Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
1
Nr 53,
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
för budgetåret 1953/54- till statens bosättningslånefond
m. m.; given Stockholms slott den 6 februari 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsi
ådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen redovisas en av socialstyrelsen företagen översyn av bestämmelser
och praxis i fråga om de statliga bosättningslånen. Maximibeloppet
för lånen föreslås höjt från 2 000 till 3 000 kronor och långivningen
föreslås utsträckt till ogifta mödrar. I övrigt förordas vissa jämkningar
beträffande låneverksamheten. Förslag bl. a. om sänkning av räntan
på lånen avvisas däremot. För nästa budgetår äskas dels till statens
bosättningslånefond 1 000 000 kronor och dels till omtryckning av en
broschyr 45 000 kronor.
1-157 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 53.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 februari 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, följande,
I årets statsverksproposition (bil. 26, punkt 3) har Kungl. Maj :t på min
hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1953/54 till Statens bosättningslånefond beräkna ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor. Jag anhåller nu att få upptaga frågan
om bosättningslånen till närmare behandling.
Inledning.
Den 21 december 1951 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att överse
gällande bestämmelser rörande de statliga bosättningslånen samt att till
Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill översynen kunde föranleda.
I sin år 1951 avgivna berättelse redogjorde riksdagens revisorer under
§ 8 för en av dem företagen granskning av den statliga bosättningslåneverksamheten
och gjorde i samband därmed vissa uttalanden om denna
verksamhet. Vid 1952 års riksdag väcktes vidare två likalydande motioner
(1:78 och 11:117) med yrkande om vissa ändringar i grunderna för
bosättningslån. Kungl. Maj :t anbefallde den 5 maj 1952 socialstyrelsen att
vid fullgörandet av angivna utredningsuppdrag beakta vad statsutskottet
(uti. nr 76) anfört med anledning av revisorernas berättelse och förenämnda
motioner.
Med skrivelse den 10 november 1952 har socialstyrelsen till Kungl.
Maj:t överlämnat en promemoria med utredning och förslag angående de
statliga bosättningslånen. Vid promemorian har fogats bl. a. en redogörelse
för en inom styrelsen utförd statistisk undersökning rörande bosättningslåneverksamheten
under år 1951.
I det följande torde, efter en översikt av gällande bestämmelser, få lämnas
en redogörelse för socialstyrelsens promemoria och de däröver avgivna
yttrandena.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
3
Gällande bestämmelser m, m.
Efter förslag av befolkningskommissionen beslöt statsmakterna år 1937
inrätta statens bosättningslånefond. Huvudsyftet med låneverksamheten
var befolkningspolitiskt. Genom att öppna kreditmöjligheter för bosättning
på billiga och betryggande villkor önskade man i första hand främja äktenskapsbildningen
och gynna tidiga äktenskap för att därmed på längre sikt
åstadkomma en stegring av den låga nativiteten i landet. Dessutom avsåg
man att med hjälp av bosättningslånen förhindra osunda avbetalningsköp.
Bosättningslåneverksamheten började år 1938. De bestämmelser, som ursprungligen
gällde härom, har ändrats vid flera tillfällen, bl. a. på förslag
av 1941 års befolkningsutredning. I sina grunddrag har dock verksamheten
lämnats orubbad. De nuvarande bestämmelserna meddelas i kungörelsen
den 29 juni 1946 om statliga bosättningslån (nr 570; ändr.
306/1951). Dessa innebär i huvudsak följande.
Lån kan beviljas trolovade eller äkta makar — i regel senast 6 månader
från vigseln — för inköp av möbler och andra bosättningsföremål, vilkas
anskaffande föranledes av äktenskapets ingående. Förutom av bohag i
vanlig mening kan lån erhållas för inköp av redskap, verktyg eller liknande
föremål, som kan underlätta hemarbetet eller bidraga till hemmets
trevnad eller familjens försörjning, samt av vissa husdjur såsom kor
och får.
Som villkor för lån gäller huvudsakligen, att sökandena har behov av
medel för att göra de inköp, för vilka lånet är avsett, samt att de har gjort
sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet och — i mån av
möjligheter —- ådagalagt sparvilja.
Lån ur bosättningslånefonden utlämnas av riksbanken utan annan
säkerhet än låntagarnas egen revers. Lånebeloppets storlek fastställes
efter prövning i varje särskilt fall. Högsta medgivna lånebelopp är sedan
år 1946 2 000 kronor.
Även lånetidens längd fastställes från fall till fall. I allmänhet bestämmes
tiden till 5 år. Längsta lånetiden är regelmässigt 8 år. I vissa fall
kan en särskild låneform med amorteringsfrihet under i allmänhet högst
3 år komma till användning. Lån av denna typ kan beviljas exempelvis
sökande, som på grund av studier (studiebosättningslån), öppnande av
egen rörelse, övertagande av jordbruksfastighet eller annan liknande orsak
kan beräknas få svårigheter att verkställa amorteringar under de första
åren efter lånets erhållande. Då amorteringsfrihet under viss tid har medgivits,
skall lånet vara slutbetalt senast 5 år efter utgången av den amorteringsfria
tiden.
Ränta utgår efter räntefot, som fastställes av Kungl. Maj :t. Den utgör
f. n. 4 %. Den vid lånets beviljande gällande räntesatsen skall tillämpas
oförändrad under hela lånetiden.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Lån skall återbetalas genom att ett i reversen bestämt belopp jämte upplupen
ränta inbetalas till riksbanken var tredje månad från lånets utgivningsdag.
Riksbanken kan dock medge uppskov med betalning av ränta
och amortering. Uppskov brukar lämnas, om betalningssvårigheter uppstår
på grund av värnpliktstjänstgöring eller ömmande omständigheter
och avser i regel avbetalning på kapitalskulden, däremot ej räntan.
Riksbanken kan meddela befrielse helt eller delvis från återbetalningsskyldighet
i två fall, nämligen om någon av låntagarna avlider eller om
låntagares försörjningsbörda utökas; i båda fallen förutsättes, att synnerlig
svårighet har uppkommit att återbetala lånet. Det kan nämnas, att
i sistnämnda fall lånet brukar efterskänkas, om betalningssvårigheterna
beror på att låntagare har försörjningsplikt mot fyra eller flera minderåriga
barn. Har befrielse från återbetalningsskyldighet medgivits, skall
det efterskänkta beloppet avskrivas. Avskrivning kan förekomma även
utan samband med befrielse och innebär då, att riksbankens krav visserligen
kvarstår men lånet avföres ur räkenskaperna. Beslut om befrielse
eller avskrivning fattas av riksbankens direktion.
För att tillhandagå lånesökande med råd och anvisningar och avge yttrande
över inlämnade låneansökningar finns i varje kommun ett av kommunen
utsett ortsombud. Medverkan av ortsombudet kan även påkallas
för att av försumliga låntagare indriva efterliggande lån, likaså för att
verkställa utredningar om lån, som kan komma i fråga för laga indrivningsåtgärder
(lagsökning och utmätning), befrielse eller avskrivning.
Fullmäktige i riksbanken äger utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter
för låneverksamheten. I enlighet härmed har fullmäktige fastställt
en särskild instruktion för ortsombuden och meddelat anvisningar för
riksbankskontoren beträffande lånerörelsen.
Socialstyrelsens promemoria.
Verksamhetens omfattning m. m.
Till statens bosättningslånefond har riksdagen t. o, m. budgetåret
1952/53 anvisat tillhopa 54 100 200 kronor; under vartdera av innevarande
och sistförflutna budgetår har anslaget uppförts med 100 kronor. Sammanlagda
beloppet av de lån som utgivits sedan verksamhetens början är
dock avsevärt större, enär medel som inflyter genom inbetalning på äldre
lån kan användas för utlämnande av nya. T. o. m. den 30 juni 1952 hade
sålunda utlämnats 150 000 lån på inalles 17G miljoner kronor.
Sammanlagda beloppet av efterskänkta eller avskrivna lån utgjorde vid
utgången av budgetåret 1951/52 endast en miljon kronor, motsvarande
0,6 % av totalsumman utgivna lån. Om sålunda de bokförda låneförlusterna
har varit små, uppgick å andra sidan de eftersläpande lånen vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
samma tidpunkt till betydande belopp. Av 55 000 utestående lån om 46,6
miljoner kronor var 11 200 till ett sammanlagt belopp av 6,9 miljoner kronor
att betrakta som eftersläpande i den meningen, att mer än en förfallen
amortering och (eller) räntebetalning icke både erlagts. Därav hade
2 200 lån med en rest av 0,9 miljon kronor utgivits under åren 1938—1942.
I fråga om antalet utgivna lån nådde verksamheten sin höjdpunkt budgetåret
1943/44, då mer än 13 500 lån utlämnades, Därefter har lånen
undan för undan minskat i antal för att budgetåret 1951/52 stanna vid
icke fullt 8 800. Samtidigt har emellertid giftermålsfrekvensen till följd
av saminankrympning av de yngre äktenskapsbildande åldersgrupperna
avtagit i nästan samma proportion. Medan 20,8 % av all hembildning i
landet skedde med anlitande av bosättningslån under år 1943, var sålunda
motsvarande procenttal trots den betydande nedgången av antalet lån så
högt som 17 under år 1951.
Genomsnittliga lånebeloppet, som vid lånerörelsens början utgjorde omkring
700 kronor, har successivt ökat. Under budgetåret 1943/44, vid vars
ingång maximibeloppet höjdes till 1 250 kronor, var medelbeloppet ca
1 000 kronor. Efter 1946 års höjning av maximibeloppet till nuvarande
2 000 kronor steg medelbeloppet under budgetåret 1946/47 till ca 1 400 kronor
och överskred under budgetåret 1951/52 1 700 kronor. Under vart och
ett av de tre nämnda budgetåren utgjorde sammanlagda lånebeloppet 13,5,
16,2 resp. 15,i miljoner kronor. Lånerörelsens närmare utveckling framgår
av följande sammanställning rörande utlämnade bosättningslån under
budgetåren 1937/38—-1951/52.
Budgetår |
Antal |
Belopp kronor |
Medelbelopp kronor |
1937/38 |
2,729 |
1,858,058 |
681 |
1938/39 |
8,498 |
6,632,105 |
780 |
1939/40 |
7,634 |
6,026,641 |
789 |
1940/41 |
8,992 |
6,956,554 |
774 |
1941/42 |
11,335 |
9,172,421 |
809 |
1942/43 |
13,452 |
11,510,697 |
856 |
1943/44 |
13,543 |
13,535,798 |
999 |
1944/45 |
12,641 |
13,713,738 |
1,085 |
1945/46 |
11,618 |
12,949,436 |
1,115 |
1946/47 |
11,416 |
16,220,787 |
1,421 |
1947/48 |
10,511 |
16,195,394 |
1,541 |
1948/49 |
9,801 |
15,446,111 |
1,576 |
1949/50 |
9,651 |
15,434,450 |
1,599 |
1950/51 |
9,499 |
15,462,998 |
1,627 |
1951/52 |
8,759 |
15,125,333 |
1,727 |
Summa |
150,079 |
176,240,521 |
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Bosättningslånens syften m. m.
Socialstyrelsen behandlar först de grundläggande principerna för den
statliga bosättningslåneverksamheten och erinrar om att lånen tillkommit
för att främja familjebildningen. Vid den granskning av de statliga
bosättningslånen, som statsrevisorerna företog år 1951, riktades bl. a.
en förfrågan till riksbankens avdelningskontor om kontorens erfarenheter
av bosättningslånen såsom social hjälpform. De ingångna svaren
röjde i allmänhet en viss tveksamhet, om lånen verkligen fått den betydelse
för höjande av äktenskapsfrekvensen, som ursprungligen avsetts. Flertalet
kontor framhöll emellertid, att lånen fyllde ett väsentligt familje-.
socialt behov, varvid de ansågs ha fått stor betydelse för underlättande av
familjebildningen för många unga människor, som helt eller delvis saknat
medel till sin bosättning. Särskilt uppgavs detta vara förhållandet i
många fall, där barn väntats eller funnits men äktenskap icke kommit
till stånd av brist på medel. Kontrahenterna hade därvid beretts en helt
annan möjlighet att bilda egna hem än om de skulle varit hänvisade till
annan form av kreditverksamhet eller till de sociala myndigheterna.
