Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
1
Nr 5.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen och lag
angående ändrad lydelse av 4 § 5 mom. lagen den 5
juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde
till 192b års internationella konvention rörande konossement;
given Stockholms slott den 19 december
1952.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 255 §
sjölagen och lag angående ändrad lydelse av 4 § 5 mom. lagen den 5 juni
1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella
konvention rörande konossement.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås sådan ändring av den svenska sjölagstiftningen,
att såvitt angår fordringsägare som tillhör främmande stat betalning efter
guldvärde skall utgå endast i den mån detta följer av fördrag med den
främmande staten och denna genomfört motsvarande beräkning till förmån
för svenska fordringsägare. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 5.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
*
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen.
Härigenom förordnas, att 255 § sjölagen1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Nuvarande lijdelse.) (Föreslagen lydelse.)
255 §. 255 §.
Är ansvarigheten — ------fartygets dräktighet.
I förhållande--- — -— --stycket angivits.
I förhållande till fordringsägare
som tillhör främmande stat skall vad
i första stycket andra punkten och
andra stycket stadgas om att där angivna
belopp skola beräknas efter
guldvärde ej gälla, med mindre detta
följer av fördrag med den främmande
staten och denna genomfört
motsvarande beräkning till förmån
för svenska fordringsägare.
Att redaren--------och 259 §§.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1953; dock skall äldre lag gälla, då
redarens ansvarighet uppkommit dessförinnan. 1
1 Senaste lydelse, se SFS 1936: 276.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
3
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277)
i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention
rörande konossement.
Härigenom förordnas, att 4 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936 i anledning av
Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
4 §. 4 §.
5 mom. Bortfraktaren och-------verkliga värde.
Genom avtal —------— — förut sagts.
I förhållande till fordringsägare
som tillhör främmande stat skall vad
i första stycket första punkten stadgas
om att där angivet belopp skall
beräknas efter guldvärde ej gälla,
med mindre detta följer av fördrag
med den främmande staten och denna
genomfört motsvarande beräkning
till förmån för svenska fordringsägare.
Har avlastaren------denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1953; dock skall äldre lag gälla, då
bortfraktarens ansvarighet uppkommit dessförinnan.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 juni 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartementet anmäler t. f. chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Nordenstam, fråga om ändring av vissa i den svenska sjölagstiftningen
upptagna stadganden om betalning efter guldvärde.
Föredraganden anför följande.
År 1924 avslutades i Bryssel två internationella konventioner, den ena
rörande begränsning av redareansvaret och den andra angående fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement. Båda konventionerna
har biträtts av Sverige och med verkan från och med den 1 januari
1939 införlivats med svensk sjölagstiftning. I detta avseende må hänvisas
till tionde kapitlet (254—266 §§) sjölagen, vilket kapitel bär rubriken
Om begränsning av redareansvaret, lagen den 5 juni 1936 i anledning av
Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement
samt vissa föreskrifter i sjölagens befraktningskapitel, särskilt 122 §.
Även i Danmark, Finland och Norge har konventionerna införlivats med den
nationella lagstiftningen.
Enligt ansvarsbegränsningskonventionen gäller i fråga om redarens ansvarighet
att denna är begränsad till fartygets värde med tillägg av vissa
belopp, men att i vissa närmare angivna fall ansvarigheten må begränsas till
ett belopp av högst 8 pund sterling för ton av fartygets dräktighet (art. 1).
Vid personskada inträder dock ett tilläggsansvar intill ett belopp av ytterligare
8 pund sterling för ton (art. 7). I konventionen föreskrives (art. 15),
att med myntenheter, som omförmäles i konventionen, förstås myntenheter
i guld samt att de av de fördragsslutande staterna, vilka icke begagnar
pund sterling som myntenhet, förbehåller sig rätt att i runda tal efter
sina myntsystem förvandla de belopp, som i konventionen angivits i pund
sterling. Bestämmelserna i konventionen skall tillämpas i varje fördragsslutande
stat, om det fartyg, för vilket begränsningen i ansvarigheten åbe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
5
ropas, tillhör fördragsslutande stat, ävensom i övriga i de särskilda staternas
lagar angivna fall (art. 12). Det heter dock i samma artikel, att de
fördragsslutande staterna icke är skyldiga att tillämpa konventionens bestämmelser
till förmån för parter, som tillhör en icke fördragsslutande stat.
