Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

1

Nr 98.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6
juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet,
m. m.; given Stockholms slott den 13 mars 1953.

o Ivungl- Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsi
ådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr

251) om kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 74 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr

252) om kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935 (nr
337) om kommunalstyrelse i Stockholm; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 6 december 1946 (nr
727) om kommunal fondbildning.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att kommunallagskommitténs i dess betänkande
med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952: 14) framlagda förslag om
utvidgning av kommunernas underställningsfria lånerätt genomföres från
och med den 1 juli 1953. Förslaget innebär, att den nuvarande underställningsfria
lånerätten, såväl den ettåriga som den femåriga lånerätten, ersättes
av en ny, av skattetrycket oberoende lånerätt, motsvarande sex kronor
per skattekrona i stad, som ej deltager i landsting, och fyra kronor per
skattekrona i Övriga kommuner. Lån, som upptagits med stöd av denna lånerätt,
skall återbetalas inom fem år. Dessutom förordas, att kommunerna
skall få nyttja sina fonder utan att detta, såsom för närvarande är fallet,
skall inkräkta på den fria lånerätten.

En komplettering av kommunallagskommitténs förslag föreslås även enligt
av kommunlåneutredningen i remissvar över kommitténs betänkande
uppdragna riktlinjer. Denna komplettering går ut på, att Kungl. Maj:t får
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 98.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

möjlighet att generellt medgiva kommunerna rätt att åtaga sig ansvar gentemot
bank eller annan kreditinrättning dels för byggnadskreditiv åt bostadsföretag,
till vilket utgår statligt lån, dels för sekundärlån för bostadsföretag,
till vilket statligt tertiärlån beviljats. Därjämte föreslås, på av kommunlåneutredningen
anförda skäl, underställningsfrihet för kommunerna — i
den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer — i fråga om
lån, som beviljats av statlig myndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

3

1) Förslag
till

lag angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

79 §.

2 mom. Kommun äger, utan atl
Konungens fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån, ställda på
högst ett års återbetalning stid, intill
ett sammanlagt belopp motsvarande
en utdebitering av tre kronor
för varje å kommunen belöpande
skattekrona enligt den under nästföregående
år fastställda taxeringen.

Utöver vad i föregående stycke är
medgivet äger kommun, utan att
Konungens fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån intill en
sammanlagd summa motsvarande för
varje skattekrona som nyss sagts en
utdebitering av det belopp, varmed
den under nästföregående är fastställda
utdebiteringen understiger, i
kommun som omhänderhar folkskoleväsendet
tio och i annan kommun
nio kronor, dock högst tre kronor för
varje skattekrona. Lån, som avses i
detta stycke, skall vara ställt att återbetalas
inom fem år och, därest lånetiden
är mer än ett år, att årligen
avbetalas; dock må kommun vid förvärv
av intecknad egendom övertaga
betalningsansvar även för sådan i
egendomen intecknad gäld, som är
ställd att betalas inom längre tid eller
i annan ordning.

Lån, som enligt uttryckligt beslut
skall upptagas för att gälda "äldre lån
och återbetalas inom de betalningsterminer
som gälla för det äldre lånet,
skall vid bedömande, huruvida
underställning av beslutet erfordras,
ej anses utgöra nytt lån.

Föreslagen lydelse:

79 §.

2 mom. Kommun äger, utan att Ko*
nungens fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån intill ett sammanlagt
belopp motsvarande en utdebitering
av fyra kronor för varje
å kommunen belöpande skattekrona
enligt den under nästföregående år
fastställda taxeringen. Lån, som här
avses, skall vara ställt att återbetalas
inom fem år och, därest lånetiden är
mer än ett år, att årligen avbetalas;
dock må kommun vid förvärv av intecknad
egendom övertaga betalningsansvar
även för sådan i egendomen
intecknad gäld, som är ställd
att betalas inom längre tid eller i
annan ordning.

Kommun äger jämväl, utan att
Konungens särskilda fastställelse å
beslut därom erfordras, upptaga lån
av statsmedel, som av Konungen beviljats
kommunen, så ock, i den omfattning
och på de villkor Konungen
bestämmer, lån av statsmedel, som
beviljats kommunen av statlig myndighet.

Lån, som enligt uttryckligt beslut
skall upptagas för att gälda "äldre lån
och återbetalas inom de betalningsterminer
som gälla för det äldre "lånet,
skall vid bedömande, huruvida
underställning av beslutet erfordras,,
ej anses utgöra nytt lån.

1 Senaste lydelse se 1949: 142.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Nuvarande lydelse:

Nyttjar kommun jämlikt lagen om
kommunal fondbildning medel från
annan kommunen tillhörig fond än
kassaförlags fond i stället för belopp
som kommunen äger upplåna, skall
kommunens lånerätt anses därigenom
tagen i anspråk; dock må kommun
utan hinder av denna bestämmelse
besluta att använda sin lånerätt
för att ersätta sålunda nyttjade
fondmedel.

Med lån avses i detta mom. även
borgen.

Kommun äger jämväl, utan att
Konungens fastställelse å beslut därom
erfordras, i enlighet med gällande
bestämmelser om egnahemslån och
förbättringslån samt om tertiårlån
och tilläggslån för flerfamiljshus åtaga
sig ansvarighet gentemot staten
för lån, som av statsmedel beviljas
annan än kommunen; dock skall
kommuns beslut att ikläda sig sådan
borgen för tertiårlån eller tilläggslån
åt allmännyttigt bostadsföretag, vilken
må godtagas i stället för inteckningssäkerhet,
underställas Konungens
prövning.

Av Konungen meddelat beslut att
bevilja kommun lån av statsmedel
skall anses innefatta jämväl tillstånd
att upptaga lånet.

Föreslagen lydelse:

Med lån avses i detta mom. även
borgen.

Kommun äger, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom erfordras,
i den omfattning och på de
villkor Konungen bestämmer, åtaga
sig ansvarighet gentemot staten för
lån, som av statsmedel beviljas annan
än kommunen, så ock borgensansvar
för lån åt bostadsföretag, som
godkänts för statlig belåning.

(Se andra .stycket!)

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

5

2) Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 74 § 2 mom. lagen den 6 juni
1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 74 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

74 §.

2 mom. Stad äger, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån, ställda på
högst ett års återbetalningstid, intill
ett sammanlagt belopp motsvarande
för varje å staden belöpande skattekrona
enligt den under nästföregående
år fastställda taxeringen en utdebitering
av fyra kronor, såvitt angår
i landsting ej deltagande stad,
och en utdebitering av tre kronor, såvitt
angår annan stad.

Utöver vad i föregående stycke är
medgivet äger stad, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom erfordras,
upptaga lån intill en sammanlagd
summa motsvarande för
varje skattekrona som nyss sagts en
utdebitering av det belopp, varmed
den under nästföregående år fastställda
utdebiteringen understigert i
stad som omhänderhar folkskoleväsendet
tio och i annan stad nio kronor,
dock högst tre kronor för varje
skattekrona. Lån, som avses i detta
stycke, skall vara ställt att återbetalas
inom fem år och, därest lånetiden är
mer än ett år, att årligen avbetalas;
dock må stad vid förvärv av intecknad
egendom övertaga betalningsansvar
även för sådan i egendomen intecknad
gäld, som är ställd att betalas
inom längre tid eller i annan ordning.

Lån, som enligt uttryckligt beslut
skall upptagas för att gälda äldre
lån och återbetalas inom de betalningsterminer
som gälla för det äld 1

Senaste lydelse se 1949: 143.

Föreslagen lydelse:

74 §.

2 mom. Stad äger, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån intill ett sammanlagt
belopp motsvarande för varje
å staden belöpande skattekrona
enligt den under nästföregående år
fastställda taxeringen en utdebitering
av sex kronor, såvitt angår i landsting
ej deltagande stad, och en utdebitering
av fyra kronor, såvitt angår
annan stad. Lån, som här avses, skall
vara ställt att återbetalas inom fem
år och, därest lånetiden är mer än ett
år, att årligen avbetalas; dock må
stad vid förvärv av intecknad egendom
övertaga betalningsansvar även
för sådan i egendomen intecknad
gäld, som är ställd att betalas inom
längre tid eller i annan ordning.

Stad äger jämväl, utan att Konungens
särskilda fastställelse å beslut
därom erfordras, upptaga lån av
statsmedel, som av Konungen beviljats
staden, så ock, i den omfattning
och på de villkor Konungen bestämmer,
lån av statsmedel, som beviljats
staden av statlig myndighet.

Lån, som enligt uttryckligt beslut
skall upptagas för att gälda äldre lån
och återbetalas inom de betalningsterminer
som gälla för det äldre lå -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Nuvarande lydelse:

re lånet, skall vid bedömande, huruvida
underställning av beslutet erfordras,
ej anses utgöra nytt lån.

Nyttjar stad jämlikt lagen om
kommunal fondbildning medel från
annan staden tillhörig fond än kassaförlagsfond
i stället för belopp som
staden äger upplåna, skall stadens
lånerätt anses därigenom tagen i anspråk;
dock må stad utan hinder av
denna bestämmelse besluta att använda
sin lånerätt för att ersätta sålunda
nyttjade fondmedel.

Med lån avses i detta mom. även
borgen.

Stad äger jämväl, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, i enlighet med gällande
bestämmelser om egnahemslån och
förbättringslån samt om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus
åtaga sig ansvarighet gentemot staten
för lån, som av statsmedel beviljas
annan än staden; dock skall
stads beslut att ikläda sig sådan borgen
för tertiärlån eller tilläggslån åt
allmännyttigt bostadsföretag, vilken
må godtagas i stället för inteckningssäkerhet,
underställas Konungens
prövning.

Av Konungen meddelat beslut att
bevilja stad lån av statsmedel skall
anses innefatta jämväl tillstånd att
upptaga lånet.

Föreslagen lydelse:

net, skall vid bedömande, huruvida
underställning av beslutet erfordras,
ej anses utgöra nytt lån.

Med lån avses i detta mom. även
borgen.

Stad äger, utan att Konungens fastställelse
å beslut därom erfordras, i
den omfattning och på de villkor Konungen
bestämmer åtaga sig ansvarighet
gentemot staten för lån, som
av statsmedel beviljas annan än staden,
så ock borgensansvar för lån åt
bostadsföretag, som godkänts för
statlig belåning.

(Se andra stycket!)

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

7

3) Förslag

till

lag angående] ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen den 15 juni
1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 63 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse
i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

63 §.

2 mom. Staden äger, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån, ställda på
högst ett års återbetalningstid, intill
ett sammanlagt belopp motsvarande
en utdebitering av fyra kronor
för varje å staden belöpande skattekrona
enligt den under nästföregående
år fastställda taxeringen.

Utöver vad i föregående stycke är
medgivet äger staden, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd
summa motsvarande för
varje skattekrona som nyss sagts en
utdebitering av det belopp, varmed
den under nästföregående år fastställda
utdebiteringen understiger tio
kronor, dock högst tre kronor för
varje skattekrona. Lån, som avses
i detta stycke, skall vara ställt
att återbetalas inom fem år och,
därest lånetiden är mer än ett år, att
årligen avbetalas; dock må staden vid
förvärv av intecknad egendom övertaga
betalningsansvar även för sådan
i egendomen intecknad gäld, som är
ställd att betalas inom längre tid eller
i annan ordning.

Lån, som enligt uttryckligt beslut
skall upptagas för att gälda äldre lån
och återbetalas inom de betalningsterminer
som gälla för det äldre lånet,
skall vid bedömande, huruvida
underställning av beslutet erfordras,
ej anses utgöra nytt lån.

Nyttjar staden jämlikt lagen om
kommunal fondbildning medel från

Föreslagen lydelse:

63 §.

2 mom. Staden äger, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån intill ett sammanlagt
belopp motsvarande en utdebitering
av sex kronor för varje å
staden belöpande skattekrona enligt
den under nästföregående år fastställda
taxeringen. Lån, som här avses,
skall vara ställt att återbetalas
inom fem år och, därest lånetiden är
mer än ett år, att årligen avbetalas;
dock må staden vid förvärv av intecknad
egendom övertaga betalningsansvar
även för sådan i egendomen
intecknad gäld, som är ställd
att betalas inom längre tid eller i annan
ordning.

Staden äger jämväl, utan att Konungens
särskilda fastställelse å beslut
därom erfordras, upptaga lån av
statsmedel, som av Konungen beviljats
staden, så ock, i den omfattning
och på de villkor Konungen bestämmer,
lån av statsmedel, som beviljats
staden av statlig myndighet.

Lån, som enligt uttryckligt beslut
skall upptagas för att gälda äldre lån
och återbetalas inom de betalningsterminer
som gälla för det äldre lånet,
skall vid bedömande, huruvida
underställning av beslutet erfordras,
ej anses utgöra nytt lån.

1 Senaste lydelse se 1949: 144.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Nuvarande lydelse:

annan staden tillhörig fond än kassaförlagsfond
i stället för belopp som
staden äger upplåna, skall stadens
lånerätt anses därigenom tagen i anspråk;
dock må staden utan hinder
av denna bestämmelse besluta att använda
sin lånerätt för att ersätta sålunda
nyttjade fondmedel.

Med lån avses i detta mom. även
borgen.

Staden äger jämväl, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom
erfordras, i enlighet med gällande bestämmelser
om egnahemslån och förbättringslån
samt om tertiärlån och
tilläggslån för flerfamiljshus åtaga
sig ansvarighet gentemot staten för
lån, som av statsmedel beviljas annan
än staden; dock skall stadens
beslut att ikläda sig sådan borgen
för tertiärlån eller tilläggslån åt allmännyttigt
bostadsföretag, vilken må
godtagas i stället för inteckningssäkerhet,
underställas Konungens prövning.

Av Konungen meddelat beslut att
bevilja staden lån av statsmedel
skall anses innefatta jämväl tillstånd
att upptaga lånet.

Föreslagen lydelse:

Med lån avses i detta mom. även
borgen.

