Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

1

Nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ratifikation
av tilläggsprotokoll till Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna; given Stockholms slott den
16 januari 1953.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över uirikesdepartementsärenden
för den 16 januari 1953 vill Kungl. Maj :t härmed
föreslå riksdagen att, på sätt varom föredragande departementschefen hemställt,
godkänna ratifikation av tilläggsprotokoll till Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.

GUSTAF ADOLF.

Östen Undén.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom propositionen föreslås godkännande av att Sverige ratificerar ett
tilläggsprotokoll av den 20 mars 1952 till Europarådets konvention angående
skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Tilläggsprotokollet
innehåller artiklar till skydd för äganderätt och rätt till undervisning
ävensom för politiska rättigheter.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt Nr 32.

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 januari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen
anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om ratifikation
av tilläggsprotokoll till Europarådets konvention av den 4 november
1950 angående skgdd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.

Föredraganden anför följande:

Med stöd av riksdagens godkännande, lämnat genom bifall till propositionen
nr 165 till 1951 års riksdag, har Sverige den 11 januari 1952 ratificerat
Europarådets konvention av den 4 november 1950 angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Denna konvention
är likväl såtillvida ofullständig, som däri icke upptagits bestämmelser
om alla de rättigheter, vilka under förarbetena till konventionen befunnits
böra omfattas av denna. Ehuru såväl Europarådets rådgivande församling
som samma organisations ministerkommitté funnit att i konventionen
borde meddelas bestämmelser även till skydd för äganderätten, för rätten
till undervisning och för de politiska rättigheterna, blevo nämligen dessa
rättigheter, beträffande vilka närmare bestämmelser icke hunnit utformas,
icke medtagna i konventionen. I samband med konventionens undertecknande
beslöt emellertid ministerkommittén den 4 november 1950 att åt en
expertkommitté uppdraga att utarbeta förslag till komplettering av konventionen
genom bestämmelser angående skydd även för nyssnämnda tre kategorier
av rättigheter. Expertkommittén, vari Sverige företräddes av utrikesrådet
Sture Petrén och förste sekreteraren i utrikesdepartementet Carl Henrik
Petersén, utarbetade därefter ett förslag till tilläggsprotokoll till konventionen.
Sedan förslaget underställts den rådgivande församlingens juridiska
och administrativa utskott, blev förslaget efter vissa jämkningar den
20 mars 1952 godkänt av ministerkommittén. I den form tilläggsprotokollet
härigenom erhållit blev det sistnämnda dag undertecknat av Sverige och
Europarådets övriga 14 medlemmar eller Belgien, Danmark, Frankrike,

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

3

Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Saar,
Storbritannien, Turkiet och Tyska Förbundsrepubliken.

Art. 1 i tilläggsprotokollet innehåller stadgandet om skydd för äganderätten.
I artikeln föreskrives sålunda, att envar fysisk eller juridisk persons
rätt till sin egendom skall lämnas okränkt samt att ingen må berövas sin
egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar
som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser. Härtill har
togats ett tillägg, som uttryckligen gör förbehåll för statens rätt att genomföra
sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet
av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller
för att säkerställa betalningen av skatter och andra pålagor eller av böter
och viten.

I art. 2 ha upptagits bestämmelser om rätten till undervisning. Denna
rättighet har förlänats ett dubbelt innehåll, i det att dels föreskrives att
ingen må förvägras rätten till undervisning, dels ock stadgas att staten
vid utövandet av den verksamhet staten kan påtaga sig i fråga om uppfostran
och undervisning skall respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina
barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas
religiösa och filosofiska övertygelse.

Därefter meddelas i art. 3 ett stadgande, som syftar till att skydda medborgarnas
politiska rättigheter och som erhållit den avfattningen att de fördragsslutande
parterna förbinda sig att anordna fria och hemliga val med
skäliga mellanrum samt under förhållanden som tillförsäkra folket rätt att
fritt ge uttryck åt sin mening beträffande sammansättningen av den lagstiftande
församlingen.

De återstående stadgandena i tilläggsprotokollet är o av teknisk natur och
avsedda att låta protokollet framstå såsom en integrerande del av Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. I art. 4 föreskrives sålunda, att fördragsslutande
part vid undertecknandet eller ratificerandet av protokollet eller när som
helst senare må tillställa Europarådets generalsekreterare en förklaring angående
i vilken utsträckning parten förbinder sig att tillämpa protokollets
bestämmelser på territorier, som angivas i förklaringen och för vilkas internationella
förbindelser parten i fråga är ansvarig. Part, vilken avgivit
sådan förklaring som nu sagts, tillerkännes vidare rätt att när som helst
avgiva ny förklaring, som ändrar innehållet i tidigare avgiven förklaring
eller bringar tillämpligheten av bestämmelserna i protokollet att upphöra
beträffande visst territorium. Förklaring, som avgivits i enlighet med denna
artikel i tilläggsprotokollet, skall anses ha tillkommit i överensstämmelse
med art. 63 mom. 1 i konventionen, vilken senare artikel handlar om motsvarande
förklaringar såvitt gäller konventionen.

I art. 5 i tilläggsprotokollet fastslås, att i förhållandet mellan de fördragsslutande
parterna art. 1—4 i protokollet skola anses såsom tillägg till konventionen
samt att alla bestämmelser i konventionen skola tillämpas i enlighet
härmed.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Slutligen föreskrives i art. 6 i tilläggsprotokollet, att protokollet är öppet
för undertecknande av medlemmar av Europarådet som undertecknat konventionen.
Protokollet skall ratificeras samtidigt med eller efter ratificerandet
av konventionen. Det skall träda i kraft då tio ratifikationsinstrument
deponerats. För signatärmakt som ratificerar sedermera skall protokollet
träda i kraft, då ratifikationsinstrumentet deponeras. Depositionerna
skola ske hos Europarådets generalsekreterare.

Av art. 5 i tilläggsprotokollet följer bl. a. att i enlighet med art. 64 i
konventionen en stat vid undertecknandet av tilläggsprotokollet eller deponerandet
av ratifikationsinstrument rörande detsamma kan göra förbehåll
med avseende på någon särskild bestämmelse i tilläggsprotokollet, i den
mån lagstadgande som äger giltighet inom statens territorium icke överensstämmer
med bestämmelsen i fråga. Vid undertecknandet av tilläggsprotokollet
har Sverige uttalat att Sverige i samband med ratifikationen av protokollet
komme att göra förbehåll i enlighet med vad nu sagts. Två andra
stater, nämligen Grekland och Storbritannien, ha redan vid undertecknandet
av protokollet gjort förbehåll mot art. 2 däri. Sålunda har Grekland
förklarat att det i artikeln förekommande ordet »filosofiska» i Grekland
komme att tolkas i överensstämmelse med hithörande bestämmelser i den
inre lagstiftningen. Storbritannien åter har förklarat att, med hänsyn till
vissa bestämmelser i Storbritanniens gällande lagstiftning rörande undervisningsväsendet,
den princip som fastställts i artikelns andra mening godtoges
av Storbritannien endast i den mån den vore förenlig med tillhandahållandet
av en ändamålsenlig undervisning och utbildning och icke medförde
oskäliga kostnader för det allmänna.

D e partemen ts chef en.

De tre slag av rättigheter angående vilka bestämmelser upptagits i tillläggsprotokollet
äro av inbördes mycket olika natur men ha alla varit av
grundläggande betydelse för formandet av den samhällstyp som är gemensam
för Europarådets medlemsstater. Vidare föreligga färska exempel på
att dessa rättigheter icke erkännas i åtskilliga länder. Det framstår därför
såsom naturligt, att Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna befunnits böra kompletteras genom bestämmelser i nu
ifrågavarande hänseenden.

I art. 1 i tilläggsprotokollet fastslås grundsatsen om skydd för äganderätten
i vad gäller såväl fysiska som juridiska personer. Detta stadgande
kompletteras emellertid med föreskrifter, som medgiva staten frihet att
företaga sådana inskränkningar i äganderätten som kunna framstå såsom
påkallade i samhällets intresse. Artikeln utgår givetvis från att expropriation
skall kunna förekomma. Expropriation skall dock endast få ske i det
allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i landets lag
och som överensstämma med ifolkrättens allmänna grundsatser. I vad gäller
en stats möjlighet att tillgripa expropriation gentemot sina egna med -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

borgare uppställer artikeln sålunda icke några andra inskränkningar än
att expropriationen skall ske i det allmännas intresse och att förutsättningarna
för expropriation skola vara angivna i lag. I fråga om expropriation
från medborgare i annan stat göres i artikeln en hänvisning till folkrättens
allmänna grundsatser, vilket innebär att någon ändring i nu rådande
rättsläge icke är avsedd. I art. 1 har vidare uttryckligen utsagts, att artikeln
icke inskränker en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten kan
finna erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse
med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter
och andra pålagor eller av böter och viten. Artikeln utgör följaktligen icke
något hinder för exempelvis byggnadsreglering eller uttagande av alla slag
av skatter och avgifter.

De bestämmelser om skydd för äganderätten som art. 1 sålunda innehåller
överensstämma med grunderna för den svenska rättsordningen. Det
föreligger därför intet hinder för Sverige att godkänna denna artikel.

I fråga om rätten till undervisning innehåller art. 2 till en början stadgandet
att ingen må förvägras rätten till undervisning. Det krav på staterna
som innefattas häri är uppenbarligen tillgodosett i ett land som Sverige,
varest allmän skolplikt föreligger.

Däremot föreligger anledning att närmare dröja vid den ytterligare i art. 2
upptagna föreskriften, att staten vid utövandet av den verksamhet staten
kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall respektera föräldrarnas
rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning,
som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska
övertygelse. Denna bestämmelse är främst att se mot bakgrunden av förhållandena
i länder i vilka den historiska utvecklingen av undervisningsväsendet
följt andra banor än i Sverige. Sålunda finnas länder, i vilka mellan
stat och kyrka uppkommit ett motsatsförhållande, med påföljd att ickestatliga,
konfessionella skolor kommit att stå mot statliga skolor utan undervisning
på religiös grund och utan religionsundervisning. I en sådan
situation har strid visat sig kunna uppstå dels om föräldrarnas rätt att
sända sina barn till andra skolor än de statliga och dels om statens skyldighet
att ekonomiskt stödja även sådana andra skolor. Det nyss återgivna
stadgandet i art. 2 om statens skyldighet att respektera föräldrarnas rätt
att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse
med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse tar icke
sikte på problemets ekonomiska sida och pålägger sålunda icke staten att
utgiva bidrag till icke-statliga skolor. Av stadgandet torde däremot följa,
att därest i ett land undervisningen i de statliga skolorna gjorts obligatorisk
för alla barn, vilkas föräldrar icke bereda dem betryggande skolundervisning
i annan form, staten är skyldig att sörja för att vid denna undervisning
hänsyn tages till föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse, sålunda
att barnen i varje fall icke tvingas att bevista en undervisning, som är riktad
mot denna föräldrarnas övertygelse. Eftersom i Sverige undervisningen i

6

Kangl. Maj. ts proposition nr

de statliga skolorna är obligatorisk i den nyss angivna meningen, föreligger
anledning att undersöka huruvida enligt de i vårt land gällande bestämmelserna
föräldrar till barn, som åtnjuta undervisning i statens skolor,
äga möjlighet att undantaga barnen från delar av undervisningen i en
utsträckning som svarar mot vad i art. 2 i tilläggsprotokollet stadgas. I detta
hänseende är att märka, att den undervisning som meddelas i de svenska
statsskolorna i princip är att betrakta såsom ett helt. Gällande författningar
medgiva sålunda icke ett barns målsman att för barnet utbyta delar av det
fastställda kursinnehållet mot privat undervisning utanför skolan. Föräldrar,
som t. ex. skulle anse att skolans historieundervisning icke överensstämmer
med deras historieuppfattning eller att biologiundervisningen i
fråga om utvecklingsläran strider mot deras övertygelse, kunna sålunda icke
under åberopande härav påkalla att deras barn skola fritagas från dessa
delar av undervisningen. Någon möjlighet att på sådant sätt taga hänsyn till
vad som skulle kunna rubriceras såsom föräldrarnas »filosofiska övertygelse»
föreligger sålunda icke enligt gällande svenska bestämmelser.

Annorlunda är däremot förhållandet beträffande den religionsundervisning
och den morgonandakt som förekomma i de svenska statssskolorna.
Från skyldigheten att deltaga häri kan nämligen befrielse under vissa förutsättningar
erhållas. Jag får här hänvisa till propositionen nr 70 till 1950
års riksdag angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.
I denna proposition hade chefen för ecklesiastikdepartementet bl. a. att mot
bakgrunden av skolkommissionens betänkande taga ställning till vad dissenterlagskommittén
i sitt betänkande med förslag till religionsfrihetslag
m. in. (SOU 1949: 20) föreslagit beträffande befrielse från kristendomsundervisning
och andaktsövningar i statsskolorna.

Enligt vad skolkommissionen i sitt betänkande anfört hade kristendomsundervisningen
två väsentliga uppgifter i den obligatoriska skolan: att vara
ett led i den allmänna orienteringen i kunskapens värld och att vara ett
instrument för personlighetsdaningen. Kristendomsundervisningen borde
vidare vara objektiv och utmärkas av tolerans och tankefrihet. Kommissionen
funne sig i fråga om toleransprincipen kunna hänvisa till det uttryck
denna fått redan i anvisningarna till 1919 års undervisningsplan, där det
hette:

Vid kristendomsundervisningen bör läraren städse erinra sig, att de olika
hem, från vilka lärjungarna på grund av rådande skolplikt komma, i många
fall företräda vitt skilda uppfattningar av de frågor, som vid kristendomsundervisningen
kunna förekomma till behandling. Han bör därför vid sin
undervisning sorgfälligt undvika allt, som kan verka såsom sårande angrepp
på andras åskådning eller motverka uppkomsten hos lärjungarna av en
vidhjärtad fördragsamhet mot olika tänkande. Det är av synnerlig vikt, att
undervisningen i kristendom, utan att den därvid förlorar i allvar och
stadga, bedrives så, att den icke kommer i strid med det nutida samhällets
krav på tankefrihet för de enskilda individerna.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 32.

7

Enligt kommissionens mening vore vad sålunda uttalats riktigt och välbetänkt
men innefattade dock endast en sida av saken. Barnen borde nämligen,
enligt den pedagogiska grunduppfattning som kommissionen företrädde,
alltifrån början fostras till självständigt tänkande och personligt
ståndpunktstagande. De finge icke i skolan utsättas för en påverkan som
motverkade ett framtida, på kringsyn och allvarlig kunskap grundat personligt
avgörande i livsåskådningsfrågor. Läraren finge icke genom sin
framställning auktoritativt påtvinga lärjungarna en viss åskådning.

I fråga om morgonandakten innebar skolkommissionens betänkande att
deltagande däri principiellt borde göras obligatoriskt för alla elever, men
att befrielse av skolans chef skulle kunna medgivas exempelvis elever som
tillhörde en främmande trosbekännelse.

I dissenterlagskommitténs betänkande åter sägess att det för nutida uppfattning
tedde sig alldeles självklart, att skolorna icke finge utöva något
andligt tvång gentemot den ungdom vars undervisning och fostran de finge
sig anförtrodd. Kravet på obligatoriskt deltagande i kristendomsundervisningen
utgjorde emellertid i och för sig icke en kränkning av religions- och
samvetsfrihetens grundsats. Det komme härvid helt och hållet an på vilket
innehåll denna undervisning hade och i vilken anda den bedreves. Enligt
kommitténs mening gällde vidare att den fostrande uppgift som i förening
med den egentliga undervisningen vore och skulle vara skolans syfte icke
kunde förenas med en indifferent hållning till de livsvärden som kristendomen
företrädde. Det borde i detta sammanhang uppmärksammas att den
fostran och den religiöst och moraliskt vägledande undervisning som gåves
i samband med undervisningen i kristendomskunskap vore inordnad som
ett viktigt led i skolans allmänna fostrande bildningsarbete. Religionsfriheten
krävde förvisso, att undervisningen bedreves på ett sådant sätt att
samvetstvång vore uteslutet, men den borde icke fattas som om man av
skolan skulle kräva likgiltighet i förhållande till den kristna kulturens
kärande ideal och livsvärden. Detta skulle innebära att skolans fostrande
uppgift i hög grad försvårades.

Enligt vad kommittén vidare uttalat, torde kristendomsundervisningens
allmänt evangeliska prägel i huvudsak tillfredsställa såväl svenska kyrkan
som de flesta frikyrkliga samfund inom och utom kyrkan. Endast av
mindre grupper kunde den uppfattas som en inskränkning av religionsfriheten.

Innebörden av kommitténs förslag beträffande befrielse från kristendomsundervisningen
var i stort sett, att trossamfund, som i sin åskådning
väsentligt avveke från grunderna för skolornas kristendomsundervisning,
skulle äga möjlighet att, med Kungl. Maj :ts tillstånd, själva ombesörja
religionsundervisningen i skolornas ställe, och att följaktligen barn, som
tillhörde sådana samfund, skulle kunna befrias från skolornas kristendomsundervisning.
Även barn, som icke tillhörde något trossamfund, skulle enligt
kommitténs förslag kunna befrias från kristendomsundervisningen, om

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 32.

de i annan form erhölle undervisning i religionskunskap. Motsvarande regler
borde enligt kommittén gälla för befrielse från andaktsövningar i skolorna,
ehuru kommittén icke ansåge någon uttrycklig föreskrift härom erforderlig,
eftersom skolornas styresmän enligt gällande stadgor redan ägde
rätt att meddela befrielse från deltagande i morgonbönerna. Enligt kommitténs
uppfattning vore det ej erforderligt att förbjuda en av särskilt trossamfund
inrättad religionsskola att mottaga barn från andra trossamfund
eller barn, som icke tillhörde något trossamfund. En skola, som utom undervisning
i religion meddelade undervisning i andra skolämnen för att
helt ersätta allmän skola, borde däremot, om den vore upprättad för barn
tillhörande trossamfund med väsentligt avvikande trosåskådning eller för
konfessionslösa barn, liksom tidigare endast efter Kungl. Maj :ts medgivande
kunna mottaga barn under 15 år tillhörande svenska kyrkan. Med barn
tillhörande svenska kyrkan borde likställas sådana tillhörande trossamfund,
vars åskådning icke väsentligt avveke från grunderna för kristendomsundervisningen
i de allmänna skolorna.

Angående dissenterlagskommitténs förslag i nu ifrågavarande hänseende
anförde chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, i den nyss
nämnda propositionen nr 70 till 1950 års riksdag (s. 367 ff) följande:

Jag delar fullkomligt skolkommissionens uppfattning, att kristendomsundervisningen
icke blott skall meddela kunskap utan även stämma de unga
till allvar och eftertanke. Men man måste ha klart för sig, att blott ett fåtal
kunna bli tänkare, som förmå tränga under ytan av dagsdiskussionerna.
Vi ha alla tillträtt ett arv av värderingar och levnadsnormer, som skapats
före vår tid och bildar grunden för vårt arbete. Vi måste lämna ett sådant
arv även åt våra efterkommande såsom en grund och utgångspunkt för
deras insatser.

Det är mycket möjligt, att en analys i livsåskådningsfrågorna skulle blotta
djupgående principiella motsättningar, vilka under givna betingelser kunde
aktualiseras och dela upp vårt folk i stridande läger. Delvis äro dessa
motsättningar av den art, att de måste uppmärksammas och belysas i skolan.
Men det för skolans arbete väsentliga är dock, huruvida det gemensamma
i vår uppfattning av rätt och orätt, gott och ont, sant och osant är
tillräckligt att bilda grunden för en kristendomsundervisning, ägnad att tillfredsställa
det stora flertalet av vårt folk. Erfarenheterna av 1919 års undervisningsplan
peka bestämt i denna riktning. Remissgången av skolkommissionens
betänkande har ytterligare stärkt mig i uppfattningen, att det
bör vara möjligt att finna en tillfredsställande lösning av kristendomsundervisningens
problem i huvudsaklig anslutning till de av skolkommissionens
majoritet uppdragna riktlinjerna.

Då Kungl. Maj :t har att i administrativ väg besluta om de frågor rörande
mistendomsundervisningen, som icke komma att regleras genom lag, torde
det vara lämpligt, att jag här tillkännager min ståndpunkt i vissa av dissenterlagskommittén
berörda ämnen.

I överensstämmelse med de erkända grunderna för religionsfriheten böra
vissa trossamfunds medlemmar tillerkännas rätt till frikallelse för sina
barn från de allmänna skolornas kristendomsundervisning och morgonandakter.
Det bör därvid ankomma på Kungl. Maj :t att på given anledning
pröva, huruvida trossamfund i sin trosåskådning avviker så mycket från
grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna, att dylik

Kungl. Maj:is proposition nr 32.

9

befrielse skäligen bör beviljas och samfundet erhålla rätt att sörja för religionsundervisning
åt samfundet tillhörande barn. I samband därmed bör
Kungl. Maj :t Jämna erforderliga föreskrifter rörande religionsundervisningens
innehåll och kontrollen av densamma genom allmänna organ. I fråga
om rätten för sådana särskilda trossamfund att i sin undervisning mottaga
lärjungar, som icke tillhöra samfundet, ansluter jag mig till dissenterlagskommitténs
förslag.

Mera komplicerad är frågan om rätt till befrielse från kristendomsundervisning
för barn utan konfession. Även dessa barn böra, om de befrias från
skolornas religionsundervisning, vara tillförsäkrade en undervisning om
religion och religiösa förhållanden, som tillfredsställer kraven på orientering
i nutidssamhället, men i detta fall saknas den relativa trygghet, som
ligger i att trossamfunden tillhandahålla religionsundervisning för medlemmars
barn. Därigenom uppstå, såsom skolöverstyrelsen har framhållit,
åtskilliga praktiska svårigheter.

Även betänkligheter av annan art uppresa sig mot en frikallelse av barn
tillhörande denna grupp. Kravet på objektivitet i undervisningen hålles
levande just genom att den är avsedd för barn från skilda läger och icke
för en gallrad återstod, som är kvar, sedan vissa meningsriktningar vänt
undervisningen ryggen. Jag tror också, att det ligger något i de invändningar,
som från mentalhygieniska utgångspunkter riktats mot en utdifferentiering
av särgrupper på detta område. Bittra erfarenheter från skilda
länder och tider visa, huru livsåskådningsfrågorna kunna skilja och söndra.
En tidig uppdelning av barnen i »hedningar» och »kristna» är lika litet
förenlig med enhetsskolans idé som en sortering efter socialklasser eller
förmögenhetsförhållanden. Jag kan således icke tillstyrka rätt till frikallelse
från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna för barn, som
icke tillhöra något trossamfund.

Betänkligheter av detta slag behöva icke hindra, att ett barn, som icke
tillhör något trossamfund, på skriftlig framställning från den, som har att
föra barnets talan, erhåller befrielse från deltagande i morgonsamling, som
faller utanför lektionsramen. Morgonbönsbefrielser medgivas redan nu vid
de flesta skolor av varierande orsaker i tämligen stor utsträckning; de frikallade
utgöra ingen ensartad grupp, vilket är ägnat att minska betänkligheterna.
Erforderliga bestämmelser böra meddelas i sådan form, att primärbeslutet,
om så behöves, skall kunna korrigeras besvärsvägen.

Det särskilda utskottet, till vilket propositionen remitterades, fann i sitt
utlåtande (nr 1, s. 175) icke anledning göra erinran mot de i propositionen
tillkännagivna intentionerna i fråga om skolarbetet i nu ifrågavarande
del. Utskottet anförde härom:

Departementschefen har tagit ställning i dessa för ungdomens fostran
betydelsefulla angelägenheter med allvar, varsamhet och hänsynstagande
till förefintliga olikheter i livsåskådning och förekomsten av olika religionssamfund
och av dem anordnad konfirmationsläsning, däri innefattat den av
de fria kristna samfundens bibelskolor anordnade. Sedan utskottet tagit
kännedom om huru dessa frågor äro avsedda att handläggas, har utskottet
icke anledning till erinran emot att de med kristendomsämnet och konfirmationen
sammanhängande skolärendena regleras av Kungl. Maj :t i sedvanlig
ordning.

De nu berörda frågorna uppmärksammades ånyo i propositionen nr 100
till 1951 års riksdag med förslag till religionsfrihetslag in. m. I denna pro -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

position (s. 128) gav sålunda chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, uttryck åt den uppfattningen, att vid den behandling som frågorna
om kristendomsundervisningen och rätten till befrielse från denna
erhållit vid 1950 års riksdag, de med religionsfriheten sammanhängande
synpunkterna vunnit beaktande. Samme departementschef anförde i anslutning
härtill vidare:

Det nu föreliggande förslaget till religionsfrihetslag påkallar icke någon
ändrad ståndpunkt till dessa redan behandlade frågor. Anledning saknas
således att nu upptaga dem till något nytt sakligt bedömande. Jag utgår
därvid från att de uttalanden som gjorts av chefen för ecklesiastikdepartementet
och av riksdagen äga tillämpning icke endast på förhållandena
efter skolreformen utan även dessförinnan och att de alltså kunna läggas
till grund för de bestämmelser som Kungl. Maj :t bör utfärda vid genomförandet
av den ändrade religionsfrihetslagstiftningen.

Den ståndpunkt chefen för justitiedepartementet sålunda intagit blev icke
föremål för någon erinran vare sig i det utlåtande som av särskilda utskottet
avgavs över propositionen eller i samband med riksdagens beslut
i anledning av utlåtandet.

Den föregående framställningen har visat huru riksdagen så sent som
1950 och 1951 tagit ställning till de frågor om befrielse från morgonandakt
och från kristendomsundervisning vilka nu ånyo aktualiseras av art. 2 i
tilläggsprotokollet till Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna. Innebörden av det läge som härigenom skapats är
att befrielse från skyldigheten att deltaga i morgonandakten kan uppnås för
barn som icke tillhöra svenska kyrkan, men att befrielse från deltagande i
kristendomsundervisningen endast kan beviljas för barn med annan trosbekännelse
än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning
är anordnad, och sålunda icke för barn som stå utanför varje trossamfund.
Sistnämnda förhållande är tydligen icke förenligt med vad i
art. 2 i tilläggsprotokollet stadgas om föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina
barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med
föräldrarnas religiösa övertygelse. De svenska statsmakterna ha vid sitt
ställningstagande till denna fråga i samband med den senaste skolreformen
utgått ifrån att kristendomsundervisningen i våra allmänna skolor
icke är avsedd att påtvinga eleverna eu viss troslära utan att under objektiva
former bibringa dem kunskap om de religiösa och etiska värderingar som
varit bestämmande vid uppbyggandet av det svenska samhället liksom för
den västerländska kulturutvecklingen överhuvudtaget.

Under nu nämnda förhållanden kan ett oreserverat antagande av art. 2 i
tilläggsprotokollet icke för närvarande förordas.

Av den föregående redogörelsen framgår att det icke heller är förenligt
med svensk skollagstiftning att acceptera den föreskrift i art. 2 i tilläggsprotokollet
som medger föräldrarna rätt att under åberopande av sin filosofiska
övertygelse för sina barn påfordra befrielse från delar av de allmänna
skolornas undervisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

11

Vad slutligen angår förbudet för särskilda trossamfunds skolor med undervisning
även i annat än religion att mottaga barn tillhörande svenska
kyrkan och denna närstående trossamfund, kan detta förbud icke anses
stå i strid mot tilläggsprotokollet och behöver därför här icke särskilt uppmärksammas.

Jag finner sålunda att Sveriges ratifikation av tilläggsprotokollet bör ske
med förbehåll mot art. 2 i protokollet av innebörd att Sverige icke kan
medgiva föräldrar rätt att under hänvisning till sin filosofiska övertygelse
för sina barn erhålla befrielse från skyldigheten att deltaga i delar av
de allmänna skolornas undervisning samt att befrielse från skyldigheten att
deltaga i samma skolors kristendomsundervisning endast kan medgivas
för barn med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande
religionsundervisning är anordnad. Denna ståndpunkt överensstämmer
med den hållning som Sverige intagit under förarbetena till tilläggsprotokollet.

Av art. 5 i tilläggsprotokollet, jämförd med art. 64 i konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna, följer att förbehåll mot bestämmelse
i tilläggsprotokollet skall vara åtföljt av en kort redogörelse för
de lagstadganden som nödvändiggöra förbehållet. De stadgor och övriga
författningar som reglera befrielse från kristendomsundervisningen i de
allmänna skolorna äro för närvarande föremål för översyn inom ecklesiastikdepartementet.
Med hänsyn härtill torde det få ankomma på Kungl. Maj :t
att formulera det förbehåll som enligt det förut sagda bör göras och för vars
allmänna innebörd redogjorts.

Vad därefter angår art. 3 i tilläggsprotokollet ålägger denna artikel staterna
att med skäliga mellanrum anordna fria och hemliga val till den lagstiftande
församlingen. Då detta stadgande står i full samklang med grunderna
för den svenska statsförfattningen, möter icke något hinder för Sverige
att godtaga artikeln.

Återstående artiklar i tilläggsprotokollet äro av huvudsakligen teknisk
karaktär och påkalla icke några kommentarer.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag föreslå, att här bilagda
tilläggsprotokoll av den 20 mars 1952 till Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
av den 4 november 1950 måtte föreläggas riksdagen och hemställer
alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att godkänna att ratifikation sker av tilläggsprotokollet
med förbehåll beträffande art. 2 däri av den innebörd
som ovan angivits.

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 32.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

L. Kellberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

13

Protocol to the convention.
för the proteotion
of human rights and
fundamental freedoms.

The Governments signatory
hereto, being Members
of the Council of
Europé,

Being resolved to take
steps to ensure the collective
enforcement of
certain rights and freedoms
other than those
already included in Section
I of the Convention
for the Protection of Human
Rights and Fundamental
Freedoms signed
åt Rome on 4th November,
1950 (hereinafter
referred to as “the Convention”),

Have agreed as follows:

Article 1.

Every natural or legal
person is entitled to the
peaceful enjoyment of his
possessions. No one shall
be deprived of his possessions
except in the
public interest and subject
to the conditions
provided for by law and
by the general principles
of international law.

The preceding provisions
shall not, however,
in any way impair the
right of a State to
enforce such laws as it
deems necessary to control
the use of property
in accordance with the
general interest or to

Bilaga.

Protoeole additionnel a
la convention de sauvegarde
des droits de
1’homme et des libertés
fondamentales.

Les Gouvernements signataires,
Membres du
Conseil de 1’Europe,

Résolus å prendre des
mesures propres ä assurer
la garantie collective
de droits et libertés
autres que ceux qui figurent
déjå dans le Titre I
de la Convention de sauvegarde
des Droits de
1’homme et des libertés
fondamentales, signée å
Rome le 4 novembre 1950
(ci-aprés dénommée «la
Convention»),

Sont convenus de ce
qui suit:

Article 1.

Toute personne physique
ou morale a droit
au respect de ses biens.
Nul ne peut étre privé de
sa propriété que pour
cause d’utilité publique et
dans les conditions prévues
par la loi et les principes
généraux du droit
international.

Les dispositions précédentes
ne portent pas atteinte
au droit que possédent
les Etats de mettre
en vigueur les lois qu’ils
jugent nécessaires pour
réglementer 1’usage des
biens conformément å
Fintérét général ou pour

(Översättning.)

Tilläggsprotokoll till
konventionen angående
skydd för de mänskliga
rättigheterna och de
grundläggande friheterna.

Undertecknade regeringar,
vilka äro medlemmar
av Europarådet,
hava,

beslutna att vidtaga åtgärder
ägnade att kollektivt
säkerställa även vissa
andra rättigheter och friheter
än de som redan
upptagits i avdelning I av
konventionen angående
skydd för de mänskliga
rättigheterna och de
grundläggande friheterna
undertecknad i Rom den
4 november 1950 (i det
följande benämnd »konventionen»),

överenskommit som
följer:

Artikel 1.

Envar fysisk eller juridisk
persons rätt till sin
egendom skall lämnas
okränkt. Ingen må berövas
sin egendom annat än
i det allmännas intresse
och under de förutsättningar
som angivas i lag
och av folkrättens allmänna
grundsatser.

Ovanstående bestämmelser
inskränka likväl
icke en stats rätt att
genomföra sådan lagstiftning
som staten finner
erforderlig för att
reglera nyttjandet av viss
egendom i överensstämmelse
med det allmännas

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

secure the payment of
taxes or other contributions
or penalties.

Article 2.

No person shall be denied
the right to education.
In the exercise of
any functions which it
assumes in relation to
education and to teaching,
the State shall respect
the right of parents
to ensure such education
and teaching in conformity
with their own religious
and philosophical
convictions.

Article 3.

The High Contracting
Parties undertake to hold
free elections åt reasonable
intervals by secret
ballot, under conditions
which will ensure the free
expression of the opinion
of the people in the
choice of the legislature.

Article 4.

Any High Contracting
Party may åt the time of
signature or ratification
or åt any time thereafter
communicate to the Secretary-General
of the
Council of Europé a declaration
stating the extent
to which it undertakes
that the provisions
of the present Protocol
shall apply to such of the
territories for the International
relations of which
it is responsible as are
named therein.

assurer le paiement des
impöts ou d’autres contributions
ou des amendes.

Article 2,

Nul ne peut se voir
refuser le droit å 1’instruction.
L’Etat, dans 1’exercice
des fonctions qu’il
assumera dans le domaine
de 1’éducation et de
1’enseignement, respectera
le droit des parents d’assurer
cette éducation et
cet enseignement conformément
å leurs convictions
religieuses et philosophiques.

Article 3.

Les Hautes Parties Contractantes
s’engagent å
organiser, å des intervalles
raisonnables, des élections
libres au scrutin
secret, dans les conditions
qui assurent la libre expression
de 1’opinion du
peuple sur le choix du
corps législatif.

Article 4.

Toute Haute Partie
Contractante peut, au
moment de la signature
ou de la ratification du
present Protocole ou å
tout moment par la suite,
communiquer au Secrétaire
Général du Conseil
de 1’Europe une déclaration
indiquant la mesure
dans laquelle elle s’engage
å ce que les dispositions
du présent Protocole
s’appliquent å tels territoires
qui sont désignés
dans ladite déclaration et
dont elle assure les relations
internationales.

intresse eller för att säkerställa
betalning av skatter
och andra pålagor eller
av böter och viten.

Artikel 2.

Ingen må förvägras rätten
till undervisning. Vid
utövandet av den verksamhet
staten kan påtaga
sig i fråga om uppfostran
och undervisning skall
staten respektera föräldrarnas
rätt att tillförsäkra
sina barn en uppfostran
och undervisning
som står i överensstämmelse
med föräldrarnas
religiösa och filosofiska
övertygelse.

Artikel 3.

De höga fördragsslutande
parterna förbinda
sig att anordna fria och
hemliga val med skäliga
mellanrum samt under
förhållanden som tillförsäkra
folket rätten att
fritt ge uttryck åt sin
mening beträffande sammansättningen
av den
lagstiftande församlingen.

Artikel 4.

Varje hög fördragsslutande
part må vid undertecknandet
eller ratificerandet
av detta protokoll
eller när som helst senare
tillställa Europarådets generalsekreterare
en förklaring
angående i vilken
utsträckning den höga
fördragsslutande parten
förbinder sig att tillämpa
bestämmelserna i protokollet
på territorier, som
angivas i förklaringen och
för vilkas internationella
förbindelser den höga fördragsslutande
parten svarar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

15

Any High Contracting
Party which has communicated
a declaration
in virtue of the preceding
paragraph may from time
to time communicate a
further declaration modifying
the terms of any
former declaration or terminating
the application
of the provisions of this
Protocol in respect of any
territory.

A declaration made in
accordance witli this Artide
shall be deemed to
liave been made in accordance
with Paragraph
(1) of Artide 63 of the
Convention.

Article 5.

As between the High
Contracting Parties the
provisions of Artides 1,
2, 3 and 4 of this Protocol
shall be regarded as additional
Artides to the
Convention and all the
provisions of the Convention
shall apply accordingly.

Article 6.

This Protocol shall be
open for signature by the
Members of the Council
of Europé, who are the
signatories of the Convention;
it shall be ratified
åt the same time as
or after the ratification
of the Convention. It shall
enter into force after the
deposit of ten instruments
of ratification. As regards
any signatory ratifying
subsequently, the Protocol
shall enter into force
åt the date of the deposit
of its instrument of
ratification.

The instruments of ratification
shall be depo -

Toute Haute Partie
Contractante qui a communiqué
une déclaration
en vertu du paragraphe
précédent peut, de temps
å autre, communiquer une
nouvelle déclaration modifiant
les termes de toute
déclaration antérieure ou
mettant fin å 1’application
des dispositions du
présent Protocole sur un
territoire quelconque.

Une déclaration faite
conformément au présent
artide sera considérée
comrne ayant été
faite conformément au
paragraphe 1 de l’article
63 de la Convention.

Article 5.

Les Hautes Parties
Contractantes considéreront
les artides 1, 2, 3 et
4 de ce Protocole comme
des artides additionnels
å la Convention et toutes
les dispositions de la Convention
s’appliqueront en
conséquence.

x\.rticle 6,

Le Présent Protocole
est ouvert å la signature
des Membres du Conseil
de 1’Europe, signataires
de la Convention; il sera
ratifié en méme temps
que la Convention ou
apres la ratification de
celle-ci. Il entrera en
vigueur apres le dépot de
dix instruments de ratification.
Pour tout signataire
qui le ratifiera
ultérieurement, le Protocole
entrera en vigueur
des le dépot de 1’instrument
de ratification.

Les instruments de ratification
seront déposés

Hög fördragsslutande
part, som avgivit förklaring
jämlikt nästföregående
stycke, må när som
helst avgiva nya förklaringar,
som ändra innehållet
i tidigare avgiven
förklaring eller bringa tilllämpningen
av bestämmelserna
i protokollet att
upphöra beträffande visst
territorium.

I enlighet med denna
artikel avgiven förklaring
skall anses tillkommen i
överensstämmelse med artikel
63 mom. 1 i konventionen.

Artikel 5-

I förhållandet mellan
de höga fördragsslutande
parterna skola artiklarna
1,2,3 och 4 i detta protokoll
anses såsom tillägg till
konventionen, och skola
alla bestämmelser i konventionen
tillämpas i enlighet
härmed.

Artikel 6.

Detta protokoll är öppet
för undertecknande
av de medlemmar av
Europarådet som undertecknat
konventionen; det
skall ratificeras samtidigt
med eller efter ratificerandet
av konventionen.
Protokollet skall träda i
kraft, då tio ratifikationsinstrument
deponerats.
För signatärmakt,
som ratificerar sedermera,
skall protokollet träda i
kraft den dag då ratifikationsinstrumentet
deponeras.

Ratifikationsinstrumenten
skola deponeras

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

sited with the SecretaryGeneral
of the Council of
Europé, who will notify
all Members of the names
of those who have ratified.

Done åt Paris on the
20th day of March 1952,
in English and French,
both texts being equally
authentic, in a singie
copy which shall remain
deposited in the archives
of the Council of Europé.
The Secretary-General
shall transmit certified copies
to each of the signatory
Governments.

For the Government

of the Kingdom of
Belgium:

Paul van Zeeland.

For the Government
of the Kingdom of
Denmark:

Ole Björn Kraft.

For the Government
of the French Republic:

Schuman.

För the Government
of the German Federal
Republic:

Adenauer.

For the Government

of the Kingdom of
Greece:

R. Raphael.

Åt the time of signature
of this Protocol, the Greek
Government, pursuant to
Article 64 of the Convention,
makes the following
reservation relating to Article
2 of the Protocol:
The application of the

prés le Secrétaire Général
du Conseil de 1’Europe
qui notifiera å tous les
Membres les noms de
ceux qui 1’auront ratifié.

Fait å Paris, le 20 mars
1952, en frangais et en
anglais, les deux textes
faisant également foi, en
un seul exemplaire qui
sera déposé dans les archives
du Conseil de l’Europe.
Le Secrétaire Général
en communiquera copie
certifiée conforme å
chacun des gouvernements
signataires.

Pour le Gouvernement
du Royaume de Belgique:

Paul van Zeeland.

Pour le Gouvernement
du Royaume de
Danemark:

Ole Björn Kraft.

Pour le Gouvernement de
la République francaise:

Schuman.

Pour le Gouvernement de
la République fédérale
allemande:

Adenauer.

Pour le Gouvernement du
Royaume de Gréce:

R. Raphael.

Au moment de la signature
du présent Protocole,
le Gouvernementhellénique,
se prévalant de l’article 64
de ladite Convention, formule
la réserve suivante,
portant sur Varticle 2 du
Protocole: Le mot cphilo -

hos Europarådets generalsekreterare,
som har
att underrätta alla medlemmar
om namnen på
dem som ratificerat.

Upprättat i Paris den
20 mars 1952 på engelska
och franska, vilka båda
texter skola äga samma
vitsord, samt i ett enda
exemplar, som skall vara
deponerat i Europarådets
arkiv. Generalsekreteraren
skall överlämna bestyrkta
exemplar till envar
av signatärmakternas
regeringar.

För Konungariket

Belgiens regering:

Paul van Zeeland.

För Konungariket

Danmarks regering:

Ole Björn Kraft.

För Franska Republikens
regering:

Schuman.

För Förbundsrepubliken

Tysklands regering:

Adenauer.

För Konungariket

Greklands regering:

R. Raphael.

Vid undertecknandet av
detta protokoll gör grekiska
regeringen jämlikt artikel
64 i konventionen följande
förbehåll beträffande artikel
2 i protokollet: Det näst
sista ordet i paragrafens
andra mening, »filosofiska»,

Kungl. Maj ris proposition nr

32.

17

mord “philosophical”,
which is the penultimate
word of the second sentence
of Article 2, will, in Greece,
conform with the relevant
provisions of internal leqislation.

For the Government of
the Icelandic Republic:

Petur Benediklsson.

For the Government of
the Irish Republic:

Pröinsias Mac Aogåin.

For the Government of
the Italian Republic:

Paolo Emilio Taviani.

For the Government of
the Grand Duchy of
Luxembourg:

Jos. Bech.

For the Government of
the Kingdom of the
Netherlands:

Slikker.

For the Government of
the Kingdom of Norway:

Halvard Lange.

For the Government of
the Saar:

Johannes Hoffmann.

For the Government of
the Kingdom of Sweden:

Östen Undén.

For the Government of
the Turkish Republic:

F. Köprulu.

sophique» par lequel se termine
le second paragraphe
de Varticle 2 recevra en
Gréce une application conforme
aux dispositions y
relatives de la législation
intérieure.

Pour le Gouvernement de
la République islandaise:

Petur Benediklsson.

Pour le Gouvernement de
la République irlandaise:

Pröinsias Mac Aogåin.

Pour le Gouvernement de
la République italienne:

Paolo Emilio Taviani.

Pour le Gouvernement du
Grand Duché de
Luxembourg:

Jos. Bech.

Pour le Gouvernement du
Royaume des Pays-Bas:

Stikker.

Pour le Gouvernement du
Royaume de Norvége:

Halvard Lange.

Pour le Gouvernement de
la Sarre:

Johannes Hoffmann.

Pour le Gouvernement du
Royaume de Suéde:

Östen Undén.

Pour le Gouvernement de
la République turque:

F. Köprulu.

kommer att i Grekland tilllämpas
i överensstämmelse
med hithörande bestämmelser
i den inre lagstiftningen.

För Isländska
Republikens regering:

Petur Benediktsson.

För Irländska
Republikens regering:

Pröinsias Mac Aogåin.

För Italienska
Republikens regering:

Paolo Emilio Taviani.

För Storhertigdömet
Luxemburgs regering:

Jos. Bech.

För Konungariket
Nederländernas regering:

Stikker.

För Konungariket
Norges regering:

Jlalvard Lange.

För Saars regering:

Johannes Hoffmann.

För Konungariket
Sveriges regering:

Östen Undén.

För Turkiska
Republikens regering:

F. Köprulu.

Q

Biliang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 32.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

For the Government of
the United Kingdom of
Great Britain and
Northern Ireland:

Anthony Eden.

Åt the lime of signing the
present Protocol, I declare
that, in view of certain
provisions of the Education
A ds in for ce in the
United Kingdom, the principle
affirmed in the second
sentence of Article 2
is accepled by the United
Kingdom only so far as it
is compatible with the provision
of efficient instruction
and training, and the
avoidance of unreasonable
public expenditure.

Pour le Gouvernement du
Royaume-Uni de GrandeBretagne
et d’Irlande du
Nord:

Anthony Eden.

Au moment de signer le
present Protocole, fe déclare
qu''en raison de certaines
dispositions des lois
sur Venseignement en vigueur
au Royaume-Uni, le
principe posé dans la seconde
pbr ase de V article 2
n’est accepté que dans la
mesure oii il est compatible
avec Voctroi d’une instruction
et d’une formation efficace
et n’entraine pas de
dépenses publiques démesurées.

För det Förenade
Konungariket Storbritannien
och Nordirlands
regering:

Anthony Eden.

Vid undertecknandet av
detta protokoll förklarar
jag, att med hänsyn till
vissa bestämmelser i del
Förenade Konungarikets
gällande lagstiftning om
undervisningsväsendet den
princip, som fastställts i
andra meningen i artikel
2, godtages av det Förenade
Konungariket endast i den
män den är förenlig med
tillhandahållandet av en
ändamålsenlig undervisning
och utbildning och
icke medför oskäliga kostnader
för det allmänna.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

52-2817