I den svenska sjölagen har ansvarsbegränsningskonventionens nu nämnda
grundsatser upptagits. Därvid har (255 § i lagrummets lydelse enligt lag
den 5 juni 1936; SFS 1936: 276) stadgats bland annat, att med avseende å
vissa fordringar redarens ansvarighet ej må överstiga 145 kronor i guld för
ton av fartygets dräktighet och vid personskada ytterligare samma belopp
därutöver.
I konossementskonventionen stadgas (art. 4 punkt 5) att fraktföraren liksom
fartyget i princip icke skall svara för förluster av eller skador å transporterat
gods till högre belopp än 100 pund sterling för kolli eller annan enhet
av godset. Även denna konvention innehåller (art. 9) samma bestämmelser
om guldberäkning och omräkning i inländsk valuta, som upptagits i ansvarsbegränsningskonventionen.
Bestämmelserna i konossementskonventionen
skall i princip tillämpas på varje konossejnent som utfärdas i en av de
fördragsslutande staterna.
I 1936 års svenska konossementslag (SFS 1936: 277) stadgas i överensstämmelse
härmed (4 § 5 mom.), att bortfraktaren och fartyget i princip
icke svarar till högre belopp än 1 800 kronor i guld för varje kolli eller annan
enhet av godset.
Det är att märka, att konossementslagens tillämplighetsområde är begränsat.
Lagen skall sålunda —- i stället för vad sjölagen i motsvarande delar
innehåller — lända till efterrättelse vid befordran av gods sjöledes från Sverige
till främmande stat samt till Sverige från sådan främmande stat, som är
ansluten till konossementskonventionen, dock med undantag för befordran
till eller från Danmark, Finland eller Norge (se SFS 1938: 771 och 772 samt
1939:885 och 886). Konossementslagen gäller alltså icke beträffande inrikes
eller internordisk sjöfart och ej heller beträffande sådan utrikes fart, som
avser befordran till Sverige från en icke-konventionsstat. I dessa fall gäller
sjölagens regler oinskränkt, vilket innebär att bortfraktaren äger göra förbehåll
om att ansvarigheten för varje kolli eller annan enhet av godset ej
skall överstiga 1 800 kronor i pappersvärde (se 122 § första och andra st.
sjölagen). Vad däremot angår redarens totala ansvarighet gäller enligt förut
återgivna, från ansvarsbegränsningskonventionen hämtade föreskrifter, att
jämväl i fråga om befordran som nyss nämnts ansvarigheten, där den skall
fastställas för ton av fartygets dräktighet, beräknas efter guldvärde (255 §
sjölagen). En allmän förutsättning för att konossementslagens eller sjölagens
ansvarighetsregler skall lända till efterrättelse är uppenbarligen, att
enligt internationellt privaträttsliga grundsatser svensk sjörätt över huvud
taget är tillämplig. I
I skrivelse till Konungen den 22 november 1949 har Svensk förening för
internationell sjörätt hemställt, att en utredning måtte komma till stånd i
syfte att på lämpligt sätt begränsa guldklausulens tillämplighet i svensk
sjörätt.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Föreningen anförde därvid beträffande ansvarsbegränsningskonventionen
bland annat följande:
De förhoppningar som vid ansvarsbegränsningskonventionens tillkomst
hystes om internationell uniformitet å förevarande område ha ej infriats.
Konventionen har nämligen antagits endast av ett jämförelsevis ringa antal
länder, nämligen förutom de fyra nordiska länderna av Belgien, Brasilien,
Frankrike, Monaco, Polen, Portugal, Spanien och Ungern. Storbritannien och
Amerikas förenta stater ha ej ratificerat konventionen och torde ej heller
komma att göra det.
Inom Comité Maritiine International har initiativ tagits för att revidera
ansvarsbegränsningskonventionen i hela dess vidd. Bland annat har därvid
bestämmelsen om guldheräkning uppmärksammats. Den i 255 § svenska
sjölagen upptagna guldklausulen gäller utan någon inskränkning, alltså för
såväl inrikes som utrikes fart och oberoeendc av vederbörande fordringsägares
nationalitet. I Danmark och Finland har man förfarit på enahanda sätt.
under det att enligt den norska sjölagen (§ 266 andra st.) guldberäkning
gäller endast i förhållande till fordringsägare som hör hemma i främmande
stat, såframt detta följer av »overenskomst med vedkommende fremmede
stat og denne har gjennemfprt tilsvarande beregning til fordel for norske
fordringshavere». Den i Norge sålunda genomförda ömsesidighetsprincipen
har motiverats med att främmande länder icke tillämpade guldberäkning eller
att tvekan härutinnan förelåge och att anledning i vart fall saknades att
giva guldklausulen större räckvidd än konventionen förpliktar till. Om en
stat icke tillämpar guldklausulen i förhållande till norska medborgare, ansågs
den ej heller kunna med fog klaga över att man från norsk sida gör
detsamma (se Ot. prop. 1937 nr 23 s. 7—8).
Beträffande innebörden av de norska lagreglerna i ämnet må framhållas
att guldberäkning icke gäller i förhållande till det egna landets undersåtar
samt att med »overenskomst med vedkommende fremmede stat» torde åsyftas
konventionen om ansvarsbegränsning. Guldberäkning skulle således enligt
norsk rätt tillämpas i förhållande till fordringsägare i de övriga nordiska
länderna.
Den med ansvarsbegränsningskonventionen åsyftade internationella uniformiteten
har uppenbarligen ytterligare försvårats genom rådande förhållanden
på penningmarknaden. Försök att råda bot härpå ha icke lett till
resultat. Svensk förening för internationell sjörätt har i yttranden till Comité
Maritime International såväl 1947 som 1949 framhållit, att genom den svenska
lagens bestämmelser om guldberäkning svenska redare komma i en ofördelaktig
situation i jämförelse med redare i främmande länder, vars lagstiftning
ej innehåller motsvarande bestämmelser samt tillika förklarat sig
ha för avsikt föreslå den svenska regeringen att begränsa guldklausulens tilllämplighet
på liknande sätt som i Norge.
Innan det internationella arbete, som nu skall igångsättas för en revision
av ansvarsbegränsningskonventionen, kan förväntas leda till slutligt resultat
lärer åtskilliga år förflyta. Under sådana förhållanden finner föreningen det
önskvärt, att redan nu åtgärder vidtagas för en ändring av 255 § sjölagen
i den riktning ovan antytts.
Beträffande konossementskonventionen erinrade sjörättsföreningen,
att i de danska och finska konossementslagarna upptagits motsvarande
guldklausul som i den svenska konossementslagen, medan den norska
lagen (8 §) utformats efter samma ömsesidighetsprincip som 266 § norska
sjölagen. Föreningen framhöll vidare, att konossementskonventionen vunnit
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
7
mycket vidsträckt anslutning och att några frågor om revision av densamma
ej vore under behandling, bortsett från dess guldklausul. I vilken utsträckning
främmande länder tillämpade guldberäkning vore oklart. Amerikas förenta
stater hade i sin lagstiftning stadgat en begränsning av ansvaret för varje
kolli eller enhet av godset till 500 dollars »lawful money». Enligt fransk och
tysk lagstiftning gällde ej guldberäkning. Vid en internationell konferens
hösten 1949 hade engelska representanter uttalat sig mot en guldberäkning
men förklarat, att man måhända i stället borde överväga att höja ansvarsgränsen
utöver 100 pund sterling (i pappersvaluta). Den engelska konossementslagstiftningen
hade emellertid upptagit konventionens guldklausul.
Sedan sjörättsföreningens skrivelse remitterats till kommerskollegium och
kollegium därvid anmodats att höra de myndigheter och sammanslutningar
som kollegium funne lämpligt, har kommerskollegium den 29 december 1951
inkommit med yttrande i ärendet och därvid bifogat yttranden av Sveriges
redareförening, Sveriges segelfartygsförening, sjöassuradörernas förening,
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.
Dessa senare yttranden äro dagtecknade mellan den 29 mars
och den 19 september 1950.
Redareföreningen anför:
Den svenska lagstiftningen om betalning i guld innebär för de svenska
redarna en börda, som flertalet av deras utländska konkurrenter äro helt
eller delvis befriade från. I vissa länder, där redarnas maximala betalningsskyldighet
angivits i pappersvaluta och sålunda icke i guld, har penningvärdeförsämringen
framträtt med långt större styrka än i Sverige. I dylika
fall kan den svenske redarens betalningsskyldighet bli mångdubbelt större
än hans utländska konkurrenters i motsvarande situation. I andra länder,
där penningvärdet fallit kraftigt om än icke katastrofalt, har man på olika
vägar nått fram till regler, som äro avsevärt lindrigare än de svenska reglerna.
Till denna senare kategori höra de ur konkurrenssynpunkt viktigaste
länderna, Storbritannien, Norge och USA.
De ogynnsamma verkningarna av den svenska lagstiftningen på detta område
accentueras därav, att reglerna angående lagkonflikter inom dessa delar
av sjörätten i många länder äro utformade i enlighet med principen om
flaggans lag, d. v. s. på sådant sätt att redarna få åtnjuta förmånen av ansvarsbegränsning
i enlighet med lagstiftningen i fartygets hemland. I de
fall åter, då principen om flaggans lag icke tillämpas och då den förmånligare
utländska lagstiftningen sålunda principiellt skulle kunna vara tilllämplig
även å svenska redare, saknar i allmänhet den svenske redaren möjlighet
att begagna sig därav, enär hans borgenärer genom att instämma
saken till svensk domstol kunna få de strängare svenska reglerna tillämpliga
å rättsförhållandet. Det torde icke råda någon tvekan, att den svenska
lagstiftningen i detta hänseende kraftigt missgynnar den svenska sjöfartsnäringen.
Dessa olägenheter kunna i huvudsak elimineras genom en ändring av guldklausulerna
i 255 g sjölagen och 4 § 5 mom. lconossementslagen. Gentemot
en övergång till lagstiftning på basis av pappersvaluta kunde visserligen invändas,
att föreskrifterna om betalning i guld föranletts av önskemålet att
främja sjörättens internationella unifiering samt att en ändring av reglerna
skulle motverka strävandena att unifiera sjörätten. Såframt de nya reglerna
utformas i enlighet med ömsesidighetsprincipen — och något annat
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
torde icke ha ifrågasatts ■— skulle emellertid den föreslagna ändringen icke
inverka menligt utan tvärtom gynnsamt på unifieringssträvandena. Intressenterna
i de stater, som icke anslutit sig till ansvarsbegränsnings- och
konossementskonventionerna, åtnjuta nämligen för närvarande förmånen
att i bl. a. Sverige erhålla betalning i guldvaluta. Dessa stater sakna givetvis
anledning att ansluta sig till konventionerna, om de finna sig redan åtnjuta
de förmåner, som konventionerna avse att bereda, utan att dock i gengäld
vara underkastade den av konventionerna stipulerade, mer omfattande betalningsskyldigheten
vis-å-vis utländska intressenter. Därest de till konventionerna
anslutna staternas, och däribland Sveriges, lagstiftning utformas i
enlighet med ömsesidighetsprincipen, skulle däremot övriga stater finna det
med sin fördel förenligt att ansluta sig till ifrågavarande internationella
konventioner. Det internationella unifieringsarbetet skulle sålunda främjas
av den föreslagna svenska lagändringen.
Redareföreningen fortsätter:
Med hänsyn till önskemålet om en nordisk likformighet i sjörättslagstiftningen
erbjuder det knappast några större svårigheter att i detalj utforma
de nya svenska lagreglerna. Dessa böra givetvis så nära som möjligt ansluta
sig till de i Norge redan gällande reglerna. En dylik överensstämmelse
kan åvägabringas, därest man i den svenska sjölagen vidtager den ändringen,
att orden »i guld» uti 255 § första och andra styckena utgå samt i
stället ett nytt stycke fogas till 266 § sjölagen av motsvarande innehåll som
det stadgande, vilket för närvarande ingår i 266 § andra stycket norska sjölagen.
,Vid införlivandet av sistsagda stadgande med svensk rätt synes man
såvitt möjligt böra ordagrant översätta den norska lagtexten till svenska
språket. På motsvarande sätt bör i konossementslagen göras den ändringen,
att orden »i guld» uti 4 § 5 mom. utgå samt att i stället till lagen fogas en
åttonde paragraf, innehållande i översättning till svenska språket det stadgande,
som ingår i 8 § utav den norska konossementslagen.
Erfarenheterna från Norge ha icke givit vid handen, att en lagstiftning
på ömsesidighetsbasis skulle vålla tillämpningssvårigheter i fråga om vare
sig sjölagen eller konossementslagen. Man kan med hänsyn härtill taga för
visst, att alldeles likartade regler i den svenska lagstiftningen icke heller
skulle giva anledning till dylika svårigheter.
Redareföreningen yttrar avslutningsvis, att det med hänsyn till rådande
omständigheter, främst den i september 1949 genomförda devalveringen av
den svenska kronan, framstode som angeläget, att de berörda ändringarna i
den svenska sjölagstiftningen vidtoges utan dröjsmål. Med hänsyn till de
ifrågasatta ändringarnas okomplicerade beskaffenhet syntes det enligt redareföreningens
uppfattning icke vara erforderligt, att någon särskild kommitté
tillsattes för att utreda frågan om dylika lagändringar.
Segelfartggsf öreningen tillstyrker sådan ändring av 255 § sjölagen, att
redarens maximala betalningsskyldighet bestämmes till där angivet belopp
i guldkronor, såvitt angår förhållandet till intressenter i de länder, där
svenska intressenter beretts motsvarande förmån, men till samma antal
papperskronor vad angår övriga intressenter.
Sjöassuradörernas förening finner övervägande skäl tala för att man tills
vidare ställer sig avvaktande till en revision av själva konventionerna men
tillstyrker en utredning med syfte att i görligaste mån tillfälligtvis eliminera
de nackdelar, vilka äro förenade med konventionernas tillämpning under
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
9
nuvarande förhållanden. Föreningen fäster främst avseende vid att en ändring
kommer till stånd av 255 § sjölagen. Den nuvarande avfattningen av
denna paragraf påverkar nämligen — anför föreningen — den svenska
betalningsbalansen i ogynnsam riktning, därför att den i fråga om de ekonomiska
konsekvenserna vid fartygs sammanstötning försätter svenska intressenter
i oskäligt ogynnsam ställning, enär det svenska ansvaret gäller
i guldkronor medan i fråga om åtskilliga andra länder fartygsansvaret räknas
i pappersvaluta. I fråga om en ändring av 4 § 5 mom. konossementslagen
ställer sig föreningen däremot mera tveksam. Det kan nämligen
enligt föreningens mening förmodas, att införandet av en ömsesidighetsregel
av samma karaktär som den i den norska konossementslagen kommer att
medföra betydande svårigheter vid rättstillämpningen, bl. a. på grund av
den omständigheten, att klarhet icke föreligger om vilka av olika nationella
konossementsregler, som skola komma i tillämpning vid varje särskilt fall.
Dessa spörsmål borde dock kunna belysas genom en utredning.
Stockholms handelskammare anför:
Det är enligt handelskammarens mening uppenbart, att ratificeringen av
de här ifrågavarande båda konventionerna och deras införlivande med
svensk lagstiftning byggde på den förutsättningen att flertalet övriga sjöfartsidkande
nationer skulle vidtaga motsvarande åtgärder och att alltså
internationell likformighet i stor utsträckning skulle kunna uppnås i fråga
om reglerna för bortfraktarens ansvar. Då dessa förutsättningar icke infriats
och då den svenska generella tillämpningen av guldklausulen, särskilt under
nu rådande internationella valutaförhållanden, är ägnad att medföra otillfredsställande
konsekvenser för den svenska rederinäringen, måste en ändring
av de nuvarande reglerna anses i hög grad motiverad. En ändrad tilllämpning
av guldklausulbestämmelserna i riktning exempelvis mot det i
Norge tillämpade systemet synes icke behöva försvåra en i och för sig önskvärd
internationell samordning på sjörättens område. Handelskammaren vill
för den skull icke motsätta sig att frågan om en ändring av dessa bestämmelser
upptages till utredning. Därvid torde särskilt böra undersökas, huruvida
den norska sjölagens guldklausulsbestämmelser kunna accepteras eller
om andra bättre lösningar stå att vinna. Särskilt då det gäller den ifrågasatta
ändringen av konossementslagen torde nämligen de norska bestämmelserna
vara ägnade att medföra betydande svårigheter vid rättstillämpningen.
Handelskammaren i Göteborg förordar en ändring av både 255 § sjölagen
och 4 § 5 mom. konossementslagen, så att de svenska redarnas maximiansvar
ej längre generellt skall beräknas i guldvaluta, utan att ansvar enligt dylik
beräkning endast skall förekomma i förhållande till fordringsägare i sådana
länder, som själva tillämpa »guldklausul» gentemot svenska fordringsägare.
Ett genomförande av dessa lagändringar syntes icke vara förenat med några
särskilda praktiska svårigheter. Med ledning av de gällande norska bestämmelserna
borde ändringarna i sjölagen och konossementslagen kunna
genomföras ganska enkelt. Handelskammaren vill därför ifrågasätta om
det, såsom föreslagits av sjörättsföreningen, är obetingat nödvändigt att
verkställa någon ytterligare särskild utredning i frågan.
Skånes handelskammare förordar, att både sjölagen och konossements -
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
lagen ändras till överensstämmelse med norsk rätt. Av allt att döma skulle
dessa ändringar kunna genomföras utan att från utlandets sida någon berättigad
erinran kunde göras däremot. Ej heller syntes vare sig ur de svenska
varuägarnas eller ur de svenska assuradörernas synpunkt någon invändning
kunna göras mot lagändringarna i fråga.
Kommerskollegium framhåller inledningsvis att den omständighet, som
närmast givit anledning till sjörättsföreningens framställning, nämligen den
bristande internationella uniformiteten i fråga om begränsningen av redareansvaret
i fall som avses i tionde kapitlet sjölagen respektive av bortfraktarens
ansvar enligt konossementslagen, blivit ännu mer iögonfallande efter
det kollegium mottog remissen, emedan Finland och Danmark på senare
tid upphävt eller ändrat i dessa länder förut bestående regler om beräkning
av ansvarighetsbeloppen efter guldvärde. Enligt vad kollegium inhämtat
hade så skett i Finland genom lagar den 30 juni 1950 om ändring av sjölagen
respektive av lagen i anledning av Finlands tillträde till konossementskonventionen
och i Danmark genom lagar den 14 mars 1951 om ändring i
sjölagen respektive i lagen om genomförandet av konossementskonventionen.
Kommerskollegium fortsätter:
Enär vid sådant förhållande, efter vad det upplysts, numera endast Sverige
förbehållslöst tillämpar guldklausulen i fråga om begränsningen av redareansvarigheten
enligt sjölagen och då vidare, såvitt kollegium kunnat
finna, de flesta av de länder som tillträtt konossementskonventionen icke
fastställt bortfraktarens maximala ansvarighet efter guldvärde, medan åter
några av de stater som ursprungligen så gjort numera ändrat sina regler i
detta hänseende till att gälla pappersvaluta, förefaller det icke längre föreligga
skäl att för vårt lands vidkommande fastliålla vid tillämpning av guldklausulen
på sätt hittills skett vare sig i det ena eller i det andra fallet.
I likhet med redareföreningen synes sjörättsföreningen icke ha åsyftat
längre gående ändring än som motsvarar ordningen i Norge, vartill Finland
genom 1950 års lagändringar anslutit sig, nämligen så att redarens maximala
ansvarighet skulle fastställas i guldkronor i förhållande till intressenter i
land där samma förmån beretts svenska fordringsägare, och eljest i papperskronor.
Denna fråga har i Danmark ägnats uppmärksamhet under förarbetena
till 1951 års lagändringar och i regeringens förslag föranlett uttalande
av innehåll, att man funnit riktigast föreslå att beräkningen efter guldvärde
helt övergives, och detta dels emedan det numera vore vanskligt att fastställa
det sanna guldvärdet och dels enär reciprocitetsregeln skulle skapa
vanskligheter i fall då fordringsägare av olika nationalitet uppträdde i samma
sak och redaren sålunda skulle kunna komma att häfta efter guldvärde
i förhållande till somliga av dem men icke till andra.
Kollegium skulle för sin del närmast vara böjt för att ansluta sig till den
mening som sålunda kommit till uttryck i Danmark, i all synnerhet som
man efter allt att döma icke har anledning förmoda att reciprocitetsregeln
kommer att hava någon större betydelse i praktiken.
I anslutning därtill torde man emellertid också få taga ställning till frågan
huruvida ett frångående av regeln om beräkning efter guldvärde förutsätter
uppsägning av respektive konventioner. Detta har i Danmark icke ansetts
erforderligt, och till stöd för en sådan ståndpunkt lärer kunna göras gällande
dels att de förutsättningar under vilka guldklausulen upptogs i konven
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
11
tioncrna icke längre synas vara för handen och dels att de flesta länder som
ratificerat dem, av föreliggande upplysningar att döma, icke ansett sig förpliktade
att införa bestämmelse om begränsningsbeloppets beräkning efter
guldvärde.
Emot en uteslutning av guldklausulen ur den svenska sjölagstiftningen
kan emellertid ur strängt formell synpunkt invändas, att Sveriges ratifikation
av konventionerna trots allt medför förpliktelse att garantera tillämpning
av klausulen, så länge konventionerna gälla oförändrade; visserligen lärer
anspråk härå icke kunna resas av rättsägare i något främmande land, med
mindre man där är beredd att uppfylla motsvarande förpliktelse, men principiellt
sett kan invändningen måhända icke bestridas.
En sida av saken som påkallar särskild uppmärksamhet är frågan om
avvägningen av ersättningsbeloppen i förhållande till inhemska rättsägare,
vilka uppenbarligen skulle komma i ett sämre läge vid en ansvarsbegränsning
med oförändrat krontal i pappersvaluta. Denna synpunkt har i Finland
föranlett en väsentlig höjning av ansvarsbeloppen i samband med 1950
års lagändringar; i Danmark lämnades däremot beloppen oförändrade och
i Norge kvarstå likaledes de ursprungliga beloppen. I tider av obeständigt
penningvärde kan det synas mindre ändamålsenligt att justera sådana värdegränser
som de ifrågavarande, men det lärer å andra sidan knappast
kunna undgå att framkalla invändningar om guldberäkningen övergives
utan justering av beloppen.
Därest betraktelser av detta slag skulle föranleda den uppfattningen, att
det under rådande föidiållande vore klokast att tillsvidare icke företaga någon
ändring i gällande ordning, synes detta dock icke få utgöra hinder fölen
sådan justering av ifrågavarande lagregler att betalning efter guldvärde
icke skall åvila den förpliktade i förhållande till fordringsägare i främmande
stat, med mindre denna stat tillerkänner svensk medborgare samma förmån.
Detta synes kollegium utgöra det minsta som i förhandenvarande läge bör
göras i avvaktan på en mera tillfredsställande internationell ordning i här
avhandlade hänseenden.
Departementschefen.
Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att bortfraktarens ansvarighet
bestämts efter guldvärde enligt både ansvarsbegränsningskonventionen
och konossementskonventionen. Anledningen härtill var, att det ansågs
önskvärt att uppnå en viss fasthet med hänsyn till inbördes variationer
i värde mellan skilda länders mynt. Detta led i strävandena att skapa en
universell sjörätt har fullföljts i den svenska sjölagstiftningen, i det att en
förbehållslös regel om betalning efter guldvärde upptagits i både 255 § sjölagen
och 4 § 5 mom. konossementslagen. När dessa regler införlivades med
svensk rätt, utgick man självfallet från att motsvarande åtgärd skulle vidtagas
av flertalet övriga sjöfartsidkande nationer av någon större betydelse.
Man hoppades med andra ord, att en verklig internationell likformighet i
stor utsträckning skulle kunna uppnås i fråga om reglerna för bortfraktarens
ansvar. Denna förhoppning har emellertid alls icke infriats. Ansvarsbegränsningskonventionen
har sålunda icke biträtts av de ur sjöfartssynpunkt mest
betydelsfulla staterna, och de flesta av de länder som tillträtt konossementskonventionen
har icke fastställt bortfraktarens maximala ansvarighet efter
guldvärde. Vad de nordiska länderna beträffar förhåller det sig visserligen
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
så, att de alla tillträtt båda konventionerna, men i Norge infördes redan 1937
en ordning, enligt vilken betalning efter guldvärde skall ske endast i förhållande
till fordringsägare, som äro hemmahörande i sådana främmande stater
vilka själva genomfört motsvarande beräkning till förmån för norska
fordringsägare. Samma ömsesidighetsprincip har år 1950 genomförts också
i den finska sjölagstiftningen, under det att Danmark året därpå beslutat att
helt slopa de i sjölagen och konossementslagen upptagna guldklausulerna.
Förhållandena har alltså utvecklats på ett sådant sätt, att Sverige i dagens
läge torde vara den enda stat i världen, vars lagstiftning ålägger redarna
förbehållslös skyldighet att betala efter guldvärde både i de fall som regleras
av ansvarsbegränsningskonventionen och i de fall som behandlas i konossementskonventionen.
Det säger sig självt, att denna ordning måste innebära en belastning för
den svenska rederinäringen. Det är därför angeläget att på lämpligt sätt begränsa
de svenska redarnas skyldighet att betala efter guldvärde. En lösning
av problemet bör komma till stånd så snart som möjligt, och det synes
icke erforderligt att dessförinnan låta verkställa någon särskild utredning i
ämnet. Lika litet som i övriga nordiska länder torde för vår del någon»
skillnad böra göras mellan sjölagen och konossementslagen. En lagändring
bör alltså ta sikte på båda de guldklausuler, som upptagits i svensk sjölagstiftning.
Hur en sådan lagändring i detalj skall genomföras kan, såsom kommerskollegium
i sitt yttrande närmare utvecklat, vara föremål för delade meningar.
I ett avseende torde emellertid någon tvekan icke behöva råda. Det
synes nämligen uppenbart, att i förhållande till fordringsägare som tillhör
främmande stat betalningsskyldighet efter guldvärde icke bör föreligga under
annan förutsättning än att den främmande staten tillerkänner svenska fordringsägare
samma förmån. I likhet med vad som är fallet enligt norsk och
finsk rätt bör alltså förutsättning för skyldighet att betala efter guldvärde
till fordringägare i främmande stat vara, att sådan skyldighet följer av fördrag
med den främmande staten — fördraget kan självfallet utgöra just
den internationella konventionen i ämnet — samt att staten i fråga även
i praktiken genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare.
En sådan lagändring kan icke anses rimligen stå i strid mot konventionerna.
I ansvarsbegränsningskonventionen stadgas uttryckligen, att fördragsslutande
stat icke är skyldig att tillämpa konventionens bestämmelser
till förmån för parter, som tillhör en icke fördragsslutande stat, och konossementskonventionen
måste anses bygga på samma princip. Och vad angår
förhållandet till en fördragsslutande stat kan en sådan stat, om den icke
själv uppfyller sina förpliktelser beträffande guldklausulen i förhållande
till svenska fordringsägare, icke rikta någon berättigad invändning mot att
man förfar på samma sätt från svensk sida. Denna tankegång har godtagits
såväl i Norge som i Finland.
Mera tveksamt är, om skyldigheten att betala efter guldvärde bör upphävas
även i förhållande till svenska fordringsägare. Konventionerna torde icke
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
13
i och för sig lägga något hinder i vägen härför, och det är att märka, att
enligt både finsk och norsk rätt -—• och givetvis även enligt dansk rätt -—
betalning till inhemska fordringsägare må ske efter pappersvärde. När denna
ordning år 1950 genomfördes i Finland, skedde visserligen samtidigt en
väsentlig höjning av de nominella ansvarsbeloppen, men med hänsyn till den
starka försämringen av penningvärdet i Finland understiger dock beloppen
även efter höjningen motsvarande nominella belopp enligt svensk lag. I Danmark
lämnades däremot beloppen oförändrade, när guldklausulerna år 1951
helt borttogs, och i Norge kvarstår likaledes de ursprungliga beloppen. Såsom
kommerskollegium framhållit skulle det likväl knappast kunna undgå
att framkalla invändningar, om guldberäkningen övergåves i förhållande till
svenska fordringsägare utan någon som helst justering av beloppen. En sådan
uppskrivning torde emellertid av olika skäl ej böra ifrågakomma. På grund
härav synes det rimligast att bibehålla betalningsskyldigheten efter guldvärde
i förhållande till svenska fordringsägare.
I enlighet med vad som nu sagts har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen och till lag angående
ändrad lydelse av 4 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning
av Sveriges tillträde till 192k års internationella konvention rörande
konossement.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
K. G. Grönhagen.
1 Denna" bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
Utdrag av$ protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 scpl
tember 1952.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 25 juni 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 6 juni 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till lag angående ändrad lydelse av 255 § sjölagen och till
lag angående ändrad lydelse av 5 § 5 mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277)
i anledning av Sveriges tillträde till 1925 års internationella konvention
rörande konossement.
Till lagrådet hade från Sveriges redareförening inkommit en den 16 september
1952 dagtecknad skrivelse i ärendet jämte en därvid fogad promemoria.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, ävensom skrivelsen och
promemorian föredrogos inför lagrådet av t. f. byråchefen för lagärenden i
justitiedepartementet, hovrättsassessorn S. Dennemark.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
15
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 december 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartemenet anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, lagrådets den 23 september 1952 avgivna utlåtande
över de den 6 juni 1952 till lagrådet remitterade förslagen till lag angående
ändrad Igdelse av 255 § sjölagen och lag angående ändrad lydelse av 4 §
5 mom. lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde
till 1925 års internationella konvention rörande konossement, samt hemställer,
att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Harriet Slangenberg.