Staden äger, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom erfordras,
i den omfattning och på de villkor
Konungen bestämmer, åtaga sig
ansvarighet gentemot staten för lån,
som av statsmedel beviljas annan än
staden, så ock borgensansvar för lån
åt bostadsföretag, som godkänts för
statlig belåning.

(Se andra stycket!)

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

9

4) Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 6 december 1946
(nr 727) om kommunal fondbildning.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den G december 1946 om kommunal
fondbildning1 skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

8 §.

Fonds medel skola vara på betryggande
sätt anbragta, kommun obetaget
att nyttja fondens medel i stället
för belopp, som kommunen jämlikt
Konungens medgivande eller eljest
äger upplåna. Kassaförlagsfond
må jämlikt sitt ändamål nyttjas utan
hinder av den inskränkning som nu
stadgats. Därutöver må kommunen
nyttja fonds medel allenast efter Konungens
tillstånd. Vid anbringande
eller nyttjande av fonds medel skall
tillses, att medlen vid behov äro tillgängliga.

Fonds medel — — — omyndigs
medel.

Vad nu---än penningmedel.

Föreslagen lydelse:

8 §•

Fonds medel skola vara på betryggande
sätt anbragta, kommun obetaget
att nyttja fondens medel i sin
verksamhet. Vid anbringande eller
nyttjande av fonds medel skall tillses,
att medlen vid behov äro tillgängliga.

Fonds medel — — — omyndigs
medel.

Vad nu---än penningmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953.

1 Senaste lydelse se 1952: 363.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om
vissa ändringar i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på
landet, m. m. och anför därvid följande.

Inledning.

Gällande bestämmelser om kommuns rätt att upptaga lån — varmed jämställes
ingående av borgen — återfinnes i 79 § lagen den 6 juni 1930 om
kommunalstyrelse på landet (LKL), 74 § lagen samma dag om kommunalstyrelse
i stad (LIvS) samt 63 § lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse
i Stockholm. Såsom huvudregel gäller enligt dessa lagrum, att beslut
om lån eller borgen skall för att vinna bindande kraft underställas Konungens
prövning och fastställelse (79 § 1 mom. LKL och 74 § 1 mom. LKS).
Från regeln finnes vissa undantag, av vilka de viktigaste avser den s. k.
underställningsfria lånerätten samt vissa ansvarighetsåtaganden för statslån
(2 mom. av angivna lagrum). En närmare redogörelse för nu gällande
bestämmelser torde få lämnas i det följande Hd behandlingen av vederbörande
spörsmål.

Kommunallagskommittén1 framlade i betänkande den 4 februari 1952
(SOU 1952: 14) förslag till kommunallag m. m. Kommittén har i sitt förslag
till ny kommunallag förordat, att bestämmelserna om kommunernas lånerätt
erhåller sin plats i kommunallagens kapitel om drätseln, där övriga stad- 1

1 Kommittén, som tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1946,
bestod av ledamoten av riksdagens andra kammare E. Fast, tillika ordförande, ledamoten av
riksdagens första kammare K. R. Bergh, ledamoten av riksdagens andra kammare H. Holmberg,
direktören i svenska landskommunernas förbund S. Larsson, ledamöterna av riksdagens andra
kammare Y. Larsson och J. W. Pettersson, ledamöterna av riksdagens första kammare E. Sjödahl
och F. Thun samt landssekreteraren O. Åkesson.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

ganden om täckande av kommuns medelsbehov intagits. I samband med att
lånebestämmelserna överförts dit har kommittén ändrat deras inbördes ordning
så, att den upplåning och de borgensåtaganden, som ej erfordrar Kungl.
Maj :ts tillstånd, först behandlas i en särskild paragraf (59 §). Därefter stadgas
i en följande paragraf (60 §), att kommun i övrigt må upptaga lån eller
ingå borgen med Konungens medgivande. Nämnda bestämmelser har i likhet
med den föreslagna nya kommunallagen av kommittén förordats skola
träda i kraft den 1 januari 1955.

I vad avser kommunernas lånerätt föreslår kommunallagskommittén ett
sdopande av den lånerätt, som i gällande lag gjorts beroende av skattetryckets
höjd. I stället har den enbart på skatteunderlaget beroende underställningsfria
lånerätten något utvidgats, varjämte kommun beretts möjlighet
att nyttja medel ur sina fonder, utan att den underställningsfria lånerätten
därför skall anses tagen i anspråk.

Beträffande den enbart av skatteunderlaget beroende underställningsfria
lånerätten föreslår kommittén, att denna lånerätt höjes från tre till fyra
kronor per skattekrona för borgerlig kommun i allmänhet och, från fyra till
sex kronor per skattekrona för stad, som ej deltar i landsting. Motiveringen
till att den av skattetrycket beroende lånerätten strykes är, att denna blir
onödig, när kommunerna i stället kan anpassa sin lånerätt efter storleken
av fondkapitalet. Höjningen av den återstående fria lånerätten från tre
till fyra resp. fyra till sex kronor anföres vara motiverad av att den kommunala
ortsavdragsreformen reducerar skatteunderlaget samt av att för
de städer, som ej deltager i landsting, landstingsuppgifterna medfört en ekonomisk
belastning.

I de över kommunallagskommitténs betänkande avgivna remissutlåtandena
av statskontoret, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs
län samt vissa kommuner har kommitténs förslag rörande den underställningsfria
lånerätten i huvudsak tillstyrkts.

Kommunlåneutredningen1, som den 15 november 1952 avgivit infordrat
utlåtande över kommunallagskommitténs förslag rörande kommunernas
lånerätt och därmed sammanhängande frågor, har i stort sett anslutit sig
till kommunallagskommitténs förslag. Utredningen har emellertid ansett,
att kommitténs lagförslag bör kompletteras på så sätt, att Kungl. Maj:t
får möjlighet att generellt medgiva kommunerna rätt att åtaga sig ansvar
gentemot bank eller annan kreditinrättning dels för byggnadskreditiv åt
bostadsföretag, till vilket utgår statligt lån, dels för sekundärlån för bostadsföretag,
till vilket statligt tertiärlån beviljats. Vidare föreslår utredningen,
att kommunerna — i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer
— erhåller underställningsfrihet i fråga om lån, som beviljats av
annan statlig myndighet än Kungl. Maj :t. Utredningen hemställer därjämte, 1

1 Utredningen, som tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 april 1951,
består av regeringsrådet O. H. Klackenberg, tillika ordförande, f. d. borgmästaren G. Fant och
sekreteraren hos svenska landskommunernas förbund S. A. Järdler.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

att kommunallagskommitténs förslag angående kommunernas underställningsfria
lånerätt med av utredningen förordade modifikationer och kompletteringar
måtte åntggas med tillämpning redan från och med den 1 juli
1953.

Vidare har svenska stadsförbundets styrelse i en till Kungl. Maj :t ställd,
den 27 oktober 1952 dagtecknad skrift gjort framställning om ändrade
bestämmelser för kommunernas underställningsfria lånerätt. Stadsförbundets
styrelse förklarar sig icke kunna godtaga den av kommunallagskommittén
föreslagna utformningen av den underställningsfria lånerätten. Enligt
styrelsens mening borde gränserna för lånerätten bestämmas till sex
kronor per skattekrona för borgerlig kommun i allmänhet och till åtta
kronor per skattekrona för stad, som ej deltager i landsting. I andra hand
har styrelsen hemställt, att de för den nuvarande »femåriga» lånerätten
gällande utdebiteringsgränserna provisoriskt måtte uppräknas till för stad,
som ej deltager i landsting, 14 kronor och för annan kommun 13 kronor
per skattekrona. Stadsförbundets styrelse anser jämväl att förenämnda
förslag bör bringas i tillämpning från och med den 1 juli 1953.

Statskontoret har avgivit infordrat utlåtande över kommunlåneutredningens
remissvar i fråga om kommunallagskommitténs betänkande samt över
svenska stadsförbundets styrelses framställning, varjämte fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret efter remiss inkommit med yttranden
i ärendet.

Den underställningsfria lånerätten.

A. Gällande bestämmelser.

Kommunallagarnas bestämmelser om den underställningsfria lånerätten
erhöll sin nuvarande lydelse genom lag den 18 juni 1937, som trädde i kraft
den 1 januari 1938. Enligt de tidigare gällande reglerna erfordrades för
landskommun icke underställning av lånebeslut, där ej till följd av beslutet
sammanlagda beloppet av kommunens utan underställning skedda upplåning
översteg skillnaden mellan, å ena sidan, ett belopp motsvarande tio
gånger antalet av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder
skolat utgöras för sistförflutna året, och, å andra sidan, den summa,
som för nämnda år beslutats skola i kommunen anskaffas genom uttaxering.
Motsvarande bestämmelser för stad var likalydande, dock med tillägg,
att i den summa som beslutats skola anskaffas genom uttaxering icke skulle
inräknas de belopp, som avsåg folkskoleväsendet. De sakkunniga, vars
förslag till nya bestämmelser i fråga om kommunernas fria lånerätt (SOU
1936: 35) låg till grund för lagstiftning i ämnet, framhöll att den fria lånerätten
företrädesvis nyttjades för två olika ändamål, nämligen dels för att
tillgodose kommunernas behov av kassaförlag och dels för att kommun utan
underställning skulle kunna finansiera ett företag av viss varaktighet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

13

fördelning av kostnaderna på några år. Med hänsyn härtill fann de sakkunniga
det naturligt att lösa frågan om den underställningsfria lånerätten på
det sätt, att för de borgerliga primärkommunerna fastställdes dels en fri
lånerätt avsedd även för kommuner med hög utdebitering, dels en fri
lånerätt enligt ungefär samma grunder som de tidigare gällande. För landskommunernas
del borde därvid jämväl beaktas skillnaden mellan de kommuner,
vilka omhänderhade folkskoleväsendet, och övriga kommuner. Vidare
ansågs det lämpligt och billigt, att städer, som ej deltog i landsting, erhöll
en något större fri lånerätt än övriga kommuner.

De nu gällande lagbestämmelserna (79 § 2 mom. LKL, 74 § 2 mom. LKS)
i ämnet, som i här berörda delar helt överensstämmer med de sakkunnigas
förslag, innebär att kommun utan underställning äger upptaga lån med
en löptid av högst ett år intill ett sammanlagt belopp motsvarande för stad,
som ej deltager i landsting, högst fyra gånger antalet skattekronor samt i
annan kommun högst tre gånger samma antal. Därutöver äger kommun att
utan underställning upptaga lån — att återbetalas inom fem år och, därest
lånetiden är mer än ett år, årligen avbetalas — till ett sammanlagt belopp,
som varierar med utdebiteringen på det sätt, att, om den under nästföregående
år fastställda utdebiteringen ej överstiger i kommun, som omhänderhar
folkskoleväsendet, sju kronor och i annan kommun sex kronor, det
sammanlagda lånebeloppet, likgiltigt om stad deltar i landsting eller ej,
högst får motsvara tre kronor för varje skattekrona, överstiger utdebiteringen
sju resp. sex kronor per skattekrona, minskas lånerätten i motsvarande
mån för att vid en utdebitering av nio resp. tio kronor helt upphöra.
Har en kommun, som omhänderhar folkskoleväsendet, en utdebitering för
löpande år å exempelvis kronor 8: 50 per skattekrona och ett skatteunderlag
enligt under nästföregående år fastställd taxering av 100 000 skattekronor,
utgör sålunda den underställningsfria »ettåriga» lånerätten 300 000
kronor och den »femåriga» 150 000 kronor.

Kommunernas rätt att utan underställning upptaga lån beskäres emellertid
i större eller mindre grad genom bestämmelse om att lånerätten skall
anses vara tagen i anspråk, om kommunen jämlikt lagen om kommunal
fondbildning nyttjar medel från annan kommunen tillhörig fond än kassaförlagsfond
i stället för belopp, som kommunen äger upplåna.

Med lån avses såsom redan nämnts även borgen. Genom särskild bestämmelse
har emellertid kommun vid förvärv av intecknad egendom utan underställningsskyldighet
rätt att övertaga betalningsansvaret även för sådan
i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre tid än
fem år eller i annan ordning.

B. Kommunallagskommitténs förslag.

Kommunallagskommittén framhåller till en början, att nu gällande bestämmelsers
sammankoppling av upplåning och fondbildning på ett besvärande
sätt har komplicerat den kommunala redovisningen och även i övrigt
visat sig mindre lämplig.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

I detta hänseende framhåller kommittén, att det av gällande lagbestämmelser
icke tydligt framgår, vad som skall innefattas i uttrycket »nyttja
fondmedel». Kommittén anför vidare.

Av 8 § fondbildningslagen synes man kunna sluta, att fondmedel, som
icke äro anbragta på sätt i detta lagrum angives, skola anses vara av kommunen
nyttjade. Men även bestämmelserna om hur fondmedlen skola anbringas
ha givit anledning till olika tolkningar. Äro medlen anbragta i lagens
bemärkelse, om kommunen har motsvarande tillgodohavanden hos
bank, å postgirokonto o. s. v., eller endast när fondernas tillgångar äro skilda
från kommunens övriga tillgångar? För bedömande av denna fråga kan
viss ledning hämtas ur följande uttalande i en år 1936 avgiven P. M. rörande
lagstiftning om kommunal fondbildning (s. 15):

Vad särskilt angår pensionsfond skulle kunna ifrågasättas föreskrift, att
dess medel skola, till beredande av ökad trygghet åt tjänstemännen, hållas
avskilda från kommunens övriga tillgångar. Eftersom tjänstemännen hava
kommunens skatteunderlag till säkerhet för sina anspråk å kommunen, har
dock en sådan föreskrift ej ansetts erforderlig. Å andra sidan bör, där det
anses lämpligt, ej blott beträffande pensionsfond utan även i fråga om annan
fond kunna i stadga intagas bestämmelse om medlens avskiljande ävensom
föreskrifter om förvaltningen i övrigt, vilka avvika från vad som eljest
skulle gälla. Fond, varom här är fråga, bör med andra ord kunna erhålla
karaktär av »särskilt förvaltad fond», under det att övriga fonders tillgångar
utan avskiljande upptagas bland kommunens övriga medel.

Även om berörda uttalande, anför kommunallagskommittén vidare, kan
åberopas till stöd för uppfattningen att fondmedel icke behöver vara särskilt
anbragta, är det med denna tolkning av ifrågavarande bestämmelser
svårt att förstå, varför icke kontanta medel i kommunens kassa jämställts
med tillgodohavanden hos bank och å postgirokonto. Man kan vidare hänvisa
till att tabellen för balansräkningar i formuläret till den kommunala
finansstatistiken för städer uppställts så, att anbragta fondmedel skall redovisas
i en post utan sammanblandning med kommunens övriga tillgångar.

Mot de nuvarande bestämmelserna kan enligt kommunallagskommittén
göras gällande, att det synes vara inkonsekvent att nyttjandet av fondmedel
återverkar på den fria lånerätten men ej nyttjandet av andra kommunen
tillhöriga medel. Kommittén fortsätter.

Denna olikhet framträder särskilt vid jämförelse med reserverade medel
å låne- och fondstat, vilka väsentligen äro av samma karaktär som fondmedel.
Vidare kan framhållas, att vissa fonder — t. ex. hamnfond och gravunderhållsfond
— äro undantagna från bestämmelserna i fondbildningslagen,
sålunda även från dess regler om fondmedels nyttjande. Det ter sig
också egendomligt, att kommun äger genom beslut i vanlig ordning taga i
anspråk medel ur t. ex. förnyelsefond eller försäljningsmedelsfond för anskaffande
av anläggningstillgång men däremot icke tillfälligt nyttja medel
ur dessa fonder för samma ändamål, om gränsen för den fria lånerätten
därigenom skulle överskridas. Särskilt anmärkningsvärt är, att skatteregleringsfonden,
som får användas för löpande behov, icke kan nyttjas t. ex. för
fördelning av kostnaderna för anskaffning av en anläggningstillgång på
några år, utan att den fria lånerätten tages i anspråk.

liungl. Maj.ts proposition nr 98.

15

Kommunallagskommittén påpekar slutligen, att åt landstingen givits en
väsentligt större frihet att upptaga lån utan underställning än som tillkommer
de borgerliga primärkommunerna och således även de städer, som icke
deltager i landsting. För landstingen gäller nämligen, att de har rätt att i
obegränsad omfattning upptaga lån, ställda på återbetalning inom fem år.
På grund härav får fondbildningslagens bestämmelse om att kommun må
nyttja fonds medel i stället för belopp, som kommunen jämlikt Konungens
medgivande eller eljest äger upplåna, icke samma betydelse för landstingen
som för andra kommunbildningar. Häri torde man enligt kommittén ha
att söka anledningen till att landstingslagen i motsats till övriga kommunallagar
icke innehåller någon bestämmelse om att kommunens lånerätt
anses tagen i anspråk, då den nyttjar medel från annan kommunen tillhörig
fond än kassaförlagsfond.

På nu anförda skäl har kommunallagskommittén funnit sig böra föreslå,
att den fria lånerätten icke skall inskränkas, då kommun nyttjar egna till
fonder avsatta medel. Den ökning av den fria lånerätten, som skulle bli
en följd härav, kan enligt kommittén givetvis motverkas genom att reglerna
för densamma ändras.

Den nuvarande konstruktionen av dessa regler har, erinrar kommittén,
motiverats med att alla kommuner, således även de skattetyngda, bör ha
tillgång till viss fri lånerätt för att tillgodose behovet av kassaförlag. För
detta ändamål är den av skattetrycket oberoende lånerätten i första hand
avsedd. Därutöver kan behov av fri lånerätt föreligga för att kommun skall
kunna på högst fem år fördela kostnaderna för finansiering av mera varaktiga
tillgångar. Då en förutsättning härför ansetts vara, att kommunen har
en stark ekonomi, har den fria lånerätten delvis gjorts beroende av skattetrycket
inom kommunen.

Kommunallagskommittén framhåller, att den av skattetrycket beroende
fria lånerätten som en följd av den allmänna stegringen av kommunalskatten
under senare år alltmer förlorat sin betydelse, och ett mycket stort
antal kommuner har uppnått en utdebitering per skattekrona, som överstiger
de för denna del av den fria lånerätten angivna högsta gränserna. Om
denna del av lånerätten skall bibehållas och i fortsättningen bli av samma
värde för kommunerna som tidigare, måste enligt kommittén den utdebiteringssiffra,
som anger den övre gränsen för lånerätten, ej oväsentligt
höjas. Kommitténs förslag om att kommunerna skall få rätt att nyttja fondmedel
utan att den underställningsfria lånerätten därigenom inskränkes ställer
emellertid denna fråga i ett nytt läge. Om detta förslag genomföres, bör
kommun icke äga att i samma omfattning som tidigare utan underställning
upptaga lån. Begränsningen synes lämpligen kunna ske på det sätt, att
den av skattetrycket beroende lånerätten borttages. De skäl, som föranlett
en reglering av den fria lånerätten efter skattetrycket, kan enligt kommittén
även åberopas för att i stället anpassa den efter storleken av det kapital
som en kommun samlat i fonder. Ju större fonderna är, desto bättre är
kommunens betalningsberedskap. Det synes därför kommittén rimligt, att

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

kommuner som förfogar över stora fonder skall äga större möjligheter än
andra kommuner, som icke på samma sätt stärkt sin ekonomi, att utan
underställning täcka sitt behov av kassaförlag eller fördela kostnaderna för
finansiering av anläggningstillgångar på högst fem år.

Beträffande reglerna för den fria lånerätt, som härefter skulle kvarstå,
har man enligt kommunallagskommittén att beakta, att den av 1950 års
riksdag beslutade höjningen av de kommunala ortsavdragen kommer att
föranleda minskat kommunalt skatteunderlag (minskat antal skattekronor).
För att den fria lånerätten icke härigenom skall beskäras, bör reglerna
för densamma jämkas. Att fixera gränserna så, att omfattningen av
lånerätten blir exakt densamma som före ortsavdragens höjning, låter sig
självfallet icke göra, utan man får nöja sig med en ungefärlig beräkning.
Kommittén nämner i detta sammanhang, att i ortsavdragskommitténs betänkande
(SOU 1950: 5 s. 69 o. ff.) redovisas vissa statistiska undersökningar
beträffande verkningarna å skatteunderlaget av höjda kommunala ortsavdrag.
Undersökningarna, som omfattat 88 landskommuner och 7 städer,
har skett på grundval av skatteunderlaget vid 1948 års taxering och alltså
avsett inkomstförhållandena 1947. För de berörda kommunerna beräknas
bortfallet av skattekronor till i medeltal 15,i procent. Såsom förut nämnts
avser den av utdebiteringen oberoende fria lånerätten enligt gällande regler
ett belopp motsvarande en utdebitering av fyra kronor per skattekrona
i stad, som ej deltager i landsting, och en utdebitering av tre kronor per
skattekrona i övriga kommuner. Kommittén föreslår, att dessa gränser höjes
till sex respektive fyra kronor per skattekrona. Den procentuellt större
höjningen för städer, som ej deltager i landsting, har synts kommittén motiverad
av den ekonomiska belastning, som landstingsuppgifterna medför
för dessa städer.

Kommunallagskommittén erinrar, att den i förslaget till ny kommunallag
föreslagit nya regler för anslagstäckning genom flerårig utdebitering,
vilka är strängare än de nu gällande. Fastställes dessa regler, bör man enligt
kommittén kunna låta den kvarstående fria lånerätten avse lån, ställda
att återbetalas genom årliga avbetalningar inom fem år. Detta skulle för
kommunerna innebära en lindring i de olägenheter, som uppkommer, när
lånerätten minskar på grund av sjunkande skatteunderlag.

Kommunallagskommitténs förslag till nya bestämmelser om kommunernas
lånerätt har, såsom tidigare nämnts, erhållit sin plats i den föreslagna
kommunallagens kapitel om drätseln. Stadgandena återfinnes i förslagets
59 och 60 §§, av vilka paragrafer den förstnämnda behandlar den upplåning
och de borgensåtaganden, som ej erfordrar Kungl. Maj :ts tillstånd, samt
den sistnämnda upptar bestämmelser om att kommun i övrigt må upptaga
lån eller ingå borgen med Konungens medgivande. De föreslagna stadgandena
har erhållit följande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.
Lånerätt.

17

59 §.

Kommun äger upptaga lån intill ett sammanlagt belopp motsvarande för
varje å kommunen belöpande skattekrona enligt den under nästföregående
år fastställda taxeringen en utdebitering av sex kronor, såvitt angår i landsting
ej deltagande stad, och en utdebitering av fyra kronor, såvitt angår
annan kommun. Lån, som här avses, skall vara ställt att återbetalas inom
fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock
må kommun vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar
även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom
längre tid eller i annan ordning.

Kommun äger ock upptaga lån, vilket enligt uttryckligt beslut skall användas
för att gälda äldre lån och skall återbetalas inom de betalningsterminer,
som gälla för det äldre lånet.

Med lån avses i denna paragraf även borgen.

I enlighet med gällande bestämmelser om lån av statsmedel äger kommun
åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån, som beviljas annan än
kommunen, där ej fråga är om borgen, vilken enligt sådana bestämmelser
må godtagas i stället för inteckningssäkerhet.

60 §.

Med Konungens medgivande, må kommun upptaga lån eller ingå borgen
även i andra fall än i 59 § sägs.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja kommun lån av statsmedel skall
anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

C. Kommunlåneutredningens utlåtande.

Kommunlåneutredningen förklarar sig i huvudsak kunna ansluta sig till
den av kommunallagskommittén föreslagna utformningen av kommunernas
lånerätt i den nya kommunallagen. Den föreslagna vidgningen av den
underställningsfria femåriga lånerätten är enligt utredningens mening påkallad
såväl av förändringarna i de kommunala skatteunderlagen och utdebiteringarna
som av ökningen i kommunernas verksamhet under sista
årtiondena samt synes utredningen vara väl avvägd. Av väsentlig betydelse
lör den reala omfattningen av den underställningsfria lånerätten är, framhålles
vidare, givetvis förslaget om borttagande av hindren för ett nyttjande
av kommunernas egna fondmedel utan att den i lagen reglerade underställningsfria
lånerätten därigenom tages i anspråk. Utredningen fortsätter.

I praktiken lär det redan nu inom en del kommuner förekomma, att även
andra fonder än kassaförlagsfonder ingå i rörelsen utan beaktande av föreskrifterna
i 79 § 2 mom. fjärde stycket LKL (och motsvarande lagrum i
övriga kommunallagar) och 8 § kommunala fondbildningslagen. Även om
kommittéförslaget på denna punkt för dessa kommuner icke innefattar
mera än en legalisering av rådande förhållanden, hälsar utredningen förslaget
härutinnan med tillfredsställelse. Det synes tilltalande att sådana
kommuner, som byggt upp reserver för framtiden i form av större investe2
Bihctng till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 9S.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

rings- och skatteregleringsfonder, i större utsträckning än andra få möjlighet
att ombesörja sina angelägenheter på egen hand genom att delvis
slippa besväret att underställa Kungl. Maj :t varje särskild lånefråga. En
fördel härav är att finansdepartementets lånebyrå samtidigt beredes en
viss avlastning i arbetet.

Vad angår tidpunkten för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna om
kommuns lånerätt uttalar kommunlåneutredningen, att läget inom ett stort
antal kommuner för närvarande är sådant, att nya bestämmelser om lånerätt
av i huvudsak den av kommunallagskommittén angivna utformningen
bör genomföras tidigare än vad kommittén förordat för den nya kommunallagens
ikraftträdande. Kommunlåneutredningen föreslår därför, att bestämmelser
av angivet innehåll införes att gälla fr. o. m. den 1 juli 1953. Detta
torde enligt kommunlåneutredningen lämpligast kunna ske genom ändringar
av 79 § 2 inom. LKL och motsvarande lagrum i LKS och den för
Stockholm gällande kommunallagen samt av 8 § kommunala fondbildningslagen.
Utredningen, som utarbetat förslag till sådana ändringar i kommunallagarna
och fondbildningslagen, har härtill knutit följande kommentarer.

Fjärde stycket i 79 § 2 mom. LKL, som inskränker den underställningsfria
lånerätten i samma mån som fondmedel nyttjas, bör utgå. Motsvarande
ändring bör göras i 8 § kommunala fondbildningslagen. Därvid tillägges en
bestämmelse, som ger uttryck åt kommunallagskommitténs uppfattning, att
fond må nyttjas i den kommunala verksamheten. Ändringen i 8 § fondbildningslagen
kommer då att bli gällande även för församlingar, vilkas lånerätt
ej ändras, men kommer för dessa ej att få någon saklig betydelse, eftersom
ingen ändring göres i stadgandet, att den underställningsfria lånerätten
inskränkes i samma mån som fondmedel nyttjas (66 § 2 mom. LFS). Denna
lösning synes mera tilltalande än att åt 8 § gives en särskild formulering att
gälla för städer och landskommuner och en annan formulering att gälla för
församlingar. För landstingen har den föreslagna ändringen av 8 § ej heller
någon saklig betydelse, eftersom de ha en obegränsad underställningsfri
lånerätt.

D. Svenska stadsförbundets styrelses framställning.

Svenska stadsförbundets styrelse erinrar inledningsvis att gällande regler
om kommuns lånerätt i sin tillämpning erbjuder vissa tolkningssvårigheter
samt anför vidare.

Detta gäller i första rummet reglerna om den »femåriga» lånerätten, som
icke för lekmännen framstå såsom lättfattliga. Även undantaget för i fastighet
intecknad gäld har blivit föremål för olika tolkningar. Av lagens förarbeten
framgår visserligen, att undantaget endast gäller lånetidens längd
och formen för lånet — kravet på amorteringslån upprätthålles ej. Men
denna tolkning synes ej ha blivit allmänt accepterad. Eljest borde nämligen
fastighetsförvärv i städer med högre utdebitering än 10 kronor per skattekrona
regelmässigt föranleda lånetillståndsansökningar, vilket dock ej plägat
ske. Att en dylik mot lagstiftarens intentioner stridande praxis slagit
igenom torde ha samband med att någon kontroll av de återverkningar över -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

tagandet av fastighetsinteckningar kan ta på den underställningsfria lånerättens
omfattning icke iåter sig göra. Något liknande gäller i själva verket
även för kommunens nyttjande av fondmedel. Visserligen torde kreditinrättningarna
vid låneansökningar inom den underställningsfria lånerättens ram
i eget intresse jfr utgången av NJA 1930 ref. 111 — regelmässigt infordra
uppgifter rörande den omfattning, i vilken kommunerna nyttja till andra
fonder än kassaförlagsfond avsatta medel. Men det är att observera, att kommunerna
vid besvarandet av de begärda uppgifterna icke torde känna sig
skyldiga uppge, i vad mån fondmedel tillfälligt tagas i anspråk i rörelsen.
Vidare uteblir varje kontroll från kreditinrättningarnas sida i det fall kommunen
först till fullo på den allmänna lånemarknaden utnyttjar den underställningsfria
lånerätten för att därefter övergå till att använda fondmedel.

En revision av reglerna för den underställningsfria lånerätten finner
svenska stadsförbundets styrelse av här angivna grunder påkallad redan av
formella skäl. Ännu starkare talar emellertid enligt styrelsens mening realskäl
för en ändring av reglerna. Styrelsen framhåller.

Då reglerna om den av skattesatsen beroende underställningsfria lånerätten
år 1938 maximerades till 3 kronor för varje skattekrona, hade blott 9
städer en utdebitering till den borgerliga kommunen av 10 kronor eller mer
per skattekrona. Utdebiteringen i flertalet städer låg så väsentligt därunder,
att den ej alls eller blott föga beskar den »femåriga» underställningsfria
lånerätten. Medelutdebiteringen till borgerlig kommun per skattekrona i
rikets städer utgjorde vid denna tid 7:20. Om man, vilket i detta sammanhang
synes riktigare, tar medeltalet av de i de olika städerna fastställda
skattesatserna, får man ett något högre tal, 7: 28 (bortsett från Haparanda
stad, som med en utdebitering av hela 18: 65 per skattekrona intog en klar
undantagsställning).

Sedan dess har den kommunala utdebiteringen undergått en betydande
stegring. Antalet städer med högre utdebitering än 10 kronor är f. n. 32 och
i ett mycket stort antal av övriga städer ligger utdebiteringen i närheten av
10-kronorsstrecket. Medeltalet av de i fjol för rikets 133 städer fastställda
skattesatserna utgjorde 9: 02. Pressnotiser rörande höstens kommunala utdebiteringsbeslut
visa, att ytterligare skattehöjningar på många håll ej kunnat
undvikas. Medeltalet av i 122 städer för nästa år beslutade skattesatser
är 9: 31, vilket tal alltså med mer än 2 kronor överstiger motsvarande tal
för år 1938.

Orsakerna till de stegrade skattesatserna är enligt styrelsens mening flera,
framförallt den kommunala verksamhetens ökade omfattning och konsekvenserna
av penningvärdesförändringen. Till närmare belysning härav anföres
i huvudsak följande.

Den ökade kommunala verksamheten är ett resultat dels av nya kommunala
initiativ, dels av nya av staten ålagda uppgifter. Inflationen har medfört
ökade lönekostnader, i många fall ökad andel i finansiering av ålagd
statlig verksamhet, samt resulterat i allmänna kostnadsstegringar. Såsom
ytterligare anledning till skattehöjning innevarande år kunna de av statsmakterna
beslutade tvångsavsättningarna till skatteregleringsfond samt det
genom ortsavdragsreformen reducerade skatteunderlaget anföras. I intet av
dessa fall kunna kommunerna ensamma anses vållande till utgiftsstegringarna.
Allra minst gäller detta för de stegringar, som härröra från penningvärdets
försämring. Att kommunernas ekonomiska ställning det oaktat förblivit
relativt god sammanhänger med att inflationen förlupit parallellt med

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

en exceptionell högkonjunktur. Härigenom har nämligen både kommunernas
utgifter och — med viss eftersläpning — deras skatteunderlag ökat. Men
för omfånget av den »femåriga» underställningsfria lånerätten har utvecklingen
fått en destruktiv effekt. För flertalet kommuner har denna lånerätt
blivit betydelselös.

Stadsförbundets styrelse erinrar om, att enligt motiven till reglerna för
den underställningsfria lånerätten denna lånerätt i första hand skall anlitas
för att skaffa kommunerna kassaförlag, i andra hand för att på flera år
fördela kostnaderna för ekonomiskt krävande anläggningar. Särskilt under
de båda sista åren har, framhåller förbundet, det labila ekonomiska läget
stundom ställt enskilda kommuner och särskilt städer inför likviditetssvårigheter
på grund av oberäknade driftkostnadsstegringar, alltså situationer
då tillgång på underställningsfri lånerätt för anskaffande av kassaförlag
skulle varit av största värde. Styrelsen uttalar vidare.

Inte heller dessa likviditetssvårigheter kunna anses självförvållade. Till
den pågående inflationen, som gång efter annan kastat under budgetarbetet
gjorda kostnadsberäkningar över ända, har kommit ökade krav på förskottering
av kommunala medel till utbetalningar av rent statliga förmåner,
som rests från allt fler statliga myndigheter. Självfallet ha dessa förskottsutbetalningar
på ett ofta elakartat sätt skärpt likviditetssvårigheterna. I fall
av likviditetssvårigheter står för kommunen vägen öppen att hos Kungl.
Maj :t begära lånetillstånd. Men det får inte förbises, att denna väg dels är
förenad med en tidsutdräkt, som vid ringa tillgång på utlåningsmedel hos
kreditinrättningarna kan äventyra lånemöjligheten, dels ställer den lånetillståndsprövande
instansen utan egentligt val.

Möj lighet till underställningsfri lånerätt i syfte att på en ej alltför^ lång
tidsperiod fördela kostnaderna för finansiering av mera varaktiga tillgångar
får betydelse, när kommun under löpande år ställes inför nya, i staten ej
förutsedda investeringsbehov av relativt kortfristig natur, såsom exempelvis
anskaffande av mera kostnadskrävande inventarier. Under senaste tid
har brist på underställningsfri lånerätt för dylika ändamål i icke så få fall
tvungit kommuner med en utdebitering på mer än 10 kronor att söka tillstånd
till upptagande av lån på fem år. För kommun med lägre utdebitering,
som haft fonder, har i dessa fall möjlighet stått öppen att för några
år nyttja eget fondkapital. En gräns för sådant mer varaktigt fondmedelsnyttjande
har dock legat däri, att nyttjandet fått hållas inom den underställningsfria
lånerättens allmänna ram. Ej heller i fall av nyssnämnt slag
av lånetillståndsansökningar lär den lånetillståndsprövande myndigheten ha
orsak att — då det gäller kommuner, som av gammalt nyttjat sin underställningsfria
lånerätt för sådana ändamål men på grund av den »femåriga»
lånerättens bortfall ej längre kunna göra detta — förvägra kommun begärt
lånetillstånd.

Den underställningsfria lånerättens otillräcklighet i nuvarande läge har,
enligt vad styrelsen framhåller, vid olika tillfällen uppmärksammats och
varit föremål för överväganden inom stadsförbundets finansråd. Den omständigheten,
att kommunallagskommittén i sitt avgivna betänkande föreslagit
ändrade bestämmelser om underställningsfri lånerätt, har emellertid
föranlett uppskov med ärendets vidare behandling i avvaktan på förbundets
allmänna ställningstagande till ifrågavarande betänkande.

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

Till kommunallagskommitténs förslag, att den underställningsfria lånerättens
beroende av skattesatsen helt skall upphöra, ansluter sig stadsförbundets
styrelse. Denna reform ligger enligt styrelsen helt i linje med den
väg kommittén slog in på, då kommittén i sitt betänkande I föreslog avskaffande
av kravet på kvalificerad majoritet för vissa beslut i kommuner med
hög utdebitering.

Likaledes tillstyrker styrelsen, att tidsvillkoren för den nya underställningsfria
lånerätten utformas på sätt kommittén föreslagit. Härigenom
bringas bestämmelsen i klar korrespondens med det för övertagande av inteckningsansvar
vid fastighetsförvärv avsedda undantaget.

Beträffande omfattningen av den föreslagna underställningsfria lånerätten
anser styrelsen emellertid, att vägande invändningar kan göras samt
anför.

För en kommun, som saknar egna fonder av slörre betydelse, men i stället
har en lag utdebitering, medföra de nya reglerna, att den hittillsvarande
underställningsfria lånerätten avsevärt beskäres. För kommuner, vilka förfoga
över fondmedel, innebär den föreslagna reformen en icke oväsentlig
utvidgning av den underställningsfria lånerätten av särskild betydelse i sådana
fall, då kommunen för någon längre tid önskar nyttja fondmedel för
något kortfristigt investeringsändamål. Huruvida rätten att fritt nvttja fondmedel
i praktiken också betyder ökade möjligheter att möta likviditetssvårigheter,
torde dock kunna ifrågasättas. Fondmedlen betraktas i kommunerna
icke såsom något dött kapital utan göras fruktbärande i rörelsen. De
flesta kommuner, som råka i likviditetssvårigheter, ha därför redan tagit
sitt disponibla fondkapital i anspråk såsom tillfälligt kassaförlag, oberoende
av om fonderna utgöra kassaförlagsfonder eller ej. Härtill kommer, att
man, om den nuvarande högkonjunkturen förbytes i en långvarig depression,
knappast kan räkna med att ens för de kommuner, som nu ha fonder
av mera betydande omfattning, något fondkapital att tillfälligt nyttja såsom
kassaförlag eller för finansiering av kortfristiga investeringsobjekt kommer
att stå till förfogande. Ur dessa synpunkter kan det ifrågasättas, om
kommunallagskommitténs förslag på denna punkt betyder någon större vinning
för kommunerna. Reellt sett innebär förslaget för flertalet kommuner
endast en legalisering av fondkapitalets faktiska nyttjande såsom kassaförlag.
Att såsom kommittén gjort åberopa denna legalisering såsom skäl
för en beskärning av den underställningsfria lånerätten låter sig därför icke
göra.

Då förslaget till 1936 års ändrade regler för underställningsfri lånerätt
framlades, anför stadsförbundets styrelse vidare, var de sakkunniga angelägna
om att understryka, att de icke avsåg att beskära omfånget av den
tidigare — alltsedan 1910 — gällande lånerätten (SOU 1936:35, s. 19).
Kommunallagskommitténs egen framställning vittnar om att ej heller denna
kommitté velat någon inskränkning i den underställningsfria kommunala
lånerätten såsom sådan. Om kommittén med bibehållande av gällande
regelsystem sett som sin uppgift att återställa värdet av denna lånerätt
till vad den var, då de nuvarande bestämmelserna fick sin slutliga utformning,
skulle emellertid kommittén känt sig skyldig att föreslå en höjning av
skattesatsgränserna med lägst två kronor, alltså från f. n. tio kronor till
lägst tolv kronor. När nu kommittén emellertid på enligt styrelsens mening

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

övertygande grunder föredragit att slopa den av skattesatsen beroende underställningsfria
lånerätten, borde konsekvensen därför ha blivit, att gränserna
för lånerätten satts till fem resp. sju kronor per skattekrona. Såsom kommittén
framhållit, bör emellertid kommunerna dessutom beredas viss ersättning
för i följd av ortsavdragsreformen förlorad underställningsfri lånerätt.
Denna reform påverkar den underställningsfria lånerätten, dels genom att
från och med 1954 års ingång minska det »ordinarie» skatteunderlag, som
ligger till grund för all sådan lånerätt, dels genom att redan nu framtvinga
utdebiteringshöjningar, som minskar den av skattesatsen beroende lånerätten.
För att den fria lånerätten icke skall beskäras på grund av den minskning
i skatteunderlaget, som ortsavdragsreformen föranleder, föreslår kommittén
en höjning av gränsen för den underställningsfria lånerätten med en
krona per skattekrona. Från sina utgångspunkter har kommittén saknat anledning
att överväga någon särskild ersättning för den hopkrympning av den
»femåriga» lånerätten, som inträtt på grund av att utdebiteringen av inkomstskatt
redan nu äger rum på ett reducerat skatteunderlag. I de förut
av styrelsen angivna talen fem och sju kan emellertid sådan ersättning anses
inbegripen. Godtages kommitténs resonemang på förenämnda punkt,
kommer man därför fram till att gränserna för den underställningsfria lånerätten
bör sättas icke till fyra resp. sex kronor utan till sex resp. åtta
kronor per skattekrona. Blott om så sker, kan det enligt styrelsen sägas,
att förslaget samtidigt ger full rättvisa åt alla kommuner och återställer
lånerättens realvärde.

I fråga om tidpunkten för ikraftträdandet av reglerna för den underställningsfria
lånerätten är enligt stadsförbundets styrelse läget för närvarande
sådant, att behövliga ändringar icke längre kan uppskjutas. I detta sammanhang
erinras, att den av skattesatsen beroende lånerätten efter den 1
januari 1954 kommer att undergå en dubbelsidigt, både på skatteunderlags-
och utdebiteringssidan verkande reduktion. Styrelsen föreslår därför,
att regler utformade på sätt kommittén föreslagit men med lånerätten
utökad till sex resp. åtta kronor per skattekrona genomföres med giltighet
från den 1 juli 1953. Skulle detta icke anses möjligt, föreslår styrelsen,
att de för den »femåriga» lånerätten gällande utdebiteringsgränserna provisoriskt
höjes till för stad, som ej deltager i landsting, 14 kronor och för
annan kommun 13 kronor per skattekrona.

