Kungl. Maj.ts proposition nr 68.
1
Nr 68.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet; given Stockholms
slott den 20 februari 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och
4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
GUSTAF ADOLF.
Gunnar Hedlund.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås en höjning av det bidrag landsting och städer
utanför landsting lämnar för vård på de s. k. riksplatserna vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet från 2 kronor 50 öre till det belopp, varmed
den fastställda legosängsavgiften på allmänt rum vid dessa sjukhus
överstiger 3 kronor, allt för vårddag räknat. Avsikten är att höja legosängsavgifterna
i viss anslutning till de taxehöjningar, som enligt särskilda avtal
skett för utomlänspatienter på landstingssjukhusen. Enligt förslaget skall
vårdbidrag utgå även vid vård på enskilt och halvenskilt rum. Vidare föreslås
en viss utvidgning av kretsen av läkare, som äger att med verkan att
vårdbidrag utgår remittera sjuka till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
för vård.
1-—Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 68.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av I och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till
bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet.
Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 angående
bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till
bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet skola hava följande ändrade lydelse.
(Nuvarande lydelse:)
1 §•
Då någon för vård, som avses i 1 §
lagen om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus, intages å
allmän avdelning vid karolinska
sjukhuset, har det landsting, inom
vars område han är boende, att till
sjukhuset såsom bidrag till kostnaderna
för vården erlägga ett belopp
av två kronor 50 öre för vårddag under
förutsättning antingen att
han under vistelse inom Stockholms
stad eller Stockholms län insjuknat
i den sjukdom, vården avser, eller
ock att han erhållit hänvisning till
karolinska sjukhuset för vård, som
ej kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar.
Sådan hänvisning
skall ske skriftligen och må meddelas
av lasaretts-, sjukstugu-, sanatorie-
eller tuberkulossjukstuguläkare
vid lasarett, sjukstuga, sanatorium
eller tuberkulossjukstuga, som drives
av landstinget, så ock av vederbörande
tjänsteläkare. Med lasarettsläkare,
som nyss sagts, skall i före
-
(Föreslagen lydelse:)
1 §•
Då någon för vård, som avses i 1 §
lagen om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus, intages å
karolinska sjukhuset, har det landsting,
inom vars område han är boende,
att till sjukhuset erlägga bidrag
till kostnaderna för vården enligt
vad nedan sägs.
Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag
föreligger under förutsättning
antingen att den å karolinska
sjukhuset intagne under vistelse inom
Stockholms stad eller Stockholms
län insjuknat i den sjukdom, vården
avser, eller ock att han erhållit
hänvisning till karolinska sjukhuset
för vård, som ej kan beredas å landstingets
sjukvårdsinrättningar. Sådan
hänvisning skall ske skriftligen och
må meddelas av lasaretts-, sjukstugu-,
sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare
vid lasarett, sjukstuga,
sanatorium eller tuberkulossjukstuga,
som drives av landstinget,
så ock av vederbörande tjänsteläka
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
(Nuvarande lydelse:)
varande hänseende jämställas överläkare
vid akademiska sjukhuset i
Uppsala.
Vad i första stycket stadgas om
landsting skall i tillämpliga delar
gälla stad, som ej deltager i landsting.
Utgår vårdbidrag, som i första
stycket avses, minskas legosängsavgiften
med ett häremot svarande belopp.
4 §.
Då någon, som ej är boende inom
Stockholms stad eller Stockholms
län, intages å allmän avdelning vid
serafimerlasarettet, skall vad i 1 och
2 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.
(Föreslagen lydelse:)
re. Med lasarettsläkare, som nyss
sagts, skall i förevarande hänseende
jämställas överläkare vid akademiska
sjukhuset i Uppsala samt överläkare
vid statens sinnessjukhus och
annat därmed jämförligt sinnessjukhus.
Vårdbidraget skall, oavsett huruvida
vården meddelas å allmänt, enskilt
eller halvenskilt rum, för varje
vårddag utgå med det belopp, varmed
den för sjuka från landstingsområdet
fastställda legosängsavgiften
å allmänt rum vid karolinska
sjukhuset överstiger tre kronor.
Vad ovan stadgas om landsting
och landstingsområde skall i tillämpliga
delar gälla stad, som ej deltager
i landsting.
Utgår vårdbidrag, minskas legosängsavgiften
med ett häremot svarande
belopp.
4 §•
Då någon, som ej är boende inom
Stockholms stad eller Stockholms
län, intages å serafimerlasarettet,
skall vad i 1 och 2 §§ sägs äga motsvarande
tillämpning.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1953.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari
1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Torsten i Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund,
fråga om ändrade grunder för bidrag från landsting och städer utanför
landsting till kostnader för vård på karolinska sjukhuset m. m. samt
anför.
Inledning.
Av de allmänna vårdplatserna på karolinska sjukhuset är ett visst antal
avsedda för patienter från Stockholms stad och Stockholms län och ett
visst antal, de s. k. riksplatserna, för patienter från landet i övrigt. Beträffande
serafimerlasarettet förhåller det sig på liknande sätt. Mellan staten
samt Stockholms stad och Stockholms läns landsting har ingåtts avtal, som
bl. a. innehåller bestämmelser om skyldighet för staden och landstinget
att bidraga till sjukhusens vårdkostnader. Beträffande övriga landsting
och städer utanför landsting regleras motsvarande skyldighet genom förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och
städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård
i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, i fortsättningen
kallad bidragsförordningen. Enligt denna förordning åligger det landsting
(varmed här och i det följande jämställes stad utanför landsting) att —
då en inom dess område boende person intages på allmän avdelning vid
ifrågavarande sjukhus för vård, som avses i 1 § sjukhuslagen, — till statsverket
erlägga bidrag till kostnaden för vården med 2 kronor 50 öre för
vårddag. Som förutsättning för bidragsskyldighet stadgas emellertid att
den intagne antingen under vistelse inom Stockholms stad eller Stockholms
län insjuknat i den sjukdom, vården avser (akuta fall), eller er
-
Kungl. DIaj:ts proposition nr 68. 5
hållit hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas å landstingets
sjukvårdsinrättningar (remissfall). Sådan hänvisning skall enligt bidragsförordningen
ske skriftligen och får meddelas av lasaretts-, sjukstugu-,
sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare vid lasarett, sjukstuga, sanatorium
eller tuberkulossjukstuga, som drives av landstinget, samt av vederbörande
tjänsteläkare. Med lasarettsläkare som nyss sagts jämställes överläkare
vid akademiska sjukhuset i Uppsala.
Utgår vårdbidrag enligt vad nu sagts, minskas legosängsavgiften för den
intagne med motsvarande belopp.
Enligt gällande reglemente för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
fastställer Kungl. Maj :t på förslag av sjukhusens direktion avgifter
för vård av intagna sjuka, varvid iakttages vad avtalen med Stockholms
stad och Stockholms läns landsting i det hänseendet innehåller.
I skrivelse den 28 mars 1951 har direktionen för karolinska sjukhuset
— samtidigt som den föreslagit en väsentlig höjning av legosängsavgifterna
— ifrågasatt en motsvarande höjning av de vårdbidrag, som utgår
enligt bidragsförordningen. Direktionens förslag innebär, att vårdbidragen
skulle bestämmas till 27 kronor för vårddag och att de skulle utgå ej blott
som hittills vid vård på allmän avdelning utan även vid vård på enskilt
och halvenskilt rum.
Yttranden över skrivelsen har avgivits av styrelserna för Svenska landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundet, varefter medicinalstyrelsen,
statens priskontrollnämnd och statskontoret i nu nämnd ordning utlåtit
sig i ärendet. I ett den 21 oktober 1952 dagtecknat, förnyat yttrande
från direktionen, vid vilket fogats bl. a. skrivelser från överläkareföreningen
vid karolinska institutets undervisningssjukhus och karolinska
institutets lärarkollegium, har direktionen yrkat en ytterligare höjning av
legosängsavgifterna och en jämkning av reglerna om vårdbidrag. Häröver
har medicinalstyrelsen samt landstings- och stadsförbundens styrelser yttrat
sig.
Under ärendets gång har ifrågasatts, att bidragsförordningens bestämmelser
om vilka läkare som — med verkan att vårdbidrag skall utgå —
äger remittera patienter till sjukhusen för vård borde i olika hänseenden
ändras. Oberoende av det förut berörda ärendet har därjämte medicinalstyrelsen
i skrivelse den 8 oktober 1951 anhållit, att den ifrågavarande
remissrätten måtte utsträckas även till överläkare vid statens sinnessjukhus
eller annat därmed jämställt sinnessjukhus. Över denna framställning
har direktionen för karolinska sjukhuset samt landstings- och stadsförbundens
styrelser avgivit yttranden.
Jag anhåller nu att få taga upp dessa frågor till närmare behandling
och ämnar därvid först redogöra för de förhållanden, som ligger till grund
för den nuvarande ordningen.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
Grunderna för den nuvarande ordningen.
Till kostnaden för karolinska sjukhusets uppförande har staten, Stockholms
stad och Stockholms läns landsting bidragit, däremot icke övriga
landsting eller städer utanför landsting. Byggnadskostnaderna för riksplatserna
har helt betalats av staten. Detta sammanhänger med att riksplatserna
i främsta rummet torde ha inrättats för att tillgodose den medicinska
undervisningens behov.
Beräffande sistnämnda landstings och städers bidrag till kostnaderna för
karolinska sjukhusets drift avvisades, då denna fråga första gången prövades
1930, ett förslag om ett sådant bidrag, beräknat efter den verkliga
nettokostnaden för patienter från respektive vårdområde. I enlighet med
ett förslag av landstingsförbundets styrelse bestämdes i stället att för riksplatserna
skulle uttagas en legosängsavgift, motsvarande avgiften för utomlänspatienter
i allmänhet vid landets lasarett. Beträffande patienter, som
insjuknat i huvudstaden eller i Stockholms län och sökte vård å karolinska
sjukhuset, samt patienter, vilka av vederbörande lasarettsläkare remitterats
dit för vård, som ej stod att få på det egna sjukvårdsområdets inrättningar,
skulle området lämna vårdbidrag om 2 kronor 50 öre per dag.
Övriga patienter däremot skulle själva gälda hela den fastställda legosängsavgiften.
Detta system, som i stort sett innebar tillämpning av ett redan
praktiserat förfarande, avsåg endast att reglera förhållandena mellan
patienterna och vederbörande landsting. Med hänsyn bl. a. till att lång
tid skulle förflyta, innan sjukhuset stod färdigt, ansågs den angivna ordningen
för det dåvarande icke böra lagfästas.
Enligt beslut av 1936 års riksdag övertog staten från och med den 1 juli
1937 serafimerlasarettets drift, varvid lasarettet ställdes under förvaltning
av direktionen för karolinska sjukhuset.
I skrivelse den 15 januari 1937 framlade direktionen förslag till bestämmelser
angående bidrag från landsting för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet. Direktionen anknöt därvid i allt väsentligt
till den 1930 fastslagna ordningen och föreslog att motsvarande grunder
för landstingens bidragsskyldighet skulle tillämpas även vid serafimerlasarettet.
För båda sjukhusen borde legosängsavgiften å allmän avdelning
för sjuka från andra delar av riket än Stockholms stad och län fastställas
till vad som då i allmänhet tillämpades vid landets lasarett för
utomlänspatienter eller omkring 5 kronor för vårddag. Ett vårdbidrag å
2 kronor 50 öre ansågs ur landstingssynpunkt vara motiverat med hänsyn
till att landstingets kostnader för den sjukes vård å en landstingets egen
anstalt skulle bli betydligt större än bidragets belopp. — Direktionens
förslag till bestämmelser överensstämde i de hänseenden varom nu är fråga
med vad som sedermera blev innehållet i 1937 års förordning utom på en
punkt, nämligen den om remissrätten. I denna del innefattade förslaget
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 68.
att hänvisning skulle få utfärdas av lasaretts- eller sanatorieläkare vid
av landstinget drivet lasarett eller sanatorium eller, där intagningen avsåg
Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, av vederbörande tjänsteläkare. Mot
denna utformning av hänvisningsrätten riktades under förslagets remissbehandling
vissa erinringar. Med anledning härav uttalade departementschefen,
då han i propositionen nr 272/1937 framlade förslag till bidragsförordning,
att frågan om remissrätten borde helt bedömas ur synpunkten
av vad som var lämpligast för de vårdbehövande själva. Dessa syntes ha
intresse av att få så bekväm tillgång till remissberättigade läkare som omständigheterna
medgav. Remissrätten borde därför utsträckas till att gälla
bl. a. sjukstuguläkare (även tuberkulossjukstuguläkare), och tjänsteläkare
borde få rätt att meddela hänvisning även till andra avdelningar än till
j ubileumskliniken.
Propositionen antogs av riksdagen. I enlighet härmed utfärdades bidragsförordningen,
vilken sedermera icke ändrats.
Den nuvarande ordningen.
På karolinska sjukhuset är numera 560 riksplatser i bruk. Vidare förfogar
medicinska klinikens garnisonsavdelning över 139 vårdplatser, på
vilka, utom militär personal, även vårdas civila patienter från hela landet.
Antalet enskilda och halvenskilda vårdplatser uppgår på karolinska sjukhuset
till 67 respektive 100.
Av serafimerlasarettets 456 allmänna vårdplatser disponeras sammanlagt
300 i första hand av Stockholms stad och Stockholms län; återstoden begagnas
för vård av sjuka från landet i övrigt. Därjämte finns på serafimerlasarettet
13 enskilda och 64 halvenskilda vårdplatser.
Beträffande landstingens bidragsskyldighet enligt 1937 års förordning
hänvisas till den i inledningen lämnade redogörelsen. Stockholms stad och
Stockholms läns landsting har genom de förutnämnda avtalen åtagit sig
att bidraga till vårdkostnaderna vid de båda statliga sjukhusen enligt grunder,
som i princip anknyter till de verkliga kostnaderna för sjukhusens
drift. Bidraget har i fråga om karolinska sjukhuset för år 1951 preliminärt
beräknats till omkring 42 kronor för vårddag.
För sjuka, boende inom annan del av riket än Stockholms stad eller
Stockholms län, uppgår numera legosängsavgifterna å allmänt rum vid
båda sjukhusen till 7 kronor för var och en av de 15 första vårddagarna
samt 6 kronor för var och en av följande vårddagar. Då ifrågavarande
legosängsavgifter år 1937 först fastställdes till 5 kronor för vårddag, har
alltså i vårdbidragsfallen patientens andel i avgiften höjts från 2 kronor
50 öre till 4 kronor 50 öre respektive 3 kronor 50 öre, allt för vårddag
räknat.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
Till jämförelse kan nämnas, att patientavgifterna å allmänt rum för
sjuka, boende inom Stockholms stad, utgör 5 kronor för var och en av
de 30 första vårddagarna samt 4 kronor för var och en av följande vårddagar.
Beträffande sjuka från Stockholms län uppgår motsvarande siffror
till 3 kronor och 2 kronor, dock att nedsättningen följer redan efter 20
vårddagar. På enskilda och halvenskilda rum är legosängsavgifterna för
sjuka, boende inom riket, 20 respektive 12 kronor för vårddag (vid vård
å enklare halvenskilt rum på serafimerlasarettet 10 kronor per vårddag).
För utländska medborgare, som ej är mantalsskrivna inom riket, finns en
särskild högre taxa.
Ändringsförslag och yttrandena däröver.
1. Vårdbidragens storlek m. m.
Direktionens för karolinska sjukhuset första förslag. I sin skrivelse den
28 mars 1951 föreslår direktionen, som inledningsvis nämnts, en väsentlig
höjning av legosängsavgifterna för riksplatserna vid sjukhusen och ifrågasätter
i samband härmed, att landstingens vårdbidrag genom en ändring i
bidragsförordningen höjs i motsvarande mån samt utgår även vid vård
på enskilt och halvenskilt rum.
Som skäl för förslaget åberopas dels de under senare år starkt stegrade
vårddagskostnaderna dels innehållet i en år 1950 mellan landstingsförbundets
styrelse och stadsförbundets sjukvårdsdelegation ingången överenskommelse
om hemställan till huvudmännen att ömsesidigt ikläda sig vissa
förpliktelser i fråga om ersättning för sjukhusvård, som meddelas inom
främmande sjukvårdsområde (1950 års utomlänsavtal). Direktionen upplyser,
att samtliga huvudmän iklätt sig förpliktelser enligt detta avtal, och
framhåller om innebörden och konsekvenserna härav.
Dessa förpliktelser innebära i huvudsak, att det landsting, till vars sjukvårdsområde
patienten hör, skall erlägga bidrag till huvudmannen för det
sjukhus, där patienten vårdas, därest detta sjukhus är beläget inom annat
sjukvårdsområde. Bidraget är bestämt till 30 kronor för vårddag med avdrag
för den legosängsavgift patienten själv har att erlägga efter hemortslandstingets
bestämmelser, och betingelserna för bidragets utbetalande äro
i stort sett desamma som stadgas i 1937 års bidragsförordning, dock med
den skillnaden, att bidraget utbetalas även vid vård på halvenskilt och
enskilt rum.
Innan denna överenskommelse träffades, tillämpade landstingen i allmänhet
en legosängstaxa av 10 kronor per vårddag för utomlänspatienter
och den nya taxan innebär således en höjning med 20 kronor.
Direktionen fortsätter.
För karolinska sjukhuset, som i viss mån betraktas såsom ett rikssjukhus,
föreligger icke samma skäl för en höjning av vårdavgiften, som för
landstingen. Genom den nu av de sistnämnda överenskomna taxehöj
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
ningen komma emellertid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet i
det läget, att vården där blir billigare än å andra sjukhus, belägna utanför
det egna landstingsområdet, och risk torde föreligga att antalet till karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet remitterade patienter ökas i så
hög grad, att långa väntetider uppkomma till men för patienterna. Det
synes icke heller orimligt, att landstingen ersätta staten för den sjukvård,
staten bestrider åt dem.
I enlighet härmed föreslår direktionen, att legosängsavgiften för vård
på allmän sal av patienter från annan del av riket än Stockholms stad och
Stockholms län höjes till 30 kronor per vårddag eller samma belopp som
enligt 1950 års utomlänsavtal. Legosängsavgifterna för dessa patienter
på enskilt eller halvenskilt rum föreslås höjda i motsvarande mån. Innebörden
härav för vårdbidragens del synes vara, att dessa höjs från nuvarande
2 kronor 50 öre till 27 kronor.
Direktionen framhåller, att någon risk för minskat antal »rikspatienter»
till följd av höjningen icke torde föreligga, då ju avgiften icke kommer att
överstiga den vid andra sjukhus tillämpade för patienter från främmande
sjukvårdsområde.
I skrivelsen den 28 mars 1951 föreslår direktionen även vissa andra
höjningar av legosängsavgifterna vid de båda sjukhusen. Samtliga de föreslagna
taxehöjningarna skulle enligt direktionens beräkning medföra en
inkomstökning för dessa sjukhus av mer än 3 500 000 kronor.
Direktionens senare förslag. I sin skrivelse den 21 oktober 1952 framhåller
direktionen till en början, att överläkareföreningen vid karolinska
institutets undervisningssjukhus och lärarkollegiet vid institutet i yttranden
till direktionen ansett en höjning av legosängsavgifterna motiverad
men föreslagit vissa ändringar i remissrätten vid intagning på sjukhusen.
Detta förslag skall refereras i det följande. Beträffande avgiftshöjningen
framhåller lärarkollegiet.
Karolinska sjukhuset har tillkommit uteslutande för att tillgodose karolinska
institutets behov av undervisningskliniker och forskningsavdelningar
och har som följd härav sjukhusets kliniker och avdelningar dimensionerats
med utgångspunkt från institutets behov av tillräckligt sjukmaterial
för undervisning och forskning. De vårdplatser å sjukhuset, som icke
kontraherats av staden och länet, men ansetts erforderliga för undervisning
och forskning äro avsedda för hela riket och hava helt bekostats av
staten. Varje åtgärd, som kan antagas medföra en underbeläggning av de
statliga vai dplatserna, de s. k. rik splatserna, maste vara ägnad* att äventyra
institutets möjligheter att bedriva fullgod undervisning och forskning. Det
synes icke uteslutet, att en höjning av legosängsavgifterna i enlighet med
direktionens förslag kan få menliga följder i nu berört avseende. Enligt
kollegiets förmenande framstår emellertid en höjning av legosängsavgifterna
som motiverad. Vid bedömningen av avgifternas storlek bör dock
beaktas att icke en sådan höjning av avgifterna sker, att risk uppstår för
underbeläggning av riksplatserna å sjukhuset och därmed fara för den av
institutet å sjukhuset bedrivna undervisningen och forskningen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
Direktionen uppger i fortsättningen, att landstingsförbundet i skrivelse
den 14 juni 1951 hos direktionen begärt att vårdbidrag från landstingen,
utan hinder av vad i 1937 års bidragsförordning stadgas, skall uttagas med
sådant belopp, att den avgift, som stannar på patienten, begränsas till 3
kronor per dag. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation, som under hand
beretts tillfälle yttra sig över landstingsförbundets hemställan, hade därvid
anfört att inom delegationen samtliga representanter för de städer,
som berördes av bidragsförordningen, uttalat sig för en sådan ändring av
bidragsförordningen att rikspatienter vid karolinska sjukhuset och seiafimerlasarettet
skulle erlägga samma legosängsavgift, som gällde inom
patientens eget sjukvårdsområde. Huvudmannen skulle i så fall ikläda sig
skyldigheten att utgiva vårdbidrag till det statliga sjukhuset med så stort
belopp, att detta jämte den avgift patienten erlagt skulle täcka den för
sjukhuset fastställda legosängsavgiften. Härvid förutsattes dock viss ändring
i remissrätten.
Med förmälan, att hösten 1952 genom landstingsförbundets styrelse och
stadsförbundets sjukvårdsdelegation upprättats ett förslag till nytt utornlänsavtal
(1952 års utomlänsavtal), vilket lär ha godkänts av samtliga
huvudmän, ifrågasätter direktionen slutligen en ytterligare höjning av legosängsavgifter
och vårdbidrag. Direktionen redogör härvid först för förslaget
till utomlänsavtal.
Enligt detta förslag indelas utomlänspatienterna i två huvudkategorier,
nämligen dels patienter, som under vistelse inom främmande sjukvårdsområde
drabbas av sjukdom eller skada och till följd därav blivit i behov
av omedelbar vård å sjukvårdsanstalt, dels ock patienter, som för specialistvård
remitterats till främmande anstalt av någon hos hemlandstinget anställd
lasarettsläkare, sanatorieläkare, epidemisjukhusläkare eller sjukstugeläkare,
utnämnd av Kungl. Maj:t.
För den första kategorien av patienter (akuta fall) skall den mellan
huvudmännen överenskomna ersättningen utgöra 35 kronor per vårddag
vid vård på allmän sal. För den andra kategorien (remisspatienter) skall
vårdavgiften på allmän sal utgöra 50 kronor. För utomlänspatienter på
halvenskilt eller helenskilt rum skall erläggas den patientavgift, som bestämmes
av huvudmannen för den anstalt, där vården meddelas, med
avdrag för den nettoersättning, som utgår från hemlandstinget för vård på
allmän sal och som debiteras hemlandstinget.
Enligt förslag av landstingsförbundets styrelse skulle för patienter från
främmande sjukvårdsområde dessa avgifter utgöra beträffande akuta fall
på halvenskilt rum 45 kronor och på helenskilt 55 kronor per vårddag och
för remisspatienter 60 kronor på halvenskilt och 70 kronor på helenskilt
rum.
Direktionen framhåller i anslutning härtill bl. a.
Om 1952 års utomlänsavtal skulle tillämpas i fråga om legosängsavgifterna
för rikspatienter på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet —
såsom direktionen beträffande 1950 års utomlänsavtal förutsatt i skrivelsen
den 28 mars 1951 — lcomme dessa avgifter att väsentligt höjas, särskilt
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
för remisspatienter. Patienter, vilka icke utgöra akuta fall och som utan
remiss infinna sig på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet för
undersökning och vård, skulle själva ha att svara för erläggandet av avgifterna.
Dessas storlek komme sannolikt att i många fall verka avskräckande.
Man kan måhända även befara att, om samma avgifter tillämpas
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet som föreslagits för remisspatienter
enligt utomlänsavtalet, läkarna vid landstingens sjukhus kommer
att vara mera restriktiva än hittills i fråga om remiss av patienter
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
Av nu anförda skäl samt med hänsyn till de farhågor rörande patienttillströmningen
till sistnämnda sjukhus, som uttalats av överläkarföreningen
och karolinska institutets lärarkollegium, synes en höjning av avgifterna
till den storlek, som gäller för remisspatienter enligt utomlänsavtalet,
knappast tillrådlig. En avgiftshöjning vid direktionens sjukhus vad
rikspatienter beträffar bör givetvis äga rum. Höjningen bör emellertid måhända
icke göras högre än till de belopp, som enligt nyssnämnda avtal
gäller för inom främmande sjukvårdsområde akut insjuknade personer,
således 35 kronor på allmän sal, 45 på halvenskilt och 55 kronor på helenskiit
rum.
Beträffande bidragsförordningen framhåller direktionen, att den icke har
något att erinra mot att denna ändras på det sätt att rikspatienter å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet skall till dessa sjukhus erlägga
vårdavgift endast med det belopp, som de skulle ha haft att betala vid hemortssjukhus.
Återstoden av ersättningen skulle uttagas av vederbörande
huvudman direkt från de båda sjukhusen.
Innebörden härav är sålunda att det i bidragsförordningen fastslagna
vårdbidraget höjes från 2 kronor 50 öre till 32 kronor.
Svenska landstingsförbundets styrelse har i ärendet framhållit i huvudsak
följande.
Karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet är att anse såsom rikssjukhus,
varför patienterna å dem i princip icke kan likställas med utomlänspatienter.
För ett undervisningssjukhus, nämligen Lunds lasarett, gäller
landstingens avgiftsbestämmelser, vilket icke varit odelat till fördel
ur undervisningssynpunkt. Förslag har därför väckts att lasarettet skulle
få ett antal riksplatser med lägre vårdavgifter. Lämpligheten av direktionens
förslag om avgiftshöjning kan med hänsyn härtill ifrågasättas.
Förslagen innebär i princip att den särställning i avgiftshänseende, som
kommit riksplatserna å sjukhusen till del, upphäves. Därigenom skulle
otvivelaktigt det sekundärkommunala huvudmannaskapet för kroppssjukvården
bli klarare markerat. I och för sig har styrelsen intet att invända
mot en dylik ordning, som synes både rationell och ägnad att befordra en
önskvärd decentralisering av specialvården. Men om avgifterna höjs och
vårdbidragen som en följd därav jämväl ökas, skulle kostnaderna för sjukhusens
drift i betydande omfattning överflyttas på landstingen, vilket icke
kan anses rimligt. En förutsättning för att direktionens förslag skall kunna
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
accepteras är därför, att landstingen beredes kompensation i annan ordning.
Förbundsstyrelsen anför i detta sammanhang.
Utvecklingen har under senare år gått i den riktningen, att statens bidrag
till den av landstingen bedrivna verksamheten blivit av allt mindre betydelse,
då dessa bidrag icke anpassats efter penningvärdets fall utan förblivit
oförändrade. Förslag om återställande av den tidigare kostnadsfördelningen
mellan staten och landstingen ha hittills ej vunnit beaktande.
Under sådana förhållanden kan det knappast anses riktigt, att staten i ett
fall som det föreliggande, där rollerna äro så att säga ombytta, ställer krav
på kompensation av landstingen för inträdda kostnadsstegringar, utan något
som helst vederlag. Då avsikten i förevarande tall ju icke är att belasta
staten med några ökade kostnader, borde det ej vara omöjligt, att träffa
en skälig uppgörelse i denna fråga, exempelvis genom att en höjning sker
av de statliga driftbidragen till en eller annan vårdform.
Slutligen hemställer landstingsförbundets styrelse, att bidragsförordningen
ändras så att den avgift, som landstingspatienterna själva skall
erlägga vid vård på de båda statliga sjukhusen, blir densamma som gäller
för patienter, vårdade enligt utomlänsavtalet. Den av direktionen i dess
skrivelse den 21 oktober 1952 förordade formuleringen täcker ej förhållandena
inom landstingen, där avgiften enligt utomlänsavtalet icke alltid
överensstämmer med avgiften för inomlänspatienter. Stadgandet torde därför
lämpligen böra utformas så att patienten själv har att erlägga den
avgift, som vederbörande hemlandsting bestämmer.
Svenska stadsförbundets styrelse har i sitt yttrande över direktionens
första skrivelse avstyrkt det däri framlagda förslaget om höjning av vårdavgifterna.
Förbundsstyrelsen har därvid bl. a. anfört, att det vore mindre
tilltalande att vidtaga en kraftig avgiftshöjning för att möta en befarad
köbildning, om vilken ännu närmare erfarenhet saknades. Då vården vid
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet torde vara i avsevärd grad
betingad av undervisnings- och forskningskrav, synes det rimligt att större
delen av kostnaderna därför bäres av statsverket. Om vårdbidragen trots
invändningarna däremot höjdes, borde de huvudmän, som träffas därav,
i annan ordning kompenseras för avgiftshöjningen. — I sitt yttrande över
direktionens senare skrivelse har stadsförbundets styrelse emellertid godtagit
de grunder för vårdbidragen, som direktionen slutligen föreslagit.
Styrelsen förklarar sålunda, att några principiella invändningar inte kan
göras mot att vårdkostnaderna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
betalas av vederbörande sjukvårdshuvudmän, så länge dessa
kostnader ej överstiger kostnaderna för motsvarande vård vid huvudmännens
egna sjukhus och ej heller avser patienter, som intagits uteslutande
för undervisningens behov. Mot de vårdavgifter, som huvudmännen enligt
direktionens förslag skall erlägga finner styrelsen i och för sig inte något
att erinra; detta med hänsyn till nuvarande höga kostnader vid kom
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
munala sjukhus av motsvarande omfattning och standard. Styrelsen konstaterar
med tillfredsställelse, att direktionens förslag innebär en tillämpning
av utomlänsavtalets principer i så måtto att patienten själv i regel ej
behöver betala mer än 3 kronor för vårddag.
Medicinalstyrelsen har tillstyrkt direktionens slutliga förslag och har
därvid understrukit, att en rikspatient som vårdas på karolinska sjukhuset
eller serafimerlasarettet borde erlägga vårdavgift högst med det belopp,
som han skulle ha betalat vid hemortssjukhus. Enligt medicinalstyrelsens
mening vore det rimligt, att landstingen i annat lämpligt sammanhang
kompenserades för sina genom vårdbidragens höjning ökade utgifter.
Statens priskontrollnämnd och statskontoret har båda tillstyrkt bifall
till de i direktionens första skrivelse framlagda förslagen. Statskontoret
bär därvid förklarat, att någon anledning att gottgöra landstingen för
ökade utgifter ej torde förefinnas.
2. Remissrätten.
Frågan om vilka läkare som skulle äga att, med verkan att vårdbidrag
utgår, hänvisa patienter till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
beröres av svenska landstingsförbundets styrelse. I dess yttrande över direktionens
skrivelse den 28 mars 1951 framhåller förbundsstyrelsen, att om
vårdbidragen skulle utgå med samma belopp som enligt utomlänsavtalet,
borde också remissrätten anpassas efter nämnda avtals regler. Detta innebär
— enligt det då gällande 1950 års utomlänsavtal — att remissrätt
skulle tillkomma endast lasaretts- och sanatorieläkare inom landstingets
eget sjukvårdsområde. Mot detta anför överläkareföreningen vid karolinska
institutets undervisningssjukhus i yttrande till direktionen, att en sådan
begränsning av remissrätten skulle komma att menligt inverka på de akademiska
lärarnas fria val av undervisnings- och forskningsmaterial. Hänvisningen
av patienter till de båda sjukhusen skulle helt bli beroende av
de inremitterande läkarnas godtycke och personliga inställning till fallen
och i flertalet fall vara betingad enbart av sjukvårdande synpunkter och
ej av undervisnings- och forskningssynpunkter. En viktig förutsättning
för en fullgod undervisningsverksamhet vid sjukhusen vore, att överläkarna
hade möjlighet till fritt urval av patienter, som lämpar sig ur
undervisnings- och forskningssynpunkt, överläkarna borde därför erhålla
rättighet att själva utfärda remisser till intagning på sjukhusen i full överensstämmelse
med vad som gäller för lasarettsläkare vid utfärdande av
remiss för vård av patient utanför det egna sjukvårdsområdet. I detta
uttalande instämmer karolinska institutets lärarkollegium.
Direktionen för karolinska sjukhuset ansluter sig icke till något av de
nu anmärkta ändringsförslagen utan framhåller i sin senare skrivelse, att
remissi ätten bör bibehållas sadan den utformats i bidragsförordningen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
Beträffande den av överläkareföreningen föreslagna utvidgningen av
remissrätten anför svenska landstingsförbundets styrelse i sitt yttrande
över sistnämnda skrivelse.
Utvidgas remissrätten på detta sätt, kan befaras, att de tillgängliga platserna
beläggas med patienter, som vända sig direkt till dessa sjukhus och
som ofta kanske lika väl kunde ha vårdats å henrlänets sjukhus, medan
verkligt trängande fall, försedda med remiss av hemlänets läkare, utestängas
eller få förlängd väntetid. Härtill kommer att det är en strävan
från huvudmannahåll att hegränsa den nuvarande remissrätten till de båda
statliga sjukhusen. Önskvärt är härvid att komma fram till ett enhetligt
förfarande på detta område, när det gäller såväl de statliga sjukhusen som
de kommunala sjukhus, till vilka remisser sker enligt det s. k. utomlänsavtalet.
Styrelsen anser sig under sådana förhållanden på det bestämdaste
böra avstyrka den föreslagna utvidgningen av remissrätten.
Även svenska stadsförbundets styrelse avstyrker förslaget i fråga och
framhåller bl. a. följande. Om statens undervisningssjukhus för att bedriva
fullgod undervisningsverksamhet behöver andra patienter än dem
som kan tillföras sjukhusen enligt gällande avtal med Stockholms stad och
län eller med tillämpning av utomlänsavtalets principer, bör staten såsom
huvudman för undervisningen helt svara för dessa patienters vårdkostnader.
Remissrätten enligt bidragsförordningen bör därför begränsas så
att den — i överensstämmelse med vad som stadgas i 1952 års utomlänsavtal
— endast tillkommer hos hemlandstinget anställda lasarettsläkare,
sanatorieläkare, epidemisjukhusläkare och sjukstuguläkare, de sistnämnda
under den ytterligare förutsättningen att de utnämnts av Kungl. Maj :t.
Medicinalstyrelsen anser däremot visst fog föreligga för att överläkarna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet får remissrätt enligt bidragsförordningen.
I skrivelse den 8 oktober 1951 yrkar medicinalstyrelsen, att remissrätten
utsträckes även till överläkare vid statens sinnessjukhus eller annat därmed
jämställt sinnessjukhus. Till stöd för detta yrkande anför styrelsen.
Utvecklingen inom sinnessjukvården har medfört ett behov av samarbete
med andra specialister, främst neurologi och neurokirurgi. Särskilt gäller
detta fall av epilepsi, där orsaken till sjukdomen är oklar eller operation
kan tänkas bota eller förbättra tillståndet, fall av misstänkt eller diagnostiserad
hjärntumör samt fall lämpade för lobotomioperation. Härtill kommer,
att de ökade diagnostiska resurserna — röntgen, utbyggda laboratorier
m. m. — som ställts till sinnessjukhusens förfogande, möjliggjort för berörda
överläkare att med erforderlig säkerhet bedöma, om intagning å
karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet är påkallad eller icke. Den
öppna psykiatriska verksamheten vid sinnessjukhusen har dessutom ökat
i omfattning, bland annat beroende på de mottagningar, som organiserats
genom den sedan några år utbyggda hjälpverksamheten. Läkarna vid sinnessjukhusen
konsulteras numera även i betydande omfattning direkt av
patienter och nyssnämnda läkares specialutbildning tages i anspråk av
läkare inom andra vårdområden.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
Medicinalstyrelsens förslag har av direktionen för karolinska sjukhuset
och svenska stadsföi''bundets styrelse lämnats utan erinran. Svenska landstingsförbundets
styrelse förklarar, att den icke i och för sig har något att
erinra mot förslaget, så länge nuvarande vårdavgifter tillämpas. Om avgiftssystemet
kommer att omläggas i överensstämmelse med utomlänsavtalet,
bör emellertid — enligt styrelsens förut uttalade mening — även remissrätten
anpassas efter detta avtals regler och i så fall skulle dylik rätt icke
tillkomma ifrågavarande statliga sinnessjukläkare.
Departementschefen.
De statliga undervisningssjukhusen i Stockholm, karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, har platser, som enligt särskilda avtal är reserverade
för patienter från Stockholms stad och län. Övriga platser, de s. k.
riksplatserna, disponeras för patienter från landet i övrigt. Under vissa
förutsättningar — att patienten insjuknat i staden eller länet eller att han
remitterats till sjukhusen av vissa tjänsteläkare i hemorten — betalar landstingen
enligt en förordning av år 1937 ett särskilt vårdbidrag om 2 kronor
50 öre till sjukhusen för varje dag en patient från landstingsområdet vårdas
på allmän sal på sjukhuset. Då legosängsavgiften för sådana patienter de
första 15 dagarna utgör 7 kronor om dagen, får patienterna, om någon av
de angivna förutsättningarna uppfyllts, sålunda själva betala 4 kronor
50 öre härav.
För patienter från Stockholms stad och län gäller särskilda regler; f. n.
betalar de den första tiden en avgift av 5 respektive 3 kronor för vård på
allmän sal. De driftbidrag, som staden och länets landsting enligt gällande
avtal har att erlägga till karolinska sjukhuset, har för år 1951 preliminärt
beräknats till omkring 42 kronor för vårddag.
Såsom framgår av den förut lämnade översikten utgick man vid tillkomsten
av 1937 års förordning från att legosängsavgifterna för rikspatienter
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skulle fastställas
så, att de motsvarade legosängsavgifterna för utomlänspatienter i allmänhet
vid rikets lasarett. Den genomsnittliga vårddagskostnaden vid lasaretten
var på den tiden omkring 7 kronor. Kostnaden per vårddag har därefter
ständigt stegrats och utgjorde 1951 vid rikets delade lasarett i medeltal
36 luonor 14 öie. Under 1952 torde kostnaderna ha varit omkring 15 procent
högre än under 1951.
Vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet har vårddagskostnaderna
regelmässigt varit högre än vid rikets övriga lasarett. För 1951 redovisas
dessa kostnader, vid karolinska sjukhuset till 46 kronor 42 öre och
vid serafimerlasarettet till 43 kronor 62 öre.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
De angivna stegrade kostnaderna motiverar en höjning av legosängsavgifterna
för rikspatienter. En sådan höjning bebådades också av min
företrädare i 1951 års statsverksproposition. Den kan i och för sig verkställas
i administrativ väg. Då det självfallet är otänkbart att göra en mera
avsevärd höjning av dessa avgifter utan att samtidigt höja landstingens
vårdbidrag, måste emellertid även 1937 års förordning om dessa
bidrag revideras, vilket kräver riksdagens medverkan.
Hur stor höjningen av legosängsavgifter och vårdbidrag bör göras är
bl. a. beroende på storleken av motsvarande avgifter och bidrag för utomlänspatienter
på landstingens sjukhus. Dessa har de senaste åren höjts i
flera omgångar. Såsom statsutskottet anfört vid behandling år 1951 av
frågan om vissa svårigheter som uppkommit för landstingssjukhus med
undervisning, måste här en avvägning ske mellan två olika synpunkter.
Å ena sidan bör eftersträvas, att icke relationen mellan olika legosängsavgifter
medför att lasarettsavdelningar vid kommunala sjukhus kommer att
stå helt eller delvis outnyttjade, medan stockning måhända kan uppkomma
vid de statliga sjukvårdsanstalterna. Å andra sidan måste beaktas, att icke
sistnämnda sjukhus till följd av alltför högt satta vårdavgifter förlorar
något av sin rikskaraktär. Möjligheterna att där bedriva fullgod undervisning
och forskning får icke försämras.
Direktionen för karolinska sjukhuset har nu förordat, att legosängsavgifterna
för rikspatienter vid de ifrågavarande statliga sjukhusen skall i princip
höjas till de belopp, som enligt 1952 års utomlänsavtal gäller vid akuta
fall, d. v. s. 35 kronor för allmän sal, 45 kronor för lialvenskilt rum och
55 kronor för enskilt rum, allt per dag, samt att landstingens vårdbidrag
i anslutning därtill skall ökas till skillnaden mellan legosängsavgiftens belopp
och det belopp, som patienten skulle ha haft att betala för vård på
allmän sal vid hemortssjukhuset. Detta innebär att vårdbidraget i regel
skulle uppgå till (35 —3 =) 32 kronor per dag mot nuvarande 2 kronor
50 öre. Den avgift, som patienten själv har att erlägga, skulle alltså i vårdbidragsfallen
regelmässigt utgöra, för allmän sal 3 kronor, för lialvenskilt
rum 13 kronor och för helenskilt rum 23 kronor.
Mot det taxesystem, som direktionen sålunda utgått från, har under ärendets
remissbehandling i och för sig icke riktats någon erinran. Det är att
märka, att de avgifter, som enligt det föreslagna systemet skulle tillföras
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, trots de betydande höjningarna
skulle icke oväsentligt understiga sjukhusens faktiska vårdkostnader
och att det allt fortfarande skulle ställa sig billigare för ett landsting att
betala vårdavgift för en patient, intagen på något av de båda statliga sjukhusen,
än att bekosta hans vård vid ett hemortslasarett. Vid denna jämförelse
bör beaktas, att remissfallen utgör det övervägande antalet fall, i
vilka vårdavgift utgår, och att den specialistvård, som remissfallen avser,
regelmässigt är särskilt kostnadskrävande. Med hänsyn härtill skulle man
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
kunna ifrågasätta, om det icke vore befogat att — i överensstämmelse med
vad som skett enligt 1952 års utomlänsavtal — även beträffande vårdavgifterna
faststalla en högre taxa för remissfallen än för de akuta fallen.
I likhet med direktionen finner jag det emellertid icke tillrådligt, att vårdavgiften
för remisspatienter bestämmes till så högt belopp som utgår enligt
utomlänsavtalet. Om så skedde, vore det fara att patienttillströmningen
till sjukhusen skulle nedgå så att undervisningens behov icke kunde tillgodoses.
Jag anser det vidare ur praktisk synpunkt mest tillfredsställande
med en enhetlig taxa för akuta fall och remissfall, och jag finner överhuvud
icke skäJ att nu överväga en höjning av legosängsavgifterna och vårdbidraget
utöver vad direktionen föreslagit. Ej heller anser jag, att de synpunkter
for avvägningen av avgifter och bidrag, som nyss anförts, motiverar att
dessa bor sattas till lägre belopp än enligt direktionens förslag. Jag vill
emellertid framhålla, att taxehöjningens inverkan på patienttillströmningen
är mycket svår att på förhand bedöma. Det bör anmärkas, att de föreslagna
avgifterna för rikspatienter, som icke får vårdbidrag (d. v. s. sådana som
insjuknat utanför Stockholms stad eller län och som vårdas på ifrågavaiande
sjukhus utan att ha erhållit remiss enligt bidragsförordningen), är
så höga, att antalet patienter inom denna kategori måste beräknas bli obetydligt.
Av de 3 102 rikspatienter, som under 1951 var intagna på allmän
sal vid karolinska sjukhuset, åtnjöt 967 icke vårdbidrag utan betalade
själva hela legosängsavgiften. För serafimerlasarettets del uppgick motsvarande
siffror under 1952 till 1 447 respektive 322. Det är uppenbart, att
en taxehöj ning sådan som den nu föreslagna kommer att förmå de sjuka
att i väsentligt ökad omfattning söka remiss för att få vårdbidrag. Man
torde kunna förutsätta, att i de fall, då remiss objektivt sett är befogad,
kommer den också att kunna utverkas.
På anförda skäl vill jag i princip biträda direktionens förslag i fråga
om taxehöj ningens storlek.
Direktionen har, som nämnts, förutsatt, att vårdbidrag skall utgå även
vid vård på enskilt och halvenskilt rum. Jag finner detta väl befogat. Det
ai angeläget, att de enskilda och halvenskilda rummen utnyttjas för patienter,
som behöver sådan vård. Om vårdbidrag i förevarande fall icke lämnas,
skulle en höjning av legosängsavgifterna sannolikt medföra, att de
enskilda och halvenskilda rummen i viss utsträckning kommer att stå obegagnade
och de allmänna salarna i motsvarande mån belastas. Vidare kan
anföras, att landstingen själva genom utomlänsavtalet förbundit sig att
lamna bidrag även till utomlänspatienter på enskilt och halvenskilt rum
samt att de erkända sjukkassorna vid utgivande av ersättning för sjukhusvård
icke gör skillnad mellan sals- och rumspatienter. Jag förordar alltså,
att for patienter på enskilda och halvenskilda rum skall utgå samma vårdbidrag
som för salspatienter.
\ad härefter angår frågan om hur de sålunda förordade ändringarna i
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 68.
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
1937 års bidragsförordning skall närmare utformas, så kan det uppenbarligen
icke vara lämpligt att — som från olika håll föreslagits — göra vårdbidragets
storlek beroende av det belopp, som den intagne skulle ha haft
att betala vid hemortssjukhus, eller av det belopp, som hemlandstinget
bestämt skall utgå i patientavgift. Särskilt av praktiska skäl är det önskvärt,
att bidraget i samtliga fall utgår med ett enhetligt belopp. Eftersom
den vanligast förekommande patientavgiften vid rikets lasarett är 3 kronor
för vårddag, skulle det i och för sig ligga närmast till hands att utgå fiån
detta belopp och bestämma vårdbidragets storlek till skillnaden mellan den
för sjukhusen i fråga fastställda legosängsavgiften å allmänt rum och 3
kronor. Med utgångspunkt från den förut angivna legosängsavgiften av
35 kronor kommer man då till ett vårdbidrag av 32 kronor. Om vårdbidi agets
belopp nu fastslås i bidragsförordningen, kommer detta emelleitid
att medföra, att Kungl. Maj:t framdeles blir praktiskt taget förhindrad
att ändra legosängsavgifternas storlek utan att varje gång underställa frågan
om ändring av vårdbidraget riksdagens prövning. Med hänsyn till att
legosängsavgifterna enligt vad här förutsatts bör nära anpassas efter utomlänsavtalens
taxor men dessa under senare år visat ganska stor rörlighet,
kan detta komma att medföra väsentlig olägenhet. En smidig lösning av
problemet skulle kunna ernås, om riksdagen överlämnade åt Kungl. Maj :t
att enligt grunder, som riksdagen gillat, fastställa vårdbidragets storlek.
Regeln härom torde lämpligen kunna formuleras så, att vårdbidraget skall
uppgå till det belopp, varmed den fastställda legosängsavgiften på allmänt
rum överstiger 3 kronor för vårddag. Därmed skulle det bli möjligt för
Kungl. Maj :t att genom att ändra legosängsavgiftens belopp samtidigt
justera vårdbidragets storlek. Beloppet 3 kronor som patientavgift på allmän
sal torde numera vara så vedertaget, att någon ändring av detsamma
under normala förhållanden icke torde bli påkallad. Jag vill i detta sammanhang
vidare framhålla, att det kan förutsättas att Kungl. Maj .t
innan beslut om höjning av legosängsavgifterna för rikspatienter meddelas
kommer att bereda landstingsförbundet och stadsförbundet tillfälle
yttra sig i ärendet. Givetvis bör avgifterna under inga förhållanden
sättas högre än de verkliga vårdkostnaderna.
Den taxehöjning, som den föreslagna ordningen innebär, kan beräknas
medföra en inkomstökning för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
av sammanlagt drygt 4 000 000 kronor. Styrelserna för landstings- och
stadsförbunden har såsom förut nämnts yrkat att i annan ordning få
kompensation för den utgiftsökning, som skulle följa för landstingen och
städerna utanför landsting, och har därvid åsyftat, att detta skulle ske
genom höjning av de statliga driftbidragen till en eller annan vårdform.
Jag kan för min del icke finna något bärande skäl för en sådan anordning.
Handhavandet och bekostandet av den slutna kroppssjukvarden är foit
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 68.
farande i princip en angelägenhet, som huvudsakligen ankommer på landstingen;
och för de landsting, som beröres av bidragsförordningen, kommer
möjligheten att anlita de ifrågavarande statliga sjukhusen för vård
av rikspatienter att även efter en taxehöjning sådan som den föreslagna
innebära närmast en ekonomisk förmån.
Vad härefter angår remissrätten, d. v. s. rätten att med verkan
att vårdbidrag enligt 1937 års förordning utgår remittera patient till karolinska
sjukhuset eller serafimerlasarettet, anser jag — i överensstämmelse
med vad vederbörande departementschef yttrade vid tillkomsten av nämnda
förordning — att frågan härom främst bör bedömas från synpunkten av
vad som är lämpligast för de vårdbehövande. Jag finner det därför uteslutet
att nu begränsa kretsen av remissberättigade läkare. När det gäller
frågan, huruvida denna krets bör utvidgas till att omfatta även överläkarna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, torde detta böra
fa bli beroende av huruvida en sadan utvidgning kan anses nödvändig ur
forsknings- och undervisningssynpunkt. F. n. synes ett sådant behov icke
vara ådagalagt. Skulle emellertid svårigheter uppstå att tillgodose detta
behov bör frågan tas upp på nytt.
Den av medicinalstyrelsen föreslagna utvidgningen av remissrätten till
att omfatta även överläkare vid statens sinnessjukhus och annat därmed
jämställt sinnessjukhus finner jag däremot väl motiverad.
Beträffande bestämmelserna om remissrätt vill jag alltså icke föreslå
annan ändring av bidragsförordningen än att sådan rätt tillerkännes även
ifrågavarande överläkare vid sinnessjukhus.
De nu förordade ändringarna i 1937 års förordning torde böra träda i
kraft den 1 juli 1953.
I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag
till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i omförmälda förordning
den 30 juni 1937 (nr 655).
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga det inom inrikesdepartementet
upprättade förslaget till förordning om ändrad lydelse av
1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från
landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna
för värd i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 68.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ralph Sterner.
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 53
316139