Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
1
Nr 52.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande
av bostadskostnader; given Stockholms slott den
30 januari 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om skattefrihet för vissa bidrag till
nedbringande av bostadskostnader.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att vissa statliga och kommunala bidrag, som
utgår till nedbringande av bostadskostnader, bl. a. familjebostadsbidrag, familjebidrag
och bränslebidrag, icke skall vid tillämpning av kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt utgöra skattepliktig
inkomst för hyresgäst, egnahemsägare eller bostadsrättsinnehavare, som
åtnjuter bidraget.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt Nr 52.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Förslag
till
förordning om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av
bostadskostnader.
Härigenom förordnas som följer.
Statliga bidrag, som utgått för nedbringande av hyra eller annan årskostnad
för bostadslägenhet eller egnahemsfastighet och som direkt tillgodoförts
hyresgäst genom hyresavdrag eller egnahemsägare genom nedsättning av
amortering, ränta eller annan kapitalkostnad eller tomträttsavgäld eller ock
bostadsrättsinnehavare genom nedsättning av årlig avgift till bostadsrättsföreningen,
skola vid tillämpning av kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt icke för hyresgästen, egnahemsägaren eller bostadsrättsinnehavaren
utgöra skattepliktig inkomst. Vad nu sagts skall gälla
jämväl i fråga om kommunala bidrag, som utgått i samma syfte och i likartad
form som nämnda statliga bidrag.
Den omständigheten, att en vid inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill
omkostnad helt eller delvis guldits med bidrag i enlighet med vad
i föregående stycke sägs, må icke föranleda att avdrag vägras för omkostnaden
i fråga.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och skall äga tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för
vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1953.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 15 juni 1935 (nr
319) angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den SO januari
1953.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Sträng,
Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om skattefrihet förvissa
bidrag, avsedda att nedbringa barnfamiljers bostadskostnader, m. m.
samt anför därvid följande.
Inledning. Under senare år har försports en viss tveksamhet, hur vissa
statliga och kommunala bostadsbidrag skall behandlas i beskattningshänseende.
Denna tveksamhet har bl. a. tagit sig uttryck däri, att beskattningsnämnderna
i sin praxis på detta område kommit till olika resultat. I syfte
att få denna olägenhet undanröjd har hos Kungl. Maj :t gjorts vissa framställningar
om reglering av nämnda beskattningsfrågor. Vidare har 1951 års
bostadsutredning till fullgörande av ett åt utredningen under hand lämnat
uppdrag med en den 8 februari 1952 dagtecknad skrivelse till chefen för
socialdepartementet ingivit en av bostadsutredningens expert, dåvarande
taxeringsinspektören Herman Malmer utarbetad och av utredningen godkänd
promemoria rörande frågan om beskattningen av familjebidrag, familjebostadsbidrag
och bränslebidrag. I anledning av densamma har inom
socialdepartementet utarbetats ett författningsförslag, vilket torde få såsom
Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.
Över nämnda promemoria och författningsförslag har, efter remiss, utlåtanden
avgivits av socialstyrelsen, kammarrätten, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Västmanlands
och Jämtlands län, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation
(TCO).
Innan jag går närmare in på de regler, som för närvarande gäller beträffande
beskattningen av bostadsbidrag, vill jag lämna en kort redogörelse
för de bidrag, som har sådan karaktär att frågan om deras beskattning
lämpligen bör behandlas i detta sammanhang.
Av intresse i detta sammanhang är till en början den bidragsform, som
tillkom genom beslut vid 1935 års riksdag. På riksstaten för budgetåret
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
1935/1936 upptogs då ett anslag till främjande av bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer. Bestämmelser om de bidrag, varom
här är fråga, familjebidrag, upptogs i kungörelsen den 4 september 1935
(nr 512) om lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer. Denna kungörelse har sedermera
ändrats vid flera tillfällen; bl. a. har genom kungörelse den 27
maj 1938, nr 246, rubrikens lydelse ändrats till kungörelse om lån och
bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade,
barnrika familjer. I sin nuvarande lydelse innehåller 1935 års kungörelse,
såvitt här är av intresse, i huvudsak följande bestämmelser. Under vissa i
kungörelsen närmare angivna villkor kan årliga bidrag (familjebidrag) av
statsmedel beviljas kommun eller vissa allmännyttiga bostadsföretag för
att såsom hyresavdrag tillgodokomma mindre bemedlade familjer med tre
eller flera hemmavarande barn i beroende ställning. På grundval av förhållanden,
som har avseende å fastighetens ekonomi, skall efter förslag
av kommunen eller bostadsföretaget bostadsstyrelsen (förut statens byggnadslånebyrå)
fastställa standardhyror för lägenheterna. Familjebidragen
skall komma vederbörande familjer till godo på det sätt att från standardhyrorna
för av dem innehavda lägenheter vissa procentuella hyresavdrag
göres, uppgående till mellan 30 procent (för familj med 3 barn) och 70
procent (för familj med 8 eller flera barn) av standardhyran.
Familjebidrag kan även under vissa villkor utgå för familj, som innehar
lägenhet i bostadsrättsförenings hus och tillgodokommer då familjen i form
av avdrag å årlig avgift.
1935 års riksdag beslöt vidare inrättandet av en statlig utlåningsfond, benämnd
lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer. Lån ur fonden (bostadsanskaffningslån) kunde beviljas kommun
eller allmännyttigt företag under vissa förutsättningar, för vilka här icke
torde behöva redogöras.
Förmånerna enligt 1935 års kungörelse har således endast kunnat åtnjutas
av familj bosatt i hyreshus eller i hus tillhörigt bostadsrättsförening. Vid
1938 års riksdag beslöts ytterligare en bidragsform. Sålunda bestämdes, att
nyssnämnda lånefond skulle få disponeras jämväl för beredande av bostäder
i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer samt att familjebidrag
skulle kunna utgå till sådana familjer, bosatta i egnahem, från förut omnämnt
anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer. I anslutning härtill utfärdades kungörelsen den 27 maj
1938 (nr 247) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i
egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer.
Enligt sistnämnda kungörelse kan bostadsanskaffningslån under vissa
villkor medges mindre bemedlade, barnrika familjer för att bereda billiga
bostäder i egnahem å mark, som innehas med äganderätt eller tomträtt.
Vidare kan eftergifter medges å de för lånen fastställda rånte- och
annuitetsbeloppen (familjebidrag). Bostadsanskaffningslån och familjebidrag
beviljas av bostadsstyrelsen (förut statens byggnadslånebyrå). Lånen
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
5
utgör i regel till 2/9 en räntefri stående del, till likaledes 2/9 en stående del,
varå ränta utgår, och till återstoden en amorteringsdel. Amortering av sådant
lån skall ske med en av bostadsstyrelsen fastställd fast annuitet. Familjebidrag
utgår till mindre bemedlade familjer med minst tre barn i form
av avdrag å de årliga rånte- och annuitetsbeioppen. Bidragen kan sålunda
i regel högst uppgå till nämnda belopp och de kan under särskilda förhållanden
återkrävas. För varje fastighet beräknas en normal årlig bostadskostnad,
varefter familjebidraget bestämmes till en procentuell del av denna
kostnad, nämligen till lägst 30 procent (för familj med 3 barn) och högst
70 procent (för familj med 8 eller flera barn).
Till och med budgetåret 1943/44 benämndes ifrågavarande anslag å riksstaten
»Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer». Från och med budgetåret 1944/45 är benämningen ändrad till
»Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer».
Vid 1947 års riksdag beslöts en omläggning av den statliga låne- och bidragsverksainheten
till förmån för bostadsförsörjningen. Genom omläggningen
ersattes bland annat det dittillsvarande familjebidraget med ett familjebostadsbidrag
till familjer med minst två minderåriga barn och bosatta
i nyuppförda eller ombyggda hus. Detta bidrag utgår från nämnda anslag
till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer. Bestämmelser
om familj ebostadsbidrag har meddelats i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr
547) om familjebostadsbidrag och bränslebidrag. Enligt kungörelsen utgår
dylika bidrag »för att sänka de årliga bostadskostnaderna för familjer med
flera barn samt befordra en förbättring av bostadsstandarden». Familjebostadsbidrag,
som utgår för familj, bosatt i familjemedlem tillhörigt enfamiljs-
eller tvåfamilj shus, vilket uppförts eller ombyggts med stöd av egnahemslån,
skall jämte bränslebidrag tillgodoföras familjen genom avdrag
å lånekostnaderna (räntor, amorteringar och eventuell tomträttsavgift). Familj
ebostadsbidraget utgår i sådant fall med ett årligt belopp, motsvarande
för varje barn 20 procent av den årliga kapitalkostnaden för huset, dock
icke med mer än 175 kronor eller mindre än 130 kronor för varje barn. Familj
ebostadsbidrag och bränslebidrag för familj, bosatt i fastighet av annat
slag, skall, där så är möjligt, utanordnas genom avdrag å hyra eller årlig
avgift till bostadsrättsförening men må i särskilda fall tillgodoföras familj
på annat lämpligt sätt; det får dock icke utbetalas kontant till familjen.
Familjebostadsbidrag utgår i detta fall med 130 kronor för varje barn, men
må ej överstiga årshyra eller årlig avgift. Bränslebidragets belopp är i båda
fallen beroende på i vilken del av landet bostaden är belägen och utgör
175—225 kronor.
För att helt familjebostadsbidrag och bränslebidrag skall utgå, må mannens
och hustruns sammanlagda beskattningsbara inkomst icke överstiga
ett i förhållande till barnantalet bestämt belopp. Överstiger den beskattningsbara
inkomsten detta belopp med högst 1 500 kronor kan bidrag utgå
med reducerat belopp.
Beträffande bränslebidrag må nämnas, att sådana enligt brev den 3 sep -
6
Kung!. Maj.ts proposition nr 52.
tember 1948 och den 29 juni 1950 utgår även till familjer, som åtnjuter
förmån av hyresavdrag eller familjebidrag enligt 1935 och 1938 års förenämnda
kungörelser eller enligt i dessa kungörelser angivna grunder. Bränslebidraget
tillgodoföres därvid familjen på motsvarande sätt som familjebidraget.
Att märka är att familjebidrag enligt 1935 och 1938 års kungörelser fortfarande
utgår, nämligen i sådana fall då bidragen beviljats före den 1 juli
1948. Även efter nyssnämnda tidpunkt har nya familjebidrag beviljats, dock
endast i mindre utsträckning. I vissa fall utbytes redan beviljade familjebidrag
mot familjebostadsbidrag; såvitt avser familjebidrag i flerfamiljshus,
kan antagas att samtliga inom de närmaste åren kommer att ha utbytts mot
familj ebostadsbidrag.
De hittills berörda bidragen till främjande av bostadsförsörjningen är sådana,
som bestrides enbart av statsmedel. Vid 1947 års riksdag beslöt man
emellertid att införa — förutom de nyss omnämnda formerna familjebostadsbidrag
och bränslebidrag — en särskild bostadsrabatt (det s. k. trekronor
sbidrag et) i syfte att stödja familjer med begränsade inkomster.
Denna bostadsrabatt bestreds ursprungligen i sin helhet av statsmedel, men
efter beslut av 1950 års riksdag bestrides kostnaderna till 2/3 av statsmedel
(från anslaget till särskilda bostadsrabatter) och V3 av kommunerna. Bidraget
utgör för år tre kronor per kvadratmeter lägenhetsyta. Trekronorsbidrag
kan utgå dels till hushåll i bostadshus, som färdigställts efter den
1 juli 1946 och som förvaltas av kommun eller allmännyttigt företag, dels
ock i vissa fall till hushåll i bostadshus, som tillhör av industriföretag bildat
bostadsföretag. Kommunerna avgör vilka av dessa hushåll som skall
erhålla trekronorsbidrag. Något hinder för att trekonorsbidrag utgår till
familj, som tillgodoförts fainiljebostadsbidrag, föreligger ej; tvärtom utgår
huvudparten av antalet trekronorsbidrag till dylika familjer. Bidraget
kan utgå även till familj utan barn.
I några städer förekommer helt kommunala bostadsbidrag. Sålunda utgår
i Stockholm ett dylikt bidrag med 130 kronor för barn och år till sådana
familjer med minst två barn under 16 år, vilka icke åtnjuter statligt familjebostadsbidrag
och bebor lägenheter inom byggnader, färdigställda under
tiden 1 oktober 1940—31 december 1947 samt vilka ifråga om inkomstförhållanden
och bostädernas standard m. m. är jämställda med de barnfamiljer,
som erhåller statligt familjebostadsbidrag. Bidrag utgår jämväl
till ensamstående mödrar, som icke åtnjuter statligt familjebostadsbidrag;
alltså även till mödrar med endast ett barn. I vissa inkomstlägen utgår reducerade
bostadsbidrag. Bestämmelserna är tillämpliga beträffande hushåll
såväl i flerfamiljshus som i enfamiljs- och tvåfamilj shus. Bidragen utbetalas
icke kontant utan tillgodoföres familjerna genom avdrag å hyra eller
genom avdrag å tomträttsavgäld, ränta och amortering. — Även i Solna stad
utgår bostadsbidrag av liknande slag. Fråga om införande av dylika bidrag
har väckts på ett flertal andra håll.
Enligt uppgift av 1951 års bostadsutredning åtnjutes familjebidrag för
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
7
närvarande av cirka 14 000 familjer i egnahem och — i form av hyresavdrag
- av cirka 3 500 familjer i flerfamiljshus. Familjebostadsbidrag har utgått
till omkring 56 000 familjer. Trekronorsbidrag utgick under senare hälften
av budgetåret 1950/51 till 9 130 hushåll.
I detta sammanhang må anmärkas, att 1951 års bostadsutredning i sitt
den 12 december 1952 avgivna betänkande om samhällets stöd åt bostadsförsörjningen
föreslagit att trekronorsbidrag icke längre skulle utgå. Såsom
ersättning för denna bidragsform föreslås en ny typ av bidrag, särskilt bostadsbidrag,
vilket skulle vara individuellt behovsprövat. Det särskilda bostadsbidraget
skulle enligt utredningen i första hand utgå till de hushåll,
som icke vore berättigade till familjebostadsbidrag, exempelvis familjer
utan barn eller med endast ett barn och ensamstående mödrar med ett barn.
I vissa fall skulle det särskilda bostadsbidraget kunna utgå till familj som
åtnjöte familjebostadsbidrag. Bidragsgivningen skulle handhavas av kommunerna
och ske efter allmänna anvisningar. Kostnaderna för det särskilda
bostadsbidraget föreslår 1951 års bostadsutredning skola fördelas mellan
stat och kommun enligt vissa grunder. Frågan om en dylik omläggning av
bidragsgivningen är för närvarande föremål för överväganden inom socialdepartementet.
Gällande bestämmelser om beskattning av bostadsbidrag. De enda bestämmelser
rörande den skatterättsliga behandlingen av i det föregående nämnda
bidrag som meddelats återfinnes i förordningen den 15 juni 1935 (nr
319) angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag. Enligt dessa
bestämmelser skall förmån, vilken såsom hyresavdrag tillgodokommer
mindre bemedlad, barnrik familj från å riksstaten uppfört anslag för främjande
av bostadsförsörjning för dylika familjer, vid tillämpning av kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
(numera förordningen om statlig inkomstskatt) ej utgöra skattepliktig inkomst.
Enligt ordalagen är förordningen endast tillämplig å bidrag, som utgår
till mindre bemedlade, barnrika familjer i hyreshus; vid tiden för förordningens
tillkomst var detta den enda bidragsform som fanns på detta område.
Förordningen skulle således enligt ordalydelsen ej vara tillämplig å
bidrag till familjer i egnahem och ej heller å bidrag till sådana i hyreshus
bosatta familjer, som ej enligt gällande bidragsbestämmelser betecknas såsom
barnrika. Slutligen skulle bidrag till ogifta utan barn falla utanför förordningens
tillämplighetsområde. Av de i det föregående omnämnda bidragen
skulle alltså i enlighet härmed endast förmån av hyresavdrag enligt 1935
års kungörelse och familjebostadsbidrag eller bränslebidrag till familjer
i flerfamiljshus vara att hänföra under förordningens bestämmelser.
Till grund för ifrågavarande lagstiftning låg en inom finansdepartementet
utarbetad promemoria i ämnet, däri bl. a. följande uttalanden gjordes
angående det dåvarande rättsläget.
Frågan, i vad mån beskattning skall ske av bidrag av allmänna medel för
olika ändamål, torde i skilda avseenden vara oklar. Vad angår bidrag från
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
det allmänna till enskilda personer, är det emellertid i kommunalskattelagen
stadgat, att bidrag med karaktär av fattigvård ej skola beskattas, medan
det enligt numera vunnet prejudikat likaledes är fastslaget, att arbetslöshetsunderstöd
i form av s. k. kontantunderstöd äro underkastade beskattning
såsom inkomst. Om bidrag av allmänna medel tillfalla juridiska personer
för fullgörande av viss uppgift, lärer inkomstbeskattning kunna ifrågakomma
åtminstone där fråga är om periodiska bidrag, men kan å andra sidan
fullgörandet av uppgiften stundom medföra motsvarande avdragsrätt, varför
det praktiska slutresultatet ofta lärer kunna bliva, att det allmänna bidraget
ej föranleder någon särskild beskattning.
Förutom inkomstbeskattning kan i fråga om allmänna bidrag gåivobeskattning
i vissa fall ej anses a priori utesluten. Det torde ej kunna frånkornmas,
att ett sådant bidrag ofta har den juridiska formen av gåva. I
många fall torde emellertid bidragets överlämnande vara förenat med sådana
villkor om utförande av vissa uppgifter, vilka äro hänförliga till statsverksamhetens
fullgörande, att någon gåva i iverkligheten ej kan anses föreligga.
Om understöd från det allmänna har karaktär av periodisk »gåva»
till enskild person, synes denna ofta erhålla sådan karaktär, att den bör i
beskattningsavseende betraktas såsom inkomst.
Vad det nu föreliggande fallet angår, torde de bidrag, vilka tillfalla vederbörande
familjer i form av hyresavdrag, vara att betrakta såsom skattepliktig
inkomst. Det nyss omförmälda prejudikatet rörande arbetslöshetsunderstöd
lärer undanröja möjliga tvifvelsmål i sådant avseende. Att beloppen
komma familjen till godo såsom hyresavdrag och ej kontant, lärer i beskattningsavseende
ej medföra en olikartad behandling.
Därest den i promemorian dragna slutsatsen angående skatteplikt för
bidrag av nu förevarande art är riktig, skulle således i princip endast sådana
bidrag till nedbringande av bostadskostnader, som kan hänföras under
bestämmelserna i 1935 års förordning, vara undantagna från skatteplikt.
Framställningar om utredning beträffande beskattningen av bostadsbidrag.
Som jag förut nämnt har i en inom 1951 års bostadsutredning upprättad
promemoria framställts förslag om ändring av reglerna för beskattning av
bostadsbidrag. Även i andra sammanhang har emellertid framställningar
gjorts om sådan ändring.
Sålunda har taxeringsnämndsordförandenas riksförbund i en år 1945 avlåten
skrift hemställt om ändring av förordningen den 15 juni 1935, nr 319.
Till stöd för sin framställning har förbundet anfört, att enligt förbundets
erfarenhet familjebidrag, som utginge enligt 1938 års kungörelse, på många
håll icke bleve beskattat, medan på andra håll, däribland i Stockholm, bidraget
underkastades beskattning. Då förbundet hade anledning förmoda
att det varit lagstiftarens avsikt att även ifrågavarande familjebidrag skulle
vara undantaget från skatteplikt, hemställde förbundet att förslag i förtydligande
syfte måtte föreläggas riksdagen.
Över berörda framställning avgav överståthållarämbetet yttrande och anförde
därvid bl. a., att beskattningsnämnderna i Stockholm ansett, att familjebidrag
som utginge till egnahemsägare icke kunde undantagas från beskattning,
eftersom uttrycklig bestämmelse saknades angående skattefrihet
för dylika bidrag. Enligt överståthållarämbetets uppfattning vore en olika
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
9
behandling i skattehänseende av å ena sidan hyresavdrag och å andra
sidan sådant familjebidrag principiellt motiverad. Med hänsyn till den lättnad
som det skulle innebära för beskattningsmyndigheterna att ej behöva
räkna med dessa för skatteunderlagets storlek helt visst betydelselösa intäkter
tillstyrkte överståthållarämbetet emellertid, att åtgärder vidtoges i
syfte att familjebidragen till egnahemsägare i likhet med hyresavdragen undantoges
från skatteplikt.
Frågan om uttrycklig skattefrihet för familjebidrag enligt 1938 års kungörelse
bragtes vidare under riksdagens prövning genom motionen nr 305
i andra kammaren vid 1948 års riksdag. I anledning av motionen anförde
bevillningsutskottet bl. a. följande.
Det tillkommer givetvis icke utskottet att taga ställning till denna tolkningsfråga,
vilken, såvitt utskottet har sig bekant, icke varit föremål för
skattedomstolarnas prövning. Då emellertid olika uppfattningar i detta hänseende
kommit till uttryck vid tillämpningen, finner utskottet önskvärt, att
den oklarhet, som här råder, genom införande av tydligare bestämmelser
undanröjes. Utskottet vill härvid påpeka, att förmånen av hyresavdrag enligt
1935 års kungörelse och familjebidraget enligt 1938 års kungörelse utgå
från ett och samma anslag å riksstaten, vilket anslag från och med budgetåret
1944/45 benämnes »Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer».
Även om de båda bidragsformerna i så måtto äro olika, att hyresavdraget
enligt 1935 års kungörelse utgår för en förhyrd bostad, medan däremot
familjebidraget enligt i938 års kungörelse gäller en bostad, som innehaves
med äganderätt, är dock syftet med dessa förmåner detsamma. I båda
fallen avses att bereda hjälp åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Bägge
bidragsformerna ha sålunda tillkommit i barnens intresse. På grund härav
och då hyresavdraget enligt 1935 års kungörelse är undantaget från skatteplikt,
synas utskottet vissa skäl kunna anföras för att även familjebidraget
enligt 1938 års kungörelse bör vara fritaget från beskattning.
Emellertid anser sig utskottet icke böra, såsom i motionen yrkats, föreslå
skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om förslag i ämnet. 1946 års riksdag
har på förslag av samma års bevillningsutskott i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställt om en översyn av reglerna om skattefrihet för vissa slag
av intäkter i syfte att åvägabringa en samordning mellan dessa regler och
de sociala förmånerna. Denna översyn har visserligen ännu icke kommit
till stånd, men utskottet förutsätter, att så kommer att ske så snart tillfälle
därtill gives. Enligt utskottets mening bör spörsmålet om den skatterättsliga
behandlingen av de ifrågavarande familjebidragen därvid tagas under övervägande.
Vid denna omprövning bör uppmärksamhet ägnas även åt de bidragsformer,
som vid den år 1947 beslutade omläggningen av den statliga
låne- och bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen ersatt
familjebidragen, liksom även åt andra därmed jämförliga bidragsformer.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet det i den förevarande motionen framställda
yrkandet.
Jämväl beträffande de år 1947 beslutade bidragsformerna har såväl i
praxis som i den allmänna diskussionen tvekan rått rörande skatteplikten.
Sålunda har 1949 års skatteutredning i sitt betänkande angående den statliga
direkta beskattningen (SOU 1951: 51, s. 91) härom anfört, att familjebostadsbidragen
på sina håll torde beskattas, nämligen då fråga vore om
sådana bidrag, som utginge till ägare av egnahem för att täcka viss del av
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
kostnaderna för räntor och amortering. Däremot torde någon beskattning
icke förekomma av bidrag, som utginge till familjer vilka förhyrde lägenheter.
Frågan om skatteplikten syntes icke ha prövats av regeringsrätten.
I anslutning härtill har skatteutredningen anfört följande.
Att de kontanta sociala bidragen i stor utsträckning icke bli beskattade ger
dem i mottagarens hand ett större värde än det nominella. Det ytterligare
värde, som ligger i skattefriheten, är större ju högre inkomsten är. På grund
härav får skattefriheten betydelse även för »tröskelproblemet»: När inkomstgränsen
överskrides, förlorar bidragstagaren icke blott bidragets belopp
utan även skattefriheten för beloppet. Det har därför ifrågasatts, att
»tröskelproblemet» skulle kunna bringas i ett annat och bättre läge, om
skatteplikt infördes för bidragen.
Effekten och konsekvensen av en sådan beskattning belyses därefter i betänkandet
genom några exempel. Det framgår av dessa att den lägre skatt,
som familjen med familjebostadsbidrag hade att erlägga i jämförelse med
en annan familj med samma nominella inkomst men utan sådant bidrag, vid
dåvarande skatteuttag varierade mellan 41 kronor och 203 kronor beroende
på barnantal och familjens årsinkomst.
Om förmånerna beskattades, framhåller utredningen vidare, bleve de båda
familjerna jämställda i beskattningshänseende och man vunne ett resultat,
som kunde sägas väl överensstämma med skatteförmågeprincipen. För den
förmånsberättigade familjen nedginge emellertid förmånernas värde, genom
att en del därav finge erläggas i skatt.
1949 års skatteutredning har emellertid vidare framhållit, att om man
alltså med beskattningen nådde en viss jämställdhet mellan en familj som
uppbure bidrag och en familj som icke åtnjöte dessa förmåner, så torde däremot
beskattningen icke nämnvärt undanröja tröskelproblemet. Visserligen
kunde sägas, att förmånernas värde sjönke med stigande inkomst. Med en
inkomststegring från 3 000 kronor till 8 880 kronor sjönke förmånernas värde
med cirka 11 procent av förmånernas belopp för en familj med tre barn.
Man funne alltså att beskattningen endast i mycket ringa mån kunde utjämna
inkomsttröskeln.
1949 års skatteutredning har jämväl i nämnda betänkande framhållit att
en beskattning av förmånerna torde medföra vissa praktiska svårigheter. Eftersom
bidragen icke passerade den bidragsberättigade, torde han icke alltid
ha en klar uppfattning av bidragsbeloppet. Både på grund härav och på
grund av den bristande förståelse, som torde komma att möta en beskattning
av detta slag, kunde det befaras att beloppen bleve ofullständigt deklarerade.
Av stor betydelse syntes även vara att något avdrag för källskatt icke
gärna kunde ifrågakomma vid utbetalning av ifrågavarande bidrag. Beskattningen
av bidragen skulle sålunda i allmänhet resultera i kvarstående skatt.
Detta torde visa, att vinsterna av en beskattning av familjebostadsbidragen
icke stode i proportion till de komplikationer som skulle vållas därav.
Sammanfattningsvis anger 1949 års skatteutredning sin ståndpunkt sålunda.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
11
Det synes angeläget, att frågan om de sociala bidragens skatterättsliga
natur upptages till närmare undersökning. Framställning om en sådan översyn
har också gjorts av riksdagen år 1946. Efter vilka riktlinjer en lösning
skall sökas kan synas ovisst. En tänkbar möjlighet har dock synts oss vara
att förlägga alla av barnförsörjningen beroende bidrag utanför beskattningen.
Sedan numera barnförsörjningskostnaderna i princip frikopplats från
beskattningen, kan det synas konsekvent att alla sådana sociala bidrag, vilka
äro avsedda att komma barn till godo eller för vilkas åtnjutande barnförsörjningskostnaderna
äro bestämmande, undantagas från skatteplikt. En uppdelning
av bidragen efter denna grund torde, för att praktiskt realiseras, förutsätta
medverkan av socialstyrelsen och riksskattenämnden. Möjligen skulle
härigenom en säkrare grund kunna läggas för den skatterättsliga behandlingen
av de sociala bidragen.
Vidare har bostadsstyrelsen med skrivelse den 16 januari 1950 till chefen
för socialdepartementet överlämnat en inom styrelsen upprättad promemoria,
däri föreslagits, att förordningen den 15 juni 1935, nr 319, måtte ändras
så att jämväl till egnahemsägare utgående familjebidrag, familjebostadsbidrag
och bränslebidrag bleve skattefria.
1 en år 1951 till finansdepartementet inkommen skrift har taxeringsnämnds
ordförandenas riksförbund gjort ytterligare framställning i frågan
och hemställt om åtgärder i syfte att åvägabringa likformighet med avseende
å beskattningen av de olika bostadsbidragen.
Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, att frågan om ändring av reglerna
om beskattning av bostadsbidrag behandlats även av 1952 års riksdag
i anledning av väckt motion. Eftersom bostadsutredningens promemoria var
föremål för överväganden inom social- och finansdepartementen, avslogs
emellertid motionen.
Promemorian. Efter en redogörelse för innehållet i nyss berörda framställningar
m. m. framhålles i bostadsutredningens promemoria, att det framginge
att tveksamhet angående skatteplikten för bidrag av hithörande slag i
vissa fall uppkommit. Främst gällde detta de bidrag, som tillkomme egnahemsägare,
beträffande vilka rättstillämpningen växlat. Det syntes kunna
antagas, att blott ett mindre antal av samtliga ifrågavarande bidrag till egnahemsägare
blivit föremål för beskattning, och att i det enskilda fallet ofta
blivit avgörande, huruvida den skattskyldige upptagit bidraget såsom intäkt
i självdeklarationen eller icke.
Vidare anföres i promemorian, att man i de fall då bidrag till egnahemsägare
upptagits till beskattning såsom intäkt av fastighet, torde ha betraktat
det som ett bidrag, vilket tillkomme egnahemsägaren i hans egenskap av
fastighetsägare. Man hade möjligen även velat åberopa den såsom allmän
princip stundom framförda uppfattningen, att ett socialt understöd vore
skattepliktigt, såvitt det icke vore att hänföra till fattigunderstöd eller genom
uttrycklig bestämmelse frikallats från skatteplikt. Gentemot uppfattningen,
att hithörande bidrag till egnahemsägare kommit denne i egenskap av fastighetsägare
till godo i och med att avdrag medgivits å lånekostnaderna,
kunde beträffande familjebidrag, ävensom — i fall, då egnahemslån be
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
viljats — familj ebostadsbidrag och sådant bränslebidrag, som utginge tillsammans
med familjebostadsbidrag, anföras, att bidragen kunde återkrävas
bl. a. i vissa fall då fastigheten övergått till ny ägare.
I promemorian framhålles vidare, att ojämnheten i den skatterättsliga behandlingen
av ifrågavarande bostadsbidrag gjorde ett omedelbart klarläggande
av beskattningsfrågan synnerligen önskvärt. Då en allmän översyn
av reglerna angående skattefrihet för vissa slag av intäkter i syfte att åvägabringa
en samordning mellan dessa regler och de sociala förmånerna torde
kunna antagas komma att bli tidskrävande, syntes det knappast försvarligt
att låta osäkerhetstillståndet i fråga om beskattningen av nu ifrågavarande
bidrag bestå. Det torde aldrig ha varit lagstiftarnas avsikt, att bidragen till
egnahemsägare skulle bli föremål för beskattning. Syftet med dessa bidrag
vore detsamma som syftet med motsvarande bidrag till familjer, som förhyrde
bostäder, nämligen att nedbringa barnfamiljernas bostadskostnader.
Det förhållandet, att nu förekommande beskattning av bidragen torde
kunna anses åtminstone delvis sammanhänga med förbiseende i samband
med införandet av de efter år 1935 tillkomna bidragsformerna, syntes utgöra
ett särskilt starkt skäl för en ändring snarast möjligt. Med hänsyn till
att frågan beträffande hyresavdragen särskilt reglerats genom lagstiftning
syntes det motiverat, att frågan beträffande övriga nu avsedda slag av bidrag
klarlades genom en ny författning, avseende samtliga ifrågavarande
bidragsformer.
I promemorian har även betonats ifrågavarande spörsmåls samband med
det förslag, som 1950 års skattelagssakkunniga framlagt i sin med skrivelse
den 31 december 1951 överlämnade promemoria angående taxering av inkomst
av en- och tvåfamilj sfastigheter. Ett genomförande av detta förslag
syntes bringa frågan om beskattningen av ifrågavarande bidrag i ett annat
läge i vad avsåge bidrag till ägare av annan fastighet, vilken uteslutande eller
till helt övervägande del använts till bostad för ägarens, hans familjs och hans
personliga tjänares räkning. Såsom intäkt av dylik fastighet skulle enligt
nyssnämnda förslag i regel upptagas ett belopp motsvarande viss procent
av fastighetens taxeringsvärde. I fall, då intäkten bestämdes enligt denna
schablonberäkning, finge avdrag icke göras för andra omkostnader än för
ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt tomträttsavgäld eller liknande
avgäld. De sakkunniga syntes icke ha förutsatt, att undantag från
regeln om denna schablonberäkning av intäkten skulle göras med hänsyn till
skattepliktiga bidrag av beskaffenhet att eljest böra upptagas som intäkt av
fastighet. Därest de sakkunnigas förslag skulle godtagas i oförändrat skick,
syntes det för undvikande av ytterligare oklarhet vara erforderligt, att frågan
om beskattningen av bostadsbidragen i samband härmed i sin helhet
reglerades.
Bostadsutredningens promemoria utmynnar i ett förslag, att förenämnda
1935 års förordning skulle ersättas med en ny författning. Denna författning
syntes böra givas det innehåll, att barnfamilj — jämväl ensamstående
med barn — tillgodokommande förmån av hyresavdrag, familjebidrag, fa
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
13
miljebostadsbidrag och bränslebidrag enligt kungörelserna nr 51,2/19-35,
247/1938 eller 547/1948 eller enligt bestämmelser, utfärdade i anslutning
till dessa kungörelser, ävensom av kommunalt bidrag i liknande form och
med likartat syfte ej skulle vid tillämpning av kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomstskatt utgöra skattepliktig inkomst.
För det fall att en bestämmelse av detta innehåll gåves, förutsattes, att
egnahemsägare vid beräkning av inkomst av fastighet bleve berättigad till
avdrag för de totala utgifterna för x-äntor och tomträttsavgäld även till den
del dessa kunde beräknas ha guldits genom att bidrag av här avsett slag tillgodoförts
ägaren i form av avdrag å lånekostnaderna. En motsatt ståndpunkt
skulle innebära, att bidraget i realiteten icke i sin helhet bleve skattefritt,
och nödvändiggöra särskilda regler om proportionering av bidraget mellan
ränta, amortering och eventuell tomträttsavgäld.
Remissyttrandena. Flertalet av de myndigheter och organisationer, som
hörts i anledning av bostadsutredningens promemoria, vitsordar, att viss
oklarhet råder i frågan huru de efter år 1935 tillkomna bostadsbidragen
till barnrika familjer skall behandlas i beskattningsavseende. Sålunda anför
riksskattenämnden, att av upplysningar, som nämnden infordrat från taxeringsintendenterna
rörande beskattningsnämndernas praxis med avseende
å ifrågavarande bidrag, framginge att bidragen för närvarande i flertalet län
icke betraktades såsom skattepliktig inkomst. I vissa av dessa län toges
dock vid taxeringen hänsyn till bidragen så till vida att avdrag icke medgåves
för sådana ränteutgifter, som ägare till egnahem vore skyldiga att
vidkännas men som täcktes av bidrag enligt de i promemorian avsedda författningarna.
I ett fåtal län betraktades bidragen såsom skattepliktig inkomst.
Beträffande frågan huruvida i promemorian berörda förmåner utan uttryckligt
stadgande om motsatsen skulle anses utgöra för mottagaren skattepliktig
inkomst, har kammarrätten framhållit, att kammarrätten i yttrande
över den år 1935 föreslagna och senare samma år utfärdade förordningen
nr 319 uttalade, att det torde vara ofrånkomligt, att med tillämpning av
gällande regler hyresavdragen komme att vid mottagarens taxering betraktas
såsom periodiskt understöd och, då de icke vore hänförliga till de från
skatteplikt uttryckligen undantagna dylika understöd, jämväl tagas till beskattning.
I anslutning till detta yttrande ville kammarrätten nu framhålla,
att fog funnes för uppfattningen att familjebidrag och bränslebidrag enligt
1938 års kungörelse samt familjebostadsbidrag och bränslebidrag enligt 1948
års kungörelse, därest inga särskilda bestämmelser infördes, vore att anse som
skattepliktig inkomst. Riksskattenämnden säger sig ha övervägt huruvida
icke, på grund av bidragens ändamål och natur, bidragen redan enligt allmänna
regler borde behandlas såsom icke skattepliktig inkomst. Med hänsyn
till de uttalanden, som återgivits i propositionen nr 238/1935 och vad
som i övrigt förekommit i samband med antagandet av förordningen nr
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 52.
319/1935 angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag, torde det
emellertid vara erforderligt, att bidragen genom lagstiftningsåtgärd uttryckligen
undantoges från skatteplikt.
Flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna synes dela
bostadsutredningens uppfattning, att åtgärder snarast borde vidtagas för lösning
av frågan om beskattningen av ifrågavarande bidrag. Styrelsen för
Svenska landskommunernas förbund framhåller emellertid, att styrelsen
icke hade övertygats om att frågan om skatteplikt för ifrågavarande bostadsbidrag
vore så brådskande, att den icke skulle kunna lösas i samband
med en utredning om skatteplikten för sociala bidrag över huvud. Svenska arbetsgivareföreningen,
som icke haft något att erinra mot de i promemorian
framlagda förslagen, säger sig emellertid utgå ifrån att dessa förslag
endast syftade till en provisorisk lösning av spörsmålet om beskattning
av här ifrågavarande bidrag i avvaktan på en definitiv reglering av skattskyldigheten
för sociala förmåner på bostadspolitikens område. Jämväl riksskattenämnden
har erinrat om önskvärdheten av att till behandling upptoges
frågan om den skatterättsliga naturen jämväl av andra statsbidrag av
socialpolitisk natur. I anslutning till det sagda ville riksskattenämnden även
framhålla, att en lagstiftning av den kasuella natur, som avsåges med det
vid förevarande remiss fogade författningsförslaget, vore ägnad att ingiva
betänkligheter med hänsyn till den ovisshet om gränsdragningen mellan
skattepliktiga och icke skattepliktiga inkomster, som därav kunde uppkomma.
Såsom exempel kunde i detta hänseende åberopas, att 1935 års förordning
på vissa håll uppfattats såsom innebärande ett undantag från en allmän
regel av innebörd, att sociala bidrag vore att hänföra till skattepliktiga
inkomster, under det att förordningen på andra håll ansetts såsom uttryck
för en allmän regel av motsatt innebörd, i följd varav även bidrag av annan
art än det i förordningen uttryckligen omnämnda ansetts kunna undantagas
från skatteplikt. Svenska stadsförbundets styrelse anser anledning icke föreligga
att avvakta ett prejudikat i regeringsrätten eller resultatet av en kommande
översyn av skattelagstiftningen med hänsyn tagen till beskattningen
av socialbidrag över huvud.
Bostadsutredningens förslag, att de bidrag, som utgår enligt kungörelserna
den 4 september 1935, nr 512, den 27 maj 1938, nr 247, eller den 30 juni
1948, nr 547, icke i något fall skulle upptagas såsom skattepliktig inkomst,
tillstyrkes i princip i det övervägande flertalet av de inkomna yttrandena.
Sålunda anser Svenska stadsförbundets styrelse, att såväl rättviseskäl som
praktiska synpunkter talade för att bostadsbidragen i enlighet med bostadsutredningens
förslag skulle vara skattefria över hela linjen. Att så icke vore
fallet för närvarande torde bero på förbiseenden i lagstiftningen och icke på
medvetna beskattningshänsyn. Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att eftersom
syftet med ifrågavarande sociala bidrag torde vara detsamma antingen
bidragen ginge till egnahemsägare eller till familjer, som förhyrde bostäder,
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
15
borde enligt länsstyrelsens uppfattning båda bidragsformerna rätteligen behandlas
lika i skatteavseende. Jämväl landsorganisationen delar bostadsutredningens
uppfattning att olika bostadssociala förmåner icke borde beskattas.
Ett motsatt tillvägagångssätt skulle innebära att man motverkade
de syften de bostadspolitiska åtgärderna avsåge att tjäna. Riksskattenämnden
anser, att bidragen med hänsyn till bidragens beskaffenhet och ändamålet
med desamma sakligt sett icke borde vara föremål för inkomstbeskattning.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har mot bostadsutredningens
förslag invänt, att den omständigheten, att uttryckliga
föreskrifter om skattebefrielse icke meddelats beträffande nu ifrågavarande
bidrag, icke nödvändigtvis behövde bero på förbiseende. Det syntes icke
omotiverat att hyresavdrag till familj i hyresbostad och bidrag till en egnahemsägare
bedömdes olika i beskattningsavseende, oavsett att bidrag av
sistnämnda slag under vissa förutsättningar kunde återkrävas. Farhågorna
för att beloppen bleve ofullständigt deklarerade syntes icke böra utgöra något
avgörande skäl för skattebefrielse.
I promemorian har föreslagits, att egnahemsägare vid beräkning av inkomst
av fastighet skulle tillerkännas rätt att göra avdrag för de totala
utgifterna för räntor och tomträttsavgäld även till den del dessa kunde
beräknas ha guldits genom att familjebostadsbidrag tillgodoförts ägaren i
form av avdrag å lånekostnaderna. Detta förslag har lämnats utan erinran
av flertalet remissinstanser. Några myndigheter har emellertid gjort vissa
erinringar mot förslaget i denna del. Sålunda har kammarrätten funnit
den föreslagna avdragsrätten innebära ett avsteg från vid beskattningen
gällande principer, sådana de kommit till uttryck i bl. a. det i regeringsrättens
årsbok för år 1938 under nr 17 refererade rättsfallet. Kammarrätten
ansåge likväl avdragsrätt i förevarande fall erforderlig för att bidragen skulle
bliva skattefria. Ett uttryckligt stadgande om sådan avdragsrätt borde
därför för tydlighetens skull införas i författningstexten. Länsstyrelsen i
Kalmar lån avstyrker införandet av en dylik avdragsrätt. Länsstyrelsen
ansåge de i promemorian anförda skälen för avdragsrätt -— praktiska svårigheter
— icke bärande. Dessa svårigheter kunde säkerligen bemästras,
därest uppgift tillställdes taxeringsmyndigheterna av innehåll, som angåves
i 15 § kungörelsen den 30 juni 1948 om familjebostadsbidrag och bränslebidrag.
Likaså ställer sig länsstyrelsen i Västmanlands län tveksam mot ett genomförande
av bostadsutredningens förslag i denna del. Länsstyrelsen anför.
Den föreslagna lagstiftningen skulle avse dels bidrag enligt kungörelserna
den 27 maj 1938, nr 247, och den 30 juni 1948, nr 547, dels ock bidrag, som
av statsmedel utgå enligt grunderna i någon av dessa kungörelser eller som
av kommunala medel utgivas i liknande form och med likartat syfte. Bidragen
enligt 1938 och 1948 års kungörelser utgå för familj, bosatt i familjemedlem
tillhörigt eget hem, resp. en- eller tvåfamilj shus samt, bl. a., innehavare
av med bostadsrätt upplåten lägenhet. Enligt länsstyrelsens uppfatt
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
ning äro bidrag enligt dessa kungörelser — 1948 års kungörelse i vad denna
avser familjer bosatta i till familjemedlem med bostadsrätt upplåten lägenhet
— av principiellt annan karaktär än bidrag enligt kungörelsen den 4
september 1935, nr 512. Bidrag enligt 1938 och 1948 års kungörelser utgå
i regel i form av eftergifter å räntor å lånat kapital, resp. å årlig avgift till
bostadsrättsförening, varjämte enligt 1948 års kungörelse bidrag utgår till
bränslekostnaden. Enligt kommunalskattelagens bestämmelser skall till intäkt
av fastighet hänföras vad av fastighet här i riket kommit ägaren till
godo, däribland hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin
familjs och sina personliga tjänares räkning. Har fastighet tillhört bostadsrättsförening
skall bl. a. hyresvärdet för bostad eller annan förmån från
fastigheten, som tillkommit medlem i föreningen, räknas såsom medlemmens
intäkt från föreningen. Från bruttointäkten av fastighet må avdrag
göras bl. a. för ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt kostnad för
uppvärmning; sistnämnda kostnad dock såvitt angår ägarens lägenhet endast
i den mån hyresvärdet beräknats för lägenhet med värme. Medlem i
bostadsrättsförening äger göra avdrag för dels sådana kostnader, som vanligen
åligga fastighetsägare, dels för sådana avgifter och inbetalningar till
föreningen, som icke äro att anse såsom kapitaltillskott. Avdrag får givetvis
endast göras för under beskattningsåret verkligen utbetalade belopp.
Härav följer att om bidrag till bostadskostnaden utgått i form av eftergift
å ränta, som skolat utgå enligt skuldförbindelse eller annan handling, kan
avdrag vid taxeringen icke medgivas för större belopp, än som faktiskt kontant
utbetalats. Har bidrag utgått till uppvärmningskostnaden kan, om
bränslekostnaden är avdragsgill, avdrag icke medgivas för större belopp än
skillnaden mellan å ena sidan faktiskt utbetalade belopp och å andra sidan
det uppburna bidraget. Har bidraget överstigit rånte- resp. bränslekostnaden
kan beskattning av överskjutande belopp såsom »inkomst» enligt länsstyrelsens
uppfattning icke ske.
I promemorian har jämförelse gjorts mellan, å ena sidan, person som
uppbär bidrag enligt 1935 års kungörelse samt å andra sidan person som
erhåller bidrag enligt 1938 och 1948 års kungörelser. Länsstyrelsen vill
emellertid framhålla att jämförelse bör göras även med ägaren av ett eget
hem, vilken icke erhåller något bidrag av ifrågavarande art, exempelvis på
den grund att hans egna hem byggts före ikraftträdandet av 1938 års kungörelse.
Eu annan tolkning av kommunalskattelagens avdragsregler än den
länsstyrelsen här framlagt, skulle leda till att den som icke erhållit bidrag
vid taxering icke skulle få högre avdrag än den som faktiskt erlagt blott
en del av räntan eller kanske erhållit hel ränteeftergift. En sådan tolkning
av kommunalskattelagens bestämmelser är enligt länsstyrelsens uppfattning
icke möjlig.
Den av länsstyrelsen hävdade tolkningen synes även väl överensstämma
med rådande praxis beträffande bostadsförbättringsbidrag.
Länsstyrelsen kan väl för sin del icke helt bestrida överståthållarämbetets
i promemorian citerade yttrande i anledning av taxeringsnämndsordförandenas
riksförbunds framställning att nu ifrågavarande belopp äro för skatteunderlagets
storlek betydelselösa men vill dock påpeka, att bidragen numera
utgå till väsentligt större antal familjer och måhända även med större
belopp, än då det "citerade yttrandet fälldes — bl. a. ha ju därefter tillkommit
bidragen enligt 1948 års kungörelse. Av denna omständighet följer
emellertid också att den lättnad del skulle innebära för beskattningsnämnderna
att icke behöva räkna med dessa bidrag vid ett genomförande jjJV
grundtanken i det remitterade förslaget skulle bliva ännu större än överstathållarämbetet
räknade med. I olika sammanhang har länsstyrelsen under
-
Kungi. Maj.ts proposition nr 52.
17
strukit vikten av att beskattningsnämndernas arbete med småsaker begränsas
så att dessa kunna i större utsträckning än för närvarande ägna sig åt
viktigare arbetsuppgifter. Skulle dessa synpunkter jämte den i promemorian
gjorda jämförelsen med hyresavdrag anses av större vikt än de synpunkter
länsstyrelsen framlagt, vill länsstyrelsen därför icke motsätta sig lagstiftning
i föreslagen riktning.
Promemorian utgår från antagandet, att bidrag till egnahemsägare och
innehavare av lägenheter med bostadsrätt skulle på sina håll betraktas såsåsorn
»skattepliktig intäkt». Såsom framgår av vad nyss anförts delar länsstyrelsen
icke denna uppfattning; frågan är — såsom länsstyrelsen ser saken
— icke, huruvida bidragen skola anses såsom skattepliktig intäkt eller icke,
utan frågan är med vilket belopp avdrag skall få göras vid beräkning av
nettointäkt av fastighet. Det i departementet uppgjorda förslaget till författning
i frågan utsäger endast, att ifrågavarande bidrag icke skola anses
som skattepliktig inkomst under det att intet utsäges om huru avdragen
i förvärvskällan annan fastighet skola beräknas. Då för sistnämnda frågas
avgörande fortfarande enligt förslaget icke skulle finnas andra regler än
kommunalskattelagens nu gällande bestämmelser, skulle med den föreslagna
författningsändringen den tolkningen icke vara utesluten, att avdrag finge
medgivas för endast ett med bidraget reducerat belopp. Tekniskt måste
därför en lagstiftning i förslagets syfte genomföras på det sätt, att det utsäges
huru avdragsposterna i hithörande fall skola beräknas. Då stadganden
härom i förslagets syfte komma att utgöra undantag från kommunalskattelagens
eljest gällande regler om beräkning av avdrag i förvärvskälla böra
bestämmelserna hava sin plats i kommunalskattelagen och utformas så, att
det klart framgår, att bestämmelserna utgöra undantagsbestämmelser.
Överståthållarämbetet ifrågasätter, om icke författningsförslaget, vilket
endast angåve att ifrågavarande bidrag icke skulle utgöra skattepliktig inkomst,
till undvikande av oklarhet vid taxeringen borde kompletteras med
dels ett tillägg till anvisningarna till 25 § kommunalskattelagen av innehåll,
att egnahemsägare vid beräkningen av nettointäkten av sitt egnahem skulle
vara berättigad till avdrag för utgifter för räntor och tomträttsavgäld även
till den del dessa kunde beräknas ha guldits genom att bidrag av ifrågavarande
slag tillgodoförts egnahemsägaren i form av avdrag å lånekostnaderna.
Vidare borde ett tillägg till punkt 3 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
göras att inbetalning till bostadsrättsförening av medlem
— i den mån den icke utgjorde kapitaltillskott — skulle vara avdragsgill
för medlemmen även till den del den kunde ha guldits genom bidrag av
ifrågavarande slag.
Jämväl riksskattenämnden anser en särskild bestämmelse erforderlig till
förhindrande av att bidragen i vissa fall indirekt beskattades genom att avdrag
vägrades för ränteutgift, som den bidragsberättigade sluppit erlägga.
Beträffande den tekniska utformningen av de föreslagna bestämmelserna
bar vissa erinringar gjorts emot bostadsutredningens förslag att i en särskild
författning upptaga bestämmelser om skattefrihet för ifrågavarande bidrag.
Sålunda framhåller kammarrätten att det vore lyckligt, om erforderliga bestämmelser
kunde införas i kommunalskattelagen i stället för i en särskild
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 52.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
förordning. I avbidan på den ifrågasatta översynen av beskattningsreglerna
för bl. a. de sociala förmånerna syntes emellertid utfärdandet av en särskild
förordning rörande de nu aktuella bidragen kunna godtagas. Taxeringsnämndsordförandencis
riksförbund avstyrker bestämt att lagstiftningen
skedde i den form som föreslagits i promemorian. Att genom särskild lagstiftning
undantaga bidragen från beskattning borde enligt förbundets åsikt
icke ske, då detta strede mot de principer, som läge till grund för nuvarande
skattelagstiftning. Däremot torde en ändring av skattelagarna böra göras
på så sätt, att såväl ifrågavarande bidrag som liknande nu utgående
och eventuellt nytillkommande bidrag av samma art undantoges från beskattning.
I remissyttrandena har även vissa anmärkningar gjorts gentemot formuleringen
i det remitterade utkastet till författningstext. Sålunda anser kammarrätten
att det i nämnda utkast använda uttrycket »bidrag, som av
statsmedel utgår enligt grunderna i någon av nyssnämnda kungörelser» vara
alltför obestämt till sin innebörd. Det syntes framgå av promemorian att förslaget
i denna del toge sikte på de av 1951 års bostadsutredning förordade
bidragen till ensamstående mödrar med ett barn. Då det emellertid vore av
vikt att någon tvekan om stadgandets tillämplighet icke uppstode syntes bestämmelsen
icke böra införas. Därest de av utredningen föreslagna bestämmelserna
om bidrag till ensamstående mödrar med ett barn sedermera antoges,
kunde — om så skulle anses erforderligt — samtidigt utfärdas bestämmelser
om dessa bidrags skattefrihet. Riksskattenämnden har i formellt
avseende erinrat mot författningsutkastet att då den föreslagna förordningen
principiellt innefattade ändring av eller tillägg till kommunalskattelagen
och dess antagande följaktligen vore beroende på beslut av Kungl. Maj :t
och riksdagen, borde det genom förordningen stadgade undantagandet av
vissa intäkter för skatteplikt icke hänföras till särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade
kungörelser utan till arten av de bidrag, vilka skulle anses undantagna
från skatteplikt.
Departementschefen. Såsom framgår av vad i det föregående anförts råder
oklarhet beträffande frågan om vissa av här förevarande bostadsbidrag är
skattepliktiga eller ej. Detta gäller till en början de bidrag som utgår till
familjer i egnahem från anslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer. Detsamma är förhållandet i fråga om de rent kommunala
bidragen på detta område, vare sig de utgår till familjer i egnahem eller
i hyreshus. Likaså synes det vara tveksamt hur de s. k. trekronorsbidragen,
när dessa utgår till familjer med mindre än två barn, skall behandlas i skattemässigt
hänseende. Ordalagen i förordningen den 15 juni 1935 (nr 319) angående
skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag synes närmast ge stöd åt
uppfattningen att förordningens bestämmelser icke skulle vara tillämpliga
på de nu nämnda bidragsformerna. Om denna uppfattning är riktig, behöver
detta emellertid ej i och för sig innebära, att bidragen skall anses som skattepliktiga.
Vissa skäl kan anföras för den mening som går ut på att bidrag
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
19
från det allmänna av denna eller liknande art enligt allmänna grunder är
skattefria i mottagarens hand.
Något avgörande i högsta instans beträffande de omnämnda bostadsbidragen
har, såvitt kunnat utrönas, icke förekommit och lärer ej heller vara att
vänta inom den närmaste tiden. Enligt den promemoria, som låg till grund
för 1935 års lagstiftning om skattefrihet för förmån av hyresavdrag, skulle
värdet av bidrag av förevarande art vara att betrakta såsom skattepliktig
inkomst, därest annat ej stadgades. Samma uppfattning hyste även kammarrätten,
som uttalade, att bidragen vid mottagarens taxering finge betraktas
såsom periodiska understöd.
På grund av den rådande oklarheten på detta område har bidragen kommit
att i beskattningshänseende behandlas olika av skilda beskattningsmyndigheter.
Avgörande för de enskilda fallen kan sålunda bli inom vilket prövningsdistrikt
eller taxeringsdistrikt vederbörande bidragsmottagare är bosatt.
Detta är uppenbarligen icke en god ordning. Det synes mig därför
angeläget att man snarast tar ställning till frågan om beskattningen av ifrågavarande
bostadsbidrag. Som några remissinstanser anmärkt vore det visserligen
önskvärt att frågan om beskattningen av sociala bidrag över huvud
upptoges till behandling i ett sammanhang. Jag anser det emellertid icke rådligt
att avvakta en utredning av denna fråga i hela dess vidd; en sådan utredning
måste med nödvändighet bli relativt tidsödande. Enligt min mening
bör frågan om beskattningen av bostadsbidragen upptagas till separat behandling
redan nu. Detta är motiverat även av det skälet att bostadsrabatterna
torde — om man bortser från folkpensionerna och de allmänna barnbidragen,
beträffande vilka en särskild skattemässig reglering redan är genomförd
— vara de sociala bidragsformer som är mest allmänna.
Bostadsutredningen har vid sitt ställningstagande till skattefrågan utgått
från att i beskattningsavseende enahanda regler bör gälla beträffande förmån
av hyresavdrag enligt förenämnda 1935 års kungörelse, familjebidrag
enligt 1938 års kungörelse samt familj ebostadsbidrag och bränslebidrag,
vilka samtliga utgår från anslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer. Till denna ståndpunkt kan jag för min del ansluta mig.
Syftet med bidragen är ju att främja sådana familjers bostadsförsörjning,
oavsett huruvida de är bosatta i hyreshus eller egnahem. Den omständigheten
att det i det senare fallet blir fråga om inkomst av förvärvskällan annan
fastighet bör i detta sammanhang ej tillmätas avgörande betydelse. Skillnaden
mellan bidrag till egnahemsägare och bidrag till hyresgäster är särskilt
i fråga om familjebostadsbidragen obetydlig. Bidragen utgår med ungefär
samma belopp till hyresgäster och egnahemsägare och förutsättningarna
för bidragens erhållande är i stort sett desamma.
Även de s. k. trekronorsbidragen, vilka utgår från anslaget till särskilda
bostadsrabatter, bör i skattehänseende bedömas på samma sätt som de nyss
nämnda bidragsformerna. Trekronorsbidragen har ju ett med familjebostadsbidragen
i vissa avseenden likartat syfte och utgår vanligen till familjer,
som åtnjuter familj ebostadsbidrag. Också andra skäl kan anföras för en
likartad behandling.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Enligt min mening bör det icke ifrågakomma att nu taga bort den skattefrihet
som gäller i fråga om de bidragsformer, på vilka 1935 års skatteförordning
anses tillämplig. Följden av den nyss förda argumenteringen blir
då att beskattningsfrågan bör lösas så att samtliga nu ifrågavarande bidrag
— hyresavdrag, familjebidrag, familjebostadsbidrag, bränslebidrag och trekronorsbidrag
— undantages från skatteplikt. Denna lösning har även i allmänhet
förordats i de tidigare nämnda framställningarna och remissyttrandena.
Med hänsyn till att flertalet bidrag i praxis icke beskattas torde genomförandet
av denna skattefrihet medföra ett relativt begränsat skattebortfall.
Ett särskilt skäl för sådan skattefrihet utgör det förhållandet att bidragen
i huvudsak är avsedda att utgå till familjer med barn och alltså att anse
såsom en samhällets hjälp till familjen för bestridande av kostnaderna för
barnen. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att familjebostadsbidragens
storlek i huvudsak ej växlar med bostadens storlek utan i princip är beroende
på barnantalet.
Med hänsyn till det anförda förordar jag att bestämmelser införes om
skattefrihet för samtliga nu ifrågavarande bidrag.
Jämväl det bidrag (»särskilt bostadsbidrag») som 1951 års bostadsutredning
föreslagit i sitt betänkande om samhällets stöd åt bostadsförsörjningen
synes ha sådan karaktär att det — om bidragsformen införes — bör omfattas
av den här föreslagna lagstiftningen.
Beträffande de kommunala bidragen till främjande av bostadsförsörjningen
för mindre bemedlade, barnrika familjer och för ensamstående mödrar
med barn har bostadsutredningen uttalat att det vore önskvärt att dessa bidrag
förklarades skattefria. Någon invändning mot att de kommunala bidragen
behandlas på samma sätt som motsvarande statliga har ej gjorts i remissutlåtandena.
För egen del har jag ej heller något alt erinra häremot.
Jag vill emellertid understryka att det i detta sammanhang endast är fråga
om direkta motsvarigheter till de statliga familjebidragen och familjebostadsbidragen.
I den mån kommunerna lämnar bidrag av annan art till bostadskostnader
— exempelvis bostadstillägg inom folkpensionslagstiftningens
ram — bör de här föreslagna bestämmelserna om skattefrihet icke vara tilllämpliga;
för folkpension gäller som förut nämnts särskilda beskattningsregler.
Till genomförande av förslaget om skattefrihet för bidrag till egnahemsägare
(bostadsrättsinnehavare) har bostadsutredningen förutsatt, att egnahemsägaren
vid beräkning av nettointäkten av fastigheten skulle äga åtnjuta
avdrag för den del av räntan å lånat kapital liksom för den del av
tomträttsavgälden som erlagts medelst bostadsbidraget. Häremot har av
vissa remissinstanser, nämligen länsstyrelserna i Kalmar och Västmanlands
län, gensagor rests. En sådan avdragsrätt är emellertid nödvändig för att få
full likställdhet i beskattningshänseende mellan bidragen till hyresgäster
och bidragen till egnahemsägare. Den omständigheten att bidraget av olika
skäl icke utbetalas kontant till egnahemsägaren utan användes för gäldande
av ränta och amortering avseende lån å fastigheten bör icke föranleda
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
21
till att räntekostnaden skall anses ha guldits av annan än den skattskyldige.
Som riksskattenämnden och kammarrätten påpekat är emellertid en klarläggande
bestämmelse måhända erforderlig för att avdrag skall kunna medges.
Jag förordar därför att en särskild föreskrift meddelas att den omständigheten,
att en vid inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill omkostnad
helt eller delvis guldits med bidrag i enlighet med vad nyss nämnts,
icke må föranleda att avdrag vägras för omkostnaden i fråga.
Beträffande den författningsmässiga utformningen av den föreslagna lagstiftningen
om skattefrihet har ett par remissinstanser påpekat att bestämmelser
av denna karaktär rätteligen borde ha sin plats i kommunalskattelagen.
Med hänsyn till att bestämmelserna kan förväntas komma under omprövning
i samband med en utredning av frågan om sociala bidrag över huvud
eller i anslutning till den nu pågående allmänna översynen av kommunalskattelagen
genom 1950 års skattelagssakkunniga, har jag emellertid ansett
lämpligast att de föreslagna bestämmelserna såsom ett provisorium intages
i en särskild författning.
De föreslagna bestämmelserna synes böra träda i kraft snarast möjligt
och tillämpas redan vid innevarande års taxering.
Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande
av bostadskostnader.
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att til!
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hans Wenker.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Bihang.
Det remitterade förslaget
till
Förordning
angående skattefrihet för vissa bidrag åt familjer med barn.
Härigenom förordnas som följer.
Bidrag, som åtnjutes enligt kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512)
om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre
bemedlade, barnrika familjer, kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) om
lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre
bemedlade, barnrika familjer eller kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547)
om familj ebostadsbidrag och bränslebidrag, skall vid tillämpningen av kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt icke utgöra
skattepliktig inkomst.
Vad nu sagts skall gälla även i fråga om bidrag, som av statsmedel utgår
enligt grunderna i någon av nyssnämnda kungörelser eller som av kommunala
medel utgives i liknande form och med likartat syfte som bidrag enligt
någon av dessa kungörelser.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953 och äger tillämpning
å taxering som sker därefter.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 15 juni 1935 (nr 319)
angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag.
537100. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag