Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

1

Nr 40.

Kungl. Maj:is proposition till riksdagen angående ersättning
till V. G. G. Andersson m. fl.; given Stockholms
slott den 30 januari 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ingvar Lindell.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen underställes riksdagens prövning dels två ärenden angående
ersättning för skada ådragen under militärtjänstgöring, dels ett
ärende angående livränta åt efterlevande till en person som avlidit under
militärtjänstgöring, dels ett ärende angående livränta åt efterlevande till
en person, som avlidit av skada som tillfogats honom vid trafik med en
kronan tillhörig bil, dels ock ett ärende angående ersättning för skada
ådragen under färd till hästbesiktning jämlikt militära uttagningsförordningen.

1—146 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 40.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr iO.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 30 januari 1953.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Lindell, följande.

1.

I samband med en av Göta ingenjör kår anordnad militär övning inträffade
den 18 november 1948 en sprängningsolycka, varvid värnpliktige
691-12-47 V. G. G. Andersson, Stenholm, Huskvarna, fick sitt ena öga
skadat.

I anledning av skadan har riksförsäkringsanstalten genom särskilda
beslut, såvitt nu är i fråga senast den 30 mars 1951, tillerkänt Andersson
livränta enligt militärersättningsförordningen för tiden den 28 mars 1949
—• den 27 mars 1954, varvid invaliditetsgraden fastställts till 20 %.

Genom beslut den 5 maj 1950 och den 20 september 1951 har Kungl.
Maj :t medgivit, att Andersson fick beredas ersättning, bland annat, i
form av livränta för tiden den 28 mars 1949 — den 27 mars 1954, beräknad
efter en invaliditetsgrad av 20 procent och en årsinkomst av 5 700
kronor, med avdrag av från riksförsäkringsanstalten för motsvarande tid
utgående ersättning, dock med iakttagande att å den sålunda bestämda
livräntan icke fick utgå någon sådan tilläggsförmån som enligt gällande
bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare. I ärendet hade försvarets
civilförvaltning, arméförvaltningens tygavdelning och försvarets skaderegleringsnämnd
förklarat sig anse, att Andersson skadats under sådana omständigheter
att kronan var skyldig att till honom utgiva ojämkat skadestånd.

I september 1951 fick Andersson det skadade ögat bortopererat och
ersatt med protes.

Härefter har riksförsäkringsanstalten genom beslut den 1 november
1951, med jämkning av sitt beslut den 30 mars 1951, tillerkänt Andersson
en livsvarig livränta för tid från och med den 1 oktober 1951 med 50
kronor för månad, varvid invaliditetsgraden beräknats till 25 %.

Kung!. Maj:ts proposition nr 40.

3

I skrivelse den 17 december 1951 till försvarets civilförvaltning har
Andersson fordrat ytterligare ersättning av kronan och därvid, såvitt nu
är i fråga, yrkat sådan jämkning av Kungl. Maj :ts beslut den 20 september
1951 att livräntan för tiden den 1 oktober 1951—den 27 mars 1954
beräknas efter en invaliditetsgrad av 25 procent.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen (tygavdelningen) har
i gemensam skrivelse den 17 april 1952 till Kungl. Maj :t överlämnat ärendet
med därtill hörande handlingar.

Försvarets skaderegleringsnärnnd, som yttrat sig i ärendet,
har förordat att Andersson nu tillerkännes en livsvarig livränta, beräknad
efter en invaliditetsgrad av 25 procent och en beräknad inkomst av 5 700
kronor om året, med avdrag av från riksförsäkringsanstalten utgående livränta.

Civilförvaltningen och tygavdelningen, vilka anslutit sig till skaderegleringsnämndens
åsikt, att livränta nu bör fastställas för Anderssons
återstående livstid, att utgå enligt av nämnden föreslagna grunder, har
hemställt, att Kungl. Maj :t måtte dels tillerkänna Andersson ersättning i
enlighet härmed för tiden till och med den 30 juni 1953, dels ock föreslå
riksdagen att Andersson för tid från och med den 1 juli 1953 måtte tillerkännas
en enligt samma grunder beräknad livsvarig livränta.

Genom beslut den 6 juni 1952 har Kungl. Maj:t, med ändring av beslutet
den 20 september 1951, medgivit att Andersson må från anslaget
Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet m. m.
beredas ersättning i form av livränta för tiden den 1 oktober 1951—den 30
juni 1953, beräknad efter en årlig inkomst av 5 700 kronor och en invaliditetsgrad
av 25 procent, med avdrag för vad Andersson under samma tid
uppburit eller kommer att uppbära i periodisk ersättning från riksförsäkringsanstalten,
dock med iakttagande av att å den sålunda bestämda
livräntan icke får utgå sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser
eljest tillkommer pensionstagare.

Statskontoret har i utlåtande den 18 november 1952 förklarat sig icke
ha något att erinra mot att Andersson beredes livsvarig livränta från och
med den 1 juli 1953 med belopp och enligt de grunder i övrigt, som angivits
i Kungl. Maj:ts beslut den 6 juni 1952.

Föredraganden.

Genom förenämnda beslut av Kungl. Maj:t den 20 september 1951 tillerkändes
Andersson livränta för tid till och med den 27 mars 1954, beräknad
efter en årsinkomst av 5 700 kronor och en invaliditetsgrad av
20 %. Enligt beslutet den 6 juni 1952 skall livräntan för tiden den 1 oktober
1951—den 30 juni 1953 i stället utgå efter en invaliditetsgrad av
25 %. För tid efter sistnämnda dag synes livsvarig livränta böra utgå på

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

sätt civilförvaltningen och arméförvaltningen föreslagit med iakttagande
av att å livräntan icke bör utgå någon sådan tilläggsförmån som enligt
gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare. Livräntan synes
böra bestridas från anslaget Diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må från och
med den 1 juli 1953 till V. G. G. Andersson utgå livsvarig
livränta efter en beräknad årsinkomst av 5 700 kronor och
en invaliditetsgrad av 25 procent -— dock med avdrag för
vad han på grund av olyckshändelsen uppbär i periodisk ersättning
från riksförsäkringsanstalten, livräntetillägg dock
undantaget — med iakttagande att å den sålunda bestämda
livräntan icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån som
enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

2.

Den 22 maj 1946 havererade ett Västmanlands flygflottilj tillhörigt
flygplan, varvid dåvarande furiren G. F. Reutne, vilken såsom flygsignalist
medföljde flygplanet, skadades så svårt, att vänstra benet måste amputeras.
Enligt undersökning hade haveriet i första hand förorsakats av
vissa bristfälligheter i motorns tändsystem.

Genom beslut den 1 juni och den 31 augusti 1951 samt den 15 maj
1952 medgav Kungl. Maj :t, att Reutne i anledning av ifrågavarande kroppsskada
fick beredas ersättning med — utöver honom enligt Kungl. Maj :ts
beslut den 18 november 1949 tillerkänd gottgörelse för sveda och värk samt
för framtida men m. m. — bland annat livränta för tiden den 1 juli 1950
—- den 30 juni 1951, då full ax-betsoförmåga förelegat, efter en inkomst av
700 kronor för månad samt för tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1952
efter en inkomst av 700 kronor för månad och efter en invaliditetsgrad
för tidsperioderna den 1—den 22 juli och den 23 — den 29 juli 1951
samt den 30 juli 1951—den 30 juni 1952 beräknad till i-espektive 65, 100
och 65 procent, med avdrag för från riksförsäkringsanstalten under motsvarande
tid utgående sjukpenning och livränta, livräntetillägg dock icke
inbegxåpet. I det ärende, som avgjordes av Kungl. Maj:t den 18 november
1949, förklarade försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen, efter
hörande av försvarets skaderegleringsnämnd, att enligt ämbetsverkens uppfattning
kronan icke kunde undgå att utgiva skadestånd med ojämkat
belopp, enär kronan såsom ägare av flygplanet gentemot Reutne svarade
för flygplanets bristfälligheter och Reutne icke genom eget vållande medr
verkat till skadan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

5

I skrivelse den 19 oktober 1952 till försvarets civilförvaltning har Reutne
yrkat livsvarig livränta efter en arbetsinkomst av 900 kronor för månad
och efter en invaliditetsgrad av 65 procent.

Riksförsäkringsanstalten har tillerkänt Reutne livsvarig livränta från
och med den 1 juli 1952 efter en beräknad nedsättning av arbetsförmågan
med 55 procent.

Flygförvaltningen har i skrivelse den 21 november 1952 till Kungl.
Maj :t överlämnat ärendet med därtill hörande handlingar.

Advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning har i en
den 9 oktober 1952 dagtecknad, till flygförvaltningen överlämnad promemoria
anfört att, sedan numera riksförsäkringsanstalten tillerkänt Reutne
livsvarig livränta, hinder icke syntes möta att tillerkänna Reutne livsvarig
skadeståndslivränta. Med hänsyn härtill borde Reutne tillerkännas livränta
från den 1 juli 1952 till dess han fyller 67 år efter en antagen inkomst av
700 kronor i månaden och en nedsättning av arbetsförmågan med 55 procent.
Efter det Reutne fyllt 67 år borde livränta utgå med hälften av vad
tidigare beräknats. Från vad i livränta tillerkändes Reutne borde avdrag
göras med vad han under motsvarande tider erhåller från riksförsäkringsanstalten.

Försvarets skaderegleringsnämnd har i yttrande den 3 november
1952 anfört, att nämnden i likhet med advokatfiskalen numera
funne hinder icke möta att tillerkänna Reutne livsvarig skadeståndslivränta.
Enligt nämndens mening måste emellertid antagas att Reutne, därest
olyckan icke inträffat och han kunnat fortsätta sin anställning vid flygvapnet,
numera skulle ha haft en inkomst av minst 900 kronor i månaden.
Med hänsyn härtill ansåg nämnden, att till grund för Reutne tillkommande
livränta borde läggas en antagen inkomst av 900 kronor i månaden. Invaliditetsgraden
borde beräknas till 55 procent. Efter det Reutne uppnått
67 års ålder borde livräntan utgå med hälften av vad tidigare utgått. Från
livräntan borde avdragas vad Reutne under motsvarande tider erhåller
från riksförsäkringsanstalten, livräntetillägg dock undantaget.

Flygförvaltningen har anslutit sig till skaderegleringsnämndens förslag,
dock att — med hänsyn till att Reutne är född år 1921 och då i regel
någon nedsättning i livränta icke göres för livräntetagare i ålder omkring
40 år och därunder — nedsättning av Reutnes livränta vid 67 års ålder
icke syntes böra göras, liksom ej heller nedsättning med hänsyn till rätt
till allmän ålderspension syntes böra vidtagas. I anslutning härtill har
ämbetsverket hemställt, såvitt nu är i fråga, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen medgiva att från anslaget till Diverse pensioner och understöd
m. m. får till Reutne från och med den 1 juli 1952 utgå livsvarig livränta
efter en antagen arbetsinkomst av 900 kronor för månad och efter
en invaliditetsgrad av 55 procent, varvid från livräntan avdrag bör göras

6

Kungl. Maj:ls proposition nr iO.

för från riksförsäkringsanstalten under motsvarande tid utgående ersättningsförmåner,
livräntetillägg dock icke inbegripet.

Genom gemensamma beslut av försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen
den 16 och 17 oktober samt den 22 och 23 december 1952 har
till Reutne, i avbidan på slutlig reglering av livräntan för tid efter den 30
juni 1952, utgivits å conto sammanlagt 2 000 kronor, vilket belopp utbetalats
av civilförvaltningen.

Statskontoret har i utlåtande den 5 december 1952 tillstyrkt, att Reutne
tillerkännes livsvarig livränta i enlighet med skaderegleringsnämndens
förslag.

Föredraganden.

I likhet med flygförvaltningen och statskontoret finner jag mig böra
förorda att Reutne, räknat från och med den 1 juli 1952, tillerkännes livsvarig
livränta. I enlighet med skaderegleringsnämndens förslag synes livräntan
böra utgå, för tiden fram till dess Reutne uppnår 67 års ålder
efter en inkomst av 900 kronor för månad och en invaliditetsgrad av 55
procent och för tiden därefter med hälften av vad tidigare utgått, dock
med iakttagande av att å den sålunda bestämda livräntan icke må utgå
någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer
pensionstagare. Livräntan synes böra bestridas från anslaget
Diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må, räknat från och
med den 1 juli 1952, till G. F. Reutne utgå livsvarig livränta,
för tiden fram till dess Reutne uppnår 67 års ålder beräknad
efter en inkomst av 900 kronor för månad och en invaliditetsgrad
av 55 procent och för tiden därefter med hälften
av vad tidigare utgått — dock med avdrag för vad han för
motsvarande tid i förskott uppburit från civilförvaltningen
och erhåller från riksförsäkringsanstalten, livräntetillägg
dock undantaget — med iakttagande att å det sålunda bestämda
livräntebeloppet icke må åtnjutas någon sådan tillläggsförmån
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer
pensionstagare.

3.

Under en vid dåvarande Jönköpings-Kalmar regemente den 4 september
1945 anordnad övning i skjutning med granatkastare inträffade en
sprängning av pjäsen, varvid värnpliktige furiren E. E. Gezelius, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

7

vid tillfallet tjänstgjorde såsom servismanskap vid pjäsen, erhöll så svåra
skador att han omedelbart avled. Av en i anledning av olyckshändelsen
verkställd utredning framgick, bland annat, att till övningen utlämnats
felaktig ammunition.

Omständigheterna i samband med olycksfallet blev föremål för prövning
vid dåvarande regementskrigsrätten vid Jönköpings-Kalmar regemente,
som genom utslag den 19 oktober 1945 ådömde de för utlämnandet
av den felaktiga ammunitionen ansvariga straff för försummelse vid fullgörande
av tjänsteplikt.

Riksförsäkringsans tälten, som prövat fråga om livränta åt den avlidnes
moder, fru Ester Gezelius, förklarade genom beslut den 15 november
1945 att, då av den förebragta utredningen framgått att Ester Gezelius
icke varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av sonens arbete, någon
livränta icke kunde tillerkännas henne i anledning av sonens död.

Ester Gezelius anförde besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut hos
försäkringsrådet, som genom utslag den 13 april 1946 ej fann skäl göra
ändring i överklagade beslutet.

Sedermera har Ester Gezelius hos försArarets civilförvaltning yrkat att
av kronan utfå livsvarig livränta med 100 kronor för månad. Härvid åberopar
Ester Gezelius, som är född år 1891, att hon sedan flera år lider av
kronisk ledgångsreumatism samt till följd därav är helt arbetsoförmögen
och ur stånd att reda sig själv. Sedan den 1 november 1948 vårdas hon
för sin sjukdom å ett landstinget tillhörigt sjukhem och betalar för vården
enligt gällande taxa. På grund av sjukdomen har hon erhållit folkpension
som inberäknat indextillägg utgår med 1 350 kronor för år. Hon är
frånskild och uppbär intet underhåll från mannen. Därest sonen levat,
hade denne i högst väsentlig grad måst bidraga till hennes försörjning.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen (tygavdelningen) har
i gemensam skrivelse den 11 mars 1952 till Kungl. Maj:t överlämnat
ärendet med därtill hörande handlingar.

Försvarets skaderegleringsnämnd, som den 14 februari 1952
avgav yttrande i ärendet, förklarade, med hänsyn till bland annat att sonen
halt för avsikt att efter avlagd officersexamen lämna ett väsentligt bidrag
till moderns uppehälle, att Ester Gezelius borde tillerkännas en livränta
av 100 kronor i månaden från och med den 1 januari 1952.

Civilförvaltningen och arméförvaltningen framhåller, under åberopande
bland annat av ett likartat rättsfall, att ämbetsverken anser Ester Gezelius
berättigad till visst skadestånd samt att ämbetsverken i fråga om dettas
storlek ansluter sig till skaderegleringsnämndens förslag. Under åberopande
härav hemställer ämbetsverken, att Kungl. Maj :t måtte dels från
anslaget Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet
m. m. tillerkänna Ester Gezelius livränta för tiden den 1 januari—den 30

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

juni 1952 med 100 kronor för månad, dels ock föreslå riksdagen att tillerkänna
Ester Gezelius en livsvarig livränta å samma belopp för månad,
att utgå från och med den 1 juli 1952.

Genom beslut den 18 april 1952 har Kungl. Maj:t med hänsyn till föreliggande
omständigheter medgivit att till Ester Gezelius fick, räknat från
och med den 1 januari 1952 till och med den 30 juni 1953, från anslaget
Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet m. m.,
utgå livränta med 100 kronor för månad. Tillika har Kungl. Maj :t förklarat
Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga om livränta till Ester
Gezelius för tid från och med den 1 juli 1953.

Statskontoret har i utlåtande den 18 november 1952 förklarat sig icke
ha något att erinra mot att Ester Gezelius från anslaget Diverse pensioner
och understöd m. m. tillerkännes livsvarig livränta med 100 kronor för
månad från och med den 1 juli 1953.

Föredraganden.

Beträffande livränta till Ester Gezelius för tiden till och med den 30
juni 1953 föreligger redan beslut av Kungl. Maj:t. För tid därefter synes
livränta böra utgå på sätt civilförvaltningen och arméförvaltningen föreslagit
med iakttagande av att å livräntan icke bör utgå någon sådan tillläggsförmån
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.
Livräntan synes böra bestridas från anslaget Diverse pensioner och
understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund
av förenämnda olyckshändelse från och med den 1 juli 1953
till Ester Gezelius utgå livsvarig livränta med 100 kronor för
månad med iakttagande att å livräntan icke må åtnjutas någon
sådan tilläggsförmån som enligt gällande bestämmelser eljest
tillkommer pensionstagare.

4.

Den 11 september 1951 inträffade i Malmö en sammanstötning mellan
ett järnvägståg och en kronan tillhörig lastbil, förd av förrådsvaktmästaren
Karl Allan Widén och med förrådsmannen Nils Ivarlsson-Freij såsom
passagerare. Vid sammanstötningen åsamkades Widén och Karlsson-Freij
så svåra skador att de avled, Widén omedelbart och Karlsson-Freij den
19 i samma månad.

I anledning av olyckshändelsen har riksförsäkringsanstalten jämlikt
olycksfallsförsäkringslagen tillerkänt Freijs efterlevande hustru Maria

Kanyl. Maj:ts proposition nr 40.

9

Freij livränta för tiden från och med den 20 september 1951 så länge hon
lever ogift med 2 186 kronor 07 öre för år samt makarnas dotter Kerstin,
född den 22 november 1940, livränta med 1 093 kronor 34 öre för år till
dess hon uppnått 16 års ålder, dock med avdrag för de pensionsförmåner,
som jämlikt 1947 års allmänna familjepensionsreglemente av statskontoret
utgives till Maria Freij och Kerstin Freij.

Maria Freij har för egen del samt såsom förmyndare för Kerstin Freij
hos försvarets civilförvaltning yrkat, såvitt nu är i fråga, ersättning i form
av livränta med, till Maria Freij 600 kronor för år och till Kerstin Freij
samma belopp till dess hon uppnått 19 års ålder.

Försvarets civilförvaltning och armé förvaltningen (tygavdelningen), som
inhämtat yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, liar med överlämnande
av till ärendet hörande handlingar i gemensam skrivelse den
30 september 1952 anfört bland annat följande. Med hänsyn till att föraren
av bilen måste anses vara ensam vållande till olyckan och därvid uppkomna
skador, kunde kronan icke undgå att utgiva ersättning till de skadelidande.
Advokatfiskal hos civilförvaltningen hade tillstyrkt utgivande
av livränta till Maria Freij med 600 kronor för år så länge hon lever ogift
och till Kerstin Freij med samma belopp tills hon uppnått 18 års ålder.
Skaderegleringsnämnden hade anslutit sig till ad vokatf i skalens förslag
utom i så måtto att enligt nämndens mening livräntan till Maria Freij,
som är född den 28 december 1899, borde utgå högst till dess hon uppnått
67 års ålder. Ämbetsverken anslöte sig till vad nämnden föreslagit. På
grund av vad sålunda anförts hemställde ämbetsverken, att Kung], Maj :t
måtte dels medgiva att från anslaget Vissa ersättningar i anledning av
skador vid militär verksamhet in. m. fick uibetalas, såvitt nu är i fråga,
till vardera av Maria Freij och Kerstin Freij livränta för tiden den 20 september
1951—den 30 juni 1953 efter 600 kronor för år, dels ock föreslå
riksdagen att till Maria Freij och Kerstin Freij må utgå livräntor för tid
efter den 30 juni 1953 enligt nyss angiven grund.

Statskontoret har i utlåtande den 17 oktober 1952 förklarat, att ämbetsverket
icke funnit anledning till annan erinran mot civilförvaltningens
och arméförvaltningens förslag än att livräntan till Kerstin Freij syntes
böra utgå i första hand till dess hon fyllt 16 år och att frågan om livränta
för tiden därefter fram till dess hon fyllt 18 år borde framdeles, efter ansökan,
tagas under omprövning av Kungl. Maj :t.

Genom beslut den 16 januari 1953 har Kungl. Maj:t medgivit att till värdera
av Maria Freij och Kerstin Freij må utgå livränta för tiden den 20
september 19ol den 30 juni 1953 i enlighet med vad civilförvaltningen
och arméförvaltningen föreslagit. Tillika har Kungl. Maj :t förklarat Sig
framdeles vilja meddela beslut i fråga om livränta åt Maria Freij och
Kerstin Freij för tid från och med den 1 juli 1953.

2 145 53 Bihang till riksdagens protokoll 195-3. 1 saml. Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4Ö.

10

Föredraganden.

Beträffande livräntor till Maria Freij och Kerstin Freij för tiden till
och med den 30 juni 1953 föreligger heslut av Kungl. Maj:t. För tid därefter
synes livräntor till Maria Freij och Kerstin Freij böra utgå på sätt
civilförvaltningen och arméförvaltningen föreslagit. Dock synes livräntan
till Kerstin Freij, i överensstämmelse med den ståndpunkt som intagits i
vissa tidigare ärenden av liknande beskaffenhet (härutinnan torde 1''å hänvisas
till prop. 1950:75, punkterna 1 och 4) höra utgå i första hand till
dess hon fyllt 16 år. Frågan om livränta för liden därefter fram till dess
hon fyllt 18 år bör efter ansökan framdeles tagas under omprövning.
Denna prövning torde få ankomma på Kungl. Maj:t. Livräntorna bör
bestridas från del under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må från och
med den 1 juli 1953 utgå livräntor till Maria Freij med 600
kronor för år så länge hon lever ogift, dock högst intill dess
hon fyllt 67 år, samt till Kerstin Freij med 600 kronor för
år längst till dess hon fyllt 18 år, med iakttagande att å de
sålunda bestämda livräntorna icke må åtnjutas någon sådan
tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer
pensionstagare.

o.

Hemmansägaren ,4. A. Magnusson, Vret, Odensjö, som den 2 december
1949 var kallad till hästbesiktning i Odensjö jämlikt militära uttagningsförordningen,
blev under färden till besiktningen omkullsprungen av en
häst och ådrog sig därvid vissa skador.

Sedan Magnusson begärt ersättning i anledning av olycksfallet, har
försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen, efter hörande av riksförsäkringsanstalten
och försvarets skaderegleringsnämnd, tillerkänt Magnusson
ersättning med tillhopa 2 168 kronor 82 öre, varav 533 kronor 65
öre för vidkända kostnader, 1 168 kronor 50 öre för förlorad arbetsförtjänst
till och med den 26 augusti 1950 och 466 kronor 67 öre såsom provisorisk
livränta för tiden den 27 augusti 1950—den 26 augusti 1951.

Riksförsälcringsanstalten, som delgivits ett den 20 december 1951 utfärdat
läkarutlåtande beträffande Magnusson, har, efter framställning från
arméförvaltningen, i skrivelse den 27 februari 1952 meddelat, att Magnusson,
därest olycksfallsförsäkringslagen varit tillämplig, enligt anstaltens
bedömande skulle ha varit berättigad till livränta efter den 26 augusti 1951

Kungl. Maj:ts proposition nr M.

11

med 466 kronor 67 öre för år, motsvarande 25 % nedsättning av arbetsförmågan,
att utgå under hans återstående livstid.

Försvarets civilförvaltning och armeförvaltningen (intendenturavdelningen)
har i gemensam skrivelse den 28 mars 1952 hemställt att Kungl.
Maj :t måtte, räknat från och med den 27 augusti 1951, bereda Magnusson
livränta under hans återstående livstid med 466 kronor 67 öre för år.

Genom beslut den 20 juni 1952 har Kungl. Maj.t medgivit att från anslaget
Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet m. m.
må till Magnusson utbetalas — förutom den Magnusson av ämbetsverken
tillerkända ersättningen, tillhopa 2 168 kronor 82 öre — livränta för tiden
den 27 augusti 1951—den 30 juni 1953 med 466 kronor 67 öre för år räknat.
Tillika har Kungl. Maj :t förklarat Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga
om livränta till Magnusson för tid från och med den 1 juli 1953.

Statskontoret har i utlåtande den 18 november 1952 förklarat sig icke
ha något att erinra mot att Magnusson tillerkännes livsvarig livränta från
och med den 1 juli 1953 med belopp, som civilförvaltningen och arméförvaltningen
föreslagit.

Föredraganden.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter synes det skäligt, att Magnusson
av kronan tillerkännes livsvarig livränta som om olycksfallsförsäkringslagen
varit tillämplig. Jag föreslår därför att Magnusson för tid efter
den 30 juni 1953, på sätt civilförvaltningen och arméförvaltningen föreslagit,
erhåller livränta under sin återstående livstid med 466 kronor 67 öre för
år, med iakttagande av att å livräntan icke bör utgå någon sådan tilläggsförmån
som eljest tillkommer pensionstagare. Livräntan synes böra bestridas
från anslaget Diverse pensioner och understöd m. m.

.lag hemställer alltså att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må från och
med den 1 juli 1953 till A. A. Magnusson utgå livsvarig livränta
med 466 kronor 67 öre för år med iakttagande att å den
sålunda bestämda livräntan icke må åtnjutas någon sådan
tilläggsförmån som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer
pensionstagare.

Med bifall till vad föredraganden sålunda, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, under
punkterna 1—5 hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. F. von Horn.