Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

1

Nr 31.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan; given Stockholms
slott den 16 januari 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att vissa personer skall befrias från dem åvilande
betalningsskyldighet till kronan.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 31.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 januari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler framställningar
i fråga om befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan
samt anför därvid.

l:o.

Enligt kontrakt den 26 juni 1920 sålde Kungl. Maj:t och kronan till jägmästaren
Uno Wikander, Skellefteå, ett parti cirkelsågade trävaror för en
köpeskilling av 47 207 kronor 90 öre. För kontraktets fullgörande ävensom,
därest likvid ej skedde i föreskriven tid, för erläggande av 6 procent ränta
å oguldet belopp från förfallodagen tecknades borgen av köparens broder,
civilingenjören Nils Wikander, Skellefteå, samt bolaget Wikander & C:o,
vilket ägdes av de båda bröderna. Då köparen ej fullgjorde sin betalningsskyldighet,
lagsöktes såväl han som bolaget och förpliktades genom överexekutors
i Skellefteå utslag den 4 juni 1921 att gemensamt eller den gälda
gitte till Kungl. Maj :t och kronan utgiva köpeskillingen jämte 6 procent
ränta därå från den 15 oktober 1920 tills betalning skedde ävensom att ersätta
lagsökningskostnaden med 15 kronor.

Enligt en den 1 oktober 1925 dagtecknad förbindelse utfäste sig vidare
Uno Wikander att till Kungl. Maj :t och kronan för visst till honom levererat
virke betala det belopp, som virkespartiet enligt angiven prissättning efter
uppräkning eller uppmätning funnes motsvara. För förbindelsens fullgörande
tecknades borgen av hans hustru Vera Wikander samt fru Hilma Andersson
och handlanden John Johansson, alla i Skellefteå. Då betalning för
virkespartiet icke erlades, förpliktades enligt av rådhusrätten i Skellefteå
den 6 april och den 3 maj 1926 meddelade domar dels Uno Wikander att
till kronan utgiva köpeskillingen, 3 041 kronor 17 öre, jämte 6 procent ränta
därå från den 15 oktober 1925 samt ersättning för rättegångskostnaden
med 47 kronor 50 öre, dels ock nämnda borgensmän att gemensamt eller
vem av dem bäst gälda gitte till kronan utgiva samma köpeskilling jämte

Kungl. Maj.ts proposition nr 31. 3

ränta efter enahanda grund ävensom att gälda rättegångskostnaden med 46
kronor 75 öre.

John Johansson avled år 1936, medan han var i konkurstillstånd. Till förhindrande
av preskription har kronans ifrågavarande fordringar bevakats
senast år 1945 hos samtliga övriga gäldenärer. Varken vid detta tillfälle eller
vid en år 1949 verkställd utredning angående gäldenärernas ekonomiska
ställning har någon del av kronans fordran kunnat uttagas.

I skrivelse den 29 oktober 1952 hemställer domänstijrelsen, att åtgärder
måtte vidtagas för avskrivning av kronans nämnda fordringar å tillhopa
50 249 kronor 7 öre jämte 6 procent ränta därå — den 15 oktober 1952
uppgående till 95 565 kronor 86 öre — ävensom utdömda kostnader mot att
senast två månader efter det Kungl. Maj :ts beslut i ärendet föreligger till
styrelsen inbetalas av Vera Wikander för egen de! och för dödsboet efter
numera avlidne lino Wikander 200 kronor, av Nils Wikander 10 kronor och
av Hilma Andersson 50 kronor. Styrelsen anför därvid i huvudsak följande.

Sedan Uno Wikander den 13 mars 1952 avlidit och hans bo avträtts till
förvaltning av boutredningsman, har denne den 6 juli 1952 till styrelsen
översänt bouppteckning efter den avlidne. Denna upptager såsom dödsbodelägare,
förutom Vera Wikander — som enligt rådhusrättens i Skellefteå
dom den 7 november 1921 erhållit boskillnad — dottern Eva Campell-Westling
samt en dotter i ett föregående äktenskap. Tillgångarna i boet utgöres
av kontanter och personlig lösegendom till sammanlagt värde av 415 kronor
samt hälften av fastigheten Stensgård l33 i Frösö köping, upptagen efter taxeringsvärdet
till 10 000 kronor. — Rörande denna fastighet må här angivas,
att makarna Wikander gemensamt fått lagfart å denna samt att den i fastigheten
intecknade gälden uppgår till 22 500 kronor. Landsfiskalen i Frösö
distrikt har den 20 oktober 1952 intygat, att för den händelse han vid beskrivning
och värdering'' för exekutiv försäljning skulle åsätta fastigheten
saluvärde, detta icke komme att överstiga 25 000 kronor. — Avgående poster
och skulder i boet upptages till 156 878 kronor, därav för sjukvård och begravningskostnad
2 500 kronor och för ogulden fastighetsskatt 128 kronor
samt såsom skuld till Vera Wikanders bröder Peter Tesdorpf och Karl
Tesdorpf tillhopa 3 000 kronor, till Jämtlands läns sparbank enligt i Stensgård
l33 intecknad skuldsedel 11 250 kronor samt till domänverket enligt
utslag 50 248 kronor 90 öre jämte ränta, tillsammans 140 000 kronor. Bristen
i boet utgör alitså 146 463 kronor.

Boutredningsmannen har den 12 september 1952 till styrelsen framfört en
hemställan från Vera Wikander om avskrivning av kronans fordran hos
dödsboet mot att hon omedelbart efter det beslut om avskrivning meddelats
inbetalar 100 kronor. Därvid har upplysts, att hon saknar utmätningsbar
egendom, att hon åtnjuter pension med endast ringa belopp samt att hon har
sin försörjning genom understöd från en släktfond.

Vera Wikander har vidare för att bli befriad från sitt borgensansvar enligt
domen den 3 maj 1926 erbjudit sig att betala ytterligare 100 kronor senast
två månader efter det beslut om denna fordrings avskrivning föreligger.

Med anledning av Vera Wikanders framställning har domänstyrelsen infordrat
vissa kompletterande uppgifter ävensom motsvarande framställningar
från Nils Wikander och Hilma Andersson. Av dessa handlingar framgår
i huvudsak följande.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Den 10 oktober 1952 har Vera Wikander rörande sin ekonomiska ställning
under edlig förpliktelse uppgivit följande. På grund av boskillnaden äger
hon icke del i sin avlidne makes bo, vars tillgångar i händelse av urarvakonkurs
eller annan avveckling av boet icke torde föslå till mer än prioriterade
fordringar, nämligen inteckningslånen samt sjukvårds- och begravningskostnaderna
ävensom den oguldna fastighetsskatten. Hon äger hälften av fastigheten
Stensgård l33, som är belägen sex kilometer från Östersund och innehåller
tre rum, kök och badrum. Fastigheten är numera taxerad till 20 000
kronor. Den i fastigheten intecknade gälden, 22 500 kronor, är uppdelad på
två lån å respektive 13 200 och 9 300 kronor, av vilka det sistnämnda lånet
förstärkts med borgen av hennes nyssnämnda bröder. Av lösegendomen äger
hon endast gångkläder och personlig utrustning, enär möbler och annan lösegendom
i fastigheten tillhör döttrarna enligt gåvobrev av deras farmor.
Hennes årliga inkomst utgöres av änkepension å 3 300 kronor samt en livränta
från Tesdorpf-Melanderska fonden å cirka 3 200 kronor. Från denna
inkomst avgår skatter å cirka 1 500 kronor. Återstående 5 000 kronor förslår
knappast till hennes uppehälle och kostnaderna för fastigheten. Enligt en
åberopad specifikation uppgår hennes årliga utgifter till sammanlagt 5 070
kronor.

Nils Wikander, som är född den 18 februari 1880, har den 1 oktober 1952
anhållit om avskrivning av kronans fordran hos honom, 47 207 kronor 90 öre
jämte 6 procent ränta därå från den 15 oktober 1920 samt kostnader 15 kronor,
mot inbetalning av 10 kronor senast två månader efter det beslut om
avskrivningen föreligger. Av en vid ansökningen fogad, under edsförpliktelse
avgiven deklaration över hans ekonomiska ställning framgår, att han saknar
utmätningsbara tillgångar och, utöver skulden till kronan, har skulder
till privatpersoner å 2 500 kronor. Hans inkomster utgöres av folkpension,
för närvarande 89 kronor i månaden, och en livränta å 50 kronor om året.
En av honom och hans hustru bebodd fastighet äges av hustrun, som den
28 augusti 1928 erhållit boskillnad i äktenskapet.

I skrivelse den 8 oktober 1952 har Hilma Andersson gjort framställning
om befrielse från sin betalningsskyldighet på grund av domen den 3 maj
1926 mot att hon till kronan inbetalar 50 kronor. Hilma Andersson, som är
född den 20 mars 1884, äger fastigheten Böle 25 i Skellefteå socken, taxerad
till 29 900 kronor, samt lösören till värde av 500 kronor. Fastigheten belastas
av två inteckningslån å tillhopa 35 300 kronor med därå upplupna räntor
å 820 kronor. På grund av bristande underhåll torde fastigheten enligt
Hilma Anderssons uppgift vid en eventuell försäljning icke inbringa det
åsatta taxeringsvärdet. Landsfiskalen i Skellefteå södra distrikt har den 17
oktober 1952 intygat, att Hilma Andersson icke kan anses äga utmätningsbar
tillgång.

Statskontoret har i remissyttrande den 14 november 1952 förklarat sig
icke ha något att erinra mot att kronans ifrågavarande fordringar efterskänkes
på sätt domänstyrelsen föreslagit.

Departementschefen.

Såsom tidigare angivits uppgår kronans fordran för virkesköpen i fråga
till sammanlagt 50 249 kronor 7 öre jämte ränta därå — den 15 oktober 1952
uppgående till 95 565 kronor 86 öre —■ ävensom kostnadsersättning. Genom
vad i ärendet förekommit torde vara ådagalagt, att gäldenärerna saknar förmåga
att nu eller framdeles gälda sin skuld. Vid sådant förhållande torde,

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

5

såsom myndigheterna förordat, de erbjudna ackordsbeloppen böra godtagas.
Beloppen bör erläggas inom viss kortare tid, förslagsvis senast två månader
efter det statsmakternas beslut i ärendet föreligger. För en dylik ackordsuppgörelse
fordras emellertid riksdagens medgivande. Jag hemställer fördenskull,
att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medge,

att befrielse från vidare betalningsskyldighet till kronan
i anledning av ifrågavarande virkesköp må medgivas
Vera Wikander, därest hon för egen del och för dödsboet
efter jägmästaren Uno Wikander till kronan erlägger tvåhundra
kronor, samt

Nils Wikander och Hilma Andersson, därest de till kronan
erlägger, den förre tio kronor och den senare femtio kronor.

2:o.

I en till Kungl. Maj :t ställd, av domänstyrelsen med utlåtande den 29 februari
1952 överlämnad skrift anhåller jägmästaren i Hornsö revir Gunnar
Norbäck om befrielse från honom ålagd skyldighet att till Kungl. Maj :t och
kronan utge 5 256 kronor 77 öre, utgörande domänverkets förlust å viss virkesleverans
till ingenjörsfirman Tor Loquist, Stockholm. Av handlingarna i
ärendet inhämtas bland annat följande.

Enligt en den 5 december 1949 dagtecknad faktura sålde Norbäck från
Hornsö extra revir till ingenjören Tor Loquist i Stockholm såsom innehavare
av nämnda företag virke från Arboga såg för en köpeskilling av 7 301 kronor
8 öre. Norbäck underlät därvid att avfordra köparen av domänstyrelsen
föreskriven säkerhet för köpeskillingen (domänstyrelsens reglementsamling
Fl § 2). Betalning erlades icke i rätt tid. Den 13 mars 1950 inledde Loquist
ackordsförhandling med sina borgenärer. Därvid lämnade en representant
för styrelsen besked om att denna icke ägde befogenhet att godkänna ackord.
Förhandlingen fortsattes emellertid med de övriga borgenärerna. Därunder
verkställdes avbetalning å styrelsens fordran dels den 15 april 1950 med
1 460 kronor 22 öre, dels ock den 3 augusti 1951 med 584 kronor 9 öre. I
samband med den senare avbetalningen meddelades, att ytterligare sådan
icke vore att vänta. Med anledning av krav på oguldna skatter till stat och
kommun, vilka icke heller kunnat bli föremål för ackordsuppgörelse, avlade
Loquist den 21 november 1951 utmätningsed inför vederbörande konkursdomare.
Av protokollet häröver framgår, bland annat, att Loquist, som
ställt sitt företags tillgångar till borgenärernas förfogande, träffat avtal med
samtliga borgenärer med undantag av skatteverket om 27 % ackord såsom
full likvid för deras fordringar samt att ackordsbeloppen till fullo utbetalats
till dem. Protokollet saknar emellertid uppgift om att ackord ej heller
kunnat träffas med domänverket. De till domänverket erlagda beloppen motsvarar
cirka 27 % av dettas fordran.

Då full betalning för virkesleveransen sålunda icke kunnat erhållas av
gäldenär en, anmodade domänstyrelsen den 25 september 1951 Norbäck att
till styrelsen inbetala den resterande delen av köpeskillingen, 5 256 kronor
77 öre.

I sin skrift anför Norbäck i huvudsak följande.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Vid telefonsamtal någon gång före mitten av april 1949 hade Norbäck av
sågfaktorn vid revirets såg tillfrågats, om reviret kunde sälja en mindre
kvantitet hyvlat virke till ingenjörsfirman Tor Loquist, som för vägförvaltningens
i Kalmar län räkning på entreprenad åtagit sig att uppföra en ny bro
över Alsterån invid sågen. I sitt svar hade Norbäck medgivit försäljningen
samt bestämt priset. Sågfaktorn hade uppfattat svaret som en muntlig utlämningsorder.
En sådan order skulle enligt givna bestämmelser skriftligen
bekräftas för att gälla. Så hade emellertid icke skett i förevarande fall. Då
arbetet med brobyggnaden just vid denna tidpunkt avbrutits och legat nere
ungefär två månader, hade försäljningen, som ju under dessa omständigheter
blivit inaktuell, fallit Norbäck ur minnet. Sågfaktorn hade emellertid
gjort i ordning virkcspartiet och då brobyggnadsarbetet i mitten av juni på
nytt satts igång, hade han mätt in det för företagets räkning. Under semester
från midsommar till slutet av juli hade Norbäck vistats på annan ort,
varvid hans tjänst skötts av vikarier. I mitten av augusti hade sågfaktorn
telefonledes frågat, om han skulle skriva ut utlämningsnota på det då levererade
virket. Norbäck hade därigenom fått vetskap om att virket avlämnats
men hade icke erhållit någon riktig föreställning om vilken omfattning leveransen
tagit. Han hade emellertid anmodat sågfaktorn att lämna specifikation
över det dittills utlämnade virket, beträffande vilket han haft anledning
förmoda att det höll sig inom ramen för vad han enligt gällande föreskrifter
ägde rätt att utan borgen sälja till känd köpare. Specifikationen hade
avlämnats den 18 augusti 1949. Som Norbäck denna dag sysslat med utstämpling
av virke, hade specifikationen mottagits av kanslibiträdet å hans
expedition. På grund av anhopning av göromål hade emellertid kanslibiträdet
icke haft tid att omedelbart vidtaga vederbörlig kollationering. Först en
tid senare då specifikationen var kollationerad och virket skulle prissättas,
hade Norbäck fått full klarhet om att det rörde sig om hyvlat och sågat virke
till ett värde av 6 422 kronor 9 öre. Utlämningen hade under tiden fortsatt,
då sågfaktorn genom sitt nyssnämnda meddelande ansett sig ha fått bekräftelse
på den tidigare muntliga utlämningsordern. Då vid denna tidpunkt
blott en bagatell av virkesbehovet för brobygget återstått och det under de
inträdda förhållandena icke funnits större utsikt att få borgensförbindelse
av företaget för de redan levererade virkespartierna, hade Norbäck för att få
alltsamman på en faktura låtit utlämna även den lilla kvantitet, som resterat.
Norbäck hade aldrig dragit i tvivelsmål att ett företag, som kunde åtaga
sig ett brobygge å 120 000 kronor för statlig institutions räkning och samtidigt
bedriva miljonbyggen på andra håll, skulle betala virket.

Att sågfaktorn kunnat lämna ut så mycket virke på Norbäcks muntliga
order torde ha sammanhängt med att reviret ytterst sällan hade försäljningar
av förevarande slag. Sågfaktorn vore van att omhänderha den sedvanliga
utlämningen enligt eu generell order av Norbäck från år 1943 rörande smärre
partier till husbehov åt ortens befolkning. Det hade också förefallit naturligt,
att leverans skulle äga rum, då sågen låge alldeles invid bron. Tidigare
hade man för brobygget köpt virke från annat liåll, vilket torde ha berott
dels på att man haft den uppfattningen att kronans virke vore dyrare,
dels på den arbetsledare, som fungerat före driftsavbrottet. Då arbetet upptagits
på nytt, hade en ny arbetsledare tillsatts och denne hade ansett det
synnerligen förmånligt att utan föregående omständliga beräkningar, som
eljest alltid lett till rekvisitioner i överkant, dag för dag få hämta det virke,
som behövts. Sågfaktorn hade alltså vetat, att företaget förtjänat på en sådan
anordning. Företaget hade därför bort vara angeläget alt få fortsätta
på samma sätt och att betala prompt. Även sågfaktorn hade haft den största
tilltro till dess stabilitet. Av vad som anförts torde framgå, att en hel rad

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

7

samverkande omständigheter försvårat, för att icke säga omöjliggjort, kontrollen
över utlämningen av ifrågavarande virke.

Domänstyrelsen förklarar sig med hänsyn till de åberopade omständigheterna
i samband med virkesleveransen icke ha något att erinra mot att Norbäck
av nåd befrias från betalningsskyldigheten i fråga.

I remissyttrande den 4 april 1952 finner sig statskontoret icke kunna tillstyrka,
att Norbäck helt befrias från skyldighet att täcka den förlust, som
åsamkats domänverket till följd av att han icke iakttagit givna föreskrifter
om infordrande av säkerhet vid försäljning av virke. Ämbetsverket föreslår
för sin del, att Norbäck befrias från skyldigheten att gottgöra domänverket
förlusten, därest han inom viss av Kungl. Maj :t fastställd tid till kronan inbetalar
ett belopp av förslagsvis 1 000 kronor.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår, att domänverket i likhet med övriga
borgenärer, med undantag av skatteverket, å sin fordran erhållit utdelning
med cirka 27 procent. Då gäldenärens företag är på obestånd, torde utsikt
icke finnas att inom överskådlig framtid utfå ytterligare betalning. Vad angår
Norbäcks framställning synes mig visserligen erinran kunna göras emot
att han icke iakttagit gällande föreskrifter om infordrande av säkerhet vid
virkesförsäljning. I förevarande fall synes emellertid vissa ogynnsamma
omständigheter ha medverkat till att han icke från början fått kännedom
om leveransens omfattning och att han som följd därav icke funnit anledning
att kräva kontant likvid eller säkerhet för leveransen. Jag finner vid
sådant förhållande skäligt att Norbäck, såsom statskontoret föreslagit, befrias
från skyldigheten att täcka den förlust å 5 256 kronor 77 öre, som åsamkats
domänverket genom hans förvållande, mot att han till Kungl. Maj :t och
kronan inbetalar 1 000 kronor. Beloppet torde böra erläggas inom viss kortare
tid, förslagsvis två månader efter det statsmakternas beslut i ärendet
föreligger. För sådan avskrivning av kronans fordran fordras emellertid
riksdagens medgivande. Jag hemställer fördenskull, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att medge,

att kronans i förevarande ärende angivna fordran för virkesköp,
5 256 kronor 77 öre, må avskrivas under förutsättning
att Gunnar Norbäck till kronan kontant erlägger etttusen
kronor.

3:o.

I en av domänstyrelsen med utlåtande den 19 november 1952 överlämnad
skrift anhåller förre jägmästaren Waldemar Lejdström, Krylbo, om befrielse
från skyldigheten att för vissa virlcesleveranser utgiva 7 464 kronor 90 öre
till kronan. Av framställningen inhämtas i huvudsak följande.

Alltsedan år 1942 hade Lejdström från Grönsinka revir till Tyskbo kvarn
och träindustri, Horndal —- vilket företag ägdes av Sam Erstadius, Västerås

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

— sålt smärre poster träullsved, vilka alltid kontant betalats senast inom
30 dagar. Den 15 december 1949 hade han till företaget sålt 241,7 m3t utsorterad
props av sulfit- och sulfatved för 3 625 kronor 50 öre att betalas senast
den 15 januari 1950. Den 31 januari 1950 hade han vidare till företaget sålt
298,i m3t träullsved, utsorterad ur props, för 4 471 kronor 50 öre att betalas
senast den 28 februari 1950. Då betalningsdagarna överskreds utan att likvid
inflöt, hade han hos domänstyrelsen gjort framställning om indrivning av
fordringarna. Å dessa, tillhopa 8 097 kronor, hade därefter influtit 632 kronor
10 öre. Som Lejdström i strid mot gällande instruktion uraktlåtit att
avkräva köparen borgen för köpeskillingarna, hade han genom beslut den
5 mars 1952 av styrelsen ålagts att inbetala resterande 7 464 kronor 90 öre.

Vid undersökning hade utrönts, att Erstadius enligt köpekontrakt den
12 mars 1949 till Signe Sjödahl, Årsta, sålt sin fastighet 11391/2—1152 Tyskbo
hytta och 16/2i Tyskbo nedre kvarn i By socken, Kopparbergs län, med
därå uppförda byggnader och bedrivna rörelse, inventarier samt en del
lösöre och lager, allt i befintligt skick, för en köpeskilling av 85 000 kronor
samt under villkor tillika att köpet skulle transporteras å ett under bildning
varande bolag, vars firma enligt stiftelsekungörelse den 20 april 1950 skulle
utgöra Tyskbo kvarn & träindustri aktiebolag. Registrering av bolaget hade
ägt rum först den 7 juli 1950. Krav hade riktats mot såväl bolaget som dess
verkställande direktör, disponenten A. E. Gustafsson, Johanneshov. Den
senare hade dels till styrelsen utfärdat en betalningsförbindelse, å vilken han
den 9 augusti 1950 verkställt eu avbetalning å 500 kronor, och dels efter
förhandling inför Stockholms rådhusrätt förklarat sig solidariskt ansvarig
för betalningen av ved, som levererats till bolaget. Då ytterligare avbetalningar
å Gustafssons förbindelse trots utfästelser uteblev — vilket torde ha
sin förklaring i att Gustafsson befann sig i konkurstillstånd, som ännu
består — hade kravet fullföljts med laga åtgärder mot bolaget. Efter betalningsföreläggande
och utmätningsförsök blev bolaget genom beslut av Folkare
tingslags häradsrätt den 7 maj 1952 försatt i konkurs. Tillgångarna
i boet uppgick till 125 kronor och skulderna till 23 205 kronor 87 öre. Konkursen
hade avskrivits den 2 oktober 1952, i samband varmed gode mannen
för sitt uppdrag tillerkänts ett arvode av 125 kronor att gäldas av Kungl.
Maj :t och kronan.

I sitt beslut den 5 mars 1952 hade styrelsen förklarat att, därest Lejdström
verkställde inbetalningen å 7 464 kronor 90 öre, domänverkets fordran
på Tyskbo kvarn & träindustri skulle överlåtas på honom. Av den lämnade
redogörelsen torde emellertid framgå att med hänsyn till insolvens hos
såväl bolaget som dess verkställande direktör värdet av denna överlåtelse
torde vara illusoriskt.

Vid sin framställning har Lejdström fogat en under edsförpliktelse avgiven
redogörelse över sin ekonomiska ställning. I denna upptages såsom
tillgångar gångkläder och en bil av 1937 års modell samt såsom skulder
låne- och växelgäld å tillhopa 10 851 kronor. Mellan makarna Lejdström
föreligger boskillnad. Lej dströms enda inkomst utgöres av pension, för
närvarande utgående med 1 219 kronor 41 öre i månaden. Hustrun äger boet
men har därutöver ingen förmögenhet. Ej heller har hon någon inkomst.

Under yrkande om bifall till sin hemställan förklarar sig Lejdström villig
att senast två månader efter det Kungl. Maj :ts beslut i ärendet föreligger
gottgöra kronan dess utgifter i samband med indrivningsförsöken, tillhopa
i runt tal 150 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

9

Domänstyrelsen anför, att den med hänsyn till de i samband med virkesleveranserna
åberopade omständigheterna icke har något att erinra mot att
Lej dström befrias från att till kronan erlägga det honom avkrävda beloppet,
7 464 kronor 90 öre.

Statskontoret anser sig, enligt remissutlåtande i ärendet den 19 december
1952, icke kunna tillstyrka, att kronans fordran på Lejdström helt efterskänkes.
Ämbetsverket föreslår emellertid, att Lejdström skall befrias från
återstående ersättningsskyldighet, därest han inom av Kungl. Maj :t fastställd
tid till kronan inbetalar ett belopp av förslagsvis 500 kronor, i vilket
belopp jämväl torde böra inkluderas kronans indrivningskostnader å cirka
150 kronor.

Departementschefen.

Jag finner de föreliggande omständigheterna tala för en avskrivning av
kronans förevarande fordran på sätt statskontoret föreslagit. Ackordsbeloppet,
500 kronor, torde böra erläggas inom förslagsvis två månader efter
det statsmakternas beslut i ärendet föreligger. För avskrivning på sätt föreslagits
av fordringen erfordras emellertid riksdagens medgivande. Jag hemställer
fördenskull, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medge,

att kronans i förevarande framställning angivna fordran
för virkesleveranser, 7 464 kronor 90 öre jämte kostnader,
må avskrivas under förutsättning att Waldemar Lejdström
till kronan kontant erlägger femhundra kronor.

4:o.

Enligt köpekontrakt den 21 april 1933 förvärvade Elias Johansson av
Kungl. Maj :t och kronan lägenheten Gräshult l2 under kronoparken Öjaböke
i Lidhults socken, Kronobergs län. Köpeskillingen utgjorde 6 500 kronor,
varav kontant erlades 650 kronor. Å den oguldna delen av köpeskillingen,
5 850 kronor, utfärdade köparen tillika med sin hustru Anna Karolina
Johansson den 27 april 1933 en förbindelse, för vilken inteckning den 27
september samma år fastställdes uti den försålda lägenheten. Enligt förbindelsen
samt gällande författningar rörande upplåtelse av mark från kronoegendom
m. m. ålåg det köparen att för tiden den 1 januari 1939—1 januari
1940 erlägga dels annuitet å en i förbindelsen omförmäld amorteringsdel,
2 340 kronor, med 5,6 % av densammas belopp, varav 3,6 % skulle utgöra
ränta och återstående 2 % amortering, dels ock ränta efter 3,6 % å en stående
del, 3 510 kronor, av den oguldna köpeskillingen, sammanlagt utgörande
257 kronor 40 öre. Betalningen skulle ha fullgjorts senast den 14
mars 1940.

Elias Johansson avled den 17 augusti 1933 och efterlämnade enligt en den
27 december samma år upprättad bouppteckning såsom dödsbodelägare, förutom
änkan, fem i äktenskapet födda barn. Dödsboet utvisade en behåll -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ning av 1 835 kronor 5 öre. Då åtagandena enligt nyssnämnda förbindelse
icke fullgjordes, instämde länsstyrelsen i länet dödsbodelägarna till Sunnerbo
häradsrätt med yrkande, bland annat, att dessa måtte förpliktas att
genast till kronan erlägga den oguldna köpeskillingen, 5 850 kronor, jämte
3,6 % ränta därå från den 1 januari 1939, tills betalning skedde. Genom
dom den 11 mars 1941 förpliktades dödsbodelägarna att utgiva omstämda beloppet
jämte ränta samt att ersätta rättegångskostnaderna med sammanlagt
10 kronor 30 öre. Det utdömda beloppet fastställdes därjämte till betalning
ur Gräshult l2, som på grund därav den 1 juli 1941 såldes å exekutiv
auktion för 5 300 kronor. Kronans tillgodohavande hos dödsbodelägarna
utgör härefter kapitalfordran å 1 267 kronor 19 öre jämte ränta under tiden
den 1 januari—18 februari 1939, 28 kronor 8 öre, och ersättning för rättegångskostnader
med 10 kronor 30 öre, eller tillhopa 1 305 kronor 57 öre.
Härtill kommer ränta efter 3,6 % å 1 267 kronor 19 öre från dagen för
köpeskillingsfördelningen, den 12 augusti 1941, tills betalning sker, per den
14 oktober 1952 uppgående till 509 kronor 66 öre. Till förhindrande av
preskription har kronans fordran bevakats hos samtliga dödsbodelägare,
senast under åren 1950 och 1951, utan att någon del av fordringsbeloppet
kunnat uttagas.

I skrift till domänstyrelsen den 8 september 1951 anhåller en av dödsbodelägarna,
Arvid Julius Johansson, Lunna, att bli befriad från erläggandet
av dödsboets skuld eller att i varje fall av honom måtte uttagas endast det
belopp, som motsvarar hans arvsrätt i boet efter fadern, alltså en tiondel.
Jämväl övriga dödsbodelägare, med undantag för en som vistas å okänd ort
i Amerika, anhåller i samma skrift om befrielse från betalningsskyldighet
för dödsboets skuld.

Med överlämnande av framställningen jämte övriga till ärendet hörande
handlingar hemställer domänstyrelsen i skrivelse den 14 oktober 1952, att
åtgärder måtte vidtagas för avskrivning av kronans berörda fordran. Styrelsen
erinrar därvid om att dödsbodelägarna icke skulle ha blivit betalningsskyldiga
för gälden i fråga, därest Elias Johansson avlidit först efter
den 1 januari 1934, då lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte
trädde i kraft. Styrelsen åberopar i övrigt en utredning rörande dödsbodelägarnas
ekonomiska ställning, varav framgår i huvudsak följande.

Änkan Anna Karolina Johansson, född 1871, innebor hos dottern Alida
Matilda Lönn. Hon saknar tillgångar och har icke någon inkomst utöver
folkpensionen.

Sonen Arvid Julius Johansson, född 1899, äger fastigheten Lunna 73 i
Särö socken, taxeringsvärderad till 20 000 kronor. Intecknad och annan gäld
uppgår sammanlagt till 13 750 kronor. Han är till yrket byggnadssnickare
med delvis säsongbetonat arbete. Hans inkomst under 1951 utgjorde cirka
6 200 kronor; för 1952 har han taxerats till statlig inkomstskatt för 4 750
kronor. Han har försörjningsplikt endast gentemot hustrun, som enligt vad
han uppgivit är sjuklig och måste ha ständig läkarvård.

Dottern Anna Virginia Svensk, född 1901, är sedan 1944 gift med Karl
Arvid Svensk. Boskillnad eller äktenskapsförord föreligger icke. Mannen
har för närvarande arbetsanställning mot timlön hos Hallands skogsägare -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

11

förening vid dess sågverk i Lidhult. Han har tidigare varit nervsjuk. Makarna
har tillgångar å 3 000 ä 4 000 kronor, däri inräknat värdet av lösöre.

Sonen Ernst Adrian Johansson, född 1904, är till yrket vägarbetare och
för närvarande anställd hos Aktiebolaget Mölnbacka-Trysil vid dess vägarbeten
i Värmland. Han ingick 1936 äktenskap. Makarna erhöll 1946 hemskillnad,
därvid mannen förpliktigades utge underhåll åt makan med 50 kronor
för månad och åt ett vart av två i äktenskapet födda barn med 30
kronor för månad, tills de fyllt 18 år. 1948 återupptog makarna sammanlevnaden
och mannen försörjer nu hustrun och delvis även barnen. Hans
arbetsinkomst uppgår till cirka 400 kronor i månaden. Han saknar andra
tillgångar. Den fastighet, makarna bebor, äges av hustrun.

Dottern Alida Matilda Lönn, född 1912, ingick 1936 giftermål med Oskar
Bernhard Lönn. Makarna har i äktenskapet fyra barn. Boskillnad eller äktenskapsförord
föreligger icke. Mannen är anställd mot timlön hos Hallands
skogsägareförening vid dess sågverk i Lidhult. Hustrun har icke arbetsanställning.
Familjen bebor egen fastighet, uppförd 1949 och till hela byggnadskostnaden
finansierad med lån.

Sonen Assar Jonatan Johansson vistas i U.S.A. under okänd adress och
har icke avhörts under de senaste tio åren.

Statskontoret har i remissyttrande den 14 november 1952 förklarat sig
icke ha något att erinra mot bifall till domänstyrelsens framställning.

Departementschefen.

Genom exekutiv försäljning av fastigheten i fråga har kronans kapitalfordran
å ursprungligen 5 850 kronor reducerats till 1 267 kronor 19 öre,
vartill kommer ränta och rättegångskostnad. Med hänsyn till vad i ärendet
blivit upplyst om gäldenärernas ekonomiska ställning och förhållanden i
övrigt finner jag, i likhet med myndigheterna, att kronans fordran skäligen
bör avskrivas. Härtill fordras emellertid medgivande av riksdagen. Jag
hemställer därför, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medge,
att kronans i domänstyrelsens förevarande framställning
angivna fordran för fastighetsköp må avskrivas.

5:o.

I § 14 förordningen den 17 december 1926 (nr 509) angående grunder för
upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under åborätt
enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord samt av egnahemslägenheter
stadgas, hland annat, att köpare av obebyggd egnahemslägenhet
skall vid tillträdet avlämna förbindelse att senast vid ingången av sjätte kalenderåret
näst efter det, då tillträdet ägt rum, ha lägenheten bebyggd med
hostad och, där fråga är om jordbruksegnahemslägenhet, jämväl med för
lägenhetens skötsel i övrigt nödiga byggnader vid äventyr, därest så icke
sker, att utöver den avtalade köpeskillingen gälda ytterligare ett belopp,
motsvarande en femtedel av köpeskillingen. Förbindelsen skall tillika innefatta
medgivande, att berörda fordringsbelopp må intecknas i lägenheten.

Genom köpekontrakt den 7 mars 1929 förvärvade David Karlsson från då -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

varande kronoegendomen 5/g mantal Tykavik nr 1 i Gränna socken, Jönköpings
län, en genom ägostyckning utbruten lott, litt. Ad, om cirka 18,6
hektar, sedermera i jordregistret betecknad Tykavik l5. Köpeskillingen utgjorde
7 030 kronor. Försäljningen skedde under villkor, bland andra, om
fullgörande av nyss nämnd byggnadsskyldighet. Det belopp, Karlsson hade
att ställa som säkerhet härför, utgjorde 1 406 kronor. Till säkerhet för beloppet
meddelades inteckning i fastigheten. Tillträdet ägde rum den 14 mars
1929.

I skrivelse den 5 oktober 1951 till domänstyrelsen har vederbörande revirförvaltare
anmält, att Karlsson endast delvis fullgjort byggnadsskyldigheten,
i det att boningshuset, ett mindre uthus och en foderlada färdigställts
men ladugård ännu blott påbörjats. Sedan styrelsen med anledning härav
den 31 december samma år avkrävt Karlsson beloppet å 1 406 kronor, har
Karlsson i en av styrelsen med utlåtande den 24 maj 1952 jämte yttrande av
jägmästaren i Nässjö revir överlämnad skrift anhållit att bli befriad från
skyldigheten att utge beloppet. Som stöd för sin ansökan har Karlsson anfört,
att han hittills ej mäktat bekosta uppförandet av kreatursstall och att
utbetalandet av beloppet i fråga skulle för honom ännu mera försvåra färdigbyggandet
av fastigheten, å vilken han under stora försakelser nedlagt
många års träget arbete.

Enligt revirförvaltaren är fastigheten Tykavik l5 icke lämplig som jordbruksfastighet,
då åker- och skogsmarken är av alltför ringa omfattning.
Han anser därför, att de kostnader Karlsson nedlagt på den påbörjade ladugården
är bortkastade. Därtill kommer, att boningshuset är för stort och
dyrbart i förhållande till fastighetens bärighet. Boningshuset liksom fastigheten
i dess helhet har emellertid på grund av sitt ovanligt vackra läge med
strandrätt vid sjön Bunn stort värde som sommarställe. Genom tidsutvecklingen
och kommunikationsmöjligheterna har fastigheten stigit betydligt
i värde och torde vid försäljning kunna inbringa en avsevärd köpeskilling,
så mycket mer som från fastigheten utan olägenhet kan avstyckas ett flertal
tomter. Vid sådant förhållande finner revirförvaltaren skäl icke föreligga för
bifall till Karlssons framställning.

Domånstyrelsen, som ansluter sig till revirförvaltarens uppfattning, hemställer
att framställningen icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Statskontoret bar i remissyttrande den 13 juni 1952 funnit sig icke kunna
tillstyrka bifall till framställningen.

Lantbruksnämnden i länet har härefter i yttrande den 17 september 1952
anfört i huvudsak följande.

Tykavik l5 har en areal av 18,6 hektar, varav enligt taxeringslängden 3
hektar utgör åker, 2 hektar betesäng och 13 hektar skogsmark. Åkern består
dels av sandig morän, dels av torvjord och är av mindre god beskaffenhet.
Skogsmarken är av för trakten medelgod bonitet, men skogsbeståndet utgöres
mest av lövskog i merendels trasiga bestånd. Fastigheten är ett i hög
grad ofullständigt jordbruk. Rent arealmässigt skulle fastigheten visserligen
kunna passa såsom ett stödjordbruk, men då den är så belägen, att stadig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

13

varande arbete utanför fastigheten icke kan påräknas, kan enheten icke
betecknas såsom ett bestående småbruk.

Enligt nu gällande regler för jorddelning skulle fastigheten givetvis icke
ha kunnat bildas. År 1939 avslog dåvarande egnahemsnämnden en framställning
från Karlsson om egnahemslån för boningshuset på grund av att
fastigheten ej syntes vara bärkraftig och ekonomiska förutsättningar saknades
för företagets genomförande. Lantbruksnämnden har år 1952 av enahanda
skäl avslagit en ansökan om statligt stöd för att uppföra en ekonomibyggnad
å enheten. Karlsson har trots de ur ekonomisk synpunkt ogynnsamma
förhållandena under idogt arbete förbättrat sin fastighet. Han har
sålunda anlagt väg till denna, dikat och röjt sten. Vidare har han uppfört
ett boningshus av trä under tegeltak, innehållande tre rum och kök, och
har påbörjat ett uthusbygge, som dock endast är halvfärdigt. Han arrenderar
åkern och ladugården på angränsande fastigheten Tykavik l4, vilken
är av samma storlek som hans egen fastighet. Ladugården användes
för båda fastigheterna. En lämplig yttre rationalisering av de fem ofullständiga
jordbruk, som finnes inom Tykavik, synes vara att de alla återföres till
en enhet, varigenom ett bärkraftigt kombinerat jordbruk kan bildas. Då
fastigheterna är naturskönt belägna vid sjön Bunn, torde härvid de överflödiga
boningshusen med lämpliga tomtområden kunna komma till användning
såsom sommarstugor. Lantbruksnämnden har underhandlat med Karlsson
om inköp av dennes fastighet i avsikt att främja en sådan utveckling,
men Karlsson vill icke nu frånträda sin fastighet.

Då uppförandet av någon ytterligare byggnad å Tykavik l3 icke kan anses
vara önskvärt ur allmän synpunkt, torde man enligt lantbruksnämndens
förmenande med hänsyn till de speciella omständigheterna i ärendet kunna
anse, att Karlsson genom att uppföra boningshus och verkställa övriga förbättringsåtgärder
fullgjort sina skyldigheter enligt köpekontraktet och förbindelsen,
även om fastighetens bebyggande ej fått fullt den omfattning som
man förutsatte. Lantbruksnämnden tillstyrker därför, att Karlsson befrias
från att erlägga ifrågavarande tillägg till köpeskillingen.

I anledning av lantbruksnämndens yttrande har lantbruksstyrelsen avgivit
utlåtande i ärendet den 23 oktober 1952. Styrelsen framhåller däri, afl
fastigheten med hänsyn till arealen och till ägoslagsfördelningen torde få
anses utgöra ett ofullständigt jordbruk. Enligt vad lantbruksnämnden anfört
kan på grund av fastighetens belägenhet ägaren ej påräkna stadigvarande
arbete utanför fastigheten och denna torde därför få betraktas som ett
övergångs jordbruk. Det synes under sådana förhållanden ej vara i överensstämmelse
med riktlinjerna för den statliga jordbrukspolitiken, att några
mera omfattande investeringar för jordbruksändamål i fortsättningen äger
rum på fastigheten. Ej heller torde det kunna betecknas såsom någon olägenhet
ur allmän synpunkt, att den i köpekontraktet angivna byggnadsskyldigheten
ännu ej fullgjorts.

Statskontoret har den 5 december 1952 ånyo yttrat sig i ärendet och därvid
anfört följande.

Syftet med föreskrifterna i 14 § i 1926 års förordning, som legat till grund
för köpevillkorens bestämmande, då Karlsson år 1929 förvärvade Tykavik l5,
bär varit att skapa garantier för att till jordbruksegnahemslägenhet försåld
kronoegendom bebyggdes med bostad och för lägenhetens skötsel i övrigt
nödiga byggnader. Av lantbruksstyrelsens utlåtande i ärendet framgår emel -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

lertid, att det ej synes vara i överensstämmelse med nu tillämpade riktlinjer
för den statliga jordbrukspolitiken, att några mera omfattande investeringar
för jordbruksändamål i fortsättningen äger rum på fastigheten och
att det ej heller kan betecknas som någon olägenhet ur allmän synpunkt, att
den i köpekontraktet angivna byggnadsskyldigheten ännu ej fullgjorts. Vid
sådant förhållande ävensom med beaktande av övriga i ärendet föreliggande
omständigheter vill statskontoret numera icke motsätta sig, att Karlsson befrias
från skyldigheten att till kronan erlägga det belopp, som av honom
ställts som säkerhet för byggnadsskyldighetens fullgörande. Såsom villkor
för ett dylikt efterskänkande av kronans fordran synes dock böra uppställas,
att Karlsson avger förbindelse att till statsverket inbetala beloppet i
fråga, därest han framdeles skulle komma att försälja fastigheten, eller någon
från densamma avstyckad ägolott. Av lämnade uppgifter framgår nämligen,
att Karlsson, därest han vore villig att avyttra fastigheten, skulle kunna
påräkna en förhållandevis hög köpeskilling. Ifrågasättas må vidare, om
ej angivna förbindelse bör intecknas i fastigheten.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår, att ifrågavarande fastighet är att betrakta
som ett övergångsjordbruk. Vid sådant förhållande torde det såsom
lantbruksstyrelsen framhållit icke stå i överensstämmelse med de nu gällande
riktlinjerna för jordbrukspolitiken, att några mera omfattande investeringar
för jordbruksändamål vidare äger rum å fastigheten. Någon olägenhet
ur allmän synpunkt har ej heller uppkommit av att byggnadsskyldigheten
icke fullgjorts. Även jag är fördenskull av den uppfattningen, att
Karlsson bör befrias från att utge den säkerhet, som han ställt för fullgörandet
av nämnda skyldighet. Att på sätt statskontoret föreslagit fästa något
villkor vid efterskänkandet synes mig med hänsyn till omständigheterna
vara obilligt. Jag anser mig därför icke kunna biträda detta förslag.

Då de försälj ningsgrunder, som gällde vid köpekontraktets ingående, tillkommit
genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, torde riksdagens
medgivande krävas för avskrivning av beloppet i fråga. Jag hemställer
därför, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medge,

att ägaren av fastigheten Tykavik l5 i Gränna socken,
Jönköpings län, David Karlsson må befrias från skyldigheten
att till kronan erlägga ifrågavarande, till säkerhet för
fastighetens bebyggande ställda belopp å 1 406 kronor.

6:o.

Sedan firman C. Eriksson, Munkbrogatan It, Stockholm, till följd av
obestånd erbjudit ackord med 60 procent av en fordran å 2 853 kronor 60 öre,
som Alnarps mejeri har å firman för under september månad 1951 levererade
mejeriprodukter, anhåller styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trådgårdsinstitut i skrivelse den 11 augusti 1952, att Kungl. Maj :t måtte
medgiva institutet rätt att antaga ackordserbjudandet. Av de vid skrivelsen
fogade handlingarna framgår i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

15

Företaget har i början av juni månad 1952 inställt sina betalningar. I en
av auktoriserade revisorn Bertil Kjelldahl, Stockholm, den 1 juli 1952 upprättad
promemoria rörande dess ekonomiska ställning upptages skulderna
till ca 193 000 kronor, därav växlar och kreditorer med tillhopa 183 000 kronor
samt obetald källskatt ävensom löner och utredningskostnader m. m. under
företagets avveckling med 10 000 kronor. Såsom tillgångar upptages i avrundat
tal 119 500 kronor, därav kontanter och debitorer 22 600 kronor,
varulager 16 900 kronor, inventarier enligt köpeanbud av Riksost, S.M.R:s
ostlagerförening u. p. a., 40 000 kronor, samt av firmans innehavare tillskjutna
medel, 40 000 kronor. I promemorian framhålles, att köpeanbudet å
inventarierna gäller endast under förutsättning, att ackordsuppgörelse kan
träffas med samtliga borgenärer. Anbudet är grundat på en välvillig värdering
och avgivet i syfte att undvika konkurs och ge borgenärerna så god utdelning
som möjligt. Vid konkurs torde det bli svårt att erhålla ett lika högt
belopp för inventarierna. Samtliga fordringsägare bär anmodats att å fordringarna
godtaga ackord med det belopp, vartill de angivna tillgångarna
lämnar täckning, eller med 60 procent. Med undantag för institutsstyrelsen
har samtliga godkänt ackordserbjudandet.

Instituts styr elsen framhåller, att såvitt utredningen ger vid handen statsverkets
intressen bäst tillvaratages genom att ackordserbjudandet antages.

Statskontoret har i remissyttrande den 25 augusti 1952 förklarat sig icke
ha något att erinra emot att institutsstyrelsen erhåller medgivande att antaga
ackordserbjudandet.

Departementschefen.

Även jag finner erbjudandet om ackord å 60 procent böra godtagas. Det
belopp å 1 712 kronor 16 öre företaget i så fall har att gälda till kronan bör
erläggas inom tid som Kungl. Maj :t bestämmer.

Enligt gällande grunder för avgörande av frågor om efterskänkande av
kronans fordringar torde Kungl. Maj :t icke äga befogenhet att utan riksdagens
medgivande godtaga ackordserbjudandet. Sådant medgivande bör
därför inhämtas. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

bemyndiga Kungl. Maj :t att med godtagande av lämnat
ackordserbjudande efterskänka 1 141 kronor 44 öre å kronans
ifrågavarande fordran å 2 853 kronor 60 öre hos firman
C. Eriksson, Stockholm.

Vad departementschefen ovan under punkterna 1 :o
—6:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämmer,
bifaller Hans Maj :t Konungen samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Bertil Persson.

537050. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag