Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

1

Nr 69.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag
till anordnande samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem; given Stockholms slott den 6 februari
1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslag framlägges om den närmare utformningen av de statsbidrag,
som enligt principbeslut av 1947 års riksdag skall utgå till kommunernas
kostnader för anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem.
Enligt nämnda beslut skall rätten till statsbidrag gälla byggnadsföretag
som påbörjats efter den 1 juli 1946. Statsbidraget föreslås utgå med lägst
10 och högst 50 % av ett i varje särskilt fall fastställt bidragsunderlag,
vilket skall beräknas efter följande belopp per vårdplats nämligen 13 000
kronor för byggnadsföretag färdigställda före utgången av år 1949, 15 000
kronor för byggnadsföretag färdigställda under år 1950, 17 000 kronor för
byggnadsföretag färdigställda under år 1951 samt 18 000 kronor för senare
färdigställda företag. För budgetåret 1953/54 föreslås ett anslag av 12
milj. kronor till statsbidrag, vilket anslag beräknas medge utbetalning av
bidrag för de ålderdomshem som färdigställts t. o. m. år 1951 samt en del
av de år 1952 färdigställda.

1—222 63 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 69.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 februari 1953.

Närvarande :

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, följande.

I årets statsverksproposition (V ht s. 27) har Kungl. Maj:t på min hemställan
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till Bidrag till uppförande eller inrättande av ålderdomshem för budgetåret
1953/54 beräkna ett reservationsanslag av 12 000 000 kronor. Jag anhåller
att få upptaga ifrågavarande spörsmål till fortsatt behandling.

Inledning.

I ett i juli 1946 avgivet betänkande (SOU 1946: 52) framlade socialvårdskommittén
vissa förslag, vilka syftade till en reformering av ålderdomshemsvården.
Ålderdomshemmen, vilka ursprungligen varit avsedda
för vård av understödstagare, skulle enligt förslaget förändras till kommunala
inackorderingshem utan fattigvårdskaraktär och reserveras för åldringar
och invalider, som vore i behov av omvardnad och tillsyn a anstalt
men för vilka dock icke erfordrades vård på sjukvårdsinrättning eller därmed
jämförlig vårdanstalt. I fråga om hemmens inrättande föreslogs vissa
allmänna riktlinjer, innebärande bl. a. att minst hälften av vårdplatserna
skulle förläggas till enkelrum.

Kommittén föreslog härjämte, att statsbidrag skulle utgå till anordnande
av ålderdomshem. Vid behandlingen av denna fråga anförde kommittén
bl. a., att mellan ålderdomshem och pensionärshem skulle finnas en principiellt
klar åtskillnad i fråga om klientelet men att denna gräns dock ofta
vore svår att närmare fastställa i praktiken. Det skulle därför enligt kommittén
vara en fördel, om statsbidragsbestämmelserna för anordnande av
ålderdomshem och pensionärshem bleve likartade. Vid utformningen av bestämmelser
om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem borde de av
statsmakterna år 1945 fastställda bestämmelserna angående statsbidrag till
folkslcolebyggnader uppmärksammas. Kommittén ville för sin del föreslå,
att samma regler i tillämpliga delar skulle gälla för statsbidiag till ålderdomshem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69. 3

En på socialvårdskommitténs betänkande grundad proposition avläts till
riksdagen den 18 april 1947 (nr 243). Föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, tillstyrkte i huvudsak de av kommittén föreslagna riktlinjerna
för ålderdomshemsvårdens ordnande. Vad angår frågan om statsbidrag
till anordnande av ålderdomshem anförde departementschefen bl. a.,
att han fann det skäligt att kommunerna erhölle statsbidrag för nybyggnad
samt om- eller tillbyggnad av ålderdomshem men att han icke var beredd
att taga ställning till den närmare utformningen av bidragsbestämmelserna.
Departementschefen fann emellertid det väsentliga vara, att kommunerna
erhölle kännedom om att statsbidrag kunde påräknas ävensom de huvudsakliga
villkoren härför. I enlighet med vad socialvårdskommittén föreslagit
förordade han, att statsbidrag skulle kunna utgå till kommun eller kommunalförbund
för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad av ålderdomshem.
Statsbidrag borde även utgå, därest ur allmänt ekonomiska synpunkter befunnes
uppenbart fördelaktigt, att för ålderdomshem toges i anspråk kommunal
eller annan befintlig byggnad. Som förutsättning för statsbidrag
borde gälla, att byggnaderna fyllde vissa i propositionen angivna krav ävensom
de Övriga villkor, som komme att ställas av myndighet i samband med
granskning och godkännande av byggnadsförslagen. Statsbidrag borde utgå
till byggnadsföretag, som påbörjats efter den 1 juli 1946.

Sedan riksdagen godkänt de i propositionen framlagda förslagen, tillkallades
i maj 1949 särskilda sakkunniga — 1949 års statsbidragssakkunniga»
för ålderdomshem in. in. — för att utreda frågan om grunder för
statsbidrag till anordnande av ålderdomshem. De sakkunniga avgav i juni
1950 betänkande om statsbidrag för ålderdomshem (SOU 1950:22). Betänkandet
har varit föremål för remissbehandling.

Med anledning av vid 1952 års riksdag väckta motioner rörande åldringsvården
in. m. uttalade statsutskottet i sitt utlåtande (nr 110) bl. a., att frågan
om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem borde utan dröjsmål
erhålla sin lösning. För den händelse ett slutligt ställningstagande till bidragsfrågan
skulle anses böra ske först sedan allmänna statsbidragsutredmngens
förslag hunnit prövas, borde provisoriska statsbidragsgrunder
bringas i tillämpning. Utskottet förordade, att riksdagen hos Kungl. Maj:t
hemställde att förslag framlades för 1953 års riksdag. Utlåtandet godkändes
av riksdagen (skr. nr 213).

Den 28 maj 1952 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän för att inom departementet biträda
med utredning av vissa spörsmål rörande åldringsvården.

Till statsrådsprotokollet samma dag anförde jag bl. a., att det största
problemet mom åldringsvården f. n. synes vara avvägningen mellan olika

nahl RlkS<!afSmannel\.A'' Gillström’ Anders Olsson i Mora och Anders P. Pettersson i
Dahl samt kommunalkamreraren Rob. Backman och ombudsmannen Axel E. Svensson.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

vårdformer. Jag erinrade, att en linje som nu prövas är att möjliggöra för
åldringarna att bo kvar i sina bostäder genom att bereda dem tillsyn och
hjälp i någon form. En annan linje representeras av pensionärshemmen
och pensionär slägenheterna, vilka tillkommit för att bereda aldiingarna
goda, billiga och lättskötta bostäder. Slutligen utgör de kommunala inackorderingshemmen
— ålderdomshemmen — en tredje form. Utredningsmännen
borde undersöka möjligheterna att till ledning för kommunerna och statsmakterna
dra upp riktlinjer för avvägningen mellan de olika vårdformerna.
De borde sålunda söka bilda sig en uppfattning om möjligheterna
att utveckla systemet med hjälp och tillsyn i hemmen och de lämpliga
formerna härför. De borde vidare pröva behovet av ändrade riktlinjer beträffande
pensionärshemmen. Om pensionärshemmen utrustas med kollektiva
anordningar medför detta i viss mån ett utsuddande av den gräns
mellan dessa hem och ålderdomshemmen, som tidigare upprätthållits.
Detta liksom utvecklingen i riktning mot ökade hjälpmöjligheter åt åldringar,
som bo kvar i sina hem, kan komma att paverka ålderdomshemmens
ställning i vårdsystemet och aktualisera en omprövning av de år
1947 uppdragna riktlinjerna för ålderdomshemsvården. Utvecklingen torde
också påverka behovet av platser på ålderdomshem. Slutligen anförde jag,
att det av särskilda sakkunniga år 1950 framlagda förslaget till bestämmelser
om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem borde granskas i
ljuset av de nu vunna erfarenheterna. Förslag i denna del av utredningsarbetet
borde framläggas snarast.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 26 maj 1952 såsom
utredningsmän ledamoten av riksdagens andra kammare Thure Andersson
i Ronneby (ordförande), byråchefen i socialstyrelsen Ali Berggren,
ledamoten av riksdagens första kammare Lars Eliasson, ledamöterna
av riksdagens andra kammare fru Elsa Ewerlöf och Edvin Jacobsson i
Igelsbo, direktören i svenska landskommunernas förbund Sixten Larsson
och ledamoten av riksdagens andra kammare fru Tekla Torbrinlc.
Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1952 års åldringsvårdsutredning
och såsom sin första uppgift tagit att — utan att närmare gå in
på övriga i direktiven angivna problem ■— granska 1949 års statsbidiagssakkunnigas
förslag och de däröver avgivna remissyttrandena, har den
28 oktober 1952 avgivit betänkande (stencilerat) med förslag till bestämmelser
om statsbidrag till ålderdomshem.

I det följande lämnas en redogörelse för åldringsvårdsutredningens
förslag. Då detta — såsom framgår av det föregående — bygger på en
granskning av 1949 års statsbidragssakkunnigas förslag, har det icke ansetts
nödvändigt att särskilt redogöra även härför. I fråga om det närmare
innehållet i sistnämnda förslag torde i stället få hänvisas till statsbidragssakkunnigas
betänkande (SOU 1950:22).

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

5

Ål (fri ags värds utred n in gen 8 förslag.

Åldringsvårdsutredningen anför inledningsvis, att den icke ansett det
nödvändigt eller lämpligt att framlägga förslag till statsbidragsgrunder av
formellt provisorisk karaktär. Det förslag, som allmänna statsbidragsutredningen
kan komma att framlägga beträffande de till kommunerna utgående
anläggningsbidragen, kan emellertid nödvändiggöra en omprövning
av grunderna för nu ifrågavarande statsbidrag. Även åldringsvårdsutredningens
egna ställningstaganden framdeles beträffande de olika formerna
för åldringsvården kan nödvändiggöra förslag till vissa ändringar
i statsbidragsbestämmelserna. Om de genom 1947 års ålderdomshemsreform
uppdragna riktlinjerna tills vidare i stort sett följes, anser utredningen
dock, att några olägenheter av betydelse icke behöver uppkomma
genom antagande av statsbidragsgrunder redan nu.

1947 års riktlinjer för ålderdomshemsvårdens ordnande innebär bl. a.,
att mellan ålderdomshemmen och pensionärshemmen skall upprätthållas
en principiellt klar åtskillnad. Ålderdomshemmen skall reserveras för
åldringar och invalider, som utan att erfordra vård å speciell anstalt dock
behöver fortlöpande omvårdnad och tillsyn. Pensionärshemmen åter skall
tjäna som bostäder åt åldringar och invalider, som kan sköta eget hushåll
och i övrigt taga hand om sig själva. Enligt utredningen torde denna
gräns under rådande förhållanden vara svår att upprätthålla. Allteftersom
ålderdomshemmen blir anordnade enligt de uppdragna riktlinjerna
kommer de hittillsvarande skillnaderna i fråga om standard in. m. att
minska. Detta synes i ännu högre grad bli förhållandet om den sociala hemhjälpen
kan komma att mera medvetet än hittills inriktas på att hjälpa
hyresgästerna i pensionärshem. I likhet med tidigare socialvårdskommittén
och 1949 års statsbidragssakkunniga finner utredningen, att en samordning
av statsbidragen till ålderdomshem och pensionärshem i och för
sig kan anses önskvärd. Flera skäl, främst behovet att avvakta utredningens
slutliga ställningstaganden beträffande avvägningen mellan ålderdomshemmen
och pensionärshemmen, talar emellertid för att frågan om
enhetliga regler bör uppskjutas.

Beträffande bidragsunderlaget erinrar utredningen till en början,
att 1949 års statsbidragssakkunniga valde mellan att konstruera bidraget
på grundval av en fast kostnad per plats eller att avpassa det efter kommunernas
verkliga byggnadskostnader samt att de sakkunniga stannade
för det sista alternativet. Denna konstruktion ansågs både effektivare och
smidigare än att låta bidragen till ålderdomshemmen bestämmas efter mer
eller mindre godtyckliga grunder. Mot detta förslag riktades kritik i vissa
remissyttranden, varvid bl. a. underströks, att ett till de verkliga kostnaderna
anknutet bidrag måste medföra en mycket ingående kontroll över

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

den kommunala byggnadsverksamheten i fråga om ålderdomshem och därigenom
verka återhållande på de kommunala initiativen. Vidare anfördes
mot konstruktionen att kravet på enkelhet vid bidragsgivningen icke kunde
på ett tillfredsställande sätt tillgodoses genom det föreslagna systemet.

Åldringsvårdsutredningen har för egen del utgått från att kravet på
enkelhet bör tillgodoses i möjligaste mån och har därför sökt komma fram
till ett system utan den ingående kontroll och den tämligen vidlyftiga administration,
som synes bli en följd av statsbidragssakkunnigas förslag.
Härom anföres i huvudsak följande.

Utredningen har funnit, att man bör kunna nå det angivna målet genom
att sätta en lämplig generell övre gräns för de kostnader som skall utgöra
bidragsunderlaget. De verkliga kostnaderna bör få utgöra underlag för beräknande
av statsbidraget, men endast i den mån de ej överstiger ett på
förhand fixerat belopp. Som grund för bestämmande av detta belopp bör
läggas platsantalet i ålderdomshemmen samt den ungefärliga genomsnittskostnaden
per plats i ålderdomshem, som anordnats efter i stort sett 1947
års riktlinjer. Om en kommun bygger billigare utan att eftersätta standarden,
fordras självfallet icke någon ingående kontroll från statens sida av
byggnadskostnaderna. Å andra sidan får en kommun, som vill nå en högre
standard och därigenom överskrider den för statsbidrag fastställda högsta
kostnadsgränsen, helt bekosta denna överstandard. En nackdel med den
förordade konstruktionen är, att en kommun helt får stå även för de kostnader
utöver maximum, som föranleds av andra omständigheter än höjning
av standarden utöver den vedertagna, såsom t. ex. fördyring på grund
av klimatiska förhållanden, långa transporter m. in. Denna och andra nackdelar,
som kan vara förknippade med systemet, uppväges emellertid väsentligen
av de fördelar, som nås genom minskat behov av kontroll från statens
sida och därigenom möjligheter till förenklad administration samt icke
minst genom bevarat utrymme för kommunala initiativ.

Utredningen föreslår sålunda, att statsbidraget till ålderdomshemmen beräknas
med utgångspunkt från de verkliga anläggningskostnaderna till
den del dessa icke överstiger ett på förhand fastställt belopp per vårdplats.

Utredningen har behandlat frågan huruvida bidragsgivningen bör begränsas
till att avse endast visst antal vårdplatser i relation till folkmängden
i kommunen. I likhet med statsbidragssakkunniga anser utredningen,
att några generella kvotbestämmelser icke bör införas. Utredningen grundar
sitt ställningstagande främst därpå, att behovet av åldringsvård i den
ena eller den andra formen starkt växlar kommunerna emellan.

I detta sammanhang har utredningen övervägt frågan, huruvida sådana
utrymmen som personalbostäder bör undantagas från statsbidrag.

Utredningen förklarar sig i denna fråga dela 1945 års vårdhemssakkunnigas
och statsbidragssakkunnigas åsikt att det är önskvärt att erforderliga
personalbostäder förlägges till fristående bostadshus. Utvecklingen har,
anför utredningen, under de senare åren gått i den riktningen att personalbostäder,
i de fall där särskilda sådana ordnas, i allt större utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

7

förlägges utanför den egentliga ålderdomshemsbyggnaden. I den mån förhållandena
på bostadsmarknaden det medgivit har personalen särskilt vid
ålderdomshem i städer och andra större tätorter i viss utsträckning ordnat
sin bostadsfråga själv. Man torde kunna räkna med att en sådan lösning
av personalens bostadsfråga blir allt vanligare, åtminstone för ålderdomshem
belägna i tätorter.

Enligt utredningens mening talar angivna förhållanden och den omständigheten
att personalen numera avlönas efter bruttolönesystemet närmast
för att man vid beräkningen av bidragsunderlaget bör helt bortse från
alla kostnader, som sammanhänger med personalbostäder. I fråga om ett
stort antal hem finnes emellertid anledning att räkna med att personalbostäder,
bl. a. av ekonomiska och vårdtekniska skäl, kommer att inrymmas
i ålderdomshemsbyggnaden. Med hänsyn härtill och till svårigheterna
över huvud taget att på landsbygden ordna bostadsfrågan på annat
sätt, har utredningen i likhet med statsbidragssakkunniga stannat för
att föreslå, att i bidragsunderlaget skall få inräknas kostnaden för bostäder
åt föreståndarinna och hennes ställföreträdare men icke åt annan
personal.

Enligt utredningen förekommer det icke sällan att en kommun bygger
ett ålderdomshem i flera etapper. I första omgången kunna vissa gemensamma
utrymmen, exempelvis ekonomilokaler, utbyggas till slutlig storleksordning,
medan utbyggandet av hemmet i övrigt får anstå till en senare
tidpunkt. Utredningen anser, att man i de fall, där kostnaden per vårdplats
i en första byggnadsetapp, som i fråga om gemensamhetsutrymmen
dimensionerats med tanke pa fortsatt utbyggnad av ålderdomshemmet i
övrigt, icke överstiger det för statsbidrag fastställda maximibeloppet, bör
kunna bortse från byggnadsföretagets karaktär av etappbygge och låta
kostnaderna för gemensamhetsutrymmena utan reduktion ingå i bidragsunderlaget.
Som regel torde emellertid i här avsedda fall maximikostnaden
för statsbidrag komma att överskridas och bidraget därför att beräknas
På ett lägre belopp än de verkliga kostnaderna. Därest statsbidrag sedermera
sökes för hemmets fortsatta utbyggnad, synes det rimligt att den på
gemensamhetsutrymmena belöpande andelen av merkostnaden får medtagas
vid bidragsberäkningen om och i den mån maximikostnaden per
vårdplats underskrides vid den senare etappen.

Utredningen ansluter sig till statsbidragssakkunnigas uppfattning att
kommunerna i likhet med vad som gäller i fråga om statsbidrag till pensionärshem
skall helt bestrida kostnaderna för anskaffande och iordningställande
av tomt och anordnande av väg till densamma samt för framdragande
till tomtgränsen av vatten-, avlopps-, gas- eller kraftledningar.

Däremot anser utredningen, att i bidragsunderlaget bör, för det fall att
kommun inköper en byggnad för inrättande av ålderdomshem, få inrält -

8

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 69.

nas såväl köpesumman för byggnaden som kostnaderna för erforderliga
om- eller tillbyggnadsarbeten. Då det eljest gäller om- eller tillbyggnadsarbeten
bör enligt utredningens mening för statsbidrag endast sådana
byggnadsarbeten ifrågakomma, som är av så betydande omfattning att resultatet
närmast är att jämföra med nybyggnad.

Med förut angivna modifikationer i fråga om personalbostäder in. m.
skall enligt utredningens förslag de verkliga byggnadskostnaderna utgöra
bidragsunderlag i den mån de icke överstiger genomsnittskostnaden per
plats för ålderdomshem, som anordnats efter i stort sett de år 1947 uppdragna
riktlinjerna. Enligt 1947 års principbeslut skall statsbidrag kunna
utgå för byggnadsföretag, som påbörjats efter den 1 juli 1946. Med hänsyn
till byggnadskostnadsutvecklingen efter nämnda dag finner utredningen
det nödvändigt att sätta maximibeloppet per plats olika för skilda
tidsperioder. Enligt uppgifter, som inhämtats från socialstyrelsen, har
medeltalskostnaden per plats — med nämnda modifikationer — för ålderdomshem
som färdigställts under åren 1947—1949 uppgått till omkring
13 000 kronor, för hem som tillkommit under 1950 till omkring 15 000
kronor, för de under år 1951 uppförda hemmen till omkring 17 000 kronor
samt för de hittills under år 1952 färdigställda hemmen till omkring 18 000
kronor.

På grundval av de föreliggande uppgifterna föreslår utredningen, att den
högsta platskostnad, som skall få utgöra underlag för statsbidrag, bestämmes
för ålderdomshem som färdigställts under tiden t. o. m. år 1949 till
13 000 kronor, under år 1950 till 15 000 kronor och under år 1951 till
17 000 kronor samt för därefter färdigställda byggnadsföretag till 18 000
kronor. Ett ålderdomshem bör i statsbidragshänseende betraktas som färdigställt
när byggnadsarbetena har fortskridit så långt att hemmet med
hänsyn härtill kan sägas vara inflyttningsklart.

Utredningen framhåller vidare, att det kan bli nödvändigt att med hänsyn
till byggnadskostnadsutvecklingen justera det fastställda maximibeloppet.
Om byggnadskostnaderna skulle komma att undergå någon mera
väsentlig förändring och därigenom grunden för det gällande maximibeloppet
förskjutas, bör beloppets storlek för framtiden omprövas. Det synes
närmast ankomma på socialstyrelsen att i förekommande fall taga initiativ
till en sådan omprövning.

I förevarande sammanhang föreslår utredningen en regel av innehåll
att en kommun, som söker statsbidrag, skall avge förbindelse att om verksamheten
vid ålderdomshemmet nedlägges, t. ex. på grund av att hemmet
förstörs eller skadas eller tages i bruk för annat ändamål, återbära uppburet
statsbidrag eller så stor del därav som med hänsyn till omständigheterna
finnes skälig.

Utredningen behandlar vidare frågan om bidragens differentiering
efter skattekraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

9

Utredningen anför, att anläggningskostnaderna för ålderdomshem, sedda
i sitt större kommunalekonomiska sammanhang, spelar en relativt underordnad
roll. Utslagna per vårddag torde driftkostnaderna vara avsevärt
högre än anläggningskostnaderna, i åtskilliga fall sannolikt ända till 3 ä 4
gånger så höga. Eftersom bidragets skatteutjämnande effekt därför måste
bli ringa, skulle det kunna övervägas — bl. a. för att ernå den av utredningen
eftersträvade enkelheten — att låta statsbidraget utgå med en för
samtliga kommuner lika andel av bidragsunderlaget. Emellertid kan det
enligt utredningen förutsättas att ett sådant enhetsbidrag skulle bli så pass
lågt att den på vissa kommuner stannande delen av anläggningskostnaderna
skulle bli för hög i förhållande till de ekonomiska resurserna. Även
om man betraktar detta bidrag huvudsakligen som ett stimulansbidrag
finner utredningen det sålunda motiverat att kommuner med svagare ekonomiska
resurser får ett högre bidrag än de ekonomiskt bättre ställda
kommunerna.

I likhet med statsbidragssakkunniga anser utredningen, att skatteunderlaget
per invånare är en godtagbar mätare på kommunernas ekonomiska
bärkraft. Då utredningen anser sig kunna i detta sammanhang bortse
från skatteutjämningssynpunkter, avvisas frågan om en differentiering
efter även andra faktorer.

Beträffande frågan om statsbidragsskalan erinrar utredningen till en
början om 1949 års statsbidragssakkunnigas förslag.

1949 års statsbidragssakkunniga föreslog, med hänsyn till den av de
sakkunniga förordade samordningen av statsbidragen till ålderdomshem
och pensionärshem, att bidraget till anordnande av ålderdomshem skulle
bestämmas inom i huvudsak samma gränser som gäller för bidraget till
anordnande av pensionärshem, d. v. s. en övre gräns av 80 och en undre
av 25 %o.

Till ledning för utformandet av en bidragsskala inom de angivna gränserna
gjorde de sakkunniga vissa beräkningar avseende skatteunderlaget
under sjuårsperioden 1942—1948, varvid bortsågs från de två år som utvisade
det högsta resp. det lägsta underlaget. Enligt beräkningarna utgjorde
för angivna tidsperiod medeltalet av antalet skattekronor per invånare
för samtliga primärkommuner 16,6. Detta tal betecknades som det framräknade
normalskatteunderlaget.

De sakkunniga övervägde att vid utformningen av en gemensam bidragsskala
för ålderdomshem och pensionärshem inom gränserna 25 —
80 % bestämma statens bidrag till ca 33 % vid fall av normalskatteunderlag.
En undersökning rörande storleken av de statsbidrag, som under år
1949 beviljats för pensionärshem, 125 fall, visade nämligen ett genomsnittligt
bidrag av ungefär denna storleksgrad. De sakkunniga fann emellertid
att en bidragsskala efter dessa linjer icke skulle medföra någon större
differentiering. En skälig fördelning av kostnaderna mellan staten och
kommunerna samt en önskvärd differentiering kunde i stället enligt de
sakkunniga erhållas, om statsbidraget vid fall av normalskatteunderlag
fastställdes till omkring 45 %. Med utgångspunkt härifrån uppgjorde

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

statsbidragssakkunniga förslag till en bidragsskala inom gränserna 25 %
i fall, där skatteunderlaget översteg 23 skattekronor per invånare, och
75 % då antalet skattekronor per invånare understeg 5.

Åldringsvårdsutredningen bär för egen del gjort vissa beräkningar, avseende
skatteunderlaget i primärkommunerna under sjuårsperioden 1945
•—1951, därvid samma grunder tillämpats som vid statsbidragssakkunnigas
motsvarande beräkningar för perioden 1942—1948. Kommunernas
fördelning efter medeltalet skattekronor per invånare under den förstnämnda
tidsperioden framgår av följande tablå. Uppgifterna avser kommunerna
enligt den kommunala indelningen den 1 januari 1952.

Skattekronor per
invånare

Beräknad fördelning efter
genomsnittet av 1945—1951
års taxeringar

Fördelning efter 1951 års
taxering

Lands-

kommuner

Städer

Samtliga

Lands-

kommuner

Städer

Samtliga

Under 16............

617

617

299

1

300

16—17,99............

99

—

99

166

1

167

18—19,99............

79

15

94

143

—

143

20—21,99 ............

59

20

79

93

4

97

22—23,99 ............

30

20

50

72

9

81

24—25,99 ............

20

34

54

44

23

67

26—27,99 ............

—

24

24

34

31

65

28—29,99 ............

—

10

10

27

22

49

30 och över..........

—

10

10

26

42

68

904

133

1037

904

133

1037

Det genomsnittliga antalet skattekronor per invånare under tidsperioden
1945—1951 utgör, anför utredningen, för samtliga landskommuner
15,34 och för samtliga städer 30,70. Medeltalet skattekronor per invånare
i hela riket utgör 22,17. Sistnämnda tal betecknas som normalskatteunderlaget.

Utredningen har härefter prövat frågan till vilken procentsats statens
bidrag bör bestämmas vid fall av normalskatteunderlag. I och för sig finner
utredningen icke något att erinra mot de av statsbidragssakkunniga
föreslagna gränserna för lägsta och högsta bidragsprocenten (25 resp.
75 %). Av remissyttrandena från kommunalt håll över förslaget anses
också framgå, att dessa procentsatser något så när motsvarar vad kommunerna
räknat med. Under hänvisning till att förslaget av allt att döma
icke ansetts vara genomförbart på grund av statsfinansiella skäl har
åldringsvårdsutredningen fattat som sin uppgift att konstruera en bidragsskala,
som på statsverket lägger en mindre andel av kostnaderna än vad
statsbidragssakkunniga föreslagit. Efter olika överväganden har utredningen
-— icke minst med hänsyn till den indirekta utfästelse, som kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

11

sägas vara inrymd i 1947 års principbeslut — kommit fram till att staten
vid fall av normalskatteunderlag icke bör svara för mindre än en tredjedel
av bidragsunderlaget. Utredningen anser vidare, att statsbidraget icke
i något fall bör bestämmas lägre än till 10 %. Beträffande den övre gränsen
har utredningen stannat för att statens maximala andel bör bestämmas
till åtminstone 50 %.

Från dessa utgångspunkter har åldringsvårdsutredningen uppgjort följande
förslag till bidragsskala.

Antalet skattekronor Statsbidrags per

invånare procent

Under 16 ................................. 50

16—17,99 45

18—19,99 40

20—21,99 35

22—23,9 9 30

24—25,9 9 25

26—27,9 9 20

28—29,99 15

30 och däröver ........................ 10

Utredningen framhåller, att även om graderingen enligt utredningens
mening är motiverad icke ur skatteutjämnings- utan ur stimulanssynpunkt,
hade det i och för sig varit önskvärt att bidragsskalan kunnat sträckas
längre uppåt än till 50 %. I synnerhet där — som förhållandet är i rikets
nordligaste kommuner — byggnadskostnaderna är särskilt höga och skatteunderlagen
regelmässigt låga, kommer konstruktionen av såväl bidragsunderlaget
som bidragsskalan att verka oförmånligt för dessa kommuner.
För de hårdast skattetyngda kommunerna torde dock denna olägenhet
tämligen helt elimineras genom skattelindringsbidraget.

I fråga om statsbidraget till pensionärshemmen gäller att procentsatsen,
om särskilda skäl därtill föranleder, må bestämmas enligt andra grunder
än de fastställda. Statsbidragssakkunniga föreslog, att denna regel skulle
göras tillämplig även beträffande statsbidraget till ålderdomshem. Av
nyss angivna skäl och med hänsyn till den eftersträvade enkelheten i det
administrativa förfarandet har åldringsvårdsutredningen funnit det icke
vara lämpligt eller nödvändigt att föreslå några avvikelser från bidragsskalan
för de ekonomiskt sämst ställda kommunerna. Undantagsbestämmelsen
i fråga om pensionärshemsbidragen har enligt vad utredningen inhämtat
tillämpats ytterst sällan, under åren 1950 och 1951 icke i något
fall.

Vid tillämpning av den föreslagna skalan föreslås en kommuns genom -

12

Kangl. Maj:ts proposition nr 69.

snittliga skatteunderlag böra bestämmas på grundval av de sju senaste
årens skatteunderlag med bortseende från de två år, som visar det högsta
resp. det lägsta skatteunderlaget. I fråga om de retroaktiva bidragsfall,
som avser byggnadsföretag påbörjade före den 1 januari 1953, anses som
beräkningsgrund böra tillämpas åren 1945—1951.

För det fall att en kommun genom kommunindelningsreformen sammanslagits
med en eller flera kommuner bör det genomsnittliga skatteunderlaget
enligt utredningens mening beräknas som om delkommunerna
varit en enhet från början.

Utredningen erinrar i detta sammanhang slutligen om socialvårdskommitténs
förslag (SOU 1950: 11) om bidrag av statsmedel till kommunernas
kostnader för vissa socialvårdsändamål, enligt vilket statsbidragsbestämmelserna
givits en sådan utformning att bidragets anpassning efter förskjutningar
i skatteunderlaget skulle bli i stort sett automatisk. Med hänsyn
till att åldringsvårdsutredningens förslag icke kan anses i alla avseenden
innebära en slutgiltig lösning av bidragsfrågan, har utredningen
icke funnit det nödvändigt med så komplicerade regler som de av socialvårdskommittén
förordade. Även utredningens allmänna strävan efter enkelhet
talar mot en lösning enligt socialvårdskommitténs linje. Utredningen
begränsar sig därför i denna fråga till att i likhet med statsbidragssakkunniga
understryka angelägenheten av att bidragsskalan justeras vid mera
väsentliga förskjutningar i normalskatteunderlaget.

Angående ålderdomshemmens standard erinrar utredningen till
en början om de i propositionen 1947: 243 angivna kraven. Dessa innebär
i fråga om ålderdomshemmens allmänna standard att man i möjligaste
mån bör sträva efter att undvika anstaltsprägeln och i stället söka få fram
en trivsam hemmiljö. Ålderdomshemmen bör anordnas som kommunala
inackorderingshem, varigenom deras tidigare karaktär av fattigvårdsanstalt
skall försvinna. Enligt propositionen bör i fråga om hemmens storlek som
regel en minimistorlek av 20—25 platser upprätthållas, varjämte i fråga
om rumskategorierna och deras inbördes avvägning framhålles, att pensionär
som så önskar i regel skall kunna erhålla eget rum. Med hänsyn
härtill bör minst hälften av platsantalet vara förlagt till enkelrum.

Vidare erinras om vårdhemssakkunnigas förslag rörande utformning
av ålderdomshem m. in. (SOU 1947:74), enligt vilket bestämda normer
i fråga om standarden icke lämpligen borde komma i fråga. Vad som enligt
nämnda sakkunnigas mening i första hand behövdes var, att såväl huvudmän
och arkitekter som centrala myndigheter lämnades vägledning för utformningen
av hithörande byggnader.

Utredningen hänvisar även till en av socialstyrelsen i december 1948
utlyst arkitektpristävlan angående ålderdomshem, vilken avsåg förslag
till ålderdomshem för resp. ca 30 och 80 platser. Enligt prisnämndens ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

13

låtande gav resultatet bl. a. vid handen, att 80 platser var i största laget
med hänsyn till möjligheterna att åstadkomma en lösning, som ägde tillräckliga
trevnadsvärden och samtidigt innehar en logisk och ur driftsynpunkt
fördelaktig disposition av hela anläggningen.

Slutligen lämnas en redogörelse för 1949 års statsbidragssakkunnigas
överväganden i ämnet. Beträffande de standardkrav, som borde uppställas,
anförde dessa sakkunniga bl. a. följande.

En minimistorlek av 20—25 platser borde i regel upprätthållas. Ett
mindre platsantal än 20 ansåges medföra olägenheter bl. a. i fråga om personalkostnader
och byggnadens planlösning. Beträffande maximistorleken
rekommenderades med stöd av dittills vunna erfarenheter att ålderdomshem
i regel icke planerades för mera än 70—75 platser.

Det vore önskvärt att ålderdomshemmen förlädes så nära vanlig bebyggelse
som möjligt. Ålderdomshem och pensionärshem borde ej utan särskilda
skäl uppföras i omedelbar närhet av varandra.

Minst hälften av platsantalet i ett ålderdomshem borde vara förlagt till
enkelrum. Detta krav hade allmänt iakttagits vid nybyggnader under de
senaste åren. Övriga rum borde anordnas som dubbelrum. I de större
hemmen, d. v. s. med mer än 40 platser, kunde det dock vara arbetsbesparande
att sammanföra ett lämpligt antal platser till en grupp för att
utnyttjas som sjukavdelning vid tillfälliga och lindrigare sjukdomsfall
eller för vård av pensionärer, som av ålderdomssvaghet vore sängliggande.

Beträffande rummens storlek borde de i programmet för socialstyrelsens
arkitekttävling angivna kraven (enkelrum It m2 och dubbelrum 15 m2
möblerbar golvyta) i regel gälla även som villkor för statsbidrag.

Varje pensionärsrum borde utrustas med tvättställ och garderob. Från
några kommuners sida hade önskemål framställts om utrustning av pensionärsrummen
även med \v. c. och kokplattor. De sakkunniga förordade
liksom socialstyrelsen att gemensamma toalettrum, skilda för män och
kvinnor, anordnades för de pensionärer, som bodde i enkelrum. Däremot
syntes särskilda toalettrum kunna anordnas i anslutning till vax-je dubbelrum.
Anordning med kokplattor i rummen borde med hänsyn till eldfara
och risk för olycksfall icke uppmuntras. Pensionärernas önskemål om
egna kokmöjligheter borde tillgodoses på annat sätt.

Utöver nämnda utrymmen borde ett ålderdomshem innehålla vissa
gemensamhetsutrymmen. Några normer för storleken av dessa syntes dock
icke erforderliga.

Vid ombyggnad av bestående ålderdomshem borde enligt statsbidragssakkunniga
standardfrågan bedömas efter förutsättningarna i varje särskilt
fall. Enahanda borde förhållandet vara beträffande ålderdomshemsbyggen,
som påbörjats efter den 1 juli 1946 men före den dag statsbidragsbestämmelserna
trädde i kraft.

Åldringsvårdsutredningen framhåller, att dess fortsatta arbete kan tänkas
medföra att frågan om ålderdomshemmens ställning i vissa avseenden
får betraktas från andra utgångspunkter än de nuvarande. Utredningen
är därför icke beredd att redan nu taga definitiv ställning till detalj spörsmål
i standardfrågan. Emellertid anser utredningen, att de kompletterande

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

normer till 1947 års riktlinjer i fråga om hemmens standard, som statsbidragssakkunniga
föreslagit, tills vidare torde kunna tjäna som allmänna
rekommendationer. I ett läge då man ännu icke kan överblicka ålderdomshemmens
blivande uppgift med hänsyn till det framtida klientelets sammansättning
ur vårdbehovssynpunkt torde dock viss försiktighet böra iakttagas
i fråga om anordnande av enkelrum i större omfattning än som
förutsattes i 1947 års beslut. I övrigt understryker utredningen att vid utformningen
av ålderdomshemmen särskild hänsyn måste tagas till de
växlande förutsättningarna och behoven i olika kommuner. Dessa skall
lämnas största möjliga frihet att utbygga ålderdomshemmen med beaktande
av de lokala vårdbehoven i varje kommun. Ett strikt följande av
normerna bör sålunda icke få uppställas som villkor för att kunna erhålla
statsbidrag. Socialstyrelsen bör liksom hittills bistå kommunerna i frågor
som gäller ålderdomshemmens standard.

Enligt utredningens mening bör närmare bestämmelser om standarden,
därest sådana skulle anses erforderliga, i vart fall icke införas i statsbidragsförfattningen.
Om det skulle anses nödvändigt och lämpligt att införa
sådana bestämmelser i författning, bör de, såsom också framhållits
i några yttranden över statsbidragssakkunnigas förslag, ha sin plats i
den lag, som reglerar kommunernas skyldigheter beträffande ålderdomshem,
eller f. n. i fattigvårdslagen. Med hänsyn till att en allmän översyn
av denna lag fortfarande är aktuell, torde någon ändring av lagens föreskrifter
om ålderdomshem icke böra göras i nu förevarande sammanhang.
I statsbidragsförfattningen bör sålunda såsom villkor för statsbidrag endast
föreskrivas, att ålderdomshem anordnas i enlighet med i särskild
ordning godkänd plan. Detta allmänna villkor bör även gälla vid ombyggnad
av bestående ålderdomshem liksom beträffande nybyggnader, som påbörjats
efter den 1 juli 1946 men före den dag statsbidragsbestämmelserna
träder i kraft.

I avseende å ärendenas handläggning erinrar utredningen inledningsvis
om bestämmelsen i 34 § fattigvårdslagen, att för uppförande av
ålderdomshem skall uppgöras plan, vilken underställes länsstyrelsen, som
prövar huruvida ålderdomshemmet är så inrättat, att det uppfyller sitt
ändamål. Denna prövning tillgår numera i praktiken så, att länsstyrelsen
efter inhämtande av yttrande från socialstyrelsen fastställer plan till
ny-, om- eller tillbyggnad av ålderdomshem.

Utredningen redogör härefter bl. a. för statsbidragssakkunnigas förslag
i denna fråga. Härom anför utredningen följande.

1949 års statsbidragssakkunniga förklarade sig dela den uppfattning,
som kommit till uttryck i propositionen om ålderdomshemmen, att man
borde eftersträva en sådan decentraliserad ordning för statsbidragsärendenas
handläggning att statens gransknings- och beslutanderätt lades hos
länsstyrelserna. Innan dessa erhållit tillräckliga möjligheter härför — de

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 69.

15

sakkunniga hänvisade i detta sammanhang till 1948 års länsstyrelseutrednings
då ännu icke avslutade arbete — syntes det emellertid bli nödvändigt
att välja en annan ordning för handläggningsförfarandet. De sakkunniga
föreslog därför att det skulle ankomma på Kungl. Maj :t att meddela
beslut om statsbidrag. Detta medförde att även förslag beträffande
tomt och byggnadsritningar måste fastställas av Kungl. Maj :t och prövningen
därvidlag alltså överflyttas från länsstyrelserna. Dessas medverkan
borde bibehållas i den formen, att de skulle yttra sig i ärenden angående
ansökningar om statsbidrag. De sakkunniga förordade att socialstyrelsens
rådgivnings- och granskningsverksamhet beträffande ålderdomshemsbyggnadernas
utformning ur standardsynpunkt och med hänsyn till deras
ändamål borde bibehållas. Däremot ansåg sig de sakkunniga icke kunna
förorda, att den tekniska och ekonomiska granskningen av byggnadsförslagen
lades hos socialstyrelsen. Denna uppgift borde anförtros bostadsstyrelsen.

Gången i handläggningsförfarandet skulle enligt de sakkunnigas förslag
sålunda bli den, att ansökningar om statsbidrag skulle inges till länsstyrelsen,
som med eget yttrande hade att vidarebefordra dem till socialstyrelsen.
Efter inhämtande av yttrande från bostadsstyrelsen skulle socialstyrelsen
med eget yttrande överlämna ansökningarna till Kungl. Maj :t
för avgörande.

Åldringsvårdsutredningen säger sig till fullo dela statsbidragssakkunnigas
principiella uppfattning att en decentraliserad handläggning av ifrågavarande
statsbidragsärenden bör eftersträvas. Under den tid, som förflutit
efter 1947 års beslut i ålderdomshemsfrågan, har länsstyrelserna
liksom tidigare haft att fastställa planer för dessa hem. Beslutanderätten
både i dessa ärenden och i fråga om statsbidrag till ålderdomshemmen bör
uppenbarligen ligga hos en och samma myndighet. Med den utformning
av statsbidraget, som utredningen i det föregående stannat för, synes man
enligt utredningens förmenande icke behöva hysa samma betänkligheter
som statsbidragssakkunniga mot att anförtro bidragsgivningen åt länsstyrelserna,
vilka intar ställningen som centralmyndigheter för socialvården
inom länen. Utredningen föreslår därför, att det skall ankomma på länsstyrelserna
att meddela beslut i statsbidragsärendena. Förslaget stödes
ytterligare därav, att länsstyrelserna efter genomförandet fr. o. m. den 1
januari 1953 av den nya organisationsformen synes bli bättre rustade än
hittills att handlägga socialärenden överhuvud.

Utredningen förutsätter, att ett nära samarbete skall äga rum mellan
länsstyrelserna och socialstyrelsen såsom det för hela landet gemensamma
sakkunniga organet på förevarande område. I ärenden angående fastställelse
av plan för ålderdomshem inhämtar länsstyrelserna som förut nämnts
yttrande från socialstyrelsen. Denna ordning anses böra tillämpas även i
bidragsärendena. Ett uttryckligt stadgande härom bör intagas i statsbidragsförfattningen.

För statsbidragens utbetalande föreslår utredningen i likhet med

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 69.

statsbidragssakkunniga samma ordning, som nu gäller beträffande bidragen
till folkskolebyggnader. Detta innebär, att halva statsbidraget må lyftas
vid byggnadsarbetets påbörjande och en fjärdedel, då byggnaden är under
tak. Därest byggnadsföretaget huvudsakligen avser ombyggnad, må dock
tre fjärdedelar lyftas redan vid igångsättandet. Återstoden av statsbidraget
skall utbetalas, sedan bidragsbeloppet blivit slutligt fastställt.

Beträffande kostnaderna för bidragsgivningen anser sig utredningen
icke kunna angiva de totala ekonomiska konsekvenserna för statsverket,
då ett bedömande härav försvåras av många ovissa faktorer, såsom t. ex.
tillgången på material och arbetskraft, den allmänna ekonomiska utvecklingen
samt inte minst den lämpliga avvägningen i framtiden mellan de
olika vårdformerna för åldringar. Utredningen har därför begränsat sina
beräkningar till att avse anslagsbehovet för budgetåret 1953/54. Med utgångspunkt
från att bidragsgivningen skall kunna börja den 1 juli 1953
framlägges i huvudsak följande beräkning av medelsbehovet.

Enligt 1947 års riksdagsbeslut skall statsbidrag utgå för nybyggnadssamt
om- och tillbyggnadsarbeten, som påbörjats efter den 1 juli 1946.
Enligt uppgifter, som inhämtats från socialstyrelsen, har efter nämnda dag
påbörjats och under tiden intill den 1 januari 1952 färdigställts nybyggnader
för 39 ålderdomshem med sammanlagt 1 659 platser för en uppgiven kostnad
av tillhopa i avrundat tal 27,3 miljoner kronor, motsvarande ett bidragsunderlag
av omkring 23,4 miljoner kronor enligt de av utredningen
föreslagna bestämmelserna. Under tiden 1 januari 1952—30 juni 1953
beräknas ytterligare 35 ålderdomshem med sammanlagt 1 759 platser bli
färdigställda. Bidragsunderlaget beräknas i dessa fall till omkring 31,3
miljoner kronor. Om- och tillbyggnadsarbeten under tiden 1 juli 1946—•
31 december 1951 har berört 13 ålderdomshem. Bidragsunderlaget beräknas
för dessa arbeten uppgå till omkring 2,9 miljoner kronor. Under tiden
1 januari 1952—30 juni 1953 beräknas 8 ålderdomshem bli om- och tillbyggda.
I dessa fall beräknas bidragsunderlaget till omkring 4,4 miljoner
kronor. Slutligen beräknas före den 1 juli 1953 påbörjade men då
ännu ej avslutade byggnadsföretag ge ett nytillskott av ca 500 platser och
motsvara ett bidragsunderlag, inberäknat om- och tillbyggnader, av omkring
9,5 miljoner kronor. Det sammanlagda bidragsunderlag, varå statsbidrag
i första hand måste beräknas, uppgår sålunda till omkring 71,5
miljoner kronor. Med tillämpning av de föreslagna statsbidragsbestämmelserna
skulle summan av statsbidragen i dessa fall bli ca 24,5 miljoner
kronor.

Under förutsättning att investeringsverksamheten på förevarande område
fortgår ungefär i samma takt som de två senaste åren torde man
kunna räkna med att byggnadsföretag motsvarande en nyproduktion av
omkring 1 000 ålderdomshemsplatser påbörjas under budgetåret 1953/54.
Härjämte kan beräknas om- och tillbyggnadsarbeten för en kostnad av
omkring 3 miljoner kronor. Efter ett antaget bidragsunderlag av 18 000
kronor per plats för nybyggnaderna och en genomsnittlig bidragsprocent
av 33, skulle för budgetåret 1953/54, under förutsättning att i medeltal tre
fjärdedelar av bidraget kommer att utbetalas under budgetåret, behöva
beräknas ca 5,2 miljoner kronor.

Kungl. Majrts proposition nr 69.

17

Det sammanlagda rnedelsbehovet för budgetåret 1953/54 beräknas sålunda
till omkring 29,7 miljoner kronor. Som jämförelse anföres att statsbidragssakkunniga
angivit anslagsbehovet för samma tid till omkring
37,5 miljoner kronor, därvid de sakkunniga dock grundat sina beräkningar
på prisläget i början av år 1950.

Utredningen har slutligen behandlat frågan om statsbidrag till
särskilda ålderdomshem för lappar.

Enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 277) angående statsbidrag till
fattigvård och barnavård för lappar utgår bl. a. statsbidrag till fattigvårdssamhällen
och kommunalförbund för uppförande eller inrättande av särskilda
ålderdomshem för lappar, som huvudsakligen ägnat sitt liv åt renskötsel,
samt för sådan om- eller tillbyggnad av dylikt hem, som närmast
är att likställa med nybyggnad (byggnadsbidrag). Sådant bidrag må även
utgå för inköp och inrättande till särskilt ålderdomshem för lappar av
redan befintlig, för annat ändamål disponerad byggnad.

Byggnadsbidrag utgår med hela den godkända kostnaden för uppförande,
inrättande, om- eller tillbyggnad av ålderdomshemmet eller den del därav,
som är avsedd för lappar. Bidrag till inköp och inrättande till särskilt ålderdomshem
för lappar av redan befintlig byggnad utgår med hela köpesumman,
i vad den kan anses skäligen belöpa på själva byggnaden, samt
hela den godkända kostnaden för erforderliga om- eller tillbyggnadsarbeten.

Sedan bidragsgivningens början har Kungl. Maj :t beviljat byggnadsbidrag
till anordnande av sju lappålderdomshem, därav fyra i Västerbottens
och tre i Norrbottens län. Efter 1936 har statsbidrag icke beviljats till inrättande
av något nytt ålderdomshem av detta slag. Det sammanlagda
platsantalet på de angivna sju hemmen uppgår till 104, därav 56 i Västerbottens
och 48 i Norrbottens län. Enligt inhämtade uppgifter fanns den
25 november 1949 endast 43 och den 1 oktober 1952 endast 19 lappar av
ifrågavarande kategori inackorderade å hemmen.

Genom olika beslut under åren 1934—1949 har Kungl. Maj:t på framställning
av vederbörande kommuner förklarat hinder ej möta mot att å
samtliga de sju lappålderdomshemmen intages även andra vårdbehövande
än lappar. Såsom villkor härför har föreskrivits, att kommunen skall för
varje å hemmet intagen annan person till staten erlägga en särskild årlig
avgift. Denna har i intet fall bestämts till högre belopp än 100 kronor.

Utredningen redogör härefter för vissa av statsbidragssakkunniga återgivna
synpunkter, framförda av lappfogdarna samt av fattigvårdskonsulenten
och länsstyrelsen i Norrbottens län, rörande behovet av särskilda
lappålderdomshem i länet, varom torde få hänvisas till nämnda sakkunnigas
betänkande (SOU 1950:22, s. 47—49). I anslutning härtill erinras,
att statsbidragssakkunniga fann dessa synpunkter bestyrka, att något egent2—222
53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 69.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

ligt behov av särskilda ålderdomshem för lappar icke längre kunde anses
föreligga. Beträffande de nuvarande särskilda lappålderdomshemmen förutsatte
statsbidragssakkunniga, att dessa hem såsom hittills i huvudsak
skulle reserveras för lappar, men att i enlighet med den praxis, som utvecklats
på området, inackordering på hemmen i mån av tillgång på platser
skulle tillåtas jämväl för andra personer. Några särskilda avgifter till
staten — under 1948 inbetalades ca 1 000 kronor — borde emellertid ej
längre erläggas. Utredningen erinrar härjämte, att länsstyrelsen i Norrbottens
län i yttrande över statsbidragssakkunnigas förslag förklarat sig
kunna tillstyrka förslaget i denna del endast under förutsättning att det
till sin storlek förhållandevis gynnsamma statsbidrag, som föreslagits av
de sakkunniga, i huvudsak godtages av statsmakterna.

Åldringsvårdsutredningen finner för sin del, att det icke längre kan
anses föreligga någon anledning att upprätthålla kravet på särskilda ålderdomshem
för ifrågavarande kategori lappar. Den utveckling, som omvittnats
av myndigheterna i det nordligaste länet och som innebär en fortgående
utjämning av den tidigare skillnaden i lapparnas och den övriga
lappmarksbefolkningens livsföring, synes otvetydigt tala mot anordnandet
av nya sådana hem. Beläggningen på de nuvarande lappålderdomshemmen
talar också sitt tydliga språk härvidlag. Antalet lappar på hemmen har
stadigt sjunkit och är f. n. obetydligt; på tre av de sju hemmen är för
övrigt icke någon till den renskötande befolkningen hänförlig lapp inackorderad.
Åldringsvårdsutredningen föreslår, att bestämmelserna om dessa
byggnadsbidrag skall upphöra att gälla samtidigt som bestämmelserna om
statsbidrag till de vanliga ålderdomshemmen träder i kraft.

I frågan om användningen av de befintliga lappålderdomshemmen ansluter
sig åldringsvårdsutredningen till vad statsbidragssakkunniga anfört.
I likhet med dessa sakkunniga anser utredningen, att de särskilda avgifter,
som av vederbörande kommun erlägges till staten för vård å sådant
ålderdomshem av andra vårdbehövande än lappar, bör slopas för framtiden.

Yttranden.

Över åldringsvårdsutredningens betänkande har yttranden efter remiss
avgivits av i stort selt samma myndigheter och organisationer, som hörts
över 1949 års statsbidragssakkunnigas förslag, nämligen statskontoret, socialstyrelsen,
bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens och
Norrbottens län samt svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och svenska socialvårdsförbundet. Överståthållarämbetet och
nämnda länsstyrelser har överlämnat yttranden av statens socialvårdskonsulenter
i sex distrikt samt av olika kommunala organ i nio städer, två

19

Kung!. Maj:ts proposition nr 69.

köpingar och tio landskommuner. Vidare har redovisats yttranden från fattigvårdsförbunden
i Södermanlands och Västernorrlands län, Östergötlands
läns socialvårdsförbund samt Skaraborgs länsavdelning av landskommunernas
förbund.

Förslaget har i yttrandena som regel vunnit anslutning eller principiellt
instämmande, dock med undantag för den del som avser bidragets storlek
där en övervägande kritisk inställning kommit till uttryck.

I det följande lämnas en närmare redogörelse för de erinringar, som
framställts mot förslaget.

\issa allmänna erinringar mot det föreslagna bidragssystemet anlöres
bl. a. av svenska landskommunernas förbund. Enligt förbundet har
kommunerna hittills haft dåliga erfarenheter av såväl fasta bidragsunderlag
som av vid fasta skatteunderlagsskalor låsta procentsatser. Den avvägning
av kostnaderna mellan staten och kommunerna, som man med dylika
konstruktioner velat åstadkomma, har under de senaste åren till följd av
ändringarna i penningvärdet i hög grad förskjutits till kommunernas nackdel.
Endast på grund av att statsbidragsbestämmelserna med hänsyn till
åldringsvårdsutredningens fortsatta överväganden liksom till allmänna
statsbidragsutredningens arbete måste få en provisorisk karaktär anser sig
förbundet kunna godtaga att bidraget i princip konstrueras på föreslaget
sätt.

Vad angår frågan om bidrags underlagets konstruktion förordas
ett system med fasta belopp per vårdplats som bidragsunderlag av statskontoret,
som erinrar att ämbetsverket i utlåtande över 1949 års statsbidragssakkunnigas
betänkande funnit övervägande skäl tala för ett sådant system
i stället för att såsom dessa sakkunniga föreslagit knyta statsbidraget till de
verkliga kostnaderna. Fastän åldringsvårdsutredningen gjort avsteg från
berörda kommittéförslag i så måtto att vid bidragsgivningen hänsyn icke
skall tagas till de faktiska kostnaderna till den del de överstiger ett visst
belopp pei plats, anser statskontoret, att även ett så konstruerat bidragssystem
är allttör komplicerat och att en anordning med ett fixt belopp per
plats avgjort är att föredraga. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån
förklarar sig helst ha sett sistnämnda konstruktion men anser sig kunna
biträda utredningens förslag.

Bidragsunderlagets maximering till visst belopp per plats avvisas å andra
sidan uttryckligen av länsstyrelsen i Skaraborgs län, drätselkammaren i
Gävle, kommunalnämnden i Piteå landskommun, fattigvårdsstyrelsen i
Luleå och svenska stadsförbundet. Under hänvisning till byggnadskostnadsutvecklingen
och variationerna i dylika kostnader olika orter emellan yrkas
att bidiaget i stället skall anknytas till de verkliga kostnaderna i varje särskilt
fall.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Den föreslagna begränsningen av bidragsgivningen beträffande personalbostäder
har föranlett erinringar från bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands.
Kronobergs, Malmöhus, Skaraborgs och Gävleborgs län samt
stadsförbundet, vilka anser, att utredningen icke förebragt övertygande skäl
för den föreslagna begränsningen utan att kostnaderna för samtliga erforderliga
personalbostäder bör inräknas i bidragsunderlaget. Socialstyrelsen
framhåller, att en betydande förenkling av bidragssystemet skulle vinnas,
om vid beräkningen av bidragsunderlaget i det enskilda fallet kostnaderna
för personalbostäder icke frånräknades. I sammanhanget påpekas,
att vid framräkningen av det föreslagna bidragsunderlaget för hem uppförda
år 1952 och senare eller 18 000 kronor per plats avdrag redan gjorts förvissa
personalbostadskostnader. Styrelsen erinrar, att kostnaderna för personalbostäder
icke frånräknas vid bidragsgivningen till barnhem samt uttalar,
att såväl länsstyrelsen som socialstyrelsen vid fastställande av plan
för ålderdomshem torde kunna tillse, att ålderdomshem icke i något fall
förses med för många eller för stora personalbostäder.

Statskontoret anser, att kostnaderna för personalbostäder icke bör inräknas
i bidragsunderlaget, då bostäderna inrymmes i särskild byggnad.

I några yttranden anföres, att den totala anskaffningskostnaden för elt
ålderdomshem bör utgöra grund för statsbidragets beräknande och att sålunda
statsbidrag bör utgå även till tomtkostnader in. in. Av denna mening
är Stockholms stadskollegium och läns styr elsen i Västerbottens län.

I fråga om den föreslagna maximi kostnaden per vårdplats uttalar
socialstyrelsen, att den finner de av utredningen för olika år angivna beloppen
väl avvägda. Styrelsen anser dock, att det hade varit önskväit att
det högsta bidragsunderlaget föreslagits till ett väsentligt högre belopp för
Västerbottens och Norrbottens län. Fattigvårdsstyrelsen i Malmö har vid
jämförelse med de kostnadskalkyler, som upprättats för ett planerat ålderdomshem
i staden, funnit, att den högsta föreslagna maximigränsen ej understiger
de beräknade kostnaderna för detta hem.

Lägre belopp per plats förordas av statskontoret i anslutning till dess
förslag om en fast platskostnad. Under hänvisning till att åldringsvårdsutredningen
vid bidragsunderlagets beräknande i viss utsträckning
medtagit även kostnaderna för personalbostäder i friliggande byggnader,
vilket statskontoret som förut framhållits icke kan tillstyrka, anses bidragsunderlaget
icke böra bestämmas till högre belopp än It 000 kronor
för ålderdomshem som färdigställts före utgången av 1950. Med hänsyn
till indextalet för byggnadskostnaderna 1951 och 1952 föreslås platskostnaden
för 1951 till 14 000 kronor och för 1952 och efterföljande år till
15 000 kronor. Samma grunder bör enligt statskontorets mening tillämpas
i fråga om statsbidrag för om- eller tillbyggnadsarbeten när det gäller inrättande
av ålderdomshem i byggnad, som av kommunerna för ändamålet

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

21

inköpes, eller dylika arbeten av den omfattning, att de närmast är att
jämföra med nybyggnad. I övrigt anses frågan om bidragets storlek vid
om- eller tillbyggnadsarbeten böra prövas i varje särskilt fall.

I flera yttranden ifrågasattes ett högre belopp per plats än 18 000 kronor
för ålderdomshem uppförda 1952 eller senare. Följande må återgivas.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att om man såsom utredningen gjort utgår
från 15 000 kronor per plats vid prisläget år 1950 borde med tillämpning
av den beräkning av därefter inträffade prisstegringar, som Kungl. Maj :t i
annat sammanhang godtagit, motsvarande belopp för åren 1951 och 1952
upptagas till 20 000 resp. 21 000 kronor.

Landskommunernas förband liksom fattigvårdsstyrelsen i Höganäs
anser att det föreslagna beloppet torde vara i minsta laget. Enligt överståthållarumbetet
skulle Stockholms stad genom den föreslagna platskostnaden
få mindre än 10 % av de verkliga kostnaderna. Stockholms stadskollegium
angiver den aktuella platskostnaden i staden till 25 000 kronor medan
drätselkammaren i Gävle för denna stads del räknar med en kostnad av
f. n. 27 000—28 000 kronor. Piteå landskommun har under byggnad ett hem,
som beräknas kosta i runt tal 30 000 kronor per plats. Enligt kommunen
torde denna gräns även tangeras av två andra kommuner i Norrbottens län,
som samtidigt uppför nya ålderdomshem.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att erfarenheterna i länet i
fråga om byggnadskostnaderna är skiftande men att anledning finnes afl
antaga att stegringen i kostnaderna varit större än utredningen beräknat.
Under hänvisning bl. a. till att byggnadskostnaderna enligt uppgift av 1951
års bostadsutredning ökat med 35 % under tiden juli 1950—oktober 1952
förordar länsstyrelsen eu förnyad utredning beträffande bidragsunderlagets
maximibelopp. Icke heller länsstyrelsen i Västerbottens län kan tillstyrka,
att maximibeloppet fastlåses på sätt utredningen föreslagit. Då byggnadskostnaderna
i övre Norrland är avsevärt högre än för landet i genomsnitt
kommer ett genomförande av utredningsförslaget i denna del att medföra
orättvisa speciellt för lappmarkskommunerna.

Ett belopp av 18 000 kronor per plats är enligt länsstyrelsen i Norrbottens
län uppenbart för lågt, särskilt för detta läns vidkommande. Länsstyrelsen,
som i princip ställer sig avvisande till särbestämmelser för övre Norrlands
del, anser det ofrånkomligt, att övre gränsen för bidragsunderlaget höjes
till förslagsvis 20 000 kronor per vårdplats för hela riket. Därjämte ifrågasätter
länsstyrelsen — med tanke på de osedvanligt höga byggnadskostnaderna
i länet — om ej »synnerliga skäl» i enstaka fall bör motivera ett ännu
högre bidragsunderlag.

Förslaget att bidragen skall graderas efter kommunernas skatteunderlag
avstyrkes av fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborg, som framhåller
att, då skatteskäl icke talar för en differentiering, det är ett rättvisekrav att

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

alla kommuner får samma bidrag. Svenska stadsförbundet erinrar i denna
fråga, att förbundet i flera tidigare sammanhang, bl. a. i yttrande över statsbidragssakkunnigas
förslag, har framfört invändningar mot en gradering
efter kommunernas skatteunderlag per invånare. Förbundet vill ej bestrida,
att det kan vara ur skatteutjämningssvnpunkt befogat att framföra krav
på en dylik gradering som en bestämmande faktor, men det synes behövligt
att bl. a. få klarlagt i vad mån hänsyn vid graderingen bör och lämpligen
kan tagas även till andra faktorer, som föranleder olikheterna kommunerna
emellan i fråga om skattebördan. Emellertid framhåller förbundet,
att kommunerna över lag torde vara beredda att acceptera ett bidragssystem
med skatteunderlagsgradering hellre än att fixerandet av grunderna
för det av statsmakterna i utsikt ställda statsbidraget ytterligare förhalas.
En förutsättning härför bör dock vara att graderingen utformas så, att
bidragstilldelningen lyftes upp på en högre nivå än den föreslagna.

Utredningens förslag till statsbidragsskala har mött en övervägande
kritisk inställning. Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida statsbidraget
efter den nedskrivning som föreslagits i förhållande till 1949 års statsbidragssakkunnigas
förslag är ägnat att stimulera byggandet av nya ålderdomshem.
Länsstyrelsen i Kronobergs län beklagar, att omständigheterna
måst föranleda åldringsvårdsutredningen att föreslå en bidragsskala, som
på statsverket lägger en mindre andel av bördan. I samma riktning uttalar
sig länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus län medan länsstyrelsen
i Värmlands län understryker behovet av högre statsbidrag för de svagast
ställda kommunerna.

Socialstyrelsen anser, att den av statsbidragssakkunniga föreslagna bidragsskalan
icke bort underskridas, enär genom dessa regler betydligt
större rättvisa skulle ha skapats kommunerna emellan. Enligt länsstyrelsen
i Skaraborgs län bör statsbidraget skäligen höjas till samma storlek
som nämnda sakkunniga föreslagit. Av samma mening är kommunalfullmäktige
i Brunflo kommun, kommunalnämnden i Piteå landskommun samt
drätselkammaren i Gävle.

Stockholms stadskollegium och kommunalfullmäktige i Habo kommun
förordar en bidragsprocent av lägst 30 och högst SO. Fattigvårdsstyrelsen i
Luleå anser det naturligaste vara att anknyta statsbidragets storlek till de
fr. o. m. 1954 beslutade bestämmelserna om de kommunala bostadstilläggen,
varigenom staten skulle bidraga med lägst 25 och högst 00 % av kostnaderna.
Länsstyrelsen i Kärrbottens län yrkar, att maximibidraget lastställes
till 60 och minimibidraget till 20 %.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att det framlagda förslaget
vållat besvikelse framför allt i de kommuner, som trott sig ha betydande
statsbidrag att lyfta för redan färdigställda ålderdomshemsbyggen

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

28

men att man blivit betänksam också i kommuner, som har byggen mer eller
mindre färdigprojekterade. Förbundet yttrar vidare bl. a.:

Det är icke allenast på det sättet att man i 1947 års riksdagsbehandling
av frågan sett en utfästelse, som man litat till. Man har också av de statliga
myndigheter, som ha att ta befattning med tillkomsten av ålderdomshem,
bibringats den uppfattningen att förhållandevis höga statsbidrag skulle
komma att utgå. Ett antal kommuner, som uppfört ålderdomshem efter
den 1 juli 1946, ha också i sina räkenskaper balanserat fordran på statsverket
för statsbidrag, som till storleken motsvarar vad som skulle ha
utgått, om något av de tidigare förslagen genomförts. Något annat har man
uppenbarligen icke haft att hålla sig till. Det måste bli en för kommunalförvaltningen
ohållbar situation, om kommunerna i fortsättningen icke
kunna lita på de mer eller mindre klart uttalade förhandsutfästelser i fråga
om statsbidrag m. in., som givas av tillsynsmyndigheterna. Det kan rimligen
icke påfordras att kommunerna skola undersöka huruvida dessa i
varje särskilt fall ha ett fast underlag för sina utfästelser.

Efter att ha med ett exempel belyst de ekonomiska verkningarna av den
föreslagna bidragsskalan konstaterar förbundet, att ett statsbidrag på 10 %
uppenbarligen icke kan spela någon nämnvärd praktisk roll för kommuner
med de högsta skatteunderlagen. I kommuner med de lägsta skatteunderlagen
kan man icke genom upplåning skjuta alltför stor del av anläggningskostnaderna
på framtiden, eftersom de kan få komma att bäras av ett
lägre skatteunderlag till följd av den starka utflyttningen av personer i
produktiv ålder. Den kommunala andelen av kostnaderna kommer därigenom
att kännas så mycket hårdare. Då därtill kommer att dessa kommuner
regelmässigt har ett stort antal åldringar att draga försorg om, finner förbundet
det icke opåkallat att ge statsbidraget eu starkare stimulerande
effekt för de sämst ställda kommunerna. I sådant syfte föreslås, att bidragsskalan
utökas till 70 %, vilken procentsats bör gälla vid ett skatteunderlagstal
av 12 kronor per invånare. För de retroaktiva bidragsfallen
angives den ifrågasatta ändringen få betydelse för endast 12 kommuner
med sammanlagt 394 vårdplatser. Enligt förbundets beräkning skulle merkostnaden
för statsverket i dessa fall stanna vid ca 900 000 kronor. Icke
heller för den fortsatta bidragsgivningen förutsättes den föreslagna utökningen
av bidragsskalan bli särskilt kostnadskrävande.

Svenska stadsförbundet erinrar, att socialvårdskommittén i sitt i juli
1946 avgivna betänkande angående åldringsvården förordat, att reglerna
för bidragsgivningen till folkskolebyggnader skulle i tillämpliga delar gälla
för statsbidrag till ålderdomshem. Under hänvisning härtill framhåller
förbundet, att de nu föreslagna bidragsbestämmelserna icke tillnärmelsevis
motsvarar vad man från kommunernas sida haft anledning att rimligen
vänta sig i fråga om statens andel i bekostandet av ålderdomshemsvårdens
ordnande. Några giltiga skäl har överhuvud icke förebragts mot att anknyta

24

Kung!. Maj:ts proposition nr 69.

bidragets storlek till motsvarande bestämmelser för folkskolebyggnader
med 35 % såsom bidragets minimum. Förbundet erinrar vidare, att riksdagen
år 1945 beslöt detta minimum för folkskolebyggnaderna i anledning
av en proposition, vari det lägsta procenttalet föreslagits till endast
25 %.

Även svenska socialvårdsförbundet framhåller, afl det föreliggande förslaget
icke uppfyller de förväntningar kommunerna ansett sig berättigade
att hysa. Förbundet hemställer, att det i varje fall måtte tagas under övervägande
att lämna de kommuner, som under de senaste fem åren uppfört
nya ålderdomshem, högre statsbidrag än som föreslagits. Beträffande utformningen
av bidragsskalan i övrigt ifrågasätter socialstyrelsen och
Stockholms stadskollegium, huruvida icke en automatiskt verkande
regel för statsbidragsprocentens anpassning till förskjutningar i skatteunderlaget
bör införas. Som mönster framhålles de grunder som framlagts
av socialvård skommittén i betänkande med förslag till socialhjälpslag
(SOU 1950: 11).

Vad angår standardfrågorna har åldringsvårdsutredningens rekommendation
att viss försiktighet bör iakttagas i fråga om anordnande
av enkelrum i större omfattning än som förutsattes i 1947 års beslut mött
erinringar i några yttranden.

Sålunda understryker socialstyrelsen, att de av 1947 års riksdag beslutade
riktlinjerna för planering av enkelrum under inga förhållanden
bör frångås. En av socialstyrelsen företagen undersökning rörande 45
ålderdomshem, som iordningställts efter dessa riktlinjer, liksom styrelsens
kontakt med övriga nyinrättade hem talar klart för att 1947 års
ålderdomshemsreforms största värde ligger just i en mot efterfrågan svarande
tillgång på enkelrum. I samma riktning som socialstyrelsen uttalar
sig stadsfullmäktige i Växjö, fattigvårdsstyrelsen i Söderhamn, socialvårdslconsulenten
i trettonde distriktet och Östergötlands läns socialvårdsf örhvnd.

Statskontoret anser, att man vid bidragsgivningen bör utgå från att
för högst halva platsantalet bör avses enkelrum, medan bl. a. svenska
landskommunernas förbund understryker, att det är angeläget, att kommunerna
icke bindes i detalj av bestämda föreskrifter om hemmens allmänna
standard så länge riktlinjerna för den framtida åldringsvården
icke är uppdragna.

Utredningens förslag i fråga om ärendenas handläggning har i
allmänhet vunnit anslutning i de yttranden där frågan berörts. Svenska
socialvårds förbundet anser dock, att man bör kunna gå ytterligare ett steg
i fråga om decentralisering på så sätt att länsstyrelserna utan remissför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

farande borde kunna bemyndigas att taga ställning till en statsbidragsansölcan.
Förbundet förordar, att frågan om godkännande av planen för
ålderdomshemmets anordnande först handlägges. Sedan denna plan blivit
av länsstyrelsen efter hörande av socialstyrelsen godkänd, borde det ankomma
på länsstyrelsen att utan förnyad remiss till socialstyrelsen taga
ställning till ansökningen om statsbidrag.

Avvikelse från utredningens förslag förordas av statskontoret beträffande
handläggningen av frågor, som rör återbetalning av uppburet statsbidrag
i samband med att verksamheten vid ett ålderdomshem nedlägges.
Med hänsyn till vikten av att dessa ärenden blir föremål för enhetligt bedömande
anses Kungl. Maj:t böra förbehålla sig beslutanderätten i hithörande
spörsmål.

Under hänvisning till uttalande av 1947 års byggnadsstyrelseutredning
framhåller byggnadsstyrelsen de fördelar som står att vinna genom att utnyttja
hos styrelsen befintlig expertis i tekniska och ekonomiska frågor.
Möjligheter anses föreligga att nå en sådan form av samarbete att denna
styrelsens erfarenhet kan ställas till förfogande för granskning av byggnadsförslag
utan att arbetsgången blir onödigt betungande vid ärendenas
handläggning.

Förslaget om upphävande av de särskilda bestämmelserna om statsbidrag
till ålderdomshem för lappar har icke givit socialstyrelsen
anledning till erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar, att den i
november 1952 till Kungl. Maj:t vidarebefordrat en framställning från
Karesuando kommun om byggnadsbidrag enligt nämnda bestämmelser för
ombyggnad av det s. k. Victoriahemmet till lappålderdomshem. Vidare
har länsstyrelsen sig bekant, att Arjeplogs kommun med socialstyrelsen
dryftat förslag till väsentlig ombyggnad av lappålderdomshemmet i Arjeplog
i samband med uppförande av ett nytt allmänt ålderdomshem. Innan
nu ifrågavarande båda frågor fått sin lösning, kan länsstyrelsen ej förorda,
att det särskilda byggnadsbidraget till lappålderdomshem avskaffas.

Departementschefen.

Den år 1947 i princip beslutade ålder do in shem sreform en innebär
i huvudsak, att ålderdomshemmen skall anordnas såsom kommunala inackorderingshem
för åldringar och invalider, som är i behov av omvårdnad
och tillsyn men dock icke erfordrar vård å sjukvårdsinrättning eller
därmed jämförlig vårdanstalt. Ålderdomshemmens tidigare karaktär av
fattigvårdsanstalter kommer därigenom att försvinna.

Innan jag går in på statsbidragsfrågan vill jag något belysa utvecklingen
inom åldringsvården efter 1947. Först kan då konstateras, att enligt socialstyrelsens
uppgifter 57 nya ålderdomshem med sammanlagt 2 733 vård -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

platser har uppförts under tiden 1 juli 1946—31 december 1952. Under
innevarande år beräknas 22 hem med 943 platser bli färdiga. Härtill kommer
om- och tillbyggnader. En betydande upprustning pågår sålunda inom
ålderdomshemsvården.

Insikten om att befolkningsutvecklingen går emot en successiv ökning
av antalet åldringar i vårt land och att därför allt starkare krav kommer
att ställas på ökade resurser inom åldringsvården har under de senaste
åren gjort sig allt mera gällande. Härvid har emellertid från olika håll
ifrågasatts möjligheten och lämpligheten av att anordna åldringsvården i
enlighet med de år 1947 antagna riktlinjerna. Sålunda har framhållits,
att man borde söka lösa åldringsvårdens problem genom en avsevärd
differentiering av hjälpåtgärderna, varvid anstaltsvården borde få en
mindre dominerande ställning. En rad olika åtgärder kunde sålunda
komma ifråga för att göra det möjligt för åldringarna att kvar stanna i
sina hem. Strävanden i sådan riktning har redan tidigare förekommit.
Jämsides med upprustningen av ålderdomshemmen fortsätter sålunda
byggandet av pensionärshem. Genom beslut år 1950 har möjlighet öppnats
att erhålla statsbidrag till pensionärslägenheter i bostadshus. Antalet pensionärer
boende i pensionärshem eller pensionärslägenhet uppgår f. n.
till ca 35 000. På grund av kommunala m. fl. initiativ göres nu också
försök med olika anstaltsvården kompletterande former för vård av och
hjälp åt de gamla i deras hem. Härtill ansluter sig även den av 1952
års riksdag beslutade utvidgningen av statsstödet till upprustning och förbättring
av bostäder, främst på landsbygden. Att ålderdomshemmen
genom berörda åtgärder skulle bli överflödiga för framtiden är självfallet
uteslutet, då man alltid får räkna med ett visst klientel, för vilket
omvårdnad på ett ålderdomshem är det mest lämpliga. Det största problemet
inom åldringsvården synes därför vara frågan om avvägningen
emellan olika vårdformer. Denna fråga utgör huvuduppgiften för 1952
års åldringsvårdsutredning. Innan resultatet av åldringsvårdsutredningens
arbete föreligger, torde anledning finnas att iakttaga en viss försiktighet
ifråga om utbyggandet av ålderdomshemsvården.

Jag övergår härefter till statsbidragsfrågan. Genom 1947 års
riksdagsbeslut har fastslagits, att statsbidrag skall kunna utgå till kommuner
eller kommunalförbund för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad
av ålderdomshem. Statsbidrag skall även kunna lämnas, därest det ur
allmänt ekonomiska synpunkter befinnes uppenbart fördelaktigt att för
ålderdomshem taga i anspråk kommunal byggnad eller annan befintlig
byggnad. Såsom förutsättning för statsbidrag skall gälla, att ålderdomsh
c m sby gg n a der n a uppfyller de genom 1947 års riksdagsbeslut fastställda
standardkraven. Beslutet innebär slutligen, att statsbidrag skall kunna

Kungl. Maj:ls proposition nr 69.

27

utgå till byggnadsföretag, som påbörjats efter den 1 juli 1946. Frågan om
statsbidragsgrundernas utformning lämnades 1947 tills vidare öppen; det
väsentliga ansågs vara, att kommunerna fick kännedom om att statsbidrag
kunde påräknas samt de huvudsakliga villkoren därför.

Sistnämnda fråga har sedermera utretts av 1949 års statsbidragssakkunniga
för ålderdomshem m. m., vilkas förslag jämte de däröver avgivna
remissyttrandena i sin tur granskats av 1952 års åldringsvårdsutredning
i dess nu föreliggande första betänkande.

För egen del vill jag till en början anföra, att det med hänsyn till allmänna
statsbidragsutredningens arbete kunnat föreligga skäl att ytterligare
uppskjuta ställningstagandet till frågan om utformningen av ifrågavarande
statsbidrag. Denna utredning har i december 1952 avgivit principbetänkande
angående driftbidrag till primärkommuner. Enligt vad jag
inhämtat står nu närmast på utredningens program frågan om speciella
anläggningsbidrag till kommunerna. Det är icke heller uteslutet att resultatet
av åldringsvårdsutredningens fortsatta överväganden kan komma att
påverka synen på frågan om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem.
Med hänsyn till den långa tid, som förflutit sedan principbeslutet om statsbidrag
för detta ändamål fattades, samt behovet såväl för statens som för
kommunernas del att erhålla klarhet beträffande fördelningen av de ekonomiska
förpliktelserna bör emellertid ytterligare uppskov om möjligt icke
komma i fråga.

Den viktigaste frågan i detta sammanhang är statsbidragens storlek.
Både statsbidragssakkunniga och åldringsvårdsutredningen har föreslagit,
att statsbidraget skall graderas efter kommunernas skatteunderlag uttryckt
i antalet skattekronor per invånare. Statsbidragssakkunniga har föreslagit
en från 25 till 75 % graderad skala, vilken enligt de sakkunnigas uträkning
skulle ge i genomsnitt ca 45 % av byggnadskostnaderna i statsbidrag,
medan åldringsvårdsutredningen förordat en skala graderad från lägst 10
till högst 50 %, vilken utformats i syfte att staten i genomsnitt skulle svara
för ca 33 % av bidragsunderlaget. En gradering med hänsyn till antalet
skattekronor per invånare har tillstyrkts i det övervägande antalet
yttranden. Däremot har åldringsvårdsutredningens förslag till statsbidragsskala
i åtskilliga yttranden ansetts alltför oförmånligt för kommunerna. Åldringsvårdsutredningen
har som motivering för det lägre statsbidraget
åberopat statsfinansiella skäl. Uppenbarligen kan mycket olika synpunkter
anläggas på fördelningen mellan staten och kommunerna av anläggningskostnaderna
för ålderdomshem. Enligt min mening kan den av
åldringsvårdsutredningen föreslagna fördelningen med i genomsnitt ungefär
Va av kostnaderna lagd på staten icke anses innebära, att en oskäligt
liten kostnadsandel påföres staten. Statsbidragets utformning möjliggör
ett väsentligt stöd åt kommuner med svagt skatteunderlag. Under

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

dessa förhållanden bör det angelägna i att icke belasta statsbudgeten med
större bidragskostnader än nödvändigt tillmätas stor vikt. Jag vill erinra
om att huvuddelen av de medel, som ansetts stå till förfogande för sociala
reformer under den närmaste framtiden, enligt Kungl. Maj :ts förslag skall
användas till förbättring av folkpensionerna samt arbetslöshetsförsäkringen
och andra sociala förmåner — åtgärder som kan förutses få gynnsamma
verkningar även för kommunernas ekonomi. Genomförandet av
obligatorisk sjukförsäkring kommer även att ställa stora anspråk på staten
och samtidigt medföra en betydande lättnad för kommunerna. Av dessa
skäl är jag icke beredd att förorda, att på staten lägges större kostnadsandel
än åldringsvårdsutredningen föreslagit.

Statsbidragssakkunniga har vid utformandet av sitt förslag sökt åstadkomma
enhetliga regler för statsbidragen till anordnande av pensionärshem
och till uppförande och inrättande av ålderdomshem. Även åldringsvårdsutredningen
har funnit, att en samordning av statsbidragen till ålderdomshem
och pensionärshem kan anses önskvärd. Enligt utredningen
talar emellertid flera skäl, främst behovet av att avvakta utredningens
slutliga ställningstaganden beträffande avvägningen mellan dessa båda
vårdformer, för att frågan om enhetliga regler bör uppskjutas. Jag kan
ansluta mig till vad åldringsvårdsutredningen sålunda anfört. Jag räknar
icke med några praktiska olägenheter av att samordningsfrågan ställes
på framtiden.

I det följande behandlar jag den närmare utformningen av statsbidragsgrunderna.

Vad till en början angår gränserna för hidragsområdet bör statsbidrag,
såsom förutsatts i 1947 års principbeslut, utgå såväl vid nybyggnad som
vid om- och tillbyggnad ävensom vid inrättande av ålderdomshem i redan
uppförd byggnad. Endast om- och tillbyggnadsarbeten, som i avseende å
omfattning och resultat kan i huvudsak anses likvärdiga med nybyggnad,
bör ifrågakomma till statsbidrag. För sådana om- eller tillbyggnadsarbeten,
vilka enbart avser att genom åtgärder av mera begränsad omfattning
sätta redan befintliga lokaler i bättre skick eller ge en lämpligare disposition
av dessa, bör däremot statsbidrag ej åtnjutas, liksom ej heller för
arbeten, som uteslutande tar sikte på anordnandet av personalbostäder.

Vad angår bidragsunderlaget har statsbidragssakkunniga föreslagit,
att statsbidraget skall beräknas med de verkliga byggnadskostnaderna
som grund. Åldringsvårdsutredningen har modifierat detta förslag på
så sätt att bidraget i varje särskilt fall skall beräknas på grundval av
de faktiska kostnaderna i den mån dessa ej överstiger ett på förhand bestämt
belopp per plats. En något avvikande regel har förordats av stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

29

kontoret, som anser att bidraget bör beräknas med fasta belopp per vårdplats
som grund. Enligt min mening är sistnämnda konstruktion att föredraga
beträffande nybyggnad, då den onödiggör den närmare kontroll
av byggnadskostnaderna, som måste bli en följd av utredningens förslag.
Detta medför administrativa fördelar såväl för kommunerna som
för staten. Beträffande om- och tillbyggnadsfallen samt de fall då
ålderdomshem anordnas i befintlig byggnad finner jag däremot lämpligast
att kostnadsgranskningen bibehålies i den utsträckning åldringsvårdsutredningen
tänkt sig. Jag förordar därför, att statsbidraget då det
gäller nybyggnad skall beräknas på ett fixt belopp per plats men i andra
fall på de verkliga kostnaderna till den del de ej överstiger samma
belopp.

Med denna utformning av bidragsunderlaget blir frågan om vilka kostnader
som bör inräknas i detta endast aktuell i om- och tillbyggnadsfallen.
I likhet med utredningen anser jag, att statsbidrag i dessa fall ej bör
utgå till kostnaderna för att anskaffa och ställa i ordning tomt liksom
ej heller för anordnande av vatten-, avlopps-, gas- eller kraftledningar.
Beträffande kostnader för personalbostäder har utredningen under hänvisning
bl. a. till svårigheterna på landsbygden att ordna personalens
bostadsfråga utan anknytning till ålderdomshemmen stannat för att i
bidragsunderlaget bör få inräknas kostnader för bostäder åt föreståndarinna
och hennes ställföreträdare. De av utredningen föreslagna maximibeloppen
per plats har även beräknats med hänsyn härtill. Ehuru vissa
skäl talar emot att kostnader för personalbostäder skall medföra rätt till
statsbidrag, har jag funnit mig böra godtaga utredningens förslag i denna
del. Som förut angivits bör bidrag icke beräknas för om- eller tillbyggnadsarbeten,
som uteslutande avser personalbostäder. Jag kan vidare
godtaga utredningens förslag att, för det fall att en kommun inköper en
byggnad för inrättande av ålderdomshem, i bidragsunderlaget bör få inräknas
såväl köpesumman som kostnaderna för erforderliga om- eller tillbyggnadsarbeten
i nyss angiven omfattning.

I fråga om det belopp per plats, på vilket statsbidraget enligt det föregående
skall beräknas vid nybyggnad, delar jag utredningens åsikt att
det med hänsyn till byggnadskostnadernas utveckling sedan den 1 juli
1946 är nödvändigt att bestämma olika platskostnad för skilda tidsperioder.
Enligt uppgifter från socialstyrelsen har medeltalskostnaden
(inberäknat kostnader för personalbostäder åt föreståndarinna och hennes
ställföreträdare) per plats för ålderdomshem som färdigställts under åren
1947—1949 uppgått till ca 13 000 kronor, för hem som tillkommit under
1950 till ca 15 000 kronor, för de år 1951 uppförda hemmen till ca 17 000
kronor samt för de därefter t. o. in., oktober 1952 färdigställda byggnads -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

företagen till ca 18 000 kronor. Utredningen har för sin del ansett, att dessa
belopp bör fastställas som högsta platskostnad för nämnda tidsperioder,
varvid 18 000-kronorsgränsen skulle gälla för hem uppförda 1952 och senare.
Statskontoret har förordat genomgående lägre belopp, medan byggnadsstyrelsen
framhållit, att de föreslagna beloppen för åren 1951 och
1952 med hänsyn till prisstegringarna efter år 1950 bort upptagas till
20 000 resp. 21 000 kronor. Även från andra håll, särskilt i Norrlandslänen,
har ifrågasatts en högre platskostnad för hem uppförda 1952 och senare.

Då de av åldringsvårdsutredningen föreslagna beloppen räknats fram
efter en undersökning av de faktiska kostnaderna så långt fram i tiden
som t. o. in. oktober 1952 anser jag mig böra förorda, att de godtas.
Otvivelaktigt kan dessa belopp te sig relativt ogynnsamma för kommuner
med särskilt höga byggnadskostnader. En anordning med olika bidragsunderlag
för skilda delar av landet synes emellertid av praktiska skäl icke
böra komma till stånd. Jag vill framhålla, att bidragsunderlaget givetvis
bör omprövas i framtiden i den mån de faktiska kostnaderna för ålderdomshemmen
ändras.

Fastställandet av platsantalet torde som regel inte erbjuda några svårigheter.
Vid nybyggnad bör antalet platser vid normal beläggning läggas till
grund för statsbidragsberäkningen. Tvekan rörande platsantalet kan tänkas
uppkomma främst vid ombyggnad. Härvid bör det ankomma på den
myndighet som prövar statsbidragsansökningen att bestämma platsantalet
med hänsynstagande till vad i det föregående sagts om förutsättningarna
för att statsbidrag skall utgå vid ombyggnad.

Vad åldringsvårdsutredningen i övrigt anfört rörande bidragsunderlaget
föranleder icke någon erinran från min sida.

Vad härefter angår den av utredningen föreslagna bidragsskalan har jag
i det föregående tillstyrkt den fördelning av kostnaderna, som skalan syftar
till. Även ifråga om detaljerna anser jag skalan böra godtas liksom de
föreslagna reglerna för beräkningen av skatteunderlaget i vederbörande
kommun. Med hänsyn till att uppgifter angående skatteunderlaget visst
år regelmässigt föreligger först under senare hälften av påföljande år,
bör dock året närmast före det år då bidragsbeslut meddelas icke inräknas
bland de sju år, som skall tagas i betraktande vid uträkning av skatteunderlaget
per invånare.

1947 års riksdagsbeslut innebär ifråga om ålderdomshemmens standard,
att anstaltsprägeln bör undvikas och strävandena inriktas på att
skapa trivsamma hemmiljöer. Vidare bör som regel eu minimistorlek av
20 å 25 platser upprätthållas och antalet enkelrum utgöra minst halva
platsantalet. 1949 års statsbidragssakkunniga har sedermera i enlighet
med givna direktiv prövat behovet av ytterligare allmänna föreskrifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

31

om standarden och har uppställt vissa normer som komplettering till
1947 års riktlinjer i detta hänseende. Åldringsvårdsutredningen har för
sin del icke varit beredd att redan nu taga ställning till detalj spörsmål i
standardfrågan men anser, att statsbidragssakkunnigas anvisningar tills
vidare bör kunna tjäna som allmänna rekommendationer. Utredningen
har vidare ansett, att en viss försiktighet i nuvarande läge bör iakttagas
ifråga om anordnande av enkelrum i större omfattning än enligt 1947 års
beslut.

Såsom förutsättning för statsbidrag bör givetvis gälla, att ålderdomshemmen
uppfyller de standardkrav, som numera anses böra ställas. Någon
anledning att frångå de allmänna standardkrav som uppställdes 1947
synes icke föreligga. Jag har icke heller något att invända mot de kompletterande
normer, som föreslagits av statsbidragssakkunniga. Uppenbart
är emellertid att hänsyn måste tagas till de växlande förutsättningarna och
behoven i olika kommuner. Några närmare bestämmelser om standarden
bär som utredningen framhållit icke införas i statsbidragsförfattningen.
Där bör som statsbidragsvillkor endast föreskrivas, att ålderdomshem
skall anordnas i enlighet med av länsstyrelsen godkänd plan. Jag delar
vidare utredningens uppfattning att närmare bestämmelser angående
standarden, om sådana skall införas i författning, har sin plats i den
lag, som reglerar kommunernas skyldigheter beträffande ålderdomshem
eller sålunda f. n. i fattigvårdslagen. Någon ändring i denna lags föreskrifter
om ålderdomshem bör emellertid icke göras nu med hänsyn till
den allmänna översyn av lagen, som är aktuell. Tills vidare bör det ankomma
på socialstyrelsen att till vägledning för kommunerna utfärda råd
och anvisningar angående ålderdomshemmens standard.

\ ad härefter angår handlägg ni ngsförfar an det torde j ag få erinra
om att länsstyrelse enligt 34 § fattigvårdslagen har att pröva och fastställa
plan för ålderdomshem när sådant skall uppföras. I praktiken upptages
vanligen på ett tidigt stadium kontakt mellan de kommunala myndigheterna
och socialstyrelsen samt vederbörande länsstyrelse beträffande det
blivande ålderdomshemmets utformning. Socialstyrelsen disponerar arkitektexpertis
på området. Länsstyrelserna torde alltid ha tillgång till socialstyrelsens
yttrande när plan för ålderdomshem fastställes.

Åldringsvårdsutredningen anser, att beslutanderätten i ärenden rörande
såväl fastställande av plan för ålderdomshem som statsbidrag bör läggas
hos en och samma myndighet. I enlighet härmed föreslår utredningen, att
det skall ankomma på länsstyrelserna att meddela beslut i statsbidragsäiendena.
Liksom fallet är vid fastställelse av plan för ålderdomshem
förutsättes socialstyrelsens yttrande ha inhämtats innan beslut i bidragsfrågan
meddelas.

Jag delar utredningens uppfattning att prövningen av statsbidragsansök -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

ningarna bör ankomma på länsstyrelserna efter hörande av socialstyrelsen.
Med hänsyn till den stora eftersläpningen i bidragsgivningen, av utredningen
beräknad till ca 24,5 milj. kronor vid utgången av budgetåret 1952/53,
torde medelsanvisningen till bidrag i de retroaktiva fallen få fördelas på
flera budgetår. Då bidrag till nya byggnadsföretag som regel bör betalas
ut först sedan de retroaktiva bidragen slutbetalats, kan en fortsatt eftersläpning
i fråga om utbetalningarna förutses bli nödvändig åtminstone till
en början. Tills vidare måste därför utbetalningsbeslut meddelas av central
myndighet, lämpligen socialstyrelsen.

Fråga om återbetalning av statsbidrag vid nedläggande av ålderdomshem
bör i enlighet med statskontorets förslag avgöras av Kungl. Maj :t.

Till komplettering av vad i det föregående anförts torde såsom bilaga
till detta protokoll få fogas ett inom socialdepartementet uppgjort utkast
till kungörelse om statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem. Kungörelsen bör träda i kraft den 1 juli 1953.

Vad angår anslagsfrågan har utredningen beräknat medelsbehovet
för budgetåret 1953/54 till ca 29,7 milj. kronor. Härav har ca 24,5 milj.
kronor beräknats i statsbidrag till byggnadsföretag, som färdigställts eller
beräknas bli färdigställda före den 1 juli 1953.

Jag föreslår, att för nästa budgetår anvisas ett anslag av 12 milj. kronor
till statsbidrag under rubriken Bidrag till anordnande samt om- och
tillbyggnad av ålderdomshem. Beloppet bör användas till bidrag för de
tidigast byggda statsbidragsberättigade ålderdomshemmen. Härigenom
kan de ålderdomshem som färdigställts t. o. in. år 1951 samt en del av
de år 1952 färdigställda beräknas få statsbidraget utbetalat under nästa
budgetår. Socialstyrelsen bör emellertid ha möjlighet att göra avsteg från
tidsordningen om skäl därför föreligger.

Beträffande slutligen frågan om statsbidrag till ålderdomshem för
lappar är jag ense med utredningen och socialstyrelsen om att de särskilda
bidragsbestämmelserna i detta avseende lämpligen kan upphävas. Med
undantag för två särskilt berörda fall har även länsstyrelsen i Norrbottens
län uttalat samma åsikt. Det ena av dessa fall gäller eu
av fattigvårdsstyrelsen i Karesuando kommun till Kungl. Maj:t ingiven
ansökan om statsbidrag för ombyggnad av Drottning Victorias sjuk- och
lappålderdomshem i Karesuando, vilket hem numera övertagits av kommunen.
Hemmet skall efter ombyggnaden inrymma 12 vårdplatser. Av i
ärendet lämnade uppgifter framgår, att de icke bofasta lapparna i kommunen
f. n. utgör något mer en fjärdedel av kommunens samtliga 1 378

Kmigl. Maj:ts proposition nr 69. 33

invånare. Inom ifrågavarande befolkningsgrupp finnes hälften av kommunens
åldringar över 67 år. Med hänsyn till bl. a. angivna förhållanden,
vilka icke torde ha sin motsvarighet i andra lappmarkskommuner, finner
jag skäl tala för att det begärda statsbidraget får beräknas i enlighet med
gällande bestämmelser, vilket innebär att statsbidrag utgår med hela den
godkända kostnaden för ombyggnaden. Socialstyrelsen har räknat med
en kostnad av 18 000 kronor per plats eller sålunda tillhopa 216 000 kro1101.
I enlighet med tidigare praxis torde riksdagens bemyndigande böra
inhämtas att bevilja bidrag med belopp ej överstigande den av socialstyrelsen
föreslagna summan. Kostnaderna bör bestridas av förenämnda anslag
om 12 milj. kronor om behov av utbetalning uppkommer under nästa
budgetår. Skulle omständigheterna befinnas tala för att i ytterligare något fall
statsbidrag till ålderdomshem för lappar bör beviljas med större kostnadsandel
än enligt de nu föreslagna allmänna reglerna, bör ärendet framdeles
underställas riksdagens prövning.

Med angivet undantag föreslår jag sålunda, att de särskilda bestämmelserna
om bidrag till anordnande av ålderdomshem för lappar skall
upphöra att gälla fr. o. in. den 1 juli 1953. Om riksdagen inte har något
att erinra häremot har jag för avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att de särskilda
avgifter, som vederbörande fattigvårdssamliällen enligt Kungl. Maj:ts beslut
erlägger till staten när å sådant ålderdomshem vårdas andra vårdbehövande
än lappar, slopas för framtiden.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

deis godkänna de grunder för statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem, som av mig i det
föregående förordats;

dels för budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln till
Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem
anvisa ett reservationsanslag av 12 000 000 kronor;

dels medgiva, att Karesuando kommun må av förenämnda
anslag beviljas statsbidrag för ombyggnad av ett ålderdomshem
för lappar med högst 216 000 kronor;

dels ock besluta, att gällande bestämmelser angående statsbidrag
för uppförande eller inrättande av särskilda ålderdomshem
för lappar skall upphöra att gälla fr. o. in. den 1
juli 1953.

.3—222 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 69.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.9.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars-Åke Åström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

35

Utkast

till

Kungörelse om statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad

av ålderdomshem.

1 §•

Kommun äger, i mån av tillgång på medel, att i enlighet med bestämmelserna
i denna kungörelse erhålla statsbidrag till kostnaderna för anordnande
samt mera omfattande om- och tillbyggnad av ålderdomshem enligt
av länsstyrelsen i särskild ordning godkänd plan.

Vad enligt denna kungörelse gäller om kommun skall äga motsvarande
tillämpning beträffande kommunalförbund.

2 g.

Statsbidrag utgår, på sätt i 3 och 4 §§ närmare angives, med en procentuell
andel av det bidragsunderlag, som för varje fall fastställes.

3 §•

Procentsatsen för statsbidrag bestämmes med hänsyn till antalet skattekronor
och skatteören (skatteunderlaget) per invånare i kommunen. Därvid
skall följande tabell lända till efterrättelse.

Antalet skattekronor Statsbidrags per

invånare procent

Under 16 .................................. 50

16—17,99 45

18—19,9 9 40

20—21,9 9 35

22—23,9 9 30

24—25,9 9 25

26—27,99 20

28—29,9 9 15

30 och däröver ........................... 10

Antalet skattekronor per invånare enligt förestående tabell skall utgöras
av medeltalet av skatteunderlagen per invånare i kommunen för fem av de
sju senast förflutna kalenderåren, året närmast före det år då beslut enligt
6 § andra stycket meddelas oräknat. Vid uträkningen av medeltalet skall
bortses från de två år, som utvisa det högsta och det lägsta skatteunderlaget
per invånare. Uträkningen av skatteunderlagen per invånare skall
ske med hänsyn till folkmängden vid respektive års början,

36 Kungl. Maj:Is proposition nr tVJ.

4 §•

Vid nybyggnad av ålderdomshem beräknas bidragsunderlaget efter 18 000
kronor för varje vårdplats, som ålderdomshemmet med normal beläggning
beräknas rymma.

Vid sådan om- eller tillbyggnad av ålderdomshem, för vilken enligt 1 §
statsbidrag utgår, bestämmes bidragsunderlaget på grundval av de verkliga
kostnaderna. Bidragsunderlaget må dock icke överstiga 18 000 kronor
per vårdplats. Till kostnad för om- och tillbyggnad må icke räknas kostnad
för anskaffande eller iordningställande av tomt eller anordnande av
väg till tomten eller framdragande till tomtgränsen av vatten-, avlopps-,
gas- eller kraftledningar. Statsbidrag må icke heller utgå till kostnaderna
för anordnande av personalbostäder, vare sig i ålderdomshemsbyggnad
eller i friliggande byggnad i anslutning till ålderdomshem, åt annan personal
än hemmets föreståndarinna och hennes ställföreträdare.

Därest kommun (ill ålderdomshem tager i anspråk byggnad, som ej av
kommunen för ändamålet uppförts, må vid bestämmandet av bidragsunderlaget
hänsyn tagas till kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten,
med nyss nämnda begränsningar, som kunna erfordras för byggnadens
inrättande till ålderdomshem. Har byggnad inköpts för ändamålet, må
dessutom, under förutsättning att det i nästföregående stycke angivna beloppet
per plats icke överskrides, i bidragsunderlaget inräknas köpesumman,
i vad den avser själva byggnaden.

5 §.

Ansökan om statsbidrag skall ingivas till länsstyrelsen samt vara åtföljd
av

a) utdrag ur protokoll, utvisande att kommunen beslutat utföra del
byggnadsarbete, för vilket bidrag begäres;

b) huvudritningar jämte beskrivning;

c) uppgift beträffande det antal platser, för vilket hemmet är avsett;

d) specificerad kostnadsberäkning eller, vid nybyggnad, uppgift om
den beräknade sammanlagda kostnaden;

c) upplysning i de hänseenden, som avses i 3 § sista stycket; samt

f) förbindelse av kommunen att, om ålderdomshemmet nedlägges ■eller
tages i bruk för annat ändamål än det därmed avsedda, återbära uppbured
statsbidrag eller så stor del därav, som av Kungl. Maj :t bestämmes.

Formulär för ansökan fastställes av socialstyrelsen.

6 §.

Sedan ansökan inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att efter
inhämtande av yttrande från socialstyrelsen meddela beslut i ärendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 69.

37

Där ej ansökningen avslås, skall länsstyrelsen enligt i 3 § angivna
grunder bestämma efter vilken procentsats statsbidrag skall utgå. Länsstyrelsen
skall vidare preliminärt fastställa det bidragsunderlag, å vilket,
statsbidrag må beräknas.

7 §•

Sedan de byggnadsarbeten slutförts, till vilkas utförande statsbidrag
beviljats, skall kommunen anmäla detta till länsstyrelsen. Vid om-eller tillbyggnad
skall bifogas räkenskapssammandrag rörande kostnaderna. Sammandraget
skall vara till riktigheten bestyrkt utav minst två av de för
granskning av kommunens räkenskaper utsedda revisorerna. Länsstyrelsen
har därpå att granska räkenskapssammandraget och att avsyna ålderdomshemmet.
Föreligger ej skäl till anmärkning, fastställer länsstyrelsen
det belopp, med vilket statsbidrag skall utgå.

8 §•

Sedan länsstyrelsen meddelat beslut enligt 7 §, skall länsstyrelsen anmäla
detta till socialstyrelsen, som beslutar om utbetalning av statsbidraget
i den mån medel härför finnas tillgängliga.

9 §•

Över länsstyrelses och socialstyrelsens beslut enligt denna kungörelse
må klagan föras hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement i den
ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1953.

Kungörelsen skall, med iakttagande av vad nedan sägs, äga tillämpning
jämväl beträffande byggnadsföretag, som påbörjats före dagen för kungörelsens
ikraftträdande men tidigast den 1 juli 1946.

Som grund vid uträkningen av det i 3 § sista stycket angivna medeltalet
av en kommuns skatteunderlag skall i fråga om byggnadsföretag,
som påbörjats före utgången av juni 1953, läggas skatteunderlagen per invånare
i kommunen under sjuårsperioden 1945—1951.

Därest byggnadsföretag före den 1 januari 1952 påbörjats inom kommun,
som till följd av kommunindelningsreformens genomförande från
och med nämnda dag sammanslagits med en eller flera andra kommuner,
skall vid uträkningen av det genomsnittliga skatteunderlaget förfaras som
om sammanslagningen ägt rum redan från och med den 1 januari 1945,

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

I stället för det i 4 § första stycket angivna beloppet per vårdplats skall
gälla ett belopp av 13 000 kronor för byggnadsföretag, som färdigställts
före utgången av år 1949, 15 000 kronor för byggnadsföretag, som färdigställts
under år 1950, och 17 000 kronor för byggnadsföretag, som färdigställts
under år 1951.

Stblw 1933, K. L, BecKmans Bokt**,