För egen del fann revisorerna, att även om det torde få anses som sannolikt,
att bosättningslånen i varje fall icke på ett avgörande sätt har kunnat
påverka den befolkningspolitiska utvecklingen i gynnsam riktning, lånen
ur framför allt de av riksbankskontoren angivna synpunkterna fått stor
betydelse. Tyngdpunkten i fråga om lånens betydelse syntes sålunda ha
förskjutits, varigenom rent sociala motiv kommit att mer tråda i förgrunden.
Revisorerna ifrågasatte, om icke därmed en förskjutning i bosättningslånerörelsens
ursprungliga målsättning i viss mån kunde sägas ha
inträffat.
Socialstyrelsen finner det vara omöjligt att med någon bestämdhet fastställa
bosättningslånens effekt på äktenskapsfrekvensen och giftermålsåldern,
emedan man icke kan urskilja befolkningspolitikens inverkan från
andra faktorers, exempelvis bostadsbristens, och ännu mindre i detta hänseende
kan isolera bosättningslånen från övriga åtgärder med befolkningspolitiska
inslag, såsom allmänna barnbidrag etc. Styrelsen anför emellertid
i detta sammanhang vissa uppgifter, som framkommit vid den av styrelsen
utförda statistiska undersökningen av ett urval bosättningslåneansökningar
för år 1951. Sålunda var omkring två tredjedelar av de lånesökande
paren i åldern 20—30 år. Till skillnad från vad en liknande undersökning
år 1941 gav vid handen var sökande under 20 års ålder sällsynta.
Av samtliga nygifta par i landet under år 1951 erhöll 17 % lån. Där båda
makarna tillhörde åldersgruppen 20—24 år, var motsvarande procenttal 26,
och i andra fall, då makarna var mellan 20 och 30 år, hade omkring 20 %
av de nygifta parens bosättning skett med hjälp av bosättningslån. Så gott
som hälften av samtliga lånesökande par år 1951 hade vid ansökans ingivande
redan ingått äktenskap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
7
Om de statliga bosättningslånens huvudsyfte anför socialstyrelsen:
Enligt socialstyrelsens uppfattning ligger bosättningslånens värde lika
mycket på det allmänt sociala planet som på det befolkningspolitiska.
Statsrevisorerna anförde, att tyngdpunkten i fråga om lånens betydelse
syntes ha förskjutits varigenom rent sociala motiv hade kommit att mer
tråda i förgrunden. Huruvida någon förskjutning även av bosättningslånerörelsens
ursprungliga målsättning därmed kan sägas ha inträffat, vill
styrelsen lämna därhän. Det påståendet torde emellertid kunna vågas, att
medan man år 1937 med lånen i första hand åsyftade en allmän stegring
av äktenskapsbildningen och nativiteten i samhället, ser man nu som lånens
främsta uppgift att öppna möjligheter för de enskilda unga människorna
att skapa ett hem; lånens befolkningspolitiska verkan framstår
mera som en produkt härav men har givetvis fördenskull ingalunda förlorat
i värde.
Socialstyrelsen erinrar om uttalandena från riksbankshåll att länen särskilt
har varit av betydelse i fall, då barn funnits eller väntats, för att legalisera
en förbindelse, som sannolikt eljest icke skulle ha lett till äktenskap.
Enligt den statistiska undersökningen uppgav 45 % av de lånesökande
år 1951 i ansökan, att de hade eller (och) väntade barn; enligt styrelsens
bedömande torde andelen i realiteten vara ännu större. Styrelsen
framhåller, att det icke är legaliseringen som sådan av en utomäktenskaplig
förbindelse, som här utgör det väsentligaste, utan i stället den omständigheten
att kontrahenterna beredes möjlighet att bilda ett gemensamt
hem för sig och barnet och de ytterligare barn de kan komma att sätta till
världen.
Att uppmärksamheten nu alltmera har fästs på denna sida av bosättningslåneverksamhctens
huvudsyfte, nämligen att öppna möjligheter för
att skapa ett hem, bör enligt styrelsens uppfattning föranleda överväganden,
huruvida icke även ogifta mödrar skall bli berättigade till bosättningslån.
Vid 1948 års riksdag behandlades en motion (II: 81) med yrkande bl. a.,
att bosättningslån skulle kunna beviljas ensamstående mödrar. Riksdagen
fann, att ehuru vissa skäl talade för att bosättningslån skulle kunna
beviljas även ensamstående mödrar syntes en sådan utsträckning av förmånen
komma i konflikt med lånens tydliga syfte att befrämja äktenskapsbildningen,
varför frågan om denna ändring av gällande bestämmelser
icke borde upptagas, innan den blivit föremål för överväganden ur
mera allmänna synpunkter (statsutsk. uti. nr 155). Socialstyrelsen påpekar,
att befolkningskommissionen utan tvivel betraktade en ökad äktenskapsfrekvens
som ett naturligt förled till det djupare liggande och i egentlig
mening befolkningspolitiska syftet att uppnå en stegring av nativiteten
och att det här åberopade skälet därför icke synes utgöra något hinder
från rent befolkningspolitiska synpunkter att utsträcka långivningen till
ogifta mödrar. Vidare framhåller styrelsen, att ogift moder med två min
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
deråriga barn f. n. äger tillgång till familjebostadsbidrag, om bon i övrigt
uPpfyMcr förutsättningarna härför, och erinrar om 1951 års bostadsutrcdnings
uppdrag att undersöka frågan om att lämna sådant bidrag till
familjer med endast elt barn. Det förhållandet, att ogift moder med barn
under sin vårdnad kan erhålla familjebostadsbidrag, utgör i och för sig
tillräcklig anledning att medelst bosättningslån sätta henne i stånd att anskaffa
den för bostaden erforderliga utrustningen. Alldeles frånsett frågan
om familjebostadsbidragen anser emellertid socialstyrelsen, att både befolkningspolitiska
— bl. a. abortförebyggande — och allmänt sociala skäl
talar för att i dessa fall modern beredes möjligheter att skapa ett hem för
sig och barnet. Styrelsen föreslår därför, att bosättningslån skall kunna
utgå även till ogift moder, som har minderårigt barn i sin vård.
Vid sidan av bosättningslånens befolkningspolitiska: syfte, som helt
naturligt har varit dominerande, har alltifrån lånerörelsens början stått
önskemålet att genom lånen förhindra osunda avbetalningsköp.
Socialstyrelsen finner det vara svårt att fastslå i vilken mån man med bosättningslånen
har lyckats begränsa avbetalningshandeln. Vid de undersökningar,
som riksbanken har företagit beträffande försumliga låntagares
ekonomi, har det ofta visat sig, att dessa jämsides med bosättningslånet
även har skulder på grund av avbetalningsköp. Styrelsen anser, att det
gynnsammaste resultatet i detta hänseende uppnås genom att låntagarna
erhåller lån av tillräcklig storlek, enär de dä får mindre anledning att anlita
avbetalningshandeln.
Socialstyrelsen tar upp frågan om bosättningslånens betydelse
lör landsbygdens befolkning och redogör för bl. a. den utvidgning
av lånens användningsområde, som vid togs år 1946, i det att lånen fick
disponeras för anskaffande av vissa redskap och verktyg m. m. ävensom
av husdjur, vilkas avkastning till avsevärd del användes inom det egna
hushållet. Statsrevisorerna konstaterade vid sin granskning år 1951 av
låneverksamheten, att landsbygdsbefolkningen i lägre grad än tätorternas
befolkning hade visat intresse för lånen. Landsbygdens behov syntes emellertid
revisorerna ha tillgodosetts genom 1946 års författningsändring.
Socialstyrelsens statistiska undersökning år 1941 visade, att bosättningslån
till de under åren 1938—1940 ingångna äktenskapen i landet hade utlämnats
för 19 % i tätorter men blott 9 % på landsbygden. Enligt den nu
företagna undersökningen var under år 1951 motsvarande procenttal 21
och 11. Proportionen är alltså praktiskt taget oförändrad. Styrelsen anger
även, att såvitt framgår av de närmare 2 000 ansökningar, som har legat
till grund för den senaste undersökningen, lån i intet fall har sökts för inköp
av kreatur och att låneansökan blott i ett par fall har upptagit sådana
verktyg eller redskap som de förut nämnda.
Styrelsen anser, att det kan ifrågasättas om icke de år 1946 tillkomna
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
9
bestämmelserna om utvidgning av lånens användningsområde bör utmönstras
ur författningen, då de synes vara av ringa värde, men yrkar
ej därpå.
Socialstyrelsen anser det vara höjt över allt tvivel, att bosättningslånen
som social hjälpform har en viktig funktion att fylla och vidare att den
sociala karaktären hos lånen har blivit starkare markerad till följd av det
betraktelsesätt man numera anlägger, i det att skapandet av ett hem framstår
som lånens primära uppgift. Därvid uppställer styrelsen frågan, huruvida
det statliga stödet vid bosättning bör lämnas i form av lån eller
bidrag. Det framhålles, att bosättningslåneverksamheten från början uttryckligen
lades »på affärsmässig bas», bortsett från att borgen eller annan
bankmässig säkerhet icke skulle krävas för lånen. Även om någon uppmjukning
med tiden har skett härvidlag, är det dock klart, att kreditvärdighetssynpunkter
utövar starkt inflytande vid långivningen, i full
överensstämmelse med vad statsmakterna har förutsatt. Detta anser styrelsen
icke stå i god samklang med lånens sociala karaktär, ty i enlighet
med den borde i stället behovet av hjälp till bosättning vara utslagsgivande.
Den senaste statistiska undersökningen ger vid handen, att bosättningslånen
nu huvudsakligen kommer ett mellanskikt av befolkningen tillgodo.
Av låntagarna hade år 1951 över 60 % en familjeinkomst efter bosättningen
på mer än 7 000 kronor om året, en fjärdedel hade en årsinkomst på mer
än 11 000 kronor. Styrelsen anser, att det icke finns fullt fog för den tillfredsställelse
med bosättningslåneverksamheten, som statsmakterna tidigare
uttalat, emedan det existerar en kategori unga människor, som behöver
men på grund av verksamhetens utformning icke kan komma i åtnjutande
av något stöd vid bosättningen. Av olika anledningar är dock
styrelsen icke beredd att förorda en sådan omläggning av verksamheten,
att bidrag till bosättning, eventuellt behovs- eller inkomstprövade, skulle
kunna utgå i stället för lån.
Däremot föreslås under åberopande av de sociala skälen en liberalare
långivning. Sålunda bör riksbankskontoren vid prövning av ansökningarna
tillmäta de lånesökandes behov av hjälp till bosättningen väsentligt
större betydelse än nu, varvid de bankmässiga hänsynen kommer att
få träda tillbaka i motsvarande mån. Socialstyrelsen avser dock icke att
inaugurera någon ren behovsprincip, då låneformen som sådan kräver, att
det vid långivningen åtminstone icke kan anses uteslutet att beloppet kommer
att återbetalas. För att behovssynpunkterna skall kunna tillgodoses
mera generellt, anser styrelsen ett uttalande av statsmakterna i denna riktning
erforderligt, varemot någon författningsändring icke torde krävas för
detta ändamål.
Om större hänsyn tages till de lånesökandes behov av hjälp, skulle
detta enligt socialstyrelsens mening få betydelse i två hänseenden. Dels
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
skulle man med bosättningslåneverksamheten kunna tränga djupare ned
i inkomstskikten, dels skulle sökandenas återbetalmngsmöjligheter icke få
samma avgörande inverkan på lånebeloppets storlek, som nu synes vara
fallet. I sistnämnda hänseende anför styrelsen, att det i regel bör antagas,
att de lånesökande verkligen har behov av det belopp, som uppgives i ansökan.
Endast om utredningen i samband med ansökningens behandling
utvisar, att så icke är fallet, bör en reduktion ske av det ansökta beloppet.
Den statistiska undersökningen visar, att riksbankskontoren ofta företar
reduktioner. Belysande är, att maximibeloppet 2 000 kronor -—- som ju år
1951 hade förlorat en stor del av sitt ursprungliga värde -—• hade sökts av
tre fjärdedelar, tillstyrkts av ortsombuden för hälften men beviljats endast
en fjärdedel av de lånesökande. Det får anses osannolikt, att nedskärningarna
av beloppen mera allmänt berott på att de lånesökande icke
skulle ha varit i behov av lån av den uppgivna storleken, detta desto mindre
som reduktionerna på sina håll synes ha skett rent systematiskt.
Att hänsynen till de lånesökandes hjälpbehov skjutes i förgrunden innebär,
att en liberalare bedömning måste ske av deras möjligheter att återbetala
lånet, varmed följer en ökad kreditrisk. Enligt socialstyrelsens mening
motiverar de sociala skälen ett dylikt ökat risktagande från statens
sida.
Lånebelopp och ränta.
Socialstyrelsen föreslår en höjning av maximibeloppet för bosättningslånen
från 2 000 till 3 000 kronor. Det nuvarande maximibeloppet
fastställdes år 1946. För att belysa den härefter inträdda penningvärdeförändringen
anför styrelsen, att indextalet för den i socialstyrelsens allmänna
konsumtionsprisindex ingående specialposten inventarier och husgeråd
från mars 1946 till september 1952 ökat från 158,i till 219,i eller
med 39 • Ökas det ar 1946 bestämda lanemaximum med detta procenttal
blir resultatet ca 2 800 kronor.
När lånemaximum senast fastställdes, torde man ha anpassat beloppet
efter kostnaderna för bosättning i en lägenhet om ett rum och kök. Vid
socialstyrelsens statistiska utredning rörande bosättningslåneansökningar
för år 1951 gjordes en undersökning även av låntagarnas bostadsförhållanden.
Det visade sig, att 51 % disponerade över bostad på ett rum och kök
eller ännu mindre, 36 % två rum och kök samt 9 % tre eller flera rum och
kök (återstående 4 % hade två eller flera rum och kokvrå eller del i kök).
På framställning av socialstyrelsen har Svenska slöjdföreningen upprättat
ett förslag till bosättningsutrustning för två ruin och kök. Detta slutar på
drygt 4 400 kronor. Även bosättningskonsulenten hos Stockholms stad har
på styrelsens begäran utarbetat ett förslag till bosättningsutrustning. Enligt
detta förslag erfordras för bosättning i två rum och kök ca 4 000 kronor
och för bosättning i ett rum och kök ca 3 800 kronor.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 53.
11
För att bosättningslånen skall uppfylla syftet att ge de unga möjligheter
att skapa ett hem, bör enligt socialstyrelsens mening lånens maximibelopp
om möjligt vara av sådan storlek, att det lämnar tillgång till åtminstone
det nödvändiga i en acceptabel hemutrustning. Detta anspråk
motiveras även av bosättningslånens syfte att motverka avbetalningshandeln.
Ett otillräckligt bosättningslån medför nämligen enligt erfarenhet
stora risker för att låntagarna drives att skuldsätta sig även på annat sätt,
ofta genom avbetalningsköp. Å andra sidan får lånebeloppet icke tillåtas
växa i höjden så, att återbetalningen kommer att överstiga låntagarnas förmåga
eller utgöra en alltför stor tunga på deras framtida ekonomi.
Socialstyrelsen fortsätter:
Att en höjning av bosättningslånens maximibelopp nu bör företagas, är
uppenbart. Denna bör minst innebära ett återställande av det ursprungliga
beloppets värde. Det bör framhållas, att ett dylikt återställande icke
synes kunna ske endast genom omräkning av beloppet på grundval av
prisutvecklingen, utan hänsyn måste även tagas till den allmänna standardförbättring,
som uppnåtts i landet sedan år 1946. Socialstyrelsen anser
vidare, att man vid fastställande av lånemaximum icke gärna kan underlåta
att beakta den omständigheten, att i stort sett hälften av bosättningslåneklientelet
visat sig disponera över lägenhet om två rum och kök
eller mera.
Enligt de nyssnämnda bosättningsplanerna för bostäder om två ruin
och kök skulle för en fullständig hemutrustning erfordras åtminstone ca
4 000 kronor. Socialstyrelsen är icke beredd att tillstyrka en så kraftig
höjning av lånens maximibelopp, trots att man därmed måste uppgiva
önskemålet om att kunna bereda dem, som sakna varje utrustning, en
komplett bosättning till godtagbar standard. Detta önskemål synes nämligen
böra vika för betänkligheterna inför en alltför tung amorteringsbörda.
Av socialstyrelsens statistiska undersökning framgår för övrigt, att
de lånesökande i övervägande antalet fall redan förfoga över bosättningsföremål
av olika slag, ehuru värdet av dem icke har kunnat fastställas.
Det kan vidare erinras om att sökandena genom att inköpa och renovera
begagnade bosättningsföremål kunna icke oväsentligt nedbringa bosättningskostnaderna.
Med beaktande av de här redovisade synpunkterna föreslår socialstyrelsen,
att bosättningslånens maximibelopp höjes till 3 000 kronor.
Vidare föreslår socialstyrelsen (majoriteten), att låneräntan sänkes
till 2,5 %. Räntesatsen har varit oförändrad sedan den 1 juli 1941 och utgör
4 %. Styrelsen konstaterar, att räntefrihet eller sänkning av räntan
för bosättningslånen under bankernas utlåningsränta skulle innebära en
statlig subventionering av bosättningslåneverksamheten och erinrar om att
befolkningskommissionen avvisade tanken på varje subvention främst under
hänvisning till att låntagarna i normala fall borde kunna både förränta
och återbetala lånet under äktenskapets första år, den tid då familjen i
vanliga fall befann sig »i bättre ekonomiska omständigheter än under
någon annan period av dess tillvaro». Såsom redan har nämnts visar sty
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
re Isens senaste statistiska undersökning, att minst 45 % av låneklientelet
hade eller väntade barn vid ansökningstillfället. Av undersökningen framgår
vidare, att närmare hälften av de kvinnliga låntagarna då saknade förvärvsarbete
och att 13 % räknade med att sluta sitt förvärvsarbete i och
med bosättningen. I sistnämnda familjer reducerades på grund härav inkomsten
med ca 3 840 kronor (familjeinkomsten efter bosättningen var i
medeltal 8 585 kronor för hela landet, 6 930 kronor på landsbygden).
Socialstyrelsen anser, att mot denna bakgrund läget i dag näppeligen kan
karakteriseras så, att äktenskapsbildningen för bosättningslåneklientelet
normalt infaller efter och under en period av relativt välstånd.
Med anledning av motioner vid 1946 års riksdag med yrkande om räntesänkning
för bosättningslånen (I: 352 och II: 535) uttalade statsutskottet
bl. a., att lånen helst borde komma till användning endast såsom en hjälp
vid bosättningen och därför icke borde erbjudas på sådana villkor, att det
bleve förmånligare för låntagarna att ordna bosättningen med bosättningslånemedel
än med egna besparingar. Räntan syntes alltså icke böra nedsättas
under sparbankernas vanliga inlåningsränta. I och för sig syntes
anmärkning icke kunna riktas mot att räntan sattes något högre (uti. nr
199). Härom anför socialstyrelsen, att de lånesökande är skyldiga att i
ansökningshandlingen uppge sina tillgångar och att lån givetvis icke utlämnas,
om det visar sig, att de disponerar över kapital, som kan användas
iör bosättningen. Någon anledning att befara bedrägliga uppgifter från de
lånesökandes sida torde icke föreligga. Däremot kan det naturligtvis
tänkas, att kontrahenter, som har möjligheter att få låna av sina föräldrar
eller andra närstående, i stället eller samtidigt upptar ett bosättningslån.
Styrelsen kan dock icke finna, att denna omständighet skulle utgöra något
väsentligt hinder för att införa räntefrihet.
På grund av det anförda anser socialstyrelsen, att några principiella invändningar
icke kan resas mot en reduktion av räntan på bosättningslånen
och knappast ens mot fullständig räntefrihet, detta desto mindre som de
sociala synpunkterna nu bör beredas ökat inflytande vid långivningen.
Styrelsen föreslår, att räntan bestämmes att utgå enligt den lägsta räntefot
som tillämpas på lån från statens utlåningsfonder, eller 2,5 %. Räntesänkningen
bör för tiden från dess inträdande gälla även lån, som har beviljats
dessförinnan. Riksbanken bör tilläggas rätt alt vid beviljande av
anstånd under längre tid med erläggande av amortering medge räntebefrielse
under anståndstiden.
En reservant inom styrelsen (byråchefen v. Hofsten) anför, att skäl
visserligen finns, som talar för att en subvention är motiverad i ett stort
antal av de fall, som nu erhåller bosättningslån, men att antalet fall, där
en subvention icke är motiverad, även är stort. De sociala skälen talar
därför enligt reservantens mening icke för en generell nedsättning av
Kung!. Maj:ts proposition nr 53.
13
räntan. I stället bör riksbanken medges betydligt (större frihet än f. n. att
efter individuell prövning lämna räntebefrielse och anstånd med återbetalningen.
Hänsyn bör därvid särskilt tagas till antalet barn. I reservationen
beter det vidare bl. a.:
Ytterligare bör framhållas, att en generell sänkning av räntan från 4
till 2,5 % i det individuella fallet har ringa betydelse i pengar räknat. Om
ett maximibelopp av 3 000 kronor beviljas och skall återbetalas inom 5 år,
innebär det en ärlig amortering med 600 kronor, vartill kommer räntan
som med nuvarande räntesats under första året kommer att utgöra ca 120
kronor. Den nyssnämnda räntereduktionen kommer i detta fall att medföra,
att det årliga räntebeloppet minskar med 25 å 30 kronor —- ett belopp
således, som är högst obetydligt jämfört med betalningsskyldigheten
i övrigt. Den generella räntesänkningen framstår därför som en gest, som
är föga värd. Det är därför bättre att i individuella fall lämna ett större,
ekonomiskt bistånd. Därtill kommer att en generell räntesänkning kan
komma att medföra, att låneverksamheten kominer att belastas av lånesökande,
som kan anskaffa pengarna på annat sätt men som attraheras
av den låga räntan.
Låneansökningarnas bedömning.
"Vid sin granskning år 1951 av bosättningslåneverksamheten fann statsrevisorerna,
att riksbankskontorens praxis vid bedömningen av låneansökningar
syntes växla starkt mellan olika delar av landet, bl. a. i fråga om
avslagsprocent och genomsnittligt beviljat lånebelopp. Det föreföll revisorerna
som om oregelbundenheterna endast delvis kunde förklaras av
rent regionala olikheter. Med hänsyn till lånens utpräglat sociala karaktär
ansåg revisorerna det vara angeläget, att en mera enhetlig bedömning av
laneansökningarna kom till stånd. Fullmäktige i riksbanken påpekade i
förklaring häröver, att differenserna i avslagsprocenten till en del kunde
hänföras till de skiftande ekonomiska förhållandena m. in. i olika delar
av landet, medan variationerna i genomsnittet av de beviljade lånebeloppen
delvis berodde på motsvarande variationer i de sökta beloppen. Vidare
iramhöll fullmäktige bl. a., att det vid företagna årliga inspektioner hade
visat sig, att de variationer i bedömningen mellan de skilda kontoren, vilka
hade sin grund i ortsombudens och kontorsstyrclsernas olika subjektiva
inställning vid prövningen, i regel var av begränsad storleksordning. Fullmäktige
hade därför — med hänsyn till att här är fråga om lån och icke
subvention —- dittills endast i mindre utsträckning ansett sig böra komplettera
de år 1947 efter samråd med socialdepartementet utfärdade tilllämpningsf
öreskrit terna för handläggningen av hithörande låneärenden.
Fullmäktige förklarade sig ha för avsikt att även fortsättningsvis ägna uppmärksamhet
åt dessa spörsmål.
Socialstyrelsen har vid den statistiska undersökningen sökt att så ingående
som möjligt belysa de olika riksbankskontorens praxis i fråga om
14
Kangl. Maj:ts proposition nr 53.
ansökningarnas bedömning. Om resultatet uttalar styrelsen sammanfattningsvis,
att de av statsrevisorerna gjorda iakttagelserna i stort sett liar
bestyrkts genom undersökningen. Särskilt framträdande är variationerna
kontoren emellan beträffande storleken av de beviljade lånebeloppen. Som
exempel anför styrelsen följande uppgifter om åtta avdelningskontor; kontoren
har uppdelats i två grupper, av vilka den första synbarligen tillhörde
de mera generösa och den andra de mera restriktiva.
Riksbankskontor |
Antal ansök-ningar beviljade |
Beviljade belopp |
Genomsnittligt lånebelopp, kr. |
Antal avslagna |
X. Gävle................ |
86 |
93 |
1,816 |
6 |
Jönköping............ |
67 |
92 |
1,757 |
6 |
Linköping............ |
82 |
92 |
1,800 |
7 |
Uppsala.............. |
86 |
93 |
1,808 |
5 |
2. Malmö............... |
18 |
75 |
1,588 |
ii |
Falun................ |
20 |
75 |
1,498 |
12 |
Luleå................ |
18 |
66 |
1,537 |
21 |
Norrköping........... |
23 |
74 |
1,626 |
14 |
Även om flera av de skiljaktigheter mellan kontoren, som har framkommit
vid den statistiska undersökningen, helt eller delvis kan förklaras
av skiftande förhållanden, kvarstår dock enligt socialstyrelsens uppfattning
så många olikheter, att man nödgas tala om en ojämn praxis. Styrelsen
ansluter sig helt till den av statsrevisorerna uttalade uppfattningen
att en mera enhetlig bedömning av låneansökningarna är angelägen med
hänsyn till lånens utpräglat sociala karaktär och understryker, att kravet
på likformighet vid bedömningen skärpes ytterligare, om de av styrelsen
framförda förslagen genomföres. Styrelsen bär därför övervägt olika möjligheter
att uppnå större enhetlighet vid prövningen av ansökningarna,
bl. a. att man borde överflytta främst lånens beviljande till sociala organ,
varvid i första rummet mödrahjälpsnämnderna skulle ifrågakomma. Sökandena
skulle i sådant fall liksom i mödrahjälpsärenden äga klagorätt
hos socialstyrelsen.
Styrelsens majoritet har emellertid stannat vid att icke nu förorda någon
ändring av bosättningslåneverksamheten i organisatoriskt hänseende. Därvid
förutsätter styrelsen dock, att fullmäktige i riksbanken skall utfärda
nya anvisningar till riksbankskontoren och sedermera öva sådan tillsyn
över verksamheten, att en såvitt möjligt enhetlig praxis erhålles i överensstämmelse
med de riktlinjer, som i anledning av styrelsens förslag kan
komma att fastställas av statsmakterna. En ledamot (byråchefen v. Hofsten)
har anmält skiljaktig mening i organisationsfrågan och föreslår, att
för bosättningslåneverksamheten skall till riksbanken knytas en rådgivande
nämnd, vari social sakkunskap finns företrädd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
15
Socialstyrelsen finner det slutligen angeläget, att riksbankskontorens
praxis med jämna mellanrum göres till föremål för statistiska undersökningar.
Lånemedlens användning.
Enligt gällande bestämmelser skall de lånesökande i ansökningshandlingen
upprätta en bosättningsplan, upptagande bl. a. de föremål för vilkas
inköp lånet är avsett. Låntagarna är emellertid icke bundna av planen utan
kan göra de omdispositioner de önskar, blott lånet kommer till användning
för bosättningen. Alltsedan lånerörelsen började har tid efter annan yrkanden
och förslag framställts om kontroll över lånemedlens användning i syfte
att hindra låntagarna att begagna lånebeloppet för andra ändamål än bosättningen
eller för anskaffning av bosättningsföremål genom avbetalningsköp.
Även rådgivning och upplysning för att befordra lämpliga inköp har påyrkats,
och åtgärder i detta syfte har i viss utsträckning vidtagits.
I likhet med statsrevisorerna anser socialstyrelsen, att man icke bör
införa någon generell kontrollanordning för att förhindra vare sig direkt
missbruk av lånemedlen eller deras användning till avbetalningsköp. Fallen
av missbruk torde vara fåtaliga. Vad avbetalningsköpen angår är det enligt
styrelsens mening ogörligt att på förhand avgränsa de fall, där anlitande
av denna betalningsform verkligen ter sig motiverat och därför bör tilllåtas.
Det effektivaste medlet att begränsa avbetalningsköpen inom bosättningslåneklientelet
anser styrelsen vara att höja maximigränsen för lånebeloppet
och se till, att de lånesökande verkligen erhåller lån av sådan
storlek, att de svarar mot deras behov.
Även om socialstyrelsen icke kan förorda en generell kontrollanordning,
har styrelsen likväl ingen erinran mot att riksbankskontoren — vilket nu
på sina håll tillämpas — under särskilda omständigheter utbetalar lånet
eller en del därav till låntagarens leverantörer mot av låntagaren attesterad
räkning. Förfarandet bör dock liksom nu inskränkas till fall, där det av
någon speciell anledning bedömes vara lämpligt. Slutligen framhålles, att
det är synnerligen önskvärt, att såväl ortsombuden som riksbankskontoren
vinnlägger sig om att för de lånesökande klargöra betydelsen av kontantköp.
Beträffande upplysningsverksamheten tillstyrker socialstyrelsen, att medel
anvisas för utgivande av en ny, reviderad upplaga av den broschyr, som
riksbanken i samarbete med Svenska slöjdföreningen utarbetat för att tjäna
till ledning för bosättningslånesökande vid planläggningen av bosättningen.
Socialstyrelsen påpekar, att den konsulentverksamhet, som bedrives med
sikte bl. a. på bosättningslåneklientelet, är av ringa omfattning. Enligt styrelsens
mening skulle en utbyggd och fastare organiserad konsulentverksamhet
vara av stort värde. Då ökad upplysning och rådgivning i bosättnings-
och heminredningsfrågor synes önskvärd icke blott för bosättningslåneklientelets
vidkommande utan för en långt vidare krets och frågan så
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
landa går utöver ramen för socialstyrelsens utredningsuppdrag, inskränker
sig styrelsen emellertid till att uttala, att den finner det vara angeläget att
en utvidgning av konsulentverksamheten snarast kommer till stånd.
Återbetalningen.
Socialstyrelsen behandlar slutligen vissa spörsmål i samband med återbetalningen
av bosättningslån.
Någon förlängning av den maximala amorteringstiden anser styrelsen
icke påkallad. Den förordade liberaliseringen i fråga om låneansökningarnas
bedömning kan visserligen väntas medföra behov av längre
amorteringstider än de som nu i allmänhet tillämpas, men dessa längre
amorteringstider synes kunna rymmas inom nuvarande gränser.
Statsrevisorerna konstaterade vid granskningen år 1951 av bosättningsJåneverksamheten,
att de uppkomna låneförlusterna föreföll anmärkningsvärt
låga — de utgjorde endast 0,6 % av lånerörelsens totala omslutning —
men att å andra sidan antalet eftersläpande lån, vilka enligt rent
bankmässiga bedömningsgrunder i många fall måste anses som uppenbart
nödlidande, var relativt betydande. Revisorerna hade fått uppfattningen,
att riksbanken handhade indrivningen av dessa lån med stor varsamhet.
Frekvensen eftersläpande lån företedde vidare i förhållande till antalet utestående
betydande variationer mellan olika lånedistrikt. Skulle oregclbundenheterna
i eftersläpningarna sammanhänga med växlande praxis i fråga
om indrivningen eller vid meddelandet av anstånd, fann revisorerna det
angeläget, att även denna fråga uppmärksammades.
Socialstyrelsens utredning visar, att av de i runt tal 11 200 lån om 6,9
miljoner kronor, vilka betraktades som eftersläpande den 30 juni 1952,
hänförde sig 8 900 lån om 5,3 miljoner kronor till huvudkontoret och avdelningskontoren
i Göteborg och Malmö, medan resterande 2 300 lån om
l,c miljoner kronor fördelade sig på övriga 23 kontor. Huvudkontoret svarade
ensamt för 6 300 eftersläpande lån om 3,s miljoner kronor. Vid 21
av de 26 riksbankskontoren utgjorde de eftersläpande lånen omkring eller
mindre än 10 % av de lån, som samtidigt stod ute. För återstående fem
kontor var motsvarande procenttal omkring 20 eller mer, för Götehorg och
Malmö 26 och för Stockholm så högt som inemot 40. Det förhållandet att
vissa riksbankskontor redovisat ett jämförelsevis stort antal restantier
beror enligt socialstyrelsens mening icke därpå, att dessa kontor har eftersatt
sina plikter beträffande lånens bevakning. Förklaringen till de betydande
skillnaderna i fråga om eftersläpande lån synes styrelsen böra sökas
i omständigheter, som fullmäktige i riksbanken berört i yttrande över statsrevisorernas
berättelse. I yttrandet framhålles, att i de större städerna självfallet
varken ortsombuden eller riksbankskontoren i regel kan ha möjlighet
att grunda sin uppfattning om de lånesökande på personlig kännedom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
17
Detta har givetvis medfört svårigheter att åstadkomma den grundliga prövning
av låneansökningarna i storstäderna som vore önskvärd. Vidare påpekar
fullmäktige, att erfarenheten har givit vid handen, att här ifrågavarande
låneklientel ur indrivningssynpunkt är betydligt mera svårarbetat
i storstäderna än i mindre samhällen.
Socialstyrelsen ifrågasätter, om icke antalet ortsombud bör ökas i de
tre största städerna. Ortsombudets arbetsbörda synes styrelsen här f. n.
vara så stor, att näppeligen tillräcklig tid kan ägnas åt varje ansökan.
Beträffande anståndsgivningen framhåller socialstyrelsen, att riksbankskontoren
i regel torde behandla en ansökan om betalningsuppskov jämförelsevis
välvilligt. Detta förhållande kan emellertid i och för sig knappast
nämnvärt påverka eftersläpningarnas omfattning. Ofta torde det nämligen
icke löna sig att vägra anstånd, enär riksbanken vanligen, i brist på effektiva
indrivningsmöjligheter, icke med en sådan vägran skulle kunna förmå
låntagarna att betala. Om en växlande praxis på denna punkt kunde påvisas
med någon säkerhet, torde den sålunda ändock vara av mindre betydelse
för frågan om eftersläpningarnas orsaker.
I sin berättelse gjorde statsrevisorerna vissa uttalanden om möjligheter
till förbättring av indrivningsverksamheten inom ramen för
nuvarande bestämmelser.
Revisorerna förordade ökad användning i vissa fall av systemet med lönefullmakt,
varmed avses en av låntagaren utfärdad fullmakt för riksbanken
att hos arbetsgivaren innehålla ett visst belopp av lönen, vilket av denne
inlevereras till vederbörande riksbankskontor. I fall då tveksamhet råder
om lånesökandes betalningsvillighet kan, enligt av fullmäktige i riksbanken
utfärdade anvisningar, lönefullmakt uppställas som villkor för ansökans
beviljande. Fullmakten begagnas regelmässigt endast om betalning uteblir
på förfallodagen. Socialstyrelsen ansluter sig till statsrevisorernas uppfattning
att lönefullmakter under vissa förhållanden bör komma till ökad användning.
Styrelsen anför vidare:
Man kan dock ej bortse från att systemet med lönefullmakter är behäftat
med åtskilliga svagheter. En sådan ligger redan däri, att fullmakten när
som helst torde kunna återkallas av låntagaren. Enligt riksbankens erfarenheter
har det vidare icke varit ovanligt, att låntagare slutat sin anställning,
då lönefullmakten presenterats för arbetsgivaren; låntagare torde
även genom hot härom ha förmått arbetsgivaren att vägra att inleverera
innehållna belopp till riksbankskontoret. Det anförda torde visa, att lönefullmakten
är av mindre värde, om låntagaren saknar vilja att göra rätt
för sig. I motsatt fall kan den emellertid verksamt bidraga till att låntagaren
punktligt sköter sina inbetalningar.
Då det visat sig, att lönefullmakten ej alltid kunnat tagas i bruk på
grund av att vissa arbetsgivare, däribland enstaka statliga och kommunala
myndigheter, icke ansett sig kunna belasta sin organisation med dylikt
2—157 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 53.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
merarbete, uttalade revisorerna ett önskemål om allmän medverkan härvidlag
från dessa myndigheters sida i deras egenskap av arbetsgivare.
Socialstyrelsen instämmer däri.
Socialstyrelsen delar även statsrevisorernas uppfattning att riksbanken
från statliga och kommunala myndigheter — framför allt arbetsförmedlingarna
— bör i större utsträckning erhålla upplysningar i samband med
utredningar i bosättningslåneärenden. Styrelsen framhåller, att gällande
sekretessbestämmelser icke synes lägga hinder i vägen för att framställningar
från riksbanken om sådana upplysningar i allmänhet villfares.
Till förekommande av låneförluster vore det enligt revisorernas mening
angeläget, att vederbörande exekutiva myndigheter i samband med indrivningsåtgärder
lämnade verksamt stöd gentemot tredskande låntagare.
Socialstyrelsen utgår från att revisorerna med detta uttalande avser, att
nämnda myndigheter skall företa utmätning i avlöning, och påpekar, att
denna indrivningsform f. n. torde användas i mycket ringa omfattning.
Enligt styrelsens mening kan någon nämnvärd ändring härutinnan icke
förväntas. För att sådan utmätning skall kunna verkställas erfordras nämligen,
att utmätningsmannen inställer sig på gäldenärens arbetsplats vid
det tillfälle, då dennes avlöning skall utbetalas, och utmätningsmännen
torde icke annat än undantagsvis kunna släppa till tid för att på dylikt
sätt passa gäldenärernas avlöningstillfällen.
Slutligen tar socialstyrelsen själv upp ytterligare en möjlighet att uppnå
ett förbättrat återbetalningsresultat och anför:
Det förekommer redan nu i viss utsträckning, att låntagare fullgöra
amortering och räntebetalning genom intressekontor, t. ex. statens intressekontor.
Om ett lån visar tendens till eftersläpning, uppmanar riksbanken
ofta låntagaren att ansluta sig till intressekontor. Denna inbetalningsform
bör erhålla ökad utbredning. Då avbetalning sker endast en gång i kvartalet
■— riksbankskontoren torde ej i någon större utsträckning kunna belastas
med tätare inbetalningar — måste i allmänhet låntagaren regelbundet
avsätta ett visst belopp av sin avlöning för ändamålet. Det är förklarligt,
att detta kan sätta självdisciplinen på hårda prov, särskilt för
unga låntagare med veckolön. Om dessa redan från lånets upptagande
kunde förmås att ansluta sig till intressekontor, skulle detta enligt socialstyrelsens
mening i många fall bli till gagn för både dem själva och riksbanken.
Medlemskap i intressekontor bör dock icke vara obligatoriskt,
bl. a. med hänsyn till att man ej bör ålägga arbetsgivarna att göra löneavdrag
och verkställa inbetalningar till intressekontoret. Däremot bör
vederbörande riksbankskontor i många fall, om det bedömes lämpligt och
medverkan från lånesökandes arbetsgivare kan påräknas, kunna uppställa
sådant medlemskap som villkor för ansökans beviljande.
Styrelsen understryker emellertid, att den förordade anordningen lider
av samma brist som lönefullmakten, nämligen att låntagaren icke är bunden
därav. Han kan med andra ord när som helst utträda ur intressekon
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
19
törel och, om lian kvarstår, exempelvis dirigera utbetalningarna till andra
mottagare än riksbanken. Även anordningen med inbetalning genom intressekontor
synes alltså värdefull endast om låntagaren är betalningsvillig.
Låntagare, som på grund av tredska eller vårdslöshet uraktlåter att erlägga
förfallen amortering och räntebetalning, kan i realiteten icke bli föremål''för
andra laga indrivningsåtgärder från riksbankens sida än lagsökning
och utmätning. Med hänsyn till låntagarnas ekonomiska ställning är
det vanligen lönlöst att vidta dessa åtgärder. Ända från lånerörelsens
början har emellertid frågan varit aktuell att förse riksbanken med effektivare
indrivningsmedel, framför allt införsel i avlöning.
Frågan om vilka indrivningsåtgärder som lämpligen bör vidtagas för att
uppnå ett bättre indrivningsresultat behandlades bl. a. av 1946 års riksdag.
Statsutskottet uttalade (uti. nr 199), att frågan förtjänade ett närmare
övervägande, varvid behovet av dylika åtgärder borde prövas med ledningav
riksbankens erfarenheter från lånerörelsen. I samband med granskningen
år 1951 av bosättningslåneverksamheten erinrade statsrevisorerna
härom och fann det angeläget, att den ifrågasatta undersökningen med det
snaraste kom till stånd.
På socialstyrelsens begäran har man inom riksbankens huvudkontor
företagit en undersökning rörande eftersläpande lån vid kontoret. Materialet
utgjordes av en femtedel av de lån, vilka betraktades som eftersläpande
vid månadsskiftet oktober—november 1952. Beträffande eftersläpningarnas
orsaker gav undersökningen till resultat, att utebliven eller för sen inbetalning
i 76 % av fallen berodde på tredska och i 24 % av fallen på (delvis
övergående) oförmåga. Vid en motsvarande uppdelning i fråga om totalbeloppet
av kvarstående kapitalskuld framkom ungefär samma procenttal;
74 % av de resterande beloppen hade tredska till grundorsak, 26 % bristande
betalningsförmåga. Beträffande återbetalningarnas omfattning bland de
eftersläpande lånen visade undersökningen, att inbetalning hade helt uteblivit
eller verkställts endast någon enstaka gång i 69 % av fallen, medan
regelbunden eller någorlunda regelbunden återbetalning hade fullgjorts i
31 % av fallen. De fall, då låntagarnas tillgångar bedömts såsom tillräckliga
för att lagsökning skulle löna sig, utgjorde blott 1,6 % av totalantalet
eftersläpningar. Efter lagsökning — vanligen åtföljd av utmätning — uppnåddes
betalning endast i 0,3 % av hela antalet eftersläpande lån. Socialstyrelsen
finner det härigenom vara fastställt, alt eftersläpande betalning
av bosättningslån vid huvudkontoret i övervägande antalet fall ingalunda
beror på bristande återbetalningsförmåga hos låntagarna. Orsakerna till
eftersläpningar i övriga storstäder skiljer sig sannolikt icke mera avsevärt
från dem som har konstaterats i Stockholm. Särskilt i betraktande härav
inger det styrelsen betänkligheter, att i Stockholm, Göteborg och Malmö,
som tillsammans svarar för ungefär 80 % av samtliga eftersläpande bosättningslån,
vart tredje utestående lån släpar efter.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Socialstyrelsen anser, att missförhållandena ytterst beror på att riksbankens
nuvarande indrivningsmöjligheter är otjänliga, och anför bl. a.:
Det enda effektiva medlet för riksbanken att göra sina återbetalningslcrav
gällande mot försumliga låntagare synes vara införsel i lön. Socialstyrelsen
har ingående övervägt fördelar och nackdelar av att riksbanken
medgives rätt att i bosättningslåneverksamheten begagna införsel. Främst
med hänsyn till det störa antalet tredskofall har styrelsen därvid funnit
sig böra om ock med tvekan förorda, att riksbanken tillägges sådan rätt.
I samband därmed böra emellertid möjligheter öppnas till avskrivning och
befrielse i väsentligt ökad omfattning i fall, där återbetalningsförmågan
brister eller är nedsatt.
Mot införsel för bosättningslån kan andragas bl. a. det skälet, att man
under åberopande av ett beslut härom framdeles kan tänkas vilja begagna
denna indrivningsform för lån även från andra statens utlåningsfonder.
Socialstyrelsen anser emellertid, att bosättningslånen på grund av sin
karaktär intaga en sådan särställning, att införande av införsel för dem
icke bör vara prejudicerande för andra fall.
Riksbanken har i många fall gjort den erfarenheten, att låntagare av
ren nonchalans, i medvetande om bankens bristfälliga indrivningsmöjligheter,
ha uraktlåtit att återbetala lånen. SocialstjTelsen, som i olika sammanhang
har betonat bosättningslånerörelsens sociala karaktär, kan icke
finna något stötande däri, att införsel tillgripes i dylika fall. Användningen
av denna indrivningsform bör dock begränsas till fall, där tredska klart
kan konstateras.
På grund härav föreslår socialstyrelsen, att riksbanken tillerkännes rätt
att, då låntagare av uppenbar tredska försummar sin betalningsskyldighet,
erhålla införsel i låntagarens avlöning m. m. Det kan enligt styrelsens
mening förutsättas, att de fall, då riksbanken kommer att begagna rätten
till införsel, blir tämligen fåtaliga. Blotta vetskapen om riksbankens möjlighet
att tillgripa införsel lär nämligen i regel komma att förmå tredskande
låntagare att fullgöra sin betalningsskyldighet.
Socialstyrelsen framhåller, att den förordade ändringen av praxis vid
låneansökningarnas bedömning, vilken åsyftar både att utsträcka bosättningslåneverksamheten
till ekonomiskt sämre ställda grupper och att i
varje särskilt fall ge låntagarna ett efter deras behov avvägt lånebelopp,
kommer att kräva ökad anståndsgivning och vidgade möjligheter till befrielse.
Skulle undersökningen av ett eftersläpande lån visa, att återbetalning
uteblivit icke på grund av tredska utan på grund av oförmåga, bör vederbörande
riksbankskontor i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu
tillämpas medge betalningsanstånd. Socialstyrelsen föreslår, att riksbanken
vid beviljande av längre anstånd — på grund av värnpliktstjänstgöring,
ökad försörjningsbörda eller långvarig sjukdom eller av annan liknande
orsak — skall erhålla rätt att meddela räntebefrielse för anståndstiden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
21
Enligt gällande bestämmelser äger riksbanken i ett par strängt avgränsade
fall (vid dödsfall och vid ökad försörjningsbörda) medge partiell eller
total befrielse från återbetalningsskyldighet. Befrielse kan i
dessa fall äga rum endast då återbetalning bereder synnerlig svårighet.
Socialstyrelsen föreslår vissa uppmjukningar av dessa bestämmelser. För
möjlighet till befrielse bör sålunda icke krävas mer än att betalningen vållar
stor svårighet. Vidare bör befrielse under sistnämnda villkor kunna lämnas
även i andra fall än de som nu anges i författningen, såsom vid långvarig
sjukdom eller arbetslöshet eller på grund av andra särskilda skäl.
Kostnaderna.
De av socialstyrelsen föreslagna ändringarna är avsedda att tråda i kraft
den 1 juli 1953.
Enligt en uppskattning, som på socialstyrelsens begäran gjorts inom
riksbanken, skulle vid genomförande av socialstyrelsens förslag för budgetåret
1953/54 erfordras 2 000 000 kronor utöver inflytande amorteringar
och ett beräknat outnyttjat belopp vid budgetårets ingång av 5 700 000 kronor.
Härvid har bl. a. förutsatts, att antalet utlämnade lån kommer att
utgöra ca 9 000 (1951/52 var antalet 8 759) samt att medelbeloppet per
utlämnat lån kommer att stiga från ca 1 700 kronor under 1951/52 till ca
2 500 kronor under 1953/54. Socialstyrelsen föreslår, att ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor anvisas och anför härom, att detta visserligen
förefaller snävt tilltaget med hänsyn till den föreslagna liberaliseringen av
långivningen men att det ej synes osannolikt, att införselrätt för riksbanken
kan medföra icke oväsentligt ökade inbetalningar redan under nästa
budgetår.
\ ttranden.
Över socialstyrelsens promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits
av fullmäktige i riksbanken, statskontoret, generalpoststyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län,
Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Högerns
ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Svenska landsbygdens
ungdomsförbund, Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Kooperativa förbundet samt Svenska slöjdföreningen.
Vidare har överståthållarämbetet överlämnat yttrande från Stockholms
stadskollegium och länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från två kommuner,
varjämte länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län överlämnat
yttranden från statens socialvårdskonsulenter.
Vad socialstyrelsen anfört i fråga om bosättningslånens huvudsyfte
har vunnit allmän anslutning i yttrandena.
22
Kungi. Maj:ts proposition nr 53.
Förslaget att långivningen skall utsträckas att omfatta även ogifta
mödrar har i regel tillstyrkts. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser,
att ensamstående moder överhuvud bör få tillgång till denna förmän.
Svenska landsbygdens kvinnoförbund ifrågasätter — under hänvisning til!
risken för avbetalningsköp — om icke barnfamiljer vid flyttning till rymligare
bostad borde kunna erhålla bosättningslån. Liknande synpunkter
anför Svenska landsbygdens ungdomsförbund.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att frågan om utvidgning av långivningen
till ogifta mödrar bör utredas ytterligare, enär en sådan utvidgning
kan antagas medföra vissa komplikationer beträffande lånets
återbetalning, t. ex. i det fall att barnafadern flyttar ihop med modern och
följaktligen kommer i åtnjutande av den för modern och barnet avsedda
förmånen utan att samtidigt bli ansvarig för lånet. Länsstyrelsen anför
emellertid också, att det kan ifrågasättas att utsträcka långivningen även
till frånskilda mödrar och änkor med barn. Det av länsstyrelsen påpekade
problemet om betalningsansvaret har uppmärksammats även av fullmäktige
i riksbanken. Fullmäktige har det oaktat tillstyrkt, att socialstyrelsens
förslag genomföres.
Vidare anför länsstyrelsen i Södermanlands län, att frågan huruvida
lån skall utgå till ensamstående moder med minderårigt barn bör ses i
ett vidare sammanhang och lösas i samband med slutligt ställningstagande
till spörsmålet om familjebostadsbidrag skall utgå i sådant fall. Statskontoret,
som icke finner det uteslutet att en utsträckt långivning kan vara
av betydelse för att förebygga abort, anser det välbetänkt att låta frågan
vila i avvaktan på resultatet av 1950 års abortutrednings arbete.
Bosättningslånens betydelse för landsbygdens befolkning
har särskilt berörts endast av Svenska landsbygdens ungdomsförbund.
Möjligheten att utnyttja bosättningslånen till inköp av kreatur och
redskap bör enligt förbundets mening stå öppen även i fortsättningen.
Endast ett mindre antal av de hörda myndigheterna och organisationerna
har gått in på frågan, huruvida bidrag bör införas till stöd vid
bosättningen. Folkpartiets ungdomsförbund föreslår en utredning om bl. a.
särskilda bosättningsbidrag och uttalar sig principiellt för sådana bidrag
om 1 000 kronor. Sveriges köpmannaförbund anser, att socialstyrelsens
förslag om liberalare långivning bör föranleda en fullständig omprövning,
om det samhälleliga stödet vid bosättning fortsättningsvis skall utgå såsom
bidrag eller lån. Genomföres förslaget om liberalare långivning, bör
enligt Kooperativa förbundets mening en del av den nuvarande låneverksamheten
förändras till att bli en rent social hjälpverksamhet. Möjligheten
och lämpligheten att på denna väg stimulera familjebildningen bland
de lägre inkomsttagarna bör utredas. Bidragslinjen •— i varje fall i kombination
med lån — avstyrkes av fullmäktige i riksbanken.
Kutigl. Maj:ts proposition nr 53.
23
Förslaget om en liberalare långivning -— dvs att riksbanksko ntoren
vid låneansökningarnas bedömning skall tillämpa sådana principer,
att långivningen utsträckes till ekonomiskt sämre ställda kategorier och
att lånebeloppen anpassas till låntagarnas verkliga behov av bosättningsutrustning
— har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.
Bland dem som avstyrker förslaget är fullmäktige i riksbanken. Fullmäktige
finner, att en liberalare långivning jämte höjning av lånens maximibelopp
och sänkning av räntan skulle innebära en ändring av bosättningslånens
nuvarande karaktär. Fullmäktige anför bl. a.:
Hittills har riksbanken vid lånebeviljandet utgått från att de lånesökande
skola äga vilja och förmåga att återbetala erhållet lånebelopp, låt
vara att riksbanken i praktiken icke sällan sträckt sig så långt som till
gränsen för rena socialfallen. Visserligen uttalar socialstyrelsen, att redan
låneformen som sådan kräver, att det vid långivningen icke skall anses
uteslutet att beloppet kommer att återbetalas, men i styrelsens hela
uppläggning av frågan ligger att möjligheten för staten att återfå
utlämnat bosättningslån kommit att skjutas i bakgrunden. Det är kanske
icke så, att många flera lånesökande skulle erhålla lån — enligt socialstyrelsens
egen utredning hade av undersökta 212 lån, som av riksbanken
avslagits år 1951, endast för 7 såsom orsak angivits för låga inkomster
— utan det är ändringen i grundprinciperna för långivningen som inger
så starka betänkligheter, att fullmäktige bestämt måste avstyrka förslaget
i dessa delar. Redan med nuvarande tillämpning har man såsom ovan
nämnts kommit till gränsen för rena socialfallen. Skall man sträcka sig
ännu längre, torde detta komma att innebära en avlyftning av kommunernas
fattigvårdsbörda, något som dock icke varit och väl icke kan vara
avsett. Vill man bibehålla låneformen, måste man i det speciella fallet
kunna med viss sannolikhet räkna med att lånet verkligen kommer att
återbetalas.
Fullmäktige understryker, att de erfarenheter av bosättningslånerörelsen,
på vilka fullmäktiges kritiska omdömen om de framlagda förslagen
grundar sig, är entydiga och att fullmäktige på grund härav anser sig
med största eftertryck kunna hävda, att handhavandet och utvecklingen
av lånerörelsen bör få fortgå efter nu vedertagna grunder.
Även statskontoret avstyrker förslaget och framhåller särskilt, att
medvetandet om att staten av sociala hänsyn i stor utsträckning lämnar
ekonomiskt bistånd, när individen saknar egna tillgångar, kan vara ägnat
att försvaga den allmänna sparviljan. Ämbetsverket fortsätter:
Den föreslagna socialbetonade långivningen i förening med de säkerligen
omfattande avskrivningar, som måste bli en följd därav, lärer i verkligheten
omvandla bosättningslånerörelsen till en förtäckt bidragsverksamhet
av betydande statsfinansiell räckvidd, ehuru utgifterna icke skulle
komma till synes under socialhuvudtiteln. En bidragsverksamhet i dylik
form kommer därtill att onödigtvis fördyras genom de avsevärda kostnader,
som äro förenade med lånens administration, indrivning och avskrivning.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Generalpoststyrelsen anför, att det nog icke får anses helt uteslutet,
att en långtgående liberalisering av villkoren för bosättningslånen kan
komma att minska intresset för den av postsparbanken och andra sparinstitutioner
sedan några år med statens stöd bedrivna lönsparverksamheten.
Bland organisationerna har Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges
köpmannaförbund avstyrkt förslaget. Därjämte har Kooperativa förbundet,
såsom framgår av det förut anförda, under förutsättning att förslaget
genomföres förordat överflyttning av en viss del av klientelet till bidragslinjen.
För de återstående tillstyrker förbundet, att behovsprincipen tilllämpas
vid prövning av låneansökningarna men framhåller, att hänsyn
även bör tagas till sökandenas ekonomiska omtänksamhet och visade
sparvilja.
Socialstyrelsens förslag om höjning av maximibeloppet för bosättningslånen
från 2 000 till 3 000 kronor anses i flertalet remissyttranden
vara väl avvägt. En kraftigare höjning föreslås blott av Folkpartiets ungdomsförbund,
nämligen till 3 500 kronor. Direkt avstyrkande yttranden
har avgivits endast av fullmäktige i riksbanken och Kooperativa förbundet.
Fullmäktige i riksbanken anför bl. a.:
Nuvarande kreditrestriktioner innebära att ansökningar, som avse
lån för inköp av bosättningsföremål, av kreditinstituten behandlas restriktivt.
Det skulle därför innebära ett avsteg från eljest tillämpade principer
om bosättningslånens maximum nu skulle ökas — i varje fall om syftet
med ökningen är att den också skall utnyttjas. Med hänsyn till att åtskilliga
av riksbankens kontor hittills icke regelmässigt beviljat nuvarande
lånemaximum ger nuvarande bestämmelser möjlighet till en viss ökning
av lånebeloppen vid dessa kontor. Om den hittillsvarande utvecklingen fullföljes
— och fullmäktige hava för avsikt att medverka härtill — kan man
därför utan ändring av författningen och utan att principerna för kreditrestriktionerna
åsidosättas i medeltal komma till ett något högre lånebelopp
än hittills.
Med kännedom om den bristande ekonomiska förtänksamhet som utmärker
åtskilliga av bosättningslåntagarna — icke minst dem som socialstyrelsen
vill särskilt tillgodose med sitt förslag — kan man utgå från att
det icke sällan skulle förekomma en skuldsättning, som ter sig orimlig i
förhållande till vederbörandes ekonomiska resurser. Man får nämligen
icke bortse från att ökade lånebelopp möjliggöra ökade avbetalningsköp,
eftersom säljare utan risk kan lämna flera eller dyrare bosättningsföremål
när den första delbetalningen blir större.
Skulle emellertid Kungl. Maj :t och riksdagen, trots fullmäktiges avstyrkande,
finna det lämpligt att nu något höja maximibeloppet för bosättningslånen,
bör med hänsyn till vad ovan anförts därmed icke förknippas
något åläggande för riksbanken att i tillämpningen utnyttja denna höjning
vid lånebeviljandet. Om kreditrestriktionerna upphöra finge man i så
fall bedöma frågan med utgångspunkt från då rådande förhållanden. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
25
må i detta sammanhang framhållas, att redan återbetalningen av nu tilllämpade
lånebelopp ofta bereder låntagare, som vilja göra rätt för sig
men efter äktenskapets ingående fått sämre ekonomiska villkor, stora
svårigheter. En ökning av lånens storlek — i varje fall i den omfattning
som socialstyrelsen förutsatt — skulle säkerligen medföra att många redan
från början eller ganska snart skulle finna det nära nog utsiktslöst att
kunna fullgöra sin betalningsskyldighet. Riksbankens stora arbetsbörda
med indrivning av eftersläpande bosättningslån skulle därigenom komma
att ytterligare ökas och samtidigt skulle statens förluster på grund av
sämre indrivningsresultat säkerligen komma att stiga avsevärt.
Kooperativa förbundet hänvisar till att lånen bör skänka hjälp till bosättning
men icke sörja för dess totalfinansiering. Det bör vara ett samhälleligt
intresse, inte bara att statens och näringslivets ekonomi vilar på
sund bas, utan även att de enskilda hushållen, som är grunden till det
hela, planlägger sin ekonomi klokt. Härvid bör det också vara ett samhällsintresse,
att ungdomen fostras till ekonomisk förtänksamhet och att
känna motvilja mot skuldsättning i samband med bosättningen.
Förbundet har gjort upp en förteckning över bosättningsföremål för en
bostad om ett rum och kök, vilken enligt dess mening visar, att man må
vara med stor skicklighet dock kan åstadkomma ett funktionsdugligt hem
under vissa förutsättningar även med ett så blygsamt belopp som 2 000
kronor.
Även om statskontoret med hänsyn till förskjutningen i penningvärdet
icke vill bestämt motsätta sig förslaget i denna del, måste det dock enligt
ämbetsverkets mening noga inskärpas, att en ökning av lånebeloppet över
2 000 kronor endast undantagsvis bör ifrågakomma, då de lånesökandes
ekonomiska förhållanden gör detta försvarligt.
Förslaget om räntesänkning från f. n. 4 % till 2,5 % har avstyrkts i
flertalet yttranden.
Av de tillstyrkande betraktar länsstyrelsen i Malmöhus län och Sverges
socialdemokratiska ungdomsförbund sänkningen som en etapp på vägen
mot fullständig räntefrihet. Folkpartiets ungdomsförbund påyrkar bl. a.,
att räntan på bosättningslån omedelbart borttages såvida icke en av förbundet
förordad ny utredning om lånen kommer till stånd.
Många av dem som avstyrkt förslaget tiar hänvisat till de av reservanten
inom socialstyrelsen anförda synpunkterna. Även andra skäl har emellertid
åberopats.
Statskontoret framhåller, att några subventionsmoment i anknytning
till bosättningslånerörelsen icke bör införas. Såsom skäl härför erinrar
ämbetsverket om att de åldersgrupper, för vilka bosättningslånen är avsedda,
under senare år haft mycket goda arbetsförtjänster. De unga familjerna
kommer vidare i åtnjutande av det allmännas stöd genom de allmänna
barnbidragen och familjebostadsbidragen. De som bildar familj
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
har därför nu mycket större möjligheter att själva finansiera bosättningen
än som räknades med vid den tidpunkt då bosättningslåneverksamheten
grundades.
Överståthållarämbetet anser, att en väsentligt ökad tillströmning av
lånesökande kan befaras och att dessa i huvudsak kommer att bestå av
personer, som ej direkt är beroende av bosättningslån för hembildningen.
Det synes ämbetet mindre realistiskt att förlita sig på att uppgifterna i
ansökningshandlingarna kommer att omintetgöra förverkligandet av dylika
avsikter. Förslaget om subventionerad ränta synes, ehuru välmenat, ägnat
att leda til! ett snedvridande av bosättningslåneverksamheten.
Fullmäktige i riksbanken gör bl. a. följande uttalande.
Den nu utgående räntan är lägre än vad som tillämpas av exempelvis
sparbanker för lån med fullgod borgenssäkerhet och överensstämmer med
vad som utgår för lån till likartade ändamål från riksbankens avbetalningslånefond,
vilken också är en social lånefond. — — —• En sänkning av
räntan skulle ge bosättningslånen en påtaglig karaktär av subvention. I
kombination med förslaget om att lånebeloppet inom ramen för lånemaximum
bör bestämmas med hänsyn till lånesökandes behov kan också den
förordade räntesänkningen sägas premiera dem som icke utnyttjat förefintlig
sparförmåga. Såsom reservanten inom socialstyrelsen byråchefen
von Hofsten framhållit skulle för övrigt den av styrelsen föreslagna sänkningen
ha ringa betydelse för vederbörande låntagare. Även om en räntesänkning
icke heller skulle innebära en avsevärd belastning för statsverket
i jämförelse med andra sociala utgifter för hem och familj — med utgångspunkt
från ett sammanlagt lånebelopp av 50 milj. kronor skulle sänkningen
räknemässigt medföra en inkomstminskning av 750 000 kronor för
år -— skulle den säkert komma att högst betydligt öka den lånebeviljande
myndighetens arbete med bosättningslånen. Medan man hittills kunnat bedöma
flertalet låneframställningar tämligen schematiskt, skulle efter en
räntesänkning varje ansökan få prövas med hänsyn till om det är rimligt
att staten i det individuella fallet lämnar vederbörande en subvention. Särskilt
kommer avgränsningen i inkomstläge uppåt att vålla svårigheter.
Kooperativa förbundet framhåller bl. a., att en sådan subventionering
av bosättningslånen, som räntesänkningen skulle innebära, också komme
att minska sparviljan.
Förutom av ,de nu nämnda har förslaget avstyrkts av länsstyrelserna i
Södermanlands, Kronobergs och Kopparbergs län, Högerns ungdomsförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Folkpartiets kvinnoförbund samt Svenska
landsbygdens ungdomsförbund och kvinnoförbund.
De av socialstyrelsen förordade åtgärderna för att uppnå en såvitt möjligt
enhetlig bedömning av låneansökningarna har tillstyrkts i
de flesta yttranden, där frågan berörts. Fullmäktige i riksbanken yttrar
bl. a., att fullmäktige hittills har ansett sig böra medge kontorsstyrelserna
en viss självständig bedömningsmöjlighet inom ramen för uppdragna riktlinjer,
eftersom det varit fråga om lån utan subventionskaraktär. Det på
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
27
pekas, att sedan år 1951, vilket år socialstyrelsens statistik avser, en ytterligare
förskjutning uppåt har skett av de beviljade lånebeloppens genomsnittliga
storlek (från 1 694 kronor år 1951 till 1 763 kronor år 1952) samt
att med några undantag en viss utjämning i detta hänseende inträtt kontoren
emellan. Fullmäktige tillägger, att en konferens kommer att anordnas
med direktörerna vid riksbankens samtliga kontor, varvid frågan om
förutsättningarna för en mera enhetlig bedömning av hithörande spörsmål
kommer att diskuteras.
Länsstyrelsen i Södermanlands län och Sveriges köpmannaförbund ansluter
sig till det inom socialstyrelsen reservationsvis framförda förslaget
om inrättande av en rådgivande nämnd vid riksbanken. Folkpartiets
ungdomsförbund föreslår bl. a., att bosättningslånenämnder inrättas
i anslutning till varje riksbankskontor.
Den av socialstyrelsen hävdade uppfattningen, att någon generell kontrollanordning
beträffande lånemedlens användning icke bör
införas, har ej mött någon gensaga. Fullmäktige i riksbanken anför bl. a., att
det skulle kunna tänkas att riksbankens kontor mfcra allmänt än hittills
skulle utbetala beviljat lånebelopp eller del därav till leverantör, som sålt
bosättningsföremål på avbetalning. Kontoren kunde härvid -— liksom hittills
ofta skett — biträda låntagarna med att söka erhålla den rabatt som
bör följa av kontantbetalningen.
Svenska landsbygdens kvinnoförbund yttrar, att man kan tänka sig att
låntagarna såsom villkor för att erhålla lån lämnar en skriftlig förbindelse
att endast använda bosättningslånet till kontantköp.
Beträffande upplysnings- och rådgivningsverksamheten understryker
Svenska slöjdföreningen starkt den synnerliga vikt, som måste
tillmätas denna del av låneverksamheten. Lånens syfte kommer icke att
effektivt kunna fullföljas utan en fastare form och en vidgad omfattning
i fråga om den rådgivnings- och upplysningsverksamhet, som bedrives i
samband med lånens utdelande. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller
likaledes betydelsen av att en omfattande upplysningsverksamhet i bosättnings-
och heminredningsfrågor snarast kommer till stånd och anser,
att för detta ändamål den hittillsvarande konsulentverksamheten bör utbyggas
och effektiviseras. Svenska landsbygdens ungdomsförbund pekar
på att hemkonsulenterna och därmed jämförbara befattningshavare bör
kunna vidarebefordra värdefulla upplysningar i denna angelägenhet. Därmed
når man mera effektivt landsbygdens ungdom i upplysningen om bosättningslånens
existens. Vidgad konsulentverksamhet tillstyrkes även av,
bland andra, Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund, Folkpartiets
kvinnoförbund och Svenska landsbygdens kvinnoförbund. För samma ändamål
borde det enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbunds mening
vara klokt att i ökad utsträckning utse kvinnor till ortsombud. Kooperativa
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
förbundet föreslår, att studie- och upplysningsverksamheten i bosättningsfrågor
stimuleras. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser frågan om
användningen av lånen vara av sådan vikt, att den bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Förslaget att en ny upplaga skall utges av den av riksbanken i samråd
med Svenska slöjdföreningen utarbetade broschyren i bosättning sfrågor
har vunnit allmän tillslutning.
Vad angår amorteringstiden ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands
län om en förlängning icke borde kunna vid behov medgivas, då
detta skulle gynna den av socialstyrelsen förordade spridningen av lånen
även till ekonomiskt sämre ställda sökande. Stockholms stadskollegium
understryker önskvärdheten av att riksbanken icke bestämmer amorteringstiderna
så snävt, att behov av kompletterande socialhjälp uppkommer,
vilket ej sällan inträffar med den praxis i detta avseende som banken
hittills följt.
Vad de eftersläpande lånen beträffar framhåller fullmäktige i riksbanken,
att de relativt gynnsamma — vid vissa avdelningskontor mycket
gynnsamma — indrivningssiffror, som uppnåtts trots att praktiskt taget
ingå möjligheter förefunnits att framtvinga betalning, är resultatet av ett
mycket intresserat och målmedvetet arbete från kontorens sida. När man
bedömer indrivningsresultatet efter antalet eftersläpande lån bör jämförelse
rätteligen göras icke med antalet nu utelöpande lån utan med sammanlagda
antalet lån som utlämnats vid resp. kontor. Att statistiken beträffande eftersläpande
lån ger en delvis felaktig bild av läget beror också på att man icke
vid alla kontor hunnit lika långt när det gäller efterskänkande eller avskrivning
av lån, som bör bli föremål för dylik åtgärd.
Förslaget att antalet or t sombud bör ökas i de tre största städerna
tillstyrkes av fullmäktige i riksbanken. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser,
att mer än ett ombud ej f. n. erfordras i Malmö.
Till socialstyrelsens uttalanden om förbättring av indrivningsver
k sam heten inom ramen för nuvarande bestämmelser ansluter
sig fullmäktige i riksbanken, som anser, att systemet med lönefullmakter
bör komma till ökad användning. Fullmäktige instämmer i det av statsrevisorerna
framförda önskemålet att riksbanken från statliga och kommunala
myndigheter — framför allt arbetsförmedlingarna — skall i större utsträckning
än hittills erhålla upplysningar i samband med utredningar i bosättningslåneärenden.
Fullmäktige delar likaledes uppfattningen att ökad anslutning
bland låneklientelet till intressekontor kan vara av värde.
Om förslaget att riksbanken erhåller rätt till införsel i låntagares avlöning,
då återbetalning uteblir på grund av uppenbar tredska, bar meningarna
varit delade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
29
Överståthållarämbetet anför:
Med hänsyn till de uppgifter som genom socialstyrelsens utredning framkommit
om den utsträckning, i vilken låntagarna icke sköta sina lån, ehuru
de ha förmåga härtill, ligger det nära till hands att, såsom styrelsen gjort,
tillstyrka användande av införselinstitutet för möjliggörande av en mera
effektiv indrivning. De betänkligheter som tidigare uttalats mot införselinstitutet
synes ämbetet på grund av den successiva standardhöjningen numera
äga mindre bärkraft, i följd varav en utsträckning av institutets användningsområde
icke bör utan vidare avvisas. Även den omständigheten
att borgenären enligt svensk rätt i flera hänseenden måste sägas intaga en
missgynnad ställning i fråga om möjligheterna att få betalning för sin
fordran aktualiserar i viss mån frågan om exekution av civila fordringar
genom införsel.
Frågan om en utsträckning av införselinstitutets användningsområde
måste emellertid ses i ett större sammanhang. Det måste bestämt avrådas
från att ge en speciell form av civil fordran, nämligen statens fordran på
återbetalning av bosättningslån, en förmån i indrivningshänseende utan att
på något sätt undersökts, huruvida bosättningslånen intaga sådan särställning
att en dylik undantagsförmån för dem är berättigad. En översyn av
införsellagen har ställts i utsikt av chefen för justitiedepartementet. I dylikt
sammanhang måste institutets användningsområde tagas upp till övervägande.
Intill dess torde staten få nöja sig med att de till buds stående möjligheterna
att indriva dess fordringar äro mindre effektiva. I annat fall
synes den invändningen icke kunna gendrivas att staten på det civilrättsliga
området skaffar sig en förmån som ej kommer andra fordringsägare
till del.
I stort sett samma synpunkter har anlagts av statskontoret ävensom länsstyrelserna
i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län, vilka
avstyrkt förslaget om rätt till införsel för ifrågavarande ändamål.
Fullmäktige i riksbanken ansluter sig däremot till socialstyrelsens förslag,
som tillgodoser ett gammalt önskemål från riksbankens sida. Länsstyrelsen
i Södermanlands län tillstyrker att införsel medgives, dock endast
som yttersta utväg i fall av uppenbar tredska. Även länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län tillstyrker förslaget. Vad de i ärendet hörda
organisationerna angår har nio berört frågan och därvid uttalat sig till
förmån för införsel, Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund dock med
stor tvekan.
Förslagen att möjlighet öppnas för riksbanken att vid längre betalningsanstånd
medge räntebefrielse för anståndstiden och att banken erhåller
vidgade möjligheter att meddela befrielse från återbetalningsskyldighet
har i regel tillstyrkts. Statskontoret avstyrker ensamt det
förstnämnda förslaget och tillsammans med Sveriges köpmannaförbund det
sistnämnda. Fullmäktige i riksbanken tillstyrker det senare förslaget men
är tveksamma huruvida möjligheten att medge räntebefrielse under tiden
för beviljat anstånd med betalning kan få större praktisk betydelse. För att
befrielse skall kunna medges förutsättes nämligen i allmänhet en mera om
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
fattande utredning än som kan vara motiverad med hänsyn till de relativt
små belopp, varom här kan bli fråga.
Vad angår kostnaderna har fullmäktige i riksbanken ingen erinran
mot att statens bosättningslånefond förstärkes med 2 000 000 kronor för
budgetåret 1953/54, om de av socialstyrelsen framlagda förslagen i huvudsak
genomföres.
Departementschefen.
Den statliga bosättningslåneverksamheten har sedan sin tillkomst år
1937 gjorts till föremål för undersökningar vid flera tillfällen. Med hänsyn
till utvecklingen i olika hänseenden under de senare åren har det
emellertid förelegat behov av en allmän genomgång av bestämmelser och
praxis beträffande lånen. En sådan översyn har nu utförts av socialstyrelsen.
Det har synts mig vara motiverat att lämna en relativt utförlig
redogörelse för socialstyrelsens utredning och de däröver avgivna yttrandena.
När bosättningslånen infördes, förestavades reformen främst av befolkningspolitiska
skäl. Såsom såväl statsrevisorerna som socialstyrelsen
framhållit har numera en mera allmänt social motivering trätt i förgrunden,
nämligen syftet att öppna möjligheter för unga människor att skapa
ett hem. Den i viss mån ändrade motiveringen har inte minskat lånens
värde som ett led i samhällets familjesociala åtgärder. Det i lånerörelsens
ursprungliga målsättning ingående syftet att förhindra osunda avbetalningsköp
är otvivelaktigt fortfarande av betydelse och hör i möjligaste mån fullföljas.
Socialstyrelsen har föreslagit, att långivningen skall utsträckas till ogift
mor med minderårigt barn. Detta förslag finner jag välgrundat. Något
påtagligt behov att göra även andra ensamstående berättigade till lånen
eller eljest utsträcka dessas tillämpningsområde synes icke föreligga.
Med tanke främst på landsbygdens befolkning utvidgade man år 1946
bosättningslånens användningsområde, varigenom lånen fick användas
för inköp av vissa verktyg och redskap samt husdjur. Denna utvidgning
synes ha fått ringa praktisk betydelse. Vidare må erinras att jordbrukare
numera under vissa förutsättningar har möjlighet att inom ramen för den
sociala jordbrukskreditgivningen erhålla startlån även till anskaffning
av för jordbruksdriften erforderliga inventarier, vilken möjlighet inte fanns
när bosättningslånens användningsområde på angivet sätt utvidgades. Dylika
lånemöjligheter bör givetvis i första hand komma till användning.
Möjligheten att lämna bosättningslån icke blott till möbler och andra egentliga
bosättningsföremål utan även till redskap, verktyg och andra liknande
föremål, vilka kan underlätta hemarbetet eller vara av betydelse för hemmets
trevnad eller familjens försörjning, bör emellertid fortfarande stå
öppen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
31
Socialstyrelsen har föreslagit, att bosiittningslånens maximibelopp skall
höjas från nuvarande 2 000 till 3 000 kronor. Vad fullmäktige i riksbanken
och Kooperativa förbundet anfört emot socialstyrelsens förslag synes i
och för sig göra det tveksamt huruvida en höjning av maximibeloppet
nu bör genomföras. Å andra sidan synes det mig rimligt att beloppet
justeras med hänsyn till de förändringar som penningvärdet undergått.
Jag tillstyrker därför socialstyrelsens förslag i denna del. Så länge gällande
kreditrestriktioner består är emellertid en viss återhållsamhet befogad vid
utnyttjandet av det nya maximibeloppet.
Socialstyrelsen har vidare föreslagit, att behovssynpunkten skall tillmätas
större betydelse än hittills varit fallet vid prövningen av låneansöleningarna.
I denna del synes en viss försiktighet vara på sin plats. Det
synes mig angeläget att man i framtiden liksom hittills håller fast vid
att det här är fråga om lån, som visserligen utlämnas utan säkerhet men
under den förutsättningen att de skall återbetalas. Även om en välvillig
bedömning av de lånesökandes förmåga till återbetalning är påkallad, måste
det avgörande vara, att rimlig utsikt till återbetalning finnes. Jag anser
mig sålunda icke kunna tillstyrka någon principiell ändring i fråga om
grunderna för låneansökningarnas bedömning.
En ökad enhetlighet mellan riksbankskontoren inbördes bör emellertid
eftersträvas vid låneansökningarnas prövning, icke minst beträffande lånebeloppens
storlek. Det torde få ankomma på riksbanken att vidtaga erforderliga
åtgärder för att trygga en likformig praxis i den mån icke avvikelser
påkallas av speciella, regionalt betingade omständigheter. Den föreslagna
höjningen av maximibeloppet gör sådana åtgärder särskilt angelägna.
Någon ändring i organisatoriskt avseende genom införande av en
rådgivande nämnd e. djd. synes icke påkallad härav.
I några yttranden har uttalats intresse för bidrag i en eller annan form
till bosättningskostnaderna. Jag är icke beredd att förorda sådana bidrag.
I den mån särskilt behov av bidrag till bosättningskostnader föreligger
torde det liksom hittills vara en uppgift för den kommunala socialvården
att tillgodose detsamma.
Socialstyrelsens förslag om sänkning av låneräntan kan jag icke heller
biträda, då en sådan sänkning skulle innebära en subvention och det
synes olämpligt att tillföra bosättningslånerörelsen ett dylikt subventionsmoment.
Såsom framhållits från olika håll skulle för övrigt en räntesänkning
i enlighet med förslaget icke innebära någon mera betydande lättnad
för de enskilda låntagarna.
Beträffande lånemedlens användning ansluter jag mig till vad socialstyrelsen
har anfört. Någon generell kontrollanordning bör icke komma i
fråga. Däremot är det, såsom understrukits i åtskilliga yttranden, önskvärt
att låntagarna erhåller upplysning och vägledning beträffande lånens an
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
vändning. Särskilt angeläget är det att ortsombuden, som på ett tidigt
stadium kommer i kontakt med alla lånesökande, lämnar dessa vägledning
vid planerandet av inköpen. I årets statsverksproposition (V ht punkt 73)
anförde jag beträffande den broschyr, som riksbanken i samarbete med
Svenska slöjdföreningen utgav senast år 1948, att jag icke var beredd att
före ställningstagandet till socialstyrelsens nu ifrågavarande förslag tillstyrka
medelsanvisning till omtryck och översyn av broschyren. Jag förordar
nu, att anslag anvisas för ändamålet. Broschyren bör bl. a. tillhandahållas
de lånesökande av ortsombuden. Den upplysning och rådgivning
i bosättningsfrågor som lämnas bl. a. av Svenska slöjdföreningen och i
några kommuner genom särskilda kommunalt avlönade bosättningskonsulenter
är av stort värde och bör om möjligt utvidgas. Jag kan emellertid
icke förorda ökat stöd av statsmedel utöver det nyss nämnda anslaget.
Vad slutligen angår de olika spörsmål som sammanhänger med lånens
återbetalning anser jag till en början i likhet med socialstyrelsen, att ingen
förlängning av den maximala amorteringstiden är behövlig. En viss förlängning
av den faktiska amorteringstiden inom den givna ramen synes
dock i vissa fall kunna vara lämplig.
Liksom fullmäktige i riksbanken anser jag, att man vid bedömande av
indrivningsresultatet bör jämföra de eftersläpande lånen med samtliga
lån som utgivits och ej blott med dem som nu står ute. Betraktas samtliga
eftersläpande lån som nödlidande — sannolikt kommer dock åtminstone
en del av dem att återbetalas — utgör sammanlagda beloppet av nödlidande
och avskrivna lån 4,5 % av totalbeloppet utgivna lån. En låneförlust
av denna storlek kan enligt min mening icke anses avskräckande
i en verksamhet, där lånen utlämnas utan annan säkerhet än låntagarnas
personliga vederhäftighet. Å andra sidan är det självklart, att alla lämpliga
åtgärder som kan vidtagas för att förbättra indrivningsverksamheten eller
eljest förebygga låneförluster också bör komma till stånd.
I enlighet med socialstyrelsens av fullmäktige i riksbanken biträdda
förslag bör möjlighet öppnas att i de största städerna ha mer än ett ortsombud.
Det torde få överlämnas åt riksbanken att där så befinnes lämpligt
träffa överenskommelse med vederbörande kommunala organ om utökning
av antalet ortsombud i kommunen.
Jag har intet att erinra mot att lönefullmakter och inbetalning genom
intressekontor kommer till ökad användning. I intetdera fallet synes dock
här ifrågakommande förpliktelse böra avkrävas låntagarna generellt. Jag
förutsätter, att i varje fall statliga och kommunala myndigheter skall
lämna medverkan härvidlag. Beträffande riksbankens möjligheter att i
bosättningslåneärenden erhålla upplysningar från arbetsförmedlingarna
har jag inhämtat, att arbetsmarknadsstyrelsen överväger att väsentligt
uppmjuka de direktiv, som utfärdats i ämnet, varigenom även riksbankens
intressen torde komma att bli tillgodosedda.
Katigt Maj:ts proposition nr 53.
33
Även om de nu behandlade åtgärderna synes ägnade att omedelbart
eller på längre sikt förbättra återbetalningen av bosättningslånen, är det
uppenbart, att i många fall ändock en direkt förstärkning av riksbankens
indrivningsinöjligheter vore önskvärd. Socialstyrelsen föreslår, att riksbanken
skall tilläggas rätt att använda införsel i avlöning in. m. mot låntagare
som av uppenbar tredska försummar sin betalningsskyldighet. Pin dylik utvidgning
av införselinstitutets användningsområde kan emellertid inte undgå
att väcka betänkligheter. I varje fall torde frågan icke kunna lösas
fristående utan få upptagas i ett större sammanhang. Tills vidare torde
ansträngningarna få inriktas på att med anlitande av tillgängliga medel
så långt som möjligt förebygga restantier och förluster.
Socialstyrelsens förslag rörande rän tebefrielse vid längre betalningsanstånd
och befrielse från återbetalningsskyldighet kan jag inte tillstyrka.
Enligt socialstyrelsens anslagsberäkning, vilken fullmäktige i riksbanken
lämnat utan erinran, skulle bosättningslånefonden behöva förstärkas
med ett investeringsanslag av 2 000 000 kronor för budgetåret 1953/54.
Härvid har bl. a. förutsatts, att i jämförelse med siffrorna för budgetåret
1951/52 antalet utlämnade lån kommer att stiga med ca 250 och medelbeloppet
per utlämnat lån med ca 800 kronor. Jag finner det sannolikt, att
ökningen icke blir fullt så stor. Då riksbanken beräknas för budgetåret
1953/54 disponera, förutom inflytande amorteringar, ca 5 700 000 kronor
av tidigare anvisade anslag, torde det vara tillräckligt att ytterligare
1 000 000 kronor anvisas för nästa budgetår.
Kostnaden för den av mig förordade omtryckningen och översynen av
broschyren rörande bosättningslånen har av fullmäktige i riksbanken i
samband med fullmäktiges beräkning av anslagsbehovet för nästa budgetår
uppskattats till 45 000 kronor. Detta belopp bör anvisas som ett särskilt
obetecknat anslag under femte huvudtiteln.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, alt Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
a) godkänna av mig förordade ändringar i bestämmelserna
rörande statens bosättningslån;
b) för budgetåret 1953/54 anvisa
dels under femte huvudtiteln till Statens bosättningslån:
Omtryckning av broschyr ett anslag av 45 000 kronor
dels ock å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
till Statens bosättningslånef ond ett investeringsanslag av
1 000 000 kronor.
3—157 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 53.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars-Åke Äström.
Sthlm 1053. K. L. Beckmans Boktr.