E. Remissyttranden.

Statskontoret har ansett tveksamt, huruvida tillräckliga motiv föreligger
att för städer utanför landsting medgiva en procentuellt större höjning av
lånegränsen än för övriga kommuner. Statskontoret vill dock icke motsätta
sig bifall till kommittéförslaget i denna del. Även om de skäl, stadsförbundets
styrelse andragit som stöd för en ytterligare höjning av lånegränserna
■— inträdda förskjutningar i skatteunderlagen och skattesatserna — icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

23

kan frånkännas viss betydelse, hyser dock ämbetsverket starka betänkligheter
mot att kommunerna skulle erhålla en förmånligare underställningsfri
lånerätt än den kommunallagskommittén funnit påkallad. Kommitténs
förslag rörande omfattningen av den underställningsfria lånerätten står vidare
i direkt samband med att de sakkunniga funnit, att kommunerna borde
få rätt att nyttja fondmedel utan att denna lånerätt härigenom inskränktes.
Den omständigheten att — enligt vad handlingarna i ärendet utvisar — ett
genomförande av en dylik reform för vissa kommuner endast skulle innefatta
en legalisering av rådande förhållanden och sålunda i dessa fall sakna
praktisk betydelse, kan enligt statskontorets mening icke tagas till intäkt
för ett frångående av den reglering av den underställningsfria lånerätten,
sådan den utformats av kommunallagskommittén.

I anslutning till vad sålunda anförts anser sig statskontoret icke kunna
tillstyrka bifall till stadsförbundets styrelses hemställan om höjning av
gränserna för den underställningsfria lånerätten i den tilltänkta kommunallagen.
Ämbetsverket kan ej heller finna det tillrådligt att provisoriskt jämka
lånegränserna i nu gällande lagar.

Enligt fullmäktiges i riksbanken mening bör kommunernas fria lånerätt
i princip icke utvidgas utöver kommunallagskommitténs förslag. Fullmäktige
har dock förklarat sig icke vilja motsätta sig, att gränserna för den
underställningsfria lånerätten sättes till sex resp. åtta kronor i enlighet med
det av svenska stadsförbundets styrelse framförda förslaget.

Fullmäktige har vidare anslutit sig till svenska stadsförbundets styrelses
och kommunlåneutredningens uppfattning, att de nya bestämmelserna om
kommunernas lånerätt bör träda i kraft redan den 1 juli 1953.

I detta sammanhang har fullmäktige understrukit vikten av att kommunerna
— med hänsyn till de svårigheter, som för närvarande föreligger för
placering av kommunala reverslån samt emittering av obligationslån för
kommuner — icke gör andra kapitalkrävande investeringar än sådana, som
bedömes såsom oundgängligen nödvändiga.

Fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten bestående av ordföranden
herr H. Kling samt herrar P. S. Lindholm och B. Näsgård) uttalar, att den
allmänna stegringen av kommunalskatten under senare år, varigenom den
av skattetrycket beroende fria lånerätten alltmer förlorat i betydelse, jämte
ortsavdragsreformens genomförande även enligt fullmäktiges uppfattning
har aktualiserat behovet av en omläggning av reglerna för kommunernas
underställningsfria lånerätt, särskilt i vad avser den nuvarande femåriga
lånerätten. Fullmäktige anför vidare.

Att härvid åstadkomma rättvisast möjliga avvägning ställer sig självfallet
synnerligen svårt med hänsyn till den mångfald faktorer, som här spela in
och som göra hela det kommunala lånekomplexet mycket svåröverskådligt.
Härtill kommer, att uppgifter saknas, i vilken utsträckning kommunerna använt
sina fondmedel såsom kassaförlag. En viss försiktighet torde redan på
grund härav vara tillrådlig, när man slår in på nya vägar i fråga om kom -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

munernas fria lånerätt. Fullmäktige ha därför ansett sig icke kunna tillstyrka
en så avsevärd höjning av gränserna för kommunernas underställningsfria
lånerätt, som stadsförbundets framställning åsyftar. En i riksgäldskontoret
verkställd beräkning, omfattande 88 städer, visar att även vid den
av kommunallagskommittén föreslagna höjningen skulle vid en tillämpning
av de föreslagna bestämmelserna från och med den 1 juli 1953 omedelbart
inträda en icke oväsentlig ökning — totalt 140 miljoner kronor — av den
underställningsfria lånerätten för dessa städer (en tillämpning av stadsförbundets
förslag skulle för samtliga städer innebära en ökning av den fria
lånerätten med över 400 milj. kronor) och detta oavsett den mera svårberäkneliga
inverkan, som frigivningen av fondmedel kan komma att få. Det bör
härvid understrykas, att den nämnda ökningen av den underställningsfria
lånerätten väsentligen faller på de städer, där behovet av en sådan ökning
till följd av skattetryckets höjning blivit mest framträdande. Förslagets genomförande
skulle sålunda innebära en ökning av nuvarande fria lånerätten
för samtliga sex städer utanför landsting, ävensom för mer än hälften av övriga
städer. Till belysande av förslagets verkningar må jämväl framhållas,
att den fria lånerätten för nämnda sex städer, vilken för närvarande på grund
av utdebiteringens storlek är de facto begränsad till en ettårig lånerätt av 4
kronor per skattekrona, skulle höjas till 6 kronor per skattekrona och kunna
avse lån upp till fem år.

En viss försiktighet vid avvägningen av kommunernas fria lånerätt finner
fullmäktige i riksgäldskontoret vara påkallad även med hänsyn till den
inverkan på lånemarknaden, som en utvidgning av denna lånerätt kan komma
att få. Varje ökning i förevarande hänseende är enligt fullmäktige självfallet
ägnad att ytterligare skärpa den redan nu hårda konkurrensen om de
alltför knappa sparmedlen. Fullmäktige erinrar om, att den lånerätt, varom
här var fråga, närmast avser att fylla kommunernas behov av kassaförlag
och möjliggöra för dem att under kortare tid med lånemedel finansiera vissa
investeringar, för vilka skattemedel slutligen skall tagas i anspråk. Fullmäktige
anser sig berättigade antaga, att den av kommunallagskommittén föreslagna
och av kommunlåneutredningen biträdda höjningen skall visa sig tillfyllest
för dessa speciella behov. Förslaget innebär ju också, påpekar fullmäktige,
att kommunerna skall få utan återverkan på den fria lånerätten
använda sina fondmedel för nyss nämnda ändamål. Om detta förslag, som
får anses vara av väsentlig betydelse i förevarande sammanhang och som
onekligen tillgodoser vissa rättvisesynpunkter, synes enligt fullmäktiges uppfattning
några delade meningar icke behöva råda.

Med åberopande av det anförda och med erinran tillika om att någon inskränkning
av kommunernas underställningspliktiga lånerätt nu ej ifrågasatts
tillstyrker fullmäktiges majoritet sålunda kommunallagskommitténs
ifrågavarande förslag, som fullmäktige i likhet med kommunlåneutredningen
funnit väl avvägt. Med hänsyn till likviditetsläget inom ett stort antal
kommuner förordar fullmäktige att förslaget träder i tillämpning redan
från och med den 1 juli 1953.

Fullmäktiges minoritet (vice ordföranden herr A. W. Strand samt herrar
W. Svensson i Ljungskile och G. E. Birke) uttalar sig för bifall till stadsförbundets
styrelses framställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

25

Bostadsstyrelsen och länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs län samt
några hörda kommuner har — med instämmande i kommitténs förslag —
förklarat de nya reglerna välbetänkta och svarande mot utvecklingens krav.

Den nuvarande sammankopplingen mellan fondbildning och upplåning
har, enligt vad stadsfullmäktige i Göteborg anför, på ett besvärande sätt
komplicerat den kommunala redovisningen och även i övrigt visat sig mindre
lämplig. Med tillfredsställelse konstaterar fullmäktige, att de föreslagna
förändringarna i bestämmelserna för den underställningsfria lånerätten för
stadens vidkommande medför en väsentlig utvidgning av denna lånerätt,
som hittills av staden huvudsakligen utnyttjats för tillgodoseende av tid
efter annan förekommande behov av kassaförlag.

Departementschefen.

Kommunallagskommittén har i vad avser kommunernas lånerätt föreslagit
ett avskaffande av den lånerätt, som i gällande lag gjorts beroende av
skattetryckets höjd. Den enbart på skatteunderlaget beroende underställningsfria
lånerätten har i stället av kommittén föreslagits skola utvidgas något,
varjämte kommun givits möjlighet att nyttja medel ur sina fonder, utan
att den underställningsfria lånerätten, såsom för närvarande är fallet, därigenom
skall anses tagen i anspråk. Den underställningsfria lånerätt, som
beror enbart på skatteunderlaget, har ansetts böra höjas från tre till fyra
kronor per skattekrona för borgerlig kommun i allmänhet och från fyra till
sex kronor per skattekrona för stad, som ej deltar i landsting. Såsom motivering
för att slopa den av skattetrycket beroende lånerätten har anförts, att
denna blir onödig, när kommunerna i stället kan anpassa sin lånerätt efter
storleken av fondkapitalet. Den återstående fria lånerättens höjning från
tre till fyra resp. fyra till sex kronor har angivits vara betingad av att den
kommunala ortsavdragsreformen reducerar skatteunderlaget samt av att för
de städer, som ej deltager i landsting, landstingsuppgifterna medfört en ekonomisk
belastning. Kommittén har utgått från, att förslaget skall träda i kraft
den 1 januari 1955 eller samtidigt med den nya kommunallagen i övrigt.

I remissutlåtandena har kommunallagskommitténs förslag i denna del
genomgående tillstyrkts. Ett undantag utgör dock svenska stadsförbundets
styrelse, som förklarat, att gränserna för lånerätten borde bestämmas till
sex kronor per skattekrona för borgerlig kommun i allmänhet och till åtta
kronor per skattekrona för stad, som ej deltager i landsting. Såsom alternativ
härtill har styrelsen förordat en provisorisk uppräkning av de för den
nuvarande »femåriga» lånerätten gällande utdebiteringsgränserna. Stadsförbundets
styrelse har jämte kommunlåneutredningen strukit under önskvärdheten
av att kommunallagskommitténs förslag i detta avseende bringas
i tillämpning redan från den 1 juli 1953.

Stadsförbundets styrelses framställning har jämte kommunlåneutredningens
utlåtande över kommunallagskommitténs förslag remitterats till stats -

26

Kungl. Mnj.ts proposition nr 98.

kontoret samt fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret. Därvid har
statskontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) förordat en
lösning av spörsmålen efter de av kommunallagskommittén uppdragna riktlinjerna.
Fullmäktige i riksbanken har funnit, att kommunernas fria lånerätt
i princip icke bör utvidgas utöver kommunallagskommitténs förslag,
men har tillika förklarat sig icke vilja motsätta sig, att gränserna för den
underställningsfria lånerätten sättes till sex resp. åtta kronor i enlighet med
det av stadsförbundets styrelse framförda förslaget. Till sistnämnda förslag
har även minoriteten av fullmäktige i riksgäldskontoret anslutit sig.
Vikten av att förslaget träder i tillämpning från och med den 1 juli 1953
har framhållits i de avgivna remissyttrandena.

För egen del finner jag i likhet med kommunallagskommittén och de
hörda remissinstanserna, att den allmänna stegringen av kommunalskatten
under senare år, varigenom den av skattetrycket beroende lånerätten alltmer
förlorat i betydelse, jämte ortsavdragsreformens genomförande gjort en omläggning
av reglerna för kommunernas underställningsfria lånerätt nödvändig.
Såsom kommunlåneutredningen och stadsförbundets styrelse framhållit
är likviditetsläget inom ett stort antal kommuner för närvarande sådant,
att denna omläggning bör genomföras redan från den 1 juli 1953.

Vid en utökning av kommunernas fria lånerätt — som närmast avser att
fylla kommunernas behov av kassaförlag och möjliggöra för dem att under
kortare tid med lånemedel finansiera vissa investeringar — synes man böra
gå fram med en viss försiktighet. Härvid bör i nuläget särskilt beaktas den
inverkan på lånemarknaden, som en utvidgning av denna lånerätt kan
komma att få. Den redan nu hårda konkurrensen om sparmedlen kommer
givetvis att ytterligare skärpas av varje ökning av den fria lånerätten. Den
av kommunallagskommittén föreslagna höjningen har av övervägande flertalet
remissinstanser ansetts vara tillräcklig för kommunernas behov av
kassaförlag in. in., särskilt mot bakgrunden av att kommunerna enligt förslaget
även får använda sina fondmedel utan återverkan på den fria lånerätten.

För bedömande av innebörden av den ifrågasatta ytterligare ökningen av
den underställningsfria lånerätten för städer, köpingar och landskommuner
må anföras några siffror, som belyser vidgningen av lånerätten genom den
föreslagna friheten för kommunerna att nyttja fondmedel utan att den underställningsfria
lånerätten begränsas.

Vad gäller särskilda och tillfälliga fonder hade borgerliga kommunerna i
köpingar och landskommuner vid utgången av år 1950 sammanlagt 159,7
milj. kr. i sådana fonder. För städerna utgjorde samma fonder vid utgången
av år 1951 503,8 milj. kr. Med utgångspunkt från att dessa fonder icke nedgått
sedan dess kan storleken av städernas, köpingarnas och landskommunernas
särskilda och tillfälliga fonder i dagens läge antagas uppgå till omkring
660 milj. kr. Siffrorna avser endast de borgerliga kommunerna. 1 fråga
om skatteregleringsfonderna föreligger en preliminär uppgift avseende utgången
av år 1952. För städer, köpingar och landskommuner uppgick dessa
fonder till ett belopp av tillhopa 256 milj. kr. Till detta totalbelopp skall läg -

Kungl. Maj.ls proposition nr 98.

2?

gas i staterna för år 1953 gjorda avsättningar till skatteregleringsfond enligt
1952 års lag om skyldighet att avsätta medel till sådan fond, uppgående
till 188 milj. kr. Ett ännu större belopp kommer att avsättas nästa år. Vid
innevarande års utgång kan för dessa kommunala samfälligheter följaktligen
beräknas finnas ett sammanlagt belopp av 445 milj. kr. i skatteregleringsfonder.

I dagens läge kan sålunda primärkommunerna formellt sett beräknas ha
en ökad rätt att utan Kungl. Maj :ts särskilda lånetillstånd nyttja i runt
tal 1 100 milj. kr. av egna fonder. Vad den reella ökningen av de underställningsfria
lånemöjligheterna genom ändringen i fondbildningslagen blir torde
vara svårt att säkert beräkna. Till en del har väl dessa fonder nyttjats enligt
särskilda av Kungl. Maj :t lämnade lånetillstånd eller inom ramen för den
nuvarande underställningsfria lånerätten, och det är icke troligt eller ens
önskvärt att dessa lån nu kan flyttas över till kreditinrättningar. Vidare
torde vissa kommuner utan lagligt stöd ha lånat ur sina fonder.

Härtill kommer det belopp, varmed den föreslagna höjningen av utdebiteringsgränsen
ökat den underställningsfria lånerätten, och som enbart för
storstäderna utanför landsting innevarande år uppgår till 137 milj. kr.
För övriga städer kan motsvarande ökning beräknas till omkring två milj.
kr.

Med hänsyn till vad som sålunda anförts finner jag mig böra förorda, att
Irågan om kommunernas underställningsfria lånerätt löses på sätt kommunallagskommittén
föreslagit samt att detta förslag bringas i tillämpning
redan från och med den 1 juli 1953.

I detta sammanhang vill jag erinra om vad fullmäktige i riksbanken anfört
i fråga om vikten av att kommunerna — med hänsyn till de svårigheter,
som för närvarande föreligger för placering av kommunala reverslån samt
emittering av obligationslån för kommuner — icke gör andra kapitalkrävande
investeringar än sådana, som bedömes såsom oundgängligen nödvändiga.

I enlighet med de här angivna riktlinjerna har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lagar angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet och motsvarande
lagrum i lagen om kommunalstyrelse i stad och den för Stockholm gällande
kommunallagen samt angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 6 december
1946 (nr 727) om kommunal fondbildning. Ändringarna av nu nämnda lagar
är avsedda att provisoriskt gälla intill dess den nya kommunallagstiftningen
på grundval av kommunallagskommitténis förslag genomförts.

Ansvarighetsåtaganden beträffande lån
av statsmedel m. m.

A. Gällande bestämmelser.

Enligt 79 § 2 mom. LKL och 74 § 2 mom. LKS äger kommun, utan att
Konungens beslut om fastställelse därå erfordras, i enlighet med gällande
bestämmelser om egnahemslån och förbättringslån samt om tertiärlån och

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

tilläggslån för flerfamiljshus åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån.
som av statsmedel beviljas annan än kommunen; dock skall kommuns beslut
att ikläda sig borgen för tertiärlån eller tilläggslån åt allmännyttigt
bostadsföretag, vilken enligt bestämmelserna må godtagas i stället för inteckningssäkerhet,
underställas Konungens prövning.

De åsyftade bestämmelserna om egnahemslån och förbättringslån återfinnes
i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbättringslån
(egnahemslånekungörelsen). De ansvarsförbindelser av kommunen,
som förutsättes enligt denna kungörelse, angives i 11 § första stycket
och 32 § första stycket. Enligt förstnämnda författningsrum skall visst
belopp av egnahemslån utgöra en räntefri, stående del under förutsättning
bl. a., att vederbörande kommun åtagit sig att gentemot staten ansvara
för förlust, som annorledes än genom avskrivning kan uppkomma å
denna del av lånet. Den i 32 § angivna formen av kommunal ansvarighet
mot staten avser ansvar för utlämnat förskott å egnahemslån eller förbättringslån.

Tertiärlån och tilläggslån regleras av kungörelsen den 30 juni 1948 (nr
587) om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus (tertiärlånekungörelsen).
De åtaganden, som kommun enligt denna kungörelse har att ikläda
sig gentemot staten, grundar sig på bestämmelserna i 13 § 3 mom. andra
stycket och 33 §. Det förstnämnda författningsrummet avser ansvar för förlust,
som annorledes än genom avskrivning kan uppstå å viss del av tilläggslån.
Enligt 33 § har kommun att ansvara för den förlust, som vid förvaltning
av flerfamiljshus tillhörigt kommun eller allmännyttigt bostadsföretag
må uppstå till följd av vårdslöshet eller försummelse vid förvaltningen.
Kommun skall ock svara för förlust, som uppkommit vid förvaltningen,
därest bostadsstyrelsen med hänsyn till omständigheterna såsom villkor för
beviljande av lån föreskrivit, att förlust vid förvaltningen icke skall täckas
av statsmedel. Om eljest förlust uppstår vid förvaltningen av sådant
hus, är kommunens ansvar begränsat till högst en femtedel av förlusten.

I tertiärlånekungörelsens 10 och 14 §§ behandlas ytterligare former av
kommunala borgensåtaganden, nämligen sådana fall, då kommun i syfte
att icke behöva ställa eljest erforderlig inteckningssäkerhet ikläder sig borgen
såsom för egen skuld för tertiärlån och tilläggslån åt bolag, som helt
äges av kommunen.

De ifrågavarande stadgandena i kommunallagarna tillkom år 1949, sedan
bostadsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt, att spörsmålet angående
underställningsskyldighet beträffande kommuns beslut att ikläda sig
ansvarsåtaganden jämlikt egnahemslåne- och tertiärlånekungörelserna måtte
upptagas till prövning. I utlåtande över bostadsstyrelsens framställning
framhöll kommunallagskommittén, att den lösning, som den av bostadsstyrelsen
väckta frågan erhöll, borde betraktas som ett provisorium i avbidan
på den allmänna översyn av reglerna om underställning, som kommittén
ämnade verkställa.

De förslag rörande befrielse från underställning av beslut om kommunala
ansvarsåtaganden, som framlades av bostadsstyrelsen, överensstämde i huvudsak
med de sedermera vid 1949 års riksdag antagna bestämmelserna.
Därutöver hade bostadsstyrelsen emellertid ifrågasatt underställningsfrihet
beträffande kommuns beslut om borgen å enligt affärsmässiga grunder

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

29

tillhandahållet byggnadskreditiv till flerfamiljshus, som uppfördes med stöd
av preliminärt beviljat statligt tertiärlån. Rörande detta förslag erinrade
kommunallagskommittén i sitt utlåtande, att dylika åtaganden, som i regel
var av kortfristig natur, i viss utsträckning syntes falla inom området för
kommuns rätt att utan underställning ikläda sig borgen. Med hänsyn härtill
och då det i allt fall icke syntes lämpligt att vid en sådan lagrevision
av provisorisk karaktär, varom här var fråga, utsträcka underställningsfriheten
till åtaganden, som icke reglerats i egnahemslåne- och tertiärlånekungörelserna,
avstyrkte kommittén detta förslag.

I proposition nr 110 till 1949 års riksdag, vari förslag framlades till förevarande
bestämmelser i kommunallagarna, sade sig departementschefen
finna övervägande skäl tala för att ståndpunktstagandet till frågan om underställningsfrihet
för beslut om borgensteckningar för byggnadskreditiv
uppskötes, tills den allmänna omprövningen av kommunallagarnas regler
om mnderställningsskyldighet komme till stånd.

Jämlikt 79 § 2 mom. sista stycket LKL och 74 § 2 mom. sista stycket
LKS skall av Konungen meddelat beslut att bevilja kommun lån av statsmedel
anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

B. Kommunallagskommitténs förslag.

Vad angår den ifrågasatta underställningsfriheten i fråga om borgen å
byggnadskreditiv har kommunallagskommittén inhämtat vissa uppgifter
från bostadsstyrelsen rörande förekomsten och omfattningen av underställningskrävande
borgensteckningar. Bostadsstyrelsen har därjämte lämnat
vissa upplysningar om praxis m. in. i underställningsärenden av förevarande
slag. I dessa delar anför kommunallagskommittén bl. a. följande.

De lämnade uppgifterna rörande förekomsten och omfattningen av underställningskrävande
borgensteckningar avser sådana framställningar om
tillstånd att teckna borgen för byggnadskreditiv, som remitterats till bostadsstyrelsen
åren 1948, 1949 och 1950 och som före utgången av mars 1951
föranlett något Kungl. Maj :ts beslut. Antalet framställningar utgjorde de tre
ifrågavarande åren respektive 77, 102 och 117. Häri ingår såväl framställningar
om generell rätt att teckna borgen för byggnadsföretagare intill angivet
belopp som ansökningar gällande borgen för visst byggnadsföretag. De
ansvarighetssummor, som omfattades av Kungl. Maj :ts medgivanden, belöpte
sig under nämnda år i avrundade tal til! resp. 199, 88 och 269 miljoner
kronor. I sammanlagt belopp för de tre åren överstiga de generella medgivandena
något de speciella.

Av bostadsstyrelsens upplysningar om praxis m. m. framgår, att Kungl.
Maj :t i regel fastställer generella beslut om borgensteckning. I Kungl. Maj :ts
beslut begränsas därvid giltigheten av varje borgensåtagande, som sker med
stöd av det lämnade medgivandet, till utgången av visst kalenderår. Beträffande
framställning om tillstånd att teckna borgen för byggnadskreditiv åt
visst byggnadsföretag medgiver Kungl. Maj :t i regel, att borgen må tecknas
till ett belopp motsvarande högst summan av primär-, sekundär- samt tertiär-
och tilläggslån. Därjämte föreskrives i Kungl. Maj :ts beslut, att kommunen
skall till säkerhet för sitt borgensåtagande erhålla inteckningar sva -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

rande mot kreditivet. I ärenden rörande generell rätt att teckna borgen för
byggnadskreditiv kan Kungl. Maj :ts beslut i allmänhet väntas inom tre månader
efter det framställningen avgivits till vederbörande länsstyrelse. Då
det gäller medgivande att teckna borgen för visst byggnadsföretag, synes
väntetiden ofta vara längre, beroende på att ärendet behandlas först sedan
byggnadstillstånd lämnats och sedan preliminärt beslut i anledning av ansökan
om statligt lån till företaget meddelats.

Enligt kommunallagskommitténs mening talar vissa skäl för att borttaga
eller åtminstone lindra underställningsplikten beträffande beslut om borgen
å kreditiv åt byggnadsföretag, för vilket utgår statligt tertiärlån. Kommittén
anför vidare.

Från bostadsstyrelsens sida har sålunda framhållits, att dylik borgen å
ena sidan är ägnad att nedbringa räntekostnaderna och å den andra medför
allenast en ganska ringa reell risk. En lagändring i den antydda riktningen
skulle dessutom medföra en i och för sig önskvärd förenkling i det
administrativa förfarandet och tillåta tidigare igångsättning av beslutade
byggnadsföretag. Emellertid anser kommittén det icke lämpligt att direkt i
kommunallagen införa fullständiga bestämmelser av den speciella och detaljerade
natur varom här är fråga. Sådana typer av kommunala ansvarighetsåtaganden,
som anses kunna undantagas från underställning, böra i
stället vara närmare beskrivna i vederbörande specialförfattning, vartill
kommunallagens regel om underställningsfrihet i sin tur kan hänvisa. Huruvida
det låter sig göra att i tertiärlånekungörelsen inpassa regler om kommunal
borgen å byggnadskreditiv, som upptages på den allmänna penningmarknaden,
kan dock icke bedömas i detta sammanhang. Möjligt är, att
kreditivens ersättande med förskott å beviljade statslån, för vilka förskott
kommunerna skulle ikläda sig borgen, framstår såsom mer förenlig med
de principer, efter vilka det allmännas stöd åt bostadsförsörjningen är uppbyggt.
Hithörande spörsmål synas böra utredas i särskild ordning. Till dess
så skett kan slutlig ställning icke tagas till utformningen av kommunallagens
stadgande om kommuns rätt att göra ansvarighetsåtaganden.

Emellertid kan enligt kommunallagskommittén även mot den nuvarande
bestämmelsen om underställningsfrihet för sådana åtaganden riktas den
anmärkningen, att den med sin utförliga hänvisning till föreskrifterna om
olika låneformer på bostadsförsörjningens område är alltför speciell och
detaljerad för att väl harmoniera med kommunallagen i övrigt, som ju undviker
att giva regler för särskilda förvaltningsområden. Kommittén föreslår
därför en sådan avfattning av stadgandet, att kommun äger i enlighet med
gällande bestämmelser om lån av statsmedel åtaga sig ansvarighet gentemot
staten för lån, som beviljas annan än kommunen (förslagets 59 §,
sista stycket). Härvid bör dock undantag göras för sådan borgen, som —
enligt vederbörande lånebestämmelser — må godtagas i stället för inteckningssäkerhet.
Den föreslagna lydelsen har en vidare innebörd än den nuvarande,
eftersom den med nyss angivna förbehåll undantager från underställning
alla kommunala ansvarighetsåtaganden, som ske i enlighet med
gällande bestämmelser om lån av statsmedel. Detta innebär dock i praktiken
ingen omedelbar ändring i gällande rätt, enär regler om kommunala borgensutfästelser
för statslån för närvarande torde finnas blott i egnahems -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

låne- och tertiärlånekungörelserna. En fördel med den förordade avfattningen
är, framhåller kommittén vidare, att de statliga låneformer, vilkas
utnyttjande kräver kommunal ansvarsförbindelse, kan ändras eller utbyggas
utan att kommunallagens regler om underställning behöver ändras.
Formellt giver stadgandet sålunda Kungl. Maj:t ett visst bemyndigande att
reglera gränserna för underställningsplikten. Det synes emellertid lämpligt
och naturligt, att Kungl. Maj :t i samband med utverkande av medel för
statlig lånegivning även bereder riksdagen tillfälle att yttra sig över de regler
om kommunal borgen som kan finnas erforderliga i sammanhang med låneverksamheten.
Härigenom får riksdagen möjlighet att bedöma reglernas
återverkan på området för underställningsskyldigheten.

I detta sammanhang behandlar kommunallagskommittén en fråga, som
äger nära samband med spörsmålet om underställningsfrihet för kommunala
ansvarsåtaganden gentemot staten, nämligen frågan om eventuell rätt
för kommun att utan Kungl. Maj :ts tillstånd upptaga lån i sådana fall, då
lånet utgår av statsmedel och sålunda beviljas av statlig myndighet. Där
beviljandet av lån från staten ankommer på Kungl. Maj:t, förefinnes redan
nu, såsom tidigare nämnts, en sådan rätt för kommunerna, i det att av
Konungen meddelat beslut att bevilja kommun lån av statsmedel skall anses
innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet. Däremot erfordras på vanligt
sätt Kungl. Maj :ts tillstånd till upptagande av lån, som beviljas av annan
statsmyndighet.

Kommunallagskommittén erinrar, att förevarande fråga på ett speciellt
område berördes av bostadssociala utredningen i dess slutbetänkande (SOU
1947:26), samt fortsätter.

I detta betänkande föreslogs nämligen sådan ändring i reglerna om underställning
av lånebeslut, att kommun skulle äga utan underställning upptaga
lån av statsmedel för genomförande av sanering av bebyggda områden
inom kommunen (saneringslån). Dylika lån avsåges skola beviljas av det
centrala bostadspolitiska organet. I yttrande häröver i oktober 1947 sade
sig kommunallagskommittén för det dåvarande icke ha något att erinra
mot ett frånträdande av underställningskravet i det speciella hänseende
varom vore fråga. Till klarläggande av kommitténs ställningstagande påpekades,
att enligt bostadssociala utredningens förslag kommun "skulle för
förräntning och amortering av saneringslån äga uttaga en avskrivningsavgift
å inom kommunen belägna fastigheter. De belopp som inflöte genom
avskrivningsavgifter skulle tillföras en särskild av kommunen upprättad
och förvaltad fond, kommunens saneringsfond. Speciella skäl syntes sålunda
kommittén föreligga för ett eftergivande av underställningsplikten i
fråga om de statliga saneringslånen. Emellertid har kommittén med hänsyn
till det ovissa läge, vari frågan om åtgärder från statens sida för främjande
av bostadssaneringen för närvarande befinner sig, icke upptagit någon
föreskrift härom i den nu föreslagna kommunallagen.

En allmän regel om befrielse från underställning, då kommun upptager
lån av statsmedel, inbegripande även de fall där lån beviljas av annan myndighet
än Kungl. Maj :t, synes kommunallagskommittén däremot betänklig.
Kommittén anför härutinnan bl. a. följande.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Även om det förutsättes, att de lånebeviljande myndigheterna underrätta
finansdepartementet om alla utlämnade kommunlån, torde en regel av det
ifrågasatta innehållet vara ägnad att minska möjligheterna till central kontroll
över den kommunala lånefinansieringen. Särskilt i nuvarande läge, då
man överväger att effektivisera denna kontroll genom att inrätta ett allmänt
kommunalt finansråd såsom remissinstans i underställda låneärenden, torde
saknas anledning att slå in på den antydda vägen. Tilläggas bör, att eii regel
av angivet innehåll för närvarande skulle få betydelse blott för en, låt vara
viktig, sektor av den statliga kreditgivningens område, nämligen den som
innefattar finansiering av den kommunala bostadsproduktionen genom utlämnande
till kommun av egnahemslån samt tertiär- och tilläggslån, vilka
beviljas av länsbostadsnämnderna och bostadsstyrelsen. I övriga fall, där
statslån kan utgå till kommunerna — t. ex. ur vattenkrafts-, luftfarts- och
kommunskogslånefonderna — beviljas lånet av Kungl. Maj :t.

Kommunallagskommittén framhåller emellertid, att Kungl. Maj :t synes
vara oförhindrad att i direktiv till lånebeviljande myndighet anmana denna
att vid behandling av låneansökan även beakta de principer, som tillämpas
i underställda låneärenden. I den mån en sådan mera allsidig prövning kommer
till stånd hos myndigheten, synes enligt kommittén förfarandet hos
Kungl. Maj :t ofta kunna inskränkas till en i huvudsak formell granskning.

C. Kommunlåneutredningens utlåtande.

Vad gäller spörsmålet om kommunernas underställningsplikt beträffande
borgensteckning för byggnads kreditiv åt bostadsföretag, till vilket utgår statligt
lån, erinrar kommunlåneutredningen inledningsvis, att kommunallagskommittén
funnit vissa skäl tala för att borttaga eller åtminstone lindra
denna underställningsplikt. Kommunlåneutredningen framhåller, att kommunallagskommittén
dock, efter vad det vill synas huvudsakligen av formella
skäl, underlåtit att framlägga ett förslag i sådan riktning, trots det
av föredragande departementschefen vid anmälan av proposition nr 110 till
1949 års riksdag gjorda uttalandet, att ståndpunkt borde tagas till frågan vid
kommunallagsrevisionen.

För sin del understryker kommunlåneutredningen starkt önskvärdheten
av förenklingar i förfarandet vid kommunernas åtaganden till stöd för bostadsbyggandet
och finner icke anledning förorda, att lättnaden beträffande
borgensteckning för byggnadskreditiv ånyo ställes på framtiden. För underställningsfrihet
beträffande borgensteckning för byggnadskreditiv åt allmännyttiga
och andra bostadsföretag, som godkänts för statlig belåning, finner
kommunlåneutredningen starka skäl tala. Utredningen anför vidare.

För det första innebär Kungl. Maj :ts prövning av sådana ärenden normalt
endast en formell, rent schablonmässig granskning. Det föreligger varken
något behov av eller praktiska möjligheter till sakprövning, sedan de särskilda
byggnadsföretagens kostnader och finansiering prövats av bostadsstyrelsen
eller vederbörande länsbostadsnämnd. Arten av Kungl. Maj :ts prövning
framgår därav, att tillstånden under senare år i stigande utsträckning
avsett generell rätt för kommuner, som så beslutat, att intill visst belopp
teckna borgen för byggnadskreditiv på vissa villkor. Nämnda belopp ha ofta
varit mycket betydande och endast begränsats, där de uppenbarligen över -

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

stigit behovet. För det andra innebär underställning av sådana ärenden ur
kommunernas synpunkt en onödig omgång och för berörda statsmyndigheter
— finansdepartementet och bostadsstyrelsen — en icke obetydlig arbetsbelastning.
I detta hänseende kan utöver vad som anförts i kommunallagskommitténs
betänkande nämnas, att antalet av Kungl. Maj :t prövade ärenden
rörande borgensteckning för byggnadskreditiv redan under första halvåret
1952 uppgick till omkring 130, eller nästan lika stort antal som under
hela år 1951.

I huvudsak samma principiella skäl, som kan åberopas i fråga om borgensteckning
för byggnadskreditiv, talar, enligt vad kommunlåneutredningen vidare
framhåller, även för underställningsfrihet beträffande beslut om borgensteckning
för seknndärlån för bostadsföretag, till vilket tertiärlån beviljats.
Vid beslut om tertiärlånet uppställer nämligen bostadsstyrelsen villkor,
som reglerar det underliggande sekundärlånets storlek och belägenhet,
amorteringstider och räntefot, varför Kungl. Maj :t sålunda i praktiken icke
kan ingå på någon sakprövning.

Det synes enligt kommunlåneutredningens uppfattning ogörligt, att i de
särskilda bostadslåneförfattningarna innefatta bestämmelser, som på angivet
sätt begränsar den i kommunallagen fastställda underställningsskyldigheten.
Med hänsyn härtill återstår, anför utredningen, endast möjligheten att
genom kommunallagen reglera dessa frågor. Härvid erbjuder sig två alternativ,
av vilka det ena innebär, att detaljerade föreskrifter införes i kommunallagen,
närmast i förslagets 59 §. Utredningen anför vidare i sitt utlåtande.

Dessa föreskrifter finge väl därvid innefatta en reglering av i huvudsak
de frågor, som i praxis behandlas i Kungl. Maj :ts hittillsvarande beslut i
ämnet. Tillstånd till borgensteckning för byggnadskreditiv eller däremot
svarande lån under byggnadstiden angiver regelmässigt i fråga om ansvarighetstiden,
att denna begränsas att gälla längst till den tidpunkt, då
slutligen beviljat statslån utlämnats. I fråga om säkerheten föreskrives vanligen,
att inteckningar skola ställas högst intill övre gränsen för preliminärt
beviljade statslån, dock att beträffande helkommunalt företag, för
vars tertiär- och tilläggslån kommunen iklätt sig borgen såsom för egen
skuld, sådan säkerhet icke behöver ställas för den del av kreditivet eller
länet, som motsvaras av preliminärt beviljade statslån. I Kungl. Maj :ts tillstånd
att teckna borgen för sekundärlån föreskrives i regel såsom förutsättning
för tillståndet att de föreskrifter i fråga om ränta, amorteringstid
och förmånsrätt i inteckningsavseende, som bostadsstyrelsen meddelat i
samband med beviljande av tertiärlån för vederbörande byggnadsföretag,
iakttages.

I enlighet härmed skulle till 59 § i förslaget till ny kommunallag fogas
ytterligare ett stycke av följande lydelse.

»Tillika må kommun beträffande bostadsbyggnadsföretag, som godkänts
lör statlig belåning, åtaga sig ansvar gentemot bank eller annan kreditinrättning dels

för byggnadskreditiv eller däremot svarande lån under byggnadstiden,
till belopp högst motsvarande den beräknade summan av primär-, sekundär-
samt statliga tertiär- och tilläggslån, under förutsättning att ansvarigheten
i varje särskilt fall icke må gälla längre än till den tidpunkt, då
statslån utlämnas samt att såsom säkerhet för kreditivet eller lånet överlämnas
inteckningar i förmånsrättsläge högst intill övre gränsen för pre 3

Eib ang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 98.

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 98.

liminärt beviljade statliga lån, dock att beträffande byggnadskreditiv eller
däremot svarande lån till helkommunalt företag, för vars tertiär- och tillläggslån
kommun åtagit sig ansvarighet, sådan säkerhet icke behöver ställas
för den del av kreditivet eller lånet, som motsvaras av preliminärt beviljade
statliga lån,

dels för sekundärlån, som utgår i enlighet med vad som föreskrivits i
beslut om statligt tertiärlån, under förutsättning att mot lånet svarande
inteckningssäkerhet ställes.»

Det torde vara uppenbart, anför kommunlåneutredningen vidare, att mot
varje bestämmelse, som skall tillgodose de förut angivna önskemålen, kan
riktas den invändningen att bestämmelsen är av alltför speciell natur för
att passa i en allmän kommunallag. Tydligen kommer dylika bestämmelser
lätt i konflikt med det av kommunallagskommittén framhållna naturliga
önskemålet, att de i blivande kommunallag intagna bestämmelserna skall
bli av sådan allmän beskaffenhet, att de kan bestå oförändrade under en
längre tidsperiod.

Om nämnda önskemål skall tillgodoses — vilket kommunlåneutredningen
finner befogat — och liknande detaljerade bestämmelser sålunda icke
skall införas i kommunallagen, torde enligt utredningen annan möjlighet
icke återstå än att i lagen lämna Kungl. Maj :t befogenhet att för vissa ärenden
eller grupper av ärenden meddela generella lånetillstånd. Om man väljer
denna utväg, anser utredningen även den föreslagna, icke helt lyckade
bestämmelsen i förslagets 59 § sista stycket överflödig. 1 samband med att
kommunerna befrias från underställningsskyldighet beträffande byggnadskreditiv
och sekundärlån för bostadsföretag, som godkänts för statlig belåning,
kan Kungl. Maj :t lämpligen även föreskriva underställningsfrihet
för där angivna fall.

Kommunlåneutredningen erinrar, hurusom i gällande kommunallagar
Kungl. Maj :ts prövning av kommunernas upplåning och borgensteckning
har konstruerats såsom fastställelse av särskilda kommunala beslut. På
grund härav har generella, på förhand givna lånetillstånd icke ansetts kunna
av Kungl. Maj :t lämnas. Då i kommunallagskommitténs förslag till kommunallag
Kungl. Maj :ts befogenhet konstruerats såsom ett medgivande (jfr
»Med Konungens medgivande må kommun ...»), torde enligt utredningens
mening enligt ordalagen en rätt för Kungl. Maj :t att generellt och på förhand
lämna medgivanden till upplåning eller borgensteckning av viss art
icke anses utesluten. Av motiven att döma finner utredningen en sådan rätt
dock knappast ha varit avsedd, varför det i nyss angivet syfte ansetts lämpligt
att i nämnda lagrum tillägga ett stadgande av innebörd, att Kungl.
Maj :ts medgivande beträffande vissa ärenden eller grupper av ärenden kan
lämnas i form av generella tillstånd på förhand. Någon erinran mot en sådan
bestämmelse från riksdagens sida, baserad på farhågor för att Kungl.
Maj :t skulle släppa kommunerna alltför fria på lånemarknaden, synes enligt
kommunlåneutredningen icke behöva befaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

35

Kommunlåneutredningen har även behandlat kommunallagskommitténs
ståndpunktstagande till frågan om kommunernas rätt att utan Kungl. Maj :ts
tillstånd upptaga lån i sådana fall, då lån utgår av statsmedel. Såsom tidigare
nämnts föreligger såväl enligt gällande lag som enligt kommitténs förslag
sådan lånerätt utan underställning, i de fall där lånet beviljats av Kungl.
Maj :t. Beviljandet av lånet anses i dylika fall innefatta Kungl. Maj :ts tillstånd
att upptaga lånet. Kommunallagskommittén ansåg emellertid på förut
anförda skäl icke lämpligt att utvidga denna rätt att omfatta även upptagande
av lån, som beviljas av annan statsmyndighet.

Kommunlåneutredningen framhåller för sin del, att prövningen av här
ifrågavarande ärenden i praktiken — i lika hög grad som beträffande borgen
för byggnadskreditiv och sekundärlån — är formell. Det kan enligt
utredningens uppfattning icke gärna komma i fråga, att lån, som beviljats
av statsmyndighet på i vederbörande författning angivna villkor, skulle
annat än i mycket begränsade undantagsfall vid Kungl. Maj :ts lånetillståndsprövning
förvägras kommunen. Därest fråga skulle uppkomma om inskränkning
i kommunernas upplåning i ifrågavarande del, torde denna lämpligast
åstadkommas genom direktiv till vederbörande lånebeviljande myndighet.
Utredningen föreslår därför, att underställningsfrihet skall kunna på
de villkor och i den omfattning Konungen bestämmer medgivas även för nu
nämnda lån genom att 60 § andra stycket i den föreslagna kommunallagen
erhåller följande lydelse.

Kommun må jämväl utan Konungens medgivande upptaga lån, som av
Konungen beviljats, så ock, i den omfattning och på de villkor Konungen
bestämmer, lån, som beviljats av annan statlig myndighet.

Kommunlåneutredningen uttalar vidare, att ett dylikt bemyndigande för
Kungl. Maj :t att borttaga underställningsskyldigheten för vissa statslån
närmast skulle tagas i anspråk beträffande av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnder
beviljade lån. Utredningen understryker, att självfallet endast
lån av för särskilt ändamål anvisade medel avses och icke sådana fall, där
myndigheter såsom riksbanken och generalpoststyrelsen bedriver vanlig låneverksamhet
och icke utövar en speciell låneprövning.

Underställningsfrihet för kommunerna i vad avser borgensteckning för
byggnadskreditiv och andra ansvarsåtaganden för bostadsföretag, där statligt
lån utgår, bör, enligt vad kommunlåneutredningen vidare anför, införas
att gälla från och med den 1 juli 1953. Detta torde enligt utredningen lämpligast
ske genom ändringar av 79 § 2 mom. LKL och motsvarande lagrum
i LKS och den för Stockholm gällande kommunallagen.

Beträffande dessa bestämmelsers närmare utformning anför kommunlåneutredningen
följande.

En väsentlig förenkling i formuleringen torde kunna givas åt nuvarande
sjätte stycket av 79 § 2 mom. LKL med förut angivet sakligt innehåll samtidigt
som däri fogas rätten för Kungl. Maj :t att på vissa villkor göra beslut
om borgensteckning för lån åt bostadsföretag underställningsfria. Nu
gällande inskränkning i sista satserna av samma stycke beträffande an -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

svarsåtaganden, som gälla i stället för inteckning, torde därvid böra bortfalla.
Inskränkningen ter sig formellt egendomlig mot det föreslagna bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att bestämma underställningsfrihet för vissa av
statlig myndighet beviljade lån. Nyssnämnda inskränkning kan av Kungl.
Maj :t föreskrivas, i den mån så prövas erforderligt, med stöd av Kungl.
Maj :ts befogenhet att bestämma rörande omfattning och villkor för underslällningsfriheten
i avseende både å lån och ansvarsåtaganden.

Även den föreslagna underställningsfriheten för kommunerna för lån av
statlig myndighet anser kommunlåneutredningen böra träda i kraft från och
med den 1 juli 1953.

Kommunlåneutredningen framhåller slutligen, att de föreslagna stadgandena
givetvis förutsätter, att Kungl. Maj :t utfärdar föreskrifter angående den
utsträckning i vilken borgensteckningen för byggnadskreditiv och andra ansvarsätaganden
för bostadsföretag liksom lån av statlig myndighet må vara
under ställningsfria.

D. Remissyttranden.

I sitt utlåtande över kommunallagskommitténs förslag i förevarande del
anför bostadsstijrelsen, att förslaget i fråga om kommuns ansvarsåtaganden
för lån av statsmedel endast innebär en redaktionell ändring av gällande bestämmelser.
Bostadsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke ökad underställningsfrihet
bör åstadkommas antingen genom ett tillägg till 59 § i förslaget
till ny kommunallag av innebörd, att kommun äger upptaga lån, ställt att
återbetalas inom högst fem år, för att utlämna kredit till bostadsbyggnadsföretag,
soin godkänts för statlig belåning, eller genom en sådan ändring,
att Kungl. Maj :t med stöd av 60 § första stycket kommunallagsförslaget kan
lämna generellt medgivande att upptaga vissa lån eller teckna borgen för sådana
lån. Att en sådan tillämpning är avsedd borde enligt bostadsstyrelsen
i så fall framgå av ett uttalande i motiveringen.

De kommunala myndigheter, som uttalat sig över kommunallagskommitténs
förslag i detta avseende, har i huvudsak anfört samma synpunkter som
bostadsstyrelsen.

Kommunlåneutredningens förslag till utvidgad underställningsfrihet vad
angår kommunernas rätt att åtaga sig ansvar gentemot bank eller annan kreditinrättning
dels för byggnadskreditiv åt bostadsföretag, till vilket utgår
statligt lån, dels för sekundärlån för bostadsföretag, till vilket statligt tertiärlån
beviljats, samt att upptaga lån, som beviljats av annan statlig myndighet
än Kungl. Maj :t, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret,
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Statskontoret anför, att ämbetsverket på av kommunlåneutredningen anförda
skäl icke vill framställa erinran mot att kommunerna befrias från skyldigheten
att utverka Kungl. Maj :ts fastställelse å beslut om kommunal bor -

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 98.

gensteckning för byggnadskreditiv och sekundärlån för bostadsföretag, som
godkänts för statlig belåning. Enligt ämbetsverkets mening bör dock den nya
kommunallagen icke tyngas med detaljerade föreskrifter i angivna hänseenden
utan endast inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att meddela generella
lånetillstånd, vilket även kommunlåneutredningen synes ha funnit mest
ändamålsenligt. Statskontoret finner sig jämväl böra godtaga förslaget, att
underställningsfrihet medgives, då myndighet med uppgift att befrämja bostadsproduktionen
beviljar kommun lån av statsmedel.

Fullmäktige i riksbanken anför sig med hänsyn till att allmän enighet
råder om nödvändigheten att öka bostadsbyggandet och att ett genomförande
av förslaget i denna del skulle underlätta bostadsproduktionens finansiering
— icke ha något att invända mot att kommunlåneutredningens förslag
lägges till grund för den blivande lagstiftningen, trots att detta skulle innebära
eu möjlighet till utvidgning av den fria lånerätten inom en sektor
av den kommunala upplåningen. Även dessa bestämmelser anser fullmäktige
böra träda i kraft den 1 juli 1953.

Fullmäktige i riksgäldskontoret erinrar vad först gäller frågan om att
borttaga underställningsplikten beträffande kommunernas borgensteckning
för byggnadskreditiv åt bostadsföretag, till vilket utgår statligt lån, att när
denna fråga senast — år 1949 — var under övervägande bostadsstyrelsens
förslag avstyrktes av såväl kommunallagskommittén som de kommunala förbunden
samt att departementschefen fann övervägande skäl tala för att frågan
uppskötes, tills den allmänna prövningen av kommunallagarnas regler
om underställningsskyldighet kom till stånd. Då några påtagliga olägenheter
av kommunlåneutredningens förslag emellertid icke torde vara att befara,
har fullmäktige icke funnit anledning till erinran i sak mot detta förslag.

Vidkommande kommunlåneutredningens förslag om underställningsfrihet
i fråga om beslut om borgensteckning för sekundärlån för bostadsföretag, till
vilket statligt tertiärlån beviljats, framhåller fullmäktige inledningsvis, att
detta förslag sträcker sig längre än vad bostadsstyrelsen föreslog år 1949.
Det är enligt fullmäktiges uppfattning en väsentlig skillnad mellan borgen å
ett kortfristigt byggnadskreditiv, där risken är ringa, och borgen å ett sekundärlån,
som löper under en avsevärd tid. Den nuvarande underställningsskyldigheten
beträffande ifrågavarande borgensåtagande får, anför fullmäktige,
anses ha i viss mån inneburit en spärr mot alltför vittgående risktagande
från kommunernas sida, medan kommunlåneutredningen syntes vilja reducera
denna fråga till ett närmast administrativt spörsmål. Då fullmäktige
räknar med att någon risk för att kommunerna skall i större utsträckning
engagera sig för den ifrågavarande garantiformen knappast föreligger, har
fullmäktige emellertid för egen del ansett sig icke böra rikta någon saklig
erinran mot förevarande förslag.

Vad slutligen beträffar förslaget om underställningsfrihet, i den omfattning
och på de villkor Konungen bestämmer, i fråga om lån, som beviljats
av annan statlig myndighet än Kungl. Maj :t, tillstyrkes detta av fullmäktige.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Departementschefen.

Kommunallagskonunittén har funnit vissa skäl tala för att borttaga eller
åtminstone lindra underställningsplikten beträffande kommuns beslut om
borgen å kreditiv åt byggnadsföretag, för vilket utgår statligt tertiärlån.
Mot den nuvarande bestämmelsen om underställnimgsfrihet för vissa ansvarsåtaganden
gentemot staten, som utgör förutsättning för beviljande av statslån
för bostadsbyggnadsföretag, riktar emellertid kommittén den anmärkningen,
att den med sin utförliga hänvisning till föreskrifterna om olika
låneformer på bostadsförsörjningens område är alltför speciell och detaljerad
för att väl harmoniera med kommunallagen i övrigt, som ju undviker att
giva regler för särskilda förvaltningsområden. Kommittén har därför föreslagit
en sådan avfattning av stadgandet, att kommun i enlighet med gällande
bestämmelser om lån av statsmedel äger åtaga sig ansvarighet gentemot
staten för lån, som beviljas annan än kommunen (förslagets 59 §, sista stycket).
Härvid skulle dock undantag göras för sådan borgen, som — enligt vederbörande
lånebestämmelser — må godtagas i stället för inteckningssäkerhet.
Kommittén bar i detta sammanhang även behandlat frågan om eventuell
rätt för kommun att utan Kungl. Maj :ts tillstånd upptaga lån i sådana fall,
då lånet utgår av statsmedel och sålunda beviljas av annan statlig myndighet
än Kungl. Maj :t. En allmän regel om befrielse från underställning, då kommun
upptager sådant lån, har synts kommittén betänklig.

Kommunlåneutredningen har i sitt remissvar över kommitténs förslag
uppdragit vissa riktlinjer för en komplettering av förslaget i denna del.
Utredningen, som erinrar att föredragande departementschefen vid anmälan
av proposition nr 110 till 1949 års riksdag uttalat att ståndpunkt borde
tagas till frågan vid kommunallagsrevisionen, förordar sålunda, att Kungl.
Maj :t får möjlighet att generellt medgiva kommunerna rätt att åtaga sig
ansvar gentemot bank eller annan kreditinrättning dels för byggnadskreditiv
åt bostadsföretag, till vilket utgår statligt lån, dels för sekundärlån
för bostadsföretag, till vilket statligt tertiärlån beviljats. Utredningen har
därjämte föreslagit underställningsfrihet för kommunerna — i den omfattning
och på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer — i fråga om lån, som beviljats
av statlig myndighet. Underställningsfrihet för kommunerna i nu
nämnda avseenden bör enligt kommunlåneutredningens mening införas att
gälla från och med den 1 juli 1953. Komimunlåneutredningens förslag i dessa
delar har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Med hänsyn till att allmän enighet råder om nödvändigheten att öka bostadsbyggandet
och då ett genomförande av kommunlåneutredningens förslag
i nu berörda avseenden skulle förenkla formerna för bostadsproduktionens
finansiering, har jag för min del intet att invända mot ett genomförande
av utredningens förslag. Några påtagliga olägenheter av att borttaga
underställningsplikten beträffande kommunernas borgensteckning för byggnadskreditiv
åt bostadsföretag, till vilket utgår statligt lån, torde, såsom

Knngl. Maj:ts proposition nr 98.

39

fullmäktige i riksgäldskontoret framhållit, icke vara att befara. Någon risk
för att kommunerna i större utsträckning skall engagera sig beträffande
borgensteckning för sekundärlån för bostadsföretag, till vilket statligt tertiärlån
beviljats, torde knappast föreligga. Vad gäller kommuns upptagande
av lån, som beviljats av statsmyndighet på i vederbörande författning angivna
villkor, ligger det i sakens natur, att Kungl. Maj :ts prövning av kommuns
ansökan om tillstånd att upptaga dylikt lån måste bli av övervägande
formell natur. Den av kommunlåneutredningen i denna del förordade lösningen
synes mig därför medföra praktiska fördelar för såväl de statliga
myndigheterna som kommunerna. Jag torde sedermera, därest nu framförda
förslag godtages av riksdagen, få för Kungl. Maj :t framlägga förslag om föreskrifter
angående den utsträckning i vilken borgensteckningen för byggnadskreditiv
och andra ansvarsåtaganden för bostadsföretag liksom lån av
statlig myndighet må vara underställningsfria.

De nu tillstyrkta ändrade reglerna har inarbetats i de förut omnämnda,
inom finansdepartementet upprättade förslagen till lagar angående ändrad
lydelse av 79 § 2 inom. kommunallagen för landet och motsvarande lagrum i
kommunallagarna för städerna.

Hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att inom finansdepartementet upprättade
förslag till

1) lag angående ändrad hjdelse av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr

251) om kommunalstyrelse på landet,

2) lag angående ändrad hjdelse av 74 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr

252) om kommunalstyrelse i stad,

3) lag angående ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm samt

4) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 6 december 1946 (nr
727) om kommunal fondbildning

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
W. Hammargren.

537158. Stockholm 1053. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag