Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

1

Nr 92.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924- (nr 225)
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin, m. in.; given Stockholms
slott den 6 mars 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr
463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tilllägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten; samt

4) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för
olovlig varuinförsel.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås dels att 1924 års spritinförsellag jämte två därtill
anknutna lagar av år 1925 och år 1935, för vilka lagar giltighetstiden utgår
den 30 juni 1953, skola erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 juni
1958, dels ock att ändring skall vidtagas i 1923 års varuinförsellag. Nämnda
ändring innebär, att straff skall kunna ådömas den som, utan att kunna
fällas till ansvar för olovlig varuinförsel, tager viss befattning med olovligen
infört gods. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. iVr 92.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 92.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin1 1, vilken jämlikt
lag den 30 april 1948 (nr 201) gäller till och med den 30 juni 1953,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463)
om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 27 november 1925 om utsträckt tilllämpning
av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin2, vilken förstnämnda
lag jämlikt lag den 30 april 1948 (nr 202) gäller till och med den 30 juni
1953, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958.

1 Angående vidtagna ändringar i lagen, se 1926: 148, 1928: 145, 1933:188, 1938:264, 1944: 420,
1946: 867 och 1949:400.

1 Angående senaste lydelse av 1925 års lag, se 1933:189.

Kungl. iMaj:ts proposition nr 92.

3

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker
och vin till svenskt territorialvatten.

Härigenom förordnas, att lagen den 31 maj 1935 med tillägg till gällande
bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin Lill svenskt territorialvatten,
vilken jämlikt lag den 30 april 1948 (nr 203) gäller till och med
den 30 juni 1953, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för

olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 8 juni 1923 om straff för
olovlig varuinförsel skall intagas en ny paragraf, betecknad 6 a §, av nedan
angivna lydelse, dels ock att 7 § nämnda lag1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 a §.

Den som, utan att kunna fällas
till ansvar för olovlig varuinförsel,
för egen eller annans räkning förvärvar,
forslar, döljer, förvarar eller
avyttrar gods, som olovligen införts,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år. Om gärningsmannen
icke insåg men hade skälig anledning
antaga att godset olovligen införts,
dömes till dagsböter. 1 ringa
fall skall ej till straff dömas.

7 §•

Hava flera medverkat till olovlig Hava flera medverkat till olovlig
varuinförsel, gälle vad i 3 kap. straff- varuinförsel eller till brott, varom i
lagen är stadgat. 6 a § sägs, gälle vad i 3 kap. straff lagen

är stadgat.

Anstiftan av---ansvar belagd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

1 Senaste lydelse av 7 §, se 1949:399.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 februari
1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt
chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Sköld, frågor om dels fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrgcker och vin, m. m., dels och ändring av lagen den 8 juni 1923 (nr
147) om straff för olovlig varuinförsel. Föredraganden anför härvid följande.

Huvudförfattningarna rörande straff för olovlig införsel av varor äro lagen
den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel och lagen
den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin, den sistnämnda vanligen benämnd
spritinförsellagen. 1923 års lag är närmast att anse som en tullförfattning,
tillkommen i syfte att förhindra att varor införas på sådant sätt att vederbörliga
tullavgifter undandragas statskassan. Lagen stadgar straff för den
som utan behörig tullangivning till riket inför tullplilctig vara och meddelar
vidare bl. a. bestämmelser om förverkande av olovligen införd vara,
förvaringspersedel och forslingsredskap. 1924 års lag är, utom av fiskaliska
skäl, motiverad av det tillämpade restriktionssystemet i fråga om tillgången
till rusdrycker. Lagen innehåller bl. a. bestämmelser om straff och förverkande
såväl vid olovlig införsel av spritdrycker och vin som vid annan olovlig
befattning därmed. 1924 års spritinförsellag jämte två till densamma
anslutna, i det följande nämnda lagar äro tidsbegränsade. Nuvarande giltighetstid
utgår den 30 juni 1953. Då fråga nu uppkommit om förlängning
av giltighetstiden har i samband därmed väckts spörsmål om vidtagande av
vissa ändringar i spritinförsellagen och i 1923 års varuinförsellag. Jag anhåller
nu att få upptaga dessa frågor. 1

1. Fortsatt giltighet av spritinförsellagstiftningeu.

Från början av 1920-talet fram till krigsutbrottet hösten 1939 hade spritsmugglingen
till Sverige, särskilt inom vissa delar av landet, en betydande
omfattning. Detta förhållande föranledde motåtgärder av skilda slag från

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

5

statsmakternas sida. Sålunda genomfördes bland annat en särskild strafflagstiftning
mot spritsmuggling, varjämte man genom överenskommelser
med främmande makter sökte hindra den olovliga införseln av spritdrycker
till riket.

Vad angår strafflagstiftningen meddelades till en början i varuinförsellagen
den 8 juni 1923 vid sidan av föreskrifter, som avsågo smuggling
i allmänhet, även särskilda straffbestämmelser rörande spritsmuggling.
Och genom en samma dag utfärdad lag (nr 148) angående förbud i vissa
fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten stadgades
förbud mot att med farkoster av mindre nettodräktighet än 120 ton
införa dylika drycker till svenskt territorialvatten.

Dessa bestämmelser visade sig emellertid icke vara tillräckligt effektiva;
de ersattes därför redan nästföljande år av en skärpt och utvidgad lagstiftning
i ämnet. Genom spritinförsellagen den 20 juni 1924 meddelades sålunda
strängare straffbestämmelser för smuggling av rusdrycker och förbjöds
införsel av dylika drycker till svenskt territorialvatten med farkoster
av mindre nettodräktighet än 250 ton. Vidare stadgades i lagen straff för
skilda slag av olovlig befattning med å ena sidan insmugglade rusdrycker
och å andra sidan rusdrycker, som olovligen tillverkats eller olovligen renaturerats.
Slutligen upptogos i spritinförsellagen bland annat särskilda bestämmelser
om förverkande, vilka förut haft sin plats i en den 22 juni
1921 utfärdad förordning (nr 364) angående rusdryckers förverkande i vissa
fall.

Den nya lagen, som i vissa, huvudsakligen processuella, delar hänvisade
till varuinförsellagen, avsågs skola erhålla provisorisk karaktär och gällde
till en början endast till och med den 30 juni 1926. Enligt särskilt stadgande
sattes varuinförsellagen — försåvitt densamma icke på grund av
nyssnämnda hänvisningar alltjämt vore att tillämpa — i fråga om smuggling
av spritdrycker och vin ur kraft för den tid spritinförsellagen skulle
gälla.

Spritinförsellagen erhöll emellertid sedermera gång efter annan fortsatt
giltighet. Sålunda förordnades om förlängning genom lag den 4 juni 1926
(nr 148) för tiden till och med den 30 juni 1928, och under tiden därefter
har lagen förlängts för fem år i sänder, senast genom lag den 30 april 1948
(nr 201) för tiden den 1 juli 1948 — den 30 juni 1953. I samband med vissa
av förlängningarna genomfördes smärre ändringar i spritinförsellagen; bland
annat skärptes straffbestämmelserna år 1928, och år 1933 vidgades förbudet
mot införsel till svenskt territorialvatten på så sätt, att detta förbud kom
att avse farkoster med mindre nettodräktighet än 500 ton. Genom lag den
18 juni 1949 (nr 400) vidtogos åtskilliga förändringar i lagen, väsentligen
föranledda av 1948 års ändringar i allmänna strafflagen.

Genom spritinförsellagen blev det straffrättsliga ingripandet mot spritsmugglingen
i hög grad skärpt. Emellertid framhölls vid lagens tillkomst,
att full effektivitet i bekämpandet av den olovliga spritinförseln knappast

6

Kungl. Majrts proposition nr 92.

stode att vinna med mindre överenskommelse träffades staterna emellan att
ömsesidigt stödja varandra i denna kamp. En sådan överenskommelse ansågs
närmast böra gå ut på dels åtgärder i syfte att genom kontroll å utförseln
av rusdrycker från ett land hindra tillförseln därav till ett annat,
dels ömsesidigt erkännande av varje stats rätt att jämväl utanför sin territorialvattengräns
undersöka och beslagtaga smuggelfartyg.

Ett dylikt internationellt samarbete har sedermera kommit
till stånd på grundval av en mellan samtliga Östersj östater ävensom Norge
den 19 augusti 1925 avslutad konvention, den s. k. Helsingforskonventionen.1

Denna konvention, vilken ratificerades av Finland, Norge och Sverige år
1925 samt av övriga konventionsstater under åren 1926, 1927 och 1929, avsåg
åtgärder mot smuggling av alkoholvaror — den gemensamma benämningen
å spritdrycker ävensom viner om mer än 18 volymprocent alkohol
— samt innebar hland annat följande. Alkoholvaror skulle icke från något
av konventionsländerna få utföras med fartyg av mindre nettodräktighet än
100 registerton, såvida fråga icke vore om maskindrivet fartyg i reguljär
linjefart. För utförsel av alkoholvaror med fartyg av fördragsslutande stats
nationalitet och av mindre nettodräktighet än 500 registerton skulle erfordras
särskilt tillstånd av myndighet i fartygets hemland. De fördragsslutande
staterna förpliktade sig, var och en, att icke göra någon invändning
mot att annan fördragsslutande stat tillämpade sina egna nationella lagar
i fråga om fartyg, som uppenbarligen sysslade med smuggling och anträffades
inom en zon, sträckande sig 12 sjömil från kusten eller därutanför belägna
yttersta skär.

För Sverige ledde Helsingforskonventionen till utfärdandet den 27 november
1925 av dels en lag (nr 463) om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen,
dels ock två kungörelser (nr 464 och 465), innehållande den ena föreskrifter
angående lagens ikraftträdande och den andra särskilda bestämmelser
om utförsel från riket av rusdrycker.

Den nya lagen, som skulle gälla till och med den 30 juni 1926, stadgade i
huvudsak, att om spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än 250
ton införts till farvatten, som låge utanför svenska territorialvattensgränsen
och sträckte sig intill 12 sjömil från svenska kusten eller därutanför belägna
yttersta skär, samt av omständigheterna uppenbarligen framginge att syftet
med fartygets uppehåll i nämnda farvatten vore att företaga eller främja
olovlig införsel av dryckerna till riket, skulle detta anses såsom olovlig införsel
till svenskt territorialvatten. Lagen skulle emellertid icke tillämpas
med avseende å fartyg av främmande nationalitet med mindre Konungen
förordnade därom.

Enligt kungörelsen angående ikraftträdandet av 1925 års lag skulle lagen
träda i kraft den 24 december 1925 och, såvitt anginge fartyg av främmande
nationalitet, tillsvidare äga tillämpning allenast å fartyg av finsk och norsk
nationalitet.

Kungörelsen med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av rus -

1 Sveriges överenskommelser med främmande makter 1925:36.

Kungl. Maj. ts proposition nr 92.

t

drycker innefattade stadganden, som voro erforderliga för att uppfylla de
genom Helsingforskonventionen åtagna förpliktelserna i fråga om dylik utförsel.
Jämväl denna författning trädde i kraft den 24 december 1925 och
erhöll, såvitt angick fartyg av främmande nationalitet av nettodräklighet
från och med 100 till 500 registerton, till en början tillämpning allenast å
fartyg av finsk och norsk nationalitet.

1925 års lag förlänades successivt fortsatt giltighet i enahanda ordning
som tidigare angivits i fråga om spritinförsellagen. Om den senaste förlängningen
meddelas bestämmelser i lagen den 30 april 1948 (nr 202), enligt
vilken lag giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1953. I
samband med 1933 års förlängning genomfördes den ändringen i 1925 års
lag, att lagen gjordes tillämplig å fartyg av mindre nettodräktighet än 500
ton i stället för såsom tidigare å fartyg om mindre nettodräktighet än 250
ton.

Att 1925 års lag och omförmälda bestämmelser angående utförselkontrolten
till en början erhöllo tillämpning, förutom å svenska fartyg, allenast å
fartyg av finsk eller norsk nationalitet sammanhängde med att Helsingforskonventionen,
enligt vad förut angivits, först ratificerades av Finland,
Norge och Sverige. Allteftersom ratifikation tillkom jämväl från de övriga
konventionsstaternas sida, förordnades emellertid genom särskilda kungörelser,
att 1925 års lag och kungörelsen med särskilda bestämmelser om utförsel
från riket av rusdrycker skulle, kungörelsen i vad den avsåge utförsel
med fartyg av nettodräktighet från och med 100 till 500 registerton,
äga tillämpning jämväl å fartyg, tillhörande dessa stater.

Utöver vad nu berörts ha mellan Sverige, å ena, samt Finland och Danmark,
å andra sidan, avslutats särskilda överenskommelser i syfte att för
spritsmugglingens bekämpande få till stånd ett närmare samarbete
mellan respektive länders bevakningspersonal. En dylik
överenskommelse, avseende gemensam bevakning genom finsk och svensk
personal i vattenområdet mellan Sverige och Åland, träffades med Finland
den 29 december 19331, och en överenskommelse om motsvarande åtgärder
från svensk och dansk sida i fråga om de båda ländernas territorialvatten i
Öresund och i vissa delar av Kattegatt och Östersjön avslutades med Danmark
den 28 oktober 1935.1 2

Närmast med anledning av förstnämnda överenskommelse utfärdades den
23 mars 1934 en lag (nr 53) om rätt för Konungen att meddela föreskrift
om utländsk bevakningspersonals likställdhet i vissa fall med svenska tulltjänstemän;
och med stöd av denna lag utfärdades sedermera särskilda kungörelser
av den 3 april 1934 (nr 65) och den 24 januari 1936 (nr 13) med
föreskrifter i anledning av de nu omförmälda överenskommelserna. Enligt
dessa kungörelser äger — om än med vissa betydelsefulla inskränkningar
— finsk respektive dansk bevakningspersonal samma rätt att å ifrågava -

1 Sveriges överenskommelser med främmande makter 1934:1.

2 > » > > > 1936:2.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 92.

rande vattenområden verkställa beslag, som enligt spritinförsellagen samt
lagen om utsträckt tillämpning av nämnda lag tillkommer svenska tulltjänstemän.

Enahanda syfte, som man genom nyss berörda åtgärder velat tillgodose,
kan i viss mån sägas ligga till grund jämväl för en den 31 maj 1935 utfärdad
lag (nr 234) med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av
spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten. Angående innebörden av
denna lag må anmärkas följande.

Förut har angivits, att spritinförsellagen stadgar förbud mot införsel av
spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten med farkost av mindre nettodräktighet
än 500 ton. Undantag från förbudet medgives emellertid beträffande
viss genomfart i Öresund, såframt av omständigheterna uppenbarligen
framgår, att de medförda dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas
till riket. Under sistnämnda förutsättning skall, då förbudet eljest överträdes,
straff åtdömas enligt en lindrigare straffskala, varjämte befrielse
medgives från eljest stadgad förverkandepåföljd. Det ansågs otillfredsställande,
att dessa undantagsbestämmelser kunde vinna tillämpning även beträffande
smugglarfartyg, nämligen i de fall, då dessa riktade sin verksamhet
mot annat land än Sverige. Särskilt ansågs bestämmelsernas avfattning
ägnad att vålla svårigheter när åtgärderna för spritsmugglingens bekämpande
toge formen av samverkan mellan Sverige och dess grannländer.
Genom 1935 års lag har fördenskull föreskrivits, att berörda undantagsbestämmelser,
i den mån Konungen så förordnar, icke skola äga tillämpning
vid införsel till område inom territorialvattnet, i fråga om vilket avtal med
främmande stat om gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel
av alkoholvaror träffats, med mindre av omständigheterna tillika uppenbarligen
framgår, att dryckerna icke äro eller varit avsedda att olovligen införas
till den stat, med vilken avtalet ingåtts.

Förordnande, som avses i 1935 års lag, har i anslutning till avtalet med
Danmark meddelats beträffande den del av territorialvattnet, där bevakningen
skall ombesörjas gemensamt av svensk och dansk personal. Bestämmelser
härutinnan återfinnas 5 den förenämnda kungörelsen av den 24 januari
1936.

1935 års lag gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1938, men giltighetstiden
har sedan successivt utsträckts, senast genom lag den 30 april

1948 (nr 203) enligt vilken 1935 års lag gäller till och med den 30 juni 1953. I

I detta sammanhang bör nämnas följande. År 1949 utfärdades ny lag om
straff för olovlig varuutförsel. I samband därmed vidtogos ändringar dels,
såsom förut nämnts, i spritinförsellagen, dels ock i 1923 års varuinförsellag
ävensom i vissa andra författningar. I skrivelse den 24 maj 1949 (nr 326) av

1949 års riksdag till Kungl. Maj :t i detta lagstiftningsärende hemställde riksdagen,
under åberopande av första lagutskottets utlåtande nr 37/1949, att förslag
till ny lagstiftning rörande straff för olovlig införsel och utförsel av varor
måtte utarbetas och framläggas för riksdagen. Rörande de närmare rikt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 9

linjerna för den ifrågasatta nya lagstiftningen torde jag få hänvisa till nämnda
utskottsutlåtande.

I särskilda, den 4 september 1952 dagtecknade skrivelser från finansdepartementets
rättsavdelning — i vilka skrivelser erinrats om att giltighetstiden
för spritinför,sellagen samt lagarna den 27 november 1925 (nr 463) och den
31 maj 1935 (nr 234) utginge den 30 juni 1953, vid vilket förhållande fråga
syntes uppkomma om avlåtande av proposition till 1953 års riksdag rörande
förlängd giltighet av ifrågavarande lagstiftning — har rättsavdelningen anhållit,
att generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen ville avgiva yttrande, huruvida
ändringar i förevarande lagstiftning ansågos erforderliga samt huruvida
en förlängning syntes böra begränsas att avse viss angiven tid. Sedan de
begärda yttrandena inkommit har Kungl. Maj :t i anledning av vad generaltullstyrelsen
i ärendet anfört genom remiss anbefallt justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, kontrollstyrelsen och statspolisintendenten att inkomma
med yttrande över generaltullstyrelsens utlåtande.

Yttrandena.

Generaltullstyrelsen har beträffande frågan om förlängning av giltighetstiden
för 1924, 1925 och 1935 års lagar anfört: Spritsmugglingen, som under
krigsåren avsevärt minskade i omfattning, hade efter krigets slut åter tilltagit.
Antalet beslag hade sålunda ökat från 809 år 1938 till 2 042 år 1951.
Under första halvåret 1952 utgjorde antalet beslag 1 306, vilket motsvarade
en ökning med 72 procent från första halvåret 1951. Efter allt att döma hade
man att räkna med ytterligare stegring av spritsmugglingens omfattning. Enligt
styrelsens mening rådde det numera icke något tvivel om att ett stadigvarande
behov förelåge av ifrågavarande lagstiftning. Styrelsen ifrågasatte
därför, huruvida icke ifrågavarande lagar borde förlänas giltighet tills vidare
och således icke blott förlängd giltighet under viss bestämd tid.

Kontrollstijrelsen har i sitt första yttrande anfört, att det skäl som tidigare
åberopats för en allenast provisorisk lagstiftning — nämligen att det vore
förenat med vissa fördelar att gång efter annan få lagstiftningen prövad med
hänsyn till de olika former under vilka den olovliga sprithanteringen visat
sig uppträda — alltjämt ägde giltighet. På grund härav och med hänsyn till
1944 års nykterhetskommittés väntade betänkande med förslag till ny rusdryckslagstiftning
förordade styrelsen att lagarna erhölle fortsatt giltighet
under förslagsvis fem år. I sitt yttrande över generaltullstyrelsens utlåtande
har kontrollstyrelsen — med hänsyn till att generaltullstyrelsen vore det
centrala ämbetsverk, som närmast hade att taga befattning med ärenden avseende
den ifrågavarande lagstiftningen och dess uppfattning därför borde
tillmätas särskild betydelse — funnit sig kunna biträda generaltullstyrelsens
förslag om förlängd giltighet utan tidsbegränsning.

Justitiekansler sämbetet anser att den nya rusdryckslagstiftningen och dess
tillämpning bör avvaktas innan ifrågavarande provisoriska lagstiftning göres
definitiv. Möjligen böra också 1925 och 1935 års lagar inneslutas i 1924 års

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 92.

lag. Ämbetet förordar därför att giltighetstiden nu förlänges på fem år samt
att frågan om lagarnas ersättande av definitiva lagar upptages till övervägande
i god tid före utgången av den nya giltighetstiden.

Riksåklagarämbetet anför, att det icke syntes möjligt att nu med någorlunda
säkerhet avgöra i vilken riktning utvecklingen på förevarande område
komme att gå. Det förefölle ej osannolikt att de senaste årens ökning av antalet
brott hade visst samband med de förhållanden som inträtt efter krigsslutet.
Med hänsyn härtill och till att 1924 års lagstiftning vore av extraordinär
karaktär, föresloge ämbetet att lagarna liksom förut förlängdes på
viss tid, förslagsvis fem år.

Statspolisintendenten har förklarat sig helt dela generaltullstyrelsens uppfattning
om behovet av dessa lagar. Då emellertid spritsmugglingen från tid
till annan kunde i viss mån ändra inriktning och karaktär, syntes det vara
av värde att lagstiftningen med vissa mellanrum underkastades omprövning
och översyn, varför fortsatt giltighet på fem år nu tillstyrktes.

2. Frågor om ändring av spritinförsellagen och varuinSörsellagen.

a) Förverkande i samband med olovlig införsel.

I 1 § 9 mom. a) 1923 års varuinförsellag stadgas, att därest olovligen infört
gods enligt lagens bestämmelser (1 § 8 mom.) är förverkat, även vissa
andra föremål skola vara förverkade, nämligen emballage eller kärl, vari
godset förvaras, ävensom annan förvaringspersedel, i vilken godset påträffats,
därest persedeln på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas
i och för olovlig varuinförsel. — I 7 § 1924 års spritinförsellag föreskrives
att olovligen införda spritdrycker och vin, med visst undantag, skola
vara förverkade och att i sådant fall även kärl och emballage vari dryckerna
förvaras skola vara förverkade.

Generaltullstijrelsen anför i sitt utlåtande: Enligt långvarig praxis hade
underdomstolarna med stöd av förverkandebestämmelserna i 1923 och 1924
års lagar i allmänhet förklarat väskor, portföljer och andra förvaringspersedlar
förverkade, där dessas innehåll till väsentlig del utgjorts av olovligen
infört gods. I två särskilda domar den 26 juni 1952, av vilka den ena gällde
tillämpning av 1923 års lag och den andra tillämpning av 1924 års lag, hade
högsta domstolen underkänt denna praxis. Dylika persedlar kunde följaktligen
icke längre tagas i beslag. För effeklivt beivrande av den olovliga varuinförseln
vore det av icke ringa betydelse, att omhandlade persedlar alltjämt
bleve underkastade beslag och förverkande. Detta syntes lämpligen kunna
ske genom ändring av 1 § 9 mom. i 1923 års lag och 7 § i 1924 års lag. Enär
enligt håda lagarna gällde att om någons rätt till föremål, som förklarades
förverkat, borde oaktat förklaringen bestå, domstolen skulle göra förbehåll
därom, kunde en sådan lagändring icke befaras medföra några obilliga rättsverkningar.
Ändringen syntes lämpligen kunna ske så all förverkande förklarades
skola omfatta, enligt 1 § 9 mom. i 1923 års lag »emballage eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

11

kärl, vari godset förvaras, ävensom annan förvaringspersedel, i vilken godset
påträffats, därest det olovligen införda godset utgjort en väsentlig del
av persedelns innehåll eller persedeln på grund av sin beskaffenhet är särskilt
ägnad att användas i och för olovlig varuinförsel» samt enligt 7 § i
1924 års lag »kärl och emballage, vari dryckerna förvaras, ävensom annan
förvaringspersedel, i vilken dryckerna påträffats, därest dryckerna utgjort
en väsentlig del av persedels innehåll eller persedeln på grund av sin beskaffenhet
är särskilt ägnad att användas i och för olovlig varuinförsel». — Förverkanderegler,
motsvarande dem som meddelats i 1 § 9 mom. i 1923 års
lag, funnes även i 4 § lagen den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig
varuutförsel. Konsekvensen syntes fordra, att jämväl dessa regler ändrades
5 förevarande sammanhang.

Yttranden över generaltullstyrelsens förslag.

Kontrollstyrelsen säger sig icke vilja motsätta sig generaltullstyrelsens
ifrågavarande förslag men framhåller att om den ifrågasatta ändringen i
spritinförsellagen vidtoges, motsvarande ändringar torde höra övervägas
beträffande ett flertal andra lagrum. I detta hänseende nämner kontrollstyrelsen
stadganden i rusdrycksförsäljningsförordningen, exportölsförbudskungörelsen,
pilsnerdricksförsäljningsförordningen, förordningen om alkoholhaltiga
preparat och förordningen om skattefri sprit. Härjämte ifrågasätter
kontrollstyrelsen om icke ändring av 7 § spritinförsellagen bör föranleda
konsekvensändringar i andra stadganden i samma lag, t. ex. 15 §
angående beslag och 22 § angående försäljning av förverkat gods.

Justitiekanslersämbetet förklarar sig icke ha något ätt invända mot generaltullstyrelsens
förevarande förslag.

Riksåklagarämbetet anför att frågan om förverkande av förvaringspersedlar
i detta fall icke är av sådan vikt att lagändringar äro motiverade.

Stats polisintendenten anför: Vunna erfarenheter gåve vid handen, att ett
stort antal utrikesresor företoges i avsikt att anskaffa och till riket söka insmuggla
spritdrycker, för vilket ändamål ofta medfördes lätthanterliga förvaringspersedlar.
I flertalet av dessa fall vore det emellertid fråga om
smuggling av relativt obetydliga kvantiteter spritdrycker. Av förarbetena till
förverkandebestämmelsen i 2 kap. 17 § strafflagen framginge att föremål,
som vanligen komme till helt oskyldig användning, ej borde förklaras förverkade,
såvida det icke funnes särskild anledning befara att de skulle användas
för brott. Det kunde vara tveksamt om lagstiftningen på nu ifrågavarande
område borde vara strängare än motsvarande bestämmelser i strafflagen.

b) Straff för förvärv m. m. av olovligen infört gods.

Vid den förut omnämnda revidering av 1923 års varuinförsellag, som
vidtogs år 1949, ändrades bl. a. 7 §. I denna paragraf meddelades före ändringen
bestämmelser om straff för delaktighet i olovlig varuinförsel. Bland
stadgandena ingingo även straffbestämmelser om s. k. efterföljande delak -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

tighet. Härutinnan föreskrevs i paragrafens första stycke att om någon,
sedan den olovliga införseln ägt rum, med vetskap därom varit gärningsmannen
behjälplig att dölja, förbyta eller föryttra godset, skulle han straffas
efter som brottet var till, dock mindre än om han själv varit gärningsmannen.
Som ett allmänt undantag från delaktighetsbestämmelserna stadgades
i paragrafens andra stycke, att den, till vilken olovligen infört gods
avyttrats, ej skulle på den grund vara förfallen till ansvar för delaktighet.
Vidare föreskrevs i tredje stycket att delaktighet i sådan olovlig varuinförsel,
som avsåges i 1 § 6 mom. av lagen (införsel utan avsikt att undandraga
varan stadgad avgift till tullverket), ej vore belagd med ansvar. 1949
års ändring av 7 § sammanhängde med ändringar av 3 kap. strafflagen
och innebar att bestämmelserna om straff för delaktighet i första och andra
styckena av paragrafen utgingo och ersattes av ett stadgande att om flera
medverkat till olovlig varuinförsel skulle därom gälla vad i 3 kap. strafflagen
vore stadgat. Undantagsstadgandet i förutvarande tredje stycket bibehölls
med en redaktionell ändring. —-13 kap. strafflagen meddelas numera
bestämmelser angående —- förutom försök och förberedelse — medverkan
till brott och vissa närstående problem. De tidigare (före 1942 års strafflagändringar)
i 3 kap. såsom former av delaktighet upptagna fall i vilka
någon sedan brott tirnat gått den brottslige till handa, efterföljande delaktighet,
äro nu utbrutna ur kapitlet och motsvaras av de särskilda brotten
skyddande av brottsling i 10 kap. 10 § och häleri i 21 kap. 6 §.

Här kan anmärkas, att i 5 § 1924 års spritinförsellag finns en bestämmelse
som i viss mån motsvarar de tidigare strafflagbestämmelserna om
efterföljande delaktighet. I paragrafen stadgas att den som för egen eller
annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin
skall straffas, där det är uppenbart att dryckerna olovligen införts. Kan
den tilltalade göra sannolikt att han vid tiden för gärningens begående icke
ägt kännedom om eller anledning misstänka att dryckerna olovligen införts,
skall han emellertid vara fri från ansvar. Även försök till brott som nu
sagts är straffbart och beträffande medverkan hänvisar 5 § till 3 kap.
strafflagen.

G ener alt ulls tijr elsen anför i sitt utlåtande, att efter 1949 års ändring delaktighet
i olovlig varuinförsel icke längre vore straffbar i samma utsträckning
som tidigare, samt fortsätter.

Den s. k. efterföljande delaktigheten i olovlig varuinförsel är sålunda
praktiskt taget icke längre åtkomlig med straff i vidare mån än med tilllämpning
av straffbestämmelserna i 5 § i 1924 års lag. Genom sistnämnda
bestämmelser har tillskapats ett självständigt brottsbegrepp, som i sig innesluter
efterföljande delaktighet i olovlig varuinförsel, såvitt angår spritdrycker
och vin. Dessa bestämmelser utgöra ett mycket betydelsefullt komplement
till de ursprungliga straffbestämmelserna om olovlig varuinförsel
och delaktighet i sådant brott. De numera upphävda straffbestämmelserna
angående efterföljande delaktighet i olovlig varuinförsel (7 § i 1923 års lag)
hade före tillkomsten av 1924 års lag visat sig icke medgiva ett tillräckligt
verksamt inskridande mot den olovliga rusdryckshanteringen, i den mån
densamma gällde smuggelsprit, och sagda bestämmelser möjliggjorde ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

13

heller ett verksamt inskridande mot den vid slutet av 1930-talet alltmera
tilltagande omsättningen av olovligen införda tobaksvaror. De personer, som
mottaga och distribuera smuggelgods eller eljest taga befattning med sådant
gods i vinningssyfte, kunna nämligen icke alltid överbevisas om delaktighet
i den olovliga varuinförseln eller samarbete med gärningsmannen,
vilket enligt de tidigare gällande ansvarsbestämmelserna utgjorde förutsättning
för ådömande av straff för efterföljande delaktighet. Dylik befattning
med olovligen införda tobaksvaror kan i allmänhet ej heller beivras
enligt monopollagstiftningen. De tidigare gällande ansvarsbestämmelserna
rörande efterföljande delaktighet voro således ofullkomliga, men de motsvarade
dock i någon mån behovet. Det är därför beklagligt, att dessa bestämmelser,
i stället för att ombildas till att bättre motsvara behovet, helt
avskaffats. De senare årens erfarenhet av den yrkesmässiga olovliga införseln
av andra varor än spritdrycker och vin har ytterligare understrukit
angelägenheten av att särskilda ansvarsbestämmelser utfärdas för befattning
med andra olovligen införda varor än spritdrycker och vin. Härvid må erinras
om två särskilt uppmärksammade fall av yrkesmässig olovlig varuinf örsel i
större omfattning, nämligen cigarrettsmugglingen i lastbilar från Köpenhamns
frihamn och den kubanske legationstjänstemannen Alsinas illegala varuimport.
I båda dessa fall kunde de härvarande agenter, som efter den olovliga
varuinförseln omhändertogo och distribuerade smuggelgodset, icke straffas.
Det för efterföljande delaktighet i olovlig varuinförsel utmärkande vinningssyftet
medför, att denna brottsföreteelse intager en ställning som i viss
mån motsvarar häleribrottet. Rent principiellt synes därför befattning med
andra olovligen införda varor än spritdrycker och vin jämväl böra kriminaliseras.
I följd härav torde i 1923 års lag böra införas en ny ^straffbestämmelse,
motsvarande 5 § i 1924 års lag. En sådan straffbestämmelse
skulle bliva ett verksamt medel för motarbetande i synnerhet av den under
de senare åren alltmera tilltagande olovliga införseln av cigarretter. Den
straffrihetsgrund som fanns upptagen under 7 § andra stycket 1923 års lag
i dess äldre lydelse torde kunna beaktas genom att straffrihet stadgas för
sådana fall, då den olovliga befattningen med smuggelgods saknar nämnvärd
betydelse för fullföljande av syftet med den olovliga varuinförseln.
Härigenom anknytes straffbestämmelsen till 3 kap. 5 § strafflagen. Genom
att brottet rubriceras såsom olovlig varuinförsel erfordras ej några iterationsbestämmelser.
Straffbestämmelsen kan intagas i lagen såsom 7 a § och
förslagsvis utformas på följande sätt.

7 a §.

Var som, utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig fällas till ansvar
för olovlig varuinförsel, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar,
döljer eller förvarar olovligen infört gods, straffes såsom för olovlig varuinförsel,
dock mindre än om han själv varit gärningsman.

Kan den tilltalade göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående
icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att godset olovligen
införts, vare han från ansvar fri. Lag samma vare där någon genom
brottet allenast i mindre mån medverkat till fullföljande av syftet med den
olovliga varuinförseln.

Hava flera medverkat till brott, varom i första stycket förmäles, gälle
vad i 3 kap. strafflagen är stadgat.

Yttranden över generaltullstyrelsens förslag.

Kontrollstyrelsen har funnit sig icke böra ingå i prövning av generaltullstyrelsens
ifrågavarande förslag.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Övriga remissmyndigheter uttala sig till en början om behovet av
en lagändring.

Justitiekansler sämbetet erinrar om vissa uttalanden under förarbetena till
1949 års ändring i varuinförsellagen samt anför vidare.

Vad i generaltullstyrelsens skrivelse nu anföres om behovet av en lagändring
är alltför knapphändigt för att bilda ett tillfyllestgörande underlag för
provning, om en så pass långt gående ändring av reglerna om ansvareL för
medverkan bör företagas som den föreslagna. Ämbetet är väl benäget anse
nuvarande bestämmelser bristfälliga, kanske särskilt i fråga om cigarretter,
men det skulle ha varit av värde att erhålla upplysning om den omfattning,
i vilken vad som förr kallades efterföljande delaktighet beträffande insmugglade
varor i allmänhet anses förekomma, den form vari hanteringen
sker, de varor den avser och de möjligheter som finnas att åtkomma verksamheten
med straffbestämmelserna om skyddande av brottsling och häleri.
I saknad av sådan utredning kan ämbetet icke tillstyrka en utvidgning av
medverkansansvaret enligt förslaget. Framhållas kan härjämte — såsom redan
i viss mån antytts att det synes tveksamt, om utan avseende å varuslag
samtliga de former av efterföljande delaktighet som förslaget gäller böra
drabbas av straff. &

Riksåklagarämbetet har ävenledes berört förarbetena till 1949 års ändring
och funnit det av desamma framgå, att man då utgått från att upphävandet
av de ifrågavarande bestämmelserna i 7 § varuinförsellagen icke skulle innebära
någon reell försvagning av straffskyddet mot olovlig varuinförsel. Ämbetet
fortsätter.

För att bilda sig en uppfattning om förhållandena på detta område har
riksåklagarämbetet låtit inhämta kompletterande upplysningar från tullfiskalen
i Stockholm, Håkanson. Ämbetet har vidare tagit del av följande
handlingar : 1) Svea hovrätts akt i målet mot den i generaltullstyrelsens skrivelse
oinförmälda kubanske legationstjänstemannen Alsina; 2) en den 1
december 1949 upprättad polisrapport rörande den i samma skrivelse berörda
cigarrettsmugglingen i lastbilar från Köpenhamns frihamn; 3) en av kriminalkommissarien
vid statspolisen Gustaf Adolf Andersson den 8 mars 1950
upprättad, till statspolisintendenten ställd promemoria, vari redogöres för
erfarenheter, som under åren 1949 och 1950 gjorts inom statspolisen beträffande
förvaring och distribution av olovligen införda tobaksvaror, klockor
och smycken. Vad ämbetet på detta sätt inhämtat har föranlett ämbetet att
ansluta sig till generaltullstyrelsens uppfattning att det jämväl i fråga om
andra varor än spritdrycker och vin föreligger behov av särskilda bestämmelser
om straff för befattning med olovligen infört gods. Det står för ämbetet
klart, att i åtskilliga av de fall, då någon tagit befattning med smuggelgods,
som borde vara straffbar, straffansvar icke kan inträda jämlikt 10 kap. 10 §
eller 21 kap. 6 § strafflagen. I detta avseende må framhållas dels att syftet
med de åtgärder, varom här är fråga, som regel icke är att skydda smugglaren
mot upptäckt utan blott att för egen vinnings skull medverka till avsättningen
av smuggelgodset och dels att det endast i undantagsfall torde
vara möjligt att styrka att den, som tagit befattning med olovligen infört gods,
berett sig otillbörlig vinning av smugglarens brottsliga förvärv. — Beträffande
samhällsvådiigheten i den verksamhet, varom här är fråga, må särskilt
framhallas, att de personer, som i vinningssyfte mottaga och distribuera
eller eljest taga befattning med smuggelgods, ofta torde tillhöra de asociala
elementen i samhället och att denna verksamhet lätt kan bli en gronings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

15

grund för kriminalitet av allvarligare slag.---Det bör emellertid an märkas,

att 1949 års riksdag i särskild skrivelse (nr 326) hemställde att
Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ny
lagstiftning rörande straff för olovlig införsel och utförsel av varor. Med
hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas huruvida det är lämpligt att nu
företaga några ändringar i varuinförsellagen. Ämbetet finner emellertid
övervägande skäl tala för att en bestämmelse om straff för olovlig befattning
med olovligen infört gods utan uppskov införes i nämnda lag. Ämbetet
tillstyrker alltså att i varuinförsellagen införes ett stadgande om straff för
olovlig befattning med olovligen infört gods, utformat i huvudsaklig överensstämmelse
med 5 § spritinförsellagen.

Statspolisintendenten yttrar.

De i 7 § 1923 års lag tidigare intagna bestämmelserna om straff för efterföljande
delaktighet motsvaras numera av bestämmelserna i 10 kap. 10 §
strafflagen om skyddande av brottsling samt i 21 kap. 6 § strafflagen om
häleri. De flesta fall av efterföljande delaktighet torde vara straffbara på
grund av bestämmelserna i sistnämnda lagrum. För att en person skall kunna
fällas till ansvar för häleri förutsättes, att han berett sig otillbörlig vinning
av annans brottsliga förvärv, vilken förutsättning ej alltid kan styrkas
beträffande den, som tagit befattning med smuggelgods. Att en person varit
behjälplig med att dölja, förbyta eller avyttra smuggelgods torde i de flesta
fall innebära ett motverkande av smugglarens befordran till straff eller annan
påföljd. Det förekommer dock emellanåt att denna förutsättning för att
kunna döma till ansvar för skyddande av brottsling icke kan styrkas. Även
om antalet fall, i vilka det enligt vad ovan anförts kan inträda straffrihet,
torde vara förhållandevis ringa är detta förhållande dock icke utan betydelse
för bekämpande av olovlig varuinförsel. Jag får därför tillstyrka bifall till
generaltullstyrelsens framställning.

Beträffande utformningen av den ifrågasatta tilläggsbestämmelsen
anföra remissinstanserna följande.

Justitiekansler sämbetet yttrar.

Vad angår utformningen av den föreslagna nya 7 a § är till en början att
märka, att uttrycket »såsom gärningsman eller delaktig» numera efter ändringarna
1948 i 3 kap. strafflagen ej längre torde böra nyttjas; uttrycket
borttogs för övrigt 1949 ur förebilden, 5 § i 1924 års lag. I jämförelse med
förebilden finnes även den olikheten, att orden i nämnda 5 § »där det är
uppenbart, att dryckerna olovligen införts» i den föreslagna bestämmelsen
ersatts med »olovligen infört gods» såsom en bestämning av det gods den
brottsliga gärningen avsett. Medan i 5 § angivna ord innebära ett rent objektivt
rekvisit synes uttrycket i 7 a § närmast betyda ett subjektivt. Är denna
tolkning riktig, skulle för straffbarhet enligt förslaget fordras, att den handlande
vetat om att godset i fråga varit olovligen infört. Detta är emellertid
icke meningen, ty det strider mot andra stycket första punken i 7 a §. Om
avsikten icke varit att företaga någon ändring av berörda förutsättning för
straffbarhet enligt 5 § i 1924 års lag, kan framhållas, att den avvikelse från
allmänna rättsgrundsatser, som detta stadgande innehåller i fråga om bevisskyldigheten
i brottmål, må vara försvarlig i en provisorisk lag, vilken erfarenheten
visat vara nödvändig för bekämpandet av ett allvarligt samhällsont
på ett speciellt område, men att en motsvarande lagbestämmelse icke utan
tvingande skäl bör införas i en vanlig lag av generell karaktär.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 92.

Riksåklagarämbetet anför.

Ämbetet anser i likhet med generaltullstyrelsen, att ett stadgande som det
om efterföljande delaktighet i 7 § varuinförsellagen i den äldre lydelsen icke
skulle vara tillfyllest. Det är därvidlag av särskild betydelse, att sistnämnda
stadgande för sin tillämpning förutsatte, att vederbörande haft vetskap om
brottet, d. v. s. den olovliga införseln. Denna föreskrift tolkades i praxis så
strängt att den som hjälpt annan att dölja, förbyta eller föryttra insmugglat
gods, för att kunna straffas, måste överbevisas om att han känt till ej blott
att godset var olovligen infört utan också att införseln förövats av just den
person på vars uppdrag han handlat. Det måste tydligen icke sällan möta
avsevärda svårigheter att förebringa sådan bevisning. Bestämmelserna i 5 §
spritinförsellagen om olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen
införts, ha däremot på sitt område visat sig väl fylla behovet. Ämbetet
anser därför — med den reservation beträffande bevisregeln i andra stycket
av nämnda lagrum, som framgår av det följande — att det nu ifrågasatta
stadgandet bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med 5 § spritinförsellagen.

Vad härefter angår enskildheterna i det av generaltullstyrelsen framlagda
förslaget må följande framhållas.

Första stycket.

Med hänsyn till den nuvarande lydelsen av 7 § varuinförsellagen synas
orden »såsom gärningsman eller delaktig» böra utgå.

I överensstämmelse med 5 § spritinförsellagen men till skillnad från det
förutvarande stadgandet om efterföljande delaktighet i 7 § varuinförsellagen
upptager förslaget bland brottsfallen icke försäljning. Beträffande förstnämnda
lagrum framhöll departementschefen vid tillkomsten av 1924 års
lagstiftning, att försäljning av smuggelsprit bestraffades enligt gällande rusdryckslagstiftning;
anledning syntes därför icke finnas att i detta sammanhang
belägga samma brottslighet med ytterligare straff. — Vad angår det
nu föreslagna stadgandet är att märka, att försäljning av tobaksvaror alltid
torde bli straffbar enligt 41 § lagen den 11 juni 1943 ang. statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror. I övrigt lärer med den föreslagna
gärningsbeskrivningen den som säljer smuggelgods som regel kunna straffas
som medverkande till någon av de däri angivna åtgärderna. Måhända
kan häremot invändas att — om försäljning icke skall straffas som en
självständig handlingsform utan endast bedömas som medverkan i någon
av de andra särskilt upptagna handlingsformerna — domstolen kan antagas
bli benägen att — eventuellt med tillämpning av 3 kap. 5 § strafflagen
— bedöma gärningen mildare än som i och för sig måste anses påkallat.
Med hänsyn härtill och till att försäljning i och för sig framstår
såsom ett viktigt fall av befattning med smuggelgods vill ämbetet förorda
att bland brottsfallen upptages också försäljning.

Vad härefter angår straffpåföljden upptager det föreslagna stadgandet
icke någon egen straffskala. I stället angives, att den brottslige skall straffas
»såsom för olovlig varuinförsel, dock mindre än om han själv varit
gärningsman». Härom anföres i den remitterade skrivelsen att, genom att
brottet rubriceras såsom olovlig varuinförsel, några iterationsbestämmelser
ej erfordras.

Enligt ämbetets mening kan den föreslagna avfattningen icke göra iterationsbestämmelser
överflödiga. Härutinnan må följande framhållas.

Iterationsbestämmelserna i 6 § varuinförsellagen förutsätta för sin tilllämpning
att någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts för olovlig
varuinförsel, ånyo förövat enahanda brott. En bestämmelse som den föreslagna
synes endast innebära en hänvisning till de för olovlig varuinförsel

Kungl. Maj.ts proposition nr 92.

17

gällande straffsatserna och torde icke medföra, att gärningsmannen skall
anses ha förövat olovlig varuinförsel. Särskilda iterationsbestämmelser synas
därför bli nödvändiga även med den föreslagna avfattningen.

Även bortsett härifrån synes emellertid, med hänsyn framförallt till att
det här är fråga om ett självständigt brott, stadgandet böra innehålla en
särskild straffskala. Med en sådan straffskala bli givetvis iterationsbestämmelser
nödvändiga.

Beträffande första stycket må slutligen anmärkas, att 7 § varuinförsellagen
före ikraftträdandet av 1949 års lagändringar innehöll den begränsningen,
att delaktighet i sådan olovlig varuinförsel, som avses i 1 § 6 mom.
nämnda lag, icke var belagd med ansvar. En motsvarande begränsning synes
böra införas jämväl i det nu ifrågavarande stadgandet.

Andra stycket.

Föi-sta punkten.

Denna punkt innehåller en bevisregel motsvarande den i 5 § 1 mom. andra
stycket spritinförsellagen. Regeln innebär en avvikelse från den eljest
gällande principen, att åklagaren har att bevisa samtliga de omständigheter,
vilka måste föreligga för att den tilltalade skall kunna fällas till ansvar.

Beträffande ifrågavarande regel i spritinförsellagen må anmärkas, att
departementschefen vid tillkomsten av 1924 års lagstiftning framhöll, att
de framlagda förslagen mötte betänkligheter med hänsyn till att de i olika
avseenden innebure avvikelser från vedertagna rättsprinciper. Samhällsvådligheten
i den olovliga införseln av spritdrycker i dess dåvarande omfattning
vore emellertid så allvarlig och krävde så extraordinära åtgärder,
att man vore nödsakad att för en tid lämna dylika betänkligheter åsido.

När det gäller olovlig införsel av andra varor än spritdrycker och vin synas
förhållandena emellertid icke kunna motivera några avvikelser från
gängse rättsprinciper. Det är härvidlag särskilt att märka att under varuinförsellagen
inrymmas åtskilliga fall, som icke av det allmänna rättsmedvetandet
bedömas särdeles hårt. Ämbetet föreslår därför en sådan jämkning
av stadgandet att vanliga bevisregler komma att gälla. Straff bör sålunda
inträda, då åklagaren har styrkt antingen, att gärningsmannen ägt
kännedom om att godset var olovligen infört (dolus) eller haft anledning
misstänka detta (culpa). Straffbestämmelsen synes i vad angår rekvisitet
vetskap eller misstanke att godset olovligen införts lämpligen kunna utformas
med 21 kap. 6 § strafflagen som förebild.

Andra punkten.

Fall av befattning med smuggelgods kunna uppenbarligen förekomma, där
det skulle framstå som en onödig stränghet att inskrida med straff. Som
exempel kan nämnas, att en person vid ett enstaka tillfälle för eget bruk
köper ett mindre parti smuggelcigarretter. Ämbetet anser därför i likhet
med generaltullstyrelsen att någon form av begränsning av det straffbara
området är påkallad. Emellertid torde en bestämmelse, att i ringa fall
icke skall dömas till straff, vara att föredraga framför den av generaltullstyrelsen
föreslagna föreskriften.

Stats polisintendenten anför att de två första styckena i den föreslagna
7 a § lämpligen kunde ingå i 7 §.

c) Förverkande i samband med olovlig befattning med spritdrycker och vin.

I 2 kap. 1924 års spritinförsellag meddelas bestämmelser om olovlig befattning
med spritdrycker och vin som ej olagligen införts. Därunder stad 2

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 92.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

gas i 11 § 2 mom. att spritdrycker och vin, vilka, utan att ha olovligen införts
eller olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig
överlåtelse av dryckerna eller av inköpsrätt till dryckerna, skola vara förverkade,
dock endast för så vitt dryckerna anträffats under sådana omständigheter
att det tillika är uppenbart att de äro avsedda att i befintligt eller
förarbetat skick olovligen avyttras.

Statspolisintendenten har i sitt yttrande anfört.

Utöver de förslag, som framförts i generaltullstyrelsens skrivelse, hemställer
jag att ändring måtte göras ill § 1924 års lag med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Med nuvarande
lagstiftning är det icke möjligt att beslagtaga påträffade spritdrycker
hos person, som saknar motbok, med mindre personen ifråga bevisligen
försålt spritdrycker eller ock omhändertagits för fylleri. Om polisen
vid en razzia på t. ex. ett ölkafé påträffar spritdrycker hos en person, som
saknar motbok, kan man ha viss anledning misstänka att vederbörande åtkommit
spritdryckerna genom olaga överlåtelse. Innehavaren är ofta en person,
vilken tidigare upprepade gånger dömts för olaga rusdrycksförsäljning
och det står klart för en var att spritdryckerna äro avsedda för avyttring.
Då det i flertalet fall är omöjligt för polisen att förebringa bindande
bevisning beträffande den misstänktes avsikt att försälja spritdryckerna,
återstår det ej annat än att låta vederbörande behålla spriten. I lagen
den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister lämnas icke några föreskrifter
om huru det skall förfaras med spritdrycker, som anträffas hos
en alkoholist. I statspolisens verksamhet har det upprepade gånger inträffat,
att man hos alkoholister anträffat större eller mindre kvantiteter spritdrycker,
vilka uppenbarligen varit avsedda för försäljning. Även om spritdryckerna
endast varit avsedda för egen konsumtion kan det inte vara
lämpligt att låta vederbörande behålla den anträffade spriten. Det måste
anses vara otillfredsställande att lagstiftningen icke erbjuder någon möjlighet
till ingripande i sådana fall, för vilka ovan redogjorts.

I yttrandet föreslås i anslutning till det sålunda anförda, att i 11 § 2 mom.
skall göras ett tillägg av innebörd att spritdrycker och vin, vilka uppenbarligen
åtkommits genom olovlig överlåtelse av dryckerna eller inköpsrätt,
skola vara förverkade försåvitt de anträffats hos den, som är ställd under
övervakning enligt alkoholistlagen eller intagen på alkoholistanstalt eller
under de senast förflutna fem åren dömts för olaga sprithantering.

Departementschefen.

Den särskilda lagstiftning som syftar till att motverka olovlig befattning
med spritdrycker och vin — särskilt olovlig införsel av dessa varor — har
sedan länge reglerats genom författningar vilka antagits för en tid av fem
år i sänder. Giltighetstiden för nu gällande lagstiftning utgår den 30 juni
1953.

Såsom jag tidigare nämnt har 1949 års riksdag i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställt att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till helt ny lagstiftning rörande straff för olovlig införsel och

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

19

utförsel av varor. Riksdagen åberopade därvid första lagutskottets utlåtande
nr 37/1949, i vilket anförts bl. a., att gällande lagstiftning i detta ämne,
upptagen i ett flertal författningar som uppbyggts efter skilda principer,
vore synnerligen svåröverskådlig och borde ersättas av en ny lagstiftning
om straff för smugglingsbrott, anordnad efter enhetliga synpunkter och tillkommen
under tillgodogörande av bl. a. de erfarenheter domstolarna vunnit
vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser.

Den av riksdagen sålunda begärda utredningen har hittills icke igångsatts
emedan det synts nödvändigt att först avvakta resultatet av nykterhetskommitténs
arbete. Nykterhetskommittén har för kort tid sedan framlagt förslag
till ny nykterhetslagstiftning. Sedan dessa förslag närmare prövats, synas
förutsättningar föreligga för att till utredning upptaga den av riksdagen
väckta frågan. Innan en sådan utredning verkställts och spörsmålet om inoch
utförselbrotten prövats i hela sin vidd, synas inga mera genomgripande
ändringar böra vidtagas i den nuvarande lagstiftningen på området.
Detta bör emellertid icke hindra att dessförinnan partiella reformer, vilka
framstå såsom nödvändiga och brådskande, genomföras.

Med hänsyn till att alltså inom ej alltför avlägsen tid en helt ny lagstiftning
om straff för olovlig in- och utförsel av varor — däribland även spritdrycker
och vin — kan komma att avlösa den nuvarande, synas skäl saknas för att,
såsom generaltullstyrelsen föreslagit, förändra nu ifrågavarande tidsbegränsade
lagar om olovlig befattning med spritdrycker och vin till att äga mera
definitiv giltighet. Jag delar därför justitiekanslersämbetets, riksåklagarämbetets
och statspolisintendentens uppfattning att 1924, 1925 och 1935 års
lagar — av vilka behov alltjämt föreligger — böra givas fortsatt giltighet
för blott begränsad tid. Den nya giltighetstiden bör enligt min mening lämpligen
sättas till fem år.

I förevarande ärende ha frågor väckts om genomförande av vissa ändringar
såväl i 1924 års spritinförsellag som i andra, närstående författningar.

Generaltullstyrelsen har föreslagit ändringar i nuvarande förverkandebestämmelser
i 7 § 1924 års lag och i 1 § 9 mom. 1923 års varuinförsellag
samt ifrågasatt motsvarande ändring i 4 § 1949 års varuutförsellag. Ändringarna
gå ut på att s. k. förvaringspersedlar, i vilka påträffats olovligen infört
gods eller gods, som någon olovligen utfört eller sökt utföra, skola i större
omfattning än nu vara förverkade. Enligt nuvarande lydelse av 1923 och
1949 års lagar skola, jämte godset, vara förverkade emballage eller kärl
vari godset förvaras ävensom annan förvaringspersedel, i vilken godset påträffas,
om persedeln på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att
användas för olovlig införsel resp. utförsel av varor. I 1924 års lag stadgas
f. n. att jämte olovligen införda spritdrycker och vin även kärl och emballage,
vari de förvaras, skola vara förverkade. Enligt förslaget skall såsom
ytterligare ett fall, då förvaringspersedel skall vara förverkad, angivas att
godset utgjort en väsentlig del av persedelns innehåll.

Beträffande detta förslag ha betänkligheter anförts av dels riksåklagarämbetet,
som avstyrker ändring, och dels statspolisintendenten. Kontrollstv -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

relsen har framhållit att vid en ändring av 1924 års lag torde böra övervägas
motsvarande ändringar i ett flertal andra författningar. — Av den förebragta
utredningen synes framgå att frågan om ändring i detta fall icke är
av den vikt, att den påkallar omedelbara åtgärder. Jag finner mig därför
icke nu böra förorda bifall till generaltullstyrelsens förslag. Frågan bör emellertid
prövas i samband med en allmän översyn av lagstiftningen om straff
för olovlig införsel och utförsel av varor.

Statspolisintendenten har föreslagit en annan ändring av förverkandebestämmelserna
i 1924 års spritinförsellag, nämligen såvitt avser förverkande
enligt 11 § av spritdrycker och vin vilka, utan att ha olovligen införts eller
olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse av
dryckerna eller av inköpsrätt till dryckerna. F. n. fordras för förverkande i
detta fall att dryckerna anträffats under sådana omständigheter att det är
uppenbart att de äro avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen
avyttras. Enligt förslaget skulle sistnämnda villkor icke gälla om dryckerna
anträffats hos den, som är ställd under övervakning enligt alkoholistlagen
eller intagen på alkoholistanstalt eller under de senast förflutna fem åren
dömts för olaga sprithantering. -— Med prövning av denna fråga anser jag
lämpligen böra anstå till dess nykterhetskommitténs förslag upptages till
bedömande.

Slutligen har generaltullstyrelsen föreslagit att i 1923 års varuinförsellag
skola införas bestämmelser om straff för den som utan att kunna fällas
till ansvar för olovlig varuinförsel för egen eller annans räkning förvärvar,
forslar, döljer eller förvarar olovligen infört gods.

Såsom jag tidigare nämnt undergingo 1923 och 1924 års lagar ändringar
år 1949. Därvid upphävdes bestämmelserna om s. k. efterföljande delaktighet
i 7 § 1923 års lag och 1 § 3 mom. 1924 års lag. Angående ändringen
i 7 § 1923 års lag yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet vid
lagförslagets remitterande till lagrådet, att vad paragrafen innehölle om
efterföljande delaktighet ansetts böra utgå, enär det komme att täckas av
bestämmelserna i 10 kap. 10 § strafflagen, vilket lagrum i dess från och
med den 1 januari 1949 gällande lydelse stadgar straff för skyddande av
brottsling. Lagrådet påpekade i anledning härav, att en åtgärd, varigenom
smugglaren erhållit hjälp med att dölja, förbyta eller avyttra smuggelgodset,
visserligen icke sällan, såsom förutsattes för tillämpning av sistnämnda
lagrum, innefattade motverkande av hans befordran till straff eller annan
påföljd, som i det särskilda fallet skulle ha trätt i stället för straff,
men att så ej nödvändigtvis behövde vara fallet. Den som varit smugglaren
på angivna sätt behjälplig kunde således ej alltid straffas för skyddande
av brottsling. Omständigheterna kunde vara sådana, att han i stället
skulle straffas för häleri, vilket emellertid förutsatte, att han berett sig
otillbörlig vinning av smugglarens brottsliga förvärv. Vore icke heller sådant
fall för handen, syntes han, om förfarandet icke straffbelädes i varuinförsellagen,
helt och hållet undgå straff. Beträffande den föreslagna änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

21

ringen i 1 § 3 inom. 1924 års lag yttrade lagrådet, att de åtgärder, varom
här vore fråga, i varje fall komme att kunna straffas antingen såsom sådant
brott, som omförmäldes i 5 § 1 mom. spritinförsellagen, eller enligt
rusdrycksförsäljningsförordningen. —• Med anledning av vad lagrådet anfört
om verkningarna av ett upphävande av stadgandena om efterföljande
delaktighet uttalade departementschefen, att han icke funnit tillräcklig anledning
att för det dåvarande föreslå någon ändring av de föreslagna bestämmelserna.
Som skäl för detta ståndpunktstagande anfördes bland annat,
att — såsom också framhållits av lagrådet — det område som enligt
förslaget bleve straffritt vore av ringa omfattning.

Av vad jag nu sagt framgår, att upphävandet 1949 av straffbestämmelserna
om efterföljande delaktighet lämnade vissa förut straffbelagda förfaranden
med olovligen införda varor straffria. Generaltullstyrelsens förslag
innebär icke blott att dessa förfaranden åter kriminaliseras utan därjämte
en utvidgning av det före 1949 års ändring straffbara området. Sålunda
föreslås, att förvärv, forslande, döljande eller förvarande av olovligen
infört gods skall straffbeläggas såsom särskilt brott, oavsett huruvida gärningsmannen
därigenom varit smugglaren behjälplig.

Såsom förut nämnts har behov av ett dylikt straffstadgande ansetts föreligga,
såvitt gäller olovligen införda spritdrycker och vin. 5 § i 1924 års
lag innehåller bestämmelser, vilka motsvara det nu föreslagna stadgandet.
De förhållanden, varunder olovlig införsel av andra varor tidigare ägt rum,
ha emellertid ansetts ej motivera en liknande föreskrift i 1923 års lag. Av
vad i detta ärende anförts av generaltullstyrelsen och riksåklagarämbetet
synes framgå, att förhållandena numera ändrats, i det att under de senaste
åren kunnat konstateras en alltmer tilltagande omsättning av olovligen
införda varor, bland vilka särskilt nämnts tobaksvaror, ur och smycken.
Generaltullstyrelsens förslag om införande i 1923 års lag av en straffbestämmelse
i huvudsaklig överensstämmelse med 5 § i 1924 års lag har tillstyrkts
av riksåklagarämbetet och statspolisintendenten. Justitiekanslersämbetet
har sagt sig vara benäget anse nuvarande bestämmelser bristfälliga men funnit
generaltullstyrelsens utredning om behovet av en lagändring alltför
knapphändig och därför icke kunnat tillstyrka förslaget. Härjämte har
justitiekanslersämbetet framhållit, att det syntes tveksamt om utan avseende
å varuslag samtliga de gärningar, som förslaget gäller, borde drabbas
av straff. Kontrollstyrelsen har i sitt yttrande icke ingått på bedömning av
förslaget i denna del.

Med hänsyn till att sålunda tre myndigheter, vilka få anses ha särskild
erfarenhet av den olovliga varuinförselns omfattning och de olika former,
i vilka den utövas, funnit ett omedelbart behov föreligga av ifrågavarande
straffbestämmelse, anser jag mig böra tillstyrka en ändring av i stort sett
samma innebörd som generaltullstyrelsens förslag. Såsom jag närmare kommer
att utveckla i det följande torde den ifrågasatta straffbestämmelsen
böra förses med den reservationen att i ringa fall ej skall dömas till straff.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Härigenom torde bestämmelsen erhålla erforderlig smidighet, så att den
ej får större räckvidd än vad behovet kan anses kräva.

I fråga om den närmare utformningen av bestämmelsen ha såväl riksåklagarämbetet
som justitiekanslersämbetet framställt erinringar mot förslaget.

Generaltullstyrelsens förslag innehåller en uppräkning av de förfaranden
med olovligen infört gods, vilka skola vara straffbelagda. De angivna handlingsformerna
äro desamma som upptagits i 5 § 1924 års lag eller alltså förvärv,
forslande, döljande och förvarande av gods. På de av riksåklagarämbetet
anförda skälen anser jag att i uppräkningen bör ingå även avyttring av
gods. De uppräknade gärningarna böra vara straffbara enligt det nya stadgandet
under förutsättning att gärningsmannen icke kan för samma handling
fällas till ansvar för olovlig varuinförsel. Motsvarande gäller enligt 5 §
1924 års lag.

Enligt generaltullstyrelsens förslag skall såsom huvudregel gälla, att den
som på det angivna sättet tagit befattning med olovligen infört gods skall
straffas. Som ett undantag härifrån skall enligt förslaget gälla, att om den
tilltalade kan göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående
icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att godset olovligen införts,
han skall vara fri från ansvar. Med avseende på rekvisitet kännedom
om att godset olovligen införts innehåller alltså förslaget en presumtion till
den tilltalades nackdel. För att undgå att fällas till ansvar har han att själv
förebringa bevisning — låt vara blott sannolika skäl — för att han, då han
begick gärningen, saknade vetskap om eller anledning misstänka att godset
olovligen införts. Mot att bevisskyldigheten på detta sätt — i motsats till
vad i allmänhet gäller inom strafflagstiftningen — omkastats ha justitiekanslersämbetet
och riksåklagarämbetet framställt erinringar. — Förslaget
har i detta hänseende utformats efter förebild av stadgandet i 5 § 1924 års
lag. Även enligt 4 § 1923 års lag gäller en liknande bevisregel till den tilltalades
nackdel. Det torde emellertid fordras synnerligen starka skäl för
att göra en dylik avvikelse från allmänna straffrättsliga grundsatser, och
sådana skäl kunna enligt min mening icke anses föreligga i detta fall. Jag
vill därför förorda att de vanliga bevisreglerna skola gälla. Straff bör emellertid,
såsom generaltullstyrelsen föreslagit och riksåklagarämbetet tillstyrkt,
kunna ådömas även då gärningsmannen visserligen icke haft kännedom om
den olovliga införseln men haft anledning misstänka densamma. Att oaktsamhet
i detta hänseende straffas står i överensstämmelse med vad som gäller
beträffande t. ex. häleriförseelse enligt 21 kap. 6 § strafflagen.

Beträffande straffsatsen innehåller förslaget att den som begått någon enligt
stadgandet straffbelagd handling skall straffas »såsom för olovlig varuinförsel,
dock mindre än om han själv varit gärningsman». Huvudstadgandet
om straff för olovlig varuinförsel i 1923 års lag utgöres av 1 § 1 mom.
Straffet är där bestämt till böter från och med två till och med sex gånger
beloppet av den tullavgift som bort erläggas, dock minst tio kronor, samt
—- om den olovliga införseln sker i större omfattning eller yrkesmässigt —

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

23

böter från och med fyra till och med tio gånger beloppet av nämnda avgift,
dock minst etthundra kronor, eller fängelse i högst ett år. Enligt 1 § 2 mom.
och 6 § inträder straffskärpning i särskilda fall, bl. a. vid upprepad förbrytelse.

Att, såsom skulle bli följden enligt förslaget, straffet för olovlig befattning
med smuggelgods i de vanligaste fallen skulle utgöras av normerade böter
inom en latitud som satts i förhållande till den undandragna tullavgiften,
finner jag icke lämpligt. Det samband, som består mellan ifrågavarande särskilda
brott och smugglingsbrottet, torde icke vara av den art att straffbestämmelserna
böra samordnas på föreslaget sätt. Ofta kan lång tid förflyta
mellan den olovliga införseln och den olovliga befattningen med det införda.
Jag föreslår därför att stadgandet förses med en särskild straffskala.
Då gärningsmannen har vetskap om att godset olovligen införts, synes
straffet lämpligen böra vara dagsböter eller fängelse i högst ett år. Har han
icke haft vetskap om men anledning misstänka den olovliga införseln, bör
han straffas med dagsböter. Med en sådan latitud torde tillräckliga möjligheter
finnas att vid straffmätningen taga hänsyn till såväl att den olovliga
befattningen skett i större omfattning eller yrkesmässigt som att gärningsmannen
tidigare dömts för liknande brott. Särskilda straffskärpningsregler
lör dessa fall torde därför icke behövas.

I 1 § 6 mom. 1923 års lag stadgas att om av omständigheterna framgår att
olovlig varuinförsel icke skett i avsikt att undandraga varan stadgad avgift
till tullverket, straffet skall vara böter, minst tio högst femhundra kronor.
I stadgandet i 7 § samma lag angående medverkan till olovlig varuinförsel
har undantag gjorts för anstiftan av eller medhjälp till sådan olovlig införsel
som avses i 1 § 6 mom. Att den olovliga införseln i fall som avses i sistnämnda
lagrum av subjektiva skäl bedömes såsom lindrigare torde icke i
och för sig böra medföra att en efterföljande olovlig befattning med godset
under alla förhållanden skall vara straffri. För att emellertid öppna möjlighet
att i full utsträckning beakta det förmildrande moment som kan ligga
i att införselbrottet varit lindrigt och med hänsyn även till andra förmildrande
omständigheter torde böra stadgas, att i ringa fall ej skall dömas till
straff. En sådan bestämmelse till begränsning av det straffbara området
synes, såsom riksåklagarämbetet anfört, lämpligare än den av generaltullstyrelsen
föreslagna. Såsom ytterligare exempel på fall, där man med tilllämpning
av denna bestämmelse bör kunna underlåta att fälla till ansvar,
kan i anslutning till riksåklagarämbetets yttrande nämnas att någon vid ett
enstaka tillfälle för eget bruk köpt ett mindre parti insmugglad tobak.

General tullstyrelsens förslag innehåller vidare att därest flera medverkat
till brott som här är i fråga, skall gälla vad i 3 kap. strafflagen är stadgat.
Jag finner det riktigt att medverkan i detta fall skall vara straffbelagd. För
vinnande härav skulle strängt taget icke vara erforderligt att göra hänvisning
till strafflagens 3 kap. Såsom straffrättskommittén framhållit i sitt år
1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten (SOU 1944:69) äro nämligen bestämmelserna i strafflagens

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

allmänna del merendels analogiskt tillämpliga även beträffande specialstraffrätten,
i den mån ej annat framgår av vederbörande specialförfattning. På
grund härav göres ofta i nyare lagar på specialstraffrättens område icke någon
hänvisning till strafflagen i ifrågavarande ämnen. Enär emellertid, i fråga
om medverkan till olovlig varuinförsel, i 7 § 1923 års lag göres uttrycklig
hänvisning till 3 kap. strafflagen, torde enahanda hänvisning böra göras i
detta fall. Jag vill förorda att det nya stadgandet om straff för olovlig befattning
med smuggelgods intages i lagen såsom en särskild paragraf, betecknad
6 a §, och att 7 § ändras så att nyssnämnda hänvisning avser även medverkan
till brott, varom i 6 a § sägs.

Enligt 6 § 1923 års lag kan dömas till strängare straff för olovlig varuinförsel
än enligt huvudregeln i 1 § om gärningsmannen tidigare genom
lagakraftvunnen dom dömts för enahanda brott. Motsvarande straffskärpningsregel
i 1 § 4 mom. 1924 års lag upptager även det fall, att förövaren
av olovlig införsel av spritdrycker och vin förut genom lagakraftvunnen
dom dömts för brott enligt 5 §, d. v. s. efterföljande olovlig befattning med
insmugglade spritdrycker och vin. Det torde icke vara erforderligt att i 1923
års lag på liknande sätt göra det i 6 a § nämnda brottet återfallsgrundande
i förhållande till införselbrott.

1 enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin;

2 ro) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr
463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin;

3:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med
tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin
till svenskt territorialvatten; samt

4 ro) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Barbro Åslund.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 februari
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 25 februari 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
6 februari 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924- (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463)
om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tilllägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten; samt

4) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för
olovlig varuinförsel.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsassessorn Arne Brunnberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 92.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 92.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Lingman, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen
för justitiedepartementet anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet
Sköld, lagrådets den 27 februari 1953 avgivna utlåtande över de den 6 februari
1953 till lagrådet remitterade förslagen till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin;

2:o) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr
463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

3:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med
tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin
till svenskt territorialvatten; samt

4:o) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för
olovlig varuinförsel.

Föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Birgit Warholm.

537124. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag