Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
1
Nr 66.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 16 oktober
19H (nr 349) om tillsyn å fartyg; given Stockholms
slott den 20 februari 1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 16 oktober
1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg.
GUSTAF ADOLF.
John Ericsson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås ändrade bestämmelser om tillsyn å mindre maskindrivna
fartyg (»motorbåtar»), som nyttjas till att mot ersättning befordra
passagerare. Ändringen innebär, att dessa fartyg icke skall behöva undergå
passagerarfartygsbesiktning eller vara försedda med passagerarfartygscertifikat.
Tillsynen skall i stället ske medelst inspektion.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 66.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
F örslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 16 oktober
1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg.
Härigenom förordnas, att 20 lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
20 §. 20 §.
Nyttjas maskindrivet fartyg uteslutande
eller huvudsakligen till att mot
ersättning befordra passagerare, eller
medföras eljest å fartyg, som framdrives
annorledes än medelst rodd,
på en gång flere än tolv passagerare,
skall fartyget vara försett med passagerarfartygscertifikat.
I nämnda--—
Ej heller inräknas i passagerarantalet,
så vitt angår kortare fart mellan
svenska hamnar, stuvare eller stuveriarbetare
eller andra arbetare och
deras förmän, vilka för arbete ombord
medfölja fartyg, eller sjömän
eller i 108 § sjölagen avsedda personer,
vilka efter erhållen eller avslutad
anställning sändas till eller från annat
samma redare tillhörigt fartyg.
Vad med kortare fart skall förstås,
så ock huruvida i fart mellan utländska
hamnar personer, som nu sagts,
må undantagas vid beräkningen, därom
förordnar Konungen.
Fartyg, varå på en gång medföras
flera In tolv passagerare, skall vara
försett med passagerarfartygscertifikat.
— 34 § sjölagen.
Ej heller inräknas i passagerarantalet,
såvitt angår kortare fart mellan
svenska hamnar, stuvare eller stuveriarbetare
eller andra arbetare och
deras förmän, vilka för arbete ombord
medfölja fartyg, eller sjömän
eller i 70 och 71 §§ sjömanslagen avsedda
personer, vilka efter erhållen
eller avslutad anställning sändas till
eller från annat samma redare tillhörigt
fartyg. Vad med kortare fart
skall förstås, så ock huruvida i fart
mellan utländska hamnar personer,
som nu sagts, må undantagas vid beräkningen,
därom förordnar Konungen.
På Konungen-----dylikt certifikat.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1953.
1 Senaste lydelse, se 1946:587.
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
3
Utdrag av protokollet över handels ärenden hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 januari
1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga angående ändrad
Igdelse av 20 § lagen den 16 oktober 1915 (nr 359) om tillsyn å fartyg samt
anför därvid följande.
Gällande författningsbestämmelser m. m.
Lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg, i det följande benämnd
tillsynslagen, tillkom efter förslag i proposition nr 121 till 1914 års senare
lagtima riksdag. Lagen innehåller grundläggande föreskrifter beträffande
tillsyn å fartyg. Enligt lagens 1 § skall sådan tillsyn utövas för att utröna,
huruvida bestämmelserna i 5 a § sjölagen och med stöd därav utfärdade
föreskrifter är iakttagna. Nämnda paragraf i sjölagen innehåller allmänna
stadganden om skyldighet att i olika avseenden iakttaga fartygs säkerhet
in. m. Tillsynen utövas enligt tillsynslagen i tre olika former, nämligen genom
sjövärdighetsbesiktning och passagerarfartygsbesiktning samt medelst
inspektion.
Sjövärdighetsbesiktning anställes för att utröna, huruvida fartyg kan anses
sjövärdigt med hänsyn till dess användning och den fart, vari det nyttjas
eller är avsett att nyttjas (13 §). Sådan besiktning, vilken skall ske med
vissa mellantider, är obligatorisk både för fartyg, som skall förses eller är
försett med passagerarfartygscertifikat, och för annat fartyg med en bruttodräktighet
av minst 100 registerton (16 §). Därjämte kan kommerskollegium
såsom fartygsinspektionens chefsmyndighet för visst fall, där särskild
anledning finnes föreligga, förordna om sjövärdighetsbesiktning å fartyg,
som ej eljest är underkastat sådan besiktning (18 §).
Passagerarfartygsbesiktning skall äga rum för att undersöka, om ett fartyg
uppfyller de särskilda betingelser, som av Konungen stadgats för att
ett fartyg skall kunna förses med passagerarfartygscertifikat. Därvid skall
särskilt utrönas och bestämmas, i vilken fart fartyget får nyttjas och vilket
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
högsta antal passagerare fartyget äger medföra. En förutsättning för att ett
fartyg skall kunna förses med passagerarfartygscertifikat är bl. a. att det
undergått sjövärdighetsbesiktning och därvid befunnits sjövärdigt med hänsyn
till den fart, vari det är avsett att nyttjas (21 §). Passagerarfartygscertifikat
gäller ett år för fartyg i utrikes fart och två år för fartyg i annan fart;
tiden för giltigheten kan dock i särskilda fall förkortas (22 §).
Inspektion kan av tillsynsmyndighet företagas närhelst så finnes påkallat
eller lämpligt för att utröna, huruvida fartyg är i behörigt skick. Alla fartyg
i enskild ägo är underkastade inspektion med undantag av dem, beträffande
vilka Konungen annorledes förordnat (23 §). Sådant förordnande har meddelats
genom kungörelse den 31 maj 1934 (nr 223).
Bestämmelser om fartygs byggnad och utrustning återfinnes i förordningen
den 20 maj 1927 (nr 184), i fortsättningen kallad byggnadsförordningen.
Denna, som senast ändrats genom kungörelse den 30 juni 1952 (nr
578), äger — vad angår fartyg i enskild ägo — tillämpning å alla fartyg,
som är underkastade inspektion.
Tillsynslagens 20 § bestämmer vilka fartyg, som skall ha passagerarfartygscertifikat.
I paragrafens första stycke behandlas två fall. Där föreskrives
sålunda, att maskindrivet fartyg skall vara försett med passagerarfartygscertifikat,
om det uteslutande eller huvudsakligen nyttjas till att mot ersättning
befordra passagerare. Vidare stadgas att passagerarfartygscertifikat skall
finnas, om eljest å fartyg, som framdrives annorledes än medelst rodd, på en
gång medföres flera än tolv passagerare. Enligt paragrafens sista stycke
kan dock Konungen utfärda bestämmelser, varigenom fartyg under 50 registerton,
som endast tillfälligtvis medför passagerare å kortare resa inom
svenskt farvatten, befrias från skyldighet att vara försett med dylikt certifikat.
— I 30 § stadgas straffansvar för befälhavaren, om fartyg nyttjas till
befordran av passagerare på sätt eller i den omfattning, varom i 20 § sägs,
utan att det är försett med gällande passagerarfartygscertifikat, eller om fartyg
nyttjas i strid mot bestämmelse i det för fartyget gällande passagerarfartygscertifikatet.
I förenämnda proposition anförde vederbörande departementschef beträffande
stadgandet i 20 § första stycket tillsynslagen om passagerarfartygscertifikat
bl. a. följande.
Skyldigheten att underkasta fartyg särskild besiktning för erhållande av
passagerarfartygscertifikat har i lagförslaget anknutits dels till gällande
svensk förordning härom och dels till de internationella bestämmelserna i
ämnet. Enligt 1864 års förordning lärer få betraktas såsom passagerarångfartyg
och sålunda besiktningsskyldigt varje ångfartyg, som förer någon
passagerare, varunder dock allenast torde inbegripas person, för vars befordran
avgift i någon form utgår. Besiktningsskyldigt såsom passagerarfartyg
enligt engelsk och fransk lagstiftning är åter fartyg, om därå skola medföras
flera än tolv passagerare, vare sig betalning härför utgår eller ej. Enligt
lagförslaget har, speciellt med hänsyn till den inre farten, under passagerarfartyg
förståtts varje maskindrivet fartyg, som medför om också blott
en enda passagerare, därest fartyget har till huvudsaklig uppgift att mot be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
5
talning befordra passagerare. Med nyss angivna bestämning kommer jämväl
i mindre ångslups- och motorbåtstrafik m. in. att gälla skyldighet för
båtägaren att hava ett certifikat för utövande av rätten att mot avgift medtaga
passagerare, varemot de större lastfartygen i regelbunden trade, vilka
pläga vara inredda med ett fåtal passagerarhytter och som ju enligt lagförslaget
skulle underkastas periodiska sjövärdighetsbesiktningar, skulle bliva
skyldiga att hava passagerarfartygscertifikat allenast för det fall, att de
medföra flera än tolv passagerare. Uppgår antalet medförda passagerare till
över tolv personer, skulle nämligen, i överensstämmelse med den ovannämnda
utländska lagstiftningen, inträda ovillkorlig skyldighet att hava passagerarfartygscertifikat,
därest ej fartyget framdrives medelst rodd. Sistberörda
begränsning skulle sålunda fritaga t. ex. de s. k. »kyrkbåtarna» på Siljan
från besiktningsskyldighet, då avgift icke utgår för begagnandet. Däremot
blir, med lagförslagets ståndpunkt, medförandet av flera än tolv personer
förbundet med skyldigheten att hava certifikat, såvitt gäller alla andra slag
av fartyg, sålunda även lustfartyg, s. k. »badgästbåtar» m. fl.
Det bemyndigande, som Konungen lämnats i 20 § sista stycket tillsynslagen
att i vissa fall medgiva befrielse för fartyg från skyldighet att vara
försett med passagerarfartygscertifikat, tillkom vid riksdagsbehandlingen på
grund av förslag av vederbörande utskott, som härutinnan anförde följande.
Skyldigheten att hava passagerarfartygscertifikat har genom stadgandena
i denna paragraf blivit synnerligen vidsträckt. Ehuru utskottet från principiell
synpunkt ej har något att invända mot en så omfattande kontroll, har
det likväl inom utskottet påpekats, att i vissa fall bestämmelsen skulle bliva
alltför betungande. Sålunda har framhållits, att på Sveriges västkust befolkningen
brukar förena sig vid färd till kyrkan eller för annat dylikt ändamål
om en större motorbåt, varvid flera än tolv personer ofta bruka medfölja i
stället för att fördela sig med mindre antal i flera mindre båtar. Av hänsyn
till dylika och andra liknande fall har utskottet föreslagit ett tillägg till denna
paragraf av innehåll, att på Konungen må ankomma att utfärda bestämmelser,
varigenom fartyg under 50 registertons, som endast tillfälligtvis
medför passagerare å kortare resa inom svenskt farvatten, befrias från skyldighet
att vara försett med dylikt certifikat.
I anslutning till bemyndigandet har Kungl. Maj :t meddelat bestämmelser
i ämnet dels i g 58 förordningen den 31 december 1914 (nr 491) med närmare
föreskrifter angående tillsyn å fartyg, dels ock i kungörelsen den 24
januari 1936 (nr 14) angående befrielse i vissa fall från skyldigheten att
hava fartyg försett med passagerarfartygscertifikat. Enligt § 58 tillsynsförordningen
må kommerskollegium, där särskilt förhållande därtill föranleder,
medgiva, att å fartyg, vars bruttodräktighet ej uppgår till 50 registerton,
må tillfälligtvis å kortare resa inom svenskt farvatten medföras på en gång
högst 25 passagerare, utan att fartyget är försett med passagerarfartygscertifikat.
Därvid skall iakttagas de ytterligare föreskrifter, som kan av kollegium
meddelas. Genom nyssnämnda kungörelse förordnas, att vad i 20 §
tillsynslagen stadgas därom att fartyg skall vara försett med passagerarfartygscertifikat
icke skall gälla däckat fiskefartyg med en bruttodräktighet
understigande 50 registerton och en längd av minst 7 meter, då det inom
Göteborgs och Bohus läns skärgård tillfälligtvis å kortare resor till guds
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
tjänster och andra religiösa sammankomster, begravningar, allmänna val och
stämmor samt fiskaresammanträden såsom passagerare medför personer
tillhörande den i länets skärgård fast bosatta befolkningen. Eftergiften gäller
under förutsättning bl. a. att ersättning för passagerarbefordran icke
uppbäres samt att å fartyget icke medföres mer än visst i förhållande till
fartygets längd bestämt antal passagerare, högst 90.
Förslag om lagändring.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 september 1951 har riksdagens justitieombudsman
på förekommen anledning behandlat frågan om innebörden av
det i 20 § första stycket tillsynslagen förekommande uttrycket »uteslutande
eller huvudsakligen» och därvid anfört följande. Någon ledning för stadgandets
tolkning, utöver vad som anförts i det förut återgivna departementschefsuttalandet,
torde icke kunna återfinnas i förarbetena. Åklagarmyndigheterna
har i olika fall ställt sig tveksamma om innebörden av stadgandet
och hos kommerskollegium begärt upplysningar därutinnan. Kollegium
såsom chefsmyndighet i fråga om fartygsinspektionen har hävdat, att
uttrycket »uteslutande eller huvudsakligen» har avseende icke å någon tidsperiod
utan å en enstaka resa, under vilken maskindrivet fartyg mot betalning
nyttjas för passagerarbefordran. Denna tolkning medför, att i fall
som nu avses även mindre, maskindrivna båtar, om de vid enstaka tillfällen
användes för transport av passagerare, måste anses pliktiga att ha passagerarfartygscertifikat
samt att underlåtenhet härutinnan kan ådraga båtens
befälhavare ansvar jämlikt 30 § tillsynslagen. Även efter att ha erhållit
del av kommerskollegii uppfattning torde åklagarmyndigheterna ha varit
tveksamma om riktigheten av den av kollegium hävdade uppfattningen och
med hänsyn därtill ansett sig böra underlåta att anställa åtal. Någon prejudicerande
dom torde icke ha blivit meddelad. Väl torde icke med visshet
kunna påstås, att kommerskollegii tolkning av stadgandet är den riktiga,
men skäl talar dock härför. Det är emellertid synnerligen angeläget, att en
bestämmelse, som i praktiken skall tillämpas av tjänstemän utan juridisk
utbildning, är så tydlig att några svårigheter att utläsa innebörden av densamma
icke skall behöva föreligga. En ändring av stadgandets lydelse
synes vara av behovet påkallad. Det måste anses önskvärt, att garantier finnes
för att icke mindervärdiga båtar mot betalning användes för transporter
som här avses, och detta synes böra gälla utan hänsyn till om transporten
kan anses ske yrkesmässigt eller icke.
Justitieombudsmannen hemställer, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande,
huruvida icke 20 § första stycket tillsynslagen i förtydligande syfte
borde ändras och därvid, såvitt nu är i fråga, givas det innehåll, att maskindrivet
fartyg skall vara försett med passagerarfartygscertifikat, om det vid
något tillfälle huvudsakligen nyttjas till att mot ersättning befordra passagerare.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
Kommers kollegium har den 23 april 1952 avgivit utlåtande med anledning
av justitieombudsmannens skrivelse. Kollegium framhåller inledningsvis,
att begreppet »uteslutande eller huvudsakligen» får betydelse egentligen
endast med avseende å mindre, maskindrivna fartyg i inre fart, särskilt de
talrika motorbåtarna i våra skärgårdar och insjöar. Beträffande större fartyg
kan man nämligen räkna med, att skyldigheten att ha fartyget försett
med passagerarfartygscertifikat är beroende av om fartyget på en gång medför
flera än tolv passagerare eller ej. Ämbetsverket anser, såsom justitieombudsmannen
framhållit, att begreppet »uteslutande eller huvudsakligen»
bör hänföras till förhållandena vid det särskilda tillfället. Det påpekas emellertid
samtidigt, att vid såväl denna tolkning som därest begreppet skulle
anses åsyfta förhållandena under en viss tidsperiod fall kan uppstå, där de
praktiska konsekvenserna måste anses ganska orimliga. Kommerskollegium
anför härutinnan bl. a. följande.
Därest begreppet »uteslutande eller huvudsakligen» skall avse förhållandena
å respektive fartyg under viss tidsperiod, kan den något egendomliga
situationen inträda, att möjligheten för betalande passagerare att erhålla
den garanti för förefintligheten av viss säkerhet, som fartygets förseende
med passagerarfartygscertifikat är avsedd att erbjuda, blir beroende ej blott
av förhållandena under den resa varom fråga är utan även och i avgörande
mån av förhållandena under ett avsevärt antal andra resor. Vidare blir det
alltid en bedömningsfråga, med vilken tidsperiod man i det särskilda fallet
bör räkna. Fartygets förseende med passagerarfartygscertifikat medför
ingen nämnvärd ökning av kostnaderna för fartygsägaren, därest han anskaffat
den utrustning som byggnadsförordningen fordrar, även om fartyget
ej är försett med passagerarfartygscertifikat. De nu framdragna omständigheterna
tala för att man uppställer fordran å passagerarfartygscertifikat för
maskindrivet fartyg så snart det vid något enstaka tillfälle skall uteslutande
eller huvudsakligen nyttjas till att mot ersättning befordra passagerare.
Å andra sidan kan en så strängt genomförd fordran å passagerarfartygscertifikat
för maskindrivna fartyg onekligen medföra vissa praktisk^ svårigheter.
Ofta nog kan det t. ex. vålla ej så ringa olägenhet, om en person,
som huvudsakligen brukar använda sin motorbåt för godstrafik eller fiske
och för den skull ej har densamma försedd med passagerarfartygscertifikat,
icke får mer eller mindre undantagsvis använda motorbåten för att befordra
grannar, sommargäster eller andra personer till busshållplatser, ångbåtsbryggor
eller liknande ställen, såvida han ej vill göra detta utan ersättning.
Kollegium uttalar soin sin uppfattning, att den erforderliga kontrollen från
fartygsinspektionens sida över ifrågavarande småfartyg mycket väl kan på
ett tillfredsställande sätt upprätthållas medelst inspektioner enligt 23 § tillsynslagen.
Fartygsinspektionen är befogad att företaga inspektion å samtliga
de fartyg, varom här är fråga. Inspektionerna, som kan verkställas
utan regelbundna mellantider, förutsätter icke att passagerarfartygscertifikat
skall utfärdas för fartygen. Under dessa omständigheter har det synts
kollegium föreligga en möjlighet att undgå svårigheterna genom att upphäva
fordran å passagerarfartygscertifikat för sådana maskindrivna fartyg,
som ej på en gång medför flera än tolv passagerare men dock uteslutande
eller huvudsakligen nyttjas till att mot ersättning befordra passagerare. I
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
så fall skulle passagerarfartygsbesiktning ej längre ifrågakomma för dessa
fartyg och sjövärdighetsbesiktning skulle, under förutsättning att fartygets
bruttodräktighet ej uppgår till 100 registerton, upphöra att vara en för dem
normalt återkommande kontroll. Skulle sjövärdighetsbesiktning i något
rent undantagsfall anses behövlig, har kollegium enligt tillsynslagen möjlighet
att förordna om dylik besiktning. Därest de regelbundet återkommande
besiktningarna på detta sätt utbyttes mot inspektioner, som kan
verkställas utan regelbundna mellantider, skulle tillsynen kunna göras väsentligt
billigare för statsverket och bliva betydligt mindre tidskrävande för
fartygsinspektörerna än för närvarande. I flera fall synes resekostnadernas
storlek och resetidens längd knappast stå i rimlig proportion till de med
resorna utvunna resultaten.
Kommerskollegium framhåller, att en förutsättning för att den ifrågasatta
ändringen beträffande tillsynsförrättningens karaktär ej skall medföra
någon otillbörlig sänkning av fartygens standard givetvis är att tillsynen
å fartygen ej förslappas, sedan de ej längre skall betraktas såsom
passagerarfartyg. Kollegium säger sig därför vara berett att anmoda fartygsinspektörerna
att även i fortsättningen ägna vederbörlig uppmärksamhet åt
fartygen. Vidare måste man enligt kollegium förvissa sig om att de föreskrifter
i fråga om byggnad och utrustning, som kommer att gälla för fartyg
efter ett genomförande av förslaget, blir sådana att passagerarnas säkerhet
i dylikt avseende tillgodoses. Ifrågavarande fartyg är underkastade tillämpliga
föreskrifter i byggnadsförordningen. Omfattningen av fartygens författningsenliga
utrustning röner praktiskt taget icke inflytande av om fartygen
är att hänföra till passagerarfartyg eller ej. I fråga om utrustningen torde
alltså några betänkligheter ej behöva uppstå. Emellertid är det, fortsätter
kollegium, oberoende av om fartyg hänföres till passagerarfartyg eller ej,
av vikt att fartygen har tillräcklig bärighet. För de små fartygen i inre fart
finnes icke någon bestämmelse om bärighet. Kollegium föreslår därför att
stadgandet om stabilitet i 58 § första stycket byggnadsförordningen utvidgas
att omfatta jämväl bärighet.
Kollegium hemställer, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om att 20 § tillsynslagen
måtte undergå sådan ändring, att fordran å förefintligheten av
passagerarfartygscertifikat inskränkes till att gälla endast för det fall, att
å fartyg som framdrives annorledes än medelst rodd, på en gång medföres
flera än tolv passagerare.
Remissyttranden.
över de av justitieombudsmannen och kommerskollegium framlagda förslagen
till ändring av 20 § första stycket tillsynslagen har utlåtanden avgivits
av tre länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs
och Bohus län samt Jämtlands län. Länsstyrelsen i Stockholms län
har vid sitt utlåtande fogat yttranden av hl. a. landsfogden i länet och landsfiskalen
i Vaxholms distrikt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
bifogat yttranden av Svenska västkustfiskarnas centralförbund och Svenska
sällskapet för räddning av skeppsbrutne (sjöräddningssällskapet). Vid länsstyrelsens
i Jämtlands län utlåtande har fogats yttrande av landsfogden i
länet. Samtliga länsstyrelser tillstyrker kommerskollegii förslag. Endast
landsfogden i Stockholms län och landsfiskalen i Vaxholms distrikt förordar
justitieombudsmannens förslag.
Departementschefen.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att osäkerhet råder om rätta
tolkningen av det stadgande i 20 § första stycket tillsynslagen, vari föreskrives,
att maskindrivet fartyg, som uteslutande eller huvudsakligen nyttjas
till att mot ersättning befordra passagerare, skall vara försett med passagerarfartygscertifikat.
Såsom justitieombudsmannen framhållit får det anses
angeläget, att bestämmelsen, som ju skall tillämpas av tjänstemän utan juridisk
utbildning, är så tydlig att några svårigheter att utläsa innebörden av
densamma icke skall behöva föreligga. En ändring av bestämmelsen framstår
därför såsom i och för sig motiverad.
Kommerskollegium har, då kollegium haft att behandla nu förevarande
spörsmål, föreslagit vissa lättnader i gällande bestämmelser om tillsyn genom
passagerarfartygsbesiktning för maskindrivet fartyg, som mot ersättning
medför passagerare. Kollegii förslag innebär, att kravet på passagerarfartygscertifikat
helt slopas för fartyg av nyss nämnt slag, därest fartyget
icke medför flera än tolv passagerare. De smärre fartyg, som lättnaderna avser,
tillhör företrädesvis den bofasta befolkningen vid våra skärgårdar och
större insjöar. Denna torde så gott som undantagslöst vara väl skickad att
bedöma ett fartygs sjövärdighet och besitta god sjövana. Fartygsägarna torde
dessutom i allmänhet ha klart för sig, att fartyg, som medför betalande
passagerare, är underkastat bestämmelserna i byggnadsförordningen och att
det är förenat med straffansvar — enligt 292 § sjölagen — att gå till sjöss
med mindervärdigt fartyg. Det är såsom justitieombudsmannen framhållit
givetvis önskvärt, att garantier finnes för att mindervärdiga båtar icke användes
för passagerarbefordran mot betalning. Kommerskollegium har ansett,
att den kontroll, som i sådant avseende fordras från fartygsinspektionens
sida, på ett tillfredsställande sätt kan upprätthållas genom inspektioner.
Det kan icke antagas, att en sålunda genomförd ändring av tillsynsförrättningens
karaktär skall leda till minskad säkerhet för passagerarna. Härtill
kommer att en sålunda ändrad form för utövande av tillsynen kan beräknas
bliva väsentligt billigare och mindre arbetskrävande än den nu tillämpade
ordningen. De tre länsstyrelser, vilka hörts i ärendet, har som framgår av
den förut lämnade redogörelsen tillstyrkt kommerskollegii förslag. Det i 20 §
sista stycket tillsynslagen lämnade bemyndigandet, vilket enligt ordalydelsen
avser fartyg som endast tillfälligtvis medför passagerare, torde icke
innefatta medgivande att genomföra en sådan ändrad ordning för tillsynens
utövande utan erfordras härför enligt min mening en ändring av 20 § första
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 66.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
stycket tillsynslagen. Det i stadgandets nuvarande lydelse gjorda undantaget
för roddbåtar torde numera sakna praktisk betydelse.
Med hänsyn till det anförda vill jag förorda, att 20 § första stycket tillsynslagen
ändras så, att fordran på passagerarfartygscertifikat begränsas till
det fall, att å fartyg på en gång medföres flera än tolv passagerare. Jag förutsätter
därvid, att kollegium såsom fartygsinspektionens chefsmyndighet
tillser, att fartygsinspektörerna i fortsättningen ägnar särskild uppmärksamhet
åt att de fartyg, som enligt den av mig förordade utformningen av stadgandet
befrias från passagerarfartygsbesiktning, i stället underkastas kontroll
medelst inspektion. Framför allt bör detta gälla fartyg, som nyttjas för
mera yrkesmässig passagerarbefordran.
Kommerskollegium har vidare i anslutning till förslaget i fråga om 20 §
första stycket tillsynslagen i sitt den 23 april 1952 dagtecknade utlåtande
förordat, att 58 § första stycket byggnadsförordningen ändras i syfte att
tillgodose kravet på erforderlig bärighet beträffande mindre fartyg. Jag vill
erinra, att förslaget redan godtagits i samband med andra ändringar i byggnadsförordningen,
vilka föranletts av ikraftträdandet av 1948 års internationella
konvention för betryggande av säkerheten för människoliv till sjöss.
Ändringarna återfinnes i kungörelsen den 30 juni 1952 (nr 578) om ändring
i byggnadsförordningen och trädde i kraft den 19 november 1952.
I samband med att 20 § första stycket tillsynslagen gives ändrad lydelse
bör en redaktionell ändring göras i paragrafens tredje stycke. Däri hänvisas
till 108 § sjölagen, vilket stadgande upphävts genom lag den 15 juni 1922 (nr
271) i samband med tillkomsten av sjömanslagen samma dag (nr 270). Sedan
sistnämnda lag numera ersatts av sjömanslagen den 30 juni 1952
(nr 530), vilken trädde i kraft den 1 januari 1953, avser hänvisningen 70
och 71 §§ i denna lag.
De ifrågasatta ändringarna i 20 § tillsynslagen synes böra träda i kraft
den 1 juni 1953.
I enlighet med det anförda har upprättats förslag till lag angående ändrad
hjdelse av 20 § lagen den 16 oktober 19U (nr 349) om tillsyn å fartyg.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Lennart Groll.
1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
11
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 februari
1953.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 12 februari 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 16 januari 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 16 oktober
191b (nr 3b9) om tillsyn å fartyg.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
kanslirådet Åke Hartvig.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 februari 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter gemensam
beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell,
lagrådets den 17 februari 1953 avgivna utlåtande över det den 16 januari
1953 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen
den 16 oktober 1915 (nr 359) om tillsyn å fartyg samt hemställer, att
förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lennart Groll.
537039.
Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag