Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
1
Nr 97.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 1948
(nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;
given Stockholms slott den 6 mars
1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
GUSTAF ADOLF.
Sam. B. Norup.
Förslag
till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 1948 (nr 329)
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Härigenom förordnas, att lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet,* 1 vilken lag gäller till och med den 30
juni 1953, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.
1 Senaste lydelse 1 vissa delar, se SFS 1951: 186.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 97.
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
2
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 februari 1953.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Lindell, Nordenstam.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt giltighet
av lagen den 17 juni 1958 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet samt anför därvid följande.
Den nu gällande jordförvärvslagen är tidsbegränsad och giltighetstiden
utgår den 30 juni 1953. Lagen utfärdades den 17 juni 1948 och vissa ändringar
i densamma har vidtagits genom lag den 20 april 1951 (nr 186).
Beträffande det närmare innehållet i jordförvärvslagen må följande här
nämnas.
I 1 § stadgas att fastighet, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, eller
del av eller andel i sådan fastighet ej må genom köp, byte eller gåva förvärvas
utan tillstånd av den lantbruksnämnd inom vars område fastigheten
är belägen. Tillstånd erfordras dock icke, om förvärvet avser sådan del av
fastighet, som avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
eller andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare.
Tillstånd skall enligt 2 § sökas inom tre månader från det fånget skedde.
Sökes ej tillstånd inom föreskriven tid eller avslås ansökningen, skall fånget
vara ogillt.
Under 3 § anges de grunder efter vilka tillståndsprövningen skall ske.
I första stycket föreskrives, att tillstånd icke må meddelas, om anledning
föreligger till antagande att fastigheten skulle bli vanskött i sökandens ägo
eller att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för
visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom
stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av
fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av
byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.
Föreligger ej sådant fall som nu sagts, men kan det antagas att sökanden
vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller,
vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt
detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen
förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet,
må enligt andra stycket ansökningen icke bifallas med mindre
sökandens innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta
Kungl, Maj :ts proposition nr 97.
3
för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden
har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl för
bifall föreligger.
Enligt 4 § kan i samband med bifall till ansökningen vissa villkorsföreskrifter
meddelas. I 4 a och 4 b §§, vilka tillkommit genom lag den 20
april 1951, har givits vissa bestämmelser angående jordbruksfastighet, som
förvärvas medelst inrop på exekutiv auktion. Sådant förvärv får ske utan
tillstånd, men fastigheten skall i regel åter avyttras innan två år förflutit
från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan inroparen erhållit
lantbruksnämndens tillstånd att behålla fastigheten. Har inropet skett
för skyddande av någon inroparens fordran eller rättighet, varför fastigheten
häftar på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, kan
anstånd med fastighetens avyttrande medgivas om sannolika skäl visas, atf
förlust för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej fastigheten inom
föreskriven tid skall den försäljas på offentlig auktion. Närmare bestämmelser
om vad därvid skall iakttagas lämnas i 4 b §.
Enligt 5 § må klagan över beslut, varigenom lantbruksnämnd avslagit ansökan
att få förvärva eller behålla fastighet föras hos Konungen genom
besvär. I övrigt får klagan icke föras mot beslut av nämnden, men Konungen
äger förordna att i vissa fall nämndens beslut skall underställas Konungens
prövning.
I 6 § upptages vissa generella undantag från skyldigheten att söka tillstånd.
Sådant undantag gäller för kronan, kommun eller sambruksförening.
Vidare är lagen icke tillämplig beträffande förvärv från konkursbo eller där
jämlikt annan författning Konungens eller länsstyrelsens tillstånd skall sökas
eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att
få ske utan sådant tillstånd. År förvärvaren fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling, eller ock fångesmannens syskon
eller syskons barn, äger lagen tillämpning endast där fråga är om avyttring
av fastighet, som inropats på exekutiv auktion.
I fråga om fastighet med jordbruk erfordras enligt tredje stycket av 6 §
ej tillstånd om förvärvaren, på sätt Konungen bestämmer, i samband med
lagfartsansökan som göres inom tre månader från det fånget skedde, eller,
vad angår förvärv å auktion enligt 4 b §, vid auktionstillfället visar dels
att anledning till antagande som i 3 § första stycket sägs ej föreligger, dels
ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten och
icke är ägare till annan fastighet med jordbruk.
Med stöd av bemyndigande i 8 § av lagen har Kungl. Maj :t utfärdat närmare
föreskrifter rörande tillämpning av lagen. Dessa har givits i kungörelse
den 17 juni 1948 (nr 330), vilken ändrats genom kungörelse den 20 april
1951 (nr 187). I kungörelsen ges bland annat närmare bestämmelser om
sådan befrielse från skyldighet att söka tillstånd, som avses i 6 § tredje
stycket i lagen. Enligt 2 § första stycket i kungörelsen erfordras att förvärvaren
företer dels en av honom på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran
att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten
och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk, dels, därest fastigheten
är belägen på landet, av landsfiskalen i orten och, om fastigheten ligger i
stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat, av
kommunalborgmästaren utfärdat intyg (s. k. landsfiskalsintyg) att förvär
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
varens försäkran i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och att anledning
ej föreligger till antagande att fastigheten skall bli vanskött i förvärvarens
ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan
nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig
såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar
avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom
bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för
fastighetens brukande.
Är fråga om förvärv av del av fastighet, som skall utbrytas genom förrättning
enligt lagen om delning av jord å landet, kan enligt andra stycket
av 2 § landsfiskalsintyg ersättas med intyg av enahanda innehåll, utfärdat
av vederbörande förrättningsman.
Enligt 3 § åligger det den, på vilken det ankommer att utfärda intyg, som
i 2 § sägs, att innan intyg utfärdas verkställa noggrann undersökning rörande
de förhållanden, som avses med intyget. Där så finnes erforderligt skall
yttrande från sakkunnig myndighet inhämtas.
I skrivelse den 24 november 1952 har 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
— under erinran att giltighetstiden för jordförvärvslagen utgår
den 30 juni 1953 —- hemställt att giltighetstiden för lagen och tillämpningskungörelsen
till denna måtte provisoriskt förlängas på två år.
Utredningen har erinrat om att enligt erhållna direktiv utredningen bl. a.
skall överväga frågan huruvida jordförvärvslagen bör förlänas fortsatt giltighet
och om den i så fall behöver omarbetas samt att Kungl. Maj :t genom
beslut den 21 november 1952 utvidgat utredningsuppdragen till att avse
jämväl översyn av lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för
bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Med hänsyn till att
de nu nämnda båda utredningsuppdragen lämpligen borde behandlas i ett
sammanhang och då arbetet därmed icke torde kunna vara slutfört vid sådan
tid att förslag kan framläggas före 1954 har utredningen hemställt
om den ovan angivna förlängningen av giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning.
Utkast till författningsbestämmelser om förlängningen har bifogats
skrivelsen.
I skrivelse den 10 januari 1953 har lantbruks stp rats en tillstyrkt den av utredningen
föreslagna förlängningen. Vid skrivelsen har fogats en sammanställning
av lantbruksnämndernas svar på vissa frågor, som framställts av
jordbruksrationaliseringsutredningen. Styrelsen har bland annat anfört.
Styrelsen finner det nödvändigt, att jordförvärvslagen och tillämpningskungörelsen
provisoriskt förlänges i avbidan på att utredningens arbete
skall slutföras. Tillräcklig anledning att i samband med en sådan provisorisk
förlängning överväga någon ändring av lagen föreligger enligt styrelsens
uppfattning icke. Däremot anser styrelsen det angeläget, att fråga om
ändring i visst avseende av tillämpningskungörelsen upptages redan i detta
sammanhang. Styrelsen avser därvid de bestämmelser, som i kungörelsen
meddelas angående utfärdande av s. k. landsfiskalsintyg. I detta avseende
anför styrelsen bland annat följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
5
I ett frågeformulär, som 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning i
början av år 1952 utsände till samtliga lantbruksnämnder, hemställdes bl. a.
om utlåtanden från nämnderna rörande deras erfarenheter av systemet med
landsfiskalsintyg. Av de yttranden, som nämnderna med anledning härav
avgivit, framgår att systemet givit anledning till erinringar i olika avseenden.
Det torde visserligen som ett allmänt omdöme kunna uttalas alt systemet på
det hela taget fungerat relativt gott. Det har dock ej sällan förekommit att
landsfiskaler utfärdat intyg även i fall, då det måste anses ha varit tvivelaktigt
huruvida sökanden fyllde förutsättningarna för erhållande av intyg
eller då det till och med måste anses ha varit ganska uppenbart, att sökanden
icke bort erhålla intyg. I ett ärende har också riksdagens justitieombudsman
funnit sig höra erinra om vikten av att föreskrifterna i 3 § tilllämpningskungörelsen
iakttages i erforderlig grad (se JO:s ämbetsberättelse
till 1951 års riksdag). Som exempel på vart en mindre lämplig intygsgivning
kan leda kan också nämnas att det nyligen förekommit att en person, sedan
hans ansökan om förvärvstillstånd avslagits av lantbruksnämnden och han
anfört besvär över nämndens beslut hos Kungl. Maj:t, sökte och erhöll
landsfiskalsintyg efter det lantbruksstyrelsen i avgivet yttrande avstyrkt bifall
till besvären och med stöd av detta intyg erhöll lagfart å fastigheten allenast
några dagar innan Kungl. Maj :t ogillade hans besvär.
I flera yttranden har vidare påpekats att landsfiskalerna, i synnerhet i de
större distrikten, har svårt att förskaffa sig den kännedom om förhållandena,
som är en förutsättning för att intygsgivningen skall kunna fungera
med erforderlig tillförlitlighet och samtidigt någorlunda smidigt. Det synes
därför ha blivit alltmera vanligt att landsfiskalerna, innan intyg utfärdas,
söker kontakt med lantbruksnämndens ortsombud, med kommunala myndigheter
eller enskilda, kommunalnämnd eller också med lantbruksnämnden.
Inom en del lantbruksnämndsområden har utvecklingen gått därhän
att landsfiskalerna knappast längre själva utfärdar några intyg utan hänvisar
vederbörande till lantbruksnämnderna för att erhålla tillstånd.
De olägenheter, som uppstått genom felaktig eller mindre lämplig intygsgivning,
kan visserligen i det enskilda fallet vara betydande. Sammanlagt
har de dock måhända ej varit av sådan storleksordning, att det enbart på
grund av desamma skulle kunna anses påkallat att ändra systemet redan
i samband med en provisorisk förlängning av jordförvärvslagen. Under den
tid, då den nuvarande jordförvärvslagen varit i kraft, har emellertid olägenheter
av sagda system framträtt även i ett annat avseende, nämligen med
hänsyn till dess inverkan på nämndernas arbete för främjande av den yttre
rationaliseringen.
Då jordförvärvstillstånd sökes hos lantbruksnämnden har denna i regel
möjlighet att åtminstone preliminärt bedöma, huruvida den fastighet, som
sökanden önskar förvärva, behövs för rationaliseringsändamål. Om så är
fallet, kan nämnden påpeka detta för sökanden ävensom taga upp förhandlingar
med säljaren om att nämnden själv eller den granne, som behöver
tillskottsjord, skall få köpa fastigheten. EU eventuellt förvärv för rationaliseringsändamål
kan därvid i regel ordnas och man kan sålunda förebygga
att sökanden köper fastigheten och slår sig ned på densamma. I de fall, då
landsfiskalsintyg utfärdas, brukar köparna däremot i regel ej i förväg begära
besked hos nämnden, huruvida fastigheten behövs för rationaliseringsändamål.
Nämnden erhåller därför i dylika fall merendels kännedom om
fånget först genom den underrättelse, som inskrivningsdomaren översänder,
då lagfart beviljats. Vid denna tidpunkt har köparen ofta redan tillträtt
fastigheten och börjat bruka denna. Det ligger i öppen dag, att det
ej sällan kan vara mindre tilltalande för nämnden att på detta sena sta
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
dium inskrida med utövande av kronans förköpsrätt, även om detta ur
saklig synpunkt skulle vara fullt motiverat. Nämndens ingripande får ju
nämligen på detta stadium på ett helt annat sätt än vad som eljest skulle
ha varit fallet karaktären av en mot en befintlig brukare riktad tvångsåtgärd.
Om sådana omständigheter föreligger, att nämnden trots allt anser sig
böra utöva förköpsrätten, kan detta vidare medföra olägenheter för köparen,
vilka kunnat undvikas, om han tidigare fått kännedom om att nämnden
önskade disponera fastigheten för rationaliseringsändamål.
Ur de synpunkter, som nu anförts, är det enligt lantbruksstyrelsens mening
uppenbart, att möjligheterna att nå praktiska och snabba resultat av
verksamheten för förstärkning av ofullständiga jordbruk skulle avsevärt
ökas, om prövningen av förvärvsärenden i högre grad än som nu är fallet
kunde direkt knytas till nämnderna. Dessa skulle då bättre än nu kunna
få en överblick över rationaliseringstillfällena och skulle även få ökade
möjligheter att tillvarataga dessa tillfällen.
Enligt lantbruksstyrelsens mening bör den enklare kontrollform, som
intygsgivningen innebär, behållas även under den föreslagna provisoriska
förlängningen av jordförvärvslagen. Däremot vill styrelsen föreslå att intygsgivningen
skall överflyttas till nämnderna. Med hänsyn till beskaffenheten
av de ärenden, som här förekommer, skulle det regelmässigt vara tillräckligt,
om intygsgivningen finge omhänderhavas av ledamot av eller
tjänsteman vid nämnden. Det borde i så fall få ankomma på lantbruksstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande, lantbruksnämnd, att meddela närmare
bestämmelser rörande frågan vilken eller vilka befattningshavare,
som skulle få utfärda intyg. I tveksamma fall borde vidare givetvis förvärvsfrågan
hänskjutas till nämnden.
Genom en sådan överföring av intygsgivningen som nu föreslagits, skulle
man enligt styrelsens uppfattning till en början ha betydligt större utsikter
att få en enhetlig tillämpning av intygsgivningen. Det torde kunna förutsättas
att nämndernas ledamöter och befattningshavare genom sin befattning
med dylika ärenden skulle kunna handha intygsgivningen på ett
sätt som bättre än vad som stundom hittills skett överensstämmer med
syftet med lagen. Vidare skulle man även ernå den fördelen att nämnderna
skulle på ett tidigt stadium få kännedom om planerade fastighetsaffärer
och sålunda kunna ingripa i rationaliseringssyfte, då så är påkallat.
Någon olägenhet för de intygssökande skulle enligt lantbruksstyrelsens
uppfattning ej behöva befaras uppstå genom den nu angivna omläggningen.
Snarare torde densamma kunna väntas komma att göra intygssystemet mera
smidigt. Den som önskar erhålla intyg skulle då exempelvis kunna lämna
sin ansökan därom till närmaste ortsombud för vidare befordran till nämnden
eller till ledamot av nämnden. Genom att nämndernas ledamöter i regel
är bosatta i skilda delar av länet finns givetvis även möjligheter för
vederbörande att direkt vända sig till någon ledamot. Någon större ökning
av arbetsbördan för nämnden och dess befattningshavare skulle systemet vidare
icke medföra, och den ökning, som kan uppstå, blir i vart fall oväsent
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 97. 7
lig i jämförelse med de fördelar som detsamma skulle innebära ur rationaliseringssynpunkt.
Under åberopande av det anförda har lantbruksstyrelsen hemställt, att i
samband med provisorisk förlängning av giltighetstiden för tillämpningskungörelsen
2 och 4 §§ sagda kungörelse måtte erhålla ändrad lydelse på
sätt framgår av ett vid styrelsens skrivelse fogat utkast.
I skrivelse den 15 december 1952 har riksdagens justitieombudsman
framhållit, att i fall då jordförvärv nödvändiggjorde lantmäteriförrättning,
lantbruksnämnds prövning enligt jordförvärvslagen och jorddelningsinstansernas
enligt jorddelningslagen kunde innefatta bedömande av identiskt
material enligt samma grunder. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore ett sådant
förhållande icke tillfredsställande. Risk för sinsemellan oförenliga beslut
förelåge. Enligt justitieombudsmannens mening torde från lantbruksnämnds
prövning uttryckligen böra undantagas sådana frågor, som enligt jorddelningsförfattningarna
fölle under domstols eller lantmäterimyndighets bedömande.
Härför torde erfordras lagändring och saken syntes vara av beskaffenhet
att böra upptagas till behandling i samband med frågan om
förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid.
Över justitieombudsmannens framställning har lantbruksstyrelsen och
lantmäteristyrelsen efter remiss avgivit yttranden. Lantbruksstyrelsen har
uttalat, att framställningen nu icke borde föranleda annan åtgärd än att
avskrifter av densamma jämte i ärendet avgivna remissyttranden överlämnades
till jordbruksrationaliseringsutredningen och fastighetsbildningssakkunniga.
Lantmäteristyrelsen har anfört, att den av justitieombudsmannen berörda
frågan borde utredas men att de påtalade förhållandena icke torde vara
av den allvarliga art ur rättssäkerhetssynpunkt, att omedelbara partiella lagändringar
vore påkallade. Däremot vore det angeläget att frågan övervägdes
vid de nu pågående utredningarna rörande jordförvärvslagen, förköpslagen
och fastighetsbildningslagstiftningen.
Departementschefen.
Såsom 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning och lantbruksstyrelsen
anfört torde det vara erforderligt att, i avbidan på att utredningens arbete
slutföres, giltighetstiden för jordförvärvslagen och tillämpningskungörelsen
till denna provisoriskt förlänges. Då utredningen, som den 21 november
1952 fått i uppdrag att även verkställa översyn av lagen den 18
juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att
förvärva fast egendom, förklarat, att utredningens arbete icke torde kunna
vara slutfört i sådan tid att förslag kan framläggas före 1954, synes det
vara nödvändigt att förlängningen avser tiden t. o. m. den 30 juni 1955.
Lantbruksstyrelsen har föreslagit, att redan i samband med sådan förlängning
ändring skulle göras i tillämpningskungörelsen av innebörd att så
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
dana intyg, som enligt 2 § första stycket i kungörelsen utfärdas av landsfiskal,
ledamot av magistrat eller kommunalborgmästare, i stället skall utfärdas
av lantbruksnämnd eller ledamot eller befattningshavare i sådan
nämnd. Som skäl för en sådan överflyttning bär lantbruksstyrelsen åberopat
dels att därigenom skulle vinnas större enhetlighet vid intygsgivningen
dels att nämnderna på ett tidigare stadium än nu skulle få kännedom
om planerade fastighetsaffärer och sålunda kunna ingripa i rationaliseringssyfte
redan innan affärerna slutförts.
Även om den av styrelsen föreslagna ändringen synes böra övervägas
anser jag emellertid att någon ändring i fråga om intygsgivningen icke bör
ske förrän utredningen avslutat sitt arbete. De olägenheter av den nuvarande
ordningen, som lantbruksstyrelsen ansett föreligga, torde nämligen i
varje fall icke vara så stora att man bör föregripa det resultat, vartill utredningen
kommer i denna fråga. Emellertid synes den av styrelsen påpekade
olägenheten av att lantbruksnämnderna ej får kännedom om planerade
fastighetsaffärer redan då intyg utfärdas kunna i hög grad minskas genom
en föreskrift om att avskrift av intygen omedelbart skall tillställas nämnderna.
Då genom meddelande av sådan föreskrift slutlig ställning icke tages
till den principiella frågan om vem, som bör utfärda intygen, synes sådan
föreskrift redan nu kunna givas. Enligt vad som framgår av den sammanställning,
som fogats vid styrelsens skrivelse, har redan tidigare inom vissa
län länsstyrelsen anmodat landsfiskalerna att sända lantbruksnämnden avskrift
av utfärdade intyg. I fråga om landsfiskalerna skulle denna ordning
även i övriga län kunna införas efter föreskrift av länsstyrelsen. Emellertid
synes samma skyldighet böra åvila ledamot av magistrat och kommunalborgmästare
samt sådan förrättningsman, som avses i 2 § andra stycket
i kungörelsen. Föreskrift torde därför böra meddelas i tillämpningskungörelsen.
Jag har sålunda för avsikt att i samband med förlängning av giltighetstiden
för denna kungörelse föreslå ett tillägg däri av innebörd att utfärdare
av intyg, som avses i 2 §, skall vara skyldig att samma dag som intyget
utfärdas översända avskrift därav till vederbörande lantbruksnämnd.
I övrigt synes lantbruksstyrelsens skrivelse nu icke föranleda annan åtgärd
än att den för beaktande översändes till jordbruksrationaliseringsutredningen.
Det spörsmål, som behandlas i justitieombudsmannens skrivelse, synes
ej heller böra upptagas redan i samband med den nu aktuella frågan om
provisorisk förlängning av giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning.
Däremot synes avskrift av skrivelsen och de däröver avgivna yttrandena
lämpligen böra överlämnas till jordbruksrationaliseringsutredningen och
fastighetsbildningssakkunniga för kännedom och övervägande, såvitt vad
däri anförts äger samband med de utredningsuppdrag som lämnats nämnda
utredningar.
Föredragande departementschefen hemställer därefter att lagrådets utlåtande
över inom departementet upprättat förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 17 juni 19''iK (nr 329) om inskränkning i rätten att
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
förvärva jordbruksfastighet, av den lydelse Bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund.
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 97.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 97.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 27 februari
1953.
N ärvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 25 februari 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 13 februari 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet, hovrättsrådet A. Ribbing.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
11
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden! hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Lingman, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, lagrådets den 27 februari
1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 13 februari 1953
remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Föredragande departementschefen hemställer att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund.
637141. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag