Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

1

Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
i vissa fall i anledning av olgcksfall i arbete eller
yrkessjukdom; given Stockholms slott den 6 mars
1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Lingman, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng,
uppkomna frågor om ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i
arbete eller yrkessjukdom samt anför.

1—91 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 99.

2

Knngl. Maj:ts proposition nr 99.

Ersättning i anledning av silikos.

Lagbestämmelser.

Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni
1929 och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad
för skada till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad
jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats
genom inverkan av vissa i paragrafen uppräknade ämnen. Genom
lagändring den 12 september 1930 upptogs bland de uppräknade ämnena
även stendamm, varigenom lagen erhöll tillämplighet på den genom stendamm
framkallade yrkessjukdomen silikos (stendammlunga). Lagändringen
trädde i kraft med ingången av år 1931, men jämlikt övergångsbestämmelserna
skulle den icke äga tillämpning, därest arbetaren icke
efter ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna
är utsatta för inverkan av den art, som framkallar sjukdomen.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt
3 § i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936),
att arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där risk föreligger att ådraga sig sjukdomen.
Före den 1 januari 1937 förutsattes för ersättning verksamhet i
dylikt arbete inom ett år före yppandet. Sistnämnda bestämmelse skall
enligt övergångsbestämmelserna till 1936 års lagändring fortfarande tilllämpas,
därest ettårsperioden redan utlöpt den 1 januari 1937.

1. Ersättning till Petri Edvin Larsson.

Petri Edvin Larsson, född 1890, är sedan år 1903 anställd hos Höganäs-Billesholms
aktiebolag. Under åren 1910—1922 var han sysselsatt med
arbete, i vilket fara för silikos föreligger. Därefter har han varit placerad
i ur förevarande synpunkt ofarligt arbete. Han har i full utsträckning
kunnat sköta sitt arbete till den 22 september 1951. Efter denna dag var
han på grund av sjukdomen sjukskriven t. o. m. den 23 mars 1952. Fr. o. m.
dagen därefter bär han åter varit i arbete, varom mera i det följande.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 31 december 1945 inkom till riksförsäkringsanstalten anmälan, att
Larsson ådragit sig silikos; enligt bifogat läkarintyg hade Larssons lungor
första gången röntgenundersökts den 10 november 1941. Röntgenbilderna
granskades av docent Torsten Bruce; denne konstaterade lungförändringar,
som måste uppfattas som silikos stadium II—III. Riksförsäkrings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

3

anstalten fann silikos yppad den 10 november 1941; ersättning kunde
emellertid icke utgå, då Larsson icke efter ingången av år 1931 varit
sysselsatt i farligt arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Larsson har i en till socialdepartementet den 20 november 1951 inkommen
skrivelse hemställt om ersättning i anledning av sjukdomen.

Riksförsäkringsanstalten har låtit Bruce undersöka Larsson, som därvid
befunnits lida av silikos stadium III. Symtomen vore så svåra, att Larsson
knappast kunde tänkas vidare utföra något kroppsarbete i egentlig
mening; enda möjligheten att utnyttja honom i förvärvsarbete vore att
placera honom i ett helt stillasittande arbete.

Larsson har sedan den 24 mars 1952 anställning hos bolaget som portvakt
med en avlöning av ca 700 kronor för månad. Han är gift; makarna
har ett sparkapital av 6 000 kronor samt en fastighet, belägen å
bolaget tillhörig mark och taxerad för 7 000 kronor. De har ej några
skulder.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker att Larsson tillerkännes ersättning
av statsmedel jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från
ersättning som kan komma att tillerkännas Larsson för tid, varunder sjukpenning
utgått från sjukkassa, bör avdragas ett belopp motsvarande sjukpenningen.
Ersättning bör icke utgå för tid före den 31 december 1945,
då anmälan om Larssons yrkessjukdom inkom till anstalten.

Försäkringsrådet tillstyrker ersättning men föreslår, att denna utgives
fr. o. m. den dag i september 1951, då Larsson efter sjukskrivning avbröt
arbetet.

En ledamot av försäkringsrådet (försäkringsrådet Lundberg) finner
ömmande omständigheter i ekonomiskt avseende icke föreligga samt anser,
att framställningen fördenskull icke f. n. bör föranleda någon åtgärd.

Vad beträffar frågan om den tidpunkt, från vilken ersättning bör utgivas,
föreligger skiljaktiga meningar inom försäkringsrådet i det fyra
ledamöter anser, att ersättning bör utgå fr. o. m. den 31 december 1945,
dvs. den dag anmälan inkom till anstalten, medan fem ledamöter anser
ersättningen böra utgå fr. o. m. den 20 november 1951, då Larssons framställning
i förevarande ärende inkom till socialdepartementet. Till sistnämnda
mening ansluter sig försäkringsrådet Lundberg under förutsättning
att ersättning ifrågakommer.

2. Ersättning till Anders Gustaf Larsson.

Anders Gustaf Larsson, född 1881, var under åren 1901-—1923 anställd
som borrare m. m. vid vissa gruvbolag. Åren 1924—1947 var han syssel -

4

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 99.

satt med gruvbyggnadsarbete och därefter med arbete som icke är av intresse
i förevarande sammanhang. Under åren 1949—1950 arbetade han
endast periodvis och efter november 1950 var han helt arbetsoförmögen.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

År 1950 inkom till riksförsäkringsanstalten anmälan att Larsson ådragit
sig silikos. Enligt bifogat läkarintyg hade Larsson sedan år 1949 besvärats
av andfåddhet på grund av silikos, varjämte arbetsförmågan varit
avsevärt nedsatt fr. o. m. den 19 juli 1949. Sedan från arbetarskyddsstyrelsen
inhämtats, att det arbete med vilket Larsson varit sysselsatt under åren
1924—1947 icke varit att anse som verksamhet, där risk föreligger för
silikos, förklarade anstalten, att ersättning icke kunde utgå, enär Larsson
icke efter ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i farlig verksamhet.
Försäkringsirådet fann icke skäl till ändring i beslutet.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksförsäkringsanstalten bär med eget yttrande överlämnat en av Larsson
gjord, till anstalten den 14 december 1951 inkommen framställning
om ersättning i anledning av yrkessjukdomen.

Anstalten har föranstaltat om läkarundersökning. Enligt docent Torsten
Bruce utvisade röntgenbilder, tagna den 12 april 1950 och den 21 februari
1952, silikosförändringar. En försämring kunde anses ha inträtt efter
röntgenundersökningen år 1950. Larsson vore numera helt arbetsoförmögen.

Om Larsson varit berättigad till ersättning skulle anstalten funnit silikos
yppad den 18 juli 1949. Nedsättningen i arbetsförmågan skulle uppskattats
till 50 % under tiden 19 juli 1949—13 mars 1951 och därefter till
100%. Arbetsförtjänsten skulle ha beräknats till 4 500 kronor. På grund
härav skulle Larsson ha tillerkänts livränta för förstnämnda period med
1 500 kronor för år samt för tid därefter med 3 000 kronor för år.

Larsson och hans hustru uppbär från pensionsstyrelsen ålderspension
med bostadstillägg. Han saknar förmögenhetstillgångar men har ej heller
några skulder.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Larsson erhåller ersättning av
statsmedel jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från
ersättningen bör avdrag göras med belopp, motsvarande vad Larsson uppbär
från erkänd sjukkassa.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av professor Alf Westergren,
som anser silikosen yppad först vid röntgenundersökningen den 12 april
1950. Denna synes ha varit den tidigast företagna röntgenundersökningen
av Larssons lungor; om fyndet vid detta tillfälle varit starkare uttalat och
mer entydigt i riktning mot silikos, hade läkarbesöket i juli 1949 kunnat

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

5

anses innebära yppande. Försäkringsrådet, som tillstyrker ersättning, ansluter
sig till Westergrens synpunkter på frågan om tiden för silikosens
yppande. Den av anstalten uppskattade arbetsförtjänsten, 4 500 kronor,
torde inkludera av Larsson uppburen pension; med hänsyn härtill synes
arbetsförtjänsten vara för högt beräknad även om silikosen anses yppad
den 18 juli 1949.

Enligt senare meddelade uppgifter avled Larsson den 4 juni 1952.

3. Ersättning till Axel Edvard Wärn.

Axel Edvard Wärn, född 1887, var under åren 1905—1929 anställd vid
skilda företag och under större delen av denna period sysselsatt med gruvarbete
under jord, bl. a. som borrare. Efter år 1929 har han icke varit
sysselsatt i arbete, där risk föreligger att ådraga sig silikos. Er. o. in. den
7 oktober 1947 har han icke utfört något arbete.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 16 oktober 1947 inkom till riksförsäkringsanstalten ett av docent
Gunnar Jönsson avgivet läkarutlåtande över röntgenbilder, som tagits av
Wärns lungor under åren 1942—1947. Enligt utlåtandet förelåg lungförändringar,
som tydde på dubbelsidiga tuberkulösa processer; dessutom
hade Wärn sannolikt silikos. Hur mycket av förändringarna som borde
tillskrivas tuberkulos resp. silikos vore omöjligt att avgöra. Det kunde
mycket väl tänkas, att en silikos stadium III förelåg. Senare i samma
månad mottog anstalten ett läkarintyg, utvisande att Wärn led av tuberkulos
och silikos. Anstalten inhämtade yttrande av docent Torsten Bruce,
som uttalade, att Wärns sjukdom sannolikt vore en kombination av tuberkulos
och silikos. Av en av anstalten företagen utredning framgick, att
Wärn sedan år 1929 icke utfört arbete i verksamhet, där risk föreligger
för silikos. Anstalten förklarade, att ersättning icke kunde utgå, enär
Wärn icke efter 1931 års ingång varit sysselsatt med farligt arbete. Försäkringsrådet
fann icke skäl till ändring i beslutet.

År 1950 anhöll Wärn hos riksförsäkringsanstalten, att ersättningsfrågan
måtte upptagas till ny prövning. Härvid gjorde han gällande, att han
även efter 1931 års ingång utfört arbete i verksamhet, där fara för silikos
förelegat. En i detta hänseende gjord undersökning ansågs emellertid
bekräfta den av anstalten tidigare intagna ståndpunkten, varför Wärn
meddelades, att skrivelsen icke föranledde någon vidare åtgärd. Hos försäkringsrådet
anförda besvär föranledde icke någon rådets åtgärd.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Wärn har i en till socialdepartementet den 27 november 1951 inkommen
skrivelse gjort framställning om ersättning i anledning av sjukdomen.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Riksförsäkringsanstalten har införskaffat samtliga röntgenbilder av
Wärns lungor och därvid funnit att han blivit röntgenundersökt även den
19 augusti 1941. Bruce har uttalat, att även bilden från denna undersökning
företedde förändringar, orsakade av silikos, varför sjukdomen borde
anses yppad nämnda dag.

Därest Wärn varit berättigad till ersättning, skulle riksförsäkringsanstalten
ha funnit silikos yppad den 19 augusti 1941. Nedsättningen i arbetsförmågan
skulle ha uppskattats till 25 % under tiden 29 augusti 1944
—6 oktober 1947 och därefter till 100 %. Arbetsförtjänsten skulle ha beräknats
till 1 800 kronor. På grund härav skulle livränta ha utgått med
300 kronor för år under förstnämnda tidsperiod samt med 1 200 kronor
för år för tid därefter. Härtill skulle kommit ersättningstillägg enligt gällande
bestämmelser.

Wärn är ogift men sammanbor med en kvinna; de åtnjuter båda invalidpension
med tilläggspension. Wärn äger fast egendom med ett taxeringsvärde
av 4 800 kronor, intecknad för 1 500 kronor. Han har ej sparkapital
men ej heller skulder i övrigt.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att ersättning utgår jämlikt grunderna
för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från ersättning, som kan
komma att tillerkännas Wärn för tid, varunder sjukpenning utgått från
sjukkassa eller av ersättningen betingad minskning av hans folkpension
icke ägt rum, bör avdragas ett belopp som svarar mot ifrågavarande sjukpenning
eller minskning. Ersättningen bör icke utgå för tid före den 16
oktober 1947, då det av docent Jönsson avgivna yttrandet inkom till anstalten.

Försäkringsrådet tillstyrker ersättning. Vad beträffar beräknandet av
den årliga arbetsförtjänsten erinrar rådet om ett tidigare ersättningsfall
(prop. 1951:204, p. 2) som, frånsett den omständigheten att sökanden i
sistnämnda fall åtnjöt ålderspension, erbjuder vissa likheter med nu föreliggande
ärende.

4. Ersättning till Johan Axel Paulsson.

Johan Axel Paulsson, född 1881, var åren 1913—1945 anställd som gruvarbetare
hos Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag. Han var icke sysselsatt
i farligt arbete sedan april 1929. Sedan den 31 maj 1945 åtnjuter han
pension från bolaget.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

År 1940 inkotn till vederbörande försäkringsbolag ett av numera docent
Torsten Bruce utfärdat utlåtande, utvisande att Paulssons lungor vid röntgenundersökningar
den 24 april 1936 och år 1939 företett bilden av silikos
stadium I. Utlåtandet synes icke ha föranlett någon försäkringsbo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

I

lagets åtgärd. Den 14 januari 1952 inkom till försäkringsbolaget anmälan
om Paulssons yrkessjukdom. Enligt bifogat röntgenutlåtande hade röntgenundersökning
visat silikos stadium III. Paulsson vore fr. o. m. år 1951,
möjligen tidigare, oförmögen till arbete på grund av silikos. Efter utredning
fann försäkringsbolaget, att Paulsson sedan april 1929 icke varit
sysselsatt i farligt arbete. Ersättning kunde icke utgå, då Paulsson icke
efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i sådant arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Paulsson bär i en till socialdepartementet den 7 februari 1952 inkommen
skrivelse hemställt om ersättning i anledning av yrkessjukdomen.

Riksförsäkringsanstalten har föranstaltat om läkarundersökning. Docenten
Torsten Bruce har därefter uttalat, att, sedan förändringar diagnosticerades
år 1936, vissa förtätningar tillkommit år 1951 samt att dessa
progredierat våren 1952. Prov hade utfallit positivt för tuberkulos. Hela
sjukdomslcomplexet borde godtagas som yrkessjukdom.

Paulsson är gift och har tillsammans med hustrun ett sparkapital av ca
18 000 kronor. Han uppbär från Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag
pension, som utgår med 111 kronor 38 öre för månad (hösten 1952), och
åtnjuter dessutom från pensionsstyrelsen ålderspension med hustrutillägg.
Sedan den 17 juli 1952 vårdas han å sanatorium.

Om Paulsson varit försäkrad i riksförsäkringsanstalten och berättigad
till ersättning, skulle anstalten funnit silikos yppad den 24 april 1936. Nedsättningen
i arbetsförmågan skulle uppskattats till 100 % fr. o. m. 1951
års ingång. Arbetsförtjänsten skulle beräknats till 3 000 kronor, dvs. det
vid tiden för yppandet gällande maximibeloppet. På grund härav skulle
Paulsson tillerkänts livränta av 2 000 kronor för år för tiden 1 januari
1951—14 april 1952 samt sjukpenning med 5 kronor 50 öre för dag fr. o. m.
den 15 april 1952 tills vidare. Härtill skulle kommit tillägg enligt därom
gällande bestämmelser.

Med hänsyn till Paulssons ekonomiska ställning finner anstalten tveksamt,
huruvida ersättning bör beredas honom, men vill icke ställa sig avvisande
till att så sker. Om Paulsson tillerkännes ersättning bör denna
bestämmas att utgå jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Från ersättning, som kan komma att tillerkännas Paulsson för tid,
varunder sjukpenning utgår från sjukkassa, bör avdragas ett belopp som
svarar mot ifrågavarande sjukpenning. Ersättning bör icke utgå för tid
före den 14 januari 1952, då framställning om ersättning inkom till försäkringsbolaget.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

Två reservanter inom försäkringsrådet (försäkringsrådet Lundberg och
t. f. försäkringsrådet Blomdahl) anser, att med hänsyn till sökandens nuvarande
ekonomiska ställning ersättning i särskild ordning icke bör utgå.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

5. Ersättning till Anders Wikström.

Anders Wikström, född 1878, var anställd som gruvarbetare hos Luossavaara—Kirunavaara
aktiebolag under åren 1909—1943. Han avbröt sitt
arbete den 1 september 1943, från vilken dag han åtnjuter pension från
bolaget.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

År 1938 inkom till vederbörande försäkringsbolag anmälan, att Wikström
ådragit sig silikos. Enligt anmälningen var Wikström sysselsatt
åren 1915—1928 med borrning (silikosfärligt arbete), 1928—1934 med
skrädning och därefter med trådskärning. Försäkringsbolaget fann silikos
yppad den 13 mars 1936; ersättning kunde icke utgivas, enär Wikström
icke varit sysselsatt i farligt arbete under ett år före dagen för
yppandet.

År 1940 inkom till försäkringsbolaget ett av numera docent Torsten
Bruce utfärdat utlåtande, utvisande att Wikströms lungor vid röntgenundersökning
den 25 september 1935 och år 1939 företett bilden av silikos
stadium I. Ifrågavarande utlåtande synes icke ha föranlett någon försäkringsbolagets
åtgärd.

Den 14 januari 1952 inkom ny anmälan om Wikströms sjukdom. Enligt
röntgenutlåtande hade silikosen progredierat. Enligt bifogat läkarintyg
var Wikströms arbetsförmåga till följd av yrkessjukdomen i högre
grad nedsatt. Försäkringsbolaget, som fann att Wikström icke efter år
1928 varit sysselsatt i farligt arbete, förklarade, att ersättning icke kunde
utgå, enär Wikström icke efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i sådant
arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Wikström har i en till socialdepartementet den 7 februari 1952 inkommen
skrivelse hemställt om ersättning i anledning av yrkessjukdomen.
Wikström har anfört, att han arbetat som slträdare under jorden åren
1928—1932, varvid inträffat att han frivilligt hjälpt oerfarna arbetare med
såväl borrning som skjutning.

Riksförsäkringsanstalten har föranstaltat om läkarundersökning, varvid
befanns att lungorna företedde en i stort sett oförändrad bild av silikos
stadium I (—II). Därefter har Bruce uttalat, att Wikström kunde
anses i någon mån invalidiserad av sjukdomen; arbetsförmågans nedsättning
kunde skäligen uppskattas till 25 %.

Wikström, som är änkling, saknar fast egendom och sparkapital men
har ej heller några skulder. Han uppbär från gruvbolaget pension som

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

9

hösten 1952 utgick med 111 kronor 38 öre för månad. Därjämte åtnjuter
lian ålderspension med bostadstillägg.

Anstalten finner sjukdomen vara yppad den 25 september 1935. Med
hänsyn till omständigheterna bör Wikström beredas ersättning av statsmedel
jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från ersättning,
som kan komma att tillerkännas Wikström för tid, varunder sjukpenning
utgår från sjukkassa, bör avdragas ett belopp som svarar mot
ifrågavarande sjukpenning. Ersättning bör icke utgå för tid före den 14
januari 1952, då framställning om ersättning inkom till försäkringsbolaget.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av professor Alf Westergren
vilken anfört i huvudsak följande.

Försämringen under senare år torde strängt taget icke vara förorsakad
av någon progredierande silikos; med hänsyn till Wikströms ålder samt
det förhållande att arbetsavbrottet 1943 helt eller övervägande torde kunna
tillskrivas åldern och andra faktorer utan egentligt samband med silikos
skulle ett bedömande »ej 10 % på grund av silikos» icke vara helt obefogat.
Å andra sidan kan det anses sannolikt att silikosförändringarna
under senare år, ovisst hur långt tillbaka, varit av viss betydelse i form
av stegrad andtäppa. Jag finner det aliså icke obefogat, om en livränta
av 25 % nu får utgå. Härvid förutsättes att Wikström är praktiskt taget
arbetsoförmögen och livräntesatsen synes därför kunna beräknas som
definitiv.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

6. Ersättning till Karl Bernhard Holm.

Karl Bernhard Holm, född 1886, var anställd hos Stora Kopparbergs
bergslags aktiebolag 1899-—1951, därav i silikosfärligt arbete 1899—1928.
På grund av ledgångsreumatism flyttades han sistnämnda år till annat,
icke silikosfarligt arbete och blev i oktober 1951 pensionerad.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 10 mars 1952 inkom till vederbörande försäkringsbolag anmälan,
att Holm ådragit sig silikos. Enligt bifogat läkarintyg hade Holms lungor
vid röntgenundersökning den 26 februari 1952 företett bilden av silikos
stadium III. Försäkringsbolaget förklarade att ersättning icke kunde utgå,
då Holm icke efter år 1928 varit sysselsatt i farligt arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksförsäkringsanstalten har med eget yttrande överlämnat en av Holm
gjord, till anstalten den 2 juli 1952 inkommen framställning om ersättning
i anledning av yrkessjukdomen.

10

Kungl. Maj:ls proposition nr 99.

Anstalten har föranstaltat om läkarundersökning av Holm genom
centraldispensärläkaren i Borlänge Erik Adler, som uttalat, att den av silikosen
orsakade nedsättningen i arbetsförmågan uppginge till 100 %. Anstalten
har även inhämtat yttrande från docenten Torsten Bruce, som uttalat,
att silikosen yppats den 26 februari 1952 och medförde förlust av
Holms arbetsförmåga.

Holm, som är gift, saknar förmögenhet men har ej heller skulder. Från
Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag uppbär han pension med 50 kronor
för månad. Han åtnjuter från pensionsstyrelsen på grund av ledgångsreumatism
invalidpension med 990 kronor för år jämte bostadstillägg med
300 kronor för år samt hustrutillägg med 790 kronor för år jämte bostadstillägg
med 300 kronor för år.

Om Holm varit försäkrad i riksförsäkringsanstalten och varit berättigad
till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen, skulle anstalten
funnit silikos vppad den 26 februari 1952. Nedsättningen i arbetsförmågan
skulle ha uppskattats till 100 %. Arbetsförtjänsten under ett år räknat tillbaka
från dagen för sjukdomens yppande skulle ha beräknats till 900 kronor.
På grund härav skulle Holm ha erhållit livränta med 825 kronor för
år fr. o. in. den 27 februari 1952 t. o. in. utgången av september 1953 och
därefter med 600 kronor för år.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Holm erhåller ersättning. Från
ersättning, som kan komma att tillerkännas Holm för tid, varunder sjukpenning
utgår från erkänd sjukkassa, bör dock avdragas ett belopp, som
svarar mot ifrågavarande sjukpenning.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av professor Alf Westergren,
som anfört, att det knappast förefölle sannolikt att lungsjukdomen ensam
skulle kunna medföra hel arbetsoförmåga; man hade här intrycket att det
vore Holms ledgångsreumatism som åtminstone hitintills ensam eller åtminstone
helt övervägande föranlett hans arbetsavbrott år 1951 vid 65 års
ålder. Silikosförändringarna vore dock säkerligen av icke oväsentlig betydelse
för hans nuvarande hälsotillstånd. Med hänsyn till silikosens grad
samt Holms ålder och utvecklingen av arbetsoförmågan förefölle en livräntesats
av 50 % någorlunda skälig. I ett förnyat utlåtande har Westergren
därefter anfört, att hans uppfattning om invaliditetsgraden efter ytterligare
övervägande snarare skärpts. Med ett mycket strängt bedömande
skulle rentav kunna försvaras att silikosens invalidiserande verkan bedömdes
ligga under 10 %. Den tidigare föreslagna invaliditetssatsen 50 %
innebure dock en så osäker kompromiss, att marginaler från 25 till 75 %
kunde beräknas.

Försäkringsrådet tillstyrker, att Holm erhåller ersättning men anser,
att invaliditetsgraden på grund av silikos icke bör uppskattas högre än
till 50 %.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

11

7. Ersättning till Karl Josef Ekengren.

Karl Josef Ekengren, född 1907, var från år 1934 t. o. m. den 31 oktober
1945 anställd hos Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag, därav t. o. in.
den 2 mars 1941 som gjutgodsrenare vid Domnarfvets jernverk (silikosfarligt
arbete). I övrigt har han icke varit sysselsatt i arbete, där risk föreligger
för silikos. Han är numera byggnadsarbetare och hans arbetsförtjänst
är icke lägre än arbetskamraternas.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

År 1939 inkom till vederbörande försäkringsbolag ett av numera docent
Torsten Bruce utfärdat utlåtande, utvisande att Ekengrens lungor
vid röntgenundersökning samma år visade bilden av misstänkt silikos.
Utlåtandet synes icke ha föranlett någon försäkringsbolagets åtgärd. I
mars 1952 inkom till försäkringsbolaget anmälan att Ekengren led av
silikos. Enligt bifogat läkarintyg utvisade en den 28 februari 1952 företagen
röntgenundersökning bilden av silikos stadium III. Efter granskning
av de röntgenbilder, som tagits av Ekengrens lungor, bekräftade
docent Gunnar Jönsson fyndet och framhöll som anmärkningsvärt, att
inga som helst sjukliga förändringar funnes å bilden av år 1939. Några
sjukliga processer utom silikos kunde icke med säkerhet iakttagas på
röntgenbilderna. Försäkringsbolaget fann att silikos yppats den 28
februari 1952. Av verkställd utredning framgick, att Ekengren icke efter
år 1941 varit sysselsatt i farligt arbete. Då han således icke inom tio år
före sjukdomens yppande varit sysselsatt i farligt arbete kunde ersättning
icke utgå.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksförsäkringsanstalten har med eget yttrande överlämnat en till anstalten
den 10 juni 1952 inkommen framställning av Ekengren om ersättning
i anledning av sjukdomen.

Anstalten har föranstaltat om läkarundersökning genom Bruce, som uttalat,
att sjukdomstillståndet såtillvida vore anmärkningsvärt som det
måste ha utvecklats sedan Ekengren år 1941 slutade i farligt arbete. År
1939 förelåg endast suspekt silikos. Sjukdomen medförde ännu icke någon
allvarligare inskränkning i Ekengrens förmåga att utföra sitt nuvarande
arbete. Det vore dock påfallande, att hans möjligheter att utföra kroppsarbete
i viss mån vore inskränkta. Nedsättningen i arbetsförmågan borde
f. n. skäligen uppskattas till 25 %. Omprövning borde ske efter två år.

Ekengren är gift; makarna har två barn, födda 1930 och 1934. Ekengren
äger fast egendom, taxerad till 12 000 kronor. Han har inget sparkapital
men skulder å ca 7 000 kronor.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Riksförsäkringsanstalten finner i likhet med försäkringsbolaget silikos
yppad den 28 februari 1952 samt tillstyrker ersättning jämlikt grunderna
i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från ersättning, som kan komma att
utgå för tid, då Ekengren varit berättigad till sjukpenning från sjukkassa,,
bör avdragas ett belopp, motsvarande ifrågavarande sjukpenning.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande med
tillägg, att ersättningen bör utgå fr. o. in. den 10 juni 1952, då framställningen
i förevarande ärende inkom till riksförsäkringsanstalten.

8. Ersättning till Edvin Gottfrid Larsson.

Edvin Gottfrid Larsson, född 1890, var under åren 1921—1936 anställd
som sandblandare i mar ting juteriet hos Nydqvist & Holm aktiebolag,
Trollhättan. Efter utgången av sistnämnda år har han ej utfört något
arbete.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Till riksförsäkringsanstalten inkom den 10 december 1951 läkarintyg,
enligt vilket Larsson ådragit sig silikos; förändringar, som tolkats som
tecken härpå, hade konstaterats vid röntgenundersökning den 19 oktober
1951. Enligt läkarintyget hade Larsson arbetat på en arbetsplats, där
en mycket stor del av de anställda erhållit silikos. Vid utredning befanns,,
att Larssons lungor röntgenunder sökts även åren 1934 och 1935. Enligt
röntgenutlåtande från dessa undersökningar förelåg dock icke då någon
misstänkt silikosteckning. I fråga om röntgenundersökningen av år 1951
uttalade docent Gunnar Jönsson att processer av tuberkulostyp förelåg och
att en samtidig förekomst av silikos icke kunde uteslutas; om silikos förelåg,
hade den nått högst stadium I—II. Docent Torsten Bruce ansåg, att
sjukdomens natur icke med säkerhet kunde fastställas. Med den yrkeshistoria,
som här förelåge, finge man räkna med att silikos kunde ha uppstått.
Silikos borde anses yppad den 19 oktober 1951. Riksförsäkringsanstalten
förklarade, att även om silikos skulle kunna anses yppad den i 9
oktober 1951, någon ersättning icke kunde utgå, enär Larsson icke inom
tio år före sagda dag varit sysselsatt i farligt arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Larsson har i en till socialdepartementet den 23 april 1952 inkommen
skrivelse gjort gällande, att silikosen upptäckts redan år 1935 och anhåller
om ersättning i anledning av sjukdomen.

Riksförsäkringsanstalten har föranstaltat om läkarundersökning genom
docent Torsten Bruce, som uttalat, att lungförändringarna emellertid vore
föga utvecklade. Vid måttligt tungt arbete gjorde sig sjukdomen icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

13

märkbar. Sedan flera år hade Larsson varit oförmögen till arbete på
grund av magsår. Lungsjukdomen hade på det stora hela taget spelat en
underordnad roll och kunde icke anses nedsätta arbetsförmågan med mer
än högst 20 %.

Larsson saknar fast egendom och sparkapital. Han åtnjuter invalidpension
med särskilt bostadstillägg.

Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, skulle riksförsäkringsanstalten
ansett silikos yppad den 19 oktober 1951. Den av silikosen
föranledda nedsättningen i arbetsförmågan skulle skäligen uppskattats
till 20 % för tiden 20 oktober 1951—19 oktober 1954. Arbetsinkomsten
har, med hänsyn till att Larsson under året före sjukdomens yppande
saknat arbetsinkomst, uppskattats till 900 kronor. På grund härav
skulle Larsson tillerkänts livränta med 120 kronor för år för nyssnämnda
tidsperiod, eller dennas utgång skulle frågan om fortsatt ersättning ha
upptagits till prövning.

Ehuru Larsson sedan många år varit arbetsoförmögen på grund av
annan sjukdom, vill riksförsäkringsanstalten med hänsyn till i övrigt föreliggande
omständigheter icke ställa sig avvisande till att ersättning utgår
jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av professor Alf Westergren,
som anfört i huvudsak följande.

Röntgen 1934 och 1935 (finnes ej bevarade) skola visat smärre kalkfläckar,
men inga silikostecken. Röntgen av lungor den 19 oktober 1951
har ansetts visa silikos, men hållpunkterna härför synas mig särdeles
osäkra (lätt kronisk tbc, möjligen ej väsentligt mer än 1934—35). Som
vanligt i dylika fall kan silikos dock ej röntgenologiskt uteslutas. Farligt
arbete måste antagas ha förelegat 1921—36, men silikosrisken härvidlag
torde vara ringa.

Mycket tveksamt huruvida silikos yppats (knappast sannolikt). Om
dock så antages måste tidpunkten den 19 oktober 1951 angivas. Den av
riksförsäkringsanstalten föreslagna satsen 20 % förefaller mig under alla
omständigheter ej praktiskt berättigad, då någon reell nedsättning av arbetsförmågan
genom silikos med säkerhet ej föreligger.

Under åberopande av vad Westergren anfört finner försäkringsrådet sig
icke kunna tillstyrka att ersättning utgives till Larsson.

9. Ersättning till Karl Artur Jansson.

Karl Artur Jansson, född 1895, var under åren 1910—1950 anställd vid
Domnarfvets jernverk, därav under åren 1913—1932 som kvarts- och
sandrisslare i stålgjuteriet (silikosfarligt arbete). I övrigt har han icke
varit sysselsatt i arbete, där risk föreligger för silikos. Fr. o. in. den 13
juni 1950 har han på grund av annan sjukdom än silikos icke utfört något
arbete.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 3 mars 1952 inkom till vederbörande försäkringsbolag anmälarn
att Jansson ådragit sig silikos. Enligt bifogat läkarintyg hade Janssons
lungor vid röntgenundersökning den 5 februari 1952 företett bilden av
silikos stadium III. Jansson, som sedan många år lidit av kärlkramp,
vore även bortsett från denna sjukdom i det närmaste arbetsoförmögen
på grund av silikos. Försäkringsbolaget ansåg silikosen yppad den
5 februari 1952; ersättning kunde icke utgå, då Jansson icke inom tio år
före denna dag varit sysselsatt i farligt arbete.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksför säkring sanstalten har med eget yttrande överlämnat eu av
Jansson gjord, till anstalten den 2 juli 1952 inkommen framställning om
ersättning på grund av silikosen.

Anstalten har låtit läkarundersöka Jansson genom docent Torsten
Bruce, som förklarat, att Janssons lungor vid röntgenundersökning företett
bilden av silikos stadium II (—III). Blodkärlssjukdomen vore hos
Jansson svårare än silikosen och hindrade, att den invaliditet, som silikosen
kunde medföra, bleve märkbar. Om Jansson endast lidit av silikos,
torde sistnämnda sjukdom ha medfört viss nedsättning av arbetsförmågan.
Denna nedsättning borde skäligen uppskattas till 25 %.

Jansson har fast egendom med ett taxeringsvärde av 7 700 kronor. Han
har ej något sparkapital men ej heller några skulder. Han åtnjuter invalidpension
med bostadstillägg. Från ett försäkringsbolag uppbär han
till följd av tumskada livränta med 494 kronor 67 öre för år.

Riksförsäkringsanstalten finner silikosen yppad den 5 februari 1952.
Då Jansson sedan lång tid tillbaka lidit av annan sjukdom och på grund
av denna sjukdom, för vilken han åtnjuter invalidpension, icke arbetat
sedan juni 1950, finner anstalten det tveksamt, huruvida ersättning av
statsmedel bör beredas i anledning av silikosen. Anstalten vill emellertid
icke ställa sig avvisande till att så sker. Därest ersättning skall utgå, böi
denna bestämmas jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Försäkring sr ådet har inhämtat utlåtande av professor Alf Westeigren,
som anfört i huvudsak följande.

Under förutsättning av i övrigt fullgod hälsa kan det antagas, att Jansson
i någon mån skulle varit andfådd genom lungaffektionen, men även
möjligt att han skulle kunnat vara i det närmaste helt opåverkad. Under
samma förutsättning torde icke behöva räknas med livränta över 25 %.
I varje fall har Janssons lungaffektion icke varit av praktisk betydelse för
hans arbetsförmåga och den kan knappast förväntas undergå nämnvärd
försämring.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

15

10. Ersättning till Otto Leander Andersson.

Otto Leander Andersson, född 1887, var åren 1905—1920 samt 1929_

1938 anställd hos skilda företag med placering i arbete, där fara för silikos
föreligger. Han har varit arbetsoförmögen på grund av silikos sedan
den 12 december 1949.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 11 december 19o0 inkom till riksförsäkringsanstalten underrättelse
om att Andersson ådragit sig silikos. En röntgenbild av oktober 1949 utvisade
förändringar av den typ, som förekommer vid silikos stadium I
—II. Sedan vid utredning framkommit, att skärmbild tagitk den 21 september
1949, uttalade docent Torsten Bruce, att röntgenundersökningen
sannolikt föranletts av skärmbildsfyndet. Anstalten fann, att silikos
yppats sistnämnda dag men förklarade att ersättning icke kunde utgå,
enär Andersson icke inom tio år före yppandet varit sysselsatt i farligt
arbete. Hos försäkringsrådet anförda besvär föranledde icke någon rådets
åtgärd.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksförsäkringsanstalten har med eget utlåtande överlämnat två skilda
framställningar (skr. inkomna 14/7 1951 och 15/2 1952) från Andersson om
ersättning för yrkessjukdomen.

Anstalten har föranstaltat om läkarundersökning genom Bruce, som
uttalat, att i februari 1952 tillkommit en vänstersidig lungsäcksinflammation,
efter vilken rester kvarstått vid undersökningen. Sjukdomsförloppet
tydde mest på att sistnämnda sjukdom vore av tuberkulos natur. Hela
sjukdomskomplexet borde godtagas som yrkessjukdom. Andersson vore
helt oförmögen till arbete under åtminstone ett halvt år framåt. Därefter
borde förnyad invaliditetsprövning företagas.

Andersson har numera erhållit bostad i ett pensionärshem i Kopparberg.
Han saknar fast egendom och sparkapital men har ej heller några
skulder. Han uppbär invalidpension.

Riksförsäkringsanstalten föreslår, att Andersson tillerkännes ersättning
jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från ersättning,
som kan komma att tillerkännas Andersson för tid, varunder sjukpenning
utgått från erkänd sjukkassa eller av ersättningen betingad minskning
av hans folkpension icke ägt rum, bör avdragas ett belopp, som svarar
mot ifrågavarande sjukpenning eller minskning. Ersättning bör icke
utgå för tid före den 11 december 1950, då anstalten erhöll kännedom om
Anderssons sjukdom.

16

Kurigl. Maj:ts proposition nr 99.

Försäkringsrådet tillstyrker ersättning men föreslår, att denna utgår
fr. o. m. den 12 december 1949, då Andersson på grund av sjukdomen
slutade sitt arbete.

Sex reservanter inom försäkringsrådet anser, att ersättning bör utgå
tidigast fr. o. in. den 14 juli 1951, då Anderssons första ansökan i föreliggande
ärende inkom till riksförsäkringsanstalten.

11. Ersättning till Erik Sigurd Elgström.

Erik Sigurd Elgström, född år 1888, är sedan år 1905 anställd hos Riddarhytte
aktiebolag. Under 1905—1932 var han under skilda perioder sysselsatt
med silikosfarligt arbete.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 27 oktober 1948 inkom till riksförsäkringsanstalten anmälan, att
Elgström ådragit sig silikos. Enligt bifogat läkarintyg hade vid röntgenundersökning
den 9 september 1946 konstaterats lungförändringar, vilka bedömts
som silikos stadium I—II. Förnyade röntgenundersökningar 1947
och 1948 hade visat oförändrade bilder. Då tuberkulinprov åren 1947
och 1948 utfallit positivt, hade jämväl tuberkulos ansetts föreligga. Elgströms
arbetsförmåga vore till följd av silikos och tuberkulos i högre grad
nedsatt sedan år 1943.

Samtliga röntgenfilmer granskades av docenten Gunnar Jönsson, som
uttalade, att de visade förändringar, som sannolikt vore av tuberkulos
natur. Vid så utbredda förändringar i lungorna vore det omöjligt att avgöra,
om silikos inginge i den sjukliga processen; om silikos förelåge,
kunde den högst ha nått stadium I—II. Därefter uttalade docenten Torsten
Bruce, att positiv silikosdiagnos icke kunde ställas; det vore emellertid
icke uteslutet, att lungsjukdomen inrymde silikos. Med hänsyn till den
totala yrkesanamnesen funnes ej anledning räkna med mer än högst stadium
I.

Riksförsäkringsanstalten fann det icke ådagalagt att Elgström led av
silikos. Då anstalten funnit Elgströms silikos tidigast kunna anses yppad
den 9 september 1946, men han icke inom tio år före nämnda dag varit
sysselsatt i farligt arbete, kunde, även om han lede av silikos, någon ersättning
icke tillerkännas honom. Försäkringsrådet fann ej skäl till ändring
i det slut, vartill anstalten kommit.

Med skrivelse den 12 december 1950 översände Elgström till riksförsäkringsanstalten
en avskrift av ett av sanatorieläkaren Bertil Karth avgivet
utlåtande över en röntgenundersökning den 24 juli samma år. Enligt
utlåtandet visade röntgenfilmen i stort sett oförändrad bild, mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

17

svarande stadium It—III. Röntgenbilden granskades av Jönsson, som uttalade,
att det fortsatta förloppet ytterligare styrkte, att lungförändringarna
icke vore förorsakade av silikos utan sannolikt av tuberkulos; fortfarande
kunde emellertid en samtidig förekomst av silikos upp till stadium
I—II icke uteslutas. Bruce fann, att röntgenbilden icke gåve anledning
till att den redan tidigare förefintliga silikosmisstanken stärkts.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Elgström har i en till socialdepartementet den 13 februari 1952 inkommen
skrivelse anfört, att det syntes honom uppenbart att han ådragit
sig silikos, samt hemställt om ersättning för denna sjukdom.

Riksförsäkringsanstalten har föranstaltat om ny röntgenundersökning
av Elgströms lungor. Röntgenbilden har granskats av Jönsson som uttalat,
att det vore omöjligt att utesluta en med tuberkulosen samtidig förekomst
av silikos upp till stadium II. Därefter har Elgström undersökts av Bruce,
som funnit, att Elgström lede av lungsjukdom, som åtminstone till en del
utgjordes av silikos. Nedsättningen på grund av lungsjukdomen kunde
uppskattas till 66 2/a procent. Därjämte har Bruce yttrat, att erfarenheten
visat, att arbete under jord i Riddarhyttan innebure större risk än vad
som genomsnittligt brukade föreligga i svenska järnmalmsgruvor. Icke
minst med hänsyn därtill vore Elgströms yrkesanamnes tillräcklig att
framkalla silikos.

Med hänsyn till vad som förekommit har riksförsäkringsanstalten numera
— ehuru med tvekan —- kommit till den ståndpunkten, att silikos
kan anses yppad den 9 september 1946.

Elgström, som är gift, är fortfarande oförmögen till arbete. Makarna
äger ingen nämnvärd förmögenhet men har ej heller några skulder.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Elgström erhåller ersättning
jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Från ersättning, som
kan komma att tillerkännas honom för tid, varunder han är berättigad till
ersättning från erkänd sjukkassa, bör avdragas ett belopp, motsvarande
ifrågavarande sjukpenning. Ersättning bör icke utgå för tid före den 13
februari 1952, då framställning om ersättning inkom till socialdepartementet.

Ersättning i anledning av lungtuberkulos.

Enligt 1 § andra stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen åtnjuter viss
personal, som är yrkesmässigt sysselsatt i sjukvård, laboratoriearbete o. d.,
försäkringsskydd mot vissa epidemiska sjukdomar. Därjämte omfattar
lagen vissa särskilt angivna smittsamma sjukdomar, dock ej tuberkulos.

Frågan om tuberkulosen bör betraktas som en yrkessjukdom för sjukvårdspersonal
och vissa jämförliga grupper av anställda bär tidigare prövats
av statsmakterna. Då säkra grunder för en bedömning av sambandet
2—91 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 99.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

mellan dessa gruppers yrkesarbete och sjukdomen tills vidare saknas, har
emellertid tuberkulosen ännu icke upptagits bland yrkessjukdomarna. En
undersökning, som avser att belysa huruvida dylikt samband föreligger,
har sedan åtskilliga år bedrivits av riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
men är ännu icke slutförd.

12. Ersättning till Arnt K. Meyer-Lie.

Medicine kandidaten Arnt K. Meyer-Lie, född 1924, har i en till Kungl.
Maj :t ställd, till Uppsala universitets kansli den 29 oktober 1951 inkommen
skrivelse hemställt om ersättning i anledning av lungtuberkulos, som
han ådragit sig under vetenskapliga undersökningar vid Uppsala universitet.

Beträffande Meyer-Lies sjukdom framgår av handlingarna att han vid
upprepade röntgenundersökningar under tiden 1947—juli 1950 icke företett
tecken på lungtuberkulos samt att sådan tuberkulos konstaterades
vid röntgenundersökning den 4 september 1951.

Vidare framgår, att Meyer-Lie under arbete som amanuens å hygienisk-bakteriologiska
institutionen vid Uppsala universitet åren 1950 och
1951 varit sysselsatt med undersökningar rörande smittomekanismen vid
tuberkulos. Han arbetade i detta sammanhang med odlingar på substrat,
försöksympningar samt insamling och bearbetning av damm- och luftprover
m. m. Bl. a. undersöktes torkade, med virulenta tuberkelbaciller
inficerade ylletrådar för att utröna deras smittofarlighet.

I yttrande till kanslern för rikets universitet bär riksförsäkringsanstalten
förklarat, att, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig i
förevarande fall, anstalten skulle ha utgivit bl. a. sjukpenning under den
tid, sjukdomstillstånd ansetts föreligga, och för tiden därefter livränta, så
länge arbetsförmågan ansetts nedsatt med minst en tiondel. Ersättningen
skulle ha beräknats efter en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kronor. Därest
Meyer-Lie skulle beredas ersättning i särskild ordning av statsmedel, borde
hänsyn tagas till den ersättning, vartill han må hava rätt från sjukkassa.

Medicinalstyrelsen har i yttrande till universitetskanslern anfört, att styrelsen
funnit vägande skäl tala för antagandet att smittan ådragits under
arbetet vid hygienisk-bakteriologiska institutionen. Även om tuberkulos
icke är att hänföra till sådan sjukdom, som avses i yrkessjukdomsförsäkringslagen,
finner styrelsen de förhållanden, under vilka Meyer-Lie arbetat,
fullt analoga med de i 1 § nämnda lag under 7) angivna. Styrelsen anser
därför skäligt, att, därest lagen i fråga icke kan tillämpas, motsvarande
förmåner utgår till Meyer-Lie.

Statskontoret och kanslern för rikets universitet tillstyrker bifall till
framställningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

19

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av professor Anders Kristenson,
som anfört, att Meyer-Lie vid sin undersökning av tuberkulossmittan
varit i hög grad utsatt för risk för nedsmittning med tuberkelbaciller. Bl. a.
har Kristenson framhållit, att Meyer-Lie under bearbetningen av det insamlade
materialet varit utsatt för större smittorisk än vad den vid sanatorierna
anställda sjukvårdspersonalen i allmänhet kan antagas vara utsatt
för.

Försäkringsrådet har erinrat om pågående utredning rörande frågan om
upptagande av tuberkulos i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Vidtages ej
lagändring, finner försäkringsrådet på förhandenvarande material skäl
ändå tala för att i Meyer-Lies fall utgiva ersättning av statsmedel.

Ersättning i anledning av olycksfall i arbete.

13. Ersättning till Svän Söderberg.

Lagbestämmelser.

I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete — vilken lag gällde intill dess nu gällande olycksfallsförsäkringslag
den 1 januari 1918 trädde i kraft — stadgades skyldighet
för arbetsgivare, huvudsakligen inom industrien, att utgiva ersättning
efter i lagen angivna grunder till arbetare, som skadats till följd av olycksfall
i arbete. Arbetsgivaren kunde befria sig från sådan ersättningsskyldighet
genom försäkring i riksförsäkringsanstalten. Talan om jämkningav
fastställd ersättning skulle enligt 16 § anhängiggöras inom två år från
heslutets dag.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Riksförsäkringsanstalten mottog år 1916 från aktiebolaget Iggesunds
bruk anmälan att hos bolaget anställde hamnarbetaren Svante Söderberg,
född 1888, under lossning av slagg den 5 maj 1916 ådragit sig vissa skador.
Enligt bifogat läkarintyg hade Söderberg ådragit sig skärsår å vänstra
underarmen med avskärning av böjsenor till handleden och fingrarna
samt ulnarisnerven. Anstalten meddelade arbetsgivaren, att Söderberg
om han varit försäkrad i anstalten skulle ha tillerkänts livränta efter en
invaliditetsgrad av 20 % med 60 kronor för år tills vidare under ett år.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Svän Söderberg har i en till socialdepartementet den 9 mars 1951 inkommen
skrivelse, under åberopande av att de genom olycksfallet ådragna
skadorna efter hand förvärrats, hemställt om högsta möjliga ersättning
i anledning av olycksfallet.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Riksförsäkringsanstalten har inhämtat, att sökanden är identisk med
Svante Söderberg. På förfrågan har hans förutvarande arbetsgivare uppgivit,
att Söderberg efter emottagande av ett belopp av 60 kronor icke
gjort framställning om ytterligare ersättning. Enligt egen uppgift skall
han, trots besvär från skadan, på grund av oförstånd icke ha hänvänt
sig till läkare förrän våren 1951. Hans rätt till ytterligare ersättning enligt
1901 års olycksfallsersättningslag torde vara förverkad på grund av
allmän tioår spreskription; i detta sammanhang erinras jämväl om den
i 16 § 1901 års lag införda särskilda preskriptionsbestämmelsen.

Riksförsäkringsanstalten finner, att försämring inträtt i Söderbergs av
skadorna förorsakade tillstånd och att dessa bör anses numera medföra
en för framtiden bestående nedsättning av arbetsförmågan med 30 %. Om
Söderberg ägt att från anstalten uppbära ersättning på grund av olycksfallet,
skulle anstalten tillerkänt honom definitiv livränta med 90 kronor
för år. Härtill skulle ha tillkommit livräntetillägg enligt gällande bestämmelser.

Söderberg har tillfälliga anställningar såsom jordbruksarbetare. Han
bär ingen fastighet och ej heller andra tillgångar. Hustrun är sinnessjuk
och vistas å vårdanstalt.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Söderberg erhåller ersättning
enligt grunderna för 1901 års olycksfallsersättningslag jämte därå förekommande
tillägg. Ersättningen bör utgå fr. o. in. den 9 mars 1951, då
Söderbergs ansökan inkom till socialdepartementet.

Försäkringsrådet bar inhämtat yttrande av överläkaren Harald Nilsonne,
som bl. a. uttalat att invaliditetsgraden med hänsyn till en redan
före olycksfallet bestående defekt icke bör uppskattas till mer än 25 %.
Rådet biträder riksförsäkringsanstaltens förslag men finner invaliditetsgraden
oviss. Rådet vill närmast ansluta sig till Nilsonnes förslag i detta
hänseende.

14. Ersättning till Ingrid Catarina Sjödell.

Lagbestämmelser.

Vid olycksfall i arbete, som medfört den skadades död, gäller enligt
olycksfallsförsäkringslagen i fråga om ersättning till efterlevande bl. a.
att den avlidnes barn, som ej fyllt 16 år, oavsett om barnet fötts inom
eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats
före olycksfallet, är berättigat till livränta från dödsfallet till dess
barnet uppnått 16 års ålder med ett årligt belopp motsvarande eu sjättedel
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt de i 9 § nämnda
lag stadgade grunder. I fråga om olycksfall, varå förordningen den 17
maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd
av olycksfall vid flygning är tillämplig, gäller beträffande ersättning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

21

barn och adoptivbarn, att sedan livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen
upphört att utgå, särskild livränta med enahanda belopp skall utgivas
till barnet eller adoptivbarnet till dess det fyllt nitton år.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

E. o. radiotelegrafisten Bengt Book omkom med det över Östersjön den
13 juni 1952 förolyckade, flygvapnet tillhöriga flygplanet typ DC 3.

Books efterlevande maka, Ingrid Book, född Sjödell, har i en till Kungl.
Maj:ts kansli den 17 september 1952 inkommen skrivelse hemställt, att
hennes utom äktenskapet födda dotter Ingrid Catarina Sjödell, född den
30 april 1945, måtte erhålla efterlevandelivränta såsom om hon adopterats
av Book. Makarnas äktenskap ingicks den 15 maj 1948. Enligt
sökandens uppgifter var det mannens föresats att adoptera detta barn och
han hade före sin bortgång även vidtagit åtgärder härför.

Enligt ett framställningen i avskrift bifogat intyg av barnavårdsmannen
E. Lundholm, Stockholm, hade den avlidne i maj 1952 vid besök
hos barnavårdsmannen givit uttryck för sin bestämda avsikt att adoptera
Ingrid Catarina Sjödell.

Av handlingarna i ärendet framgår vidare följande. Ingrid Book, som är
född år 1924, är på grund av kroniskt invalidiserande åkomma oförmögen
till annat än mycket lätt arbete för framtiden. Hon uppbär familjepension
för egen del med 2 064 kronor för år jämte rörligt tillägg. Jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
och förordningen 1940:333 uppbär hon vidare livränta
med tillhopa 1 200 kronor för år. Hennes tillgångar uppgår till 11 300
kronor, huvudsakligen genom livförsäkringar efter maken.

Riksförsäkringsanstälten anför i huvudsak följande.

Därest adoption skett, skulle enligt olycksfallsförsäkringslagen livränta
ha tillkommit barnet från dödsfallet och intill dess det fyllt 16 år med
100 kronor för månad. Efter fyllda 16 år skulle barnet på grund av förordningen
1940:333 ha uppburit enahanda livränta intill dess det fvllt
19 år.

Därest barnet varit berättigat till familjepension skulle från livräntan
avdrag ha gjorts tör pension, dock icke till högre belopp än som motsvarat
:t/4 av livräntan. Från den särskilda livräntan enligt förordningen 1940:
333 skulle något avdrag icke ha skett.

Riksförsäkringsans tälten ställer sig tveksam till frågan, huruvida åtgärder
böra vidtagas för att i extra-ordinär ordning bereda sökandens
barn livränta. Med hänsyn till sökandens hälsotillstånd och övriga omständigheter
i ärendet vill anstalten dock icke ställa sig avvisande till att
så sker.

Anstalten erinrar om att socialvårdskommittén i sitt betänkande angående
yrkesskadeförsäkringslag in. in. till behandling upptagit frågan
om ändrade bestämmelser rörande efterlevandes rätt till livränta vid yrkesskada
(SOU 1951:25, s. 269 tf.) i syfte att bringa bestämmelserna härom

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

i närmare överensstämmelse med de regler, som gälla på skadeståndsrättens
område. Enligt dessa regler är styvbarn berättigat till skadestånd,
såvida den avlidne var underhållsskyldig gentemot barnet. Beträffande
underhållsskyldighet mot styvbarn gäller att om make under sin vårdnad
bär barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, andra maken är, så länge
äktenskapet består, skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets
underhåll. Denna skyldighet medför ej ändring i den underhållsskyldighet,
som må åligga den andre av barnets föräldrar. Kommittén ansåg, att
från principiell synpunkt intet torde vara att erinra mot att styvbarn,
som varit beroende av den avlidne, erhöll rätt till livränta. Med hänsyn
emellertid till att behovsprövningen i det särskilda fallet syntes komma
att bliva av komplicerad natur, stannade kommittén vid att föreslå ersättningsrätt
för hustrus barn under sexton år i tidigare gifte eller utom
äktenskap, vilket hade sitt hem hos den försäkrade. — I förevarande fall
hade barnet sitt hem hos makarna Book.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

15. Ersättning till Helge Vallentin Claesson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 24 augusti 1950 inkom till riksförsäkringsanstalten anmälan, att
Helge Vallentin Claesson, född 1908, under arbete för Åmåls sågverks aktiebolag
den 21 i samma månad ådragit sig vissa besvär i högra axeln. Besvären
skulle ha uppkommit, då Claesson lyft upp en isoleringsmatta, som
vägde omkring 30 kilogram. Enligt bifogat läkarintyg hade Claesson
ådragit sig distorsion i axeln med åtföljande svullnad; han ansågs arbetsoförmögen
under minst en vecka. Riksförsäkringsanstalten fann, att Claessons
ifrågavarande besvär icke orsakats av något den 21 augusti 1950 inträffat
olycksfall, varför ersättning icke kunde tillerkännas honom. Försäkringsrådet
fann ej skäl till ändring i beslutet.

Till riksförsäkringsanstalten inkom den 5 april 1951 en skrivelse från
Claesson med hemställan om förnyad prövning av ersättningsfrågan. Claesson
åberopade en å Älvsborgs läns centrallasarett förd sjukjournal över
hans behandling därstädes. Av journalen framgick bl. a., att Claesson vårdats
å lasarettet vissa tider av år 1950 för bristning av supraspinatussenan
samt att han i samband därmed opererats för denna åkomma. Efter granskning
av journalutdraget avvisade anstaltens läkare tanken på samband
mellan olycksfallet och skadan. Anstalten meddelade Claesson, att hans
framställning icke föranledde någon åtgärd. Jämväl detta beslut överklagades
i försäkringsrådet; besvären föranledde ingen åtgärd.

Claesson anförde därefter genom ombud den 3 november 1951 besvär
hos försäkringsrådet samt åberopade därvid ett av medicine doktorn Thore
Walheim utfärdat läkarintyg. Walheim hade erhållit nya och fullständigare
uppgifter om vad som förekommit vid det arbetsmoment, då senan
brast. Härigenom har framkommit, att Claesson förlorat balansen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

23

gjort en överhalning framåt, varvid en kraftig hyperextension av senan
följt. Walheim har uttalat, att i förevarande fall förelegat ett i olycksfallsförsäkringslagens
mening klart olycksfallsmoment, som berättigade
den skadade till ersättning. Sedan försäkringsrådet anmodat riksförsäkringsanstalten
att inkomma med utlåtande, inhämtade anstalten yttrande
från sin överläkare, docenten Ivar Palmer, vilken anförde bl. a.: »Operativ
friläggning har visat aponeurosdegeneration med sekundär ruptur av
mycket gammalt datum. Traumat, om man kan kalla det så, har blott utlöst
vissa besvär av den gamla skadan.» Anstalten hemställde, att framställningen
icke måtte föranleda någon åtgärd och detta blev även rådets beslut.

Förevarande framställning jämte yttranden.

I en till socialdepartementet den 23 september 1952 inkommen skrivelse
har Claesson, under åberopande av nyssnämnda av Walheim utfärdade intyg,
hemställt om ersättning för skadan efter samma grunder som om
olycksfallsförsäkringslagen varit tillämplig.

Riksförsäkringsanstalten har från legitimerade läkaren H. Paul vid centrallasarettet
i Vänersborg införskaffat läkarintyg med fullständig beskrivning
av Claessons nuvarande, av axelåkomman orsakade tillstånd.
Av intyget framgår, att rörelseförmågan i högra axelleden är väsentligt
inskränkt samt att en betydande nedsättning föreligger av grova kraften i
axelgördeln; tillståndet uppgives ha varit oförändrat under det senaste
året.

Enligt inhämtade uppgifter har Claesson alltsedan den 9 april 1951
arbetat full tid hos Åmåls sågverks aktiebolag. Hans arbetsförtjänst uppgår
f. n. till fyra kronor för arbetstimme, motsvarande 9 600 kronor för år
räknat.

Claesson är gift och har ett barn i tioårsåldern. Han äger en fastighet,
taxerad till 23 000 kronor och intecknad för 21 000 kronor. I övrigt har
han inga tillgångar och ej heller skulder.

Därest Claesson i anledning av sin axelåkomma varit berättigad till ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen, skulle riksförsäkringsanstalten
— förutom ersättning för läkarvård m. m. — ha tillerkänt honom hel
sjukpenning för tiden 22 augusti 1950—8 april 1951, frånsett vissa dagar
under vilka han arbetat. Vidare skulle Claesson ha erhållit livränta tills
vidare under tre år fr. o. m. den 9 april 1951 med 960 kronor för år,
motsvarande en nedsättning av arbetsförmågan med 20 procent. Efter utgången
av denna tid skulle omprövning ha skett.

Riksförsäkringsanstalten finner några omständigheter icke ha tillkommit,
som föranleder ändrat ståndpunktstagande i fråga om Claessons rätt
till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Anstalten finner ej heller
sådana förhållanden föreligga, som motiverar bifall till Claessons framställning
om ersättning av statsmedel enligt grunderna för samma lag.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Försäkringsrådet instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

Med anledning av vad som förekommit har genom socialdepartementets
försorg inhämtats vissa kompletterande upplysningar från docenten Palmer,
som därvid bl. a. anfört följande.

En bristning av skulderledens sen-aponeuros (en platta, bildad av flera
sig förenande muskelsenor), i populärt medicinskt språkbruk benämnd
»supraspinatusruptur», uppkommer aldrig som en ren följd av ett olycksfall.
För denna senplatta gäller samma allmänna regel som för all annan
senvävnad: i systemet muskelbuk — sena — senfäste är senan den mest
hållfasta. Är ett inverkande våld starkt nog att överskrida hållfasthetsgränsen,
sker bristning oftast i benfästet, varvid ett benfragment ryckes
loss och medföljer senan, någon gång i själva muskelsubstansen, aldrig
i själva senvävnaden.

Rätt ofta uppträder i den senare medelåldern förändringar i senplattan,
s. k. scleros, medförande en förskjutning av belastningen vid lyftande rörelser.
De av sclerosen försvagade fibrerna i senplattan kunna därvid brista
inifrån och utåt. Detta är en process, som kan pågå lång tid i samband
med ordinära kroppsrörelser. De brustna fiberportionerna omfatta småningom
aponeurosens hela tjocklek, så att ett hål uppstår.

Den inre fiberbristningen ger sig icke till känna genom smärtor. Det
är först när bristningen omfattar aponeurosens hela tjocklek, som besvär
börjar giva sig tillkänna, men även då i regel först i samband med någon
påfrestning som irriterar den vulnerabla vävnaden. Ett dylikt »falskt»
olycksfall ter sig för patienten som den verkliga orsaken till hans besvär.

Vid en aponeurosruptur rör det sig följaktligen alltid om en åkomma
med preformerande degenerativa förändringar. En olycksfallsartad episod
av föreliggande karaktär kan emellertid orsaka en slutbristning av den
försvagade aponeurosen. Ett trauma kan m. a. o. påskynda händelseförloppet,

I föreliggande fall var uppgivet trauma icke sådant, att det kan anses
utlösa en abnormt stark påfrestning på aponeurosen. Händelsen kan icke
rubriceras som olycksfall. Det rörde sig om en ordinär arbetsrörelse. Operationsfyndet,
som visade en stor defekt, omfattande större delen av aponeurosen
inklusrve bicepssenan, var sådant, att det kan betraktas som uteslutet,
att den aktuella påfrestningen givit upphov till förändringarna.
Denna påfrestning har blott provocerat symtom från en sjukdomshärd
av vida äldre datum, som ditintills icke i högre grad givit sig tillkänna.

Med den kännedom jag förvärvat om denna åkomma anser jag mig därför
icke ha rätt att som riksförsäkringsanstaltens överläkare på medicinska
grunder tillstyrka ersättning.

Departementschefen.

Yrkessjukdomsförsäkringslagen äger sedan år 1931 tillämpning å sjukdomen
silikos. Under vissa förhållanden uteslutes emellertid silikossjuka
personer från ersättning. Så är fallet, där den sjuke icke efter ingången av
år 1931 varit sysselsatt i arbete, där risk föreligger att ådraga sig silikos.
Men även om hinder för ersättning icke föreligger ur denna synpunkt, är
den sjuke utestängd från ersättning om han icke inom tio år före dagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

25

för sjukdomens yppande varit sysselsatt i farligt arbete. Sedan år 1937
har riksdagen på förslag av Kungl. Maj :t medgivit ersättning till silikossjuka
i ett flertal fall, där yrkessjukdomsförsäkringslagen på grund av
här angivna förhållanden icke varit tillämplig.

I förevarande sammanhang föreligger framställningar om ersättning i
extra ordinär väg från ett antal personer (fallen 1—7 och 9—11) vilka,
ehuru de enligt remissmyndigheternas uppfattning drabbats av silikos,
icke kunnat beredas ersättning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagens
bestämmelser, enär deras fall företett brister i något av de hänseenden
som nyss angivits. I fall nr 8, som i övrigt befinner sig i samma läge som
de nyssnämnda fallen, har riksförsäkringsanstalten funnit silikos yppad,
medan däremot försäkringsrådet, vars sakkunnige läkare funnit silikosdiagnosen
knappast sannolik, avstyrkt ersättning. I detta fall har således
tveksamhet rått vid sjukdomsbedömningen; såsom skäl för antagandet att
det här rör sig om silikos talar bl. a. det förhållandet att en mycket stor
del av de anställda vid ifrågavarande arbetsplats ådragit sig denna sjukdom.
Härtill kommer att omständigheter i övrigt, särskilt i ekonomiskt
avseende, talar för bifall till framställningen om ersättning. Enligt min
mening bör därför även i detta fall ersättning få utgå.

Med bortseende från försäkringsrådets avvisande ställningstagande till
fall nr 8, varom talats i det föregående, har remissmyndigheterna i samtliga
fall tillstyrkt eller i vart fall icke velat motsätta sig att ersättning
utgår. För egen del anser jag, att de personer, som det här är fråga om,
bör beredas ersättning enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I fråga om vissa av silikosfallen uppkommer särskilda problem, vilka
bör upptagas till behandling redan i detta sammanhang. Vad gäller bestämmandet
av den tidpunkt från vilken ersättningarna skall utgå — ett
spörsmål, som föranlett högst skiljaktiga uttalanden vid remissbehandlingen
— återkommer jag senare, då hithörande problem uppkommer även
i fråga om dem, som skadats genom olycksfall i arbete.

I fall nr 2 har riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet stannat vid
olika uppfattning om dagen för sjukdomens yppande. Denna tidpunkt är
av betydelse för bl. a. den inkomstberäkning, som skall ligga till grund för
beslut om ersättningens storlek. Enligt det läkarintyg, som bifogats den
första till riksförsäkringsanstalten inkomna anmälningen, hade den sjuke
sedan år 1949 besvärats av andfåddhet på grund av silikos och hans arbetsförmåga
var avsevärt nedsatt fr. o. m. den 19 juli 1949. Riksförsäkringsanstalten
har ansett sig böra godtaga dessa uppgifter såsom belägg för
att sjukdomen yppats dagen före sistnämnda dag. Försäkringsrådet har
däremot velat förlägga yppandet till det första tillfälle, då röntgenundersökning
företogs. Enligt min mening bör det i detta läge, med hänsyn till
att silikosdiagnosen är ostridig, kunna väl försvaras att anknyta sjukdo -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

mens yppande till det tillfälle, då arbetsförmågan vek. Jag ansluter mig
därför till riksförsäkringsanstaltens mening i denna fråga.

I fallen nr 6 och 8 föreligger vid sidan av silikos invalidiserande sjukdomar
av annan karaktär. Detta förhållande har föranlett svårigheter att
bedöma graden av den invaliditet, som silikosen kan anses medföra.

Yad först beträffar fall nr 6 har riksförsäkringsanstalten uppskattat
den av silikosen förorsakade invaliditeten till 100 procent. Försäkringsrådet
har däremot beräknat invaliditeten till högst 50 procent, varvid hänsyn
tagits till förekomsten sedan länge av invalidiserande ledgångsreumatism
samt vederbörandes ålder (han är född år 1886). Rådet har grundat sitt
ställningstagande på ett läkarutlåtande, enligt vilket silikosens invalidiserande
verkan bedömts såsom synnerligen osäker inom så vid ram som från
mindre än 10 procent till 75 procent. För egen del anser jag, att billighetsskäl
talar för att ersättning får utgå efter den av riksförsäkringsanstalten
uppskattade nedsättningen i arbetsförmågan. Den sjukes arbetsinkomst
har på grund av invaliditet redan före den dag, då silikosen yppades,
varit så låg att livränta i anledning av silikosen icke kan beräknas
efter högre inkomst än den i lagen föreskrivna minimiinkomsten av 900
kronor. På grund härav kommer livräntan — även om den beräknas efter
100 procents invaliditet —■ att utgå med ett relativt blygsamt belopp; härtill
kommer att den sjukes i anledning av ledgångsreumatismen uppburna
invalidpension kommer att minskas med hänsyn till livräntan.

Även i fall nr 8 föreligger skiljaktiga meningar mellan remissmyndigheterna
rörande silikosens invalidiserande verkan. I detta fall är vederbörande
helt arbetsoförmögen på grund av magsår. Riksförsäkringsanstalten
har ansett silikosen medföra en nedsättning av arbetsförmågan med 20
procent. Enligt ett av försäkringsrådets läkare gjort uttalande, som av
rådet godtagits, kan den av silikosen förorsakade arbetsoförmågan även
om silikos ostridigt förelegat — vilket enligt rådets mening icke är fallet
— icke anses uppgå till 20 procent. I detta fall måste dock invaliditetsgraden
fastställas i vanlig ordning. Om invaliditetsgraden fixerades genom
beslut av riksdagen, skulle den komma att fastlåsas, vilket icke vore
riktigt; silikosens verkningar är nämligen ännu så länge av mindre omfattning
och man måste räkna med att sjukdomen dock kan förvärras.
Jag vill framhålla, att det är den sjuke obetaget att anföra besvär över
riksförsäkringsanstaltens beslut i detta avseende i härför gällande ordning.

Meyer-Lie (fall nr 12) har drabbats av lungtuberkulos, som brutit
ut sedan han under en anställning som amanuens å hygienisk-bakteriologiska
institutionen vid Uppsala universitet varit sysselsatt med forskningsarbete
rörande smittomekanismen vid tuberkulos. Någon ersättning med
stöd av yrkessjukdomsförsäkringslagens bestämmelser har icke kunnat
utgå. Tuberkulos har nämligen ännu icke införts i denna lag på grund av

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

27

svårigheterna att avgöra om samband i det individuella fallet föreligger
mellan yrkesarbetet och sjukdomen. Statsmakterna beslöt år 1948, att ersättning
skulle få utgå till ett antal elever vid tandläkarhögskolan i Stockholm,
vilka sannolikt smittats med tuberkulos vid en under studiearbetet
företagen obduktion (prop. nr 307; rd. skr. nr 461). Mot bakgrunden av
den ovanligt stora smittorisk, som Meyer-Lie varit utsatt för i sitt arbete,
måste även i förevarande fall tuberkulosen anses sannolikt ådragen i arbetet.
Jag vill därför föreslå, att Meyer-Lie erhåller ersättning enligt grunderna
i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Svän Söderberg (fall nr 13) tillerkändes år 1916 en livränta av 60
kronor i anledning av ett olycksfall, som drabbat honom samma år. Invaliditetsgraden
bedömdes till 20 procent. Han uppbar livräntan endast för
ett år och har därefter icke gjort ytterligare ersättningskrav gällande förrän
år 1951, då han hos Kungl. Maj :t gjorde framställning om ersättning i
extra ordinär väg i anledning av att skadan försämrats. Såväl riksförsäkringsanstalten
som försäkringsrådet tillstyrker framställningen. Invaliditetsgraden
har uppskattats av anstalten till 30 procent och av rådet till
25 procent. I likhet med remissmyndigheterna anser jag, att ersättning bör
få utgå. Den av skadan förorsakade nedsättningen i arbetsförmågan bör i
överensstämmelse med riksförsäkringsanstaltens uppfattning uppskattas
till 30 procent.

Ingrid Catarina Sjödell (fall nr 14) är född utom äktenskapet
år 1945; hennes moder var gift med en av de radiotelegrafister, vilka omkom
med det över Östersjön den 13 juni 1952 förolyckade militärplanet.
Modern uppbär för egen del familjepension samt vederbörliga olycksfallsersättningar.
Ingrid Catarina Sjödell var icke adopterad av den omkomne;
om så varit fallet hade hon, förutom familjepension i därom gällande ordning,
ägt uppbära dels livränta jämlikt olycksfallsförsäkringslagen intill
dess hon fyllt 16 år och dels därefter livränta jämlikt särskild förordning
om ersättning för olycksfall vid flygning intill dess hon fyllt 19 år. Enligt
trovärdiga uppgifter var det strax före flygolyckan den avlidnes bestämda
avsikt att adoptera barnet. Med hänsyn härtill och då det vidare
framgår, att barnets moder på grund av kronisk sjukdom torde komma
att möta svårigheter att försörja sig genom arbete, synes biliighetsskäl
tala för att barnet tillerkännes den ersättning, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
och nyssnämnda förordning skulle tillkommit henne, därest
hon hunnit adopteras.

Helge Vallentin Claesson (fall nr 15) var i arbetet sysselsatt med
att lyfta en matta, då han utsattes för en senbristning i ena axeln. Ostridigt
är att skadan uppkommit efter en degenerativ utveckling, som undergrävt
senans hållfasthet; senans bristning förorsakades omedelbart av en
i arbetet utförd rörelse. Såväl riksförsäkringsanstalten som försäkrings -

28

Knngl. Maj:ts proposition nr 99.

rådet avslog framställning om ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen.
Sedermera har Claesson inkommit till försäkringsrådet med ett av
medicine doktorn Thore Walheim avgivet läkarintyg. I intyget angavs, att
Claesson vid ifrågavarande arbetsmoment förlorat balansen, varvid axeln
utsatts för en abnorm påfrestning, som medfört att senan brast. Enligt.
Walheims mening förelåge ett i olycksfallsförsäkringslagens mening klart
olycksfallsmoment, som berättigade den skadade till ersättning. Försäkringsrådet
har emellertid ej heller sedan detta läkarintyg inkommit funnit
förutsättningar föreligga för ett ändrat ställningstagande. Med hänsyn
till vad som framkommit genom Walheims utlåtande synes det emellertid
skäligt, att Claesson tillerkännes ersättning som om olycksfallsförsäkringslagen
varit tillämplig.

Härefter torde jag få övergå till frågan om den dag, från vilken ersättning
skall få utgå. Under remissbehandlingen har framkommit ett flertal
olika synpunkter på denna fråga. I vissa fall har man förordat en dag,
då arbetsförmågan helt eller delvis vikit, i andra åter en tidpunkt, då ersättningskrav
i något sammanhang gjorts gällande mot försäkringsinrättningen.
Vidare föreslås i vissa fall att ersättning skall utgå från den dag,
då framställning om ersättning i extra ordinär väg inkom; i andra fall
åter har icke angivits några synpunkter i denna fråga.

I de fall, som hittills varit föremål för statsmakternas ställningstagande,
förekommer ett flertal olika bedömningsgrunder i förevarande fråga. I
silikosfallen har i allmänhet hänsyn tagits till tidpunkten för total eller
partiell minskning i arbetsförmågan; det har dock även hänt, att ersättning
fått utgå från den dag, då ansökan inkommit om ersättning i extra
ordinär väg. Även andra bedömningsgrunder har stundom förekommit.
Jämväl i fråga om olycksfallen har tidpunkten bestämts efter vitt skilda
faktorer.

Det synes nu erforderligt att erhålla en för samtliga fall tillämpbar gemensam
regel. Utgångspunkt härför bör vara, att ersättning skall utgå
som om i ärendet icke förelegat någon faktor, som hindrat direkt tillämpning
av lagen. Emellertid bör en gräns skapas för den retroaktiva ersättningsrätten.
Jag föreslår därför, att någon ersättning icke skall utgå för
tid, som ligger längre tillbaka än fem år, räknat från den dag, då den
framställning inkommit, som föranlett förslag till riksdagen i ersättningsfrågan.

Från ersättning, som kan komma att utgå för tid, varunder sjukpenning
uppburits från erkänd sjukkassa, eller av ersättningen betingad minskning
av statliga folkpensionsförmåner icke ägt rum, bör avdragas ett belopp,
som svarar mot ifrågavarande sjukpenning eller minskning.

Kungl. May.ts proposition nr 99.

29

Slutligen torde jag här få upptaga frågan om ersättning till personer,
som drabbats av den s. k. sliparsjukan.

En grundläggande princip vid fastställandet av yrkessjukdomsförsäkringslagens
omfattning har varit, att densamma endast skulle avse sådana
sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka till arbetet eller de omständigheter,
varunder detta bedrives. Endast sådana sjukdomar har därför
upptagits i yrkessjukdomsför säkringslagen, beträffande vilka diagnosticeringen
och klarläggandet av samband mellan arbetet och sjukdomen
icke erbjuder alltför stora svårigheter. Efter hand har i lagen införts ett
begränsat antal sjukdomar, vilka förorsakas av ovanliga eller ensidiga
rörelser o. dyl. i arbetet, ihållande buller eller skakningar från maskiner
o. s. v.

Svenska fabriksarbetareförbnndet har (skr. 7/5 1952) hemställt, att den
s. k. sliparsjukan måtte införas såsom yrkessjukdom i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Beträffande ifrågavarande sjukdom har ur handlingarna i ärendet inhämtats
följande. Bland glasslipare vid ett antal glasbruk har iakttagits vissa
till händerna lokaliserade sjukdomssymtom. Vanligtvis utgörs dessa av
en domningskänsla i till- och ringfingrarna, men även mer eller mindre uttalade
atrofier av vissa muskelgrupper i händerna kan förekomma. Sjukdomen
uppkommer genom ett av den normala arbetsställningen vid slipskivan
föranlett speciellt tryck mot armbågen, vilken kan medföra skada
på ulnarisnerven. Enligt uppgift från statens institut för folkhälsan torde
antalet fall av sliparsjuka kunna uppskattas till ett 20-tal.

Medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, försäkringsrådet,
riksförsäkringsanstalten, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige har antingen tillstyrkt, att sjukdomen i fråga införes i
yrkessjukdomsför säkringslagen, eller i vart fall icke haft något att erinra
mot att så sker. Härvid har bl. a. framhållits, att även vissa andra,
analoga sjukdomar borde omfattas av lagen. Vidare föreslås allmänt, att,
därest lagändring kommer till stånd, Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande
att besluta om ersättning av statsmedel i de fall, där ersättning
icke kan utgå på grund av att sjukdomen yppats före lagändringens
ikraftträdande.

Vidkommande den här aktuella sjukdomen måste det anses ådagalagt,
att ett klart orsakssammanhang föreligger mellan denna och slipningsarbetet.
Det synes vara angeläget att, i avvaktan på att sliparsjukan införes
i yrkessjukdomsför säkringslagen, provisoriskt bereda dem som drabbats
av sjukdomen möjlighet till ersättning. Jag vill därför föreslå, att
de personer, vilka erhållit eller erhåller ifrågavarande sjukdom, tillerkännes
ersättning såsom om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å
sjukdomen. Ersättningen bör bestämmas efter de allmänna regler härför,
vilka jag i det föregående angivit.

30 Kungl. May.ts proposition nr 99.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

att medgiva, att av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
må i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit utgivas
dels ersättningar i anledning av yrkessjukdom eller olycksfall
i arbete, som drabbat i de särskilda fallen angivna personer,

dels ock ersättningar i anledning av fall av den s. k. sliparsjulcan,
vilka inträffat eller må komma att inträffa.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

Sthlm 1953. K. L. Beckmans Bolctr.