
på ett minnesfel. Meijer hade därefter givit order om att en fullständig
nedteckning skulle ske vid fortsatt förhör med Hellstadius. I detta sammanhang
hade Meijer sagt något om att man ju kunde göra ett försök
med att låta Hellstadius ringa upp Kejne och be att få hämta kniven.
Under den fortsatta diskussionen hade framkastats den tanken att Hellstadius’
skildring kunde vara helt riktig blott med det undantaget, att han
misstagit sig på mannens identitet, då det ju kunnat tänkas, att den
person han varit tillsammans med falskeligen utgivit sig för Kejne. I an -

138

slutning därtill hade Meijer sagt, att under sådana förhållanden vore ju
Hellstadius i god tro men att man under alla förhållanden borde undersöka
hur det förhölle sig och att en sådan undersökning även vore i Kejnes
intresse. Paulsson ville minnas att Meijer redan vid denna överläggning
beslutat, att Hellstadius skulle anmodas ringa Kejne och be att få hämta
kniven, därvid Meijer lämnat Winberg och Paulsson besked om, att Hellstadius
icke skulle få några ytterligare direktiv rörande hur telefonsamtalet
skulle föras. Paulsson hade icke något minne av anledningen till att Hellstadius’
telefonsamtal till Kejne ej kommit till stånd redan samma dag.
Meijer hade vidare, såvitt Paulsson mindes, yttrat ungefärligen: ”Om vi
nu fullföljer utredningen genom att låta Hellstadius ringa om kniven, så
kan det väl inte kallas provokation, för det är ju den enda möjligheten
att få fastslaget om Hellstadius’ uppgift är riktig.” Man hade icke diskuterat
den situation, som kunde inträffa, därest Hellstadius fullföljt den
av honom uttalade avsikten att hämta kniven på egen hand och innan
det sålunda av Meijer beslutade samtalet mellan Hellstadius och Kejne i
kriminalpolisens regi kommit till stånd.

Den 8 september 1950 hördes Malmberg i saken av Winberg. Därjämte
höll kriminalkonstapeln Melin förhör med Hellstadius’ tillfällige värd, den
förut omnämnde Edgren.

Vid dessa förhör bekräftades Hellstadius’ uppgift, att han och Malmberg
presenterats för varandra den 6 september 1950. Detta hade skett
vid en svensexa, som den dagen varit anordnad för leg. läkaren Clas Oterdahl
i dennes bostad, Sturegatan 28. Vid förhören framkom också, att vid
denna festlighet Hellstadius i närvaro av Oterdahl, Edgren och Malmberg
redogjort i huvudsakliga delar för sitt sammanträffande under våren 1950
med den man, som presenterat sig under namnet Kejne.

Edgren uppgav därjämte, att Hellstadius, som sedan den 17 juni 1950
haft sin bostad hos Edgren, tidigare för honom omnämnt sitt sammanträffande
med ”Kejne”. Hellstadius hade därvid nämnt, att han och
”Kejne” träffats på Södermalmstorg och att de därefter gått till en lägenhet
vid Hornsgatan, därvid dock Edgren reserverade sig för adressuppgiftens
riktighet. Att Hellstadius omnämnt detta för Edgren hade enligt
Edgren berott på att Edgren direkt frågat honom, varför han ej omnämnt
händelsen för honom. Edgren hade nämligen någon månad före den 8 september
1950 haft kontakt med Hellstadius’ far, som då för Edgren berättat,
att sonen omtalat att han varit hos pastor Kejne och haft homosexuell
förbindelse med denne, samt att sonen också förklarat, att han kunde
svära på sina uppgifter och vore beredd att låta sig konfronteras med
pastor Kejne.

Av Malmbergs berättelse vid förhöret den 8 september 1950 framgår,
att Hellstadius tillika skulle ha omnämnt, att han stode under övervakning
med assistenten Westerberg vid sociala nämnderna såsom övervakare och

139

att Hellstadius skulle ha för Westerberg omnämnt vad som förekommit
mellan Kejne och honom. Westerberg skulle därvid ha förklarat sig icke
sätta tro till det. Hellstadius hade också, enligt Malmberg, omtalat förhållandet
för doktor John Takman vid sociala nämnderna.

Enligt uppgift till kommissionen hade Meijer den 8 september 1950
själv hållit ett flera timmar långt förhör med Hellstadius. Uppgifterna
från förhöret voro icke protokollförda men skulle enligt Meijer ha inneburit
en bekräftelse till alla delar av vad Hellstadius uppgivit vid förhöret
den 7 september inför Winberg. Meijer hade framhållit för Hellstadius
det anmärkningsvärda i att han icke kunde hitta tillbaka till det hus, där
han varit, därvid Hellstadius genmält, att han den tiden ”var ute med så
många personer, det var var och varannan kväll”.

Malmbergs uppgift om att Hellstadius berättat, att han omnämnt sitt
sammanträffande med ”Kejne” även för Westerberg och Takman, syntes
i detta läge ej ha föranlett någon kontroll genom hänvändelse till dessa.
Icke heller gjordes någon hänvändelse till Hellstadius’ fader i anledning av
vad Edgren berättat.

Beträffande den av Hellstadius omnämnde Liden uppgavs, att försök
hade gjorts att få kontakt med denne, vilka försök ännu den 9 september
icke lyckats. Försök gjordes även att identifiera den andre, likaledes såsom
”Svarten” av Hellstadius omnämnde ynglingen. Även dessa försök misslyckades.
Oterdahl var på grund av utlandsresa ej anträffbar.

Med anledning av vad Hellstadius berättat beslöt Meijer, att Hellstadius
skulle i polisens regi telefonera till Kejne angående den kniv han
uppgivit sig ha kvarlämnat hos denne samt, om anledning därtill gavs,
uppsöka Kejne för att avhämta kniven.

Beträffande sitt beslut att föranstalta om Hellstadius’ besök hos Kejne
uppgav Meijer inför kommissionen, att han innan planen satts i verket
diskuterat den planerade åtgärden med de honom underställda utredningsmännen,
varjämte han därom orienterat förste stadsfiskalen Martin Lundqvist
och kriminalpolisintendenten Alvar Zetterquist, som då tjänstgjorde
som polismästare, utan att dessa haft något att erinra mot planen. Lundqvist
hade sedermera, då Meijer talat med honom om vad som förekommit
dom emellan i saken, förklarat sig minnas, att de diskuterat ärendet,
men sagt sig ej ha något minne av att Meijer omnämnt förslaget att Hellstadius
skulle ringa upp eller besöka Kejne. Lundqvist hade emellertid förklarat,
att han ej hade anledning betvivla riktigheten av Meijers påstående.

Beträffande direktiven för besökets genomförande uppgav Meijer inför
kommissionen följande: Winberg hade omnämnt för Meijer, att ”pojken
säger, att den där kniven hade jag tänkt gå upp och hämta hos Kejne”.
Meijer hade sagt till Winberg, att Meijer icke tyckte det vore bra, om
Hellstadius toge kontakt med Kejne, ty ”då vet man aldrig vad som kan
inträffa”. Meijer och Winberg hade resonerat vidare om detta och, såvitt

140

Meijer kunde minnas, hade Meijer kommit med tanken att, om Hellstadius
skulle taga kontakt med Kejne, det skulle ske under polisens kontroll. Winberg
hade varit med på detta. Meijer och Winberg hade tänkt sig möjligheten
att Hellstadius skulle ringa upp Kejne och höra efter, om kniven
funnes kvar. Vid Meijers förhör den 8 september hade Meijer sagt till
Hellstadius: ”Ni har berättat här för Winberg, att Ni tänkte gå och hämta
kniven. Skall ni göra det?” Hellstadius hade svarat, att han icke visste, om
han skulle göra det. Meijer hade, när han fått detta svar, tänkt att det
verkat som om Hellstadius skulle vackla i sina uppgifter och därför frågat,
om Hellstadius hade något emot att hämta kniven, vartill Hellstadius
svarat nekande. Meijer hade frågat Hellstadius, om han skulle ha något
emot att ringa ett ”sådant” samtal till Kejne medan polisen hörde på, och
Hellstadius hade sagt, att han icke hade något emot det. Meijer hade
diskuterat saken med Winberg, varefter Meijer givit vissa direktiv. Dessa
hade omfattat, att samtalet skulle äga rum från Hellstadius’ bostad samt att
Hellstadius skulle tala om vem han var och att han vid ett tidigare besök
i Kejnes bostad kvarglömt en kniv. Hellstadius skulle under inga omständigheter
få omtala, vad de haft för sig under det föregående sammanträffandet,
och icke heller under några omständigheter göra några inviter.
Samtalet skulle avlyssnas av polisen och, om Kejne vidkändes bekantskapen
och talade om att han hade kniven eller eljest bad Hellstadius komma
upp, skulle Hellstadius få göra det under polisens kontroll. Direktiven
hade givits till Winberg, därvid Meijer betonat att man skulle tillse, att
Hellstadius ej skulle ha någon möjlighet att smussla med sig någon kniv.
Meijer hade givit order om att polisen skulle säga till Hellstadius, att de
måste förvissa sig om att han icke hade någon kniv, därvid Hellstadius
skulle medge, att de finge undersöka den saken. Detta hade varit förutsättningen
för den tänkta kontakten.

Den 9 september klockan 14.20 inställde sig Winberg samt kriminalkonstaplarna
Melin och Börje Bäckman i Hellstadius’ tillfälliga bostad
hos Edgren. Därifrån uppringde Hellstadius omedelbart Kejne, därvid samtalet
dem emellan med extra hörlur avlyssnades av Melin och Bäckman.
Enligt en av Melin upprättad promemoria avlyssnades följande:

”K. Hallå.

H. Ursäkta kan jag få tala med en man vid namn Kejne?

K. Det är jag.

H. Jag skulle vilja komma upp och hämta en kniv, som jag lämnat kvar
hos er.

K. Hos mej? Jag är hemma i Engelbrekt, ni ringer till min bostad nu,
ni har väl inte glömt den här.

H. Kommer ni inte ihåg, att vi träffades en söndag i maj?

K. Det är inte möjligt.

H. Vi träffades på Söder.

141

K. Det måste vara ett misstag. Varför var Ni med mej hem?

H. Ni bad mig om det.

K. Hm — då kan ni komma upp med detsamma.”

Redaktören Hedström, som vid tidpunkten för telefonsamtalet befann
sig hos Kejne, uppgav för kommissionen, att han av telefonsamtalet uppfattat,
att Kejne svarat att han icke kände till namnet, att den telefonerande
ville komma upp och att Kejne upprepat något om en fällkniv. På
Hedströms förslag hade Kejne vidare yttrat: ”Ja, ni kan ju komma upp så
får jag se vem ni är.” Kejne hade omedelbart efter samtalet förklarat, att
det vore ett av de vanliga irritationssamtalen, som brukade komma särskilt
på lördagseftermiddagarna.

Efter samtalets slut begåvo sig Winberg, Melin, Bäckman och Hellstadius
i bil till Kejnes adress. Före ankomsten dit visiterades Hellstadius
efter eget medgivande två gånger av polismännen. Sedan bilen stannat på
Östermalmsgatan i närheten av Kejnes bostad, steg Hellstadius ur och begav
sig till fots till huset nr 12, därvid han övervakades för att han ej
skulle kunna träffa någon utomstående. Han följdes dock icke längre än
till porten, varefter polismännen i närheten avvaktade hans återkomst.

Beträffande vad som därefter förekom i Kejnes bostad berättade Kejne
och Hedström samt de av Kejne tillkallade polismännen inför kommissionen
i huvudsaklig överensstämmelse med vad Kejne uppgivit i sin klagoskrift
till mig.

Rörande de av polis- och åklagarmyndigheterna vidtagna åtgärderna i
anledning av Hellstadius’ uppgifter den 7 september 1950 att Kejne övat
otukt med honom gjorde kommissionen följande uttalande:

”a) Innebar Hellstadius’ berättelse ''påstående om gärning, som över
huvud kunde motivera en för under sökning enligt 23 kap. rättegångsbalken?

Kommissionen utgår från att Meijers handläggning av detta ärende haft
karaktären av en förundersökning.

I 23 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrives, att förundersökning skall
inledas, så snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer
att brott, som hör under allmänt åtal, förövats.

Enligt 18 kap. 10 § strafflagen är homosexuell otukt straffbar om den
förövats mot någon, som vid gärningens begående icke fyllt 18 år samt
— under vissa förutsättningar — även då den med vilken gärningen företages
väl fyllt 18 men ej 21 år. Dessa förutsättningar äro att gärningsmannen
begått gärningen under utnyttjande av den andres oerfarenhet
eller beroende ställning.

Hellstadius hade vid den av honom angivna tidpunkt då Kejne skulle
ha övat otukt med honom fyllt 19 år. Vid polisförhöret uppgav Hellstadius,
att han före sammanträffandet med Kejne i avsevärd omfattning
mot ersättning låtit bruka sig till homosexuell otukt av ett flertal perso -

142

ner. Hellstadius uppgav tillika, att han tidigare icke kände Kejne eller ens
sammanträffat, med honom. Det måste därför ha stått klart för Meijer,
att den påstådda gärningen icke kunde ha inneburit ett utnyttjande av
Hellstadius’ oerfarenhet eller beroende ställning samt att alltså Hellstadius’
berättelse icke innefattade påstående om gärning, som var straffbar
enligt 18 kap. 10 § strafflagen.

Om alltså gärningen, sådan Hellstadius beskrivit den, ej var straffbar
såsom homosexuell otukt och detta måste ha stått klart för Meijer, uppstår
frågan, om gärningen vore att anse som straffbar av annan grund.

I 25 kap. 4 § strafflagen stadgas straff för tjänstefel för ämbetsman, som
av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger
enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller
tjänstens beskaffenhet. Det är uppenbarligen den sistnämnda bestämningen
om åsidosättande av vad som åligger ämbetsman enligt tjänstens beskaffenhet,
som här kan komma i fråga.

Kejne är prästvigd. Han är anställd såsom biträdande pastor vid stadsmissionen
i Stockholm med rätt till prästerlig tjänsteårsberäkning och är
vidare biträdande predikant vid fångvårdsanstalten å Långholmen. I denna
sistnämnda egenskap utövar Kejne viss själavårdande verksamhet. Ehuru
numera icke längre i författning finnas särskilda straffbestämmelser beträffande
anstötligt leverne av prästman, lärer i fråga om en prästmans enskilda
vandel med berättigande få ställas sådana särskilda krav, att en
prästman, som beträdes med homosexuella otuktshandlingar, kan — även
om dessa handlingar icke falla under begreppet straffbar otukt — i allt
fall ha gjort sig skyldig till tjänstefel genom att åsidosätta vad tjänstens
beskaffenhet kräver av honom. Rörande dessa spörsmål hänvisas till straffrättskommitténs
förslag till lagstiftning om ämbetsbrott av präst (SOU
1945: 29) och 1948 års proposition i anslutning därtill ävensom till biskopsbrevet
1951 i sexualfrågan.

Emellertid må bemärkas, att det icke är så alldeles lätt att fastslå, vad
som förstås med anstötligt leverne, och att olika meningar kunna göra sig
gällande, huruvida nämnda begrepp måste anses innefatta ett krav på
upprepade otuktshandlingar eller ej. Här skall vidare erinras om att enligt
lagen om domkapitel det åligger domkapitlet såsom chefsmyndighet att i
disciplinär väg bestraffa bland annat prästmans anstötliga leverne. Denna
bestraffningsrätt är dock icke exklusiv. Om polis- eller åklagarmyndigheten
får kännedom om ett sådant tjänstefel av präst, föreligger alltså ej
formellt hinder för ett ingripande från nämnda myndigheters sida oberoende
av domkapitlets ståndpunkt. Dock böra därvid nämnda myndigheter
iakttaga återhållsamhet och detta synes särskilt böra vara fallet, då de
tillgängliga uppgifternas tillförlitlighet icke är ställd utom tvivel.

Att märka är att Meijer icke själv åberopat den nu anförda synpunkten
till stöd för sitt handlande.

143

Såsom motiv för sina åtgärder har Meijer huvudsakligen anfört, att
Hellstadius’ berättelse — under förutsättning att den var riktig — kunde
utgöra ett indicium mot Kejne på mot andra personer riktade, straffbara
homosexuella gärningar. Meijer har härom uppgivit: ''Om det var riktigt,
att Kejne under de omständigheter, som Hellstadius uppgivit, tagit kontakt
med honom och haft umgänge med honom, hade indirekt framkommit
misstanke om att Kejne kunde gjort sig skyldig till liknande förfarande
mot andra ungdomar, som han kommit i kontakt med i sin tjänst. Om uppgifterna
var riktiga förelåg följaktligen misstanke om brott jämlikt 18 kap.
10 § strafflagen och — under förutsättning att Kejne var tjänsteman —
25 kap. samma lag. Om Hellstadius’ uppgifter bekräftades, kunde man
därur härleda misstanke mot Kejne om brottslig homosexualitet.’

Vad Meijer sålunda anfört kan enligt kommissionens mening icke godtagas.
Visserligen ådagalägger erfarenheten att homosexuella personer, som
tillfredsställa sin drift, sällan kunna förmå sig att söka sina sexuella objekt
endast inom sådan åldersgrupp att gärningen blir straffri. En upplysning
om att en person haft en icke straffbar homosexuell kontakt utgör därför
ofta ett indicium på, att han också har sådana förbindelser av straffbelagd
natur. Särskilt om den utpekade personen har att å tjänstens vägnar eller
eljest syssla med ungdom, kan det sägas vara ett starkt samhällsintresse
att till skydd för denna ungdom få klarlagt om han med dem har kriminella
homosexuella förbindelser. Det oaktat torde det icke vara tillåtet för polisoch
åklagarmyndigheterna att verkställa en fristående undersökning, huruvida
en icke straffbelagd handling företagits. I rättegångsbalkens 23 kap.
förutsättes för att förundersökning skall inledas att anledning förekommer
att brott förövats. Sådan anledning kan icke anses vara för handen i ovan
angivna situation. En annan sak är, att det anmälda förhållandet bör av
polisen läggas på minnet i avvaktan på huruvida i framtiden misstankar
kunna framkomma om straffbelagda homosexuella förhållanden från den utpekades
sida.

Såsom ett ytterligare skäl för att Hellstadius’ anmälan icke lades å sido
— ett skäl som har sammanhang med det senast anförda — har Meijer
anfört, att en utredning, varigenom tilläventyrs blivit påvisad brottslig homosexuell
otukt från Kejnes sida, borde ske av hänsyn till Malmberg, enär
vad sålunda utrönts kunde komma att påverka straffmätningen i det mot
Malmberg anhängiggjorda ärekränkningsåtalet.

Härtill må anmärkas.

Annorledes än genom laga dom må ej i ärekränkningsmål jämlikt 16 kap.
7 § strafflagen införas bevisning om ett ärekränkande påståendes riktighet.
Så som åtalet mot Malmberg konstruerats, nämligen med ansvarsyrkande
i två punkter jämlikt nämnda lagrum för påståenden om att Kejne skulle
’haft kuckel med småpojkar’, kan det icke uteslutas, att i och för sig en
fortsatt utredning på grundval av Hellstadius’ berättelse skulle leda fram

144

till erhållande av sådant material, som kunnat berättiga åtal och fällande
dom mot Kejne för brott mot 18 kap. strafflagen. Det lärer åligga polisoch
åklagarmyndighet att — på framställning av den i ärekränkningsmålet
tilltalade — vara verksam för att utröna sanningsenligheten av det tillmäle
om brott, som grundat åtalet i ett ärekränkningsmål. Meijer har sålunda
icke saknat grund för att bedöma Hellstadius’ framträdande såsom ett led
i en strävan att till den tilltalades försvar i ärekränkningsmålet åstadkomma
sanningsbevisning. Vid bedömande av denna fråga måste emellertid
beaktas, att Hellstadius’ berättelse ej avsåg homosexualitet, som är
straffbar enligt 18 kap. strafflagen, och att alltså denna berättelse i och
för sig var utan betydelse i ärekränkningsmålet. Såsom redan tidigare anförts,
kan emellertid icke ens ett antagande att Kejne gjort sig skyldig till
homosexualitet, som ej är straffbar enligt 18 kap. strafflagen, ha berättigat
till inledande av förundersökning mot Kejne på grundval av Hellstadius’
berättelse.

Ett skäl, varför anledning kan ha förelegat att på grundval av Hellstadius’
berättelse verkställa en utredning, är det att i Kejnes intresse — med
hänsyn till att Hellstadius’ berättelse inför polisen och Meijer innefattade
tillvitelse om ett tjänstefel — bort undersökas i vad mån det kunde styrkas,
att berättelsen var sanningslös och på den grund kunde föranleda åtal mot
Hellstadius för osann tillvitelse jämlikt 13 kap. 7 § strafflagen. Detta skäl
har emellertid icke av Meijer åberopats och Meijers utredning har uppenbarligen
icke bedrivits utifrån en sådan tankegång. Det må emellertid
anmärkas, att sedermera särskilt förordnad åklagare, som slutfört förundersökningen
och prövat åtalsfrågan, framställt ansvarsyrkande mot
Hellstadius för bland annat sådant brott inför Stockholms rådhusrätt.

Kommissionen får under beaktande av vad här ovan anförts sammanfattningsvis
uttala det omdömet att Hellstadius’ berättelse endast i vad
den innefattade grund för misstanke om ämbetsbrott av präst kunde motivera
inledandet av en förundersökning mot Kejne.

b) Med utgångspunkt från vad kommissionen sålunda ansett sig kunna
fastslå inställer sig närmast till bedömande frågan: Var Hellstadius’ berättelse
så osannolik, att Meijer redan ''på den grund hade bort lämna saken
utan åtgärd?

I och för sig måste en erfaren åklagare säga sig, att en uppgift om en
homosexuell otuktshandling icke utan vidare kan tillbakavisas såsom ej
trovärdig, därför att den utpekade skulle vara en man i Kejnes ställning.
När det gäller sexualbrott över huvud och homosexualitet i synnerhet kan
icke på grund av yttre omständigheter någon uteslutas från misstanke. Det
gällde därför för Meijer att överväga, huruvida berättelsen innehöll några
moment av osannolikhet av sådan betydelse, att därav framginge, att berättelsen
kunde avfärdas utan ytterligare åtgärd. Detta gäller särskilt berät -

145

telsen, sådan den framstått i belysning av den i kontrollsyfte företagna
vallningen.

Åtskilliga moment i Hellstadius’ berättelse voro otvivelaktigt sådana, att
de gåvo anledning till tvivelsmål i fråga om skildringens sanningshalt.

Sålunda uppgav Hellstadius, att den man, som antastade honom i hörnet
av Ringvägen och Götgatan, nästan genast presenterade sig. Mannens
presentation vid denna tidpunkt av samvaron måste framstå såsom meningslös
med hänsyn till syftet med den bekantskap han ville inleda. Vidare
måste under förutsättning att mannen var Ivejne presentationen ha
varit synnerligen riskabel med hänsyn till Kejnes ställning och verksamhet.
Det är att märka, att sammanträffandet enligt Hellstadius’ slutliga uppgift
inför polisen skulle ha ägt rum i maj 1950 eller just vid den tidpunkt,
då Kejnes aktion mot de homosexuella började tilldraga sig allmän uppmärksamhet.
Om å andra sidan mannen presenterade sig med falskt angivande
av Kejnes namn, förefaller presentationen ha varit ganska meningslös
ur den synpunkten att mannen haft att räkna med att nämnandet av
Kejnes namn bort för Hellstadius, om denne, som mannen måste ha antagit,
varit intresserad av ett homosexuellt närmande, snarast ha varit ett
avhållande moment.

Enligt kommissionens mening borde därför redan uppgiften om presentationen
för Meijer framstått som ett beaktansvärt osannolikhetsmoment i
Hellstadius’ berättelse. Osannolikhetsmomentet förringas knappast av den
erfarenhet man vunnit av att homosexuellt inriktade personer vid tillgodoseendet
av sin sexualdrift äro benägna att släppa yttre hämningar och förbise
självbevarelseinstinktens elementära krav. Vad här sagts utesluter
emellertid icke att — även om sålunda uppgiften om presentationen var
oriktig eller presentationen möjligen skett vid en senare tidpunkt, när kontrahenterna
skildes åt och överenskommo om nytt sammanträffande samma
kväll — berättelsen i övrigt kunde ha varit sann.

En annan omständighet ägnad att göra Hellstadius’ berättelse mindre
trovärdig hänför sig till Hellstadius’ uppgift om hans och Kejnes färd till
den senares bostad vid Engelbrektsgatan. Enligt Hellstadius’ uppgift skulle
han och hans följeslagare — i stället för att fortsätta med linje 4 till Valhallavägen,
vilket hade varit det naturligare, om resans mål varit Kejnes
bostad, Engelbrektsgatan 12 — ha lämnat spårvagnen redan vid Norrmalmstorg.
Emellertid gingo Hellstadius’ uppgifter ut på att promenaden
från Norrmalmstorg via Biblioteksgatan och utmed Stureplan till Birger
Jarlsgatan och därefter fram till följeslagarens bostad vid Engelbrektsgatan
skulle ha föranletts av initiativ från Hellstadius. Även om man ger utrymme
åt den brist på självbevarelseinstinkt som, enligt vad förut sagts,
karakteriserar den homosexuelle i hans närmanden, borde det för Meijer
ha framstått som föga troligt att, om följeslagaren varit Kejne, denne
skulle ha utsatt sig för att mitt på ljusa dagen en söndag visa sig vid

10 — Justiticombudsvianncns umbctsbcruttclsc till 1953 ars riksday.

146

Stureplan och å Birger Jarlsgatestråket i sällskap med en ung, i flottans
uniform klädd man, om vilken han måst misstänka att han var homosexuellt
prostituerad, och detta vid en tidpunkt då Kejne påkallat polisens
skydd mot förföljelser från homosexuella. För Kejne var det för visso
känt, att just dessa stråk utgjorde samlingsplats för prostituerad manlig
ungdom. Att i dessa trakter öppet visa sig med en yngling med Hellstadius’
föregående kunde anses för Kejne, som förut hyste misstankar att
han själv varit skuggad av polisen, ha varit lika komprometterande som
om han direkt å något av nämnda stråk tagit kontakt med någon av de
där flanerande ynglingarna.

Vad här anförts utgör enligt kommissionens mening ett ytterligare skäl
till misstro emot Hellstadius’ berättelse, även om härvidlag, liksom beträffande
vad som anförts om presentationen, bör bemärkas, att det icke
kunde vara uteslutet att berättelsen, med hänsyn till att den berörde förhållanden
som lågo cirka fyra månader tillbaka i tiden, kunde vara oriktig
på nu angivna perifera punkter men dock sann i fråga om den homosexuella
handlingen.

Fn ytterligare anledning att ifrågasätta trovärdigheten av Hellstadius’
uppgifter var dennes påstående att det hus han besökt legat på Engelbrektsgatans
vänstra sida, räknat från Engelbrektsplan, medan Kejne bebor
en lägenhet i det å höger sida liggande huset med nummer 12. Även om
man beaktar att i detta avseende ett minnesfel av Hellstadius med hänsyn
till den tid som skulle ha förflutit från besöket vore naturligt, förstärkes
dock betydelsen av den felaktiga lokaliseringen väsentligt genom det resultat
vallningen av Hellstadius gav. Redan den omständigheten att vallningen
företogs visar, att Meijer — och detta på goda grunder — icke var
helt övertygad om tillförlitligheten i Hellstadius’ berättelse. När emellertid
vid vallningen Hellstadius icke kunde känna igen sig, då han fördes in i
porten till det å högra sidan liggande huset nr 12, synes det kunna ifrågasättas,
om icke detta förhållande redan i och för sig och än mer vid sammanställning
med ovan behandlade, tvivelaktiga punkter i Flellstadius’
berättelse bort hos Meijer ha framkallat starka tvivelsmål om berättelsens
sanningsenlighet.

Å andra sidan kan den omständigheten att Hellstadius visade sig ej
kunna utpeka Kejnes bostad — något som för honom varit lätt att taga
reda på — möjligen för Meijer varit ett tecken på att i vart fall Hellstadius’
berättelse icke var resultatet av en av Malmberg igångsatt komplott.

Slutligen må anföras såsom en ytterligare anledning att draga riktigheten
av Hellstadius’ berättelse i tvivelsmål, att den förmedlats av Malmberg.
Genom den av Meijer verkställda utredningen i Malmbergsärendet
var det klarlagt icke blott att Malmberg var ytterligt avogt inställd mot
Kejne utan också att man från Malmbergs sida kunde vänta de mest hänsynslösa
angrepp.

147

Meijer har å andra sidan anfört åtskilliga omständigheter som stöd för
att Hellstadius’ berättelse kunde ha varit sann.

Sålunda har Meijer framhållit, att sedan åtskillig tid tillbaka i Stockholms
undre värld löpt rykten om Kejne, vilka kommit till Meijers kännedom,
enligt vilka rykten Kejne skulle vara homosexuell. Enligt Meijer
hade Winberg och kriminalkonstapeln Hjelm under sin tjänstgöring fått
del av uppgifter, som tydde därpå.

Det har av Winberg bestyrkts, att rykten angående Kejne av sådan
innebörd kommit till Winbergs kännedom under hans tjänstgöring på kriminalpolisens
lösdrivarrotel åren 1935—1948, och av Hjelm, att denne fått
del av rykten av motsvarande art under tiden 1944—1946, när han tjänstgjort
på avdelningens stöldrotel. Winberg har uppgivit, att han givit Meijer
besked om vad han sålunda erfarit, och sannolikt har även genom Winberg
vad Hjelm inhämtat bragts till Meijers kännedom. Meijer har vidare
erinrat om att i Malmbergsärendet liksom vid utredningen angående fröken
Palmberg och Tullberg framkommit beskyllningar av ensartad beskaffenhet
mot Kejne. Vidare har Meijer hänvisat till vad som framkommit
— under utredningen om den av Kejne anmälda förföljelsen mot
honom — i fråga om anteckningar i olika offentliga telefonkiosker om att
Kejne skulle vara homosexuell.

Kommissionen har, såsom framgår av vad ovan sagts, funnit åtskilliga
uppgifter i Hellstadius’ berättelse så anmärkningsvärda, att de bort mana
till sorgfällig eftertanke vid bedömningen av trovärdigheten hos Hellstadius’
skildring i dess kärnpunkt. De omständigheter, som åberopats av
Meijer såsom ägnade att stärka berättelsens trovärdighet, finner kommissionen
föga vägande. Enligt kommissionens mening skulle någon anmärkning
icke kunnat riktas mot Meijer, därest han redan vid denna tidpunkt
avstått från att fullfölja undersökningen. Å andra sidan torde det icke
kunna läggas Meijer till last att han icke redan på detta stadium lagt
saken å sido.

c) I detta sammanhang inställer sig till bedömande spörsmålet: Hade
Meijer när Hellstadius’ besök hos Kejne arrangerades gjort vad som kunde
göras för att få andra vägar söka kontrollera trovärdigheten av Hellstadius’
berättelse?

Meijer har vidgått, att möjlighet förelegat att taga kontakt med Hellstadius’
övervakare, assistenten Westerberg, samt doktor Takman hos sociala
nämnderna ävensom med Hellstadius’ far. Dessa hade samtliga enligt
Hellstadius’ egen berättelse av Hellstadius fått kännedom om dennes påstådda
besök hos Kejne. En hänvändelse till någon av dessa eller helst
samtliga hade icke varit opåkallad med hänsyn till vad som var känt om
Hellstadius’ person. Meijer har anfört, att han i det dåvarande läget ansett
det mindre lämpligt att taga kontakt med Westerberg och Takman samt
att Meijer, med hänsyn till den rådande starka motsättningen mellan Hcll -

148

stadius’ och hans far, icke ville låta avhöra denne senare. Det förtjänar
anmärkas, att Winberg, med vilken Meijer ingående dryftat vilka åtgärder
som borde vidtagas — Meijer har själv anfört att ärendet icke av honom
handlagts i ’kommandoväg’ utan genom samråd med polispersonalen —
uppgivit, att man icke ansett det lämpligt att vända sig till Westerberg,
vilkens kontakter med Kejne och Resar man kände till. Det må anmärkas,
att möjlighet att erhålla ytterligare material erbjudits genom den av Hellstadius
anvisade Liden (Svarten) och den av Hellstadius ytterligare omnämnde
yngling, som även gick under detta vedernamn. Värdet av vad
dessa båda personer kunde tänkas uppgiva får dock knappast bedömas
såsom starkare än Hellstadius’ egna uppgifter. Meijer har uppgivit, att
Lidén förgäves efterspanats samt att, med hänsyn till att Hellstadius
såsom omhändertagen av barnavårdsmyndigheten sannolikt redan den 11
september 1950 skulle lämna Stockholm, ärendet måste behandlas med stor
skyndsamhet. Winberg har vitsordat att Lidén intensivt efterspanats ehuru
resultatlöst och därutöver uppgivit, att man eftersökt den andre yngling,
som Hellstadius omnämnt under samma vedernamn, utan att kunna anträffa
honom eller ens fastslå hans identitet.

Kommissionen finner att Hellstadius’ beramade avresa från Stockholm
icke bort giva anledning att uraktlåta införskaffandet av alla de upplysningar,
som kunde stå till buds för bedömning av Hellstadius’ trovärdighet.
Ett uppskov med Hellstadius’ avförande från Stockholm hade säkerligen
utan svårighet kunnat utverkas. Kommissionen finner det därför anmärkningsvärt
att Meijer underlät att, innan han övervägde vidare åtgärd
i saken, taga kontakt med vare sig Westerberg, Takman eller Hellstadius’
far. Icke minst anmärkningsvärd framstår denna uraktlåtenhet mot bakgrunden
av de enligt Winbergs uppgifter intensiva spaningarna efter särskilt
Lidén.

d) Under förutsättning att man godtager, att Meijer arbetade vidare på
basis av Hellstadius’ berättelse, finner kommissionen sig böra upptaga till
granskning, huruvida andra metoder än det arrangerade telefonsamtalet
och besöket hos Kejne hade bort i första hand komma i fråga.

Såsom sådana andra metoder torde man haft att räkna med förhör med
Kejne, skuggning av denne eller en husrannsakan hos Kejne, för att söka
utröna huruvida denne innehade en kniv av det utseende Hellstadius angivit.

Sannolikheten talar för att en kallelse av Kejne till förhör, även om man
tillmätte Hellstadius’ uppgifter aldrig så stark trovärdighet, varit ur flera
synpunkter ändamålslös. Och i det läge, vari utredningen befann sig, förelåg,
såsom Meijer ock gör gällande, icke fog för ett sådant handlande. Lika
med Meijer finner kommissionen det icke ha kunnat ifrågakomma att anordna
en systematisk skuggning av Kejne för att undersöka hans kon -

149

takter. Kommissionen anser sig också kunna uttala, att en husrannsakan
hos Kejne vid angiven tidpunkt icke varit motiverad.

e) Kommissionen vill härefter till bedömande upptaga huvudfrågan,
nämligen den huruvida Meijer — enär andra utvägar att hedriva utredningen
icke stodo till buds än den, som sedermera anlitades — bort avstå
från att söka utnyttja den ifrågavarande metoden därför att den kunde
anses otillbörlig.

Till en början må beaktas att den ringa styrkan hos den föreliggande
misstanken om tjänstefel bort mana till särskild återhållsamhet inför undersökningsmetoder
av mera ömtålig beskaffenhet.

Det må vidare beaktas, att det praktiska värde ur bevissynpunkt, som
ett besök hos Kejne kunde erbjuda (att Hellstadius’ kniv skulle finnas där),
var ganska ringa. Kniven kunde ha under helt andra förhållanden än Hellstadius
uppgivit kommit i Kejnes förvar. Även om den slutsatsen låg nära
till hands, därest kniven återfanns, att Hellstadius talat sanning rörande
vad som förekommit vid besöket, måste Meijer ha sagt sig, att utsikterna
till ett erkännande från Kejne, vare sig genom överrumpling eller vid pressande
förhör, varit ringa. Det är betecknande att Meijer själv förklarat, att
någon plan för hur utredningen i fortsättningen skulle bedrivas, därest besöket
hos Kejne utföll positivt, icke i förväg utarbetats.

Å andra sidan talade mycket starka skäl direkt mot ett anlitande av
denna metod. I första hand må i det hänseendet framhållas, att metoden
hade en viss prägel av provokation, därvid föga möjlighet förelåg till kontroll
över vad som kunde inträffa. Det kan ju icke förbises, att besöket,
sett från Meijers utgångspunkt, medförde allvarlig risk för en förnyad
uppfordran till otukt, måhända kunde det å andra sidan lätteligen draga
med sig utpressningshot eller dylikt. Vidare måste beaktas att, därest
Kejne var oskyldig, Hellstadius’ besök måste ha inneburit en stark påfrestning
för Kejne med hänsyn till den psykologiskt sett ömtåliga situation,
vari Kejne befann sig. Det är nämligen att märka, att under flera
månader, på framställning av Kejne, pågått undersökning angående förföljelse,
som Kejne skulle ha utsatts för av homosexuella element. Denna
utredning hade endast delvis — åtalet mot Malmberg — lett till positivt
resultat. Anlitandet av den nu ifrågavarande metoden kunde lätteligen
— därest den gav till resultat att Hellstadius’ uppgift i fråga om kniven
icke besannades — även om den alltså i själva verket gagnat Kejne, av
denne icke utan skäl ha så uppfattats som om kriminalpolisen under Meijers
ledning vore sysselsatt med insamlande av bevis mot Kejne snarare än
verksam för utredande av hans anmälan om mot honom förövade brott.
Åtskilligt av vad Kejne anfört i skilda sammanhang visar, att denna bedömning
icke saknar reell grund.

Därest åter Hellstadius återkommit från Kejne och för polisen kunnat
inberätta, att han återfått kniven hos Kejne, skulle situationen för denne

150

— om kniven av helt annan anledning än den Hellstadius uppgivit hade
varit i Kejnes vård — ha varit ytterligt svår. Svårigheten att vederlägga
Hellstadius’ uppgift kunde för Kejne ha inneburit nära nog en moralisk
dödsdom.

Vid övervägande av de nu anförda synpunkterna finner kommissionen,
att Meijer förfarit felaktigt, när han gav order om Hellstadius’ besök hos
Kejne. Kommissionen vill framhålla, att med hänsyn till de omständigheter
som ovan åberopats det av Meijer arrangerade besöket till sina återverkningar
måste anses ha inneburit en otillbörlig kränkning av den enskildes
integritet.

f) Härefter vill kommissionen upptaga till bedömande frågan, huruvida,
när ändock besöket hos Kejne arrangerades, detsamma planlades så att
besöket icke medförde risk för uppkomsten av missvisande, för Kejne
menliga indicier.

De direktiv, som härvidlag kunna diskuteras, äro de, som av Meijer
lämnats i syfte att förhindra något smussel från Hellstadius’ sida med
kniven.

Meijer har om direktiven uppgivit: ''Besöket skulle ske under polisens
kontroll. Förutsättningen var att Hellstadius inte skulle ha möjlighet att
smussla med sig någon kniv och sedan komma tillbaka och säga att han
fått den av Kejne. Jag tillsade Winberg, att han fick se till att Hellstadius
inte hade någon kniv med sig vid besöket. Detta kunde ske i den formen,
att Winberg omtalade för Hellstadius att han måste förvissa sig om att
denne inte hade någon kniv med sig, vartill Hellstadius säkerligen kom me
att säga, att polismännen fick undersöka detta. Arrangemanget förutsatte
alltså en frivillig medverkan av Hellstadius. Det var inte frågan om någon
kroppsvisitation i rättegångsbalkens mening. Skulle inte Hellstadius gå med
på anordningen, skulle han inte få ta kontakten.’ Meijer har tillagt, att det
här rörde sig om rena spaningsåtgärder, där man inte behövde lämna så
utförliga direktiv utan kunde lämna ett betydande rum åt kriminalpolisens
egen erfarenhet och skicklighet.

De lämnade direktiven föranleda i och för sig ingen erinran från kommissionens
sida.

Det sätt på vilket visitationen sedermera utfördes under den av Winberg
ledda färden till Kejnes bostad ger i och för sig ej anledning till anmärkning.
När emellertid syftet med visitationen var att förhindra att
Hellstadius medförde någon kniv till Kejnes bostad, ett syfte som Meijer
synes ha klart angivit i sina direktiv, torde kunna erinras emot de vidtagna
anordningarna, att Hellstadius släpptes utanför porten till Kejnes
bostad, Engelbrektsgatan nr 12, och lämnades åt sig själv i trappuppgången.
Härigenom gavs åt Hellstadius en i varje fall teoretisk chans att
kunna till Kejne medföra en i trappuppgången tidigare eventuellt placerad
kniv. Förutsättning härför kan ha förelegat, eftersom Hellstadius i för -

151

väg — sannolikt redan dagen förut, den 8 september — måste ha blivit
på det klara med att Meijer avsåg att arrangera hans besök hos Kejne. Det
kan också, ehuru med mindre styrka, anmärkas, att man icke vidtagit
betryggande åtgärder för att kontrollera Hellstadius, då han pa utgående
efter besöket hos Kejne uppehöll sig i fastigheten eller ens å Engelbrektsgatan
förrän han nådde fram till dennas korsning med Östermalmsgatan.
De vaktande polismännen, Bäckman och Melin, uppehöllo sig nämligen i
sistnämnda gatas korsning med Villagatan och kunde därför få kontroll
över Hellstadius först då denne på återvägen kom fram till förstnämnda
korsning. Att sedermera händelserna i Kejnes bostad medförde en helt
annan utveckling, som gjorde frågan om kontrollens rätta genomförande
betydelselös, får vid bedömning av de planerade åtgärdernas ändamålsenlighet
ej tagas i betraktande.

Meijer saknar enligt kommissionens uppfattning icke fog för sin åsikt
att det praktiska genomförandet av hans direktiv om noggrann visitation
av Hellstadius kunnat anförtros Winberg med dennes mångåriga erfarenhet
av polisiär spaningsverksamhet. Ansvaret för det sätt på vilket kontrollen
ordnats och för vad som åtgjorts eller underlåtits faller alltså icke å Meijer.

Winberg har som skäl för att Hellstadius icke när han gick upp till
Kejnes bostad bevakades inne i fastigheten nr 12 anfört, att Winberg
ansåg en sådan åtgärd medföra risk för att vederbörande polisman kunde
iakttagas — det må erinras om att Kejne på grund av det föregångna
telefonsamtalet från Hellstadius var förberedd på dennes besök. Beträffande
kontrollen över Hellstadius’ återkomst från Kejne har Winberg
anfört motsvarande motiv. WTinberg har vidare framhållit, att enligt hans
mening risken för att Hellstadius under de ifrågavarande förhållandena
kunde smussla med sig en kniv, som tilläventyrs för detta ändamål undandolts
i trappuppgången, var mycket ringa. Det förhöll sig ju också faktiskt
så att, ehuru Hellstadius förstått att tanken på ett hans besök hos Kejne
föresvävade Meijer, tidpunkten för besöket bestämdes först omedelbart
innan besöket gjordes och att Hellstadius därför icke rimligen i förväg
kunnat smussla in någon kniv i trappuppgången. Även om Winbergs resonemang
alltså måste tillerkännas ett visst berättigande, borde Winberg
dock av försiktighetsskäl ha låtit i kontrollsyfte följa Hellstadius även i
trappan. En sådan skärpt kontroll hade varit motiverad med hänsyn till
vad som var bekant om Hellstadius’ nära förbindelse med mot Kejne fientliga,
homosexuella kretsar och till att Hellstadius’ besök hos polisen föranletts
av Malmberg.

g) Kommissionen vill slutligen i detta avsnitt beröra frågan, om något
ansvar för vad som förekommit åvilar förste stadsfiskalen Lundqvist eller
kriminalpolisintendenten Zetterquist.

Meijer har uppgivit, att han — innan han definitivt beslutat sig för att
låta Hellstadius taga upp telefonkontakt med Kejne för att åvägabringa

152

ett besök hos denne — rådfört sig med såväl Lundqvist som Zetterquist.
Meijer har därom anfört, att hans samtal med Lundqvist varit föga ingående
samt att Lundqvist till synes ägnat spörsmålet endast föga intresse,
enär Lundqvist varit överhopad av göromål. Med Zetterquist hade diskussionen
varit mera ingående. Ingen av dem hade rest några invändningar
mot Meijers plan. Vad Meijer sålunda uppgivit har bekräftats av Lundqvist
och Zetterquist var för sig.

Vid bedömningen av frågan, huruvida Lundqvist och Zetterquist eller
endera av dem med Meijer delar ansvaret för Meijers beslut, lärer först
en fråga av mera formell art böra något behandlas. Härmed avses spörsmålet,
om det överhuvud ankommit på Meijer i det dåvarande läget att
omedelbart taga befattning med Hellstadius’ berättelse. Enligt gällande ordning
för fördelning mellan kriminalpolisen och åklagarmyndigheten av inkomna
brottmålsanmälningar skall sådan anmälan handläggas av kriminalpolisen
intill dess i ärendet misstanke uppkommer mot viss person om
brottslig gärning, då ärendet skall genom lottning tilldelas viss åklagare,
som därigenom blir förundersökningsledare. Ehuru Malmberg föranlett förhöret
med Hellstadius, kan ifrågasättas, huruvida icke — med hänsyn till
att berättelsen utpekade Kejne såsom skyldig till tjänstefel — rent formellt
det var felaktigt att Meijer i dåvarande skede utan vidare handlade
ärendet. Rätteligen borde lottning av detsamma ha skett. Denna omständighet
hade bort beaktas, förutom av Meijer, såväl av Lundqvist
såsom chef för åklagarmyndigheten som av Zetterquist i dennes egenskap
av kriminalpolisens chef. Frågan är emellertid av övervägande teoretiskt
intresse. Det kan nämligen med skäl antagas, att vid en lottning ärendet
ansetts böra som självskrivet tilldelas Meijer med hänsyn till den befattning
Meijer kommit att få med de av Kejne anhängiggjorda ärendena.

Om man alltså vid fördelningen av ansvaret bortser från denna formella
oegentlighet, lärer ansvaret för de vidtagna åtgärderna eller för vad som
underlåtits icke kunna till någon del läggas å Lundqvist. Förutsättningen
för att så skulle kunna ske hade varit att Lundqvist på Meijers direkta
begäran eller av eget initiativ fattat beslut i saken. Omständigheterna
giva emellertid icke vid handen, att Meijers diskussion med Lundqvist
haft karaktären av en begäran om chefsmyndighetens beslut eller ens
sanktion. Samtalet synes mera ha varit av informatorisk art. Meijer har för
övrigt icke ens gjort gällande, att Lundqvist skulle vara ansvarig för beslutet,
ensam eller jämte Meijer.

Frågan, huruvida — oavsett att Meijer ej vill övervältra någon del av
ansvaret å Zetterquist — denne ändock ensam eller jämte Meijer är ansvarig
för vad som åtgjorts och för underlåtna åtgärder, är måhända icke
lika klar. Otvivelaktigt har Zetterquist mera ingående informerats i saken
än Lundqvist, och Zetterquist var genom sin tidigare befattning med Kejnes
anmälan väl förtrogen med de bakomliggande omständigheterna. Med hän -

153

syn till att de åtgärder, som ifrågakommo till bedömande, i övervägande
grad berörde spaningsspörsmål får Zetterquist med hänsyn till sin ställning
antagas ha haft alldeles särskilda förutsättningar att bedöma sakläget.
Det synes likväl med hänsyn till att även Meijer i sådant hänseende besitter
mycken erfarenhet knappast kunna läggas Zetterquist till last att
han icke vid deras diskussion fann anledning till gensaga mot den av
Meijer skisserade planen.”

I ett sammanfattande uttalande förklarade kommissionen, att den funne
de erinringar, som kunde riktas mot Meijers beslut om Hellstadius’ besök
hos Kejne, särskilt allvarliga och att det enligt kommissionens mening
vore angeläget ej minst med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet att det
bleve ovedersägligen fastslaget, att eu undersökningsmetod av det slag,
som här kommit till användning, icke varit tillbörlig under de förhållanden
som förelegat.

Sedan jag anmodat Meijer att inkomma med yttrande i saken, anförde
denne i avgiven förklaring, bland annat, följande.

I sin tidigare omförmälda rapport hade Wahlbäck uttalat, att utredningen
av Malmbergsärendet dittills icke bedrivits med tillbörlig energi.
Wahlbäck hade betonat nödvändigheten av att samhället med skärpa
ingrepe, om den som av samhället satts att övervaka villkorligt dömda,
villkorligt frigivna eller från ungdomsfängelse på prov utskrivna homosexuellt
förgrepe sig på sina skyddslingar; skulle påståendena därom vara
ogrundade, vore det ur den utpekades synpunkt ett intresse, med vars tillgodoseende
samhället borde bistå, så att beskyllningarnas grundlöshet klarlädes.
I rapporten hade vidare omnämnts, att rykten om att Kejne skulle
vara homosexuell kommit till polisens kännedom flera år innan Kejneaffären
blivit aktuell, och det framginge klart av yttrandet, att Wahlbäck
icke varit främmande för den tanken att Kejne kunde vara homosexuell
och att han gjort sin anmälan mot Malmberg av taktiska skäl.

Under den av Meijer bedrivna utredningen i Malmbergsärendet — anförde
Meijer vidare — hade framkommit ytterligare omständigheter, som
pekade i samma riktning som de av Wahlbäck angivna ryktena rörande
Kejne. Dit hörde sålunda de påståenden mot Kejne, för vilka Malmberg
åtalats, d. v. s. telefonsamtalet till barnavårdsassistenten Westerberg den
4 juni 1949 — vilken åtalspunkt emellertid ogillades av rådhusrätten —
samt Malmbergs beskyllningar vid de ovan omförmälda telefonsamtalen
med en frälsningsofficer och vid ett samtal i augusti 1949 med en revisorsassistent,
för vilken Malmberg påstått att Kejne vore homosexuell. Vidare
kunde anföras det av Karin Palmberg utspridda ryktet om att Kejne tyckte
om småpojkar. Dessutom kunde nämnas, att en person vid namn Lönnberg,
vilken hörts den 3 juni 1950, uppgivit att han ”bland snacket i Björns
trädgård” hört, att Kejne vore homosexuell. Även de i vissa telefonkiosker

154

iakttagna inskriptionerna beträffande Kejne pekade i samma riktning. —
Framställningen av de omständigheter, som antydde att Kejne kunde vara
homosexuell, borde kompletteras med den upplysningen att Kejnes egna
under utredningens gång lämnade uppgifter i åtskilliga hänseenden framstått
såsom ovederhäftiga och detta stundom i anmärkningsvärt hög grad.
Kejnes tydligt ådagalagda fientliga inställning mot myndigheterna hade
också varit ägnad att ingiva den föreställningen att Kejne icke spelade
rent spel.

Beträffande frågan huruvida Hellstadius’ berättelse innehöll påstående
om gärning, som kunde motivera förundersökning, yttrade Meijer följande:
Riktigheten av kommissionens uppfattning att Hellstadius’ berättelse
endast i vad den innefattade grund för misstanke om ämbetsbrott
av Kejne kunde motivera inledandet av förundersökning syntes tvivelaktig.
Meijer hade ansett det ofrånkomligt, att, om Hellstadius’ berättelse varit i
det väsentliga riktig, därav kunnat härledas anledning till misstanke att
Kejne gjort sig skyldig jämväl till kriminell homosexuell otukt. Vidare
hade Meijer funnit, att Hellstadius’ berättelse av hänsyn till Malmberg
icke utan vidare kunnat lämnas å sido. Om det framkommit, att Kejne
haft homosexuellt umgänge med en 19-årig yngling, med vilken han tagit
kontakt på gatan, skulle utgången av målet mot Malmberg otvivelaktigt
ha rönt inverkan därav. — Frågan huruvida förundersökning skulle inledas
vore givetvis beroende av å ena sidan misstankens styrka och å andra
sidan det förmodade brottets svårhetsgrad eller arten av det hotade intresset.
Även om Hellstadius’ berättelse icke i och för sig skapat någon
stark misstanke mot Kejne för kriminell homosexualitet, hade dock detta
uppvägts av andra skäl, som kraftigt talat för utredning. Utöver vad ovan
anförts rörande Wahlbäcks uttalande kunde därutinnan ytterligare hänvisas
till ett yttrande av kommissionen, däri kommissionen med hänsyn
till de vådor för ungdomen, som den kriminella homosexualiteten innebure,
underströke vikten av att ingen möda lämnades ospard från myndigheternas
sida att komma till rätta med fall, där skäl till misstanke om sådan
kriminalitet vere för handen.

Till bemötande av kommissionens uttalanden rörande trovärdigheten av
Hellstadius’ berättelse anförde Meijer: Vad först anginge det förhållandet
att Kejne vid sammanträffandet med Hellstadius skulle ha presenterat
sig för denne, så hade det, då Hellstadius hördes av polisen, icke varit
utrett, att sammanträffandet ägt rum vid sådan tidpunkt att Kejnes
sak mera allmänt fångat pressens intresse eller att Kejne ens haft anledning
räkna med någon mera betydande publicitet. Vidare hade Kejne enligt
Hellstadius’ berättelse varit synnerligen ivrig att erhålla sexuellt umgänge.
Det vore vidare att märka, att Hellstadius, när han skulle avlägsna
sig från Kejne, skrivit upp dennes namn och adress på en papperslapp i
syfte att återkomma vid annat tillfälle. Det kunde därför ej anses uteslutet,

155

att Hellstadius misstagit sig beträffande presentationen och att denna ägt
rum vid senare tidpunkt än Hellstadius angivit. Eventuellt kunde det ha
tillgått så, att Kejne vid presentationen uttalat sitt namn så otydligt, att
detta icke kunnat uppfattas, men att Hellstadius sedermera, när han erhållit
den omtalade papperslappen med Kejnes namn och adress, fått veta
vem han träffat. — Vad anginge uppgiften om att Kejne och Hellstadius
skulle ha stigit av spårvagnen vid Norrmalmstorg och promenerat till
Engelbrektsgatan ville Meijer först framhålla vad redan tidigare påpekats,
nämligen att utredningen icke givit vid handen, att någon publicitet i
Kejneaffären varit att förvänta redan vid denna tid. Att Kejne verkligen
trott, att han skuggades av polisen, vore ingalunda klarlagt. Men vidare
hade en dylik promenad med hänsyn till arten av Kejnes sociala verksamhet,
vilken medförde samröre med åtskilliga tvetydiga element, kanske
icke behövt för Kejne framstå såsom ägnad att ingiva omgivningen några
misstankar om vad som vore å färde. Kommissionen förbisåge även, att
Kejne knappast kunnat äga kännedom om Hellstadius’ föregående. Den
omständigheten att promenaden, såsom kommissionen framhållit, ägt rum
”mitt på ljusa dagen” syntes Meijer i motsats till vad kommissionen
tydligen antagit närmast ägnad att minska Kejnes betänkligheter. Vad anginge
de två sista punkterna, nämligen att kontakten med Hellstadius förmedlats
av Malmberg och att Hellstadius vid vallningen icke kunnat hitta
Kejnes bostad, ville Meijer framhålla, att såväl Malmberg som Hellstadius
uppgivit, att de träffats första gången den 6 september 1950 hos doktor
Oterdahl, vilket bestyrkts av de av Edgren lämnade uppgifterna. Meijer
hade icke kunnat finna någon anledning till misstanke att Edgren icke talade
sanning, och redan det här anförda hade enligt Meijers uppfattning utgjort
ett indicium på att någon komplott icke förelåge mellan Malmberg och
Hellstadius. I samma riktning hade enligt Meijers mening också den omständigheten
pekat att Hellstadius vid vallningen icke hittat till Kejnes
bostad. Hade det varit fråga om komplott, skulle Hellstadius säkerligen
förberett sig genom en så enkel åtgärd som att taga reda på var Kejne
bodde. Hellstadius’ egen förklaring att han vid ifrågavarande tid varit
tillsammans med så många män, att han icke kunde minnas alla adresser,
hade synts Meijer acceptabel. Det vore slutligen att märka, att Hellstadius’
beskrivning av Kejnes lägenhet stämt väl överens med Winbergs
för Meijer återgivna minnesbild av densamma. Att Malmberg skulle vara
mäktig iscensätta någon skändlighet av här angivet slag syntes föga sannolikt.
Malmberg hade av personer, som kände honom ingående, karakteriserats
såsom uppenbart feg och säkerligen icke kapabel att företaga
sig några ytterlighetshandlingar. — Meijer hade varit fullt medveten
om att vissa omständigheter talat mot berättelsens sannolikhet,
under det att andra omständigheter talat i motsatt riktning. Bland dessa
sistnämnda omständigheter vore särskilt att märka Hellstadius’ egen på -

156

fallande stora säkerhet. Han hade icke stått att rubba trots upprepade
för honom mycket pressande förhör. Vid den prövning av berättelsen, som
Meijer sålunda verkställt, hade han — med beaktande jämväl av den uppfattning
han under den grundliga utredningen fått om Kejne — kommit
till det resultatet att svagheterna icke vore så väsentliga, att skäl förelågo
att utan vidare anse berättelsen i dess kärnpunkt oriktig. Det material,
som tidigare under utredning mot Malmberg framkommit mot Kejne,
men som då icke ansetts motivera någon utredning, hade nu trätt i förgrunden.
Meijer vore givetvis medveten om att detta material till allra
största delen härrörde ur ytterst grumliga källor. Detta vore emellertid i
och för sig ingenting anmärkningsvärt. De homosexuella brotten vore till
sin natur sådana, att misstanke därom som regel framkomme genom mer
eller mindre bestämda uppgifter från personer ur den undre världen. Skulle
man nu vid utredning om kriminell homosexualitet använda den principen
att lämna uppgifter ur dessa grumliga källor utan avseende, skulle detta i
själva verket omöjliggöra allt utredningsarbete och leda till resignation inför
uppgiften. Meijer hade funnit det vara en bjudande plikt att om möjligt
kontrollera riktigheten av Hellstadius’ berättelse.

Vidkommande möjligheterna att, innan Hellstadius’ besök hos Kejne
arrangerades, på andra vägar kontrollera Hellstadius’ uppgifter yttrade
Meijer: Givetvis hade Meijer eftersträvat att lägga utredningen så, att undersökningarna
om möjligt icke skulle komma till Kejnes kännedom, vilket
endast inneburit tillämpning av en elementär utredningsprincip. Meijer
hade den säkerligen välgrundade uppfattningen att, om förhör då hållits
med Westerberg, denne omedelbart skulle ha underrättat Kejne därom.
Beträffande Takman förhölle det sig så, att Meijer fyra eller fem gånger
utan resultat sökt nå honom per telefon, varefter saken fått förfalla. Vad
anginge Hellstadius’ fader hade det för Meijer framstått som en synnerligen
känslig sak att anordna förhör med honom. Därtill komme, att allt
icke kunnat göras omedelbart och att, om Hellstadius’ medverkan skulle
anlitas i utredningsarbetet, detta — så som Meijer sett det — måst ske
före måndagen den 11 september 1950, då Hellstadius skulle förpassas till
Långanäs. Det vore troligt, att ett uppskov med Hellstadius’ avresa från
Stockholm kunnat utverkas. I så fall hade emellertid ytterligare ett antal
personer behövt inblandas i saken, och Meijer hade, som ovan antytts, varit
angelägen att utredningen skulle bedrivas så, att den väckte minsta möjliga
uppseende. Därtill komme, att de förhör som kunnat ifrågakomma knappast
kunde beräknas lämna några sådana resultat, som kunnat inverka på
frågan om den tilltänkta kontrollåtgärden skulle anordnas eller ej. — Att
ett förhör med Kejne icke skulle ha fört utredningen framåt, att en skuggning
av Kejne icke lämpligen kunnat ifrågakomma samt att husrannsakan
hos Kejne icke varit motiverad, hade synts Meijer uppenbart. Även kommissionen
hade avfärdat dessa utredningsmöjligheter.

157

Vad angår frågan huruvida den klandrade undersökningsmetoden bort
underlåtas såsom otillbörlig anförde Meijer följande: Kommissionen hade
tydligen utgått från att kontrollen av Hellstadius’ besök hos Kejne varit
huvudsakligen inriktad på att framskaffa bevis mot denne. Som Meijer
upprepade gånger framhållit för kommissionen hade så icke varit fallet.
Det låge i öppen dag, att om Hellstadius’ pennkniv skulle ha återfunnits i
Kejnes bostad, detta icke skulle ha utgjort något mera avgörande bevis
för att Kejne haft homosexuellt umgänge med Hellstadius. Andra förklaringar
kunde finnas till att Hellstadius besökt Kejne, och Kejne kunde
till och med tänkas inneha pennkniven utan att Hellstadius någonsin besökt
honom. Avsikten med den tilltänkta kontrollen av Hellstadius’ besök
hade i första hand varit att sätta Hellstadius på prov för att i möjligaste
mån kontrollera sanningshalten i hans berättelse. Om Hellstadius’ uppgifter
om pennkniven varit rena fantasier, måste det för honom ha inneburit
en stark påfrestning att först i telefon ringa upp Kejne och be att få hämta
pennkniven samt sedermera vid besök hos Kejne upprepa denna begäran.
Utvecklingen hade, som Meijer sett saken, mycket väl kunnat bli den, att
Hellstadius antingen omedelbart före telefonsamtalet eller också senare,
innan något besök kommit till stånd, fallit till föga och återtagit de uppgifter
han lämnat. Meijer hade ingalunda varit främmande för den tankegången
att en kontroll av Hellstadius’ berättelse låge i Kejnes intresse, och
Meijer hade även för kommissionen upprepade gånger framhållit, att
denna synpunkt spelat in vid hans ställningstagande. Kommissionens uttalande
att Meijers utredning ”uppenbarligen icke drivits utifrån en sådan
tankegång” vore följaktligen fullständigt felaktigt. I anledning av kommissionens
uttalande att metoden haft en viss prägel av provokation samt
att besöket medfört allvarlig risk för en förnyad uppfordran till otukt
och måhända lätteligen kunnat draga med sig utpressningshot eller dylikt
ville Meijer erinra om att Hellstadius själv meddelat, att han ämnade gå
upp till Kejne och hämta sin kniv, och att Meijer följaktligen utgått
från att besöket ändå skulle komma till stånd. Vidare hade Meijer givit
Winberg, vilken skulle svara för det praktiska genomförandet av kontrollen,
uttryckliga direktiv om att Hellstadius både vid telefonsamtalet och
sedermera vid det eventuella besöket endast skulle få säga, att han träffat
Kejne och följt med honom hem, varvid han glömt sin pennkniv. Han
skulle icke under några omständigheter få omtala, att han haft homosexuellt
umgänge med Kejne, samt icke heller göra några inviter och bestämt
avböja dylika från Kejne. Med provokation torde i detta sammanhang
icke kunna avses annat än ett lockande eller förledande till otukt
i syfte att vad som förevarit skulle kunna åberopas gentemot den förledde.
Att Meijer icke haft något sådant uppsåt låge — särskilt mot bakgrunden
av de direktiv han lämnat — i öppen dag. I beaktande av omständigheterna
— med polisen väntande utanför Kejnes dörr — syntes kommis -

158

sionens oro för upprepad otukt betydligt överdriven. Att risken för utpressning
skulle ha ökats genom att polisen kontrollerade Hellstadius’ besök
hos Kejne kunde knappast heller vara riktigt. Det vore visserligen
sant att, om kniven återfunnits hos Kejne och Hellstadius återkommit med
densamma, detta faktum i viss mån kunnat få karaktären av ett indicium
mot Kejne. Men om nu kniven kommit i Kejnes vård på annat sätt än
Hellstadius påstått, varför skulle då Kejne icke kunna lämna en godtagbar
förklaring därtill och varför skulle detta — kommissionen hade ju själv
framhållit att bevisvärdet skulle ha varit ringa — ha inneburit ”nära nog
en moralisk dödsdom”? Den bristande logiken i dessa kommissionens uttalanden
låge i öppen dag. Vad därefter anginge frågan om vidtagna åtgärder
inneburit en integritetskränkning mot Kejne, ville Meijer fästa uppmärksamheten
på att Kejne vid telefonsamtalet med Hellstadius lämnat
sitt samtycke till besöket och att Kejne själv lockat Hellstadius in på det
samtal som sedan ägt rum. Det vore ingalunda cyniskt att antaga, att
Kejne icke lidit någon skada och att, om skada verkligen uppstått, denna
i vart fall vore självförvållad. Det vore i detta sammanhang att märka, att
polis- och åklagarmyndigheterna självfallet icke haft för avsikt att förläna
någon publicitet åt Hellstadius’ besök. Beträffande det sätt, varpå direktiven
sedermera genomförts, ville Meijer —- utan att därmed klandra
någon annan — endast framhålla, att han själv icke fortsättningsvis skulle
ha medverkat vid Hellstadius’ besök hos Kejne, om han fått kännedom
om förloppet av det telefonsamtal då Kejne lovat Hellstadius att få komma.
Av detta samtal hade framgått, som Meijer senare fått veta, att Kejne
icke alls känts vid Hellstadius. Något ytterligare resultat syntes under sådana
omständigheter icke ha varit att förvänta av sakens fullföljande.
Utredningen hade alltså icke utförts i enlighet med Meijers intentioner.

Meijer hade — anförde han vidare — inför kommissionen avvisat tanken
att hans handlande kunde anses innefatta tjänstefel och hade velat
framhålla, att han icke haft annan riktpunkt för sina åtgärder än att efter
bästa förstånd och utan sidoblickar föra utredningen framåt och klarlägga
vilken grund, som kunde finnas för olika beskyllningar. Han hade emellertid
bedömt saken såsom tveksam och diskuterat den såväl med Winberg och
Paulsson som med kommissarien Klas Larsson, varjämte han inhämtat
Zetterquists uppfattning i saken och Lundqvists godkännande av åtgärden.
Kommissionens uttalande att Meijers samtal med Lundqvist skulle ha
varit ”av informatorisk art” och att det icke ”haft karaktären av en begäran
om chefsmyndighetens beslut eller ens sanktion” vore felaktigt. Det
vore riktigt, att samtalet med Lundqvist varit relativt kort och att Lundqvist
vid tillfället haft en del annat för händer. Meijers avsikt hade dock
icke varit att lämna någon information, vartill anledning icke funnits, utan
fastmer just att inhämta Lundqvists uppfattning om och godkännande av
den planerade åtgärden. Meijer ville nämligen icke använda den tilltänkta

159

metoden utan att hans chef först godkänt densamma. Otvivelaktigt bottnade
kommissionens uttalande i bristande kännedom om hur samarbetet
mellan förste stadsfiskalen och underlydande åklagare i praktiken försigginge.
Med stöd av det bedömande, som — på grund av då föreliggande
material — gjorts av förutom Meijers chef även kriminalpolisintendenten
och andra erfarna polismän, ansåge Meijer sig kunna utgå ifrån att det i
vart fall icke kunde anses givet, att åtgärden varit olämplig.

På grund av vad han sålunda anfört förklarade sig Meijer slutligen vilja
särskilt understryka följande förhållanden: Vid Meijers övertagande av
Kejneutredningen hade kraftig kritik riktats mot polis- och åklagarmyndigheterna
för att utredningen icke bedrivits med tillräcklig grundlighet. Wahlbäck
hade efter den utredning, han i anledning därav fått i uppdrag att
verkställa, manat till krafttag i utredningsarbetet, särskilt för sådant fall
att misstanke uppkommit mot personer i just Ivejnes ställning. Wahlbäck
hade även diskuterat den möjligheten att Kejne — trots att han valt målsägarens
position — själv kunde vara homosexuell. Rykten om att Kejne
skulle vara homosexuell hade med stor envishet influtit från olika håll,
bland annat flera år innan Kejneaffären blivit aktuell. Bestämd anledning
hade funnits att ifrågasätta Kejnes trovärdighet och vilja att medverka till
en förutsättningslös utredning. Intet hade förekommit, som gjort att Hellstadius’
berättelse omedelbart kunnat läggas åt sidan som klart sanningslös,
och det hade — särskilt med hänsyn till Wahlbäcks uttalanden och
vad som tidigare förekommit mot Kejne — framstått såsom angeläget, att
Hellstadius’ berättelse om möjligt kontrollerades. Andra möjligheter därtill
hade icke synts föreligga än att kontroll anordnades av det besök Hellstadius
förklarat sig ämna avlägga hos Kejne för att hämta sin kniv. En dylik
kontroll hade synts ligga även i Kejnes intresse, därest beskyllningarna
voro grundlösa. Åtgärden hade icke gått ut på att anskaffa bevis mot
Kejne utan avsett en förutsättningslös kontroll av Hellstadius’ berättelse.
Sådana direktiv hade lämnats, att vid besöket om möjligt icke skulle förekomma
något annat än avhämtande av kniven, om denna nu funnits hos
Kejne. Någon risk för eventuellt upprepad otukt eller andra icke önskvärda
biverkningar av besöket hade icke synts föreligga. Meijer hade, innan
åtgärden vidtogs, samrått med flera polismän, bland andra Zetterquist, och
— särskilt med hänsyn till vad som förekommit vid dessa överläggningar —
för egen del kommit till den uppfattningen att åtgärden i den föreliggande
situationen icke kunde anses olämplig. Meijer hade vidare föredragit saken
för Lundqvist och erhållit hans godkännande. Med hänsyn till vad sålunda
förekommit kunde Meijer icke anses ha gjort sig skyldig till något fel i sin
tjänsteutövning, och den kritik, som kommissionen — efter eu utredning
som lämnade åtskilligt övrigt att önska — riktat mot Meijer, vore därför
icke sakligt grundad.

160

I infordrat yttrande uppgav Lundqvist rörande sin befattning med saken
följande.

Meijer hade dels för Lundqvist lämnat en redogörelse för det huvudsakliga
innehållet i den berättelse, Hellstadius lämnat om sitt besök hos Kejne
våren 1950, och dels med Lundqvist diskuterat möjligheten av att skugga
Kejne. Dessa hänvändelser till Lundqvist hade med all sannolikhet skett
vid två särskilda tillfällen. Vid första tillfället, då Meijer troligen samtalat
med Lundqvist per telefon, hade Meijer lämnat en kortfattad redogörelse
för innehållet i Hellstadius’ berättelse. Samtalet hade varit av informatorisk
karaktär, och Lundqvist hade intet minne av att därunder
förekommit någon diskussion om sättet för ärendets vidare handläggning.
Vid den senare hänvändelsen hade Meijer kommit in i Lundqvists tjänsterum
vid ett tillfälle, då Lundqvist varit upptagen av andra tjänstegöromål,
och inlett sitt samtal ungefär med orden: ”Ja, efter Hellstadius’ uppgifter
få vi väl överväga, om vi ej skola skugga Kejne.” Därefter hade följt
en kortvarig diskussion om möjligheten och lämpligheten därav. Diskussionen
hade emellertid slutat med att Meijer och Lundqvist enats om att
skuggning ej borde komma i fråga. Lundqvist hade intet minne av att
Meijer vid detta tillfälle skulle ha bragt frågan om Hellstadius’ planerade
besök hos Kejne på tal. Då saken kort därefter relaterades i tidningarna,
hade den för Lundqvist framstått som en nyhet, och på fråga av två journalister
i dagspressen hade Lundqvist lämnat den upplysningen att han
icke tagit någon befattning med saken. En tid senare hade Meijer emellertid
meddelat Lundqvist, att han talat med Lundqvist om saken innan
åtgärden företagits, och på Lundqvists fråga i vilket sammanhang detta
skett hade Meijer uppgivit, att han vid besök på Lundqvists tjänsterum
tillfrågat Lundqvist, om denne ansåge det finnas något hinder att låta
Hellstadius företaga ett besök i Kejnes bostad för att hämta sina tillhörigheter,
och att Lundqvist därvid ”förstrött nickat bifall”. Lundqvist hade
alltjämt ej något minne därav men ifrågasatte ej riktigheten av dessa
Meijers uppgifter. Meijers omnämnande av de ifrågavarande förhållandena
hade tydligen skett helt flyktigt, och detta syntes vara den psykologiska
förklaringen till att Lundqvist ej lagt händelsen på minnet. Tydligen hade
Meijers relation av saken lämnats i samband med det samtal, som rört
ifrågasatt skuggning av Kejne. Inför kommissionen hade Meijer uppgivit,
att hans samtal med Lundqvist varit helt kortvarigt, att Lundqvist icke
lagt någon större vikt vid samtalet, att Meijer emellertid uttryckligen
frågat, huruvida det kunde riktas någon anmärkning mot den planerade
åtgärden, och att Lundqvist därtill svarat, att han icke tyckte detta. På sätt
framginge såväl av denna relation som av vad Lundqvist själv uppgivit
hade Lundqvist sålunda tydligen endast helt flyktigt tagit del av det föreliggande
ärendet. Han ansåge sig därför kunna påstå, att han för sin
del ej fattat Meijers föredragning av saken så, att Meijer påyrkat

161

att Lundqvist skulle taga ansvaret för åtgärden, utan endast så, att Meijer
velat höra den mening, som Lundqvist med sin erfarenhet på området
kunde på rak arm och utan någon mera ingående penetrering av fallet uttala.
Vore detta riktigt, ansåge sig Lundqvist ej ha något juridiskt ansvar
för vad som hänt.

I fråga om rättmätigheten av den vidtagna åtgärden anförde Lundqvist:
Även om kommissionens uppfattning om åtgärdens olämplighet godtoges
och de, som bure ansvaret för densamma, följaktligen skulle anses ha
misstagit sig i fråga om den föreliggande situationen, måste den felbedömning,
som därvidlag skett, enligt Lundqvists mening anses i hög grad ursäktlig.
Förutsättningarna för användande av den art av spaningsmetoder,
som här anlitats, vore ju icke lagligen reglerade. Kommissionen hade icke
ansett, att metoden under alla förhållanden vore otillåten, utan allenast av
skäl, som måste anses innebära ett mycket långt gående hänsynstagande
till den enskilde individens rättssäkerhet, utdömt densamma i det nu föreliggande
fallet. Det resultat, vartill kommissionen vid sina överväganden
sålunda kommit, kunde enligt Lundqvists mening icke anses så självklart,
att ett motsatt ståndpunktstagande av en åklagare med stor arbetsbörda
och i en situation, där av olika skäl ett skyndsamt avgörande betingats
av omständigheterna, kunde anses innebära, att hans handlande skulle
bedömas såsom tjänstefel. På grund därav och då förfarandet icke tillskyndat
den, mot vilken det riktats, någon skada, än mindre varit anlagt därpå,
hemställde Lundqvist, att JO ville låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Sedan Kejne därefter inkommit med påminnelser i ärendet, anförde
Meijer i förnyat yttrande följande.

Som Lundqvist framhållit, hade Meijer vid två tillfällen fört Hellstadius’
uppgifter inför kriminalpolisen på tal med Lundqvist. Huruvida det
första av dessa samtal ägt rum per telefon eller vid besök å Lundqvists
tjänsterum kunde Meijer ej minnas. Samtalet hade under alla förhållanden
troligen endast innefattat ett återgivande från Meijers sida av vad Hellstadius
berättat. Emellertid ville Meijer påpeka, att Lundqvist förut varit
åtminstone i stora drag informerad om Kejneaffärens förlopp och innehåll.
Sålunda hade Meijer konfererat med honom, innan Meijer fattat åtalsbeslut
mot Malmberg i juli 1950. Vid Meijers senare, av Hellstadius’ framträdande
föranledda hänvändelse till Lundqvist, vilken skett vid personligt
besök, hade emellertid saken diskuterats mera utförligt. Lundqvist syntes
ha den minnesbilden att Meijer föreslagit skuggning av Kejne såsom en
av omständigheterna påkallad åtgärd. Detta vore icke helt riktigt. Efter
en redogörelse för sakläget hade Meijer nämligen redogjort för alla tänkbara
utredningsmöjligheter, däribland skuggning av Kejne samt förhör med
honom och husrannsakan. Meijer hade emellertid redan på förhand varit

11 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1003 ars riksdag.

162

inställd på att ingen av dessa åtgärder borde ifrågakomma, och denna hans
uppfattning hade delats av Lundqvist. Först sedan angivna utvägar avhandlats,
hade Meijer föreslagit den sedermera genomförda kontrollen av
Hellstadius’ besök hos Kejne. Lundqvist hade icke visat några betänkligheter
utan godkänt planen. I detta sammanhang hade Meijer också uttryckligen
frågat, huruvida det kunde tänkas att de ifrågasatta åtgärderna
skulle föranleda något berättigat klander, men denna eventualitet hade av
Lundqvist avfärdats såsom utesluten. Möjligen hade Meijer till slut framhållit,
att han ytterligare skulle konferera med Zetterquist. Enligt Meijers
uppfattning hade Lundqvist helt varit på samma linje som Meijer, och det
kunde enligt Meijers åsikt ej vara tal om något missförstånd. Visserligen
hade överläggningen varit relativt kortvarig, men däri hade icke legat något
anmärkningsvärt, särskilt som Lundqvist tidigare varit insatt i själva sakläget.
Beträffande spörsmålet, huruvida Meijer genom sin hänvändelse
till Lundqvist kunde ha på denne — helt eller delvis — överfört det juridiska
ansvaret för de senare vidtagna åtgärderna, ville Meijer framhålla,
att han å ena sidan icke uttryckligen begärt att Lundqvist skulle övertaga
något dylikt ansvar. Till formen hade samtalet varit en kollegial diskussion
om ett avgörande, som Meijer med hänsyn till omständigheterna funnit
vanskligt. Å andra sidan skulle Meijer icke senare låtit åtgärderna sättas
i verket, därest Lundqvist eller Zetterquist, vilkens råd Meijer även
inhämtat, haft några som helst betänkligheter däremot. Med hänsyn till
det uppseende saken redan väckt i pressen och det intresse den tilldragit
sig hos högre myndigheter hade Meijer emellertid velat särskilt noga gardera
sig mot att vidtaga någon åtgärd, som kunde utsätta honom för befogade
anmärkningar. Detta hade varit anledningen till hans hänvändelser
till Lundqvist och Zetterquist. När dessa icke haft något att erinra mot de
tilltänkta åtgärderna, hade Meijer ansett deras omdöme och erfarenhet
utgöra tillräckliga garantier i berörda hänseende. Meijer hade således saknat
skäl att begära, att Lundqvist skulle övertaga ansvaret för en handling,
som på förhand bedömdes såsom korrekt och ändamålsenlig.

Av handlingarna i ärendet inhämtas vidare: Sedan åtal väckts mot
Hellstadius med yrkande om ansvar jämlikt 16 kap. 7 § sista stycket strafflagen
för det Hellstadius inför skilda personer, senast den 6 september
1950, av obetänksamhet pådiktat Kejne, att denne skulle ha övat otukt
med Hellstadius vid något tillfälle under våren 1950, samt jämlikt 13 kap.
7 § andra stycket strafflagen för det Hellstadius inför kriminalpolisen i
Stockholm i september 1950 vid förhör uppsåtligen sanningslöst tillvitat
Kejne den nyss angivna gärningen, dömdes Hellstadius den 11 juni 1951
av Stockholms rådhusrätt — som fann Hellstadius’ påståenden ha innefattat
beskyllningar mot Kejne för tjänstefel — i enlighet med åklagarens
ansvarsyrkanden. Svea hovrätt, där Hellstadius vädjat mot rådhusrättens

163

dom, lämnade i dom den 20 september 1951, vilken vunnit laga kraft, Hellstadius’
vadetalan utan bifall.

1 en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

1 23 kap. 12 § rättegångsbalken äro bestämmelser meddelade, som innefatta
förbud att under förhör vid förundersökning använda medvetet oriktiga
uppgifter, löften, förespeglingar eller andra otillbörliga åtgärder. Däremot
saknas i svensk rätt föreskrifter om vilka åtgöranden från polis- eller
aklagarmaktens sida under spaning eller förundersökning i övrigt, som äro
att anse som otillatliga. Det torde emellertid icke under alla omständigheter
vara en förundersökningsledare betaget att, i avsikt att få den misstänkte
att röja sig eller för att skaffa bevis mot honom, träffa anordningar,
som innebära ett medvetet vilseledande av honom. Särskilt i grova brottmål,
där ett viktigt samhällsintresse kräver klarläggande av brottet, torde
det förekomma, att förundersökningsledaren genom att på ett eller annat
sätt föra den misstänkte bakom ljuset förmår honom till en handling, som
— även om handlingen i och för sig ej är brottslig — sedan kan läggas
honom till last såsom bevis för hans skuld. Det är otvivelaktigt, att en
åtgärd av detta slag kan för den, som utsättes för densamma, framstå såsom
kränkande eller som ett hot mot hans integritet, framförallt om han ej
är skyldig till det brott, för vilket han misstänkes. Anlitandet av en dylik
undersökningsmetod kräver därför ett synnerligen noggrant övervägande
och ställer stora fordringar på omdömet hos den, som har att träffa avgörande
i saken. Innan metoden tillgripes, maste således ingående övervägas,
huruvida åtgärden kan anses försvarlig med hänsyn till arten av
det brott, varom fråga är, och styrkan av misstanken mot den, som utsättes
för åtgärden, ävensom till de eventuella skadeverkningarna av åtgärden
och det resultat i bevisningshänseende, som kan vinnas genom densamma.

I förevarande fall har Hellstadius på föranstaltande av Meijer såsom
förundersökningsledare fått göra ett besök hos Kejne under medverkan
av polismän, därvid avsikten varit att utröna huruvida Kejne innehade
Hellstadius’ i ärendet omförmälda fällkniv. Kejne har därvid hållits i
okunnighet om myndigheternas del i saken och den bakomliggande avsikten
med besöket. Därest Kejne visade sig inneha kniven, var detta en omständighet,
som syntes kunna läggas honom till last såsom ett indicium
för att han gjort sig skyldig till straffbar otukt. Anordnandet av besöket
var därför en åtgärd av den ömtåliga beskaffenhet, som nyss sagts.

Beträffande det brott, som i detta fall föranlett förundersökning, har
kommissionen efter en utförlig analys kommit till det resultatet att inle -

164

dandet av förundersökningen endast kunnat motiveras av misstanken att
Kejne gjort sig skyldig till ämbetsbrott, nämligen anstötligt leverne såsom
prästman. Vad kommissionen i detta hänseende anfört i sitt uttalande
anser jag vara riktigt. Hellstadius’ berättelse innebar otvivelaktigt ett påstående
om tjänstefel av Kejne. Denna uppfattning har också biträtts av
domstolarna i målet mot Hellstadius. Däremot kan jag på de skäl, som
anförts av kommissionen, icke godtaga Meijers åsikt att på grundval av
Hellstadius’ berättelse förundersökning kunnat inledas mot Kejne antingen
på grund av att berättelsen kunde utgöra ett indicium om kriminell homosexualitet
hos Kejne eller ock emedan utredningen bort ske med hänsyn
till straffmätningen i ärekränkningsmålet mot Malmberg. Meijer har visserligen
i sin förklaring till mig understrukit, att den kontroll av Hellstadius’
berättelse, som han genom den påtalade åtgärden företagit, synts honom
ligga även i Kejnes intresse, men Meijer kan icke rimligen därmed vilja påstå,
att åtgärden företagits för att skaffa bevis mot Hellstadius om falsk
tillvitelse jämlikt 13 kap. 7 § strafflagen och således utgjort ett led i en
förundersökning rörande denne.

De beskyllningar mot Kejne om homosexuell otukt, som förefunnos innan
Hellstadius lämnade sin berättelse, voro antingen ytterst diffusa eller fällda
i tvivelaktiga sammanhang, varför någon större trovärdighet uppenbarligen
icke kunde tillmätas dem. Dessa rykten kunde därför icke motivera
någon förundersökning om brottslighet hos Kejne. Annorlunda blev förhållandet,
sedan Hellstadius inför polisen framfört sina tillvitelser. Hellstadius’
berättelse, som innebar en direkt beskyllning mot Kejne från en person,
som påstod sig ha varit föremål för homosexuella handlingar från
Kejnes sida, måste ha framstått som det första egentliga spaningsuppslaget
angående Kejnes påstådda brottslighet. Någon anmärkning kan därför
icke göras mot Meijer för att han i anledning av Hellstadius’ berättelse
icke lagt saken å sido utan inlett förundersökning rörande tjänstefel av
Kejne. Detta har tydligen också varit kommissionens åsikt. Att en undersökningsmetod
av så ömtålig beskaffenhet, som här är i fråga, anlitats
endast för att åvägabringa bevisning mot Kejne för det tjänstefel, varför
han misstänktes, synes mig däremot icke vara försvarligt.

Såsom kommissionen funnit förelågo avsevärda osannolikhet smoment i
Hellstadius’ berättelse inför polisen. Vidare måste det helt negativa utfallet
av vallningen ha framstått såsom ägnat att väsentligen förringa berättelsens
trovärdighet. Sedan Meijer ansett sig böra kontrollera Hellstadius’
påståenden, har han också — vilket måste anses vara det naturligaste och
riktigaste förfaringssättet — i första hand föranstaltat om förhör med
personer, med vilka Hellstadius före sitt besök hos polisen haft kontakt i
saken. Kommissionen har funnit det anmärkningsvärt att Meijer underlåtit
att, innan han övervägt vidare åtgärd, taga kontakt med assistenten
Westerberg, doktor Takman och Hellstadius’ fader. De av Meijer gent -

165

emot denna kritik anförda invändningarna — att ärendet brådskade, enär
Hellstadius enligt beslut av barnavårdsnämnden skulle förpassas från Stockholm
den 11 september 1950, att en hänvändelse till Westerberg kunde ha
medfört att Kejne fått kännedom om vad som var i görningen, att Takman
utan framgång eftersökts per telefon fyra eller fem gånger samt att starka
motsättningar rådde mellan Hellstadius och dennes fader — kan jag icke
finna avgörande. Det synes mig som om Meijer övervärderat nyssnämnda
omständigheter. Också i denna del anser jag mig därför kunna biträda
kommissionens uttalande.

Även om anledning till förundersökning förelegat, är därmed icke sagt,
att en kontroll av sanningsenligheten av Hellstadius’ uppgifter bort ske
genom arrangerandet av dennes besök hos Kejne. För inledande av förundersökning
fordras ju endast, att anledning förekommit att brott förövats,
medan ett ingrepp av förevarande art i den personliga integriteten
kan anses berättigat, endast om misstanken mot vederbörande nått en
avsevärd styrka. Så synes enligt min mening icke ha varit fallet i fråga
om Kejne. Meijer måste därför anses ha förfarit oriktigt genom att föranstalta
om Hellstadius’ besök hos Kejne på alltför svaga misstankar mot
denne.

Den ifrågavarande undersökningsmetoden var sådan, att den kunde ha
medfört betydande skadeverkningar. Kommissionen har i detta hänseende
anfört vissa omständigheter, som bort avhålla Meijer från att handla på
sätt som skett. Om Kejne varit skyldig till det som Hellstadius tillvitade
honom, hade uppenbarligen risk förelegat att besöket, vars närmare förlopp
var undandraget polisens kontroll, lett till förnyad otukt eller att
Hellstadius utnyttjat situationen till att öva utpressning mot Kejne. Särskilt
sistnämnda omständighet borde ha fordrat synnerlig uppmärksamhet.
Om Kejne var oskyldig, måste det ha stått klart för Meijer, som var väl
förtrogen med Kejnes förhållanden, att telefonsamtalet och det efterföljande
besöket, som onekligen om än oavsiktligt hade en viss provokatorisk
prägel, lätt kunde uppfattas som ett led i förföljelserna mot Kejne eller
som ett utslag av polisens misstro mot honom. Vad som vid denna tid
förekommit i tidningspressen hade bort mana Meijer att iakttaga särskild
försiktighet. Hellstadius’ vandel samt det förhållandet att hans kontakt
med polisen förmedlats av Malmberg, som då stod under åtal för tillvitelser
mot Kejne om homosexuell otukt, måste — vilket också Meijer antyder
— ha föranlett Meijer att misstänka, att Hellstadius’ framträdande
vore ett led i en komplott mot Kejne. Genom att arrangera besöket av
Hellstadius hos Kejne kunde Meijer därför riskera, att polisen oavsiktligt
kom att medverka i en sådan komplott. Om det i Meijers regi företagna
besöket givit till resultat att Hellstadius återvänt med kniven, hade detta
— även om Meijer icke hade någon tanke på att förläna publicitet däråt —

166

kunnat med för Ivejne oöverskådliga skadeverkningar utnyttjas av dem,
med vilka Hellstadius kunde misstänkas samarbeta.

Vad angår det värde ur bevisningssynpunkt, som kunde vara att förvänta
genom den påtalade åtgärden, må framhållas följande.

Det måste ha stått klart för Meijer, att något avgörande bevis för sanningsenligheten
av Hellstadius’ berättelse icke skulle ha erhållits, även om
Hellstadius vid återkomsten från Kejnes bostad kunnat uppvisa den omförmälda
kniven. Bevisvärdet av det planerade besöket hos Kejne var
uppenbarligen till väsentlig del beroende på möjligheten att anordna en
effektiv kontroll därav. I detta hänseende innehöllo Meijers direktiv intet
annat än att Hellstadius skulle visiteras före ankomsten till Kejnes bostad.
Det närmare utförandet av den erforderliga övervakningen av Hellstadius
har Meijer sålunda anförtrott Winberg. Kommissionen har — enligt min
mening med rätta — ansett, att Meijer icke saknat fog att så göra samt
att ansvaret för det sätt på vilket kontrollen ordnats och för vad som åtgjorts
eller underlåtits alltså icke fallit å Meijer. Däremot synes det mig
ligga i sakens natur — vilket Meijer måste ha insett — att kontrollen av
Hellstadius’ åtgöranden vid besöket med hänsyn till risken för att hela
planen skulle avslöjas icke kunde göras tillräckligt effektiv. Av vad Winberg
inför kommissionen uppgivit samt av utredningen i övrigt framgår också,
att nyssnämnda risk föranledde de i åtgärden deltagande polismännen att
släppa Hellstadius på egen hand utanför det hus, där Kejne bodde, och
att avvakta Hellstadius’ återkomst utom synhåll från Kejnes bostad. På
grund härav kunde det icke uteslutas, att — om Hellstadius återvänt med
kniven — denna i förväg kunde ha gömts i förstugan eller trappuppgången
i huset antingen av Hellstadius själv eller av någon, med vilken han vore i
komplott. Uteslutet var icke heller, att Hellstadius kunde smussla med
sig kniven utan att detta upptäcktes vid visitationen, vilken ju kunde
utföras endast om och i den omfattning Hellstadius själv medgav detta.
Kniven kunde också under andra omständigheter än Hellstadius uppgivit
ha kommit i Kejnes besittning. Vådan av att Hellstadius’ besök skulle på
grund av de nu anförda omständigheterna kunna leda till uppkomsten av
missvisande indicier synes mig ha varit så uppenbar, att redan detta bort
avhålla Meijer från att arrangera besöket.

Meijer har betonat såväl inför kommissionen som i yttrande till mig,
att avsikten med telefonsamtalet och besöket hos Kejne i första hand var
att sätta Hellstadius på prov, därvid man räknade med den möjligheten
att, om Hellstadius’ uppgifter voro uppdiktade, han skulle falla till föga
på grund av den psykiska påfrestning, som en konfrontation med Kejne då
måste utgöra för honom. Detta argument, som i viss mån giver intryck av
en efterhandskonstruktion, är enligt min mening föga bärkraftigt. Då Hellstadius,
som enligt Meijers egen utsago icke stod att rubba trots långvariga
och pressande förhör, tydligen mycket hårdnackat låst sig fast i sin posi -

167

tion, förefaller det tämligen omotiverat att antaga, att han skulle ha givit
vika vid en konfrontation, som han frivilligt gått med på.

Av det telefonsamtal, som föregick Hellstadius’ besök hos Kejne och som
avlyssnades av två polismän, framgick, att Kejne icke kände Hellstadius
och att han ställde sig oförstående till saken. Besöket kunde därför icke
beräknas giva något ytterligare av väsentlig betydelse och måste sålunda
bedömas såsom i det närmaste meningslöst ur bevis- och kontroll synpunkt.
Meijer har också i sin förklaring till mig yttrat, att han icke skulle ha
medverkat vid Hellstadius’ besök hos Kejne, om han känt till förloppet av
telefonsamtalet, enär något ytterligare resultat icke varit att förvänta av
sakens fullföljande.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag, att Meijer icke ägt beordra
Hellstadius’ besök hos Kejne, enär förundersökning ej kunnat ske
annat än i fråga om misstanke rörande omförmälda tjänstefel av Kejne
samt arten av detta brott och de alltför svaga misstankar om brottslighet,
som förelegat, icke berättigat till en sådan åtgärd, ävensom att Meijer med
hänsyn till det omdöme, man haft rätt att fordra av honom, i allt fall bort
underlåta företagandet av åtgärden, då han bort förstå, att densamma
kunde medföra betydande skadeverkningar och icke var av något egentligt
värde för utredningen. Enär Meijer, trots dessa förhållanden, arrangerat
ifrågavarande besök, synes mig Meijer — även om någon påvisbar
skada icke skulle ha åsamkats Kejne genom vad som förevarit — icke
kunna undgå åtal för tjänstefel.

Meijer har anfört vissa omständigheter, som skulle minska hans ansvarighet
för den vidtagna åtgärden. I sådant hänseende har Meijer påstått,
att åtgärden endast inneburit kontroll av ett besök, som under alla omständigheter
skulle ha kommit till stånd, att utredningen icke utförts i enlighet
med hans intentioner samt att han erhållit Lundqvists godkännande
av åtgärden.

Det kan icke med fog göras gällande, att Hellstadius givit Meijer grundad
anledning antaga, att Hellstadius skulle självmant uppsöka Kejne. Meijer
har nämligen själv framhållit för kommissionen, att Hellstadius vid förhöret
den 8 september 1950 på direkt fråga av Meijer förklarat sig icke
veta om han skulle hämta kniven men att han, därom tillfrågad, sagt sig
icke ha något emot att göra detta. Även om skäl kunna anses ha förelegat
till ett sådant antagande, som nyss nämnts, kan likväl detta förhållande
enligt min mening icke på något avgörande sätt påverka bedömandet av
Meijers åtgöranden i saken, eftersom Meijer dock tagit initiativet till det
besök, som faktiskt ägde rum, samt planlagt och arrangerat detta. Besöket
måste därför bedömas såsom en av Meijer i egenskap av undersökningsledare
föranstaltad spaningsåtgärd.

Vad angår Meijers påstående att de polismiin, som omhiinderhade genomförandet
av ifrågavarande spaningsåtgärd, borde ha avstått från att full -

168

följa saken, sedan telefonsamtalet givit vid handen att Kejne icke alls
kändes vid Hellstadius, vill jag erinra om att de av Meijer givna direktiven
gingo ut på att besöket hos Kejne skulle komma till stånd, om Kejne
vid telefonsamtalet medgav att han innehade kniven eller eljest bad Hellstadius
komma upp. I dessa direktiv kan svårligen inläggas annan mening,
än att telefonsamtalet skulle utgöra en förberedande åtgärd i sonderande
syfte, vilken omedelbart skulle fullföljas genom ett besök av Hellstadius
i Kejnes bostad, om anledning därtill på nyss angivet sätt gavs vid samtalet.
Polismännen ha sålunda endast följt de givna föreskrifterna, varför
Meijer saknar fog för sin invändning att utredningen icke utförts i enlighet
med givna order.

I likhet med kommissionen anser jag ansvaret för de vidtagna åtgärderna
icke kunna till någon del läggas å Lundqvist. Av Lundqvists yttrande
till mig synes uppenbart, att han icke uppfattade Meijers endast
helt flyktigt gjorda hänvändelse till honom som en begäran om överordnads
beslut samt att han med sina uttalanden till Meijer icke avsåg att
påtaga sig något ansvar. Även om den omständigheten att Meijer i denna
enligt hans åsikt tveksamma och vanskliga fråga rådfört sig med sin närmaste
förman onekligen länder honom till förtjänst, kan Meijer dock icke
undgå att ensam bära ansvaret för det av honom sedermera meddelade
beslutet i saken.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt riksåklagarämbetet
att vid Svea hovrätt väcka och utföra åtal mot Meijer för tjänstefel i anmärkta
hänseende. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen. Tillfälle
borde beredas Kejne att föra talan i målet.

Svea hovrätt, där Meijer biträddes av advokaten Bure Malmström såsom
offentlig försvarare, yttrade, efter huvudförhandling den 29 och den
30 september 1952, i dom den 21 oktober 1952 följande.

Från samhällelig synpunkt är av synnerlig vikt att brott i största möjliga
utsträckning beivras. Det är även ett samhällsintresse att åtgärder i
möjligaste mån vidtagas till förebyggande av brott. Fördenskull är ofrånkomligt
att de myndigheter, vilka äro satta att handhava den verksamhet
som syftar till en god ordning i förevarande hänseenden, utrustas med befogenheter
att i mån av behov ingripa mot enskilda medborgare. Å andra
sidan är det ett oeftergivligt krav att den enskilde ej utsättes för större
ingrepp i sin integritet än som i varje särskilt fall betingas av föreliggande
förhållanden och övergrepp få icke under några omständigheter förekomma.
Vid denna avvägning mellan å ena sidan det offentliga intresset att bekämpa
brottslighet och å andra sidan den enskildes intresse av personlig
okränkbarhet — vilka intressen endast i det enskilda fallet synas motstridiga
men, från en vidare synpunkt sett, båda låta sig inordna under

169

rättssäkerheten — kan icke undvikas att den enskilde någon gång utsättes
för ingripande som i förstone eller i varje fall för honom själv ter sig oförsvarligt
eller rentav kränkande. De spörsmål, som uppkomma vid dylika
överväganden, ha endast delvis berörts genom lagstiftning och få huvudsakligen
lösas med ledning av den praxis som utbildat sig och med hänsyn
tagen till samtliga för det särskilda fallet kännetecknande omständigheter.
Det är uppenbart att sådana avgöranden ofta äro mycket vanskliga och
att svårigheterna göra sig särskilt gällande vid beräkningen av följderna.
Jämväl kommer i betraktande att, om resultat skall kunna vinnas, beslut
måste träffas och genomföras med minsta möjliga tidsutdräkt. Med hänsyn
till vad nu anförts är tydligt att en undersölcningsledare bör, inom
ramen för vad tjänstens beskaffenhet kräver, ha befogenhet att med ett
icke alltför avgränsat mått av frihet bedöma det föreliggande läget och
pröva vilka åtgärder som må vara påkallade. Skulle prövningen vara hårt
bunden, kan det lätt inträffa att, till men för undersökningsresultatet, förmågan
till initiativ och uppslag hämmas av mer eller mindre berättigade
farhågor för att handlandet skulle kunna bli betecknat som oförsvarligt.
Att ändamålsenligheten och lämpligheten av beslut eller åtgärd från en
undersökningsledares sida icke äro ställda utom tvivel eller till och med
kunna ifrågasättas bör alltså skäligen icke utan vidare ge anledning till
påstående om felaktigt förfarande. Endast om gränsen för den frihet, som
enligt vad nyss sagts bör tillkomma en undersökningsledare, med hänsyn
till omständigheterna får anses överskriden, bör förfarandet kunna föranleda
ansvar för tjänstefel. I anslutning härtill må framhållas att man icke
kan låta utfallet av en viss företagen åtgärd — i varje fall om detta icke
med någon säkerhet kunnat i förväg beräknas — tjäna till huvudsaklig
ledning, då det gäller att i efterhand pröva huruvida åtgärden varit oförsvarlig.
Vid bedömandet har man att utgå från de objektiva förutsättningar
som varit givna, när åtgärden företogs.

Meijer är i detta mål åtalad för tjänstefel, som skulle bestå i att han
beordrat Hellstadius’ besök hos Kejne den 9 september 1950, oaktat anlitande
av en sådan spaningsåtgärd icke varit försvarligt under de omständigheter
som förelågo i saken.

Vad angår de åtgärder, som i anledning av Hellstadius’ berättelse vidtagits
innan Meijer gav order om den med åtalet avsedda spaningsåtgärden,
är följande upplyst. Som en förstahandskontroll av Hellstadius’ uppgifter
lät Meijer i omedelbar anslutning till förhör den 7 september 1950
företaga vallning av Hellstadius å Engelbrektsgatan, vid vilken gata Kejne
alltsedan tiden före det av Hellstadius uppgivna tillfället under våren 1950
haft sin bostad. Därvid befanns att Hellstadius ej kunde angiva, i vilken
fastighet han vid ifrågavarande tillfälle skulle ha besökt Kejne. Rapport
om vallningen avgavs muntligen till Meijer samma dag. Nästföljande dag,
den 8 september, anställdes förhör med Malmberg och en person vid namn

170

Edgren. Vid förhören bekräftades vad Hellstadius uppgivit om att han
presenterats för Malmberg den 6 september i samband med en festlighet
i Oterdahls bostad, och det framkom vidare bland annat att Hellstadius i
närvaro av Malmberg, Edgren och Oterdahl redogjort i huvudsakliga delar
för sitt påstådda sammanträffande våren 1950 med Kejne samt att Hellstadius
skulle till några ytterligare personer ha omnämnt sammanträffandet,
nämligen till sin fader samt till sin övervakare Westerberg och Takman,
båda anställda vid sociala nämnderna i Stockholm. Samma dag, den 8
september, höll Meijer ett flera timmar långt förhör med Hellstadius, varvid
denne till alla delar vidhöll sin berättelse vid föregående förhör. Enligt uppgift
av Meijer förklarade Hellstadius vid förhöret den 8 september att han
vore osäker huruvida han för Westerberg och Takman omnämnt sin samvaro
med Kejne. Förutom nyss angivna förhörsåtgärder verkställdes spaning
efter ett par ynglingar, av vilka, enligt uppgift av Hellstadius, den
ene sagt sig ha betjänat Kejne i homosexuellt syfte och den andre av Hellstadius
fått kännedom om dennes besök hos Kejne våren 1950. Denna
spaning ledde icke till något resultat. Något förhör med Oterdahl, Westerberg,
Takman eller Hellstadius’ far ägde icke rum. Av dessa personer var
Oterdahl på grund av utlandsresa icke anträffbar. Meijer har uppgivit att
han minst fyra eller fem gånger under de här ifrågavarande dagarna sökt
telefonledes komma i kontakt med Takman, dock utan att lyckas, varefter
frågan om förhör med honom fått förfalla. Beträffande Westerberg
och Hellstadius’ fader har Meijer sagt sig ha övervägt frågan om dessa personers
hörande men ansett en sådan åtgärd icke böra ifrågakomma, enär
vad därvid kunde framkomma ej i nämnvärd mån kunde inverka på tilltron
till Hellstadius’ berättelse samt dessutom tillkomme, vad anginge
Westerberg, att han vore nära bekant med Kejne och därför kunde befaras
varna denne, och rörande Hellstadius’ far att anordnandet av förhör vore
särskilt känsligt beroende på svåra misshälligheter mellan fadern och sonen.
Till Meijers underlåtenhet att höra här avsedda personer har medverkat
att Hellstadius enligt beslut av barnavårdsnämnden skulle den It september
1950 förpassas till Långanäs yrkesskola och att Meijer, som ansåg
angeläget att inga ytterligare personer invigdes i saken, icke vilie göra
framställning om uppskov med förpassningen. Vad Meijer härutinnan anfört
till sitt försvar synes förtjäna beaktande vid det fortsatta bedömandet
av hans åtgöranden.

Från åklagarens sida har ej gjorts gällande, att ytterligare åtgärd utöver
de nyss angivna bort av Meijer vidtagas i ärendet, och i enlighet med åklagarens
betraktelsesätt hade, om påvisade kontrollåtgärder ej kunde verkställas
eller dessa icke lämnade tillfredsställande resultat, undersökningen
bort i detta skede åtminstone för tillfället nedläggas.

Beträffande genomförandet av telefonsamtalet och besöket hos Kejne
lämnade Meijer polismännen vissa anvisningar innefattande i huvudsak

171

följande. Samtalet skulle äga rum från Hellstadius’ bostad. Hellstadius
skulle tala om för Kejne vem han var och att han vid ett tidigare besök
i Kejnes bostad lämnat kvar en kniv. Hellstadius skulle icke under några
omständigheter få tala om vad de haft för sig vid det föregående sammanträffandet
eller göra några inviter. Samtalet skulle avlyssnas av polisen,
och om Ivejne vidkändes bekantskapen och talade om att han innehade
kniven eller eljest bad Hellstadius komma upp, skulle Hellstadius få göra
detta under polisens kontroll, varvid skulle tillses att han ej hade möjlighet
att smussla med sig någon kniv.

I fråga om de närmare omständigheterna vid telefonsamtalet och besöket
är följande utrett. Sedan överkonstapeln Winberg och två kriminalkonstaplar
ifrågavarande dag den 9 september 1950 klockan 14.20 infunnit
sig i Hellstadius’ bostad, fick Hellstadius därifrån ringa upp Kejne. Det
samtal, som därefter ägde rum mellan Hellstadius och Kejne, avlyssnades
av två av polismännen. Vid samtalet, som började med att Hellstadius
uppgav sitt namn, yttrade Hellstadius bland annat att han ville hämta
sin kniv som han kvarlämnat hos Kejne en söndag i maj. Kejne, som hade
besök av redaktören Hedström vid Stockholms-Tidningen, förklarade under
samtalets gång bland annat att det måste vara fråga om ett misstag, och
sedan Hedström, som hört Kejnes yttranden och förstått att det var något
mystiskt med samtalet, ropat till Kejne att uppmana Hellstadius att komma
upp till Kejne, tillsade Kejne Hellstadius att göra detta. — Om vad
som förekommit vid telefonsamtalet fick Meijer icke någon rapport i detta
skede. — Därefter begåvo sig polismännen och Hellstadius i bil mot Kejnes
bostad. Under färden visiterades Hellstadius till kontroll av att han ej
innehade någon kniv. Sedan man stannat bilen ett stycke från Kejnes
bostad, fick Hellstadius ensam bege sig upp i bostaden, varvid han under
vägen fram till porten övervakades för att han ej skulle kunna komma i
förbindelse med någon utomstående. Uppkommen i bostaden upprepade
Hellstadius sitt ärende och redogjorde även, på frågor av Kejne och Hedström,
för omständigheterna vid det tillfälle, då han tidigare skulle ha besökt
Kejne. I anledning av Hellstadius’ uppgifter ringde Kejne till kriminalpolisen,
varefter två polismän på order av jourhavande överkonstapeln
infunno sig i Kejnes bostad. Efter förhör med Hellstadius därstädes lämnade
samtliga de närvarande bostaden för att bege sig till polishuset.

Med hänvisning till innehållet i de av Meijer givna anvisningarna med
avseende å förutsättningarna för att telefonsamtalet skulle efterföljas av
ett besök hos Kejne har Meijer — icke utan fog — gjort gällande att, då
den väsentliga förutsättningen för besöket, nämligen att Kejne vidkändes
bekantskap med Hellstadius, icke visade sig föreligga, vidare åtgärd ej
bort förekomma. I brist på annan utredning får antagas att Meijer, såsom
han påstått, ej skulle ha låtit besöket komma till stånd, om han vetat
att telefonsamtalet utfallit på nu angivet sätt. De tfa förhållande i och för

172

sig kan icke fritaga Meijer från ansvarighet för besöket — vilket denne ej
heller sökt göra gällande — men vad sålunda framkommit rörande Meijers
avsikter är ej utan betydelse för frågan huruvida Meijer genom vad som
lagts honom till last förfarit oförsvarligt.

Åklagaren har angående den med åtalet avsedda spaningsåtgärden framhållit
att en undersökningsmetod av så ömtålig beskaffenhet som den ifrågavarande,
ehuru ej under alla förhållanden otillbörlig, icke får komma till
användning i annat fall än efter en synnerligen omsorgsfull avvägning, därvid
måste beaktas bland annat arten av det brott varom är fråga, styrkan
av den föreliggande misstanken, det resultat i bevisningshänseende som
kan ernås samt risken för skadeverkningar. Under hänvisning härtill har
åklagaren som stöd för sitt påstående att den av Meijer anlitade undersökningsmetoden
icke vore försvarlig anfört i huvudsak att det brott för
vilket Kejne misstänktes — tjänstefel bestående i homosexuell otukt — vore
förhållandevis obetydligt, att ringa stöd förelåg för misstanken om dylikt
brott, att det praktiska värdet ur bevissynpunkt, som ett besök hos Kejne
kunde erbjuda, var ganska tvivelaktigt, att emellertid — för den händelse
Hellstadius vid återkomsten innehade kniven, vilket ju i och för sig icke
visade att Kejne vore skyldig — kunde uppkomma en för Kejne mycket
besvärande situation, därest han ej kunde styrka att han icke under de av
Hellstadius uppgivna förhållandena mottagit kniven, att förfarandet, utan
att Meijer avsett detta, hade en viss prägel av provokation, i det att besöket,
för den händelse Hellstadius’ uppgifter vore riktiga, medförde risk
för ny uppfordran till otukt och även för hot om utpressning, att besöket,
om Kejne vore oskyldig, måste ha inneburit en stark påfrestning för denne
med hänsyn till det psykologiskt sett ömtåliga läge, i vilket han befann
sig, samt att därvid vore särskilt att beakta risken för att Kejne kunde få
intryck av att polisen motarbetade honom. Sammanfattningsvis har åklagaren
påstått, att med hänsyn till de av honom sålunda åberopade omständigheterna
det av Meijer anordnade besöket till sina återverkningar
måste anses ha inneburit en otillbörlig kränkning av Kejnes integritet.

Med utgångspunkt från att Meijers åtgärder utgjorde led i ett förundersökningsförfarande
riktat mot Kejne, har åklagaren gjort gällande att, då
det var uppenbart att Hellstadius’ berättelse ej innefattade beskyllning
för straffbar homosexuell otukt, inledande av förundersökning mot Kejne
var motiverat endast i den mån berättelsen innefattade grund för misstanke
att Kejne, i sin egenskap av prästman, genom homosexuell otuktshandling
gjort sig skyldig till ämbetsbrott. Att — oaktat åtskilliga omständigheter
förefunnos som förringade tilltron till berättelsen — Meijer
dock icke saknat skäl att på angiven grund inleda förundersökning mot
Kejne får åklagaren anses ha vitsordat. Från åklagarens sida har sålunda
ej riktats annan anmärkning mot Meijer än vad angår sättet för undersökningens
bedrivande. Meijer å sin sida har, med förklaring att han vid

173

ifrågavarande tidpunkt icke räknade med att Hellstadius’ uppgift innefattade
påstående om ämbetsbrott av Kejne, anfört dels att — särskilt
som Kejne i sin sociala verksamhet hade att taga befattning med ungdom
— den mot Ivejne inledda undersökningen borde betraktas icke enbart
som en förundersökning i egentlig mening utan även som ett led i
polisens allmänna verksamhet i syfte att söka förebygga brott, dels att
förundersökning mot Kejne var befogad jämväl ur den synpunkten att, om
riktigheten av Hellstadius’ berättelse vunne bekräftelse, därigenom förebragts
ett indicium på att Kejne kunde, i andra fall, ha gjort sig skyldig
till kriminell homosexualitet. Jämväl har framhållits att undersökningen
kunde ha betydelse vid prövningen av målet mot Malmberg. Vidare har
Meijer andragit att undersökningen kunde vara i Kejnes intresse, i det att
denne därigenom kunde frias från misstanken om homosexualitet.

Vid bedömande av karaktären av den företagna utredningen finner hovrätten
följande. Hellstadius’ berättelse innefattade visserligen icke påstående
om straffbar homosexuell otukt; berättelsen kunde dock tjäna som
grund för misstanke ej blott att Kejne genom otukt med Hellstadius gjort
sig skyldig till ämbetsbrott utan även att Kejne genom otukt med annan
ungdom kunde komma att göra sig skyldig till kriminell homosexualitet.
För att samhällets strävanden beträffande ungdomsvården icke skall förfuskas
är det av vikt att ingripa, därest någon, som har hand om ungdomsvård,
i homosexuellt hänseende förgriper sig på sina skyddslingar.
Har det kunnat fastslås att en ungdomsvårdare förövat homosexuell otukt
mot ungdom, måste, även om den aktuella otukten ej faller under 18 kap.
10 § strafflagen, uppenbar risk anses föreligga att gärningsmannen söker
även sådana föremål för sina sexualhandlingar att dessa komma att innefatta
kriminell homosexualitet. Här finnes onekligen anledning till en verksamhet
från samhällets sida i brottsförebyggande syfte. På grund av det
anförda måste anses att i förevarande fall — även om direkt grund icke
förelåg för misstanke om svårare brott än ämbetsbrott — vid bedömandet
av angelägenheten att verkställa undersökning hänsyn måste tagas jämväl
till att, om misstanken visade sig riktig, det kunde vara påkallat att söka
förebygga homosexuella handlingar av brottslig art från Kejnes sida. Det
förhållandet att samhällets brottsförebyggande verksamhet i första hand
anförtrotts polisen och icke åklagarmakten bör såsom varande uteslutande
av formell art ej medföra att Meijer vid sin utredning icke skulle ha ägt
att beakta även sist anförda synpunkt, särskilt som av praktiska skäl ledningen
av utredningen icke kunde uppdelas mellan olika personer. Det
kan således icke anses riktigt att vid bedömandet av undersökningens behövlighet
beakta allenast den omständigheten att omedelbar grund ej förelåg
för misstanke om svårare brott än tjänstefel. I belysning härav kan det
ämbetsbrott, varom utredning kunde erfordras, icke heller betecknas såsom
obetydligt. Nu anförda förhållanden måste anses innefatta giltiga skäl att

174

söka utröna huruvida Hellstadius’ beskyllning mot Kejne ägde riktighet.
Vad som förekommit genom förhören med Hellstadius var i själva verket
av sådan beskaffenhet att Meijer kunnat utsättas för berättigat klander,
därest han icke vidtagit någon åtgärd i anledning av Hellstadius’ berättelse.

Med avseende å den prövning, som Meijer haft att företaga i fråga om
sannolikheten av att Kejne gjort sig skyldig till den av Hellstadius påstådda
gärningen, är att märka att Hellstadius’ vid polisförhören avgivna
utsagor till synes icke innehålla några mot varandra stridande moment
och att Hellstadius under samtliga förhören vidhållit riktigheten av sin
berättelse. Åklagaren har gjort gällande att vissa fakta med avseende å
berättelsens innehåll och omständigheterna i samband med dess avgivande
varit ägnade att i hög grad förringa berättelsens trovärdighet: å andra sidan
har Meijer påpekat vissa förhållanden till stöd för att berättelsen kunde
vara sann. Det ligger i sakens natur att, i varje fall i första skedet av en
undersökning av denna art, en avvägning av sannolikheten av det framförda
påståendet är mycket vansklig. Jämväl må erinras om de svårigheter
som mött när det gällt att erhålla kontroll å Hellstadius’ uppgifter.
På grund härav och med hänsyn till att effektiviteten av utredningsarbetet
ej skulle bli lidande synes Meijer ha haft tillräckliga skäl att lägga Hellstadius’
berättelse till grund för sådan ytterligare undersökning som funnes
möjlig att verkställa och som icke stötte på hinder från andra synpunkter.

I fråga om det positiva värde, som den klandrade åtgärden kunde äga i
bevisningshänseende, är visserligen riktigt att, även om Hellstadius’ besök
hos Kejne utfallit så att Hellstadius vid återkomsten haft kniven med
sig, därigenom icke blivit styrkt att hans uppgift om otukten varit sann.
Ett indicium i den riktningen hade emellertid, förutsatt att Kejne icke på
nöjaktigt sätt kunde redogöra för åtkomsten av kniven, otvivelaktigt blivit
förebragt, och ett sådant läge kunde måhända ha givit anledning till andra
åtgärder eller vara av betydelse, om nya spaningsuppslag senare skulle
yppas. Å andra sidan kan ej uteslutas att detta indicium kunde vara falskt,
och härigenom skulle Kejne helt visst ha kommit i en svår ställning. De
kontrollåtgärder, som efter Meijers anvisningar vidtagits i avseende å besöket,
och den omständigheten att Hellstadius icke i förväg fått kännedom
om tidpunkten för besöket få dock anses ha varit väl ägnade att
motverka risken för att genom besöket kunde tillskapas falsk bevisning.
Vid bedömandet av de skadeverkningar, som i förevarande hänseende kunnat
befaras uppkomma, synes ej heller kunna bortses från att, enligt Meijers
genom vittnesmål med överkonstapeln Winberg och kriminalkonstapeln
Melin bestyrkta uppgift, Hellstadius vid polisförhören sagt sig ämna hämta
kniven hos Kejne, innan Hellstadius den 11 september skulle lämna Stock -

175

holm, och att risken för uppkomsten av falsk bevisning mot Kejne kunnat
avsevärt öka om Hellstadius’ besök hos Kejne skett utan varje kontroll.

Risken för att besöket, för den händelse Hellstadius’ uppgifter voro
riktiga, skulle medföra uppfordran till otukt eller hot om utpressning torde,
med hänsyn till det sätt på vilket Meijer låtit utföra detsamma, ha varit
skäligen ringa och i varje fall mindre än om Hellstadius helt av eget initiativ
genomfört besöket.

Såsom åklagaren påpekat har besöket, om Kejne var oskyldig, kunnat
ge intryck av att polisen snarare vore sysselsatt med samlande av bevis
mot Kejne än verksam för utredning i anledning av hans anmälan om mot
honom förövade brott. Härigenom kunde besöket vara ägnat att stärka
Kejnes redan förefintliga missnöje med polisens utredning av hans anmälan
och hans misstanke att ovidkommande hänsyn hade inflytande på polisens
arbete. Att besöket sålunda lätt kunde komma att uppfattas som ett
led i förföljelser mot Kejne eller som ett utslag av polisens misstro mot
denne har uppenbarligen förtjänat beaktande.

Vid slutligt övervägande av samtliga förhållanden, som inverka på bedömandet
av Meijers åtgöranden, anser hovrätten att det påtalade förfarandet
— ehuru det varit ägnat att ingiva betänkligheter med hänsyn
till risken för skadeverkningar — likväl icke kan betecknas såsom oförsvarligt
och hovrätten finner följaktligen att Meijer genom vad som lagts
honom till last icke gjort sig skyldig till tjänstefel.

Åklagarens talan lämnas utan bifall.

Malmström tillerkännes ersättning av allmänna medel för försvaret av
Meijer i hovrätten med fordrade 1 269 kronor 75 öre, varav 1 250 kronor i
arvode.

Nämnda ersättning skall liksom vad av allmänna medel utgått till Hellstadius
i ersättning för inställelse som vittne i hovrätten stanna å statsverket.

Med denna utgång av målet fann jag mig icke böra åtnöjas. I revisionsinlaga
yrkade jag alltså, att högsta domstolen måtte med ändring av hovrättens
dom fälla Meijer till ansvar i målet ävensom förplikta honom att
återgälda statsverket av allmänna medel förskjuten vittneslön och ersättning
åt Meijers försvarare, samt anförde till utveckling härav följande.

Jag anser mig kunna biträda hovrättens allmänna uttalanden om den
synnerliga vikten av att brott i största möjliga utsträckning beivras och i
möjligaste mån förebyggas, om de befogenheter de för sådan verksamhet
avsedda myndigheterna böra äga samt om avvägningen av den enskildes
intresse av personlig okränkbarhet mot det offentliga intresset av brotts
beivran eller förebyggande. Åtskilliga av de ingrepp i den personliga integriteten,
som kunna anlitas av myndigheterna för beivrande av brott, iiro
detaljerat reglerade genom lagstiftning, exempelvis anhållande, hus- och

176

kroppsrannsakan, reseförbud, hämtande till förhör m. fl. Regleringen av
dessa tvångsåtgärders användning har i första hand tagit sikte på det
misstänkta brottets svårhet och misstankarnas styrka. Det synes mig
kunna hävdas, att principen om en avvägning av åtgärdens art mot
brottets beskaffenhet och graden av misstankarna bör vara normgivande
också när det gäller anlitandet av icke lagreglerade åtgärder, där man
alltså måste vägledas av tilläventyrs förefintlig praxis eller låta sig nöja
allenast med bedömande av in casu föreliggande omständigheter. Nämnda
princip torde därför beaktas vid tillämpningen av det allmänt hållna
stadgandet i 23 kap. 4 § rättegångsbalken att förundersökning bör så bedrivas,
att ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad
eller olägenhet. Liknande synpunkter synas mig böra anläggas, då fråga
är om den brottsförebyggande verksamheten, men härvidlag måste särskild
återhållsamhet krävas beträffande anlitande av åtgärder, som icke äro i
lag reglerade. Ett angrepp mot den enskildes integritet uteslutande i brottsförebyggande
syfte bör anlitas endast om överhängande fara föreligger
för att ett brott skall ske.

Om jag alltså — med den reservation som framgår av vad nu sagts —
biträder hovrättens principiella uppfattning i fråga om en utrednings bedrivande,
kan jag emellertid icke godtaga alla domskälen och än mindre
åtnöjas med de slutsatser hovrätten dragit ur åtskilliga av dem och det
slut, vartill hovrätten kommit i målet.

Beträffande hovrättens redogörelse för de åtgärder, som på Meijers
föranstaltande vidtogos i kontrollsyfte innan beslutet fattades om att låta
Hellstadius i polisens regi besöka Kejne, vill jag fästa uppmärksamheten
på att vid vallningen framgick icke blott — såsom hovrätten antecknat —
att Hellstadius ej kunde angiva, i vilken fastighet han skulle ha besökt
Kejne. Vid vallningen fick Hellstadius även besöka den fastighet, där Kejne
hade sin bostad, och förklarade då, att ”där var det absolut inte”. Denna
inadvertens i domen må emellertid vara av underordnad betydelse. Hovrätten
har emellertid i anslutning till sin fortsatta redogörelse för de kontrollåtgärder
som företagits och för dem, som Meijer uraktlåtit, uttalat,
att vad Meijer i sådant hänseende anfört till försvar syntes förtjäna beaktande
vid det fortsatta bedömandet av hans åtgöranden. Ett par av
de synpunkter, som hovrätten därvid till Meijers förmån beaktat, torde
förtjäna särskild uppmärksamhet.

I fråga om uraktlåtenheten att taga kontakt med Westerberg har Meijer
som skäl för att sådan kontakt ej borde sökas anfört, att Westerberg
vore nära bekant med Kejne och därför kunde befaras varna denne. Därom
är till en början att säga, att Westerberg, låt vara att han personligen var
Kejnes gode vän, vid den ifrågavarande tidpunkten var anställd vid Stockholms
stads sociala nämnder, icke vid stadsmissionen, samt övervakare för
Hellstadius. Det kan också förtjäna framhållas, att därest Meijer ansåg

177

sig böra befara, att Westerberg skulle till Kejne föra vidare något av vad
han erfarit vid ett förhör i saken — i och för sig synes med hänsyn till
Westerbergs ställning och vad om hans person måste ha varit känt även
för Meijer ett sådant antagande närmast vara oförsynt — Meijer kunnat
med stöd av bestämmelsen i 23 kap. 10 § rättegångsbalken förordna, att
vad vid förhöret förekomme icke finge uppenbaras.

Hovrätten har vidare hänvisat till Meijers upplysning att han ehuru
utan resultat flera gånger telefonledes sökt komma i kontakt med Takman,
varför frågan om förhör med honom fått förfalla. Denna upplysning bör
jämföras med redogörelsen för spaningen efter de ynglingar, som enligt
Hellstadius’ berättelse skulle kunna bidraga till utredning i saken, särskilt
den yngling för vilken Hellstadius skulle ha berättat om sitt sammanträffande
med Kejne. För denna spaning sparades ingen möda, medan man
nödgas konstatera, att föga intresse måste ha ägnats uppgiften att söka
kontakt med Takman, en uppgift som hade bort vara minst lika betydelsefull.

Ytterligare må anmärkas, att Meijers försvar för att någon framställning
icke gjordes om uppskov med förpassningen av Hellstadius till Långanäs,
nämligen att han ansåg det angeläget att inga ytterligare personer
invigdes i saken, har ytterst ringa fog för sig. Enligt min mening har det

— om verkligen vilja förelegat att innan man skred till åtgärd mot Kejne
vidtaga alla erforderliga kontrollåtgärder — icke förelegat den ringaste
svårighet att ernå ett uppskov med överförandet av Hellstadius till Långanäs
utan att därför bakgrunden till en framställning därom måst blottas.

Jag anser mig alltså kunna slå fast, att innan Meijer beslutade och gav
order om genomförandet av besöket hos Kejne icke vidtagits de åtgärder,
som bort ingå som naturliga och tillåtna led i en påbörjad förundersökning.

Efter en utförlig redogörelse för Meijers ordergivning i fråga om Hellstadius’
telefonsamtal med Kejne och därpå följande besök hos denne samt
för telefonsamtalets och det efterföljande besökets förlopp har hovrätten

— som antagit att Meijer, såsom han påstått, ej skulle ha låtit besöket
komma till stånd, om han vetat att telefonsamtalet utfallit så som skett —
uttalat, att Meijer icke utan fog gjort gällande att, då den väsentliga
förutsättningen för besöket, nämligen att Kejne vidkändes bekantskap
med Hellstadius, icke visat sig föreligga, vidare åtgärd ej bort förekomma.
Med den formulering Meijer givit sin order — om Kejne vidkändes bekantskapen
och talade om att han innehade kniven eller eljest bad Hellstadius
komma upp, skulle Hellstadius få göra detta under polisens kontroll
—- kan den av Meijer hävdade meningen icke godtagas. Skulle telefonsamtalet
tillmätas en så avgörande betydelse för frågan, huruvida man
skulle arrangera besöket hos Kejne eller ej, som hovrätten synes förmena,
hade rimligen Meijer bort beordra, att telefonsamtalets innehåll skulle rapporteras
för honom innan besöket gjordes. Även om hovrätten med rätta

12 — Juatiticombvdamanncna ämbctabcrättclac till 1963 ura rikadag.

178

uttalat, att Meijer även med den av honom hävdade ståndpunkten i och
för sig icke vore fri från ansvarighet för besöket, saknas emellertid fog
för det hovrättens ytterligare uttalande på denna punkt att vad sålunda
framkommit ej är utan betydelse för frågan huruvida Meijer genom vad
som lagts honom till last förfarit oförsvarligt.

Jag har i likhet med Kejnekommissionen hävdat, att Hellstadius’ berättelse
— härvid lämnas åsido frågan om dess trovärdighet — kunde utgöra
en grund för misstanke om tjänstefel av Kejne och av denna anledning giva
skäl till inledande av en förundersökning samt att en dylik misstanke vore
den enda grunden för en sådan åtgärd. Hovrätten har å sin sida uttalat,
att — även om direkt grund icke förelåg för misstanke om svårare brott
än ämbetsbrott — vid bedömningen av angelägenheten att verkställa undersökning
hänsyn måste tagas jämväl till att, om misstanken visade sig
riktig, det kunde vara påkallat att söka förebygga homosexuella handlingar
av brottslig art från Kejnes sida. Det kan alltså icke, säger hovrätten,
anses riktigt att beakta allenast den omständigheten att omedelbar grund
ej förelåg för misstanke om svårare brott än tjänstefel. I belysning härav
kan, fortsätter hovrätten, det ämbetsbrott, varom utredning kunde erfordras,
icke heller betecknas som obetydligt. Hovrätten, som anser att
dessa förhållanden innefattat giltiga skäl för Meijer att söka utröna huruvida
Hellstadius’ beskyllning mot Kejne ägde riktighet, har uttalat, att
Meijer kunnat utsättas för berättigat klander, därest han icke vidtagit
någon åtgärd i anledning av Hellstadius’ berättelse. Måhända har hovrätten
härigenom velat utsäga, att misstanken om ämbetsbrott från Kejnes sida
icke innefattade misstanke om brott av sådan svårhetsgrad, att den påtalade
åtgärden varit befogad, och att den blivit det först genom att såsom
särskild grund för dess anlitande tillkommit kravet på att förebygga
homosexuella handlingar av brottslig art från Kejnes sida. Hovrätten har
emellertid här underlåtit att klart giva uttryck för någon uppfattning,
huruvida en åtgärd som den påtalade var tillåten eller ej. Hovrätten har
nöjt sig med att uttala, att giltigt skäl förelegat att söka utröna, huruvida
Hellstadius’ beskyllning mot Kejne ägde riktighet, något som icke bestritts
från åklagarsidan. Jag vill med bestämdhet hävda, att varken misstanken
om ämbetsbrottet eller en brottsförebyggande verksamhet, var för sig eller
i förening, kan ha berättigat till anlitande av en åtgärd, som innefattade
ett så allvarligt angrepp mot den enskildes rätt till okränkbarhet som det
arrangerade besöket hos Kejne utgjorde. Meijer har uppenbarligen, då han
förordnade om besöket hos Kejne, icke haft en tanke på någon av de nu
nämnda grunderna för åtgärden. Det synes mig också kunna antagas, att
Meijer — med den erfarenhet och kunnighet han besitter — skulle ha
underlåtit åtgärden, om han noggrannare beaktat de omständigheter som
skulle kunna berättiga densamma.

Vid sin bedömning av de olika omständigheter, som kunnat tala mot

179

anlitandet av den påtalade åtgärden, har hovrätten bland annat uttalat,
att därest Hellstadius’ uppgifter voro riktiga, risken för att besöket skulle
kunna medföra hot om utpressning med hänsyn till det sätt på vilket Meijer
låtit utföra detsamma varit skäligen ringa och i varje fall mindre än om
Hellstadius helt av eget initiativ genomfört besöket. En sådan bedömning
synes mig oförståelig. Förutsatt att mellan Hellstadius och Kejne förekommit
en sexuell förbindelse av den art, varom Hellstadius berättat inför
Meijer, måste ett antagande att situationen kunnat utveckla sig till en
utpressningssituation legat synnerligen nära till hands. Det måste för sådant
fall ha för Hellstadius tett sig som en lockande möjlighet att för
Kejne omtala ändamålet med sitt besök, att han sänts av polisen, som
utanför Kejnes bostad väntade på hans återkomst, samt att han emellertid
vore villig att mot en kontant erkänsla från Kejne eller mot annan för
Hellstadius värdefull utfästelse återvända till polisen med den förklaringen
att han efter besöket i Kejnes hem och den personliga konfrontationen
med Kejne vore övertygad om att han tagit miste på person. I det läget
och ställd inför det faktum att han omedelbart måste fatta ett avgörande
beslut — en situation som mera sällan torde vara för handen i utpressningsfall
men som skulle ha försvårat Kejnes ställning ytterligare — skulle
rimligen Kejne kunnat vara starkt benägen att godtaga Hellstadius’ förslag.
Det hade för övrigt icke bort framstå såsom uteslutet, att ett utpressningsförsök
från Hellstadius’ sida, även om Hellstadius’ berättelse om
Kejnes och hans tidigare sammanträffande var uppdiktad, kunnat leda till
att Kejne gått med på Hellstadius’ önskningar. Det är ju att märka, att
Kejne — med eller utan skäl — hyste den uppfattningen att polisen var
verksam för anskaffande av bevisning mot honom och att han var starkt
känslomässigt engagerad mot polisen. Med en sådan inställning kunde det
för Kejne ha varit frestande att hos Hellstadius köpa sig till en förklaring,
att Hellstadius ryggade sin tidigare berättelse, utan att därvid i sitt
trängda läge beakta den risk han kunde löpa genom att på så sätt utlämna
sig åt Hellstadius. Om jag alltså måste klart underkänna redan hovrättens
åsikt att faran för utpressning var i och för sig ringa, måste jag på lika
goda grunder hävda, att hovrätten felbedömt situationen genom att anse
risken ha varit mindre vid ett besök i polisens regi än om Hellstadius helt
av eget initiativ genomfört besöket. Bortsett från att sannolikheten för ett
sådant besök tvärt emot vad Meijer synes ha antagit måste ha varit skäligen
liten — hade Hellstadius icke på flera månaders tid gjort sig omaket
att på egen hand leta sig fram till en bostad, vilken han visade sig vid
vallningen ej ens kunna lokalisera, är det föga troligt att han skulle ha
gjort sig ett sådant besvär inför den förestående transporten till Långanäs,
helst som kniven icke hade något egentligt värde för Hellstadius — synas
mig betingelserna för ett utpressningsförsök i det liiget icke ha varit till -

180

närmelsevis lika ogynnsamma för Kejne som vid det av Meijer anordnade
besöket.

Hovrätten har i ett enda hänseende funnit anledning till klander av den
påtalade åtgärden under uttalande, att den kunnat påverka Kejne till ett
bedömande av polisens åtgärder — särskilt mot bakgrunden av hans vid
tidpunkten rådande missnöje med dess verksamhet — såsom ett led i förföljelsen
mot honom eller ett utslag av polisens misstro mot honom. Med
hänsyn till denna antagna skadeverkan har hovrätten betecknat det påtalade
förfarandet såsom ägnat att ingiva betänkligheter. Om man till denna
risk för skadeverkan, som hovrätten sålunda godtagit, fogar den mycket
allvarliga risk för sådan verkan, som enligt vad jag anser mig ha visat
framgår ur möjligheten av en utpressning, är redan därigenom det Meijers
förfarande som påtalats i målet att karaktärisera såsom otillbörligt. Därtill
komma de ytterligare omständigheter och förhållanden, som nu och tidigare
i målet från åklagarsidan åberopats.

Ett övervägande av vad i målet förekommit synes mig icke kunna leda
till annat resultat, än att Meijer i påtalade hänseendet ådagalagt så grov
omdömeslöshet, att den ej bör undgå ansvar.

Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. Felaktigt beslut av landsfiskal om meddelande av handräckning
för förflyttning av en å ålderdomshem intagen
person. Fråga om vid förrättningen använt
våld varit försvarligt.

I Aftontidningen för den 20 oktober 1951 var under rubriken ”Polisen
slogs med åldring en halvtimme. Handbojsaffären på Tjörn upprörande
åldringsvård.” införd en artikel, vari uppgavs, att en 67-årig pensionär
måndagen den 15 i samma månad under våldsamma former tvångsförflyttats
från ålderdomshemmet i Stenkyrka på Tjörn, där han varit intagen,
till Rönnängs ålderdomshem, dit han hänvisats av fattigvårdsstyrelsen.
I artikeln uppgavs vidare, att åldringen vägrat flytta och gjort motstånd i
det längsta, då landsfiskalen i orten och en annan polisman skulle hämta
honom, samt att han bundits med en poliskedja och i detta tillstånd kommit
till ålderdomshemmet i Rönnäng.

Med anledning av uppgifterna i tidningsartikeln anhöll jag i skrivelse
samma ''den 20 oktober, att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län måtte
efter verkställd utredning till mig inkomma med utlåtande. Därefter inkom
länsstyrelsen med protokoll över av landsfogden i länet verkställd utredning

181

rörande ifrågavarande förflyttning ävensom med infordrat yttrande från
landsfogden, varjämte länsstyrelsen avgav eget utlåtande.

Av utredningen framgår till en början följande.

Namnet på den åldring, som enligt tidningsartikeln skulle ha utsatts för
våld, var Albert Andreasson. Han var född den 28 december 1884 och hade
tidigare varit stenarbetare. Han hade under 1951 hemortsrätt i Stenkyrka
kommun. Någon gång vid årsskiftet 1950—1951 hade han begärt att få
plats å kommunens försörjningshem i Siröd. Denna framställning hade resulterat
i att han efter överenskommelse mellan Stenkyrka och Valla kommuner
— båda ingå från och med 1952 i Tjöms kommun — erhållit tillstånd
att bo på Valla försörjningshem mot att Stenkyrka kommun betalade
för vården. Anledningen till att Andreasson intagits å Valla försörjningshem
i stället för å Stenkyrkas synes ha varit, att han hade en avog inställning
mot ordföranden i Stenkyrka fattigvårdsstyrelse Oscar Martinsson, på
grund varav Martinsson funnit lämpligast förfara på sätt som skett. Den
10 mars 1951 hade Andreasson emellertid överflyttats till försörjningshemmet
i Siröd. Häremot hade Andreasson, såvitt upplysts, ej haft något att
invända. Orsaken till att fråga om ny förflyttning av Andreasson — den
i tidningsartikeln behandlade — uppkommit hade varit, att en sjuk och
orkeslös kvinna från Skärhamn, vilken var i behov av omedelbar vård,
måst beredas plats å försörjningshemmet i Siröd och att detta på grund
av rådande platsbrist ej varit möjligt utan att någon intagen förflyttades
från hemmet.

Vid den verkställda utredningen uppgav landsfiskalen i Tjörns distrikt
Erik Nordström, hörd av landsfogden, följande.

Lördagen den 13 oktober 1951 hade Martinsson begärt ”polishjälp” för
flyttning av Andreasson från Stenkyrka försörjningshem i Siröd till Rönnängs
kommuns försörjningshem i Rönnäng. Anledningen till förflyttningen
hade varit platsbrist. Det hade varit angeläget att Andreasson snarast förflyttades,
då en sjuk kvinna, som åtnjutit fattigvård, måst beredas plats.
Martinsson hade nämnt, att han ordnat plats åt Andreasson å försörjningshemmet
i Rönnäng. Med hänsyn till ärendets ömtåliga art hade Nordström
samma dag ringt till t. f. landsfogden i länet Gunnar Kragh och diskuterat
gällande bestämmelse för polishandräckning i fall som det förevarande.
Kragh hade varit av den meningen att man borde undvika verkställighet
på lördagen. Nordström hade fått den bestämda uppfattningen att handräckningen
skulle verkställas. Nordström hade i telefon läst upp 71 och
72 §§ fattigvårdslagen. De hade varit överens om att förenämnda fall icke
direkt inkluderades i dessa paragrafer, men Kragh hade framhållit, att ”do
allmänna instruktionerna för landsfiskalerna” väl täckte även detta fall.
Nordström hade sagt, att han själv skulle resa ned och i första hand söka
lösa frågan i godo. Efter detta samtal hade Nordström sökt kontakt med
Martinsson och meddelat denne, att handräckning skulle lämnas påföljande

182

måndag, den 15 oktober. Nordström hade även under lördagen besökt hemmet
och talat med Martinsson och föreståndarinnan för hemmet Ally Olausson.
Av samtalet hade framgått, att Ally Olausson och hennes biträden
varit ”djupt” missbelåtna med Andreassons uppträdande. Andreasson hade
bland annat varit närgången mot Ally Olausson. Ally Olausson hade till
och med ifrågasatt att lämna sin plats, därest Andreasson skulle vara kvar.
Huruvida Ally Olausson fällt detta uttalande på lördagen eller senare kunde
Nordström icke erinra sig. Ungefär klockan 12 måpdagen den 15 oktober
hade Nordström, biträdd av kontorspolisen Sven Jansson, infunnit sig å
hemmet, där de mottagits av Martinsson och Ally Olausson. Martinsson
hade anmält, att Andreasson uppehållit sig i sitt rum i andra våningen.
Martinsson hade följt med upp i trappan och pekat ut dörren till rummet
men därefter avlägsnat sig. Nordström hade gått fram till dörren, gjort en
”kort knackning” och därefter gått in i rummet, där Andreasson suttit på
sängen. Nordström kände Andreasson väl och Andreasson å sin sida hade
känt till, att han skulle avlägsnas från hemmet. Nordström hade gått fram
till Andreasson och sagt: ”Goddag Andreasson. De vill inte ha er kvar,
men det är ordnat så att ni kan få bo på Rönnäng och det blir ju lika bra.”
Andreasson hade därtill genmält i brysk ton: ”De skall så fan heller.” Nordström
häde tagit Andreasson i armvecket och sagt: ”Kom nu med.” Andreasson
hade ”flugit upp” och fattat tag i halsduken och västen på Nordström
strax nedanför kragen, förmodligen med båda händerna, samt ryckt till,
så att slipsen åkt åt sidan. Kläderna hade icke gått sönder, men det hade
”knakat i dem”. Nordström hade icke varit klädd i uniform, vilket däremot
Jansson varit. Därefter hade det uppstått fullt handgemäng, vari alla tre
deltagit. Nordström och Jansson hade lyckats få Andreasson ut ur rummet
men ej nedför trappan. Under handgemänget hade Andreasson spjärnat
emot, bland annat med benen, och därvid erhållit någon ”knyck”, dock icke
någon spark, så att han efteråt klagat över att han haft ont i knät. Då
Nordström och Jansson icke lyckats få Andreasson ned för trappan, hade
de släppt honom och låtit honom återvända till sitt rum. Handgemänget
hade varat cirka 10 minuter. Nordström och Jansson hade följt med in i
rummet, och där hade Andreasson utfarit i otidigheter. Då Nordström insett,
att han och Jansson icke behärskade situationen, hade han eftersänt
en handkedja. Otidigheterna hade mest bestått i att Andreasson påstått, att
Nordström varit ”lat”. Nordström hade genmält, ”att Andreasson nog icke
arbetat hälften så mycket”. Sedan handkedjan hämtats, hade Jansson lagt
den om Andreassons ena handled och fört ut honom med hjälp av Nordström.
Andreasson hade alltjämt gjort motstånd, men det hade icke varit
förenat med några större svårigheter att föra ut honom. Han hade förts
ned i undre våningen och därefter direkt ut i bilen. Han hade vid omhändertagandet,
såvitt Nordström kunde minnas, varit fullt påklädd. Sedan
Andreasson införts i bilen, hade Nordström återvänt in i hemmet och be -

183

gärt att få med lians tillhörigheter. Ally Olausson hade förklarat, att man
omedelbart skulle skicka ned dessa till Rönnäng, bara man bleve av med
Andreasson. Nordström hade därefter tagit plats i bilens förarsäte och beordrat
körning till Rönnäng. Under färden hade Andreasson förhållit sig
lugn. Handkedjan hade hela tiden suttit på. Andreasson hade icke begärt
att bli skjutsad till någon särskild plats. Hade sådan begäran framställts,
skulle den ha villfarits. Vid framkomsten till Rönn äng hade Nordström
avlämnat Andreasson å försörjningshemmet. Nordström hade med hänsyn
till att Andreasson klagat över smärtor i knät tillsagt föreståndarinnan där,
Agda Qvarfordt, att ringa efter läkare. Vid hemkomsten hade Nordström
ringt till provinsialläkaren i distriktet för att kontrollera, att denne blivit
anmodad att tillse Andreasson, och erhållit upplysning om att så var fallet.
Nordström hade icke sparkat eller slagit Andreasson. Nordström ansåge,
att han i ärendet förfarit riktigt. Andreasson hade enligt Nordströms mening
varit omhändertagen för fattigvård. Med hänsyn därtill hade Andreasson
varit underställd fattigvårdsstyrelsens målsmanskap, och man kunde
icke gärna kräva en vräkningsdom för att flytta en intern från ett rum till
ett annat eller från ett hem till ett annat inom samma kommun. Enligt
Nordströms mening hade Stenkyrka och Rönnängs, Valla och Klövedals
kommuner — från den 1 januari 1952 Tjörns kommun — redan nu utgjort
en enhet, åtminstone i praktiskt avseende, och man kunde därför icke anse,
att Andreasson överförts från ett fattigvårdssamhälle till ett annat. Hade
så varit förhållandet, hade transporten icke skett. Överförandet hade skett
av praktiska skäl. I Rönnäng hade nämligen förefunnits större möjlighet
att omhändertaga Andreasson, då där funnits en äldre föreståndarinna samt
bättre utrymme stått till buds.

Jansson, som hördes därefter, berättade: Lördagen den 13 oktober 1951
hade en person ringt till Nordström och talat om förflyttning av en understödstagare.
Närmare detaljer hade Jansson då icke ägt kännedom om.
Nordström hade ringt till Kragh och begärt anvisningar i ärendet, men
vilket besked denne lämnat visste Jansson icke i vidare mån än att fallet
skulle behandlas försiktigt. Nordström och Jansson hade på lördagen besökt
försörjningshemmet i Siröd ungefär klockan 17. Det hade varit meningen
att de skulle tala med Andreasson om förflyttningen, men de hade icke
träffat denne. De hade däremot träffat Martinsson och Ally Olausson. Samtliga
hade talat om fallet. Det hade framgått av samtalet, att Andreasson
varit besvärlig och envis samt velat regera hemmet. Då Nordstrom och
Jansson ej anträffat Andreasson, hade do återvänt hem. Vid tillfället hade
överenskommelse träffats om att de skulle återkomma påföljande måndag.
Vid 12-tiden måndagen den 15 oktober hade Nordström och Jansson
ånyo kommit till försörjningshemmet, diir de träffat Martinsson och Ally
Olausson. Nordström hade frågat, om Andreasson vore inne. Martinsson
hade upplyst om att så var fallet. Ilan hade tidigare talat med Andreasson

184

om förflyttning, men denne hade vägrat flytta. Martinsson hade sagt, att
Andreasson uppehöll sig i sitt rum en trappa upp till vänster. Nordström
hade anmodat Martinsson att gå med och visa var rummet lag, vilket
denne även gjort. Martinsson hade försvunnit sedan han utpekat rummet.
Nordström och Jansson hade gått fram till Andreassons dörr. Om de, innan
de gått in, knackat på dörren eller ej, visste icke Jansson. Nordström hade
gått först in i rummet och Jansson hade följt efter. Då de inträtt hade
Andreasson suttit på sin säng och haft nål och tråd framme. Nordström
hade sagt: ”Goddag Andreasson.” Samtalet mellan Nordström och Andreasson
hade först rört sig om mera allmänna saker, men därefter hade Nordström
nämnt, att Andreasson skulle flyttas till Rönnäng. Andreasson hade
svarat: ”Jag skall så fan heller.” Nordström hade då gått fram och tagit
från Andreasson sysakerna. Andreasson hade icke opponerat sig däremot.
Nordström hade talat till Andreasson ”mjukt”, liksom till ett barn. Nordström
hade därpå gripit Andreasson i armen för att få honom med. Andreasson
hade då fattat tag i Nordström med ena handen genom att gripa om
skjortan och slipsen under kragen. Genom greppet hade Nordström fallit
framåt mot Andreasson. Jansson hade då gått fram och fattat tag i Andreassons
vänstra arm för att ”koppla” denna, vilket dock icke lyckats. Med
förenade krafter hade Nordström och Jansson emellertid fått upp Andreasson
ur sängen. Härunder hade Andreasson fattat tag i Janssons uniformskavaj
och därvid skadat ena ärmen, som fått två mer än decimeterlånga
revor. Andreasson hade därefter satt sig på golvet och spjärnat emot.
Nordström och Jansson hade försökt bära ut Andreasson, men detta hade
icke lyckats, varför de dragit honom ut genom dörren till hallen. Andreasson
hade på allt sätt sökt hindra dem. De hade släpat Andreasson till räcket
vid trappan till undre våningen. Där hade Andreasson fått ett bra tåg i
stängerna, och det hade varit omöjligt få honom vidare. Nordström och
Jansson hade därför släppt Andreasson, som då återvänt till sitt rum. Nordström
och Jansson hade följt efter in i rummet. Under uppehållet där hade
Andreasson varit otidig och bland annat yttrat, att Nordström icke gjort
ett handtag i hela sitt liv samt att, om de varit i Ryssland, så skulle sådana
herrar som Nordström varit ett huvud kortare. Andreasson hade fått svar
på sina uttalanden genom sådana yttranden som: ”Vi är inte i Ryssland
nu. Dom som inte kan arbeta i Ryssland, dom kommer inte på ålderdomshem
och få äta upp sig utan dom skjuts på en gång.” Förmodligen i samband
med att Andreasson släppts vid trappavsatsen hade Nordström anmodat
Jansson att skicka efter en handkedja för att kunna betvinga
Andreasson. Chauffören i den bil, med vilken Nordström och Jansson färdats
till försörjningshemmet, hade i Janssons bostad hämtat en handkedja.
Jansson hade sedan fått den av chauffören och gått upp med den. Jansson
hade, under det att han hållit handkedjan synlig, frågat Andreasson, om
han frivilligt ville gå med eller ej. Andreasson hade ej svarat. Han hade

185

suttit kvar på golvet. Han hade klagat över att det gjort ont i benet. Hur
Andreasson skadat benet visste Jansson icke. Jansson hade belagt Andreassons
högra hand med kedjan samt vridit om, dock ej hårt. Andreasson hade
ej klagat över att kedjan gjort honom ont i handleden. Jansson hade dragit
i handkedjan och med hjälp av andra handen fått upp Andreasson, så att
dennes högra armhåla kommit att vila mot Janssons högra axel. Andreasson
hade därigenom kommit att hänga över Janssons rygg. Nordström hade
följt med på Janssons vänstra sida. På vilket sätt han hållit i Andreasson
kunde Jansson icke uppgiva. Jansson hade på angivna sätt burit Andreasson
ned till bilen och in i denna. Andreasson hade därunder icke gjort något
nämnvärt motstånd, men han hade sökt fatta tag med vänster hand under
vägen nedför trappan. Under bilfärden hade Andreasson hållit sig lugn.
Handkedjan hade suttit kvar på Andreassons handled men hade icke varit
åtdragen. Vid framkomsten till Rönnäng hade Jansson lett Andreasson till
försörjningshemmets dörr — alltjämt med handkedjan på — men där
släppt honom. Andreasson hade icke begärt att få komma till annan plats.
Nordström hade sagt till Agda Qvarfordt, att en läkare skulle tillkallas för
att se på Andreassons benskada. Jansson hade icke vid något tillfälle sparkat
eller slagit Andreasson.

Martinsson uppgav: Andreasson hade kommit till försörjningshemmet
i Siröd den 10 mars 1951. Till en början hade han skött sig bra, men senare
hade han velat regera och ”ställa en del”. Personalen hade varit missbelåten
med honom och velat ha bort honom. Ally Olausson hade talat om att
flytta, om Andreasson skulle komma tillbaka. Anledningen till att fråga
uppkommit om Andreassons förflyttning hade varit, att en vårdtagare från
Skärhamn behövt beredas plats å hemmet. Martinsson hade ringt till Rönnäng
och förhört sig om platsmöjligheter samt fått besked om att Andreasson
kunde mottagas där. Samtalet hade ägt rum den 13 oktober och det
hade varit tal om flyttning redan samma dag. Martinsson hade talat med
Andreasson om flyttningen, men denne hade vägrat gå med därpå. Martinsson
hade sedan talat med Andreasson ännu en gång och erbjudit honom
bilskjuts till Rönnäng om han flyttade, men Andreasson hade alltjämt vägrat.
Martinsson häde då samma dag ringt till Nordström och frågat, om
Nordström ville flytta Andreasson till Rönnäng. Nordström hade varit
tveksam, men samma dag på kvällen hade han kommit till försörjningshemmet
för att tala med Andreasson. Telefonsamtalet med Nordström
hade avsett begäran om handräckning, om sådan kunde ske. Martinsson
hade på lördagen sammanträffat med Nordström vid dennes besök på hemmet.
Därvid hade Nordström lovat att tala mod Andreasson på måndagen,
men Martinsson skulle först ringa. På måndagen hade Martinsson ringt till
Nordström och begärt, att Nordström skulle tala med Andreasson. Martinsson
hado trott att, om Nordström talade med Andreasson, denne frivilligt
skulle flytta, men om Andreasson ändock icke gjorde detta, hade Martins -

186

son önskat att Andreasson skulle transporteras till Rönnäng. Nordström
hade kommit till hemmet ungefär klockan 12. Martinsson hade varit tillstädes
och visat Nordström var Andreasson hade sitt rum. Då Martinsson
icke velat ha vidare med Andreasson att göra, hade han icke gått med in till
honom. Martinsson hade uppehållit sig i rummet intill Andreassons och
hört, att Nordström sagt till Andreasson att denne skulle flytta. Delvis hade
högljutt tal förekommit mellan Nordström och Andreasson. Nordström
hade sagt, att han tyckte att Andreasson kunde försörja sig själv. Martinsson
hade även hört några dunsar och vid ett tillfälle hade han hört Nordström
säga: ”Du får gå in ett tag, så skall vi hämta dig sedan.” Det hade
därefter blivit ganska tyst. Efter cirka 20 minuter hade Nordström och Jansson
avlägsnat sig tillsammans med Andreasson. — Vid påringningen på
lördagen hade Nordström sagt sig vilja fundera på saken, därmed avseende
förflyttningen av Andreasson till Rönnäng. Martinsson vidginge, att en
direkt handräckningsframställning blivit gjord av honom till Nordström.

Ally Olausson uppgav, bland annat, att Andreasson under sin vistelse
å hemmet varit ”stygg”. Han hade velat bestämma över alla och göra som
han ville. Vid ett tillfälle under sommaren, då Ally Olausson skolat låsa
balkongdörren i övre våningen till hemmet, hade hon sagt till Andreasson,
att han skulle gå in, men Andreasson hade vägrat göra detta och tillagt:
”Håll käften, här låser jag själv.” Anledningen till att Andreasson skulle
flyttas från hemmet hade varit platsbrist. En patient från Skärhamn, som
var sjuk och orkeslös, hade måst beredas plats på hemmet. Detta hade icke
varit möjligt, därest icke Andreasson flyttade. Nordström hade talat med
Andreasson om förflyttningen, men Ally Olausson hade därvid icke varit
närvarande. Själv hade hon icke berört flyttningen med Andreasson. Hon
hade varit rädd för Andreasson och hade till Martinsson antytt något om
att hon skulle sluta sin anställning, om Andreasson skulle komma tillbaka.
Detta uttalande skulle man dock icke taga på fullt allvar. Den 13 oktober
hade Martinsson besökt hemmet. Sedan han, såsom nyss nämnts, talat med
Andreasson om flyttning och denne vägrat vara med därpå, hade Martinsson
ringt till Nordström för att få hjälp med Andreassons överförande till
Rönnängs försörjningshem. Samtalet hade Ally Olausson icke hört. Samma
dag på kvällen hade Nordström och Martinsson ungefär klockan 19 sammanträffat
på hemmet för att, som Ally Olausson förstått, tala med Andreasson
om dennes överförande till Rönnäng. Andreasson hade vid tillfället
icke varit hemma, varför Nordström och Martinsson avlägsnat sig med
oförrättat ärende. Innan de gått, hade de sagt, att de skulle återvända på
måndagen. Måndagen den 15 oktober klockan 11.45 hade Nordström och
Jansson kommit till hemmet. Martinsson, som tidigare kommit dit, hade
visat Nordström var Andreassons rum var beläget men därefter avlägsnat
sig. Ally Olausson hade uppehållit sig i köket i fastighetens undre våning
sysselsatt med middagen, som då serverades. Vad Nordström och Jansson

187

haft för sig visste hon icke, men hon hade hört oväsen. De hade stampat
och sprungit samt talat högljutt. Hon hade även hört svordomar. Vem som
uttalat dessa kunde hon icke bestämt säga, men hon hade känt igen
Andreassons röst. Nordström hade vistats å hemmet ungefär en halvtimme.
Andreassons tillhörigheter hade senare samma dag sänts med buss till Rönnäng.
Nordström hade icke frågat henne efter dessa eller Andreassons kläder,
innan han rest från hemmet.

Vid förhör den 24 oktober 1951 berättade Agda Qvarfordt: Den 15 oktober
vid 12-tiden hade Nordström och Jansson i bil kommit till hemmet i
Rönnäng medförande Andreasson. Jansson hade lett Andreasson fram till
försörjningshemmet och denne hade därvid haft en ”boja” på ena handen.
Det hade varit någon slags kedja. Då de överlämnat Andreasson till Agda
Qvarfordt, hade Jansson lossat kedjan. Agda Qvarfordt hade tyckt det var
synd om ”gubben” och därför ”klappat om honom”. Andreasson hade omtalat,
att han hade ont i benet, och tillagt, att Nordström sparkat honom.
Han hade även uttryckt sin ledsnad över att komma till hemmet som ”eu
tjuv eller mördare”. Vid ankomsten till hemmet hade Andreasson varit
iklädd blåställ och skjorta men icke haft skor på fotterna, ej heller rock
eller huvudbonad. — Andreasson hade under den tid han varit på hemmet
varit snäll och hygglig.

Vid därefter hållet förhör med Andreasson uppgav denne till en början
i huvudsak följande.

Lördagen den 13 oktober hade Martinsson kommit till försörjningshemmet
och sagt, att Andreasson skulle flytta. Som anledning till flyttningen
hade Martinsson uppgivit, att en sjuk person behövde intagas och att det
därför icke funnes plats för Andreasson. Andreasson å sin sida hade hävdat,
att det funnes plats för honom, även om ytterligare en person skulle
intagas. Han hade därför vägrat flytta till Rönnäng. Något längre resonemang
mellan Martinsson och Andreasson hade det dock icke varit. På lördagskvällen
häde en patient på hemmet sagt till Andreasson, att ”länsman”
hade varit där. Båda hade undrat över anledningen därtill. Måndagen den
15 oktober vid 11-tiden hade Andreasson suttit på sängen i sitt rum och
sytt knappar i en väst. Nordström och Jansson hade kommit in och rusat
på honom. Först hade dock Nordström ryckt till sig sysakerna, som Andreasson
haft i händerna. Nordström och Jansson hade båda tagit honom i
armarna och kläderna och försökt föra ut honom. Andreasson hade satt
sig till motvärn, ”hållit igen”. För att värja sig hade Andreasson tagit i
Nordström och Jansson, där han kommit åt. Han bestrede dock bestämt,
att han tagit mot halsen på Nordström. Det hade lyckats Nordström och
Jansson att få Andreasson ned på golvet, varefter de släpat ut honom i
hallen. Andreasson hade försökt hindra dem så gott han kunnat genom att
fatta tag i befintliga räcken och andra föremål. Då Andreasson suttit på
golvet hade Nordström sparkat till honom i närheten av högra knät. Spar -

188

ken hade varit hård, möjligen hade Nordström sparkat två gånger. Under
handgemänget hade Nordström och Andreasson grälat på varandra. Nordström
hade kallat Andreasson för menedare och tillagt, att meneden skulle
ha skett i samband med ett skattemål. Det häde även varit tal om Ryssland,
och då hade Andreasson i något sammanhang sagt, att ”där gör dom
dom ett huvud kortare”. Han hade med yttrandet icke avsett någon viss person.
Svordomar hade även förekommit från båda sidor. Då Andreasson
kommit ut i hallen, sedan han släpats ut ur rummet, hade Nordström och
Jansson släppt honom, då de icke förmått föra honom vidare. Andreasson
hade då återvänt till sitt rum, och Nordström och Jansson hade följt efter.
Under det de uppehållit sig i hallen hade Nordström talat något om att de
skulle ringa efter hjälp. Efter några minuter hade Jansson kommit fram
till Andreasson, som då suttit på golvet, med en handkedja och lagt den
om Andreassons högra handled. Nordström hade sagt till Jansson: ”Vrid
åt.” Andreasson, som efter sparken av Nordström haft ont i benet, hade ej
längre brytt sig om att bråka utan följt med. Jansson hade lagt Andreassons
högra arm över sin högra axel och halvburit honom ut till bilen. Under
bilturen till Rönnäng hade intet hänt. Andreasson hade under färden varit
iförd blåbyxor och skjorta men ingen rock, inga skor och ingen huvudbonad.
Handkedjan häde suttit på Andreassons handled under transporten, då de
stigit ur bilen samt intill dess Nordström och Jansson lämnat Andreasson
till Agda Qvarfordt. I samband med detta avlämnande hade Nordström
yttrat, att Andreasson vore menedare, vilket uttalande Agda Qvarfordt
och troligen chauffören i bilen hört. Martinsson hade icke varit närvarande
vid hämtningen. Handgemänget i hallen och på rummet hade varat cirka
10 minuter.

Vidare uppgav Andreasson på särskilda frågor följande: Då Nordström
och Jansson befunnit sig i rummet på Siröds försörjningshem och Jansson
haft handkedjan framme, hade Jansson frågat Andreasson, om han ville
följa med. Andreasson hade förmodligen icke svarat därpå men godvilligt
följt med såsom han tidigare uppgivit. Sparken eller sparkarna hade Nordström
tilldelat honom då de uppehållit sig i rummet och Andreasson suttit
på golvet. Sparken hade utdelats snett uppifrån. Andreasson hade, då han
fått sparken, högt sagt: ”Sparkar du.” Såväl Nordström som Jansson hade
säkerligen hört detta yttrande.

Med anledning av vad som framkommit vid förhöret med Andreasson
anställdes ånyo förhör med Jansson och Nordstrom.

Jansson upplyste därvid bland annat: Då Nordström först kommit in i
rummet till Andreasson, hade han talat en stund med denne — någon eller
några minuter. Nordström hade därefter, då Andreasson vägrat medfölja,
ryckt sysakerna från Andreasson. Jansson hade iakttagit, att Andreasson
fattat tag i Nordströms kläder i närheten av halsen och dragit Nordström
mot sig. Då Andreasson kommit ned på golvet, hade Jansson tagit honom

189

under armhålorna för att lyfta honom. Under det handgemäng, som därvid
uppstått, hade Andreasson sagt: ”Ni har fördärvat benet på mig.” Jansson
hade icke direkt iakttagit, att Andreasson fått något slag eller någon spark
på benet. Det hade mest varit Jansson, som tagit i och sökt flytta Andreasson.
Andreasson hade vid ett tillfälle, ''då han suttit på golvet, sagt: ”Du
har sparkat mig din djävel.” Därmed hade han avsett Nordström. ”Det
kan väl hända, att jag gjort det under brottningen”, hade Nordström genmält.
Jansson hade sett, att Nordström ”vidrört” Andreasson med sin fot,
men om det varit en spark eller ej kunde han icke uppgiva.

Nordström förklarade, sedan han fått del av Andreassons uppgifter om
att Nordström skulle ha sparkat Andreasson, att han under tumultet möjligen
trampat på Andreassons ben, förmodligen underbenet, och att det
genom denna trampning troligen hade uppkommit någon bändning, som
förorsakat knäskadan. Nordström tilläde, att ”trampet” varit ofrivilligt.
Vidare uppgav Nordström, att han i något sammanhang, troligen då de
satt på handkedjan, sagt att Andreasson ”skall väl inte ställa sig så dum
som när han begick mened”. Andreasson hade ställt sig frågande och då
hade Nordström tillagt, att ”det var ju i samband med skatten”. Då Nordström
och Jansson avlämnat Andreasson till Agda Qvarfordt, hade Nordström
sagt något om meneden. Efter sin återkomst till bostaden hade
Nordström erinrat sig, att han beträffande meneden tagit fel på person. —
Efter redogörelse för hur detta misstag uppkommit beklagade Nordström
detsamma.

Härefter hördes handlanden Arne Nordevik, som berättade: Måndagen
den 15 oktober hade Nordevik, som då tillfälligt tjänstgjort som droskchaufför,
vid 11-tiden hämtat Nordström och Jansson å landsfiskalskontoret
i Hoga samt skjutsat dem i bil till Siröd. Då de kommit fram, hade
Nordström och Jansson gått in på försörjningshemmet. Efter ungefär 15
minuter hade Jansson kommit ut till Nordevik, som suttit kvar i bilen,
och anmodat honom att köra till Hoga och i Janssons bostad hämta en
handkedja. Nordevik hade utfört uppdraget och Jansson hade hämtat kedjan
hos Nordevik, då denne kommit tillbaka till Siröd. Jansson hade, sedan
han fått kedjan, åter gått in i hemmet. Efter cirka 5 minuter hade Nordström
och Jansson återkommit, varvid Jansson burit Andreasson på sin
rygg till och in i bilen. Såvitt Nordevik kunde se, hade Andreasson icke
gjort något motstånd. Under färden till Rönnäng hade Andreasson varit
”otrevlig” mot Jansson och bland annat sagt: ”Du har väl aldrig gjort något
i dina dar.” Jansson hade genmält: ”Du ser också välfödd ut.” Jansson och
Andreasson hade suttit i baksätet. Handkedjan hade under färden suttit
på Andreassons handled. Då de kommit fram till Rönnäng, hade samtliga
gått ur bilen. Nordström, Jansson och Andreasson hade gått fram till försörjningshemmets
trappa. Därvid hade Jansson lett Andreasson i handkedjan.
Andreasson hade ej gjort något motstånd. Föreståndarinnan hade

190

mött på trappan. Andreasson hade sagt till föreståndarinnan, att de behandlat
honom illa samt att Nordström ”spänt benet av honom”. Nordström
hade förklarat, att benet kommit i kläm, samt uppmanat föreståndarinnan
att tillkalla läkare för att se på skadan. Nordström och Jansson
hade, sedan de lämnat Andreasson, återvänt till bilen och med denna färdats
tillbaka till Hoga. Under återfärden häde de stannat vid Siröd. Nordström
hade där samtalat med Martinsson. Denne hade frågat, hur det gått.
Nordström hade svarat något om att de lämnat Andreasson å Rönnängs försörjningshem.
Han hade tillagt, att Andreasson varit skadad i benet, samt
anmodat Martinsson att ringa efter läkare. Martinsson hade bett Nordström
göra det, då han bättre känt till händelseförloppet. Martinsson hade
även frågat, hur skadan uppkommit, och Nordström hade därtill genmält,
att Andreasson fått benet i kläm, förmodligen då de fört honom ut ur hans
rum. Då Andreasson överfördes från Siröd till Rönnäng hade han icke haft
några skor på sig och icke någon huvudbonad. Såvitt Nordevik kunde
erinra sig, hade Andreasson varit iförd blåbyxor och en stickad tröja.

Kragh uppgav vid förhör följande.

Troligen omkring klockan 19 lördagen den 13 oktober 1951 hade Nordström
ringt Kragh i dennes bostad och meddelat följande: Ordföranden i
Stenkyrka kommuns fattigvårdsstyrelse hade hos Nordström gjort framställning
om handräckning för överförande av en manlig vårdtagare från
Stenkyrka fattigvårdsanstalt till fattigvårdsanstalten i Rönnäng. Anledningen
därtill hade varit, att ett brådskande vårdfall hade uppkommit
genom att en sjuk kvinna som varit i behov av omgående vård — hon hade
ej själv kunnat intaga sin föda — måst omhändertagas på Stenkyrka fattigvårdsanstalt,
där emellertid ytterligare utrymme ej funnits. En omkring
60-årig man, som var intagen å anstalten, ehuru han ej var ett direkt fattigvårdsfall
utan troligen kunde försörja sig själv, hade emellertid kunnat
överflyttas till anstalten i Rönnäng, med vilken kommun Stenkyrka hade
träffat avtal om att få disponera plats å fattigvårdsanstalten i fall av behov.
Mannen hade vidtalats därom, men han hade bestämt motsatt sig att
flytta. På Kraghs fråga huruvida ej kvinnan kunnat föras till fattigvårdsanstalten
i Rönnäng hade Nordström uppgivit, att då hon vore i behov av
särskild vård, Rönnängsanstalten ej kunde mottaga henne. Nordström hade
vidare på Kraghs fråga om ej någon annan provisorisk lösning av problemet
kunde tänkas förklarat, att så ej vore fallet. Då Kragh under samtalets gång
fått veta att ifrågavarande manlige vårdtagare nyligen erhållit kännedom
om att överflyttning ifrågasattes, hade han förordat, att med vidare åtgärder
i varje fall borde anstå till efter söndagen. Därefter hade, på sätt Nordström
uppgivit, fattigvårdslagens möjligheter angående meddelande av polishandräckning
genomgåtts, därvid det konstaterats att dessa ej täckte fall
av ifrågavarande art. Då det emellertid av den lämnade redogörelsen framstått
såsom synnerligen önskvärt, att möjlighet bereddes till kvinnans om -

191

händertagande, hade Kragh uttalat, att vad som rimligen kuride göras för
att hjälpa fattigvårdsmyndigheten i detta fall borde göras, samt därvid hänvisat
till landsfiskalernas instruktionsenliga skyldighet att ägna uppmärksamhet
åt fattigvården. Under samtalets gång hade Nordström uppgivit,
att han själv ämnade bege sig till fattigvårdsanstalten i Stenkyrka för att
tala med den som skulle överflyttas, vilket förslag Kragh biträtt. Kragh,
som för Nordström uttryckligen uppgivit att vid en eventuell överflyttning
fattigvårdsstyrelsens ordförande skulle vara närvarande och ombesörja
transporten, hade ansett, att Nordström med sin närvaro skulle ha möjlighet
att i sin egenskap av landsfiskal gynnsamt påverka en friktionsfri lösning
av frågan. Vidare hade Kragh meddelat, att han ansåge att Nordström
vid behov kunde hjälpa till genom att ”ta ett tag” men att uppträdandet
mot vårdtagaren måste vara smidigt och att bryskhet vid åtgärderna
måste undvikas. Det skulle ”tas försiktigt”. För säkerhets skull hade Kragh
under samtalet ännu en gång upprepat, att fattigvårdsstyrelsens ordförande
måste vara närvarande och ombesörja själva transporten. ”Det skall ske
i fattigvårdens regi.” Kraghs avsikt med uppskjutandet av eventuella åtgärder
till måndagen hade varit dels att ifrågavarande vårdtagare skulle
beredas erforderlig betänketid, dels — ehuru detta tyvärr ej omnämnts för
Nordström — att möjlighet skulle beredas för inhämtande av länsstyrelsens
uppfattning om den tilltänkta överflyttningen.

Delgiven Kraghs berättelse förklarade Nordström, att han av samtalet
fått den uppfattningen att fallet skulle behandlas så smidigt som möjligt,
men att dock verkställighet skulle ske. Nordström tilläde att, om han icke
fått den uppfattningen av Kraghs yttrande, att det legat inom hans tjänsteområde
att verkställa ifrågavarande förrättning, hade han icke verkställt
den.

Sedan Nordström tagit del av den verkställda utredningen, gjorde han
följande tillägg: Det vore möjligt, att han på Andreassons yttrande ”du har
sparkat mig din djävel” svarat på sätt Jansson berättat. Hans svar hade
emellertid endast inneburit, att om någon spark träffat Andreasson, hade
det skett Nordström omedvetet. Angående handgemänget i rummet uppgav
Nordström, att han och Jansson gemensamt sökt betvinga Andreasson.
Jansson hade varit den starkare, men Nordström hade hela tiden verksamt
deltagit. Andreasson hade varit stark i händerna och bänt upp ”tagen”.
Hur skadan uppkommit kunde Nordström icke säga, men det vore mycket
möjligt, att den uppkommit i dörren till Andreassons rum.

Härefter höllos ytterligare förhör med Jansson och Martinsson, vilka
därvid uppgåvo följande.

Jansson: Då Androasson suttit på sin säng och fattat tåg i Nordström,
hade Jansson skyndat till och tagit tag i Andreassons vänstra arm och försökt
koppla den, vilket dock icke lyckats. Jansson hade därefter lyft Andreasson
något genom att bända vänster arm. I samband därmed hade

192

Andreasson glidit ned på golvet, så att hans vänstra sida varit vänd mot
sängen. Jansson, som stått på Andreassons högra sida, hado ställt sig grensle
över honom och försökt få upp honom. Jansson hade därefter tagit under
högra armhålan på Andreasson och med hjälp av Nordström släpat honom
mot och ut genom dörren. Enligt vad Jansson trodde hade Andreasson, som
hela tiden spjärnat emot, icke fått tag i något föremål, som han kunnat
gripa tag i för att hiridra bortförandet ur rummet. Då de kommit ut i hallen,
hade Andreasson gripit tag i en spjäla till staketet vid trappan. Nordström
och Jansson hade försökt rycka loss Andreasson från detta grepp
men utan resultat. Jansson hade icke sett, om Nordström försökt lossa
Andreassons grepp om spjälan, och själv hade han icke gjort det i annan
mån än att han försökt draga loss greppet. Då detta ej gått, hade Nordström
och Jansson satt ned Andreasson invid trappavsatsen.

Martinsson: Nordström hade, då Martinsson begärt handräckning för
Andreassons förflyttande, påfordrat att Martinsson skulle vara ”där”. Martinsson
hade icke fattat denna begäran så, att han skulle vara med vid
själva förrättningen, utan endast så, att han skulle vara på hemmet och
visa var Andreasson fanns. Hade Nordström begärt att Martinsson skulle
vara med vid själva omhändertagandet, hade Martinsson vägrat, då han
tyckte att sådana förrättningar vore otrevliga. Martinsson hade träffat
Nordström utanför hemmet i Siröd, då Nordström återvänt från Rönnängs
försörjningshem efter Andreassons avlämnande där. Därvid hade Nordström
bett Martinsson ringa efter läkare. Då Martinsson ansett det lämpligare
att Nordström gjorde detta, enär denne bättre kände till fallet, hade
han bett Nordström ringa, vilket denne även lovat göra. I detta sammanhang
hade Martinsson frågat Nordström, hur Andreassons benskada uppkommit.
Nordström hade sagt, att Andreasson spjärnat emot, särskilt då
han förts ut genom dörren mellan Andreassons rum och hallen, och att benet
nog då kommit i kläm.

Provinsialläkaren N. Lundström avgav den 27 oktober 1951 utlåtande
till landsfogden angående den skada, som Andreasson erhållit vid förflyttningen.
Utlåtandet var av följande lydelse:

”Vid undersökning på em. samma dag klagade A. över smärtor i höger
knäled, som befanns ha normal konfiguration utan svullnad av leden. På
insidan av leden över och omkring ledspringans bakre del å ett 5-öresstort
område markerade A. måttlig tryckömhet vid palpation (tryck). Huden
över detta område oskadad och icke missfärgad. Vid maximal böjning av
leden såväl aktiv som passiv markerade A. smärtor i knäleden å det ovan
angivna området, men visade ingen rörelseinskränkning. —--Vid under sökning

den 24/10 visade sig knäleden vara obetydligt diffust ansvälld
med tecken på lindrig utgjutning i leden. Ömheten å det ovannämnda området
på insidan av knäleden mindre uttalad. Ingen missfärgning av huden här,

193

men ett par tvärfinger nedanför å insidan av vaden är huden svagt gulaktigt
missfärgad å ett mindre omräde utan skarp avgränsning till normal
hud. Fortfarande ingen rörelseinskränkning, men smärtor vid maximal böjning
i leden. Helt obetydlig hälta vid gång. — Den skada jag kunnat iakttaga
hos A. måste betecknas som en relativt lindrig sådan och kommer
sannolikt icke att föranleda framtida men. Symptomen vid första undersökningen
voro mycket små och lokaliserade till mjukdelarna utanför själva
leden. Vid undersökning 9 ''dagar senare fanns tecken på en säkert några
dagar gammal blödning i underhuden, vilket tyder på att vid skadetillfället
en mindre blödning uppkommit innanför huden. Dessutom fanns vid sista
undersökningen en mindre utgjutning i leden, som kan vara en reaktion till
förändringar utanför ledkapseln. Att bestämt avgöra om orsaken varit ett
slag el. en stöt utifrån mot det ömmande partiet, eller om orsaken varit
en vrickning av leden är svårt att med säkerhet avgöra. Om orsaken varit
en kontusion (slag el. stöt) direkt utifrån så synes det mig att denna måste
hava förorsakats av ett föremål som varit trubbigt och utan skarpa, hårda
kanter, enär annars ytliga hudförändringar borde hava förefunnits vid
första undersökningen, vilket allt härmed på heder och samvete intygas.”

Länsstyrelsen åberopade såsom eget utlåtande vad landsfogden anfört
i sitt yttrande. Däri uttalade landsfogden, att det syntes honom klart, att
tjänsteförsummelser förelåge, men att han, då jag upptagit ärendet, icke
ansåge sig böra fatta beslut i åtalsfrågan.

Nordström avgav därefter yttrande, vari han bland annat anförde: Vid
telefonsamtalet med Kragh hade denne och Nordström varit ense om att
handräckningsbestämmelserna i fattigvårdslagen ej fullt täckte den begärda
åtgärden men samtidigt ansett, att lagens allmänna bestämmelser vore sådana,
att ”fattigvården” borde kunna påräkna hjälp mot tredskande på anstalt.
Såväl Kragh som Nordström hade varit på det klara med att förrättningen
borde ske så hänsynsfullt som möjligt, och det hade varit av den anledningen
Nordström företagit förrättningen själv med hjälp allenast av sitt
tjänstebiträde. Det hade varit Nordströms avsikt att vid besöket å försörjningshemmet
i Siröd på lördagen tala med Andreasson, men han hade
ej träffat denne. Beträffande det berättigade i själva förrättningen syntes
det Nordström orimligt, att en å ålderdomshem intagen person, som varken
vore sjuk eller ålderdomssvag, skulle kunna med tredska förhindra,
att en annan sjuk människa finge vederbörlig vård. Nordström hade för
sig jämfört, hur det skulle gått om Andreasson vistats på sjukhus och doktorn
där velat skriva ut honom eller flytta honom till annan lokal. Om
Andreasson då satt sig till motvärn mot dylik åtgärd, hade väl ändock
polisen anmodats ingripa. Då Nordströms närmaste överordnade slutligen i
ifrågavarande fall ansett, att förrättningen kunde verkställas, hade Nord -

13 — Justitieombudsvxamrens ämbct sberättelse till 1953 års riksdag.

194

ström känt sig övertygäd om att han borde tillmötesgå fattigvårdens
begäran. Nordström måste medgiva, att han ej reflekterat över att han
slutligen skulle falla undan för våldsamt motstånd. Lagen borde väl ändock
anses bygga på att ett polisingripande innebure, att eventuellt motstånd
skulle brytas. Naturligtvis måste detta även ha varit fattigvårdsmyndighetens
mening med dess begäran, och det borde väl även ha förståtts av
Kragh. En polismyndighet finge ej utöva mera våld än nöden krävde. Nordström
kunde emellertid ej själv finna, att han förbrutit sig i dylikt hänseende.
Han och hans biträde hade ju faktiskt ej orkat få ned Andreasson
till bilen utan poliskedja.

Såsom ombud för Nordström anförde slutligen advokaten Harald Gjöthlén
i Ste.nungsund i särskild skrift i huvudsak följande: Även om gällande
föreskrifter icke direkt berättigade en landsfiskal att verkställa sådan av
fattigvårdsstyrelse begärd handräckning, som nu vore i fråga, så syntes i allt
fall denna åtgärd få anses inrymmas under landsfiskalens tjänsteplikt. Ty
i lagar, reglementen och instruktioner kunde uppenbarligen icke varje tänkbar
situation beaktas. När en landsfiskal vore skyldig att meddela fattigvårdsstyrelsen
handräckning för återhämtande av understödstagare, som
olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, hade Gjöthlén svårt att inse, att
det skulle vara landsfiskalen förbjudet att bistå fattigvårdsstyrelsen med
förflyttning av understödstagare, som olovligen kvarstannat å anstalten.
Och det vore ju det sistnämnda fallet, som det nu vore fråga om. Alla spekulationer
om att fattigvårdsstyrelsen haft att inhämta länsstyrelsens beslut
i saken, innan nu ifrågavarande understödstagare finge förflyttas, måste
vara felaktiga. Ty på länsstyrelsens beslut hade fattigvårdsstyrelsen för visso
fått vänta i månader och under tiden hade det trängande vårdfall, som det
nu gällde, lämnats åt sitt öde. Därtill komme, att länsstyrelsen i nu förevarande
fall ovillkorligen måst bifalla fattigvårdsstyrelsens begäran om
handräckning för förflyttning, och då vore det sannerligen svårt att inse
vad gagn denna omväg över länsstyrelsen skulle avsett att tjäna. Vad sedan
anginge frågan huruvida Nordströms åtgärd att bevilja den begärda handräckningen
skulle bedömas såsom tjänsteförsummelse, så finge man icke
bortse från det faktum, att han ett par dagar innan handräckningen verkställdes
diskuterat saken med Kragh, som icke avrått honom från att verkställa
handräckningen. Man finge heller icke glömma, att en landsfiskal
enligt 2 § landsfiskalsinstruktionen ägde att av landsfogden i förekommande
fall erhålla råd och upplysningar. Gjöthlén trödde icke, att Nordström med
fog kunde anses ha gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse genom att efter
samråd med landsfogden, vars råd han finge anses berättigad att sätta sin
lit till, verkställa den nu klandrade handräckningsåtgärden. Att det sedan
för dennas genomförande tarvats ett visst mått av våld vore icke Nordströms
fel. Han hade förvisso icke använt större våld än nöden krävt. Härvidlag
borde man ha i minnet, att den person, mot vilken polisingripandet

195

riktats, vore en storväxt, kraftig och stark grovarbetare, som själv, innan
våld användes, grovt okvädat och våldfört sig å såväl Nordström som dennes
tjänstebiträde.

I en till landsfogden i Göteborgs och Bohus län avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

I 72 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården uppräknas de fall, då polismyndighet
har att på begäran meddela handräckning, som innefattar ingrepp
i en understödstagares eller försörjningspliktigs personliga integritet.
Enligt nämnda lagrum kan handräckning meddelas för överförande av
vissa understödstagare till arbetshem, för försörjningspliktigs inställande
till förelagt arbete eller överförande till arbetshem och för återhämtande av
understödstagare eller försörjningspliktig, som olovligen avvikit från fattigvardsanstalt,
å vilken han varit intagen. Enär handräckning ej lagligen
får lämnas i andra fall än lagen sålunda uttryckligen angiver, saknas möjlighet
att genom anlitande av polismyndighet tvångsvis förflytta en understödstagare
från en fattigvårds anstalt till en annan.

I förevarande fall hade det därför ålegat Nordström att omedelbart avslå
Martinssons begäran om handräckning för Andreassons överförande
från Stenkyrka ålderdomshem till ålderdomshemmet i Rönnäng.

Till sitt försvar har Nordström anfört, att han rådfört sig med sin närmaste
överordnade, t. f. landsfogden Kragh, samt att han därvid fått den
uppfattningen att Kragh ansett, att handräckning kunde ske men att fallet
borde behandlas så smidigt som möjligt. Av utredningen framgår emellertid,
att Nordströms samtal med Kragh endast inneburit en allmän diskussion
om vad som möjligen kunde göras för att hjälpa fattigvårdsmyndigheten.
Även om Kragh — såsom han uppgivit — förklarat sig anse, att
Nordström kunde hjälpa till genom att ”ta ett tåg”, innebär detta icke en
förklaring från Kraghs sida, att en handräckningsförrättning kunde äga
rum. Detta framgår klart av Kraghs upprepade gånger givna förklaring
att transporten skulle ombesörjas av fattigvårdsstyrelsens ordförande och
således ske i fattigvårdens regi. Något bestämt uttalande att handräekningsansökningen
borde bifallas har Kragh i varje fall icke gjort, än mindre
har något beslut i sådant hänseende meddelats av Kragh. Dennes uttalanden
kunna därför endast fattas såsom i olika hänseenden lämnade råd,
rörande vilka Nordström haft att på eget ansvar avgöra om de skulle följas
eller ej. Något ansvar för de av Nordström sedermera vidtagna åtgärderna
kan följaktligen icke läggas å Kragh.

Då handräckning lämnas, skall vid bedömande av frågan om begagnande
av våld och om det eventuella våldets styrka beaktas, att våld som icke
står i rimlig proportion till betydelsen av den sökta åtgärdens genomförande
ej får begagnas. Särskild försiktighet bör iakttagas vid användande av våld

196

mot äldre personer eller barn. Erinras må även om stadgandet i 5 kap. 10 §
strafflagen, enligt vilket lagrum i angivna fall det våld må brukas, som
med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Lagrummet torde
i stor utsträckning få anses normgivande för de utanför lagrummet liggande
fall, för vilka regler för våldsanvändning saknas. I fråga om polismans
maktbefogenheter innehåller 11 § allmänna polisinstruktionen den 4 juni
1948 föreskrift om att polisman för att verkställa tjänsteatgärd ej får anvärida
strängare medel än förhållandena kräva; vald far tillgripas endast da
tjänsteuppgiften ej kan lösas på annat sätt; vid val mellan olika former
av våld skall användas det lindrigaste som kan leda till det avsedda resultatet.

Vid förflyttningen av Andreasson har utan tvivel använts för kraftigt
våld. Jag finner dock ej utredningen giva stöd för antagande att Nordström
avsiktligt sparkat Andreasson. Nordstrom, som är ansvarig för våldsanvändningen
och omfattningen därav, har sålunda felat även i nu ifrågavarande
hänseende. Det må påpekas att, även om utredningen visar, att
Andreasson okvädat Nordström och satt sig till motvärn, detta ej berättigat
Nordström att förfara på sätt som skett. Slutligen ma framhallas, att handräckningen
utförts på sätt som direkt strider mot det av Kragh till Noidström
givna rådet att iakttaga försiktighet.

Enligt det ovan sagda hade Nordström förfarit felaktigt i sin tjänst
såsom landsfiskal dels genom att meddela handräckning i fall, då sådan
icke varit i lag medgiven, och dels genom att för handräckningsförrättningens
genomförande bruka våld, som icke varit försvarligt. Vad Nordström
sålunda låtit komma sig till last syntes mig vara av beskaffenhet att icke
kunna undgå beivran. Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig
domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Nordström för tjänstefel
i anmärkta hänseenden samt å honom yrka ansvar enligt 25 kap. 4 §
strafflagen; och borde Andreasson beredas tillfälle att föra talan i målet.

Åtalet väcktes vid Orusts och Tjörns domsagas häradsrätt, där Nordström,
med bestridande av åtalet, bland annat gjorde gällande att, då besvär
över den av honom meddelade handräckningen, som vore att jämställa med
i 79 § fattigvårdslagen avsedd handräckning, icke anförts och administrativ
myndighet därför icke prövat handräckningen, lagenligheten av handräckningen
icke finge prövas av domstol. Andreasson yrkade skadestånd
av Nordström med tillhopa 500 kronor.

I dom den 6 november 1952 lämnade häradsrätten utan avseende Nordströms
invändning att innehållet av 79 § fattigvårdslagen utgjorde hinder
för domstol att pröva lagenligheten av den meddelade handräckningen samt
yttrade därefter i anförda domskäl följande.

197

Under första hälften av oktober 1951, medan Andreasson var intagen
å Stenkyrka ålderdomshem, hade det blivit nödvändigt att där bereda
plats för en svårt sjuk kvinna från Skärhamn. Hennes sjukdom hade varit
av sådan art att tillfredsställande vård ej kunnat beredas henne å annat
hem. Då ålderdomshemmet emellertid varit fullbelagt, hade före kvinnans
intagning en av de övriga vårdnadstagarna måst förflyttas. Fattigvårdsstyrelsen
i Stenkyrka kommun hade med anledning härav beslutat, att
Andreasson skulle förflyttas till ålderdomshemmet i Rönnäng, där han
kunde mottagas. Fattigvårdsstyrelsens ordförande hade därefter anmodat
Andreasson att avflytta från Stenkyrka ålderdomshem till ålderdomshemmet
i Rönnäng. Andreasson hade emellertid vägrat att flytta. Fattigvårdsstyrelsens
ordförande hade då hos Nordström begärt polishandräckning
för Andreassons förflyttning. Nordström hade meddelat sådan handräckning.

I 72 § fattigvårdslagen uppräknas de fall, då polismyndighet har att på
begäran meddela handräckning som innefattar ingrepp i en understödstagares
eller försörjningspliktigs personliga integritet. Enligt nämnda lagrum
kan handräckning meddelas för överförande av vissa understödstagare till
arbetshem, för försörjningspliktigs inställande till förelagt arbete eller överförande
till arbetshem och för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig,
som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt å vilken
han varit intagen. Handräckning i andra fall än lagen sålunda uttryckligen
angiver får lagligen icke meddelas. Möjlighet saknas därför att genom anlitande
av polismyndighet förflytta en understödstagare från en fattigvårdsanstalt
till en annan.

Nordström hade med hänsyn härtill icke ägt meddela handräckning för
förflyttning av Andreasson till ålderdomshemmet i Rönnäng.

Genom att meddela handräckningen har Nordström därför förfarit felaktigt.

I målet är emellertid upplyst, att Nordström före handräckningens meddelande
varit i telefonförbindelse med t. f. landsfogden i länet Kragh angående
handräckningens tillåtlighet.

Om innehållet av Nordströms och Kraghs samtal har Nordström vid
häradsrätten uppgivit: Nordström hade ur lagboken läst upp 72 § fattigvårdslagen
och i samband därmed yttrat, att ”det kanske ej är något för
mig”. Kragh hade emellertid uttalat, att man finge se saken litet mera
allmänt, och han hade med hänsyn härtill tillstyrkt verkställighet.

Kragh, som vid häradsrätten hörts såsom vittne i målet, har i sitt vittnesmål
om samtalet med Nordström uppgivit: Nordström hade läst upp 72 §
fattigvårdslagen. Kragh hade konstaterat, att Andreassons fall ej komme
under denna paragraf. Kragh hade med något uttryck tillkännagivit denna
sin åsikt och Kragh ansåge, att Nordström vid samtalet delat riktigheten
därav. Kragh hade emellertid fått den uppfattningen att det var ett om -

198

mande fall och att man borde göra vad man kunde för att hjälpa fattigvårdsstyrelsen.
Under samtalet hade 6 § landsfiskalsinstruktionen förts på
tal, vilket stadgande ålägger landsfiskal skyldighet att ägna uppmärksamhet
åt fattigvården. Ivragh hade påpekat, att en förflyttning av Andreasson
skulle ombesörjas av fattigvården, att den ”skulle ske i fattigvårdens regi”.
Kragh hade uttalat att Nordström kunde hjälpa till och ”ta ett tag” men
understrukit att ärendet skulle tagas mycket försiktigt och smidigt. Ivragh
hade icke tillstyrkt, att så mycket våld finge användas som behövdes för
en polishandräckning. Kragh hade icke uttalat något förbud för Nordström
att blanda sig i saken.

Om vad som förekommit vid samtalet mellan Nordström och Ivragh
hava de alltså lämnat motstridiga uppgifter.

Nordström har emellertid uppenbarligen av samtalet med Kragh fått
den uppfattningen att Kragh ansåge, att Nordström borde meddela den
begärda handräckningen. Det kan antagas för visst, att Nordström -— såsom
han ock framhållit vid häradsrätten — i annat fall icke skulle hava
meddelat handräckning.

Någon anledning att antaga, att Nordström skulle hava missuppfattat
Kragh, föreligger ej.

På grund härav finner häradsrätten, att Nordströms utsaga icke kan
frånkännas tilltro. Häradsrätten finner det därför genom Kraghs vittnesmål
och vad övrigt i målet förekommit icke vara bevisat, att samtalet mellan
Nordström och Kragh icke haft det innehåll Nordström återgivit.

Väl måste Kraghs uttalanden endast fattas såsom råd och ansvaret för
vidtagna åtgärder åvila Nordström ensam, men med hänsyn till vad Nordström
uppgivit om innehållet av samtalet mellan honom och Kragh, vilka
uppgifter i enlighet med vad nyss sagts icke kunna frånkännas vitsord,
samt då Kragh i allt fall vid samtalet icke uttalat förbud för Nordström att
lämna handräckning för Andreassons förflyttning till ålderdomshemmet i
Rönnäng, kan Nordströms oriktigt vidtagna åtgärd att meddela sådan
handräckning icke tillräknas Nordström såsom försummelse, oförstånd eller
oskicklighet.

I fråga om förloppet vid handräckningens genomförande har Andreasson
vid häradsrätten uppgivit: Då Nordström åtföljd av kontorspolisen Jansson
kom till Stenkyrka ålderdomshem för att utföra förrättningen, uppehöll sig
Andreasson på sitt rum. Nordström hade plötsligt kommit in i rummet och
utan att säga ett ord ”flugit” på Andreasson. Då Andreasson ej velat följa
med, enär han ej visste vad det var fråga om, hade han gjort motstånd
genom att ”hålla igen”. Nordström hade uppsåtligen sparkat Andreasson
på ena knäet. Nordström och Jansson hade inlåtit sig i handgemäng med
Andreasson, vilket varat tio eller femton minuter. Då det ej lyckats dem
att övermanna Andreasson, hade de gått ifrån honom men efter en stund

199

kommit tillbaka med en handkedja. Andreasson hade då haft så ont i benet,
att han ej längre brytt sig om att göra motstånd.

Nordström har uppgivit: Då han först kom in i Andreassons rum, hade
han för Andreasson omtalat sitt ärende och vädjat till Andreasson att frivilligt
följa med. Andreasson hade vägrat detta och fattat tag i Nordströms
kläder vid halsen samt dragit ned Nordström mot sig. Därefter hade handgemäng
uppstått mellan Andreasson samt Nordström och Jansson, först
i Andreassons rum och sedan i hallen utanför rummet. Nordström och
Jansson hade icke kunnat betvinga Andreassons motstånd. Nordström och
Jansson hade därför släppt Andreasson. Nordström hade givit order om
att en handkedja skulle hämtas, och sedan så skett, hade Jansson lagt denna
om Andreassons ena handled. Därefter hade ingen svårighet uppstått att
föra ned Andreasson till en väntande bil och i denna köra honom till Rönnäng.
Nordström bestrede, att han sparkat Andreasson, men ville icke bestrida,
att Andreassons ben under handgemänget på ett eller annat sätt
kunnat komma i kläm och därvid skadas.

Nordströms skildring av händelseförloppet vinner stöd av vad vid förundersökningen
förekommit och får därför tagas för god.

Den omständigheten att Nordström och Jansson icke under handgemänget
med Andreasson kunnat betvinga dennes motstånd visar, att
Andreasson besitter avsevärda kroppskrafter. Andreasson har ock — såsom
häradsrätten kunnat iakttaga vid huvudförhandlingen — eu mycket
kraftig kroppsbyggnad.

Med hänsyn till vad sålunda upptagits finner häradsrätten det icke kunna
anses, att Nordström brukat större våld, än som var erforderligt, för att föra
Andreasson ned i den väntande bilen.

I målet är upplyst, att Andreasson ej befriats från handkedjan under biltransporten
till Rönnäng. Med hänsyn till risken att Andreasson plötsligt
kunnat i bilen sätta sig till våldsamt motvärn i likhet med vad han gjorde,
då han skulle föras ned till bilen, samt då avståndet från Stenkyrka ålderdomshem
till Rönnäng är förhållandevis ringa och den tid, som åtgick för
biltransporten, alltså var kort, kan det dock ej anses otillbörligt, att
Andreasson ej befriats från handkedjan förrän vid ankomsten till Rönnäng.

På grund av vad sålunda anförts finner häradsrätten, att det icke kan
anses att Nordström vid handräckningsförrättningens genomförande brukat
större våld än som varit försvarligt.

Åtalet mot Nordström kan förty icke bifallas.

Vid denna prövning kan ej heller Andreassons talan mot Nordström
vinna bifall.

I domslutet ogillade häradsrätten den mot Nordström väckta talan samt
tillerkände advokaten Einar Hammar för Andreasson lämnat biträde ersättning
av allmänna medel med 475 kronor, av vilket belopp 250 kronor
utgjorde arvode.

200

Ingen av parterna ålades i målet skyldighet att återgälda till statsverket
kostnaderna för Andreasson beviljad förmån av fri rättegång. Andreasson
skulle själv vidkännas sina kostnader å målet vid häradsrätten.

Med anledning av denna utgång av åtalet uppdrog jag åt landsfogden
i Göteborgs och Bohus län att hos hovrätten för Västra Sverige fullfölja
talan mot häradsrättens dom. Jag framhöll därvid följande.

I domen har häradsrätten funnit, att Nordström icke ägt meddela den
i målet påtalade handräckningen för förflyttning av Andreasson till ålderdomshemmet
i Rönnäng, samt förklarat, att Nordström därför förfarit felaktigt
genom att meddela handräckningen. Med hänsyn till vad som förekommit
vid telefonsamtal mellan Nordström och Kragh angående möjligheten
att meddela den begärda handräckningen har häradsrätten dock
funnit Nordströms oriktigt vidtagna åtgärd icke kunna tillräknas Nordström
såsom försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Det av häradsrätten
i sistnämnda hänseende gjorda uttalandet kan jag icke godtaga.

Vad i målet förekommit har enligt min mening icke givit stöd för den
bevisvärdering, som domen innehåller. Häradsrätten synes icke ha satt
någon tilltro till Kraghs vid häradsrätten avgivna vittnesutsaga, dä ju i
domen fastslås, att någon anledning ej föreligger till antagande att Nordström
skulle ha missuppfattat Kragh. Varför häradsrätten icke ansett sig
kunna skänka full tilltro till Kraghs klara och detaljerade vittnesberättelse
framgår ej av domskälen. Kraghs uppgifter synas mig emellertid i allo äga
sanningens prägel. Enligt Kragh skulle han och Nordström först ha konstaterat,
att någon handräckning för Andreassons förflyttning icke kunde
lämnas med stöd av 72 § fattigvårdslagen, varefter de diskuterat vad som
under sådana omständigheter kunde göras, därvid Kragh framhållit, att
fattigvårdsmyndigheten finge ombesörja förflyttningen. Enligt Nordströms
uppgift skulle däremot Kragh — efter konstaterandet av att handräckning
enligt nämnda lagrum ej kunde företagas —- ha ”tillstyrkt verkställighet”,
något som förefaller osannolikt, då Kragh självfallet bort ha sig bekant, att
handräckning kan äga rum endast i de fall, som lagen uttryckligen angiver.
Kraghs yttrande att Nordström skulle hjälpa till och ”ta ett tag” måste
ses i det sammanhang, vari yttrandet fällts, och kan därför icke ha inneburit
annat, än att — i händelse förflyttningen av Andreasson verkställdes
”i fattigvårdsstyrelsens regi” —- Nordström kunde vara behjälplig därvid.
Jag erinrar härutinnan om Kraghs vid förhöret inför landsfogden uttalade
tanke att Nordström med sin närvaro skulle ha möjlighet att i sin egenskap
av landsfiskal gynnsamt påverka en friktionsfri lösning av frågan.

Jag finner följaktligen uppenbart, att man måste hålla sig till de av
Kragh på vittnesed lämnade uppgifterna. Men även om hovrätten mot förmodan
skulle vid sin bevisprövning komma till samma resultat som häradsrätten,
kan vad som förekommit vid telefonsamtalet icke, såsom härads -

201

riil t en förmenat, vara avgörande för frågan om Nordströms ansvar. Att
Kragh icke uttalat något förbud för Nordström att lämna den begärda handräckningen
saknar betydelse, då ju, såsom häradsrätten också funnit, Kraghs
uttalanden endast voro att fatta såsom råd och ansvaret för de vidtagna
åtgärderna åvilade Nordström ensam. Häradsrättens dom innebär, att en
medborgare, som lidit skada genom ett av en myndighet övat orättmätigt
våld mot honom, skulle frånkännas gottgörelse för skadan på grund av
att den ansvarige tjänstemannen erhållit ett olämpligt råd av en överordnad
eller till och med blott på grund därav att det icke kan styrkas, att ett
sådant råd ej lämnats. Gentemot en sådan uppfattning vill jag hävda, att
endast om den överordnade övertagit beslutanderätten i saken kan den
underordnade, i första hand ansvarige tjänstemannen undgå påföljd. I annat
fall skulle bestämmelsen i 2 § landsfiskalsinstruktionen att landsfiskal
äger att av landsfogden erhålla råd och upplysningar, vilken bestämmelse
tillkommit för att garantera ökad rättssäkerhet, verka i rakt motsatt riktning
än som åsyftats.

På grund av vad jag nu framhållit anser jag, att de i domen upptagna
skälen för att Nordströms, av häradsrätten såsom felaktig betecknade åtgärd
att meddela handräckning icke skulle innebära tjänstefel enligt 25 kap.
4 § strafflagen äro ohållbara och att Nordström därför icke bör undgå ansvar
för det begångna felet.

Vad angår det våld, som använts vid förrättningens genomförande, synes
mig vad vid häradsrätten förekommit icke visa, att det brukade våldet
varit försvarligt. Jag anser därför, att även frågan härom bör underställas
hovrättens prövning.

Jämväl Andreasson har fullföljt talan mot häradsrättens dom. Målet är
beroende på hovrättens prövning.

12. Fråga om uttagande av för hög kostnadsersättning
för hållande av tjänstebil.

Handlingarna i ett efter klagomål av bilinspektören J. Appelberg i Borås
härstädes upptaget ärende utvisa följande.

I juli månad 1948 träffade dåvarande förste bilinspektören i Norrköpings
distrikt Carl L. Engström, vilken den 28 oktober 1949 utnämnts till motsvarande
befattning i Göteborgs distrikt, avtal med en bilfirma i Norrköping
om inköp av en personbil av märket Volvo Pv 444 genom övertagande
av en annan köpares leveranskontrakt. Den 12 juli, då Engström under
semesterresa befann sig i Borås, fick han telefonmeddelande från bilfirman
i Norrköping att bilen anlänt och genast måste hämtas. Han for därför
nästa dag till Norrköping, övertog bilen samt lät där besiktiga densamma.

202

Anledningen till den senare åtgärden var att han ämnade förändra bilens
vikt genom extra belastning — en krängningshämmare av blytackor — så
att dess beskaffenhet ej skulle komma att överensstämma med det för bilen
utfärdade typintyget. Den 13 juli inställde han bilen till besiktning hos
dåvarande bilinspektören i Norrköpings distrikt Fritz Johansson, vilken
numera avlidit. Då Engström förvarade de för bilen avsedda blytackorna i
Borås, belastades densamma vid besiktningstillfället i stället med snökedjor
med en på ett ungefär beräknad vikt av 70 kg. Bilens tjänstevikt, som
enligt typintyget utgjorde 995 kg, visade sig därvid uppgå till 1 110 kg,
vilken uppgift infördes i besiktningsinstrumentet. Följande dag lät Engström
inregistrera bilen, varvid den tilldelades registreringsmärket E 67.
Samma dag körde han tillbaka till Borås och började där omedelbart experimentera
med inmontering av krängningshämmaren. Efter någon vecka
var anordningen definitivt utformad. Blytackoma voro då fastsatta vid
en platta, som löpte i gejdrar på rullar av bokträ och så placerade att en
satt till höger och en till vänster i bilen. De voro ställ- och låsbara i varje
önskat läge i bilens längdriktning samt förskjutbara oberoende av varandra.

Enligt kungl. brev den 23 april 1948 ägde besiktningsman vid statens
bilinspektion under viss förutsättning uppbära dels som bidrag för täckande
av kostnaderna för hållande av bil ett belopp av 1 200 kronor för år räknat,
därest bilens tjänstevikt uppgick till minst 1 100 kg, samt 900 kronor för
år räknat, därest bilens tjänstevikt var lägre, dels ock resekostnadsersättning
vid tjänsteresa med sådan bil med 15,5 öre för kilometer, om bilens
tjänstevikt uppgick till minst 1 100 kg, samt med 12 öre för kilometer, om
bilens tjänstevikt var lägre. Enligt kungl. brev den 30 december 1948 skulle
resekostnadsersättningen per kilometer, räknat från och med den 1 april
1948, tillsvidare utgå med ett i varje särskilt fall med 5 öre förhöjt belopp.
I samband härmed må anmärkas, att Kungl. Maj:t den 27 januari 1950
förklarat, att vid tillämpningen av förenämnda bestämmelser angående
resekostnadsersättning vid tjänsteresa med egen bil skulle med bils tjänstevikt
förstås dess tjänstevikt i standardutförande.

I en den 7 november 1950 hit inkommen skrift påtalade Appelberg, under
åberopande av innehållet i vissa tidningsartiklar, att Engström genom att
i sin bil inmontera ovannämnda blytackor utbekommit större ersättning
för bilens användning i tjänsten än som bort tillkomma honom, om bilen
använts i sitt vanliga skick. I skriften anförde Appelberg, bland annat,
följande: Någon dag i början av juli månad 1948 under Appelbergs tjänstgöring
i Borås hade biträdande bilinspektören Bo Nordenskjöld kommit in
till Appelberg och yttrat följande: ”Engström var här i dag och hade en ny
Pv 444 vilken han upptagit i en tjänstevikt av 1 115 kg.” På Appelbergs
fråga, hur Engström kommit till den siffran, hade Nordenskjöld svarat:
”Den frågan ställde jag till Engström, varvid denne svarade, att det är ju
mycket enkelt, det är bara att lägga sandsäckar i bagagerummet vid väg -

203

ningen.” Detta syntes vara ett bedrägligt sätt för att bekomma det högre
arvodet i månaden och dessutom större kilometerpenningar. Den 6 eller den
7 oktober 1948 hade Appelberg gjort ett besök hos bilinspektionen i Stockholm
och samtalat med ordföranden i Automobilbesiktningsmännens förening
förste bilinspektören N. A. Lannefors. När denne tittat på en av
Appelberg medhavd avskrift av registreringsinstrumentet angående Engströms
bil och jämfört detsamma med originalet av typintyget för Volvo
Pv 444, hade Lannefors sagt: ”Det skulle man ej tro om Engström när
man samtalar med honom.” Med anledning därav hade föreningen utsänt
en varning till kåren, att icke ”fiffla” med tjänstevikter. Någon anledning
till konstlad tyngning av Volvo Pv 444 förelåge icke, utan denna vagn vore
allmänt känd för att vara en av de säkraste och tillförlitligaste vagnar, som
funnes i marknaden. Den av Engström företagna tyngningen måste därför
haft annat syfte än att förbättra fordonets redan förut goda egenskaper.

Med anledning av innehållet i klagoskriften verkställde statsåklagaren
i Göteborg på anmodan av mig utredning i saken, varefter han med överlämnande
av utredningen avgav eget utlåtande.

Vid av statsåklagaren hållet förhör med Engström berättade denne följande.

Den 12 juli 1948, då Engström befunnit sig i Borås på semesterfärd till
västkusten, hade han fått telefonmeddelande från Norrköping att den av
honom beställda bilen Volvo Pv 444 kommit och genast måste hämtas.
Den 13 juli hade Engström rest tillbaka till Norrköping, köpt bilen och
inställt den till besiktning. Denna hade utförts av dåvarande bilinspektören
i Norrköping Johansson. Anledningen till att Engström låtit besiktiga bilen
hade varit att han ämnat förse den med en krängningshämmare, som komme
att höja bilens vikt. Han hade haft sammanlagt 17 bilar, därav en del
småvagnar. De senare hade vid ensamkörning visat tendenser till slirning
och vandrande bakvagn. Han hade genom provkörning av flera Volvo
Pv 444 :or och samtal med åtskilliga ägare av sådana fått den uppfattningen
att biltypen ifråga hade sådana tendenser och att dess köregenskaper
skulle kunna förbättras. Engström, som vore intresserad av experiment med
bilar och dessutom en längre tid innehaft verkstad, hade därför beslutat
att förse den nyinköpta bilen med en krängningshämmare av blytackor,
ungefär motsvarande en persons vikt. De blytackor, som skolat användas
därtill, hade förvarats i Borås och funnits kvar sedan han haft verkstad.
Då denna anordning skolat ingå i bilens normala utrustning, hade bilen vid
vägningen belastats med snökedjor till motsvarande vikt, omkring 70 kg.
Oaktat typbesiktningsinstrumentet för Volvo Pv 444 upptoge en tjänstevikt
av 995 kg, hade tjänstevikten på Engströms bil blivit 1 110 kg vid
vägningen i samband med besiktningen. Denna vikt hade kvarstått vid
flera kontrollvägningar. Engström vore övertygad om att den vanliga

204

tjänstevikten på Volvo Pv 444 från detta stadium i tillverkningsserien uppginge
till omkring 1 040 kg. Dagen efter köpet och besiktningen, den 14 juli
1948, hade bilen inregistrerats med nummer E 67. Samma dag hade Engström
kört tillbaka till Borås, där han omedelbart installerat krängningshämmaren.
Under sin semester i återstoden av juli månad hade han sedan
experimenterat med olika sätt att placera anordningen. I slutgiltigt skick
hade blytackorna varit fastsatta vid en botten, som varit fastskruvad vid
vagnsgolvet. Då Engström kört ensam, hade tyngderna varit förskjutna
bakåt, den högra längre än den vänstra. Vid körning med passagerare hade
tyngderna placerats längre framåt. Han hade några gånger under år 1948
experimenterat med att som jämförelse taga bort tackorna. I övrigt hade
de ständigt ingått i bilens normala utrustning. Den 28 oktober 1949 hade
Engström utnämnts till förste bilinspektör i Göteborg från den 1 november
samma år. I februari 1950 hade han sedan sålt sin bil till charkuteristen
Rolf Lidström, Redbergsvägen 7 B, Göteborg, inklusive krängningshämmaren.
Denne, som vore tävlingsförare, hade använt bilen vid isbanetävlingen
Elatenloppet 1950 och erövrat andra pris i sin klass. Lidström hade
funnit anordningen så bra att han monterat av den, då han på hösten 1950
sålt bilen vidare till en person i Stockholm. Lidström hade nämligen för
avsikt att montera på krängningshämmaren igen, om han köpte en ny
Volvo. Under den tid Engström innehaft bilen, hade han i tjänsten kört
1 830,5 mil eller i genomsnitt omkring 100 mil i månaden. Engström hade
räknat ut, att hans bil kostat statsverket 3,06 kronor per körd mil. Under
den tid han innehaft bilen hade han i runt tal utfått 1 000 kronor mer i
ersättning än han skulle fått enligt den lägre taxan.

Den 6 februari 1951 besiktigade extra åklagaren Klas Lithner tillsammans
med en konstapel vid trafikavdelningen krängningshämmaren, vilken
visade sig helt överensstämma med Engströms uppgifter om dess beskaffenhet.
Den var, enligt Lithner, gediget utförd, och ett omsorgsfullt arbete
syntes ha nedlagts på dess konstruktion.

Vad angick frågan huruvida besiktning av Engströms bil skolat ske i
förevarande fall hänförde sig Engström till ett skriftligt yttrande av följande
innehåll.

Redan från början önskade Engström framhålla, att något ”fiffel”, som
Appelberg antytt, icke förekommit. Engström hade handlat i fuli överensstämmelse
med givna föreskrifter och hade icke gjort någon hemlighet av
bilens ändring, utan för såväl kolleger som tjänstemän inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen öppet deklarerat och förevisat anordningen. Engström
vore väl förtrogen med författningar och förordningar samt de betänkande^
som låge till grund för dessa, och de anvisningar, som av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen utfärdats, ävensom med de meddelanden,
vilka av Automobilbesiktningsmännens förening utgivits för enhetligt förfaringssätt
vid förrättningar. Engström hade i föreliggande fall följt dessa

205

föreskrifter. Det torde vara ostridigt, att ifrågavarande bil varit Engströms
privata egendom. Med samma rätt som övriga svenska medborgare hade
Engström ägt förfoga över sin egendom efter gottfinnande. Engström hade
ägt rätt sälja bilen, utföra försök med densamma eller ändra den utan att
inhämta tillstånd härför. Även sådan ändring, som föranlett tjänsteviktshöjning,
torde Engström ha varit berättigad utföra utan deklarationsskyldighet
för ändamålet därmed. I kungl. kungörelsen med närmare bestämmelser
angående fastställande av motorfordons tjänstevikt den 22 december
1927 föreskrevs i 1 §, att motorfordon skulle för att anses vara i normalt,
fullt driftfärdigt skick vara försett med all den utrustning, som vore avsedd
för dess vanliga användning. Varken i förordningar eller betänkanden, som
låge till grund för dessa, omnämndes all den utrustning, som därvid avsåges.
För enhetligt förfaringssätt vid förrättningar hade besiktningsmännen för
motorfordon före förstatligandet följt de anvisningar, som lämnats av Automobilbesiktningsmännens
förening. I meddelande nr 39 år 1928 från föreningen
lämnades bland annat följande anvisningar beträffande tolkningen
av ovannämnda kungörelse: ”Fordonet skall enligt kungörelsen anses vara
i nämnda skick (normalt, fullt driftfärdigt) då det är försett med all den
utrustning, som är avsedd för dess vanliga användning. Detta stadgande
torde icke böra föranleda därtill, att besiktningsmannen ingår i närmare
undersökning, huruvida fordonet är avsett att huvudsakligen användas
för det ena eller andra ändamålet och förty med hänsyn härtill bort vara
utrustat på ena eller andra sättet, men framgår det uppenbarligen, att fordonets
avsedda användning kräver viss utrustning, som vid viktens fastställande
icke är tillfinnandes, och är vikten av denna utrustning av nämnvärd
betydelse, torde denna vikt böra tilläggas.” I Automobilbesiktningsmännens
förenings handbok, del I, s. 14, lämnades uppgift om vikten av
vissa utrustningsdetaljer, som därest de felades skulle läggas till vågsedelsuppgifterna
vid bils tjänsteviktsberäkning, och framhölles dessutom: ”Om
annan utrustningsdetalj, som skall ingå i tjänstevikten, saknades vid vägningen,
tillägges jämväl dess vikt.” I eu av statens sakrevision verkställd
utredning om Volvo Pv 444 syntes av tidningsartiklar att döma sakrevisionen
ha kommit till den uppfattningen, att alla utrustningsdetaljer skulle
ingå i bils tjänstevikt. Det torde därvid vara ovidkommande, om dessa
detaljer vore fabriksmässigt eller — som förhållandet varit med Engströms
anordning — hantverksmässigt tillverkade. Såsom exempel på ändringar,
vilka föranledde ny besiktning, kunde här nämnas, att typbesiktigade Volvo
Pv 444, som av telegrafverket användes för visst ändamål, före registrering
regelmässigt underginge första besiktning sedan de försetts med en träställning
i bagageutrymmet, avsedd för verktyg in. m. I en annan typ av
telegrafverkets Volvo Pv 444 funnes direkt lösa detaljer, vilka inginge i
tjänstevikten, t. ex. träkorg för glasflaska, glasflaska, väska av trä, fem
stycken remmar, löslåda för småmaterial samt verktygstavla. Vid båda

206

typerna funnes dessutom bagageräck på taket. Det hade aldrig ifrågasatts,
att dessa detaljer icke skulle ingå i tjänstevikten. Bärgningsbilar försåges
ofta med tyngder bestående av blyfyllda rör eller lösa, påhängbara vikter
av olika utförande, som kunde anbringas framtill på fordonen för att ernå
godtagbart framhjulstryck. I varje särskilt fall inginge dessa detaljer i fordonens
tjänstevikt. I olika sammanhang och anvisningar hade framhållits,
att utrustningsdetaljer, som annat än tillfälligtvis komme till användning,
skulle ingå i bils tjänstevikt. Engström hänvisade i detta hänseende till
vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört i sina skrivelser Vt 2202/37,
1898/37 och 1985—27/50. Vid två olika tillfällen hade Engström hos styrelsen
muntligt förfrågat sig om tolkningen av uttrycket ”annat än tillfälligt”
och därvid i fråga om djurtransportlämmar på lastbilar erhållit
uppgift om att, därest dylik anordning komme till användning mera regelbundet,
t. ex. en gång i veckan, tillfälligt brukande icke kunde anses föreligga.
Engströms anordning hade regelmässigt kommit till användning med
undantag för de tillfällen, då en felaktighet i fråga om hjulinställningen
hos bilen varit föremål för undersökning. Sedan felet avhjälpts vid Volvos
experimentavdelning, hade anordningen icke vid något tillfälle tagits bort.
Anordningen kunde alltså icke betecknas såsom tillfällig. Under den tid
anordningen utprovats hade upprepade kontrollvägningar företagits, varvid
tjänstevikten i varje särskilt fall överstigit 1 100 kg. I den normala
utrustningen hos Engströms bil hade skolat ingå den anordning, som
Engström fattat beslut om. Av vad ovan framhållits framginge, att anordningen
i enlighet med föreskrifterna och tillämpad praxis skolat ingå i
bilens tjänstevikt på sätt som skett. Reseräkningarna hade uppgjorts i
enlighet med gällande föreskrifter. Någon anmärkning på reseräkningarna
hade icke gjorts, vilket tydde på att räkningarna varit riktiga. Det torde
även ha ankommit på myndigheterna att avgöra, vilken ersättning som
skolat utgå, men Engström hade slutligen tillkommit rätten att avgöra,
om han önskat ställa sin bil till förfogande för erbjuden ersättning eller
icke. Det hade för Engström framhållits, att han kunnat debitera den
lägre reseersättningen, oaktat han varit berättigad till den högre. Det vore
riktigt, men man måste då fråga sig om det t. ex. vore vanligt att en statstjänsteman,
som vore berättigad till och reste andra klass på järnväg,
ändock debiterade tredje klass biljett. Reseersättning torde i varje särskilt
fall utgå efter de grunder tjänstemannen vore berättigad till, och så hade
också skett i Engströms fall. Även om Engströms anordning i bilen varit
den direkta orsaken till att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjort en
framställning om tolkning av bestämmelsen om tjänstevikt hos privatbil,
som användes i tjänstebruk, och Kungl. Maj:t ansett giltigt skäl föreligga
för en författningsändring, syntes detta icke betyda, att Engström gjort sig
skyldig till en författningsöverträdelse, som skulle datera sig tidigare än
bestämmelsernas ikraftträdande. Av vad ovan anförts framginge, att Eng -

207

ström ansåge sig ha handlat i överensstämmelse med givna föreskrifter.
Anmälan mot honom hade icke tillkommit av sakliga skäl. Engström hemställde,
att anmälningen icke måtte föranleda någon åtgärd.

I anledning av Engströms uppgifter hördes Lidström, vilken berättade:
Lidström hade köpt en Volvo Pv 444 med nummer E 67 av Engström
första veckan i februari 1950 i avsikt att använda den för isbanetävlingen
Flatenloppet i Stockholm. Han hade sålt bilen igen den 18 februari, omedelbart
efter tävlingen. Köparen hade varit en läkare i Stockholm. Då Lidström
köpt bilen, hade krängningshämmaren suttit på. Han hade låtit den
sitta kvar under träningskörningen men monterat av den före tävlingen,
då det gällt att ha en så lätt bil som möjligt. Han hade tyckt att bilen gått
perfekt under träningen och icke ansett den extra belastningen som någon
olägenhet. Någon direkt skillnad mot ett par andra Volvo Pv 444:or, som
han haft, hade dock icke funnits. Då blytackorna monterats av, hade de
sänts till Göteborg, där de förvarades hos Motorfirman Olympia. Lidström
hade för en vecka sedan köpt en ny Volvo. Med denna skulle han även
år 1951 deltaga i isbanetävlingar och komme att experimentera med påmontering
av blytackorna. Han komme däremot ej att använda dem i
vardagslag, då han huvudsakligen räknade med att använda bilen i stadsköming
kortare sträckor med varor mellan två charkuteriaffärer. Lidström
hade 12 års erfarenhet i bilfacket före sitt nuvarande yrke. Han trodde,
att en sådan krängningshämmare kunde behövas på korta småvagnar, om
man ofta körde ensam på landsvägen.

Enligt skrivelse den 13 februari 1951 från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade under tiden den 1 augusti 1948—den 27 januari 1950 till Engström
för hållande av bil med tjänstevikt över 1 100 kg utbetalats resekostnadsersättning
och fast ersättning med sammanlagt 5 431 kronor 82 öre.
Enligt den lägre beräkningsgrunden, avseende bil med tjänstevikt under
1 100 kg, skulle för samma tid ha utgått 4 363 kronor 77 öre.

I sitt utlåtande anförde statsåklagaren i huvudsak följande.

Enligt typintyget för den av Engström inköpta Volvobilen hade dess
tjänstevikt utgjort 995 kg. Om sådan ändring företoges av ett motorfordon
att de uppgifter, som angivits i det för fordonet utfärdade typintyget, icke
längre vore överensstämmande med fordonets beskaffenhet, ålåge det jämlikt
10 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 ägaren att anmäla
fordonet till ombesiktning. Vid anmälan till sådan besiktning skulle
ägaren enligt föreskrift i samma paragraf förete typintyget och ange de
förändringar, som fordonet undergått. Med ombesiktning torde enligt motorfordonsförordningens
terminologi avses förnyad besiktning, som verkställdes
efter det att registrering av fordonet ägt rum. Beträffande fastställande
av ett fordons tjänstevikt gällde emellertid uppenbarligen samma

208

regler vare sig frågan därom uppkomme före eller efter fordonets registrering.
Med hänsyn till att den av Engström inköpta bilen varit typbesiktigad
betecknades i det följande den på hans föranstaltande företagna nya
besiktningen såsom ombesiktning. På sätt av utredningen framginge hade
Engström ansett ombesiktning påkallad av den anledningen att han ämnade
i bilen anbringa en krängningshämmare för att förbättra bilens vägegenskaper
vid ensamkörning. En sådan anordning kunde icke i och för
sig vara av beskaffenhet att föranleda ombesiktning, eftersom dep icke
avsåge något förhållande som upptagits i typintyget. Den frågan stode
emellertid öppen, huruvida ombesiktning varit påkallad med hänsyn till
att anordningen inverkat på bilens tjänstevikt. Innebörden av begreppet
tjänstevikt syntes i viss mån oklar, och under utredningen i förevarande
ärende hade framgått, att tillämpningen av bestämmelserna därom föranlett
svårigheter. Tveksamheten hänförde sig närmast till frågan, vilka
delar av ett fordon som skulle räknas ingå i tjänstevikten. I en den 2
oktober 1950 upprättad promemoria rörande tjänstevikten hos motorfordon
m. m. anförde vägtrafikinspektören vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Gustav Ekberg bland annat följande: Svårigheter uppstode framförallt
vid bedömandet när ett fordon skulle anses befinna sig i ”normalt,
fullt driftfärdigt skick”. Som regel tillämpades för närvarande, att endast
den på fordonet fastmonterade utrustningen skulle inräknas i tjänstevikten.
Löstagbara kreaturslämmar, lastningsapparater för timmer och liknande anordningar,
vilka komme till användning endast tillfälligtvis för utförande av
transporter av viss art, inginge sålunda icke i tjänstevikten, enär fordonet
ansåges vara i normalt, fullt driftfärdigt skick även utan dylika anordningar.
Undantag från nämnda princip gjordes dock beträffande lämmar och bommar
på lastbilar med flak, vilka alltid inräknades i tjänstevikten.

Den av Engström påmonterade krängningshämmaren, anförde statsåklagaren
vidare, hade tjänat syftet att underlätta bilens förande vid ensamkörning
under vissa förhållanden och syntes därför till sitt ändamål närmast
vara att betrakta som barlast. Ehuru anordningen varit stadigvarande
anbragt, hade dess egentliga funktion icke framträtt annat än under vissa
speciella förhållanden. Med hänsyn därtill och under beaktande av att
bilen uppenbarligen befunnit sig i normalt, fullt driftfärdigt skick alldeles
oberoende av krängningshämmaren ville det synas, som om denna icke
bort inräknas i tjänstevikten och att sålunda ombesiktning icke varit påkallad.
Då ombesiktningen ägt rum, hade Engström innehaft befattning
såsom förste bilinspektör i Norrköpings distrikt. Ombesiktningen hade på
Engströms begäran verkställts av en i distriktet anställd, numera avliden
bilinspektör, vilken i tjänsten var underställd Engström. Enär bilen varit
avsedd att användas i Engströms tjänst som förste bilinspektör mot en
efter tjänstevikt beräknad ersättning av allmänna medel samt det för honom
bort ha framstått som tveksamt, huruvida anledning till ombesiktning

209

förelegat, uppkomme till bedömande frågan, om han kunde anses ha förfarit
felaktigt genom att under angivna förhållanden påkalla besiktning
hos en honom underställd befattningshavare. Något hinder hade icke förefunnits
att inställa bilen till besiktning hos bilinspektör i annat distrikt.
Av anförda skäl ville det synas, som om Engström icke i sitt handlande
tillräckligt beaktat vikten av att besiktningen ägt rum under förhållanden,
som inneburit tillfredsställande garantier för en fri och opartisk prövning.
Sådana omständigheter syntes dock ej ha förekommit, att Engström genom
vad nu anmärkts gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vad därefter an gin ge förfarandet vid besiktningsförrättningen, anförde
statsåklagaren slutligen, hade genom utredningen framkommit, att den
krängningshämmare, varmed bilen senare försetts, ej vid ombesiktningen
varit påmonterad bilen samt att för utrönande av den ökning i tjänstevikten,
som genom densammas anbringande skulle uppstå, snökedjor till
till en vikt, som enligt Engströms uppskattning ansetts ungefärligen motsvara
vikten av krängningshämmaren, vid vägningen placerats i bilen.
Krängningshämmaren hade vid vägning i samband med den nu företagna
utredningen befunnits äga en vikt av 71 kg. De vid ombesiktningen av
bilen däri placerade snökedjorna hade enligt Engströms uppgift haft en
ungefärlig vikt av 70 kg. Vid besiktningsförrättningen hade bilens tjänstevikt
enligt besiktningsinstrumentet uppgått till 1 110 kg. Vid ombesiktning
till följd av förhållande som inverkade på tjänstevikten syntes böra gälla,
att — i den mån ej genom författning eller instruktioner vissa uppskattningsvis
angivna viktvärden kunde tillämpas — viktresultatet skulle kunna
exakt fastställas. Betydelsen av noggrannhet vid vägningen framträdde
särskilt i sådana fall, då — såsom situationen här varit — ändring av
tjänstevikten kunde antagas komma att inverka på rätten till ersättning
av allmänna medel. I förevarande fall utgjorde den differens i fråga om
tjänstevikten, som berättigat Engström till resekostnadsersättning enligt
högre taxa än som skolat tillämpas på grundval av bilens tjänstevikt enligt
typintyget, endast 10 kg. Med hänsyn till vad som förevarit måste emellertid
denna siffra betraktas såsom fiktiv. Den vid ombesiktningen framkomna
vikten kunde visserligen ha motsvarat den vikt som bilen ägt, sedan
densamma försetts med den särskilt konstruerade krängningshämmaren,
men någon fullständig garanti för att så varit fallet förefu.nnes ej. Den
siffra för tjänstevikten som erhållits vid ombesiktningen verkade ej heller
fullt övertygande. Med utgångspunkt från bilens tjänstevikt enligt typintyget,
utgörande 995 kg'', förelåge — om därtill lades vikten av krängningshämmaren
71 kg — en differens mellan den ursprungliga tjänstevikten
och den vid ombesiktningen fastställda av 44 kg. Även om tjänstevikten
för Volvobilar av ifrågavarande typ i vissa fall vid kontrollvägning visat
sig vara högre än den i typintyget angivna, syntes dock skillnaden -— i
betraktande av att bilen vid ombesiktningen varit fabriksny — anmärk -

14 — Justitieombudsmannens umbetsberiittelsc till 101)3 ars riksdag.

210

ningsvärt stor. Med hänsyn därtill syntes den i besiktningsinstrumentet
angivna nya tjänstevikten ej kunna tillerkännas vitsord. Genom att på
angivet sätt medverka till att tjänstevikten vid ombesiktningen ej blivit
fastställd med tillbörlig noggrannhet samt genom att på grundval av uppgifterna
i det sålunda tillkomna besiktningsinstrumentet anmäla bilen för
registrering med den högre tjänstevikten syntes Engström, med beaktande
av att bilen var avsedd att användas i tjänsten mot en efter tjänstevikt
beräknad ersättning, ha gjort sig skyldig till tjänstefel. Likaledes syntes
han ha förfarit felaktigt genom att debitera kostnadsersättning enligt den
högre taxan, oaktat han borde ha insett att tillräckligt säker grund för
tillämpning därav ej förelegat. Såsom en följd av vad nu anmärkts syntes
Engström vidare vara skyldig att återgälda statsverket det belopp, som
han i kostnadsersättning uppburit utöver vad han skulle ha varit berättigad
till enligt den lägre taxan, eller 1 068 kronor 5 öre, möjligen med visst avdrag
för den ökning av automobilskatten, som han fått vidkännas på grund
av den anmälda tjänstevikten.

I ett under utredningen hit inkommet telegram återkallade Appelberg
sin mot Engström gjorda anmälan. I en därefter hit insänd skrift bekräftade
Appelberg återkallelsen under förklaring, att hans anmälan tillkommit
på grund av hans fysiska och psykiska depressionstillstånd.

Efter att ha tagit del av statsåklagare^ utlåtande i ärendet anförde
Engström i ett till mig inkommet yttrande följande.

I sitt yttrande till statsåklagaren hade Engström framhållit, att av
tjänsteviktsbestämmelserna icke klart framginge, vilka detaljer som skulle
ingå i tjänstevikten hos ett motorfordon, varför en viss praxis utbildats,
som grundade sig dels på Automobilbesiktningsmännens förenings meddelanden,
dels ock på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens direktiv i hithörande
frågor. Utöver vad Engström i detta hänseende tidigare åberopat
ville Engström hänvisa till två skrivelser från nämnda styrelse (Vt 704/38
och Vt 496/39), av vilka framginge, att en påsatt pakethållare på t. ex. en
typbesiktigad motorcykel skulle medföra ny första besiktning, därest ändringen
utfördes före registrering, och eljest ombesiktning samt att ett typbesiktigat
fordon, som utrustades med bagageräck och värmeledning, skulle
undergå enahanda första besiktning eller ombesiktning, därest fordonets
beskattningsförhållanden ändrades. Engströms förfaringssätt grundade sig
på dessa i olika angelägenheter givna direktiv. Någon tveksamhet, som
statsåklagaren ansåge bort förefinnas beträffande skyldigheten till besiktning,
hade Engström icke haft, utan han hade ansett sig skyldig att ånyo
låta fordonet undergå besiktning i anledning av krängningshämmaren, likaväl
som bagageräck eller värmeledning skulle ha medfört denna skyldighet.
Därest krängningshämmaren icke ingått i tjänstevikten, hade enligt Eng -

211

ströms förmenande med större fog anmärkning kunnat riktas mot honom.
Det \ ore även möjligt, att sa blivit fallet. Statsåklagaren hade icke återgivit
Engströms utsago om att snökedjornas placering i bilen vid den första
vägningen tillkommit för att underlätta hjultrycksberäkningen och icke för
att höja tjänstevikten. Det hade varit fullt tillräckligt, att Engström vid
besiktningen deklarerat krängningshämmaren och angivit vikten. Omedelbart
efter besiktningen i Norrköping hade Engström avrest till Linköping,
där han vidtalat ett ombud att ombesörja registreringen, samt fortsatt till
Borås. Engström hade övernattat på Gyllene Uttem vid Gränna och fortsatt
nästa morgon klockan 6 till Borås, dit han anlänt omkring klockan 9.30,
monterat in anordningen, vägt bilen och fortsatt sin avbrutna semesterresa
samma dags förmiddag. Anordningen hade alltså funnits inmonterad
registreringsdagen. Statsåklagaren betecknade besiktningen såsom ”ombesiktning”,
men då fordonet icke varit registrerat, hade första besiktning
ägt rum. Engströms första besiktning stämde även väl överens med de
föista besiktningar, som av Engström omnämnts beträffande telegrafverkets
Volvobilar. Statsåklagaren framhölle att, ehuru Engströms anordning
varit stadigvarande anbragt, dess egentliga funktion icke framträtt annat
än under vissa speciella förhållanden och att med hänsyn därtill och under
beaktande av att bilen uppenbarligen befunnit sig i normalt, fullt driftfärdigt
skick alldeles oberoende av krängningshämmaren det ville synas,
som om denna icke bort inräknas i tjänstevikten och att sålunda besiktning
icke varit pakallad. Man måste da fråga sig, om icke en värmeledning vore
en anordning, som komme till användning endast vid speciella förhållanden
(kylig väderlek) och utan vilken en bil uppenbarligen befunne sig i
normalt, fullt driftfärdigt skick alldeles oberoende av värmeledning. Ändock
ansåge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Vt 496/39) liksom statens
sakrevision — vilket framginge av en pågående utredning om deklarationsskyldighet
i visst fall för utrustningsdetaljer hos bilar — att värmeledning
skulle ingå i tjänstevikten. Varför skulle då icke varje utrustningsdetalj —
oberoende av syftet med densamma — ingå i tjänstevikten. Själv hade
Engström tolkat föreskrifter och direktiv så, att hans anordning med nödvändighet
måste ingå i tjänstevikten, och handlat därefter. Uppgiften om
att den bilinspektör, som verkställt förrättningen, var Engström i tjänsten
underställd vore fullt riktig, även om Engström vid detta tillfälle haft
semester och annan förste bilinspektör var förordnad, antagligen förråttningsmannen
själv. Det skulle emellertid enligt Engströms mening vara att
gå för långt att påfordra, att landets nio förste bilinspektörer måste gå utom
sitt eget distrikt för att få sina bilar besiktigade. Någon anledning att på
grund av tveksamhet anlita annan bilinspektör än den närmast till hands
varande hade icke förelegat. Det hade dessutom varit en tillfällighet att
bilinspektionen ännu var öppen, som gjort att just Norrköping blivit platsen
för besiktningen och icke någon annan stad. Bilens tjänstevikt kunde

212

icke betraktas såsom fiktiv. Få bilar torde ha stått under sådan fortlöpande
viktkontroll som Engströms med anledning av försöken. Statsåklagaren
ansåge, att den siffra som erhållits vid tjänsteviktsberäkningen icke verkade
övertygande, och hänvisade till typintygets tjänstevikt, 995 kg, samt anordningens
vikt, 71 kg, och funne bristande överensstämmelse mellan dessa
vikter och besiktningsinstrumentets 1 110 kg. Sakrevisionens utredning
gåve emellertid belägg för att Volvobilens tjänstevikt vore högre än 995 kg
och att variationen i fråga om tjänstevikt hos detta bilmärke vore relativt
stor. Fabriken hade givit en fullt godtagbar förklaring därtill. Enligt de
anvisningar bilinspektörerna följde skulle tjänstevikten hos bil bestämmas
på 10 kg när och skulle, om vid beräkning erhållet värde ej slutade på
10-tal kg, siffrorna höjas till närmast högre. (Automobilbesiktningsmännens
förenings handbok, del I, s. 15, första stycket.) Någon anledning förmoda,
att tjänstevikten icke fastställts med erforderlig noggrannhet, förelåge därför
icke. Engström hade alltså icke medverkat till att tjänstevikten icke
med tillbörlig noggrannhet kunnat fastställas utan tvärtom på allt sätt
medverkat till att såväl hjultrycks- som tjänsteviktsberäkningen blivit
exakt. Någon anledning att särskilja tjänstevikten vid privatbruk och vid
bruk i tjänsten hade icke förelegat, utan hade reseräkning uppgjorts i enlighet
med gällande föreskrifter. Efter utredning angående Engströms bil år
1949 hade Engström hos kameralbyrån hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efterhört, om den lägre taxan för bilersättning skulle av Engström
debiteras. Engström hade därvid erhållit besked om att reseersättning skulle
utgå efter bilens tjänstevikt. Därest denna uppfattning numera ansåges
felaktig eller om det trots allt kunde anses, att Engströms anordning icke
bort ingå i tjänstevikten, hade Engström intet att erinra mot återbetalning
av skillnaden mellan don högre och den lägre ersättningen. Återbetalning
hade tidigare icke ifrågasatts. Av vad ovan anförts framginge, att Engström
handlat efter sin övertygelse och ansett sig följa givna direktiv beträffande
utrustningsdetaljers inräkning i tjänstevikten. Det syntes Engström därför
hårt, att tjänstefel skulle anses föreligga. Vad som här förekommit före
de nya föreskrifternas om bilersättning ikraftträdande borde icke betraktas
såsom tjänstefel. Engström hemställde, att JO med hänsyn till de vaga
bestämmelser som funnits måtte anse tjänstefel icke föreligga, och förklarade
sig villig att, om så syntes befogat, återbetala den reseersättning,
som kunde anses för mycket uppburen.

Engströms bär ifrågavarande förfarande hade tidigare varit föremål för
viss utredning inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samband med frågan
om tillsättning av befattningen såsom förste bilinspektör i Göteborg,
till vilken befattning Engström erhållit styrelsens förord. Härom anförde
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ett till mig i annat sammanhang den
9 december 1950 avgivet yttrande följande.

213

Sedan vid utnämningsärendets handläggning hos Kungl. Maj:t förhållandet
med Engströms bil muntligen meddelats väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
hade styrelsen den 17 oktober 1949 kallat Engström att inför
överdirektören och kanslibyråchefen redogöra för saken. Därvid hade Engström
uppgivit, att han vid provkörning för en väns räkning av en personbil
av märket Volvo Pv 444 märkt, att vagnen icke låge så väl på vägen som
önskvärt vore. Han hade ansett detta bero på att bilen var för lätt och på
grund därav börjat experimentera med extra belastningar med snökedjor.
Han hade då kommit fram till en viss vikt på belastningen, som han ansett
lämplig för stabilisering av bilen. När han sedan själv skaffat sig en bil
av samma märke, hade han belastat denna med blytackor av motsvarande
vikt, vilka efter viss tid i enlighet med av honom vid här ifrågavarande
tillfälle företedd ritning varaktigt fastgjorts vid bilens karosseri. Då bilens
tjänstevikt genom belastningen ökats, hade han ansett sig skyldig att enligt
motorfordonsförordningens bestämmelser låta ombesiktiga bilen. Tjänstevikten
hade därvid (av annan besiktningsman) fastställts till 1 110 kg.
Bilen hade därigenom passerat den viktgräns, som avgjorde om viss högre
eller lägre bilersättning skulle utgå. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
bedömande i sakfrågan framginge av en styrelsens skrivelse den 29 november
1949 till verkets överrevisorer, som begärt yttrande i ämnet. Med hänsyn
till vad av nämnda skrivelse framginge och vad Engström uppgivit
hade styrelsen icke funnit anledning tro, att Engström tyngt sin bil för att
komma i åtnjutande av den högre ersättningen. På den grund hade styrelsen
ansett sig ej böra göra ändring i sitt förord till förste bilinspektörstjänsten
i Göteborg. Någon disciplinär åtgärd hade det inträffade givetvis
icke föranlett. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade emellertid funnit
det otillfredsställande att — som utredningen visat — möjlighet förelåge
för tjänsteman att genom att förse sin bil med extra utrustning komma i
åtnjutande av högre bilersättning än tjänsteman, som använde sig av
samma bil med standardutrustning. Styrelsen hade i anledning därav den
25 november 1949 avlåtit en skrivelse till Konungen med förslag till viss
tolkning av föreskrifterna rörande ersättning för tjänsteresa med bil, som
tillhörde förrättningsman. Sedan statskontoret avgivit yttrande i ärendet
den 14 december 1949, hade Kungl. Maj:t i skrivelse till statskontoret den
27 januari 1950 förklarat, att vid tillämpningen av vissa bestämmelser
angående resekostnadsersättning vid tjänsteresa med egen bil skulle med
bils tjänstevikt förstås dess tjänstevikt i standardutförande.

Den i yttrandet åberopade skrivelsen den 29 november 1949 till överrevisorerna
för väg- och vattenbyggnadsväsendet innehöll i hithörande
del bland annat följande.

Bilar av den typ och det märke det här vore fråga om användes inom
väg- och vattenbyggnadsverket i jämförelsevis stor utsträckning som
tjänstebilar och hade därvid visat sig lämpliga för sitt ändamål. Innan

214

styrelsen satt in dessa bilar hade en sådan bil av styrelsen anskaffats på
prov. Vid provkörningar, företagna av den tjänsteman inom styrelsen som
närmast svarade för verkets bilar, hade bilen vid sommarkörning visat sig
ha goda köregenskaper. Vid vinterkörning på halt underlag hade vederbörande
tjänsteman förmenat sig märka en tendens hos bakvagnen att
vandra. Prov hade därför verkställts med en belastning i bagageutrymmet
av först 30 senare 60 kg. Avsikten hade varit att prova även med en belastning
av 45 kg, men detta prov hade ej kunnat fullföljas, då vinterföret
upphört. Styrelsen kunde därför icke göra något bestämt uttalande om
resultatet av de utförda provningarna såvitt anginge vinterkörning. Styrelsen
ville emellertid framhålla, att en extra belastning i bagageutrymmet
vid vinterkörning icke vore någon särskilt exceptionell företeelse utan hade
använts även på tjänstebilar av andra märken. Uppfattningen om nyttan
av en sådan belastning torde dock vara individuell och syntes sammanhänga
med det individuella körsättet.

Vid yttrandet var vidare fogad avskrift av en å finansdepartementets
akt rörande tolkning av begreppet tjänstevikt gjord blyertsanteckning om
ett telefonsamtal med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägtrafikinspektör,
så lydande:

”Vägtrafikinspektören Ekberg har 7/12 1949 telefonledes meddelat följande.
I tjänstevikten i motorfordonsförordningens mening finge — ehuru
förordningens ordalag vore en smula vaga — inräknas sådan extra belastning,
som anbringats fast i bilen t. ex. för förhindrande av sladdning. Enligt
typbesiktningen för bär ifrågavarande Volvomodell uppginge tjänstevikten
till 995 kg. I de exemplar, som därefter tillverkats, hade emellertid
tjockare plåt använts, med påföljd att tjänstevikten stigit till 1 050 kg.
I nu förevarande fall hade den extra belastningen blivit fast inmonterad i
bilen. De båda bilinspektörer, som omnämnts i handlingarna, hade — särskilt
Engström — gjort sig kända som samvetsgranna personer. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hölle bestämt före, att deras förfarande att anbringa
extra belastning i bilarna icke vore i någon mån klandervärt. Ekberg
ansåge det emellertid angeläget, att Kungl. Maj:t snarast meddelade beslut
av den innebörd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit. Ansåg icke
tillrådligt att begrava framställningen hos sakrevisionen.”

Slutligen var vid yttrandet fogad en inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upprättad promemoria, varav här må återgivas följande:

”P. M.

rörande vissa förhållanden i samband med fråga om anskaffande av bilar
av märket Volvo Pv 444 för bilinspektörerna.

Under behandlingen hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av remiss från
riksdagens justitieombudsman med anledning av en i tidningen Aftonbladet
den 24 oktober 1950 intagen artikel inkom med skrivelse till styrelsen

215

den 15 november 1950 följande av Automobilbesiktningsmännens förening
(AF) utsända meddelande.

''Särskilt meddelande från AF:s arbetsutskott.

Betr. anskaffning av bil.

Arbetsutskottet har erfarit, att flera bilinspektörer stå inför behovet att
byta bil eller anskaffa sådan och att Volvo Pv 444 kan anses såsom lämpligt
fordon för bilinspektörernas tjänsteresor.----------

Nyligen företagen vägning av två fabriksnya Volvo Pv 444 har givit
till resultat, att tjänstevikten är 1 020—1 030 kg. På förekommen anledning
är arbetsutskottet angeläget framhålla, att bilinspektör icke får
räkna med, att tjänstevikten på konstlad väg kan få ökas till över 1 100 kg.

Stockholm i februari 1949.

N. A. Lannefors

/ Helge Torudd.’

Med anledning härav ha inför t. f. byråcheferna Tånneryd och Fjellström
upplysningar i ärendet lämnats av vägtrafikinspektören K. G. Ekberg,
l:e byråingenjören E. C. K-son Lundeberg (å vägtrafikavdelningen), l:e bilinspektören
N. A. Lannefors (ordf. i AF), bilinspektören H. G. E. Torudd
(sekreterare i AF), bitr. bilinspektören S. O. K. Lindqvist (tjänstgör å vägtrafikavdelningen).
Därjämte har Lannefors berett Tånneryd tillfälle att
taga del av viss korrespondens, som kunde anses ha betydelse i detta sammanhang.

Lämnade upplysningar framgår av det följande.

Vid ett telefonsamtal med Ekberg i mitten av november 1950 hade l:e
bilinspektören C. L. Engström läst upp en till honom överlämnad avskrift
av bilinspektören J. Appelbergs anmälan till JO rörande Engström. E,nligt
denna anmälan skulle föreningens medlemmar skriftligen ha varnats för
att tynga bilarna. Då Ekberg och Lundeberg icke kände till något sådant
meddelande, begärdes per telefon att Lannefors skulle sända ett exemplar.

Lindqvist hade visserligen erhållit meddelandet år 1949, men det hade
endast föranlett vissa reflexioner rörande den befattning AF tagit med
denna fråga och således icke sagt honom något beträffande förhållandet
mellan vägningarna och Pv 444:s tjänstevikt enligt typbesiktni.ngen, vilken
han icke kände till.

Under hösten 1948 hade bilinspektör Appelberg vid ett besök hos Lannefors
fört på tal att l:e bilinspektören C. L. Engström, som hade en Pv 444,
tyngt sin bil så att tjänstevikten kommit upp i över 1 100 kg, varigenom
den högre bilersättningen utginge, vilket Appelberg ansåg så anmärkningsvärt,
att han hade planer att göra en officiell anmälan.

Lannefors ansåg sig med anledning härav i egenskap av föreningens ordförande
böra kontrollera vid vilken extra belastning tjänstevikten kom att
ligga över 1 100 kg. Han tog därför av en sändning nya bilar till Volvoför -

216

säljaren i Stockholm ut två vagnar, som vägdes den 15 december 1948 med
det resultat som angives i det särskilda meddelandet.

Då det visat sig svårt för bilinspektörerna att inom rimlig tid komma
över en Pv 444 genom enskilt köp, uppkom bland dem frågan om att genom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medverkan ordna någon form av kollektivt
köp för bilinspektörer.

Lannefors skrev i samband härmed den 12 februari 1949 till l:e bilinspektörerna
Engström och Westman, som redan hade Pv 444, och begärde upplysningar
angående denna bils lämplighet för bilinspektörer. Därvid anförde
Lannefors bl. a. följande:

’En fråga, som väl är av betydelse, är driftskostnaderna med hänsyn till
att vagnens tjänstevikt utgör cirka 1 000 kg och att bilersättningen till
bilinspektör sålunda kommer att gå efter den lägre taxan. Det är möjligt,
att man måste bortse från detta förhållande på grund av att i marknaden
för närvarande icke finnas några lämpliga vagnar att gå in för i lämplig
storlek och prisläge och som har tjänstevikt över 1 100 kg.’

Engström lämnade därefter i ett svarsbrev till Lannefors de begärda
upplysningarna och rekommenderade bilen för tjänstebruk. Han anförde
bl. a. följande:

’Då jag redan i förväg erfarit, att vagnens köregenskaper i slirigt väglag
icke voro förstklassiga, anbringade jag krängningshämmare i form av sandpåsar,
vilka sedan utbyttes mot blytackor, 61,5 kg. Från början placerades
kriingningshämmaren i bagageutrymmet, men vid körning i slirigt väglag
erhölls bättre verkan då belastningen förflyttades framåt. För närvarande
har jag satt blytackorna på medförsedda träplattor, anbringade under
främre stolarna och förskjutbara efter önskan. Genom denna anordning
har tjänstevikten stigit till 1 100 kg, och jag debiterar den högre taxan i
reseräkningarna. Fejmert har gjort gällande att jag varit ''oförsiktig’, mycket
oförsiktig, som vidtagit denna anordning, men jag har en annan uppfattning.
Många gånger har jag besiktigat bärgningsbilar, där en större
blytyngd anbringats framtill för att erhålla godtagbart framhjulstryck,
och denna har då helt naturligt ingått i tjänstevikten. Av samma skäl torde
min krängningshämmare böra ingå i tjänstevikten och ämnar jag behålla
den till dess annorlunda bestämmes. Har hört att Westman gjort på samma
sätt utan att vi först talat om saken. Ännu en bilinspektör har på enahanda
sätt belastat sin bil, som dock har från början högre tjänstevikt än 1 100 kg.
Även någon annan tjänsteman har gjort likadant och det fallet kom till
min kännedom och föranledde mig att följa exemplet.

Jag nämner detta för att Du skall kunna bilda Dig en uppfattning om vi
ha möjlighet att erhålla den högre ersättningen vid färd med de Pv 444,
som vi eventuellt få inköpa genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.’

Westman uttalade sig likaledes i ett brev till Lannefors för bilens lämplighet.

217

I tvenne i nu aktuell del likalydande brev den 23 februari 1949 till Engström
och Westman meddelade Lannefors bl. a. följande:

''För Ditt vänliga ang. Volvo Pv 444 tackar jag. Är rädd att din åtgärd
med höjning av tjänstevikten till över 1 100 kg knappast kan försvaras.
Jag har låtit väga två fabriksnya vagnar. Dessa visade tjänstevikt
1 020—1 030 kg. Det hade varit bättre att vid ökning av tjänstevikten
stanna under 1 100 kg med hänsyn till att vid denna vikt går en gräns
i fråga om reseersättningen. Jag kan i allt fall icke rekommendera åtgärden
till eventuella köpare genom AF:s förmedling.’

Då Lannefors bibragts den uppfattningen att det vore lämpligt att söka
genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen köpa Pv 444 för bilinspektörer
avlät föreningen därför följande skrift till styrelsen:

’Ang. anskaffning av bilar till bilinspektörer för tjänstebruk.

Under nu rådande onormala förhållanden på bilmarknaden möter det
svårigheter för bilinspektörerna att vid behov av anskaffning av bil för
tjänstebruk erhålla lämpligt fordon. Företagen utredning har givit vid handen,
att Volvo Pv 444 av ett flertal bilinspektörer anses som en för bilinspektörs
tjänsteresor lämplig bil. Enskild person, som tecknar kontrakt
om ett sådant fordon, kan emellertid ej erhålla leverans förrän om ett
par år.------—-------------

Företagen vägning av två fabriksnya Volvo Pv 444 har givit till resultat,
att tjänstevikten för detta fordon, såsom det numera utgår från fabriken,
uppgår till 1 020—1 030 kg. Fordonet tillhör sålunda den viktldass, för
vilken vid tjänsteresa ersättning skall utgå efter den för bilinspektörerna
fastställda lägre taxa, nämligen kronor 900 per år jämte 17 öre för varje
körd kilometer.

Stockholm den 26 februari 1949.

För

Automobilbesiktningsmännens Förening
N. A. Lannefors

Helge Torudd.’

Bilinspektörerna i Örebro anhöllo i en skrift till styrelsen den 2 mars
1949 — under hänvisning till AF:s skrift — att genom styrelsen få köpa
3 st Pv 444 samt lämnade som motivering härför vissa uppgifter rörande
av dem då ägda bilar.

Diskussionen mellan AF:s ordförande Lannefors och Engström rörande
frågan om tjänstevikten fortsatte emellertid.

I ett brev till Lannefors anförde Engström följande:

’Du har gjort ett uttalande, som utvisar, att sådan ändring av Volvo
Pv 444, att tjänstevikten ökas till över 1 100 kg, enligt Ditt förmenande
icke är tillåten, men Du har icke närmare motiverat denna Din uppfattning.
Vore Dig därför tacksam för några rader i vilka Du närmare anger på
vilka grunder Du kommit till denna slutsats. Jag skulle också önska höra

218

om Du anser att tillverkaren själv icke är berättigad att utföra och leverera
vagnen med en sådan anordning. Om tillverkaren är berättigad härtill,
varför är då icke annan än denne berättigad att göra anordningen och
sedan besiktiga om bilen enl. Mf. 10 §.

Varje ändring, som en bil undergår och som ändrar instrumentets uppgifter,
skall ju medföra ombesiktning (med vissa undantag), varför skall
ifrågavarande ändring utgöra undantag? En större bensintank, blyfyllda
kofångare fram eller bak, som ändra tjänstevikten m. in., äro sådana ändringar.
Varför är icke en krängningshämmare i mitt utförande då också en
anordning, som medför ombesiktningstvång?

Enligt kontrollvägning den 7/2 vid Borås stads förråd uppgick vikten till
1 015 kg, vartill kommer förare och halv tank bensin = 1 110 kg. Ekberg
har sett anordningen och även om han ansåg att viss tvekan kunde råda
om ombesiktning erfordrades eller ej, framgick av samtalet, att han själv
vid besiktning antagligen skulle ha förfarit på samma sätt, som nu skett.
Utformningen av krängningshämmaren är ju tillverkarens ensak — fast
eller rörlig.

Oberoende av om beslut fattas, att anordningen icke skall ingå i tjänstevikten,
eller icke kommer jag i fortsättningen alltid att behålla denna för
körningens trevnad verkligt bra sak. Vägegenskaperna ha avsevärt förbättrats
och därmed tryggheten i körningen.

Om VoV icke har anmärkning att göra mot förfaringssättet, förstår jag
icke varför AF har anledning uttala sig mot detsamma, utan att samtidigt
motivera ställningstagandet.

Har Du hört Westmans synpunkter på frågan? Jag har icke varit i förbindelse
med honom ännu. Vet icke hur han förfarit.’

Lannefors anförde i svarsbrev till Engström den 8 mars 1949 följande:

''Beträffande Volvo Pv 444 så har Westman svarat i enlighet med bilagda
tvenne avskrifter och jag har i min tur givit samma svar, som Du fått.

Åtgärden att höja tjänstevikten till mera än 1 100 kg kan se ut som
om det gjorts för att komma i åtnjutande av den högre ersättningstaxan
och det är detta, som jag anser knappast kan försvaras. Det hade därför
varit bra, om Du och Westman nöjt Eder med höjning intill 1 100 kg.

Jag har i varje fall icke ansett mig kunna gå in för att tillstyrka höjning
av tjänstevikten till mera än 1 100 kg åt de AF:s medlemmar, för vilka
arbetsutskottet skall försöka genom Väg- och Vatten anskaffa fordon.’

Lannefors hade av Engströms brev och samtal med denne fått den uppfattningen
att de av Engström vidtagna åtgärderna sanktionerats av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. AF:s arbetsutskott ansåg sig emellertid det
oaktat böra underrätta

ställning till frågan. Detta skedde genom det särskilda meddelandet, vilket
sålunda avsåg frågan om sambandet mellan vikten hos Pv 444 och bilersättningen
och således icke bilens tjänstevikt i och för sig.

219

Vägtrafikinspektör Ekberg har beträffande samtalet med Engström erinrat
sig följande.

Ekberg hade på våren 1949 företagit en tjänsteresa bland annat till
Norrköping. Vid ett besök på flygverkstäderna, troligen den 22 februari,
hade Engström meddelat Ekberg, att bilinspektören Fejmert ansett det
felaktigt att Engström tyngt sin bil och tagit ut högre bilersättning. Engström
hade samtidigt beskrivit, vilka åtgärder han vidtagit med bilen.
Ekberg hade svarat honom, att det kanske ur formell synpunkt vore alldeles
riktigt, att han ombesiktigade bilen och därigenom erhölle den högre
ersättningen. Han ville emellertid icke råda honom att göra på det viset,
därför att det kunde göras gällande mot Engström, att han gjorde denna
ändring i tjänstevikten uteslutande för att få högre ersättning.

AF:s och bilinspektörernas i Örebro skrifter till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 26 februari respektive 2 mars 1949 behandlades å styrelsens förråds-
och verkstadsbyrå och föranledde skrivelse 9 mars 1949, vari styrelsen
meddelade, att styrelsen ur för det dåvarande placerade beställningar på
personbilar för vägväsendets behov icke kunde göra någon överlåtelse på
bilinspektörerna.

Den av Lannefors gjorda vägningen hade icke givit varken Lannefors
eller Torudd någon tanke på att anmälan i enlighet med bestämmelserna i
8 § motorfordonsförordningen borde göras. Vägningen hade icke gjorts på
sådant sätt, som är brukligt vid fastställande av tjänstevikt för vagn som
typbesiktigas. Frågan om tjänstevikten hade emellertid senare förts på tal
vid ett sammanträffande mellan Lannefors och dåvarande 1 :e bilinspektören
Svalin i Göteborg, som typbesiktigat Pv 444. Denne hade därvid meddelat,
att han företagit vägningen på två olika vågar, vilka båda gåvo en tjänstevikt
under 1 000 kg. Någon anmälan gjordes icke till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om att Pv 444 skulle kunna antagas ej överensstämma med
uppgifterna i typbesiktningsinstrumentet. Som sådan anmälan var icke
avsedd de avslutande raderna i den i det föregående nämnda skrivelsen från
AF den 26 februari 1949 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Stockholm i Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 9 december
1950.

Allan Tånneryd.”

Beredd tillfälle att ånyo yttra sig i nu förevarande ärende och därvid
angiva den ytterligare utredning han ansåge sig böra påfordra anförde Engström
i ett den 23 november 1951 hit inkommet yttrande följande.

Den av Engström konstruerade och i bilen fast inmonterade krängningshämmaren
hade tjänat ett tekniskt syfte, vars teoretiska grund han tidigare
i korthet redogjort för. Anordningen hado vid polisbesiktning befunnits
gediget utförd och ett omsorgsfullt arbete hade synts vara nedlagt på dess
konstruktion. Vid samma besiktning hade anordningens vikt konstaterats

220

utgöra 71 kg. Genom krängningshämmaren, som varit avsedd att stadigvarande
brukas i bilen, hade denna skolat komma att förete avvikelse från
typfordonet av beskaffenhet att ändra beslcattningsförhållandet, enär genom
densamma den i typintyget angivna tjänstevikten skolat komma att
ökas. Typintyget hade sålunda icke längre kunnat vara gällande, utan särskild
besiktning hade varit erforderlig, vare sig nu denna skedde såsom
första besiktning eller såsom ombesiktning. Det hade tidigare rått tvekan
om vilka element, som skulle ingå i tjänstevikten. För de tolkningar, som
Engström stödde sig på, hade han redogjort dels i sitt skriftliga yttrande
till statsåklagaren och dels i sitt tidigare yttrande till JO. För den av statsåklagaren
framförda tolkningen att krängningshämmaren icke skulle vara
av beskaffenhet att öka tjänstevikten, enär den fyllde sin funktion endast
”under vissa speciella förhållanden”, syntes icke finnas något stöd vare sig
i lag eller praxis. Engström hävdade sålunda, att skyldighet förelegat för
honom att låta besiktiga bilen för högre tjänstevikt. Vid besiktningen hade
bilen belastats med snökedjor till vikt motsvarande krängningshämmaren,
71 kg, vilken vikt av Engström deklarerats för besiktningsmannen. Den
närmaste anledningen till belastningen med snölcedjorna — vilkas vikt
först kontrollerats — hade varit att de skulle placeras på krängningshämmarens
plats för utrönande av fördelningen på hjultrycket. Vid besiktningen
hade bilen vägts med snökedjebelastningen, därvid resultatet blivit
1 020 kg. Vid vägningen hade felats 10 liter bensin, motsvarande en vikt
av 7,5 kg. Med tillägg av förarvikten, 75 kg, hade sålunda erhållits ett
viktresultat av tillhopa 1 102,5 kg. Denna siffra hade därefter avrundats
enligt anvisningar och praxis till närmast högre 10-tal kg, d. v. s. 1 110 kg.
Resultatet, som sedermera bekräftats genom ett flertal kontrollvägningar,
motsades icke av den utredning, som genom sakrevisionen gjorts om de
stora variationerna i den verkliga tjänstevikten på ifrågavarande bilar, utan
vunne tvärtom stöd av nämnda utredning. Engström ansåge sig således ha
haft en god grund för sin uppfattning att han varit berättigad inmontera en
nykonstruktion i bilen, att därigenom avvikelse från typintyget kommit
att föreligga av beskaffenhet att nödvändiggöra särskild besiktning, att
därvid tjänstevikten konstaterats vara 1 110 kg samt att vägningen och
övriga åtgärder vid besiktningen skett under fullt betryggande omständigheter.
Tjänsteviktens huvudsakliga funktion vore att utgöra underlag för
bilbeskattningen. Då reseersättningarna anknutits till tjänstevikten, hade
detta icke inneburit, att begreppet tjänstevikt givits något nytt innehåll.
Icke heller funnes fog för ett påstående att begreppet skulle tolkas annorlunda,
då det gällde utanordnande av reseersättningar, än eljest. Först
genom Kungl. Mäj:ts förklaring den 27 januari 1950 hade skapats ett nytt
tjänsteviktsbegrepp, i det reseersättningarna skolat räknas efter tjänstevikt
”i standardutförande”. Då Engström med hänsyn till ändrade beskattningsförhållanden
varit skyldig besiktiga bilen till den högre faktiska

221

tjänstevikten, hade Engström också, enligt sin mening, blivit berättigad
att basera sina reseersättningar på denna vikt. Engström hade gjort detta
fullt öppet. Hans experiment med krängningshämmaren hade varit kända.
Det hade ävenledes på tidigt stadium varit känt genom vilket förhållande
tjänstevikten på bilen blivit ökad. Det framginge av den korrespondens,
som delvis vore refererad i ovanintagna promemoria, att Engström redan
i början av 1949 diskuterat saken med olika personer, därvid han hävdat
samma uppfattning som nu. Efter vad Engström i saken anfört syntes det
vara överflödigt att betona, att han givetvis icke konstruerat krängningshämmaren
i avsikt att få ut högre reseersättning, utan att det varit i rent
tekniskt syfte, vilket emellertid på grund av de rådande bestämmelserna
de facto kommit att medföra högre ersättning. Engström hemställde, att
saken icke måtte föranleda någon JO:s åtgärd. Skulle JO finna, att Engström
handlat oriktigt genom att basera sina reseräkningar på den fastställda
tjänstevikten, vore Engström — såsom han förut framhållit —
villig att till statsverket återgälda vad han sålunda kunde ha uppburit för
mycket.

Ehuruväl Appelberg återkallat förevarande klagomål, fann jag dock
vad i saken upplysts rörande Engströms ifrågakomna förfarande vara av
den beskaffenhet, att jag icke kunde låta vid den skedda återkallelsen bero.
I en till statsåklagaren i Göteborg avlåten skrivelse anförde jag därför
följande.

Med automobils tjänstevikt avsågs enligt den vid ifrågavarande tid gällande
motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 sammanlagda vikten
av dels automobilen i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användning av
tyngsta till automobilen hörande karosseri, dels till automobilen hörande
verktyg och reservgummi ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock
föraren av automobilen. Förarens vikt skulle enligt samma förordning uppskattas
till 75 kg.

Jämlikt kungl. förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt med
senare ändringar utgår automobilskatt å motorfordon i förhållande till
tjänstevikten.

Enligt kungl. förordningen den 30 november 1945 (nr 735) om ändrad
lydelse av 5 § automobilskatteförordningen utgick för personbil med ringar
av mjuk kautschuk automobilskatt med dels grundavgift av 70 kronor, dels
ock därutöver för varje påbörjat tal av 100 kg av tjänstevikten minskad
med 900 kg ett belopp av 20 kronor.

Enligt 2 § 5 mom. motorfordonsförordningen ankom det på Kungl. Maj:t
att meddela närmare bestämmelser om fastställande av fordons vikt. Sådana
bestämmelser hade utfärdats genom kungl. kungörelsen den 19 feb -

222

ruari 1937 med närmare föreskrifter om typbesiktning och första besiktning
av motorfordon in. m. Tjänstevikten bestämdes vid typbesiktning
eller första besiktning enligt bestämmelserna i motorfordonsförordningen.

Enligt 9 § 2 mom. motorfordonsförordningen skulle tillverkare här i riket
av motor- eller släpfordon eller här i riket bosatt generalagent för sådan
tillverkare i utlandet kunna erhålla tillstånd att få olika typer av tillverkningen
besiktigade (typbesiktning) i den ordning, som i 9 § 1 mom. sades
om första besiktning. Typbesiktning hade den verkan att fordon av angivet
slag skulle anses som besiktigat, därest det enligt av tillverkaren eller
generalagenten utfärdat intyg (typintyg) var i full överensstämmelse med
besiktigat typfordon eller företedde allenast sådana avvikelser från typfordonet,
vilka voro att hänföra till fordonets utstyrsel och icke förändrade
dess beskattningsförhållande.

Över typbesiktning upprättade besiktningsmannen ett typbesiktningsinstrument
på formulär enligt kungl. kungörelse den 30 juni 1942 (nr 618).
I formuläret ingick uppgift om tjänstevikten. Enligt 1937 års kungörelse
ankom det på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela de ytterligare
föreskrifter om besiktning, som kunde erfordras.

Förfarandet med typbesiktning har införts för att underlätta särskilt
handeln med motorcyklar och personbilar. Beträffande motorcyklar och
personbilar kan det bli fråga om serier, omfattande flera tusen fordon, vilka
alla utan besiktning registreras på grundval av besiktning av typfordonet.
Även om de flesta typerna ändras år från år, ha vissa fabrikanter tillverkning
av en och samma typ i gång flera år utan ändringar. Om typfordonets
tjänstevikt ligger mycket nära jämnt 100-tal kg, kunna även små viktändringar
orsakade av under tillverkningens gång gjorda konstruktionsändringar,
såsom övergång från lättmetall till gjutjärn eller vice versa,
ändring av kylsystemet eller bränsletankens rymd, medföra att skatteförhållandena
böra ändras.

Hade sådan ändring av motor- eller släpfordon företagits, att fordonets
beskaffenhet icke längre överensstämde med uppgifterna i det för fordonet
gällande besiktningsinstrumentet eller typintyget, skulle ägaren jämlikt 10 §
1 mom. motorfordonsförordningen sist inom fjorton dagar från det ändringen
skedde hos besiktningsman anmäla fordonet till ombesiktning.

I förevarande fall har Engström, sedan han inköpt en bil av märket
Volvo Pv 444 med en tjänstevikt enligt typintyg av 995 kg, den 13 juli
1948 låtit bilinspektören Fritz Johansson i Norrköpings distrikt, där Engström
vid den tiden var förste bilinspektör, besiktiga bilen, enär Engström
ämnade förse bilen med krängningshämmare till en vikt av omkring 70 kg.
Med hänsyn till den därigenom ökade vikten av bilen har densamma vid
sedermera skedd inregistrering fått tjänstevikten angiven till 1 Ilo kg.
Under åberopande av denna tjänstevikt har Engström av statsmedel under
tiden den 1 augusti 1948—den 27 januari 1950 uppburit ersättning för

223

tjänstebils hållande och för resor i tjänsten efter den för bil med högre
tjänstevikt än 1 100 kg gällande taxan och därigenom uppburit tillhopa
5 431 kronor 82 öre i stället för 4 363 kronor 77 öre, vartill ersättningen
skolat uppgå för bil med tjänstevikt intill 1 100 kg.

Engström har gjort gällande, att skyldighet förelegat för honom att inställa
bilen till besiktning. Jag kan emellertid icke finna, att någon sådan
skyldighet ålegat Engström. Hans bil var såsom levererad i normalt, fullt
driftfärdigt skick lämplig för den avsedda användningen. Någon tyngning av
bilen genom barlast var uppenbarligen icke nödig för att bilen skulle kunna
uppfylla anspråken på en god bil och användas på ett för tjänstebilar i gemen
vanligt sätt. Barlasten kunde lika väl ha bestått av sandpåsar eller andra
inlagda tyngder, och att densamma genom en speciell anordning fastsattes
i bilen kan icke ha medfört skyldighet att besiktiga bilen. Helt annorlunda
är förhållandet exempelvis med bärgningsbilar eller telegrafverkets bilar,
där barlast eller särskild utrustning erfordras för bilens användning till
avsett ändamål, eller med inmontering av värmeledning, pakethållare eller
dylik anordning, med vilken bilar gemenligen bruka utrustas.

Engström har vidare förklarat, att inmonteringen av krängningshämmaren
gjorts uteslutande av tekniska skäl. Det saknas visserligen anledning
antaga annat än att Engström ansett anordningen vara till fördel vid
bilens begagnande. Men att detta varit den enda eller ens huvudsakliga
anledningen till inmonteringen eller till att vikten av barlasten bestämdes
till 71 kg måste enligt min mening ifrågasättas. En fördel hos de små bilar
av den typ, vartill Engströms bil hörde, är att bilskatten hos dem är lägre
än för större bilar. Genom förtyngningen höjdes skatten å Engströms bil.
Enligt Engströms egen uppgift vägde bilen vid besiktningen 1 102,5 kg
eller således ytterst obetydligt över den vikt, som medförde rätt till den
högre resekostnadsersättningen. Det torde icke kunna påstås, att en minskning
av krängningshämmarens vikt med exempelvis 5 kg skulle ha på
minsta sätt inverkat på den effekt, Engström önskade ernå genom förtyngningen.
I ärendet är upplyst, att vikten hos Volvobilarna av den ifrågavarande
typen varierar inom ganska vida gränser. Engström har emellertid
icke bestämt tyngden av barlasten med hänsyn till dess inverkan på just
den av honom köpta bilen utan på grundval av experiment, som han gjort
med andra bilar av samma typ. Det måste på grund härav antagas, att
möjligheten till den högre reseersättningen haft en avgörande inverkan,
då Engström beslöt inmontera barlasten och bestämde sig för vikten hos
densamma. Engströms i ärendet omförmälda skriftväxling med Lannefors
synes mig också tala i sådan riktning.

Vid den tid då Engström föranstaltade om besiktning av sin bil funnos
inga uttryckliga bestämmelser om innebörden av begreppet tjänstevikt vid
beräknande av rätten till ersättning för hållandet av tjiinstebil. Det synes
emellertid uppenbart, att med tjänstevikten i ett fall som det förevarande

224

bort vid uttagande av ersättning avses standardvikten enligt utfärdat typintyg.
Engström hade bort förstå, att statsverket icke borde belastas med
särskilda utgifter i anledning av de speciella anordningar, som han företagit
med sin bil. Engströms ställning som bilbesiktningsman med därav
följande kännedom om hithörande förhållanden hade bort avhålla honom
från att på sätt som skett utnyttja förefintliga formella möjligheter att
utbekomma den högre ersättningen. Han har också från flera håll varnats
från att så göra, utan att dessa varningar medfört något resultat.

Besiktningen den 13 juli 1948 verkställdes av en bilinspektör, som i
tjänsten var underställd Engström. På skäl som av statsåklagaren anförts
synes Engström därvid icke ha tillräckligt beaktat vikten av att besiktningen
ägde rum under förhållanden, som inneburo tillfredsställande garantier
för eu fri och opartisk prövning. Vid besiktningen har Engström endast
deklarerat vikten av den krängningshämmare, som han ämnade begagna.
I likhet med statsåklagaren anser jag viktresultatet ha bort exakt
fastställas, då tjänstevikten inverkade på rätten till ersättning av allmänna
medel och då den differens i vikten, som varit avgörande för denna rätt, i
Engströms fall varit ytterligt ringa. Uppmärksammas bör i detta sammanhang,
att Engström vid besiktningen icke synes ha haft fullt klart för sig
vad krängningshämmaren verkligen komme att väga och att han i brev
till Lannefors i februari 1949 uppgivit vikten av denna till allenast 61,5 kg.
Såsom statsåklagaren framhållit var också skillnaden mellan bilens vikt
enligt typintyget och bilens vid besiktningen konstaterade vikt anmärkningsvärt
stor. De av Engström sedermera verkställda kontrollvägningarna
kunna icke anses tillförlitliga, enär en fabriksny bil snabbt självförtynges
av smuts och fukt. Vad nu anförts visar enligt min mening, att vid besiktningen
tillbörlig noggrannhet icke iakttagits vid fastställande av tjänstevikten.

Genom att — trots ovan anförda förhållanden — på grundval av besiktningsinstrumentet
den 13 juli 1948 debitera kostnadsersättning enligt den
högre taxan måste Engström anses ha visat oförstånd och åsidosatt vad
honom enligt tjänstens beskaffenhet ålegat. Det tjänstefel, som Engström
sålunda gjort sig skyldig till och som medfört, att han uppburit ersättning
av statsverket utöver den, vartill han varit berättigad, synes mig vara
av beskaffenhet att icke kunna lämnas utan beivran.

Jag uppdrog alltså åt statsåklagaren att vid vederbörlig domstol i laga
ordning väcka och utföra åtal mot Engström för tjänstefel i anmärkta hänseende.
Ansvar borde yrkas, såvitt avsåg tiden före den 1 januari 1949,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, sådant lagrummet då lydde, och i övrigt
jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen i dess nuvarande lydelse. Tillfälle borde beredas
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i målet föra ersättningstalan.

225

Rådhusrätten i Göteborg, varest åtalet väcktes samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
yrkade ersättning av Engström med 1 068 kronor 5 öre
jämte ränta, yttrade i dom den 12 december 1952 följande.

Engström har bestritt ansvarsyrkandet och anfört: Avsikten med krängningshämmaren
var uteslutande att förbättra bilens vägegenskaper, särskilt
vid körning utan passagerare. Engström är intresserad av bilar. Han
har kört bil i 35 år, ägt 17 bilar, haft verkstad och även byggt en bil. Innan
han erhöll nu ifrågavarande bil, hade han genom provkörning av andra
Volvobilar av samma typ och genom samtal med ägare av sådana bilar
kommit till den slutsatsen, att bilens vägegenskaper, särskilt vid ensamkörning,
skulle förbättras genom inmontering av en krängningsanordning
med vikt, motsvarande en persons vikt eller omkring 70 kg. Då Engström
den 13 juli 1948 mottog bilen, kände han ej till dess vikt i vidare mån än
att han visste, att tjänstevikten enligt typintyget var 995 kg. Han insåg,
att krängningshämmaren skulle öka bilens vikt så mycket, att bilen kom
upp i en högre skatteklass. Denna viktökning medförde skyldighet för
Engström att låta besiktiga bilen. Även den omständigheten, att anordningen
skulle anbringas fast i fordonet och användas stadigvarande, medförde
sådan skyldighet. Engström visste icke, att tjänstevikten skulle bliva
så hög, att bilen skulle komma upp även i den högre ersättningsklassen.
Besiktningen, som ägde rum samma dag bilen levererades, verkställdes i
överensstämmelse med gällande bestämmelser och praxis. I samband med
att Engström i augusti eller september 1948 insände sin första reseräkning
för bilen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upplyste Engström vid telefonsamtal
befattningshavare hos styrelsen om de förhållanden, som låge
till grund för debiteringen av den högre ersättningen. Med kännedom därom
godkände styrelsen denna och följande reseräkningar. I samband med det
utnämningsärende, som ledde till att Engström erhöll befattningen som
förste bilinspektör i Göteborg, prövade styrelsen på hösten 1949 ånyo frågan
om Engströms rätt till den högre bilersättningen och ändrade icke
ståndpunkt.

Förste byråingenjören Erik Lundeberg och förste revisorn Ragnar Johansson,
båda anställda hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hava hörts
såsom vittnen i målet och ha bekräftat riktigheten av Engströms uppgifter
angående styrelsens ställningstagande till frågan om Engströms rätt till den
högre bilersättningen.

I kungl. brev den 23 april 1948 bär, med tillämpning från och med den
1 januari 1948 tillsvidare, föreskrivits, att vid statens bilinspektion anställd
besiktningsman, vilken är ägare till bil, som han förbinder sig använda för
resor i tjänsten, äger uppbära dels bidrag till täckning av omkostnaderna
för hållandet av bilen med ett belopp av 1 200 kronor för år räknat, därest
bilens tjänstevikt uppgår till minst 1 100 kg, och 900 kronor för år räknat,
därest bilens tjänstevikt är lägre, dels ock resekostnadsersättning vid

15 — Justitieombudsmannens ämbet sberättelse till 1953 ars riksdag.

226

tjänsteresa med sådan bil med visst belopp per kilometer. Resekostnadsersättningen
utgår med högre belopp, då bilens tjänstevikt uppgår till
minst 1 100 kg. ICungl. brevet den 23 april 1948 innehåller icke någon bestämmelse
om vad som skulle avses med en bils tjänstevikt. I enlighet med
en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 25 november 1949 gjord hemställan
har Kungl. Maj:t i brev den 27 januari 1950 till statskontoret förklarat,
att vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelser om resekostnadsersättning
skall med bils tjänstevikt förstås dess tjänstevikt i standardutförande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som är chefsmyndighet för statens
bilinspektion, har med kännedom om de förhållanden, som lågo till grund
för Engströms debitering av kostnadsersättning enligt den högre taxan,
godkänt hans reseräkningar. I målet har icke visats, att Engström låtit
inmontera krängningshämmaren och besiktiga bilen av andra skäl än han
uppgivit. Ej heller har framkommit någon omständighet av beskaffenhet
att medföra skyldighet för Engström att vid sin debitering av kostnadsersättning
för ifrågavarande tid utgå från annan tjänstevikt än den bilen
åsatts vid besiktningen den 13 juli 1948.

Rådhusrätten finner åtalade förfarandet icke kunna för Engström föranleda
ansvar för tjänstefel.

Engström har bestritt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ersättningsyrkande,
då han icke gjort sig skyldig till tjänstefel och styrelsen med kännedom
om förhållandena med krängningshämmaren godkänt hans anspråk
på bilersättning.

Enär rådhusrätten icke funnit Engström förfallen till ansvar för tjänstefel,
kan väg- ofh vattenbyggnadsstyrelsens ersättningsyrkande ej bifallas.

I meddelat domslut lämnade rådhusrätten åklagarens ansvarstalan utan
bifall och ogillade väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ersättningsyrkande.

Advokaten Bo Westman tillerkändes för försvaret av Engström ersättning
av allmänna medel med 1 260 kronor 50 öre, varav 1 200 kronor utgjorde
arvode.

Kostnaderna för ersättningen till försvararen och vittnesersättningen till
revisorn Johansson skulle stanna å statsverket.

227

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd
för disciplinär bestraffning.

1. Bristande i självbehärskning såsom polisman och polisbefäl.

I en den 29 maj 1952 hit inkommen skrift anförde ritsaren Sven Olof
Fredriksson, Rimbo, klagomål mot polisöverkonstapeln Arne Almestad på
grund av dennes behandling av klaganden på kvällen den 27 maj 1952, då
klaganden och en annan person, Esse Johnsson, medföljt klagandens broder
Lars Fredriksson, vilken av Almestad gripits för fylleri m. m., till polisstationen
i Rimbo. Klaganden uppgav därvid i huvudsak följande.

Efter ankomsten till polisstationen hade Almestad förklarat klaganden
och Johnsson anhållna för fylleri. På klagandens fråga om anledningen därtill
hade Almestad genmält: ”Nu har jag fått chansen på er dj—la busar.”
Då Almestäd sedermera tillsagt klaganden att sätta sig och klaganden
icke omedelbart åtlytt denna tillsägelse, hade Almestad fattat tag med
ena handen i klagandens hår och med den andra handen i klagandens ena
ben samt slagit omkull klaganden. Almestäd hade därefter dragit av klaganden
skoma och släpat in klaganden i arrestlokalen med huvudet mot
golvet. Inne i arrestlokalen hade Almestad med båda händerna fattat tåg
i klagandens hår och ryckt upp klaganden från golvet samt flera gånger
slagit klagandens huvud mot arrestdörren, varvid ett tämligen djupt köttsår
uppstått ovanför högra ögat. Senare på kvällen hade klaganden uttagits
ur cellen, antagligen för förhör. Klaganden hade därvid för polismännen
Sigurd Agne Gustavsson och Erik Gösta Eriksson påvisat, att klaganden
vore blodig. Almestad hade då förklarat, att han icke kunde rå för att klaganden
slagit sig. Almestad hade därefter med en smutsig skurtrasa ömsom
slagit och ömsom torkat klaganden i ansiktet. Eriksson hade därvid ingripit
och tillsagt Almestad att hålla sig lugn, vartill Almestad genmält: ”Ta
hand om det här Ni, Ni är nog bättre sjukvårdare än jag.”

På anmodan av mig verkställde landsfogden i Stockholms län utredning
i ärendet och inkom därmed ävensom med eget yttrande.

Vid utredningen uppgav klaganden ytterligare bland annat följande:
Sedan Almestad dragit av klaganden skorna och avvisiterat honom, häde
Almestad tilldelat klaganden en kraftig ”knuff” med påföljd att klaganden
fallit omkull. Därefter hade Almestad släpat klaganden till arresten. Almestad
hade fört in klaganden i cellen genom att ”knuffa” in honom medelst
en spark i ryggslutet.

Almestad uppgav vid förhör, att klaganden, ''då han skolat insättas i
arresten, missfirmat Almestad och gjort våldsamt motstånd. Almestad

228

bestred, att han slagit klagandens huvud mot arrestdörren eller sparkat
honom. Han hade vid tillfället icke använt mera våld än omständigheterna
påkallat.

Beträffande först händelseförloppet vid klagandens insättande i arresten
hördes vid utredningen förenämnda Johnsson och Gustavsson ävensom
arbetaren Karl Rudolf Andersson, plåtslagaren Axel Torsten Vilhelm Borg
och bilmekanikern Roland Olof Eriksson. Av dessa personers berättelser
må här sammanfattningsvis återgivas följande. Johnsson: Klaganden hade,
efter det de anlänt till polisstationen och Lars Fredriksson insatts i arrest,
kallats in i Almestads rum och efter en stund införts i en av arrestlolcalerna.
Johnsson, som under tiden uppehållit sig i ett större expeditionsrum tillsammans
med Gustavsson, hade icke iakttagit något bråk i samband med
klagandens införande i arresten. — Gustavsson: Han hade anlänt till polisstationen
medan Almestad och klaganden uppehöllo sig i den förres rum,
till vilket dörren stått på glänt. Gustavsson hade hört, när klaganden infördes
i arresten, men icke lagt märke till några våldsamheter. — Andersson:
Han hade tillsammans med Borg vid ifrågavarande tid passerat polisstationen
och tittat in genom ett fönster. Därvid hade han iakttagit Almestad
sitta vid ett botd, medan klaganden stått bredvid. Plötsligt hade
Almestad rusat mot klaganden och fattat tag i dennes hår med ena handen
och i klagandens ena ben med andra handen, därvid klaganden fallit omkull.
Något ytterligare hade Andersson icke sett. — Borg: Han hade vid
det av Andersson omnämnda tillfället sett Almestad fatta klaganden i
håret och trycka ned honom mot en stol. — Roland Olof Eriksso-n: Även
han hade vid tillfället befunnit sig utanför polisstationen och tittat in genom
fönstret. Han hade emellertid endast iakttagit, att någon, som befunnit
sig inne i rummet tillsammans med Almestad, åkt omkull på golvet på
något sätt.

Vidkommande händelseförloppet, då klaganden i polismännen Gustavssons
och Erik Gösta Erikssons närvaro uttogs ur arresten, berättade den
senare vid utredningen följande: När klaganden fördes ut från arrestlokalen,
hade han påvisat, att han hade ett sår ovanför högra ögat, samt yttrat:
”Här ser ni, hur man blir behandlad på Rimbo polisstation.” Almestad
hade uppmanat Erik Gösta Eriksson att ta fram en förbandslåda, varefter
han tillsagt klaganden att sköta om såret, som fortfarande blött. Därtill
hade klaganden genmält: ”Har överkonstapeln slagit sönder mej, så får
han torka av mej också.” Almestad hade då hämtat en handduk från
toalettrummet och i detta sammanhang yttrat: ”De ska jag nog fan göra.”
Med handduken hade Almestad därefter torkat såret på klaganden mycket
hårdhänt, och då Erik Gösta Eriksson icke kunnat undgå att reagera mot
Almestads beteende, hade han funnit sig föranlåten att ingripa. Sålunda
hade han tagit handduken från Almestad, under det han yttrat: ”Du får
väl ta’t lugnt, du får väl tänka på att du har med folk att göra.” Almestad

229

hade yttrat något om att Erik Gösta Eriksson och Gustavsson kanske vore
bättre sjukvårdare än han själv, varefter han överlåtit skötseln av såret till
konstaplarna. I övrigt hade Almestad varit upphetsad och enligt Erik Gösta
Erikssons förmenande uppträtt obehärskat. Bland annat hade han till
klaganden yttrat: ”Ta händerna ur fickorna och sitt inte här som en
dräng”, samtidigt som han med våld slitit händerna ur fickorna på klaganden.
Därutöver hade Erik Gösta Eriksson icke sett, att Almestad våldfört
sig eller uppträtt olämpligt mot vare sig klaganden eller någon av de
båda andra gripna.

Gustavsson berättade i denna del följande: När klaganden fördes ut och
kom i kontakt med Gustavsson och Erik Gösta Eriksson hade han genast
för dem påvisat, att han hade ett sår över högra ögat. Han hade vidare
yttrat: ”Där ser Ni, hur man blir behandlad” eller något liknande. Han
hade vidare gjort gällan''de, att skadan uppstått genom misshandel från
Almestads sida, men några detaljer hade han icke omnämnt. Beträffande
skadan hade klaganden påyrkat, att polisen skulle sköta om denna, eftersom
polisen var skuld till det inträffade. Almestad hade då hämtat en
handduk — absolut ingen skur- eller dammtrasa — varmed han börjat
torka och gnida på såret. Då han därvid synts förfara ganska hårdhänt,
hade han av Erik Gösta Eriksson uppmanats att upphöra med sådan behandling
och att lugna sig. Almestad hade då överlåtit skötseln av såret
till Gustavsson och Erik Gösta Eriksson.

Almestad förnekade vid förhör, att han, då han skulle rengöra såret, förfor
hårdhänt, samt gjorde gällande, att klaganden simulerade smärta för
att vinna sympatier hos de andra polismännen. Anledningen till att Almestad
med våld slitit klagandens händer ur fickorna hade varit den, att det
icke kunnat uteslutas att klaganden hade något i fickorna.

I sitt yttrande anförde landsfogden bland annat följande.

Almestad hade medgivit, att han med våld dragit klagandens händer ur
fickorna vid det tillfälle, då även Erik Gösta Eriksson och Gustavsson varit
närvarande på polisstationen. Vad Almestad uppgivit om anledningen därtill
syntes knappast förtjäna avseende. Enligt Erik Gösta Erikssons berättelse
syntes Almestad i samband därmed ha använt olämpligt tilltal mot
klaganden. Erik Gösta Erikssons och Gustavssons berättelser finge anses
giva vid handen, att Almestad varit onödigt hårdhänt vid rengöringen av
klagandens sår. I övrigt kunde den företagna utredningen icke anses utvisa,
att Almestad i av klaganden påtalade hänseenden eller annorledes gjort sig
skyldig till något av beskaffenhet att för Almestad böra medföra ansvar.
Genom vad i saken ådagalagts framginge, att Almestad brustit i den självbehärskning,
som ålegat honom såsom polisman och polisbefäl. Därigenom
syntes han ha gjort sig skyldig till tjänstefel. För Almestad förmildrande
syntes vara, att han kort förut under fritid på ett förtjänstfullt sätt utfört

230

en krävande och obehaglig tjänsteförrättning, varvid klaganden på flera
sätt sökt hindra förrättningens genomförande.

Landsfogden anförde vidare att, därest JO ansåge att Almestads förfarande
icke kunde undgå beivran, denna syntes lämpligen kunna ske inom
ramen för polischefens disciplinära bestraffningsrätt i enlighet med stadgandet
i 33 § första stycket polisreglementet. T. f. polischefen i distriktet,
biträdande landsfiskalen Lennart Rosén, hade på landsfogdens förfrågan
förklarat sig dela denna uppfattning.

Klaganden, vilken beretts tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet,
underlät att inkomma därmed.

I en till polischefen i Norrtälje landsfiskalsdistrikt avlåten skrivelse anförde
tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius följande.

Enär den i saken verkställda utredningen — särskilt i betraktande av de
därvid lämnade motstridiga uppgifterna — icke kan mot Almestads bestridande
och vad till stöd därför förekommit anses tillförlitligen ge vid
handen, att Almestad, då han införde klaganden i arresten, misshandlat
denne eller därvid använt mera våld än som påkallades av omständigheterna,
finner jag klagomålen i denna del icke föranleda någon min vidare
åtgärd.

Vad åter angår klagomålen, i väd de avse Almestads uppträdande då klaganden
i Gustavssons och Erik Gösta Erikssons närvaro uttogs ur arresten,
finner jag däremot utrett, att Almestad vid detta tillfälle tilltalat klaganden
på ett olämpligt och sårande sätt samt med våld ryckt klagandens
händer ur fickorna på honom, att Almestad saknat godtagbara skäl för
detta våld samt att Almestad, då han på klagandens begäran skulle rengöra
dennes sår, varit otillbörligt hårdhänt. Almestad har genom vad sålunda
förekommit, på sätt landsfogden funnit, brustit i den självbehärskning,
som ålegat honom såsom polisman och polisbefäl. Det tjänstefel, som
Almestad härigenom låtit komma sig till last, finner jag icke kunna lämnas
obeivrat. I likhet med landsfogden finner jag emellertid denna beivran
kunna ske i disciplinär väg.

På grund av vad han sålunda anfört överlämnade JO under åberopande
av innehållet i 31 § första stycket och 33 § polisreglementet den 4 juni
1948 handlingarna i ärendet till polischefen för den åtgärd mot Almestad,
som polischefen kunde finna påkallad.

Polischefen i Norrtälje landsfiskalsdistrikt yttrade i beslut den 4 september
1952 följande.

231

Genom vad i ärendet förekommit måste anses utrett, att Almestad på
sätt ovan anförts brustit i den självbehärskning, som ålegat honom såsom
polisman och polisbefäl.

Med stöd av 31 § första stycket och 33 § polisreglementet den 4 juni
1948 prövar polischefen skäligt att för det tjänstefel, vartill Almestad härigenom
gjort sig skyldig, tilldela honom varning.

Polischefens beslut har vunnit laga kraft.

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett
åtgärd enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1952 behandlade ärenden.

1. Fråga om nedläggande av väckt åtal samt om domares
befogenhet att taga initiativ till förlikning mellan målsägande
och tilltalad i mål, däri talan om ansvar
förts av allmän åklagare.

Genom en den 5 november 1950 dagtecknad skrift angav montören Allan
Petersson hos kriminalpolisen i Göteborg tjänstemannen Gunnar Alverén
till åtal för misshandel bestående i att han samma dag vid 17.30-tiden med
knuten hand slagit Petersson i ansiktet, varvid näsblod, svullen kind och
”igenmurat” öga uppstått. Sedan på grund härav förundersökning ägt rum,
ställde städsfiskalen Axel Benktander Alverén under åtal vid Göteborgs rådhusrätt,
sjätte avdelningen B, för misshandel jämlikt 14 kap. 13 § strafflagen,
därvid gärningen i den av Benktander utfärdade stämningen beskrevs
sålunda: ”Den 5 november 1950 har Alverén å gården till fastigheten Framnäsgatan
10 tilldelat målsäganden ett kraftigt knytnävsslag å näsan och
högra ögat, varav kommit näsblod och svullnad, för vilken skada målsäganden
polikliniskt behandlats.” I stämningen yrkade Benktander vidare
för Peterssons räkning ersättning med 204 kronor.

Vid huvudförhandling den 31 januari 1951 inställde sig Benktander som
åklagare, varjämte Petersson och Alverén kommo personligen tillstädes,
Petersson för att höras i anledning av åklagarens talan. Alverén åtföljdes
av advokaten Paul Sundberg såsom försvarare. Rätten fann hinder ej föreligga
för målets företagande till huvudförhandling och förhandlingen började
med att rådmannen Folke Hellgren såsom rättens ordförande föredrog

232

angivelseskriften. Om vad därefter förekom innehåller det vid huvudförhandlingen
förda protokollet följande: ”På fråga av rättens ordförande
förklara sig målsäganden och den tilltalade — den senare under förutsättning
att åtalet nedlägges — villiga till förlikning sinsemellan på villkor att
den tilltalade skall i skadestånd till målsäganden utge 100 kronor i ett för
allt. Åklagaren nedlägger härpå åtalet. Från ömse sidor hemställes om
målets avskrivning.” Rätten beslöt därefter avskriva målet.

I en den 6 november 1950 dagtecknad, Hamar Politikammer i Plamar
(Norge) tillställd angivelseskrift anförde norske undersåten, agenten Christoffer
Daehli bland annat följande: ”Jeg tillåter mig herved å anmelle, åt
jeg den 3. november i Göteborg av Kåre Dehli, Vidkärsaleen 9 B, Göteborg,
ble overfallt og slått i ansiktet slik åt mine briller gikk i stykker og jeg
blev hoven og oppslått ved det ene öie . . —. .— Jeg förlänger vedkommende,
Kåre Dehli, tilltalt og straffet, samt godtgjörelse av ödelagte briller
kr. 40,00 samt mulige legeutgifter.”

Sedan Christoffer Daehli och hans hustru hörts av polisen i Hamar, översände
politimesteren i Hamar handlingarna i ärendet till kriminalpolisen i
Göteborg med anhållan att kriminalpolisen måtte övertaga ärendets vidare
behandling, enär den straffbara gärningen var förövad i Göteborg.

Förundersökningen slutfördes därefter av kriminalpolisen i Göteborg,
varefter Benktander ställde Kåre Dehli under åtal vid ovannämnda avdelning
av Göteborgs rådhusrätt för misshandel jämlikt 14 kap. 13 § strafflagen.
I av Benktander utfärdad stämning beskrevs gärningen sålunda:
”Den 3 november har Kåre Dehli i sin bostad tilldelat sin broder målsäganden
Christoffer Daehli minst ett knytnävsslag invid vänstra ögat varav
uppkommit blodvite.” I stämningen yrkade Benktander därjämte för Christoffer
Daehlis räkning ersättning med 40 kronor.

Vid huvudförhandling den 31 januari 1951 under Hellgrens ordförandeskap
inställde sig Benktander som åklagare, varjämte Kåre Dehli iakttog
personlig inställelse. Christoffer Daehli var däremot allenast tillstädes genom
åklagaren å tjänstens vägnar. Protokollet vid huvudförhandlingen
är i hithörande delar av följande lydelse: ”Rätten finner hinder icke föreligga
för målets företagande till huvudförhandling. Rättens ordförande
föredrager angivelsehandlingen. Åklagaren förklarar, att han, därest den
tilltalade är villig att till målsäganden betala 40 kronor, kommer att nedlägga
åtalet. Dehli uppger sig villig att till målsäganden erlägga det av
åklagaren angivna beloppet och förklarar sig icke ha något att erinra mot
att målet avskrives. Åklagaren förklarar att han nedlägger åtalet.” Därefter
beslöt rätten avskriva målet.

Vad i de båda målen sålunda förekommit iakttogs av mig vid inspektion
av rådhusrätten i juni 1951. Jag anmärkte därvid, att Benktander icke syn -

233

tes ha ägt laga rätt att nedlägga åtalen. På min anmodan avgav därefter
Benktander yttrande, däri han anförde följande.

Enligt förarbetena till den nya rättegångsordningen syntes ett nedläggande
av åtal endast få ske i sådana fall, där helt nya omständigheter tillkommit,
ehuru något direkt förbud ej stadgats. När en angivelse förelåge,
vore det ju åklagarens skyldighet att väcka åtal. Åklagaren kunde icke
medhinna att sedermera före stämningens utfärdande kontrollera, om angivelsen
vidhölles. Sedan målsäganden och svaranden inkallats till domstolen,
hade ofta inställningen dem emellan förändrats. Då parterna eller
deras advokater före målets påropande förklarat sig beredda att förlikas,
hade Benktander för rätten anmält detta förhållande. Rättens ordförande
hade då tillfrågat parterna om saken eller vädjat till dem att försonas, därvid
målsäganden ofta fordrat ett visst skadestånd för läkarkostnad, förlorad
arbetsförtjänst eller dylikt. Sedan svaranden godkänt målsägandens
fordran, hade åklagaren på ordförandens fråga nedlagt sin talan, varefter
rätten under den gamla rättegångsordningens tid fastställt förlikningen.
Något dylikt fastställande förekomme givetvis ej numera. Stundom hade
rättens ordförande själv tagit initiativet till förlikningen. Det hade givetvis
alltid visat sig lättare för domstolen med dess större auktoritet än för
åklagaren att åvägabringa förlikning. Denna förlikningsaktion hade sålunda
fortgått före huvudförhandlingen i målet, innan stämningsyrkandet framställts
av åklagaren, och hade därefter ingen förhandling ägt rum. När de
enskilda parterna vore försonade, syntes Benktander sådana omständigheter
föreligga, att ett nedläggande vore motiverat. Helt naturligt gällde
detta endast vid ringare brottslighet, där något verkligt samhällsintresse
ej kränktes. — Det första av nu ifrågavarande fall hade gällt en tvist mellan
eu vice värd, Petersson, och en hyresgäst, Alverén, vilka blivit oense
om en bagatell, med resultat att Alverén i husets källare tilldelat Petersson
ett slag i ansiktet. På rättens ordförandes fråga hade båda parterna omedelbart
efter målets påropande förklarat sig villiga till förlikning under villkor,
att Alverén till Petersson betalade 100 kronor och åklagaren lade ned
åtalet. Det andra fallet gällde tvenne bröder. Målsäganden, bosatt i Norge,
hade varit på tillfälligt besök hos brodern, boende i Göteborg, i dennes
hem, därvid de kommit i dispyt angående sitt mödernearv, med resultat
att svaranden givit målsäganden ett slag intill ena ögat. Vid uppträdet hade
målsägandens glasögon gått sönder (olika uppgifter angående orsaken),
varför målsäganden sedermera vid polisförhöret begärt 40 kronor som ersättning
för dessa. Med anledning därav hade Benktander frågat bröderna,
före handläggningen, om de ej kunde bli vänner mot att svaranden betalade
målsäganden detta belopp. Båda hade beklagat händelsen och velat förlikas.
Beloppet hade näppeligen kunnat utdömas. Sedan Benktander anmält
detta för rättens ordförande, hade målet efter ordförandens fråga
blivit förlikt. I båda dessa fall, särskilt det andra, syntes det Benktander

234

icke förenligt med rättvisa och billighet att samhällsmakten ingrepe bestraffande
och genom en dom skadade eller förstörde det återställda goda förhållandet
mellan parterna. Vore emellertid det påtalade förfarandet att
anse som olagligt, förmenade Benktander, att det vore högeligen önskvärt
att en lagändring gjordes. En annan framkomlig väg vore, att institutet
åtalseftergift utvidgades så, att möjlighet skapades till förhindrande av att
obetydliga brott droges inför domstol.

På grund av Benktanders uppgift i yttrandet, att stundom rättens ordförande
själv tagit initiativet till förlikning, anmodade jag därefter ordföranden
å rådhusrättens sjätte avdelning att inkomma med yttrande.

I ett med anledning därav avgivet yttrande anförde Hellgren följande.

I båda de ifrågavarande målen hade Hellgren tjänstgjort såsom rättens
ordförande. Ehuru Hellgren icke mindes, om han tagit initiativ av nämnda
beskaffenhet i någotdera av målen, saknade han anledning bestrida att så
skett; i själva verket hade han troligen alltsedan nya rättegångsbalkens
ikraftträdande i ett mindre antal mål — uppskattningsvis 4—5 stycken —
påpekat för parterna, att han funnit målen lämpa sig för förlikning. Det
hade i samtliga fall varit fråga om tämligen bagatellartade brott, och Kellgrens
förfarande hade baserats på den uppfattningen, att på grund av omständigheterna
en fällande dom i målet snarast skulle varit ägnad att
bibehålla och förstärka rådande hat och bitterhet mellan de enskilda parterna,
under det att en förlikning kunnat medverka till ett personligt motsatsförhållandes
mildring eller upplösning. I ärendet funnes endast helt allmänt
angivet, att JO anmärkt, att Benktander icke syntes ha ägt rätt att
nedlägga åtalen. Hellgren kunde för sin del icke finna, att något rättegångsbalkens
stadgande borde tolkas så, att hinder förelåge för att nedlägga åtal
på av Benktander avsedda anledningar. Därest denna hans uppfattning
skulle vara felaktig, ville Hellgren livligt instämma i Benktanders meningom
önskvärdheten av en lagändring. Det vore helt visst stridande mot en
sund rättsuppfattning, om staten skulle framstå som så mån om sin rätt att
straffa, att exempelvis en brödratvist icke som här skett skulle kunna biläggas
i godo. Varken rättens eller åklagarens anseende torde lida av initiativet
till en förlikning i dylika fall. Tvärtom: ”Alla lagar skola vara
sådana, att de tjäna till det meniga bästa, och därföre då lagen bliver skadlig,
så är det icke mera lag, utan olag, och bör avläggas.”

I 20 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas, att åklagare skall tala å brott,
som hör under allmänt åtal.

I processlagberedningens förslag till rättegångsbalk anföres beträffande
detta stadgande följande: I fråga om skyldigheten för åklagare att åtala

235

brott, soin hör under allmänt åtal, ha olika uppfattningar gjort sig gällande.
Enligt den s. k. legalitetsprincipen skall åklagaren vara skyldig att
väcka åtal, så snart tillräckliga skäl föreligga mot den misstänkte. I motsats
häremot innebär den s. k. opportunitetsprincipen, att åklagaren, ehuru
dylika skäl föreligga, skall äga att verkställa en provning av åtalets lämplighet
ur det allmännas synpunkt och, därest han på grund av omständigheterna
i det föreliggande fallet finner, att straffets utkrävande ej är påkallat
av något allmänt intresse, besluta, att åtal för brottet ej skall äga
rum. Såsom processkommissionen framhållit möta starka betänkligheter
mot att giva åklagarna en sådan befogenhet. Det material, på vilket de
ha att grunda sitt avgörande, är ofta icke av beskaffenhet att utgöra en
fullt tillfredsställande grund för frågans bedömande. Det kan vara föremål
för tvekan, huruvida åklagarna äro vuxna den allvarliga och krävande
uppgift, som därigenom ålägges dem. Tillämpningen av principen kan befaras
bliva ojämn, så att i väsentligen likartade fall åtal emellanåt anställdes
och emellanåt underlätes. Med hänsyn till nu antydda betänkligheter
ansåg sig kommissionen icke böra föreslå opportunitetsprincipens upptagande
som allmän grundsats i vår rätt. Beredningen har i stort sett anslutit
sig till processkommissionens ståndpunkt. Att medgiva åklagare en diskretionär
rätt att underlåta åtal, då en gärning enligt strafflagen är belagd
med straff, står säkerligen icke i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen
och skulle lätt kunna leda till missbruk. Liksom hittills
bör därför legalitetsprincipen gälla såsom allmän grundsats i förevarande
hänseende. Såsom framgår av 7 § har beredningen emellertid ansett sig böra
föreslå vissa undantag från den allmänna regeln.

Härefter erinrade beredningen om att regeln gäller vare sig brottet utan
vidare eller först efter angivelse av målsägande hör under allmänt åtal.

De av beredningen ovan antydda undantagen från den allmänna regeln
äro icke av intresse för bedömande av nu föreliggande fall.

I 9 § av samma kapitel stadgas, att, sedan dom fallit, allmänt åtal ej
må nedläggas, varjämte bland annat meddelas bestämmelser om målsägandens
rätt att övertaga ett allmänt åtal, som nedlagts på den grund, att tillräckliga
skäl att den misstänkte är skyldig till brottet ej föreligga.

I motiven till detta stadgande uttalas, att då det enligt 6 § ålagts åklagaren
såsom en tjänsteplikt att väcka åtal, när tillräckliga skäl mot den
misstänkte föreligga, därav torde följa, att han icke godtyckligt kan nedlägga
ett väckt åtal.

1 12 § av nu ifrågavarande kapitel stadgas till en början, att målsägande,
som genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej angiva brottet eller tala
därå eller återkallat angivelse eller nedlagt åtal, cj därefter må angiva brottet
eller tala därå. Vidare stadgas att, om brottet allenast efter angivelse
hör under allmänt åtal och utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats
innan allmänt åtal väckts, allmänt åtal för brottet ej därefter må äga rum.

236

Processlagberedningen anför om sist angivna stadgande att, om brottet
är sådant, att det allenast efter angivelse hör under allmänt åtal, och utfästelse
göres eller angivelsen återkallas först sedan åklagaren väckt åtal
för brottet, detta icke inverkar på åklagarens rätt att föra talan,
varemot en utfästelse eller återkallelse, som göres dessförinnan, har den
verkan, att den utesluter åklagaren från rätt att tala å brottet.

Av vad sålunda upptagits torde otvetydigt framgå att, därest i mål, som
allenast efter angivelse hör under allmänt åtal, angivelsen återkallas sedan
åtal väckts, åklagaren endast kan nedlägga åtalet, om nya omständigheter
eller bevis yppas, som, därest de från början varit kända, skulle föranlett
att åtal ej väckts. Några sådana omständigheter ha icke förelegat i de nu
ifrågavarande fallen, och Benktander har förty icke ägt nedlägga åtalen.
Med anledning av Benktanders uttalande att en lagändring vore högeligen
önskvärd, om hans förfarande vore felaktigt, vill jag framhålla, att frågan
måhända kan komma i ett annat läge, om möjligheterna att underlåta åtal
eller medge åtalseftergift vidgas, ett spörsmål som för närvarande är föremål
för övervägande.

Vad som i ärendet synes mig särskilt betänkligt är emellertid, att Kellgren
som ordförande i rätten i vissa fall i mål, däri talan om ansvar förts
av allmän åklagare, synes ha ingripit i åklagarens tjänsteuppgifter genom
att taga initiativ till förlikning mellan målsäganden och den tilltalade.
Syftet med förlikningsförsöken kan nämligen endast, vilket även framgår
av Hellgrens yttrande till mig, ha varit att åtalet, om förlikning träffats,
skolat nedläggas. Det ligger emellertid utom rättens befogenhet att söka
åvägabringa nedläggande av allmänt åtal. Denna fråga skall avgöras av
åklagaren allena och på hans eget ansvar.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Hellgren avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

2. Felaktigt förfarande av domare vid anskaffande av ersättare
för jävig nämndeman. Fråga om gäldandet av kostnader,
vilka uppkommit till följd av huvudförhandlings
inställande på grund av bristande domförhet
hos rätten.

Den 30 augusti 1951 hölls inför Mora och Orsa tingslags häradsrätt under
ordförandeskap av häradshövdingen Harald Körlof huvudförhandling i Orsa
i mål mellan landsfiskalen Holger Haugard, allmän åklagare, å ena, samt
hemmansägaren Gössa Per Andersson i Orsa och fil. mag. Per-Axel Hildeman
i Stockholm, å andra sidan, angående trafikförseelser. Vid förhandlingen
iakttogo de tilltalade personlig inställelse, varjämte tre vittnen

237

kommo tillstädes. Sedan viss handläggning i målet ägt rum, upplyste i
nämnden tjänstgörande nämndemannen Gössa Anders Andersson, att han
vore brorson till Gössa Per Andersson, i anledning varav rätten förklarade
huvudförhandlingen inställd och utsatte målet till ny huvudförhandling
den 27 september 1951, varjämte ersättning av allmänna medel tillerkändes
vittnena med tillhopa 80 kronor 60 öre utan att dessa blivit hörda.

Då målet den 27 september 1951 ånyo företogs till handläggning, kommo
de tilltalade och vittnena åter personligen tillstädes. Efter förhandling, därvid
vittnesförhör ägde rum och vittnena tillerkändes ersättning av allmänna
medel för sin inställelse, meddelades den 28 september 1951 dom i
målet, varigenom de tilltalade fälldes till ansvar och förpliktades att, gemensamt
eller vilkendera bäst gälda gitte, återgälda statsverket i målet förskjutna
vittneslöner.

I en den 26 februari 1952 hit inkommen skrift anförde Hildeman följande.

Det syntes Hildeman knappast rimligt, att han skulle betala en extra
resa från Stockholm till Orsa samt hotellrum och mat endast av den anledningen
att rätten vid ovanberörda huvudförhandling den 30 augusti 1951
icke varit domför. Hildeman funne det anmärkningsvärt, att Körlof icke
vid tillfället ifråga inkallat en annan nämndeman i stället för den som
var jävig. Det förefölle Hildeman också märkligt, att han vid nämnda
rättegångstillfälle icke av Körlof upplysts om sin rätt att yrka ersättning för
resekostnader vid inställelsen. Hildeman hade åsamkats extra kostnader
genom den långa och tidsödande resan med 90 kronor samt genom gäldande
av vittneslöner med minst 75 kronor. Med stöd av vad han sålunda anfört
hemställde Hildeman om utredning, huruvida icke Körlof gjort sig skyldig
till försummelse, då han dels icke efter upptäckten av att rätten ej var domför
inkallat en extra nämndeman, dels icke låtit kostnaderna för vittnesförhören
vid första rättegångstillfället stanna å statsverket och dels icke
underrättat Hildeman om möjligheterna att yrka ersättning av allmänna
medel för resekostnaderna i samband med inställelsen den 30 augusti.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Körlof att inkomma
med yttrande, anförde denne följande.

I det nämndemanslag, som tjänstgjorde vid ting i Orsa, skulle finnas
och hade också våren 1951 funnits nio nämndemän. En av dem hade avlidit
den 22 juni 1951, och Körlof hade i anledning därav den 29 samma
månad anmodat kommunalfullmäktige i Orsa kommun att välja ny nämndeman.
Körlof hade alltså haft anledning antaga, att en nyvald nämndeman
skulle inställa sig vid tinget den 30 augusti 1951, men någon sådan hade
ej kommit, enär fullmäktige av någon anledning låtit anstå med valet.
Detta hade i och för sig ej varit så ödesdigert, ty rätten vore ju domför
med sju nämndemän, och Körlof hade ju haft åtta nämndemän kvar i laget.

238

På morgonen den 30 augusti, då Körlof skolat fara till tinget i Orsa, hade
på hans bord lagts ett brev, avsänt från Stockholm, i vilket häradsdomaren
Finn Erik Hansson i Hansjö meddelat, att han ej kunde komma till tinget
samma dag. Hansson hade icke begärt permission från tjänstgöring vid
tinget. Det hade då återstått sju nämndemän, alltså fortfarande fullsutten
rätt. Dessa hade infunnit sig, och ingen hade anmält jäv. Mål efter mål
hade handlagts. Sedan handläggningen av här ifrågavarande mål påbörjats,
hade Körlof lagt märke till en påfallande likhet mellan Gössa Per Andersson
och Gössa Anders Andersson. Körlof hade sett sig föranlåten att förordna
om en stunds uppehåll i tingsförhandlingarna, varefter han frågat
Gössa Anders Andersson, om han vore släkt med Gössa Per Andersson.
Körlof hade då fått veta, att Gössa Per Andersson var farbroder till Gössa
Anders Andersson. Körlof hade förehållit Gössa Anders Andersson, att han
genast på morgonen före tingsförhandlingarnas början bort anmäla jävet,
så att annan ojävig nämndeman kunnat inkallas. Under den nämnda rasten
hade Körlof sökt uppdriva någon annan ojävig nämndeman men icke lyckats
därutinnan. Han ville i detta sammanhang framhålla, att ordalydelsen
i 1 kap. rättegångsbalken syntes giva vid handen, att det blott kunde vara
i tjänst varande nämndemän, som kunde vara ersättare för bortovarande
nämndemän. I den uppkomna situationen hade Körlof icke haft annat att
göra än att uppskjuta huvudförhandlingen, tills fulltalig, ojävig nämnd
kunde anskaffas. Givetvis kunde häradsrätten i sin dom ha låtit de 80 kronor
60 öre, som i vittneslöner utdömts den 30 augusti, stanna å statsverket,
och det torde ha berott på ett förbiseende av Körlof att han ej föreslagit
ett sådant skrivsätt i domen i målet.

Körlof hänvisade slutligen till att — enligt av honom företedda postanvisningskvitton
— Hansson tillställt Hildeman 90 kronor i ersättning för
Hildemans inställelse vid tinget den 30 augusti 1951, varjämte Körlof till
honom översänt 80 kronor 60 öre, utgörande summan av de vittneslöner,
som samma dag utdömts i målet.

I avgivna påminnelser bekräftade Hildeman, att han mottagit nu nämnda
belopp, samt förklarade, att han icke önskade att vidare yttra sig i frågan
om någon försummelse förekommit.

Vid avgörande av ärendet gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius följande uttalanden.

Enligt 4 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken är domare, som vet
omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom, skyldig
att självmant giva det tillkänna. Nämndemannen Gössa Anders Andersson
skulle således för Körlof ha anmält jävet så snart han fått kännedom om
att det mot hans farbroder väckta åtalet skulle förekomma inför härads -

239

rätten vid sammanträde, vid vilket Gössa Anders Andersson skulle tjänstgöra
såsom nämndeman. Om så skett skulle ersättare för honom lättare
ha kunnat anskaffas i tid. Försummelsen har emellertid uppenbarligen
föranletts av okunnighet om gällande bestämmelser.

Av Ivörlofs förklaring framgår, att han, då han fick kännedom om jävet,
avbröt huvudförhandlingen samt genast sökte ordna med ersättare för
Gössa Anders Andersson. Körlof utgick därvid från att endast i tjänst
varande nämndemän kunde vara ersättare för bortovarande nämndeman.
Denna uppfattning är icke riktig. I 4 kap. 10 § rättegångsbalken stadgas
nämligen, att rättens ordförande — om nämndeman är av jäv hindrad att
tjänstgöra eller uteblir från rättens sammanträde och annan nämndeman
ej utan tidsutdräkt kan infinna sig — äger till tjänstgöring i nämnden
kalla någon, som är valbar till nämndeman för domkretsen. Enligt 1 kap.
1 § rättegångsbalken är tingslag häradsrättens domkrets. Körlof hade därför,
när han icke lyckades uppdriva annan nämndeman såsom ersättare,
bort be någon inom tingslaget boende, till nämndeman valbar person att
tjänstgöra i nämnden vid handläggningen och avdömandet av nu ifrågakomna
mål. Detta skulle sannolikt icke ha mött några svårigheter, eftersom
tingsstället är beläget i Orsa och Orsa ingår i tingslaget.

I 31 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas, att tilltalad, som dömes i mål
vari åklagare för talan, skall till statsverket återgälda vad av allmänna
medel utgått till vittne. Den tilltalade är dock icke ersättningsskyldig för
kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller för kostnad,
som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade,
hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Såsom Körlof själv
funnit borde häradsrätten med hänsyn härtill icke ha ålagt de tilltalade i
förevarande mål att återgälda statsverket kostnaderna för vittnenas inställelser
vid den avbrutna huvudförhandlingen.

Hildeman har numera erhållit fordrad gottgörelse för sin inställelse vid
huvudförhandlingen den 30 augusti 1951. Körlof har vidare själv guldit sistnämnda
vittneslöner. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt
låter jag med dessa uttalanden bero vid vad i ärendet förevarit i nu berörda
hänseenden.

Hildeman har även gjort gällande, att Körlof bort upplysa honom om
hans möjligheter att yrka ersättning av allmänna medel för resekostnader
i samband med inställelsen den 30 augusti 1951. Bestämmelser, vilka göra
det möjligt för domstol att tillerkänna tilltalad ersättning för inställelse
i ett sådant fall som det förevarande, finnas emellertid icke meddelade.
Någon försummelse i angivna hänseende kan således icke ligga Körlof
till last.

De gjorda uttalandena upptogos i en till Körlof avlåten skrivelse, och
var ärendet därmed av JO slutbehandlat.

240

3. Förfarandet vid uttagande hos arbetsgivare av löntagare påförd
kvarstående skatt, för vilken arbetsgivaren skall ansvara.

Av handlingarna i ett genom klagomål av bagarmästaren Knut Jönsson
i Malen, Båstad, härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Vera Ann-Marie Nilsson i Pilgården, Skummeslövs socken, innehade
under tiden den 1 januari—den 15 maj 1949 anställning hos klaganden
mot en avlöning av 110 kronor i månaden jämte fritt vivre, varjämte hon
vid anställningens upphörande erhöll semesterersättning med 179 kronor.
Avdrag för preliminär skatt gjordes därunder av klaganden med 79 kronor.

Under tiden den 1 juni—den 1 september 1949 var Vera Ann-Marie Nilsson
anställd hos Rolf Liedman i Furuhem, Båstad, mot kontant avlöning
och fritt vivre, sammanlagt beräknat till 915 kronor, varav 105 kronor av
Liedman avdrogos för preliminär skatt.

Vid 1950 års taxering hade Vera Ann-Marie Nilsson i Skummeslövs socken
påförts kvarstående skatt med 89 kronor, vilket belopp, då det icke erlades
under vederbörliga uppbördsterminer år 1951, uppfördes å restlängd.

Å utfärdade restlängdsutdrag, vilka voro försedda med bevis att Vera
Ann-Marie Nilsson saknade utmätnings- eller införselbar tillgång i Skummeslövs
socken, intygade exekutionsbiträdet Albert Andersson i Båstad den
15 oktober 1951, att Vera Ann-Marie Nilsson saknade utmätnings- eller
införselbara tillgångar därstädes, med upplysning tillika att hon såsom
hemmafru med ett barn ej haft någon inkomst sedan den 1 september 1949.

Under rubriken ”Uppgifter om arbetsgivares ansvarighet för skatt” fanns
å restlängdsutdragen anteckning, att Vera Ann-Marie Nilsson under förut
angivna tider haft anställning hos klaganden och Liedman. I avlöningskolumnen
upptogos avlöningarna till respektive 1 049 kronor 50 öre och
915 kronor, varvid i båda fallen hänvisades till en anmärkning att ”Fritt
vivre ingår i summan”. Löneavdrag hade enligt uppgiften, som undertecknats
den 15 oktober 1951 av exekutionsbiträdet Andersson, verkställts av
klaganden med 79 kronor och av Liedman med 105 kronor.

Då skattebeloppet icke kunnat indrivas hos Vera Ann-Marie Nilsson,
anhöll landsfiskalen i Skottorps distrikt hos lokala skattemyndigheten i
Laholms fögderi om beslut rörande arbetsgivares eventuella betalningsskyldighet
för skatten.

Med anledning därav meddelade häradsskrivaren i fögderiet Erland Linton
den 18 januari 1952 följande beslut:

”Av handlingarna i ärendet framgår, att Nilsson icke haft förvärvsarbete
under år 1951, då den kvarstående skatten förfallit till betalning. Under
inkomståret 1949 har Nilsson däremot haft två olika anställningar och
därvid förutom lön åtnjutit fritt vivre, nämligen dels hos Knut Jönssons
Bageri, Båstad, under tiden 1/1—15/5 med en kontant avlöning av kr.
1 049: 50, och dels hos Rolf Liedman, Furuhem, Båstad, under tiden 1/6—

241

1/9 med en kontant lön av 915 kronor. Löneavdrag för preliminär
skatt har därvid verkställts av Jönssons bageri med 79 kronor och av Liedman
med 105 kronor. Vid härstädes verkställd kontroll rörande löneavdragen
framgår emellertid, att dylika avdrag i förhållande till den utbetalade
lönen och övriga förmåner verkställts med för låga belopp, och att sålunda
den nu ifrågavarande kvarstående skatten kr. 89: — uppkommit på grund
härav. Med hänsyn till berörda omständigheter finner den lokala skattemyndigheten,
som verkställt fördelning av den kvarstående skatten, Nilssons
båda arbetsgivare under år 1949 ansvariga för skatten, Knut Jönssons
bageri för ett belopp av 56 kronor och Rolf Liedman för ett belopp av 33
kronor. Anförda besvär hindrar icke beloppets uttagande.”

Över detta beslut anförde klaganden besvär hos länsstyrelsen i Hallands
län. I besvärsskriften gjorde klaganden gällande att, då Vera Ann-Marie
Nilssons kontanta inkomst hos klaganden uppgått till 674 kronor och värdet
av naturaförmånerna enligt skattetabell utgjort 375 kronor 50 öre, det
av klaganden verkställda skatteavdraget, 79 kronor, vore riktigt. Klaganden
anförde därutöver följande: Det vore förvånansvärt, att klaganden icke
beretts tillfälle att bidraga till utredningen. Den lokala skattemyndigheten

sade, att ”av handlingarna i ärendet framgår etc____”, vilket tydde på att

viss för klaganden obekant utredning förelåge. Det syntes vara en allmän
rättsgrundsats, att beslut om betalningsföreläggande icke fattades utan att
vederbörande dessförinnan beretts tillfälle att taga del av handlingarna i
ärendet. Först då bleve utredningen allsidig, så att ett riktigt beslut kunde
fattas därpå. Klaganden hade kort och gott fått besök av en polisman,
som under åberopande av ifrågavarande för klaganden helt obekanta beslut
avfordrat klaganden 56 kronor jämte indrivningsprovision vid äventyr att
utmätning eljest komme att ske. Han häde därvid hänvisat till att anförda
besvär icke hindrade beloppets uttagande.

I ett över besvären infordrat yttrande anförde Linton i huvudsak följande.

De i beslutet angivna skattebeloppen, för vilka klaganden och Liedman
förklarats ansvariga, hade tillkommit efter uträkningar på grundval av en
utmätningsmannens skrivelse bifogad utredning i ärendet. Beklagligtvis
hade därvid det misstaget begåtts, att värdet av fritt vivre i båda fallen
tillagts de i utredningen angivna avlöningsbeloppen, ehuru det framginge,
att denna förmån redan inräknats uti ifrågavarande belopp. Besvären borde
därför bifallas, ehuru icke i sin helhet. På av Linton anförda skäl skulle
under Vera Ann-Marie Nilssons anstiillning hos klaganden ha avdragits
preliminär skatt med ett sammanlagt belopp av 103 kronor. Ett skillnadsbelopp
å 24 kronor uppkomme därvid, då preliminär skatt allenast avdragits
med 79 kronor. Det belopp, för vilket klaganden förklarats ansvarig,
borde sålunda nedsättas från 56 till 24 kronor. I detta sammanhang syntes
beslutet även för Liedmans vidkommande böra bliva föremål för ändring,

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1953 urs riksdag.

242

ehuru denne icke anfört besvär över detsamma. Det belopp, för vilket
Liedman förklarats ansvarig, borde nedsättas från 33 till 6 kronor. — Det
vid utmätningsmannens skrivelse i ärendet fogade restlängdsutdraget hade
innehållit fullständiga uppgifter och hade därför kunnat läggas till grund
för Lintons överklagade beslut. Det hade icke förefunnits någon anledning
att betvivla utredningens riktighet, lika litet som något skäl förelegat att
besvära klaganden med ytterligare upplysningar i ärendet. Besvärshänvisning
hade meddelats, och klaganden hade erhållit del av beslutet i vanlig
ordning. Ett uträkningsfel hade blivit begånget, men klaganden hade
också utnyttjat sin besvärsrätt. Någon rättsförlust hade han sålunda icke
lidit.

Med anledning av besvären förordnade länsstyrelsen genom resolution
den 28 mars 1952, att det belopp för vilket klaganden förklarats ansvarig
skulle nedsättas till 5 kronor, samt yttrade vidare: Vid bestämmandet av
sagda belopp hade löneavdraget för preliminär skatt beräknats enligt vederbörlig
skattetabell för envar av månaderna januari—april 1949 till 15
kronor och för tiden den 1—den 15 maj samma år till 7 kronor samt enligt
7 § uppbördsförordningen å en semesterersättning av 179 kronor efter 10
procent till 17 kronor eller sålunda sammanlagt till 84 kronor. Vad klaganden
på grund av det överklagade beslutet för mycket erlagt skulle till
honom återbetalas jämte 5 procent ränta.

Sedan klaganden till mig överlämnat en avskrift av sin besvärsskrivelse
till länsstyrelsen under anhållan om prövning, huruvida Lintons beslut
stode i överensstämmelse möd gällande lag, anmodade jag, efter tagen dei
av länsstyrelsens resolution och handlingar, Linton att till mig inkomma
med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Linton följande.

Till grund för Lintons ifrågakomna beslut hade lagts en den 15 oktober
1951 av vederbörande exekutionsbetjänt verkställd utredning. Enligt från
denne infordrad förklaring hade därvid klaganden lämnat samtliga de i
utredningen intagna uppgifterna om arbetstagarens anställningsförhållanden
hos honom. Det syntes därför anmärkningsvärt, att klaganden under
sådana omständigheter i sin besvärsskrift gjort gällande, att tillfälle icke
beretts honom att bidraga till utredningen och att densamma vore för
honom obekant. Då klaganden vidare framhållit, att det ovanberörda beslutet
varit honom helt obekant, syntes därav framgå, att han ansett sig
berättigad till närmare informationer i fråga om ärendets fortsatta handläggning.
Ett dylikt förfarande vore emellertid icke föreskrivet och skulle,
om detsamma allmänt tillämpades, leda till orimliga konsekvenser med
hänsyn till den mångfald beslut av olika slag, vilka expedierades av lokal
skattemyndighet, och med tanke på den stora arbetsbördan i övrigt samt
de oftast eftersläpande arbetsuppgifterna. Det borde möjligen i detta sam -

243

manhang omnämnas, att antalet beslut i fråga om skattejämkningar, existensminimum,
anstånd med inbetalning av skatt m. m. under statistikåret
1949 överstigit tusentalet. Klaganden hade enligt Lintons förmenande icke
lidit någon rättsförlust. Genom sina besvär hade klaganden vunnit nedsättning
av det belopp, för vilket han förklarats ansvarig, och länsstyrelsens
beslut innebure därjämte, att han erhölle återbetalning av för mycket erlagd
skatt jämte ränta därå. Urider åberopande av anförda omständigheter
hemställde Linton, att klagomålen icke måtte föranleda någon JO:s åtgärd.

Vid yttrandet var fogad en så lydande skrivelse:

”Till Häradsskrivaren i Laholms fögderi, Laholm.

På därom av Eder gjord förfrågan får jag meddela att vid den av
mig den 15 oktober 1951 verkställda utredningen rörande arbetsgivares
ansvarighet för Vera Ann-Marie Nilsson, Pilgården, Skottorp, påförd, å
restlängd uppförd kvarstående skatt på grund av 1950 års taxering, i fråga
om Nilssons anställning under år 1949 hos bagarmästaren Knut Jönsson i
Båstad, samtliga de i utredningen intagna uppgifterna om anställningstid,
avlöning och verkställda löneavdrag för skatt lämnades av Jönsson själv.
Båstad den 9 april 1952.

Albert Andersson.

Exekutionsbet jänt.”

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Någon dag i oktober månad 1951 hade klaganden i telefon blivit uppringd
av Andersson, vilken på förfrågan erhållit vissa uppgifter angående
Vera Ann-Marie Nilssons arbetsförhållanden hos klaganden. Denna förfrågan
hade varit av sådan rutinmässig karaktär, som arbetsgivare ofta
finge stå till tjänst med angående anställdas skatte- och anställningsförhållanden.
Av Anderssons förfrågan hade icke på något sätt framgått, att
saken varit av ekonomisk natur gentemot klaganden och långt mindre att
betalningsföreläggande för honom åsyftats. Andersson torde ej heller själv
ha haft den uppfattningen. En dylik rutinmässig förfrågan per telefon
kunde näppeligen kallas utredning. Något personligt besök hos klaganden
med förhör i saken eller skriftlig delgivning av handlingar i ärendet hade
ej förekommit. I ett så allvarligt fall som betalningsföreläggande för enskild
person syntes det vara angeläget, att den mot vilken krav riktades
delgåves handlingarna och bereddes tillfälle att avgiva yttrande, innan
beslut om betalningsföreläggande meddelades. I detta ärende framginge med
önskvärd tydlighet angelägenheten av att ett beslut om betalningsföreläggande
icke borde grunda sig på ett kort rutinmässigt telefonsamtal.
Ilade handlingarna delgivits klaganden på samma sätt som föreskreves
i civilt fordringsmål, hade felet att beräkna värdet av naturaförmåner
två gånger kunnat rättas till. Det innebure orimliga konsekvenser för
den enskilde att få ett betalningsföreläggande på så lösa uppgifter. Un -

244

der hänvisning till det anförda hemställde klaganden, att Linton måtte
erinras om angelägenheten av att noggrann utredning skedde i ärenden
av förevarande slag och att den, som kravet riktades mot, delgåves utredningen
på ett betryggande sätt.

Sedan jag därefter anmodat länsstyrelsen att i ärendet avgiva utlåtande,
däri upplysning jämväl borde lämnas huruvida till Liedman återbetalts
den skatt, som kunde av denne ha uttagits på grund av Lintons beslut den
18 januari 1952, anförde länsstyrelsen i utlåtande den 10 juli 1952 följande.

Sedan det belopp å 56 kronor, för vilket klaganden enligt omförmälda
beslut förklarats ansvarig, erlagts av denne, hade av beloppet den 15 april
1952 till klaganden återbetalts 51 kronor jämte därå belöpande ränta 53
öre och restavgift, 2 kronor 4 öre, i enlighet med länsstyrelsens resolution
den 28 mars 1952. Det belopp å 33 kronor, för vilket Liedman av den lokala
skattemyndigheten förklarats ansvarig, vore däremot ännu icke redovisat
till statsverket. Frågan om återbetalning till Liedman, som numera avflyttat
från Båstad och, såvitt känt vore, icke kunnat anträffas för delgivning
av lokala skattemyndighetens beslut, hade därför icke varit aktuell. Därest
Liedman skulle anträffas och möjligen erlägga ifrågavarande belopp å 33
kronor, komme länsstyrelsen att enligt bestämmelserna i 89 § 2 mom.
första stycket uppbördsförordningen upptaga frågan om restitution till
prövning.

Vad därefter beträffade förfarandet vid fastställande av arbetsgivares
betalningsansvar i fall av föreliggande art — anförde länsstyrelsen vidare
— kunde till en början framhållas, att några detaljbestämmelser rörande
tillvägagångssättet icke meddelats vare sig i författningar eller tillämpningsföreskrifter.
Vissa uttalanden i ämnet hade emellertid gjorts i riksräkenskapsverkets
promemoria den 31 mars 1950 angående vissa spörsmål
om indrivning och avskrivning av skatt (Meddelanden från riksräkenskapsverket
1950 nr 2) under avdelning I med rubriken ”Arbetsgivares
ansvar för arbetstagares skatt”. I huvudsak torde samma förfarande böra
tillämpas som vid fastställande av arbetsgivares ansvar för arbetstagares
preliminära A-skatt enligt 24 § i kungörelsen den 30 december 1946 (nr 890)
med vissa föreskrifter angående tillämpningen av uppbördsförordningen.
Angående detta förfarande hade centrala uppbördsnämnden avgivit en
förklaring den 7 oktober 1948 (Meddelanden från centrala uppbördsnämnden
1948 :17). Därav framginge, att arbetsgivaren, när det gällde preliminär
A-skatt, finge kännedom om att betalningsansvar för det oguldna beloppet
gjordes gällande gentemot honom först därigenom att utmätningsman vidtoge
åtgärd för beloppets utfående hos arbetsgivaren, sedan den skattskyldige
(arbetstagaren) förgäves avkrävts det av lokal skattemyndighet fastställda
samt av länsstyrelsen uppdebiterade beloppet. Bestrede arbetsgivaren
skyldighet att svara för beloppet, hade utmätningsmannen enligt

245

95 § tredje stycket uppbördsförordningen att vända sig till vederbörande
lokala skattemyndighet för att inhämta besked huruvida arbetsgivaren
vore ansvarig för beloppet. I förevarande fall, då fråga vore om arbetsgivares
ansvar för viss del av arbetstagarens kvarstående skatt, hade utmätningsmannen
tydligen ansett sig icke kunna rikta något direkt krav mot
de olika arbetsgivarna, eftersom de belopp, för vilka arbetsgivarna eventuellt
kunde göras ansvariga, icke varit för utmätningsmannen kända. Han
hade därför vänt sig till den lokala skattemyndigheten för att erhålla besked
därom. På grund därav syntes arbetsgivaren i nu ifrågavarande fall icke
ha fått kännedom om betalningsanspråket mot honom förrän i och med
delgivningen av den lokala skattemyndighetens beslut i ärendet. Den lokala
skattemyndigheten hade i detta fall grundat sitt beslut på sådan utredning,
som i ärerfden av liknande slag vanligen brukade förekomma och i allmänhet
visat sig fullt tillräcklig. En mera omständlig procedur kunde med hänsyn
till ärendenas mångfald och ofta brådskande natur av praktiska skäl
icke ifrågakomma. Man måste också förutsätta, att arbetsgivarna i eget
intresse lämnade sin medverkan till utredningen med fullständiga upplysningar
om de anställdas avlöningsförhållanden. I vederbörande exekutionsbiträdes
utredning i föreliggande fall, varom anteckningar gjorts å restlängdsutdragens
baksida, hade värdet av fritt vivre — vilket vanligen icke
brukade ske — inräknats i det kontanta avlöningsbeloppet, varigenom
Linton av förbiseende kommit att beräkna preliminärskatten för högt. I
utredningen hade ej heller uppgivits, att en del av den kontanta lönen utgjorde
semesterersättning, vilket också påverkade preliminärskattens storlek.
Genom länsstyrelsens resolution den 28 mars 1952 hade rättelse vidtagits
i dessa hänseenden.

På begäran avgav slutligen centrala uppbördsnämnden utlåtande i ärendet.
Nämnden anförde däri följande.

Enligt 95 § uppbördsförordningen vore arbetsgivare, som vore skyldig
verkställa löneavdrag för skatt och utan skälig anledning underläte att
vederbörligen fullgöra denna skyldighet, jämte arbetstagaren ansvarig för
skatt, vilken löneavdraget skolat avse, till belopp som svarade mot väd
han hade underlåtit att avdraga. Ansvarigheten aktualiserades beträffande
preliminär A-skatt vanligen under löpande inkomstår genom förfarande
enligt 24 § tillämpningskungörelsen den 30 december 1946 (nr 890) till
uppbördsförordningen. Därom hade nämnden uttalat sig i sitt meddelande
nr 17/1948. Ansvarighet för arbetsgivare, som under inkomståret icke
vederbörligen fullgjort sin skyldighet, kunde efter inkomståret aktualiseras
därigenom att underlåtenheten lett till att arbetstagaren påförts kvarstående
skatt. Därom hade nämnden uttalat sig i meddelandet nr 17/1949.
Nämnden hade där anfört att, därest lokal skattemyndighet ”i visst fall
haft särskild anledning att verkställa undersökning” angående anledningen

246

till att kvarstående skatt påförts skattskyldig och det därvid eller eljest
framkommit, att den kvarstående skatten vore helt eller delvis beroende
därpå, att arbetsgivare under inkomståret icke vederbörligen verkställt
löneavdrag för preliminär A-skatt, kunde denne arbetsgivare göras ansvarig
för motsvarande del av ogulden kvarstående skatt. Som framginge av
det återgivna citatet hade nämnden velat angiva, att lokal skattemyndighet
icke borde känna sig förpliktad att i alla fall av kvarstående skatt utan
endast undantagsvis verkställa sådan undersökning. Nämnden ville också
erinra om att riksräkenskapsverket i meddelande den 31 mars 1950 (nr 2)
uttalat, att utredning om att arbetsgivare under inkomståret icke vore
medansvarig för skatten eller att skatten icke hade kunnat tagas ut av
arbetsgivare under inkomståret icke borde anses utgöra en ovillkorlig förutsättning
för avskrivning av kvarstående skatt. Som regel bleve frågan
om ansvarighet för kvarstående skatt för arbetsgivare under inkomståret
icke aktuell förrän den kvarstående skatten blivit restförtl. Underläte då
den skattskyldige att verkställa inbetalning, anhängiggjordes frågan hos
lokal skattemyndighet genom att den utmätningsman, som hade att indriva
den restförda kvarstående skatten, hos skattemyndigheten jämlikt
95 § uppbördsförordningen hemställde om besked rörande den skattskyldiges
arbetsgivares eventuella betalningsskyldighet för den oguldna skatten.
Föreskrift eller anvisning om att myndigheten, innan beslut jämlikt nyssnämnda
författningsrum meddelades, skulle höra den arbetsgivare, som
kunde ifrågasättas vara ansvarig, funnes icke. Nämnden funne emellertid
självfallet, att arbetsgivare i ett sådant fall före ärendets slutliga avgörande
lämnades tillfälle avgiva förklaring. Av polismyndighet begärda upplysningar
syntes icke kunna ersätta kommunikation. I detta sammanhang
torde kunna nämnas att, då lokal skattemyndighet inlödde förfarande jämlikt
24 § tillämpningskungörelsen, som regel användes särskilda blanketter.
Av blanketterna framginge, att det vore avsett att arbetsgivare i dessa fall
skulle lämnas tillfälle att yttra sig. I nu förevarande fall syntes lokala
skattemyndigheten icke ha berett klaganden tillfälle att avgiva yttrande
i ärendet.

Såvitt handlingarna utvisade — anförde centrala uppbördsnämnden vidare
— hade Vera Ann-Marie Nilsson innehaft anställning hos klaganden
under tiden den 1 januari—den 15 maj 1949 med en kontant månadslön
av 110 kronor jämte naturaförmåner, uppenbarligen bestående av fritt
vivre. Vid anställningens upphörande den 15 maj 1949 hade hon uppburit
semesterersättning med 179 kronor. Hon hade under år 1949 haft att utgöra
preliminär A-skatt, som skolat beräknas enligt skattetabell I: 8 kol. 1.
Värdet av fritt vivre hade enligt denna skattetabell utgjort 80 kronor i
månaden. Klaganden hade alltså rätteligen bort verkställa löneavdrag för
preliminär A-skatt med 15 kronor under envar av månaderna januari—
april samt med 7 kronor under maj månad. Enligt centrala uppbördsnämn -

247

dens meddelande nr 27/1947 beräknades löneavdrag för skatt a semesterersättning,
som utbetalades kontant i samband med att arbetstagare slutade
sin anställning, enligt 7 § uppbördsförordningen till 10 eller 15 procent
beroende på om arbetstagarens årsinkomst beräknades över- eller understiga
10 000 kronor. I nu förevarande fall hade löneavdrag bort beräknas
efter 10 procent eller med 17 kronor. Klaganden hade alltså rätteligen skolat
innehålla och redovisa preliminär A-skatt med tillhopa 84 kronor. Länsstyrelsens
beslut den 28 mars 1952 stode i överensstämmelse därmed. Vad
arbetsgivaren Liedman anginge syntes icke så fullständig utredning föreligga,
att med säkerhet kunde angivas, huruvida Liedman verkställt löneavdrag
för preliminär skatt med riktigt belopp. Det torde nämligen på
goda grunder kunna antagas, att i den uppgivna kontanta bruttolönen
inginge semesterersättning. Vid bestämmandet av Liedmans ansvarighet
för den restförda kvarstående skatt, varom nu vore fråga, torde man alltså
icke kunna gå till väga på sätt lokala skattemyndigheten föreslagit i yttrandet
den 4 mars 1952. För ett riktigt avgörande därutinnan krävdes
utredning om huru mycket Vera Ann-Marie Nilsson kontant uppburit för
varje avlöningsperiod under anställningen hos Liedman. Det torde vidare,
för att åstadkomma erforderlig rättelse, vara onödigt omständligt att, på
sätt länsstyrelsen syntes förutsätta, först hos Liedman uttaga ett för högt
belopp och därefter restituera hela eller en del därav.

Med anledning av va’d centrala uppbördsnämnden anfört i fråga om
fallet Liedman lät jag till landskamreraren i länet för kännedom överlämna
en avskrift av nämndens utlåtande i sagda del.

Av den verkställda utredningen framgår, att sedan hos Vera Ann-Marie
Nilsson icke kunnat uttagas henne vid slutlig taxering år 1950 påförd kvarstående
skatt samt fråga uppkommit om hennes arbetsgivares ansvarighet
för samma skatt, Linton beräknat den preliminära skatt, som under år
1949 bort innehållas av klaganden och Liedman, med ledning av uppgifter
i restlängdsutdrag om Vera Ann-Marie Nilssons avlöning hos dem med
tillägg av värdet av naturaförmåner, ehuru i samma utdrag antecknats
att berörda naturaförmåner varit inräknade i de uppgivna avlöningsbeloppen.
På grundval av denna beräkning har Linton därefter, under förmenande
att löneavdragen för preliminär skatt verkställts med för låga belopp,
fastställt de belopp, för vilka klaganden och Liedman efter fördelning av
den kvarstående skatten skulle vara ansvariga, till respektive 56 kronor
och 33 kronor, varefter beloppet 56 kronor uttagits av klaganden.

Efter besvär av klaganden har länsstyrelsen den 28 mars 1952 bestämt
det belopp, för vilket klaganden skulle vara ansvarig, till 5 kronor — beroende
på annan beräkning av värdet av naturaförmånerna varom här ej

248

är fråga — samt förordnat om återbetalning till klaganden av för mycket
erlagd skatt jämte ränta.

Beträffande Liedman torde rättelse i fråga om det belopp, för vilket
denne eventuellt skulle vara ansvarig, kunna förväntas ske genom länsstyrelsens
försorg.

Såsom av utredningen i ärendet framgår har grunden för Lintons felaktiga
beräkning av den skatt, som preliminärt bort avdragas å Vera AnnMarie
Nilssons avlöning, varit att Linton i beslutet den 18 januari 1952
beräknat hennes sammanlagda avlöning hos envar av klaganden och Liedman
till för högt belopp. Detta förhållande, som i och för sig med tillbörlig
noggrannhet bort kunna undvikas, torde emellertid ha kunnat upptäckas,
om Linton innan meddelandet av sitt sagda beslut lämnat klaganden och
Liedman tillfälle att yttra sig i saken. Även om något direkt stadgande om
att arbetsgivare skall höras, innan beslut meddelas om uttagande hos honom
av kvarstående skatt, som uppkommit till följd av för låga löneavdrag
för hans arbetstagare, icke finnes, synes på skäl som i centrala uppbördsnämndens
utlåtande angivas arbetsgivarens yttrande i dylika fall böra inhämtas,
så att han åtminstone får vetskap om att ett åläggande för honom
att betala skatten kan komma i fråga. Om så skett i förevarande fall, skulle
uppenbarligen sådana upplysningar ha vunnits, att den för höga beräkningen
av Vera Ann-Marie Nilssons avlöning kunnat undvikas.

Då rättelse av det begångna felet i vad angår klaganden skett eller beträffande
Liedman syntes kunna förväntas, fann jag mig, under hänvisning
tillika till innehållet i centrala uppbördsnämndens utlåtande, kunna låta
bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en till Linton
avlåten skrivelse och jämväl bragte till länsstyrelsens kännedom.

4. Felaktigt förfarande av inskrivningsdomare vid handläggning
av ansökan om lagfart å jordbruksfastighet och av lantbruksdirektör
vid utfärdande av intyg rörande lantbruksnämnds
prövning av jordförvärvet.

Genom köpekontrakt den 16 juni 1950 försålde Fritiof Biten och dennes
hustru till Albert Georg Fjällström jordbruksfastigheten Norra Fjällnäs l4
i Tärna socken för en köpesumma av 22 500 kronor. Av köpeskillingen
skulle enligt kontraktet den kontanta delen erläggas, ”då lantbruksnämndens
medgivande till förvärvet erhållits”.

Efter ansökan av Fjällström beviljade inskrivningsdomaren i Västerbottens
västra domsaga den 13 december 1950 Fjällström lagfart å fastigheten.

249

I en till mig inkommen skrift anförde makarna Bitens son Gotthard Bitén
i Vålådalen klagomål däröver att inskrivningsdomaren, tingsnotarien Nils
Arfwidsson, beviljat Fjällström lagfart å fastigheten, ehuru denne icke i
vederbörlig ordning erhållit lantbruksnämndens i Västerbottens län tillstånd
att förvärva fastigheten.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Arfwidsson
att inkomma med yttrande, anförde denne följande.

Fjällströms lagfartsansökan hade till inskrivningsdomaren ingivits av
kamreraren vid en bank i Lycksele. Vid ansökningen hade varit fogad dels
bevis att fastigheten var taxerad såsom jordbruksfastighet och för 4 000
kronor och dels ett av landsfiskalen i Tärna distrikt den 8 november 1950
utfärdat och av Fjällström samma dag undertecknat s. k. landsfiskalsintyg
(6 § tredje stycket jordförvärvslagen). När Arfwidsson justerat inskrivningsdagen,
vilket skett kort efter densamma, hade han funnit, att lagfart
icke sökts inom tre månader från fånget och att den sökta lagfarten alltså
icke kunde beviljas. Han hade genast underrättat bankkamrern därom.
Denne hade då meddelat, att lantbruksnämnden i behörig ordning givit
tillstånd till förvärvet och att han genast skulle ingiva bevis därom. Samma
eller påföljande dag hade bankkamrern ingivit ett av lantbruksdirektören
N. J. Dannborg den 16 december 1950 avgivet intyg. Detta intyg hade
Arfwidsson läst såsom ett bevis att lantbruksnämnden givit Fjällström
tillstånd att förvärva fastigheten. Då beviset varit undertecknat av lantbruksdirektören,
hade Arfwidsson ansett det icke ankomma på honom att
undersöka, huruvida tillståndet var beviljat i behörig ordning — alltså av
rätt organ inom nämnden och på ansökan inom rätt tid. Det borde tillläggas,
att de bevis om lantbruksnämndens tillstånd, som brukade företes i
domsagan i samband med lagfartsansökningar, alltid vore undertecknade
av lantbruksdirektören och att i bevisen icke funnes angiven den dag, då
tillstånd sökts hos lantbruksnämnden. Arfwidsson hade alltså beviljat lagfarten.
Klaganden gjorde nu gällande, att något tillstånd till Fjällströms
förvärv icke hade beviljats av lantbruksnämnden och att därför fånget
varit ogillt, då ansökan om lagfart gjorts. Av en av Dannborg den 23
augusti 1951 avgiven förklaring syntes ock framgå, att lantbruksnämnden
icke givit tillstånd till förvärvet. Arfwidsson ville framhålla, att ordalagen
i Dannborgs intyg av den 16 december 1950 syntes angiva att lantbruksnämnden
givit förvärvstillstånd. Av beviset framginge, att det varit utfärdat
i anledning av Fjällströms begäran om förvärvstillstånd. Därest
beviset icke skulle avse förvärvstillstånd, hade Arfwidsson svårt att förstå
syftet med intyget. Enär Arfwidsson haft fog att anse förvärvstillstånd
föreligga, hemställde han, att ärendet icke måtte föranleda någon åtgärd
mot honom.

250

Vid yttrandet var fogad avskrift av det av Dannborg avgivna intyget,
vilket var av följande lydelse:

”Sedan Albert Georg Fjällström, Tärnabro, Tärnaby, genom ombudsmannen
Manne Königsson, Lycksele, hos lantbruksnämnden anhållit om
förvärvstillstånd å fastigheten Norra Fjällnäs l4 i Tärna socken får lantbruksnämnden
meddela, att den icke har något att erinra mot att Albert
Georg Fjällström förvärvar ovannämnda fastighet. Umeå den 16 december
1950.

För lantbruksnämnden:

N. J. Dannborg.”

På anmodan av mig inkom därefter lantbruksstyrelsen med infordrade
yttranden från Dannborg och lantbruksnämnden i Västerbottens län ävensom
med eget utlåtande.

Dannborg anförde i sitt yttrande följande.

Den 26 juni 1950 hade till lantbruksnämnden från Fjällström inkommit
en ansökan om lånegaranti för likvidering av köpeskillingen för fastigheten.
Ärendet hade föredragits vid plenisammanträde i nämnden den 15 september
1950, varvid nämnden beviljat Fjällström statlig lånegaranti till
ett belopp av 13 000 kronor mot inteckningssäkerhet inom 17 000 kronor.
Den 16 december 1950 hade Königsson i egenskap av ombud för Fjällström
uppsökt Dannborg och begärt att få ett uttalande att lantbruksnämnden
icke hade något att erinra mot förvärvet. Dannborg hade tvekat något
inför åtgärden att utfärda det begärda intyget, eftersom lantbruksnämnden
icke haft att behandla någon direkt ansökan om förvärvstillstånd beträffande
fastigheten. Då emellertid lantbruksnämnden vid behandlingen av
Fjällströms ansökan om lånegaranti ingående diskuterat hans förvärv och
därvid kommit till den uppfattningen, att det vore synnerligen lämpligt
att Fjällström finge köpa Norra Fjällnäs l4, hade enligt Dannborgs mening
nämnden genom beslutet om lånegarantin också i realiteten godkänt Fjällströms
förvärv av fastigheten. Med hänsyn därtill hade Dannborg ansett
det icke föreligga något formellt hinder för honom att utfärda det ovanintagna
intyget. Enär ordföranden i lantbruksnämnden varit förhindrad
att skriva under intyget, hade Dannborg såsom föredragande undertecknat
det ”För lantbruksnämnden”. Intygets formulering avveke något från den
lantbruksnämnden använde vid utfärdande av förvärvstillstånd efter vederbörlig
ansökan därom.

Lantbruksnämnden hänvisade i det avgivna yttrandet, som var dagtecknat
den 14 maj 1952 och undertecknat av nämndens ordförande landshövdingen
Elof Lindberg och Dannborg, till innehållet i den sistnämndes
yttrande och förklarade sig därutöver vilja bestyrka, att nämnden för sin
del icke hade något att erinra mot Fjällströms förvärv av fastigheten Norra

251

Fjällnäs l4. Nämnden hemställde, att klagomålen icke måtte föranleda
någon åtgärd.

I eget utlåtande anförde lantbruksstyrelsen följande.

I 1 § sista stycket kungl. kungörelsen den 17 juni 1948 rörande tilllämpningen
av jordförvärvslageu vore stadgat att, om fångeshandling upprättats,
denna skulle i huvudskrift eller bestyrkt avskrift biläggas ansökningen.
Därav framginge, att ansökan om förvärvstillstånd kunde prövas
oberoende av om något fång ännu förelåge eller ej. Föreskriften hade även
enligt stadgad praxis tolkats så, att det vore möjligt att från lantbruksnämnden
erhålla s. k. förhandstillstånd till förvärv av jordbruksfastighet,
d. v. s. tillstånd som meddelades innan köp kommit till stånd. I själva
verket vore en icke oväsentlig del av de jordförvärvstillstånd som meddelades
av just denna art. Då fångeshandling upprättats, d. v. s. fång förelåge,
måste enligt 2 § jordförvärvslagen tillstånd till förvärvet sökas inom
tre månader från det fånget skedde, vid äventyr att fånget eljest bleve
ogillt. Av möjligheten att erhålla förhandstillstånd följde att, då lagfart
söktes mer än tre månader efter det fångeshandlingen upprättats, den omständigheten
att jordförvärvstillstånd företeddes i lagfartsärendet icke i och
för sig uteslöte möjligheten av att fånget vore ogillt enligt stadgandet i 2 §
jordförvärvslagen. Ansökningen om jordförvärvstillstånd kunde nämligen
av nämnden ha handlagts såsom avseende ansökan om förhandstillstånd.
I själva verket vore det en ej sällan förekommande situation, att en köpare
underläto att söka jordförvärvstillstånd före tremånadersfristens utgång.
I dylika fall torde visserligen i regel saken ordnas så, att fångeshandlingen
försåges med påskrift av köpare och säljare om att den fortfarande skulle
gälla. Dot förelåge emellertid ej någon skyldighet för nämnden att tillse,
att sådan påskrift gjorts, eller något hinder för nämnden att upptaga ansökningen,
även om det skulle vara utrett att något förnyande av fånget
ännu ej skett. Däremot måste det enligt styrelsens uppfattning anses
åligga en inskrivningsdomare att vid handläggningen av ett lagfartsärende
beträffande jordbruksfastighet tillse, att fånget ej vore ogillt på grund av
stadgandet i 2 § jordförvärvslagen. Den prövning av fångets giltighet,
som inskrivningsdomaren enligt det anförda hade att företaga, underlättades
givetvis, om jordförvärvstillståndet innehölle uppgift om den dag, då
ansökan inkommit till nämnden. Sådan uppgift syntes dock ej ha brukat
lämnas av alla nämnder. Lantbruksstyrelsen hade därför för avsikt att
meddela nämnderna anvisningar i detta hänseende.

Enligt 38 § e) instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
skulle — anförde lantbruksstyrelsen vidare — ansökningar i anledning
av förenämnda lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
handläggas i lantbruksnämndens plenum; dock att beslut finge
fattas av delegation, då ansökan avsåge förvärv för utvidgning av icke
bärkraftig brukningsdel. Lantbruksdirelctör ägde däremot ej i något fall

252

befogenhet att själv meddela jordförvärvstillstånd. Av handlingarna i förevarande
ärende framginge, att fånget upprättats den 16 juni 1950, att ansökan
om statlig lånegaranti till förvärvet inkommit till lantbruksnämnden
i länet den 26 juni 1950 samt att nämnden vid plenum den 15 september
1950 beviljat dylik garanti. Man torde få utgå från att utredning därvid
förelegat rörande samtliga omständigheter, som skulle vara kända för lantbruksnämnd
då jordförvärvsansökan avgjordes. Däremot vore ej fullt klart,
om fångeshandlingen funnits fogad till ansökningen om lånegaranti. Oavsett
huru därmed förhållit sig syntes det emellertid ej vara möjligt att tolka
beslutet den 15 september 1950 så, att Fjällström därigenom även erhållit
jordförvärvstillstånd. Enligt vad styrelsen under hand inhämtat hade nämligen
ansökningen diarieförts såsom endast avseende statlig lånegaranti, och
beslutet hade ej gått ut på annat än att dylik garanti beviljats. Dannborg
hade senare själv, utan att ärendet dessförinnan föredragits i lantbruksnämnden,
”för lantbruksnämnden” utfärdat det i ärendet omförmälda
”intyget” i anledning av Fjällströms genom Königsson den 16 december
1950 gjorda framställning. Dannborg hade emellertid, såsom förut nämnts,
ej själv ägt meddela jordförvärvstillstånd. Då nämndens beslut den 15
september 1950 ej heller formellt inneburit, att Fjällström erhållit sådant
tillstånd, hade Dannborg rätteligen i stället för att utfärda intyget bort
hänskjuta frågan till nämnden. Med hänsyn till vad som förekommit vid
nämndens prövning av Fjällströms ansökan om statlig lånegaranti vore
det emellertid enligt lantbruksstyrelsens uppfattning ursäktligt, att Dannborg
ansett frågan redan i realiteten avgjord genom nämndens beslut den
15 september 1950. Styrelsen ville till slut påpeka, att Dannborgs intyg ej
innehölle något, som skulle kunna ge stöd för ett antagande att förvärvstillstånd
sökts inom tre månader efter det köpehandlingen upprättats. Under
sådana omständigheter syntes något orsakssammanhang ej kunna anses
föreligga mellan det fel, som Dannborg kunde ha begått vid handläggningen
av ansökningen om förvärvstillstånd, och utgången i lagfartsärendet.

I avgivna påminnelser bemötte klaganden, med instämmande av Fritiof
Biten och dennes hustru, Arfwidssons förklaring.

I en till lantbruksstyrelsen avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius följande.

Då lantbruksnämndens beslut den 15 september 1950 om statlig lånegaranti
åt Fjällström icke formellt inneburit, att Fjällström erhållit lantbruksnämndens
tillstånd att förvärva Norra Fjällnäs l4, samt Dannborg
ej själv ägt meddela jordförvärvstillstånd, har Dannborg förfarit felaktigt
genom utfärdandet av berörda intyg. Bortsett från det missvisande inne -

253

hållet i övrigt må anmärkas, att i intyget icke, såsom ske bort, lämnats
någon uppgift om den tidpunkt, då förvärvstillståndet sökts.

Sedan Fjällström sökt lagfart å omförmälda fastighet, har det av Dannborg
utfärdade intyget ingivits till Arfwidsson och föranlett denne till antagande
att Fjällström i vederbörlig ordning erhållit förvärvstillstånd å
fastigheten, varefter Arfwidsson beviljat den sökta lagfarten.

Enligt min mening får inskrivningsdomare vid handläggning av ansökan
om lagfart å en genom köp förvärvad jordbruksfastighet icke låta sig
åtnöjas med allenast intyg att förvärvet godkänts av lantbruksnämnden,
utan det måste anses åligga honom att också förvissa sig om att ansökan
om förvärvstillstånd gjorts inom sådan tid att fånget är giltigt. Då Dannborgs
intyg icke innehöll någon upplysning i nämnda hänseende, borde
Arfwidsson icke ha låtit detta utgöra tillräckligt bevis för att fånget vore
giltigt och följaktligen ej heller ha beviljat Fjällström lagfart å fastigheten
på grund av de företedda handlingarna.

Av lantbruksnämndens i ärendet härstädes avgivna yttrande framgår att,
därest Fjällström hos nämnden sökt tillstånd att förvärva jordbruksfastigheten
Norra Fjällnäs l4, ansökning därom skulle ha bifallits av nämnden.
Med hänsyn härtill och då i betraktande av jordförvärvslagens syfte och
karaktär av undantagslagstiftning någon skada icke kan anses åsamkad
säljarna av fastigheten därigenom att köparen beviljats lagfart å densamma
på sätt som skett, finner jag de härstädes anförda klagomålen icke
föranleda annan åtgärd från min sida, än att mina ovan gjorda uttalanden
genom avskrifter av denna skrivelse bringas till Dannborgs och Arfwidssons
kännedom för beaktande i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet.

Ärendet var därmed av JO slutbehandlat.

5. Fråga huruvida för brott häktad person efter undergåendet
av vid huvudförhandling beslutad sinnesundersökning
bort inställas vid ny huvudförhandling i målet, m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av en diversearbetare härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Sedan klaganden, som är född den 28 februari 1896, efter förhandling,
vid vilken han var personligen tillstädes, den 26 augusti 1950 häktats av
rådhusrätten i Kristinehamn samt därefter ställts under åtal för stöld natten
till den 19 augusti 1950, grov stöld påföljande natt samt fylleri och
förargelseväckande beteende dagen därpå, ägde huvudförhandling i målet
rum inför rådhusrätten den 4 september 1950. Vid huvudförhandlingen var
klaganden personligen tillstädes och erkände, att han förövat de brott
åklagaren lagt honom till last. Åklagaren framhöll i sitt slutanförande

254

lämpligheten av att klaganden, som tidigare varit föremål för sinnesundersökning,
underginge förnyad sådan undersökning, medan klaganden förklarade
sig anse detta ej erforderligt. Rådhusrätten beslöt samma dag jämlikt
41 och 42 §§ sinnessjuklagen den 19 september 1929 att inhämta
vederbörande sinnessjukläkares utlåtande angående klagandens sinnesbeskaffenhet
vid tiden för åtalade brottens begående och i frågan huruvida
han vore i behov av vård å sinnessjukhus. Målet förklarades vilande i avbidan
på utlåtandet, varjämte förordnades att klaganden skulle kvarstanna
i häkte.

Den 30 oktober 1950 avgav överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid
fångvårdsanstalten i Västervik Hasse Hanson det begärda utlåtandet, vilket
jämte undersökningsjournal inkom till rådhusrätten den 1 påföljande november.
I utlåtandet uttalades, att klaganden begått åtalade brotten under
inflytande av själslig abnormitet, som dock icke vore av så djupgående
natur att den måste jämställas med sinnessjukdom, samt att han icke vore
i behov av vård på sinnessjukhus.

I motiveringen till utlåtandet anförde Hanson följande.

I den 8 juni 1936 avgivet rättspsykiatriskt utlåtande beträffande klaganden
hade undersökningsläkaren professorn Olof Kinberg bland annat
anfört: ”Expl. är sålunda alltjämt samma vitala, slutna, hårda och kalla
människa som förut. Han är grubblande och väsentligen upptagen av sina
kosmiska funderingar, är abstrakt, verklighetsfrämmande och helt utan
människokännedom, både i fråga om sig själv och andra. Har överhuvudtaget
intet intresse för andra. Han lever helt i sin egen värld och står inte
i psykisk kontakt med någon i omgivningen.” Kinberg hade slutligen förklarat,
att klaganden lede av sinnessjukdomen paranoia, att klagandens
brottslighet vore ett utslag av hans sinnessjukdom och att han vore i behov
av vård på sinnessjukhus. Klaganden hade sedermera straffriförklarats och
intagits på Ryhovs sjukhus. Efter att ha vårdats där i cirka tre år hade
han överförts till specialavdelningen för psykopater vid S:t Sigfrids sjukhus.
Där hade han vårdats till april 1943, då han överförts till Sidsjöns specialavdelning.
Därifrån hade han i november 1944 överförts till fasta paviljongen
å Säters sjukhus. I samband med ett besök å sjukhuset av en broder
hade klaganden förändrats och efter en tid överförts till vanlig sjukavdelning.
Den 28 juni 1947 hade han på försök utskrivits med brodern som
övervakare. Allt hade gått bra och den 30 juni 1949 hade han utskrivits
definitivt. Från december 1949 till början av juni 1950 hade klaganden
varit intagen på försörjningsavdelningen vid vårdhemmet Högalid i Stockholm.
Å hemmet, där han vårdats periodvis ända sedan 1932, hade man
haft tillfälle att följa hans utveckling, och man hade framhållit, att han vid
tidigare vistelser varit orolig och bland annat rymt från hemmet men att
han under sin senaste vistelse där icke förorsakat några besvärligheter.
Emellertid hade han verkat inbunden och ganska otillgänglig.

255

När klaganden icke varit intagen på vårdhemmet, fortsatte Hanson,
hade han mestadels flackat omkring i landet och tagit tillfälliga kortvariga
arbeten, mest inom lantbruk och byggnadsverksamhet. Vid undersökningen
hade till en början konstaterats, att klaganden vore kroppsligen frisk och
fri från lyten. I intellektuellt avseende vore han väl utrustad, och hans
minne samt uppmärksamhets- och koncentrationsförmåga vore utan brister.
Prov på dessa funktioner hade han vid denna undersökning snarare
klarat bättre än sämre vid jämförelse med prövningen 1936. Hans grundstämning
hade under undersökningstiden präglats av en viss resignation
och han hade varit lugn och stillsam och fördrivit tiden med läsning och
schackspel. Han hade vid samtal verkat kärv, kall och svårtillgänglig, och
medintagna på sinnessjukavdelningen hade han icke visat något som helst
intresse för. Klaganden hade bestämt förnekat, att han besvärades av hallucinationer,
påverkningar eller dylikt och att han kände sig förföljd eller
illa behandlad, och ingenting talade för att han skulle besväras av sådana
psykotiska symtom. Av allt att döma hade hans paranoiska sinnessjukdom
läkts ut, och han hade kommit i viss harmonisk jämvikt. Den själsliga
abnormitet som han numera visade torde vara väsentligen konstitutionellt
betingad, även om en viss avtrubbning eller defekt av sinnessjukdomen
icke kunde uteslutas. Hans abnormitet kunde icke sägas vara av så djupgående
natur, att den i straffrättsligt avseende måste jämställas med sinnessjukdom,
och han vore icke i behov av vård på sinnessjukhus. Då han
emellertid alltjämt hade svårt att socialt anpassa sig och icke hade något
hem eller någon anhörig som kunde taga hand om honom, vore han i behov
av omhändertagande å vårdhem. Sysslomannen å Högalids vårdhem hade
i skrivelse till Hanson lovat att tillstyrka klagandens intagande å hemmet,
om hemställan därom gjordes. På grund därav föresloge Hanson, att klaganden
måtte erhålla kvalificerad villkorlig dom med föreskrift för honom
att vistas på nämnda vårdhem.

I skrivelse till rådhusrätten den 1 november 1950 förklarade medicinalstyrelsen,
att styrelsen efter tagen del av Hansons utlåtande funnit anledning
föreligga, att frågan om klagandens sinnesbeskaffenhet underkastades
ytterligare psykiatrisk granskning. Sedan rådhusrätten därefter genom skrivelse
den 2 november 1950 begärt medicinalstyrelsens utlåtande angående
klagandens sinnesbeskaffenhet, meddelade styrelsen i skrivelse den 16
november 1950, att styrelsen för erhållande av fullständig utredning i ifrågavarande
hänseende förordnat, att klaganden för förnyad rättspsykiatrisk
undersökning omedelbart skulle intagas å Ryhovs sjukhus i Jönköping.

Den 18 januari 1951 inkom till rådhusrätten medicinalstyrelsens den 11
samma månad dagtecknade utlåtande, varvid funnos fogade dels utlåtande
av överläkaren vid Ryhovs sjukhus’ rättspsykiatriska avdelning Gunnar
Adell och dels undersökni.ngsjournal rörande klaganden.

Adcll uttalade i sitt den 29 december 1950 dagtecknade utlåtande, att

256

klaganden lede av psykisk sjukdom (defektläkt schizofreni), att han begått
de åtalade brotten under inverkan av denna sinnessjukdom samt att han
vore i behov av vård å sinnessjukhus.

Till stöd för sin uppfattning anförde Adell följande: Hereditär belastning
för psykiska sjukdomar kunde man icke påvisa hos klaganden. Hans barndom
syntes ha varit växlingsrik med tämligen osäkra förhållanden. Modem
hade kommit från USA år 1902 och hade i början ej själv kunnat ha hand
om sonen. Redan tidigt hade klaganden röjt kriminella tendenser och hade
14-årig intagits å Hall. År 1915 hade han ådömts straffarbete för stöld.
Under fängelsevistelse 1921 hade han sjuknat i en psykos av schizofren
art. Hans förgiftnings- och påverkningsidéer hade till en början varit mycket
utpräglade, och då han åren 1921—1926 vårdats å Västerviks hospital hade
han varit våldsam och svårskött. Hans vidare utveckling visade en viss
förändring i hans asocialitet. Från att tidigare ha gjort sig känd som tjuv
och våldsman hade han efterhand övergått till lösdriveri. Under år 1927
hade han ådragit sig lues, fått behandling och hade inga men av denna
infektion. År 1936 hade han straffriförklarats och hade under de följande
åren vårdats å olika sinnessjukhus, varifrån han definitivt utskrivits i juni

1949. Under sjukhustiden hade hans tillstånd varit mycket växlande. Han
hade tidvis varit hygglig och arbetsam men hade även haft perioder av
opålitlighet, arbetsvägran, rymningstendenser och paranoid inställning till
omgivningen. Hans mesta tid hade gått åt till abstrakta funderingar över
olika kosmiska problem. En följd av år hade han ansett sig mycket lärd pa
detta gebit, t. o. m. styvare än Einstein. I umgänge med patienter och
personal å sjukhusen hade han varit avmätt och tillknäppt. Efter utskrivningen
från sinnessjukhuset hade han merendels hållit till å vårdhemmet
Högalid, där han trivts utmärkt. På somrarna hade han gärna velat ge sig
ut på tillfällighetsarbeten, och det vore under en sådan tur han begått de
åtalade brotten, vilket skett under inverkan av alkohol.

Den avslutade undersökningen av klaganden visade, anförde Adell vidare,
att klaganden vore en defektläkt, lätt paranoid, schizofren man, som vore
ordnad, redig och väl medveten om sin situation. Han vore emellertid samtidigt
affektivt avtrubbad och hade undergått en viss allmän nivellering,
vilken dock minst drabbat de rent intellektuella funktionerna i hans psyke.
Man kunde icke påvisa tecken till pågående psykisk process. Han hade
inga sinnes villor och vore mycket litet splittrad. Däremot vore hans
autism och oåtkomlighet markant. Han vore kylig, avvisande och manérlig
på den defektläktes vanliga vis. Den paranoida attityden försökte han
kaschera, men då och då skymtade den igenom hans litet likgiltiga resonemang.
Någon större arbetslust hade han säkerligen icke, även om han å
andra sidan ej vore direkt arbetsovillig. På egen hand skulle han nog ej
längre tid kunna klara sig. Han passade bäst å anstalt. Det hade också
gått rätt bra för honom, så länge han behagat bli kvar å vårdhemmet

257

Högalid. Att nu ådöma honom ett frihetsstraff vore enligt Adells åsikt
meningslöst, då han säkerligen alltjämt vore straff intolerant och då även
en villkorlig dom i ett sådant fall vore olämplig. Det vore intet tvivel om,
att klaganden begått de atalade brotten under inflytande av sina psykiska
abnormdrag, vilka vore utslag av de av den psykiska sjukdomen orsakade
defekterna. Han borde enligt Adells mening straffriförklaras och via sinnessjukhus
(specialavdelning) placeras å lämpligt vårdhem med fortsatt
psykiatrisk övervakning.

I medicinalstyrelsens utlåtande hette det, att klaganden begått åtalade
brott under inflytande av sinnessjukdom (defektläkt schizofreni) samt att
han vore i behov av vård å sinnessjukhus.

Rådhusrätten — rådmannen Eskil Wiklund — hemställde den 20 januari
1951 per telefon om Adells yttrande i fråga om lämpligheten av personlig
inställelse av klaganden vid den nya huvudförhandlingen, vilken utsatts
att äga rum den 25 samma månad. Adell avgav samma dag det yttrandet,
att klagandens tillstånd vore sådant, att hans hörande inför rätten vore
utan gagn, och att detsamma därför enligt Adells åsikt borde kunna underlåtas.

Rådhusrätten kallade ej klaganden till huvudförhandlingen men förordnade
den 20 januari 1951 advokaten Otto Lange i Kristinehamn till offentlig
försvarare för klaganden och kallade Lange till huvudförhandlingen.
Vid denna, som hölls den 25 januari utan klagandens inställande, hemställde
Lange, att klaganden måtte erhålla tidsbestämt straff med kvalificerad
villkorlig dom. I samma dag meddelad dom i målet förklarade rådhusrätten
klaganden jämlikt 11 kap. 10 och 11 §§ samt 20 kap. 1 och 4 §§ strafflagen
saker till fylleri, förargelseväckande beteende, stöld och grov stöld, men
enär gärningarna enligt 5 kap. 5 § strafflagen vore strafflösa, fann rådhusrätten
klaganden icke kunna fällas till ansvar i målet. Vid bedömandet
av frågan huruvida de åtalade gärningarna begåtts under inflytande av
sinnessjukdom stödde sig rådhusrätten enligt domskälen på Adells och
medicinalstyrelsens utlåtanden ”jämte vad eljest i målet förekommit”.

I en den 12 februari 1951 hit inkommen skrift anförde klaganden, jämte
annat som ej föranlett någon åtgärd från min sida, klagomål över att han
förvägrats rätten till personlig inställelse vid huvudförhandlingen den 25
januari 1951 ävensom förbjudits att per telefon samtala med Lange.

I skriften anförde klaganden vidare i huvudsak följande: Han hade någon
av dagarna närmast före den 25 januari 1951 ”för kännedom” erhållit det
av rådhusrätten för Lange meddelade förordnandet som offentlig försvarare.
Han hade ej reflekterat närmare däröver, enär han ej hyst tvivel om att
han skulle få inställa sig för rätten vid blivande huvudförhandling. Den
24 januari hade han emellertid av ”läkaren” upplysts, att han icke finge
resa. Dessutom hade han vägrats att telefonera till sin försvarare. Över 17

— Justitieombudsmannens ämbet»berättelse till 1063 urs riksdan.

258

läkaren Olof Ögren hade förklarat, att det icke tjänade något till att söka
inverka på blivande domslut, enär utgången vore på förhand given. Ögren
hade dock erbjudit sig att ringa upp Lange och meddela denne vad klaganden
önskade få framfört. — Klaganden, som vore fullt frisk både till
kropp och själ, ifrågasatte huruvida det över huvud funnes laglig grund
att vägra en tilltalad att överlägga med sin advokat. Klaganden frågade
sig därjämte, varför icke det först avgivna utlåtandet angående hans sinnesbeskaffenhet
varit ”lika giltigt” som det därefter avgivna. Då två rättsläkares
uppfattningar stått mot varandra, syntes alla skäl ha förelegat att
låta domstolen, med klaganden för ögonen, taga ställning till frågan, huruvida
klaganden varit sjuk eller ej. — Klaganden överlämnade till JO att
vidtaga de åtgärder, som kunde anses lämpliga.

Sedan jag anmodat överläkaren vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten
i Västervik att inkomma med yttrande, anförde Hanson i
huvudsak följande: Han hade förklarat klaganden vara själsligt abnorm
och uttalat, att denna abnormitet vore väsentligen konstitutionellt betingad,
även om en viss avtrubbning eller defekt av genomgången sinnessjukdom
icke kunde uteslutas. Adell hade emellertid kategoriskt förklarat, att det
vore fråga om en defektläkt schizofreni. Adell hade också framhållit, att
man icke kunde påvisa tecken på pågående psykisk process. Utlåtandet
hade likväl utmynnat i att klagandan lede av psykisk sjukdom (defektläkt
schizofreni) och att han begått de åtalade brotten under inflytande av
denna sinnessjukdom. Med anledning av vad Hanson salunda anfört fmge
han framhålla som sin åsikt, att klaganden bort få inställa sig vid rätten
för att — som klaganden i sin skrift anfört — rättens ledamöter skulle få
en mera personlig uppfattning om fallet.

På anmodan av mig inkom därefter sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus
med av honom från Adell och Ögren inhämtade yttranden.

Ögren uppgav i sitt yttrande följande: Den 25 januari 19ol hade t. f.
sjukvårdsläkaren vid den avdelning, där klaganden vårdades, doktor Elsa
Skantze, anhållit att Ögren i egenskap av överläkare för hjälpverksamheten
på klagandens önskan skulle söka hjälpa denne att fa kontakt med Lange
i Kristinehamn, där målet mot klaganden skulle handläggas vid rådhusrätten
samma dag. Då Elsa Skantze dagen förut frågat efter Ögren, hade
Ögren varit borta på tjänsteresa. Ögren hade haft ett samtal med klaganden.
Ögren hade ej förbjudit klaganden att direkt få tala med advokaten
i telefon men hade föreslagit, att Ögren skulle framföra klagandens synpunkter,
vilket denne accepterat. Klaganden hade velat ha framfört till
advokaten, att klaganden önskade villkorlig dom, emedan han skött sig
under 14 år, och att han, om detta ej kunde beviljas, ville ha åtalseftergift
med hänsyn till den långa tid han varit ”internerad”. Om det skolat bli

259

beslut på att han skulle omhändertagas, hade han velat komma till Högalids
vårdhem i Stockholm, dit han sagt sig få återkomma. Sedan Ögren
per telefon framfört de nämnda synpunkterna till Lange, hade denne förklarat,
att han just tänkte förorda villkorlig dom. Efter sitt telefonsamtal
med Lange hade Ögren haft ett samtal med klaganden i sjukhusets lokaltelefon,
varvid Ögren omtalat vad Lange sagt. Klaganden hade i telefonen
uttryckt sitt tack för Ögrens samtal med Lange. De sålunda relaterade
uppgifterna hade Ögren hämtat från sin journal vid hjälpverksamheten.
Själv hade Ögren icke haft någon befogenhet att förbjuda klagandens personliga
inställelse vid rådhusrätten, då han ej varit sjukvårdsläkare. Under
sitt samtal med klaganden hade Ögren icke gjort gällande, att utslaget i
målet skulle redan på förhand vara bestämt. Det framskymtade på flera
ställen i klagoskriften, att Ögren skulle i sitt handlande, när det gällt att
bevilja klaganden direkt telefonkontakt med Lange, ha hindrats av hänsynstagande
till medicinalstyrelsen, vilken myndighet enligt klagandens
mening hade ansett, att villkorlig dom varit alltför lindrigt straff. Ögren
kunde endast intyga, att något sådant motiv för hans handlande vore helt
uteslutet. Klagandens inställning till medicinalstyrelsen och hans skriverier
i dessa avseenden hade en tydlig paranoid prägel.

Adell anförde i det av honom avgivna yttrandet följande: Såväl klagandens
tidigare sjukhistoria, hans mångåriga sjukhusvistelse och de därunder
gjorda iakttagelserna som den av Adell företagna undersökningen och i
samband därmed utförd testning visade tydligt, att klaganden lede av en
defektläkt schizofren psykos av paranoid ait. Det kunde enligt Adells mening
icke råda något tvivel om, att klaganden på grund därav och till följd
av sina tendenser till lösdriveri och undvikande av längre tids regelbundet
arbete måste omhändertagas. Då klaganden dessutom vore alkoholiserad
och nu gjort sig skyldig till grov stöld och då han vidare förut visat sig
straffintolerant, kunde Adell ej finna någon rimlig anledning att föreslå
ett nytt försök med vanligt frihetsstraff. Att ge klaganden en villkorlig
dom, som denne själv önskat, syntes Adell vara alldeles utan effekt med
hänsyn till klagandens sinnesbeskaffenhet. Klagandens tillstånd vore sådant,
att hans inställelse inför domstol icke kunnat anses vara till något som
helst gagn för bedömande av den kriminalpolitiska behandlingen, alldenstund
han alldeles saknade sjukdomsinsikt och även inför rätten i sak
sannolikt blott ”skulle framhållit detta” och yrkat på att bli dömd i vanlig
ordning, eu anhållan som givetvis även ett rättegångsbiträde kunde
framföra. Klaganden hade tidigare och även nu ådagalagt tendenser att
med tydligt paranoida tonfall kverulera över nonchalans och påstådda
orättvisor på sinnessjukhusen. Då Adell icke haft annan befattning med
klaganden under hans vårdtid å sjukhuset än att Adell undersökt honom,
avgivit utlåtande angående hans tillstånd och förklarat hans inställande
inför domstolen icke vara till någon nytta, ansåge Adell sig därmed icke

260

ha gjort annat än sin plikt. Adell förmodade, att ingen vid genomläsning
av Adells utlåtande med däri intagna utdrag av sjukhusjournaler angående
klaganden kunde undgå att komma till samma uppfattning om hans sinnestillstånd
som Adell och medicinalstyrelsen.

På anmodan inkom rådhusrätten därefter med yttrande rörande anledningen
till att klaganden icke inställts vid huvudförhandlingen den 25
januari 1951.

I rådhusrättens yttrande, som var undertecknat av Wiklund och varå
fanns tecknat att yttrandet avgivits i samråd med vid ifrågavarande huvudförhandling
tjänstgörande nämndemän, anfördes i huvudsak följande.

Wiklund, som varit ordförande i rådhusrätten den 25 januari 1951, hade
tjänstgjort jämväl vid häktningsförhandlingen den 26 augusti 1950, varvid
klaganden varit personligen tillstädes samt erkänt, att han begått den
gärning varom då var fråga. Jämväl vid huvudförhandlingen den 4 september
1950 hade Wiklund tjänstgjort i rätten, då som protokollförare.
Liksom vid häktningsförhandlingen hade klaganden varit personligen närvarande
vid denna huvudförhandling och hade även då erkänt ”brottet’.
Vid denna huvudförhandling hade rätt ingående diskuterats, huruvida sinnesundersökning
skulle ske eller icke. Rådhusrätten hade beslutat, att sinnesundersökning
skulle ske, och målet hade förklarats vilande tills utlåtande
inkommit angående sinnesundersökningen. På grund av resultaten
av de därefter företagna sinnesundersökningarna och innehållet i medicinalstyrelsens
utlåtande samt då klaganden fortfarande förvarats å Ryhovs
sjukhus, hade rådhusrätten haft att pröva lämpligheten av klagandens
inkallelse till den huvudförhandling, som skulle äga rum efter den slutliga
undersökningen av klagandens sinnesbeskaffenhet. Wiklund hade da satt
sig i förbindelse med Adell för att få dennes utlåtande därutinnan. Adell
hade meddelat, att han på grund av klagandens sinnesbeskaffenhet och
uppträdande icke ansett det lämpligt, att klaganden inställdes inför rätten,
vilket också på Wiklunds begäran bekräftats av Adell i särskild skrivelse
av den 20 januari 1951. Det hade förts flera telefonsamtal med sjukhuset
och Adell samt jämväl Elsa Skantze angående lämpligheten av klagandens
inställelse. Samtliga hade varit av den åsikten, att klaganden lämpligen icke
borde kallas till inställelse vid huvudförhandlingen. Genom vad sålunda
framkommit och med hänsyn till bestämmelserna i 21 kap. 2 § andra
stycket rättegångsbalken samt 41 a § andra stycket sinnessjuklagen hade
rådhusrätten ansett icke lämpligt kalla klaganden till inställelse, helst
som rådhusrätten skulle komma att bestå dels av Wiklund som ordförande
och dels av samma nämndemän, på ett undantag när, som vid första huvudförhandlingen.
Vid den sista huvudförhandlingen hade nämligen tjänstgjort
åtta nämndemän liksom vid den första huvudförhandlingen, och av
de vid den sista huvudförhandlingen tjänstgörande nämndemännen hade

261

sju tjänstgjort även vid den första huvudförhandlingen. För övrigt hade
ju klaganden redan vid den första huvudförhandlingen erkänt ”brottet”
och det hade fördenskull icke varit nödvändigt att vid den nya huvudförhandlingen
upptaga den tidigare bevisningen. Dessutom hade, såsom tidigare
påpekats, såväl vid den sista huvudförhandlingen tjänstgörande ordföranden
som de flesta nämndemännen varit i tillfälle att tidigare bilda sig
en uppfattning om klagandens person. För att klaganden icke skulle sakna
möjlighet till försvar vid den sista huvudförhandlingen hade emellertid
förordnats offentlig försvarare för honom. Klaganden hade icke uttryckt
någon önskan om offentlig försvarare. Vid den sista huvudförhandlingen
hade av den offentlige försvararen framförts just det yrkande, som klaganden
velat framställa, därest han varit närvarande, nämligen att klaganden
måtte erhålla tidsbestämt straff med kvalificerad villkorlig dom. På grund
av vad sålunda förekommit och då för rådhusrättens förfarande i detta fall
måste anses ha förelegat grundade skäl och klaganden icke genom rådhusrättens
handläggning av målet betagits någon möjlighet att få framföra
sina synpunkter samt utgången av målet blivit densamma, även om klaganden
inställt sig vid den sista huvudförhandlingen, hemställdes, att klagomålen
icke måtte föranleda någon åtgärd.

Sedan jag därefter anhållit om medicinalstyrelsens utlåtande såvitt anginge
det av Adell den 20 januari 1951 till rådhusrätten avgivna yttrandet
enligt 49 § sinnessjuklagen, inkom medicinalstyrelsen med det begärda
utlåtandet, vari anfördes bland annat: Då klagandens sinnesbeskaffenhet
vid den tidpunkt, då hans inställelse inför rätta var aktuell, varit av sådan
art, att hans hörande icke kunnat förväntas medföra någon nytta för målets
slutliga bedömande, ansåge medicinalstyrelsen, att någon invändning mot
den av Adell gjorda slutsatsen icke med fog kunde göras. Enligt 49 § sinnessjuklagen
och 21 kap. 2 § rättegångsbalken hade sjukvårdsläkare endast
att yttra sig över, huruvida den tilltalade lede av sinnessjukdom eller
sinnesslöhet. Då en dylik upplysning emellertid icke kunde anses tillräckligt
vägledande för domstolen, syntes det styrelsen lämpligt att vederbörande
läkare upplyste domstolen om, huruvida arten av det psykiska abnormtillstånd,
av vilket den tilltalade lede, vore sådan, att hans hörande kunde
vara till gagn eller ej för domstolens handläggning av ärendet. Styrelsen
önskade i detta sammanhang framhålla, att enbart den omständigheten,
att en tilltalads sinnesbeskaffenhet av undersökningsläkare bedömts vara
hänförlig till 5 kap. 5 § strafflagen samt att den tilltalade ansetts vara i
behov av vård på sinnessjukhus, icke borde utgöra hinder för den tilltalades
inställande inför rätta. Endast i de fall, då det kunde anses innebära men
eller fara för den tilltalades hälsotillstånd, då vederbörande icke kunde
anses uppfatta innebörden av domstolsförhandlingarna eller då han kunde

262

länkas uppföra sig oroligt, hotfullt eller störande, borde läkarintyg utfärdas
rörande olämpligheten av personlig inställelse.

I en till rådhusrätten i Kristinehamn avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius därefter följande.

I brottmålsrättskipningens natur ligger att tilltalads personliga närvaro
vid måls handläggning inför domstol är av största betydelse icke blott för
en tillförlitlig och allsidig utredning av omständigheterna vid det brott,
beträffande vilket talan föres, utan även för bestämmande av påföljden.
Bestämmelser härom ha upptagits i 21 kap. rättegångsbalken.

I 1 § av nämnda kapitel stadgas, att den misstänkte äger själv föra sin
talan. Den som åtalas för brott är alltid behörig och äger rätt att själv föra
talan, även om han enligt eljest gällande bestämmelser saknar processbehörighet.
I den av Gärde m. fl. utgivna kommentaren till nya rättegångsbalken
(s. 259) framhålles att denna regel är undantagslös.

I 2 § ha upptagits bestämmelser om obligatorisk skyldighet för den
misstänkte att inställa sig inför rätten i vissa fall. I paragrafens första
stycke stadgas sålunda, såvitt nu är i fråga, att den misstänkte skall vid
huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen i mål om allmänt åtal
för brott, varå straffarbete kan följa, och i annat mål, om hans närvaro
ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Lider den misstänkte av
sinnessjukdom eller sinnesslöhet och finner rätten, att hans hörande skulle
vara utan gagn, erfordras emellertid enligt paragrafens andra stycke ej att
han infinner sig personligen.

Sistnämnda stadgande var ej upptaget vare sig i processlagberedningens
förslag till rättegångsbalk eller i 1942 års proposition i ämnet utan tillkom
på hemställan av vederbörande riksdagsutskott, som motiverade bestämmelsen
på följande sätt: Enligt processlagberedningens förslag vore den
misstänkte skyldig att vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen
i mål om allmänt åtal för brott, varå straffarbete kunde följa.
Något undantag från denna regel medgåves icke. Därav och av bestämmelserna
i 46 kap. följde, att om den misstänkte i sådant mål icke iakttagit
personlig inställelse vid huvudförhandlingen, något avgörande av målet
icke kunde ske i annat fall än då den tilltalade avvikit. Det borde emellertid
beaktas, att då den misstänkte vore sinnessjuk eller sinnesslö, hans hörande
vid rätten ofta torde vara utan gagn. I sådana fall borde rätten ha möjlighet
att avgöra målet även i den misstänktes frånvaro. För att möjliggöra
detta föresloge utskottet, att såsom ett andra stycke i 2 § upptoges en
undantagsbestämmelse för nu avsedda fall. Tydligt vore att i fall, då den
sinnessjuke eller sinnesslöe icke vore personligen tillstädes, ställföreträdare
för honom borde vara närvarande vid rätten.

263

När en misstänkts personliga hörande kan anses vara utan gagn är en
omdömesfråga, som måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i
varje särskilt fall. Härvid måste emellertid beaktas, att bestämmelsen i
paragrafens andra stycke är ett undantagsstadgande och att lagen principiellt
utgår från att den misstänktes personliga inställelse alltid erfordras i
mål om allmänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa. Med hänsyn
härtill måste med avseende å dylika mål undantagsstadgandet förutsättas
främst avse sådana fall, där den misstänktes personliga hörande kan antagas
bli utan gagn på grund av den sinnessjukdom eller sinnesslöhet som den
misstänkte lider av. Saknar exempelvis den misstänkte av sådan anledning
förmåga att uppfatta domstolsförhandlingarna, är hans personliga hörande
uppenbarligen utan gagn. Är sjukdomen däremot av den art, att den misstänkte
mycket väl kan följa förhandlingarna och bidraga till utredningen,
och medför sjukdomen icke heller eljest något hinder för hans inställelse,
bör den misstänkte — med hänsyn till att hans personliga hörande enligt
huvudregeln alltid är att anse såsom erforderligt i grövre brottmål — i
allmänhet komma personligen tillstädes, där ej särskilda skäl till annat
föranleda. Har emellertid den misstänkte hörts vid huvudförhandling, vid
vilken beslut meddelats om inhämtande av läkarutlåtande angående den
misstänktes sinnesbeskaffenhet, torde hans personliga inställelse vid förnyad
huvudförhandling i många fall kunna anses utan gagn, åtminstone
om riktigheten av läkarutlåtandet icke ifrågasättes. Detta överensstämmer
med vad som gällde före rättegångsreformen, då tilltalad, som var intagen
å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården och som blivit
i målet hörd, enligt 49 § sinnessjuklagen i dess tidigare gällande lydelse
ej fick åläggas ytterligare inställelse, såframt ej särskilda skäl vore därtill.
Det ligger vidare i sakens natur, att personlig inställelse i allmänhet icke
kan ifrågakomma, om inställelsen kan befaras medföra men för den misstänktes
hälsotillstånd eller om han kan antagas uppföra sig oroligt eller
hotfullt vid förhandling.

Av undantagsstadgandets ordalydelse framgår, att det är rätten som
avgör, om den misstänktes personliga hörande är utan gagn eller ej. Är den
misstänkte intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården,
må beslut om hans inställelse vid rätten enligt 49 § sinnessjuklagen
icke meddelas, innan domstolen inhämtat yttrande av vederbörande sjukvårdsläkare.

Det yttrande sjukvårdsläkaren sålunda har att avgiva är avsett att tjäna
till ledning för rättens prövning av frågan, om den misstänkte skall kallas
alt personligen inställa sig, och bör således innehålla upplysning i de hänseenden,
som erfordras för bedömande av denna fråga. Det bör alltså innehålla
uttalande, huruvida den misstänkte lider av sinnessjukdom eller
sinnesslöhet samt om den misstänktes hörande med hänsyn till sådant förhållande
kan antagas bli utan gagn. Har särskilt utlåtande om den miss -

264

tänktes sinnesbeskaffenhet tidigare avgivits, kan yttrandet givetvis inskränkas
till frågan om den misstänktes hörande kan antagas bli utan gagn.
Yttrandet i sistnämnda hänseende skall främst taga sikte på huruvida
den misstänktes hörande är utan gagn med hänsyn till arten av den sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, varav han lider. Lämpligt synes vara, att i yttrandet
särskilt angives, om den misstänktes sinnestillstånd är sådant, att
hans inställelse kan medföra men för honom själv eller vara från annan
synpunkt olämplig.

Med hänsyn till syftet med yttrandet är det uppenbart, att läkaren, om
han anser personlig inställelse vara utan gagn, måste motivera sin uppfattning.
Ett uttalande att den misstänktes personliga hörande skulle vara
utan gagn kan icke utgöra tillräcklig vägledning för rättens bedömande, om
uttalandet saknar motivering och tidigare avgivet läkarutlåtande icke innehåller
erforderliga upplysningar i denna del.

I förevarande fall är utrett, att sedan klaganden den 26 augusti 1950
häktats för brott, varå kunde följa straffarbete, samt målet förekommit vid
huvudförhandling inför rådhusrätten i Kristinehamn den 4 september 1950,
därvid klaganden erkänt de brott för vilka han åtalats, rådhusrätten samma
dag förordnat om undersökning av klagandens sinnesbeskaffenhet. Utlåtanden
härom ha sedermera avgivits av Hanson och Adell samt medicinalstyrelsen.
Målet har därefter utsatts till ny huvudförhandling inför rådhusrätten
den 25 januari 1951. På anmodan av rådhusrätten har Adell i ett
den 20 i samma månad avgivet yttrande enligt 49 § sinnessjuklagen uttalat,
att klagandens hörande inför rätten vore utan gagn och att detsamma därför
borde kunna underlåtas. Rådhusrätten har i anledning härav icke kallat
klaganden till huvudförhandlingen. Vid denna var emellertid den för klaganden
förordnade försvararen tillstädes.

Vad först angår innehållet i det av Adell den 20 januari 1951 avgivna
yttrandet enligt 49 § sinnessjuklagen kan, på sätt framgår av det sagda,
motiveringen till Adells däri uttalade uppfattning, att klagandens hörande
inför rätten borde kunna underlåtas, icke anses tillräckligt vägledande för
rättens prövning. Adell har motiverat sin mening allenast med att klagandens
tillstånd vore sådant, att hans hörande vore utan gagn, men icke närmare
angivit varför så skulle vara förhållandet. En uttömmande motive>-ring hade i detta fall varit så mycket mera påkallad som Adell i sitt tidigare
avgivna utlåtande rörande klagandens sinnesbeskaffenhet uttalat, att klaganden
vore ”ordnad, redig och väl medveten om sin situation” samt att
man hos honom icke kunde påvisa tecken till pågående psykisk process.
I sin förklaring över klagomålen har Adell uttalat, att klagandens inställelse
inför domstol icke kunnat anses vara till något som helst gagn för
bedömande av den kriminalpolitiska behandlingen, alldenstund han alldeles
saknade sjukdomsinsikt och även inför rätten i sak sannolikt blott
skulle framhållit detta och yrkat på att bli dömd i vanlig ordning, en an -

265

hållan som givetvis även ett rättegångsbiträde kunde framföra. Oavsett
om detta skäl kan anses tillfyllest eller icke, hade det bort anföras i Adells
yttrande den 20 januari 1951, så att rådhusrätten, som hade att avgöra
frågan om klaganden borde inställas, fått kännedom om på vad Adell grundade
sin uppfattning att sådan inställelse kunde underlåtas. Enligt min
mening hade yttrandet därjämte bort innehålla ett klart uttalande, huruvida
klagandens inställelse kunde innebära fara eller men för hans hälsotillstånd
samt om hinder eljest mötte mot hans inställelse inför rätten.

Adells yttrande har alltså icke varit så fullständigt, att det bort av rådhusrätten
godtagas. Rådhusrättens ordförande har emellertid, enligt vad i
ärendet blivit upplyst, haft flera telefonsamtal med Adell och Elsa Skantze
angående frågan om lämpligheten av klagandens inställelse och måste därför
antagas ha fått del av skälen för Adells uppfattning i frågan. Av dessa
samtal synes åtminstone ett ha ägt rum före yttrandets avgivande. Med
hänsyn härtill kan den otillräckliga motiveringen av Adells ståndpunkt
anses förklarlig och ursäktlig. Vad i denna del förekommit föranleder därför
icke någon vidare åtgärd från min sida.

Vad därefter angår frågan om klaganden bort inställas vid huvudförhandlingen
den 25 januari 1951 vill jag först i likhet med medicinalstyrelsen
understryka, att enbart den omständigheten, att misstänkts sinnesbeskaffenhet
av läkare bedömts vara hänförlig till 5 kap. 5 § strafflagen •
och att han ansetts vara i behov av vård å sinnessjukhus, icke utgör hinder
för hans inställande inför rätta. I förevarande fall är uppenbart, att klagandens
sinnestillstånd icke utgjort något som helst hinder för hans personliga
inställelse.

När det gäller att bedöma, huruvida skäl det oaktat förelegat för rådhusrätten
att underlåta att förordna om klagandens inställande inför rätten,
vill jag till en början framhålla, att klaganden redan vid huvudförhandlingen
den 4 september 1950 erkänt vad åklagaren fört honom till last och
att något behov av ytterligare utredning av brotten icke synes ha förelegat.
Enligt 41 a § andra stycket sinnessjuklagen behövde därför vid den nya
huvudförhandlingen i målet den tidigare upptagna bevisningen ej ånyo upptagas.
För själva sakerförklaringen måste klagandens personliga hörande
följaktligen anses ha varit utan gagn och i överensstämmelse med vad som
gällde före nya rättegångsbalkens ikraftträdande kunnat underlåtas.

Vad åter angår frågan huruvida klagandens personliga inställelse varit
påkallad för säkerställande av allsidig utredning för bestämmande av den
kriminalpolitiska behandlingen av klaganden är att märka, att i målet avgivits
två motstridiga läkarutlåtanden angående klagandens sinnesbeskaffenhet.
Hanson har sålunda uttalat, att klaganden visserligen begått brotten
under inflytande av själslig abnormitet men att denna icke vore av
så djupgående natur, att den måste jämställas med sinnessjukdom, samt
att klaganden icke vore i behov av vård å sinnessjukhus. Adell däremot

266

har funnit klaganden ha begått brotten under inverkan av sinnessjukdom
och att klaganden vore i behov av vård å sinnessjukhus. Sistnämnda mening
har biträtts av medicinalstyrelsen. Det ålåg rådhusrätten, som icke
var bunden av medicinalstyrelsens uppfattning, att självständigt avgöra
frågan om klagandens sinnesbeskaffenhet. Även om rådhusrätten med i
huvudsak samma ledamöter tidigare hört klaganden, skulle denna prövning
helt visst ha främjats av att klaganden kommit personligen tillstädes
och rätten fått tillfälle att med ledning av de synpunkter, som framförts
i läkarutlåtandena, ånyo höra klaganden och därigenom bilda sig en självständig,
säker uppfattning om klagandens person. Klagandens personliga
inställeJse kan därför enligt min mening icke anses ha varit utan gagn.
Det synes mig vidare uppenbart, att rådhusrätten vid prövningen av frågan
om klaganden borde komma personligen tillstädes bort taga hänsyn
även till klagandens önskemål härutinnan och skälen härför. Det måste —
med hänsyn till den genomgripande betydelse som frågan om den kriminalpolitiska
behandlingen av klaganden hade för honom — anses ha varit
i hög grad önskvärt att klaganden, såsom han ville, fått tillfälle att komma
personligen tillstädes och yttra sig om de motstridiga läkarutlåtandena och
om riktigheten av de premisser på vilka de bygga. Som något hinder mot
klagandens inställande inför rätten icke förelåg, ha enligt min mening tillräckliga
skäl saknats att förmena klaganden rättigheten att personligen
komma tillstädes och yttra sig. Jag finner därför, att rådhusrätten under
förhandenvarande omständigheter bort förordna om klagandens inställande
inför rätten vid huvudförhandlingen den 25 januari 1951.

Det är emellertid icke sannolikt, att rådhusrätten, om klaganden kommit
personligen tillstädes, skulle med avseende å frågan om klagandens
sinnesbeskaffenhet ha kommit till annat resultat än det som domen utvisar.
Med hänsyn härtill anser jag mig böra låta bero vid mina nu gjorda
uttalanden.

Vad slutligen angår klagandens påstående att han vägrats att i telefon
samtala med sin försvarare finner jag tilltro böra tillerkännas Ögrens uppgift
att han rått klaganden att låta Ögren framföra hans synpunkter till
Lange och att klaganden accepterat detta. Jag vill emellertid framhålla att,
om klaganden varit angelägen om att själv få tala med sin försvarare och
därför vidhållit sin begäran, samtalet ej bort förvägras honom. En sinnessjuk
eller sinnesslö misstänkt får självfallet ej förvägras att själv tala med
sin försvarare, om ej samtalet kan vara ägnat att medföra påtagliga olägenheter
eller för den misstänkte innebära men, vilket här uppenbarligen ej
varit fallet.

Med dessa uttalanden var ärendet av JO slutbehandlat.

267

6. Anteckning i kyrkobok rörande anmälan om utträde ur statskyrkan
är icke hemlig jämlikt 13 § sekretesslagen. Även fråga
om tillämpning av stadgandet i 1 kap. 1 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen angående meddelande
till tidningsredaktion.

I en i tidningen Arvika Nyheter för den 4 januari 1952 intagen artikel
angående anmälningar till utträde ur statskyrkan efter ikraftträdandet den
1 i samma månad av lagen om religionsfrihet uppgavs, att kyrkoherden i
Arvika östra församling, prosten Harald Hallén, ”vid ett samtal med Arvika
Nyheter” på förmiddagen den 4 januari förklarat, att inom nämnda församling
endast en person begärt sitt utträde ur svenska kyrkan, en namngiven
skräddarmästare.

Under åberopande av innehållet i denna tidningsartikel ifrågasatte Förbundet
för religionsfrihet genom riksdagsmannen Ture Nerman i en hit
inkommen skrift, huruvida med hänsyn till bestämmelserna i 13 § lagen
den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
det kunde anses tillåtet för präst att lämna uppgift om namn å person,
som utträtt ur statskyrkan. Då publicering därav kunde medföra svårigheter
för den namngivne, syntes meddelande av namnet icke stå i överensstämmelse
med berörda lagrum.

I en till förbundet avlåten skrivelse anförde jag följande.

I 13 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar stadgas, att anteckningar i kyrkoböcker, folkregister
och mantalsböcker ävensom handlingar, vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen,
själavården eller kyrkotukten, må, i den mån de innehålla
upplysning om enskilds personliga förhallanden, icke utan hans samtycke
till annan utlämnas förrän 70 år förflutit från anteckningens eller handlingens
datum, såvida icke, med hänsyn till det ändamål, för vilket utlämnande
åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses
vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande
för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. Vid
utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Motsvarande bestämmelse återfanns tidigare i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen,
däri stadgades förbud mot utlämnande av utdrag av kyrkoböcker
eller av andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar
i vad de innehöllo upplysning huruvida enskild person ådragit sig påföljd
enligt den numera upphävda 2 kap. 19 § strafflagen, eller om enskild persons
leverne och seder i övrigt, såvitt de lände honom till skada eller förklenande.

2G8

I det av särskilt tillkallade sakkunniga år 1935 framlagda förslaget till
ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (SOU
1935: 5) upptogo de sakkunniga i förevarande hänseenden ett stadgande
av följande innehåll:

Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker, ävensom
handlingar, vilka eljest röra själavården eller kyrkotukten, må, där de
innehålla upplysning om enskild persons leverne och seder, icke utan hans
samtycke till annan utlämnas förr än 60 år efter anteckningens eller handlingens
datum, såvida icke Konungen annorlunda förordnar eller ock, med
hänsyn till de förhållanden, under vilka utlämnande ifrågasättes, trygghet
kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada
eller förklenande för den enskilde som avses. Till vinnande av sådan trygghet
må utlämnande kunna ske med vissa förbehåll.

Utdrag ur kyrkobok, folkregister eller mantalsbok utvisande, huruvida
någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, må likväl icke meddelas
i något annat fall än lag eller författning särskilt stadgar.”

I motiven till stadgandet anförde de sakkunniga bland annat: Enligt
gällande tryckfrihetsförordning vore sekretess stadgad för anteckning i
kyrkobok om enskild persons leverne och seder endast för såvitt den kunde
anses lända denne till skada eller förklenande. Därigenom ansåges sekretessen
begränsad till vederbörandes livstid. De sakkunniga föresloge i överensstämmelse
med 1927 års förslag, att denna begränsning fortfarande
skulle gälla. . . —. .—. Vid avvägning av skäl, som anförts för en längre
sekretesstid, och det betydande forsknings- och utredningsintresse, som
vore förknippat med kyrkoböckers tillhandahållande, hade de sakkunniga
stannat vid att föreslå en tid av 60 år. Enskildas intresse av skydd för
sina personliga förhållanden torde icke därigenom bliva obehörigen åsidosatt,
helst anteckningar i kyrkoböckerna angående enskildas privatliv efter
hand blivit allt sällsyntare. De anteckningar, för vilka alltjämt ett starkare
behov av sekretess gjorde sig gällande, torde vara de rörande fadereller
moderskap till barn utom äktenskap, straffpåföljd och sinnessjukdom.

I den proposition, nr 107, varigenom förslag till lag om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar förelädes 1937 års riksdag,
upptogs första stycket i de sakkunnigas förslag under 13 §, som därvid
erhöll ovan återgivna innehåll.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet
bland annat: Det hade synts lämpligt att något omlägga bestämmelserna
i förevarande paragraf, så att de komme i full överensstämmelse med stadgandena
i 14 §. Sålunda hade såsom förutsättning för sekretess angivits
icke att handlingarna rörde någons leverne och seder utan att de rörde
någons personliga förhållanden. Det måste nämligen vara en fördel att
med avseende å alla bestämmelser, som vore givna med hänsyn till privatlivets
helgd, samma uttryck användes. Såsom förutsättning för utläm -

269

nande av ifrågavarande handlingar i trots av sekretessföreskriften hade
angivits icke blott att trygghet knnde anses vara för handen, att det ej
lände den enskilde vilkens personliga förhållanden avsåges till skada eller
förklenande, utan även att det ej lände till skada eller förklenande för hans
nära anhöriga. Yrkande om en sådan ändring hade framställts från flera
håll. Man torde icke kunna förneka det berättigade i att en avliden persons
nära anhöriga skyddades mot lidanden som för dem kunde uppkomma,
om den avlidnes personliga förhållanden blottades. Detta torde gälla lika
väl med avseende å nu ifrågavarande handlingar som med avseende å de
i 14 § upptagna. Den diskretionära prövning, som ålagts prästerna i fråga
om tillhandahållande av kyrkoböcker, kunde otvivelaktigt mången gång
vara ömtålig och ansvarsfull. En sådan prövning torde emellertid allraminst
kunna undvikas då det gällde kyrkoböcker, där det förekomme många
anteckningar om personliga förhållanden samtidigt som ett starkt och berättigat
offentlighet sintresse med avseende å dessa böcker funnes. Denna
prövning torde i första hand böra åligga vederbörande pastor. Det kunde
i anledning av vad som framkommit i yttrandena erinras, att utlämnande
skulle vägras endast om fara funnes för missbruk av erhållna upplysningar.
Sålunda syntes i regel kontrahenterna vid ett tillämnat äktenskap kunna
anses berättigade att få del av upplysningar om varandra. Detta framginge
i viss mån genom den i departementsförslaget företagna ändringen i formuleringen
av villkoren för utlämnande därhän, att det särskilt nämnts att
vid prövning om trygghet mot skada eller förklenande vore för handen
hänsyn skulle tagas till det ändamål för vilket handlingen åstundades.
Sekretesstiden hade i överensstämmelse med de förut berörda allmänna
grunderna i detta hänseende i departementsförslaget satts till 70 år. I anledning
av därom framställd anmärkning hade avfattningen ändrats så, att
handlingar med uppgifter till kyrko- och folkbokföringen inbegrepes i paragrafen.

Sedan konstitutionsutskottet lämnat förslaget i denna del utan erinran,
antogs detsamma av riksdagen.

Av vad sålunda förekommit vid tillkomsten av 13 § sekretesslagen
synes mig framgå, att då sekretesskydd beretts enskilds personliga förhållanden
därmed icke avsetts andra förhållanden än dem, som tidigare voro
skyddade genom tryckfrihetsförordningens stadgande om skydd mot offentliggörande
av handlingar som innehöllo upplysning om enskild persons
leverne och seder, såvitt de lände honom till skada eller förklenande. Departementschefens
uttalande om skälet för ändring av de sakkunnigas förslag
i denna del torde nämligen enligt min mening tydligt visa, att man icke
avsåg att göra någon ändring i sak i fråga om de förhållanden, som borde
skyddas mot offentliggörande. Skulle så varit fallet, hade utan tvivel skälet
för den i departementsförslaget använda terminologin angivits på annat
sätt än som skett. Framhållas må även att, om alla personliga förhållanden

270

vore skyddade, upplysning om exempelvis en persons civilstånd ej heller
skulle kunna lämnas av vederbörande präst.

I saväl teori som praxis torde stadgandet också tolkas i överensstämmelse
med vad jag nu anfört. I Malmgrens grundlagsedition (sjätte upplagan
1951) anföres sålunda beträffande uttrycket ”enskilds personliga
förhållanden”, att det t. ex. kan vara fråga om fader- eller moderskap till
utomäktenskapligt barn, ådömt straff, sinnessjukdom e. d., varjämte för
jämförelse hänvisas till 14 § sekretesslagen.

Genom den nya religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 ha bestämmelser
meddelats, enligt vilka medlem av svenska kyrkan, som icke längre
vill tillhöra denna, äger personligen göra anmälan om utträde hos pastor
i den församling, där han är kyrkobokförd.

Enligt 9 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse tillkommer rättighet
att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut envar inom
församlingen mantalsskriven person, som är medlem av svenska kyrkan
och äger utöva rösträtt å kommunalstämma eller, i stad, å allmän rådstuga,

I anslutning härtill har i samband med antagandet av religionsfrihetslagen
i 8 § kommunala vallagen den 6 juni 1930 stadgats, att, där en vid
kommunala beslut och val röstberättigad person saknar rösträtt å kyrkostämma
och vid val av kyrkofullmäktige på den grund att han icke är
medlem av svenska kyrkan, skall om förhållandet göras anteckning i röstlängden.

I förevarande ärende har ifrågasatts, huruvida icke en av medlem i
svenska kyrkan gjord anmälan om utträde ur kyrkan borde med anledning
av stadgandet i 13 § sekretesslagen anses hemlig, till följd varav Hallén
kunde ha förfarit felaktigt genom att för en tidningsredaktör uppgiva namnet
å en person, som till pastorsämbetet i Arvika östra församling anmält
sitt utträde ur statskyrkan.

Att en person anmält sitt utträde ur statskyrkan kan enligt min mening
icke anses angå ett sådant personligt förhållande, som sekretessbestämmelsen
i 13 § avsetts skola skydda. Mot offentliggörandet av namnet å en sådan person
synes mig därför icke förefinnas något hinder. För hemlighållande av anmälningen
synes mig så mycket mindre skäl föreligga som kännedom om
utträdet ur statskyrkan kan inhämtas av sedermera upprättad röstlängd
för val å kyrkostämma m. m., vilken röstlängd skall hållas tillgänglig
för granskning och uppenbarligen är offentlig handling, varav envar äger
taga del.

I detta sammanhang må slutligen erinras om det förhållandet, att den
av Hallén i förevarande fall lämnade upplysningen synes ha meddelats till
en tidningsredaktion för offentliggörande i tryckt skrift. På grund härav
och då någon i lag stadgad plikt att iakttaga tystnad rörande en anmälan
av förevarande slag icke åvilat Hallén, skulle, även om den ifrågavarande
anteckningen i kyrkoboken varit hemlig enligt 13 § sekretesslagen, Halléns

271

förfarande att meddela uppgift om förhållandet med hänsyn till bestämmelserna
i 1 kap. 1 § andra stycket och 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
icke ha kunnat föranleda någon åtgärd från min sida.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

7. Felaktig handläggning av ärende rörande
omyndighetsförklaring.

Av handlingarna i ett genom klagomål av bilreparatören Gullbrand Lundberg
i Granarp, Lycksele landskommun, härstädes anhängiggjort ärende
inhämtas följande.

Den 20 oktober 1949 inkom till Lycksele tingslags häradsrätt från överförmyndaren
i Lycksele landskommuns distrikt, kronojägaren G. W. Andersson,
en med vad därå fanns tecknat så lydande ansökan om omyndighetsförklaring
av klaganden:

”Till Lycksele tingslags häradsrätt, Lycksele.

Då det har ingått anmälan om att Johan Gullbrand Lundberg, född den
23/11 -14, från Granarp i Lycksele socken, vilken är hemfallen åt spritmissbruk
och i samband därmed lär vara slösaktig och utsvävande i sitt
levnadssätt, torde förvaltningen av den lotterivinst å 10 000:—, som Lundberg
bekommit innevarande månad, icke lämpligen böra anförtros honom,
får jag härmed vördsamt anhålla, det rätten måtte förordna att Johan
Gullbrand Lundberg, Granarp, tills vidare ställes under förmyndare. Kattisavan
den 19 oktober 1949.

G. W. Andersson

Överförmyndare

För den händelse jag skulle av häradsrätten förordnas till förmyndare för
Johan Gullbrand Lundberg får jag härmed förklara mig villig åtaga mig
detta uppdrag. Lycksele den 20 oktober 1949.

Gunnar Edwards
Socialvårdsassistent.”

Den 20 oktober — samma dag som ansökningen inkom — behandlades
den av häradsrätten under ordförandeskap av häradshövdingen Erik Thomasson.
Efter föredragning av ansökningen antecknades till protokollet,
att klaganden i åtskilliga mål varit tilltalad eller vittne och att häradsrätten
därför hade god kännedom om honom, varjämte det upplystes att
klaganden rest från Lycksele. Häradsrätten meddelade därefter beslut, varigenom
klaganden förklarades skola vara omyndig under tiden till dess att
målet avgjordes. Som skäl för beslutet anfördes, att det vore uppenbart,
att även ett kortare dröjsmål skulle innebära fara för att klagandens lotterivinst
förslösades på kort tid. Påföljande dag, den 21 oktober, expedierades

272

meddelande om beslutet till pastorsämbetet och kungörelse till Post- och
Inrikes Tidningar, där kungörelsen inföfdes den 25 oktober.

Den 21 oktober delgavs vidare klaganden avskrift av ansökningen med
därå av Thomasson å häradsrättens vägnar tecknat föreläggande m. m.
av följande lydelse:

”Denna framställning delgives med bilreparatören Johan Gullbrand
Lundberg, som har att inom tio dagar från delfåendet inkomma med yttrande
till häradsrätten vid äventyr att målet ändock avgöres.

Önskar Lundberg att i målet bliva personligen hörd inför häradsrätten,
bör han anmäla detta inom tio dagar från delfåendet.

Häradsrätten har genom beslut 20/10 1949 förklarat, att Lundberg
skall vara omyndig tills häradsrätten avgjort målet. Till förmyndare för
samma tid har förordnats socialvårdsassistenten G. Edwards i Lycksele.”

Den 24 oktober uppsökte klaganden tillsammans med sin arbetsgivare
David Johansson Thomasson å Västerbottens västra domsagas kansli i
Lycksele. Om vad därvid — i närvaro av allenast klaganden och Johansson
•— förekom inför Thomasson såsom häradsrätt innehåller av honom fört
protokoll följande:

”Lundberg uppgav, att han icke hade vunnit på lotteri, att han varit
berusad på morgonen den 17 oktober, att han icke rest till Umeå men att
han någon dag hållit sig hemma för att ’taga igen sig’.

Socialvårdsassistenten Edwards, som förordnats att tills vidare vara förmyndare
för Lundberg, hade anmält, att han icke funnit bevis för att Lundberg
vunnit på lotteri.

Häradsrätten och Lundberg hade en ingående överläggning om Lundbergs
spritmissbruk och om saken i övrigt. Vid överläggningens slut lovade
Lundberg att i fortsättningen sköta sig beträffande spriten. Därjämte
lovade häradshövdingen, på Johanssons och Lundbergs begäran, att om
Lundberg behövde råd eller hjälp hos myndigheter, Lundberg finge vända
sig till häradshövdingen.

Häradsrätten meddelade detta

Beslut.

Häradsrätten återkallar sitt beslut den 20 oktober 1949 om att Lundberg
skulle vara omyndig till dess att målet avgjordes.”

Dagen därpå, den 25 oktober, expedierades kungörelse om beslutet till
Post- och Inrikes Tidningar, där kungörelsen inflöt den 27 samma månad.
Den 29 oktober expedierades meddelande till pastorsämbetet.

I skrivelse den 25 oktober 1949 återkallade Andersson sin ansökan och
den 27 samma månad avskrev häradsrätten målet, vilket beslut tecknades
å återkallelsen sedan därå jämväl antecknats, att klaganden den 24 oktober
uttryckt en önskan att målet måtte avskrivas.

273

I en den 9 maj 1951 hit inkommen skrift anförde klaganden följande.

Någon dag i oktober 1949 hade klaganden fått ett brev från Thomasson
med underrättelse om att klaganden blivit omyndigförklarad tillsvidare.
Såsom orsak hade angivits, att klaganden vunnit 10 000 kronor på lotteri
och att man trodde, att klaganden skulle slarva bort pengarna. På klagandens
begäran hade Johansson följt med till Thomasson, där klaganden
frågat, vem som yrkat på att få honom under förmyndare. Klaganden hade
fått till svar, att det varit Thomasson själv. Klaganden hade därefter meddelat,
att han ej fått någon lotterivinst. Sedan hade klaganden ingenting
hört från Thomasson, men klaganden hade förstått, att ”det blivit återkallat”.
Helst skulle klaganden ha hållit tyst om vad som hänt honom,
men saken hade kommit ut och klaganden häde lidit mycken smälek för
det inträffade, varför han nu gärna ville ha upprättelse. Klaganden hade
i alla sina dagar gjort rätt för sig och tyckte, att han icke bort behandlas
på detta sätt.

Till utveckling av klagomålen inkom advokaten Sven Hallström i Umeå
såsom ombud för klaganden med en skrift, vari anfördes följande.

Överförmyndarens framställning om omyndighetsförklaring av klaganden
vore daterad den 19 oktober 1949. Redan den 20 oktober hade klaganden
— ej hörd i saken — genom interimistiskt beslut förklarats omyndig.
Den 21 oktober hade klaganden förelagts att inom tio dagar från delfåendet
inkomma med yttrande över ansökningen vid äventyr, att målet ändock
avgjordes. Den 24 oktober hade klaganden inställt sig och förklarat, att
han icke vunnit på lotteri. Utan överförmyndarens hörande häde rätten
återkallat sitt beslut av den 20 oktober. Den 27 oktober hade målet avskrivits
med anmärkning, att klaganden den 24 oktober uttryckt en önskan
om målets avskrivande. Det vore tämligen uppenbart, att hela saken satts
i gång av Thomasson, vilket bland annat framginge därav, att överförmyndaren,
som dock formellt vore sökande, satts åsido vid målets handläggning.
Lämpligheten av sådant initiativ från den, som skulle döma i saken,
måste starkt ifrågasättas. Därtill komme, att målets handläggning visade
betänkliga fel. Sålunda hade interimistiskt beslut ej bort meddelas utan att
klaganden, som vore bosatt i Lycksele, blivit i tillfälle att yttra sig. En
omyndighetsförklaring vore dock ett ganska allvarligt ingripande, som icke
borde ske på grund av lösa rykten. Vidare hade klaganden erhållit föreläggande
att yttra sig över ansökningen vid äventyr, att målet ändock avgjordes.
I stället hade föreläggande, såsom om stämning sades, bort utfärdas
— alltså med förberedelse och huvudförhandling. Slutligen hade
överförmyndaren icke blivit hörd vid omyndighetsförklaringens hävande.

T infordrat yttrande, vid vilket fogats till Thomasson ställda yttranden
av Andersson och överförmyndaren i Lycksele stads distrikt Joh. Lundberg,
anförde Thomasson följande.

18 _ Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1053 urs riksdag.

274

Med ifrågavarande mål förhölle sig på följande sätt. Klaganden vore en
sedan lång tid tillbaka för häradsrätten känd person. Han vore en god
bilreparatör men missbrukade sprit i hög grad. Han hade många gånger
bötfällts för fylleri m. m. Han hade angående spritinköp hörts såsom vittne
i spritlangarmål vid häradsrätten, och därvid hade framkommit, att han
hörde till dem som kunde betala 50—60 kronor för en liter sprit. Nykterhetsnämnden
hade lång tid utövat tillsyn över honom. Före början av
tingsförhandling i Lycksele den 19 oktober 1949 hade av flera nämndemän,
med angivande av källorna, uppgivits, att klaganden erhållit en större
lotterivinst och att han avrest från orten. Det hade ansetts påkallat, att
något gjordes för att hindra klaganden från att, för att säga det direkt ut,
supa ihjäl sig. I nämnden hade även funnits länsnykterhetsnämndens ombud.
Då Joh. Lundberg varit närvarande på tingshuset, hade saken meddelats
honom. Enär klaganden var bosatt utanför stadsgränsen, hade saken
vidarebefordrats till Andersson. Denne hade skriftligen begärt, att klaganden
måtte omyndigförklaras. Rörande Anderssons åtgärder ville Thomasson
åberopa dennes yttrande. Häradsrätten hade sökt få reda på var klaganden
fanns för att denne skulle kunna yttra sig över framställningen,
men klaganden hade varit borta, ingen hade vetat var. Häradsrätten —
saken hade avgjorts med nämnd — hade ansett sig icke kunna taga på sitt
ansvar att icke vidtaga någon åtgärd. Klaganden hade varit hemfallen åt
missbruk av spritdrycker och häde tydligen icke kunnat vårda den egendom,
som antagits skola tillfalla honom. Därest någon åtgärd icke genast
vidtagits, hade häradsrätten ansett uppenbar fara föreligga såväl för klagandens
egendom som ock samt framför allt för klaganden själv. Då klaganden
icke kunnat anträffas, hade hans hörande ansetts icke kunna ske
utan märklig tidsutdräkt. Häradsrätten hade därför, främst i klagandens
eget intresse, funnit sig nödsakad till interimistiskt beslut den 20 oktober
1949. I omedelbar anslutning därtill hade klaganden förelagts att inkomma
med yttrande i anledning av Anderssons framställning. Edwards hade förordnats
till interimistisk förmyndare och hade därefter, med stöd av sitt
förordnande, gjort ingående försök att få reda på lotterivinsten men icke
kunnat få några uppgifter. Klaganden hade delgivits den 21 oktober. Hans
arbetsgivare hade ringt Thomasson, och Thomasson hade genom denne uppmanat
klaganden att genast yttra sig. Det hade överenskommits att klaganden
skulle yttra sig muntligen, och han hade inställt sig på domsagan
den 24 oktober. Thomasson ville minnas, att klaganden skulle ha kommit
någon dag tidigare men att hinder av någon anledning uppkommit för honom.
Vid samtalet med klaganden hade Thomasson blivit övertygad om att
klaganden i vart fall icke disponerade över något större penningbelopp.
Den omedelbara fara, som ansetts föreligga, hade alltså ej varit för handen.
Det interimistiska beslutet hade därför omedelbart hävts den 24 oktober
1949. Därav hade klaganden genast fått del. Klaganden hade begärt, att

275

målet måtte genast avskrivas. Sedan Andersson fått del av vad som förekommit
och i skrivelse den 25 oktober återkallat sin framställning, hade
målet avskrivits. Det vore riktigt, att saken så till vida satts i gång från
häradsrättens sida, att ledamöter av rätten, däribland Thomasson, delgivit
den å tingshuset tillstädesvarande överförmyndaren vad som upplysts,
och Thomasson hade därvid även givit tillkänna sin uppfattning att något
syntes böra göras. Däremot hade överförmyndaren icke satts å sido. Thomasson
finge därvidlag hänvisa till den föregående redogörelsen och till
överförmyndarnas yttranden. Någon bestämmelse om att sökanden skulle
höras före hävandet av ett interimistiskt beslut funnes icke. Ett initiativ i
saken av den, som skulle döma däri, vore i de flesta fall icke lämpligt, därom
vore Thomasson ense med Hallström. Stundom kunde dock ett initiativ
åligga domstolen såsom en tjänsteplikt. Thomasson hänvisade därutinnan
till 20 kap. 28 § föräldrabalken angående åtskilliga slags förmynderskapsärenden
samt till 2 kap. 5 § andra stycket boutredningslagen angående entledigande
av boutredningsman ävensom till vissa regler beträffande övervakningen
av villkorligt dömda. I dylika ärenden bleve saken genom domstolens
initiativ direkt anhängig. Fråga om omyndighetsförklaring vore icke
ett fall, där målet kunde genom domstolens åtgärd bli anhängigt. I syfte
att få till stånd en verklig partsförhandling mellan den, om vars omyndighetsförklaring
det bleve fråga, och en företrädare för det allmännas intresse
att den som behövde förmyndare även finge förmyndare hade det ålagts
överförmyndaren att, när han funne behov av omyndighetsförklaring föreligga,
anhängiggöra mål därom. Därvid hade förutsatts, att anmälan till
överförmyndaren i dylik fråga kunde ske av envar, enskild eller myndighet,
som funnit anledning till ingripande. Det vore naturligtvis dock förbehållet
överförmyndaren att själv avgöra såväl om han skulle ingripa som ock
vilken åtgärd han skulle vidtaga. Genom meddelandet till överförmyndaren
i nu förevarande sak hade icke något mål anhängiggjorts. Det vore icke
något osedvanligt, att en myndighet meddelade annan myndighet en omständighet,
som berörde den senare myndighetens verksamhet. Vid den
domstolen ålagda verksamheten att inspektera överförmyndarna hade, utan
att Thomasson nu kunde påminna sig något särskilt fall, från en överförmyndares
sida nämnts t. ex. att det funnits person, som på grund av sinnesslöhet
hade svårt att reda sig, och Thomasson hade då sagt, att det fallet
borde övervägas för eventuell åtgärd. Det hade uppenbarligen varit meningen
att vid målets fortsatta behandling det skolat bli en förhandling
mellan överförmyndaren och klaganden såsom parter, varvid det eventuellt
skolat tillses att klaganden fått ett rättegångsbiträde. I delgivningsresolutionen
hade gjorts ett beklagligt fel, i det att punkten om yttrande vid
äventyr varit oriktig. Felet hade uppmärksammats av Thomasson, som
dock icke nu kunde minnas när. Möjligen hade det varit i samband med
att klaganden anmält, att han velat inställa sig. Ilade målet fortsatt, hade

276

felet rättats och målet utsatts till huvudförhandling. Om den skriftliga
förberedelsen icke visat sig tillräcklig, hade målet även utsatts till muntlig
förberedelse. Dat hade kunnat tänkas, att den omständigheten att Thomasson
deltagit i meddelandet till överförmyndaren gjort, att han lämpligen
ej bort deltaga i det slutliga avgörandet, men till den frågan hade ståndpunkt
fått tagas senare. Mot att han givit överförmyndaren ifrågavarande
meddelande och rätten därefter under hans ordförandeskap förberedelsevis
handlagt överförmyndarens framställning syntes därför icke med fog böra
göras någon anmärkning. Ej heller syntes någon erinran böra riktas mot att
det interimistiska beslutet meddelats under Thomassons ordförandeskap.
Om ett dylikt beslut skolat fattas, hade det nämligen måst fattas omedelbart.
Däremot syntes beklagligen med fog erinran kunna riktas mot det
utan tillräcklig utredning om lotterivinsten och dess storlek fattade interimistiska
beslutet. Att klaganden om möjligt först skolat höras hade även
för domstolen varit självklart, men klaganden hade synts oanträffbar. Att
klaganden, om han disponerat en stor penningsumma, bort få den hjälp,
som en omyndighetsförklaring innebure, hade ock synts uppenbart, liksom
att det kunnat vara stor fara i dröjsmål. Mer utredning om den omständighet,
lotterivinsten, som så att säga utlöst saken, hade emellertid bort vara
förebragt. Det hade dock icke varit lätt att från olika håll få uppgifter om
saken utan stöd av den behörighet, som ett förmyndarförordnande innebure.
Thomasson hade ansett de uppgifter, som han fått, tillförlitliga. Intet
hade framkommit som tytt på att uppgifterna voro oriktiga. I sin strävan
att hjälpa klaganden och i stark känsla av fara i dröjsmål hade häradsrätten
gått till beslut. Häradsrätten hade handlat i övertygelsen att vara klaganden
till gagn. Thomasson trodde icke, att klaganden i följd av det
skedda lidit smälek. Att klaganden först efter mer än ett och ett halvt år
vidtagit någon åtgärd syntes ock utgöra ett belägg för att klaganden icke
ansett sig ha lidit någon skada. Kände sig emellertid klaganden illa behandlad
av Thomasson, vore Thomasson under alla omständigheter villig att
till klaganden erlägga ett skäligt belopp.

Joh. Lundberg uppgav i sitt yttrande följande.

Före början av ett tingssammanträde i Lycksele i slutet av oktober månad
1949 hade han av Thomasson fått höra, att flera nämndemän för honom
berättat att klaganden erhållit en större lotterivinst — det hade talats
om 10 000 kronor — från penninglotteriet. Vad Joh. Lundberg tidigare
vetat om klaganden hade varit, att klaganden var en skicklig yrkesman
men att han även var mycket begiven på sprit. Thomasson och Joh. Lundberg
hade därför talats vid, om man kunde göra något för klaganden. Om
b an hade gott om pengar, skulle följden av allt att döma bli den, att han
”drucke upp alla pengarna”. Efter samtalet hade Joh. Lundberg satt sig i
förbindelse med Andersson och meddelat honom vad han hört och vad han
känt till om klaganden. Under det samtal de därvid fört hade de kommit

277

till den slutsatsen, att en omyndighetsförklaring vore till det bästa för
klaganden.

Andersson anförde i sitt yttrande följande.

Den 19 oktober 1949 hade Joh. Lundberg ringt Andersson och meddelat,
att klaganden skulle ha vunnit 10 000 kronor i penninglotteriet och att klaganden
hade rest till Umeå. Joh. Lundberg hade samtidigt anmält, att klaganden
vore hemfallen åt spritmissbruk, under vars inflytande han bleve
slösaktig och utsvävande i sitt levnadssätt, samt att han stode under nykterhetsnämndens
övervakning. Joh. Lundberg hade vidare meddelat, att
han samma dag överenskommit med Thomasson om att klagandens fall
skulle anmälas till Andersson för åtgärd. Omedelbart därefter hade Andersson
hänvänt sig till Edwards, vilken bekräftat att klaganden stode under
nykterhetsnämndens övervakning och att det syntes vara rätta sättet att
han tills vidare ställdes under förmyndare. Edwards och Andersson hade
varit fullt eniga om att åtgärden skulle komma att utgöra det bästa tänkbara
gagnet för klaganden själv. Med hänsyn till Edwards sakkunskap och
ingående kännedom om klagandens levnadsförhållanden hade Andersson
vädjat till Edwards att åtaga sig ett eventuellt förmyndarförordnande.
Edwards hade sagt sig vara betänksam men hade medgivit, att han nog
vore den, som bäst kunde komma till tals med klaganden och som snarast
kunde vinna honom för mera sansade och återhållsamma levnadsvanor, och
hade på Anderssons förnyade framställning förklarat sig villig åtaga sig
uppdraget. Då ärendet under förutnämnda omständigheter brådskat, hade
ansökan om omyndighetsförklaring ingivits till häradsrätten redan samma
dag. Då emellertid under ärendets handläggning i häradsrätten icke hade
kunnat konstateras, att klaganden bekommit någon större lotterivinst, och
då klaganden sedermera inför Thomasson å domsagans kansli högtidligt
hade försäkrat, att han skulle sluta med spritförtäring och därmed utsvävande
och slösaktig livsföring, hade Andersson ansett, att icke tills vidare
syntes föreligga sådan risk, som motiverade en omyndighetsförklaring, varför
Anderssons ansökan omedelbart återkallats.

Hallström avgav påminnelser i ärendet, varav bland annat framgick, att
klaganden i vissa hänseenden fordrade ersättning av Thomasson.

Sedan jag därefter anhållit, att klaganden måtte inkomma med specifikation
av och närmare upplysningar om de ersättningsyrkanden, som han
ville framställa mot Thomasson, uppgav klaganden, att han yrkade skadestånd
av Thomasson med 500 kronor samt gottgörelse för samtliga kostnader
för hans ombud med 75 kronor.

Efter att ha tagit del av klagandens ersättningsyrkanden anförde Thomasson
i förnyat yttrande, att han icke hade något att erinra mot det
begärda kostnadsbeloppet, 75 kronor. Det fordrade skadeståndsbeloppet,

278

500 kronor, syntes honom däremot väl högt. Enligt Thomassons mening
borde klaganden, med hänsyn särskilt till omyndighetsförklaringens snara
hävande, få anses vara gottgjord med 300—350 kronor, som Thomasson
vore beredd att omedelbart betala till honom. Skulle emellertid JO finna
nämnda belopp ej vara tillfyllest för tillgodoseende av klagandens berättigade
anspråk för den skada, som kunde ha tillskyndats honom, vore Thomasson
villig att ersätta klaganden med fordrat belopp.

I avgivna påminnelser förklarade sig klaganden vidhålla sina yrkanden
mot Thomasson men dock vilja nedsätta det fordrade skadeståndsbeloppet
till 450 kronor.

I ärendet är upplyst, att Thomasson — sedan flera nämndemän vid
häradsrättens tingssammanträde den 19 oktober 1949 för honom uppgivit,
att klaganden erhållit en större lotterivinst och avrest från orten — vänt sig
till Joh. Lundberg, vilken var närvarande å tingshuset, och med denne diskuterat,
huruvida något kunde göras för klaganden, vilken enligt Thomassons
och Joh. Lundbergs uppfattning vore hemfallen åt alkoholmissbruk.
Thomasson och Joh. Lundberg hade därvid överenskommit, att fallet
skulle anmälas till Andersson för åtgärd. Andersson hade samrått med
Edwards, och de hade varit ense om att klaganden ”tills vidare” borde
ställas under förmyndare, varefter Andersson avlåtit ovanintagna med
Edwards påskrift försedda ansökan till häradsrätten.

Klaganden har velat starkt ifrågasätta lämpligheten av det initiativ
Thomasson sålunda tagit. Enligt min mening är en ordförande i förmynderslcapsdomstol
ej endast oförhindrad att anmäla ett troligt behov av förmyndare
för person, vilken har hemvist inom överförmyndardistrikt som
står under domstolens tillsyn, utan bör även göra detta. Samma sak torde
för övrigt få anses gälla även om andra åtgärder, som synas önskvärda
med avseende å förmynderskap under domstolens tillsyn. Med hänsyn
framför allt till sin överordnade ställning i förhållande till överförmyndarna
måste dock förmynderskapsdomstolens ordförande tillse, att hans anmälan
■— i synnerhet i de fall då ordföranden ej äger säker kännedom om de till
grund för anmälan liggande förhållandena — ges en sådan form, att den
ej av överförmyndaren fattas som en order utan allenast som en uppmaning
att undersöka visst förhållande. Detta är särskilt viktigt, enär överförmyndaren
naturligen å priori förutsätter att åtminstone vissa skäl för anmälan
finnas. Efter undersökningen har sedan överförmyndaren att på eget
ansvar pröva, huruvida någon framställning till förmynderskapsdomstolen
skall göras eller ej. — I det föreliggande fallet har Thomasson litat på
nämndemännens uppgifter, och mot hans föranstaltande om anmälning till
Andersson av vad han trodde var ett riktigt sakförhållande torde någon

279

befogad anmärkning icke kunna riktas. Den omständigheten att, även om
de uppgifter Thomasson fått varit riktiga, det måste framstått som tveksamt
om förutsättningar för en omyndighetsförklaring av klaganden kunnat
anses föreligga, anser jag ej heller ha utgjort hinder för en anmälan till
överförmyndaren. Därmed vore ju icke avgjort, att framställning om omyndighetsförklaring
skulle göras och än mindre att klaganden skulle förklaras
omyndig, för vilken frågas avgörande för övrigt kräves medverkan
av nämnd. Handlingarna i ärendet giva ej heller stöd för att Thomasson
sökt öva någon påtryckning på överförmyndaren. Jag anser sålunda icke,
att Thomasson förfarit felaktigt genom att till överförmyndaren för dennes
prövning anmäla ett — som han hade visst fog att tro — riktigt sakförhållande,
vilket måhända skulle kunna föranleda till att klaganden förklarades
omyndig.

När överförmyndarens ansökan inkommit till rätten, blev emellertid förhållandet
annorlunda. Ansökningen var dagtecknad samma dag som Thomasson
talat med Joh. Lundberg. Thomasson måste sålunda ha förstått,
att någon nämnvärd utredning från Anderssons sida ej företagits. Och det
måste också ha varit klart för Thomasson, att nämndemännens till honom
lämnade uppgifter och Anderssons ansökan ingalunda utgjorde tillräcklig
grund för en omyndighetsförklaring, interimistisk eller slutlig. Huruvida,
om uppgifterna varit riktiga, något av de i 2 § av 1 kap. lagen om förmynderskap,
vilken gällde vid tiden ifråga, angivna skälen för omyndighetsklaring
verkligen förelegat, därom kan, som ovan berörts, tvekan råda.
Den frågan lämnar jag emellertid därhän. Däremot var lagens krav för en
interimistisk omyndighetsförklaring — att dröjsmål uppenbarligen skulle
medföra fara för klaganden personligen eller för hans egendom — så mycket
mindre uppfyllt som ej ens visats, att påståendet om att klaganden
vunnit pengar på lotteri varit riktigt. Härom skulle rätten sökt vinna upplysning
genom att höra klaganden. Emellertid synes rätten ha godtagit
vissa nämndemäns uppgift, att klaganden rest från orten, och ej gjort något
som helst försök att få reda på var klaganden uppehöll sig. Nästa dag anträffades
dock klaganden i Lycksele för delgivning, vilket tyder på att
klaganden mycket väl utan märklig tidsutdräkt kunnat höras. Och hade
klaganden av någon anledning ej kunnat höras, skulle rätten på annat sätt
skaffat utredning i saken, innan något beslut däri meddelats. Det må erinras
om att rätten vid meddelande av interimistiskt förordnande är domför
utan nämnd och att sålunda frågan ej behövt avgöras å ting.

Genom att ej söka höra klaganden före det interimistiska beslutets meddelande
eller på annat sätt sörja för erforderlig utredning i saken samt genom
att meddela beslutet utan att skäl därför visats hade Thomasson förfarit
felaktigt. Härigenom hade utan tvivel skada i viss män åsamkats klaganden.
Thomasson hade också förklarat sig villig att gottgöra klaganden

280

för det lidande, som till följd av Thomassons förfarande tillskyndats honom,
och i sådant hänseende erbjudit sig att utgiva, förutom kostnadsersättning
med 75 kronor, ett belopp av 350 kronor. Då enligt min mening klaganden
borde anses skäligen gottgjord för den åsamkade skadan med det av Thomasson
sålunda erbjudna beloppet, fann jag mig böra innan ärendet av
mig slutligen avgjordes bereda Thomasson tillfälle att till klaganden utgiva
ersättning i ovanberörda hänseenden. Med anledning därav upptog
jag i en till Thomasson avlåten skrivelse vad jag ovan anfört och beredde
honom tillfälle att till mig inkomma med bevis, att han till klaganden översänt
350 kronor såsom skadestånd och 75 kronor såsom gottgörelse för klagandens
kostnader för ombud eller tillhopa 425 kronor.

Sedan därefter Thomasson inkommit med bevis att han till Hallström
såsom ombud för klaganden inbetalt 425 kronor, fann jag ärendet icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

8. Dröjsmål av centralt ämbetsverk med upptagande av begärda
förhandlingar med personalförbund enligt kungörelsen
den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän.

I en hit inkommen, den 22 september 1951 dagtecknad klagoskrift anförde
civilförvaltningens personalförbund bland annat följande.

Genom beslut den 30 december 1937 hade Kungl. Maj:t tillerkänt förbundet
förhandlingsrätt i förhållande till lotsstyrelsen jämlikt kungörelsen
den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Den 5
augusti 1951 hade till förbundet från medlemmar anställda såsom båtmän
vid lotsplatsen i Malmö anmälts, att tjänstgöringslistorna för dessa båtmän
ändrats högst väsentligt av vederbörande myndighet och att arbetstiden
för båtmännen i betydande grad ökats jämfört med vad som tidigare varit
gällande under ett flertal år. Dessa åtgärder hade vidtagits utan att förbundet
i förväg underrättats därom och syntes sålunda stå i strid mot 5 §
i ovannämnda kungörelse. Den 6 augusti 1951 hade förbundet avlåtit en
skrivelse till lotsstyrelsen med hemställan om muntliga förhandlingar med
det snaraste i frågan om den utökade arbetstiden vid lotsplatsen i Malmö.
Ännu den 22 september hade lotsstyrelsen icke kallat till de begärda förhandlingarna.
Detta förfaringssätt från lotsstyrelsens sida syntes icke kunna
stå i samklang med bestämmelserna i 8 § ovannämnda kungörelse, att
frågan icke oskäligt skulle fördröjas. På grund av det anförda finge förbundet
anhålla om de åtgärder som kunde anses påkallade.

I anledning av klagomålen inkom lotsstyrelsen efter anmodan med yttrande
i ärendet. Vid yttrandet funnos fogade, jämte andra handlingar, av -

281

skrift av dels skrivelsen från förbundet till lotsstyrelsen med hemställan
om muntliga förhandlingar och dels de i klagoskriften berörda tjänstgöringsföreskrifterna.

Förbundets skrivelse var av följande lydelse:

”Till Kungl. Lotsstyrelsen, Stockholm.

Civilförvaltningens Personalförbund får härmed anhålla om muntliga förhandlingar
beträffande arbetstiden för vid lotsplatserna anställda båtmän
och motorskötare. Den omedelbara anledningen till framställningen om
förhandlingar är det förhållandet att nytt tjänstgöringsreglemente utfärdats
för båtmännen vid Malmö lotsplats och innebärande en utökning av den
tidigare arbetstiden om 56—60 timmar per vecka, med 4 timmar per dag.
Frågan synes vara av den arten att Lotsstyrelsen bort påkalla förhandlingar
med förbundet i enlighet med § 5 i kungl. kungörelsen av den 4 juni 1937
beträffande förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Då så inte har skett
har förbundet uppmanat de berörda befattningshavarna att inte godtaga
det nya tjänstgöringsschemat och inte arbeta längre tid än tidigare. Då de
berörda befattningshavarna — enligt meddelande till förbundet — i samband
med vägran att utföra längre ordinarie arbetstid av vederbörande
arbetsbefäl hotats med dels avsked, dels varning och dels böter, vill förbundet
meddela, att därest några sådana åtgärder vidtages mot båtpersonalen
vid Malmö lotsplats i anledning av deras vägran att gå med på utökad
arbetstid kommer förbundet omedelbart att utfärda blockad mot samtliga
lotsplatser i landet.

Kallelse till de begärda förhandlingarna motses med det snaraste. Stockholm
den 6 augusti 1951.

För Civilförvaltningens Personalförbund
I. Werner.”

Tjänstgöringsf öreskrifterna lydde som följer:

”Tjänstgöringsföreskrifter för båtbiträdena vid Malmö lotsplats.

Sedan båtbiträdenas vid Malmö lotsplats avlöningsfråga numera blivit
ordnad, med löner på och över stat för befattningshavarna, och en ny och
dyrbar tjänstebåt kommer att tagas i bruk under nästkommande juli
månad, har, för möjliggörande av en tillfredsställande eftersyn av det dyrbara
båtmaterialet och en rättvis fördelning av arbetsuppgifterna, nedanstående
tjänstgöringsf öreskrifter blivit utfärdade. Dessa skola gälla från
och med den dag den nya tjiinstebåten tages i bruk och tillsvidare. I förekommande
fall kan tillfälligtvis medgivas lättnader i dessa.

Tjänstgöringen:

I likhet med vad som tidigare förekommit vid lotsplatsen må båtbiträdena
själva indela sin tjänstgöring i vakter efter gottfinnande och överenskommelse
sinsemellan. Förutom det båtbiträde, som ständigt är i tjänst,
skall emellertid ytterligare ett båtbiträde tjänstgöra under fyra förmiddagstimmar
varje vardag. Lämpligen bör då den i tjänst varande stanna

282

kvar under fyra timmar för att sedermera erhålla en sammanhängande
ledighet. Tiden skall användas för eftersyn av båtarnas maskinella utrustning,
deras utrustning med drivmedel för det kommande dygnet och smörjning
av axlar m. m. Sedan samtliga sådana arbeten blivit utförda, skall
återstoden av tiden användas för icke brådskande underhållsarbeten.

Arbetsfördelningen:

Genom lottdragning mellan de två yngre båtbiträdena skola vardera
tilldelas sin tjänstebåt, som han sedermera skall underhålla. Därmed fritages
icke båtbiträde från utförande av nödvändiga arbeten å kollegans
båt vid driftstörningar, större reparationer eller årlig utrustning. Första
båtbiträdet G. Persson skall ha överinseende över båda båtarna tillsammans
med båtföreståndaren och skola de båda andra båtbiträdena ha skyldighet
att rätta sig efter de anvisningar han lämnar. Han skall dessutom övervaka
uttagning av drivmedel och månatligen lämna överlotsen uppgift om förbrukningen.

Malmö lotsplats den 29 juni 1951.

P. J. Strömberg
överlots”

I sitt yttrande anförde lotsstyrelsen följande.

Den 7 augusti 1951 hade till lotsstyrelsen från förbundet inkommit en
den 6 samma månad dagtecknad skrivelse — den ovan citerade — med
anhållan om muntliga förhandlingar beträffande arbetstiden för de vid
lotsplatserna anställda båtmännen och motorskötama. Byråchefen i lotsstyrelsen
J. Nyman, som inom styrelsen närmast handlade ärenden varom
här vore fråga, hade någon av de närmaste dagarna efter det förbundets
skrivelse kommit styrelsen tillhanda per telefon satt sig i förbindelse med
förbundets ordförande, I. Werner, och meddelat denne, att styrelsen komme
att upptaga förhandlingar med förbundet. Nyman hade tillika meddelat,
att detta ej kunde ske omedelbart, enär arbetet med styrelsens anslagsäskanden
för budgetåret 1952/53 komme att tillsvidare helt taga styrelsens
tid i anspråk. Därjämte hade Nyman upplyst, att generallotsdirektören
åtnjöte semester till den 20 augusti och att i hans frånvaro styrelsen ansett
sig icke kunna vidtaga någon åtgärd i saken. Arbetet med styrelsens statförslag
hade därefter i så hög grad upptagit styrelsens tid att, så länge detta
arbete pågått, någon tjänsteman inom styrelsen icke kunnat avdelas för
att bedriva de av förbundet begärda förhandlingarna. Kompetenta att
handlägga det av förbundet anhängiggjorda ärendet hade inom styrelsen
varit allenast byråcheferna Nyman, till vilicens byrå ärendet hörde, och
Schaffer; den sistnämnde, som sedan årets början åtnjutit och åtnjöte
tjänstledighet för fullgörande av offentligt uppdrag såsom ledamot i 1948
års lotskommitté, hade under senare hälften av juli, under augusti och
första veckan i september varit i tjänst i styrelsen för att bereda möjlighet
för övriga befattningshavare å chefstjänster att komma i åtnjutande av

283

någon semester. Redan av den anledning, att Schaffer snarast skulle återgå
till kommittéarbete av brådskande natur, hade nu ifrågavarande ärende
icke kunnat tilldelas honom. Det kunde vidare upplysas, att icke någon av
styrelsens chefstjänstemän kunnat mer än'' till en del uttaga den honom
för året tillkommande semestern. Ehuru styrelsen i likhet med övriga
centrala ämbetsverk vore av Kungl. Maj:t ålagd att före den 1 september
till Kungl. Maj:t inkomma med sina anslagsäskanden för nästkommande
budgetår, hade styrelsen icke kunnat inom sålunda föreskriven tid fullgöra
denna uppgift. Arbetet med styrelsens anslagsäskanden vore numera av
mycket invecklad och omfattande beskaffenhet. Att uppgöra ett statförslag
fordrade ingående kännedom om verkets skilda detaljer; det krävdes tillika
teknisk färdighet på området; arbetet vore över huvud av den beskaffenhet
att det under verkschefens överinseende kunde fullgöras allenast av
och under inbördes intimt samarbete mellan styrelsens avdelningschefer.
Arbetet med uppgörande av anslagsäskandena, som vid denna tidpunkt
av året måste gå före andra sådana arbetsuppgifter, vilka icke vore av den
natur att de i ett lcommunikationsverk krävde omedelbart avgörande, hade
icke varit avslutat förrän efter utgången av den vecka, som slutat lördagen
den 15 september. Huvudskrivelsen med statförslagen hade ingivits till
Kungl. Maj:t den 10 september, men betydelsefulla avsnitt av anslagsäskandena,
såsom förslag till stat för lotsstyrelsens delfond av statens allmänna
fastighetsfond och äskanden för lotsstyrelsens båtlånefond, hade
icke varit färdiga att avlämnas förrän efter nästföljande veckas utgång.
Därtill komme, att Nyman under veckan den 10—den 16 september haft
att avarbeta under sommaren och under arbetet med statförslagen uppkommen
balans å sådana ärenden, som överhuvud icke tålt uppskov och
som följaktligen måst gå före upptagandet av förhandlingar med förbundet.
Av de ärenden, som tillhörde lotsbyrån, vore ett stort antal, bland
annat ett flertal personalärenden och nautiska ärenden, av den natur att
de påfordrade avgörande utan uppskov. Nu omförmälda förhållanden hade
utgjort den väsentliga anledningen till att styrelsen icke kunnat före mitten
av september återkomma för närmare dryftande av tidpunkt för de av
förbundet begärda förhandlingarna. Emellertid hade Nyman insjuknat den
16 september och därefter på grund av sjukdom varit urståndsatt att fullgöra
sin tjänst till den 24 september. Tillgång till vikarie för Nyman under
hans sjukdom hade icke funnits. Till det anförda komme emellertid, att
i det nu ifrågavarande ärendet om förhandlingar angående båtpersonalens
arbetstid förelegat och förelåge särskilda omständigheter, som enligt styrelsens
förmenande måste föranleda i varje fall att ett omedelbart upptagande
av förhandlingar skäligen icke kunnat av förbundet påfordras. Från lotsdirektören
i södra lotsdistrilctet hade den 4 augusti 1951 till styrelsen inkommit
en redogörelse för den situation, som uppstått vid Malmö lotsplats
med anledning därav att överlotsen vid Malmö lotsplats i enlighet

284

med honom enligt tjänstgöringsreglementet för lots- och fyrstaten tillkommande
befogenhet, lotsstyrelsen ovetande, den 29 juni 1951 utfärdat nya
tjänstgöringsföreskrifter för båtbiträdena vid lotsplatsen, vilka inneburit
viss utvidgning av den tjänstgöringstid, som båtpersonalen under senare
tid haft vid platsen; båtpersonalen hade vägrat att ställa sig de nya föreskrifterna
till efterrättelse. Styrelsen hade, innan besked lämnats till förbundet
om att förhandlingarna icke kunnat omedelbart upptagas, gjort
sig underrättad om att de nya arbetstidsbestämmelsema vid platsen tillsvidare
icke tillämpades samt att bestraffningsåtgärd med anledning av
personalens tjänstevägran icke vidtagits och tillsvidare icke komme att
vidtagas. Ett anstånd med förhandlingarna hade sålunda icke kunnat medföra
något men för personalen. Ett visst rådrum hade ock varit för styrelsen
erforderligt med hänsyn till ärendets beskaffenhet. Förbundets framställning
hade nämligen innefattat icke allenast en begäran om förhandlingar.
Av densamma hade tillika framgått, att förbundet uppmanat båtpersonalen
vid Malmö lotsplats att icke åtlyda de av överlotsen utfärdade
tjänstgöringsf öreskrifterna, såvitt dessa innefattat utsträckning av den
arbetstid som tiden närmast förut tillämpats. Framställningen hade dessutom
innehållit ett hot om att, för den händelse styrelsen komme att tillgripa
disciplinära bestraffningsåtgärder mot den båtpersonal vid Malmö
lotsplats, som på uppmaning av förbundet vägrat att åtlyda de nya bestämmelserna
om arbetstiden för denna personal, förbundet komme att tillgripa
repressalieåtgärder av sådan beskaffenhet att, därest de verkställts, lotsverkets
möjligheter att nöjaktigt betjäna sjöfarten måst allvarligt försvåras.
Ett sådant hot, till sin karaktär otillbörligt och till sina följder innefattande
avsevärd skada och olägenhet, vore av det slag varom förmäldes i 10 kap.
2 § strafflagen. Detta förhållande hade utgjort mer än skäl nog för styrelsen
att begagna sig av visst rådrum för undersökningar bland annat av
frågan huruvida stridsåtgärder av detta slag tillämpats inom andra områden
av den statliga sektorn samt för överväganden av åtgärdens rättsliga
innebörd och konsekvenser. Såsom prov på verkningarna i disciplinärt hänseende
av förbundets framgångsmetoder ville styrelsen upplysa om följande.
Sedan vid förhandlingar som ägt rum i Malmö den 1 oktober visat sig,
vad styrelsen förmodat, att uppfattningarna hos lotsbefälet och båtpersonalen
ginge i sär angående omfattningen av båtpersonalens effektiva arbetstid,
hade styrelsen funnit angeläget att för att utan mer än nödigt dröjsmål
få underlag för möjligast tillförlitliga uppgifter om båtpersonalens verkliga
arbetstid anbefalla båtpersonalen vid lotsplatsema att i sagda hänseende
föra dagliga anteckningar och med dessa uppgifter inkomma till distriktsbefälet
för vidare befordran till lotsstyrelsen. Båtpersonalen vid ett antal
lotsplatser hade emellertid visat sig ovillig att efterkomma dessa föreskrifter,
och vid åtminstone en lotsplats hade båtpersonalen hänvänt sig till
Werner med förfrågan, om personalen vore skyldig efterkomma lotsstyrel -

285

sens anmodan. Werner hade, enligt vad från personalhåll meddelats och
av Werner personligen bekräftats vid samtal med Nyman, givit det svar
att personalen kunnat göra som den ville, men icke vore skyldig att åtlyda
föreskriften. Allmän efterlevnad av föreskriften hade styrelsen åstadkommit
först efter det Nyman hänvänt sig till Werner och för denne förklarat syftet
med infordrande av arbetstidsuppgifterna. Händelsen torde tala för sig
själv. Styrelsen hade utan dröjsmål efter det styrelsen emottagit förbundets
framställning om förhandlingar genom Nyman förklarat sig villig upptaga
sådana förhandlingar; styrelsen hade ock, så snart tiden det medgivit, infriat
detta löfte. Men styrelsen ifrågasatte om det under de omständigheter
som varit för handen, alltså under trycket av ett av förbundet mot styrelsen
utövat rättsstridigt hot, verkligen ålegat styrelsen att ingå i förhandlingar
med förbundet.

Vidare hade, anförde lotsstyrelsen, förbundets begäran om förhandlingar
icke varit begränsad till arbetstiden för båtpersonalen vid Malmö lotsplats
utan synbarligen åsyftat införande av reglerad arbetstid för dylik personal
vid samtliga 82 lotsplatser i riket. I sistnämnda fråga hade emellertid redan
på våren år 1950 efter framställning av förbundet förts förhandlingar mellan
representanter för styrelsen och förbundet, därvid styrelsens uppfattning
tillkännagivits för förbundet, som å sin sida förklarat sig skola underställa
frågan Kungl. Maj:ts prövning. Så hade ock skett, och förbundets
framställning hade av Kungl. Maj:t remitterats till lotsstyrelsen. Detta
ärende hade tidigare under år 1951 varit föremål för viss utredning och det
hade ingått i styrelsens planer att denna remiss skulle besvaras i samband
med att styrelsen avgåve verkets anslagsäskanden. Styrelsen hade varit
och vore alltjämt av den uppfattningen att, sedan såväl frågan om bland
andra befattningshavare båtpersonalens vid lotsverket löne- och arbetstidsförhållanden
av Kungl. Maj:t hänskjutits till särskilda utredningsorgan —
1949 års tjänsteförteckningsrevision och den år 1948 tillsatta utredningen
rörande arbete å s. k. obekväm arbetstid — styrelsen icke kunde på egen
hand med för staten bindande verkan föra förhandlingar och träffa överenskommelser
angående viss bestämd arbetstid. — Styrelsen kunde tilllägga,
att styrelsens chef underställt denna fråga de två statsråds bedömande,
under vilkas handläggning ärendet lydde — cheferna för handelsoch
civildepartementen — och därvid fått riktigheten av styrelsens uppfattning
bekräftad. — I sitt svar å förenämnda remiss hade styrelsen
hemställt, att redan för budgetåret 1951/52 — styrelsen hade beräknat
fr. o. m. den 1 oktober 1951 — medel måtte ställas till styrelsens förfogande
för att möjliggöra viss ökning av antalet båtmän och därmed åstadkomma
någon lättnad av arbetsbördan vid de platser, där arbetet vore mest betungande.
Styrelsen hade avsett att vinna och jämväl gjort framställning
om skyndsam behandling av denna anslagsfråga i akt och mening att därmed
vid förhandlingar med förbundet ha någon förmån att erbjuda båt -

286

personalen. Efter den ståndpunkt förbundet tillkännagivit vid de förhandlingar,
som sedermera den 1 oktober ägt rum i Malmö, hade denna framgångslinje
icke kunnat förverkligas. Styrelsen ville emellertid här omförmäla
dessa omständigheter, enär de innefattade en förklaring till att enligt styrelsens
uppfattning förhandlingar över huvud icke varit önskvärda förrän
Kungl. Maj:ts beslut i förenämnda anslagsfråga förelegat. Den 20 september
hade emellertid från förbundet inkommit en den 19 i samma månad
dagtecknad skrivelse, vari förbundet förklarat de för båtpersonalen avsedda
tjänsterna vid rikets samtliga lotsplatser i blockad med omedelbar verkan.
Efter överenskommelse med förbundet hade nu lotsstyrelsen utsatt förhandlingar
att äga rum i Malmö den 1 oktober 1951. Vid dessa förhandlingar
hade emellertid icke nåtts något positivt resultat. Från förbundets
sida hade nämligen ingen annan lösning av konflikten kunnat godtagas
än införande av reglerad arbetstid för båtpersonalen såväl vid Malmö lotsplats
som vid rikets lotsplatser i övrigt. Sedan detta förhållande av lotsstyrelsen
anmälts till Kungl. Maj:t, hade chefen för civildepartementet
den 6 oktober 1951 jämlikt av Kungl. Maj:t den 5 i samma månad meddelat
bemyndigande tillkallat en särskild utredningsman för att upptaga
frågan om båtpersonalens vid lotsverket arbetstid utan avvaktande av
resultatet av pågående utredningar inom de kommittéer, vilka närmast hade
att handlägga sagda spörsmål beträffande övriga områden av statsförvaltningen.
Förbundet hade därefter hävt den utfärdade blockaden.

''Såsom sammanfattning av vad styrelsen i det föregående anfört, fortsatte
lotsstyrelsen, finge styrelsen uttala, att styrelsen icke ville bestrida att
frågan om upptagande av de av förbundet begärda förhandlingarna blivit
i viss mån fördröjd. Detta hade emellertid berott på omständigheter, över
vilka styrelsen icke kunnat råda. Sådana omständigheter hade tillika förelegat,
att i varje fall omedelbart upptagande av förhandlingar skäligen icke
kunnat av förbundet påfordras. Styrelsen hade med andra ord med hänsyn
till ärendets beskaffenhet ägt förbehålla sig viss tids rådrum för undersökningar
och överväganden av de spörsmål, som väckts genom det sätt på
vilket ärendet anhängiggjorts. Styrelsen ifrågasatte därjämte huruvida, med
hänsyn till att förbundet mot styrelsen utövat rättsstridigt hot, skyldighet
förelegat för styrelsen att så länge detta hot vidmakthållits ingå i förhandlingar.
Därjämte hade ur styrelsens synpunkt framstått såsom önskvärt,
med hänsyn till möjligheten att vid förhandlingar nå ett för personalen
gynnsamt resultat, att dylika förhandlingar icke ägt rum förrän Kungl.
Maj:t fattat beslut i anledning av styrelsens framställning om att medel
måtte redan hösten 1951 ställas till förfogande för att möjliggöra viss
ökning av båtpersonalen.

I förbundets klagoskrift, anförde lotsstyrelsen vidare, gjordes ytterligare
gällande, att den av vederbörande överlots påkallade omläggningen av
arbetstiden för båtpersonalen vid Malmö lotsplats skulle vara stridande

287

mot 5 § i förhandlingskungörelsen. Lotsstyrelsen finge därvid till en början
framhålla, att den påkallade ändringen enligt styrelsens uppfattning icke
kunde anses ha varit av den principiella eller eljest allmänna betydelse, som
avsåges i sagda författningsrum. Styrelsen finge vidare erinra, att styrelsen,
sedan styrelsen erhållit kännedom om de utfärdade nya föreskrifterna,
förvissat sig om att de icke satts i kraft samt tillika på förbundets begäran
förklarat sig villig att upptaga förhandlingar i saken. För båtpersonalen
vid lotsplatserna gälde icke — liksom ej heller för lotspersonalen — reglerad
arbetstid. Arbetets omfattning måste kunna anpassas efter sjöfartens behov
av lotsbiträde. Till följd därav skiftade arbetsförhållandena för båtpersonalen
vid nära nog samtliga av rikets lotsplatser såväl till sin omfattning som
till sin art. Personalbehovet vid varje plats kunde avvägas allenast med
hänsyn till den arbetsbelastning som normalt förekomme därstädes. Ändringar
i arbetstiden alltefter sjöfartens växlande behov av lotsbiträde eller
med hänsyn till lotsbåtarnas alltefter tjänstens påfrestningar skiftande behov
av översyn kunde tid efter annan erfordras vid de särskilda platserna.
Enligt styrelsens uppfattning kunde dylika förändringar inom ramen för
den bestående organisationen icke anses vara av sådan principiell eller
allmän betydelse, som avsåges i 5 § förhandlingskungörelsen. Det vore
i praktiken icke möjligt att upptaga förhandlingar med vederbörande personalorganisation
vid varje tillfälle tjänstens behöriga skötande påkallade
ändring i tjänstgöringsföreskrifterna. Det borde uppmärksammas, att de
arbetsuppgifter, varom vore fråga, sjöfartens betjänande med nödig vägledning,
på grund av sin natur dittills ansetts icke kunna inordnas under
några bestämmelser om reglerad arbetstid.

Lotsstyrelsen hemställde slutligen, att förbundets klagoskrift icke måtte
föranleda någon JO:s åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde förbundet följande.

Lotsstyrelsen sade först i sitt yttrande, att sedan förbundet gjort framställning
om förhandlingar den 7 augusti 1951, Nyman per telefon
satt sig i förbindelse med Werner någon av de närmaste dagarna och därvid
framhållit, att lotsstyrelsen vore villig att förhandla men att detta
ej kunde ske omedelbart. Anledningen till att förhandlingarna ej omedelbart
kunde upptagas av lotsstyrelsen hade varit dels petitaarbetet, dels
också det förhållandet att generallotsdirektören åtnjöte semester. Lotsstyrelsens
påstående vore endast till mindre del riktigt. Telefonkontakten
hade förekommit. Därvid hade Nyman meddelat, att generallotsdirektören
åtnjöte semester till den 20 augusti och att lotsstyrelsen därför önskade
skjuta på förhandlingarna till denna tidpunkt. Sedan Nyman låtit förstå
att de tjänstgörande byråcheferna icke ansett det opportunt med handläggning
av dylika frågor då generallotsdirektören ej vore i tjänst, hade Werner
medgivit, att förhandlingarna finge skjutas till dess att generallotsdirektören

288

återkomme i tjänst, då Nyman omedelbart skulle taga ny kontakt med
förbundet för att definitivt bestämma dag och tidpunkt för förhandlingarna.
Något tal om petitaarbetet hade däremot icke förekommit vid telefonsamtalet.
Efter det ovan relaterade telefonsamtalet hade förbundet mtet
hört från lotsstyrelsen förrän den 22 september, sedan förbundet utfärdat
blockad mot lotsplatserna, då styrelsen förklarat sig beredd till omedelbara
förhandlingar. Styrelsen sade vidare, att endast Nyman och Schaffer
vore kompetenta att handlägga ärendet och att Schaffer icke kunnat tilldelas
ärendet på grund av brådskande kommittéarbete. Det ville dock
synas förbundet som om även generallotsdirektören borde vara kompetent
att handlägga dylika frågor. Detta så mycket mer som byråcheferna
ej ansåge sig kunna handlägga sådana frågor då verkschefen ej vore i
tjänst. Värdet av påståendet att Schaffer ej kunnat tilldelas ärendet
framginge för övrigt av det förhållandet att, da förhandlingar slutligen kommit
till stånd, lotsstyrelsen företrätts just av Schaffer jämte t. f. byråchefen
Bergstedt. Dessutom borde framhållas, att förhandlingarna mellan
förbundet och styrelsen i frågor som det här gällde icke vore förknippade
med någon större tidsåtgång på grund av styrelsens fullständigt negativa
inställning, som medförde att egentliga förhandlingar ej kunde förekomma.
Förbundets representanter finge företräde för att framföra sina synpunkter
och styrelsen klargjorde sin principiellt negativa inställning, varefter förhandlingarna
vore slutförda under loppet av någon timmes tid. De av styrelsen
anförda skälen i denna del syntes sålunda ej vara sakligt bärande
utan endast utgöra svepskäl, ägnade att maskera det verkliga förhållandet
att styrelsen på ett otillbörligt sätt nonchalerat bestämmelserna i förhandlingsrättskungörelsen.
Lotsstyrelsen anförde vidare som skäl för att skjuta
på förhandlingarna under obestämd tid, att förbundet mot styrelsen och
lotsverket vidtagit åtgärder, varom förmäldes i 10 kap. 2 § strafflagen.
Skulle sådant förhållande föreligga, syntes detta böra bli föremål for behandling
i annan ordning och icke tagas till intäkt för uraktlåtandet att
kalla till begärda förhandlingar. Lotsstyrelsen torde dock vara tämligen
ensam om att hävda, att blockadhot och blockadåtgärder från ett fackförbund
mot en myndighet skulle vara att anse som brott mot 10 kap. 2 §
strafflagen, och detta måste väl ses mot bakgrunden av det förhållandet
att lotsstyrelsen betraktade framställningar och strävanden från personalhåll
om samråd och medinflytande, då det gällde dess anställnings- och
avlöningsvillkor, såsom otillbörliga över huvud taget och stridande mot
den ovan nämnda lagparagrafen. Förbundet ville icke bestrida, att det
syftade till att få till stånd reglerad arbetstid för de berörda båtmännen.
Behovet av sådan reglering torde framgå av att arbetstiden för närvarande
varierade mellan lägst 56 timmar per vecka och högst 96 timmar per vecka,
i något enstaka fall 104 timmar per vecka. Utöver denna tid påkallade
lotsstyrelsen dessutom övertidstjänstgöring och extra tjänstgöring utan

289

någon som helst kompensation i form av annan fritid eller övertidsersättning.
Ett exempel på hur lotsstyrelsen utnyttjade den berörda personalgruppen
torde vara tillräckligt. Vid Göteborgs lotsplats hade vid ett tillfälle
båtpersonalen under 25 timmar i följd i hårt väder och grov sjö fullgjort
sina arbetsuppgifter. Då de efter 25 timmar berett sig att gå i land
för vila då lotsbåten angjort lots platsen, hade de fått order att fortsätta
tjänstgöringen ytterligare ett dygn, då det fa.ttades folk, beroende på
undermålig organisation och arbetsledning. Då de enständigt förklarat att
de ej orkat detta, hade de rapporterats för arbetsvägran till lotsstyrelsen,
som därför behagat utdela varning, undertecknad av generallotsdirektören.
Syftet att söka få till stånd reglerad arbetstid för båtmännen borde därför
kunna betraktas som fullt legitimt. Det vore heller icke riktigt, som lotsstyrelsen
anförde, att 1949 års tjänsteförteckningsrevision och den år 1948
tillsatta utredningen rörande arbete å s. k. obekväm arbetstid skulle ha
att utreda här ifrågavarande spörsmål. Den förstnämnda utredningen hade
endast att behandla frågan om i vilken lönegrad vederbörande tjänsteman
skulle placeras och den senare utredningen hade att behandla frågan om
särskild kompensation skulle utgå för arbete å kvällar och nätter samt
sön- och helgdagar. Arbetstidens längd i och för sig hade den däremot icke
att behandla. Detta borde även lotsstyrelsen kunnat skaffa sig kännedom
om genom att exempelvis studera direktiven för utredningarna. Att i stället
hänvisa till utredningarna som ett skäl för att otillbörligt skjuta på begärda
förhandlingar kunde därför icke vara ett bärande argument. Lotsstyrelsen
bestrede också, att den vid lotsplatsen i INI almö utfärdade bestämmelsen
om betydande utökning av den effektiva arbetstiden skulle vara av sådan
allmän betydelse som avsåges i förhandlingsrättskungörelsen. Detta visade
endast styrelsens orimliga inställning till frågan överhuvud taget. Vid lotsplatsen
i Malmö hade i något över fem år gällt en arbetsinstruktion och
ett arbetstidsschema om 56 timmar per vecka. Att då helt plötsligt utöka
denna arbetstid till 60 timmar per vecka utan kompensation för den utökade
tiden kunde ingalunda vara utan betydelse, utan vore så allvarligt
och betydelsefullt, att det borde föregåtts av förhandlingar i enlighet med
bestämmelserna i förhandlingsrättskungörelsen. Lotsstyrelsen sökte slingra
sig från frågan om den utökade arbetstiden genom att tala om något annat.
Sålunda sade styrelsen, att arbetet för såväl lotsar som båtmän måste i
fråga om omfattning anpassas till sjöfartens behov av lotsbiträde och att
ändringar i arbetstiden alltefter sjöfartens växlande behov kunde tid efter
annan erfordras. Till detta borde anföras, att lotsverket — i likhet med
alla andra statliga verk — givetvis hade möjlighet att beordra övertidstjänstgöring
vid toppbelastning i arbetsuppgifterna. Sådant beordrande
av övertidsarbete behövde enligt förbundets mening ingalunda föregås av
förhandlingar. Vid lotsplatsen i Malmö hade det däremot gällt utökning
av den ordinarie arbetstiden, som varit gällande under mer än fem år.

19 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrältclsc till 1053 åra riksdag.

290

Sammanfattningsvis framhöll förbundet slutligen, att lotsstyrelsen icke
förmått avge några godtagbara skäl för sin underlåtenhet att kalla till
förhandlingar inom skälig tid enligt 8 § förhandlingsrättskungörelsen och
även underlåtit att kalla till förhandlingar i enlighet med 5 § samma kungörelse
och sålunda underlåtit beakta vad i kungörelsen vore stadgat. Förbundet
finge därför hemställa att JO måtte vidtaga de åtgärder, vartill
detta förhållande kunde föranleda.

Sedan lotsstyrelsen tagit del av förbundets påminnelser, inkom styrelsen
med en skrivelse, däri styrelsen vidhöll vad styrelsen tidigare anfört.

I en till lotsstyrelsen avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius därefter följande.

Enligt 1 § kungl. kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän (SFS 292/1937) äga statens tjänstemän — varmed
här avses sådana arbetstagare i statens tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar
— rätt att beträffande i 4 § samma kungörelse nämnda
frågor förhandla med vederbörande myndighet, dock utan att inskränkning
därigenom göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt. Härvid jämställes
med myndighet styrelse för sådan statlig institution, som icke kan
betraktas som myndighet.

I 2 § samma kungörelse stadgas, bland annat, att förhandling äger rum
mellan myndighet samt förening av tjänstemän eller förening av flera sådana
föreningar samt att förhandlingsrätt dock blott tillkommer förening,
vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande till myndigheten. Myndighet
må uppdraga åt underlydande organ att å myndighetens vägnar förhandla
beträffande visst ärende eller vissa slag av ärenden.

I 4 § kungörelsen föreskrives, att förhandling må äga rum beträffande
tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom
beträffande tillämpningen av sådana villkor.

Innan myndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade
anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida frågan
är av principiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess
tjänstemän, enligt föreskrift i 5 § första stycket på lämpligt sätt bereda de
i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar, som frågan
må anses röra, tillfälle att taga kännedom om föreliggande utkast till
sådana villkor.

I andra stycket av samma paragraf heter det vidare, att, om förening i
anledning härav påkallar förhandling, meddelande härom skall lämnas
inom skälig tid och senast inom en vecka efter delfåendet.

6 § innehåller bland annat föreskrift, att förhandling äger rum i skriftlig

291

eller muntlig form samt att, om muntlig förhandling påkallas från endera
sidan, sådan skall äga rum.

I 8 § första stycket stadgas, att tid och plats för muntlig förhandling
bestämmes av myndigheten samt att därvid skall iakttagas, att frågans
behandling icke oskäligt fördröjes.

I ärendet är utrett, att överlotsen vid Malmö lotsplats den 29 juni 1951
utfärdat tjänstgliringsföreskrifter, innefattande viss utsträckning av tjänstgöringstiden
för lotsplatsens tre båtbiträden (båtmän), att personalförbundet,
som av Kungl. Maj:t tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande till
lotsstyrelsen, under åberopande härav i en till styrelsen den 7 augusti 1951
inkommen skrivelse anhållit om muntliga förhandlingar beträffande arbetstiden
för vid lotsplatserna anställda båtmän och motorskötare, att förbundet
därefter — under framhållande att styrelsen icke medverkat till en
rimlig reglering av arbetstiden för båtmän, motorskötare och båtstyrare och
ej kallat till av förbundet begärda förhandlingar — i skrivelse den 19 september
1951 till styrelsen meddelat, att förbundet beslutat utfärda blockad
mot ifrågavarande tjänster vid samtliga lotsplatser med omedelbart ikraftträdande,
samt att förhandlingar i ämnet mellan styrelsen och förbundet
därefter ägt rum i Malmö den 1 oktober 1951.

Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst angående båtmännens
tjänsteåligganden måste båtmännen anses underkastade ämbetsmannaansvar
(jfr NJA 1944 s. 390). 1937 års nyssnämnda kungörelse är följaktligen
tillämplig med avseende å dessa tjänstemän.

Vad först angår frågan huruvida de nya tjänstgöringsföreskrifterna för
båtmännen vid Malmö lotsplats bort fastställas, innan förbundet fått tillfälle
att taga kännedom om föreliggande utkast till föreskrifterna, finner
jag väl dessa ha innefattat så betydande och varaktig ändring av båtmännens
tjänstgöringsförhållanden, att frågan härom måste anses ha varit av
principiell eller eljest allmän betydelse, oaktat föreskrifterna avsett endast
tre båtmän (jfr prop. 128/1937 s. 67—69 och 83—86). Föreskrifterna äro
följaktligen i och för sig av den natur, att de enligt 5 § första stycket i kungörelsen
icke bort fastställas, innan tillfälle beretts förbundet att taga kännedom
om utkast till föreskrifterna. Det är emellertid att märka, att föreskrifterna
utfärdats av överlotsen vid Malmö lotsplats i enlighet med
honom i tjänstgöringsreglementet för lots- och fyrstaten tillkommande befogenhet.
Som lotsstyrelsen fått kännedom om föreskrifterna först efter
det desamma utfärdats, kan det icke läggas styrelsen till last, att förbundet
icke tillställts utkast till desamma före dessas utfärdande. Det kan möjligen
göras gällande, att överlotsen bort bereda förbundet tillfälle att taga
kännedom om utkast till föreskrifterna, innan dessa fastställdes. Till överlotsen
har emellertid icke med stöd av 2 § i kungörelsen delegerats befogenhet
att förhandla beträffande ärenden av ifrågavarande slag. Med hänsyn
härtill och då föreskrifterna i 5 § första stycket i kungörelsen icke kunna

292

anses innebära någon begränsning av överlotsen enligt nyssnämnda tjänstgöringsreglemente
tillkommande befogenhet att utfärda tjänstgöringsföreskrifter
av förevarande slag, kan icke heller överlotsen anses ha förfarit
felaktigt genom att utfärda föreskrifterna utan att tillfälle dessförinnan
beretts förbundet att taga del av utkast till desamma.

Vidkommande spörsmålet om skyldighet förelegat för styrelsen att på
förbundets begäran ingå i förhandling vill jag först framhålla, att nämnda
begäran avsett båtmännens allmänna anställnings- och arbetsvillkor och
följaktligen en fråga, som förbundet enligt 4 § i kungörelsen ägt påkalla
förhandling om.

Styrelsen har emellertid ifrågasatt huruvida, med hänsyn till att förbundet
enligt styrelsens mening utövat rättsstridigt hot mot styrelsen av det
slag, varom förmäles i 10 kap. 2 § strafflagen, skyldighet att ingå i förhandling
förelåg så länge hotet vidmakthölls. Emellertid kan förbundets mot
lotsverket såsom sådant uttalade hot om blockad — en åtgärd som i och
för sig ej strider mot gällande lag (jfr NJA 1935 s. 300) — ej anses hänförligt
till förfarande som är straffbelagt i nyssnämnda lagrum. Styrelsen
har följaktligen ej av det skälet ägt underlåta att ingå i förhandling.

Icke heller den omständigheten — att förbundet anmodat båtmännen
vid Malmö lotsplats att icke efterkomma de meddelade tjänstgöringsföreskrifterna
och sålunda uppmanat dessa tjänstemän till förfarande, som är
i lag belagt med straff — är av beskaffenhet att befria styrelsen från densamma
författningsenligt åliggande skyldighet att ingå på de av förbundet
begärda förhandlingarna.

Styrelsen har vidare anfört, att förbundets begäran om förhandlingar
icke avsåg allenast båtmännen vid Malmö lotsplats utan åsyftade frågan
om införande av reglerad arbetstid för båtmännen vid alla lotsplatser,
att sistnämnda fråga om båtpersonalens löne- och arbetstidsförhållanden
emellertid av Kungl. Maj:t hänskjutits till särskilda utredningsorgan, 1949
års tjänsteförteckningsrevision och den år 1948 tillsatta utredningen rörande
arbete å s. k. obekväm arbetstid, samt att styrelsen därför icke kunde på
egen hand med för staten bindande verkan föra förhandlingar och träffa
överenskommelser angående viss bestämd arbetstid.

Jag finner det visserligen uppenbart, att styrelsen med hänsyn till nämnda
utredningar icke kunde, medan desamma pågingo, träffa överenskommelse
med förbundet rörande arbetstid för båtmännen och dylikt. Därmed är
emellertid icke sagt, att en förhandling mellan parterna skulle ha varit
meningslös. Tvärtom kunde en förhandling i nämnda läge vara till nytta
för båda parterna genom att tillfälle bereddes dem att för varandra klargöra
de olika ståndpunkterna och diskutera behovet av särskilda åtgärder i
avbidan på tvistefrågornas slutliga lösning. De pågående kommittéutredningama
ha därför enligt min mening icke utgjort något bärande skäl för
styrelsen att undandraga sig upptagande av den begärda förhandlingen.

293

Men även om det funnits giltiga skäl att anse det olämpligt att i sakernas
dåvarande läge upptaga förhandlingar rörande båtmännens anställningsoch
arbetsvillkor, har hänsyn härtill likväl icke fått tagas. Myndighet äger
nämligen icke rätt att diskretionärt pröva lämpligheten av eu av tjänstemannaförening
gjord framställning om förhandling rörande fråga av beskaffenhet
att kunna jämlikt 4 § i kungörelsen göras till föremål för förhandling.
Av samma skäl har styrelsen icke heller ägt dröja med inledande
av förhandling i avbidan på Kungl. Maj:ts prövning av den hemställan om
medel till ökning av antalet båtmän, som styrelsen gjort efter det förbundet
påkallat förhandling.

Styrelsen har följaktligen varit pliktig att hörsamma förbundets begäran
om förhandling rörande båtmännens anställnings- och arbetsvillkor.

Vad slutligen angår frågan, huruvida styrelsen — genom att först den
1 oktober 1951 upptaga den begärda förhandlingen, oaktat förbundets anhållan
härom inkommit till styrelsen redan den 7 augusti samma år — gjort
sig skyldig till otillbörligt dröjsmål, har styrelsen till förklaring av dröjsmålet
anfört, att generallotsdirektören åtnjöt semester till den 20 augusti,
att styrelsen i hans frånvaro icke ansåg sig kunna vidtaga någon åtgärd i
saken, att arbetet med styrelsens statförslag därefter i så hög grad upptog
styrelsens tid, att någon tjänsteman inom styrelsen icke kunde avdelas för
att bedriva förhandlingarna, att detta arbete, som helt avslutades först efter
den 15 september 1951, måst gå före andra arbetsuppgifter, som ej krävt
omedelbart avgörande, att Nyman och Schaffer voro de enda inom styrelsen,
som voro kompetenta att bedriva de av förbundet begärda förhandlingarna,
att Schaffer under nyssnämnda tid ej kunde lösgöras, enär han,
som var ledamot av 1948 års lotskommitté, till och med första veckan i
september var i tjänst i styrelsen allenast för att övriga befattningshavare
å chefstjänster skulle kunna beredas någon semester och därefter återgick
till brådskande kommittéarbete, att Nyman, sedan statförslagen i huvudsak
avslutats, under veckan den 10—den 16 september hade att avarbeta
under sommaren och under arbetet med statförslagen uppkommen balans
av sådana ärenden som ej tålde uppskov och som följaktligen måste gå före
upptagandet av förhandlingar med förbundet, att Nyman därefter på grund
av sjukdom var urståndsatt att fullgöra sin tjänst till den 24 september,
att styrelsen förvissat sig om att de nya tjänstgöringsföreskrifterna tillsvidare
ej tillämpades, samt att styrelsen behövt visst rådrum med hänsyn
Lill det ovan nämnda otillbörliga blockadhotet från förbundet.

Frågan huruvida de av styrelsen åberopade arbets- och personalförhållandena
utgjort giltigt skäl till dröjsmålet med förhandlingarnas upptagande
måste bedömas mot bakgrunden av det sätt, varpå myndighets representation
vid sådan förhandling, varom nu är fråga, bör vara anordnad.

Bestämmelsenia i kungörelsen innefatta icke några direkta anvisningar
vare sig om huru vederbörande myndighets representation vid muntlig för -

291

handling skall anordnas eller om huru förhandlingen skall bedrivas. Vissa
antydningar härom finnas i 8 § tredje stycket. Angående protokollföringen
stadgas där, att i protokollet skola återgivas framlagda förslag och avgivna
förklaringar samt därvid i korthet angivas skälen för de å ömse sidor intagna
ståndpunkterna. Av dessa bestämmelser torde få dragas den slutsatsen,
att parterna å ömse sidor vid muntlig förhandling skola tillkännagiva
sina ståndpunkter samt motivera dessa. När det gäller att bestämma
på vilket sätt myndighet vid muntlig förhandling skall låta representera
sig, måste uppenbarligen tillses, att utsedda representanter kunna vid förhandlingen
fullgöra vad i nyssnämnda hänseende åligger myndigheten.

Vissa uttalanden i förarbetena till kungörelsen belysa närmare dessa frågor.
Uttalandena ha redovisats av MO i ämbetsberättelsen 1951 s. 143—147,
vartill hänvisas.

Av uttalandena framgår otvetydigt — såsom MO framhållit — att vid
kungörelsens tillkomst fästs stort avseende vid att vederbörande myndighet
vid förhandling enligt kungörelsen erhåller sådan representation, att verkliga
överläggningar i den mening som i kungörelsen åsyftas kunna komma
till stånd. Vid dylika överläggningar skola å ömse sidor utbytas skäl och
motskäl. Från myndighetens sida gäller det sålunda att närmare angiva och
belysa de synpunkter, som myndigheten lägger på den fråga som är föremål
för förhandling. Även om myndigheten vid tillfället ej kan giva definitivt
besked om sin ställning, kan dock från motpartens sida uppställas
anspråk på att redan under förhandlingarnas gång erhålla kännedom om
myndighetens preliminära inställning samt skälen härför. Det har även
förutsatts, att ordföranden vid förhandling jämlikt kungörelsen skall söka
åvägabringa samförstånd mellan parterna. Härtill måste, som förut nämnts,
hänsyn tagas vid utseende av myndighetens representation. Omfattningen
och vikten av den eller de frågor som förhandlingen avser ha givetvis betydelse.
Ehuru det icke såsom allmän regel ansetts kunna fordras att myndighetens
chef alltid skall själv medverka vid förhandling, är det, åtminstone
i viktigare frågor, ofta lämpligt att verkschefen personligen deltager. Där
så icke sker, bör emellertid i verkets representation ingå vederbörande personalchef
eller annan som tillhör ledningen för verket. Endast en person
i denna ställning torde i allmänhet vara lämpad att vid sådana överläggningar
som här avses företräda myndigheten.

De frågor, beträffande vilka förhandling begärts av förbundet, voro
uppenbarligen av den vikt, att lotsstyrelsens representation vid förhandlingen
i enlighet med det nyss anförda bort stå under ledning av generallotsdirektören
eller av byråchef som var väl insatt i förevarande spörsmål.
Någon anmärkning kan sålunda icke riktas mot styrelsen för det denna
icke lät sig representeras av lägre tjänsteman, som icke var lika arbetsbelastad
som byråcheferna och som därför kunnat genast inleda förhandling
med förbundet.

295

Det är med hänsyn till vad nyss sagts om hur myndighet bör vara representerad
vid förhandling uppenbart, att förbundets begäran om förhandling
kom vid en för verket ur arbetssynpunkt mycket oläglig tidpunkt.
Arbetet med styrelsens anslagsäskanden för det kommande budgetåret har
givetvis för styrelsen medfört svårighet att ägna erforderlig tid åt att förbereda
förhandling av frågan om båtmännens löner — förbundet har påkallat
förhandling rörande båtmännen i hela riket — ävensom minskat
möjligheterna att lösgöra lämplig personal för förhandlings bedrivande.
Det är vidare klart, att förhandlingen icke bort upptagas, förrän nyssnämnda
fråga förberetts och diskuterats inom verket. Det låg givetvis även
i förbundets intresse, att frågan behörigen förbereddes innan förhandling
inleddes. I förevarande fall synes emellertid någon mera omfattande förberedelse
icke ha erfordrats. Frågan hade nämligen redan tidigare varit
föremål för förhandling mellan styrelsen och förbundet. Med hänsyn till
de pågående kommittéutredningarna var styrelsen icke i tillfälle att träffa
någon överenskommelse med förbundet rörande båtmännens arbetsförhållanden.
Vid den begärda förhandlingen har det därför för styrelsens del
närmast gällt att ytterligare klargöra denna ståndpunkt för förbundet.
Från styrelsens sida framfördes vid den förhandling, som kom till stånd
den 1 oktober 1951, förslag att lätta båtmännens arbetsbörda genom viss
ökning av båtmännens antal. Detta förslag har givetvis krävt viss förberedelse.
Frågan härom var emellertid föremål för prövning i samband med
upprättandet av statförsiaget och har uppenbarligen icke krävt någon
ytterligare längre förberedelse. Nu ifrågavarande spörsmål ha därjämte
utförligt behandlats av styrelsen i ett av denna till Kungl. Maj:t avgivet,
den 29 augusti 1951 dagtecknat remissvar i anledning av en av förbundet
till Kungl. Maj:t tidigare gjord framställning om båtpersonalens arbetstid.
Det borde därför ha varit möjligt för styrelsen att — utan att nämnvärt
fördröja färdigställandet av statförslaget — samtidigt förbereda förhandlingen.
Styrelsen har i ärendet gjort gällande, att det måste ha varit klart
för förbundet att positiva resultat av förhandling ej kunde nås. Detta uttalande
antyder, att något större behov av förberedelse ej förelåg.

Styrelsens uppfattning, att det av förbundet i skrivelsen den 6 augusti
1951 uttalade blockadhotet nödvändiggjort viss tids rådrum, kan jag icke
dela. Detta hot — som avsåg det fall att styrelsen vidtoge disciplinära
åtgärder mot de båtmän som vägrat fullgöra dem ålagd tjänstgöringsskyldighet
— har givetvis icke varit av beskaffenhet att kunna inverka på lösningen
av den fråga, om vilken förhandling begärts, nämligen båtmännens
arbetstid, och följaktligen icke behövt på något sätt fördröja upptagande
av förhandling härom.

Det torde vidare böra framhållas, att förhandlingen, när den kom till
stånd, uppenbarligen ej tog lång tid i anspråk. Något hinder mot att förlägga
förhandlingen till Stockholm synes icke ha förelegat. Om så skett,

296

borde det ha varit möjligt för generallotsdirektören eller någon av byråcheferna
att upptaga den begärda förhandlingen utan att övriga brådskande
ärenden, som ankom på styrelsen, behövt nämnvärt fördröjas.

Jag kan med hänsyn till vad sålunda anförts icke finna, att de av styrelsen
åberopade arbets- och personalförhållandena utgjort hinder för styrelsen
att tidigare än som skett upptaga den av förbundet begärda förhandlingen.
Det ligger i sakens natur, att dylik förhandling skall inledas så
snart ske kan. I 8 § i 1937 års kungörelse stadgas också, att tid och plats
för muntlig förhandling bestämmes av myndigheten, därvid skall iakttagas
att frågans behandling icke oskäligt fördröjes. När ett dröjsmål med utsättande
av förhandling är att anse såsom oskäligt är givetvis en fråga,
om vilken delade meningar kunna råda och som måste bedömas med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall. Så mycket är dock klart (jfr
förarbetena till stadgandet i 5 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt,
prop. 240/1936 s. 101—107), att ett så långvarigt dröjsmål som det som
inträffat i förevarande fall är att anse såsom oskäligt, om det icke betingats
av omständigheterna. På sätt framgår av det anförda ha de av styrelsen
åberopade förhållandena icke nödvändiggjort ett så avsevärt dröjsmål som
det inträffade. Styrelsen borde därför enligt min mening ha upptagit förhandlingen
tidigare än som skett. I varje fall borde styrelsen, då förhandling
icke upptogs kort efter det generallotsdirektören återinträtt i tjänst,
ha underrättat förbundet, att arbets- och personalförhållandena enligt
styrelsens mening påkallade ytterligare uppskov med förhandlingen.

Såsom förut nämnts kunde emellertid styrelsen med hänsyn till de pågående
kommittéutredningarna icke träffa någon överenskommelse om båtmännens
arbetstid. Det är vidare att märka, att de av överlotsen vid Malmö
lotsplats utfärdade tjänstgöringsföreskrifterna tillsvidare icke tillämpades.
Nu angivna förhållanden ha uppenbarligen varit ägnade att låta intresset för
förhandlings hållande något träda tillbaka för vikten av statförslagens
uppgörande. Någon skada av dröjsmålet har icke uppkommit och har icke
heller varit att befara.

Med hänsyn härtill finner jag med dessa uttalanden klagomålen icke
föranleda vidare åtgärd från min sida.

9. Felaktig avfattning av hovrätts beslut angående
utdömd rättegångskostnad.

I ett till rådhusrätten i Malmö instämt mål mellan tränaren Göte Nilsson
i Mölndal, kärande, samt fru Edit Svensson i Malmö, svarande, angående
provisionsfordran, meddelade rådhusrätten den 16 maj 1951 dom, varigenom
Edit Svensson förpliktades att till Nilsson utgiva 500 kronor jämte
ränta och rättegångskostnader.

Mot denna dom fullföljde Edit Svensson talan i hovrätten över Skåne

297

och Blekinge. Vid huvudförhandling i hovrätten inställde sig Nilsson såsom
vadesvarande, åtföljd av sitt ombud advokaten Lennart Vilén i Malmö,
vilken bestred ändringsyrkandet samt fordrade ersättning för kostnaderna
å målet i hovrätten med 476 kronor, därav 26 kronor för utlägg och 450
kronor i ombudsarvode. Nilsson yrkade därutöver ersättning för sin personliga
inställelse med 100 kronor.

I dom den 12 oktober 1951 fastställde hovrätten rådhusrättens domslut
samt förpliktade Edit Svensson att ersätta Nilsson hans kostnader å målet
i hovrätten med 326 kronor, därav 300 kronor utgjorde ombudsarvode,
jämte vad som åtginge till lösen för en avskrift av hovrättens dom.

Hovrättens dom vann laga kraft.

Sedan advokaten Ragnar Kaiser i Mölndal, vilken i målet varit huvudombud
för Nilsson, i skrivelse den 19 november 1951 till hovrätten anhållit
om upplysning rörande det förhållandet att någon ersättning för Nilssons
personliga inställelse i målet icke blivit utdömd, meddelade hovrättsrådet
Curt Bergström i egenskap av ordförande å hovrättsavdelningen vid huvudförhandlingen
i skrivelse den 26 november 1951 till Kaiser följande.

Vid överläggning till dom i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen
i målet hade skilda meningar yppats i huvudsaken och därför beslutats anstånd
med domen i två veckor. Tydligen hade vid denna första överläggning
även rättegångskostnaderna diskuterats och då preliminärt bestämts
till 426 kronor, därav för utlägg 26 kronor, i arvode 300 kronor och för
Nilssons personliga inställelse 100 kronor. Att så varit fallet bestyrktes
därav, att å kostnadsräkningen med Bergströms stil funnes med blyerts
antecknat dels invid rubriken ”B. Arvode” ”300”, dels ock längre ned
”100 för pers. inst”. Dessa anteckningar kunde icke gärna ha tillkommit i
något annat sammanhang. Vid den slutliga överläggningen hade, enligt
vad hovrätten bestämt erinrade sig, beslutats nedsättning av Viléns arvode.
Uppenbarligen hade arvodet därvid bestämts till 200 kronor och det
totala kostnadsbeloppet sålunda kommit att uppgå till 326 kronor. I överensstämmelse
därmed hade i domen Nilsson tillerkänts kostnadsersättning
med 326 kronor, varav dock av förbiseende 300 kronor i stället för rätteligen
200 kronor angivits utgöra arvode. Av vad ovan anförts framginge,
att den Nilsson tillerkända kostnadsersättningen beräknats sålunda: utlägg
26 kronor, arvode 200 kronor och personlig inställelse 100 kronor.
Nilsson hade följaktligen erhållit den ersättning hovrätten funnit skälig.
Det misstag, som uppenbarligen begåtts, vore att av den i och för sig riktiga
kostnadsersättningen av misskrivning 100 kronor för mycket angivits
utgöra arvode. Därest Nilsson så önskade, kunde han till hovrätten insända
sin utskrift av domen i och för rättelse.

I en den 12 februari 1952 hit inkommen skrivelse förklarade sig styrelsen
för Sveriges advokatsamfund — dit Kaiser, under förmälan att hans huvud -

298

man vore mycket missbelåten med kostnaderna i målet, insänt handlingarna
i saken — ha funnit vad som förekommit vara så pass anmärkningsvärt,
att styrelsen ansett sig icke kunna underlåta att bringa det passerade till
min kännedom för den åtgärd, jag kunde finna skäl vidtaga.

I ett med anledning av klagomålen infordrat yttrande anförde Bergström
samt adjungerade ledamöterna Per Bergdahl och Bengt Hjern, vilka
deltagit i avgörandet av ifrågavarande mål i hovrätten, följande.

I skrivelsen den 19 november 1951 hade Kaiser gjort gällande, att i hovrättens
ovanberörda dom det fel förelupit att hovrätten försummat tillerkänna
Nilsson ersättning för hans personliga inställelse i hovrätten med
100 kronor, i följd varav hans kostnadsersättning bestämts till allenast
326 kronor. Hovrätten hade emellertid ansett sig kunna fastslå, att av beloppet
326 kronor 26 kronor avsåge gottgörelse för utlägg, 200 kronor arvode
och 100 kronor ersättning för personlig inställelse men att på grund av förbiseende
arvodet angivits till 300 kronor. Förutsättning för tillämpning av
17 kap. 15 § rättegångsbalken hade därför enligt hovrättens mening förelegat.
Därom hade Kaiser erhållit meddelande genom Bergströms skrivelse
den 26 november 1951, till vilken nu hänvisades. Av densamma syntes anledningen
till det förelupna felet klart framgå. Kaiser hade därefter icke
varit i förbindelse med hovrätten i detta ärende. Anmärkas kunde, att ett
arvode av 200 kronor måste anses fullt skäligt med hänsyn till samtliga de
omständigheter, som brukade vara normerande vid arvodets bestämmande.
Genom det förelupna felet syntes Nilsson knappast ha lidit någon skada.
Därest JO likväl skulle finna skada ha uppkommit för Nilsson, vore hovrätten
villig att gottgöra Nilsson densamma.

Beredd tillfälle att yttra sig i ärendet anförde Kaiser, under åberopande
av innehållet i en till honom ställd skrivelse från Vilén, att Nilsson, då den
honom tilldömda ersättningen från motparten endast räckte till kostnaderna
i målet, uppenbarligen lidit skada genom förlust av 100 kronor.
Kaiser ansåge, att denna Nilssons förlust borde täckas.

Den åberopade skrivelsen från Vilén innehöll, bland annat, att Vilén
för sin del ansåge det av honom yrkade beloppet 450 kronor utgöra skäligt
arvode i målet. Enligt av Vilén i målet förda noteringar hade Vilén genomgått
hela materialet både i samband med uppsättande av genmäle och dagen
före målets handläggning i hovrätten. Vilén hade antecknat, att handläggningen
jämte genomgång samma dag och konferens med Nilsson hade
tagit en tid av 6 timmar. Enbart för själva huvudförhandlingen ansåge
Vilén att skäligt arvode borde beräknas till cirka 250 kronor. För sin del
kunde Vilén icke förstå, att 17 kap. 15 § rättegångsbalken kunde vara tilllämplig
i ett fall av detta slag.

299

Advokatsamfundets styrelse bereddes tillfälle att avgiva påminnelser i
ärendet men underlät att inkomma därmed.

I en därefter till mig inkommen skrivelse anförde Bergström att, då det
vore möjligt att genom den i hovrättsdomen skedda misskrivningen skada
kunde ha tillfogats Nilsson, ett belopp av 100 kronor den 28 maj 1952 i
postremissväxel översänts till Nilsson, vilket hovrätten velat bringa till
min kännedom.

Vid prövning av ärendet fann jag — enär Nilsson erhållit full gottgörelse
för den skada, som kunde ha åsamkats honom genom det förelupna felet,
samt med hänsyn till omständigheterna i övrigt — mig kunna låta bero
vid vad i ärendet förevarit.

10. Ärende rörande indrivning av utskylder.

Av handlingarna i ett genom klagomål av gjutaren Max Alban Gilbert
Bratt i Huddinge härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Klaganden undergick under nio år sju månader intill den 23 maj 1950
förvaringsstraff och utskrevs sagda dag från fångvårdsanstalten å Hall.
Medan klaganden undergick straffet var han mantalsskriven i Göteborg.
Utan att ha avgivit deklaration blev han där taxerad efter skön till såväl
statlig som kommunal inkomstskatt år 1948 för en inkomst av 4 000 kronor,
år 1949 för 6 000 kronor och år 1950 för 10 000 kronor.

I en till mig insänd skrift påtalade klaganden, att då han numera frigivits
från sitt straff och fått arbete inom Huddinge socken, de honom på
grund av ovannämnda taxeringar påförda kvarstående skatterna, vilka
med hänsyn till att preliminär skatt icke erlagts blivit mycket stora, hölle
på att uttagas genom avdrag å hans avlöning. Det syntes klaganden hårt
att betala skatt för sagda år, då han icke haft någon inkomst under den
tid han varit intagen i fångvårdsanstalt.

Sedan jag hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län begärt upplysningar
i saken, uppgav länsstyrelsen i skrivelse den 17 mars 1951, att prövningsnämnden
i länet vid sammanträde dagen förut undanröjt klagandens
taxeringar åren 1950 och 1948 samt att prövningsnämnden den 1 mars
undanröjt även 1949 års taxering.

Sedan taxeringarna sålunda undanröjts, avskrevs ärendet härstädes.

I en sedermera hit inkommen skrift anförde klaganden att, ehuru taxeringarna
åren 1948—1950 blivit undanröjda, skatt på grund av desamma
avkrävts honom av uppbördsmannen i Huddinge socken. Denne liade i

300

meddelande den 24 april 1951 anmodat klaganden att inbetala kvarstående
skatt enligt 1949 års taxering med 1 132 kronor jämte indrivningsavgift
med 45 kronor 28 öre.

Sedan kronokamreraren i Göteborg anmodats att avgiva yttrande i
ärendet, överlämnade och åberopade denne såsom eget yttrande en av
mantalskommissarien Yngve Nelin avgiven promemoria av följande innehåll.

Under den tid, åren 1940—1950, som klaganden varit intagen å fångvårdsanstalt,
syntes klaganden ha blivit taxerad först år 1948. Sedan taxeringarna
1948—1950 i mars 1951 undanröjts av prövningsnämnden, hade
enligt uppgift av vederbörande skatteexekutor de kvarstående skatter som
grundade sig på 1948 och 1950 års taxeringar avskrivits. De vore icke föremål
för indrivning i Huddinge kommun. Begäran om indrivning av kvarstående
skatt enligt 1949 års taxering vore däremot överlämnad till indrivningsmyndigheten
i Huddinge. Sagda skatt hade även avkrävts den skattskyldige.
Den 2 juni 1951 hade skatteexekutorn i Göteborg av uppbördsverkets
kameralavdelning interimistiskt meddelats, att 1949 års taxering undanröjts,
och skatteexekutorn hade den 4 juni återkallat sin anhållan om indrivning
av den kvarstående skatt, som grundade sig på denna taxering. —
Den 4 april 1951 hade Nelin tillställt klaganden ett bevis att löneavdrag för
å slutlig debetsedel enligt 1950 års taxering debiterad kvarstående skatt
ej skulle verkställas. Enligt uppgift av uppbördsverkets kameralavdelning
och skatteexekutorn hade någon inbetalning av kvarstående skatter grundade
på 1948—1950 års taxeringar icke kommit uppbördsverket eller exekutionsverket
tillhanda.

Sedan klaganden beretts tillfälle att avgiva påminnelser, inkom landsfislcalen-utmätningsmannen
i Tumba distrikt Sven Ahlenius med infordrat
yttrande i ärendet. Ahlenius anförde följande.

Den 21 april 1951 hade från skatteexekutorn i Göteborgs fjärde distrikt
inkommit begäran om handräckning för utbekommande hos klaganden av
kvarstående skatt enligt 1949 års taxering med 1 132 kronor. Handräckningsärendet
hade av Ahlenius överlämnats till fjärdingsmannen E. Borgmo
för indrivningsåtgärd. Såsom framginge av handlingarna hade Borgmo den
24 april 1951 krävt klaganden på skatten jämte därå belöpande restavgift.
Den 9 juni 1951 hade från skatteexekutorn i Göteborg inkommit återkallelse
av handräckningen för ett belopp av 1 126 kronor. Kvarstående beloppet,
6 kronor, torde avse pensionsavgift, som påförts klaganden jämlikt
19 § lagen om folkpensionering. Borgmo, till vilken återkallelsen översänts,
hade upplyst att klaganden icke gjort någon inbetalning till honom å det
krävda beloppet.

301

Sedan Ahlenius anmodats inkomma med ytterligare utredning, överlämnade
och åberopade denne en av Borgmo den 17 augusti 1951 avgiven
promemoria. Av denna framgick, att av klagandens avlöning för januari
och februari 1951 hos en fabrik i Huddinge hade innehållits 261 kronor,
vilket belopp inlevererats till Stockholms stads uppbördsverk. Beloppet,
som avsett kvarstående skatt enligt 1950 års taxering, hade av uppbördsverket
den 29 maj 1951 girerats från postgirokonto nr 201 till kronokamrerarens
i Göteborg konto nr 248.

Ahlenius upplyste därjämte, att återkallelse av framställningen om handräckning
beträffande ovanberörda 6 kronor inkommit till honom den 13
augusti 1951.

Sedan jag i skrivelse till kronokamreraren i Göteborg, under framhållande
av att uppbördsverket i Stockholm överfört det av klagandens arbetsgivare
innehållna beloppet 261 kronor till postgirokonto nr 248, anmodat kronokamreraren
att inkomma med yttrande, åberopade denne såsom eget yttrande
en av uppbördskommissarien S. Gunne den 7 september 1951 avgiven
promemoria, däri anfördes följande.

Meddelande om överföringen av skattebeloppet 261 kronor hade kommit
uppbördsverket i Göteborg tillhanda den 31 maj 1951. I sin promemoria
av den 4 juni 1951 hade Nelin uppgivit, att någon inbetalning av
skatt avseende klaganden icke kommit Göteborgs uppbördsverk eller exekutionsverk
tillhanda. Orsaken till den felaktiga uppgiften syntes bero på
antingen att undersökningen beträffande inbetalningen verkställts någon
gång under tiden den 16—den 30 maj eller att inbetalningen i fråga den
4 juni ännu icke hunnit bliva antecknad å klagandens uppbördskort och
att i kassajournalen uppbördsverket i Stockholm stode angivet såsom inbetalare.
Den tjänsteman, som verkställt undersökningen om inbetalningen,
måste i sistnämnda fall icke ha utsträckt undersökningen till att omfatta
även vad det från Stockholm överförda beloppet avsett. På grund av att
prövningsnämnden den 16 mars 1951 undanröjt klagandens taxering för
år 1950 hade den kvarstående skatten kommit att avse endast pensionsavgift
uppgående till 6 kronor. I skrivelse av den 4 augusti 1951 hade uppbördsverket
underrättat länsstyrelsen därom och hemställt att 255 kronor
måtte återbetalas till klaganden. Skrivelsen hade översänts via utmätningsmannen,
som jämlikt § 89 uppbördsförordningen verkställt kvittning av
sammanlagt 85 kronor 56 öre i enlighet med en bifogad specifikation. Kontant
hade sålunda återstått 169 kronor 44 öre att utbetala till klaganden,
vilket belopp länsstyrelsen enligt per telefon inhämtad uppgift tillställt
honom den 5 september 1951.

Den åberopade specifikationen var av följande lydelse:

302

”K 49/2 -4, Pensionsavgift ............................ kr.

K 50/2 -4, „ ............................ „

K 49/2 -4, 4 % restavgift å kronor 354:— och 353: — (Skattebeloppen
bort jämkade).............................. „

K 50/2 -4, 4 % restavgift å kronor 566:— och 566:— (Skattebeloppen
bortjämkade).............................. »

Summa kronor 85: 56

Göteborg i Andre stadsfogdens kontor den 3 september 1951.

Ragnar Bernlöf.”

I en den 30 oktober 1951 hit inkommen skrift uppgav klaganden, att
han från länsstyrelsen mottagit 169 kronor, samt ifrågasatte, om icke återstoden
av de 261 kronorna borde utbetalas till honom.

Med anledning av det förhållandet att restavgifter i förevarande fall uttagits
av klaganden anmodade jag därefter andre stadsfogden Bernlöf att
därutinnan avgiva yttrande.

I avgivet yttrande anförde Bernlöf följande.

Efter erhållna uppbördsorder hade på sin tid till klaganden avlåtits kravbrev
under i restlängden angiven adress Nedre Fogelbergsgatan 7, Göteborg.
Då klaganden icke låtit sig avhöra, hade gjorts efterforskningar å nämnda
adress och därvid erhållits besked att klaganden vore okänd i fastigheten.
Vid hänvändelse till uppbördsverket hade erhållits uppgift att klaganden
vore kvarskriven å den uppgivna adressen. Någon uppgift om att klaganden
vore intagen å fångvårdsanstalt hade icke erhållits. Först långt senare
hade vederbörande skatteexekutor fått uppgift om att klaganden sannolikt
vore intagen å fångvårdsanstalt. I anledning därav hade man skrivit till
centrala fångregistret och därifrån erhållit besked att klaganden vore intagen
å fångvårdsanstalten Hall i Södertälje. Hos utmätningsmannen i
Södertälje begärd handräckning för uttagande av klagandens utskylder
hade återredovisats med fattigdomsbevis. Efter senare erhållen upplysning
att klaganden skulle inneha arbetsanställning i Stockholm hade begärts
handräckning hos Stockholms indrivningsverk, som vidarebefordrat ärendet
till landsfiskalen-utmätningsmannen i Tumba distrikt. Sedan meddelande
erhållits att klagandens taxeringar för 1948 och 1949 delvis undanröjts av
prövningsnämnden, hade omedelbart hos utmätningsmannen i Tumba
distrikt den dit vidarebefordrade handräckningsframställningen återkallats
i vad densamma avsåg de utskylder, som genom prövningsnämndens beslut
blivit undanröjda. Den 12 augusti 1951 hade uppbördsverket till indrivningsverket
överlämnat handlingar rörande klaganden tillkommande restitution
med begäran om uppgift tillika om de klaganden eventuellt åvilande
restantier, vilka enligt uppbördsförordningens bestämmelser kunde bli föremål
för kvittning. I anledning därav hade meddelats, att ifrågavarande

6: —
6: —

28: 28

45: 2S

303

restantier utgjorde 85 kronor 56 öre enligt ovanintagna specifikation. Detta
belopp hade av länsstyrelsen sedermera kvittningsvis avdragits å klaganden
tillkommande restitutionsmedel. Vid nämnda tillfälle hade såväl vederbörande
skatteexekutor som Bernlöf saknat kännedom om att klaganden
varit intagen å fångvårdsanstalt den avsevärda tid, som framginge av
remisshandlingarna. För egen del funne Bernlöf denna omständighet vara
sådan, att det finge anses obilligt därest klaganden skulle tvingas betala
ifrågavarande restavgifter. Då Bernlöf därjämte erfarit, att riksräkenskapsverket,
som lämnats tillfälle taga del av handlingarna, vore av samma
mening, komme Bernlöf att vidtaga åtgärder för återställande till klaganden
av nyssnämnda restavgifter. Med hänvisning till specifikationens uppställning
angående de utskylder och restavgifter, som kvittningsvis tagits
i anspråk, syntes klaganden under alla förhållanden vara skyldig att betala
pensionsavgifter enligt 1948 och 1949 års taxeringar, 6 kronor för vartdera
året, jämte därå belöpande restavgifter, 25 öre för vartdera beloppet, eller
tillhopa 12 kronor 50 öre. Nämnda restavgifter inginge uti de i uppställningen
angivna restavgifterna å respektive 28 kronor 28 öre och 45 kronor
28 öre. Till klaganden komme alltså att återställas 73 kronor 6 öre.

I en den 11 januari 1952 hit inkommen skrift meddelade klaganden därefter,
att han i december 1951 från andre stadsfogden i Göteborg bekommit
73 kronor 6 öre.

Då det förhållandet att taxeringsnämnden åren 1948, 1949 och 1950, då
klaganden var intagen å fångvårdsanstalt och ej deklarerat någon inkomst,
taxerat klaganden för inkomst av arbete till belopp från 4 000 till 10 000
kronor, med hänsyn till stadgandet i § 113 regeringsformen icke kunde föranleda
någon min åtgärd samt i fråga om indrivningsåtgärderna rättelse
efter taxeringarnas undanröjande och skatternas avkortning slutligen åstadkommits
genom återbäring till klaganden av de belopp, som för mycket
uttagits av honom, fann jag mig kunna låta bero vid vad i ärendet förevarit.

11. Fråga huruvida polismyndighet i visst fall förfarit
anmärkningsvärt genom att omhändertaga och
låta sinnesundersöka en person.

Sedan pastorn Ivarl-Erik Kejne i en den 11 september 1950 hit ingiven
skrift anfört klagomål mot, bland andra, vissa polismän i Stockholm samt
jag i anledning därav anmodat riksåklagaren att efter verkställd utredning
till mig inkomma med yttrande, inkom riksåklagaren den 11 juli 1951 med
det begärda yttrandet, därvid han åberopade utredning angående myndig -

304

heternas förhållande i den s. k. Kejneaffären m. m., avgiven den 28 juni
1951 av en av Kungl. Maj:t tillsatt kommission (SOU 1951: 21).

I kommissionens betänkande lämnades bland annat redogörelse rörande
intagning på Beckomberga sjukhus i september 1949 av en person, som i
betänkandet benämndes Tore Svensson (s. 53—63). Såsom sammanfattning
av vad som förekommit och såsom omdöme om myndigheternas förfarande
i förevarande hänseende anförde kommissionen, bland annat, följande
(s. 111—112).

I slutet av september 1949 hade fru Svensson vänt sig till statsrådet
Nils Quensel och bett om hjälp att få mannen, som var ovillig att söka
vård för en kroppslig åkomma, tvångsintagen på Beckomberga sjukhus
för att därigenom få honom överförd till kroppssjukhus. Sedan Quensel
och fru Svensson haft samtal i saken med överläkaren Fritz Wiesel på
Beckomberga, hade Quensel vänt sig till kriminalpolisintendenten Alvar
Zetterquist och hemställt, att polisen skulle taga hand om Svensson för
sinnesundersökning. Den 28 september hade Svensson under Quensels medverkan
omhändertagits av polisen på order av Zetterquist. För undersökning
av Svenssons sinnesbeskaffenhet hade polisen tillkallat en av polisläkarna,
professor emeritus Alfred Petrén. Denne hade av handlingarna inhämtat,
att Svensson trakasserat Quensel. Vid undersökning samma dag
hade Svensson motsatt sig sjukhusvård. Svensson hade kvarhållits för
ytterligare undersökning. Den 30 september hade Petrén utfärdat vårdattest
enligt sinnessjuklagen för Svenssons intagning på Beckomberga. —
Vad gällde omhändertagandet av Svensson för sinnesundersökning finge
framhållas, att Quensel, när han gjorde framställning därom till Zetterquist,
synbarligen icke haft den uppfattningen, att Svensson var i egentlig mening
sinnessjuk, utan letts av den av fru Svensson väckta tanken att Svensson
genom intagning på sinnessjukhus skulle få den vård för sin kroppsliga
åkomma, som han eljest undvek — ett i och för sig behj ärtans värt syfte.
Även Zetterquist syntes ha varit medveten om detta sakläge, ehuru han
såsom motiv för Svenssons omhändertagande åberopat, att polisen kunde
ha anledning att syna Svensson såsom lösdrivare och i anslutning därtill
låta pröva om anledning fanns att få honom intagen på sinnessjukhus.
Det finge erinras om att Zetterquists order till polisen den 26 september
1949 innehållit, att Svensson skulle omhändertagas för sinnesundersökning
och ej för lösdrivarbehandling. Vid angivna förhållande framstode såväl
Quensels framställning till Zetterquist om Svenssons omhändertagande för
sinnesundersökning som Zetterquists åtgärd att föranstalta därom såsom
anmärkningsvärda.

Den av kommissionen åsyftade ordern den 26 september 1949 innefattades
i en promemoria, vilken — med namnet ändrat till Tore Svensson —
hade följande lydelse:

305

”Inkom den 26/9 1949. N:r 41.041.

Kriminalpolisintendenten A. Zetterquist har innevarande dag givit order
till 5:e roteln om att diversearbetaren Tore Svensson, född den 22 juni
1909, vilken för närvarande vistas i Stockholm under okänd adress, skall
omhändertagas för sinnesundersökning.

Svensson har nu liksom vid flera tidigare tillfällen trakasserat statsrådet
Quensel på såda,nt sätt, att allt tyder på att Svensson är i behov av vård
på sinnessjukhus.

När Svensson senast var i förhör å 5:e roteln lovade han att lämna staden
och begiva sig till Småland. Plan har emellertid nu återkommit till
staden och åter börjat sitt tidigare uppträdande mot Quensel.

Svensson lär bo antingen på Högalid under namnet Ivar Jansson eller
pa Pelikan under namnet Erik Johansson. Han hade också talat om att
han skulle lägga in sig på Karolinska sjukhuset, varför en undersökning
bör ske där.

Ärendet är brådskande. Sedan Svensson omhändertagits, meddelas intendenten
Zetterquist härom — Stockholm, kriminalpolisens 5:e rotel den 26

september 1949. TT .. , „

Hans Alexandersson.

Sedan jag med anledning av vad sålunda förekommit anmodat Zetterquist
att till mig inkomma med yttrande, anförde Zetterquist i avgivet
utlåtande följande.

Beträffande Kejnekommissionens uttalande vore det av formuleringen
att döma uppenbart, att kommissionen fäst avgörande vikt vid att den av
Zetterquist utfärdade ordern till polisen om Svenssons omhändertagande
icke innefattat en order om omhändertagande för lösdrivarbehandling utan
för sinnesundersökning. Kommissionen hade emellertid där förbisett det
självklara faktum, att sinnesundersökningen endast ingått som ett led —
och ett nödvändigt första led — i lösdrivarbehandlingen. Ordern hade, om
Zetterquist själv utfärdat den skriftligen och underskrivit densamma, skolat
innehålla: ”Svensson skall omhändertagas för lösdriveri och sinnesundersökas.
” Ordern om omhändertagandet hade Zetterquist emellertid muntligen
delgivit chefen för lösdrivarroteln, kommissarien J. L. Evaldsson, som
i sin tur vidarebefordrat densamma till tjänstgörande överkonstapeln vid
samma rotel Hans Alexandersson. Zetterquist och Evaldsson hade varit
ense om att Svensson icke lämpligen borde underkastas lösdrivarbehandling
utan föregående sinnesundersökning, eftersom båda varit av den uppfattningen
att Svensson vore psykiskt abnorm, en asocial psykopat, som måste
bli föremål för sinnesundersökning i enlighet med bestämmelserna i 7 §
lösdrivarlagen. Vid vidarebefordrandet av Zetterquists order till Alexandersson
hade Evaldsson icke funnit skäl att informera Alexandersson närmare
om fallet Svensson — vilket enligt Zetterquists mening icke heller
varit nödvändigt — utan endast givit order om Svenssons omhändertagande

20 — J ustiticombudsmanncns ämbctsbcrättelsc till 1063 urs riksdag.

306

för den såsom ett första led i lösdrivarbehandlingen ingående sinnesundersökningen.
Alexandersson, som tidigare icke tagit någon befattning med
fallet Svensson, hade också uppfattat ordern så och hade haft fullt klart
för sig, att det gällt ett lösdrivarärende. Eljest hade ärendet skolat handläggas
på en helt annan rotel, nämligen dåvarande tredje, numera sjätte
roteln, som hade hand om alla sinnesundersökningar i andra fall. Vid utskrivandet
av spaningspromemorian till personalen hade icke heller Alexandersson
funnit det nödvändigt att omnämna annat än det första ledet i
behandlingen. Han hade nämligen kunnat utga från att hela personalen
måst förstå att det gällt ett lösdrivarärende, eftersom ordern kommit från
lösdrivarroteln. Ehuru Alexandersson blivit hörd av kommissionen, hade
han icke, enligt vad han för Zetterquist uppgivit, hörts om omständigheterna
kring utfärdandet av den ovan intagna spaningspromemorian, vilken
av kommissionen in extenso återgivits i utredningen. Icke heller hade
Zetterquist själv blivit hörd av kommissionen om innehållet i denna promemoria.
Hade så skett, hade kommissionen måst få klart för sig, att det
i verkligheten rört sig om ett lösdrivarärende och icke ett sinnessjukärende
i egentlig mening. Anledningen till det fullständiga återgivandet av denna
promemoria kunde enligt Zetterquists mening icke ha varit nagon annan
än den, att kommissionen därigenom ansett sig kunna prestera ett bevis
för sitt antagande att det varit fråga om ett omhändertagande för sinnesundersökning
och icke för lösdriveri. Hur kommissionen över huvud taget
kunnat få denna uppfattning vore så mycket mera egendomligt som kommissionen
både genom fru Svensson och Evaldsson blivit upplyst om att
Svensson enligt polismyndighetens redan fattade beslut skulle komma att
häktas för lösdriveri. Detta framginge nämligen av kommissionens redogörelse
på s. 57. På s. 111 framhölle kommissionen, att Quensel, när han
gjort framställning till Zetterquist om sinnesundersökning av Svensson,
synbarligen icke haft den uppfattningen att Svensson var i egentlig mening
sinnessjuk, utan letts av den av fru Svensson väckta tanken att Svensson
genom intagning på sinnessjukhus skulle få den vård för sin kroppsliga
åkomma, som han eljest undvek. Kommissionen fortsatte: ”Även Zetterquist
synes ha varit medveten om detta sakläge, ehuru han såsom motiv
för Svenssons omhändertagande åberopat att polisen kunde ha anledning
att syna Svensson såsom lösdrivare och i anslutning därtill låta pröva om
anledning fanns att få honom intagen på sinnessjukhus.” Mot denna framställning
av förhållandena kring Svenssons omhändertagande hade Zetterquist
att erinra följande. Då Quensel gjort sin hänvändelse till Zetterquist
hade det stått fullkomligt klart för Zetterquist, att Svensson, trots en
gällande offentlig lösdrivarvarning och en honom i maj 1949 meddelad
enskild varning, underlät att taga något arbete och fortfarande förde en
parasiterande tillvaro. Hans åberopande av kroppslig sjukdom hade icke
kunnat utgöra något försvar, eftersom det ej varit konstaterat om denna

307

sjukdom gjort honom arbetsoförmögen och han trots flerfaldiga försök från
olika myndigheters och personers sida vägrat låta intaga sig på sjukhus för
att få vård för sjukdomen. Lika klart hade det emellertid stått både för
Zetterquist och för Evaldsson, som närmast haft att taga befattning med
Svensson, att man icke lämpligen borde häkta Svensson för lösdriveri utan
att dessförinnan låta honom undergå pykiatrisk undersökning för att därigenom
fa konstaterat, huruvida icke en annan vårdform kunde vara lämpligare.
Polismyndigheten i Stockholm hade alltså säkerligen, sedan det
blivit känt att Svensson fortsatte sitt parasiterande levnadssätt, skolat,
innan frågan om hans häktande för lösdriveri tagits upp till behandling
och utan hänsyn till några framställningar därom från Quensels eller fru
Svenssons sida, låta underkasta honom psykiatrisk undersökning. Svensson
hade nämligen utgjort just ett sådant fall, varom 1948 års lösdrivarutredning
och med utredningen samarbetande läkarexperter talade och
som under alla förhållanden borde bli föremål för sinnesundersökning innan
frågan om vederbörandes behandling som lösdrivare företoges till avgörande.
1948 års lösdrivarutredning riktade bland annat kritik mot den gamla
lagstiftningen och tillämpningen av denna. Sålunda yttrade utredningen
på s. 113: ”De medicinska synpunkter, som äro att iakttaga vid lösdrivarbehandlingen,
beaktas knappast alls i gällande lagstiftning. Först
da fråga är om ådömande av tvångsarbete gives möjlighet — vilken
dock i praxis torde hava föga använts — att få till stånd undersökning
av vederbörandes sinnesbeskaffenhet.” Utredningen åberopade vidare en
undersökning av Adell-Jonsson (s. 99), enligt vilken av ett tvångsarbetsklientel
på 120 män 20 procent varit psykiskt efterblivna, 65 procent konstitutionellt
abnorma eller psykopater, 8 procent sinnessjuka samt 5 procent
hjärnskadade. Enligt samma undersökning (s. 114) hade sinnessjukvård
angivits som den lämpligaste vårdformen för 24 procent av det manliga
lösdrivarklientelet, psykopatvård för 23 procent och alkoholistvård för 29
procent. Doktor Inghe hade kommit till ännu högre siffror och hade i sin
till 1948 års lösdrivarutredning fogade bilaga om socialpsykologiska synpunkter
på lösdrivare och prostituerade på s. 55 fäst uppmärksamheten på
att det i undersökning efter undersökning konstaterats, att flertalet tvångsarbetare
vore sinnessjuka, efterblivna eller abnorma. Inghe frågade sig i
anslutning till detta påpekande: ”Varför tillkallas då inte psykiatriker oftare
än vad som sker? Skall lösdrivarna i fortsättningen omhändertagas på
samma sätt som hittills är det åtminstone rimligt, att varje för lösdriveri
anhållen undersökes av psykiatriker, innan polisdomstolen fattar sitt beslut.
Placering på tvångsarbetsanstalt borde icke få ifrågakomma utan föregående
rättspsykiatrisk undersökning.” Det kunde även anmärkas, att
Rylander och Rendz i sitt år 1947 utkomna arbete ”Rättspsykiatri” (ingående
i serien
uttalat, att det i avvaktan på en ny lösdrivarlagstiftning syntes befogat att

308

framhålla önskvärdheten av att sinnesundersökning i ökad utsträckning
företoges av bland annat lösdrivare samt att det låge utom allt tvivel, att
tvångsarbetsklientelet i stor utsträckning företedde allvarliga psykiska defekter.
Självfallet hade 1948 års lösdrivarutredning vid tiden för Svenssons
omhändertagande icke varit obekant för polisen i Stockholm, som haft att
yttra sig över betänkandet. De rekommendationer, som utredningen givit
för den framtida lösdrivarbehandlingen, hade varit så klara och entydiga,
att det måste betecknas som felaktigt att icke taga hänsyn till dem, även
innan en ny lagstiftning förelåge. Någon tid därefter hade för övrigt inrikesdepartementets
lagbyrå utfärdat en promemoria angaende tillämpningen
av lösdrivarlagen, som i allt väsentligt stött sig på 1948 års lösdrivarutredning.
I denna uttalades bland annat: ”Önskvärt synes vara att envar, som
anhållits för lösdriveri, åtminstone summariskt undersökes av läkare, om det
icke är uppenbart att sådan undersökning är onödig. De möjligheter till observation
och eventuell vård på sinnessjukhus, vilka givas i sinnessjuklagen
den 19 september 1929, böra i förekommande fall utnyttjas.” Kommissionen
hade nu — såsom Zetterquist tidigare antytt — gjort det uttalandet att
Quensel synbarligen icke haft den uppfattningen att Svensson var i egentlig
mening sinnessjuk utan letts av den av fru Svensson väckta tanken att
Svensson genom intagning på sinnessjukhus skulle få vård för sin kroppsliga
åkomma, som han eljest undvek, varjämte kommissionen förklarat,
att även Zetterquist syntes ha varit medveten om detta sakläge. Kommissionens
uttalande såvitt Zetterquist anginge förefölle anmärkningsvärt, da
den tanken aldrig fallit Zetterquist in att Svensson genom intagning på
sinnessjukhus skulle få vård för sin kroppsliga sjukdom. Tvärtom framginge
ju av kommissionens egen redogörelse på s. 57, att enligt polisens
mening — Svensson efter häktning för lösdriveri kunde antagas få vård
på Långholmen för sin kroppsliga sjukdom.

Man skulle av kommissionens uttalanden — anförde Zetterquist % idare
— lätt kunna få det intrycket att kommissionen velat.lägga honom till
last, att han sökt konstruera fram ett motiv för Svenssons omhändertagande
för att därigenom kunna tillmötesgå de av fru Svensson och Quensel framförda
önskemålen. Såsom Zetterquist redan antytt hade han emellertid
sannerligen icke behövt konstruera fram något sådant motiv, eftersom
detta legat klart i dagen. Svensson hade nämligen skolat behandlas som
lösdrivare. Den sinnesundersökning, som Svensson vid ifrågavarande tillfälle
underkastats, hade varit mer än väl påkallad och motiverad av de
synpunkter rörande behandlingen av lösdrivare, som kommit till uttryck
i 1948 års lösdrivarutredning och vilka under senare år varit vägledande
för polismyndigheten i Stockholm. Polisen hade väl känt till Svensson
såsom en utpräglat asocial psykopat. Det kunde vara av intresse att därvidlag
citera den beskrivning av den asociala psykopaten, som Rylander
och Bendz i sitt tidigare omnämnda arbete (s. 122) lämnat: ”Likaså kan

309

asocialitet sammanhänga med ett flertal olika psykiska abnormtillstånd.
Uttrycket asocial psykopat bör reserveras åt sådana psykopater, vilkas
hela livsföring domineras av asociala symtom, såsom arbetsskygghet, lösdriveriperioder,
parasitism och prostitution, ofta med inslag av kriminalitet
i mindre omfattning och av passivt slag, då resurserna tryta.” Så träffande
vore i själva verket denna karaktäristik av den asociala psykopaten, att
man vore frestad tro att Svensson stått som förebild för densamma, om
man undantoge symtomet prostitution, som uppenbarligen hade avseende
på kvinnliga, asociala psykopater, och något bevis för att Svensson låtit
utnyttja sig homosexuellt hade ju aldrig kunnat presteras. T. o. m. den
”passiva” kriminaliteten passade väl in i bilden. Att Svensson varit att
betrakta som psykiskt abnorm vore sålunda ställt utom allt tvivel. Det
kunde emellertid i detta fall icke vara rimligt att anse en sinnesundersökning
opåkallad därför att man icke vore av den uppfattningen att vederbörande
vore i egentlig mening sinnessjuk. Att han bort intagas på sinnessjukhus
åtminstone för observation ansåge ju sålunda även den av kommissionen
hörde överläkaren på Beckomberga, Wiesel. Zetterquist hade
icke heller skolat tveka att underskriva en ansökan om Svenssons intagande
på sjukhus för observation, om Petrén i stället för vårdattest utfärdat en
observationsattest. Skillnaden mellan attesterna vore ju också, såsom Wiesel
framhölle, endast formell. Svenssons livsföring hade, sedan han i maj
månad 1949 sist meddelats varning för lösdriveri, varit sådan, att alla
förutsättningar för hans omhändertagande och behandling som lösdrivare
förelågo. Han hade till en början vegeterat på släktingar i landsorten och
på sista tiden bott i ett tält på Lidingö. Hade polismyndigheten i Stockholm
på andra vägar fått kännedom om att Svenssons livsföring icke undergått
någon förändring, hade förfarandet skolat bli detsamma som det blivit
efter hustruns och Quensels ingripande, även om syftemålet med detta
ingripande varit att få Svensson omhändertagen för sjukhusvård. Någon
påverkan på polisen hade Quensel under alla förhållanden icke gjort sig
skyldig till. Zetterquist hade uppfattat Quensels ingripande endast såsom
ett uttryck för hans omtanke om Svensson såsom ett sjukdomsfall betraktat
och som att han, efter hustruns hänvändelse till honom, endast velat
bringa förhållandet till polisens kännedom. Man finge här ej förbise, att
fru Svensson liksom Svensson själv konsekvent undvikit att taga kontakt
med såväl polis som läkare och socialvårdsorgan, varför Quensel väl ansett
sig böra förmedla hustruns önskemål i fråga om mannens omhändertagande
till polisen i förvissning om att ingen annan skulle göra det. Vilken ”målsägare”
som helst skulle ha kunnat uppträda på samma sätt som Quensel
utan att behöva beskyllas för obehörig intervention eller försök till obehörig
påverkan. I varje fall hade Quensels ingripande icke i något avseende
inverkat på den behandling, som polisen låtit Svensson undergå. Zetter -

310

quist funne den av kommissionen framställda anmärkningen helt obefogad
och hemställde under hänvisning till vad han förut anfört, att densamma
av JO måtte lämnas utan avseende.

Den 3 oktober 1951 höll jag därefter å mitt ämbetsrum förhör med
Alexandersson och Evaldsson, vilka därvid uppgåvo, var för sig, följande.

1) Alexandersson: Å femte roteln hade handlagts lösdriverimål, alkoholistärenden,
brott mot lex veneris, kopplerimål och vissa handräck.ningsärenden
enligt barnavårdslagen och lagen angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar. Lösdrivarärendena uppdelades på två avdelningar,
en för kvinnliga och en för manliga lösdrivare. Alexandersson skulle rätteligen
ha handhaft klientelen å båda avdelningarna, men han hade till sin
hjälp haft en kriminalkonstapel, som närmast skötte männen, medan
Alexandersson haft hand om kvinnorna. Då en lösdrivare omhändertagits,
hördes han först av en kriminalkonstapel rörande sina levnadsomständigheter
och försörjningsmöjligheter. Hade han icke tidigare förekommit på
avdelningen, började förhöret med hans tidigaste levnadsförhållanden. Om
han däremot förut behandlats för lösdriveri, knöte man an till de sista
redan förut befintliga uppgifterna om honom. Befunnes därvid, att han
gjort sig skyldig till lösdriveri, penetrerades fallet närmare med en undersökning
om förutsättningarna i övrigt för hans behandling enligt lösdrivarlagen.
Därest det under utredningen framkornme, att han kunde misstänkas
vara i behov av vård å sinnessjukhus, tillkallades en läkare för undersökning
av hans sinnesbeskaffenhet. Förhållandet bleve då i viss mån analogt
med det, då en lösdrivare misstänktes vara behäftad med könssjukdom,
då undersökning av honom ordnades på poliklinik. Det gällde, att vederbörande
skulle få den vård han behövde. Sådana sinnesundersökningar
å kriminalavdelningens lösdrivarrotel förekomme någon gång. Därvid tjänstgjorde
alltid Alexandersson, således även då det gällde manliga lösdrivare.
Det hade nämligen ansetts lämpligast, att sådana saker ombestyrdes av
en överkonstapel. Skulle vederbörande behandlas enligt lösdrivarlagen, kunde
han erhålla enskild eller skriftlig varning eller också häktas. Efter erhållen
varning släpptes lösdrivaren. Kvarstode, efter förhör och eventuellt
undersökning, frågan om häktning, hördes han av kommissarien, som beslutade
i häktningsfrågan. Kommissarien hörde jämväl sådana personer, som
endast finge enskild eller skriftlig varning. Han ginge sålunda alltid igenom
ärendet med den berörda personen. Den som häktats överfördes till Långholmen,
och vid behov kunde han där sinnesundersökas. — Gällde det
uteslutande att sinnesundersöka en omhändertagen person, hade denne icke
mottagits å femte roteln utan å tredje roteln, som hade hand om dylika
fall. — Fallet Svensson hade Alexandersson haft kännedom om redan före
september 1949. Det hade ingått i Alexanderssons arbetsuppgifter att
känna till litet av varje. Alexandersson skulle såsom nämnts egentligen

311

icke ha haft något med Svensson att göra, då denne ju hörde till den manliga
avdelningen, men hade fått taga hand om saken, enär Svensson skulle
sinnesundersökas. Att Svensson skulle behandlas som lösdrivare hade stått
utom varje diskussion. Han hade, såvitt Alexandersson ville minnas, haft
en gällande skriftlig varning på sig och skulle nu först efterspanas och
sedan sinnesundersökas. Alexandersson hade fått ärendet av Evaldsson
och hade ej själv samtalat med Zetterquist därom. Däremot hade Zetterquist
och Evaldsson dryftat fallet såsom lösdrivarärende. Alexandersson
hade erhållit uppdraget att skriva ut den ifrågavarande anmälan samma
dag som den dagtecknats, alltså den 26 september 1949. Alexandersson
ville minnas, att Evaldsson vid tillfället kommit direkt från Zetterquist.
Alexandersson hade icke funnit något märkvärdigt i ärendets behandling
och hade icke haft någon känsla av att detsamma gått i annan ordning än
den vanliga. Anmälningen om Svensson hade registrerats i vanlig ordning
såsom ett lösdrivarärende och utskrivits på anmälningsblankett. Rörande
Svensson hade å lösdrivarroteln funnits en stor akt, som Alexandersson
redan tidigare tagit del av. Alexanderssons medverkan hade inskränkt sig
till hans åtgärder beträffande den ”spaningspromemoria”, som omförmäldes
av Ivejnekommissionen, ävensom ett i Svenssons akt befintligt, av
Alexandersson undertecknat protokoll av den 30 september 1949. Anledningen
till att ”spaningspromemorian” utskrivits hade varit att ärendet
skulle kunna handläggas i vanlig ordning av vilken som helst polisman,
därest Alexandersson eller Evaldsson eller någon annan, som känt till ärendet,
icke skulle vara tillstädes. Det hade varit därför som det i promemorian
antecknats, att Svensson skulle sinnesundersökas. Skriftlig promemoria upprättades
alltid, om speciella åtgärder skulle vidtagas, men eljest finge konstaplarna
muntliga order om vad de hade att göra. Hade Alexandersson
anat, att diskussion kunde uppkomma om promemorians lydelse, hade han
självfallet givit densamma ett noggrannare innehåll. Alexandersson hade således
endast gjort vad han blivit tillsagd att göra och hade haft hand om
fallet på grund av att det gällde en speciell sak, nämligen sinnesundersökning,
som ej ombesörjdes av den kriminalkonstapel som eljest skötte de
manliga lösdrivarna. — Sedan Svensson den 30 september 1949 avlämnats
å Beckomberga sjukhus, hade hans ärende avförts ur lösdrivardiariet såsom
avslutat. Troligen hade den omständigheten att Svensson sedan fått lämna
sjukhuset icke blivit anmäld till polisen. Någon anledning att återupptaga
ärendet hade därför ej förelegat. Teoretiskt kunde tänkas, att man, om
man varit mycket energisk, skulle ha kunnat göra detta, men man brukade
icke följa dylika avförda ärenden och återupptaga dem. — Svenssons
ärende hade av Alexandersson behandlats på samma sätt som vilket annat
liknande ärende skulle ha behandlats, och Alexandersson hade icke funnit
något anmärkningsvärt i de åtgärder som vidtagits. Det hade ju blott varit
fråga om en förberedande åtgärd till utrönande av om en lösdrivare skulle

312

häktas eller ej. Innan Alexandersson den 1 november 1949 slutat å lösdrivarroteln
hade så förfarits i en del andra fall, som Alexandersson haft
att göra med, åtminstone då det gällt kvinnliga lösdrivare. Redan då Alexandersson
första gången läst Kejnekommissionens betänkande, hade han reagerat
mycket kraftigt mot kommissionens slutsatser i detta hänseende.
Alexandersson ansåge kommissionens utredning bristfällig, då kommissionen
t. ex. åberopat Alexanderssons ”spaningspromemoria” utan att först
hos Alexandersson efterhöra innebörden av densamma. Alexandersson ville
biträda Zetterquists uppfattning i den föreliggande frågan.

2) Evaldsson: Han hade haft hand om lösdrivarroteln, femte roteln,
under något över tre års tid. Om någon bleve gripen för lösdriveri eller det
komme till rotelns kännedom att en person levde ett sådant liv, att han
misstänktes för att ha gjort sig förfallen till lösdriveri, bleve han omhändertagen.
I de flesta fall bleve lösdrivarna gripna i staden av ordningspolisen,
varefter de hördes för bedömande av om lösdriveri förelåge, varjämte annan
utredning vidtoges, t. ex. rörande vederbörandes arbetsförhållanden. Den
första åtgärden mot en lösdrivare vore den s. k. enskilda varningen. Denna
anordning förekomme ej i lagen men hade sedan många år tillbaka tillämpats
och vunnit hävd. Om han sedan återkomme, kunde han få ny enskild
varning eller också skriftlig varning enligt lagen. Visade han sig sedan fortfarande
vara hemfallen åt lösdriveri, bleve han häktad av kommissarien å roteln,
varefter poliskammaren erhölle protokoll i saken och beslutade, hur det
vidare skulle förfaras med honom. Under de år, som Evaldsson tjänstgjort
å roteln, hade man, innan annan åtgärd företagits, särskilt undersökt, om
det förelegat någon omständighet som kunde medföra att lösdrivaren borde
behandlas på något annat sätt än enligt lösdrivarlagen. Hade lösdrivaren
varit hemfallen åt alkoholmissbruk, hade således gjorts försök att få honom
behandlad som alkoholist. Saken hade då hänskjutits till nykterhetsnämnden.
Hade man misstänkt sinnessjukdom eller hade lösdrivaren eljest visat
sig behäftad med något psykiskt fel, hade en psykiater tillkallats, vilken
undersökt honom. Hade han då befunnits vara så psykiskt defekt, att han
behövt vård å sinnessjukhus, hade han överförts till sådant utan att vidare
behandlas som lösdrivare. Att undersökning på detta sätt företagits, innan
beslut om häktning meddelats, hade nog ej förekommit så ofta, men så
snart anledning därtill givits hade det skett. Statistiken å femte roteln hade
också visat, att det blivit allt färre som underkastades lösdrivarbehandling.
Åtgärder av nu omförmält slag ginge helt i linje med 1948 års lösdrivarutrednings
betänkande. — Under sin tid på roteln hade Evaldsson upprepade
gånger haft att göra med Svensson, som vållat mycket besvär och
bekymmer. Svensson hade behandlats för lösdriveri och varnats därför vid
flera tillfällen. En gång hade han uppvaktat en gammal dam på Johannesgatan.
Hon hade vänt sig till polisen, enär hon börjat bli rädd för Svensson.
Vid ett annat tillfälle hade Svensson uppvaktat en riksdagsman. Polisen

313

hade en gång fört Svensson till socialläkaren Inghe för läkarvård, men
Svensson hade undandragit sig denna. Då man på lösdrivarroteln haft
Svensson under behandling, hade statsrådet Quensels namn ideligen förekommit.
Evaldsson hade dock endast en enda gång talat med Quensel. Det
hade varit vid ett tillfälle, då Quensel sökt Zetterquist i telefon och blivit
kopplad till Evaldsson. Så snart Quensel ”dykt upp” med klagomål mot
Svensson, hade man haft saken klar för sig. Evaldsson hade åhört ett telefonsamtal,
som Zetterquist på sitt tjänsterum haft med Quensel, och hade
då hört Zetterquist säga ifrån, att Quensel absolut icke finge ge Svensson
några pengar. Evaldsson hade sagt till Zetterquist: ”Kan inte Quensel träda
fram med en anmälan om att det är utpressning mot honom? Statsrådet
skall ha samma rätt till skydd som vilken medborgare som helst.” Enligt
vad Evaldsson förstått, hade Quensel vid dessa tillfällen önskat, att Svensson
skulle få bot för sin kroppsliga sjukdom. Svensson hade ju skyllt på
sjukdomen som motiv för att han ej kunde arbeta. Zetterquist hade naturligtvis
också haft den inställningen, att Svensson behövde bot för sjukdomen.
— Vid det ifrågavarande tillfället i september 1949 hade Quensel
ånyo vänt sig till Zetterquist för att få hjälp med att bli fri från Svensson,
som legat på honom för att få pengar. Om det varit en annan person än
Quensel, skulle han kanske vänt sig till Evaldsson i saken, men nu hade
det ju legat närmast till hands för Quensel på grund av hans ställning att
vända sig till kriminalchefen direkt. Då Svenssons fall var ett lösdrivarfall,
hade detsamma upptagits på femte roteln. Skulle det endast gällt polisens
medverkan för undersökning av en sinnessjuk person, hade ärendet förts
på annan rotel, och då hade dossier därom upplagts. Nu hade ärendet
tillagts Svenssons lösdrivarakt, varjämte anmälan registrerats i anmälningsliggaren
och dossier upprättats. — Evaldsson hade genast fattat situationen
så, att Svensson vore lösdrivare och skulle behandlas som sådan. Svensson
hade haft en alltjämt gällande varning, och Evaldsson hade ansett honom
klar för häktning. Evaldsson ville minnas, att han efter den offentliga varningen
haft Svensson uppe vid ett par tillfällen och givit honom enskild
varning. Evaldsson hade tyckt synd om honom för hans sjukdom. Då nu
Svensson återigen besvärat Quensel på samma sätt som tidigare, hade
Evaldsson gjort den reflexionen, att allt visade, att Svensson fortsatte sitt
oordentliga leverne. Det hade varit Svenssons och hans hustrus eget fel,
att de ej fått hjälp från de socialvårdande myndigheterna. Trots sin sjukdom
hade Svensson ej begagnat sig av den läkarvård, som erbjudits honom.
Det hade således varit Evaldssons bestämda övertygelse, att fallet motiverat
en häktning. En annan sak hade varit, att Svensson varit kroppsligt
sjuk och att hans tidigare leverne också tytt på sinnessjukdom. Om Svensson
lidit av någon sjukdom — fysisk eller psykisk — hade det ju måst
ordnas så, att han erhölle erforderlig vård. I varje fall hade man icke haft
annat att göra än att omhändertaga Svensson, så att han ej vidare be -

314

svarade Quensel. Sedan ärendet uppkommit, hade Evaldsson haft ett samtal
med Zetterquist. Exakt när detta samtal ägt rum kunde Evaldsson
icke säga. Med all sannolikhet hade det varit den 26 september. Det vore
svårt att ihågkomma alla detaljer, särskilt som det sedan skrivits och talats
så mycket i saken. — Det hade, redan innan Svensson gripits, beslutats, att
han skulle sinnesundersökas. Evaldsson hade med Zetterquist diskuterat
frågan om sinnesundersökning. Evaldsson hade yttrat: ”Det ligger så till
att han egentligen är mogen för häktning.” Zetterquist hade då undrat,
om det icke funnes någon annan utväg för hans omhändertagande, och
hade därvid omtalat, att Quensel framhållit, att han borde omhändertagas,
så att han finge vård för sin kroppsliga sjukdom och bleve frisk. Zetterquist
hade också framhållit, att om Svensson komme in på sinnessjukhus, så
finge han vård för sin kroppsliga sjukdom och hade icke denna att skylla
på vid sin arbetsvägran. Zetterquist och Evaldsson hade funnit, att ”det
måste vara något fel med Svensson”, då Svensson undandragit sig varje
vård och understöd. Allt hade talat för, att det varit något psykiskt fel
med honom. Evaldsson hade således kommit till det resultatet, att Svensson
borde sinnesundersökas. Zetterquist hade beslutat, att Svensson skulle
omhändertagas och sinnesundersökas, så att han finge den behandling han
behövde. — Beslutet hade fattats på grundval av Svenssons tidigare uppträdande.
Efter samtalet med Zetterquist hade Evaldsson givit Alexandersson
order att sköta om vad som skulle göras i anledning av den beslutade
sinnesundersökningen av Svensson. ”Spaningspromemorian” hade kommit
till stånd för att ärendet skulle registreras. Evaldsson hade meddelat Alexandersson,
att Svensson skulle efterspanas och sinnesundersökas. Evaldsson
hade likaväl kunnat tillsäga Alexandersson, att Svensson skulle omhändertagas
som lösdrivare och att hans sinnesbeskaffenhet skulle undersökas
för att man skulle kunna bedöma den fortsatta behandlingen. Det hade
emellertid varit tillräckligt med att Alexandersson fått underrättelse om att
Svensson skulle sinnesundersökas och att Alexandersson skulle ombestyra
detta, d. v. s. tillkalla en psykiater samt, om Svensson behövde vård å sinnessjukhus,
uppsätta protokoll och se till att han överfördes till sjukhuset.
Skulle Svensson ha förklarats psykiskt frisk, hade Alexandersson fått föredraga
ärendet för Evaldsson, som då skulle ha förklarat Svensson häktad.
Alexandersson hade i vanliga fall hand om ärenden rörande lex veneris,
koppleri och lösaktiga kvinnor, medan en kriminalkonstapel sysslade med
det manliga lösdrivarklientelet. — Efter det Svensson utskrivits från Beckomberga
sjukhus, hade någon omedelbar åtgärd icke från polisens sida
företagits mot honom. Detta vore i överensstämmelse med den vanliga
rutinen. Sedan ett lösdrivarärende avskrivits, forskade man icke vidare i
saken, förrän lösdrivaren återkomme nästa gång. Evaldsson ansåge att,
sedan läkare skrivit vårdattest och Svensson intagits å sjukhus samt det
därigenom konstaterats att han ej kunde häktas eller dömas för lösdriveri,

315

polisen saknat behörighet att göra något åt saken. Skulle polisen ”förfölja”
personer, som en gång släppts, bleve det snart anmälan till JO. — Evaldsson
hyste den uppfattningen att Zetterquist icke låtit påverka sig av
Quensel i det ifrågavarande ärendet. Kejnekommissionens anmärkning vore
enligt Evaldssons mening obefogad, och Evaldsson hade reagerat mot densamma.
Evaldsson, som väl känt till svenssonsaken, visste vilket bekymmer
Zetterquist haft med densamma. Evaldsson hade tyckt sig märka, att de
socialvårdande myndigheterna trott, att polisen toge något slags parti för
Svensson, därför att denne alltid åberopade Quensel. Det hade dock icke
funnits något intresse av att Svensson skulle hållas om ryggen, och Evaldsson
hade vid ett tillfälle föreslagit Zetterquist, att denne skulle i detta hänseende
tala med assistenten Berg, som inom socialvården haft hand om
Svensson. I en tidning hade uppgivits, att Evaldsson givit en felaktig order
att Svensson skulle sinnesundersökas. Evaldsson hade emellertid endast
preliminärt beslutat, att Svensson skulle häktas, men frågan hade ju sedan
lösts på ett annat sätt, som brukade anlitas i dylika, fall. Ifrågavarande
ärende hade handlagts absolut rutinmässigt, och Svenssons behandling hade
ej avvikit från vad som brukades. Den hade överensstämt med uttalanden
i lösdrivarutredningens betänkande, vilket Zetterquist kort förut haft på
remiss och som därför var aktuellt vid tillfället.

Efter tagen del av förhörsprotokollet anförde Evaldsson beträffande
händelseförloppet omedelbart före och i samband med Svenssons omhändertagande
den 28 september 1949, såsom Evaldsson mindes detsamma, i
en hit ingiven skrift ytterligare följande.

Zetterquist och Evaldsson hade talat om såväl Svensson som fru Svensson
vid flera tillfällen och funderat över deras beteende. De hade ju icke
tagit någon som helst rättelse utan gått sina egna vägar, oaktat Zetterquist
och Evaldsson försökt ordna så, att de skulle erhålla den socialhjälp de
behövde och som de med stöd av eventuella läkarintyg kunde vara berättigade
till. Enligt Evaldssons förmenande hade det vid denna tid varit
fru Svensson, som varit den bestämmande. Hon hade velat diktera både
hur det skulle förfaras med Svensson och hur de skulle ha det i fråga om
hjälp. Bland annat mindes Evaldsson, att hon skulle ha fordrat, att de
skulle ha en modern 2-rumslägenhet att bo i på grund av att hon var sjuklig
— led av ledgångsreumatism. Om de då ej fått som hon önskat, hade
de sprungit på annat håll eller till en annan socialbyrå och begärt hjälp,
eller också hade de försvunnit för någon tid för att plötsligt åter bli aktuella
av en eller annan anledning. Sannolikt den 26 september 1949 på förmiddagen
hade Evaldsson blivit kallad eller kommit upp till Zetterquist för
att föredraga något ärende. Zetterquist hade då talat om, att Quensel ringt
och omtalat, att Svensson fortfarande besvärade honom genom att begära
hjälp. Zetterquist och Evaldsson hade talat om vilken åtgärd, som skulle
kunna vidtagas. Evaldsson hade säkerligen framhållit, att Svensson i första

316

hand vore lösdrivare, men samtidigt hade Zetterquist och Evaldsson talat
om hans vid tillfället ännu obotade sjukdom, som han alltid brukade åberopa
sig av. Under samtalet hade de därefter med stöd av vad de känt till
angående Svensson kommit till de.n åsikten, att han i första hand vore att
betrakta som lösdrivare, men att en undersökning av hans sinnesbeskaffenhet
borde företagas. Zetterquist hade därpå beslutat, att Svensson i
samband med omhändertagandet skulle sinnesundersökas. Det hade därefter
talats om hur man skulle kunna få tag i Svensson, varvid Evaldsson
sagt, att det väl vore bäst, att Quensel meddelade, då han på nytt bleve
besvärad, vilket förslag Zetterquist funnit lämpligt. Nämnda förslag hade
Zetterquist troligen därefter meddelat till Quensel. Evaldsson hade därefter
begivit sig till femte rotelns lokaler, belägna å nedre botten. Där hade
Evaldsson givit order om att Svensson skulle omhändertagas och i samband
därmed sinnesundersökas. I Evaldssons närvaro hade Alexandersson
utskrivit en anmälan — den ovan omförmälda spaningspromemorian. För
anledningen till anmälans utskrivande hade tidigare redogjorts. Beträffande
det förhållandet att Svensson även skulle höras angående lösdriveri,
så hade icke funnits någon anledning att nämna det i anmälan, då Evaldsson
väl känt till detta och anmälan endast skolat ligga som ett meddelande att
Svensson skulle sinnesundersökas. Hade anmälan ej utskrivits och Svensson
blivit spärrad, hade det mycket väl kunnat hända, att han av en eller
annan anledning blivit gripen, hörd och frigiven utan att undersökningen
kommit till stånd. Hörd angående lösdriveri hade han alltid blivit, såvida
han kommit in under omständigheter som tytt därpå. Den 28 september
hade Quensel meddelat — till vem visste Evaldsson ej men troligen hade
det varit till Zetterquist — att Svensson på nytt låtit sig avhöra och begärt
hjälp och att Quensel bestämt ett sammanträffande med honom i parken
vid Nationalmuseum. Evaldsson hade vid tillfället icke varit inne på kriminalstationen,
men personal hade beordrats till parken, där Svensson därefter
blivit omhändertagen klockan 12.30. Han hade därefter förts till kriminalstationen,
där han omedelbart hörts angående sina levnadsförhållanden
efter det han senast varit omhändertagen. Nämnda förhör hade hållits dels
för bedömande om han fortfarande vore att betrakta som lösdrivare och
dels för att läkarna alltid ville ha en färsk överblick över en persons förhållanden.
Efter det att Svensson hörts och i avvaktan på läkarens ankomst
hade Evaldsson talat med såväl Svensson som fru Svensson, vilken
även medföljt till kriminalstationen, för bedömande huruvida Svensson,
som då haft gällande lösdrivarvaming, skulle häktas för lösdriveri, därest
han ej skulle bli inskriven på sinnessjukhus, vilket Evaldsson då ej visste.
Under detta samtal med fru Svensson hade Evaldsson säkerligen förehållit
henne det oriktiga i att Svensson och även hon fortforo med sitt leverne
och ej togo rättelse. Evaldsson hade därvid även sagt åt henne, att
Svenssons leverne vore sådant, att han borde eller skulle häktas för lös -

317

driveri. Hur orden fallit kunde Evaldsson icke minnas. Under samtalet
hade fru Svensson som vanligt varit påstridig och haft sin egen inställning
till att de skulle ha underhåll m. m. Evaldsson hade ansett det vara meningslöst
att försöka tala henne till rätta. Hon hade därefter avlägsnat sig från
kriminalstationen. Alexandersson hade skött om den fortsatta utredning,
som förekommit i samband med läkarundersökningen. På grund av att
Svensson därpå blivit inskriven å sjukhuset hade Evaldsson icke haft
anledning att taga någon vidare befattning med honom ur lösdrivarsynpunkt.

Av ett av mig införskaffat utdrag av kriminalavdelningens ”diarium
över lösdrivare 1949” inhämtades, att omhändertagandet den 28 september
1949 av Svensson fanns antecknat i detta diarium. Under rubriken Ӂ femte
roteln vidtagna åtgärder” fanns antecknat: ”30/9 49 Förd till Beckomberga
kl. 17.15.”

Sedan jag därefter berett riksåklagaren Heuman och de förutvarande
ledamöterna av Kejnekommissionen tillfälle att avgiva yttrande i ärendet,
anförde dessa i ett av Heuman den ''19 ju,ni 1952 undertecknat yttrande
följande.

Kommissionen hade för sin del gjort gällande, att Zetterquist låtit omhändertaga
Svensson för sinnesundersökning för att tillmötesgå av statsrådet
Quensel framfört önskemål om att Svensson skulle intagas på sinnessjukhus
för behandling av en kroppslig åkomma. Den position Zetterquist
i sitt yttrande intagit innebure, att hans avsikt varit att inleda en regelrätt
lösdrivarbehandling av Svensson, vari en sinnesundersökning av denne endast
ingått som ett normalt led. Till stöd för kommissionens bedömning av
saken kunde anföras, förutom det av kommissionen anmärkta förhållandet
att Zetterquists order till polisen avsett Svenssons omhändertagande
för sinnesundersökning, följande omständigheter. Det vore naturligen riktigt
att, då Svensson sedan han uppnått vuxen ålder med få intervaller fört
en parasiterande tillvaro, präglad av arbetsskygghet, det praktiskt taget
när som helst varit motiverat att ingripa mot honom som lösdrivare. Vid
den tidpunkt, varom här vore fråga, hade det dock med hänsyn till olika
omständigheter måst framstå såsom tveksamt, huruvida lösdrivarbehandling
vore befogad. Sålunda hade Svensson då lidit av kroppslig sjukdom,
varför man kunnat hysa tvekan huruvida han underlåtit ”att efter förmåga
söka ärligen försörja sig”. Vidare hade han just vid denna tidpunkt
såvitt man visste icke gjort sig skyldig till asocialt beteende. Ej heller
syntes han då ha trakasserat Quensel. Vidare kunde framhallas att, även
om formell anledning funnits att mot Svensson inleda förfarande enligt
lösdrivarlagen, det likväl icke förefunnits nagot patagligt skäl att lata sinnesundersöka
honom. Det tedde sig visserligen från kriminalpolitisk synpunkt
i regel önskvärt, att en lösdrivares sinnesbeskaffenhet undersöktes,

318

och det kunde alltså i och för sig icke klandras, att en sådan undersökning
ägde rum. Av utredningen i ärendet framginge emellertid, att någon allmän
praxis inom polisen att låta sinnesundersöka lösdrivare då icke existerade.
Vid en förhandsbedömning av fallet Svensson såsom lösdrivarärende
betraktat torde sålunda med utgångspunkt i då gällande praxis en sinnesundersökning
ha tett sig i och för sig föga påkallad. Utfallet av observationen
av Svensson på Beckomberga sjukhus hade ju också blivit negativt.
Det borde också anmärkas, att polisen icke låtit undersöka Svenssons
sinnesbeskaffenhet vid något av de tidigare ingripandena mot honom för
lösdriveri, ehuru vid flera av dessa tillfällen skälen till en sådan undersökning
syntes ha varit minst lika starka som vid det nu ifrågavarande ingripandet.
Ytterligare kunde framhållas att, om Zetterquists tanke varit att
inleda en regelrätt behandling av Svensson som lösdrivare, det mot Svensson
gjorda ingripandet bort fullföljas efter dennes utskrivning från Beckomberga
sjukhus den 17 oktober 1949. Det kunde erinras om att frågan om
Svenssons behandling aktualiserats den 2 december 1949, då Zetterquist
fått kännedom om ett fru Svenssons hotelsebrev till Quensel. Att syftet med
Zetterquists ingripande varit det av kommissionen angivna framginge bäst
vid en rekapitulation av händelseförloppet sådant detta framstode ur kommissionens
betänkande och JO:s utredning. Tanken på Svenssons tvångsintagning
på sinnessjukhus för att han skulle få vård för den kroppsliga
åkomma, som han vägrat att låta behandla, hade ursprungligen väckts
av fru Svensson. Hon hade därom inför kommissionen uppgivit, att hon
sedan länge haft klart för sig att tvångsintagning på kroppssjukhus icke
kunde ifrågakomma och att den enda utvägen att mot mannens vilja ordna
med behandling av hans kroppsåkomma vore att få honom intagen på
sinnessjukhus. I sådant syfte hade hon vänt sig till doktor Wiesel på Beckomberga
sjukhus. Det hade varit sedan Wiesel avböjt att medverka till
Svenssons intagning på sjukhuset som hon vänt sig till Quensel. Det torde
också vara ostridigt, att Quensel betraktat tvångsintagning av Svensson
på sinnessjukhus blott såsom en utväg att få honom behandlad för den
kroppsåkomma han led av. Quensel, som inför kommissionen beskrivit
hurusom fru Svensson vid ett besök hos honom uttryckt sin oro över mannens
sjukdom, en tumör i prostata, hade lämnat följande redogörelse för vad
som förekom vid besöket. ”Hon (fru Svensson) sa vidare: Dr Wiesel sa,
att han kan bereda honom en kur där (på Beckomberga), men han kan
inte få tag i honom. Han säger, att han kan inte göra någonting, om inte
polisen vill ingripa. Men kan vi inte höra med polisen, om de kan hjälpa
oss att få dit honom? — Jag vet inte, sa jag, men om det är ni, hans egen
hustru, som står bakom är det kanske möjligt. Jag skall ringa till Zetterquist.
— Ja, sa Zetterquist, det kan vi visst göra, för vi har anledning att
syna honom som lösdrivare och är det så, att han är sjuk, kan vi få honom
till ett sinnessjukhus. — Ja, något måste göras, sa jag. — Men vi kan inte

319

få tag på honom, sa han. Ivan statsrådet hjälpa oss att få tag i honom?
— Ja, enda utvägen är, sa jag, att jag kan stämma möte med honom, så får
ni komma och ta honom. Det är mycket otrevligt, men finns det ingen
annan utväg att hjälpa den arma människan så. — Jag sa till hustrun,
att jag har inte varit med om något sådant här förut, men vi får väl försöka
ta på oss det här då, så att han kan få vård.”

Zetterquist hade — anförde Heuman vidare — inför kommissionen rörande
detta telefonsamtal med Quensel uppgivit, att Zetterquist därunder
framhållit, att man hos polisen ansåge, att Svensson vore mogen att häktas
för lösdriveri. Frågan om Svensson icke kunde vara både kroppsligt
och psykiskt sjuk hade berörts under samtalet. På fråga av ordföranden,
om icke från Quensels sida uttalats önskan att Svensson skulle tas om hand
därför att han var kroppsligt sjuk, hade Zetterquist uppgivit: ”Jo det betonade
Quensel, att Svensson behövde få vård för just denna urinförträngning.
” I sitt till JO avgivna yttrande hade Zetterquist anfört bland annat:
”Kommissionens uttalande såvitt mig angår förefaller anmärkningsvärt, då
den tanken aldrig fallit mig in att Svensson genom intagning på sinnessjukhus
skulle få vård för sin kroppsliga sjukdom. Tvärtom framgår ju av kommissionens
egen redogörelse på s. 57 att — enligt polisens mening — Svensson
efter häktning för lösdriveri kunde antagas få vård på Långholmen
för sin kroppsliga sjukdom.” Mot vad Zetterquist sålunda åberopat kunde
utöver vad redan anförts hänvisas till de av Evaldsson inför JO den 3
oktober 1951 lämnade uppgifterna om samtal i ärendet mellan Zetterquist
och honom, vilka började med orden ”Det hade” och slutade med orden
”den behandling han behövde” (se ovan s. 314). Från kommissionens sida
hade icke gjorts gällande, att Zetterquist genom sin ifrågavarande åtgärd
gjort sig skyldig till tjänstefel, detta med hänsyn till att gällande rättsregler
givit täckning för åtgärden. Den uppfattningen vidhölles emellertid,
att Zetterquists åtgärd att föranstalta om Svenssons omhändertagande för
sinnesundersökning framstode såsom anmärkningsvärd.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden.

Av handlingarna framgår, att den utredning, som i anledning av Quensels
hänvändelse till Zetterquist i september 1949 av denne igångsatts rörande
Svensson, haft till syfte att åvägabringa klarhet i frågan huruvida icke
Svensson, som den 17 oktober 1947 senast varnats för lösdriveri enligt 2 §
1 mom. lösdrivarlagen, ånyo gjort sig skyldig till lösdriveri och borde
ådömas tvångsarbete. Ärendet har således redan från början handlagts å
den rotel inom kriminalavdelningen, som enligt tillämpad arbetsfördelning
haft att handlägga ärenden rörande behandling av lösdrivare.

I ärendet kan icke anses ådagalagt, att Zetterquist i sitt handlande låtit

320

sig påverkas av ovidkommande förhållanden eller av obehöriga hänsyn.
Någon erinran synes mig nämligen icke kunna göras mot förfarandet att
behandla Svensson såsom lösdrivare, och de av Zetterquist åberopade uttalandena
i 1948 års lösdrivarutrednings betänkande och den från inrikesdepartementet
utgångna promemorian i fråga om önskvärdheten av sinnesundersökning
av personer, som anhållas för lösdriveri, giva vid handen,
att en sinnesundersökning i ett fall som det förevarande måste anses påkallad.
Härutinnan må jämväl erinras om vad som från läkarhåll anförts
under den utredning, som företagits till utrönande av huruvida Petrén
förfarit felaktigt genom att utfärda vårdattest för Svensson. Medlemmen
av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd professorn B. Jacobowsky har i
ett av styrelsen infordrat yttrande anfört bland annat, att den faktorn
givetvis måste tagas med vid bedömningen, att Svenssons asociala leverne
under alla förhållanden indicerade ett omhändertagande, och att inför de
alternativ som förelågo, tvångsarbete eller vård på ett sinnessjukhus, sistnämnda
vårdform utan tvekan måste i det tillstånd, i vilket Svensson då
enligt inhämtade upplysningar befunnit sig, anses vara den lämpligare.
I ett i saken avgivet utlåtande bär medicinalstyrelsens disciplinnämnd hänvisat
till att Jacobowsky kommit till den slutsatsen, att Petrén haft visst fog
för sin åtgärd, samt vidare anfört: ”Härutinnan har av Jacobowsky särskilt
framhållits att det gällt en medicin missbrukande psykopat, som ej
velat underkasta sig behandling för allvarlig sjukdom men som genom att
för någon kortare tid intagas å sinnessjukhus kunnat icke blott avvänjas
från sitt medicinmissbruk utan även få vård för sin kroppssjukdom.”
Petréns åtgärd att utfärda vårdattest för Svensson blev ej heller beivrad
såsom tjänstefel.

Att en sinnesundersökning kommit att ingå som ett led i en av omständigheterna
utan tvivel betingad utredning angående Svenssons behandling
enligt lösdrivarlagen kan sålunda enligt min mening icke betraktas som
anmärkningsvärt.

På grund härav finner jag ärendet icke föranleda någon vidare åtgärd
från min sida.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Zetterquist avlåten skrivelse
och även delgav Heuman, var ärendet av mig i denna del slutbehandlat.

12. Felaktigheter vid upprättande av röstlängd.

I en till mig inkommen skrift anförde fänriken Birger Marcusson i Ivarlsborg,
vilken för år 1952 var mantalsskriven i Uppsala stad, klagomål över att
han till följd av ett vid upprättandet av röstlängden för staden begånget
fel gått miste om rösträtten vid valet den 21 september 1952 till riksdagens
andra kammare.

321

På anmodan avgav kronoltamreraren i Uppsala Bengt Åkerstedt yttrande
över klagomålen. I yttrandet anförde Åkerstedt — efter att ha upplyst att
klaganden, vilken såsom mantalsskriven i Uppsala för år 1952 tillhörde
valdistriktet Svartbäcken F, vore född den 7 februari 1926 och alltså 26 år
gammal samt att något rösträttshinder icke anmälts beträffande honom —
följande.

Stomme till röstlängd upprättades av länsstyrelsens folkbokföringsavdelning
med hjälp av det tryckande registret. Jämlikt 2 § första stycket kungl.
kungörelsen den 18 april 1947 om upprättande av röstlängd för val till
riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd skulle stomme
innehålla avtryck av det tryckande registret för alla mantalsskrivna personer,
vilka uppnått eller under kalenderåret uppnådde en ålder av 21 år.
På grund av tekniska brister vid tryckningsproceduren förekomme dock
ofta att personer bleve överhoppade, ehuru de bort upptagas i röstlängdsstommem
Antalet dylika fall i Uppsala stad hade år 1952 uppgått till 199,
varav 190 införts i röstlängden medan återstående 9 fall blivit förbigångna.
Antalet valdistrikt i staden vore 26 och antalet i röstlängden för år 1952
upptagna personer 46 674. Jämlikt 4 § omförmälda kungörelse ålåge det
den lokala skattemyndigheten att kontrollera, att i röstlängdsstommen medtagits
alla ovannämnda personer. Denna kontroll kunde av praktiska skäl
självfallet icke fullgöras av kronokamreraren personligen, utan arbetet
måste utföras med hjälp av biträden. De med kontrollen sysselsatta biträdena
indelades i arbetslag om två personer i varje lag. En av dessa disponerade
mantalslängdens originalexemplar, den andra stommen till röstlängden.
Den som hade mantalslängden läste i tur och ordning upp efternamn,
förnamn och födelsedata på de i mantalslängden upptagna personerna.
Den som hade röstlängdsstommen följde med, person för person,
i stommen och tillkännagåve, att personen ifråga funnes upptagen däri.
Sedan detta konstaterats, förprickades plåtavtrycket i mantalslängden.
Därest mantalslängden upptoge person som ej återfunnes i stommen, avbrötes
läsningen, anledningen till den bristande överensstämmelsen undersöktes
och rättelse skedde omedelbart i båda exemplaren av stommen i de
fall personen oriktigt överhoppats. Först därefter återupptoges läsningen.
Före arbetets igångsättande inskärptes hos personalen angelägenheten av
att kollationeringen skedde med största noggrannhet och att avprickning
i mantalslängden under inga omständigheter finge ske förrän den som hade
hand om röstlängden meddelat, att full överensstämmelse med mantalslängden
rådde, ävensom att rättelser skulle omedelbart införas i röstlängdsstommens
båda exemplar samtidigt. Arbetslagen övervakades genom kontroll
flera gånger om dagen och påmindes upprepade gånger om vikten av
att följa nyssniimnda instruktioner. Efter genomgången granskades varje
valdistrikt stickprovsvis. I fråga om klaganden och ytterligare åtta röstberättigade
personer förhölle det sig så, att de blivit överhoppade vid tryck -

21 — Justitieombudsmannens umbctsbcrättelsc till 1053 urs riksdag.

322

ningen av röstliingdsstommen utan att detta observerats under kontrollarbetet;
upptäckten därav hade skett först efter röstlängdens justering. Sju
av dessa personer, klaganden inberäknad, tillhörde valdistrikt som kontrollerats
av ett och samma arbetslag, medan två tillhörde ett av annat arbetslag
kontrollerat distrikt. Omedelbart efter upptäckten av felen hade undersökning
igångsatts för utrönande av orsaken till att ifrågavarande personer
icke tillskrivits i röstlängdsstommen. Någon klarhet därutinnan hade icke
kunnat vinnas, då de biträden som ingått i arbetslagen saknade minne av
fallen. Felen måste dock uppenbarligen bero på att de ovannämnda instruktionerna
icke följts i det att de överhoppade personerna icke tillskrivits i
stommen omedelbart. En bidragande orsak syntes vara att finna i bristande
uppmärksamhet från biträdenas sida. Någon avvikelse från den anbefallda
rutinen hade icke uppmärksammats under den dagliga övervakningen av
kontrollarbetet, ej heller hade iakttagits något fel vid eftergranskningen.
På grund av de ovannämnda luckorna i röstlängdsstommen och de många
tillskrivningar, som bleve en följd därav, vore kontrollarbetet mycket tidsödande
och personalkrävande. Då arbetet måste bedrivas samtidigt med
bearbetningen av taxeringslängderna och den till förfogande stående tiden
vore i knappaste laget, utgjorde den begränsade tillgången till biträden
med erforderlig ansvarskänsla och vakenhet en särskild svårighet. Att dessa
egenskaper skulle saknas hos de biträden, som gjort sig skyldiga till de nu
aktuella felen, hade Åkerstedt förut icke haft anledning misstänka, då
samma slags arbete eller, beträffande två biträden, arbete av liknande
angelägenhetsgrad utförts av dem tidigare utan anmärkning. Därtill komme
att de två biträden, som tidigare icke sysslat med röstlängdskontrollen,
blivit föremål för speciell uppmärksamhet under arbetets gång. Under de
år som det ingått i Åkerstedts tjänsteåligganden att upprätta röstlängd
hade tidigare aldrig något fel förekommit, oaktat samma system för kontrollen
använts. Någon som helst tvekan om att Åkerstedt själv måste påtaga
sig ansvaret för de begångna felen hyste Åkerstedt emellertid icke. Icke
heller svävade Åkerstedt i tvivelsmål om den vikt, som måste fästas vid
att röstlängden vore i alla avseenden korrekt. En effektivisering av röstlängdskontrollen
i syfte att för framtiden förebygga en upprepning av det
nu inträffade vore uppenbarligen nödvändig och komme att vidtagas med
de resurser, som stode Åkerstedt till buds.

Sedan jag därefter anmodat länsstyrelsen i Uppsala län att avgiva yttrande
i ärendet, anförde länsstyrelsen i avgivet utlåtande följande.

Stommar till röstlängd trycktes å elektriskt driven tryckmaskin, s. k.
G-maskin. Denna G-modell vore försedd med ett väljaraggregat, medelst
vilket genom koppling med sladdar — enligt för visst arbete t. ex. tryckande
av röstlängd gällande schema — åstadkommes, att plåtar för personer
tillhörande de röstberättigade årsklasserna trycktes, under det att

323

plåtar för personer tillhörande de yngre årsklasserna, vilka ännu icke uppnått
för rösträtts utövande stadgad ålder, passerade genom maskinen utan
att tryckas. Detta möjliggjordes genom att varje plåt vore försedd med
vissa små upphöjningar, s. k. nockar, i olika kombinationer för olika årsklasser.
Genom förenämnda koppling utlöstes, då genom maskinen passerade
en plåt tillhörande den grupp, som skulle tryckas, en elektrisk impuls
med effekt att tryckarmen gjorde ett nedslag, varvid ifrågavarande plåt
avtrycktes. I motsatt fall, d. v. s. om en plåt tillhörde den grupp som skulle
uteslutas från tryckning, utlöstes ingen sådan impuls, varför tryckarmen
kvarbleve i sitt ursprungliga läge och plåten alltså passerade utan att tryckas.
Teoretiskt skulle då med tillämpning på ifrågavarande stommar alla
med hänsyn till åldern röstberättigade personer bliva tryckta. I praktiken
visade det sig emellertid, att även med iakttagande av största aktsamhet
det hände, att plåtar, som skulle tryckas, faktiskt bleve överhoppade vid
tryckningen och vice versa, vilket senare dock förekomme ytterst sällan.
Orsaken till att maskinen släppte igenom vissa plåtar, som rätteligen skolat
tryckas, syntes huvudsakligen vara, att plåtarna efter längre tids funktion
bleve nötta, vilket vad anginge ”noekarna” medförde att berörda impuls
icke utlöstes, och plåten därför passerade utan att tryckas. Det ville vidare
synas, som om bland plåtar, vilka vid utväxling emottagits från andra län,
det förekommit fall där präglingens ”djupskärpa” eller reliefens höjd å
text och ”nockar” varit mindre än den vid folkbokföringsavdelningen i
Uppsala förekommande. I sådana fall förelåge risk för att plåten överhoppades
vid tryckning, om förhållandet, som icke vore lätt att uppmärksamma,
skulle förbises, så att ”noekarna” icke genom iprägling i präglingsmaskin
förstärktes. Givetvis kunde det också tänkas, att någon plåt råkat
nockmarkeras fel, så att kombinationen ej motsvarade den för årsklassen
bestämda eller att ”noekarna” icke placerats i exakt rätt läge på plåten.
Dylika fall syntes dock med den noggranna kollationering, som tillämpats
vid plåtregistrets uppläggning och alltfort tillämpades vid nyprägling av
plåtar, vara mycket sällsynta.

De kontrollåtgärder — anförde länsstyrelsen vidare — som vidtoges vid
ifrågavarande liksom övriga tryckningar, där automatiskt urval förekomme,
vore följande. Förenämnda koppling till uteslutande av i förevarande fall
vissa årsgrupper verkställdes under någon av arbetsledarnas överinseende
och kontrollerades i vart fall av någon av dem. Kopplingen skedde med
ledning av från riksbyrån för folkbokföringen översända s. k. schemata.
Sedan kopplingen befunnits vara i överensstämmelse med kopplingsschemat,
kördes den s. k. provlådan genom maskinen minst tre gånger. Denna
provlåda bestode av en sats för detta ändamål särskilt präglade personplåtar,
en eller flera för varje årsklass. Skulle det vid genomköming av
provlådan visa sig, att maskinen valde fel, d. v. s. uteslöte vissa plåtar
som skulle tryckas eller tvärtom, anställdes undersökning för att utröna

324

felet, och, när detta upptäckts och avhjälpts i enklare fall av avdelningens
egen personal och i mera komplicerade fall av montör från den firma som
levererat maskinerna, körde man provlådan på nytt minst tre gånger för att
konstatera, att allt vore i sin ordning. Först därefter finge tryckningen
igångsättas. Provlådan kördes sedan flera gånger om dagen under den tid,
tryckning med automatiskt urval påginge. Om det vid sådant prov visade
sig, att maskinen icke valde rätt, avbrötes tryckningen och finge icke fortsättas,
förrän felet efter förnyade prov konstaterats vara avhjälpt. Att detta
förfarande måste iakttagas vore välbekant för tryckningspersonalen och
inskärptes så gott som dagligen av arbetsledarna. Givetvis kontrollerades
vid denna såsom vid alla andra tryckningar, att samtliga plåtar, tillhörande
den eller de kommuner som skulle tryckas, blivit efter förekommande ändringspräglingar
återställda på sina rätta platser, innan tryckningsarbetet
påbörjades. — Även med de mest effektiva kontrollåtgärder å folkbok -föringsavdelningen kunde sålunda genom det maskinellt utförda tryckningsarbetet
några garantier med hundraprocentig säkerhet icke lämnas, att
stommarna återgåve de för varje distrikt röstberättigade med uteslutning
av de övriga. Oberoende därav ålåge det, som ock Åkerstedt i sin förklaring
uppgivit, den lokala skattemyndigheten, vilken hade ansvaret för röstlängdernas
behöriga upprättande, att genom noggrann kollationering med
respektive mantalslängder förvissa sig om att de röstberättigade vederbörligen
intagits i längderna samt, då så av en eller annan anledning ej skett,
genom att tillskriva de uteslutna personerna, rätta felaktigheterna. Att
uteslutandet av röstberättigade i Uppsala, vilket konstaterats ha skett i en
omfattning, motsvarande cirka 4,5 promille i förhållande till antalet röstberättigade,
skulle ha föranletts av någon försummelse eller bristande noggrannhet
vid tryckningsarbetets utförande å länsstyrelsens folkbokföringsavdelning,
hade länsstyrelsen icke funnit anledning antaga. De konstaterade
fallen vore för övrigt, enligt vad företagen undersökning visat, icke koncentrerade
till ett eller ett fåtal valdistrikt, utan ganska jämnt fördelade
på de olika distrikten, vilket i och för sig talade för, att orsakerna till
uteslutningarna varit de ovan angivna förhållandena, beroende på konstruktionen
av de maskinella anordningar, som användes i tryckningsarbetet.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden att, då det av utredningen
framginge, att uteslutande ur röstlängden av röstberättigade i Uppsala skett
i en omfattning motsvarande 4,5 promille, den av Åkerstedt omförmälda
ökade kontrollen över röstlängdens upprättande syntes vara synnerligen
välbetänkt. Klaganden uttalade tillika en förhoppning att åtgärder komme
att vidtagas till förhindrande av en upprepning av det skedda.

325

Vid prövning av ärendet fann jag mig kunna låta bero vid Åkerstedts däri
avgivna förklaring under framhållande av vikten därav, att den i 4 § kungörelsen
den 18 april 1947 föreskrivna kontrollen från den lokala skattemyndighetens
sida verkställes med största noggrannhet och med sträng
övervakning av kollationeringen och kompletteringen, så att sådana felaktigheter,
som i förevarande fall uppkommit, undvikas. Med hänsyn till
vad som upplysts i länsstyrelsens utlåtande fann jag mig därjämte böra
genom överlämnande av handlingarna i ärendet bringa vad däri förekommit
till chefens för justitiedepartementet kännedom.

13. Dröjsmål av underåklagare med avlåtande av
häktningsframställningar.

Före tillkomsten av nya rättegångsbalken ägde administrativ myndighet
— länsstyrelse, landsfogde, lands- och stadsfiskal m. fl. — rätt att i första
hand besluta om häktning av för brott misstänkt person. Beträffande denna
ordning riktades från principiella synpunkter allvarlig kritik mot att en i
den enskilde medborgarens rättsställning så ingripande åtgärd som häktning
kunde beslutas av myndighet, som vanligen utgjorde den misstänktes
motpart i rättegången, och mot att häktningsbeslutet icke kom att prövas
av domstol förrän målet företogs till behandling. Såsom redan processkommissionen
framhållit bryter sig statens intresse av att genom frihetsberövande
i häktningens form trygga straffrättskipningens genomförande
mot viktiga enskilda intressen, vilkas vårdande även åligger staten såsom
rättsordningens upprätthållare. Avvägningen mellan dessa varandra motstående
intressen måste ske på sådant sätt, att den enskilde medborgarens
frihet icke uppoffras i större utsträckning än som är oundgängligen nödvändigt.
Garanti måste bjudas för en behandling i sådana former av uppkomna
frågor om häktning, att en samvetsgrann och omdömesgill prövning
av föreliggande omständigheter och en objektiv lagtillämpning säkerställas
och samtidigt medborgarnas förtroende för häktningsbefogenhetens utövning
i överensstämmelse med rättssäkerhetens fordringar vidmakthålles och
stärkes. De västerländska processlagarna föreskriva i regel, att häktning
skall beslutas av domare. Man anser sig härigenom vinna största möjliga
säkerhet mot obefogade häktningsåtgärder. Genom vår nya rättegångsbalk
har svensk rätt anslutit sig till denna tanke. Frågan om användning
av straffprocessuellt frihetsberövande skall sålunda numera hänskjutas till
avgörande av domstol på grundval av kontradiktorisk förhandling, vid vilken
åklagaren-undersökningslcdaren och den misstänkte intaga ställningen
av likaberättigade parter och den misstänkte har möjlighet att anlita biträde
av försvarare.

Självfallet måste emellertid åklagare och polismyndighet vid fara genom
dröjsmål äga befogenhet att provisoriskt beröva en för brott misstänkt

32G

person hans frihet för att trygga genomförandet av en förutsedd häktning.
Denna fråga är reglerad genom stadganden om gripande och anhållande.
Dessa säkerhetsåtgärder få dock icke utnyttjas på sådant sätt, att principen
om att frihetsberövandet skall prövas av domstol göres illusorisk.
Fördenskull lämnas noggranna regler, som skola garantera, att domstolsprövningen
kommer till stånd så snart som möjligt efter anhållandet. I
utländsk rätt medgivas ofta synnerligen korta anhållningstider. Så t. ex.
föreskrives i dansk rätt — med hänsyn till ett grundlagsstadgande därom
—- att ”enver, der anholdes, skal senest inden 24 timer fra pågribelsen åt
regne stilles for retten, med mindre han forinden ipslades”. Den svenska
rätten är i detta avseende något mindre rigorös. Visserligen stadgas i 24 kap.
12 § rättegångsbalken, att anhållningsmyndigheten skall, om ej den anhållne
frigives, sist dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades
eller då den anhållne enligt 8 § samma kapitel inställdes till förhör, till
rätten avlåta framställning om hans häktande. Men från denna huvudregel
gives det undantaget att, om för prövning av häktningsfrågan ytterligare
utredning finnes erforderlig, må med framställningen anstå, dock skall den
avlåtas så snart ske kan och sist å femte dagen efter den, då beslut om
anhållande meddelades eller den anhållne inställdes till förhör. Av principen
att häktningsfrågan skall prövas av domstol följer, att berörda undantagsstadgande
icke får utnyttjas annat än när så är oundgängligen erforderligt
för utredning av förhållanden, av vilka det beror om den anhållne
skall häktas eller ej. Största möjliga återhållsamhet måste alltså iakttagas
vid begagnande av den genom undantagsstadgandet öppnade möjligheten
att dröja med häktningsframställningen. Härvid måste särskilt observeras
bestämmelsen att framställningen skall göras så snart ske kan.

Den för häktningsfrågans bedömande erforderliga utredningen -— som
alltså måste föreligga innan häktningsframställning avlåtes — avser förefintligheten
av dels sådan misstanke om brott av för det aktuella fallet
angiven svårhet, som kan tillåta häktning, och dels någon av de i 24 kap.
1 § rättegångsbalken angivna speciella häktningsförutsättningarna, således
flykt- eller kollusionsfara eller anledning till antagande att den misstänkte
skall fortsätta sin brottsliga verksamhet.

Beträffande frågan om styrkan av den misstanke, som skall vara förhanden
för att häktning skall kunna ske, må erinras om att rättegångsbalken
opererar med olika grader av misstanke, då fråga är om tillgripande av
tvångsmedel eller andra åtgärder mot en misstänkt. Enbart den omständigheten
att någon kan misstänkas för brottet berättigar sålunda anhållningsmyndigheten
att kvarhålla honom för förhör längre tid än 6 timmar.
Är någon skäligen misstänkt skall ledningen av förundersökningen, om så
ej redan skett, övertagas av åklagaren och den misstänkte skall underrättas
om misstanken. Han kan då också anhållas och beslut om reseförbud,
kvarstad, skingringsförbud, telefonavlyssning eller kroppsbesikt -

327

ning meddelas, varjämte strängare bestämmelser gälla för honom rörande
husrannsakan och kroppsvisitation. Ha misstankarna vunnit sådan styrka,
att vederbörande kan sägas vara på sannolika skäl misstänkt för brottet,
må han häktas. Beskaffenheten av den utredning, som fordras för att sannolika
skäl för misstanken skola anses föreligga, måste naturligtvis bedömas
efter omständigheterna i det enskilda fallet. Misstanken skall på objektiva
grunder framstå såsom berättigad. Har den misstänkte erkänt brottet,
måste — om ej särskilda förhållanden till annat föranleda — sannolika
skäl för misstanken anses vara för handen. Däremot fordras icke, att tillräckliga
skäl för åtal eller sakfällande förebragts. Häktningsåtgärdens grund
är alltså självständig i förhållande till den straffrättsliga skulden, och häktningsfrågan
skall följaktligen prövas och avgöras skild från åtalsfrågan.

Av vad nu sagts följer, att avlåtandet av en häktningsframställning
beträffande den som är anhållen icke får uppskjutas i avbidan på utredning,
som ytterligare erfordras för att slutlig ställning skall kunna tagas till
åtalsfrågan. Att för åtals anställande medgivande eller yttrande erfordras
av annan myndighet än anhållningsmyndigheten bör således icke föranleda,
att åklagaren dröjer med framställningen. Föreligga fulla skäl till häktning
för ett av den anhållne förövat brott, måste häktningsframställning göras
även om åklagaren anser nödigt komplettera utredningen eller verkställa
undersökning om andra brott, för vilka den anhållne misstänkes.

Frågan om den anhållne skall häktas eller lösgivas skall bedömas på
grundval av förhållandena vid varje särskilt tillfälle, när frågan aktualiseras.
Så snart sannolika skäl för misstanken att den anhållne förövat brottet
förebragts och det därjämte konstaterats, att någon av de speciella häktningsförutsättningarna
föreligger, måste häktningsframställning ovillkorligen
avlåtas utan dröjsmål, och detta även om utsikt finnes till att häktning
senare under utredningen kan visa sig icke längre erforderlig. Skulle
häktning bliva onödig, har ju anhållningsmyndigheten, så länge icke häktningsbeslut
meddelats av domstolen, fortfarande möjlighet att i samband
med återkallande av framställningen frigiva den anhållne. Har häktningsbeslut
mellankommit, påkallas väl domstolens beslut, innan frigivande
kan ske. Sådant beslut lärer emellertid kunna erhållas utan tidsödande
omgång. Rätten är ju domför med en lagfaren domare och ingendera partens
inställelse är erforderlig. Vad som kräves är därför i allmänhet —
fråga om frigivande av den som häktats torde av åklagaren påfordras endast
i klara fall — blott en enkel kommunikation mellan anhållningsmyndigheten
och rätten.

Den tidsfrist lagen stadgar för avlåtande av häktningsframställning rörande
en anhållen avser i realiteten anhållningsmyndighetens slutliga ställningstagande
i häktningsfrågan. Härav följer, att anhållningsmyndigheten
icke får genom att på ett eller annat sätt förkorta tiden för själva överbringandet
av framställningen till domstolen bereda sig rådrum med sitt

328

beslut. Skulle nämligen därunder anhåUningsmyndigheten finna sig i stället
för att avlåta häktningsframställning böra frige den anhållne, innebure ju
detta, att den anhållne kvarhållits längre tid än lagligen kunnat ske utan
häktningsframställning. Utgår tiden på en lördag skall framställningen därför
avlåtas denna dag, även om den skulle vara domstolen lika tidigt tillhanda,
om den sändes på söndagen eller inlämnades på måndagen. I detta
sammanhang må erinras om att handläggningen av e.n för den enskildes
personliga frihet och rättssäkerhet så betydelsefull fråga som häktning
icke kan få stå tillbaka för befattningshavarnas anspråk på reglerad arbetstid.

Otvivelaktigt kan understundom den sammanlagda tiden för det processuella
frihetsberövandet genom anhållande och därefter följande häktning
bliva längre, om häktningsf ramställning göres så snart ske kan än om
anhåUningsmyndigheten dröjer med framställningen en eller annan dag.
Härvidlag måste emellertid den anhållnes intresse i det enskilda fallet få
vika för nödvändigheten ur allmän rättssäkerhetssynpunkt av att gällande
föreskrifter om frihetsberövande — vilka ju i vitala hänseenden bestämma
de enskilda medborgarnas rättsställning gentemot statsmakten — tillämpas
strikt och med den objektiva, av den anhållnes personliga inställning oberoende
regelmässighet, förutan vilken det föreskrivna förfarandets allmänna
medborgerliga garantifunktion skulle gå förlorad. Den synpunkt,
som här gör sig gällande, är i viss män densamma som ligger till grund
för stadgandet i 24 kap. 23 § rättegångsbalken att den misstänktes samtycke
icke kan åberopas som skäl för att han hålles i förvar.

Slutligen finner jag mig icke kunna nog starkt betona den utomordentliga
vikten såväl för den enskilde misstänkte som ur allmän rättsskyddssynpunkt
av att frågan om anhållande och häktning, med företräde framför
befattningshavarnas andra åligganden, städse behandlas med den allra
största skyndsamhet och under iakttagande av yttersta omsorg och noggrannhet.

Under min ämbetsutövning har jag sökt utröna, hur anhållningsmyndigheterna
tillämpat de principer, för vilka jag nu redogjort. Så har kunnat
ske vid granskningen av de till mig jämlikt 13 § förundersökningskungörelsen
insända utdragen av liggare över anhållna, för brott misstänkta personer
samt i samband med inspektioner av domstolar och åklagare. Ehuru
denna min undersökning endast kunnat göras genom stickprov, har jag
påträffat ett stort antal fall, där anmärkning måst göras mot anhållningsmyndigheterna
för uppenbart dröjsmål med avlåtande av häktningsf ramställning.
För ett sådant ärende har redogörelse av mig lämnats i min till
1950 års riksdag avgivna ämbetsberättelse (s. 136 o. f.). Även under år
1952 ha förekommit ett flertal dylika ärenden, som föranlett närmare

329

granskning. Några av dessa fall av mera allvarlig beskaffenhet vill jag
här beröra.

I. Vid granskning av utdrag ur den hos landsfiskalen i Ådalslidens
distrikt förda liggaren över anhållna fann jag beträffande finske medborgaren
vaktmästaren Armas Lehtonen, vilken enligt anteckningarna i liggaren
gripits den 13 juni 1951 såsom misstänkt för grov stöld m. m., att
beslut om, anhållande meddelats först följande dag samt att häktningsframställning
avlåtits den 19 i samma månad.

I en av mig infordrad förklaring rörande anledningen till att beslut om
anhållande av Lehtonen ej — såsom är föreskrivet i 24 kap. 7 § sista stycket
rättegångsbalken — fattats omedelbart efter förhöret med honom jämlikt
24 kap. 8 § samma balk utan först följande dag anförde landsfiskalen
Åke Nilsson följande.

Anteckningen i anhållningsliggaren att Lehtonen anhållits den 14 juni
1951 vore oriktig. Lehtonen hade anhållits den 13 juni 1951. Övriga uppgifter
i liggaren vore däremot korrekta. Den felaktiga anteckningen i anhållningsliggaren
vore ett skrivfel, som i och för sig saknade betydelse,
eftersom anhållningsbeslutet skett i enlighet med gällande bestämmelser.
Beklagligtvis hade emellertid nämnda felaktiga anteckning om dag för
anhållande tagits till utgångspunkt för beräknande av den tid, inom vilken
häktningsframställning skolat avlåtas till domstolen. Häktningsframställningen
hade därför avlåtits en dag senare, än som i sistnämnda lagrum
vore medgivet. — Lehtonen hade med all tillgänglig polispersonal inom
landsfiskalsdistriktet efterspanats i traktens skogar under nätterna till den
12 och den 13 juni. Natten till sistnämnda dag omkring klockan 1 hade
Lehtonen gripits av Nilsson personligen. Lehtonen, som varit mycket uttröttad,
hade därefter insatts i arrest, där han erhållit mat och vila. Såsom
angivits i anhållningsliggaren hade Lehtonen därefter hörts samma dag
klockan 13. Efter förhöret, som hållits av en Nilsson underställd polisman,
hade Nilsson infunnit sig i arrestlokalen och där förklarat Lehtonen anhållen
klockan 17. Anteckning om anhållandet hade införts i den vid arrestlokalen
förda liggaren. Anteckningen hade förmodligen icke skett omedelbart
vid anhållandet. I vart fall hade icke Nilsson något minne därav.
Nilsson funne det böra beaktas i sammanhanget, att samtliga befattningshavare
varit uttröttade efter spaningarna och att, då dygnen icke bleve på
ett naturligt sätt åtskilda, genom ordentlig nattsömn, misstag lätt kunde
göras i fråga om datum. Underligare kunde det måhända framstå, att
felet ej upptäckts och därför kommit att inverka på tiden för häktningsframställningen.
Därtill kunde Nilsson icke giva någon förklaring.

Nilsson anförde vidare, att han funne det tveksamt, huruvida Lehtonen
åsamkats någon skada av det av den felaktiga anteckningen orsakade
dröjsmålet med häktningsframställningen. Häktningsförhandling skulle
nämligen sannolikt icke ha kunnat äga rum tidigare än som skett, även

330

om häktningsframställningen expedierats den 15 juni. Oavsett detta vore
det i vart fall icke sannolikt, att huvudförhandling skulle ha kunnat komma
till stånd tidigare än som skett eller den 5 juli 1951.

Av en sedermera från Ångermanlands västra domsagas kansli hit insänd
brottmålsakt inhämtades i ärendet ytterligare följande.

Vid förhör den 13 juni 1951 klockan 13 och klockan 15.20 hade Lehtonen,
som var född 1924, erkänt att han den 10 juni 1951 brutit sig in i en sommarstuga
och där stulit en kompass och diverse matvaror. Lehtonen hade
samtidigt erkänt, att han den 12 juni olovligen tillgripit en motorcykel
och ett par blåbyxor samt att han senare samma dag, sedan han övergivit
motorcykeln, stulit en herrcykel som han innehade vid gripandet.

Under fortsatta förhör den 13—den 18 juni hade Lehtonen förnekat,
att han tillgripit en cykel, som han lämnat efter sig vid sommarstugan, och
uppgivit, att han köpt den begagnad i Helsingfors. Vidare hade Lehtonen
förnekat olovlig åtkomst av diverse klädespersedlar, som han innehaft vid
gripandet och som den 7 juni 1951 stulits från en skogsarbetare i Överhogdals
socken. Lehtonen hade jämväl hörts angående ett flertal andra tillgreppsbrott,
vilka han alla förnekat. Vidare hade Lehtonen uppgivit, att
han tidigare straffats i Finland och att han stode under övervakning såsom
villkorligt frigiven, varför han icke kunnat erhålla pass. Han hade förklarat,
att han olovligen tagit sig över gränsen till Sverige vid Haparanda den
4 juni 1951. Rörande sina förehavanden i Finland under tiden närmast
dessförinnan hade Lehtonen meddelat, att han huvudsakligen livnärt sig
på svartabörsaffärer men också försökt sig på skogsarbete i norra Finland,
vilket arbete han emellertid snart övergivit. Den 19 juni 1951 hade därefter
Nilsson till häradsrätten avlåtit framställning om Lehtonens häktande.
Framställningen hade inkommit till häradsrätten påföljande dag.
Häradsrätten hade hållit häktningsförhandling den 23 juni 1951, därvid
Lehtonen förklarats häktad.

Med anledning av vad brottmålsakten sålunda utvisade anmodade jag
Nilsson att till mig inkomma med förklaring jämväl rörande anledningen
till att han ej avlåtit häktningsframställning senast den 14 juni, då ju
redan vid denna tidpunkt erkännande förelegat i fråga om tre egendomsbrott.
I avgivet yttrande anförde Nilsson följande.

Lehtonen hade vid gripandet saknat varje legitimationshandling och
hans uppgift om namn m. m. hade ej kunnat verifieras. Han hade också
tagit sig illegalt in i landet. Nilsson hade ansett det oundgängligen nödvändigt,
att få Lehtonens identitet fastställd. Visshet härutinnan hade,
såvitt Nilsson kunde minnas, vunnits först den 19 juni eller samma dag
som häktningsframställningen avlåtits. Nilsson medgåve emellertid, att
häktningsframställning mycket väl kunnat göras utan fastställande dessförinnan
av Lehtonens identitet, något som bland annat framginge av stadgandet
i 24 kap. 2 § rättegångsbalken. Nilsson vidginge fördenskull utan

331

tvekan, att han förfarit felaktigt i anmärkt hänseende, därest hans förfarande
betraktades ur rent formell synpunkt. Han upprepade emellertid,
att någon skada ej åsamkats Lehtonen. Den tid denne suttit anhållen
hade nämligen använts för förundersökning angående ett flertal brott, för
vilka han kunnat misstänkas. Nilsson förmenade, att ingen domstol skulle
ha vägrat honom tid till denna utredning. Mot Lehtonen hade redan från
början förelegat så starka skäl för häktning — strängt taget alla — att en
felbedömning på denna punkt från Nilssons sida varit utesluten. Nilsson
funne fördenskull faran för rättssäkerheten genom att frågan om Lehtonens
häktning icke tidigare än som skett kommit under domstols prövning
böra vid ett objektivt bedömande anses synnerligen ringa.

II. Med anledning av de anteckningar, som jämlikt 13 § förundersökningskungörelsen
gjorts av landsfiskalen i Häverö distrikt rörande anhållande
av diversearbetaren Tore Persson, som var född 1922, verkställde
jag en närmare undersökning. Av uppgifter, som därvid lämnades av landsfiskalen
K.-E. Norström, samt av akten i mål vid Norra Roslags domsagas
häradsrätt mellan Norström, å ena, samt Persson och svetsaren Hjalmar
Sjöberg, å andra sidan, angående ansvar för stöld och grov stöld, framgick
att Persson gripits på kvällen den 15 juni 1951 och då erkänt de brott,
varför han misstänkts och sedermera åtalats, samt att han samma dag
anhållits men att framställningen om hans häktande avlåtits först den
20 i nämnda månad. Stölderna hade förövats i Väddö socken natten till
den 7 juni 1951. Därvid hade tillgripits på ett ställe diverse klädespersedlar
samt handdukar och sänglinne m. m. och på ett annat ställe en motorcykel,
å vilken Persson och Sjöberg, medförande det stulna godset, begivit
sig till Stockholm. Såsom häktningsgrund hade i häktningsframställningen,
vilken jämväl avsåg Sjöberg, angivits, att det kunde befaras att de anhållna,
vilka båda tidigare voro straffade och saknade fast bostad, skulle
avvika, därest de lämnades på fri fot.

Sedan jag av Norström begärt förklaring rörande anledningen till att
häktningsframställningen beträffande Persson avlåtits först den 20 juni
1951, ehuru sådan framställning syntes ha kunnat avlåtas redan den 16 i
samma månad, anförde Norström följande.

För att i möjligaste mån kontrollera Perssons uppgifter och binda honom
vid brotten — Persson hade ju när som helst kunnat återtaga sina uppgifter
— hade Norström ansett det nödvändigt att, innan beslut fattades i
häktningsfrågan, Persson vallades i Stockholm, där han uppgivit att det
stulna godset funnes. Persson hade avhämtats av personal från statspolisen
på eftermiddagen den 16 juni. Vallning hade ej medhunnits denna dag
utan hade ägt rum först måndagen den 18 juni. Under vallningen hade man
påträffat Sjöberg, vilken samma dag av Norström förklarats anhållen.
Den 19 juni hade därefter Sjöberg vallats i Väddö, varvid det i Stockholm
anträffade tjuvgodset identifierats av ägaren. Först sent på eftermiddagen

332

den 19 juni hade Norström erhållit rapport om vad vid vallningen framkommit
och om vad Sjöberg uppgivit. Sedan Persson därigenom bundits
vid brotten och hans uppgifter befunnits riktiga, hade Norström den 20
juni på förmiddagen avlåtit häktningsframställning rörande såväl Persson
som Sjöberg. Norström ville nämna, att han — enligt vad han kunde erinra
sig — redan den 16 juni telefonledes meddelat domhavanden, att Persson
anhållits och att häktningsframställning eventuellt komme att ingivas.
Det hade då preliminärt bestämts, att häktningsförhandling skulle äga
rum den 22 juni, som var en fredag. Domstolen hade nämligen sina ordinarie
tingsdagar på fredagar. Om Norström avsänt häktningsframställningen
den 16 juni, skulle denna ha kommit domstolen tillhanda den 18 juni. Även
i dylikt fall skulle med till visshet gränsande sannolikhet häktningsförhandlingen
ha utsatts till den 22 juni, framför allt med tanke på lämpligheten
av att häktningsförhandlingen med Sjöberg företoges samtidigt. Att
Sjöberg anhållits hade Norström telefonledes meddelat domstolen den 18
juni.

III. Vid inspektion den 9 mars 1951 av Flundre, Väne och Bjärke domsagas
kansli inhämtade jag av handlingarna i mål mellan t. f. landsfiskalen
i Trollhättans distrikt Oskar Hultman, å ena, samt häktade jordbruksarbetaren
Eigil Hagberg, å andra sidan, angående ansvar för grov stöld in. in.,
följande.

Den 10 november 1950 klockan 13.30 hade Hultman anhållit Hagberg,
som var född 1926. Hagberg hade vid med honom hållna förhör den 10—
den 14 november erkänt brotten och hade därjämte uppgivit, att han jämväl
förövat åtskilliga suatterier. Den 10 november hade en i stölderna delaktig
blivit tagen i förhör och därvid vidgått sin del i saken, varefter han
vidare hörts den 11, 13 och 14 november 1950. Den 13 november hade
ytterligare tre i brotten delaktiga personer blivit hörda, därvid även de
erkänt delaktighet i Hagbergs brott. Den 15 november 1950 hade Hultman
uppsatt framställning till häradsrätten om Hagbergs häktning, vilken framställning
samma dag ingivits till rätten.

Jag anmärkte, att Hultman syntes ha kunnat avlåta häktningsframställning
rörande Hagberg redan den 11 november 1950.

I infordrad förklaring anförde Hultman följande: Natten till den 6 november
1950 hade inbrott förövats i en bokhandel i Trollhättan, därvid tillgripits
pennor till ett värde av omkring 7 000 kronor. Misstanke hade uppkommit
mot Hagberg, vilken dessförinnan i förtid slutat sin arbetsanställning
och samtidigt lämnat sin bostad i Gärdhems socken. Hagberg hade
efterspanats och gripits utanför Skara den 9 november 1950 samt följande
dag transporterats till Trollhättan. Hagberg hade där den 10 november,
efter det han av Hultman förklarats anhållen såsom misstänkt för grov
stöld, erkänt att han i fem fall gjort sig skyldig till inbrottsstöld, dock ej i
bokhandeln. Följande dag, den 11 november, hade Hagberg — med anled -

333

ning av uppgifter som lämnats av en av Hagbergs medbrottslingar, Åke
Larsson — ytterligare erkänt inbrott i ett kvarnkontor, där 181 kronor
tillgripits. Den 14 november hade Hagberg slutligen erkänt andel i bensinstölder.
Misstanken att Hagberg förövat inbrottsstölden i bokhandeln hade
undan för undan stärkts i och med att Hagberg erkänt de övriga brotten.
Såvitt kunnat utrönas, hade Hagberg emellertid icke haft med bokhandelsstölden
att göra. Att häktningsframställning icke avlåtits tidigare hade
berott på att brottsutredningen icke slutförts men också därpå, att ej
heller tillförlitlig utredning kunnat anskaffas för bedömande av frågan om
med hänsyn till Hagbergs bostads- och arbetsförhållanden häktning skulle
behöva tillgripas. Hultman hade nämligen icke ansett det från början självklart,
att Hagberg skulle häktas.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag landsfogden
i Älvsborgs län att efter verkställd utredning till mig inkomma med yttrande
i ärendet.

Vid utredningen hördes Hultman, som därvid ytterligare uppgav följande:
Det hade synts Hultman nödvändigt för häktningsfrågans bedömande
att den 11 november till kontroll av Hagbergs uppgifter verkställa
ingående förhör med Larsson och att genom ytterligare förhör med Hagberg
söka vinna utredning rörande brott, för vilka Hagberg misstänktes
men vilka han icke erkänt, ävensom angående Hagbergs personliga förhållanden.
Med hänsyn härtill hade Hultman funnit lämpligt att något
skjuta på hälctningsframställningen, vilken i vart fall icke lämpligen kunnat
avlåtas den 11 november, som var en lördag med förkortad arbetstid
för såväl polisen som häradsrätten. Hultman medgåve emellertid, att häktningsframställning
skulle ha kunnat avlåtas den 13 november, till vilken
dag också erforderliga uppgifter rörande Hagbergs personliga förhållanden
hade bort kunna inhämtas. Att framställningen ytterligare fördröjts hade
berott på Hultmans — som han nu insåge — felaktiga uppfattning att
han borde ha brottsutredningen i största möjliga utsträckning färdig, då
häktningsframställning gjordes.

I avgivet yttrande anförde landsfogden C. d’Orchimont bland annat:
Fulla skäl för häktningsframställning hade förelegat redan på aftonen den
10 november 1950. Hultman hade därför jämlikt 24 kap. 12 § rättegångsbalken
följande dag bort avlåta sådan framställning. Att denna dag infallit
på en lördag saknade all betydelse i sammanhanget. De erforderliga uppgifterna
om Hagbergs personliga förhållanden torde utan större svårighet
ha kunnat införskaffas redan sagda dag.

Sedan jag anhållit om riksåklagarämbetets yttrande, anförde ämbetet
i skrivelse den 24 mars 1952 följande.

Av handlingarna framginge, att Hagberg, sedan han vid förberedande
polisförhör i Trollhättan den 10 november 1950 erkänt, att han gjort sig
skyldig till bland annat grov stöld, samma dag klockan 13.30 av Hultman

334

förklarats anhållen samt att Hagberg vid fortsatta förhör med honom den
10 november erkänt, att han förövat grov stöld i fem fall samt stöld och
snatterier. Hagbergs erkännande att han begått dessa brott hade bekräftats
vid förhör den 10 november med hans medbrottsling Larsson. På grund
av vad sålunda förekommit måste Hagberg den 10 november anses ha
varit på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kunnat följa.
För häktningsfrågans bedömande hade ytterligare kvarstått att undersöka
huruvida i 24 kap. 1 § rättegångsbalken angivna speciella häktningsförutsättningar
— flykt- eller kollusionsfara eller anledning till antagande
att Hagberg skolat fortsätta sin brottsliga verksamhet — förelegat. Med
hänsyn till att Hagberg erkänt brotten hade kollusionsfara icke kunnat
anses föreligga. Beträffande övriga speciella häktningsförutsättningar framginge
av handlingarna, att Hultman redan den 10 november ägt kännedom
om att Hagberg slutat sin arbetsanställning och därvid lämnat sin
bostad i Gärdhems socken samt att Hagberg omedelbart innan han greps
tillfälligt uppehållit sig i Skara eller trakten däromkring. Med hänsyn till
att Hagberg sålunda saknat fast bostad och arbete ävensom till den serie
grova brott, som förövats av honom, hade anledning förelegat att befara,
att han skolat avvika eller fortsätta sin brottsliga verksamhet. Häktningsskäl
måste därför anses ha förelegat redan den 10 november. Det hade
följaktligen ålegat Hultman att i enlighet med bestämmelserna i 24 kap.
12 § rättegångsbalken avlåta häktningsfranställning senast den 11 november.
Då häktningsframställning skall avlåtas så snart tillräcklig utredning
för häktningsfrågans bedömande föreligger, vilket beträffande Hagberg
måste anses ha varit fallet redan den 10 november, hade Hultman icke
ägt på sätt skett dröja med häktningsframställningen för att färdigställa
förundersökningen rörande Hagbergs brott. Ämbetet funne fördenskull
Hultman ha förfarit felaktigt genom att som skett låta anstå med avlåtande
av häktningsframställning.

IV. Av utdrag ur den hos landsfiskalen i Ramnäs distrikt förda anhållningsliggaren
fann jag, att beträffande expeditören Albert Rahm, vilken
den 31 oktober 1951 gripits såsom misstänkt för grov förskingring och
samma dag anhållits, häktningsframställning avlåtits först den 5 påföljande
månad. Rahm var född 1890.

Av handlingarna i mål inför Snevringe tingslags häradsrätt mellan landsfiskalen
John Fröling, å ena, samt Rahm, å andra sidan, angående ansvar
för angivna brott, inhämtade jag därefter följande.

I skrivelse, som den 18 september 1951 inkommit till landsfiskalen i
Ramnäs distrikt, hade Svenska Metallindustriarbetarförbundets avdelning
99 i Surahammar anmält Rahm för förskingring av avdelningen tillhöriga
medel å sammanlagt omkring 75 000 kronor. I skrivelsen hade närmare
redogjorts för hur förskingringen tillgått. Rahm, som vid denna tid vårdades
å centrallasarettet i Västerås, hade där följande dag förhörts av

335

Fröling. Därvid hade Rahm erkänt, att han under anställning såsom expeditör
hos avdelningen under åren 1941—1950 förskingrat medel till ungefär
det anmälda beloppet och dolt förskingringen genom falsk bokföring
på sätt i anmälan uppgivits. Till följd av bland annat bristen på lämplig
förhörslokal på lasarettet hade Fröling beslutat, att med fortsatt förhör
skulle anstå tills Rahm utskrivits från lasarettet, samt överenskommit med
vederbörande läkare, att underrättelse skulle lämnas Fröling om tidpunkten
för utskrivningen. Den 31 oktober 1951 hade till landsfiskalskontoret ingått
meddelande om att Rahm komme att utskrivas från lasarettet samma
dag. Rahm hade gripits i samband med att han lämnat lasarettet och hade
avförts till polisstationen i Surahammar, där ”förberedande” förhör hållits
med honom. Något protokoll över vad som därvid förekommit syntes icke
ha upprättats. Samma dag klockan 18.45 hade Fröling beslutat anhålla
Rahm. Under fortsatta förhör med Rahm och andra personer den 1, 2,
3 och 5 november hade Rahm erkänt, att han förskingrat ytterligare 20 000
kronor. I häktningsframställning sistnämnda dag hade Fröling som skäl
för häktning av Rahm angivit, att flyktfara förelåge. Häradsrätten hade
hållit häktningsförhandling den 7 november och därvid avslagit häktningsframställningen
men meddelat Rahm reseförbud.

Av mig anmodad att inkomma med yttrande rörande anledningen till
att framställning om Rahms häktande avlåtits först den 5 november 1951,
ehuru sådan framställning syntes ha kunnat göras redan den 31 oktober
1951, anförde Fröling följande: Fulla skäl till häktning hade förelegat först
den 3 november, då från målsägandens sida givits uttryck åt misstanken
att Rahm undanstuckit pengar. Hade detta varit sant, hade det nämligen
kunnat befaras, att Rahm om han gåves fri skulle kunna med utnyttjande
av dessa medel avvika och hålla sig undan. Fröling hade därför sagda dag
beslutat göra framställning om Rahms häktande. Framställningen hade
visserligen kunnat avlåtas redan denna dag. Följande dag, den 4 november,
var emellertid söndag och då med hänsyn därtill framställningen skolat
vara rätten lika tidigt tillhanda, om den ingivits av Fröling personligen den
5 november, hade Fröling färdigställt framställningen först sistnämnda dag
och därefter själv samma dag ingivit den till rätten.

V. Vid inspektion den 14 maj 1952 av rådhusrätten i Karlstad iakttog
jag följande. Sedan Tommy Forss den 16 mars 1952 av stadsfiskalen Gustaf
Ljungström anhållits såsom misstänkt för en den 13 i samma månad i Karlstad
förövad stöld, hade Forss följande dag erkänt brottet. I samband därmed
hade konstaterats, att Forss, som var född 1931, var försöksutskriven
från ungdomsfängelse. Den 21 mars hade Ljungström avlåtit framställning
till rådhusrätten om Forss’ häktande, vilken framställning den 26 mars
återkallats, varpå målet avskrivits.

Vid inspektion senare på dagen den 14 maj å Ljungströms expedition förhörde
jag mig angående anledningen till att Ljungström avlåtit häktnings -

336

framställning först den 21 mars 1952, oaktat Forss erkänt brottet redan
den 17 mars. Ljungström anförde därvid följande: Forss’ erkännande hade
lämnats på kvällen den 17 mars. Ljungström hade erhållit underrättelse
härom först på morgonen den 18 mars. På föranledande av Ljungström hade
samma dag genom vederbörande statsåklagare telegrafiskt yttrande begärts
från ungdomsfängelsenämnden. Ljungström hade därefter den 18, 19 och
20 mars hos statsåklagaren och nämndens sekreterare telefonledes efterhört,
om nämnden tagit ställning till frågan huru med Forss skulle förfaras. Vid
samtal med nämndens sekreterare hade Ljungström begärt besked å sådan
tid, att häktningsframställning kunde avlåtas senast den 21 mars. Ljungström
hade emellertid fått svaret att nämnden sammanträdde endast måndagar
och att yttrandet därför ej vore att vänta förrän beslut fattats å
sammanträde den 24 mars. För undvikande av alla risker hade Ljungström
den 21 mars avlåtit häktningsframställning. Som besked skolat komma från
nämnden först den 24 mars, hade Ljungström hos rådhusrätten begärt, att
häktningsförhandling ej måtte äga rum före sagda dag. Först den 25 mars
hade Ljungström erhållit besked att nämnden beslutat, att Forss skulle
intagas å anstalten i Ystad. Senare samma dag hade statsåklagaren med
anledning därav beslutat, att åtal ej skulle äga rum. Enligt Ljungströms
mening kunde tvekan ej ha rått om att Forss bort återintagas i ungdomsanstalt.
Ljungström hade dock till slut ej kunnat underlåta att begära
Forss’ häktande. Forss hade tidigare rymt från sitt hem, från ungdomsvårdsskola
och från ungdomsfängelse och det hade varit uppenbart, att han
skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet, därest han försattes på fri fot.

På anmodan av mig avgav därefter ungdomsfängelsenämnden yttrande
i ärendet. Nämnden anförde däri följande: Ärendet hade föredragits vid
nämndens ordinarie veckosammanträde den 24 mars, varvid nämnden avstyrkt
åtal och beslutat, att Forss skulle återintagas i ungdomsanstalt.
Häktningsframställning liksom häktning borde naturligtvis om möjligt
underlåtas, om det kunde förutses, att åtal icke komme att ske, utan i stället
brottet komme att leda till fortsatt ungdomsfängelse. Stadgandet i 24
kap. 12 § rättegångsbalken om häktningsframställning borde emellertid
iakttagas utan hänsyn till att frågan vore beroende av nämndens yttrande.
Dröjsmålet i förevarande fall med häktningsframställningen torde ha berott
på att Ljungström hoppats, att nämndens yttrande skulle kunna utverkas
inom kortare tid, än som visat sig möjligt.

VI. Vid inspektion den 30 januari 1952 av rådhusrätten i Uppsala inhämtade
jag av akten i mål mellan biträdande stadsfiskalen Nils Åkhagen,
å ena, samt bilreparatören Lars-Erik Berglund, å andra sidan, angående
ansvar för stöld, följande: Sedan svetsaren Johan Erik Jansson erkänt, att
han tillsammans med Berglund förövat ett antal inbrott i Uppsala, hade
Berglund anhållits den 23 augusti 1951 klockan 15.30. Berglund hade genast
erkänt de av Jansson omförmälda brotten samt vidare omtalat, att han

337

förövat ett 30-tal andra brott. Samma dag hade Berglund lämnat närmare
uppgifter om ett stort antal av dessa brott. Emellertid hade e. stadsfiskalen
Folke Wikström först den 28 augusti 1951 avlåtit framställning om
Berglunds häktande.

Sedan jag med anledning av vad sålunda förekommit anmodat Wikström
att till mig inkomma med yttrande, avgavs sådant av Åkhagen, vilken därvid
— med förmälan att han varit undersökningsledare och åklagare i målet
samt att Wikström icke tagit annan befattning därmed än att han vid
tillfälligt förfall för Åkhagen ingivit häktningsframställningen till rätten —
anförde följande: Berglund hade vid förhör samma dag han anhållits så
småningom erkänt, att han tillsammans med Jansson begått de brott,
varom denne berättat. Då det funnits anledning förmoda, att de brott,
som Jansson och Berglund till en början erkänt, skulle kunna utredas utan
att häktning skulle behöva tillgripas, hade utredningen fortsatts i denna
förhoppning. Det hade emellertid under utredningens gång visat sig ogörligt
att slutföra utredningen före den tidpunkt, då häktningsframställning
sist skolat avlåtas. Berglund hade nämligen erkänt endast ett fåtal brott
på en gång — dem han begått tillsammans med Jansson — och dessa
hade utgjort allenast en ringa del av de brott Berglund förövat. Häktningsframställning
hade därför måst avgivas för att icke utredningen skulle försvåras
genom Berglunds förvållande.

Åkhagen framhöll slutligen, att ett förfarande av denna art vore mycket
vanligt och, såvitt Åkhagen kunde förstå, oundvikligt.

VII. Vid inspektion den It mars 1952 av rådhusrätten i Lidköping inhämtade
jag från akten i mål mellan stadsfiskalen Anders Vanäs, å ena,
samt verkstadsarbetaren Stig Ekholm, å andra sidan, angående ansvar för
bedrägeri m. m., följande.

Sedan köpmannen H. Dahl den 24 maj 1951 anmält, att Ekholm samma
dag under bedrägliga uppgifter frånhänt honom en motorcykel, värd 1 700
kronor, hade Ekholm efterspanats och på eftermiddagen den 25 maj gripits
av polisen i Mariestad. Han hade omedelbart erkänt brottet och den
26 maj 1951 klockan 11.35 förklarats anhållen. Vid ytterligare förhör sistnämnda
dag hade han vidhållit sitt erkännande. Den 29 maj hade Ekholm
vidare erkänt, att han i april 1951 under bedrägliga uppgifter frånhänt
fabrikören Karl Johansson ett belopp av 20 kronor, vilket brott Johansson
den 29 maj anmält till åtal. Den 30 maj hade Vanäs gjort framställning
till rådhusrätten om Ekholms häktande, vilken framställning samma dag
inkommit till rätten. Häktningsförhandling hade hållits i samband med
huvudförhandling den 4 juni, därvid Ekholm — jämte det han förklarats
häktad — dömts att för bedrägeri och bedrägligt beteende hållas till straffarbete
tre månader.

Jag anmärkte, att häktningsframställning syntes ha bort avlåtas redan
den 26 maj eller dagen därpå.

22 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1053 urs riksdag.

338

Sedan jag med anledning av vad sålunda förekommit anmodat Vanäs
att till mig inkomma med yttrande, anförde Vanäs följande: Då Vanäs
efter vikariat å annan ort återinträtt i tjänst den 27 maj 1951, hade han
blivit underrättad om att Ekholm, som var född 1924, anhållits för bedrägeri
samt kunde misstänkas för ytterligare brott. Då det brott Ekholm
erkänt icke synts Vanäs vara av sådan art, att enbart det bort föranleda
häktning, och tillgängliga handlingar endast utvisat, att Ekholm 1947 fått
en villkorlig dom för grov stöld och att prövotiden utlöpt (PU 252/1947),
hade Vanäs funnit det för häktningsf rågans avgörande nödvändigt med
ytterligare utredning. Den 28 maj hade inkommit ny anmälan mot Ekholm,
vilken anmälan dock ej avgjort ställningstagandet i häktningsfrågan. Under
utredningen hade emellertid misstanke uppstått, att Ekholm gjort sig skyldig
till ytterligare brott och redan ställts under åtal för dessa å annan
ort. Vanäs hade därför beslutat uppskjuta avgörandet i häktningsfrågan
till dess han beträffande Ekholm erhållit straffregisterutdrag, som rekvirerats
den 26 maj. Detta kunde icke ha varit Vanäs tillhanda förrän tidigast
torsdagen den 29 maj och denna dag klockan 14.35 hade förhöret med
Ekholm avslutats. Vid denna tidpunkt skulle Vanäs visserligen ha kunnat
dagteckna och avsända häktningsframställningen till rådhusrätten, men
då framställningen skulle komma rätten tillhanda lika fort, om Vanäs personligen
lämnade in den påföljande dag, hade Vanäs låtit färdigställa förundersökningsprotokollet
under eftermiddagen den 29 maj och sedan själv
lämnat upp protokollet och häktningsframställningen på morgonen den
30 maj.

De ärenden, för vilka jag nu redogjort, giva anledning till följande
anmärkningar.

Vad angår det under I återgivna ärendet är Nilssons förklaring angående
anledningen till att häktningsf ramställning icke avlåtits förrän under sjätte
dagen efter anhållandet ägnad att förvåna. Nilsson hade själv gripit Lehtonen
natten till sistnämnda dag — en åtgärd, som i själva verket synes ha
inneburit ett anhållande — och hade senare under dagen personligen infunnit
sig i arrestlokalen för att meddela Lehtonen anhållningsbeslutet. Det
måste i betraktande härav — även om vederbörlig hänsyn tages till att
Nilsson till en början må ha besvärats av trötthet efter spaningsarbetet —
framstå såsom särskilt anmärkningsvärt, att icke Nilsson genast uppmärksammat
felaktigheten i anhållningsliggaren, i all synnerhet som han måste
förutsättas ha varit väl medveten om den utomordentliga vikten av att i
allt fall femdagarsfristen icke överskredes. Vad Nilsson härutinnan anfört
till sitt försvar förtar icke intrycket av att Nilsson i förevarande hänseende
ådagalagt vårdslöshet.

I samtliga de relaterade fallen har redan vid anhållandet eller kort därefter
erkännande förelegat angående brott av sådan svårhet, att häktning

339

kunnat ifrågakomma, men häktningsframställning har likväl i allmänhet
icke avlåtits förrän sa sist kunnat ske enligt undantagsregeln i 24 kap. 12 §
rättegångsbalken eller, som nyss berörts, t. o. m. ännu senare.

Den av Nilsson i det under I omnämnda ärendet åberopade ovissheten
angaende den anhallnes identitet har så mycket mindre utgjort giltig anledning
till uppskov med häktningsframställningen som ovissheten — därest
den finge anses berättigad — i sig själv utgjort häktningsanledning. I 24
kap. 2 § rättegångsbalken stadgas nämligen, att den som på sannolika skäl
misstänkes för brott må, oavsett brottets beskaffenhet, häktas bland annat
om han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller
anledning föreligger till att hans uppgift därom är osann.

I de under II och III återgivna ärendena har dröjsmålet med häktningsframställningen
föranletts främst av anhållningsmyndighetens önskan att
om möjligt slutföra brottsutredningen före ställningstagandet i häktningsfrågan.
Härvid har såväl Norström som Hultman kommit att gå väsentligt
utanför måttet av den utredning, som erfordrats för prövningen av denna
fråga.

Såvitt handlingarna utvisa har icke i det under II upptagna ärendet
något förekommit, på grund varav kunnat misstänkas, att Perssons erkännande
icke var sant. Tvärtom har Persson, enligt vad av handlingarna
framgår, lämnat kvalificerat erkännande och redan före anhållandet ingående
redogjort för stöldplatser och den tillgripna egendomen. Vad angår
frågan om misstankens berättigande synes det i detta fall uppenbart, att
anledning icke funnits till dröjsmål med häktningsframställningen. Blotta
möjligheten av ett senare återtagande från den misstänktes sida kan naturligen
icke inverka på bevisvärdet av själva erkännandet sådant detta faktiskt
förelåg, då frågan uppkom om häktning.

I fråga om det under III refererade ärendet biträder jag den mening,
varåt riksåklagarämbetet givit uttryck. I anslutning till vad landsfogden
i Älvsborgs län uttalat med anledning av Hultmans invändning att den
begränsade lördagsarbetstiden för polispersonalen medfört hinder för avlatande
av häktningsframställningen den 11 november hänvisar jag till
vad jag ovan yttrat om att befattningshavarnas anspråk på reglerad arbetstid
icke alltid kan efterkommas, då det gäller handläggning av häktningsfrågor.

_ Vad angar Frölings i det under IV upptagna ärendet lämnade förklaring
om anledningen till att han icke åtminstone den 3 november 1951,
då enligt hans uppfattning fulla skäl till häktning förelegat, avlåtit häktningsframställning,
kan det vara riktigt, att genom det förfaringssätt Fröling
tillämpat framställningen kommit rätten lika tidigt till handa som om
den avsänts med posten den 3 november. Som jag förut sagt, är det emellertid
icke den tid, inom vilken framställningen skall vara inkommen till
domstolen, utan tidpunkten för anhållningsmyndighetens ställningstagande

340

till häktningsfrågan, som är avgörande. Fröling har visserligen uppgivit,
att beslutet fattats redan den 3 november. Han har emellertid tillika förklarat,
att häktningsframställningen utarbetats först den 5 november. Vid
sådant förhållande måste enligt min mening slutgiltigt ställningstagande
ha förelegat först den 5 november, eller alltså två dagar senare än Fröling
själv medgivit att han kunnat avgöra häktningsfrågan. Också Vanäs synes
i det under VII omförmälda ärendet ha, liksom Fröling, utgått från den
uppfattningen, att han genom att förkorta tiden för häktningsframställningens
överbringande till domstolen skulle vara berättigad att dröja med
framställningen.

Vad i övrigt angår Frölings handläggning av frågan om Rahms häktande
har uppenbarligen ställning härutinnan kunnat av Fröling tagas omedelbart
efter anhållandet. Den misstänkte hade ju redan vid förhör på sjukhuset
den 19 oktober erkänt den anmälda brottsligheten. Fröling hade således
haft mycket god tid för bedömande av häktningsförutsättningarna, ett
bedömande som i detta fall otvivelaktigt kunnat ske utan ytterligare förhör
med den misstänkte. Man nödgas ställa frågan vad Fröling överhuvud
haft för anledning att kvarhålla Rahm fram till den 3 november, om vad
dessförinnan förekommit icke utgjort häktningsanledning och sådan senare
ansetts föreligga blott på grund av målsägandens misstanke om förhållanden,
som — av Frölings förklaring att döma — icke av Fröling förutsetts
vid anhållandet. Jag finner visserligen — i betraktande av brottets svårhetsgrad
och omständigheterna i övrigt — det icke kunna bedömas såsom
felaktigt av Fröling att anhålla Rahm och begära honom häktad. Felaktigt
har det däremot varit att under föreliggande förhållanden, vilka i
intet avseende motiverat uppskov med häktningsframställningen, dröja
med denna så som skett.

Jag har i det föregående framhållit, att undantagsstadgandet i 24 kap.
12 § rättegångsbalken icke får — lika litet som för brottsutredning utöver
vad som erfordras för häktningsfrågans prövning — begagnas för att i fall,
då för åtals anställande erfordras yttrande eller tillstånd av annan myndighet,
anskaffa sådant före framställningens avlåtande. Tydligt synes därför
vara att om, såsom i det under V refererade ärendet, en till ungdomsfängelse
dömd person, som utskrivits på prov, under tillsynstiden begår
brott, som kan föranleda häktning, häktningsframställning icke får fördröjas
därav, att det ankommer på statsåklagare att efter ungdomsfängelsenämndens
hörande avgöra huruvida åtal lämpligen bör ske. Frågan om
medgivande till åtalet saknar ju betydelse för prövning av häktningsfrågan.
Ljungström har alltså förfarit felaktigt genom att icke den 18 mars,
då han fick vetskap om Forss’ erkännande, avlåta häktningsframställning.

I det under VI återgivna ärendet har Åkhagen motiverat dröjsmålet
med att anledning funnits till antagande, att efter brottsutredningens slut -

341

förande häktning ej vidare skulle vara erforderlig. En liknande synpunkt
har framhållits av Hultman, då han såsom en av anledningarna till uppskovet
med häktningsframställningen anfört, att tillförlitlig utredning ej
kunnat tidigare anskaffas för bedömande av frågan om med hänsyn till
den anhållnes bostads- och arbetsförhållanden häktning skulle behöva tillgripas.
Den omständigheten, att det längre fram under utredningen möjligen
kan visa sig icke vidare erforderligt att hålla den misstänkte i förvar,
kan emellertid icke få medföra uppskjutande av tidpunkten för domstolens
prövning av frågan om frihetsberövandets fortvaro och leda till
förlängning av tiden för det provisoriska frihetsberövandet.

Huru liten förståelsen stundom kan vara för hur häktningsfrågor böra
handläggas framgår av det under VII återgivna ärendet. Vanäs synes i
sin förklaring icke förmå hålla isär betydelsen för häktningsfrågan av,
å ena sidan, brottets svårhet och, å andra sidan, den misstänktes personliga
förhållanden. Bedömt enbart med hänsyn till svårhetsgraden har nämligen
— i motsats till vad Vanäs synes vilja hävda — det brott, för vilket
den misstänkte gripits och anhållits, uppenbarligen kunnat föranleda häktning.
Därest emellertid den anhållnes personliga förhållanden varit sådana,
att häktning likväl kunnat underlåtas, hade han vid Vanäs’ återinträde i
tjänsten bort omedelbart frigivas. I sistnämnda avseende synes emellertid
tillförlitlig utredning ha saknats. Det är dock uppenbart, att sådan bort
kunna förebringas betydligt snabbare än som skett.

Det är givet, att den misstänktes tidigare brottslighet kan föranleda tillgripande
av häktning i fall, då det eljest kunnat undvikas. Förhöjning av
straffet kan ju ske, om det nya brottet utgör återfall. Dessutom kunna
uppgifter om tidigare brottslighet komma att ställa den misstänktes förhållanden
i en för honom mindre förmånlig dager och därigenom medföra,
att häktning anses erforderlig. Utredning i sådant hänseende måste därför
igångsättas på ett så tidigt stadium som möjligt genom förhör med den
anhållne eller annan eller genom efterforskning i tidningen Polisunderrättelser.
Har på sådant sätt något belägg för att återfallsgrundande brottslighet
föreligger icke vunnits, torde det i regel icke vara behövligt, att man
låter med prövningen av frågan om den anhållne skall lösgivas eller om
häktningsframställning skall avlåtas anstå enbart i avbidan på att utdrag
av straffregistret erhålles.

I flera av de här återgivna ärendena har särskilt åberopats, att den
anhållne icke lidit men av dröjsmålet. Detta torde vara riktigt, och självfallet
måste ett av anhållningsmyndigheten begånget fel, som haft ett
otillbörligt frihetsberövande till följd, anses allvarligare än om felet ej medfört
någon skada för den anhållne. Men man synes ha förbisett, att det ur
allmän rättssäkerhetssynpunkt — oavsett den anhållnes intresse i det
enskilda fallet — är av yttersta vikt, att tiden för det provisoriska frihets -

342

berövande, som anhållandet innebär, icke utsträckes utöver vad som är
oundgängligen nödvändigt och att således frågan om frihetsberövandets
fortvaro snarast möjligt underställes den myndighet, domstolen, åt vilken
lagen anförtror det definitiva avgörandet härutinnan.

Vid min prövning av några av de nu omhandlade ärendena har jag övervägt
att anställa åtal mot de för dröjsmålet med häktningsframställning
ansvariga. Jag har emellertid — särskilt med hänsyn till att de begångna
felen huvudsakligen torde vara att hänföra till osäkerhet och ovana vid
tillämpningen av den nya rättegångsordningen — stannat vid att, innan
åtal tillgripes i fall av förevarande slag, på annat sätt söka åstadkomma
rättelse. Det synes mig nämligen sannolikt, att anliållningsmyndigheterna
skola handla i enlighet med de principer, som ligga till grund för stadgandet
i 24 kap. 12 § rättegångsbalken, om de blott få sin uppmärksamhet
riktad på hur de skola förfara.

Vad jag ovan anfört upptog jag i en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse,
däri jag anhöll, att ämbetet måtte genom att bringa innehållet i
skrivelsen till allmän kännedom bland ämbetet underställd, med anhållningsbefogenhet
utrustad personal, lämna sin medverkan för åstadkommande
av en rättstillämpning, som står i full överensstämmelse med de i
gällande rättegångsbalk givna föreskrifterna om häktningsframställning.

Enligt vad riksåklagaren meddelat mig kommer riksåklagarämbetet att
giva vederbörande del av min skrivelse.

343

IV. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående förtydligande av bestämmelse i
24 kap. 12 § rättegångsbalken om tid för avlåtande
av häktningsframställning.

Den 31 januari 1952 avlät jag till Konungen följande skrivelse:

I 24 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas, att om mot någon förekomma
skäl till häktning, må han i avbidan på rättens beslut därom anhållas. Äro
ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det finnes
vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages i
förvar. Beslut om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.
I 6 och 7 §§ samma kapitel givas vissa föreskrifter om förfarandet,
då den vilkens anhållande beslutats avvikit eller eljest ej är tillstädes, då
beslutet meddelas, samt om gripande. Därefter stadgas i 8 §, att den som
anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall, så snart ske kan, för förhör
inställas för anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken uppdragits
att hålla förhöret. Enligt 10 § skall den misstänkte omedelbart frigivas, om
skäl för anhållande ej längre förekomma.

I 24 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken heter det: Anhållningsmyndigheten
skall, om ej den anhållne frigives, sist dagen efter den, då beslut
om anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 8 § inställdes till
förhör, till rätten avlåta framställning om hans häktande. Finnes för prövning
av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig, må med framställningen
anstå, dock skall den avlåtas, så snart ske kan, och sist å femte
dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne
inställdes för förhör. Göres ej framställning, som nu sagts, skall den anhållne
omedelbart frigivas.

Sedan jag vid granskning av till mig jämlikt 13 § förundersökningskungörelsen
insända avskrifter av anteckningar angående anhållna, för brott
misstänkta personer i några fall uppmärksammat, att häktningsframställning
enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken icke avlåtits förrän å sjätte dagen
efter den, då beslutet om anhållande meddelades, ha de för ifrågavarande
åtgärder ansvariga åklagarna i infordrade yttranden förklarat dröjsmålen
med att den i sistnämnda lagrum stadgade femdagarsfristen i de berörda
fallen utgått å en söndag samt att de med stöd av den s. k. söndagsregeln
i 2 § lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid ansett sig berättigade
att uppskjuta åtgärdens företagande till nästa söckendag. Riksåklagarämbetet
har i ett den 30 juli 1951 på begäran av mig avgivet utlåtande
i ett av de sålunda upptagna ärendena anfört, att med hänsyn
till lagen om beräkning av lagstadgad tid den längsta tid, som i rättegångs -

344

balken vore medgiven såsom rådrum för avlåtande av h äk t n in g.s f ra ms t ällning,
icke överskridits.

I 2 § lagen om beräkning av lagstadgad tid föreskrives följande: Infaller
tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas, å söndag
eller annan allmän helgdag eller å påskafton, midsommarafton eller
julafton, må åtgärden företagas å nästa söckendag; dock att vad sålunda
stadgats ej skall gälla, där åtgärden skall företagas senast å viss rättegångsdag
eller inskrivningsdag och denna infaller å någon av ovan sist angivna
tre dagar.

Såsom framgår av lagrummets avfattning och förarbetena (särskilt första
lagutskottets utlåtande nr 26/1930 s. 6 o. f.) är söndagsregeln tillämplig å
de ytterst vanliga tidsbestämmelser av processuell eller materiellträttslig
art, enligt vilka viss åtgärd förklaras skola vidtagas antingen före eller
senast å en fixerad tidpunkt eller — vilka fall är o de ojämförligt vanligaste
— inom en angiven tidrymd. En sådan tidrymd bestämmes oftast
som en maximifrist d. v. s. så att åtgärden förklaras skola vidtagas sist å
viss dag, räknat från angiven tidpunkt eller händelse.

Stadgandet i 24 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken är så avfattat,
att anhållningsmyndigheten för avlåtande av häktningsframställning erhållit
en maximifrist, som utlöper å femte dagen efter den, då anhållningsbeslutet
meddelades eller den anhållne inställdes för förhör. Efter ordalagen
täcks denna föreskrift av söndagsregeln. Mot en sådan lagtillämpning
tala dock enligt min mening väsentliga, sakliga skäl. I detta hänseende
må följande framhållas.

Före gällande rättegångsbalks ikraftträdande funnos bestämmelser om
frihetsberövande av den art, som motsvarar det nuvarande institutet anhållande,
samt om häktning i 19 § promulgationsförordningen till strafflagen.
Däri stadgades i punkten 12 följande: Den som av häktningsmyndighet
gripits eller efter anställt förhör kvarhålles såsom misstänkt för brott
eller om vilkens gripande eller kvarhållande anmälan enligt 11 punkten
skett skall, där ej beslut om häktning förut meddelats, så snart ske kan
och sist inom tjugufyra timmar förklaras häktad eller lösgivas. Äro ej fulla
skäl till häktning, men finnes det vara av synnerlig vikt att den misstänkte
i avvaktan på ytterligare utredning hålles i förvar, må dock häktningsmyndigheten
förordna om hans kvarhållande utöver sagda tid. Sådant
kvarhållande må ej fortfara längre än ytterligare fyra dygn; och åligger
det häktningsmyndigheten att så snart ske kan meddela beslut om den
misstänktes häktande eller giva honom lös.

Denna bestämmelse var sålunda — i de delar den motsvarade den i 24
kap. 12 § rättegångsbalken stadgade femdagarsfristen — icke konstruerad
såsom en frist för viss åtgärds vidtagande utan innefattade närmast en
regel om den längsta tid, en gripen person kunde kvarhållas utan att häkt -

345

ningsgrund förelåg. På ett så avfattat stadgande kunde tydligen söndagsregeln
icke direkt tillämpas. Så har heller icke skett i praxis.

De nu gällande bestämmelserna i 24 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken
innehålla, förutom föreskriften om viss frist för häktningsframställnings
avgivande, en härtill anknytande regel om längsta tillåtna anhållningstid.
Ett frihetsberövande utöver den stadgade maximifristen kan på
grund härav icke ske med mindre häktningsframställning avlåtes. Denna
åtgärd har sålunda i fråga om rätten att ytterligare kvarhålla dep anhållne
samma verkan som häktningsbeslutet enligt tidigare bestämmelser. Någon
saklig skillnad i nu ifrågavarande hänseende föreligger således icke mellan
de ovan omförmälda stadgandena i förutvarande 19 § 12 punkten promulgationsförordningen
till strafflagen och bestämmelserna i nuvarande 24
kap. 12 § rättegångsbalken, trots lagrummens olika konstruktion. I förarbetena
till rättegångsbalken finnas icke några uttalanden, som tyda på
att man avsett att göra söndagsregeln tillämplig på fall, som hänföras
under 24 kap. 12 §, eller att man beaktat den konsekvens detta stadgandes
avfattning kunde få i ifrågavarande hänseende. I ett för den enskildes
personliga frihet och rättssäkerhet så betydelsefullt ämne som här är i fråga
synes en i formellt hänseende vidtagen ändring i bestämmelsernas avfattning
icke rimligen böra motivera en rättstillämpning, som innebär en skärpning
av tidigare grundsatser.

Att den påtalade lagtillämpningen måste medföra en försämring av de
anhållnas ställning är uppenbart. Om nämligen anhållningsmyndigheten
dröjer med att avlåta en i och för sig berättigad häktningsframställning,
som kunde ha avsänts på en sön- eller helgdag, till nästa söckendag, kommer
detta — såvida framställningen ej är domstolen tillhanda samma dag
som den avsänts — att förorsaka en förskjutning av utgångspunkten för
den frist, som domstolen har till sitt förfogande för hållande av häktningsförhandling.
Anhållningstiden skulle på detta sätt under påsken 1951 kunnat
förlängas med ända till fem dagar.

Även ur andra synpunkter kunna invändningar resas mot en tillämpning
av söndagsregeln i det ifrågavarande hänseendet. Huvudregeln i 24 kap.
12 § rättegångsbalken är, att häktningsframställning skall, om ej den anhållne
frigives, avlåtas dagen efter anhållandet och att anstånd härmed må
äga rum endast då ytterligare utredning finnes erforderlig för häktningsfrågans
prövning; dock skall framställningen avlåtas ”så snart ske kan”.
Detta innebär, att beslut huruvida den anhållne skall frigivas eller om
häktningsframställning skall avlåtas måste fattas så snart tillräcklig utredning
vunnits för prövning av häktningsfrågan. Härav följer också att,
om vid femdagarsfristens utgång tillräckliga skäl för häktning icke förebragts,
den anhållne måste frigivas, evad det är söckendag eller helgdag.
Det måste då framstå såsom synnerligen inkonsekvent, om anhållningsmyndigheten
— för den händelse tillfyllestgörande utredning i häktnings -

346

frågan icke kan ernås förrän å fristens sista dag — skulle anses berättigad
att dröja med häktningsframställningens avlåtande endast på grund av
att denna dag infaller på en söndag. I praktiken kan en tillämpning av
söndagsregeln medföra, att anhållningsmyndigheten utnyttjar den därigenom
vunna tiden för ytterligare utredning av en eljest oklar häktningsfråga.

I allmänhet torde nog — enligt de iakttagelser jag kunnat göra — åklagarna
och övriga anhållningsmyndigheter icke anse söndagsregeln tillämplig
i fall av förevarande art. Såsom ovan utvecklats tala också övervägande
sakliga skäl för denna uppfattning. Då emellertid avfattningen av 24 kap.
12 § första stycket rättegångsbalken icke synes utesluta en motsatt lagtillämpning,
framstår det enligt min mening såsom önskvärt för undvikande
av rättsosäkerhet och tvekan rörande lagens innebörd, att stadgandet erhåller
ett sådant förtydligande, att söndagsregeln icke kan göras tillämplig
i detta fall.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande,
huruvida icke 24 kap. 12 § rättegångsbalken bör förtydligas i
överensstämmelse med vad jag ovan anfört.

Framställningen har överlämnats till 1951 års rättegångskommitté.

2. Framställning angående reglering av vissa förhållanden,
som sammanhänga med tillämpningen av lagen den
17 juni 1948 om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet.

Den 15 december 1952 avlät jag till Konungen följande framställning:

Den 3 april 1948 beslöt styrelsen för Jokkmokks sockenallmänning att
till hemmansägaren Elof Isaksson i Björkholmen överlåta ett område av
den allmänningen tillhöriga fastigheten Björkholmen 23. Förrättning för
områdets avstyckande påbörjades den 7 juli 1948. Vid förrättningen bestämdes,
att området skulle sammanläggas med Isakssons fastighet Björkholmen
l4 samt att med området icke skulle följa rätt till eller andel i
stamfastigheten tillkommande rättigheter eller förmåner.

I redogörelse enligt 19 kap. 16 § lagen den 18 juni 1926 om delning av
jord å landet hade förrättningsmannen anmärkt: Björkholmen 23 innehölle
omkring 1,5 hektar åker och 189 hektar annan mark, huvudsakligen avrösningsjord.
Från fastigheten hade man avsett att avstycka åkerjorden
med undantag av ett område på omkring 0,20 hektar. Den till avstyckning
avsedda marken vore belägen invid gränsen till det till Björkholmen l4
hörande gårdsskiftet och i sin helhet sammanhängande med därstädes be -

347

fintlig åkerjord. Genom avstyckningen och sammanläggningen komme avsevärt
bättre brukningsförhållanden att uppstå för sammanläggningsfastigheten.
Björkholmen l4 innehölle omkring 4,5 hektar åker, 1,5 hektar lämpligt
belägen slåtteräng och omkring 482 hektar annan jord. Den efter
sammanläggningen bildade fastigheten bleve en efter ortens förhållanden
från inägosynpunkt fullt självständig fastighet. Skogsmarkstillgången vore
sådan, att fastigheten innehade såväl full husbehovsskog som stödskog.
Fastigheten bleve således en från alla synpunkter fullt självständig jordbruksfastighet.
Styckningsfastigheten hade inköpts av allmänningsförvaltningen
för att läggas till och brukas tillsammans med allmänningen. Inägojorden
å fastigheten vore obetydlig och odlingsmöjligheterna synnerligen
små, varför fastigheten från inägosynpunkt vore osjälvständig. Den inägojord,
som kvarstode efter styckningen, vore avsedd att brukas för ett å
densamma uppfört skogvaktarboställe. Ekonomibyggnaderna å fastigheten
vore gamla och måste vid fortsatt jordbruk å fastigheten mycket snart
nybyggas. Jordbruksbyggnaderna å Björkholmen l4 vore goda och fullt
tillräckliga även för utvidgning av fastigheten. Efter styckningens genomförande
komme styckningsfastigheten att utgöra en skogsfastighet, vilken
komme att sambrukas med allmänningens övriga skogsområden, varigenom
styckningen icke komme att minska skogstillgången för den jordbrukande
befolkningen i socknen, enär allmänningens avkastning tillfölle denna.

På grund av vad sålunda upptagits meddelade förrättningsmannen i
utlåtande den 7 juli 1948 tillstånd till avstyckningen under förutsättning
att sammanläggning komme till stånd.

I yttrande över förrättningen till ägodelningsdomaren i Luleå domsaga,
hos vilken förrättningen anmäldes för fastställelse, anförde överlantmätaren
i Norrbottens län: Sammanläggningen av styckningslotten med Björkholmen
l4 innebure en god förstärkning av jordbruket å sistnämnda fastighet.
Det sätt varpå styckningsfastigheten uppdelades strede dock mot
bestämmelserna i 19 kap. 3 § 1 mom. andra stycket jorddelningslagen. Med
hänsyn till att fastighetens skogsmark komme att tillhöra allmänningsdelägarna
(mantalsägama) inom socknen och att jordbruket i orten kunde
anses ha tillräcklig skogstillgång kunde delningen det oaktat tillåtas jämlikt
19 kap. 3 § 4 mom. sista stycket jorddelningslagen på grund av den
fördel förstärkningen av Björkholmen l4 innebure. Emellertid syntes hinder
mot avstyckningen jämväl möta på grund av bestämmelserna i 19 kap.
12 § andra stycket sista punkten jorddelningslagen. Styckningsfastigheten
hade andel efter mantal i sockenallmänningen. Jämlikt nämnda lagrum
borde styckningsfastighetens hela andel i allmänningen ha tillagts styckningslotten.
Om fastighetsbildningen skulle tillåtas, komme andelen i allmänningen
i vart fall att tillhöra allmänningsdelägarna. Då bestämmelsen
i 19 kap. 12 § jorddelningslagen tillkommit för att kvarhålla andelar
i allmänningar hos jordbruket, borde kanske icke några större betänklig -

348

heter möta mot förrättningens fastställande, därest delningen i övrigt varit
i överensstämmelse med bestämmelserna i 19 kap. 3 § jorddelningslagen.
Övervägande skäl talade emellertid mot förrättningens fastställande.

Ägodelningsrätten, till vilken ägodelningsdomaren hänsköt frågan om
förrättningens fastställande, yttrade i utslag den 9 juni 1950: Sammanläggningen
av styckningslotten med Björkholmen l4 innebure en önskvärd förstärkning
av jordbruket å sistnämnda fastighet. I målet vore upplyst, att
styckningsfastighetens återstod, huvudsakligen bestående av skogsmark,
skulle införlivas med allmänningen och att med hänsyn till skogstillgången
i orten denna skogsmark icke behövde bibehållas vid jordbruket därstädes.
Den av överlantmätaren åberopade regeln i 19 kap. 12 § jorddelningslagen
kunde ej anses innefatta förbud att, såsom i förevarande fall skett, hos allmänningen
bibehålla allmänningsandel, som tillkomme fastighet, avsedd att
ingå i allmänningen. Till den sammanlagda fastigheten komme att höra
Björkholmen l4 tillkommande andel i allmänningen. Den sammanlagda
fastigheten syntes bliva väl lämplig för sitt ändamål, även om större andel
i allmänningen icke tillädes densamma. — Av dessa skäl fann ägodelningsrätten
hinder ej möta mot förrättningens fastställande, därest sammanläggningen
komme till stånd.

Över ägodelningsrättens utslag anförde överlantmätaren besvär hos hovrätten
för Övre Norrland. I besvären anförde överlantmätaren, att det
vore stridande mot bestämmelsen i 19 kap. 12 § andra stycket sista punkten
jorddelningslagen att styckningsfastighetens andel i allmänningen icke till
någon del tillagts styckningslotten. Med hänsyn därtill och då efter avstyckningen
återstående del av styckningsfastigheten varken ensam eller
efter ifrågasatt införlivande med allmänningen kunde anses utgöra fastighet,
som enligt nämnda lagrum finge tilläggas andel i allmänning, hemställde
överlantmätaren, att hovrätten måtte upphäva ägodelningsrättens utslag
och undanröja avstyckningen.

Hovrätten fastställde i utslag den 6 november 1950 ägodelningsrättens
utslag. Hovrättens utslag vann laga kraft.

Av tillgängliga handlingar har framgått, att ansökan om förvärvstillstånd
för Isaksson enligt lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet inkommit till lantbruksnämnden i Norrbottens
län den 17 juli 1948. Vid behandling av ärendet den 28 oktober
1948 hade nämnden antecknat att, ”om överlantmätaren ansåg sig kunna
tillstyrka fastställelse å förrättningen, skulle nämnden godtaga hans mening
och lämna tillstånd till jordförvärvet”, ävensom att lantbruksdirektören
skulle samråda med överlantmätaren i frågan. Sedan domstolsbehandlingen
avslutats, hade ärendet av nämnden avgjorts den 5 juni 1951, varvid
beslutats, att tillstånd till förvärvet icke skulle meddelas. Såsom grund
för avslaget hade angivits, att till styckningslotten bort läggas styckningsfastighetens
hela andel i allmänningen.

349

Den 19 september 1951 innehöll tidningen Norrbottenskuriren under
rubriken ”Lantbruksnämnden som högsta domstol” en ledande artikel, som
med hänsyftning på ovannämnda jordförvärv i huvudsak innehöll följande.

På ansökan av hemmansägaren om tillstånd enligt jordförvärvslagen
till förvärv av styckningslotten hade lantbruksnämnden i oktober 1948
beslutat att, om överlantmätaren ansåge sig kunna tillstyrka fastställelse
å avstyckningen, nämnden skulle godtaga hans mening och lämna tillstånd
till förvärvet. I senare avgivet yttrande hade överlantmätaren på anförda
grunder förklarat, att enligt hans mening övervägande skäl talade mot
fastställelse å förrättningen. I utslag den 9 juni 1950 hade emellertid ägodelningsrätten,
med underkännande av de skäl överlantmätaren åberopat,
förklarat, att hinder ej mötte mot förrättningens fastställande, därest sammanläggningen
komme till stånd. Hovrätten hade fastställt ägodelningsrättens
utslag. Därefter hade lantbruksnämnden i juni 1951 beslutat avslå
hemmansägarens ansökan om förvärvstillstånd. Nämnden hade icke anfört
några skäl för beslutet, men uppenbart vore, att beslutet grundats på överlantmätarens
av domstolarna underkända skäl. Det hade, enligt tidningens
mening, varit rimligt, att lantbruksnämnden respekterat domstolsavgörandet.
Lantbruksnämnden hade emellertid i stället omprövat hovrättens dom
och fattat ett beslut, som i realiteten satt domen ur kraft. Tidningen ffnne
beslut av denna art icke ägnade att stärka allmänhetens förtroende för
lantbruksnämnderna och lätt kunna ge intryck av förakt för rätt och oväld.

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodade jag lantbruksnämnden
att inkomma med yttrande.

Till svar å remissen överlämnade lantbruksnämnden avskrifter av vissa
protokoll och handlingar i saken, varjämte lantbruksnämnden avgav begärt
yttrande.

I det avgivna yttrandet anförde lantbruksnämnden följande.

Genom förrättningen hade avstyckats nära nog all styckningsfastighetens
odlade jord och andel i allmänningsskogen hade icke tillagts styckningslotten.
Med det ovan återgivna uttalandet att förvärvstillstånd skulle
lämnas, om överlantmätaren ansåge sig kunna tillstyrka fastställelse å förrättningen,
hade avsetts, att överlantmätaren skulle beredas tillfälle att
före beslutet i ärendet undersöka dels om jordbruksfastigheterna i Eförkliolmen
hade så tillfredsställande skogsinnehav, att styckningsfastighetens
skogsmark icke kunde anses erforderlig för jordbruket i orten, och dels
om icke överlåtelsen till Isaksson kunde fullständigas genom att styckningslotten
tillädes styckningsfastighetens andel i allmänningen. Nämnden
hade redan vid tiden för detta uttalande varit av den meningen att, även
om jordbruket kunnat avstå från skogsmarken, allmänningsandel likväl
hade bort medfölja den del av fastigheten, varå jordbruk i gängse mening
komme att bedrivas. Överlantmätarens avstyrkande av fastställelse å förrättningen
hade tillkommit efter samråd med lantbruksdirektören och sedan

350

allmänningen vägrat att låta styckningsfastighetens allmänningsandel ingå
i överlåtelsen. Den konfliktsituation, som genom lantbruksnämndens beslut
uppkommit mellan det judiciella och det administrativa avgörandet i förevarande
fall, hade till typen varit förutsedd och i början av lantbruksnämndernas
verksamhet föranlett stor tvekan. Nämnden hänvisade därutinnan
till ett anförande av överdirektören H. Wetterhall vid en konferens
i lantbruksstyrelsen i november 1948. Att nämnden avkunnat ett beslut,
som i praktiken gjort hovrättens utslag ogenomförbart, innebure givetvis
icke att nämnden, såsom i tidningsartikeln påståtts, prövat lagligheten av
utslaget. Nämnden hade blott prövat förvärvsansökningen ur de synpunkter
nämnden hade att företräda och därvid av angivna skäl funnit förvärvet
olämpligt. I ett avseende kunde dock möjligen nämndens handläggning kritiseras.
Det hade nämligen måhända varit riktigast, att nämnden meddelat
avslag å ansökningen samtidigt med att överlantmätaren hos ägodelningsdomaren
avstyrkte fastställelse å avstyckningen.

Sedan Isaksson hos Ivungl. Maj:t anfört besvär över lantbruksnämndens
beslut, avgav lantbruksnämnden utlåtande över besvären och hänvisade
däri till vad nämnden uttalat i yttrandet till mig. I skrivelse till Kungl.
Maj:t den 3 december 1951 gjorde allmänningsstyrelsen häremot gällande,
att det av nämnden för dess beslut åberopade skälet icke lagligen kunnat
av nämnden läggas till grund för avgörande i ett jordförvärvsärende. Styrelsen
påpekade tillika, att nämnden varit oförhindrad att söka ändring
i hovrättens utslag genom fullföljd på vanligt sätt.

Genom resolution den 30 juni 1952 fann Kungl. Maj:t bestämmelserna
i jordförvärvslagen icke utgöra hinder för Isaksson att förvärva ifrågalcomna
egendom och meddelade, med undanröjande av överklagade beslutet,
Isaksson tillstånd till fastighetsförvärvet.

De föl-utsättningar under vilka avstyckning må äga rum angivas i 19 kap.
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. Bland dessa upptagas
vissa jordpolitiska krav, vilka måste tillgodoses. Först och främst uppställék
i 2 § ett allmänt krav på fastighets lämplighet för sitt ändamål samt
vissa generella begränsningar med avseende å de ändamål, för vilka avstyckning
må ske. I 3 § ha sammanförts särskilda regler, som alla ha avseende
å jordbruks- eller skogsfastigheter. Dessa regler innefatta en närmare
utveckling av fordringarna ur jordpolitisk synpunkt på beskaffenheten
i olika hänseenden av sådana fastigheter. Härtill ansluter sig en
bestämmelse i 12 § att, där styckningsdel skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet,
andel i allmänning eller därmed jämförlig samfällighet, som
är av vikt såsom stöd för jordbruket, icke må tillfalla fastighet som ej
är avsedd för jordbruk.

351

Grunderna för tillståndsgivningen enligt lagen den 17 juni 1948 om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet framgå av lagens 3 §.
I bestämmelsen, som från 1945 års lag i ämnet i oförändrad lydelse upptagits
i nu gällande lag, stadgas till en början (första stycket) absolut
förbud mot förvärv i vissa fall, nämligen där det kan antagas, att fastigheten
skall bliva vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet
huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra
sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att
bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma
eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier
eller annat, som tarvas för fastighetens brukande. Föreligger ej fall som nu
nämnts, men kan det antagas, att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen
för kapitalplacering eller, vad angår fastighet med jordbruk, i annat
syfte än att själv ägna sig åt detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet
eller avser ansökningen förvärv från olika fångesmän av
fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, må ansökningen icke
bifallas, med mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas medföra
övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen
för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest
särskilt skäl därtill föreligger (andra stycket).

Prövningen enligt jorddelningslagen av förutsättningarna för avstyckning
handhaves av vederbörande lantmäteriorgan — förrättningsmän och
överlantmätare — samt ägodelningsrätt och överdomstolar. Tillståndsgivningen
enligt jordförvärvslagen är anförtrodd lantbruksnämnd samt, såsom
besvärsinstans, Kungl. Maj:t i statsrådet.

En jämförelse mellan de båda lagtexterna ger omedelbart anledning till
tvekan om gränsdragningen mellan de angivna myndigheternas prövning.
Såsom lagtexten är avfattad synas nämligen de båda författningarna såtillvida
täcka varandra som i fall, där jordförvärv nödvändiggör lantmäteriförrättning,
lantbruksnämndens prövning enligt jordförvärvslagen och
jorddelningsinstansernas enligt jorddelningslagen skulle kunna innefatta
bedömande av identiskt material enligt samma grunder. Ur rättssäkerhetssynpunkt
är ett sådant förhållande icke tillfredsställande. Ett slutgiltigt bedömande
av de båda författningarnas inbördes relation i nu angivna hänseende
kan emellertid icke ske utan beaktande av de ändamål, som genom
författningarna skola fullföljas.

Vad härutinnan först angår jorddelningslagen, ha de regler för vilka ovan
redogjorts utformats i överensstämmelse med de riktlinjer, som genom
riksdagens beslut antagits för den framtida statliga jordpolitiken. De äro
avsedda att utgöra den legislativa grundvalen för genomförande i avseende
på fastighetsindelningen av den s. k. yttre rationalisering, som är ett av
jordpolitikens mål.

Jordförvärvslagen åter har rent allmänt angivits åsyfta säkerställande

352

av förekomsten inom landet av ett starkt och bärkraftigt jordbruk, som
handhaves av en självägande jordbrukarbefolkning, och förhindrande för
sådant ändamål av jordbruksfastigheters övergång i icke jordbrukande
personers ägo. Ehuru vid tillkomsten år 1945 av den första lagen i ämnet
man av förarbetena att döma närmast haft för ögonen önskvärdheten av
att stävja spekulations- och kapitalplaceringsköp av jordbruksfastigheter
samt s. k. latifundiebildningar, kom lagen likväl, såsom framgår av ett
interpellationssvar av chefen för jordbruksdepartementet under 1947 ars
riksdag, att till en början i viss utsträckning användas också i direkt rationaliseringssyfte,
så att tillstånd till förvärv icke meddelades, om förvärvsfastigheten
befunnits lämpligare kunna användas för förstärkning av annan
jordbruksfastighet. Interpellationssvaret ger ytterligare vid handen, att
avgöranden i sådana jordförvärvsärenden, där sökanden tidigare haft annan
fastighet som han avsett att sammanlägga eller sambruka med förvärvsområdet,
grundats bland annat på utredning huruvida genom sammanslagningen
komme att bildas en brukningsenhet, som i och för sig vore lämplig
ur arronderings- och brukningssynpunkt, samt om sammanslagningen
vore lämplig med hänsyn till framtida genomförande av jordbrukets rationalisering
inom orten. Det synes svårt att skilja de synpunkter, som sålunda
varit avgörande i jordförvärvsärenden, från dem som i mål om avstyckning
för sammanläggning skola enligt jorddelningslagen vara bestämmande
för jorddelningsinstansernas avgöranden. Ty även om prövning
enligt jordförvärvslagen icke avser beskaffenheten ur fastighetsbildningssynpunkt
av viss jordregisterenhet utan lämpligheten, oavsett förändringen
i fastighetsindelningen, av viss brukningsenhet, kan det icke bortses från
att i fall, varom nu är fråga, lantbruksnämnderna och jorddelningsinstanserna
— därest jordförvärvslagen gives den av departementschefen angivna
tillämpningen — i realiteten ha att bygga på samma material och bedöma
detta material efter enahanda grunder.

I propositionen angående 1948 års jordförvärvslag, vari som nämnts 3 §
införts oförändrad från den föregående lagen, yttrade emellertid departementschefen
(prop. 194/1948 s. 20), att lagen framdeles borde användas
allenast för att motverka i och för sig olämpliga förvärv av jordbruksfastigheter
samt att för främjande av jordbrukets yttre rationalisering
fördenskull allenast borde tillgripas de medel, som toge direkt sikte på detta
ändamål, nämligen — bortsett från de frivilliga åtgärder som i första hand
komme i fråga — lagarna om förköp och expropriation. Detta uttalande
lämnades utan erinran av riksdagen. I en kommentar till 1948 års lag, som
år 1949 utarbetats av lantbruks- och lantmäteristyrelserna och utsänts
av lantbruksstyrelsen (Meddelanden, serie C, Rationaliseringsavdelningen,
nr 3) sägs (s. 14), att den nya jordförvärvslagen genom detta uttalande
fått en mera inskränkt funktion än den äldre lagen. Dess syfte bleve att
motverka i och för sig olämpliga förvärv, varmed främst avsåges spekula -

353

tions- och kapitalplaceringsköp. Lagen skulle emellertid tillika tjäna till
att hindra uppkomsten av brukningsenheter, som vore direkt olämpligt
utformade. Däremot syntes man, heter det vidare i kommentaren, vid prövningen
av frågan huruvida sökandens innehav av egendomen kunde väntas
medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten,
icke böra fästa avgörande vikt vid det förhållandet, att förvärvet icke
främjade den ur allmän synpunkt lämpligaste fastighetsindelningen. Innebörden
av detta uttalande fördunklas emellertid av ett uttalande i samma
kommentar (s. 17), att det bör vara uteslutet, att tillstånd av lantbruksnämnd
lämnas till förvärv, om av förvärvet föranledd fastighetsbildning
på grund av de jordpolitiska eller jordbruksekonomiska reglerna i jorddelnings-
eller sammanläggningslagen icke kan tillåtas. Sistnämnda uttalande
synes närmast ge vid handen, att lantbruksnämnden likväl skulle i jordförvärvsärenden
äga grunda sitt avgörande på ett bedömande enligt jorddelningsförfattningarna
av samma slag som jorddelningsinstansernas, och
synes därför stå i strid med departementschefens nyssnämnda yttrande.
Att fastighetsbildningssynpunkter förutsättas skola inverka på lantbruksnämndens
avgörande framgår även annorstädes i kommentaren. Bland de
olika typer av förvärvsärenden, som kunna ifrågakomma, angivas sålunda
(s. 27) ärenden, där hinder mot tillståndet icke föreligger på grund av jordförvärvslagen
”och där det vid en enkel undersökning och samråd med överlantmätaren
framstår såsom otvetydigt att den ifrågasatta fastighetsbildningen
är lämplig”. Såsom exempel nämnes ”mindre kompletteringsköp”.

Kommentaren synes sålunda icke giva klart besked i frågan om skillnaden
i bedömningsunderlag och bedömningsgrunder vid de olika myndigheternas
prövning. Vissa anvisningar lämnas emellertid om samverkan
mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganisationen för att konflikter
av det slag, som ovan berörts, i största möjliga utsträckning skola kunna
undvikas. Anvisningarna gå väsentligen ut på att redan på förrättningsstadiet
samråd skall äga rum mellan förrättningslantmätare, överlantmätare
och lantbruksnämnd för att därigenom i det aktuella fallet tillämpningen
av jordförvärvslagen och jorddelningslagstiftningen skall bringas att överensstämma.

I skrivelse, som den 13 juli 1949 inkom till jordbruksdepartementet, påtalade
lantbruksstyrelsen den omgång och tidsutdräkt, som följde av att
genomförandet av ett jordförvärv i fall, då lantmäteriförrättning erfordrades,
vore beroende på prövning av två olika myndigheter, och föreslog
därför vissa förenklingar av kontrollförfarandet enligt jordförvärvslagen.
När fråga vore om komplettering av fastighet med jordbruk och förvärvet
föranledde lantmäteriförrättning borde, enligt styrelsens mening, tillstånd
av lantbruksnämnden kunna ersättas med ett av förrättningslantmätaren
utfärdat intyg att sådant fall ej föreläge, som avses i 3 § första stycket

23 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclsc till 1053 ars riksdag.

354

jordförvärvslagen, och att förvärvet ej heller skett huvudsakligen för kapitalplacering.

Vad lantbruksstyrelsen sålunda förordat föranledde icke något Kungl.
Maj:ts förslag till lagändring men upptogs till bemötande i den proposition
(nr 24) med förslag till lag angående ändring i annat avseende av jordförvärvslagen,
som av Kungl. Maj:t förelädes 1951 ars riksdag. I propositionen
redogjordes för en inom departementet upprättad promemoria i ämnet.
I denna uttalades bland annat, att starka betänkligheter mötte mot den
av lantbruksstyrelsen föreslagna ordningen. Spörsmålet i vad män utv idgning
av jordbruk borde tillåtas sammanhängde nämligen intimt med de
allmänna riktlinjerna för jordpolitiken. I samband med förvärv för sådant
ändamål kunde också lätt uppkomma fråga om det lämpligaste sättet att
genomföra erforderlig yttre rationalisering av jordbruket i orten. Med
hänsyn till vad sålunda anförts syntes det knappast tillrådligt att beträffande
kompletteringsköp göra några eftergifter från kravet på tillstånd
av lantbruksnämnd.

Departementschefen yttrade i denna del, att med bestämmelsen i 3 §
andra stycket jordförvärvslagen att tillstånd till förvärv ej finge annat än
under vissa villkor meddelas sökande, som redan ägde jordbruksfastighet,
åsyftades främst att hindra latifundiebildning. I åtskilliga remissyttranden
hade anförts, att något hinder ej borde föreligga mot att prövningen av
kompletteringsförvärv, som föranledde lantmäteriförrättning, anförtroddes
förrättningslantmätaren. Som skäl härför hade åberopats, att de regler i
jorddelningslagen, som lantmätaren hade att iakttaga, i sak överensstämde
med bestämmelserna i jordförvärvslagen. Emellertid vore att märka, att
lagtexten i såväl jorddelningslagen som jordförvärvslagen i nu ifrågavarande
delar vore — och måste vara — jämförelsevis allmänt hållen. Tillämpningen
bleve därför i stor utsträckning beroende på diskretionära överväganden
angående lagstiftningens syfte och målsättningen för jordpolitiken.
Redan denna omständighet syntes departementschefen tala för att
prövningen borde förbehållas lantbruksnämnderna, som genom sin sammansättning
syntes äga särskilda förutsättningar för uppgiften. Därtill
komme, att det för vinnande av enhetlighet måste anses önskvärt, att frågan
om ett kompletteringsköp borde tillåtas handlades av samma organ, vare
sig det föranledde lantmäteriförrättning eller ej. Även om huvudregeln
borde vara, att jordförvärvslagen icke användes för rationaliseringsändamål
utan endast för att motverka i och för sig olämpliga förvärv, kunde det
uppenbarligen vara av stort intresse, att lantbruksnämnden vid kompletteringsköp
finge tillfälle att, därest så ansåges påkallat, inleda förhandlingar
med parterna om en ur rationaliseringssynpunkt lämpligare lösning. För
att dylika förhandlingar skulle ha utsikt att lyckas, borde de kunna upptagas
på ett så tidigt stadium som möjligt. Från denna synpunkt vore det
en olägenhet, om en lantmäteriförrättning för sammanläggning kunde slut -

355

föras utan att frågan om förvärvets tillåtlighet behövde underställas lantbruksnämndens
prövning. Departementschefen fann sig på grund av vad
sålunda anförts icke beredd att tillstyrka lantbruksstyrelsens förslag.

Sedan lantbruksstyrelsens förslag framförts motionsvägen, anförde tredje
lagutskottet i avgivet utlåtande, nr 2, att i anseende till den ingripande
beskaffenheten av förslaget och till att det skulle föranleda lagändring syntes
det lämpligare, att förslaget bleve föremål för övervägande i samband
med att i sinom tid frågan om jordförvärvslagens fortsatta giltighet toges
upp. Utskottet fann sig fördenskull icke kunna tillstyrka de motioner,
vari förslaget framförts.

Av vad sålunda förekommit under förarbetena till jordförvärvslagen och
senare synes mig lika litet som av lagtexten kunna dragas någon säker
slutsats rörande lagstiftarens avsikt i den nu aktuella frågan om förhållandet
mellan lantbruksnämnderna och jorddelningsinstanserna. Visserligen har
uttalats, att lagen icke bör tillgripas för främjande av jordbrukets yttre
rationalisering, beträffande vilken, såvitt angår fastighetsindelningen, detaljerade
regler återfinnas i jorddelnings- och sammanläggningslagarna. Å
andra sidan sägs emellertid i den ovannämnda officiella kommentaren, att
det bör vara uteslutet att förvärvstillstånd lämnas, om av förvärvet föranledd
fastighetsbildning på grund av jordpolitiska och jordbruksekonomiska
regler i de sistnämnda författningarna icke kan tillåtas. Av departementschefens
olika uttalanden kan heller icke anses framgå, att man avsett
att utestänga lantbruksnämnderna från att lägga jorddelningsrättsliga
synpunkter angående fastighetsbildningen till grund för avgöranden i jordförvärvsärenden.
Särskilt synes mig uttalandet i nyssnämnda proposition
till 1951 års riksdag att tillämpningen av berörda författningar i stor utsträckning
bleve beroende på diskretionära överväganden angående lagstiftningens
syfte och målsättningen för jordpolitiken vara ägnat att utplåna
gränserna mellan de olika myndigheternas behörighetsområden. Någon
verklig lösning av problemet kan icke åstadkommas genom den i ovannämnda
kommentar förordade samverkan mellan lantbruksnämnderna och
lantmäteriorganisationen. Risken av sinsemellan oförenliga beslut kvarstår
ju och någon form för samråd mellan administrativ och judiciell myndighet
i syfte att åvägabringa likformigt bedömande erbjudes icke, sedan ärendet
i jorddelningsväg kommit under domstols prövning.

Att administrativ myndighet skulle äga att på samma grunder, som det
enligt lag tillkommer domstol att bedöma, fälla avgöranden, av vilka det
i realiteten beror om domstolens beslut kan genomföras, strider mot vedertagen
rättsuppfattning och kan icke anses utgöra en tillfredsställande ordning.
T förevarande fall har lantbruksnämnden motiverat sitt avslagsbeslut
i jordförviirvsärendet med synpunkter på fastighetsindelningen, som det
enligt jorddelningslagen tillkommer jorddelningsinstanserna att beakta och
som också prövats av dessa och därvid uttryckligen förklarats icke utgöra

356

hinder för den avsedda fastighetsbildningen. Hur otillfredsställande den
härigenom uppkomna situationen än måste synas, lärer emellertid, i betraktande
av den vaga lagtexten och de motstridande auktoritativa uttalandena
under förarbetena till jordförvärvslagen och därefter angående lagens rätta
tillämpning, det icke kunna påstås, att nämnden genom att överskrida sin
befogenhet gjort sig skyldig till tjänstefel. Oklarheten på denna punkt får
såsom en ur rättssäkerhetssynpunkt betänklig brist tillskrivas själva lagstiftningens
utformning. Detta framstår som så mycket allvarligare som på
senare tid kunnat iakttagas en viss tendens hos en del administrativa myndigheter
att utan stöd av författningsändringar utvidga sina maktbefogenheter
på ett sätt, som vid tillkomsten av de i det särskilda fallet gällande
bestämmelserna icke varit förutsett.

Vad i ärendet förekommit synes mig tydligt utvisa vådan ur rättssäkerhetssynpunkt
av den rådande ovissheten rörande lantbruksnämndernas kompetens
vid prövningen av jordförvärv, som för sitt genomförande kunna
erfordra beslut jämväl av jorddelningsinstans. En tillfredsställande reglering
av detta spörsmål synes, såsom tredje lagutskottet uttalat i sitt ovannämnda
utlåtande, endast kunna vinnas genom lagändring. Enligt min
mening lärer det därvid vara ofrånkomligt att från lantbruksnämnds prövning
uttryckligen undantaga sådana frågor, som enligt jorddelningsförfattningama
falla under domstols eller lantmäterimyndighets bedömande. Saken
synes mig vara av beskaffenhet att böra upptagas till behandling i
samband med frågan om förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Framställningen har remitterats till lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen
för avgivande av yttranden.

357

V. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1. Spörsmål rörande stämpelbeläggning av ansökningshandlingar
i mål och ärenden vid underrätt.

I samband med processreformen infördes i 8 § kungl. förordningen den
19 november 1914 om stämpelavgiften den bestämmelsen att ansökning,
varigenom mål eller ärenden anhängiggöras vid domstol, skall, då den inkommer
till rätten, förses med stämpel. Från denna regel göres dock undantag
beträffande dels ansökning i ärende, som handlägges av inskrivningsdomare
eller upptages i förmynderskaps- eller bouppteckningsprotokollet
eller rör fråga om ändrade bestämmelser med avseende å villkorlig dom,
dels ansökning om att bliva entledigad från visst uppdrag eller om handlings
intagande i protokoll eller antecknings verkställande i register, dels
ock ansökning om förmån, som avses i lagen om fri rättegång.

Vid mina inspektioner av underrätterna har jag kunnat konstatera brister
vid tillämpningen av dessa bestämmelser. I många fall ha fel förekommit,
vilka måst tillskrivas ren försummelse eller ovana vid de nya reglerna. I
andra fall åter ha tolkningssvårigheter medfört bristande enhetlighet vid
tillämpningen. Flera domare ha framhållit, att författningsbestämmelserna
icke äro så grundligt genomtänkta och utformade, som vore önskvärt för
att undanröja tvekan och osäkerhet i tillämpningen. Det har därför synts
mig påkallat att här redogöra för några av de omständigheter, som föranlett
mig att i detta hänseende framställa anmärkning vid inspektionerna.

Vad först angår stämpelskyldighetens omfattning är det framför allt de
angivna undantagen från stämpelplikten i fråga om vissa slag av ansökningar,
som påkallat uppmärksamhet.

Föreskriften angående stämpelfrihet för ansökningsärenden, som i rättens
ställe handläggas av inskrivningsdomare eller upptagas i förmynderskaps-
eller bouppteckningsprotokollet eller röra fråga om ändrade bestämmelser
med avseende å villkorlig dom, synes i allmänhet icke ha vållat
ovisshet vid tillämpningen. Jag vill emellertid påpeka, att förordnande av
god man skall upptagas i förmynderskapsprotokollet, om godmanskapet
skall stå under överförmyndares tillsyn. Så är exempelvis fallet beträffande
god man i bördsmål. Alltjämt förekommer, att stämpelavgift uttages i
ärende om förordnande av god man för allmänna arvsfonden. Dessa ärenden
skola visserligen behandlas såsom dagboksärenden, men de anhängiggöras
icke genom ansökan utan upptagas av rätten på i lag föreskriven
anmälan eller ex officio. ”Ansökning” om utseende av sådan god man skall
därför ej stämpelbeläggas.

I mera betydande omfattning ha däremot oriktigheter kunnat konsta -

358

teras i fråga om tillämpningen av regeln att stämpel ej skall åsättas ansökan
att bliva entledigad från visst uppdrag. De vanligast förekommande
ärendena av detta slag — vilka icke redan såsom hörande till boupptecknings-
eller förmynderskapsprotokollet äro stämpelfria — äro entledigande
från uppdrag såsom boutredningsman eller skiftesman i dödsbo. Såsom
exempel må anföras följande.

Vid en häradsrätt uppmärksammades, att stämpel uttagits å ansökan av
boutredningsman att bliva entledigad från uppdraget. Sökanden hade samtidigt
föreslagit viss annan person i sitt ställe. Stämpelbeläggningen motiverades
av den för åtgärden ansvarige domaren därmed, att ansökningen
jämväl avsåg förordnande av ny boutredningsman. I ett av mig från statskontoret
infordrat yttrande anförde statskontoret att, så snart boutredningsman
entledigats, det enligt 2 kap. 1 § lagen om boutredning och
arvskifte syntes böra ankomma på rätten att utan ansökan tillse, att ny
boutredningsman bleve utsedd i den entledigades ställe, därest sådan alltjämt
erfordrades, samt att vid sådant förhållande den omständigheten, att
en ansökning om entledigande från uppdrag att vara boutredningsman
jämväl innefattade förslag till ersättare, enligt statskontorets uppfattning
icke borde föranleda, att stämpel skulle åsättas en dylik framställning.
Detta statskontorets uttalande fann jag mig kunna biträda.

Ett fall, där frågan om skyldigheten att betala stämpel mycket ofta
varit föremål för tvekan och skiftande avgöranden, är ansökning i mål angående
fastställande av arvoden till förvaltare och rättens ombudsman i
konkurs. Vid de flesta domstolar har stämpel avsiktligt icke uttagits å sådan
ansökan. Motiveringen har varit, att man ansett det naturligt att betrakta
arvodesprövningen såsom utgörande allenast ett led bland flera andra i
handläggningen av konkursen. Man har därvid brukat hänvisa till att
stämpelbeläggning redan skett av den konkursansökning, varigenom förfarandet
inletts.

I yttrande på min begäran har statskontoret i denna fråga anfört följande:
I 84 § konkurslagen stadgades, att arvode till rättens ombudsman
och till förvaltare bestämdes efter därom hos konkursdomaren gjord framställning
från den till arvode berättigade. Konkursdomaren skulle enligt
85 § samma lag, så snart sådan framställning inkommit, utsätta dag för
ärendets handläggning vid rätten. Enligt konkurslagen ankomme det på
rätten att pröva även åtskilliga andra frågor, som uppkomme vid handläggningen
av en konkurs. Sålunda skulle icke blott förutnämnda arvodesprövningar
utan även ett flertal andra spörsmål såsom exempelvis tvistiga
fordringsanspråk, klander av utdelningsförslag, ackord m. m. hänskjutas
till rättens avgörande. Dessa till rätten hänskjutna frågor behandlades
envar vid en särskild rättegång för sig efter i stort sett samma regler
som gällde för tvistemål i allmänhet. I 211 § konkurslagen, som innehölle
vissa särskilda föreskrifter om sådana rättegångar, användes även ordet

359

mål som beteckning för dem. Någon tvekan om att dessa rättegångar,
ehuru härledda ur konkursen, måste anses såsom särskilda, från konkursen
fristående mål syntes därför enligt statskontorets mening knappast föreligga.
Då i mål om arvoden till förvaltare och rättens ombudsman anhängiggörandet
av rättegången skedde genom en särskild framställning från de
arvodesberättigade, torde därför av vad ovan anförts följa, att vad i 8 §
stämpelförordningen stadgades om stämpelbeläggning av ansökning även
skulle äga tillämpning på framställningar av här avsett slag. Sådana ansökningar
torde därför enligt ämbetsverkets mening på vanligt sätt böra
beläggas med stämpel.

Även i detta yttrande har jag funnit mig kunna instämma.

Någon gång har jag mötts av den invändningen att framställning om
arvode i konkurs såsom ställd till konkursdomaren icke gjorts vid domstol.
Att man icke kan giva uttrycket domstol en så snäv innebörd framgår
redan av lagrummets avfattning. Med konkursdomare måste i detta fall
jämställas inskrivningsdomare och ägodelningsdomare, och i lagrummet
har meddelats en uttrycklig undantagsbestämmelse för ärenden, som handläggas
av inskrivningsdomare. Denna undantagsbestämmelse vore självfallet
överflödig, om lagrummet icke ägde tillämpning annat än å mål eller
ärenden, som handläggas av rätten. Såvitt jag har kunnat finna, har man
också genomgående stämpelbelagt ansökning om gäldenärs försättande i
konkurs, oaktat en sådan ansökan — till skillnad från en arvodesframställning
— icke alltid behöver hänskjutas till avgörande av rätten. Denna
praxis i fråga om stämpelbeläggning av konkursansökan har jag funnit
riktig, liksom jag anser, att även övriga ansökningar, vilka det ankommer
på konkursdomaren att handlägga, såsom t. ex. ansökning om utmätningsed
eller om boskillnad enligt 1898 års boskillnadslag, äro stämpelpliktiga.

Ibland har ansökan om återvinning i lagsökningsmål eller i mål om
betalningsföreläggande belagts med ansökningsstämpel. Utom i dessa fall
kan återvinning ske i mål, vari tredskodom givits. I fråga om det senare
slaget av mål sägs i 44 kap. 10 § rättegångsbalken, att målet, därest ansökan
om återvinning upptages, skall, i den mån återvinning sökts, ånyo
företagas i det skick, vari det förelåg före det sammanträde då parten
uteblev. Motsvarande synes gälla i fråga om de övriga återvinningsfallen.
Återvinningstalan betraktas sålunda endast som en fortsättning av det
ursprungliga målet. Detta förutsättes också i den av Gärde in. fl. utgivna
kommentaren till nya rättegångsbalken (s. 642), vari uttalas att återvinning
som rättsmedel innebär, att målet i den del, varom är fråga, upptages
till ny prövning. Då sålunda intet nytt mål anhängiggöres genom ansökan
om återvinning, bör stämpel icke utgå å ansökningen. Att i mål om betalningsföreläggande
inlaga av borgenär med yrkande att målet såsom tvistigt
skall hänskjutas till domstol icke skall beläggas med ansökningsstämpel
synes självklart, men jag har dock påträffat fall, då sådan ”ansökning”

360

stämpelbelagts. I detta sammanhang kan också framhållas, att något nytt
mål icke anhängiggöres genom ansökan av målsägande jämlikt 47 kap. 18 §
rättegångsbalken om återupptagande av mål, vari han väckt enskilt åtal.
Stämpel skall därför icke åsättas en sådan ansökning.

På många håll har förelegat tvekan, huruvida ansökan om förordnande
av medlare enligt 14 kap. 1 § giftermålsbalken skall stämpelbeläggas i
enlighet med vad som föreskrives beträffande ansökningar i domstolsärenden.
Enligt angivna lagrum ankommer det på häradshövdingen i den
ort eller rättens ordförande i den stad, där makarna eller endera har sitt
hemvist, att på begäran utse någon att företaga medlingen. Förarbetena
till bestämmelsen synas giva vid handen, att ifrågavarande befogenhet tilllagts
de nämnda befattningshavarna såsom sådana med hänsyn till den
personliga kvalifikation för uppgiften, de kunna förutsättas äga. Jag hyser
därför den meningen att utseende av medlare icke är att anse såsom ett
domstolsärende, varför något protokoll ej behöver upprättas och sökanden
ej heller är skyldig att gälda ansökningsstämpel eller att lösa beslut i saken.
Enligt min mening bör det vara tillräckligt, att häradshövdingen eller rättens
ordförande tecknar sitt förordnande på ansökningshandlingen, vilken
därefter återställes till sökanden (jfr Georg Stiernstedt: Våra äktenskapslagar
s. 252).

Tillämpningen av bestämmelsen i 7 § stämpelförordningen om stämpelfrihet
för vissa subjekt har i några avseenden föranlett påpekanden från
min sida. Sålunda har man icke alltid observerat, att författningsenligt
styrkt eller notorisk medellöshet icke kan konkurrera med fri rättegång som
grund för befrielse från stämpelavgift. Som exempel härpå kan nämnas,
att underlåtenhet i några fall att stämpelbelägga ansökan om omyndighetsförklaring
vid en häradsrätt motiverats med att sökanden erhållit befrielse
från stämpelavgift på grund av notorisk medellöshet. Detta förfaringssätt är
emellertid felaktigt. Lagen om fri rättegång är nämligen otvivelaktigt tilllämplig
å mål angående omyndighetsförklaring. I dessa mål kan därför
stämpelfrihet icke erhållas på grund av styrkt eller notorisk medellöshet,
utan sökanden måste för att komma i åtnjutande av befrielse från eljest
utgående stämpelavgift ansöka om fri rättegång. Detsamma gäller i ansökningsärenden,
vari fri rättegång kan ifrågakomma.

Bestämmelsen om överförmyndares frihet från skyldighet att utgiva
stämpelavgift har jag sett tillämpad på det sättet, att stämpel icke uttagits,
då ansökningen gjorts av annan person — t. ex. den som ansökningen om
omyndighetsförklaring gällt eller släkting till denne — samt överförmyndaren
biträtt ansökningen. Därest man i sådant fall betraktat överförmyndaren
som den egentlige sökanden och även formellt handlagt målet
i enlighet härmed, har jag icke funnit någon anmärkning kunna riktas
mot förfaringssättet. Givetvis får icke rena godtycket därvid vara avgörande
för frågan vem som i ena eller andra fallet skall behandlas som

361

sökande. I princip torde man få anlägga ett rent formellt betraktelsesätt
och sålunda som sökande behandla den, som underskrivit ansökningen.
Men även om överförmyndaren låtit sin medverkan få formen av en tillstyrkan
eller dylikt kan understundom skäl föreligga att anse honom vara
den egentlige sökanden. En omständighet, som talar härför, kan sålunda
vara att överförmyndaren ingivit ansökningen till rätten.

Muntlig ansökan är stämpelpliktig, endast om den gäller betalningsföreläggande,
då ansökningen skall upptecknas och uppteckningen åsättas
stämpel. Jag har emellertid påträffat fall, där annan ansökan gjorts muntligt
men stämpel det oaktat uttagits. Man har då anbringat stämpeln
antingen å expeditionen i ärendet eller å någon handling i akten, t. ex.
i ärende angående vittnesförhör rörande testamente å testamentshandlingen.

Det händer ej så sällan — framför allt i äktenskapsmål — att en i målet
ingiven inlaga befinnes innehålla ett yrkande, som medför att inlagan
uttages ur akten i målet eller avskrives och upptages såsom ansökan i ett
domstolsärende, som därigenom anhängiggöres. Har inlagan vid dess mottagande
ansetts tillhöra handlingarna i målet och diarieförts i enlighet därmed,
kan den behandling den därefter underkastas icke medföra, att någon
stämpelplikt uppkommer. Detta har ej alltid beaktats.

Reglerna angående stämpelavgiftens erläggande ha vid inspektionerna
ofta givit anledning till diskussion.

I 34 § stämpelförordningen stadgas, att — med visst undantag som saknar
intresse i detta sammanhang — handling ej må mottagas, om den icke
är behörigen försedd med stämpel och penningar till det felande stämpelbeloppet
ej erläggas genast efter erhållen tillsägelse. Detta gäller bland
annat stämningsansökningar och övriga stämpelpliktiga ansökningar, varigenom
mål och ärenden anhängiggöras vid domstol. Stadgandets innebörd
var föremål för bedömande i ett i NJA 1932 s. 109 refererat rättsfall. En
underrättsdomare hade ställts under åtal för tjänstefel, bestående däri att
han i allmänhet icke uttagit penningar till stämpel samtidigt med mottagandet
av stämpelpliktig handling utan vanligen dröjt därmed, till dess
expeditionen varit färdig. Den åtalade bestred, att han förfarit felaktigt,
samt anförde att enligt ifrågavarande bestämmelse domaren väl hade rätt
men ej skyldighet att avvisa en stämpelpliktig handling, som varken vore
stämpelbelagd eller åtföljd av penningar till stämpeln; domaren kunde mottaga
handlingen och fordra, att stämpelbeloppet erlades ”genast efter erhållen
tillsägelse”. Hovrätten, i vars utslag högsta domstolen ej fann skäl
göra ändring, ansåg emellertid, att den åtalade domaren genom sitt omförmälda
förfaringssätt åsidosatt föreskriften i 34 § 1 mom. tredje stycket
första punkten stämpelförordningen samt fällde honom till ansvar för fel
i ämbetet.

362

Bestämmelsen i 33 kap. 3 § rättegångsbalken att handling skall anses
inkommen, då handlingen eller avi om försändelsen, i vilken handlingen
finnes innesluten, avlämnats till rätten eller dess kansli, kan således sägas
lida inskränkning genom föreskriften i stämpelförordningen att handlingen
icke må mottagas med mindre stämpelbeloppet erlägges.

Vid mina inspektioner av underrätterna har jag uppmärksammat, att
berörda föreskrift i stämpelförordningen åsidosatts i påfallande stor utsträckning.
Härvid avser jag icke blott de fall, då man helt försummat
att uttaga stämpelavgift, utan framför allt sådana fall, då man väl uttagit
stämpelbeloppet men dröjt härmed till ett senare stadium än vid handlingens
ingivande. Där denna underlåtenhet icke bottnat i okunnighet om
gällande bestämmelser, torde den ha sin förklaring däri, att man befarat
att allmänheten skulle uppfatta ett avvisande av en handling, som icke
åtföljdes av stämpelavgift, som onödig formalism och oginhet. Så gott
som alltid beror väl det förhållandet att stämpelavgiften icke åtföljer handlingen
på förbiseende eller okunnighet hos ingivaren. Oftast kan därför
domaren med säkerhet antaga, att beloppet kommer att erläggas efter
påstötning. Frågan har sin aktualitet framför allt, då handlingen insänts
med posten. Om den ingives å rättens kansli eller vid rättens sammanträde,
torde det endast i undantagsfall vara att befara, att ingivaren icke genast
förmår prestera beloppet, om detta avkräves honom.

Men även andra skäl kunna tänkas som förklaring till berörda underlåtenhet
hos domstolarna. Sålunda torde det ofta vara en önskan att undvika
extraarbete i form av kravskrivelser, telefonsamtal o. dyl. som föranleder
domstolen att mottaga en inskickad handling utan stämpelavgift
och att i stället uttaga denna avgift genom debitering å expeditionen i
målet eller ärendet. Slutligen kunna också rena billighetsöverväganden tänkas
spela in, exempelvis i det fall att en fatalietid hinner utlöpa, för den
händelse handlingen återsändes eller i avbidan på stämpelbeloppet kvarligger
utan att anses mottagen.

Med tanke särskilt på de rättsförluster, som skulle kunna uppkomma
för sökande genom att ansökning på grund av felande stämpel icke kan
mottagas å dag då den inkommit, yppade sig under förarbetena till reglerna
om stämpel å ansökning starkt delade meningar i fråga om lämpligheten
av att låta det redan då gällande stadgandet om att stämpelpliktig
handling icke finge mottagas, med mindre stämpelavgiften erlades, omfatta
jämväl ifrågavarande ansökningar. I en inom justitiedepartementet år 1946
upprättad promemoria med utkast till ändringar i stämpel- och lösenförordningarna
i anledning av rättegångsreformen föreslogs att, om penningar
till ett felande stämpelbelopp ej erlades genast efter tillsägelse, domstolen
hade att hos vederbörande ämbetsmyndighet påkalla åtgärd för uttagande
av stämpelavgiften i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder
är stadgad. Som skäl för den föreslagna anordningen framhölls

363

i promemorian, att det i sådana fall, då stämningsansökan måste göras
inom viss tid för att talerätten icke skulle gå förlorad, det stundom skulle
framstå såsom alltför hårt att icke mottaga en ansökan, som inkommit i
rätt tid men icke därvid varit åtföljd av erforderliga stämpelpenningar.

I proposition (nr 307/1947 s. 48), som bifölls av riksdagen, förordade
emellertid departementschefen, att 34 § stämpelförordningen skulle bibehållas
vid gällande lydelse. Som skäl härför anförde departementschefen
bland annat följande: De bestämmelser som förordats i promemorian syntes
icke innefatta tillräckliga garantier mot missbruk. De skulle dessutom lätt
kunna medföra, att domstolar och indrivningsmyndigheter oskäligt betungades.
Enligt departementschefens uppfattning borde den påföljd som
i allmänhet vore stadgad för underlåtenhet att betala stämpel till enskild
handling — nämligen att handlingen icke finge mottagas — utan olägenhet
kunna tillämpas även beträffande stämningsansökningar och därmed
jämförliga ansökningar. Den fara för rättsförlust, som i promemorian åberopats
såsom skäl häremot, syntes icke böra tillmätas avgörande betydelse.
En motsvarande risk förelåge redan i åtskilliga fall, t. ex. då fråga vore
om inteckning, äktenskapsförord eller lösöreköpsavhandling. Den som ej
vore i stånd att betala avgiften kunde ju också erhålla befrielse.

Tillämpat i enlighet med vad sålunda anförts medför stadgandet att,
om en med posten inkommen handling icke åtföljes av stämpelavgift, domstolen
har att välja mellan att genast återsända handlingen eller att brevledes
eller per telefon avfordra den som insänt handlingen stämpelbeloppet.
Av dessa förfaringssätt förefaller det förstnämnda mindre lämpligt. Er den
rättssökande allmänhetens synpunkt torde det nämligen ofta vara synnerligen
olägligt, att handlingen returneras enbart därför att stämpelavgiften
— såsom vanligen är fallet av ren glömska — icke inbetalats. Men vidare
förekommer det ej sällan, att stämpelbeloppet gireras samtidigt med eller
något senare än handlingens insändande och ankommer till domstolen
några dagar efter handlingen. Detta anges icke heller alltid i den eventuella
missivskrivelse, som åtföljer handlingen. Så länge den möjligheten
föreligger, att beloppet kan inkomma något försenat, måste det vara
opåkallat att genast återsända handlingen.

Det lämpligaste förfaringssättet synes mig vara, att man låter handlingen
kvarligga hos domstolen och — då sådant icke måste bedömas såsom
onödigt — anmanar ingivaren att erlägga stämpelbeloppet. En sådan anmaning
kan göras i mycket enkel form, varför någon nämnvärd ökning av
domstolens arbetsbörda härigenom icke torde behöva uppkomma. Sålunda
lärer man med fördel kunna använda tryckta eller stencilerade blanketter
med fiirdig text, vari endast behöver ifyllas ingivarens namn, kortfattad
beskrivning av handlingen samt stämpelbeloppet. För att undvika att inkomna
handlingar kvarligga för obestämd tid kan anmaningen att erlägga
stämpelavgiften lämpligen innehålla uppgift å en tidsfrist, efter vars ut -

364

gång handlingen kommer att återsändas, om beloppet ej erlägges. Då ansökningshandlingen
ej bör antecknas i dagbok förrän den skall anses mottagen,
torde man av säkerhetsskäl icke kunna underlåta att föra en särskild förteckning
över sådana ansökningar, som utan att stämpelavgift bifogats
inkommit till domstolen.

Förbises bör i detta sammanhang ej den uppfostrande verkan, som en
mera konsekvent och enhetlig rättstillämpning än den nuvarande kan medföra
i detta hänseende. Det kan nämligen antagas, att åtminstone advokater,
sakförare, nämndemän och andra, som regelbundet biträda allmänheten i
rättsärenden, därvid snabbt skola lära sig, att föreskriven stämpelavgift
måste inbetalas i samband med handlingens ingivande, samt att härigenom
riskerna för rättsförlust genom underlåten stämpelbetalning skola minska.
Ett stöd för detta antagande synes mig kunna hämtas ur den erfarenheten
att det beträffande stämpelpliktiga inskrivningsärenden, för vilka ifrågavarande
föreskrift ju har gammal hävd, endast torde vara i undantagsfall,
som stämpelavgiften icke åtföljer handlingen.

I det mycket vanliga fallet, att ansökan åtföljes av framställning om fri
rättegång i målet eller ärendet, kunna svårigheter uppstå vid avgörande
av vid vilken tidpunkt ansökningen skall anses mottagen. Det händer
nämligen icke sällan, att framställningen om fri rättegång icke kan behandlas
redan samma dag ansökningen inkommit. Den rättsbildade personal,
som är behörig att besluta i fråga om fri rättegång, kan på grund av
tingsresa eller av annan orsak vistas borta från kansliorten. Skall i dylikt
fall ansökningen anses ha mottagits den dag beslutet om fri rättegång
meddelas eller den tidigare dag, då handlingen inkommer till kansliet, eller
med andra ord den dag då fri rättegång tidigast kunnat beviljas? Det bör
uppmärksammas, att detta fall icke är helt analogt med det tidigare avhandlade,
då stämpelavgiften erlägges senare än handlingens ankomstdag.
I nu beskrivna fall har nämligen sökanden gjort vad på honom ankommit,
och dröjsmålet med behandlingen av framställningen om fri rättegång
beror uteslutande på rätten. Om man i de fall, då sökanden dröjt med stämpelavgiftens
erläggande, möjligen kan anse sökandens egen försumlighet
ha föranlett, att risk för rättsförlust uppstått, finnes uppenbarligen icke
något utrymme för ett motsvarande resonemang, när dröjsmålet med handlingens
mottagande beror på domstolen.

Vid min inspektion av en av de större häradsrätterna i Stockholms län
har jag iakttagit, att man där utbildat en fast praxis i denna fråga. Sålunda
har man, när en ansökning i ett mål eller ärende jämte framställning om
fri rättegång inkommit, låtit handlingarna i målet eller ärendet kvarligga
utan åtgärd, till dess fri rättegång beviljats, varefter man ansett ansökningen
inkommen den dag beslutet om fri rättegång meddelats. Vid övervägande
av frågan har jag funnit, att man med hänsyn till gällande bestämmelser
knappast kan förfara annorlunda. Ett beslut om beviljande av fri

365

rättegång måste nämligen ha samma betydelse som stämpelavgiftens erläggande
för frågan huruvida förutsättningar för handlingens mottagande
föreligga. De mindre lyckliga konsekvenser som kunna följa härav böra
emellertid, såvitt möjligt är, förekommas genom snabb behandling av framställningar
om fri rättegång.

Slutligen må också med några ord beröras frågan om tillsynen över
stämpelbeläggningen av ansökningshandlingarna. Det ifrågavarande stadgandet
i 8 § stämpelförordningen måste innebära, att stämpel skall åsättas
handlingen, så snart denna enligt vad ovan sagts blivit mottagen. Jag har
emellertid ofta iakttagit, att mottagna ansökningar icke försetts med stämpel,
ehuru det av anteckningar å handlingen eller eljest framgått, att stämpelavgiften
behörigen erlagts. Såsom framhölls i några uttalanden under
förarbetena (prop. 307/1947 s. 39 och 47) synes möjligheten till kontroll av
att stämpelbeläggning verkligen äger rum framförallt ligga däri, att inkomna
ansökningar i regel bliva föremål för behandling av flera olika befattningshavare
vid domstolen. För att denna kontrollmöjlighet skall kunna
vara av något värde, är det nödvändigt, att man konsekvent iakttager föreskriften
att stämpelbeläggning skall ske, så snart handlingen mottagits.

VI. Inspektionsresor under år 1952.

Under mina ämbetsresor år 1952 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Uppsala, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och
Värmlands län.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius har verkställt inspektion
av vissa fångvårds- och alkoholistanstalter samt skolor tillhörande
bama- och ungdomsvården.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de därunder
förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens diarium och
registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande
lagutskott.

366

VII. Under år 1952 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1952 diarieförda ärenden har uppgått
till 673.

Vid 1952 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänstemän
anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
....................................................... 54

Under år 1952 ha anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av............ 481

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid ämbetsresa eller annorledes,
ett antal av ............................................ 156

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 691
Av berörda 691 ärenden ha under år 1952:

1) såsom återkallade avskrivits.............................. 6

2) till annan myndighet överlämnats......................... 13

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla .................. 242

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits.............. 87

5) utan åtgärd avskrivits ................................... 145

6) till åtal hänvisats ...................................... 5

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning ................ 1

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7.................... 131

9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................... 2

och äro vid 1952 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande........................................ 40

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande...... 11

12) på prövning beroende.................................... 8

Summa 691

Under år 1952 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 5 ärenden
beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i.................................... 4

av annan anledning i........................................ 1

Summa

5

367

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) ordförande i taxeringsnämnd för försummelse med avseende å vidarebefordran
av till honom ingiven skrift i taxeringsmål (s. 29 o. f.);

2) e. o. stadsfiskal för felaktigt förfarande vid förundersökning
(s. 131 o. f.);

3) förste bilinspektör för uttagande av för hög kostnadsersättning för
hållande av tjänstebil (s. 201 o. f.);

4) landsfiskal för felaktigt beslut om meddelande av handräckning för
förflyttning av en å ålderdomshem intagen person m. m. (s. 180 o. f.); samt

5) kyrkoherde för osant intygande i tjänsten (s. 107 o. f.).

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

6) polisöverkonstapel för bristande i självbehärskning såsom polisman
och polisbefäl (s. 227 o. f.).

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste riksdag någon förklaring av lag, i den ordning § 20
regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen av riksdagens
hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar ha
från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels vilka åtgärder,
som blivit vidtagna i anledning av 1952 års riksdags skrivelser, dels ock —
beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser hos Kungl. Maj :t
anhängiggjorda ärenden som vid 1952 års början voro i sin helhet eller till
någon del oavgjorda — vilka åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1952,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1952 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I) och en förteckning över
ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justi -

368

tieombudsmannen före den 1 januari 1952 och vari under år 1952 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1953.

FOLKE RUDEWALL.

Gösta Stenlund.

369

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över de av 1952 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	1	40	Fi	6	75	Ju	7	115	Jo 13		155	Fi	29		Jo 25
2	Ju	9	41	Fi	7	76		)	116	Fi 18		156	I	9	192	Jo 26
3	u	4	42	Fi	8	77		)	117	Fö 11			C	9	193	E 11
4	Fö 18	43	Jo	4	78	Ju	8	118	Fö 12		157	Fi	30	194	Jo 27
5	S	4	44	Ju 10	79		)	119	Fö 13			E	4	195	Ju 26
6	K	9		K	2	80		)	120	H	9		158	Jo	17	196	Ju 27
7	Fi	10		Fi	9	81	H	6	121	Ju 29		159	Jo	18	197	Ju 28
8	E	12		C	1	82	H	7		H 10		160	I	10	198	I	21
9	Jo	8	45	H	2	83	Fö	8	122	Fö 14		161	Jo	19	199	K 11
10	H	12		C	2	84	Fö	9	123	Fi 19		162	C	10	200	Fi 34
11	1	6	46	C	3	85	Fö 10	124	Fi 20		163	I	11	201	Fi 35
12	Fö	7	47	U	3	86	Ju	13	125	Fi 21			c	11	202	Fi 36
	H	3	48		l)	87	Jo	7	126	Ju 19		164	I	12	203	Fi 37
	C	4	49		'')	88	1	)	127	Ju 20		165	I	13	204	Fi 38
13	u	1	50		)	89		)	128	Jo 14		166	I	14	205	Fi 39
14	I	1	51		)	90	E	2	129	S	5		167	H	13	206	Fi 40
15	I	2	52		)	91	Ju	14	130	S	6		168	Fö 17	207	Fi 41
16	Fö	1	53		l)	92	Ju 15	131	s	7		169	U	7	208	Fi 42
17	Fö	2	54		)	93	S	3	132	s	8		170	E	5	209	U	8
18	Ju	1	55		)	94	Fi	13	133	s	9		171	E	6	210	Fö 19
19	Ju	2	56		)	95	Fi	14	134	Jo 15		172	E	7	211	H 14
20	Fi	2	57		)	96	Fi	15	135	Jo 16		173	E	8	212	I	24
21	Ju	3	58		)	97	Fi	16	136	Ju 21		174	E	9	213	S 14
22	s	1	59		)	98	K	4	137	Fö 15		175	E	10	214	Fi 43
23	Ju	4	60	Ju 11	99	E	3	138	Fi 22		176	Ju 25	215	U	9
24	3		61	Fi	11	100	K	5	139	H 11		177	S	13	216	Fö 20
25	Ju	5	62	Fö	6	101	K	6	140	Fi 23		178	I	15	217	Fö 21
26	Jo	1	63	S	2	102	K	7	141	Fi 24		179	I	16	218	H 15
27	Jo	2	64	I	3	103	C	7	142	Fi 25		180	I	17	219	H 16
28	Jo	3	65	Jo	5	104	Ju	16	143	Ju 22		181	I	18	220	I	25
29	K	1	66	Ju 12		K	8	144	Ju 23		182	I	19	221	Ju 29
.30	Fi	3		H	4	105	Fi	17	145	I	7		183	I	20	222	K 12
31	Ju	6	67	Jo	6	106	Jo	9	146	I	8		184	Fi	31	223	Fi 44
32	u	2	68	K	3	107	C	8	147	Fi 26		185	Jo 20	224	C 12
33	Fö	3	69	C	5	108	Ju	17	148	Ju 24		186	K	10	225	S 15
34	E	1	70	0	6	109	H	8	149	Fö 16			Fi	32	226	I	22
35	H	l	71	I	4	no	Ju	18	150	S 10		187	Jo 21	227	I 23
36	Fi	4	72	I	5	in	u	6	151	S 11		188	Jo 22	228	Ju 30
37	Fö	4	73	U	5	112	Jo	10	152	S 12		189	Jo	23	229	Jo 28
38	Fi	6		H	5	113	Jo	11	153	Fi 27		190	Jo 24	230	Jo 29
39	Fö	5	74	Fi	12	114	Jo	12	154	Fi 28		191	Fi	33	231	Fi 48

'') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — ’) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
*) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

24 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclse till 1059 års riksdag.

370

232	Fi	49	272		)	307	I	36	338	I	38	381	4	)	421	Fi	76
233	Fi	50	273	Fi	54	308	I	37	339	I	39	382	4	)	422	Fi	77
234	H	17	274		)	309	S	21	340	I	40	383	Ju	46	423	H	27
235	Fi	45	275		)	310	Fi	59	341	I	41	384	Fi	68	424	C	21
236	Fi	46	276		)	311	Jo	37	342	I	42	385	K	28	425	I	44
237	Fi	47	277		)	312	K	21	343	K	26	386	Fi	69	426	Ju	50
238	Jo	30	278		)	313	K	22	344	K	27	387	Fi	70		s	30
239	S	16	279		)		E	23	345	C	15	388	Fi	71	427	Fö	31
240	I	26	280	Fi	56	314	Ju	38	346	0	16	389	S	26	428	I	45
241	H	18	281	Fö	22		s	22	347	Jo 40	390	S	27	429	K	29
242	E	13	282	Ju	35		K	23	348		4)	391	s	28	430	K	30
243	E	14		K	13		H	22	349		4)	392	Ju	44	431	K	31
244	E	15	283	K	14		C	13	350		4)		H	25	432	E	32
245	I	27	284	S	19	315	Fi	60	351		4)	393	U	14	433	E	33
246	S	17	285	Fi	55	316	Fi	61	352		4)	394	Fi	66	434	E	34
247	Ju	31	286	Fi	57	317	Fö	25	353		4)	395	Fi	73	435	K	32
	i	28	287	E	17	318	U	11	354		4)	396	Jo	41	436	K	35
248	Fi	51	288	E	18		H	20	355		4)	397	Jo	42	437	K	36
249	Ju	32	289	E	19	319	U	12	356		4)	398	Jo	43	438	Fö	32
	I	29	290	E	20	320	Ju	39	357		4)	399	Jo	44		S	31
250	I	30	291	I	35	321	K	24	358		4)	400	Jo	45		K	33
251	u	10	292	S	20	322	Fö	26	359		4)	401	Jo	46		E	30
	Fi	52	293	u	15	323	Fi	62	360		4)	402	Jo	47		Jo	54
252	S	18		Fö	28	324	Fi	63	361		4)	403	Jo	48		H	28
253	I	31		S	29	325	U	13	362		4)	404	Fi	72		0	22
254	I	32		Fi	67		Fi	64	363		4)		Jo	49	439	Fö	33
255	H	19		E	27	326	Fi	65	364	Ju 42	405	Jo	50		S	32
256	I	33		Jo	39	327	Ju	40	365	C	17	406	Fi	74		K	34
257	I	34		H	26	328	Jo	38	366	Ju 43	407	E	28		E	31
258	E	16		C	18	329	E	22	367		4)	408	I	43		Jo	55
259	Jo	31	294	Fi	58	330	Ju	41	368		4)	409	Fi	75		H	29
260	Jo	32	295	K	15		s	23	369		4)	410	0	19		C	23
261	Jo	33	296	K	16		K	25	370		4)	411	0	20	440	0	24
262	Jo	34	297	K	17		E	23	371		4)	412	Jo	51	441	C	25
263	Jo	35	298	K	18		H	23	372		4)	413	Ju	47	442	Fi	79
264	Jo	36	299	K	19		C	14	373		4)		Jo	52	443	Jo	56
265	Ju	33	300	K	20	331	Fö	27	374		4)	414	Ju	48	444	Jo	57
266	Ju	34	301	H	21	332	H	24	375		4)	415	Jo	53	445	Ju	51
267	Ju	45	302	Fö 23	333	E	24	376		4)	416	TJ	16	446	Fi	78
268	Fi	53	303	Fö 24	334	E	25	377		4)	417	Fö	29	447	Jo	58
269		*)	304	E	21	335	E	26	378		4)	418	Fö	30	448	Jo	59
270		*)	305	Ju	36	336	S	24	379		4)	419	E	29	449	Fi	80
271		4)	306	Ju	37	337	S	25	380		4)	420	Ju	49

371

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1952 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 februari 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning om ändring i kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949 (nr 174). (18.)

Förordning utfärdad den 22 februari 1952 (SFS nr 47).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till förordning om ändrad lydelse av 16 § kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949 (nr 174). (19.)

Förordning utfärdad den 22 februari 1952 (SFS nr 46).

3. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (21.)

Den 4 april 1952 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade

anslagen till vederbörandes förfogande.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angaende tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och
allhelgonadagen. (23.)

Lag i ämnet ävensom kungörelse om dess ikraftträdande utfärdade den 22

februari 1952 (SFS nr 48 och 49).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m. (25.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 februari 1952 (SFS nr 59—62).

6. den 26 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 29 november 1946
(nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för
försvaret, så ock om fortsatt giltighet av samma lag. (31.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 februari 1952 (SFS nr 78).

7. den 19 mars, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
ställföreträdare. (75.)

Den 4 april 1952 anmäld och lagd till handlingarna.

372

8. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
ställföreträdare. (78.)

Den 4 april 1952 anmäld och lagd till handlingarna.

9. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/53
under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (2.)

Den 25 april, den 15 maj samt den 6, 20 och 30 juni 1952 anmäld, därvid Kungl.
Maj:t ställt de av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, i vad skrivelsen avser placering i lönegrad av vissa
chefstjänster under andra huvudtiteln. (44.)

Den 20 juni 1952 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt det av riksdagen beviljade
anslaget till hovrätternas förfogande att av dem disponeras för därmed avsett
ändamål. (Jfr ärendena under punkten 9 här ovan samt punkterna 21, 38 och
41 här nedan.)

11. den 6 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, dels
ock i ämnet väckta motioner. (60.) .... . ..

Den 21 mars 1952 anmäld, därvid Kungl. Maj:t latit utfärda lag i ämnet i
överensstämmelse med vad riksdagen på hemställan av första lagutskottet i
dess utlåtande nr 6 beslutat (SFS nr 98).

12. den 11 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), dels ock en i
ämnet väckt motion. (66.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 mars 1952 (SFS nr 148). Beträffande den av riksdagen
begärda utredningen om ändring i gruvlagens bestämmelser om högsta
beloppet för den i 53 § stadgade avgälden ävensom om beloppet av den i 55 §
stadgade försvarsavgiften har skrivelsen överlämnats till handelsdepartementet
för handläggning.

13. den 12 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., dels ock motioner, som väckts i anledning av propositionen
eller röra i propositionen behandlad lagstiftning. (86.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 mars 1952 (SFS nr 84—86).

14. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs
län. (91.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 mars 1952 (SFS nr 95).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
m. m. (92.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 april 1952 (SFS nr 152—154).

16. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar, m. m., i vad propositionen innefattar förslag till lag om andrmg
i vattenlagen. (104.)

373

Efter det skrivelsen i nämnda del överlämnats till justitiedepartementet för
handläggning, har lag om ändrad lydelse av 10 kap. 67 § vattenlagen utfärdats
den 15 maj 1952 (SFS nr 239). (Jfr punkten 8 under kommunikationsdepartementet.
)

17. den 29 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän och lag om ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§
militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472). (108.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 april 1952 (SFS nr 121 och 122).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken. (110.)

Lag utfärdad den 4 april 1952 (SFS nr 137).

19. den 17 april, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändring i vattenlagen, dels ock en i ämnet väckt motion. (126.)

Den 9 maj 1952 anmäld, därvid Kungl. Majrt låtit utfärda lag i ämnet i överensstämmelse
med vad riksdagen på hemställan av tredje lagutskottet i dess utlåtande
nr 12 beslutat (SFS nr 235).

20. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, dels ock i ämnet väckta
motioner. (127.)

Den 9 maj 1952 anmäld, därvid Kungl. Majrt låtit utfärda lag i ämnet i överensstämmelse
med vad riksdagen på hemställan av tredje lagutskottet i dess
utlåtande nr 13 beslutat (SFS nr 240).

21. den 22 april, i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående
placering i lönegrad av tingsdomartjänsterna och anslag för budgetåret
1952/53 till Häradsrätterna: Avlöningar. (136.)

Den 20 juni 1952 anmäld, därvid Kungl. Majrt fastställt lönegruppsindelning av
rikets domsagor att tillämpas från och med budgetåret 1952/53, meddelat föreskrifter
i fråga om det av riksdagen anvisade anslaget samt ställt anslaget till
hovrätternas förfogande att av dem disponeras för därmed avsett ändamål.
(Jfr ärendena under punkterna 9 och 10 här ovan samt punkterna 38 och 41
här nedan.)

22. den 26 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315). (143.)

Lag utfärdad den 9 maj 1952 (SFS nr 191).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1952/
53, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (144.)

Den 23 maj 1952 anmäld, därvid Kungl. Majrt meddelat fångvårdsstyrelsen
föreskrifter i fråga om disposition av det av riksdagen anvisade anslaget.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (148.)

Den 9 maj 1952 anmäld, därvid Kungl. Majrt medgivit att behållningarna å de
i riksstaten för budgetåret 1948/49 uppförda reservationsanslagcn till Kostnader
för inrättande av nya hovrätter m. m. samt till Inventarier m. m. för hovrättsbyggnaden
i Malmö må efter Kungl. Majrts närmare bestämmande disponeras
för därmed avsedda ändamål jämväl under budgetåret 1952/53.

374

25. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (176.)

Den 23 maj 1952 anmäld, därvid Kungl. Maj:t givit tillstånd till överskridande
av viss anslagspost i justitiekanslersämbetets avlöningsstat ävensom ställt det
av riksdagen anvisade reservationsanslaget till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga till statskontorets förfogande, att disponeras för därmed
avsett ändamål i enlighet med föreskrifter, som Kungl. Maj:t komme att
meddela för varje särskilt fall.

26. den 6 maj, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, dels ock i ämnet väckt
motion. (195.)

Den 30 maj 1952 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lag i överensstämmelse
med vad riksdagen på hemställan av första lagutskottet i dess memorial
nr 16 beslutat (SFS nr 317).

27. samma dag, i anledning av väckta motioner om cn allmän översyn av
gällande regler om frihetsberövande. (196.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels revision av
lagstiftningen om epilepsi som äktenskapshinder, dels revision av giftermålsbalkens
bestämmelser om förbud mot äktenskaps ingående med särskild
hänsyn till föreskriften om fallandesjuka och dels utredning av frågan
om vilka sjukdomstillstånd som vetenskapligt kunna rubriceras såsom
äktenskapshinder, m. m. (197.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till vattendomstolarna m. m. (221.)

Den 20 juni 1952 anmäld, därvid Kungl. Maj :t meddelat föreskrifter i fråga om
de av riksdagen anvisade anslagen samt ställt anslagen till Svea hovrätts förfogande
att av hovrätten disponeras för därmed avsedda ändamål.

30. den 14 maj, i anledning av väckt motion om utredning av frågan angående
effektivare former för uttagande av ådömd ersättning för vid bilstölder
vållade skador. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119)
om verkställighet av bötesstraff, m. m. (247.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1952 (SFS nr 314).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 56 § 4 mom. samt 59 och 79 §§ lagen den 26
november 1920 (nr 796) om val till riksdagen ävensom till lag angående
ändrad lydelse av 23 och 25 §§ kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr
253) samt av det i 24 § samma lag angivna formuläret. (249.)

Lag angående ändrad lydelse av 56 § 4 mom. samt 59 och 79 §§ lagen den 26
november 1920 (nr 796) om val till riksdagen utfärdad den 30 maj 1952 (SFS
nr 264). (Jfr punkten 29 under inrikesdepartementet.)

33. den 21 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till lag med vissa

375

bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—
1956, dels ock i ämnet väckta motioner. (265.)

Lag utfärdad den 30 maj 1952 (SFS nr 267). Riksdagen har såsom vilande antagit
de föreslagna ändringarna av §§ 13 och 15 riksdagsordningen. Skrivelsen
är i vad den avser en av riksdagen begärd utredning angående sammanslagning
av Älvsborgs läns valkretsar vid val till riksdagens andra kammare m. m. den
6 november 1952 överlämnad till 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning.

34. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslag
till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella
ansvarighet. (266.)

Skrivelsen har den 11 oktober 1952 överlämnats till straffrättskommittén för
utredning.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor m. m.
(282.)

Sedan skrivelsen, i vad propositionen innefattar förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,
överlämnats till justitiedepartementet för handläggning, har lag i ämnet utfärdats
den 23 maj 1952 (SFS nr 281). (Jfr punkten 13 under kommunikationsdepartementet.
)

36. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om vissa anslag för budgetåret 1952/53 till regeringsrätten.
(305.)

Den 6 juni 1952 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till justitiedepartementets förfogande att disponeras för därmed avsedda
ändamål.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade m. m.
(306.)

Den 6 juni 1952 anmäld, därvid Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter i fråga om
det av riksdagen anvisade investeringsanslaget samt bemyndigat fångvårdsstyrelsen
att disponera förevarande anslag för utbetalning i mån av behov till
byggnadsstyrelsen, som äger använda de anvisade medlen för därmed avsett
ändamål.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (314.)

Skrivelsen har, i vad den avser justitiedepartementets verksamhetsområde, anmälts
den 6 och den 20 juni 1952, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen
anvisade anslagen till vederbörandes förfogande samt meddelat föreskrifter i
fråga om löncgradsplaceringen av vissa tjänster och vidtagit i anledning härav
erforderlig ändring i gällande personalförteckningar. (Jfr ärendena under punkterna
9, 10 och 21 här ovan samt punkten 41 här nedan.)

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett nordiskt råd. (320.)

Stadga för Nordiska rådet utfärdad den 20 augusti 1952 (SFS nr 618).

376

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken samt lag om höjning av
vissa underhållsbidrag. (327.)

Lagar i ämnet utfärdade den 6 juni 1952 (SFS nr 333 och 334).

41. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(330.)

Skrivelsen har, i vad den avser justitiedepartementets verksamhetsområde, anmälts
den 6, 20 och 30 juni samt den 4 juli 1952. Kungl. Maj:t har därvid
ställt de av riksdagen beviljade anslagen till vederbörandes förfogande samt
meddelat föreskrifter i fråga om lönegradsplaceringen av vissa tjänster och vidtagit
ändring i personalförteckningarna i anledning därav. (Jfr ärendena under
punkterna 9, 10, 21 samt 38 här ovan.)

42. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för ägogränsbestämning
å landsbygden. (364.)

Skrivelsen har den 20 juni 1952 överlämnats till fastighetsbildningssakkunniga,
vilka anmodats att inkomma med utredning och förslag i ämnet. Sedan nämnda
sakkunniga avgivit utredning med förslag och infordrade utlåtanden häröver
inkommit, är ärendet föremål för vidare beredning inom justitiedepartementet.

43. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till strandlag, dels ock i ämnet väckta motioner. (366.)

Lag samt kungörelse med tillämpningsföreskrifter utfärdade den 30 maj 1952
(SFS nr 382 och 383).

44. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny sjömanslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (392.)

Efter det skrivelsen överlämnats till justitiedepartementet för handläggning i
vad propositionen innefattar förslag till lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287
och 295 §§ sjölagen samt lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt
angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg,
har Kungl. Maj:t den 30 juni 1952 låtit utfärda här ifrågavarande lagar (SFS
nr 531 och 532). (Jfr punkten 25 under handelsdepartementet.)

45. den 29 maj, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 56 § 2 mom. lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen. (267.)

Lag utfärdad den 30 maj 1952 (SFS nr 266).

46. samma dag, angående val av ledamöter och suppleanter i Nordiska rådet.
(383.)

Skrivelsen, som den 29 november 1952 överlämnats från utrikesdepartementet
till justitiedepartementet, har anmälts den 12 december 1952, därvid Kungl.
Maj:t förordnat, att densamma skulle läggas till handlingarna.

47. den 19 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till naturskyddslag m. m., i vad propositionen innefattar förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.
(413.)

Efter det skrivelsen i nämnda del överlämnats till justitiedepartementet för
handläggning, har lag i ämnet utfärdats den 21 november 1952 (SFS nr 689).
(Jfr punkten 50 under jordbruksdepartementet.)

377

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (414.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 november 1952 (SFS nr 701).

49. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fråga om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. (420.)

Den 5 december 1952 anmäld och slutbehandlad.

50. den 6 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, m. m.
(426.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 december 1952.

51. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 3 § och 4 kap. 3 § rättegångsbalken.
(445.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 december 1952.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 januari 1952, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden. (13.)

Anmäld den 1 februari 1952.

2. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (32.)

Anmäld den 7 mars 1952, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. den 5 mars, angående val av ombud i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter. (47.)

Anmäld den 21 mars 1952, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att meddelande om
valet skulle i föreskriven ordning avlåtas till Europarådets generalsekreterare.

4. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/
53 under tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (3.)

Anmäld den 6 juni 1952, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

5. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av protokoll angående handelsutbytet mellan Sverige och Portugal m. m.
(73.)

Anmäld den 28 mars 1952, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för utrikesdepartementet
att verkställa skriftväxling rörande protokollets slutgiltiga
ikraftträdande.

6. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av ratifikation av Förenta Nationernas konvention om förebyggande och
bestraffning av brottet folkmord (genocide). (1H-)

378

Anmäld den 9 maj 1952, varvid Kungl. Maj.''t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande konvention.

7. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (169.)

Anmäld den 15 maj 1952, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

8. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
och iståndsättande av beskickningsfastigheter m. m. (209.)

Anmäld den 30 maj 1952, varvid Kungl. Maj:t beslöt att ställa det för ifrågavarande
ändamål anvisade investeringsanslaget till byggnadsstyrelsens förfogande.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till bidrag till täckande av underskott i kostnaderna
för flyktkapitalbyråns, restitutionsnämndens, tyskmedelskommitténs
samt likvidationsnämndens verksamhet. (215.)

Anmäld den 30 juni 1952, varvid Kungl. Maj:t beslöt att ställa ett reservationsanslag
av 1 070 000 kronor till statskontorets förfogande att utbetalas i enlighet
med de föreskrifter, som framdeles kunde komma att meddelas av Kungl.
Maj :t.

10. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande Sveriges
anslutning till en konvention angående upprättandet av ett råd för samarbete
på tullområdet samt till ett protokoll rörande studiegruppen för
en europeisk tullunion. (251.)

Anmäld den 25 september 1952, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande konvention och protokoll.

11. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handelsöverenskommelse mellan Sverige och Japan m. m. (318.)

Anmäld den 6 juni 1952, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade beskickningschefen
i Tokio att verkställa skriftväxling rörande överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om ratifikation av
konsularkonventionen mellan Sverige och Storbritannien. (319.)

Anmäld den 6 juni 1952, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande konsularkonvention.

13. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Nederländerna för undvikande av
dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet samt beträffande
skatter å kvarlåtenskap. (325.)

Anmäld den 6 juni 1952, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
dessa avtal jämte till dem hörande protokoll.

14. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling
år 1951 vid dess tredje ordinarie möte fattade beslut. (393.)

Anmäld den 28 november 1952, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att riksdagens
ifrågavarande skrivelse såsom icke föranledande någon åtgärd skulle läggas till
handlingarna.

379

15. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Ärendet (punkten 1 angående utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader)
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
eftergift i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits
såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet. (416.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 6 februari 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga tillhörande
armén, vilka under år 1952 avsluta första tjänstgöring. (16.)

Anmäld den 8 februari 1952, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 27).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i 6 § familj ebidragsförordningen den 29 mars 1946
(nr 99). (17.)

Anmäld den 8 februari 1952, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 28).

3. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 februari 1952.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser staten för försvarets fastighetsfond. (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 februari 1952.

5. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1952/53 till Marinen:
Fartygsbyggnader, dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
plan för flottans fartygsbyggnader. (39.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 februari 1952.

6. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till B. E. R. Carlsson m. fl. (62.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1952.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/53
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Skrivelsen har såvitt angår förslagsanslaget till Vadstena krigsmanshuskassa

överlämnats till försvarsdepartementet. Skrivelsen är i denna del anmäld och

slutbehandlad den 23 maj 1952.

380

8. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1952/53 under försvarets
fonder m. m. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1952.

9. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t beträffande försvarets
fastighetsfond gjorda framställningar om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1951/52. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1952.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förläggande
av den under försvarets fabriksverk hörande centrala beklädnadsverkstaden
till Karlskrona m. m. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1952.

11. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1952/53. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffning
av vissa yllevaror för försvaret. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

15. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i värnpliktslagen m. m. (137.)

Anmäld den 25 april 1952, varvid två lagar i ämnet utfärdades (SFS nr 173

och 174).

16. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor
om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1952.

17. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1952.

18. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/53
under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld den 6 juni 1952, varvid fem kungörelser utfärdades (SFS nr 493, 519,

533—535).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
markförvärv för försvaret m. m. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

381

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa kostnader från anslaget till oförutsedda utgifter. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln
m. m. (217.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

22. den 21 maj, i anledning av väckt motion om skyldighet för värnpliktig
att vid straffansvar taga del av innehållet i honom tillställda meddelanden
om inställelse, krigsplacering m. m. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

23. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fältflygarnas
avlöningsförmåner m. m. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1952.

24. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning åt logen Nyårslöftet
i Degerhamn för nedbrunnen byggnad. (303.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Rut Edit Bergström m. fl. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1952/53 till personalvårdsverksamhet, jämte i ämnet väckta motioner.
(322.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

27. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlönings-
m. fl. anslag för budgetåret 1952/53 under riksstatens fjärde
huvudtitel m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

28. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Skrivelsen har såvitt angår den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen, förordnande av värnpliktiga
läkare såsom underläkare vid civila sjukhus samt rese- och traktamentskostnaderna
inom försvaret överlämnats till försvarsdepartementet. Skrivelsen är i
dessa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning för skada å fiske på grund av militär verksamhet. (417.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 december 1952.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från betalningsskyldighet till kronan för G. M. Wadner m. m. (418.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 december 1952.

31. den 6 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckning
av kostnaderna för fortsatt verksamhet av det svenska fältsjukhuset
i Korea. (427.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1952.

382

32. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m. (438.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1952, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (439.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1952, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 februari 1952, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 februari 1952.

2. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om
erkända sjukkassor. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1952, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 100 och 101).

3. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde fattade beslut.
(93.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1952.

4. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/
53 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Anmäld den 4, 18 och 25 april samt den 30 maj 1952. Författningar utfärdade

den 4 april 1952 (SFS nr 126—128). Ärendet är slutbehandlat.

5. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938
(nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete, m. m. (129.)

Anmäld den 25 april och den 5 maj 1952. Författningar utfärdade den 25 april

1952 (SFS nr 180 och 181). Ärendet är slutbehandlat.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående dyrtidstillägg för år 1952 å särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders m. fl. barn. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1952, varvid författning utfärdades (SFS

nr 179).

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om framläggande för innevarande
års riksdag av förslag om provisoriskt förbättrad sjukpenningskala
enligt olycksfallsförsäkringslagen, m. m. (131.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

383

8. samma dag, i anledning av väckt motion om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. m. (133.)

Anmäld den 5 och den 30 maj 1952. Författning utfärdad den 30 maj 1952
(SFS nr 289). Beträffande av riksdagen begärd utredning av frågan om utsträckning
av försäkringsskyddet enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
till att omfatta jämväl hemvårdarinnor och därmed jämförbara yrkesgrupper
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1952/53, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner m. m. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1952.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret 1952/53 till statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1952.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom.
(152.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1952.

13. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1952.

14. den 13 maj, i anledning av väckta motioner rörande åldringsvården
m. m. (213.)

Den 23 maj 1952 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för socialdepartementet
att tillkalla särskilda utredningsmän för att inom departementet biträda med
utredning av vissa spörsmål rörande åldringsvården. Utredningsmännen (1952
års åldringsvårdsutredning) ha den 28 oktober 1952 avgivit betänkande med
förslag till statsbidrag till anordnande av ålderdomshem (stencilerat). Ärendet
är efter sedvanlig remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

15. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning till chauffören
C. V. Bengtsson i anledning av olycksfall i arbete. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

16. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till undersökningar angående levnadsvillkor och
hushållsvanor. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga
arbetsförmedlingen in. m. jämte i ämnet väckta motioner. (246.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

384

18. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar.
(252.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 288).

19. den 24 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om
tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock motioner, som röra i propositionen
behandlad lagstiftning. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 290).

20. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
främjande av bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckt motion.
(292.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 460—465).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1952/53 till mödrahjälp och mödrahjälpsnämnderna.
(309.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (314.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, i vad på socialdepartementet beror.

23. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(330.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, i vad på socialdepartementet beror.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1952/53 till bidrag till
avlönande av hemvårdarinnor samt till prov- och kompletteringskurser
för hemvårdarinnor jämte i ämnet väckta motioner. (336.)

Anmäld den 6 och den 30 juni 1952. Författning utfärdad den 30 juni 1952.
Ärendet är slutbehandlat.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1952/53 till allmänna
barnbidrag. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om extra tillägg för år 1952 å folkpensioner m. m. (389.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952. Författning utfärdad samma dag
(SFS nr 326). 6

27. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (390.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952. Författningar utfärdade samma dag
(SFS nr 396—401). S

385

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen den It juni 1943 (nr 382),
m. m. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 327).

29. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Beträffande punkten 8 (lån från statens bosättningslånefond) har socialstyrelsen,
på Kungl. Maj:ts uppdrag, den 10 november 1952 överlämnat en promemoria
med utredning och förslag angående de statliga bosättningslånen (stencilerad).
Ärendet är i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I vad avser
punkten 9 (vissa iakttagelser angående pensionsstyrelsens tillsyn över understödsföreningar
m. m.) kommer skrivelsen att behandlas i samband med 1953
års statsverksproposition, femte huvudtiteln.

30. den 6 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, m. m.
(426.)

Anmäld den 30 december 1952, varvid lag utfärdades. Ärendet är slutbehandlat,
i vad på socialdepartementet beror.

31. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m. (438.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1952, i vad på socialdepartementet
beror.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (439.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1952, i vad på socialdepartementet
beror.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 20 februari 1952, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(29.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 februari 1952.

2. den 5 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

3. den 11 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.
(68.)

Anmäld den 28 mars och den 15 maj 1952. Ärendet är därmed slutbehandlat.

25 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1063 urs riksdag.

386

4. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1952/53, i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
m. m. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1952.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser kapitalinvesteringar inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(100.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1952.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1952.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om upptagande å riksstaten för budgetåret 1952/53 av underskottet
för luftfartsfonden. (102.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

8. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar,
m. m. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

9. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/53
under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

10. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

11. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av vissa postavgifter. (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(222.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1952.

13. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor m. m.
(282.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

14. den 24 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr 390) dels ock i ämnet väckta motioner.
(283.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

387

15. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från ersättningsskyldighet i vissa fall m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(295.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta
till O. A. Backlund för skada till följd av trafik med ett kronan tillhörigt
motorfordon m. m. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
fastigheter i Visby. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till vissa åtgärder för ekonomisk försvarsberedskap.
(299.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
understöd till viss skärgårdstrafik m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(300.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans järnväg m. m. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

22. samma dag, i anledning av väckta motioner om ett investeringsanslag
till ombyggnadsarbeten å blekingejärnvägarna. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (314.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. (321.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

25. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(330.)

Anmäld den 30 juni 1952. Åter anmäld och slutbehandlad den 5 september 1952.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan staten och Stockholms stad rörande förvärv
för staden av kvarteret Beridarebanan inom stadsdelen Nedre Norrmalm
i Stockholm m. m. (343.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

388

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckt motion.
(344.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

28. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till ersättningar på grund av förbud mot bebyggelse
m. m. inom vissa strandområden. (385.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

29. den 6 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning.
(429.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1952.

30. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa frågor om statsbidrag
till väg- och gatuhållning i städer och stadsliknande samhällen.
(430.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av väckta motioner om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens län. (431.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

32. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av vissa väganslag m. m. (435.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1952.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (438.)

Anmäld den 12, 19 och 30 december 1952. Ärendet är alltjämt delvis beroende

på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (439.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1952.

35. den 15 december, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
förstatligande av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks järnväg m. m. (436.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anordnande av en

direktförbindelse i form av bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.
(437.) . .. .

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 februari 1952, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1952/53 under första huvudtiteln, avseende anslagen till kungl. hov- och
slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 februari 1952.

389

2. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser kungl. slottsstaten. (20.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 februari 1952.

3. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 februari 1952, varvid författning utfärdades

(SFS nr 63).

4. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond. (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1952.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1952/53, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (38.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1952.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1952/53 till oförutsedda utgifter.
(40.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1952.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1952/53 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (41.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1952.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1952/53. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1952.

9. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (44.)

Skrivelsen har den 8 mars 1952 överlämnats till civildepartementet.

10. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/53 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 6 och den 30 juni 1952. Ärendet är i viss del beroende på Kungl.

Majrts prövning.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1952.

12. den 13 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa, m. m. (74.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1952, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 123 och 124).

390

13. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet i vissa fall för Föreningen Rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1952.

14. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående beskattning av periodiskt understöd samt om rätt att vid taxering
till inkomstskatt åtnjuta avdrag för vissa studiekostnader. (95.)

Genom beslut den 20 juni 1952 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen
skulle överlämnas till 1950 års skattelagssakkunniga för att tagas i övervägande
vid fullgörande av utredningsuppdraget. Ärendet är därmed slutbehandlat.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
förordningen om nöjesskatt. (96.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 28 maj 1943 (nr
259) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å vin. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1952, varvid författning utfärdades
(SFS nr 97).

17. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 188).

18. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om särskild skatt å vissa exportavgifter avseende år 1952,
m. m. (116.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1952, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 184—187).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörelsekapital
åt Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen. (124.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bestridandet
av vissa kostnader från anslaget till Kostnader för årlig taxering.
(125.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

22. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om konjunkturskatt för år 1952 m. m. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1952, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 203 och 204).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt, m. m. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1952, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 198—200).

391

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att överlämna vissa arbetsuppgifter till riksskattenämnden,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.
(141.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 562—569 samt 590—593).

25. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303).
(142.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS

nr 209).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 m. m. (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 oktober 1952.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående avstående
i visst fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (153.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en allmänna arvsfonden tillfallen fastighet. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande Sveriges
anslutning till en konvention angående upprättandet av ett råd för samarbete
på tullområdet m. m., såvitt propositionen avser medelsanvisning.
(155.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm. (157.)

Skrivelsen har den 12 maj 1952 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

31. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillägg å
de livräntor som utgå enligt förordningen den 11 juni 1943 (nr 347) om
vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror.
(184.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

32. den 6 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författning utfärdades (SFS

nr 502).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden. (191.)

Anmäld den 15 maj och den 6 juni 1952. Ärendet är därmed slutbehandlat.

392

34. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 318).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 242).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inleverans
av tobaksskatt. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 17 december 1948
(nr 766) angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal
eller ecklesiastisk indelning, m. m. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 248).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit.
(204.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 243).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 246).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 14 och 30 §§ förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt. (206.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 278).

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa, m. m. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 276 och 277).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser angående aktiebolaget Vin- &
spritcentralens tullnederlagsrörelse. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 305).

43. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att överlämna vissa arbetsuppgifter till riksskattenämnden
m. m., såvitt avser bestridande av vissa kostnader. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

393

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad
propositionen avser staten för statens allmänna fastighetsfond. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

45. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 360).

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt, m. m. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 328 och 329).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 1 juni 1951 (nr 374) om
skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen). (237.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952, varvid författning utfärdades
(SFS nr 358).

48. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 259).

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 16 maj 1890 (nr
21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 257).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj
1935 (nr 176) angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.
(233.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 258).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond
åren 1953 och 1954, m. m., ävensom i ämnet väckta motioner. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 362 och 363).

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande Sveriges
anslutning till en konvention angående upprättandet av ett råd för samarbete
på tullområdet m. m. (251.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, såvitt på finansdepartementets
föredragning beror.

53. den 23 maj, angående val av fullmäktige i riksbanken med suppleanter.
(268.)

Anmäld och lagd till handlingarna don 6 juni 1952.

394

54. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret med suppleanter.
(273.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 6 juni 1952.

55. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr
469). (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS

nr 336).

56. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 384—386).

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1952/53. (286.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1952/53. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad
propositionen avser vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.
(310.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret 1952/53 till Finansdepartementet:
Avlöningar och till Riksräkenskaps verket: Avlöningar
jämte i förstnämnda ämne väckt motion. (315.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i
vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (316.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m. (323.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 405—412).

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 380 och 381).

395

G4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Nederländerna för undvikande av
dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet samt beträffande
skatter å kvarlåtenskap. (325.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. (326.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 377—379).

66. den 28 maj, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1952/
53, m. m. (394.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 471).

67. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 6 juni 1952 ha tryckta exemplar av skrivelsen
samt statsutskottets utlåtande nr 145 för behandling i angivna delar överlämnats
till utrikesdepartementet (punkten 1, utrikesförvaltningens rese- och flyttningskostnader),
försvarsdepartementet (punkterna 2, 4 och 5, den för försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen;
förordnande av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civila
sjukhus; rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret), socialdepartementet
(punkten 9, vissa iakttagelser angående pensionsstyrelsens tillsyn över understödsföreningar
m. m.), ecklesiastikdepartementet (punkten 17, vissa med det
statliga arkivväsendet sammanhängande frågor), handelsdepartementet (punkten
18, Chalmers provningsanstalt), jordbruksdepartementet (punkterna 22, 23 och
24, statens jordbruksdomäner; enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark;
nyttjanderätt till gruvskogarna), civildepartementet (punkterna 26 och
27, statsverkets tjänstebostadshyror; anlitande av resebyrå vid statliga tjänsteresor).
— Ärendet under punkten 13 (stämpelavgiften för spelkort) har anmälts
den 20 juni 1952, därvid Kungl. Maj:t anbefallde 1952 års kommitté för
indirekta skatter att vid fullgörande av utredningsuppdraget taga under beaktande
vad statsutskottet i sitt förenämnda utlåtande nr 145 anfört i fråga
om stämpelavgiften för spelkort. Ärendet är därmed slutbehandlat. — Såvitt
angår punkten 14 (vissa iakttagelser angående den centrala motorfordonsregistreringen
m. m.) har Kungl. Maj:t genom beslut den 6 juni 1952 uppdragit åt
statens organisationsnämnd att, under beaktande av vad statsutskottet i sitt
förenämnda utlåtande i denna del anfört, verkställa en översyn av nu tillämpade
former för den centrala motorfordonsregistreringen m. m. Ärendet är därmed
slutbehandlat. — Beträffande punkten 15 (länsstyrelsernas tillsyn över sparbanksväsendet
och den statliga tillsynen över bank- och sparbanksväsendet)
har Kungl. Maj:t genom beslut den 6 juni 1952 anbefallt 1948 års sparbankssakkunniga
att vid fullgörandet av det åt de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget
taga under beaktande vad i revisorernas ifrågavarande berättelse
under §§ 18 och 19 samt i anslutning därtill avgivna remissutlåtanden anförts.
Ärendet är därmed slutbehandlat. — Ärendet under punkten 12 (stämpelbe -

396

läggning av statsmyndigheternas expeditioner) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. — Ärendet under punkten 16 (kostnader för pensionering av befattningshavare
vid bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen)
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/

52. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1952/53 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (386.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

70. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1952/53. (387.)
Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

71. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1952/53. (388.)
Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

72. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta
motioner. (404.)

Anmäld den 30 juni 1952, varvid författning utfärdades (SFS nr 547). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning beror.

73. den 30 maj. angående regleringen för budgetåret 1952/53 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. jämte i ämnet väckt
motion. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

74. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, dels
ock väckta motioner angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
(406.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 375).

75. den 12 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316), m. m. (409.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 november 1952, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 707—715).

76. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande av arvsskatt m. m. i vissa fall. (421.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 december 1952.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall eftergiva kronan tillerkänd förmånsrätt
beträffande genom löneavdrag innehållen skatt till förmån för
anställdas lönefordringar. (422.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av tilläggsprotokoll nr 3 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betatningsunion. (446.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

397

79. den 17 december, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1952/53. (442.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1952.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående upphävande av förordningen den 14 december 1951
(nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt, m. m. (449.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1952, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 754 och 755).

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 februari 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

2. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
ur kyrkofonden för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen och stiftsnämnderna
i samband med prästlönereformens genomförande. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1952.

3. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
till vissa skyddsarbeten å Uppsala domkyrka m.-m. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1952.

4. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952, varvid lag utfärdades (SFS nr 245).

5. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1952/
53, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (170.)

Anmäld den 15 maj och den 30 juni 1952. Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden m. m., i vad propositionen avser anordnande av
förbättrade lokaler för domkapitlet i Växjö m. m. samt ombyggnad av
domkapitelshusct i Västerås m. m. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (173.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

398

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till främjande av lärlingsutbildning inom muraryrket
m. m. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående studielån
med statlig kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter. (175.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952, varvid en kungörelse utfärdades
(SFS nr 570).

11. den 6 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen hänvisats till behandling
av lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion. (193.)

Anmäld den 6 juni 1952. Skrivelsen är i vad den avser punkten 1 i propositionen
(bestridande ur kyrkofonden av församlingsprästs tjänsteresa i vissa fall)
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/
53 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 15 och den 23 maj samt den 6 och den 30 juni 1952. Besluten av den
6 och den 30 juni innefattade bland annat fjorton kungörelser (SFS nr 404, 486,
571, 575, 595—603 och 605). De av riksdagen begärda utredningarna, nämligen
under punkten 211 med avseende å utbildningen av lärare i manlig slöjd, under
punkten 229 angående översyn av gällande statsbidragsbestämmelser för skolskjutsar
samt under punkten 267 angående de problem, som stå i samband med
yrkesutbildningens centrala ledning, äro alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

13. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1952/53 till avlöningar vid
domkapitlen och stiftsnämnderna. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid bland annat en kungörelse
utfärdades (SFS nr 561).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1952/53 till förvärv av en fastighet
invid Uppsala högar. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1952/53 till avlöningar vid
landsmålsarkiven jämte i ämnet väckta motioner. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

16. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande blind- och dövstumundervisningen, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (258.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1952.

17. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande blind- och dövstumundervisningen jämte i ämnet väckt
motion. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952, varvid bland annat en kungörelse
utfärdades (SFS nr 609).

399

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt folkliga musikskolan i Arvika. (288.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952, varvid bland annat en kungörelse
utfärdades (SFS nr 574).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om inrättande
i vissa fall av icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt med distriktsöverlärare.
(289.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 444).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1952/53 till stipendier åt
lärjungar vid högre läroanstalter och elever vid folkhögskolor. (290.)

Anmäld den 6 och den 30 juni 1952, varvid utfärdades bland annat den 6 juni
en kungörelse (SFS nr 487) och den 30 juni en kungörelse (SFS nr 604). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
och tillsättande av lärartjänster i folkskolan i vissa särskilda fall,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott. (329.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid en kungörelse utfärdades
(SFS nr 484).

23. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(330.)

Anmäld den 6 och den 30 juni 1952. I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer
är skrivelsen slutbehandlad. (Jfr punkten 14 under civildepartementet.
)

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av skolöverstyrelsen m. m. (333.)

Anmäld den 6 och den 30 juni samt den 23 oktober 1952, varvid bland annat
två kungörelser utfärdades (SFS nr 403 och 611). Ärendet är därmed slutbehandlat.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre skolorna jämte i
ämnet väckta motioner. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid bland annat två kungörelser
utfärdades (SFS nr 514 och 543).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

400

27. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Punkten 17 (vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor) är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om särskild skolstyrelse i vissa fall. (407.)

Anmäld den 6 juni 1952, varvid lag utfärdades (SFS nr 434). Ånyo anmäld den
3 oktober 1952, varvid en författning utfärdades (SFS nr 652). Ärendet är därmed
slutbehandlat.

29. den 25 november, i anledning av väckta motioner angående skärpt tuberkuloskontroll
av skolpersonal. (419.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m. (438.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 19 december 1952. (Jfr punkten 22 under civildepartementet.)

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (439.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 19 december 1952. (Jfr punkten 23 under civildepartementet.)

32. den 15 december, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
studiehjälpsverksamheten vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
jämte i ämnet väckta motioner. (432.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning rörande statligt
stöd åt konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion. (433.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels utredning om
utbildning i praktisk psykologi, dels ock översyn av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården m. m. (434.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 februari 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 februari 1952.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan. (27.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 februari 1952.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från återbetalning av statsbidrag, som utbetalas till Rotasjöns torrläggningsföretag
av år 1937 i Kronobergs län, m. m. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 februari 1952.

401

4. den 4 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 30 april 1948 (nr 218) om sambruksföreningar.
(43.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1952, därvid lag utfärdades (SFS nr
90).

5. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1952.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande av spridning av flyghavre.
(67.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1952, därvid förordning och kungörelse
i ämnet utfärdades (SFS nr 142 och 143).

7. den 18 mars, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om häradsallmänningar, m. m., dels ock motioner, som väckts i anledning
av propositionen. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952, därvid tre lagar och två kungörelser
i ämnet utfärdades (SFS nr 166—170).

8. den 29 mars, med anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1952/53 under nionde huvudtiteln, avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit. Beslut i fråga om punkten 17 har meddelats i skrivelsen nr 264 redovisad
under punkt 36 här nedan, i fråga om punkterna 22, 32, 47, 66, 162 och
167 i skrivelsen nr 399 redovisad under punkt 43 här nedan, i fråga om punkten

26 i skrivelsen nr 402 redovisad under punkt 46 här nedan, i fråga om punkten

27 i skrivelsen nr 396 redovisad under punkt 40 här nedan, i fråga om punkten

36 i skrivelsen nr 400 redovisad under punkt 44 här nedan, i fråga om punkten

86 i skrivelsen nr 398 redovisad under punkt 42 här nedan, i fråga om punkten

87 i skrivelsen nr 229 redovisad under punkt 28 här nedan, i fråga om punkter na

107—110 i skrivelsen nr 404 redovisad under punkt 48 här nedan, i fråga
om punkten 116 i skrivelsen nr 261 redovisad under punkt 33 här nedan, i fråga
om punkten 172 i skrivelsen nr 260 redovisad under punkt 32 här nedan, i fråga
om punkterna 174 och 176 i skrivelsen nr 401 redovisad under punkt 45 här nedan,
i fråga om punkten 215 i skrivelsen nr 397 redovisad under punkt 41 här
nedan samt i fråga om punkten 221 i skrivelsen nr 230 redovisad under punkt
29 här nedan. I utlåtandet härutöver behandlade punkter ha anmälts och slutbehandlats
den 18 april, den 9, 15, 23 och 30 maj samt den 6 och den 30 juni
1952. Besluten den 9 och den 23 maj innefattade bland annat utfärdandet av
åtta kungörelser (SFS nr 194, 226—230, 355 och 356).

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning rörande förbättrade
pensionsförmåner för den vid Aktiebolaget Statens skogsindustrier
anställda, till bolagets pensionskassa anslutna arbetarpersonalen.
(106.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

20 — J ustiticombudsmanncns ämbctaberättelsc till 1953 års riksdag.

402

10. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag
å kapitalbudgeten för budgetåret 1952/53. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av ett för budgetåret 1946/47 anvisat anslag till byggnadsarbeten
vid veterinärinrättningen i Skara. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användningen
av den tilläggsskatt å bensin, som under tiden den 1 april 1948—
31 december 1950 uttagits vid yrkesmässigt bedrivet fiske. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

13. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till åtgärder för främjande av fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring.
(115.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

14. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom. förordningen den 22
juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
(128.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1952, därvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 165).

15. den 19 april, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Säkerhetsanordningar till ledning för
fiskefartyg jämte i ämnet väckta motioner. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

16. samma dag, med anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 260).

17. den 26 april, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till hushållningssällskapen för budgetåret 1952/53, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner. (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952, därvid sex kungörelser i ämnet
utfärdades (SFS nr 296—301).

18. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd
åt kontrollföreningsverksamhet jämte i ämnet väckta motioner.
(159.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

19. den 29 april, i anledning av väckta motioner om utredning angående särskilda
lagstiftningsåtgärder för att tillgodose de till Smålands Taberg
knutna naturskyddsintressena. (161.)

Anmäld den 23 maj 1952, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla två sakkunniga för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Sakkunniga tillkallades den 7 juni 1952. Utredningen avvaktas.

403

20. den 6 maj, angående ersättning för isolering vid epizooti. (185.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Bidrag till hushållningssällskapens undervisningsverksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952, därvid sex kungörelser utfärdades

(SFS nr 352—357).

22. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

23. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till Bidrag till jordbrukets rationalisering
samt till Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti
jämte i ämnet väckta motioner. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

24. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till inköp av maskiner för torrläggningsverksamheten. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

26. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om fortsatt disposition av det för budgetåret 1942/43
anvisade reservationsanslaget till Understöd åt fiskare jämte i ämnet
väckta motioner. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

27. samma dag, i anledning av väckt motion om skärpta bestämmelser angående
åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag.
(194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 13 maj, med anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till den statliga och statsunderstödda frökontrollverksamheten
m. m. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 371).

29. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till gottgörelse till fiskerinäringen för av dess
utövare erlagd bensinskatt. (230.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

30. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket, m. m. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

404

31. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret 1952/53, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, därvid förordning utfärdades (SFS
nr 320).

32. den 24 maj, med anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till riksskogstaxering och avverkningsstatistik för budgetåret 1952/
53, m. m. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

33. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner. (261.)

Anmäld den 30 maj 1952, därvid uppdrogs åt elkraftutredningen av år 1943
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen rörande möjligheterna till
statligt stöd åt upprustning av elektriska distributionsnät på landsbygden
jämte därmed sammanhängande frågor. Utredningen avvaktas.

34. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande dels anslag till Hästavelns befrämjande, dels
Statens lånefond för hästavelns befrämjande jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

Anmäld den 30 maj 1952, därvid uppdrogs åt 1951 års hästavelsutredning att
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheterna för export av
hästar. Hästavelsutredningen har den 12 november 1952 inkommit med utlåtande.
Vidare åtgärd är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret 1952/53, m. m., i vad propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.
(263.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

36. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens växtskyddsanstalt för budgetåret 1952/53, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner. (264.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj och den 6 juni 1952.

37. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
övertagande av Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag åvilande
förpliktelser ifråga om underhåll av farled m. m. i Hjälmaren. (311.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser om in- och upplåning vid centralkassa
för jordbrukskredit. (328.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, därvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 325).

39. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkterna 22 (statens jordbruks -

405

domäner), 23 (enskilda hemmans utsyningsförmån på Böda kronopark) samt

24 (nyttjanderätten till gruvskogarna), är ärendet föremål för Kungl. Maj:ts

prövning.

40. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område under senare delen
av produktionsåret 1951/52 jämte i ämnet väckta motioner. (347.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

41. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen
av den lokala försöksverksamheten på jordbrukets område,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (396.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

42. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till vissa naturskyddsändamål. (397.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

43. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Bidrag till bokföringsverksamheten inom
jordbruket. (398.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

44. samma dag, med anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag
till stipendier m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (399.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 370).

45. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Specialgymnasiet för lantbruks-, mejerioch
skogsstuderande. (400.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

46. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till Ersättning till statens domäners
fond för utgifter för avlöningar vid statens skogsskolor m. m. samt till
Ersättning till statens domäners fond för utgifter för provisorisk skogsskolekurs
jämte i ämnet väckt motion. (401.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

47. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök:
Statens försöksgårdar jämte i ämnet väckta motioner. (402.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

48. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnaden
av ett försöks- och forskningsinstitut på jordbrukets område
vid Röbäcksdalen i Västerbottens län jämte i ämnet väckt motion. (403.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

49. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta
motioner. (404.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

406

50. den 30 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(405.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

51. den 19 november, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändring i grunderna för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag. (412.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1952, därvid kungörelse i ämnet
utfärdades (SFS nr 696).

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
naturskyddslag m. m. (413.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 november 1952, därvid naturskyddslag utfärdades
(SFS nr 688).

53. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i 3 § lagen om
rätt till fiske m. m. (415.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m. (438.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1952.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (439.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1952.

56. den 15 december, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser ett byte av markområden
i Västernorrlands län. (443.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1952.

57. samma dag, med anledning av väckta motioner angående komplettering
av sådana fastigheter, som fått sitt skogsinnehav väsentligt förminskat
genom framdragande av kraftledningar. (444.)

Skrivelsen anmäld den 19 december 1952 samt överlämnad till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.

58. samma dag, med anledning av väckt motion om höjning av bidraget till
renskötande lapp för uppförande av bostadsbyggnad. (447.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1952.

59. den 17 december, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare jämte i ämnet väckta motioner.
(448.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1952, därvid kungörelse i ämnet
utfärdades (SFS nr 764).

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 februari 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (35.)
Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1952.

407

2. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (45.)

Skrivelsen är i vad den avser biträdespersonal inom handelsdepartementets
verksamhetsområde anmäld den 15 maj och den 6 juni 1952 samt därmed slutbehandlad
för handelsdepartementets vidkommande.

3. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/53 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets verksamhetsområde.
(12.)

Skrivelsen är i vad den avser anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna för
handelsflottans pensionsanstalt anmäld den 9 maj 1952 och därmed slutbehandlad,
såvitt handelsdepartementet angår.

4. den 11 mars, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), dels ock en i
ämnet väckt motion. (66.)

Skrivelsen har i vad avser anhållan om utredning rörande ändring i gruvlagens
bestämmelser om högsta beloppet för den i 53 § stadgade avgälden och om beloppet
av den i 55 § stadgade försvarsavgiften m. m. överlämnats från justitiedepartementet
för handläggning. Kungl. Maj d har den 9 maj 1952 uppdragit åt
kommerskollegium att skyndsamt verkställa och till Kungl. Majd inkomma med
den av riksdagen begärda utredningen.

5. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition om godkännande
av protokoll angående handelsutbytet mellan Sverige och Portugal m. m.
(73.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

6. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1952/53 till utrustning för vindtunnelanläggning m. m. vid flygtekniska
försöksanstalten och till säkerhetsanstalter för sjöfarten. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1952.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1952/53 under statens
allmänna fastighetsfond m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.
(82.)

Anmäld den 28 mars 1952. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj ds prövning.

8. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293), m. m. (109.)

Anmäld den 25 april 1952, varvid lag och förordningar i ämnet utfärdades (SFS
nr 160—162).

9. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

408

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till aktieteckning i Aktiebolaget Ceaverken. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

11. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m. (139.)

Anmäld den 9 maj 1952, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 205).

12. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/53 under
tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 9 och den 15 maj 1952. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i
vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.
(167.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

14. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52 till ersättningar till
de förutvarande ombordanställda m. fl. å motorfartyget Ningpo. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m. (218.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52 till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. m. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

17. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 2 förordningen den 6 juni 1929 (nr
129) angående Svenska skeppshypotekskassan, m. m. (234.)

Anmäld den 30 maj 1952, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 295).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående åtgärder
till främjande av bränsleförsörjningen. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

19. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen den 19 maj 1939
(nr 207). (255.)

Anmäld den 6 juni 1952, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 387).

20. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition om godkännande
av handelsöverenskommelse mellan Sverige och Japan m. in. (318.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

21. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till avlöningar till befattningshavare å lots- och
fyrstaten m. m. (301.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid utfärdades förordningar om

409

ändringar i förordningen om fyr- och båkavgift och lotsförordningen samt kungörelse
angående lotslott och lotslottsersättning m. m. (SFS nr 374, 389 och
390).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (314.)

Skrivelsen är i vad den avser biträdespersonal inom handelsdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 30 juni 1952 och därmed slutbehandlad, såvitt
handelsdepartementet angår.

23. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(330.)

Skrivelsen är i vad den avser tjänster inom handelsdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 6 och den 30 juni 1952 samt därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1952/53 till Statens sjöhistoriska
museum: Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

25. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny sjömanslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (392.)

Anmäld den 6 juni samt den 30 juni 1952, varvid lagar i ämnet utfärdades (SFS
nr 530—532).

26. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Ärendet (punkten 18 angående Chalmers provningsanstalt) har anmälts och
slutbehandlats den 14 november 1952.

27. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet.
(423.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1952.

28. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m. (438.)

Skrivelsen är i vad den avser tjänster inom handelsdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 12 december 1952 samt därmed slutbehandlad för departementets
vidkommande.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för viss biträdespersonal m. m. (439.)

Skrivelsen är i vad den avser biträdespersonal inom handelsdepartementets
verksamhetsområde anmäld den 12 december 1952 samt därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande.

410

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 6 februari 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 februari 1952.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 30 juni 1943
(nr 570) om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. (15.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 februari 1952, varvid författning utfärdades
(SFS nr 36).

3. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536). (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 91).

4. den 13 mars, i anledning av väckta motioner om kungörande av val av
kommunal- och stadsfullmäktige samtidigt med kungörandet av val av
landstingsmän. (71.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 18 mars, i anledning av väckta motioner om förhöjda dagtraktamenten
åt landstingsmän. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 118).

6. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/53
under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (11.)

Anmäld den 9 och den 15 maj samt den 6 och den 30 juni 1952. Författningar
utfärdades den 9 maj (SFS nr 192, 215, 225, 262, 263 och 310—312). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

7. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1952/53, i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (145.)

Anmäld den 9 maj och den 30 juni 1952. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
av staten tilldömd ersättning för släckningskostnad vid skogsbrand.
(146.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1952.

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om en snabbutredning rörande
verksläkarinstitutionen samt verlcsläkarnas anställnings- och arvodesförhållanden.
(156.)

Skrivelsen har den 16 maj 1952 överlämnats till civildepartementet.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1946 (nr 408) om användande
av statspolispersonal för vissa särskilda uppgifter. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 189).

411

11. den 30 april, i anledning av motioner om beredande av vissa förmåner åt
sockersjuka personer. (163.)

Skrivelsen har den 19 maj 1952 överlämnats till civildepartementet.

12. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus
och statens anstalt för fallandesjuka m. m. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till avlöningar och omkostnader vid poliskåren i
Boden. (165.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1952.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre anslag. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i
vad propositionen avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.
(178.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1952.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1952/53 till statens institut för folkhälsan. (179.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 309).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffning
av vissa yllevaror för sjukvårdsberedskapen och civilförsvaret. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1952.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor i samband med omläggning av föreningen Styrsö kustsanatoriums
verksamhet m. m. (181.)

Anmäld den 15 maj 1952. Skrivelsen är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till lindring i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 433).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
vissa anslag för budgetåret 1952/53 till de statliga och statsunderstödda
alkoholistanstalterna m. m. (183.)

Anmäld den 9 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS nr 307), samt den
den 30 juni 1952, varvid likaledes författning utfärdades (SFS nr 549). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

21. den 7 maj, i anledning av väckta motioner angående av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m. (198.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

412

22. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
biträdande av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (226.)

Anmäld den 30 maj 1952, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att i samråd
med kommerskollegium och luftfartsstyrelsen verkställa utredning rörande de
nya eller ändrade bestämmelser, som kunna erfordras i anledning av Sveriges
biträdande av förenämnda internationella hälsovårdsbestämmelser. Medicinalstyrelsen
har den 18 november 1952 avgivit begärd utredning, vilken är föremål
för remissbehandling.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 15 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
(227.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 214).

24. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förstärkning
av den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande
av spioneri m. m. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående användande
av Spenshults sanatorium såsom eftervårdssjukhus för reumatiker.
(220.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

26. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag
under landsstaten för budgetåret 1952/53 jämte i ämnet väckt motion.
(240.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119)
om verkställighet av bötesstraff, m. m. (247.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 23 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS nr 315). (Jfr punkten

31 under justitiedepartementet.)

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 56 § 4 mom. samt 59 och 79 §§ lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen ävensom till lag angående
ändrad lydelse av 23 och 25 §§ kommunala vallagen den 6 juni 1930
nr 253) samt av det i 24 § samma lag angivna formuläret. (249.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 30 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS nr 265). (Jfr punkten

32 under justitiedepartementet.)

30. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).
(250.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 291).

413

31. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 6 juni 1925
(nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön och pension m. m. (253.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 284).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655)
med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. (254.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 275).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.
(256.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 269).

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen den 19 juni 1919 (nr
443) m. m. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 270—272).

35. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till skydd mot biologisk krigföring. (291.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande
till Sverige av vissa sjuka flyktingar m. m. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
biträdande av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser, i vad propositionen
avser sättet för bestridande av uppkommande kostnader. (308.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1952/53 till understödjande
av dispensärverksamhet m. m. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 548).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1952/53 till universitetssjukhusen m. m. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1952/53 till medicinalstyrelsens avlöningar samt till
förstärkning av sinnesslöinspektionen m. m. (340.)

Anmäld dels den 6 juni 1952, varvid författning utfärdades (SFS nr 308), och
dels den 30 juni 1952, då författningar utfärdades (SFS nr 552—558). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

414

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1952/53 till civilförsvaret m. m. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 432).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående omorganisation
av statens utlänningskommission m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (342.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

43. den 18 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ny lydelse av övergångsbestämmelsen till lagen den 5 april
1946 (nr 130) om ändrad lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen den
19 juni 1919 (nr 443). (408.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1952, varvid författning utfärdades
(SFS nr 695).

44. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförhållandena
för vissa läkare vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
m. m. (425.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1952.

45. den 6 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till universitetssjukhusen m. m., i vad propositionen avser uppförande
av centralblock vid lasarettet i Lund. (428.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 5 mars 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (44.)

Anmäld såvitt angår civildepartementet den 25 april och den 15 maj 1952. Sistnämnda
dag utfärdades två kungörelser och ett cirkulär (SFS nr 219—221).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (45.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 491). (Jfr ärendet under punkten 14 här nedan.)

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av vissa från statens pensionsanstalt utgående pensioner m. m. (46.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

4. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/53
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1952.

5. den 12 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående höjning
av statstjänstemännens löner m. m. (69.)

Anmäld den 14 mars 1952, varvid författningar utfärdades (SFS nr 65—67 och
69—76). Ånyo anmäld och slutbehandlad den 25 april 1952.

415

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1952, varvid författning utfärdades
(SFS nr 68).

7. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löne- och
pensionsreglering för professorer och vissa andra akademiska lärare m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författning utfärdades (SFS
nr 458).

8. den 29 mars, i anledning av väckta motioner om pension åt förre ombudet
hos pensionsstyrelsen N. Hedin. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1952.

9. den 26 april, i anledning av väckta motioner om en snabbutredning rörande
verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas anställnings- och arvodesförhållanden.
(156.)

Anmäld den 20 augusti 1952, varvid chefen för civildepartementet bemyndigades
tillkalla en utredningsman med uppdrag att verkställa utredning rörande
de statsanställdas sjukvårdsförmåner m. m.

10. den 30 april, angående tillgodoräknande i merithänseende för civil tjänst
av tid, under vilken värnpliktig genomgått officers- eller underofficersutbildning
eller värnpliktstjänstgöring. (162.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. samma dag, i anledning av motioner om beredande av vissa förmåner åt
sockersjuka personer. (163.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52, i vad
propositionen avser civildepartementets verksamhetsområde. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

13. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (314.)

Anmäld såvitt angår civildepartementet den 30 maj och den 6 juni 1952, varmed
skrivelsen slutbehandlats.

14. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(330.)

Anmäld såvitt angår civildepartementet den 30 maj och den 6 juni 1952, vilken
sistnämnda dag författningar utfärdades (SFS nr 431, 445—447, 455 och 489—
491). Ärendet är därmed slutbehandlat.

15. samma dag, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. gjorda framställningar.
(345.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 435, 437, 438, 440—443, 454, 456, 457 och 472).

416

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1932, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 423—430, 459 och 467).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omreglering
av vissa prästerliga pensioner. (365.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1952.

18. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Beträffande ärendet under punkten 26 (statsverkets tjänstebostadshyror) har
chefen för civildepartementet den 20 augusti 1952 bemyndigats tillkalla en utredningsman
med uppdrag att verkställa en översyn av bestämmelserna om hyresersättningen
för tjänstebostäder. Ärendet under punkten 27 (anlitande av
resebyrå vid statliga tjänsteresor) har anmälts den 30 juni 1952, varvid författning
utfärdades (SFS nr 523). Skrivelsen är i denna del slutbehandlad.

19. den 18 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till allmänt resereglemente m. m. (410.)

Anmäld den 21 november och 12 december 1952, vilken förstnämnda dag författningar
utfärdades (SFS nr 735 och 736). Ärendet är därmed slutbehandlat.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. i vad propositionen
sammanhänger med Kungl. Maj:ts förslag till allmänt resereglemente.
(411.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1952, varvid författning utfärdades
(SFS nr 740).

21. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376) m. m. (424.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 5 december
1952, varvid författningar utfärdades (SFS nr 737—739).

22. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m. (438.)

Airmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 12 december
1952.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m. (439.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 12 december
1952.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i vissa tjänste- och familjepensionsreglementen. (440.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1952. (Jfr SFS nr 742—746.)

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (441.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1952. (Jfr SFS nr 741.)

417

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1952 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

27. den 6 maj 1952, i anledning av väckta motioner om en allmän översyn
av gällande regler om frihetsberövande. (196.)

28. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels revision av
lagstiftningen om epilepsi som äktenskapshinder, dels revision av giftermålsbalkens
bestämmelser om förbud mot äktenskaps ingående med särskild
hänsyn till föreskriften om fallandesjuka och dels utredning av frågan
om vilka sjukdomstillstånd som vetenskapligt kunna rubriceras såsom
äktenskapshinder, m. m. (197.)

30. den 14 maj, i anledning av väckt motion om utredning av frågan angående
effektivare former för uttagande av ådömd ersättning för vid bilstölder
vållade skador. (228.)

33. den 21 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till lag med
vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1953—1956, dels ock i ämnet väckta motioner. (265.)

34. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslag
till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella
ansvarighet. (266.)

42. den 28 maj, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för ägogränsbestämning
å landsbygden. (364.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

15. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

16. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående eftergift
i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits såsom
ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet. (416.)

27 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1053 urs riksdag.

418

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

28. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

7. den 17 april 1952, i anledning av väckta motioner om framläggande för
innevarande års riksdag av förslag om provisoriskt förbättrad sjukpenningskala
enligt olycksfallsförsäkringslagen, m. m. (131.)

8. samma dag, i anledning av väckt motion om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. (132.)

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. m. (133.)

14. den 13 maj, i anledning av väckta motioner rörande åldringsvården m. m.
(213.)

29. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

30. den 6 december 1952, i anledning av väckt motion angående vissa frågor
om statsbidrag till väg- och gatuhållning i städer och stadsliknande samhällen.
(430.)

31. samma dag, i anledning av väckta motioner om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens län. (431.)

33. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m. (438.)

35. den 15 december, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
förstatligande av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks järnväg m. m. (436.)

36. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anordnande av en
direktförbindelse i form av bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.
(437.)

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

10. den 8 mars 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1952/53 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

419

15. den 19 mars, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
förordningen om nöjesskatt. (96.)

57. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1952/53. (286.)

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Nederländerna för undvikande av
dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet samt
beträffande skatter å kvarlåtenskap. (325.)

67. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

77. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall eftergiva kronan tillerkänd
förmånsrätt beträffande genom löneavdrag innehållen skatt till förmån
för anställdas lönefordringar. (422.)

78. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av tilläggsprotokoll nr 3 till överenskommelse den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (446.)

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

11. den 6 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen hänvisats till behandling
av lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion. (193.)

12. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1952/53
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

27. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

29. den 25 november, i anledning av väckta motioner angående skärpt tuberkuloskontroll
av skolpersonal. (419.)

32. den 15 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
studiehjälpsverksamheten vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
jämte i ämnet väckta motioner. (432.)

33. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning rörande statligt
stöd åt konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion. (433.)

34. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels utredning om
utbildning i praktisk psykologi, dels ock översyn av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården m. m. (434.)

420

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

19. den 29 april 1952, i anledning av väckta motioner om utredning angående
särskilda lagstiftningsåtgärder för att tillgodose de till Smålands Taberg
knutna naturskyddsintressena. (161.)

20. den 6 maj, angående ersättning för isolering vid epizooti. (185.)

27. samma dag, i anledning av väckt motion om skärpta bestämmelser angående
åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag.
(194.)

33. den 24 maj, med anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner. (261.)

34. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande dels anslag till Hästavelns befrämjande, dels
Statens lånefond för hästavelns befrämjande jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

39. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

53. den 19 november, i anledning av väckta motioner om ändring i 3 § lagen
om rätt till fiske m. m. (415.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

4. den 11 mars 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), dels ock
en i ämnet väckt motion. (66.)

7. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1952/53 under statens
allmänna fastighetsfond m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (82.)

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

4. den 13 mars 1952, i anledning av väckta motioner om kungörande av
val av kommunal- och stadsfullmäktige samtidigt med kungörandet av
val av landstingsman. (71.)

18. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor
i samband med omläggning av föreningen Styrsö kustsanatoriums
verksamhet m. m. (181.)

21. den 7 maj, i anledning av väckta motioner angående av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m. (198.)

421

22. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
biträdande av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (226.)

37. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående Sveriges
biträdande av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser, i vad propositionen
avser sättet för bestridande av uppkommande kostnader. (308.)

45. den 6 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till universitetssjukhusen m. m., i vad propositionen avser uppförande
av centralblock vid lasarettet i Lund. (428.)

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

9. den 26 april 1952, i anledning av väckta motioner om en snabbutredning
rörande verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas anställnings- och arvodesförhållanden.
(156.)

10. den 30 april, angående tillgodoräknande i merithänseende för civil tjänst
av tid, under vilken värnpliktig genomgått officers- eller underofficersutbildning
eller värnpliktstjänstgöring. (162.)

11. samma dag, i anledning av motioner om beredande av vissa förmåner åt
sockersjuka personer. (163.)

18. den 29 maj, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

422

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1952 men vid samma års början
varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte
uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1952.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande
för egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274 och
1940 s. 301. Den 6 juni 1952 uppdrogs åt särskild utredningsman att inom departementet
utreda frågan om fideikommissens avskaffande.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938
s. 281, 1939 s. 279, 1940 s. 302 och 1951 s. 344. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 23 maj 1952 ha sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning
rörande revision av lagstiftningen om ersättning för skada till följd av bruk
av motorfordon. (Jfr ärendet under punkten 7 här nedan.)

3. den 13 mars 1931. i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 277, 1945
s. 291, 1948 s. 283 och 1952 s. 320. I en den 4 april 1952 dagtecknad proposition,
nr 188, framlade Kungl. Maj:t förslag till naturskyddslag, upptagande under
22—24 §§ bestämmelser i ämnet. Sedan riksdagen antagit det sålunda framlagda
lagförslaget, har Kungl. Maj:t den 21 november 1952 låtit utfärda lag i
ämnet (SFS nr 688). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendet under
punkten 26 här nedan.)

4. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen in. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

423

5. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281 och
1940 s. 303. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet, omfattande bl. a. spörsmålet om möjlighet att tilllåta
sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter, är ännu icke slutförd i sin
helhet. (Jfr ärendet under punkten 22 här nedan.)

G. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande den i skrivelsen väckta frågan
om förnyad utredning rörande verkningarna av avbetalningshandeln, se ämbetsberättelserna
1935 s. 370, 1939 s. 282, 1946 s. 336, 1947 s. 305 och 1948 s. 283. Sedan
lagrådet den 14 oktober 1952 avgivit utlåtande över upprättade lagförslag,
innebärande förslag till ändrad lagstiftning om avbetalningsköp, har Kungl.
Maj:t den 31 oktober 1952 beslutat, att ifrågavarande lagförslag skola genom
proposition föreläggas 1953 års riksdag till antagande.

7. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939
s. 282, 1940 s. 304 och 1951 s. 345. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
23 maj 1952 ha sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning rörande revision
av lagstiftningen om ersättning för skada till följd av bruk av motorfordon.
(Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

8. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285 och
1952 s. 321. Den 13 oktober 1952 har 1951 års rättegångskommitté avlämnat
promemoria angående kommissionärsväsendet vid domstolarna m. m., innebärande
förslag om upphävande av 38—41 §§ domsagostadgan m. fl. författningsbestämmelser.
Över promemorian ha utlåtanden infordrats.

9. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 253, 1943
s. 223 och 1947 s. 306. Den 4 februari 1952 framlade 1946 års kommunallagskommitté
i betänkande, del III, (SOU 1952:14) förslag till kommunallag, behandlande
bl. a. den i riksdagens skrivelse berörda frågan. Ärendet är därefter beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 27 här nedan.)

10. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942
s. 254 och 1947 s. 306. Ärvdabalkssakkunnigas arbete på förslag till ärvdabalk
har ännu icke slutförts.

11. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning avmark,
som förut använts till väg. (172.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 286, 1939
s. 283, 1951 s. 346 och 1952 s. 321. I cn den 18 januari 1952 dagtecknad proposition,
nr 40, föreläde Kungl. Maj:t riksdagen förslag till lag om sammanföring

424

av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m., lag angående säkerhet
för utbekommande av viss ersättning enligt nämnda lag samt lag om ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång
till fast egendom. Sedan riksdagen antagit de sålunda framlagda lagförslagen,
har Kungl. Maj:t den 18 april 1952 låtit utfärda lagarna (SFS nr 152—154).
(Jfr ärendet under punkten 15 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

12. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 305. Fastighetsbildningssakkunniga
ha ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag. (Jfr
ärendet under punkten 22ihär nedan.)

13. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen
om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna
1939 s. 284 och 298, 1940 s. 306, 1950 s. 284, 1951 s. 346 samt 1952 s. 322. I den
mån ärendet icke slutbehandlats, är det beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 306. Fastighetsbildningssakkunniga
ha ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag. (Jfr ärendet under
punkten 22 här nedan.)

15. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av
kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 285, 1940 s. 306,
1943 s. 224 och 1952 s. 322. I en den 31 mars 1952 dagtecknad proposition, nr
170, framlade Kungl. Maj:t, förutom förslag till sjömanslag, förslag till lag
om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen samt lag om undantag
från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare
och besättning å utländskt fartyg. Efter det riksdagen antagit de angivna lagförslagen,
har Kungl. Maj:t den 30 juni 1952 låtit utfärda lagar i ämnet (SFS
nr 531 och 532). (Jfr ärendet under punkten 44 i bilaga II.) Ärendet är därmed
slutbehandlat.

16. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 284 och 1952 s. 322. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 2 juni 1937, angående utredning om orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 227, 1940
s. 307, 1941 s. 230, 1942 s. 256, 1945 s. 294, 1946 s. 339, 1948 s. 285, 1949 s. 318
och 1952 s. 322. Genom fångvårdsstyrelsens och ungdomsvårdskommitténs utredningar
har utredningsmaterial samlats i de hänseenden riksdagen begärt.
Skrivelsen föranleder icke ytterligare åtgärd för detta ändamål och ärendet är
sålunda avslutat. (Jfr ärendet under punkten 28 här nedan.)

425

18. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 308 och 1947 s. 308. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

19. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 punkt 71 och
1940 s. 308.

20. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339, 1947 s. 308 och 1952 s. 323.

21. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 223, 1949 s.
318, 1950 s. 285 samt 1952 s. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 53 här nedan.)

22. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941 s. 231,
1945 s. 295, 1947 s. 308 och 1948 s. 286. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning
för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet är ännu icke slutförd
i sin helhet. (Jfr ärendena under punkterna 5, 12 och 14 här ovan.)

23. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309. Efter det
tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse av
§ 16 regeringsformen (SOU 1941:20), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 62 här nedan.)

24. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 234 och 1948 s. 287. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

25. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag om allmänna vägar. (299.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 278, 1948
s. 287 och 1952 s. 324. I en den 4 april 1952 dagtccknad proposition,
nr 188, framlade Kungl. Maj:t förslag till naturskyddslag, upptagande
under 22—24 §§ bestämmelser i ämnet. Sedan riksdagen antagit det sålunda
framlagda lagförslaget, har Kungl. Maj:t den 21 november 1952 låtit utfärda
lag i ämnet. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 3 här
ovan.)

426

27. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk
uppläsning av kungörelse om stämma och sammanträde m. m. (341.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 s. 258. Den 4
februari 1952 framlade 1946 års kommunallagskommitté i betänkande, del III,
(SOU 1952:14) förslag till kommunallag, behandlande bl. a. den i riksdagens
skrivelse berörda frågan. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 9 här ovan.)

28. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 235 och
1950 s. 286. De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1949 tillkallade
sakkunniga för utredning av frågan hur kriminalstatistiken bör vara ordnad
ha ännu icke slutfört sitt uppdrag.

29. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Se ämbetsberättelserna 1942 s. 259, 1943 s. 228 och 1948 s. 288. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

30. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga
förvaltningsmyndigheter vid behandlingen av frågor, som röra enskild
rätt. (236.)

Se ämbetsberättelserna 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1950 s. 286 samt 1951 s. 348.
Besvärssakkunnigas utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och
därmed sammanhängande frågor fortgår.

31. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i 4 kap. vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 258 och
259, 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1948 s. 288 samt 1951 s. 348.

32. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 287. (Jfr ärendet under punkten 50 här nedan.)

33. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 15 maj 1943, i anledning av väckta motioner om en revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 197 och
1950 s. 287. Frågan är föremål för utredning av den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 10 juni 1949 tillsatta varumärkes- och firmautredningen.

35. den 16 juni 1943, i anledning av väckt motion angående revision av
grundlagarnas bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed
sammanhängande ämnen m. m. (322.)

Se ämbetsberättelserna 1949 s. 321 och 1950 s. 287.

427

36. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillsyn över hundar. (348.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 199. I fråga
om riksdagens hemställan om utredning, huruvida och på vad sätt obligatorisk
ansvarsförsäkring för hundägare må kunna införas, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande
av deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val.
(61.). .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1946
s. 343, 1947 s. 311 och 1949 s. 321. Ärendet är i övriga delar beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

38. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (102.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233 och
1951 s. 349. I avbidan på slutförandet av straffrättskommitténs uppdrag är
ärendet därefter i återstående del, nämligen omarbetning i skärpande riktning
av 18 kap. 13 § strafflagen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen m. m. (284.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 236 och 1950 s.
288. I vad angår den i riksdagens skrivelse berörda frågan om parts rätt att
föra särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat om måls handläggning
inom stängda dörrar, har skrivelsen den 26 juni 1951 överlämnats till 1951
års rättegångskommitté.

40. den 13 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
inrättande av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp. (374.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 323, 1949
s. 322 och 1952 s. 325 och 326. Sedan Kungl. Maj:t i en den 14 december 1951
dagtecknad proposition till 1952 års riksdag, nr 3, förelagt riksdagen förslag till
lag i ämnet och riksdagen antagit det sålunda framlagda lagförslaget, har
Kungl. Maj:t den 22 februari 1952 utfärdat lag angående tiden för firandet av
Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen ävensom kungörelse
angående dess ikraftträdande (SFS nr 48 och 49). (Jfr ärendet under punkten
4 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

41. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 345 och
1947 s. 312. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 239. Vad angår den av
riksdagen i skrivelsen under punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning be -

428

träffande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala
sjukpenning till annan än den skadade, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

43. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion angående åläggande för
dammägare att underrätta ortsbefolkningen om förestående avtappning
av vatten ur dammar. (315.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 271 och 1948 s. 291.
1945 års sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen ha
ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

44. den 12 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 16 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse m. m. (403.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272 och 1948 s. 292.

46. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förbättring av
tomträttsförfarandet såsom upplåtelseform beträffande kommunernas
och statens markområden. (405.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 272. Den 2 oktober
1952 har lagberedningen avlämnat förslag till ny lagstiftning om tomträtt m. m.
(SOU 1952:28), varefter Kungl. Maj:t den 10 oktober 1952 beslutat att inhämta
lagrådets utlåtande över de av lagberedningen utarbetade lagförslagen
i ämnet. Lagrådet har avgivit sådant utlåtande.

47. den 20 juni 1945, i anledning av väckta motioner om skyldighet för utgivare
av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras. (448.)

Se ämbetsberättelserna 1951 s. 351 och 1952 s. 326. Sedan infordrade yttranden
avgivits över partifinansieringssakkunnigas betänkande, beslöt Kungl. Maj:t
den 14 november 1952, att skrivelsen ej skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.

48. den 30 juni 1945, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev. (531.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 314, 1949
s. 324 och 325 samt 1950 s. 290. Markutredningens arbete har ännu icke slutförts
i sin helhet.

50. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen in. m. (261.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 351. Den 31 december
1951 avgav 1948 års förhandlingsrättskommitté betänkande om stats- och kommunaltjänstemäns
förhandlingsrätt (SOU 1951:54), utan att frågan om statstjänstemännens
rättsliga ställning behandlats. (Jfr ärendet under punkten 32
här ovan.)

429

51. den 25 maj 1946, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. m. (270.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 351. Jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1952 ha sakkunniga tillkallats för att utreda
frågan om stats och kommuns skadeståndsansvar.

52. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 293 och

1950 s. 291. Ärendet är föremål för ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

53. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna.
(476.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 291. Sedan den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 11 februari 1949 igångsatta utredningen i ämnet avslutats, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 21 här ovan.)

54. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 326. Fastighetsbildningssakkunniga ha ännu icke
slutfört sitt utredningsuppdrag. *

55. den 23 april 1947, angående ökad delaktighet för danska, finländska, isländska
och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma
svenska medborgare. (131.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 326. De sakkunniga för nordiskt samarbete på
medborgarskapsrättens område avlämnade den 22 december 1952 en den 18 i
samma månad dagtecknad skrivelse med stencilerad promemoria. Ärendet är
därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 30 maj 1947, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen
den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
(261.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 327. I en den 8
februari 1952 dagtecknad proposition, nr 53, framlade Kungl. Maj:t förslag till lag
om ändring i slutbestämmelserna till 1939 års lag angående tillfällig vattenreglering,
syftande till eu avveckling av lagen. Sedan riksdagen antagit det sålunda
framlagda förslaget med viss ändring i enlighet med vad tredje lagutskottet
i utlåtande nr 13 föreslagit, har Kungl. Maj:t den 9 maj 1952 låtit utfärda
lag i ämnet (SFS nr 240). (Jfr ärendet under punkten 20 i bilaga liv)
Frågan om upphävande av det den 20 oktober 1939 meddelade förordnandet
om lagens tillämpning är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. in. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 226 och

1951 s. 352. 1945 års sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen
ha den 29 augusti 1952 avlämnat promemoria med förslag till ändrade

430

bestämmelser om ersättning med anledning av företag enligt vattenlagen. Sedan
infordrade utlåtanden över de i nämnda promemoria framlagda lagförslagen
avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap.
15 § och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 227. Den 11 oktober
1952 avgåvo straffrättskommittén och strafflagberedningen utlåtande i frågan
om åtgärder till skydd mot den som hotar annan med grovt brott. Efter det
vissa myndigheter och sammanslutningar avgivit infordrade utlåtanden över
det av straffrättskommittén och strafflagberedningen häri framlagda förslaget
till lag om ändring i 14 och 15 kap. strafflagen, är ärendet föremål för vidare
beredning inom justitiedepartementet.

59. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning
rörande uthyrning av bostäder. (358.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 328. I sitt den
9 oktober 1952 avgivna betänkande — del I — (SOU 1952:37) har hyresregleringskommittén
behandlat frågan om behovsprövning på bostadsmarknaden
och framlagt författningsförslag härutinnan. Genom remiss den 20 november
1952 ha utlåtanden häröver infordrats.

60. den 6 mars 1948, i anledning av väckt motion angående bestämmelser
om ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som
handläggas av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

Se ämbetsberättelsen 1951 s. 353. Besvärssakkunnigas utredning rörande det
administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor fortgår.
(Jfr ärendet under punkten 30 här ovan.)

61. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar för
övergång av järnvägen. (116.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 260, 1950 s. 293
samt 1952 s. 328. Sedan infordrade utlåtanden avgivits över det i betänkande
den 10 december 1951 (SOU 1951:52) framlagda lagförslaget, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
23 här ovan.)

63. den 11 maj 1948, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 353. 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning avgav den 26 mars 1952 betänkande, del II,
behandlande allmän folkomröstning och den 10 december 1952 betänkande, del
III, behandlande kommunal folkomröstning.

64. den 22 maj 1948, i anledning av väckta motioner dels om utredning av
frågan om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels ock angående ett enklare
förfaringssätt för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 293. Fastighetsbildningssakkunniga ha ännu icke
slutfört sitt utredningsuppdrag.

431

65. den 26 juni 1948, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 293. Ärendet är i avvaktan
på den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

66. den 5 mars 1949, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om underhållsbidrag till frånskild make. (51.)

Se ämbetsberättelserna 1951 s. 354 och 1952 s. 329. I proposition till 1952 års
riksdag, nr 222, har Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag om ändring i 11 och
13 kap. giftermålsbalken samt till lag om höjning av vissa underhållsbidrag. Sedan
lagförslagen antagits av riksdagen, har Kungl. Maj:t den 6 juni 1952 låtit
utfärda lagarna (SFS nr 333 och 334). (Jfr ärendena under punkten 85 här nedan
samt punkten 40 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

67. den 29 mars 1949, i anledning av väckt motion om revision av lagen om
rikets vapen m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. den 2 april 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om val av borgmästare och rådman. (109.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 244. Utredning om
ändrad valmetod vid borgmästar- och rådmansval pågår inom justitiedepartementet.

69. den 30 april 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
för budgetåret 1949/50 till understöd för utomprocessuell rättshjälp
jämte i ämnet väckta motioner m. m. (160.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 245 och 1952 s. 329.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

70. den 7 maj 1949, i anledning av väckta motioner angående upphävande
av gällande bestämmelser om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.
(207.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 354.

71. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
åvägabringa valmetoder medförande större proportionell rättvisa vid
mandatfördelningen mellan partierna. (208.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 355. Efter det 1950
års folkomröstnings- och valsättsutredning slutfört sitt arbete i fråga om det
proportionella valsättet vid andrakammarvalen och avgivit betänkande med förslag
härutinnan (SOU 1951:58) samt de i nämnda betänkande framlagda förslagen
varit föremål för remissbehandling, framlade Kungl. Maj:t i en den 28
mars 1952 dagtecknad proposition, nr 175, förslag till dels ändrad lydelse av
§§ 13 och 15 riksdagsordningen, dels ock lag med vissa bestämmelser om val till
riksdagens andra kammare för perioden 1953—1956. Riksdagen antog, såsom vilande,
det i propositionen framlagda förslaget till ändring av riksdagsordningen.
Därjämte antog riksdagen det andra framlagda lagförslaget med vissa ändringar,
som föreslagits av konstitutionsutskottet i dess utlåtande nr 22, samt anhöll
om utredning och förslag till riksdagen i fråga om sammanslagning av Älvsborgs
läns valkretsar. Den 30 maj 1952 lät Kungl. Maj:t utfärda lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—1956

432

(SFS nr 267). (Jfr ärendena under punkt 78 här nedan och punkt 33 i bilaga
II.) I den mån ärendet icke slutbehandlats är det beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

72. samma dag, i anledning av väckta motioner angående kontroll av den
offentliga partipropagandan samt angående bokförings- och redovisningsplikt
för sammanslutningar och andra, som bedriva politisk propaganda.
(210.)

Se ämbetsberättelserna 1951 s. 355 och 1952 s. 330. Sedan infordrade yttranden
avgivits över partifinansieringssakkunnigas betänkande, beslöt Kungl. Maj:t den
14 november 1952, att skrivelsen ej skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd. (Jfr ärendet under punkten 47 här ovan.)

73. den 18 maj 1949, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

74. samma dag, om åtgärder för underlättande av orienteringen i lagar och
författningar. (251.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Ärendet har i fråga om den av riksdagen begärda översynen av lagen den 10
juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän m. fl., överlämnats till de jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1952 tillkallade sakkunniga för utredning
av frågan om stats och kommuns skadeståndsansvar.

76. den 24 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 246 och 1951 s.
355. Ärendet är, i avvaktan på den åt barnavårdskommittén uppdragna utredningen,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

77. den 4 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
»lagen om förmynderskap» i vissa avseenden. (59.)

Se ämbetsberättelsen 1951 s. 294. Den särskilde utredningsmannen avgav den 26
november 1952 förslag till föreskrifter om inspektion genom rätten av överförmyndares
verksamhet. Förslaget har utremitterats för yttrande. Utredningen
av frågan om en omorganisation av förmyndarkontrollen i Stockholm fortgår.

78. den 11 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående ändring av
reglerna om platsfördelning enligt lagen om proportionellt valsätt vid val
inom landsting, å kommunalstämma m. m. (61.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 294. 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning har ännu icke slutfört utredningen av frågan
om reformering av det proportionella valsystemet vid landstingsmannaval. (Jfr
ärendet under punkten 71 här ovan och punkten 33 i bilaga II.)

79. den 22 april 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse. (124.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 330. Den 19
december 1952 bemyndigades chefen för justitiedepartementet att tillkalla sak -

433

kunnig för att, i anslutning till ifrågavarande riksdagsskrivelse, inom departementet
verkställa en preliminär undersökning av frågan om möjligheterna att
förenkla aktiebolagslagen.

80. den 29 april 1950, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten. (134.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 331. 1946 års sjömanskommitté
har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

81. den 9 maj 1950, i anledning av väckt motion angående stadsdomares
tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. (186.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 16 maj 1950, i anledning av väckta motioner dels om utredning och
förslag rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande,
dels ock angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande
författningar. (224.)

Se ämbetsberättelsen 1952 s. 331. 1951 års rättegångskommittés arbete för att
verkställa en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning
fortgår.

83. den 26 maj 1950, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 296. Beträffande
ärendet under punkt 1 har Kungl. Maj:t i 1952 års statsverksproposition
(II HT) dels anmält, att fångvårdsverksamheten vid egendomen Sjöliden numera
upphört, dels ock föreslagit att kvinnoavdelningen vid fångvårdsanstalten
å Långholmen skulle nedläggas. Ärendet är i denna del därmed slutbehandlat.
Ärendet under punkt 3 är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

84. den 21 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (371.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

85. den 24 februari 1951, i anledning av väckt motion om höjning av den i
13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken upptagna värdegränsen. (29.)

I propositionen till 1952 års riksdag, nr 222, har Kungl. Maj:t framlagt förslag
till lag om ändring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken samt till lag om höjning
av vissa underhållsbidrag. Sedan lagförslagen antagits av riksdagen, bär Kungl.
Maj:t den 6 juni 1952 låtit utfärda de sålunda antagna lagarna (SFS nr 333
och 334). (Jfr ärendena under punkten 66 här ovan samt punkten 40 i bilaga
II). Ärendet är därmed slutbehandlat.

86. den 10 mars 1951, i anledning av väckta motioner om rätt för samerna
att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller för
vissa yrkesgrupper. (51.)

Vissa åtgärder hava i administrativ väg vidtagits för att underlätta samernas
röstning vid 1952 års andrakammarval. Skrivelsen är i övrigt föremål för övervägande
av Kungl. Maj:t.

87. den 29 mars 1951, i anledning av väckta motioner om ökning av regeringsrådens
antal. (74.)

I proposition till 1952 års riksdag, nr 27, framlade Kungl. Maj:t förslag till lag

28 — Justitieombudsmannens ämbet sberättelse till 1963 ars riksdag.

434

om tillfällig ökning av regeringsrådens antal från 10 till 11. I enlighet med vad
första lagutskottet vid 1952 års riksdag i utlåtande nr 6 och memorial nr 16
hemställt antog riksdagen Kungl. Maj:ts förslag med den ändringen, att regeringsrådens
antal skulle tillfälligt ökas till 13, varefter Kungl. Maj:t den 30 maj
1952 lät utfärda lag i ämnet (SFS nr 317). (Jfr ärendet under punkten 26 i
bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

88. den 23 maj 1951, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
att anbringa valkretsbeteckning å valsedel vid vissa allmänna val.
(265.)

Genom proposition till 1952 års riksdag, nr 207, framlade Kungl. Maj:t för riksdagen
förslag till sådana ändringar i vallagarna, att beteckning för valkrets eller
motsvarande kan anbringas å valsedel. Sedan riksdagen i skrivelse den 16 maj
1952, nr 249, meddelat, dels att riksdagen utan erinran antagit det i nämnda
proposition framlagda förslaget till ändringar i kommunala vallagen och dels
att riksdagen antagit förslaget till lag angående ändrad lydelse av 56 § 4 mom.
samt 59 och 79 §§ lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen
med ändring av bestämmelsen om ikraftträdandet, utfärdades lagar i ämnet
den 30 maj 1952 (SFS nr 264 och 265). (Jfr ärendet under punkten 32 i bilaga

II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

89. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till religionsfrihetslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (280.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 276. Skrivelsen är,
såvitt angår riksdagens yttrande rörande vissa lärartjänster, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning i samband med fastställande, i grundlagsenlig ordning, av de
av 1951 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna av §§ 4, 5 och 28 regeringsformen
samt 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

90. den 30 maj 1951, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av
renar m. m. (339.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 11, 15, 17, 26, 40, 47, 66, 72, 85, 87
och 88 omförmälda av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 2 juli 1947, i anledning av väckt motion om intensifiering av utrikesnämndens
verksamhet. (460.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 327, 1950
s. 294, 1951 s. 355 och 1952 s. 331. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 18 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Majds proposition nr 165
om godkännande av Sveriges anslutning till Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
dels ock i ämnet väckt motion 1:459. (251.)

Anmäld den 11 januari 1952, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande konvention samt förklarade, att Sverige enligt artikel
25 i konventionen erkände den europeiska kommissionen för de mänskliga rät -

435

tigheterna såsom behörig att mottaga framställningar från enskilda personer,
icke-statliga organisationer och grupper av enskilda, som påstode sig ha genom
någon av de höga fördragsslutande parterna utsatts för kränkning av någon av
de i konventionen angivna rättigheterna.

Av dessa ärenden är alltså det under 2 omförmälda av Kungl. Maj:t inom utrikesdepartementet
slutligen behandlat samt det under 1 omförmälda på prövning
beroende.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statens övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö
socken. (520.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Skrivelsen har såvitt angår punkten 2 (det militära byggnadsväsendets organisation)
överlämnats till försvarsdepartementet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

3. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner om inrättande av
ett organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar
i försvarsfrågorna. (362.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Samtliga ovan omförmälda ärenden äro alltså på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 332 med
hänvisning. Socialvårdskommitténs betänkande angående yrkesskadeförsäkringslag
m. m. bär överlämnats till de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 28 december 1951 tillkallade sakkunniga för utredning angående översyn
av bestämmelserna rörande den allmänna sjukförsäkringen jämte vissa övriga
spörsmål, som berörts i statsrådsprotokollet i ärendet (socialförsäkringsutredningen).
De sakkunniga ha den 4 november 1952 avgivit betänkande angående
sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39), vilket är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 10, 17 och 25.)

2. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 356 med hänvisning.
Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

436

3. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 333 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 4, 5, 12, 16 och 19.)

4. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 357 med
hänvisning. Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 3, 5, 12, 16 och 19.)

5. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
3, 4, 12, 16 och 19.)

6. den 23 maj 1936, angående underlättande och tryggande av möjligheten
för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 296 med
hänvisning. Fritidsutredningens betänkande med förslag angående regleringen
av strandbebyggelsen m. m. är slutbehandlat genom den 30 maj 1952 utfärdad
strandlag (SFS nr 382). Genom beslut den 17 oktober 1952 har Kungl. Maj:t
förordnat, att utredningens betänkande angående inrättande av fritidsreservat
för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning skall läggas till handlingarna.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om arbetsavtal m. m. (421.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 320 med
hänvisning. Anmäld och lagd till handlingarna genom beslut den 17 oktober
1952.

8. den 9 mars 1937, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
lagen den 12 maj 1917 om expropriation. (65.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 320. Fritidsutredningens
betänkande med utredning och förslag angående inrättande av
fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning har
genom beslut den 17 oktober 1952 lagts till handlingarna. Ärendet är därmed
slutbehandlat, i vad på socialdepartementet beror.

9. den 28 april 1937, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i vissa fall. (230.)

Ärendet har i de delar, som ej beröras av tidigare vidtagna åtgärder, anmälts
och lagts till handlingarna den 12 december 1952.

10. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
1, 17 och 25.)

11. den 2 juni 1937, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för
ordnande av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Se ärendet under punkten 6. Ärendet är slutbehandlat.

437

12. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av
bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

Ärendet har anmälts och lagts till handlingarna den 12 december 1952.

13. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen.
(Jfr ärendet under punkten 24.)

14. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 329. Beträffande
försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 21.)

15. den 25 maj 1938, angående utredning om utlandssvenskarnas rättigheter
och skyldigheter. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 312. Anmäld
och lagd till handlingarna den 12 december 1952.

16. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) om fattigvården m. m. (57.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 358. Ärendet
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 3, 4, 5,
12 och 19.)

17. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Ärendet är föremål för Kungl. Majrts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
1, 10 och 25.)

18. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Se ärendet under punkten 17 här ovan.

19. den 15 mars 1939, angående utredning om vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
3, 4, 5, 12 och 16.)

20. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala
hjälpåtgärder för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Ärendet är föremål för övervägande av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen.

21. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. (126.)

Sc ärendet under punkten 14 här ovan.

22. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

438

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 339. Ärendet
är efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 22 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning (punkten 57 angående
statsbidrag till anordnande av ett för lappar och andra vårdbehövande
gemensamt ålderdomshem i Gäddede).

24. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om arbetstidens begränsning. (317.)

Ärendet är föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen. (Jfr ärendet
under punkten 13.)

25. den 17 juni 1944, i anledning av väckt motion om undantagande från
preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,
(385.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
1, 10 och 17.)

26. den 28 juni 1944, angående landsbygdens avfolkning. (437.)

Anmäld och slutbehandlad genom Kungl. Maj:ts proposition den 7 mars 1952
(nr 127).

27. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är föremål för övervägande inom 1947 års byggnadsmaterialutredning.

28. samma dag, angående bad- och w. c.-attiraljs förbilligande m. m. (461.)
Se ärendet under punkten 27 här ovan.

29. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i
syfte att befordra en förläggning av industriell verksamhet och hantverk
till andra platser i landet än storstäderna. (450.)

Anmäld och slutbehandlad genom Kungl. Maj:ts proposition den 7 mars 1952
(nr 127).

30. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(150.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 331. 1948
års förhandlingsrättskommitté har den 31 december 1951 avlämnat sitt betänkande
(civildepartementet). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion om viss begränsning av
försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete. (314.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan.

32. den 20 juni 1945, angående planläggning av det fortsatta utredningsarbetet
på socialpolitikens och socialvårdens områden. (389.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 12 december 1952.

33. den 21 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 332. Utredningsarbetet
inom bostadskollektiva kommittén pågår.

439

34. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående utredning om
förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord m. m. (528.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 360 med hänvisning.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 30 juni 1945, angående arbetsstudier. (509.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter
m. m. (522.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 12 december 1952.

37. samma dag, angående befolknings- och näringsförhållanden i Sverige.
(536.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 12 december 1952.

38. den 29 maj 1946, angående bättre försörjningsmöjligheter åt änkor. (282.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 336 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, angående upplysningsfilmer rörande samhällets sociala hjälpverksamhet.
(284.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 300 med hänvisning.
Kungl. Maj:t har den 12 december 1952 förordnat, att kommitténs
för social upplysning betänkande angående social upplysning skall läggas till
handlingarna. Ärendet är därmed slutbehandlat.

40. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Kungl. Maj:t har den 12 december 1952 förordnat, att ärendet skall i de delar,
som ej beröras av tidigare vidtagna åtgärder, läggas till handlingarna.

41. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 300 med hänvisning.
Utredningsarbetet inom pensionsstyrelsen pågår. (Jfr ärendet under
punkten 44 under inrikesdepartementet.)

42. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (559.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 337 med hänvisning.
De sakkunniga för översyn av bestämmelserna rörande den allmänna
sjukförsäkringen (socialförsäkringsutredningen) ha den 4 november 1952
avgivit betänkande angående sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU
1952:39), vilket är föremål för Kungl. Maj.ts prövning. (Jfr ärendet under
punkten 47 under inrikesdepartementet.)

43. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring
av gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i
och utom äktenskap. (137.)

Utredningsarbetet inom barnavårdskommittén pågår.

440

44. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

Arbetsmarknadsstatistikkommittén har den 5 september 1952 avgivit betänkande
med förslag angående arbetsmarknadsstatistiken (SOU 1952: 34), vilket är
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 30 juni 1947, angående vissa befolknings- och näringspolitiska problem.
(457.)

Anmäld och slutbehandlad genom Kungl. Maj:ts proposition den 7 mars 1952
nr 127.

46. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1945—den 30 juni 1946. (329.)

Beträffande tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 334. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad avser punkten 7 (allmänna
arvsfonden).

47. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o)

lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (496.)

Frågan om utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringar gemensam
högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (499.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 335 med hänvisning.
Änkepensioneringskommittén har i november 1952 avgivit betänkande
angående stöd åt änkor och vissa andra ensamstående kvinnor, m. m. (SOU
1952:36), vilket är föremål för sedvanlig remissbehandling.

49. den 30 april 1948, i anledning av väckta motioner om en översyn av lagen
om allmänna barnbidrag och lagen om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn. (176.)

Se ärendet under punkten 48.

50. samma dag, i anledning av väckta motioner angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl. barn. (177.)

Se ärendet under punkten 48.

51. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidgad tillämpning
av lagen om särskilda barnbidrag till att omfatta även änklingars barn.
(178.)

Se ärendet under punkten 48.

52. den 7 maj 1948, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av 7 § andra stycket b) lagen om semester. (193.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

53. den 19 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 363. Ärendet
är i viss del föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

441

54. samma dag, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1946
—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Skrivelsen är beträffande punkterna 7 (ersättningar av underhållsskyldiga för
utgivna bidragsförskott) och 12 (hos länsstyrelserna innestående medel från
barnhusfond) beroende på Kungi. Maj:ts prövning.

55. den 30 april 1949, i anledning av väckta motioner dels om utredning rörande
tillämpningen av gällande bestämmelser angående folkpension,
som tillkommer sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning för utbetalning
av folkpension, som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare.
(169.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 338. Ärendet
är föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

56. den 23 maj 1949, angående en översyn av socialvården. (287.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 20 maj 1950, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (291.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 339 med hänvisning.
1950 års folkpensionsrevisions förslag om avdragsregler och bostadstillägg
m. m. har förelagts riksdagen genom Kungl. Maj:ts proposition den 21
mars 1952 (nr 215). Ärendet är därmed slutbehandlat.

58. den 23 maj 1950, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, dels om riksdagens revisorers
berättelse, i vad gäller den sociala ungdomsvården. (301.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 305. Utredningsarbetet
inom ungdomsvårdsskoleutredningen pågår.

59. samma dag, i anledning av väckta motioner dels om utredning av förutsättningarna
för ett system med efter pensioneringsålder differentierade
folkpensionsförmåner, dels om successiv minskning av de inkomstprövade
avdragen på statliga och kommunala förmåner jämlikt folkpensioneringslagen
och därtill anslutna författningar, dels ock om översyn av bestämmelserna
i lagen om folkpensionering. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 305. 1950
års folkpensionsrevisions förslag om avdragsregler och bostadstillägg m. m. har
förelagts riksdagen genom Kungl. Maj:ts proposition den 21 mars 1952 (nr 215).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

60. den 31 maj 1950, angående vidgade möjligheter till semester. (362.)
Arbetsmarknadsstyrelsen har med skrivelse den 29 januari 1952 överlämnat inom
styrelsen verkställd utredning rörande semester åt husmödrar, lantbrukare
m. fl., vilken kommer att behandlas i samband med 1953 års statsverksproposition,
femte huvudtiteln.

61. den 10 mars 1951, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (61.)

Se ärendet under punkten 1.

442

62. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer
samt av barn och ungdom. (90.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

63. den 30 april 1951, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
bestämmelserna om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. (163.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 284. Utredningsmännen
för översyn av bestämmelserna rörande den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
(1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen) ha överlämnat
betänkanden den 17 januari 1952 med förslag till viss ändring i dels förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor dels kungörelse angående
övervakandet av sådana kassor samt den 15 november 1952 med förslag
till vissa förbättringar av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m. (stencilerat), vilka äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

64. den 12 maj 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
vetenskaplig forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens förhållanden.
(120.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 3 § 3 mom. lagen
om folkpensionering. (229.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 284. Anmäld
och slutbehandlad genom Kungl. Maj:ts proposition den 21 mars 1952 (nr 215).

66. den 19 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (245.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 284. Ärendet
är i viss del föremål för utredning inom arbetstidsutredningen.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6—9, 11, 12, 15, 26, 29, 32, 36, 37, 39,
40, 45, 57, 59 och 65 omförmälda av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 303.

2. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 303.

3. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332.

4. den 13 maj 1944, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder
för fördelning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar.
(271.) .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 303. Anmäld
och slutbehandlad genom proposition nr 221 den 31 mars 1952.

443

5. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi.
(441..)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 340. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående
byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

9. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 336.

10. den 19 juni 1946, i anledning av väckt motion om utredning angående
utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland. (344.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 304.

11. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337.

12. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i
grunderna för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 340. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.

13. den 20 maj 1947, om utredning angående järnvägsnämnder. (204.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 365.

14. den 13 maj 1948, angående nedbringande av avgifterna för telefoninstallation
m. m. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1952.

15. den 21 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 278. Busslinjeutredningen
har i juni 1952 avgivit betänkande om beräknande av tilläggsvärde
(goodwill) för bussföretag m. m. (SOU 1952:20), vilket är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 25 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss ändring i 55 §
lagen om allmänna vägar. (348.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

444

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående reglering av rätten
att hålla grindar över enskild väg till vilken statsbidrag utgår. (350.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 278. 1948
års vinterväghållningsutredning har i oktober 1952 avgivit betänkande i ämnet
(SOU 1952:26). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 2 juli 1948, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
fastställande av fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar. (425.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1952.

19. samma dag, i anledning av väckta motioner angående statens övertagande
av vintervägunderhållet på vissa enskilda vägar, som användas för
allmän trafik. (426.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1952.

20. den 3 juli 1948, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 279. Järnvägsutredningen
Ljusdal—norska gränsen har i augusti 1952 avgivit betänkande
i ämnet (SOU 1952:27). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 341. Ärendet är i viss
del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 31 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 256. Sedan riksdagen
till statliga farledsarbeten för budgetåret 1952/53 anvisat ett reservationsanslag
av 800 000 kronor, har Kungl. Maj:t den 23 maj 1952 ställt anslaget till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förfogande att av styrelsen användas till påbörjande
av arbeten å den i inomskärsfarleden i Bohuslän ingående sträckan Hamburgsund—Hornö
ränna.

23. den 10 maj 1950, i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna
om vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar. (198.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 308. 1948 års
vinterväghållningsutredning har i oktober 1952 avgivit betänkande i ämnet
(SOU 1952:26). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 26 maj 1950, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Ärendet har anmälts den 27 april 1951 och därvid slutbehandlats.

25. den 30 maj 1951, i anledning av väckta motioner om framläggande för
1952 års riksdag av förslag till lösning av skärgårdens kommunikationsfrågor.
(316.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1952.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 14, 16, 18, 19, 24 och 25 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

445

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (387.)

Anmäld och slutbehandlad utom i fråga om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt
understöd. Sistnämnda spörsmål har till huvudsaklig del behandlats i
1944 års allmänna skattekommittés betänkande den 23 juni 1950 med förslag
angående ändrade bestämmelser om beskattning av periodiskt understöd, m. m.
(SOU 1950: 21). Över betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter
och sammanslutningar. Handlingarna i ärendet ha den 20 juni 1952 överlämnats
till 1950 års skattelagssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande
av det åt de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget. Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet för
jordbrukskassor m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december
1943 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond.
De sakkunniga ha den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet.
Över betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 22 juni 1943, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande.
(434.)

Sedan utredning verkställts, har skrivelsen den 14 november 1952 överlämnats
till 1950 års skattelagssakkunniga. Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. den 11 april 1945, i anledning av väckta motioner angående ändring av
gällande bestämmelser om val av huvudmän i sparbank. (123.)

Ärendet har överlämnats till 1948 års sparbankssakkunniga.

5. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 8 (indrivning av vissa
kronans fordringar), som är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen. (532.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 20 december 1945, i anledning av Kungl. Maj.:ts proposition med
förslag till uppbördsförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(609.)

Anmäld den 31 december 1945, varvid författningar utfärdades. Härefter har
Kungl. Maj:t i proposition den 3 maj 1946, nr 261, framlagt förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen, m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat
utom såvitt angår frågan om beskattning och utskyldsbetalning för sjömän. I
denna del har ärendet överlämnats till sjömansskatteutredningen, som den 8

446

juni 1949 avgivit betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. m. (SOU
1949:27). Vidare har inom finansdepartementet utarbetats en promemoria angående
sjömännens beskattning. Sedan infordrade utlåtanden över promemorian
avgivits, är ärendet föremål för vidare beredning inom finansdepartementet.

8. den 8 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 11 maj 1946, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och
en allmän översyn av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter. (219.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 343. Sedan
för riksdagen i en den 4 april 1952 dagtecknad proposition, nr 214, framlagts
förslag till förordning om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter och förslaget
av riksdagen antagits, ha författningar i ämnet utfärdats den 23 maj 1952
(SFS nr 360 och 361). Ärendet är därmed slutbehandlat.

10. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1944— den 30 juni 1945. (212.)

Skrivelsen har slutbehandlats utom såvitt angår ärendet under punkten 11 (vissa
befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag), som är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 10 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (7.)

Anmäld den 30 juni samt den 3 och den 17 oktober 1947. Ånyo anmäld den 11
juni 1948. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 20 maj 1947, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet
och den offentliga förvaltningen. (203.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 30 maj 1947, i anledning av väckt motion om revidering av gällande
tullförfattningar med hänsyn till trafikflygets utveckling. (271.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 240). Ånyo
anmäld den 3 oktober 1947, därvid åt general tullstyrelsen uppdrogs att i samråd
med luftfartsstyrelsen verkställa av riksdagen begärd utredning. Generaltullstyrelsen
har avgivit en den 30 mars 1951 dagtecknad utredning i ämnet. Ånyo
anmäld och slutbehandlad den 18 januari 1952.

14. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945— den 30 juni 1946. (329.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 345 med
hänvisning. I ärendet under punkten 11 (anställningsregistret) ha 1949 års
uppbördssakkunniga avgivit förslag i ämnet (SOU 1952:1). Ärendet under denna
punkt är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Förslag i anledning av ärendet
under punkten 16 (tullbehandlingen av spritdrycker och viner vid införsel

447

genom Aktiebolaget Vin- & spritcentralen) har förelagts riksdagen genom en
den 31 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 208. Ärendet rörande denna punkt
är därmed slutbehandlat.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för
kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

I ärendet ha vissa utredningar verkställts. Angående villkorlig inrymning i åborätten
till vissa bruksåbohemman, se Gävleborgs läns allmänna kungörelser nr
1—6 år 1952. Ärendet är i återstående del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 16 juli 1947, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att
anvisa medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode.
(486.)

Anmäld den 3 oktober 1947, varvid åt särskild sakkunnig uppdrogs att verkställa
utredning av den i skrivelsen berörda frågan. Den sakkunnige har avgivit
en den 30 januari 1949 dagtecknad utredning med förslag angående rätt för
kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 10 mars 1948, i anledning av väckta motioner angående tullfri införsel
till riket av maskiner och redskap för jordbrukets behov. (73.)

Skrivelsen har överlämnats till 1952 års tulltaxekommitté. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

18. den 26 maj 1948, i anledning av väckta motioner angående inrättande av
investeringsfonder för jordbruk m. m. (231.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

I ärendet under punkten 17 (avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar)
har riksräkenskapsverket efter erhållet uppdrag avgivit förslag i ämnet den 9
januari 1950. Över detta förslag har utlåtande avgivits av kammarkollegiet den

II maj 1950. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 6 april 1949, i anledning av väckta motioner angående det gällande
skattesystemets verkningar i vissa avseenden, m. m. (140.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 346. Sedan
för riksdagen i en den 31 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 213, framlagts
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m., och förslaget av riksdagen antagits, ha författningar i ämnet utfärdats
den 6 juni 1952 (SFS nr 405—412). Ärendet är därmed slutbehandlat.

21. den 24 maj 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om straff för olovlig varuutförsel, m. m. (326.)

Änmäld den 3 och den 18 juni 1949, varefter författningar utfärdades. Såvitt
angår riksdagens hemställan om förslag till ny lagstiftning rörande straff för
olovlig införsel och utförsel av varor är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

22. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. in.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (88.)

448

Anmäld den 31 mars 1950, därvid förordnades, att Sverige skulle anslutas till
allmänna tull- och handelsavtalet enligt det i Annecy upprättade anslutningsprotokollet.
Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 26 april 1950, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av 38 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. (125.)

Sedan för riksdagen i en den 31 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 199, framlagts
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt och förslaget av
riksdagen antagits, har författning utfärdats den 15 maj 1952 (SFS nr 246).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

24. den 13 maj 1950, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande taxeringsförfarandet m. m. (219.)

Genom beslut den 15 maj 1952 har Kungl. Maj :t, bland annat, bemyndigat chefen
för finansdepartementet att uppdraga åt 1950 års skattelagssakkunniga att
verkställa en översyn av taxeringsförordningens bestämmelser. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

25. den 23 maj 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående teckning
av aktier i den statliga affärsbanken m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet, jämte en i ämnet väckt motion. (310.)

Genom beslut den 29 juni 1950 har Kungl. Maj:t förordnat, att vad riksdagen
i förevarande skrivelse beslutat skulle meddelas fullmäktige i riksbanken till
kännedom. Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 26 maj 1950, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna
för disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malinkommunema
(3-miljonersfonden). (320.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

27. den 31 maj 1950, angående enskilda inkomsttagares ekonomiska förhållanden
m. m. (360.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 347. Ärendet
är numera slutbehandlat; se ärendet under punkten 20 här ovan.

28. den 12 december 1950, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
särskilda berättelse angående tull- och skattefrihet för vissa varor
i samband med proviantering av flottans fartyg. (414.)

I skrivelse till Konungen den 4 december 1951 har MO berört frågan om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och skattepliktiga
varor. Denna skrivelse har den 22 september 1952 remitterats till chefen
för marinen. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 12 april 1951, i anledning av väckta motioner om befrielse från skyldigheten
att utgöra inkomstskatt och erlägga stämpelavgift vid byte av
fastigheter i vissa fall. (108.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 21 april 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, m. m.
(i32.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 juni 1952.

449

3L den 7 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (168.)
Anmäld den 23 maj och den 12 december 1952. Ärendet är i viss del beroende
pa Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 9 maj 1951, i anledning av väckta motioner angående redovisning
av utestående reservationer. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1952.

33. den 12 maj 1951, i anledning av väckta motioner dels om åtgärder till
främjande av det frivilliga och enskilda sparandet, dels ock om framläggande
för 1951 års riksdags vårsession om förslag till åtgärder för uppmuntran
av det frivilliga sparandet. (209.)

Inom finansdepartementet har en promemoria med utredning och förslag rörande
skattepremiering av frivilligt sparande under år 1952 utarbetats av numera
regeringsrådet H. Klackenberg. Över promemorian ha yttranden avgivits
av vissa myndigheter och sammanslutningar. Skrivelsen har anmälts och lagts
till handlingarna den 25 april 1952.

34. den 23 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1951/52. (270.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 juni 1952.

35. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m.m. (317.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 295 I vad
gdler ärendet under punkten 13 (tull- och skattefrihet för till skeppsproviant
hantorhga varor for fartyg i reguljär passagerartrafik med Danmark, Finland
och Norge) må framhållas, att chefen för finansdepartementet i propositionen
nr 244 till 1952 års riksdag med förslag till ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordnmgen
uttalat, att han hade för avsikt att undersöka möjligheterna för förhandlingar
med de andra nordiska länderna beträffande bl. a. de nuvarande bestämmelserna
om rätt att utföra obeskattade varor såsom skeppsproviant
Ärendena under punkten 14 (tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrorelsen)
och punkten 15 (beskattning av svensk medborgare för inkomst av
tjänst vid främmande makts härvarande beskickning m. m.) äro beroende på
Kungl. Maj :ts prövning.

36. den 31 maj 1951, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (305.)

Anmäld den 8 juni 1951, varvid författningar utfärdades (SFS nr 457_459)

Skrivelsen har genom beslut den 12 september 1952 överlämnats till ecklesiastikdepartementet
för slutlig handläggning.

37. den 21 november 1951, i anledning av Kungl. Majits proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (357.)

Anmäld den 30 november 1951, varvid författningar utfärdades. Såvitt angår
riksdagens hemställan om förslag till bestämmelser angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst vid avyttring av skog utan samband
med avyttring av marken är ärendet beroende på Kungl. Majits provning.

29 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1953 ars riksdag.

450

38. den 28 november 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m. (300.)

Anmäld den 7 december 1951, varvid författningar utfärdades. Såvitt angår
riksdagens hemställan om utredning rörande frågan om avdrag vid inkomsttaxering
för värdeminskning av driftbyggnader å jordbruksfastighet är ärendet
beroende på Kungl. Majrts prövning.

39. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
rörande de statliga företagsformerna. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 12 december 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till viss malmbrytning utöver i gällande malmavtal
medgivna kvantiteter m. m. (373.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1952.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 9, 13, 17, 20, 23, 24, 27, 30, 32—34,
36 och 40 av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar.
(267.)

Yttrande i ärendet har den 28 oktober 1942 inkommit från skolöverstyrelsen.
Ärendet har den 22 november 1948 överlämnats till 1946 års skolkommission.
Sedan 1946 års skolkommission i samband med kommissionens upphörande återställt
ifrågavarande skrivelse, har densamma anmälts och slutbehandlats den 5
december 1952.

2. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Statens biografbyrå har den
19 februari 1946 inkommit med yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

3. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

Skrivelsen har, sedan i ämnet avgivet betänkande undergått remissbehandling,
i vissa delar varit föremål för beslut. Delvis är ärendet alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen i fråga om inrättande
av en kameral avdelning inom skolöverstyrelsen, är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 7 mars 1952 i propositionen nr 149 till 1952 års riksdag.

451

5. den 18 juni 1941, angående inrättande av ett nordiskt institut med uppgift
att fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 339. Anmäld
och slutbehandlad den 5 december 1952.

6. den 10 juni 1942, angående åstadkommande av en undervisnings- och
upplysningsfilm, belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.
(326.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 350. Anmäld
och slutbehandlad den 5 december 1952.

7. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande punkten 8 (tryckeriernas leveranser
till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken), se ämbetsberättelsen
1952 s. 350. Ärendet har den 30 juni 1949 anmälts, därvid chefen för
ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla sakkunniga för utredning rörande
mikrofilmningens användning inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen.
De sakkunniga ha den 20 september 1951 avgivit betänkande (SOU 1951:36),
vilket varit föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

8. den 18 maj 1943, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.

(200.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 350. Utredningsarbetet
inom handelsutbildningskommittén pågår.

9. den 9 juni 1943, angående effektiviserad yrkesvägledning för ungdom.
(295.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1944 s. 233 och
1945 s. 341. Sedan skrivelsen den 14 februari 1947 remitterats till 1946 års skolkommission,
har skolkommissionen behandlat den i skrivelsen berörda frågan i
sitt den 4 juni 1948 avlämnade betänkande med förslag till riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling (SOU 1948:27). Då detta betänkande slutanmälts
den 3 februari 1950 genom propositionen nr 70 till 1950 års riksdag,
får denna skrivelse därmed anses slutbehandlad.

10. den 25 maj 1944, angående åtgärder för förbättrad simkunnighet. (297.)
Skrivelsen har den 3 december 1946 överlämnats till 1946 års skolkommission
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget. Sedan
skolkommissionen behandlat den i skrivelsen berörda frågan i sitt den 4 juni
1948 avlämnade betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling (SOU 1948: 27) och detta betänkande slutanmälts den 3
februari 1950 genom propositionen nr 70 till 1950 års riksdag, får denna skrivelse
därmed anses slutbehandlad.

11. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 15 maj 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret

452

1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 310 och

1950 s. 381. I vad avser den av riksdagen under punkten 151 begärda utredningen
angående mellaninstanserna i ärenden rörande folkskoleväsendet och vad
därmed står i samband har skrivelsen anmälts den 19 oktober 1945, därvid uppdrogs
åt 1945 års folkskolesakkunniga att verkställa nämnda utredning. (Jfr
även SFS 1946 nr 32.) De sakkunniga ha den 18 juni 1948 inkommit med betänkande
i ämnet (SOU 1948: 28), vilket varit föremål för remissbehandling.
Frågan om mellaninstansernas organisation m. m. skall ytterligare övervägas av

1951 års skolstyrelseutredning.

13. den 29 juni 1945, angående avskaffande av den tvångsvisa anslutningen
till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (470.)

Anmäld den 13 juli 1945, därvid kammarrådet E. H. Schalling förordnades att
verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Den sakkunnige har den 14
oktober 1947 avgivit betänkande (SOU 1947:56). Över betänkandet ha yttranden
avgivits av vissa myndigheter. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. in. (67.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid dåvarande statsrådet Qucnsel bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga
ämbeten och tjänster. De sakkunniga ha den 15 augusti 1950 avgivit betänkande
i ämnet (SOU 1950:48). Detta betänkande är för närvarande föremål för remissbehandling.

15. den 10 april 1946, angående en översyn av riksheraldikerämbetet. (179.)
Anmäld den 3 juni 1949, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla en sakkunnig för översyn av riksheraldikerämbetets former för
organisation och finansiering. Den sakkunnige har i maj 1952 avgivit betänkande
rörande riksheraldikerämbetets organisation och finansiering (stencilerat),
vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 29 maj 1946, angående kontroll av den privata kursverksamheten för
yrkesutbildning. (283.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid skrivelsen överlämnades till 1946 års skolkommission
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens
uppdrag. Kommissionen har den 29 oktober 1949 inkommit med utredning beträffande
privata skolor för yrkesutbildning med förslag om bestämmelser om
tillsyn (SOU 1949: 55) samt den 6 oktober 1950 med förslag till förordning angående
tillsyn över privatskolor för yrkesutbildning. Sedan utredningen jämte
förslaget varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

17. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 12 angående utbetalningen av vissa anslag till undervisningsväsendet.
Anmäld den 18 juni 1949, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning rörande skolöverstyrelsens organisation.
De sakkunniga ha den 20 juni 1951 avgivit betänkande (SOU 1951:29),

453

vilket efter avslutad remissbehandling anmälts den 7 mars 1952 i propositionen
nr 149 till 1952 års riksdag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

18. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Kollegiet har den 19 juli 1951 inkommit
med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord, vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna
i 1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande. (91.)

Ärendet är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 23 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier
jämte i ämnet väckta motioner. (128.)

Anmäld den 6 juni 1947, därvid riksantikvarieämbetet anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som kunde föranledas av vad
riksdagen i skrivelsen anfört. Riksantikvarieämbetet har med anledning härav
hemställt om utredning genom särskilda sakkunniga. Ärendet är beroende på
Kungl. Majrts prövning.

21. samma dag, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtanden i ärendet. Sedan svar inkommit, har ärendet den 6 juli
1948 remitterats till statistiska centralbyrån för utlåtande. Den 17 maj 1950
har statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 30 juni 1947, angående bokförlagsverksamheten och bokdistributionen.
(456.)

Anmäld den 26 juni 1948, därvid sakkunniga tillkallades för utredning rörande
åtgärder för att ge större spridning åt god litteratur samt rörande författarnas
ställning och villkor. De sakkunniga ha den 17 juni 1952 avgivit betänkande i
ämnet (SOU 1952:23). Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 25
här nedan.)

23. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen II: 287
berörda spörsmålet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 2 april 1949, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning
för biskopsval. (115.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 23 maj 1949, angående litteratur för barn i skilda åldrar. (288.)
Anmäld den 3 juni 1949, därvid skrivelsen överlämnades till bokutredningen för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. De sakkunniga ha i
sitt den 17 juni 1952 avgivna betänkande (SOU 1952: 23) behandlat i skrivelsen
angivna fråga. Betänkandet, som varit föremål för remissbehandling, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 22 här ovan.)

454

26. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 354. Beträffande
den av riksdagen under punkten 214 begärda utredningen angående
ändring av gällande bestämmelser om statsbidrag till anordnande av skolmåltider
samt den av riksdagen under punkten 229 begärda utredningen angående
statsbidragsformerna för skollokaler m. m. har chefen för ecklesiastikdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 mars 1952 tillkallat
särskilda sakkunniga för omprövning av grunderna för vissa statsbidrag på
folkskoleväsendets område. Utredningsarbetet pågår.

27. den 26 maj 1950, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 354. Beträffande
punkten 15 (Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning) är
skrivelsen delvis anmäld den 9 februari och den 9 mars 1951. Ånyo anmäld den
7 mars 1952 i propositionen nr 137 till 1952 års riksdag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

28. den 7 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. in., såvitt propositionen avser folkhögskolorna,
jämte i ämnet väckta motioner. (411.)

Skrivelsen har den 27 oktober 1951 överlämnats från civildepartementet. I vad
på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 14 december 1951, varvid tre författningar utfärdades (SFS nr 835—
837). (Jfr ärendet under punkten 30 här nedan.)

29. den 12 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
löne- och pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda privata
läroanstalter m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (220.)

Skrivelsen, som den 23 juli 1951 överlämnats från civildepartementet, har den
29 juni 1951 delvis anmälts, varvid bl. a. fem författningar utfärdades (SFS
nr 587—591). I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld
och slutbehandlad den 15 maj 1952.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löne- och
pensionsreglering för lärarpersonal vid statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter m. m. (221.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 14 december 1951, varvid tre författningar utfärdades (SFS nr
835—837). (Jfr ärendet under punkten 28 här ovan.)

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1951/52 till understöd åt folkbiblioteksväsendet jämte i ämnet väckta
motioner. (227.)

Anmäld den 22 juni 1951, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag till de bestämmelser, som borde av Kungl. Maj:t
meddelas vid utnyttjandet av det av riksdagen lämnade medgivandet. Sedan

455

skolöverstyrelsen den 1 november 1951 inkommit med nämnda förslag, har ärendet
anmälts och slutbehandlats den 25 januari 1952, varvid bland annat en författning
utfärdades (SFS nr 23).

32. den 28 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
för budgetåret 1951/52 till privatläroverk m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (312.)

Anmäld den 29 juni 1951, varvid en stadga för privatläroverken utfärdades
(SFS nr 587). Ånyo anmäld den 14 december 1951 samt den 8 februari, den 4
april och den 15 maj 1952. Besluten den 14 december 1951 och den 4 april 1952
innefattade bland annat två författningar (SFS 1951:837 och 1952:43). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

33. den 29 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
löne- och pensionsreglering för präster m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (321.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 301. Ånyo
anmäld den 25 januari 1952, därvid bland annat tre kungörelser utfärdades
(SFS nr 19, 53 och 54). Skrivelsen är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 31 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (305.)

Skrivelsen, som den 8 juni 1951 anmälts på finansdepartementets föredragning,
varvid tre författningar utfärdades (SFS nr 457—459), har den 13 september
1952 överlämnats till ecklesiastikdepartementet. I vad på ecklesiastikdepartementet
ankommer är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 12 december 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
ändrad lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal
m. m. samt vissa uppsyningsmän och föreståndarinnor vid statens sinnessjukhus
m. fl. (378.)

Skrivelsen har den 20 december 1951 överlämnats från civildepartementet. I vad
på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 18 januari 1952, därvid bland annat två författningar utfärdades (SFS
nr 38 och 39).

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 4—6, 9, 10, 17, 27—32 samt 35 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m.
(207.)

456

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 356 Sedan
förordning i amnet utfärdats den 21 december 1951 (SFS nr 830), är ärendet
slutbehandlat.

3. den 8 juni 1940, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 356. Sedan
lag i amnet utfärdats den 21 november 1952 (SFS nr 688), är ärendet slutbehandlat.

4. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. (246.)

Efter remissbehandling är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning, såvitt
ror förvaltningen av vissa lägenheter i Jämtlands län.

5. den 11 juni 1941, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana
områden i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga
landskapstyper. (317.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 356. Sedan
ag i amnet utfärdats den 21 november 1952 (SFS nr 688), är ärendet slutbehandlat.

6. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestämmelser
om utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling
m. m. (308.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 356. Fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök har den 9 juni 1950 erhållit i uppdrag att
verkställa utredning rörande den i motionen berörda frågan. Skrivelsen äralltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den 25
juni 1909 (nr 56 s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m
(316.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 356. Sedan lag
] ämnet utfärdats den 21 november 1952 (SFS nr 688), är ärendet slutbehandlat.

8. den 28 juni 1946, angaende det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad
kontroll över handeln med s. k. bekämpningsmedel. (86.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 357. 1949 års
växtskyddsutredning har i betänkande den 2 november 1951 behandlat frågan.
Denna har därpå berörts i proposition nr 99 till 1952 års riksdag. Utformningen
av bestämmelser är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare. (363.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 357. Sedan
1949 års jaktutredning den 29 november 1952 avgivit betänkande i ämnet, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

457

11. den 5 juli 1947, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
rörande erforderliga åtgärder på den skogliga statistikens område. (375.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 357. Skogsstatistikutredningen
har den 24 januari 1952 avgivit betänkande. Ärendet har
behandlats i proposition nr 118 till 1952 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

12. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer har ärendet under punkten 29 i
skrivelsen, förvaltning och utbetalning av fiskeavgiftsmedel, anmälts den 15 oktober
1948, varefter fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök den 20 april 1950
inkommit med anbefalld utredning. Tillika har remissutlåtanden avgivits av ett
flertal myndigheter. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 9 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
hemställan om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets
drift, jämte i ämnet väckta motioner. (420.)

Skrivelsen, som handlagts i jordbruksdepartementet i vad densamma föranletts
av väckta motioner om kollektiv restitution av tilläggsskatten å bensin som använts
vid yrkesmässigt bedrivet fiske, har anmälts i IX ht 1951 p. 152 samt
behandlats i propositionerna nr 25 och 89 till 1952 års riksdag. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

14. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Punkten 17 angående de jämtländska arrendelägenheterna är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

15. samma dag, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av renar
m. m. (339.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 31 maj 1951, med anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
av trädgårdsodlingens problem. (333.)

Skrivelsen har anmälts den 20 september 1951, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla högst sex sakkunniga för att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Sakkunniga tillkallades den 28 september
1951. Utredningen avvaktas.

17. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statens stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m. (359.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 8 december 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
grunderna för fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (379.)

Sedan skrivelsen anmälts den 11 januari 1952, därvid kungörelse i ämnet utfärdats
(SFS nr 16), är ärendet slutbehandlat.

458

19. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i grunderna för
tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag. (380.)
Skrivelsen har anmälts den 11 januari 1952, därvid uppdrogs åt lantbruksstyrelsen
att verkställa översyn av gällande bestämmelser om tilläggsbidrag till
torrläggningsföretag. Ärendet har behandlats i proposition nr 218 till 1952 års
riksdag. Sedan kungörelse utfärdats den 28 november 1952 (SFS nr G96), är
skrivelsen slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 3, 5, 7, 11, 13, 18 och 19 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 12 och den 25 november 1941 inkommit med
utredning och förslag i ärendet, har detsamma överlämnats till de enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande utbildningen av befäl för handelsflottan
och vissa därmed sammanhängande frågor (1943 års sjöbefälssakkunniga).
De sakkunniga ha den 30 april 1947 avgivit betänkande i ämnet
(SOU 1947:31). Anmäld den 3 januari 1949 (X. ht. s. 27), den 4 januari 1950
(X. ht. s. 29 och 32) och den 3 januari 1951 (X. ht. s. 16). Kungörelser ha utfärdats
dels den 8 september 1950 om stipendier åt elever vid navigationsskolorna
(SFS nr 500), dels ock den 10 november 1950 angående vissa ändringar
i stadgan den 19 juni 1931 (nr 272) för navigationsskolorna i riket och befälsförordningen
den 12 juni 1936 (nr 315) m. m. (SFS nr 569). Ärendet är i vissa
delar alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Ärendet har överlämnats från justitiedepartementet. Angående tidigare vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 279, 1938 s. 284, 1939 s. 282 och 1940
s. 304. Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst.
Den 28 samma månad tillkallade utredningsmän (pensionsutredningen) ha den
21 september 1950 avgivit principbetänkande angående allmän pensionsförsäkring
(SOU 1950: 33). Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 november
1951 har chefen för handelsdepartementet den 5 december samma år tillkallat
nio sakkunniga för att utarbeta slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.
Utredningsarbetet pågår.

3. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag i ämnet.
Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1946 års sjömanskommitté.
Utredningsarbetet pågår.

459

4. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg
ingår i 1946 års sjömanskommittés uppdrag. (Jfr ärendet under punkten
3 här ovan.)

5. den 3 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
lagstiftning om företagarpension. (325.)

Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst. Den
28 samma månad tillkallade utredningsmän (pensionsutredningen) ha den 21
september 1950 avgivit principbetänkande angående allmän pensionsförsäkring
(SOU 1950:33). Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 november
1951 har chefen för handelsdepartementet den 5 december samma år tillkallat
nio sakkunniga för att utarbeta slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring. Utredningsarbetet
pågår. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

6. den 7 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 280 och
1946 s. 395. Beträffande punkten 44, i vad densamma avser vissa av riksdagen
begärda utredningar, har chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 15 juni 1945 tillkallat sakkunniga att verkställa utredning
rörande möjligheterna att främja hantverkets och småindustriens utveckling
(småföretagsutredningen). De sakkunniga ha den 4 februari och den 27 maj
1946 avgivit betänkanden i ämnet (SOU 1946:22 och 40). Med utgångspunkt
från vissa i nämnda betänkanden framlagda förslag har inom handelsdepartementet
utarbetats en promemoria angående åtgärder ägnade att främja utvecklingen
inom hantverk och småindustri. Ärendet är alltjämt, såvitt avser punkten
44, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 27 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anskaffande av ytterligare cn statsisbrytare m. in. jämte i ämnet väckta
motioner. (429.)

Anmäld den 22 september och den 24 november 1944, den 2 november 1945, den
17 maj och den 15 november 1946 samt den 23 juli, den 10 september och den
15 oktober 1948. Beslutet den 22 september 1944 innefattade bland annat uppdrag
åt norrlandskommittén att verkställa av riksdagen begärd utredning av
frågan om sättet för isbrytningens ordnande utefter norrlandskusten. Norrlandskommittén
har den 17 juni 1948 avgivit betänkande med förslag angående isbrytningens
ordnande längs norrlandskusten m. m. (SOU 1948: 31). Med överlämnande
av bland annat nyssnämnda betänkande uppdrog Kungl. Maj:t den
23 juli 1948 åt kommerskollegium att uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag till åtgärder för främjande av landets isbrytarverksamhet. — Ärendet
är i vad det avser anskaffande av ytterligare en statsisbrytare slutbehandlat
genom beslutet den 15 oktober 1948 (prop. nr 303, bil. 6 p. 3). Kommerskollegium
har i skrivelse den 8 september 1950 framlagt vissa förslag riirande isbrytarverksamhetens
främjande. Ärendet är i dessa delar beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

460

8. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Anmäld den 12 januari 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning,
därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag,
till vilka utredningen kunde föranleda.

9. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner om överflyttning till
yrkesinspektionen av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg.
(452.)

Genom beslut den 14 september 1944 uppdrog Kungl. Maj:t åt 1938 års arbetarskyddskommitté
att verkställa utredning av frågan om arbetarskyddet ombord
å fartyg. Kommittén har den 29 december 1950 avgivit betänkande om arbetarskyddet
ombord å fartyg och om tillsynen å detta arbetarskydd (stencilerat).
Anmäld den 4 januari 1952 (X. ht. p. 4). Det av kommittén framlagda förslaget
om arbetarskydd ombord å fartyg har väsentligen genomförts genom ändringar
i författningar rörande sjöfartssäkerheten, vilka ändringar trätt i kraft under
år 1952. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

10. den 7 juni 1945, i anledning av väckta motioner om förstatligande av de
svenska gat- och kantstensindustrierna. (326.)

Den 4 januari 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning och
avgiva förslag rörande rationalisering av gat- och kantstensindustrierna. De sakkunniga
(1946 års stenindustriutredning) ha den 22 september 1949 avgivit betänkande
med förslag till vissa åtgärder till rationalisering av gat- och kantstensindustrien
(SOU 1949:44). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

11. den 20 juni 1945, angående marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(390.)

Sedan kommerskollegium, efter uppdrag, den 18 april 1950 inkommit med utredning
i ämnet, har Kungl. Maj: t den 26 maj 1950 förordnat, att utredningen
skulle överlämnas till nyetableringssakkunniga att av de sakkunniga tagas i
beaktande vid fullgörande av dem meddelat uppdrag. De sakkunniga ha den
20 september 1951 avgivit betänkande med förslag till lag om skydd mot samliällsskadlig
konkurrensbegränsning (SOU 1951:27 och 28). Ärendet är därefter
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 29 juni 1945, angående ålderspension åt fiskare m. m. (468.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 30 juni 1945, angående skoindustriens omorganisation m. m. (510.)
Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande
sko- och garveriindustriernas samt sko- och läderhandelns sysselsättnings- och
effektivitetsproblem. Samma dag tillkallade utredningsmän (1945 års skoutredning)
ha den 28 augusti 1951 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1951: 38). Ärendet
är därefter beroende på Kungl. Majrts prövning.

14. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om centralisering
och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m. (530.)

Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag i frågan om en rationalisering och eventuell centralisering av försäkringsväsendet.
Samma dag tillkallade utredningsmän (1945 års försäkringsutred -

461

ning) ha den 15 juni 1949 avgivit dels ett principbetänkande rörande försäkringsväsendet
och dels ett betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m. m.
(SOU 1949:25 och 26). Anmäld i propositionen nr 220 den 6 april 1950. Utredningsarbetet,
som ännu icke är avslutat, skall enligt Kungl. Maj:ts beslut den
19 januari 1951 vila tillsvidare.

15. samma dag, angående handeln med brännoljor m. m. (534.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 326. De jämlikt
bemyndigande den 31 augusti 1945 på folkhushållningsdepartementets föredragning
tillkallade utredningsmännen ha med skrivelse den 18 februari 1947
avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947:14). Ärendet är efter avslutad remissbehandling
i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I vad skrivelsen
avser utredning på vad sätt handeln med kol och koks bör framdeles organiseras
är densamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 26 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1946/47 till uppförande av byggnader för konserveringsforskning
m. m. (406.)

Anmäld den 30 augusti och den 25 oktober 1946 samt den 10 oktober 1947 och
den 23 maj 1952. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

17. den 28 juni 1946, angående utjämning av priserna på motorbränslen.
(472.)

Anmäld den 19 juli 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning, därvid
Kungl. Maj:t uppdrog åt de under punkten 15 här ovan omförmälda utredningsmännen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmännen
ha i det under samma punkt nämnda betänkandet fullgjort sitt uppdrag.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. samma dag, angående kvalitetskontroll av vissa varor. (473.)

Den 28 juni 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst åtta utredningsmän att undersöka och avgiva förslag i frågan
hur en intensifierad forsknings- och upplysningsverksamhet avseende förhållandet
mellan konsumtionsvarornas pris och kvalitet lämpligen borde organiseras.
Den 29 juni 1946 tillkallade utredningsmän (1946 års utredning angående kvalitetsforskning
och konsumentupplysning) ha den 19 maj 1949 avgivit betänkande
angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning (SOU 1949:18).
Anmäld den 3 januari 1951 (X. ht. s. 77—81). Ärendet är i viss del alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, angående samhällets kontroll över landets malm- och mineraltillgångar.
(474.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr prop. nr 130 till 1950 års
riksdag.)

20. den 1 juli 1946, i anledning av väckta motioner om förläggande till Västerbottens
län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet
pappersbruk. (453.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 26 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt jämte en i ämnet väckt motion. (147.)

Skrivelsen har den 9 maj 1947 anmälts och slutbehandlats beträffande av riksdagen
anvisat anslag för ändamålet. Vad angår av riksdagen i skrivelsen begärd

462

utredning bemyndigade Kungl. Maj:t den 10 juli 1947 chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande möjligheterna att ernå en förbättring av pensioneringen
hos handelsflottans pensionsanstalt för sjöfolk av manskapsklass och därmed
sammanhängande frågor. Samma dag tillkallade utredningsmän (1947 års sjömanspensionsutredning)
ha den 17 januari 1948 avgivit betänkande angående
förbättrad pensionering för sjömän (stencilerat). Kungl. Maj:t uppdrog den 6 juni
1952 åt direktionen över handelsflottans pensionsanstalt att avge förslag till
sådan förbättring av sjömanspensioneringen, som kunde ernås med anlitande
av till anstaltens förfogande stående medel. Direktionen har den 17 november
1952 avgivit dylikt förslag. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

22. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947, den 9 april och den 30 juni 1948, den
22 september 1949 samt den 17 februari och den 26 maj 1950. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad utom beträffande punkterna 37 och 76, punkten 76 i vad
densamma avser av riksdagen begärd utredning rörande frågan om inrättande
av en statens kulturfond. Den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande frågorna om de ändamål, till vilka
lotterimedel, som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå, samt om
formerna för medlens fördelning. Utredningsmän tillkallades den 17 juli 1948
(1948 års utredning om en statens kulturfond). Utredningen har under år 1952
icke kunnat fullfölja sitt uppdrag, då den avvaktat resultatet av vissa andra
utredningar.

23. den 10 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande av
byggnader för institutet för konserveringsforskning. (300.)

Anmäld den 10 oktober 1947 och den 23 maj 1952. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

24. den 18 juni 1947, angående textil- och beklädnadsindustriens organisation
m. m. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 28 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. in.
i Skåne. (401.)

Anmäld den 25 juli och den 7 november 1947, den 20 augusti och den 1 oktober
1948, den 9 september 1949 samt den 18 augusti och den 15 december 1950.
Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 30 juni 1947, angående den elektriska industrien. (458.)

Den 30 juni 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande statsrådet Kock att
tillkalla högst tio utredningsmän att verkställa undersökning och avgiva förslag
i frågan om elbranschens utbyggnad, konkurrens- och strukturförhållanden.
Den 15 augusti 1947 tillkallade utredningsmän (1947 års elbranschkommitté)

463

ha den 22 februari 1950 avgivit betänkande angående den svenska elbranschens
kapacitet och konkurrensförhållanden (SOU 1950: 10). Ärendet är därefter beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945— den 30 juni 1946. (329.)

Vad angår i skrivelsen under punkten 17 gjord anhållan om utredning rörande
gällande lotstaxesystem och lotspersonalens avlöningsförhållanden m. m., i vilken
del skrivelsen överlämnats från finansdepartementet för handläggning, har
Kungl. Maj:t den 30 december 1947 bemyndigat chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag i ämnet.
Utredningsmän tillkallades den 21 februari 1948 (1948 års lotskommitté).
Kommittén har i skrivelse den 7 februari 1951 framlagt förslag om införande av
tillfällig lotsavgift. Anmäld i propositionen nr 119 den 9 mars 1951. Kommittén
har den 28 december 1951 avgivit betänkande angående lotslöner och lotsavgifter
m. m. (stencilerat). Anmäld i propositionen nr 134 till 1952 års riksdag.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

28. den 10 mars 1948, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
effektivisering av förberedelsen till och förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar.
(49.)

Den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst tolv utredningsmän för att utreda frågan om lämpliga
åtgärder ägnade att effektivisera förberedelserna till och bedrivandet av Sveriges
handelsavtalsförhandlingar jämte därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen,
vilka tillkallades den 12 november 1948 (utredning angående Sveriges
handelsavtalsförhandlingar), ha den 1 november 1949 och den 24 januari
1950 avgivit betänkanden angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m.
(Del I SOU 1949: 57 och Del II SOU 1950: 9). Anmäld i propositionen nr 152
till 1950 års riksdag (jfr X. ht. 1950 s. 133). Utredningsarbetet har nedlagts för
att tillsvidare vila.

29. den 5 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken
m. m. (251.)

Anmäld den 17 juni 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

30. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1946— den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare, inom folkhushållningsdepartementet vidtagna åtgärder, se
ämbetsberättelsen 1949 s. 307. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 54 angående
Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen (ITO).
(90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1950/51 under

464

statens allmänna fastighetsfond och fonden för statens aktier, i vad avser
handelsdepartementets verksamhetsområde. (109.)

Anmäld den 5 och den 12 maj 1950 samt den 12 januari 1951 och den 23 maj
1952. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

33. samma dag, i anledning av väckt motion om åtgärder för effektivisering
av kustbevakningen. (110.)

Anmäld i propositionen nr 145 till 1952 års riksdag. Ärendet är alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 31 maj 1950, angående rökskadorna från industrier m. m. (359.)

En förberedande utredning i ämnet har anförtrotts ingenjörs vetenskapsakademien.
Utredningsarbetet fortgår.

35. samma dag, angående vidgad användning av svensk ved. (363.)

Anmäld den 22 juni 1950 på folkhushållningsdepartementets föredragning, varvid
skrivelsen överlämnades till Södra Sveriges skogsindustriutredning för att
av utredningen tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

36. den 7 april 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1951/52 under
statens allmänna fastighetsfond, statens utlåningsfonder och diverse kapitalfonder,
i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.
(82.)

Anmäld den 27 april, den 12 oktober och den 14 december 1951. Ärendet är i
viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 14 april 1951, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte
att möjliggöra prövning av återkrav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt
bistånd från utlandsmyndighet. (113.)

Sedan Kungl. Maj:t den 8 juni 1951 uppdragit åt 1946 års sjömanskommitté att
verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen,
har kommittén den 7 februari 1952 avgivit förslag i ämnet (stencilerat).
Anmäld i propositionen nr 209 till 1952 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

38. den 9 maj 1951, i anledning av väckta motioner angående avveckling av
s. k. clearingkassor m. m. (171.)

Den 30 november 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla en utredningsman med uppdrag att utreda frågan om den
slutliga dispositionen av överskottsmedlen i sådana clearingkassor, vilkas verksamhet
upphört, de till statens jordbruksnämnds verksamhetsområde hörande
kassorna dock undantagna. Den 6 december 1951 tillkallad utredningsman har
den 28 juni 1952 avgivit förslag i ämnet (stencilerat). Ärendet är därefter beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 12 december 1951, i anledning av väckt motion om utredning av
frågan om en fond för möjliggörande av forskning rörande våra inhemska
bränsletillgångar. (372.)

Anmäld i propositionen nr 87 till 1952 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 9, 16, 23, 27, 32, 37 och 39 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

465

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 316 med
hänvisning. 1946 års läkemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit
betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU
1951: 34), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 36.)

2. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 313 med
hänvisning och 1948 s. 335. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
ha den 8 november 1948 avgivit betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948: 48), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350. Frågan
är föremål för övervägande inom statens folkbadsutredning. (Jfr ärendet under
punkten 41.)

4. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 317 och
1950 s. 334. Lönekommittén för kust- och gränsbevakningen har den 14 juni 1950
avgivit betänkande med förslag angående löneställningen för kust- och gränsbevakningspersonalen
vid tullverket, vilket betänkande är föremål för Kungl.
Maj.ts prövning.

5. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av
rätt för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Frågan har övervägts av 1946 års kommunallagskommitté, som den 4 februari
1952 avgivit betänkande III med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952:
14). Detta betänkande är efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendena under punkterna 11 och 14 samt 28—30.)

6. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att
erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 318. Frågan
om kostnaderna för sinnesslövården har behandlats av 1951 års sinnesslövårdsutredning
i ett den 15 februari 1952 framlagt betänkande (stencilcrat) med förslag
till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna m. m., vilket
betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

30 — Justitieombudsmaniieiu ämbctsbcrättchc till 1953 urs riksdag.

466

7. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet.
(209.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350 med hänvisning.
Frågan har övervägts av 1948 års polisutredning, som den 30 december
1950 avgivit betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation
(SOU 1951:8), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 16, 17 och 42.)

8. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela
landet. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 308. Hälsovårdsstadgans
bestämmelser om åtgärder mot väggohyra överses för närvarande
av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté. (Jfr ärendena under punkterna 24 och
53.)

9. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 351. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22
september 1949 tillkallade sakkunniga för översyn av ordningsstadgan för rikets
städer m. m. (Jfr ärendet under punkten 18.)

10. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid
statens sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtanden.
Sedan utlåtanden inkommit, har ärendet överlämnats till de sakkunniga för
anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m., som numera avgivit betänkande
(SOU 1951:47). Detta betänkande är efter remissbehandling föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

11. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Frågan har övervägts av 1946 års kommunallagskommitté, som den 4 februari
1952 avgivit betänkande III med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952:14).
Detta betänkande är efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 5 och 14 samt 28—30.)

12. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och
stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
om de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5 000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

13. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 335. Anmäld
den 13 januari 1950, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att i samråd med
chefen för centrala värnpliktsbyrån utarbeta en plan för bearbetning ur socialmedicinska
synpunkter av vid inskrivningsförrättningarna inhämtade uppgifter.
Medel för en provbearbetning av inom byrån befintliga uppgifter från 1947 års
inskrivningsförrättningar ha vidare anvisats. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

467

14. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i bestämmelserna
om sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som
utgör egen valkrets. (83.)

Frågan har behandlats i ett av 1946 års kommunallagskommitté den 4 februari
1952 avgivet betänkande III med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952:
14),_ vilket betänkande efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 5 och 11 samt 28—30.)

15. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 321. Medicinalstyrelsen
har den 29 september 1947 avgivit utredning om den öppna läkarvården
i riket (SOU 1948:14), vilken efter remissbehandling är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 25 maj 1938, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets
förstatligande m. m. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Frågan
har övervägts av 1948 års polisutredning, som den 30 december 1950 avgivit
betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation (SOU 1951:8),
vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 7, 17 och 42.)

17. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Frågan
om statspolisens ställning har övervägts av 1948 års polisutredning, som den 30
december 1950 avgivit betänkande angaende polis- och åklagarväsendets organisation
(SOU 1951:8). Detta betänkande är efter remissbehandling föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 7, 16 och 42.)

18. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angaende utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet
väckt motion. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 356. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 22 september
1949 tillkallade sakkunniga för översyn av ordningsstadgan. (Jfr ärendet
under punkten 9.)

19. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 337. Redogörelse
för hittills uppnådda resultat av där angiven försöksverksamhet rörande
sambandet mellan kost och tandsjukdomar har lämnats i 1951 och 1952 års
statsverkspropositioner (XI. ht. s. 253—257 resp. 230—233). Den 4 juni 1948
uppdrogs åt medicinalstyrelsen att i samråd med lärarkollegiet vid tandliikarhögskolan
i Stockholm fullfölja utredningen rörande inrättande av ett statens
odontologiska laboratorium samt att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
i ämnet. Den 30 oktober 1951 har medicinalstyrelsen avgivit begärd utredning,
vilken efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

468

20. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (352.)

Anmäld i ecklesiastikdepartementet den 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda
dag utfärdades därvid ett reglemente (SFS nr 416). I vad avser utredning
rörande evalvering av vissa läkare tillkommande ersättningar är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner om åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338 och 1952
s. 367. Frågan är föremål för övervägande inom 1951 års vanförevårdsutredning.
(Jfr ärendet under punkten 44.)

22. den 6 juni 1941, i anledning av väckt motion angående ordnandet av vården
av svårskötta obildbara sinnesslöa. (277.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den utredning angående anordnande av erforderligt antal ytterligare vårdplatser
för svårskötta obildbara sinnesslöa, varom riksdagen i förevarande skrivelse
hemställt, samt att till Kungl. Maj:t avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Såsom ett första led i utredningsarbetet har styrelsen den 7
december 1943 framlagt förslag till uppförande av en ny paviljong för kvinnor
vid Vipeholms sjukhus i Lund, för vilket ändamål 1946 års riksdag beviljat ett
anslag å riksstaten för budgetåret 1946/47. Frågan har även berörts i ett av
medicinalstyrelsen den 11 september 1945 framlagt förslag till 10-årsplan för
den statliga sinnessjuk vården och den statliga sinnesslövården. Sedan medicinalstyrelsen
år 1952 inkommit med förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t den 25 september
1952 uppdragit åt statens kommitté för sinnessjuk vårdens utbyggande
att verkställa utredning angående vården av ifrågavarande sinnesslöa. Ärendet
får därmed anses slutbehandlat.

23. samma dag, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa
med smittosam tuberkulos. (278.)

Anmäld den 26 september 1941, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den ytterligare utredning av frågan om vården av sinnesslöa, lidande av
tuberkulos i smittosamt skede, varom riksdagen i förevarande skrivelse hemställt.
Utredningen omfattas av det utredningsuppdrag, som enligt punkt 22
överlämnats till statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande. Ärendet
får därmed anses slutbehandlat.

24. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (444.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 298 med hänvisning.
1946 års vatten- och avloppssakkunniga ha i september 1951 avgivit
betänkande med förslag i vatten- och avloppsfrågan (SOU 1951:26), vilket
betänkande är föremål för Kungl. Majrts prövning. Vissa frågor om kontroll
av vattenledningsvatten övervägas av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté. (Jfr
ärendena under punkterna 8 och 53.)

469

25. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. 1946
års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ha den 8 november 1948
avgivit betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948:48), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 8 maj 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

Anmäld den 20 oktober 1944, varvid handlingarna i ärendet överlämnades till
medicinalstyrelsen för vidare utredning. Styrelsen har den 21 juni 1945 inkommit
med förslag i ämnet. Frågan har därefter behandlats av socialvårdskommittén
i ett i maj 1948 avgivet betänkande angående tvångsåtgärder för tillgodoseende
av uppenbara vårdbehov. Efter remissbehandling är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 19 maj 1943, angående utredning om åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka. (223.)

Den 13 maj 1948 avgav 1943 års sockersjukutredning betänkande angående
sockersjuk vården i riket (SOU 1948: 33), vilket efter avslutad remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning i samband med frågan om tillhandahållande
av kostnadsfria och rabatterade läkemedel.

28. den 22 juni 1943, i anledning av väckt motion om magistrats skiljande
från rådstuvurätt. (351.)

Frågan har behandlats i ett av 1946 års kommunallagskommitté den 4 februari
1952 avgivet betänkande III med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952:
14), vilket betänkande efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 5, 11, 14, 29 och 30.)

29. den 11 mars 1944, i anledning av väckt motion om införande i gällande
lagstiftning av skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för
sammanträde med kommunala nämnder och styrelser. (81.)

Frågan har behandlats i ett av 1946 års kommunallagskommitté den 4 februari
1952 avgivet betänkande III med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952:
14), vilket betänkande efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 5, 11, 14, 28 och 30.)

30. den 18 mars 1944, i anledning av väckt motion angående utseende av
suppleanter för stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige. (96.)

Frågan har behandlats i ett av 1946 års kommunallagskommitté den 4 februari
1952 avgivet betänkande III med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952:
14), vilket betänkande efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 5, 11, 14, 28 och 29.)

31. den 6 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
verkställande av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941. (241.)

Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Styrelsen
har den 23 december 1949 avgivit förslag i ämnet, vilket efter remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

470

32. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
om avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa. (242.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 371. De sakkunniga
för fria sjukhusvården ha den 7 mars 1951 avgivit betänkande angående
fri sjukhusvård (stencil), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 47.)

33. den 13 maj 1944, angående alkoholistvårdsproblemen. (246.)

1946 års alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande
med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), vilket efter avslutad
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena
under punkterna 46 och 48.)

34. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av rättsmedicinalväsendet. (277.)

Kungl. Maj:t har dels den 25 februari 1949 avlåtit proposition (nr 74) till riksdagen
angående anordnande av lokaler för statens rättsläkarstation i Lund
m. m. och dels den 26 maj 1950 uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa
utredning rörande lokaler m. m. för en rättsläkarstation i Göteborg. I övrigt är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 13 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet
väckt motion. (362.)

Anmäld den 30 juni 1944. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (SFS
nr 566—570). Kungl. Maj:t har den 12 juli 1946 uppdragit åt soeialvårdskommittén
att verkställa utredning om understöd åt hemmavarande anhöriga till
den som internerats på alkoholistanstalt. Socialvårdskommittén har i april 1950
avgivit betänkande med utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m.
(SOU 1950:11), vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

36. den 14 juni 1944, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet
m. m. (375.)

1946 års läkemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit betänkande
angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU 1951:34), vilket
betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 1.)

37. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Anmäld den 12 december 1952. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt inrikesdepartementet
angår.

38. den 29 juni 1945, angående upplysningsverksamhet för kommunalmän
m. m. (471.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 373. Efter
förslag i 1952 års statsverksproposition har anslag beviljats till lån till uppförande
av en skola för kommunal upplysningsverksamhet. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

471

39. samma dag, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.
(527.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 341, 1949
s. 373, 1950 s. 339 och 1951 s. 399. 1947 års psykopatvårdsutredning har den 1
december 1952 avgivit betänkande angående psykopatvård m. m., vilket remitterats
till olika myndigheter och organisationer. (Jfr ärendet under punkten 49.)

40. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens
utbildning och befordringsmöjligheter. (519.)

1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen har den 31 december 1947 avgivit
betänkande angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal
(SOU 1948:17), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. På grundval av ett inom inrikesdepartementet i anslutning
till kommittéförslaget i oktober 1950 utarbetat förslag till vissa administrativa
bestämmelser angående sjuksköterskeutbildningen har den 22 juni
1951 utfärdats kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen den 28 juni 1935
(nr 431) med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor
(SFS nr 506). Vidare har kommittén dels den 9 augusti 1949 avgivit betänkande
angående högre utbildning av sjuksköterskor m. m., dels ock den 12
oktober 1951 överlämnat betänkande angående specialutbildning av sjuksköterskor
(SOU 1951: 33), vilka båda betänkanden efter remissbehandling äro beroende
på Kungl. Maj ds prövning.

41. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)

Ärendet är föremål för övervägande av statens folkbadsutredning. (Jfr ärendet
under punkten 3.)

42. den 25 maj 1946, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
för vissa köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt tillsammans
med omkringliggande socknar. (269.)

Ärendet har övervägts av 1948 års polisutredning, som den 30 december 1950
avgivit betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation (SOU
1951:8), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendena under punkterna 7, 16 och 17.)

43. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Anmäld den 12 december 1952, därvid beslöts att skrivelsen i de delar, som ej
berörts av tidigare vidtagna åtgärder, skulle läggas till handlingarna. Ärendet
får därmed anses slutbehandlat. (Jfr punkten 40 under socialdepartementet.)

44. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 374. Utredningsarbetet
pågår. (Jfr ärendet under punkten 21 härovan samt punkten 41
under socialdepartementet.)

45. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser angående
överinseendet över anstalter för bildbara sinnesslöa. (392.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 370. Kungl.
Maj:t har på grundval av tillsynskommitténs betänkande den 14 mars 1952
avlåtit proposition (nr 133) till riksdagen angående förstärkning av sinnesslöinspektionen
m. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

472

46. den 29 juni 1946, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
1 § lagen om behandling av alkoholister. (386.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 342. 1946 års
alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande med
förslag till lag om nykterhetsvård in. m. (SOU 1948-23), vilket betänkande efter
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 33 och 48.)

47. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (559.)

Ärendet har övervägts av de sakkunniga för fria sjukhusvården, vilka den 7
mars 1951 avgivit betänkande angående fri sjukhusvård (stencil), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 32.)

48. den 8 mars 1947, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna
i 63 § alkoholistlagen. (60.)

1946 års alkoholistvårdsutredning, till vilken skrivelsen överlämnats, har den
14 februari 1948 avgivit betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård
m. m. (SOU 1948: 23), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för
Kungl. Majrts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 33 och 46.)

49. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning, som den 1 december
1952 avgivit betänkande angående psykopatvård m. m. Betänkandet har
remitterats till olika myndigheter och organisationer. (Jfr ärendet under punkten
39.)

50. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
till bekostande av hörapparater för döva och lomhörda m. m. (362.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 273. Utredningsarbetet
vilar fr. o. m. den 15 mars 1951 tillsvidare enligt beslut av Kungl.
Maj.t den 9 mars samma år.

51. den 5 juli 1947, i anledning av väckta motioner om utredning angående
avskaffande av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

Anmäld den 17 november 1950, varvid uppdrogs åt häradshövdingen Gunnar
Carlesjö att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsarbetet
pågår.

52. den 13 maj 1948, angående ersättning åt kommun för kostnader för dess
brandkårs deltagande i släckning av brand i staten tillhörig oförsäkrad
egendom m. m. (194.)

Ärendet är under behandling inom inrikesdepartementet.

53. samma dag, angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1948 års hälsovårdsstadgekommitté.
(Jfr ärendena under punkterna 8 och 24.)

54. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

473

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 305 och
1950 s. 341. Punkten 9 angående distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet
anmäld den 31 oktober 1952, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att utreda
frågan om en omläggning av barnmorskeväsendet i riket m. m. Punkten
får därmed anses slutbehandlad. Punkten 13 i vad avser vissa inkomster å anslaget
för allmänna val är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 31 maj 1950, angående skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning, m. m.
(358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 21 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde. (378.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 7 december 1950, i anledning av väckt motion angående överlåtelse
till Salabygdens fornminnesförening av vissa Salberga sjukhus tillhöriga
områden vid Väsby kungsgård. (407.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 372. Skrivelsen
har anmälts den 17 oktober 1952, varvid statens kommitté (för sinnessjukvårdens
utbyggande anbefalldes att avgiva utlåtande över skrivelsen.

58. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ytterligare åtgärder
för att i fall av behov bispringa befolkningen i landets glest bebodda
nordliga trakter. (408.)

Anmäld den 16 februari 1951, varvid uppdrogs åt flygförvaltningen att verkställa
utredning rörande möjligheterna att använda helikopterflyg för att vid behov
bispringa befolkningen i landets glest bebodda nordliga trakter. Flygförvaltningen
har den 20 augusti 1952 avgivit begärd utredning. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

59. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ändrade lagbestämmelser angående arrestlokaler. (89.)

Anmäld den 15 juni 1951, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen Gustav
Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

60. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av
barn och ungdom. (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten 62 under socialdepartementet.
)

61. den 30 maj 1951, angående ändring i apoteksvarustadgan. (338.)

Anmäld den 13 juli 1951, varvid medicinalstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium avgiva yttrande över
skrivelsen. Sedan yttrande inkommit från medicinalstyrelsen, har skrivelsen
anmälts och slutbehandlats den 30 juni 1952, varvid författning utfärdades
(SFS nr 515).

62. samma dag, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av renar
m. m. (339.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 15
under jordbruksdepartementet.)

474

63. den 21 november 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
plan för folktandvården i Stockholms stad. (354.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

64. den 5 december 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till livsmedelsstadga m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner. (369.)

Anmäld den 21 december 1951, varvid författningar utfärdades. I vad angår av
riksdagen begärda utredningar är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 13, 22, 23, 37, 38, 43, 45 och 61 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom inrikesdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 372. Utredningsarbetet
inom 1949 års tjänsteförteckningskommitté pågår.

2. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Ärendena under punkterna 5 och 6 (särskild lönedomstol; sjukledighet och sjukvårdskostnader
inom civila statsförvaltningen) äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

3. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 373. Utredningsarbetet
inom 1951 års pensionsutredning pågår.

4. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas
oantastbarhet. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 402 och
1952 s. 373. Utredningsarbetet inom 1951 års pensionsutredning pågår.

5. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens
tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 374. Arbetet
inom likalönskommittén pågår.

6. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

475

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 403. Skrivelsen
har anmälts den 17 oktober och den 19 december 1952. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

7. den 12 april 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer.
(99.)

Anmäld den 13 jjuni 1947, varvid generalpoststyrelsen anbefallts att verkställa
utredning i ämnet.

8. den 7 maj 1949, i anledning av väckt motion angående vissa vid vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyggnader och sjöregleringsarbeten anställda arbetares
tjänsteårsberäkning för pension. (189.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 374. Anmäld
och slutbehandlad den 25 april 1952 (SFS nr 196).

Av dessa ärenden äro alltså de under 6 och 8 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom civildepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

470

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1952 och
vari under år 1952 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser om
lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. m.

På grund av riksdagens skrivelse den 29 maj 1952 i anledning av statsrevisorernas
berättelse år 1951 angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning m. m. (nr 293) är frågan om tillsättande av en utredning
för verkställande av en allmän översyn av stämpel- och lösenförordningarna
under prövning inom finansdepartementet. (Finansdepartementet.)

2. 1939 den 30 december (nr 74-4-), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 398 och
1947 s. 365. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

3. 1940 den 27 december (nr 71(0), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 350. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

4. 1912 den 30 november (nr 688/194.1), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

5. 1942 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelserna 1944 s. 307 och 1948 s. 344. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

477

6. 1943 den 30 november (nr 782), angående rätt för kommunala ämbetsoch
tjänstemän att liksom statens avgiftsfritt erhålla expeditioner i allt
vad till ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål som röra ansvar eller
ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten.

På grund av riksdagens skrivelse den 29 maj 1952 i anledning av statsrevisorernas
berättelse år 1951 angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning m. m. (nr 293) är frågan om tillsättande av en utredning
för verkställande av en allmän översyn av stämpel- och lösenförordningarna
under prövning inom finansdepartementet. (Finansdepartementet.)

7. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 399. På förslag
av Kungl. Maj:t beviljade 1948 års riksdag ett anslag å 50 000 kronor
såsom ersättning till Lunds domkyrka för upphörandet av den domkyrkan tillkommande
s. k. erkänslan. Ärendet i övrigt är föremål för beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

8. 19J5 den 20 juni (nr 359), angående skyldighet för domstol m. fl. att till
kontrollstyrelsen meddela uppgift om åläggande för den, som dömts villkorligt,
att avhålla sig från bruk av rusdrycker.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

9. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 377. Den 13
oktober 1952 har 1951 års rättegångskommitté avlämnat promemoria angående
kommissionärsväsendet vid domstolarna m. m. Genom remiss den 4 november
1952 ha utlåtanden häröver infordrats från myndigheter och sammanslutningar.
(Justitiedepartementet.)

10. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. in.

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 379. Det samarbete för främjande av gemensamt
lagstiftningsarbete de nordiska länderna emellan, som från svensk sida förberedes
av särskilt utsedda delegerade, fortsätter. (Justitiedepartementet.)

11. 1946 den 2 december (nr 340/1944 och 559/1945), angående spörsmålet
huruvida utskrivning eller permission från sinnessjukhus eller annan anstalt
må förbindas med villkor om sterilisering, in. m.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 345. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

12. 1946 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän åklagares
åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 346 och
1951 s. 406. Strafflagberedningens arbete har ännu icke slutförts. (Justitiedepartementet.
)

478

13. 1947 den 31 oktober (nr 219/1945), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till fulla
gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 380. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 1948 den 18 september (nr 452 och 637), angående ytterligare åtgärder
för ernående av större snabbhet i fråga om avgivande av utlåtanden rörande
häktade personers sinnesbeskaffenhet.

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 345 och 1951 s. 407. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 14 november 1952 har chefen för justitiedepartementet tillkallat
sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om åtgärder för att nedbringa
väntetiden vid sinnesundersökningar i brottmål m. m. (Justitiedepartementet.)

15. 1948 den 29 oktober (nr 364/1946), angående enhetliga bestämmelser rörande
de kostnader, som må av överexekutor uttagas för exekutiv försäljning
av fast egendom i stad.

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 345 och 1951 s. 407. Ärendet är föremål för övervägande
inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

16. 1949 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 407. De sakkunniga
för översyn av gällande bestämmelser om tidningen Polisunderrättelser
m. m. ha delvis redovisat sitt uppdrag genom ett den 10 september 1952 avlämnat
betänkande. (Inrikesdepartementet.)

17. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av fastighetsböcker.

Sedan skrivelsen varit på remiss till 1949 års sakkunniga rörande arkiv- och biblioteksfilmning,
är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

18. 1949 den 12 december (nr 692/1947), angående åtgärder för åstadkommande
av snabbare behandling och avgörande av vissa taxeringsmål.

Skrivelsen har den 5 december 1952 överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga.
(Finansdepartementet.)

19. 1950 den 30 oktober (nr 173/1949), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Se ämbetsberättelsen 1952 s. 378. Lagberedningens arbete för utarbetande av
ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

20. 1950 den 30 november (nr 124), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Skrivelsen har den 26 juni 1951 överlämnats till 1951 års rättegångskommitté.
(J ustitiedepartementet.)

21. 1951 den 14 april (nr 377/1949), angående ändring av § 4 stadgan den
8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse.

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning i samband med ett av 1948 års
utredning angående turisttrafiken från utlandet framlagt förslag till förordning
om hotell- och pensionatrörelse (SOU 1951:49). (Inrikesdepartementet.)

479

22. 1951 den 18 september (nr 366/1950), angående förtydligande av 20 §
lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg.

Sedan kommerskollegium och vissa länsstyrelser avgivit utlåtanden över skrivelsen,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Handelsdepartementet.)

23. 1951 den 22 oktober (nr 300/1950), angående skyldighet för fångvårdsmyndighet
att i fall, då häktad person efter häktningen börjat undergå
honom tidigare ådömt frihetsstraff, därom underrätta häktningsdomstolen.

Skrivelsen har den 23 november 1951 överlämnats till 1951 års rättegångskommitté
för att tagas i beaktande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. (Justitiedepartementet
.)