Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

1

Nr 38.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse av b § och 8 § 3 mom.
förordningen den 18 maj 193b (nr 168) angående
postverkets ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran, m. m.; given Stockholms
slott den 30 januaid 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § och 8 § 3 mom. förordningen den 18 maj 1934
(nr 168) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 9 maj 1947 (nr 175)
angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m.

GUSTAF ADOLF.

Sven Andersson.

PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL.

Med hänsyn till den sedan år 1934 inträdda förändringen av penningvärdet
föreslås att maximibeloppet för ersättning till avsändare av oassurerat
postpaket, som gått förlorat eller vars innehåll helt eller delvis förkommit
eller skadats, höjes från 100 till 200 kronor.

För att minska föreliggande svårigheter för postverket att arkivera den
växande mängden av betalningshandlingar, som verket måste förvara i avvaktan
på eventuella anspråk på medel, vilka icke blivit i behörig ordning
redovisade, föreslås viss avkortning av liden för verkets ansvarighet för
postanvisnings-, postförskotts-, inkasserings- och postgiromedel.

I anledning av framställning från mejerihåll förordas slutligen att postmonopolkungörelsen
ändras på sådant sätt, att avräkningschecker och
vissa skrivna meddelanden må utan hinder av bestämmelserna i nämnda
kungörelse kunna befordras i slutna försändelser mellan mejeriföreningarna
och deras medlemmar i samband med transport av mjölkflaskor för
föreningarnas räkning.

1—131 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 38.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § och 8 § 3 mom. förordningen den 18 maj
1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till postbefordran.

Härigenom förordnas, att 4 § och 8 § 3 mom. förordningen den 18 maj
1934 angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som
mottagits till postbefordran,1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse:)

4 §.

Har oassurerat paket gått förlorat
eller har dess innehåll helt eller
delvis förkommit eller skadats, är
avsändaren berättigad till en ersättning,
motsvarande verkliga värdet
av förlusten eller skadan. Ersättningen
må dock icke för något paket
överstiga 100 kronor.

Om oassurerat---erlagda

befordringsavgifter.

8 §.

3 mom. Anspråk på ersättning
för medel, som icke blivit av postverket
i behörig ordning redovisade,
skall skriftligen anmälas till generalpoststyrelsen,

när fråga är om postanvisnings-,
postförskotts- eller inkasseringsmedel,
före utgången av kalenderåret
näst efter det, under vilket inbetalningen
till postverket skett, och,

när fråga är om postgiromedel,
före utgången av andra kalender -

(Föreslagen lydelse:)

i §•

Har oassurerat paket gått förlorat
eller har dess innehåll helt eller
delvis förkommit eller skadats, är
avsändaren berättigad till en ersättning
motsvarande verkliga värdet
av förlusten eller skadan. Ersättningen
må dock icke för något paket
överstiga 200 kronor.

Om oassurerat — — — erlagda
befordringsavgifter.

8 §.

3 mom. Anspråk på ersättning
för medel, som icke blivit av postverket
i behörig ordning redovisade,
skall skriftligen anmälas till generalpoststyrelsen,

när fråga är om postanvisnings-,
postförskotts- eller inkasseringsmedel,
inom aderton månader, räknat
från den dag inbetalning till postverket
skett, och,

när fråga är om postgiromedel,
inom två år räknat från den dag in -

1 Senaste lydelse av 8 § 3 mom., se SFS 1948:689.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

3

(Gällande lydelse:)
året näst efter det, under vilket inbetalningen
skett eller uppdrag om
girering eller kontant utbetalning
bokförts å postgirokonto.

I särskilda---framställts

senare.

(Föreslagen lydelse:)
betalningen skett eller uppdrag om
girering eller kontant utbetalning
bokförts å postgirokonto.

I särskilda — ---framställts

senare.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1953; dock skall 8 § 3
mom. i dess nya lydelse icke äga
tillämpning beträffande inbetalning,
girering eller utbetalning, som verkställts
före nämnda dag.

4

Kmigl. Maj:ls proposition nr 38.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 9 maj 1947 (nr 175)
angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § kungörelsen den 9 maj 1947 angående
postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m. skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

3 §.

För befordran — — — till postverket.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må dock med trafikmedel
i regelbunden yrkesmässig trafik befordras a)

öppna försändelser — — —
uppdragsgivarnas räkning, samt

b) försändelser, vilka i tjänsten
utväxlas mellan befattningshavare
inom trafikföretaget, mellan trafikföretag,
vilka sinsemellan hava samtrafik,
mellan trafikföretag och dess
kommissionärer, agenter eller ombud
eller mellan militära myndigheter
i samband med militärtransporter.

Å försändelse som i b) avses skall
finnas anteckning om att den må
befordras utan postverkets anlitan -

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

För befordran — •— -—- till postverket.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må dock med trafikmedel
i regelbunden yrkesmässig trafik befordras a)

öppna försändelser — —- —
uppdragsgivarnas räkning,

b) försändelser innehållande
mjölknotor och liknande meddelanden
jämte därtill hörande bilagor,
vilka medtagas vid transport av
mjölkflaskor, samt

c) försändelser, vilka i tjänsten
utväxlas mellan befattningshavare
inom trafikföretaget, mellan trafikföretag,
vilka sinsemellan hava samtrafik,
mellan trafikföretag och dess
kommissionärer, agenter eller ombud
eller mellan militära myndigheter
i samband med militärtransporter.

Å försändelse som ib) och c) avses
skall finnas uppgift om avsändarens
namn. Därjämte skall dylik

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

5

(Gällande lydelse:)
de, exempelvis genom anteckning å
försändelsen av ordet »tjänstesak»
eller annat motsvarande uttryck
jämte avsändarens namn.

Denna kungörelse träder i kraft
dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.

(Föreslagen lydelse:)
försändelse förses med anteckningen
»mjölknotor» respektive »tjänstesak»
eller annat motsvarande uttryck.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Utdrag av protokoll över kommunikations ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 januari 1953.

Närvarande :

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Sträng,
Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler
fråga om ändrad lydelse av 4 § och 8 § 3 mom. förordningen den
18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till postbefordran, samt fråga om ändrad
lydelse av 3 § kungörelsen den 9 maj 1947 (nr 175) angående postverkets
ensamrätt till brevbefordran m. m. och anför därvid följande.

ÄNDRING I FÖRORDNINGEN ANGÅENDE POSTVERKETS ANSVARIGHET
FÖR FÖRSÄNDELSER OCH MEDEL, SOM
MOTTAGITS TILL POSTBEFORDRAN.

* §•

4 § förenämnda förordning innehåller bestämmelser om postverkets ansvarighet
för oassurerade paket, som gått förlorade eller vilkas innehåll
helt eller delvis förkommit eller skadats. Beträffande sådana försändelser
gäller, att avsändaren är berättigad till ersättning, motsvarande verkliga
värdet av förlusten eller skadan. Ersättningen må dock icke för något
paket överstiga 100 kronor.

Generalpoststyrelsen. I skrivelse den 9 januari 1953 har generalpoststyrelsen
föreslagit den ändringen i förevarande bestämmelse, att maximiersättningsbeloppet
höjes till 200 kronor.

Styrelsen framhåller, att det reella värdet av den nu gällande maximiersättningen,
vilken varit oförändrad sedan år 1934, till följd av penningvärdets
fall kraftigt minskat, så att värdet numera är mindre än hälften
av det ursprungliga. Styrelsen finner det skäligt, att beloppet höjes till
200 kronor.

För att belysa de ekonomiska konsekvenserna för postverket av den
föreslagna höjningen meddelar styrelsen, att det under år 1951 framställts
ersättningskrav överstigande nu gällande maximibelopp i 126 fall. Därest
detta belopp i stället varit 200 kronor, skulle postverkets omkostnader ha
stigit med 8 473 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

7

8 § 3 mom.

I 8 § 3 mom. förenämnda förordning i dess lydelse efter den 1 januari
1949, fr. o. m. vilken dag tiden för postverkets ansvarighet för postgiromedel
avkortats med ett år, stadgas att anspråk på ersättning för medel,
som icke blivit av postverket i behörig ordning redovisade, skall skriftligen
anmälas till generalpoststyrelsen, när fråga är om postanvisnångs-,
postförskotts- eller inkasseringsmedel, före utgången av kalenderåret näst
efter det, under vilket inbetalningen till postverket skett, och, när fråga
är om postgiromedel, före utgången av andra kalenderåret näst efter det,
under vilket inbetalningen skett eller uppdrag om girering eller kontant
utbetalning bokförts å postgirokonto. I särskilda fall må emellertid generalpoststyrelsen,
med avseende å förekommande omständigheter, medgiva
ersättningens utbetalande, ehuru anspråket framställts senare.

Generalpoststijrelsen. I skrivelse den 25 juli 1952 har generalpoststyrelsen
hemställt om sådan ändring av här ifrågavarande bestämmelser,
att anspråk på ersättning för medel, som icke blivit av postverket i behörig
ordning redovisade, skall skriftligen anmälas till generalpoststyrelsen,
när fråga är om postanvisnings-, postförskotts- eller inkasseringsmedel,
inom aderton månader räknat från den dag inbetalningen till postverket
skett, och, när fråga är om postgiromedel, inom två år räknat från
den dag inbetalningen skett eller uppdrag om girering eller kontant utbetalning
bokförts å postgirokonto.

Såsom motivering för sin framställning anför styrelsen, att den f. n.
har stor brist på lämpliga arkiveringsutrymmen för de handlingar, varom
här är fråga. De nu gällande ansvarighetstiderna för olika slag av betalningshandlingar
har varit avgörande för de förvaringstider, som styrelsen
jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande fastställt, och innebär för postanvisningar
en variabel förvaringstid av mellan ett och två år, beroende på
vilken tid på året anvisningarna inbetalas, samt för inbetalnings-, girooch
utbetalningskort en likaledes variabel förvaringstid av mellan två och
tre år. Utgallringen av dylika handlingar kan med hänsyn till bestämmelsernas
utformning ske först efter varje kalenderårs slut, d. v. s. i
januari månad varje år.

Förvaringstidens anknytning till kalenderår har, framhåller styrelsen,
medfört den väsentliga olägenheten, att mängden av arkiverade handlingar
blivit starkt varierande under olika tider av året. Förvaringsutrymmena
för de olika slagen av handlingar har därför måst dimensioneras
efter den maximala förvaringstiden, eller således för postanvisningar två
år samt för inbetalnings-, giro- och utbetalningskort tre år. Följden har
blivit, att förvaringsutrymmena är fullt utnyttjade endast vid årsskiftet,
omedelbart innan den årliga utgallringen äger rum.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Med hänsyn till här angivna förhållanden har styrelsen ansett sig böra
föreslå, att ansvarighetstiden avkortas till för postanvisnings-, postförskotts-
och inkasseringsmedel aderton månader, d. v. s. medeltalet av den
kortaste och den längsta ansvarighetstid, som nu kan förekomma för dessa
medel, samt för postgiromedel två år. Ansvarighetstiden skulle därvid
inte längre knytas till kalenderår utan skulle gälla från inbetalningseller
bokföringsdagen. Styrelsen skulle även i fortsättningen ha rätt att
medgiva utbetalande av ersättning, ehuru anspråk framställts efter ansvarighetstidens
utgång.

Statskontoret har i yttrande den 14 november 1952 förklarat förevarande
framställning icke föranleda någon erinran från statskontorets sida.

Departementschefen. Vad först beträffar den ifrågasatta ändringen av
4 § förordningen angående postverkets ansvarighet för försändelser och
medel, som mottagits till postbefordran, tillstyrker jag med hänsyn till
vad generalpoststyrelsen anfört i ämnet, att maximibeloppet för ersättning
till avsändare av oassurerat postpaket, som gått förlorat eller vars
innehåll helt eller delvis förkommit eller skadats, höjes från 100 till 200
kronor.

I fråga om 8 § 3 mom. förenämnda förordning har styrelsen föreslagit
den ändringen, att anspråk på medel, som av postverket mottagits till
postbefordran men inte redovisats av verket, skall beträffande postanvisnings-,
postförskotts- och inkasseringsmedel framställas inom aderton månader
räknat från inbetalningsdagen i stället för, såsom f. n. gäller, före
utgången av kalenderåret näst efter det, under vilket inbetalningen skett,
samt beträffande postgiromedel inom två år räknat från den dag, inbetalningen
skett eller uppdrag om girering eller kontant utbetalning bokförts
å postgirokonto, i stället för före utgången av andra kalenderåret näst
efter det, under vilket inbetalningen skett eller girerings- eller utbetalningsuppdraget
bokförts. Den sålunda föreslagna begränsningen av ansvarighetstiderna,
vilken föranletts av verkets alltmer ökade svårigheter
att bereda utrymme för arkivering av hithörande betalningshandlingar,
beräknas enligt uppgift medföra en besparing i arkivutrymme av ca 3 900
hyllmeter. Därav belöper 3 600 meter på postgirohandlingar.

Beträffande verkningarna för allmänheten av den föreslagna ändringen
har styrelsen under hand lämnat följande upplysningar.

Under ett år (1 oktober 1951—30 september 1952) har vid postgirokontoret
diarieförts 10 597 inkomna reklamationer rörande inbetalningskort,
girokort och utbetalningskort. Av dessa reklamationer hänförde sig 71
till likvider, som verkställts under sådan tid, som genom den föreslagna
ändringen av ansvarighetsförordningen skulle bortfalla av ansvarighetstiden.
I 13 fall föranledde dessa reklamationer utbetalning av medel till
reklamanten.

Kmnjl. Majds proposition nr 38.

9

Antalet till postanvisningsrevisionen under ett år (1 januari—31 december
1951) inkomna reklamationer rörande postanvisningar har uppgått
till 8 732, av vilka 157 var sådana, där ersättningskravet framställts
under den del av ansvarighetstiden, som föreslås borttagen. Ersättning
till reklamanten utbetalades i samtliga dessa 157 fall.

Den föreslagna anpassningen av ansvarighetstiden för postanvisnings-,
postförskotts- och inkasseringsmedel till själva inlämningsdagen i stället
för till det år, under vilket inbetalning skett, medför både en förkortning
och en förlängning av den ansvarighetstid, som nu gäller. Har postanvisning
inlämnats under första halvåret kommer sålunda ansvarighetstiden
alt förkortas med upp till sex månader, medan ansvarighetstiden för en
under andra halvåret inlämnad postanvisning kommer att förlängas i motsvarande
mån. Då det kan antagas, att av de sent reklamerade postanvisningarna
ungefärligen lika många avlämnats under var och en av årets
månader, torde antalet ersättningskrav, som vid ändring av ansvarighetsförordningen
icke kan bifallas, förbli tämligen orubbat i förhållande till vad
som nu gäller.

Med hänsyn till att generalpoststyrelsen även i fortsättningen skall äga
möjlighet att i särskilda fall medgiva utbetalande av ersättning, ehuru
anspråk framställts för sent, torde ett genomförande av styrelsens förslag
icke böra möta betänkligheter.

Jag anser mig således böra biträda generalpoststyrelsens förslag om
ändrad lydelse av 4 § och 8 g 3 mom. förenämnda förordning. De nya
bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1953.

Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med vad sålunda
anförts upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av h § och
8 § 3 mom. förordningen den 18 maj 193b (nr 168) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran.
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

ÄNDRING I KUNGÖRELSEN ANGÅENDE POSTVERKETS
ENSAMRÄTT TILL BREVBEFORDRAN M. M.

I 1 § kungörelsen den 9 maj 1947 (nr 175) angående postverkets ensamrätt
till brevbefordran m. m. stadgas, att statens postverk äger ensamrätt
till regelbunden befordran mot avgift av slutna brev ävensom öppna
försändelser innehållande helt eller delvis skrivna meddelanden. Enligt
3 § samma kungörelse må den som betjänar trafikmedel i regelbunden
yrkesmässig trafik icke för befordran med sådant trafikmedel mottaga
försändelse som i 1 § avses annorledes än för postverkets räkning eller
för att avlämnas till postverket. Utan hinder härav må dock med trafikmedel
i regelbunden yrkesmässig trafik befordras
2—131 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 38.

10

Kunyl. Maj:ts proposition nr 38.

a) öppna försändelser innehållande skrivna meddelanden, vilka uteslutande
avser uppdrag för trafikföretaget att å ort som beröres av trafiken
uträtta ärenden för uppdragsgivarens räkning, samt

b) försändelser, vilka i tjänsten utväxlas mellan befattningshavare
inom trafikföretaget, mellan trafikföretag, vilka sinsemellan bär samtrafik,
mellan trafikföretag och dess kommissionärer, agenter eller ombud
eller mellan militära myndigheter i samband med militär transporter.

I skrivelse den 1 juni 1952 har Västsvenska mejeriernas centralförbund,
förening u. p. a., hemställt, att Kung). Maj:t måtte föranstalta om
sådan ändring av postmonopolkungörelsen, att avräkningschecker och
vissa skrivna meddelanden må utan hinder av bestämmelserna i nämnda
kungörelse kunna befordras i slutna försändelser mellan till förbundet
anslutna föreningar och dessas medlemmar i samband med transport av
mjölkflaskor för föreningarnas räkning.

Förbundet framhåller i sin skrivelse, att bland nyssnämnda föreningar
sedan länge tillämpas det förfarandet, att avräkningschecker och meddelanden
till sådan förenings medlemmar befordras i slutna försändelser av
de av föreningarna anlitade förarna av mjölkskjutsar i samband med återtransport
av mjölkflaskor. Vissa av dessa förare är anställda vid anslutna
mejerier. Med flertalet har dock endast tecknats entreprenadavtal. En
del av förarna är lantbrukare med egna lastbilar.

En av de till förbundet anslutna föreningarna har av postdirektionen
i Göteborg erhållit meddelande, att det angivna förfarandet står i strid mot
gällande postmonopolkungörelse. Förbundet säger sig icke vilja ifrågasätta
denna tolkning av kungörelsen. Men då förfarandet enligt förbundets
mening är mycket praktiskt för såväl föreningarna som deras medlemmar
och icke torde medföra någon olägenhet av betydelse för postverket,
anser förbundet att kungörelsen bör ändras på sådant sätt, att
ifrågavarande förfarande undantages från kungörelsens tillämpningsområde.
Förbundet framhåller, att motsvarande förfarande torde tillämpas
även inom andra delar av landet, varför frågan har stor praktisk betydelse.

I utlåtande den 25 juli 1952 över centralförbundets framställning har
generalpoststyrelsen anfört bl. a. följande.

Gällande postmonopolkungörelse har grundats på ett av generalpoststyrelsen
i samråd med särskilda av Kungl. Maj :t utsedda sakkunniga i
skrivelse den 28 augusti 1946 framlagt förslag. I denna skrivelse framhölls
bl. a. att uttrycket »trafikmedel i regelbunden yrkesmässig trafik»
var avsett att inrymma alla trafikmedel, även exempelvis mjölkbilar, som
regelbundet trafikerar vägsträckor men icke tillhör linjetrafiken. Detta
uttalande har, såvitt styrelsen kunnat finna, lämnats utan erinran från
statsmakternas sida.

Kiuujl. Maj:ts proposition ur 38.

1 1

I propositionen 1947:180 angående postverkets ensamrätt till brevbefordran
m. ni. uttalade föredragande departementschefen bl. a., att mjölknotor
och liknande meddelanden, som medtages i öppen försändelse vid
transport av mjölkflaskor, kunde anses falla in under undantagsbestämmelserna
i 3 § andra stycket av monopolkungörelsen.

Enligt vad styrelsen inhämtat utgöres de i framställningen omnämnda
meddelandena av avräkningsnotor från mejerierna, innehållande uppgifter
om levererade mjölkkvantiteter, fetthalt, priser m. m. På blanketten antecknas
i vissa fall medlemsavgifter i fackorganisation, varjämte medlemskort
i organisationen i sådant fall bifogas notan. Vidare brukar avräkningschecker
inneslutas i försändelserna. Varken medlemskort eller
avräkningschecker kan emellertid enligt styrelsens mening hänföras till
med mjölknotor likställda meddelanden. Styrelsen säger sig icke ha något
att erinra mot att undantaget i monopolkungörelsen utvidgas till att omfatta
även dylika handlingar, vilka närmast skulle kunna karakteriseras
som bilagor till mjölknotorna, under förutsättning dock att försändelserna
är öppna. Däremot anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka, att försändelserna
befordras i slutet skick, enär ett dylikt förfarande skulle omöjliggöra
postverkets kontroll över monopolbestämmelsernas efterlevnad. Det
torde enligt styrelsens mening ej vara riktigt att jämställa nu ifrågavarande
försändelser med i 3 § andra stycket b) omnämnda försändelser,
vilka sistnämnda iordningställes på tjänstens vägnar av vederbörande
tjänsteman och må befordras jämväl i slutet skick.

I anledning av generalpoststyrelsens utlåtande har centralförbundet i
skrivelse den 10 oktober 1952 inkommit med påminnelser i ärendet.

Förbundet framhåller, att det skulle medföra stora olägenheter att i
öppet brev försända så viktiga handlingar som mjölkavråkningar, vilka
lämnar besked om den levererade varans mängd, kvalitet och värde samt
skall tjäna som bokförings- och deklarationsunderlag, eller värdehandlingar
såsom checker och postremissväxlar. Försändelsernas befordran
måste enligt förbundets mening anses som intern, enär det här i princip
gäller försändelser mellan mejeriförening och dess medlemmar. Någon
anledning att försätta mejerierna i sämre ställning än de trafikföretag,
som omnämnes i 3 § andra stycket b) monopolkungörelsen, anser förbundet
icke föreligga. Nu ifrågavarande försändelser iordningställes på tjänstens
vägnar av mejeriföreningarnas tjänstemän på analogt sätt som de försändelser,
vilka avses i nyssnämnda författningsrum. Förbundet påpekar
därjämte, att det omstridda förfarandet sedan länge praktiserats i stor
utsträckning vid landets mejerier.

Departementschefen. 1 propositionen 1947:180, genom vilken riksdagens
yttrande inhämtades över förslaget till nu gällande kungörelse an -

12

Kungl. Maj:ta proposition nr 38.

gående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m., uttalade föredragande
departementschefen bl. a., att mjölknotor och liknande meddelanden,
som medtages i öppen försändelse vid transport av mjölkflaskor,
kunde anses falla in under undantagsbestämmelserna i 3 § andra stycket
i den föreslagna kungörelsen. Uttalandet föranledde ingen erinran från
riksdagens sida. Av den nu föreliggande framställningen från Västsvenska
mejeriernas centralförbund framgår, att mejerierna sedan länge brukat
befordra även slutna försändelser i samband med mjölktransporterna samt
att försändelserna omfattat icke blott sådana meddelanden, som avses i
nyssnämnda departeinentschefsuttalande, utan även avrälcningschecker
och medlemskort i fackorganisation. Den praxis, som sålunda synes ha
utbildats bland mejeriföreningarna, står uppenbarligen i strid mot gällande
bestämmelser. Av centralförbundets framställning synes emellertid
framgå att starka praktiska skäl föreligger för det tillämpade förfaringssättet.
Med hänsyn härtill och då frågan, såvitt jag kan finna,
knappast är av någon större ekonomisk betydelse för postverket, anser
jag mig icke böra motsätta mig att postmonopolkungörelsen, i överensstämmelse
med förbundets framställning, ändras på sådant sätt, att ifrågavarande
försändelser legaliseras.

Föredraganden hemställer därefter, att Kungl. Maj :t måtte inhämta
riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad
lydelse av 3 § kungörelsen den l) maj 1947 (nr 175) angående postverkets
ensamrätt till brevbefordran m. m.

Till vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Maj :t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

IV. Hammargren.

Sthlm 1853. K. L. Beekmuns Boktr.