Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

1

Nr 7.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 17 kap. handelsbalken; given Stockholms
slott den 5 december 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att i 17 kap. 12 § handelsbalken införes en bestämmelse
om förmånsrätt för kronans fordringsanspråk hos arbetsgivare
å belopp, som denne jämlikt uppbördsförordningen innehållit genom löneavdrag
för arbetstagares skatt. Vidare föreslås att i förmånsrättshänseende
skall med nyssnämnda fordringsanspråk jämställas kronans fordran å icke
redovisade införselmedel avseende skatt.

Det sist sagda har i sin tur föranlett förslag om en reglering i 17 kap.
handelsbalken av förmånsrätten även i övriga fall, då medel, som innehållits
genom införsel i avlöning, pension eller livränta, icke vederbörligen
redovisats. Den nu angivna regleringen innebär emellertid allenast ett lagfästande
av vad som redan nu, utan uttryckliga bestämmelser, gäller.

Slutligen föreslås att den i 17 kap. 12 § nämnda balk gjorda uppräkningen
av vissa skatter och utskylder, för vilka förmånsrätt åtnjutes, kompletteras
i anledning av nytillkommen skattelagstiftning. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 7.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4, 11, 12 och 18 §§ handelsbalken1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

4 §. 4 §.

Är gäldbunden — — — kortare tid.
Förmånsrätt i---nämnda lag.

Därefter skall---lag sägs.

11 §•

Därefter skola,--— är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på
tiden efter konkursansökningens ingivande
belöpande sjukhjälp eller livränta,
som det enligt lag angående ersättning
för skada till följd av olycksfall
i arbete åligger gäldenären att utgiva.

Förmånsrätt efter--- ■— enligt

4 §.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt
äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast
som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
särskild skatt å förmö -

Är gäldbunden---kortare tid.

Förmånsrätt i — —---nämnda lag.

Har på grund av införsel jämlikt
1, 19 eller 20 § lagen om införsel i
avlöning, pension eller livränta innehållits
avlönings-, pensions- eller livräntebelopp,
som skulle utgått med
förmånsrätt enligt första eller andra
stycket, gälle samma förmånsrätt för
fordran å det sålunda innehållna beloppet.

Därefter skall---- lag sägs.

11 §•

Därefter skola,--— är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på
tiden efter konkursansökningens ingivande
belöpande sjukhjälp eller livränta,
som det enligt lag angående ersättning
för skada till följd av olycksfall
i arbete åligger gäldenären att utgiva.
Har på grund av införsel jämlikt
1, 19 eller 20 § lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta innehållits
livräntebelopp, som skulle
utgått med förmånsrätt enligt nästföregående
punkt, gälle samma förmånsrätt
för fordran å det sålunda
innehållna beloppet.

Förmånsrätt efter — — •— enligt

4 §■

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt
äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast
som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
statlig inkomstskatt, statlig
förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, 1

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se 1937:523, av 12 § se 1946:777 och av 18 § se 1861:59.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

3

Nuvarande lydelse:

genhet, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
värnskatt, krigskon junkturskatt,
allmän kommunalskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel, skogsaccis,
pensionsavgift enligt lagen om
folkpensionering samt av statsverket
förskjutna försäkrings- och tilläggsavgifter
enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, samtliga skatter
och avgifter dock endast om de
enligt verkställd debitering förfallit
till betalning innan beslutet om egendomens
avträdande till konkurs meddelas
men ej tidigare än två år före
konkursansökningens ingivande. Förmånsrätt
som nu sagts må dock icke
åtnjutas för utskylder eller avgifter,
som påförts på grund av eftertaxering
och som eljest skolat förfalla till
betalning före den tid, för vilken förmånsrätt
enligt första punkten åtnjutes.

18 §.

Böter äga minsta rätt.

Föreslagen lydelse:

ersättningsskatt, konjunkturskatt, allmän
kommunalskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel, pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering
samt av statsverket förskjutna försäkrings-
och tilläggsavgifter enligt
lagen om försäkring för olycksfall i
arbete, samtliga skatter och avgifter
dock endast om de enligt verkställd
debitering förfallit till betalning innan
beslutet om egendomens avträdande
till konkurs meddelas men ej
tidigare än två år före konkursansökningens
ingivande. Förmånsrätt som
nu sagts må dock icke åtnjutas för
utskylder eller avgifter, som påförts
på grund av eftertaxering och som
eljest skolat förfalla till betalning
före den tid, för vilken förmånsrätt
enligt första punkten åtnjutes.

Enahanda förmånsrätt tillkommc
kronan för fordran å belopp, som innehållits
genom löneavdrag för utskylder
eller avgifter vilka avses i
första stycket eller på grund av införsel
för utskylder eller allmänna avgifter,
dock endast i den mån innehållandet
skett innan beslutet om
egendomens avträdande till konkurs
meddelas men ej tidigare ån två år
före konkursansökningens ingivande.

18 §.

Böter och viten ävensom fordran å
belopp, som innehållits på grund av
införsel för böter eller viten, äga
minsta rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953. I samband därmed skall följande
laKttagas.

De nya bestämmelserna skola icke äga tillämpning i konkurs vari beslut
om egendomsavträde meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande I 12 §
angiven förmånsrätt skall, under enahanda förutsättningar som där angivits
gälla jämväl för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å
förmögenhet, värnskatt, krigskonjunkturskatt och skogsaccis samt för kro ?ans,

ä belopp, som genom löneavdrag eller på grund av införsel

innehållits för utskylder som nu sagts.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om ändrade bestämmelser
angående förmånsrätt för skatt m. m. och anför därvid följande.

1. Inledning.

Sedan vid 1945 års riksdag beslut fattats om genomförande av ett nytt
uppbördssystem, antogs vid 1946 års riksdag ett härav föranlett förslag om
ändrade bestämmelser rörande förmånsrätt för skatt. 1949 års uppbördssakkunniga
(landskamreraren A. G. A. Wigert, ordförande, häradsskrivaren
G. M. E:son Alin, nuvarande regeringsrådet S. E. Jarnerup, ekonomidirektören
P. Prydz, ombudsmannen E. A. Sätterberg och kronokamreraren B.
E. V. Åkerstedt), åt vilka uppdragits att verkställa en översyn av uppbördsreglerna
och därmed sammanhängande bestämmelser, har den 24 januari
1952 avlämnat ett betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
(SOU 1952: 1). I detta betänkande har föreslagits vissa ändringar
bl. a. i förmånsrättsbestämmelserna.

Betänkandet har, för avgivande av yttrande, remitterats till ett stort antal
myndigheter och organisationer. Yttrandena över vissa delar av betänkandet
har kring månadsskiftet februari—mars inkommit från justitiekanslersämbetet,
kammarrätten, statskontoret, riksräk en skaps verket, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd,
arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, Svea hovrätt,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges arbetsgivareförening för hotell
och restauranter, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

5

riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,
Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, Sveriges centrala restaurang
aktiebolag, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Svenska
sjöfolksförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen
Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, Svenska exekutionsmännens riksförbund och
Svenska västkustfiskarnas centralförbund. Yttranden över betänkandet i
övrig del bar infordrats till den 1 maj 1952. Med hänsyn till ämnets vidlyftighet
har kortare remisstid icke kunnat ifrågakomma.

Av det sagda framgår att det för närvarande icke är möjligt att upptaga
samtliga i betänkandet avhandlade spörsmål. Jag avser att nu anmäla
allenast frågan om förmånsrättsbestämmelserna rörande skatt, vilket
spörsmål enligt min mening påkallar en omedelbar uppmärksamhet.

Vid betänkandet fogat, av de sakkunniga utarbetat förslag till ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken torde få såsom Bihang fogas vid detta
protokoll.

2. Förmånsrätt för skatt m. m.

Gällande bestämmelser. Bestämmelserna om borgenärs förmånsrätt i gäldenär
egendom återfinns i 17 kap. handelsbalken. Reglerna om förmånsrätt
för skatt har upptagits i 6 och 12 §§ nämnda kapitel. I samband med
en närmare redogörelse för innehållet i dessa båda paragrafer skall övriga
förmånsrättsbestämmelser kortfattat beröras.

Enligt 2 § skall »vad i gäldenär bo finnes, som hörer annan till, — — —
först uttagas».

Nämnda stadgande avser den separationsrätt, som tillkommer rättsägare
beträffande honom tillhörig egendom. Utgöres denna egendom av penningmedel,
förutsättes att dessa hålles avskilda från gäldenärens egendom (jfr
lagen den 5 maj 1944 om redovisningsmedel). Har så ej skett och har
medlen tagits i anspråk av gäldenären, måste ersättningsanspråk mot gäldenären
vid dennes konkurs i allmänhet göras gällande genom bevakning.
Huruvida därvid någon förmånsrätt kan medges, blir helt beroende av fordringens
art.

I 3 § stadgas bland annat om förmånsrätt i lös pant.

Enligt 4 § föreligger förmånsrätt för, bland annat, »betjänters och tjänstehjons
lön för sista året» samt »annan arbetares dagpenning eller avlöning,
den där ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen» samt
vidare för vissa livräntor och pensioner.

Om bland annat hyresvärds förmånsrätt för hyresfordran stadgas i 5 §.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

Enligt 6 § äger kronan förmånsrätt till betalning ur fast egendom för
skogsvårdsavgift ävensom kommun eller annan menighet enahanda förmånsrätt
för fastighetsskatt, vilken skall utgå för egendomen och utgöras
av den, som innehaft densamma med äganderätt eller ock med fideikommissrätt
eller eljest på grund av testamente, därest skatten icke stått inne
längre än ett år efter förfallodagen. Dylik förmånsrätt åtnjutes vidare för
bland annat årliga avbetalnings- och räntebelopp i anledning av avlösning
av vissa frälseräntor samt för avbetalningar och räntor å lån från statens
avdikningslånefond.

I 7 § avhandlas förmånsrätt för förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier.
I 8 § talas om förmånsrätt bland annat då lös egendom tagits
i mät för fordran och i 9 § då inteckning finns i fast egendom eller
sådan egendom utmätts för fordran. Förmånsrätt för myndlings fordran i
förmyndarens konkurs föreskrives i 10 §.

I 11 § första stycket stadgas, att »därefter skola, utan förmånsrätt sig
emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors och sockenmagasiners fordringar
hos deras föreståndare; kronans, rikets ständers, städers och allmänna av
Konungen stadsfästade kassors, penningeverks och inrättningars fordringar
hos de tjänstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära, för
vad av sådan uppbörd hos dem innestår; fordringar hos utmätningsmän
och andra, som äga att med utsökningsmål taga befattning eller fått utmätningsmans
uppdrag att verkställa indrivning, för vad till dem i sådan
egenskap överlämnats; så ock fordringar i övrigt hos kronans ämbets- eller
tjänstemän för egendom, som desse, i och för ämbete eller tjänst, emottagit».
Enligt 11 § andra stycket föreligger förmånsrätt för vissa livräntor.

I 12 § har upptagits bestämmelser av innebörd, att sist skola, i den mån
ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom
så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
värnskatt, krigskonjunkturskatt, allmän kommunalskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel, skogsaccis, pensionsavgift enligt lagen om
folkpensionering samt av statsverket förskjutna försäkrings- och tilläggsavgifter
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, samtliga skatter
och avgifter dock endast om de enligt verkställd debitering förfallit till betalning
innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas
men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande. Nu angiven
förmånsrätt åtnjutes dock icke för utskylder eller avgifter, som påförts på
grund av eftertaxering och som eljest skolat förfalla till betalning före den
tid, för vilken förmånsrätt enligt vad nyss nämnts åtnjutes.

I detta sammanhang må även erinras om bestämmelsen i 18 § att böter
äger minsta rätt.

Uttryckliga bestämmelser angående förmånsrätt för kronans fordran å
skatt, som arbetsgivare innehållit eller bort innehålla å arbetstagares lön,
har icke meddelats. I praxis (jfr NJA 1931 s. 386 och 1949 s. 318) har emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

7

lertid fastslagits att förmånsrätt enligt 4 § åtnjutes i arbetsgivares konkurs
för innehållna, icke inlevererade införselmedel avseende anställdas utskylder.
Därvid har ansetts att den fordringsrätt till de innehållna medlen, som övergått
till det allmänna, är förenad med samma förmånsrätt som tillkom löntagarna
för deras lönemedel. Däremot har fordran å av arbetsgivare genom
löneavdrag innehållna medel i praxis icke tillerkänts någon förmånsrätt
(jfr NJA 1949 s. 66 och 318, vilka rättsfall emellertid avse blott innehållen
preliminär A-skatt).

Ursprungligen innehöll 17 kap. handelsbalken icke några bestämmelser
om förmånsrätt för utskylder frånsett visst stadgande om förmånsrätt för
ränta av fast egendom, vartill motsvarighet nu finnes i 6 §. Först genom
förordningen den 8 oktober 1861, nr 59, infördes i 12 § bestämmelsen, att
»därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärs utskylder sista
och löpande året, de där ej för fast egendom utgå». Detta stadgande avsåg
blott kronoutskylder. Förmånsrätt för kommunala utskylder infördes först
genom lagen den 25 april 1889 ang. förändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Genom lagen den 20 december 1946 (nr 777) om ändrad lydelse av 17
kap. 6 och 12 §§ handelsbalken har sistnämnda paragrafer erhållit sin
nuvarande lydelse. Denna lagändring tillkom på grundval av förslag, som
upptagits i proposition nr 376 till 1946 års riksdag. I sistnämnda proposition
framhölls bland annat, att omfattningen av förmånsrätten syntes
böra begränsas att avse allenast debiterad skatt. Därigenom komme förmånsrätten
att avse kvarstående och tillkommande skatt samt därjämte
preliminär B- och C-skatt. Att förmånsrätten ansåges böra anknytas till debiterad
preliminärskatt men icke till preliminär A-skatt berodde därpå att
den förra skatten särskilt restfördes samt avräknades från den slutliga skatten
med hela det debiterade beloppet, oavsett om detta erlagts eller ej. Då den debiterade
preliminärskatten således ur uppbördssynpunkt vore att likställa med
kvarstående och tillkommande skatt, syntes den även med avseende å förmånsrätten
böra behandlas lika med dessa skatter. Den preliminära Askatten
däremot restfördes icke och avräknades från den slutliga skatten
med endast det belopp, som verkligen erlagts. Då nämnda skatt, om den
icke erlades, komme att öka den kvarstående skatten i motsvarande mån,
borde den i förmånsrältshänseende icke betraktas såsom en fristående skatt
utan anses ingå i den kvarstående skatten. Den olikhet, som i fråga om
förmånsrätten sålunda uppkomme mellan debiterad preliminär skatt och
annan preliminär skatt, kunde naturligen kritiseras ur rent principiella
synpunkter men finge dock anses motiverad av skatternas i uppbördshänseende
skilda natur.

De sakkunniga. Vad först angår frågan om förmånsrätt för gäldenären
påförd skatt, erinrar de sakkunniga om uttalandet i den
förut omnämnda propositionen nr 376 till 1946 års riksdag att det i 17 kap.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

12 § handelsbalken upptagna stadgandet avsåge kvarstående och tillkommande
skatt samt därjämte preliminär B- och C-skatt. I anslutning därtill
framhåller de sakkunniga, att förmånsrätten måste anses omfatta jämväl
sådan konkursgäldenären avseende preliminär A-skatt, som enligt beslut
av länsstyrelse eller kronokamrerare uppdebiterats på grund av att konkursgäldenärens
arbetsgivare vid verkställd undersökning befunnits ha underlåtit
att i behörig ordning verkställa löneavdrag. I och med myndighetens
beslut vore sådan skatt att likställa med annan debiterad preliminär
skatt.

Vidare påpekas att förmånsrätt icke förelåge i arbetstagarens konkurs för
sådan skatt, som av arbetsgivaren innehållits genom löneavdrag enligt uppbördsförordningen
eller på grund av införsel jämlikt lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta men som av denne icke redovisats.
Arbetstagaren vore jämlikt 97 § uppbördsförordningen och punkt 5)
av 21 § nyssnämnda lag fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp,
varför någon skattefordran gentemot arbetstagaren icke längre förelåge.

De sakkunniga framhåller, att genom de ändringar av förmånsrättsbestämmelserna,
som gjordes vid införandet av det nya uppbördssystemet,
kronans förmånsrätt såtillvida försämrats, att förmånsrätt i pågående konkurs
icke längre åtnjötes för skatter och avgifter, som förfölle till betalning
efter det egendomen avträtts till konkurs. Å andra sidan ägde numera förmånsrätten
längre tillbakaverkande kraft än tidigare. Det syntes enligt de
sakkunnigas mening icke kunna komma i fråga att nu ifrågasätta ändring
på denna punkt. De nya reglerna hade knappast medfört några egentliga
olägenheter.

De sakkunniga tillägger, att enligt 17 kap. 12 § handelsbalken förutsattes
för förmånsrätt att skatten »enligt verkställd debitering förfallit till betalning»
före viss tidpunkt. Det syntes böra påpekas, att framflyttning av den
normala förfallodagen kunde äga rum på grund av beslut om anstånd såväl
av den lokala skattemyndigheten som i speciella fall av postverket. Sådant
beslut inverkade dock ej på den tid under vilken förmånsrätt åtnjötes. Denna
tid måste alltid räknas med hänsyn till skattens förfallodag enligt den
verkställda debiteringen. I 17 kap. 6 § handelsbalken nämndes icke direkt,
att förfallotiden hänförde sig till den verkställda debiteringen. Det syntes
dock uppenbart, att även vid tillämpningen av sistnämnda stadgande en
motsvarande tolkning måste göras.

Här må även omnämnas, att de sakkunniga föreslagit att den i 17 kap.
12 § handelsbalken gjorda uppräkningen av skatter och avgifter, för vilka
förmånsrätt föreligger, borde så ändras att förteckningen komme att omfatta
statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel
samt pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering och olycksfallsförsäkringsavgifter
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

9

Vad härefter angår spörsmålet om förmånsrätt i arbetsgivares
konkurs för skatt, som innehållits eller bort innehållas
å arbetstagares lön, framhåller de sakkunniga inledningsvis
följande.

Arbetsgivares avdragsskyldighet avsåge preliminär A-skatt samt, i vissa
fall, preliminär B-skatt och kvarstående skatt, som arbetstagare hade att
erlägga. Den innehållna skatten skulle enligt i uppbördsförordningen närmare
angivna regler redovisas till uppbördsmyndigheterna senast under närmast
infallande uppbördstermin. Arbetsgivare vore gentemot statsverket ansvarig
dels för sådan arbetstagarens skatt som arbetsgivaren varit skyldig
att innehålla genom löneavdrag men underlåtit att innehålla och dels för
arbetstagares skatt som innehållits genom löneavdrag men ännu ej inlevererats
till uppbördsmyndigheterna. I det förra fallet finge dock arbetsgivares
ansvarighet göras gällande endast om arbetstagaren underläte att efter anmaning
erlägga ifrågavarande skatt. I det senare fallet vore arbetstagaren
fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp, ändå att på grund
av arbetsgivarens obestånd det innehållna icke kunde utfås hos denne.

Tillika erinras om föreliggande skyldighet för arbetsgivare, som enligt
lag vore skyldig föra handelsböcker, att ha bokföringen så ordnad att därav
framginge arbetstagares namn, utbetald lön och löneavdragets belopp. Ehuru
någon uttrycklig föreskrift därom icke lämnats, borde innehållna skattemedel
redovisas för sig i räkenskaperna. Skyldighet för arbetsgivare att hålla
genom löneavdrag innehållna skattemedel skilda från övriga medel förelåge
icke.

Sedan de sakkunniga —-ås. 379—387 i betänkandet —- lämnat en närmare
redogörelse för bestämmelserna om införsel i lön för skatt och därmed
sammanhängande förmånsrättsfrågor samt för rättspraxis beträffande
förmånsrätt för statsverkets skattefordringar hos arbetsgivare, redovisas
vissa genom länsstyrelserna införskaffade uppgifter till belysande av arbetsgivares
underlåtenhet att verkställa löneavdrag och att redovisa innehållna
skattemedel. De sakkunniga anför följande.

Enligt dessa uppgifter uppgår den uppdebiterade preliminära A-skatten —
omfattande både sådana fall, där man utrett att löneavdrag ej verkställts,
och fall, där löneavdrag verkställts men de innehållna skattebeloppen ej redovisats
— under åren 1947, 1948 och 1949 till sammanlagt ca 14,7 milj. kr.,
omfattande ca 128 000 poster. Häri ha då icke inräknats de fall, då efter verkställd
undersökning inbetalning av undanhållen skatt skett frivilligt utan
uppdebitering och indrivningsåtgärder. Det finnes anledning att antaga, att
i sådant hänseende mycket stora skattebelopp influtit. Antalet arbetsgivare
beträffande vilka verkställd utredning visat, att löneavdrag ej verkställts
eller skatten ej redovisats, uppgår för år 1947 till ca 14 200, för år 1948 till
ca 16 600 och för år 1949 till ca 17 800. I åtskilliga fall torde dock samma
arbetsgivare återfinnas bland angivna antal för de olika åren. Av arbetsgivare
under tiden den 1 januari 1947—den 30 juni 1950 innehållen men ej
redovisad skatt, såväl preliminär som kvarstående skatt, uppgår till, med
undantag för Göteborgs och Bohus län, varifrån fullständiga uppgifter icke
lämnats, ca 12,5 milj. kr., varav den 1 juli 1950 kvarstod oredovisat ca
5,7 milj. kr.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

För ett tjugutal arbetsgivare överstiger det av varje arbetsgivare för sig
oredovisade skattebeloppet 50 000 kr.

För tiden intill den 1 juli 1949 ha uppgifter införskaffats rörande storleken
av de skattebelopp, som de enskilda arbetsgivarna underlåtit att redovisa.
Dessa uppgifter, omfattande hela riket med undantag för Göteborgs
och Bohus län, ha sammanfattats i följande tabell:

Oredovisat skattebelopp

Antal

arbetsgivare

Summa oredovisat
belopp, kr.

Högst 1 000 kr...................

20 395

3 217 232

1001- 5000 . ..................

1212

2 837 816

5 001—10 000 > ..................

168

1157 396

10 001-20 000 > ..................

59

812 049

över 20 000 > ..................

31

1 449 931

Summa

21865

9 474424

Under hänvisning till den nyss återgivna redogörelsen framhåller de sakkunniga
att underlåtenhet att redovisa innehållna skattebelopp förekommit
i relativt stor utsträckning. De skattebelopp, som icke redovisats, hade i åtskilliga
fall varit avsevärda. Utan förmånsrätt i någon form för skattebeloppen
i händelse av arbetsgivarens konkurs kunde det allmännas skatteförluster
befaras bli stora. Som exempel kunde nämnas rättsfallet NJA 1949 s.
318. I den konkurs, varom där vore fråga, hade det allmänna bevakat av
konkursgäldenären genom löneavdrag innehållna medel till belopp av ca
108 000 kronor. Till oprioriterade borgenärer hade utdelats allenast 3,75 procent.
Det allmännas skatteförlust i detta enda fall hade uppgått till ca
104 000 kronor.

De sakkunniga anför därefter.

Det torde böra erinras därom, att skyldighet för arbetsgivare att enligt uppbördsförordningen
verkställa avdrag å arbetstagares lön för skatt omfattar
icke allenast preliminär skatt utan även kvarstående skatt. Båda dessa skatteslag
omfattas jämväl av avdragsskyldigheten enligt införsellagen. De regler
som gälla angående löneinnehållande och redovisning av innehållna belopp
enligt båda författningarna äro i väsentliga delar överensstämmande.
I ett avseende råder emellertid en olikhet, som tagits till utgångspunkt för
den åsikten, att de båda instituten ha olika karaktär. Jämlikt 16 § och 21 §
1) införsellagen må belopp, som innehållits enligt nämnda lag till gäldande
av arbetstagares skatt, ej utmätas för annan arbetstagarens gäld. Motsvarande
stadgande återfinnes ej i uppbördsförordningen. Anledningen till att
bestämmelse härom ej infördes i uppbördsförordningen finnes ej berörd i
förarbetena till förordningen. Det synes dock icke ha varit meningen, att
genom skatteavdrag enligt uppbördsförordningen innehållna lönebelopp
skulle ha annan karaktär än belopp, som innehållits genom införsel enligt
införsellagen. Enligt uppbördssakkunnigas mening böra samma bestämmelser
gälla i förevarande avseende oberoende av enligt vilken författning avdrag
för skatt verkställts. Bestämmelserna i införsellagen gälla icke allenast
avdrag för skatt utan även innehållande till gäldande av underhållsbidrag.
Enahanda bestämmelser som för underhållsbidrag böra liksom f. n. gälla
beträffande införsel för skatt. Då någon anledning icke föreligger att ifrågasätta
ändring i gällande bestämmelser beträffande införsel för underhållsbidrag,
böra införsellagens bestämmelser förbli oförändrade. I stället bör ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

11

med införsellagen i detta avseende överensstämmande stadgande införas i
uppbördsförordningen.

Ett dylikt stadgande förutsätter emellertid, att man måste godtaga principen,
att om en arbetsgivare med stöd av bestämmelser i uppbördsförordningen
vid utbetalning av arbetstagares lön innehåller en del därav till gäldande
av arbetstagarens skatt, arbetstagarens lönefordran gentemot arbetsgivaren
kvarstår i motsvarande omfattning, dock att fordringen övergått å
kronan. Om så icke vore fallet, skulle stadgandet icke vara erforderligt.

Det kan vara av intresse att framhålla, att det principiella i föreliggande
fråga icke har betydelse allenast för det allmänna utan även för arbetstagaren
själv. Enligt gällande bestämmelser är arbetsgivare skyldig att om en arbetstagare
icke överlämnar debetsedel å preliminär skatt till arbetsgivaren,
vid utbetalning av lön verkställa skatteavdrag med 25 procent av det utbetalda
beloppet. Har emellertid härigenom innehållits större belopp än som
enligt arbetsgivaren senare tillhandakommen debetsedel under närmast följande
uppbördstermin skall inbetalas, skall arbetsgivaren tillhandahålla arbetstagaren
vad sålunda för mycket innehållits. Motsvarande bestämmelser
gälla jämväl beträffande avdrag för kvarstående skatt. I uppbördsförordningen
finnes vidare stadgat, att om genom skatteavdrag innehållits större
belopp än som enligt meddelat beslut om jämkning skall under närmast följande
uppbördstermin inbetalas, arbetsgivaren skall tillhandahålla arbetstagaren
det för mycket innehålla beloppet. Det torde icke kunna råda någon
tvekan därom, att ett genom skatteavdrag enligt uppbördsförordningen innehållet
belopp i sin helhet måste ha samma karaktär, oavsett om avdrag skett
med ledning av till arbetsgivaren överlämnad debetsedel eller enligt direkt
stadgande i själva förordningen. Å andra sidan torde det vara uppenbart,
att till den del det genom skatteavdrag innehållna beloppet överstiger vad
som skall inbetalas till uppbördsmyndigheterna, arbetstagaren har en direkt
fordran å arbetsgivaren om utbekommande av ytterligare lön. Denna fordran
bör i händelse av arbetsgivarens konkurs arbetstagaren själv bevaka. Det
allmännas bevakning bör endast omfatta det belopp, som skall inbetalas till
det allmänna.

Häremot kan icke göras gällande, att det innehållna beloppet i varje fall
förlorar sin karaktär av lönefordran i och med att tidpunkten inträtt för beloppets
redovisning till uppbördsmyndigheterna. Först i och med att beloppet
redovisats till uppbördsmyndigheten torde det förlora sin karaktär av
lönefordran och övergå till skatt.

De sakkunniga tillägga, att även om man intoge angivna principiella
ståndpunkt detta icke nödvändigtvis innebure, att när det allmänna gjorde
gällande sill ifrågavarande fordran gentemot arbetsgivaren, denna fordran
borde åtnjuta samma förmånsrätt som åtnjötes för arbetstagarens egen lönefordran
gentemot arbetsgivaren eller dennes konkursbo.

Därefter framhålles, att frågan om förmånsrätt i arbetsgivares konkurs
för kronans fordran å belopp, som arbetsgivaren innehållit för skatt vid utbetalning
av arbetstagares lön men icke redovisat till uppbördsmyndigheterna,
borde lösas med hänsyn tagen till å ena sidan, att kronan på grund
av storleken av de belopp varom här vore fråga borde äga förmånsrätt för
sin berörda fordran, och å andra sidan, att denna förmånsrätt icke otillbörligt
inkräktade å övriga borgenärers rätt. Då kronan hade förmånsrätt gentemot
alla skattskyldiga, sålunda även mot arbetstagarna, för deras egna
skatter, syntes det rimligt att liknande förmånsrätt åtnjötes, då arbetsgivar -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

na av statsmakterna ålagts att medverka vid skatternas erläggande. Vad anginge
övriga borgenärers rätt torde det vara anledning att räkna med, att
myndigheternas kontroll beträffande arbetsgivarna skulle kunna effektiviseras
så, att skattefordringar till så stora belopp, som tidigare förekommit,
icke behövde uppkomma. Det syntes därför de sakkunniga ofrånkomligt, att
statsverket tillerkändes förmånsrätt för sin fordran mot arbetsgivare för av
denne oredovisade belopp, innehållna genom löneavdrag å arbetstagares lön.

Ehuru väl närmast förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken borde
komma i fråga med hänsyn till att det allmännas skattefordran härledde sig
från arbetstagares lönefordran, syntes dock, anför de sakkunniga vidare,
sådan förmånsrätt icke böra ifrågasättas. Förmånsrätt enligt nämnda stadgande
syntes av sociala skäl alltjämt böra förbehållas egentliga lönefordringar
och fordringar som av sociala skäl i förmånsrättshänseende borde likställas
med lönefordringar. Den förmånsrätt, som i stället närmast kunde
tänkas, torde vara enligt 17 kap. 11 eller 12 § handelsbalken. Eftersom arbetsgivarna
ur vissa synpunkter kunde likställas med kronans uppbördsmän
såvitt gällde uppbörd av skatt, skulle på grund därav tillämpning av 11 §
kunna vara berättigad. Ä andra sidan hade skattefordringarna, frånsett fastighetsskatt,
i förmånsrättshänseende sammanförts till 12 §. Det syntes
lämpligt att i stort sett likartade slag av fordringar erhölle sannna förmånsrätt,
och med hänsyn härtill förordade de sakkunniga, att 12 § bleve tillämplig Det

må tilläggas, att de sakkunniga även övervägt lämpligheten av att förplikta
arbetsgivare att hålla genom löneavdrag innehållna skattebelopp avskilda
från övriga tillgångar. De sakkunniga framhålla att med en sådan
föreskrift vore det icke svårt att tillgodose kravet på säkerhet för att det
allmänna utfinge av arbetsgivare innehållna medel för gäldande av skatt.
Kunde denna skyldighet utsträckas till att omfatta även skyldighet att omedelbart
efter skatteinnehållandet insätta medlen på spärrade konton hos postverket
eller i bank, skulle problemet ställa sig ännu enklare. Därigenom
skulle man nämligen försvåra möjligheterna för arbetsgivarna att i händelse
av obestånd utnyttja medlen i rörelsen för att därigenom till borgenärernas
nackdel uppskjuta konkursens inträde. Vidare skulle det allmänna kunna
vid konkurs åberopa separationsrätt enligt 17 kap. 2 § handelsbalken.

De sakkunniga anföra emellertid som sin mening att det av praktiska skäl
syntes uteslutet att arbetsgivarna skulle kunna åläggas angivna skyldighet.
Detta gällde även om skyldigheten begränsades till att hålla skattemedlen
avskilda och icke kombinerades med åläggande att använda spärrkonto. Det
borde också framhållas, att separationsrätten enligt 17 kap. 2 § handelsbalken
skulle vara utan värde i de säkerligen icke sällsynta fall, där arbetsgivarna
trots bestämmelser av antytt innehåll likväl toge de innehållna skattemedlen
i anspråk för att stärka sin kredit. Uppbördssakkunniga ville därför
icke ifrågasätta någon ändring i gällande bestämmelser på detta område.
Det verksammaste medlet att förmå arbetsgivarna att i behörig ordning redovisa
innehållna skattemedel måste anses vara att skärpa gällande straffbestämmelser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

13

Angående omfattningen av den ifrågasatta förmånsrätten framhåller de
sakkunniga, att densamma borde avse sådan statsverkets fordran gentemot
arbetsgivare, som grundade sig därå att arbetsgivare verkställt avdrag enligt
uppbördsförordningens bestämmelser men icke inbetalt innehållet belopp.
Förmånsrätten borde avse belopp, som enligt verkställd debitering förfallit
till betalning innan beslut om egendomens avträdande till konkurs
meddelats men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.
I fråga om innehållen preliminär A-skatt finge därvid med »debitering» förstås
uppdebiteringen av fordringen gentemot arbetsgivaren. Beträffande debiterad
skatt syntes tiden för förmånsrätten böra räknas från de uppbördsterminer,
då skatten enligt debiteringen förfallit till betalning.

Därefter anföres.

Under förutsättning, att förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken
medgivcs för fordran hos arbetsgivare för innehållna skattebelopp enligt
uppbördsförordningen synes det lämpligt, att samma förmånsrätt blir tilllämplig
för oredovisade införselmedel, såvitt gäller utskylder och allmänna
avgifter. Beträffande förmånsrätt för införselmedel för underhållsbidrag
vilja de sakkunniga icke ifrågasätta ändring i gällande praxis. Denna fråga
ligger för övrigt utanför de sakkunnigas uppdrag. Med hänsyn till föreskriften
i 17 kap. 18 § handelsbalken, att böter äga minsta rätt, synes det tveksamt,
om fordran å innehållna sådana medel över huvud bör förenas med
förmånsrätt. I allt fall kan för dessa fordringar krav på förmånsrätt icke
göras gällande med samma styrka som i fråga om fordringar å skattemedel.
De sakkunniga ha icke ansett sig böra föreslå ett särskilt förmånsrättsstadgande
för fordran å böter och viten, som innehållts genom införsel.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att om arbetsgivare, som vore skyldig
verkställa löneavdrag, utan skälig anledning underläte att vederbörligen
fullgöra denna skyldighet, vore han jämte arbetstagaren ansvarig för
den icke avdragna skatten. Arbetstagarens eget ansvar för skatten kvarstode
visserligen helt och om skatten icke kunde uttagas hos arbetsgivaren, finge
skattekravet i stället vändas mot arbetstagaren. Möjligheterna att i sådana
fall kunna taga ut skatten av arbetstagaren vore vanligen begränsade. Då
den på grund därav uppkomna skatteförlusten för det allmänna grundade
sig på arbetsgivarens försummelse, syntes åtskilliga skäl tala för att det allmännas
fordran mot arbetsgivaren förenades med samma förmånsrätt som
föreslagits skola gälla, då arbetsgivare underlåtit redovisa innehållna skattebelopp.
Då emellertid den skillnaden förelåge gentemot de fall, där arbetsgivaren
underlåtit redovisa innehållna skattebelopp, att det allmännas skattefordran
mot arbetstagaren helt kvarstode, syntes det motiverat, att icke
förena det allmännas fordran mot arbetsgivaren med någon särskild förmånsrätt.

Remissyttrandena. De sakkunnigas nu ifrågavarande förslag har i flertalet
remissyttranden, på av de sakkunniga anförda skäl, tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. I några yttranden har emellertid invändningar i olika
hänseenden riktats mot förslaget.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Beträffande bestämmelserna om förmånsrätt för gäldenären
påförd skatt ifrågasätter länsstyrelsen i Jämtlands län, om
icke uppräkningen i 17 kap. 12 § handelsbalken av de skatter och avgifter,
för vilka förmånsrätt åtnjötes, borde ersättas med ett mera allmänt stadgande
om förmånsrätt för sådana skatter och avgifter, vilka uttoges som
kvarstående och tillkommande skatt och icke ägde bättre förmånsrätt enligt
6 § i samma kapitel.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar, att av den föreslagna lagtexten
kunde dragas den slutsatsen, att förmånsrätten icke omfattade debiterad
preliminär skatt, eftersom sådan skatt tekniskt sett icke uppdebiterades
å de i slutlig skatt ingående skattetitlarna utan i en enda summa. Ett
förtydligande av författningstexten vore därför önskvärt.

I fråga om förmånsrätt för belopp, som arbetsgivare innehållit
å arbetstagares lön genom löneavdrag men ej
redovisat, förordar riksräkenskapsverket sådan enligt 17 kap. 4 § handelsbalken
men efter de fordringar, som för närvarande äga förmånsrätt
enligt nämnda lagrum. Riksräkenskapsverket anför därvid, att verket ur de
synpunkter verket hade att företräda icke kunde biträda de sakkunnigas
förslag. Sedan högsta domstolen förklarat kronan sakna förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § handelsbalken i arbetsgivares konkurs för innehållen preliminär
A-skatt, hade kronans möjligheter att i konkurs erhålla utdelning för sina
skattefordringar allvarligt reducerats. Uttrycklig lagbestämmelse om förmånsrätt
saknades liksom i fråga om förmånsrätt för oredovisade införselmedel.
Enligt gällande finsk rätt skulle bestämmelserna angående förmånsrätt
för lönefordran, som uppkommit av arbetares arbetsförhållande, äga
motsvarande tillämpning med avseende å belopp som arbetsgivare innehållit
å lön och för vilka lian gentemot staten vore ansvarig. Mot bakgrunden
härav borde kronan för sina fordringar å innehållna icke redovisade skatteavdrag
erhålla förmånsrätt enligt samma lagrum som anställda för sina
löner. För sina fordringar å innehållen skatt syntes dock kronan ur sociala
synpunkter böra erhålla förmånsrätt efter de fordringar, som för närvarande
åtnjöte förmånsrätt enligt lagrummet. Vidare borde förmånsrätten begränsas
till fordringar å innehållen skatt avseende lön för de sista sex månaderna.

Förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken föreslås även av länsstyrelserna
i Kalmar och Värmlands lån, därvid sistnämnda länsstyrelse anför
följande.

Någon tvekan torde icke råda om att kronan bör givas viss förmånsrätt
för av arbetsgivare innehållna, men icke redovisade skatteavdrag, enär i
annat fall det nya uppbördssystemet alltjämt kommer att hava till följd, att
oprioriterade borgenärer vid arbetsgivarens konkurs erhålla större möjlighet
till högre procentuell utdelning. Enär skatteavdraget i sak kan betraktas
motsvara en på kronan överförd lönefordran, synes förmånsrätt enligt 17
kap. 4 § handelsbalken ligga närmast till hands. Sådan förmånsrätt förelig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

15

ger enligt gällande praxis beträffande införsel och torde icke anledning finnas
att göra åtskillnad mellan sistnämnda institut och skatteavdrag. Genom
en sådan lösning skulle nuvarande förmånsrätt för införsel icke bliva föremål
för den försämring, som de sakkunnigas förslag därutinnan faktiskt innebär.
Om lönefordringar av sociala skäl anses böra hava företräde, vilken
synpunkt möjligen kan anses diskutabel med hänsyn till att de anställda
till fullo krediteras de avdragna beloppen, bör hinder under alla förhållanden
icke föreligga att bereda skatteavdragen subsidiär förmånsrätt efter lönefordringarna
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Svenska exekutionsmännens riksförbund uttalar i avgivet remissyttrande
förbundets förvåning över de sakkunnigas förslag att förmånsrätten för genom
löneavdrag innehållna medel skulle föras till 12 § och samtidigt draga
med sig en försämring av förmånsrätten för införselmedel. Någon olägenhet
med nuvarande förmånsrätt enligt 4 § för införselmedel hade aldrig påtalats,
såvitt förbundet hade sig bekant. Allmänt hade nog också förmodats,
att de sakkunnigas förslag skulle innehålla liknande förmånsrätt för källskatten
som den nu för införselmedlen gällande.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att även om olika skäl talade för att
tillerkänna kronan en bättre ställning i förmånsrättshänseende beträffande
oredovisade löneavdrag än vad de sakkunniga föreslagit, syntes den förordade
lösningen härutinnan i allt fall tills vidare kunna godtagas.

Överstålbåliarämbetet framhåller, att starka betänkligheter kunde resas
mot att införa förmånsrätt för belopp, som innehållits genom löneavdrag,
med hänsyn till att omfattningen av en sådan s. k. tyst förmånsrätt bleve
svår att överblicka för arbetsgivarens oprioriterade borgenärer. Å andra sidan
hade arbetsgivare i en ej obetydlig utsträckning underlåtit att inleverera
genom löneavdrag innehållna medel. Detta förfarande kunde efter en sådan
utvidgning av källskattesystemet, som de sakkunniga föreslagit och som ämbetet
tillstyrkt, förmodas komma att ytterligare öka. Ett ökat skydd för statsverket
i förmånsrättshänseende vore därför i hög grad påkallat. Måhända
måste statsverkets anspråk i förevarande avseende väga tyngre än de nyss
omförmälda betänkligheterna.

Förmånsrätt för genom löneavdrag innehållna belopp avstyrkes av
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund
och Försäkringsanstalterna Folket—Samarbete. Därvid åberopar de fyra
förstnämnda organisationerna ett yttrande av delegerade för industriförbundet,
bankföreningen, försäkringsbolagens riksförbund och Stockholms handelskammare,
i vilket yttrande anföres bl. a. följande.

Av den i betänkandet lämnade utredningen rörande förmånsrättsordningen
enligt 17 kap. handelsbalken framgår, att tidigare den grundsatsen var
allmänt antagen, »att de s. k. tysta förmånsrätterna borde i lagstiftningen
undvikas, såsom skadligt inverkande på realkrediten». Att denna grundsats
icke under senare tid upprätthållits utgör icke något belägg för att den utan
skadeverkningar på näringslivet skulle kunna åsidosättas i den ytterligare
utsträckning, de uppbördssakkunniga föreslå. Den förmånsrätt, som jämlikt
nämnda lagrum tillerkännes gäldenären påförda utskylder, länder, enligt

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

vad erfarenheten utvisar, oprioriterade fordringsägare till avsevärt men.
Dessa skattebelopp stå dock, då gäldenären är näringsidkare, regelmässigt i
någorlunda beräknelig relation till företagets storlek, vinster och tillgångar.
Så kan däremot icke antagas bli fallet med de av arbetstagarnas löner innehållna,
men icke inlevererade utskylder, för vilka förmånsrätt av de sakkunniga
föreslås. På grund av bristande kontroll av fordringsägaren-staten och
andra omständigheter torde icke sällan kunna inträffa, att den föreslagna
nya förmånsrätten komme att avse belopp, som i förhållande till företagets
storlek framstå såsom oproportionerligt höga. Det allmänna anlitar samtliga
i uppbördsförordningen såsom arbetsgivare betecknade personer och sammanslutningar
såsom uppbördsorgan utan hänsynstagande till vederbörandes
lämplighet för uppgiften. Vi framförde på sin tid allvarliga betänkligheter
mot en dylik vidsträckt användning av arbetsgivare såsom uppbördsmän. Då
de sakkunniga nu konstatera, att underlåtenhet att redovisa innehållna
skattebelopp förekommit i relativt stor utsträckning, bekräftar detta, att våra
betänkligheter voro välgrundade.

Det kan icke enligt vår mening anses skäligt och billigt att, då statsmakterna
trots varningar tagit risken av att utan åtskillnad anlita praktiskt taget
varje inom riket vistande person såsom uppbördsmän, medelst införande
av den föreslagna förmånsrätten övervältra de genom ett dylikt inkassosystem
uppkommande förlusterna på andra fordringsägare. Vi hemställa av
ovan anförda skäl, att någon ändring icke vidtages i 17 kap. 12 § handelsbalken.

Sveriges grossistförbund anför.

Erfarenheten har visat att en fordringsägare, som har ett förmånsberättigat
krav, ofta med hänsyn till den säkerhet, som förmånsrätten innebär, ej
med samma snabbhet och styrka framför sina anspråk, då fordringen förfaller
till betalning. Detta kan, exempelvis i ett fall där staten äger förmånsrätt
för skatteavdrag, som icke inbetalats till skatteverket, medföra att gäldenären
under en kanske relativt lång tidsperiod försummar sin redovisningsskyldighet
och att sålunda, när skatteverket framställer sitt krav, detta
kommer att avse mycket betydande belopp, kanske av den storleksordning
att alla möjligheter uteslutits för vederbörande att träffa en ackordsuppgörelse.
I sådant fall blir konkurs oundviklig och även om staten därvid kan
få in sin fordran blir det i regel så att oprioriterade fordringar icke få någon
täckning.

Redan i tidigare sammanhang ha starka betänkligheter riktats emot det
nu i vårt land praktiserade systemet, enligt vilket statsmakterna utan någon
egentlig åtskillnad praktiskt taget använda varje arbetsgivare i riket som
uppbördsmän. Ett införande av den nu föreslagna förmånsrätten skulle som
vi ovan visat betyda, att de genom detta uppbördsförfarande uppkomna förlusterna
övervältrades på andra fordringsägare. För den skull få vi avstyrka
de sakkunnigas förslag härutinnan.

De sakkunnigas förslag beträffande förmånsrätt för belopp,
som arbetsgivare innehållit av arbetstagares lön genom
införsel för utskylder eller allmänna avgifter
men ej redovisat, avstgrkes av riksräkenskapsverket, enär förslaget
skulle innebära en avsevärd försämring av kronans genom praxis tillerkända
förmånsrätt. Vidare avstyrkes förslaget av Föreningen Sveriges stadsfogdar,
som framhåller, att några tungt vägande skäl för en ändring av gällande,
mer än tjuguåriga praxis icke förebragts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

17

Justitiekanslersåmbetet ifrågasätter i avgivet utlåtande, om icke förmånsrätten
för införselmedel för underhållsbidrag borde uttryckligen regleras
och spörsmålet, huruvida förmånsrätt borde gälla för införselmedel för böter
och viten, upptagas till närmare behandling.

övcrståthållarämbetet anför följande.

I rättspraxis ha oredovisade införselmedel tillerkänts förmånsrätt enligt
handelsbalken 17:4. De sakkunniga uttala, att det med hänsyn till föreskriften
i handelsbalken 17: 18, att böter äga minsta rätt, är tveksamt om fordran
å oredovisade införselmedel, avseende böter, över huvud taget bör förenas
med förmånsrätt. Med anledning härav ha de sakkunniga icke ansett sig
böra föreslå ett särskilt förmånsrättsstadgande för fordran å böter och viten,
som innehållits genom införsel. Om emellertid särskilt förmånsrättsstadgande
för sådana fordringar icke införes, kan det vara tvivel underkastat, huruvida
icke praxis kommer att alltfort tillerkänna nämnda fordringar förmånsrätt
enligt handelsbalken 17:4. En så framskjuten förmånsrätt för ifrågavarande
fordringar synes i och för sig icke vara motiverad. Däremot synes
det kunna göras gällande, att fordran å medel, som av konkursgäldenär innehållits
till gäldande av arbetstagares böter eller viten, tillerkännes bättre
förmånsrätt än konkursgäldenärens egna böter.

Mot den föreslagna omfattningen av förmånsrätten för
belopp, som innehållits genom löneavdrag eller genom införsel, ha vissa invändningar
gjorts i ett antal yttranden.

I det av justitiekanslersämbetet avgivna utlåtandet anföres sålunda följande.

I motiven till förslaget anföres, att förmånsrätten synes böra i överensstämmelse
med vad som för närvarande gäller enligt 12 § avse belopp, som
enligt verkställd debitering förfallit till betalning, innan beslutet om egendomens
avträdande till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före
konkursansökningens ingivande. Därvid skulle med »debitering» förstås
uppdebitering av fordringen gentemot arbetsgivaren. Justitiekanslersämbetet
vill till en början framhålla, att det synes tveksamt, om den sålunda angivna
innebörden av den nya bestämmelsen verkligen kan utläsas därur, i allt
fall med den tydlighet, som skäligen bör kunna fordras. Emellertid torde
det kunna ifrågasättas, om bestämmelsen sakligt sett är tillfredsställande.
Uppdebitering av kronans fordran för ifrågavarande skatteavdrag lärer ofta
komma att ske först efter det att gäldenären begärts i konkurs. Anledningen
härtill är, att underlåtenheten från gäldenärens sida att inbetala skatteavdragen
vanligen icke torde bli känd å sådan tid, att uppdebiteringen hinner
vidtagas före konkursansökningen. Resultatet av ett stadgande sådant som
det föreslagna skulle då i kanske flertalet fall bli, att förmånsrätten bleve
illusorisk. Detta är så mycket mindre tilltalande, som kronans skattefordran
hos arbetsgivare satts lågt i förmånsrättsordningen och det är tveksamt, om
icke rätteligen bättre förmånsrätt bort gälla.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att erfarenheten visat att underlåtna
redovisningar till avsevärda belopp uppdagades först genom den undersökning,
som alltid företoges vid inträffad konkurs. Om förmånsrätten
för preliminär skatt gjordes beroende av uppdebiteringen, skulle med all säkerhet
alltjämt stora skatteförluster uppstå för statsverket. Efter det löneavdrag
verkställts, kunde nämligen avsevärd tid komma att förflyta, innan
2 Rihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 7.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

sådana omständigheter framkomme, vilka gåve anledning till en granskning
av arbetsgivarens räkenskaper. Vidare kunde genom de sistnämndas ofullständighet
granskningen avsevärt försvåras och mången gång icke slutföras
utan skriftväxling med arbetstagarna för utrönande av skatteavdragens faktiska
storlek. Med anledning därav finge det framlagda förslaget anses vara
för statsverket synnerligen ogynnsamt. Fall kunde till och med tänkas förekomma,
där ingen som helst förmånsrätt kunde komma i fråga.

Liknande uttalanden göras av riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorrlands
län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller därutöver, att den föreslagna
tiden av två år, inom vilken förmånsrätt erhölles, kunde ha gått till ända
redan innan skattemedel innehållits genom införsel. I sådant fall komme kronan
ej att åtnjuta någon förmånsrätt, medan enligt gällande ordning förmånsrätt
medgåves såsom för innestående lönefordran.

För att förmånsrätten skall få ett mera praktiskt värde för kronan ha i
remissyttrandena olika lösningar föreslagits. Sålunda förordar riksräkenskapsverket
och länsstyrelsen i Västernorrlands län, att förmånsrätten skall
gälla belopp, som arbetsgivaren innehållit innan beslutet om egendomens avträdande
till konkurs meddelats men ej tidigare än två år före konkursansökningens
ingivande. Justitiekanslersåmbetet och länsstyrelsen i Kopparbergs
län ifrågasätter om icke som utgångspunkt för förmånsrätten kunde
tagas den uppbördstermin, under vilken de innehållna beloppen skolat inbetalas.
Länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län samt Föreningen Sveriges
kronokamrerare uttalar att den tidpunkt, då de avdragna beloppen författningsenligt
senast skolat inbetalas till uppbördsmyndigheterna, borde
vara avgörande för förmånsrätten. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län finge
det anses tillräckligt om uppdebiteringen — för att förmånsrätt skulle kunna
medgivas — verkställdes före bevakningstidens utgång.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller i förevarande hänseende att förmånsrätten,
till undvikande av den obillighet som vid ett genomförande
av de sakkunnigas förslag uppkomme, borde fastställas att omfatta samtliga
de avdrag, som av arbetsgivaren verkställts före konkursens inträde. Därest
en begränsning av tiden för prioritetsrättens åtnjutande ansåges erforderlig,
borde densamma icke understiga två år. Länsstyrelsen anför vidare.

Om förmånsrätten skulle anknytas till tidpunkten för avdraget, skulle
emellertid genom en sådan gränsdragning åtskilliga problem uppkomma. I
enstaka fall kan nämligen vara svårt att fastställa nämnda tidpunkt. Vidare
omfattar en uppdebitering vanligen ett flertal, vid skilda avlöningstillfällen
verkställda avdrag, varför en uppdebitering kunde tänkas bliva endast till
viss del förenad med förmånsrätt. Att i efterhand företaga en uppdelning av
en uppdebitering på olika avdragsperioder är tänkbart men å andra sidan
mången gång i praktiken ogenomförbart.

En annan till synes bättre lösning skulle vara att såsom i förslaget framföres
låta debiteringen vara avgörande, dock med det tillägg, att förmånsrätt
skulle åtnjutas jämväl för de skatteavdrag, som verkställts före konkursens
inträde och debiterats inom viss lagstadgad tid därefter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

19

Slutligen får länsstyrelsen framhålla, att med »uppdebitering» av preliminär
skatt bör förstås lokala skattemyndighetens beslut i ärendet och således
icke den uppdebitering, som långt senare sker i kronans räkenskaper.

Sveriges grossistförbund framhåller, att en eventuell förmånsrätt för ifrågavarande
fordringar obetingat borde förenas med det villkoret, att kravet
måste göras gällande senast sex månader efter den dag, då det gjorda löneavdraget
senast bort redovisas till vederbörande myndighet. Den angivna tidsfristen
om sex månader torde vara tämligen väl avpassad med hänsyn till
den tid, efter vilken man för närvarande, med hjälp av de tekniska hjälpmedel
som stode till förfogande inom uppbördsverket, kunde konstatera, att
likvid uteblivit.

Justitiekanslersämbctet och kammarrätten uttalar den meningen, att den
i motiven föreslagna omfattningen av förmånsrätten borde komma till tydligt
uttryck i lagtexten.

Svea hovrätt — som erinrat om de sakkunnigas tidigare återgivna uttalande
att om en arbetsgivare vid utbetalning av arbetstagares lön genom
löneavdrag innehållit en del därav, arbetstagarens lönefordran gentemot arbetsgivaren
kvarstode i motsvarande omfattning, dock att fordringen övergått
å kronan — anför följande.

Som en konsekvens härav har framhållits, att till den del det genom skatteavdrag
innehållna beloppet överstiger, vad som skall inbetalas till uppbördsmyndigheterna,
arbetstagaren har en direkt fordran å arbetsgivaren om utbekommande
av ytterligare lön, vilken fordran arbetstagaren i händelse av
arbetsgivarens konkurs själv har att bevaka. Huruvida detta för arbetstagaren
är helt tillfredsställande kan enligt hovrättens förmenande vara föremål
för delade meningar. Väl synes den arbetstagaren tillförsäkrade förmånsrätten
jämlikt 17 kap. 4 § handelsbalken i allmänhet utgöra en tillräcklig säkerhet
för tillgodoseende av arbetstagarens anspråk, men ifrågasättas kan
huruvida icke för de måhända mera sällan förekommande undantagsfall,
där arbetstagarens fordran helt eller delvis icke utgår vid arbetsgivarens
konkurs, bör stadgas en subsidiär ersättningsskyldighet för statsverket. Att
statsverket i sådant läge är närmare än arbetstagaren att bära förlusten synes
hovrätten uppenbart.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter anför.

Om en arbetsgivare verkställt skatteavdrag för preliminär skatt men underlåtit
att redovisa innehållet belopp, skall detta vid avräkningen med den
slutliga skatten tillgodoräknas arbetstagaren. En väsentlig inskränkning häruti
föreligger emellertid enligt de sakkunnigas mening. Har en arbetstagare
av en eller annan anledning icke överlämnat sin debetsedel å preliminär
skatt till arbetsgivaren, är denne för närvarande skyldig att verkställa skatteavdrag
med 25 procent av den utbetalda lönen. Har härigenom innehållits
större belopp, än som enligt till arbetsgivaren senare överlämnad debetsedel
under närmast följande uppbördstermin skall inbetalas, skall arbetsgivaren
återbetala, vad som för mycket innehållits. Enahanda är fallet, då arbetsgivaren
innehållit större belopp, än vad som enligt beslut om jämkning under
närmast följande uppbördstermin skall inbetalas. I händelse av arbetsgivarens
konkurs har arbetstagaren enligt de sakkunniga att själv bevaka

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

den fordran arbetstagaren har å arbetsgivaren för det belopp, som sålunda
för mycket innehållits. Det allmännas bevakning skulle endast omfatta det
belopp, som skall inbetalas till det allmänna. Om anledningen till att arbetstagaren
ej överlämnat debetsedel till arbetsgivaren ej är försumlighet, eller
då jämkningsbeslut beror på felaktighet från den lokala skattemyndigheten,
synes det oss obilligt, att arbetstagaren genom för högt skatteavdrag i händelse
av arbetsgivarens obestånd skall lida en ekonomisk förlust, varför
det allmännas bevakning i dylika fall synes böra omfatta hela det innehållna
skattebeloppet.

Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar, att underrättelse beträffande
beslut om egendomsavträde skulle jämlikt 20 § konkurslagen
alltid meddelas utmätningsmannen i gäldenärens hemortskommun.
Enligt 25 § uppbördskungörelsen ålåge det utmätningsman, då han
erhållit kännedom om att arbetsgivare försatts i konkurs, att ofördröj ligen
därom underrätta den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemortskommun.
Sistnämnda föreskrift torde emellertid icke alltid ha iakttagits.
Med hänsyn därtill samt till vikten av att den lokala skattemyndigheten så
snabbt som möjligt erhölle kännedom om förhandenvarande konkurs, syntes
det lämpligt, att i konkurslagen intoges en bestämmelse, enligt vilken
det skulle åligga konkursdomaren att omedelbart underrätta lokala skattemyndigheten
om att sådan ansökan till konkursdomaren inkommit, varom
förmäldes i 7 § konkurslagen.

Frågan om skyldighet för konkursdomare att underrätta lokal skattemyndighet
om gäldenär försättande i konkurs beröres även av länsstyrelsen i
Norrbottens län, som emellertid förklarar sig anse en sådan utvidgning av
konkursdomarens skyldigheter icke erforderlig, enär — åtminstone vad
Norrbottens län beträffade — länsstyrelsen efter genomgång av Post- och
Inrikes Tidningar skriftligen underrättade såväl lokala skattemyndigheter
som utmätningsmän om konkurser och bodelningar.

Departementschefen. Bestämmelserna om förmånsrätt för g ä 1-d c nären påförd skatt återfinns, om här bortses från de i 17 kap.
6 § handelsbalken upptagna reglerna om förmånsrätt till betalning ur fast
egendom för fastighetsskatt m. m., i 12 § samma kapitel. I sistnämnda paragraf
angiven förmånsrätt avser, som av den tidigare lämnade redogörelsen
framgår, vissa uppräknade skatter och avgifter till den del dessa enligt
verkställd debitering förfallit till betalning innan beslut om egendomens avträdande
till konkurs meddelats men ej tidigare än två år före konkursansökningens
ingivande.

Mot utformningen av de nu antydda bestämmelserna har riktats vissa
invändningar.

Bestämmelserna erhöll sin nuvarande utformning genom beslut vid 1946
års riksdag. Dessförinnan gällde att förmånsrätten avsåg utskylder och
avgifter »för sista och löpande året». Detta innebar att förmånsrätten omfattade
även vissa skatter och avgifter, som förföll till betalning efter det
egendomen avträtts till konkurs. Då förmånsrätten numera är avgränsad till

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

21

skatter och avgifter, som enligt verkställd debitering förfallit till betalning
löre det beslut om egendomens avträdande till konkurs meddelats, innebär
detta — som från några håll påpekats — en viss försämring av kronans förmånsrätt
i förhållande till vad tidigare gällt. Någon förmånsrätt föreligger
med andra ord icke för kvarstående skatt, som avser sista och löpande årets
inkomster.

De sakkunniga har vid behandlingen av denna fråga erinrat om att 12 §
med sin nuvarande utformning ger förmånsrätten en vidare omfattning
bakåt i tiden än vad förut var fallet. Då de sakkunniga icke funnit de nya
reglerna medföra några egentliga olägenheter, har ändrade bestämmelser
härutinnan icke föreslagits.

Även för egen del anser jag att någon ändring av bestämmelserna i nu
ifrågavarande hänseende i allt fall icke för närvarande bör vidtagas. Jag
vill erinra om att de antydda konsekvenserna av 1946 års lagändring var
förutsedda vid lagstiftningens genomförande. I den förut omnämnda propositionen
nr 376 till sistnämnda års riksdag framhölls (s. 15—16) sålunda,
att om förmånsrätt skulle åtnjutas — såsom hade ifrågasatts — beträffande
skatt, som förfallit eller förfölle till betalning »under sistförflutna eller löpande
uppbördsår», detta innebure att förmånsrätten skulle omfatta preliminära
skatter som belöpte på inkomst hänförlig till tiden efter konkursutbrottet.
En sådan anordning tedde sig mindre tillfredsställande. Någon anledning
till ett förändrat bedömande av förevarande spörsmål synes nu
knappast föreligga. I

I 12 § göres en direkt och fullständig uppräkning av de skatter och avgifter,
som där angiven förmånsrätt avser. Såsom omfattade av förmånsrätten
angives bl. a. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt
å förmögenhet, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel och
pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering.

I skattskyldig påförd slutlig eller tillkommande skatt ingår eller kan ingå
hl. a. statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, allmän kommunalskatt
och folkpensionsavgifter. De ifrågakommande skatterna eller avgifterna debiteras
å respektive skattetitlar. Även å de utsända debetsedlarna finnes
angivet hur den slutliga eller tillkommande skatten fördelar sig å olika skattetitlar.
Det kan följaktligen icke råda någon tvekan om att sådana i slutlig
eller tillkommande skatt ingående skatter och avgifter, som omnämnts i
12 §, omfattas av där angiven förmånsrätt.

Preliminär B- och C-slcatt erlägges i enlighet med en av den lokala skattemyndigheten
verkställd debitering, vilken grundar sig antingen på den årliga
taxeringen året före inkomståret eller på särskild preliminär taxering.
Av debiteringen liksom även av debetsedlarna framgår storleken av de skatter
och avgifter, som erlägges preliminärt. I räkenskaperna uppdebiteras
däremot endast summa preliminär B- och C-skatt, utan fördelning å skattelitlar.

I fråga om preliminär A-skatt är läget i viss mån annorlunda. Denna skatt
utgår icke enligt verkställd debitering utan uttages genom löneavdrag, som

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

beräknas antingen med ledning av uppgifter i fastställda skattetabeller eller,
undantagsvis, med viss procent av lönebeloppet. Det genom löneavdrag innehållna
beloppet avses i princip skola omfatta alla sådana på inkomsten belöpande
skatter och avgifter, vilka skall erläggas preliminärt.

Vid anmälan i statsrådet den 18 oktober 1946 av den förut omnämnda
propositionen nr 376 framhölls (s. 15), att förmånsrätten enligt 12 § borde,
såsom ock skedde, begränsas till debiterad skatt. Vederbörande departementschef
underströk, att förmånsrätten därigenom komme att avse kvarstående
och tillkommande skatt samt därjämte preliminär B- och C-skatt.

Det sist återgivna innebär alltså, att förmånsrätten förutsattes omfatta
även debiterad preliminär skatt, oaktat att densamma icke finnes i räkenskaperna
uppförd under de olika skattetitlarna. Mot denna uppfattning riktades
icke några invändningar vid ärendets behandling i lagrådet eller eljest
vid lagstiftningens genomförande.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har i sitt yttrande över uppbördssakkunnigas
nu ifrågavarande förslag uttalat den meningen att av författningstexten
kunde dragas den slutsatsen, att förmånsrätten icke omfattade debiterad
preliminär skatt eftersom sådan skatt icke i räkenskaperna uppdebiterades
å de i slutlig skatt ingående skattetitlarna utan i en enda summa.

Uppbördssakkunniga har å sin sida utgått från att departementschefens
nyss återgivna uttalande gåve uttryck för gällande rätt samt därutöver
framhållit att förmånsrätten finge anses omfatta jämväl sådan konkursgäldenären
avseende preliminär A-skatt, som enligt beslut av länsstyrelse eller
kronokamrerare uppdebiterats på grund av att konkursgäldenärens arbetsgivare
vid verkställd undersökning befunnits ha underlåtit att i behörig ordning
verkställa löneavdrag.

För egen del har jag den uppfattningen att bestämmelserna i 17 kap. 12 §
icke innefattar längre gående krav än att fråga skall vara om i nämnda
paragraf angivna skatter och avgifter, vilka ingå i debiterad preliminär,
slutlig eller tillkommande skatt, oavsett om därvid någon specifikation å de
särskilda skattetitlarna ägt rum eller ej. Då några nya omständigheter av
beskaffenhet att påverka bedömandet av denna fråga icke tillkommit sedan
år 1946, då lagstiftaren måste anses ha godtagit en sådan uppfattning, finner
jag nu icke påkallat att förorda någon omredigering av lagtexten. Jag vill
även uttala min anslutning till de sakkunnigas uppfattning, att till sådan
debiterad skatt, som omfattas av förmånsrättsreglerna, även är att hänföra
s. k. uppdebiterad preliminär A-skatt. Sådan uppdebitering sker med
tillämpning av bestämmelserna i 24 § kungörelsen den 30 december 1946,
nr 890, med vissa föreskrifter angående tillämpningen av uppbördsförordningen
och innebär att länsstyrelse eller lokal skattemyndighet i stad i räkenskaperna
uppdebiterar det belopp, som arbetsgivare vid verkställd undersökning
befunnits ha felaktigt underlåtit att genom löneavdrag innehålla.

De sakkunniga ha föreslagit vissa ändringar i den förteckning över skatter
och avgifter, som finnes upptagen i 12 §. Då förordningarna om statlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

23

inkomst- och förmögenhetsskatt och om särskild skatt å förmögenhet numera
ersatts av förordningarna om statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt,
bör — såsom de sakkunniga föreslagit — stadgandet omredigeras
i enlighet härmed. Däremot delar jag icke de sakkunnigas mening
att från uppräkningen bör uteslutas värnskatt, krigskonjunkturskatt och
skogsaccis. Väl har bestämmelserna om dessa skatter i princip upphört att
gälla, men av olika skäl kan alltjämt ifrågakomma bevakning av sådana
skatter i konkurs. Jag vill även erinra om det i proposition nr 79 till innevarande
års riksdag framlagda förslaget till förordning om konjunkturskatt
för år 1952. Skulle riksdagen fatta beslut om införande av en sådan skatt,
bör samma förmånsrätt gälla beträffande konjunkturskatt som beträffande
de förut omnämnda skatterna. Jag föreslår följaktligen att förslag härom
underställes riksdagen.

Jag får i detta sammanhang framhålla, att jag icke anser mig böra föreslå
att förmånsrätten skall gälla även i avseende å skatt enligt förordningen den
30 mars 1951, nr 151, angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa
investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt) eller enligt förordningen
den 14 december 1951, nr 794, om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift). Anledningen härtill är den speciella naturen
hos dessa skatter. De ha icke tillkommit i syfte att tillföra det allmänna
skatteintäkter; deras uppgift har varit eller är att verka dämpande på den
av över konjunktur en föranledda investeringsbenägenheten.

Jag torde härefter få övergå att behandla frågan om förmånsrätt i
arbetsgivares konkurs för skatt, som innehållits å arbetstagares
lön. Innan jag närmare ingår på ämnet må först erinras
om gällande bestämmelser rörande arbetsgivares skyldighet att verkställa
löneavdrag.

Bestämmelserna härom återfinnes i 46—52 §§ uppbördsförordningen och
kan i korthet sammanfattas på följande sätt.

Arbetstagare, som har att erlägga preliminär A-skntt, skall till sin arbetsgivare
överlämna mottagen debetsedel å sådan skatt. Arbetsgivaren skall vid
varje löneutbetalningstillfälle verkställa löneavdrag för skatt med ledning
av vid debetsedeln fogad skattetabell. Sålunda innehållna medel skall redovisas
till uppbördsmyndigheterna senast under nästfoljande uppbördstermin.

Underlåter arbetstagaren att överlämna debetsedeln, är arbetsgivaren
skyldig verkställa löneavdrag med 25 procent. Företer arbetstagaren efter
det sådant avdrag gjorts vederbörlig debetsedel och framgår därvid att avdrag
gjorts med större belopp än som skall inbetalas under närmast följande
uppbördstermin, har arbetsgivaren att återbetala överskjutande belopp
till arbetstagaren.

Avser lönen icke bestämd tidsperiod eller uppbäres den icke vid regelbundet
återkommande tillfällen, skall löneavdrag göras med viss procent
av lönen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Skyldighet att verkställa löneavdrag föreligger jämväl för preliminär Ilskatt,
nämligen om den lokala skattemyndigheten icke förordnat att arbetstagare,
som påförts sådan skatt, själv äger erlägga skatten.

När fråga är om preliminär A-skatt och sådan preliminär B-skatt för vilken
löneavdrag verkställes, gäller enligt 55 § uppbördsförordningen att om
lokal skattemyndighet genom jämkning nedsatt den preliminära skatten
och om genom löneavdrag innehållits större belopp än som genom jämkningsbeslutet
skall inbetalas under närmast infallande uppbördstermin, arbetsgivaren
skall återbetala överskjutande belopp till arbetstagaren.

Löneavdrag för gäldande av kvarstående skatt skall av arbetsgivaren verkställas
huvudsakligen i sådana fall, då skyldighet föreligger att göra löneavdrag
för preliminär skatt. Har arbetstagaren icke till arbetsgivaren överlämnat
debetsedel å slutlig skatt eller för arbetsgivaren uppvisat sådan debetsedel
eller ock intyg av lokal skattemyndighet att arbetstagaren icke har att
erlägga kvarstående skatt, skall arbetsgivaren verkställa löneavdrag för kvarstående
skatt med 25 procent av lönen. Företer arbetstagaren efter det sådant
avdrag gjorts vederbörlig debetsedel, skall om återbetalning gälla vad som i
motsvarande hänseende föreskrivits beträffande preliminär A-skatt.

I 97 § uppbördsförordningen stadgas, att om arbetsgivare verkställt löneavdrag
men icke inbetalat innehållet belopp i föreskriven tid och ordning,
beloppet må uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats i fråga
om indrivning av skatt, därvid arbetsgivaren skall å beloppet erlägga restavgift.
Vidare må erinras om den förut omnämnda bestämmelsen i samma
paragraf att arbetstagaren är fri från betalningsansvar för motsvarande
skattebelopp, ändå att på grund av arbetsgivarens obestånd det innehållna
icke kan utfås hos denne.

överstiger erlagd preliminär skatt motsvarande slutliga skatt, skall enligt
89 § samma förordning vederbörande länsstyrelse till den skattskyldige
återbetala det överskjutande beloppet.

Enligt 95 § uppbördsförordningen är arbetsgivare, som utan skälig anledning
underlåtit att verkställa föreskrivet löneavdrag, jämte arbetstagaren
ansvarig för mot löneavdraget svarande skatt. Arbetsgivarens ansvarighet
kan dock göras gällande endast om arbetstagaren underlåter att efter anmaning
erlägga ifrågavarande skatt. Felande belopp kan uttagas hos arbetsgivaren
i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt. Arbetsgivare,
som betalt skatt i enlighet med nu återgivna bestämmelser, äger
söka beloppet åter hos arbetstagaren.

Av det tidigare anförda framgår, att några uttryckliga bestämmelser om
förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för skatt, som denne innehållit å arbetstagarens
lön, icke meddelats. Huruvida detta oaktat förmånsrätt i sådant
hänseende skulle förefinnas har tidigare varit i viss mån tveksamt. Genom
några av högsta domstolen år 1949 avgjorda mål (NJA 1949, s. 66 och
318) har emellertid rättsläget klarlagts; någon sådan förmånsrätt föreligger
icke.

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

25

Det torde vara erforderligt att något beröra de spörsmål, som genom de
nyss antydda avgörandena i högsta instans vunnit sin lösning.

Enligt 17 kap. 4 § handelsbalken åtnjutes där angiven förmånsrätt bland
annat för »betjänters och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares
dagpenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än sex månader efter
förfallodagen». I de åsyftade rättsfallen har högsta domstolen haft att taga
ställning till frågan, huruvida den arbetstagaren tillkommande förmånsrätten
för lönefordran genom det av arbetsgivaren verkställda löneavdraget i
motsvarande omfattning övergått å kronan. Till stöd för en sådan uppfattning
hade åberopats, bland annat, ett tidigare avgörande i högsta domstolen
(NJA 1931 s. 386) enligt vilket stad medgavs förmånsrätt i konkurs enligt
17 kap. 4 § handelsbalken för arbetare påförda utskylder, vilka genom införsel
innehållits å deras lön men av deras arbetsgivare icke redovisats till
exekutor före arbetsgivarens inträffade konkurs. Högsta domstolen hade
därvid uttalat, att den fordringsrätt till de innehållna medlen som övergått å
staden finge anses vara förenad med samma förmånsrätt som tillkommit
löntagarna.

Som framgår av det förut sagda har högsta domstolen vid sina avgöranden
år 1949 icke ansett kronan ha en motsvarande förmånsrätt beträffande genom
löneavdrag innehållna medel. Högsta domstolen uttalade nämligen, att
fordringen i fråga icke kunde, såsom kronan gjort gällande, anses utgöra
fordran å innestående lön som övergått från arbetstagaren till kronan, varför
yrkandet att för fordringen, lika med löntagare, åtnjuta förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken saknade fog.

Av den utav de sakkunniga förebragta utredningen framgår, att arbetstagare
i relativt stor utsträckning underlåtit att redovisa av dom innehållna
skattebelopp och att de oredovisade skattebeloppen i åtskilliga fall varit av
betydande storleksordning. Det finnes anledning instämma i de sakkunnigas
uttalande, att utan förmånsrätt kan det allmännas skatteförluster förutses
bli avsevärda.

Sett ur denna synpunkt ter det sig följaktligen angeläget att tillskapa förmånsrätt
för fordran å innehållna skattemedel. Flertalet remissinstanser har
även uttalat sig för en lagstiftning av sådan innebörd. Vissa näringsorganisationer
har emellertid avstyrkt förslaget och därvid bl. a. åberopat i
tidigare sammanhang anförda invändningar om att införande av s. k. tysta
förmånsrätter icke stode i överensstämmelse med reglerna för en god
kreditlagstiftning.

För egen del kan jag icke finna de sålunda anförda invändningarna avgörande
vid ett ställningstagande till frågan om nu ifrågasatt förmånsrätt
bör införas eller ej. Förutom de nyss angivna rent fiskaliska synpunkterna
talar för ett genomförande av förslaget att gällande bestämmelser medger
förmånsrätt, jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken, i gäldenärens konkurs för
denne påförd skatt; det synes med hänsyn härtill naturligt att förmånsrätt
bör finnas även beträffande skattefordran vilken som en följd av det
nya uppbördssystemets konstruktion riktas mot arbetsgivaren. Utan den

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

ifrågasatta förmånsrätten skulle för övrigt, som länsstyrelsen i Värmlands
län framhållit, ett resultat av uppbördsreformen bli att oprioriterade borgenärer
skulle erhålla större möjlighet till högre procentuell utdelning i arbetsgivarens
konkurs än vad fallet varit om äldre uppbördsregler fortfarande
gällt. Såsom ett ytterligare och icke oväsentligt skäl för förslagets genomförande
bör vidare anföras, att arbetstagare, vilka genom det nya uppbördssystemet
betagits rätten att själva erlägga sina skatter, med fog kunna
kräva att vad de avstått i form av löneavdrag å sin intjänta lön verkligen
kommer — så långt nu detta låter sig göra med hänsyn till andra intressen
som jämväl måste beaktas -— det avsedda ändamålet till godo. Slutligen bör
gentemot invändningen om det mindre lämpliga i att införa en s. k. tyst förmånsrätt
framhållas, att då i det enskilda fallet lämpligheten av en kreditgivning
skall bedömas, hänsyn givetvis bör tagas till det allmänt kända förhållandet
att en arbetsgivare har redovisningsskyldighet till kronan för genom
löneavdrag innehållna medel. Det kan för övrigt förutses, att en arbetsgivare
finner det angeläget att jämväl av sist antydda skäl fullgöra denna
sin redovisningsskyldighet; har kreditgivaren anledning misstänka att arbetsgivaren
brustit härutinnan, lärer denna omständighet nämligen starkt
påverka bedömandet av dennes kreditvärdighet.

Av det nu anförda framgår, att jag för egen del vill instämma i de sakkunnigas
förslag att förmånsrätt bör införas för kronans fordran å arbetsgivare
för av denne genom löneavdrag innehållen men icke redovisad skatt.
Med denna uppfattning uppkommer frågan vilken förmånsrätt som skäligen
bör ifrågakomma.

De sakkunniga framhåller att de övervägt lämpligheten av att förplikta
arbetsgivare att hålla genom löneavdrag innehållna skattebelopp avskilda
från övriga tillgångar samt tillika föreskriva att skattemedlen skulle insättas
på spärrat konto. Med en sådan anordning skulle det allmänna vid konkurs
kunna åberopa separationsrätt enligt 17 kap. 2 § handelsbalken. Av
närmare angivna skäl har de sakkunniga emellertid ansett sig böra avvisa
en sådan anordning.

Jag delar de sakkunnigas betänkligheter mot införande av bestämmelser
av antytt slag.

De sakkunniga har vidare uttalat den meningen, att det allmännas ifrågavarande
skattefordran härledde sig från arbetstagarens lönefordran och att
med hänsyn härtill förmånsrätt enligt 4 § samma kapitel kunde anses böra
ifrågakomma. De sakkunniga avvisar emellertid denna tanke, då i sistnämnda
paragraf angiven förmånsrätt av sociala skäl syntes böra förbehållas
egentliga lönefordringar och därmed enligt gällande bestämmelser i förevarande
avseende likställda fordringar. Efter överväganden jämväl huruvida
förmånsrätt borde föreskrivas enligt 17 kap. It §, har de sakkunniga stannat
för att föreslå förmånsrätt enligt samma kapitels 12 §.

Även för egen del anser jag övervägande skäl tala för förmånsrätt enligt
17 kap. 12 § handelsbalken. Det synes mig nämligen riktigt och lämpligt att
i förmånsrättshänseende likställa skattefordringar gentemot gäldenären med

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

27

fordringar å arbetsgivare för genom löneavdrag innehållna skattemedel.
Denna min uppfattning sammanhänger även därmed att jag icke delar de
sakkunnigas uppfattning att en förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § skulle kunna
motiveras med att kronan genom arbetsgivarens löneavdrag övertagit en
lönefordran med därmed förenad förmånsrätt enligt sistnämnda stadgande.
Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna av detta resonemang torde vara
erforderligt att närmare utföra detsamma.

Den föreskrivna skyldigheten för arbetsgivare att å arbetstagares lön verkställa
avdrag för skatt utgör ett led i ett uppbördssystem, som syftar till
att »vid källan» uttaga den på inkomsten belöpande skatten. Att arbetsgivaren
ålagts verkställa löneavdrag är en rent uppbördsteknisk omständighet,
som är att se mot bakgrunden av att en sådan anordning befunnits vara
den ur skilda synpunkter lämpligaste för genomförandet av ett källskattesystem.
Arbetsgivaren har med andra ord ålagts att för kronans räkning
utföra vissa uppgifter av uppbördsteknisk natur och löneavdraget är följaktligen
att betrakta som den normala formen för skattebetalning för löntagare.

En konsekvens av detta resonemang blir, att då vederbörligt löneavdrag
för skatt gjorts, det häremot svarande beloppet därigenom förlorar sin
karaktär av lönefordran samtidigt som för kronan gentemot arbetsgivaren
tillskapas en självständig fordringsrätt avseende skatt motsvarande det till
arbetstagaren icke utbetalade beloppet. Eftersom sålunda någon fordran å
lön icke övergått från arbetstagaren till kronan genom löneavdraget, kan
kronan icke heller ha för det innehållna beloppet förvärvat förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Riktigheten av det nu sagda måste anses bekräftad genom utgången i de
förut omnämnda, av högsta domstolen år 1949 avgjorda målen.

En ytterligare konsekvens torde få anses bli, att det genom löneavdrag
innehållna beloppet icke motsvarar någon arbetstagarens tillgång, som kan
tagas i mät för dennes gäld. Följaktligen finnes icke heller anledning att,
såsom de sakkunniga föreslagit, intaga en bestämmelse i uppbördsförordningen
att genom löneavdrag innehållet skattebelopp icke skall kunna hos
arbetsgivaren utmätas för arbetstagarens gäld.

De sakkunnigas uppfattning att kronan genom löneavdraget övertagit en
arbetstagarens lönefordran synes ha grundats på den omständigheten, att i
praxis kronan tillerkänts förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken i arbetsgivarens
konkurs för genom införsel innehållet belopp. En bestämd skillnad
måste emellertid anses föreligga mellan genom införsel innehållet belopp
och genom löneavdrag enligt uppbördsförordningen innehållen skatt. Som
jag nyss framhållit utgör sistnämnda avdrag den valda formen för den allmänna
skatteuppbörden. Införsel är däremot en specialexekution, som tillgripes
gentemot en försumlig skattebetalare. Denna specialexekution får anses
innebära, att viss del av en arbetstagares lönefordran tvångsvis överföres
å det allmänna. För den sålunda överförda lönefordran kvarstår — som framgår
av det förut berörda av högsta domstolen år 1931 avgjorda målet — för -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

månsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Först sedan vederbörande utmätningsman
av arbetsgivaren mottagit beloppet i fråga, torde karaktären av
lönefordran ha upphört att existera.

Det torde emellertid, oaktat de bakomliggande förhållandena, ur vissa synpunkter
te sig egendomligt att bibehålla förmånsrätt enligt sistnämnda paragraf
för genom införsel för skatt eller allmänna avgifter innehållet belopp,
därest bättre förmånsrätt än enligt 17 kap. 12 § icke skulle föreskrivas för
vad som genom löneavdrag innehålles. Jag vill därför ansluta mig till de
sakkunnigas förslag att i sistnämnda paragraf intages eu bestämmelse om
att jämväl för ifrågavarande införselmedel skall åtnjutas där angiven förmånsrätt.
I detta sammanhang må framhållas att genom införsel innehållna
belopp f. n. icke alltid åtnjuter förmånsrätt. Förutsättningen för att
sådan skall föreligga är att den löne-, pensions- eller livräntefordran, vari
införsel beviljats, är föx-enad med förmånsrätt. Vad angår livräntef or dringar
torde dessa ofta vara oprioriterade. För att få en enhetlig reglering bör
emellertid den nya bestämmelsen i 17 kap. 12 § avse även sådana för skatt
innehållna införselmedel, som nu icke ha förmånsrätt.

Jag har förut framhållit, att enligt min mening har vad som genom vederbörligt
löneavdrag av arbetsgivaren innehållits å arbetstagares lön förlorat
sin karaktär av lönefordran samtidigt som för kronan uppkommit en motsvarande
skattefordran hos arbetsgivaren. Det sagda torde emellertid i vissa
speciella fall icke helt gälla. Jag erinrar om de förut omnämnda fallen, då
arbetsgivaren — på grund av arbetstagarens underlåtenhet att överlämna
debetsedel — kan ha gjort högre löneavdrag än som skulle ha verkställts,
därest debetsedeln i fråga överlämnats. I dessa fall skall, om debetsedeln
överlämnas innan arbetsgivaren nästföljande uppbördstermin redovisat de
innehållna medlen till uppbördsmyndigheterna, arbetsgivaren till arbetstagaren
återställa vad som för mycket innehållits. Detsamma gäller om jämkningsbeslut
av lokal skattemyndighet företes efter det löneavdrag gjorts.

I nu antydda fall torde arbetstagaren få anses ha bibehållit en motsvarande
lönefordran å arbetsgivaren. Denna fordran äger han vid arbetsgivarens
konkurs bevaka under åberopande av förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §
handelsbalken. Skulle kronan i sådant fall ha bevakat hela det genom löneavdrag
innehållna beloppet, bör följaktligen en mot det av arbetstagaren
bevakade beloppet svarande avräkning å av kronan bevakat belopp göras.

Det kan tilläggas, att i vissa av dessa fall arbetstagaren kan finna det fördelaktigare
att underlåta bevakning, nämligen med hänsyn till uppbördsförordningens
bestämmelser att preliminär skatt, som arbetsgivaren genom löneavdrag
innehållit, under alla förhållanden tillgodoräknas den skattskyldige
för att i förekommande fall av skattemyndigheterna restitueras.

I detta sammanhang må erinras om vad Svea hovrätt anfört därom att
statsverket borde ersätta arbetstagare, som i arbetsgivarens konkurs icke
kunnat utfå genom löneavdrag för mycket innehållen skatt. Enligt min mening
torde tillräckliga skäl för en sådan bestämmelse knappast föreligga. Av

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

29

det nyss sagda framgår att allenast när fråga är om löneavdrag för gäldande
av kvarstående skatt, den av hovrätten antydda situationen behöver uppkomma
och att denna i sådant fall har föranletts av arbetstagarens underlåtenhet
att efterkomma skyldigheten att överlämna sin debetsedel å slutlig
skatt. För övrigt må framhållas, att arbetstagaren i detta fall åtnjuter en så
god förmånsrätt som enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Vad härefter angår omfattningen av den ifrågasatta förmånsrätten,
innebär de sakkunnigas förslag att förmånsrätten skulle
avse genom löneavdrag innehållen skatt, som enligt verkställd debitering
förfallit till betalning innan beslut om egendomens avträdande till konkurs
meddelats men icke tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.
Detta innebär en anknytning till reglerna om förmånsrätt för gäldenärens
egen skatt.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del har vid remissbehandlingen riktats
vissa invändningar. Jag tillåter mig här allenast hänvisa till vad justitiekanslersämbetet
och länsstyrelsen i Värmlands län framhållit.

För egen del anser jag övervägande skäl tala för en sådan utformning av
bestämmelserna, att förmånsrätten kommer att omfatta av arbetsgivaren
genom löneavdrag innehållen skatt under en viss tidsperiod. Förmånsrätten
göres då icke beroende av om den underlåtna redovisningen av skattemedel
upptäckes och låter sig till beloppet fastställas å sådan tid, att en s. k. uppdebitering
av preliminär A-skatt hinner göras före tidpunkten för beslutet om
egendomens avträdande till konkurs.

Däremot ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag i avseende å den tidsbegränsning,
som bör gälla för den ifrågasatta förmånsrätten. Det synes nämligen
följdriktigt att välja samma tidsbestämning, som gäller i fråga om
förmånsrätt för konkursgäldenärs egna skatter; förmånsrätt bör sålunda
föreligga endast för belopp, som innehållits innan konkursbeslutet meddelades
men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.

Vad angår sådan kronans fordran mot arbetsgivare, som grundas därå att
arbetsgivaren underlåtit att göra föreskrivet löneavdrag, delar jag de sakkunnigas
mening att dylik fordran icke bör vara förenad med förmånsrätt.

I anledning av vad i något remissyttrande anförts därom att konkursdomaren
borde åläggas skyldighet att underrätta lokal skattemyndighet om
beslut att egendom avträtts till konkurs, får jag framhålla att en dylik föreskrift
knappast synes erforderlig, då enligt gällande bestämmelser lokal skattemyndighet
skall genom utmätningsman erhålla sådan underrättelse.

Godtages vad jag i det föregående föreslagit om att förmånsrätt enligt 17
kap. 12 § handelsbalken införes för kronans fordran å arbetsgivare för genom
införsel innehållen skatt, innebär detta en rättslig reglering i förmånsrättshänseende
av vissa i anledning av införsel uppkomna fordringsanspråk.
Såsom justitiekanslersämbetet antytt, torde i sådant läge uttryckliga be -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

stämmelser böra meddelas beträffande vad som i avseende å förmånsrätt
skall gälla för annan i anledning av införsel uppkommen fordran.

Införsel i avlöning, pension eller livränta kan erhållas enligt 1 § införsellagen
för vissa närmare angivna familjerättsliga underhållsbidrag, enligt
20 § samma lag för fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds i nämnda
paragraf angivna fordran å enskild försörjningsskyldig och enligt 22 § införsellagen
för förfallna böter och viten.

Förut har framhållits att uttryckliga bestämmelser om förmånsrätt i avseende
på införselmedel icke meddelats. Ej heller har frågan varit föremål
för prövning i högsta instans annat än då fråga varit om införsel för skatt.
Likväl torde i den i ämnet förda diskussionen i allmänhet ha antagits att förmånsrätt
skulle även i övriga fall föreligga enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.
Såsom stöd för en sådan uppfattning har därvid kunnat åberopas
vissa uttalanden i samband med lagstiftningsåtgärder berörande reglerna om
förmånsrätten. Här må erinras om att första lagutskottet i sitt utlåtande
nr 12 till 1925 års riksdag i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 10
med förslag till vissa ändringar i införsellagen samt i anledning därav väckta
motioner uttalade, att där stat eller kommun genom införsel övertoge lönefordran
såsom likvid för oguldna utskylder, kunde med skäl ifrågasättas,
att jämväl den med lönefordringen förbundna förmånsrätten överginge på
staten eller kommunen. Utskottet tilläde att en sådan uppfattning vunne
stöd i åtskilliga uttalanden, som i svensk teori och praxis förekommit beträffande
likartade spörsmål. Sålunda hade lagrådet vid ett tillfälle tagit
ståndpunkt till frågan, huruvida vid frivillig överlåtelse av en lönefordran
den i 17 kap. 4 § handelsbalken stadgade förmånsrätten överginge på den
som övertagit fordringen. I anledning av en vid 1914 års riksdag ifrågasatt
provisorisk utsträckning av giltighetstiden för den i nyssnämnda lagrum
stadgade förmånsrätten för lönefordringar (proposition nr 280/1914 B) uttalades
nämligen inom lagrådet den meningen, att enligt gällande rätt en
fordran på innestående lön även efter överlåtelse från den ursprunglige
fordringsägaren vore förenad med den förmånsrätt, som denne kunnat påfordra,
och denna uppfattning delades även av chefen för justitiedepartementet.
Anmärkas finge även, att den besläktade frågan huruvida den, som
gått i borgen för annans förbindelse, när han nödgades infria densamma,
inträdde icke blott i borgenärens fordringsrätt utan även i hans förmånsrätt,
i praxis besvarats jakande i mål rörande förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
för oguldna arrendeavgifter med mera (NJA 1915 s. 426). Ansåges
kronan och kommunerna vid införsel inträda i den förmånsrätt, som enligt
17 kap. 4 § handelsbalken tillkomme arbetaren för hans lönefordran, syntes
särskilda bestämmelser till tryggande av det allmännas rätt icke vara
erforderliga. Skulle emellertid behov yppa sig att i lag reglera hithörande
frågor, torde Kungl. Maj :t icke underlåta att för riksdagen framlägga förslag
i ämnet.

Något dylikt förslag har emellertid icke framlagts. I proposition nr 210 till
1944 års riksdag med förslag till vissa ändringar i införsellagen berördes

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

31

ånyo förevarande spörsmål. Vederbörande departementschef gjorde nämligen
på förekommen anledning det uttalandet att fordran på oredovisade
införselmedel i arbetsgivares konkurs vore förenad med den förmånsrätt
som tillkomme arbetstagares lönefordran samt att något särskilt stadgande
därom följaktligen icke vore erforderligt.

Till uppfattningen att förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken skulle
föreligga för fordran på arbetsgivare i anledning av att denne icke redovisat
genom införsel för annat än skatt innehållet belopp har naturligen i hög
grad bidragit utgången i det förut omnämnda av högsta domstolen år 1931
avgjorda målet, då sådan förmånsrätt förklarades föreligga för genom införsel
för skatt innehållet belopp.

Den sålunda återgivna uppfattningen torde i första hand ha avseende å
de fall, då införsel skett jämlikt 1 eller 20 § införsellagen för uttagande av
underhållsbidrag. Det torde böra observeras att för dessa fall även gäller, att
arbetsgivarens insolvens drabbar den underhållsskyldige; fordringen å denne
torde nämligen få anses kvarstå till dess den underhållsberättigade respektive
fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden utfått underhållsbidraget.
Detta synes utgöra ett ytterligare skäl för att i nu avsedda fall
samma förmånsrätt skall förefinnas beträffande det genom införsel innehållna
beloppet som för den fordran, vari införseln skett. I 17 kap. 4 § bör
därför, såsom ett tredje stycke, införas ett stadgande av innehåll, att sannna
förmånsrätt, som enligt första eller andra stycket åtnjutes för fordran å avlönings-,
pensions- eller livräntebelopp, även skall gälla för fordran å belopp,
som på grund av införsel jämlikt 1 eller 20 § införsellagen innehållits av
avlöningen, pensionen eller livräntan.

Även 17 kap. 11 § innehåller såsom förut nämnts en bestämmelse om förmånsrätt
för visst slag av livräntor. Jämväl detta stadgande bör på motsvarande
sätt som 17 kap. 4 § kompletteras med en regel avseende det fall
att införsel beviljats i livräntan.

Även vid införsel för böter och viten kan göras gällande att fråga är om
eu kvarstående, av det allmänna övertagen lönefordran och att på grund
härav förmånsrätt skulle föreligga enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. En sådan
uppfattning ter sig dock något oviss, nämligen med hänsyn till stadgandet
i 18 § samma kapitel att böter äga minsta rätt. Möjligen kan emellertid
göras gällande att sistnämnda stadgande allenast har avseende å förmånsrätt
för fordran å böter som ådömts gäldenären.

Oaktat hur gällande bestämmelser om förmånsrätt bör tolkas i nu förevarande
hänseende, synes emellertid kunna göras gällande att tillräckliga
skäl icke föreligger för förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Tvärtom
synes naturligt att i förmånsrättshänseende likställa dessa fordringar
med böter. En sådan lösning skulle stå i överensstämmelse med den enhetliga
reglering som jag tidigare föreslagit skola gälla i avseende å förmånsrätt
för skatt. Jag förordar följaktligen att en bestämmelse därom meddelas.

Det nuvarande stadgandet i 17 kap. 18 § avser enligt ordalagen endast
böter men torde gälla även beträffande viten. Om paragrafen nu komplet -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

teras med en bestämmelse avseende införselmedel, som innehållits för böter
och viten, bör samtidigt den formella jämkningen vidtagas att paragrafen
även i övrigt uttryckligen kommer att gälla såväl böter som viten. Att med
viten i de sammanhang varom nu är fråga skall förstås endast viten, som
utdömes på grund av myndighets föreläggande eller omedelbart på grund
av lag eller författning, och icke viten, som utdömes på grund av avtal och
som sålunda har karaktären av ett på förhand bestämt skadestånd, torde
icke särskilt behöva angivas i lagen.

Jag får i detta sammanhang slutligen framhålla, att vad jag i det föregående
anfört haft avseende uteslutande å de av mig direkt behandlade frågorna.
Det sagda innebär alltså icke något ställningstagande till hur sådana
förmånsrättsfrågor bör bedömas, som kan uppkomma i andra fall då förmånsberättigad
fordran överlåtits eller eljest övertagits.

8. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken. Förslaget
torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Föredragande departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över
nämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen om förmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Lennart Eriksson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

33

Bilagn.

Förslag

till

lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4, 11, 12 och 18 §§ handelsbalken1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

4 §. 4 §.

Är gäldbunden — — — kortare
tid.

Förmånsrätt i---nämnda lag.

Därefter skall----lag sägs.

11 §•

Därefter skola,--— är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på
tiden efter konkursansökningens ingivande
belöpande sjukhjälp eller
livränta, som det enligt lag angående
ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva.

Förmånsrätt efter------enligt

4 §.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt
äger rum jämlikt G §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i
fast som löst gäldas med lika rätt
sinsemellan: statlig inkomst- och för 1

Senaste lydelse

3 Bihang till riksdagens protokoll 1953.

Är gäldbunden — ----- kortare

tid.

Förmånsrätt i----nämnda lag.

Samma förmånsrätt, som enligt
första eller andra stycket åtnjutes för
fordran å avlönings-, pensions- eller
livräntebelopp, skall ock gälla för
fordran å belopp, som på grund av
införsel jämlikt 1 eller 20 § lagen om
införsel i avlöning, pension eller livränta
innehållits av avlöningen, pensionen
eller livräntan.

Därefter skall-----— lag sägs.

11 §•

Därefter skola,----är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på
tiden efter konkursansökningens ingivande
belöpande sjukhjälp eller
livränta, som det enligt lag angående
ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva. Samma förmånsrätt skall
ock gälla för fordran å belopp, som
på grund av införsel jämlikt 1 eller
20 § lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta innehållits av
livräntan, i den mån denna belöper
på tiden efter konkursansökningens
ingivande.

Förmånsrätt efter------enligt

4 §■

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt
äger rum jämlikt G §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast
som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
statlig inkomstskatt, statlig

av 4 och It §§ so 1937:525, av 12 § se 1946:777 och av 18 § se 1861:59.
1 samt. Nr 7.

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 7.

Nuvarande lydelse:

mögenhets skatt, särskild skatt å
förmögenhet, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
värnskatt, krigskonjunkturskatt,
allmän kommunalskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel,
skogsaccis, pensionsavgift enligt
lagen om folkpensionering samt av
statsverket förskjutna försäkringsoch
tilläggsavgifter enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete,
samtliga skatter och avgifter dock
endast om de enligt verkställd debitering
förfallit till betalning innan
beslutet om egendomens avträdande
till konkurs meddelas men ej tidigare
än två år före konkursansökningens
ingivande. Förmånsrätt som
nu sagts må dock icke åtnjutas för
utskylder eller avgifter, som påförts
på grund av eftertaxering och som
eljest skolat förfalla till betalning
före den tid, för vilken förmånsrätt
enligt första punkten åtnjutes.

18 §.

Böter äga minsta rätt.

Föreslagen lydelse:

förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,
ersättningsskatt, värnskatt, krigskonjunktur
skatt, konjunkturs katt,
allmän kommunalskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel, skogsaccis, pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering
samt av statsverket förskjutna
försäkrings- och tilläggsavgifter enligt
lagen om försäkring för olycksfall i
arbete, samtliga skatter och avgifter
dock endast om de enligt verkställd
debitering förfallit till betalning innan
beslutet om egendomens avträdande
till konkurs meddelas men ej
tidigare än två år före konkursansökningens
ingivande. Förmånsrätt
som nu sagts må dock icke åtnjutas
för utskylder eller avgifter, som påförts
på grund av eftertaxering och
som eljest skolat förfalla till betalning
före den tid, för vilken förmånsrätt
enligt första punkten åtnjutes.

Enahanda förmånsrätt tillkomme
kronan för fordran å belopp, som arbetsgivare
innehållit genom löneavdrag
för utskylder eller avgifter som
i första stycket avses eller på grund
av införsel för utskylder eller allmänna
avgifter, dock endast för belopp
som innehållits innan beslutet
om egendomens avträdande till konkurs
meddelas men e j tidigare än två
år före konkursansökninqens inaivande.

18 §.

Böter och viten ävensom fordran
å belopp, som arbetsgivare innehållit
på grund av införsel för böter eller
viten, äga minsta rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952 men skall icke äga tillämpning
i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

35

Bihang.

1949 års uppbördssakkunnigas förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Sist skola, i den män ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tinghusmedel, pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering samt av statsverket förskjutna
försäkrings- och tilläggsavgifter enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete, samtliga skatter och avgifter dock endast om de enligt verkställd
debitering förfallit till betalning innan beslutet om egendomens avträdande
till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före konkursansökningens
ingivande. Förmånsrätt som nu sagts må dock icke åtnjutas för utskylder
eller avgifter, som påförts på grund av eftertaxering och som eljest skolat
förfalla till betalning före den tid, för vilken förmånsrätt enligt första punkten
åtnjutes.

Enahanda förmånsrätt, som i första stycket sägs, tillkomme kronan för
belopp, som arbetsgivare innehållit av arbetstagares lön genom skatteavdrag
eller genom införsel för utskylder eller allmänna avgifter men icke inbetalat
till vederbörande myndighet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, dock att de nya
bestämmelserna icke skola äga tillämpning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde
meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 maj
1952.

N är varande:

justitieråden Ekberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm,
justitierådet Gösta Lind.

Enligt lagrådet den 2 april 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 21 mars
1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen i finansdepartementet G. T. Hedborg.

Lagrådet yttrade:

Den viktigaste fråga, som avses i förslaget, rör införandet av förmånsrätt
för kronans fordringsanspråk hos arbetsgivare å belopp, som denne jämlikt
uppbördsförordningen innehållit genom löneavdrag för arbetstagares
utskylder m. in. Olika meningar ha tidigare rått, huruvida detta fordringsanspråk
var förenat med förmånsrätt. Sålunda har gjorts gällande, att anspråket
skulle utgöra fordran å innestående lön, som övergått från arbetstagaren
till kronan, och att denna följaktligen skulle ha förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § handelsbalken. Att detta betraktelsesätt ej är riktigt är numera
fastslaget genom de i remissprotokollet åberopade avgörandena av
högsta domstolen under år 1949. Lagrådet finner i likhet med departementschefen,
att löneavdraget utgör en form av skattebetalning för löntagaren,
vilken verkställes genom arbetsgivarens förmedling, samt att den fordringsrätt,
som kronan genom innehållandet förvärvar å arbetsgivaren, är till sin
natur fullt självständig och saknar förmånsrätt.

Enligt förslaget skall kronan åtnjuta förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs
jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken för omförmälda fordringsanspråk.
Antages förslaget, införes i vår rätt en ny tyst förmånsrätt. Häremot ha allvarliga
betänkligheter uttalats av organisationer inom näringslivet. Enligt
lagrådets mening sakna dessa betänkligheter icke fog. De sakkunniga, vilkas
betänkande ligger till grund för departementsförslaget, ha själva framhållit,
att det allmännas bevakning i en konkurs för innehållna medel ibland
avser betydande belopp, och till belysande härav hänvisat till rättsfallet

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

37

i NJA 1949 s. 318, där fråga var om oredovisade löneavdrag till belopp
överstigande 100 000 kronor. I yttranden av justitiekanslersämbetet och
länsstyrelsen i Värmlands län har vidare påpekats, att arbetsgivarens underlåtenhet
att redovisa vanligen icke upptäckes förrän i samband med
arbetsgivarens konkurs. En företagares konkursborgenärer (t. ex. förlagsgivare
eller leverantörer) kunna således lätteligen komma att för sina fordringar
konkurrera med ett kronans fordringsbelopp, varom de saknat kännedom
före konkursen och som kanske betager dem möjlighet till utdelning.
Häremot har, såsom av remissprotokollet framgår, bland andra synpunkter
anförts, att utan den föreslagna förmånsrätten ett resultat av uppbördsreformen
skulle bliva, att oprioriterade borgenärer skulle erhålla möjlighet
till högre procentuell utdelning i arbetsgivarens konkurs än med tillämpning
av äldre uppbördsregler. Detta påstående kan synas teoretiskt riktigt,
men förhållandena torde ofta ställa sig annorlunda i verkligheten. Det vanligaste
fallet lärer nämligen vara, att en företagare fortsätter sin rörelse
även sedan den börjat gå med förlust. Då han, vid risk av arbetsinställelse,
icke kan underlåta att betala sina arbetare deras löner, tvingades han,
medan det gamla uppbördssystemet gällde, att inställa betalningarna, sedan
kreditmöjligheterna uttömts. Det nya uppbördssystemet med löneavdrag
möjliggör emellertid, att han med samma kreditmöjligheter kan uppskjuta
betalningsinställelsen, samt medför normalt, att då konkurs inträder skuldsumman
ökats men tillgångarna ej vuxit. Denna situation erbjuder ingen
fördel för de oprioriterade borgenärerna.

Emellertid framstår det, såsom de sakkunnigas betänkande och avgivna
yttranden bestyrka, ur statsverkets synpunkt angeläget, att kronans fordringsrätt
beredes bättre skydd än denna nu har. Det torde vara att förvänta,
att kreditgivare och andra borgenärer i framtiden komma att få större möjlighet
än nu att förutse och beräkna kronans fordran gentemot företagaren.
Såsom de sakkunniga anfört, föreligger också anledning att räkna med att
myndigheternas kontroll beträffande arbetsgivarna kan effektiviseras så,
att skattefordringar till så stora belopp, som tidigare förekommit, icke behöva
uppkomma. Av nu anförda skäl och i betraktande av vad övrigt anförts
till stöd för förslaget samt särskilt därav att kronan ej tillförsäkrats
bättre förmånsrätt än enligt 12 § anser sig lagrådet — om än med viss
tvekan — icke böra ställa sig avvisande mot förslaget.

Departementschefen har i remissprotokollet berört åtskilliga speciella frågor
angående kronans och arbetstagarens bevakningsrätt i konkurs, varom
olika meningar kunna råda. De föreslagna lagändringarna i 17 kap. handelsbalken
ha emellertid ej till uppgift att lösa dessa frågor, vilka främst
röra tolkningen av uppbördsförordningen och dess grunder. Det synes närmast
ankomma å rättstillämpningen att besvara dem. Vid sådant förhållande
och då frågorna icke lära äga någon större praktisk betydelse för
belysande av omfånget av den föreslagna förmånsrätten, anser sig lagrådet
sakna anledning att i detta sammanhang taga ställning till desamma.

Vad angår den föreslagna förmånsrätten för kronans fordran å belopp,

38

Ilungl. Maj. ts proposition nr 7.

som arbetsgivare innehållit på grund av införsel för utskylder eller allmänna
avgifter, kan förtjäna framhållas att, enligt den åsikt som numera torde
vara rådande, den förmånsrätt, som tillkommer en fordran, är oberoende
av vem som gör fordringen gällande. Godtages betraktelsesättet, att genom
införseln arbetstagarens lönefordran överföres på det allmänna, utgör förslaget
om förmånsrätt, vilken icke är bättre än enligt 12 §, i vissa fall ett brytande
av denna princip, innebärande ett tillbakaflyttande av kronans förmånsrätt.
Å andra sidan kunna, såsom i remissprotokollct framhållits, goda
skäl anföras för att likställighet förefinnes mellan fordringsanspråk av sist
omförmälda beskaffenhet och fordringsanspråk, som grunda sig på löneavdrag.
Vad nu sagts hänför sig till att lönefordringen i kronans hand försämras
med avseende å förmånsrätten. Att märka är emellertid också, att fordringen
understundom kan få förmånsrätt, ehuru sådan rätt nu saknas. Förutom
i vissa av departementschefen omnämnda fall blir detta händelsen,
när lönen avser tid mellan ett år och två år före konkursansökningen. Lönefordringen
är då icke förenad med förmånsrätt i arbetstagarens hand ens om
denne är att hänföra till den i förmånsrättshänseende bäst ställda kategorien
löntagare, nämligen betjänter och tjänstehjon, men fordringen får det
oaktat i kronans hand förmånsrätt enligt 12 §. Beträffande andra löntagare
kommer denna olikhet att föreligga i fråga om ännu längre tidsperiod.

Härefter övergår lagrådet till att närmare beröra vissa detalj spörsmål.

I 4- § tredje stycket behandlas frågan om förmånsrätt för fordran å belopp,
som på grund av införsel jämlikt lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta innehållits av avlöning, pension eller livränta
till gäldande av visst i 1 § sagda lag omförmält familjerättsligt underhållsbidrag
eller av fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds i 20 § angivna
fordringsanspråk å enskild försörjningsskyldig. Förslagets mening lärer icke
vara att här såsom i det nya stycket i 12 g tillskapa ett nytt slag av förmånsrätt
utan endast att lagfästa den förmånsrätt, som enligt rättspraxis
redan förefinnes. Belysande för gällande rätt är det i remissprotokollet omförmälda
rättsfallet i NJA 1931 s. 386 och departementschefens uttalanden i
propositionen nr 210 till riksdagen år 1944 med förslag till lag angående ändring
i införsellagen (se NJA 1944 avd. II s. 572). Härav framgår att den,
för vilkens räkning införsel skett i underhålls- eller försörj ningsskyldig tillkommande
lön, pension eller livränta, i den innehållandes konkurs åtnjuter
samma förmånsrätt för sin fordran å oredovisat införselbelopp, som den underhålls-
eller försörjningsskyldige själv skulle haft, om han bevakat beloppet
såsom fordran å lön, pension eller livränta. Vid sådant förhållande kunde
det synas överflödigt att nu meddela bestämmelser i ämnet. Under hänvisning
till gällande rättspraxis har också väckt förslag om dylik lagstiftning
tidigare avvisats. (Se NJA 1944 avd. II s. 572.) Emellertid föreligger i förevarande
fall en särskild anledning att i lag reglera detta spörsmål därutinnan
att bestämmelser angående förmånsrätt för kronan beträffande fordringsanspråk
i anledning av införsel för utskylder eller allmänna avgifter ansetts

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

39

böra införas i 17 kap. 12 § handelsbalken. Lagrådet har därför intet att invända
mot ett lagfästande av gällande rättspraxis i förevarande fråga. Emellertid
är avfattningen av den föreslagna bestämmelsen icke tillfredsställande.
Därav framgår nämligen icke klart, att den avsedda förmånsrätten är begränsad
till de i första och andra styckena för varje särskilt fall stadgade
tiderna. Det synes därför önskvärt, att den gällande rättens mening kommer
till tydligare uttryck än som skett i förslaget. Vidare finner lagrådet, att den
i paragrafen gjorda hänvisningen till »1 eller 20 §» införsellagen bör i klarhetens
intresse kompletteras med eu hänvisning jämväl till 19 §. Förslagsvis
kan det nya tredje stycket erhålla följande lydelse: Har på grund av införsel
jämlikt 1, 19 eller 20 § lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta
innehållits avlönings-, pensions- eller livräntebelopp, som skulle utgått med
förmånsrätt enligt första eller andra stycket, gäl le samma förmånsrätt för
fordran å det sålunda innehållna beloppet.

Vad angår den föreslagna andra punkten i 11 § andra stycket synes denna
lämpligen böra omformuleras i anslutning till den av lagrådet förordade
lydelsen av 4 § tredje stycket. Emellertid vill lagrådet framhålla, att ifrågavarande
bestämmelse — såsom avseende allenast under fortlöpande konkurs
innehållna medel av livränta, vilken enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete utgår för skada i anledning
av en före den 1 januari 1918 inträffad olyckshändelse — icke lärer ha
någon egentlig praktisk betydelse och efter en del år förlorar varje sådan.

Beträffande 12 § första stycket vill lagrådet erinra följande. I förslaget
göres liksom i nu gällande lag en uppräkning av de skatter och avgifter,
som skola åtnjuta där angiven förmånsrätt. Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt särskild skatt å förmögenhet, vilka för närvarande upptagas
i lagrummet, ha emellertid uteslutits. Visserligen är o dessa skatter numera
ersatta av statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, men man
torde likväl böra räkna med att bevakning för äldre skatt av förstnämnda
slag alltjämt kan förekomma i konkurs. Meningen torde vara, att kronan för
sådan skatt skall åtnjuta förmånsrätt såsom beträffande de nya skatterna.
Detta följer emellertid ej därav att i paragrafen omnämnas statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt samt att i övergångsbestämmelserna till
förordningarna den 26 juli 1947 om sagda nya skatter är stadgat, att vad i
lag eller allmän författning sägs angående förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt eller förordningen om särskild skatt å förmögenhet i
stället skall avse 1947 års förordningar. Även om en analogisk tillämpningskulle
kunna ifrågakomma, torde likväl — med hänsyn till det uti ifrågavarande
paragraf valda förfaringssättet att fullständigt uppräkna de skatter
och avgifter, som äro förenade med förmånsrätt — uttrycklig bestämmelse
böra meddelas om kronans förmånsrätt jämväl beträffande nu berörda
skatter. Detta kan ske antingen genom en komplettering av lagtexten i förevarande
paragraf eller genom en övergångsbestämmelse.

Väljes den sistnämnda utvägen, torde övergångsbestämmelsen lämpligen

40

Kungl. Ma j:ts proposition nr 7.

böra omfatta även värnskatt, krigskonjunkturskatt och skogsaccis. Samtliga
sist omförmälda skatter ha nämligen regelmässigt upphört att utgå.
Liksom beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt
å förmögenhet kan det dock allt fortfarande hända, att bevakning sker i konkurs
för sådana skatter. Emellertid blir detta tydligen alltmera sällsynt och
kommer inom en icke alltför avlägsen framtid att helt upphöra. Det synes
vid sådant förhållande mindre lämpligt att betunga lagtexten i 12 § med en
uppräkning av skatter, som upphört att utgå.

Den ifrågasatta övergångsbestämmelsen kan förslagsvis få det innehåll,
att i 12 § angiven förmånsrätt skall, under enahanda förutsättningar som
där angivits, gälla jämväl för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild
skatt å förmögenhet, värnskatt, krigskonjunktur skatt och skogsaccis
samt för kronans fordran å belopp, som genom löneavdrag eller på grund av
införsel innehållits för utskylder som nu sagts. Visserligen lärer redan av
den föreslagna lydelsen av andra stycket i 12 §, jämförd med 21 § lagen
om införsel i avlöning, pension eller livränta, följa, att kronan äger förmånsrätt
för fordran å belopp, som på grund av införsel innehållits för berörda
utskylder, men till undvikande av missförstånd kan det vara befogat,
att erinran härom göres i förevarande sammanhang.

Enligt andra stycket i 12 § skall kronan under vissa betingelser ha förmånsrätt
för fordran å belopp, som »arbetsgivare» innehållit för utskylder
eller allmänna avgifter genom löneavdrag eller på grund av införsel. När det
gäller bl. a. innehållande av pensions- eller livräntebelopp, är emellertid uttrycket
»arbetsgivare» missvisande. På grund av stadganden i 3 § 1 och 46 §
1 mom. uppbördsförordningen är visserligen även den som utbetalar pension
eller livränta att betrakta som arbetsgivare, men detta avviker från
gängse tolkning av begreppet och den innebörd, som detsamma i allmänhet
har i lagstiftningen. Eu omredigering av lagtexten är därför påkallad. Lagrådet
vill i detta sammanhang erinra om den olikhet, som torde föreligga
mellan förevarande fall och det fall, som behandlas i 4 § tredje stycket. Då
här är fråga om en självständig förmånsrätt, lärer denna nämligen vara oberoende
av den tidsbegränsning, som jämlikt 4 § första eller andra stycket gäller
beträffande förmånsrätt för den löne-, pensions- eller livräntefordran,
vilken varit förmål för löneavdrag eller införsel, liksom av de inskränkningar,
som i 12 § första stycket äro stadgade i fråga om förmånsrätt för skattefordran
hos arbetstagaren själv.

I fråga om 18 § vill lagrådet framhålla att, såsom i remissprotokollet anförts,
uttrycket »viten» i detta sammanhang avser endast viten, som utdömas
på grund av myndighets föreläggande eller omedelbart på grund av lag eller
författning men icke viten av rent civilrättslig karaktär. Denna begränsning
har kommit till klart uttryck i Jagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser
om böter och viten. Det skulle kunna ifrågasättas att välja samma
formulering här som i sagda lag. Emellertid har ingen sådan begränsning
gjorts i vare sig stadgandet i 21 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

41

av bötesstraff eller den samtidigt därmed tillkomna bestämmelsen i 22 §
lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, ehuru uttrycket vite i
dessa bestämmelser äger den inskränkta innebörd som förut sagts. Det synes
riktigast att, såsom i förslaget skett, avfattningen av ifrågavarande stadgande
ansluter sig till omförmälda bestämmelse i införsellagen.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

! Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 7.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådei å Stockholms slott den 5 december
1952.

N ärva rande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 29 maj 1952
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 21 mars 1952 remitterade förslaget
till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Föredragande departementschefen anför.

Vid anmälan i statsrådet den 21 mars 1952 av nu ifrågavarande lagförslag
framhöll jag, att spörsmålet om ändrade bestämmelser rörande kronans
förmånsrätt för skatt behandlats av 1949 års uppbördssakkunniga i ett
den 24 januari 1952 avlämnat betänkande med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet. Med hänsyn till de sakkunnigas mycket vittgående
förslag till ändrade uppbördsregler in. in. och nödvändigheten av ett vidlyftigt
remissförfarande framstod det såsom uteslutet att kunna för 1952
års vårriksdag framlägga något mera omfattande på betänkandet grundat
förslag. Jag anmälde därför i statsrådet allenast spörsmålet om ändrade förmånsrättsbestämmelser
rörande skatt, vilken fråga enligt min mening påkallade
en omedelbar uppmärksamhet och som var av beskaffenhet att
kunna utbrytas till separat behandling.

Det på min hemställan till lagrådet remitterade förslaget om ändring i
17 kap. handelsbalken utformades med tanke på att kunna föreläggas vårriksdagen.
Med hänsyn till lagrådets arbetsbelastning våren 1952 visade det
sig emellertid icke görligt att fullfölja denna tanke.

Förslaget synes i stället böra underställas 1953 års riksdag. De vid lagförslaget
fogade bestämmelserna rörande ikraftträdande bör av skäl, som
framgår av det nyss sagda, jämkas.

I anledning av lagrådets utlåtande får jag härefter anföra följande.

Vad lagrådet i principiellt avseende uttalat innebär i allt väsentligt ett
godtagande av förslaget och de synpunkter på det föreliggande spörsmålet,
som anlades vid föredragningen i statsrådet den 21 mars 1952. Jag anser
mig följaktligen icke ha något ytterligare att anföra i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

43

I detalj hänseenden har lagrådet emellertid gjort vissa påpekanden, huvudsakligen
avseende utformningen av själva lagtexten.

Vad först angår 4 § tredje stycket, har lagrådet förordat en formulering,
som tydligare än den föreslagna anger, att där avsedd förmånsrätt är begränsad
på sätt lagrådet i sitt utlåtande framhållit. Härjämte har lagrådet
ansett att den i nämnda stadgande gjorda hänvisningen till »1 eller 20 §»
införsellagen borde i klarhetens intresse kompletteras med en hänvisning
jämväl till 19 § samma lag.

De av lagrådet sålunda framförda synpunkterna bör beaktas. Härav följer,
såsom ock lagrådet framhållit, att en motsvarande omformulering av
11 § andra stycket jämväl bör företagas.

Lagrådet, som erinrat att den i 12 § angivna förmånsrätten torde avsetts
skola i förekommande fall omfatta jämväl fordran å skatt enligt de numera
upphävda och av andra författningar ersatta förordningarna om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet, har uttalat
sin tvekan huruvida den valda avfattningen av sistnämnda paragraf
möjliggjorde en sådan tolkning. Lagrådet har förordat en komplettering av
lagtexten eller införande av en särskild övergångsbestämmelse.

Såsom lagrådet framhållit har meningen varit att förmånsrätten skall omfatta
även nyssnämnda äldre skatter i de fall bevakning av sådana i konkurs
förekommer. Enligt min uppfattning borde redan 12 § i den föreslagna
lydelsen kunna ge utrymme åt en sådan tolkning, något som ock lagrådet
antytt möjligheten av. Jag har emellertid intet att erinra mot lagrådets förslag
att förmånsrätt i angivet hänseende uttryckligen fastslås. Detta synes
lämpligast böra ske i särskilda övergångsbestämmelser, utformade på sätt
lagrådet förordat.

I 12 § andra stycket bör slutligen, såsom lagrådet framhållit, den ändringen
i den föreslagna lagtexten vidtagas, att uttrycket »arbetsgivare» utgår
såsom ur vissa synpunkter missvisande. Detsamma gäller 18 §. Slutligen
bör ett par jämkningar av redaktionell karaktär vidtagas i 12 § andra
stycket.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande
förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken, jämkat i överensstämmelse
med det nu anförda, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Birgit Warholm.