Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

1

Nr 67.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr
21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank,
m. m.; given Stockholms slott den 13 februari 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till förordning om ändring i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank; dels

ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås en höjning av grundfonden för Sveriges allmänna
hypoteksbank från 90 till 100 miljoner kronor.

Vidare föreslås att nu gällande bestämmelse i fråga om längsta konverteringstid
för bankens obligationer, 10 år, borttages.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 67.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.
Förslag
till

förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)
angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

Härigenom förordnas, att §§ 4, 7 och 8 förordningen den 16 maj 1890
angående Sveriges allmänna hypoteksbank1 skola erhålla följande ändrade
lydelse.

Nuvarande lydelse:

§ 4.

Till grundfond för hypoteksbanken
överlämnar staten genom riksgäldskontoret
ett belopp av nittio miljoner
kronor i av staten utgivna obligationer,
ouppsägbara å innehavarens sida
samt förskrivna med fyra och en
halv procent årlig ränta; ägande banken
över dem förfoga efter ty här
nedan sägs.

§ 7.

Hypoteksbanken äger mot obligationer
upptaga lån att inom viss, vid
lånets upptagande bestämd tid återbetalas
antingen genom årlig amortering
eller efter uppsägning utan
fastställd amortering. Dock må obligationer
till ett nominellt belopp motsvarande
högst en femtedel av sammanlagda
beloppet av hypoteksbankens
utelöpande obligationer vara
ställda att återbetalas utan angivande
av slutlig förfallodag. Lån, som
av hypoteksbanken upptages, skall
vara från hypoteksbankens sida uppsägbart
efter viss tid, högst tio år,
från lånets upptagande; och skola i
övrigt lånevillkoren vara sådana, att
de äro förenliga med grunderna för

Föreslagen lydelse:

§ 4.

Till grundfond för hypoteksbanken
överlämnar staten genom riksgäldskontoret
ett belopp av etthundra miljoner
kronor i av staten utgivna obligationer,
ouppsägbara å innehavarens
sida samt förskrivna med fyra
och en halv procent årlig ränta;
ägande banken över dem förfoga
efter ty här nedan sägs.

§ 7.

Hypoteksbanken äger mot obligationer
upptaga lån att inom viss, vid
lånets upptagande bestämd tid återbetalas
antingen genom årlig amortering
eller efter uppsägning utan fastställd
amortering. Dock må obligationer
till ett nominellt belopp motsvarande
högst en femtedel av sammanlagda
beloppet av hypoteksbankens
utelöpande obligationer vara
ställda att återbetalas utan angivande
av slutlig förfallodag. Lån, som
av hypoteksbanken upptages, skall
vara från hypoteksbankens sida uppsägbart
efter viss tid från lånets upptagande;
och skola i övrigt lånevillkoren
vara sådana, att de äro förenliga
med grunderna för låns utgivan -

1 Senaste lydelse se beträffande § 4 1952:257, beträffande § 7 1936:241 samt beträffande
§ 8 1930:203.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

3

Nuvarande lydelse:
låns utgivande till hypoteksföreningarnas
delägare.

§ 8.

Hypoteksbanken äger till hypoteksföreningarna
utlämna lån att
återbetalas antingen genom viss årlig
amortering eller efter viss längre tids
förlopp utan fastställd amortering.
Lån, som av banken utlämnas, kan,
sedan tio år förflutit från lånets utlämnande,
av låntagaren uppsägas
till inbetalning efter ett år. Kapitalrabatt
och övriga kostnader, som
banken vid sin upplåning kan hava
fått vidkännas, skola vid låns utlämnande
till föreningarna av dem gäldas
efter den beräkning av dessa omkostnader,
som bankens delägare vid
varje ordinarie sammankomst skola
för tiden till nästa ordinarie sammankomst
fastställa; dock äga delägarna
å sådan sammankomst besluta,
att omförmälda kapitalrabatt och
kostnader må kunna gäldas genom
årliga avbetalningar under viss tid,
ej överstigande tio år från låns utlämnande.

I övrigt---- om året.

Föreslagen lydelse:
de till hypoteksföreningarnas delägare.

§ 8.

Hypoteksbanken äger till hypoteksföreningarna
utlämna lån att
återbetalas antingen genom viss årlig
amortering eller efter viss längre tids
förlopp utan fastställd amortering.
Lån, som av banken utlämnas, kan,
därest hypoteksbanken icke finner
villkoren för bankens förbindelser
utgöra hinder däremot, sedan tio år
förflutit från lånets utlämnande, av
låntagaren uppsägas till inbetalning
efter ett år. Kapitalrabatt och övriga
kostnader, som banken vid sin upplåning
kan hava fått vidkännas,
skola vid låns utlämnande till föreningarna
av dem gäldas efter den
beräkning av dessa omkostnader,
som bankens delägare vid varje ordinarie
sammankomst skola för tiden
till nästa ordinarie sammankomst
fastställa; dock äga delägarna å sådan
sammankomst besluta, att omförmälda
kapitalrabatt och kostnader
må kunna gäldas genom årliga
avbetalningar under viss tid, ej överstigande
tio år från låns utlämnande.

I övrigt —--om året.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 februari
1953.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om höjning
av grundfonden för Sveriges allmänna hg po t eksbank, m. m. samt
anför därvid följande.

Enligt § 4 förordningen den IG maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank — sådan paragrafen lyder jämlikt förordningen den
23 maj 1952, nr 257 — överlämnar staten till grundfond för hypotelcsbanken
genom riksgäldskontoret ett belopp av 90 miljoner kronor i av staten
utgivna obligationer, ouppsägbara å innehavarens sida samt förskrivna med
41/2 procent årlig ränta; och äger banken förfoga över dem efter vad i förordningen
närmare angives. Vidare stadgas i § 5, att hypoteksbanken må
utgiva obligationer mot viss säkerhet och att sammanlagda beloppet av utelöpande
obligationer icke vid något tillfälle ma uppgå till mera än tio gånger
beloppet av grundfonden. I § 7 föreskrives, att lån, som av hypoteksbanken
upptages, skall vara från liypotcksbankens sida uppsägbai t efter viss tid,
högst 10 år från lånets upptagande. Slutligen kan jämlikt § 8 lån, som av
banken utlämnas, sedan 10 år förflutit från lånets utlämnande av låntagaren
uppsägas till inbetalning efter ett år.

I en den 10 november 1952 dagtecknad skrift har styrelsen över Sveriges
allmänna hypoteksbank hemställt, att det såsom grundfond för hypoteksbanken
överlämnade beloppet måtte höjas från 90 till 100 miljoner kronor
eller det högre belopp, som kunde befinnas lämpligt. Styrelsen har anfört, att
beloppet av bankens utelöpande obligationer kunde vid 1952 års utgång beräknas
uppgå till ca 850 miljoner kronor. Utrymme funnes därefter för
banken att försälja obligationer intill ett belopp av ytterligare ca 50 miljoner
kronor och att därmed möjliggöra en motsvarande kreditgivning. Detta belopp
kunde emellertid icke beräknas förslå för hypoteksföreningarnas kreditgivning
så länge, att en framställning om höjning av grundfonden kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

5

uppskjutas till 1954 års riksdag. Trots den restriktivitet vid kreditgivningen,
som hypoteksinstitutionen ålagt sig i överensstämmelse med gällande överenskommelse
med riksbanken om kreditbegränsning och som resulterat i att
en mängd låneframstäliningar icke blivit tillgodosedda, beräknades föreningarnas
nettoutlåning under år 1952 öka med ca 80 miljoner kronor. Låneefterfrågan
kunde icke väntas bli mindre under år 1953. Inom hypoteksföreningarna
hade uppstått en köbildning av låneansökningar, vilka i brist på tillgängliga
medel för utlåningen icke kunde tillgodoses under år 1952 och som
därför uppskjutits till 1953. På grund av att skörderesultatet blivit betydligt
sämre än väntat torde avsevärda nya lånebehov komma att uppstå. Vidare
kunde framhållas, att hypoteksinstitutionens andel i den totala kreditgivningen
mot statlig lånegaranti utvisade en tendens till fortsatt ökning. Av de
fyra i garantilångivningen för jordbruksändamål deltagande kategorierna av
kreditinrättningar, nämligen affärsbanker, sparbanker, jordbrukskassor och
hypoteksföreningar, hade enligt lantbruksstyrelsens statistik hypoteksföreningarna
under budgetåret 1951/52 utlämnat det största beloppet lån med
statlig lånegaranti eller nära 12 miljoner kronor.

Under senare år tillämpade principer för frågan om höjning av hypoteksbankens
grundfond innebure, har bankstyrelsen vidare framhållit, att grundfonden
vid varje tillfälle höjts med ett så jämförelsevis ringa belopp att ny
framställning om höjning av grundfonden måste göras vart eller vartannat
år. Styrelsen ifrågasatte om en så ofta återkommande behandling av denna
fråga icke innebure en onödig omgång. Enligt styrelsens mening skulle utan
olägenhet en större höjning av grundfonden kunna på en gång beslutas.
Under alla förhållanden borde enligt styrelsens mening grundfonden icke
höjas med mindre belopp än 10 miljoner kronor.

över styrelsens framställning har infordrade utlåtanden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

Fullmäktige i riksbanken har uttalat att fullmäktige icke hade något att
erinra mot bifall till framställningen. Fullmäktige har därvid i anslutning
till de synpunkter som framförts av bankstyrelsen uttalat, att fullmäktige
ville understryka att bankens upplåning och därmed föreningarnas kreditgivning
måste vara beroende av överenskommelserna mellan riksbanken och
kreditinstituten angående en restriktiv kreditgivning. De formella förutsättningarna
för upplåningen, som sammanhängde med reglerna om grundfondens
storlek, kunde därför i och för sig i nuvarande läge på intet sätt få
innebära någon rätt för hypoteksinstituten att upp till den formella gränsen
få något företräde för sina kreditbehov. Deras låneverksamhet måste fortfarande
och oberoende av sagda formella regler bedrivas på ett sätt som
stode i överensstämmelse med den allmänna restriktiviteten på kreditmarknaden.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

I detta sammanhang berör även fullmäktige fråga om ändring i för hypoteksbanken
gällande bestämmelser för konvertering av obligationslån och
erinrar därvid om att fullmäktige i yttrande den 20 november 1952 över
realkreditutredningens betänkande med förslag om samförvaltntng av stadshypoteks-
och bostadskreditorganisationerna, i fråga om tiden för konverteringsrättens
inträde för sistnämnda organisationers obligationslån — för
närvarande 10 år — anfört bl. a. följande:

»Den senaste tidens utveckling på kapitalmarknaden har emellertid visat
angelägenheten av att tiden för konverteringsrättens inträdande kan anpassas
till det aktuella läget på denna marknad. Understundom kan det sålunda
vara lämpligt att ifrågavarande tid understiger tio år och vid andra tillfällen
är det önskvärt att kunna tillämpa en längre tid. Fullmäktige vilja därför
föreslå, att någon bestämd gräns av tiden för konverteringsrättens inträdande
icke fastställes. I samband härmed torde det vara nödvändigt att även
ändra övriga med konverteringsrätten sammanhängande föreskrifter för de
båda institutionerna.»

Enligt fullmäktiges uppfattning borde motsvarande föreskrifter för hypoteksbanken
ändras i överensstämmelse med vad sålunda föreslagits beträffande
stadshypoteks- och bostadskreditkassorna.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har meddelat, att fullmäktige på de skäl,
som anförts till stöd för den gjorda framställningen, icke funnit anledning
till erinran mot en ökning av hypoteksbankens grundfond från 90 miljoner
kronor till 100 miljoner kronor.

Bank- och fondinspektionen har yttrat, att inspektionen ur de synpunkter
inspektionen företrädde, ej hade något att erinra mot att hypoteksbankens
grundfond höjdes så, att banken erhölle möjlighet att fullfölja sin låneverksamhet.
Inspektionen ansåge dock, att grundfondstillskottet nu borde
kunna begränsas till 10 miljoner kronor och anför därom följande.

Styrelsen för liypoteksbanken har ifrågasatt, om man icke nu kunde på
en gång medgiva en större höjning av grundfonden och därigenom undvika
den omgång som varit förenad med de upprepade, små grundfondstillskotten
under senare år. Att vissa olägenheter äro förenade med det nuvarande
fondtäckningssystemet för hypoteksbanken vill inspektionen gärna instämma
i; och det kunde väl därför ligga nära till hands att förorda en sådan
engångshöjning av grundfonden, som hypoteksbanken antyder. Ämbetsverket
vill emellertid gå ett steg längre än hypoteksbanken och ställa den frågan,
huruvida grundfondssystemet för framtiden överhuvud bör bibehållas.
Härom får inspektionen ytterligare anföra.

Då staten på sin tid tillsköt grundfond åt hypoteksbanken hade denna icke
något eget kapital och dess lokalorgan, hypoteksföreningarna, endast obetydliga
reserver. Situationen härutinnan har emellertid sedan dess avsevärt
förändrats, i det att hypoteksinstitutionen vid 1951 års utgång redovisade
reservfonder å tillhopa inemot 27 miljoner kronor, varav nära 11 miljoner
kronor föllo på hypoteksbanken och återstoden på de tio föreningarna; i
förhållande till den totala obligationsskulden utgjorde reserverna inemot
3,5 procent. Om man vidare besinnar, att hypoteksinstitutionens förluster

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

/

i kreditgivningen torde ha varit ytterst obetydliga, och man jämväl beaktar
det förhållandet att jordbruksnäringen icke under en överskådlig framtid
kan förutsättas bli mera riskbetonad än under de år hypoteksinstitutionen
hittills varit verksam, har man anledning fråga sig, om icke staten numera
kunde befrias från att utställa ytterligare grundfondsförbindelser; inspektionen
har i varje fall svårt att föreställa sig att kursen på hypotelcsbankens
obligationer skulle ogynnsamt påverkas av att den nu stipulerade grundfondsrelationen
— som för övrigt lagfästes först 1930 — slopades och att följaktligen
ytterligare tillskott till denna onödiggjordes. Den funktion som relationsregeln
under de senaste åren kunnat fylla, nämligen att utgöra eu
broms på institutionens marknadsupplåning och därmed på kreditgivningen,
torde utan svårighet kunna ombesörjas medelst något annat utav de penningpolitiska
instrument, varöver riksbanken numera förfogar.

Inspektionen vill därför förorda att, så snart tillfälle därtill gives, förevarande
bestämmelse blir föremål för en förutsättningslös prövning. I avbidan
härpå synes grundfonden nu böra höjas med 10 miljoner kronor.

I skrivelse den 10 februari 1953 har styrelsen över Sveriges allmänna
hypoteksbank i anledning av den av fullmäktige i riksbanken väckta frågan
om ändrade bestämmelser för konvertering av hypoteksbankens obligationslån
uttalat, att inom hypoteksinstitutionen den meningen torde vara allmänt
utbredd, att det vore att beklaga om den praxis, som mycket länge varit
rådande beträffande svenska obligationslån över huvud taget, innebärande
konverteringsrätt för låntagaren efter 10 år, icke bleve bestående. Den
huvudsakliga anledningen till denna praxis vore förefintligheten sedan
lång tid tillbaka av motsvarande bestämmelse för hypoteksinstitutionerna.
Emellertid hade, har styrelsen vidare anfört, ifrågavarande praxis redan
blivit upphävd, eftersom såväl staten som kommuner och industriföretag
upptagit lån med konverteringsrätt efter 15 år. Därigenom fyllde bestämmelsen
i hypoteksinstitutionens författningar icke längre någon funktion
som normgivande beträffande konverteringstiden. Då härtill komme att
bestämmelsen om den 10-åriga konverteringsrätten i själva verket innebure
en inskränkning i hypoteksinstitutionens rätt att anpassa lånevillkoren
efter det aktuella läget på penningmarknaden, syntes icke längre några
sakliga skäl kunna åberopas emot att bestämmelsen upphävdes. Ett genomförande
av bankofullmäktiges förslag torde föranleda ändring av 7 § och
8 § första stycket i förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank.
Däremot syntes någon ändring icke behöva göras i förordningen den 16 maj
1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. Denna förordnings
13 § hänvisade nämligen till de villkor och bestämmelser, som i bankförordningen
vore föreskrivna för lån från hypoteksbanken till hypoteksförening,
och några särskilda bestämmelser om konverteringsrätt återfunnes
icke i författningen angående hypoteksföreningarna.

Departementschefen. I en tidigare i år framlagd proposition nr 56 har jag
tillstyrkt en av styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

gjord framställning om höjning av kassans grundfond. Jag påpekade däi''vid
att de formella förutsättningarna för stadshypoteksinstitutionens upplåning,
som sammanhängde med reglerna om grundfondens storlek, i nuvarande
läge på intet sätt finge innebära någon rätt i och för sig för hypoteksinstituten
att upp till den formella gränsen få något företräde för sina kreditbehov.
Detta uttalande äger tillämpning jämväl beträffande allmänna hypoteksbankens
låneverksamhet. Med understrykande härav anser jag mig
kunna tillstyrka den begärda höjningen av hypoteksbankens grundfond från
90 till 100 miljoner kronor. Därest riksdagen biträder ändringsförslaget,
torde riksdagen samtidigt böra besluta att obligationer i vederbörlig ordning
skall ställas till förfogande.

Beträffande bankofullmäktiges förslag om slopande av den nuvarande 10-årsgränsen för konvertering av hypoteksbankens obligationslån får jag erinra
om att jag i nyssnämnda proposition nr 56 redan tillstyrkt en sådan
ändring beträffande stadshypoteks- och bostadskreditorganisationernas obligationslån.
Av motsvarande skäl som anförts i nämnda ärende anser jag
mig även för hypoteksbankens del böra förorda att den nuvarande 1 O-årsgränsen
borttages.

De av mig framlagda förslagen torde föranleda ändring av §§ 4, 7 och 8
i förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att

dels antaga ett inom finansdepartementet upprättat förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank,

dels ock besluta att staten skall — för ökning av Sveriges allmänna hypoteksbanks
grundfond — genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställa till
förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av tio miljoner kronor
med rätt för banken att taga obligationerna i anspråk i enlighet med bestämmelserna
i förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
580233