Kungl. Maj.ts proposition nr 25.

Nr 25.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr M3);
given Stockholms slott den 30 december 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443).

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens innehåll.

1 propositionen föreslås, att epidemilagens förteckning över sjukdomar,
som skall vara föremål för särskilda åtgärder, kompletteras med återfallsfeber,
sömnsjuka, undulantfeber och Weils sjukdom, för vilka motsvarande
bestämmelser redan nu gäller enligt särskilda kungörelser, samt
med gula febern, mjältbrand och papegojsjuka. Vidare föreslås, att de nuvarande
reglerna om åliggande för läkare att anmäla inträffade fall av
epidemiska sjukdomar till hälsovårdsnämnd utmönstras ur lagen. Meningen
är att i administrativ väg en författning skall utfärdas, som reglerar
läkares skyldighet att rapportera sådana sjukdomar.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 25.

Kungl. Maj.ts proposition nv 25.

Förslag

till

Lag

om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, dels att 2 § 3 mom. epidemilagen den 19 juni 19191
skall upphöra att gälla, dels att 2 § 1 och 6 mom. samt 28 § samma lag
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till 2 §
samma lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 7 mom., av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

2 §•

1 mom. Har inom ett hushåll inträffat
sjukdomsfall, som giver anledning
antaga, att pest, kolera,
smittkoppor, fläckfeber, nervfeber,
paratyfus, scharlalcansfeber, difteri,
akut barnförlamning, smittsam
hjärnfeber eller rödsot föreligger,
åligger det hushållsföreståndaren
att, såvida han ej tillkallat läkare,
ofördröj ligen anmäla sjukdomsfallet
hos vederbörande tjänsteläkare eller
ock därom underrätta i stad hälsovårdsnämnden
och på landet hälsovårdsnämndens
ordförande eller någon
av hälsovårdsnämndens ledamöter
eller landsfiskalen i orten eller
pastor i församlingen.

I anmälan------— för ii

6 mom. Har inom ett hushåll inträffat
sjukdomsfall, som giver anledning
antaga, att spetälska föreligger,
åligger det hushållsförestånda -

(Föreslagen lydelse)

2 §.

1 mom. Har inom ett hushåll inträffat
sjukdomsfall, som giver anledning
antaga, att pest, kolera,
smittkoppor, fläckfeber, återfallsfeber,
gula febern, nervfeber, paratyfus,
scharlakansfeber, difteri, akut
barnförlamning, epidemisk hjärnhinneinflammation,
rödsot, sömnsjuka,
undulantfeber, Weils sjukdom,
mjältbrand eller papegojsjuka
(psittakos) föreligger, åligger det
hushållsföreståndaren att, såvida han
ej tillkallat läkare, ofördröjligen anmäla
sjukdomsfallet hos vederbörande
tjänsteläkare eller ock därom underrätta
i stad hälsovårdsnämnden
och på landet hälsovårdsnämndens
ordförande eller någon av hälsovårdsnämndens
ledamöter eller
landsfiskalen i orten eller pastor i
församlingen,
sj uknandet.

6 mom. Har inom ett hushåll inträffat
sjukdomsfall, som giver anledning
antaga, att spetälska föreligger,
åligger det hushållsförestånda -

1 Senaste lydelse av 28 §, se SFS 1948: 457.

Kungi. Maj:ts proposition nr 25.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ren att därom göra anmälan till ren att därom göra anmälan till
hälsovårdsnämnden. Läkare, som hälsovårdsnämnden.
iakttagit dylikt sjukdomsfall, är ock
pliktig att göra sådan anmälan, som
nu år sagd.

Har anmälan---—--lämplig läkare.

7 mom. Konungen meddelar erforderliga
föreskrifter om skyldighet
för läkare att anmäla inträffade fall
av smittsamma sjukdomar.

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare ----- med dagsböter.

Lag samma vare om läkare för- Lag samma vare om läkare försummar
att iakttaga vad honom en- summar att iakttaga vad honom enligt
2 § 3 eller 6 mom. eller 4 § 2 mom. ligt 4 § 2 mom. åligger,
åligger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, anmäler fråga om
ändringar i bestämmelserna om läkares rapportering av epidemiska sjukdomar
m. in. samt anför.

Inledning.

I epidemilagen och några i anslutning därtill utfärdade författningar
samt i allmänna läkarinstruktionen finns bestämmelser om rapportering
av vissa smittsamma sjukdomar. Förutom anmälan från den sjukes närstående
behandlas läkarnas åligganden i detta avseende. Då dessa bestämmelser
ur olika synpunkter icke ansågs tillfredsställande gjordes inom
medicinalstyrelsen eu utredning, vars resultat redovisades i en promemoria
år 1949. Häröver infordrades yttranden från försvarets sjukvårdsstyrelse,
samtliga förste provinsialläkare och ett antal stadsläkare. Medicinalstyrelsen
har därefter i skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 oktober 1951
föreslagit, att gällande bestämmelser om insamling och bearbetning av
epidemiologiska uppgifter skulle revideras. Enligt förslaget skulle vidare
bestämmelserna om läkares anmälningsskyldighet överföras från epidemilagen
till en särskild anmälningskungörelse, som jämväl skulle innehålla
föreskrifter om registrering av s. k. bacillbärare. I anslutning till dessa
förslag förordade medicinalstyrelsen vissa andra jämkningar i epidemilagen.

Yttranden över skrivelsen har efter remiss avgivits av försvarets sjukvårdsstyrelse,
statskontoret, statistiska centralbyrån, Svenska läkaresällskapet,
Sveriges läkarförbund, Förste provinsialläkarnas förening, styrelsen
för Svenska provinsialläkarföreningen samt Svenska stadsläkarföreningen.
Förslaget till ändringar i epidemilagen har härvid i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

För egen del har jag intet att invända mot att bestämmelserna om
läkares rapporteringsskyldighet överföres från epidemilagen till en sär -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 25.

skild kungörelse som upptager även föreskrifter härom, avsedda att ersätta
bestämmelser i andra författningar. I samband härmed torde även
vissa andra jämkningar i epidemilagen få övervägas. Jag anhåller nu att
få närmare redogöra för detta lagstiftningsärende.

Gällande bestämmelser.

Enligt 2 § 1 mom. epidemilagen föreligger anmälningsplikt vid varje
sjukdomsfall av pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus,
scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber och
rödsot.

Med stöd av 24 § epidemilagen har Kungl. Maj :t förordnat, att vad i
lagen är stadgat angående sådan sjukdom, som omförmäles i 2 § 1 mom.
samma lag skall äga tillämpning även på återfallsfeber, sömnsjuka, undulantfeber
och Weils sjukdom (SFS 296/1920, 36/1923, 180/1928 och
595/1935).

Genom särskilda cirkulär har medicinalstyrelsen föreskrivit att vid varje
fall av epidemisk gulsot, epidemisk dyspepsi hos späda barn och under
vissa förutsättningar vid fall av infektiös meningo-encefalit (smittosam
inflammation i hjärna och hjärnhinna) anmälan skall göras om sjukdomsfallet
på sätt är stadgat om anmälan av sjukdomsfall, varå epidemilagen
äger tillämpning. I samma ordning har viss anmälningsskyldighet även
föreskrivits beträffande sjukdomarna malaria, tularemi och rots.

Uppräkningen av sjukdomar i 2 § 1 mom. epidemilagen ligger till grund
för olika bestämmelser i samma lag. Personer som lider av någon av dessa
sjukdomar kan sålunda tvångsvis intagas på sjukhus. Vid misstanke om
sådant sjukdomsfall är vederbörande skyldig att på anmodan av hälsovårdsnämnd
underkasta sig observation och isolering. I stället har de sjuka
rätt till kostnadsfri vård på allmän sal på epidemisjukhus eller annan för
epidemivård avsedd sjukvårdsinrättning.

I delta sammanhang är särskilt bestämmelserna om anmälningsskyldighet
för de i 2 § 1 mom. epidemilagen uppräknade sjukdomarna aktuella.
Sådan skyldighet åvilar jämlikt 3 mom. i samma paragraf varje läkare,
som hos någon, vilken han undersöker eller behandlar, iakttager sådan
sjukdom, dock under förutsättning att sjukdomen veterligen icke förut
blivit iakttagen av annan läkare. Anmälan skall göras skriftligen till hälsovårdsnämnden
i orten enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär och
skall innehålla uppgift om sjukdomens art, den insjuknades namn, ålder
och bostad, dagen för insjuknandet, vad om sjukdomens orsak kunnat
utrönas samt de åtgärder, som blivit vidtagna. Enligt § 59 mom. 6:o allmänna
läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442) skall varje
läkare dessutom, då fall av sjukdom, varå epidemilagen äger tillämpning,

0 Kungl. Maj ris proposition nr 25.

kommer under hans behandling eller av honom iakttages, beträffande sjukdomsfall
å landet, där ej köpings- eller municipalläkare finnes, eller i stad,
där stadsläkare ej finnes, till vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare
samma dag eller senast följande dag insända anmälan enligt
av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

Enligt 2 § 6 mom. epidemilagen är läkare pliktig att anmäla fall av
spetälska till hälsovårdsnämnden.

Medicinalstyrelsen har i sin skrivelse redogjort för ett flertal andra i
administrativ ordning meddelade bestämmelser om särskild anmälningsskyldighet.

Om primärmaterialets vidare bearbetning anför medicinalstyrelsen bl. a.

Först genom att sammanställa uppgifterna från de enskilda läkarna kan
det epidemiologiska läget överblickas. Sådana sammanställningar göres enligt
27 § 5 mom. allmänna läkarinstruktionen av tjänsteläkarna i respektive
distrikt den 1 och 16 i varje månad. Sammanställningen omfattar
endast antalet fall av de anmälningsplikt^ sjukdomar, varom anmälan
inkommit under den senast förflutna halva månaden. I samband därmed
lämnar tjänsteläkaren enligt bestämmande av medicinalstyrelsen en på
uppskattning byggd uppgift om antalet fall av influensa epidemien, mässling,
påssjuka, vattenkoppor och kikhosta inom hans distrikt under
samma tid.

Sammanställningen översändes till förste provinsialläkaren i länet, som
jämlikt § 10 mom. 3 allmänna läkarinstruktionen upprättar ett sammandrag
för länet. 1 detta redovisas antalet fall för envar av de ovannämnda
sjukdomarna, fördelade på de olika läkardistrikten.------— Någon för delning

av sjukdomsfallen på olika kön, åldersgrupper o. s. v. sker däremot
icke. Sammandragen insänds därefter till medicinalstyrelsen, dit de
anländer två till åtta dagar efter halvmånadens slut. De med förste provinsialläkarna
jämställda förste stadsläkarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, Norrköping och Hälsingborg översänder sina uppgifter i samma
ordning.

Med ledning av dessa sammandrag sammanställer medicinalstyrelsen
uppgifterna för hela riket. Halvmånadsstatistiken för riket föreligger i
allmänhet i tryck två å tre veckor efter den ifrågavarande 15-dagarsperiodens
slut. Den utsändes till samtliga förste provinsialläkare och med dem
jämställda förste stadsläkare, civila och militära centrala myndigheter,
samtliga svenska beskickningar, tidningarnas telegrambyrå, tidningar i
Stockholm, Medicinalstyrelsen i Helsingfors, Sundhedsstyrelsen i Köpenhamn
och Helsedirektoratet i Oslo, Världshälsovårdsorganisationen (WHO)
m. fl. Den publiceras även fortlöpande i Svenska läkartidningen, varigenom
den blir tillgänglig för flertalet svenska läkare.

På senare år har medicinalstyrelsen dessutom med ledning av halvmånadsstatistiken
utfärdat en kommuniké i början av varje år, där de
smittsamma sjukdomarnas frekvens under det gångna året preliminärt
redovisats.

Efter en redogörelse för vissa bestämmelser om tätare rapportering under
åren 1940—1947 övergår medicinalstyrelsen i skrivelsen till hälsovårdsnämndernas
rapporteringsskyldighet och anför i huvudsak. Hälsovårdsnämnd i

Kungl. Mcij:ts proposition nr 25.

stad och därmed likställt samhälle skall jämlikt 6 § 1 mom. hälsovårdsstadgan
årligen avgiva berättelse över sin verksamhet till medicinalstyrelsen.
I berättelsen, som lämnas enligt ett av medicinalstyrelsen fastställt
formulär, redovisas bland annat antalet fall av olika smittsjukdomar, som
inträffat inom hälsovårdsoinrådet under året. Beträffande epidemilagssjukdomarna
torde i allmänhet de individuella anmälningarna från läkarna
läggas till grund för redogörelsen, men korrigering brukar ske med ledning
av senare erhållna uppgifter från epidemisjukhusen. Beträffande de övriga
akuta smittsjukdomarna, för vilka anmälningsskyldighet för läkarna icke
föreligger, är uppgifterna i årsberättelsen givetvis mycket osäkrare. Hälsovårdsnämnd
i annan ort skall jämlikt 41 § i stadgan insända årsberättelse
till provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren före den 1 februari varje
år. Dessa skall enligt §§ 39 respektive 42 allmänna läkarinstruktionen
avgiva årsberättelser, som insändes till förste provinsialläkaren före den
1 april och av honom vidarebefordras till medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsens förslag.

I sin inledningsvis omnämnda skrivelse av den 22 oktober 1951 har
medicinalstyrelsen förordat dels en väsentlig omläggning av systemet för
rapportering av epidemiska sjukdomar och vissa ändringar i fråga om
vilka sjukdomar som skall anmälas, dels ändrade regler om materialets
statistiska bearbetning. Styrelsen har vidare föreslagit, att den grundläggande
uppräkningen av epidemiska sjukdomar i 2 § 1 mom. epidemilagen
kompletteras och jämkas på några punkter.

I sistnämnda hänseende innebär förslaget, att de på grund av föreskrifter
i administrativ väg med epidemilagssjukdomarna jämställda sjukdomarna
återfallsfeber, sömnsjuka, undulantfeber och Weils sjukdom överföres till
epidemilagen samt att de internationellt uppmärksammade sjukdomarna
gula febern, mjältbrand och papegojsjuka (psittakos) upptages där. Medicinalstyrelsen
åberopar i fråga om dessa sju sjukdomar en utredning av
medicinalrådet Rolf Bergman och föreståndaren för statens bakteriologiska
laboratorium professor Gunnar Olin. Sammanfattningsvis framgår av denna
utredning, att sjukdomarna i fråga är svåra infektionssjukdomar, som
bekämpas bl. a. genom isolering av de sjuka lämpligen på epidemivårdanstalt.
Antalet fall i vårt land är visserligen icke så stort. Weils sjukdom
och papegojsjukan är sällsynta. Återfallsfeber och gula febern förekommer
icke för närvarande, men risk finnes för att sjukdomarna kan uppträda
här. Ur beredskapssynpunkt är det därför enligt utredningen av
värde att även de upptagas i epidemilagen. — Medicinalstyrelsen framhåller,
att Kungl. Maj :t visserligen med stöd av 24 § epidemilagen kan
förordna, att vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning på viss sjuk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 25.

dom, men att det av redaktionella och praktiska skäl vore lämpligt att nu
ifrågavarande sjukdomar upptages i 2 § 1 mom. epidemilagen.

Även i annat hänseende är enligt medicinalstyrelsen en ändring av detta
stadgande påkallad. Beteckningen »smittsam hjärnfeber» bör nämligen
utbytas mot epidemisk hjärnhinneinflammation, som ger ett betydligt
bättre uttryck för sjukdomens natur. Styrelsen framhåller, att den hittills
brukade beteckningen snarare för tanken på andra sjukdomstillstånd,
encefaliter, som noga borde skiljas från den epidemiska hjärnhinneinflammationen.

Beträffande nuvarande ordning för rapportering av epidemiska sjukdomar
och det sätt, varpå primärmaterialet bearbetas, uttalar medicinalstyrelsen
att systemet i flera avseenden är föråldrat och bristfälligt och
icke ger de epidemibekämpande myndigheterna erforderliga upplysningar.
En genomgripande reformering därav är påkallad. I detta syfte förordar
medicinalstyrelsen att de bestämmelser i 2 § epidemilagen, som innehåller
föreskrifter om läkares skyldighet att anmäla vissa fall av smittsam sjukdom
till hälsovårdsnämnden i orten, skall upphöra att gälla och att i stället

1 ett nytt mom. i samma paragraf stadgas att läkare, som iakttager sådan
sjukdom, skall vara skyldig att därom göra anmälan till hälsovårdsnämnden
i de fall och i den ordning Konungen bestämmer. 1 anslutning härtill
föreslås, att den i 28 § upptagna straffbestämmelsen för överträdelse av

2 § 3 och 6 mom. upphäves. Bestämmelser om skyldighet för läkare att
anmäla smittsamma sjukdomar och om påföljd för försummelse därutinnan
avses skola meddelas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.
Medicinalstyrelsen har lagt fram förslag till kungörelse om anmälan rörande
vissa epidemiskt uppträdande sjukdomar. Denna kungörelse upptager
samtliga de bestämmelser om läkares anmälningsskyldighet av ifrågavarande
sjukdomar, som medicinalstyrelsen anser erforderliga, samt dessutom
vissa föreskrifter om registrering och kontroll av s. k. bacillbärare.

I fråga om anmälningspliktens närmare utformning yttrar medicinalstyrelsen,
att vissa sjukdomar individuellt och successivt bör anmälas och
att detta i första hand bör gälla de i epidemilagen särskilt reglerade sjukdomarna.
Men då sådan sjukdom uppträder i mycket stort antal fall och
dessa prövas vara av lindrig karaktär, vilket kan förekomma exempelvis
då det gäller rödsot, bör medicinalstyrelsen kunna giva tillfällig dispens
från anmälningsskyldighet. Motsvarande anmälningsplikt bör gälla för
vissa sjukdomar, för vilka sådan skyldighet redan nu särskilt föreskrivits
av medicinalstyrelsen.

Den nu avsedda skyldigheten att anmäla vissa sjukdomsfall bör enligt
medicinalstyrelsen med hänsyn till kravet på korrekta diagnoser läggas
på läkaren vid den epidemivårdanstalt, där den sjuke intagits, eller, om
han vårdas i hemmet, på den först iakttagande läkaren. Anmälan skall
göras så snart säker diagnos ställts och innehålla erforderliga uppgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

om den sjuke och hans förhållanden samt om den sannolika smittkällan
och smittvägen. I fortsättningen framhåller medicinalstyrelsen, att de insamlade
primäruppgifterna skall tjäna två skilda ändamål. De skall dels
ge de lokala hälsovårdsmyndigheterna (hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare)
erforderliga uppgifter för det praktiska smittbekämpandet, dels
ock bilda grundval för epidemistatistiken i och för kontroll och vetenskaplig
bearbetning. Epidemistatistiken bör bearbetas av medicinalstyrelsens
statistiska avdelning. Uppgifterna bör därför avlämnas i två exemplar,
av vilka det ena insändes till tjänsteläkaren i distriktet, vilken efter granskning
och eventuell komplettering översänder det till hälsovårdsnämnden.
Det andra sändes till förste provinsialläkaren, som behöver få skyndsam
kännedom om det epidemiologiska läget och som efter att ha tagit del av
anmälan omedelbart vidarebefordrar den till medicinalstyrelsen. 1 stad,
som ej tillhör förste provinsialläkares tjänstgöringsområde, sändes detta
exemplar direkt till medicinalstyrelsen.

Om den statistiska bearbetningen inom medicinalstyrelsen av de inkomna
anmälningarna framhåller styrelsen bl. a., att sjukdomarna bör redovisas
efter läkardistrikt och liksom nu publiceras halvmånadsvis. Sammanställningarna
torde kunna distribueras senast en vecka efter den avsedda tidsperiodens
slut. Då såväl tjänsteläkarne i de primära distrikten som förste
provinsialläkarne har stort intresse av att få kännedom om vad som hänt
i epidemiologiskt hänseende i angränsande områden, bör sammanställningarna
utsändas till samtliga tjänsteläkare. Härutöver avser medicinalstyrelsen
att så snart ske kan efter utgången av ett kalenderår utgiva en epidemiologisk-statistisk
redogörelse i sina årsberättelser. Med tillgång till korrekta,
detaljerade halvmånads- och årssammanställningar för läkardistrikten torde
en särskild epidemistatistik i hälsovårdsnämndernas årsberättelser bli överflödig.

Den centralisering till medicinalstyrelsen av epidemistatistikens bearbetning,
som sålunda föreslås, leder till en ökad arbetsbelastning på medicinalstyrelsens
statistiska avdelning, vilket enligt skrivelsen medför behov av
viss personalförstärkning.

Överdirektören Björkquist och byråchefen Rahm har i medicinalstyrelsen
varit av skiljaktig mening beträffande sammanställningen av primärmaterialet.
De ansåg att det icke förelåg tillräckliga skäl för att låta primäruppgifterna
ingå till medicinalstyrelsen och sammanställas där. Att dag
för dag granska de inkomna anmälningarna med hänsyn till behovet av
skyddsåtgärder in. in. torde enligt deras mening bli en alltför stor uppgift
för ett centralt ämbetsverk. Den centrala hälsovårdsmyndigheten borde
endast ha rådgivande och allmänt övervakande uppgifter. Statistiken torde
liksom hittills kunna uppgöras av varje tjänsteläkare för sitt distrikt och
av varje förste provinsialläkare för sitt län, medan medicinalstyrelsen på
grundval härav hade att göra rikssammanställningen. Däremot syntes det

K ungt. Maj:ts proposition nr 25.

vara ett framsteg, att förste provinsialläkarna skulle få ena exemplaret av
primäranmälningarna. Därigenom skulle de nämligen få möjlighet att mera
detaljerat följa och övervaka den epidemiologiska situationen inom länet.

Medicinalstyrelsen föreslår vidare, att ett förenklat anmälningsförfarande
skapas för vissa andra epidemiska sjukdomar, vilkas utbredning
och skadeverkningar det med hänsyn till deras betydelse för folkhälsan
kan vara av intresse att följa. Sådan anmälan skulle göras av varje läkare
månadsvis till vederbörande förste provinsialläkare, som skulle vidarebefordra
den till medicinalstyrelsen, och innefatta uppgift om antalet behandlade
fall. Styrelsen föreslår, att dylik anmälningsskyldighet föreskrives
beträffande sådana smittsamma sjukdomar, som medicinalstyrelsen
bestämmer. För närvarande anser styrelsen skyldigheten böra gälla kikhosta,
påssjuka, mässling och epidemisk influensa.

Remissyttrandena.

I remissvaren betecknas de nuvarande reglerna om rapportering av epidemiska
sjukdomar allmänt såsom svåröverskådliga och i behov av revision.
De föreslagna ändringarna i epidemilagen har i stort sett tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Även i övrigt ansluter sig remissinstanserna i
huvudsakliga delar till medicinalstyrelsen. Den av överdirektören Björkquist
och byråchefen Rahm anförda skiljaktiga meningen biträdes dock
av flera remissorgan.

Av de synpunkter, som framförts under remissbehandlingen, synes följande
böra redovisas här.

Förslaget att föra in gula febern, mjältbrand och papegojsjuka under
epidemilagen anses lämpligt och övriga ändringar i 2 § 1 mom. nämnda
lag tillstyrks eller lämnas utan erinran. I samband härmed ifrågasätter
emellertid styrelsen för Svenska provinsialläkarföreningen om scharlakansfeber
alltjämt bör vara underkastad samma anmälningsplikt som de i
detta moment särskilt uppräknade sjukdomarna. Om ändring härutinnan
ej kan ske annat än genom att scharlakansfeber uteslutes ur uppräkningen,
önskar föreningen att lagen jämkas i enlighet härmed. Det anföres, att anmälningsförfarandet
bör förenklas beträffande denna sjukdom, som efter
upptäckten av nya läkemedel i allt större utsträckning behandlas i hemmen.
För provinsialläkarna skulle, om medicinalstyrelsens förslag godtoges,
scharlakansfeberfallen medföra skyldighet att avgiva rapport dels enligt
de nya reglerna och dels enligt de särskilda bestämmelser som gäller om
skyldighet att rapportera tjänsteresor för epidemivård. Sistnämnda skyldighet
borde i vilket fall som helst avskaffas såsom onyttig och särskilt
betungande.

De hörda myndigheterna och organisationerna tillstyrker även förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 25.

att upphäva bestämmelserna i epidemilagen om läkares anmälningsplikt
och reglera denna skyldighet i administrativ ordning. Värdet av att reglerna
om anmälningsförfarandet sammanföres i en författning understrykes.

Av intresse för bedömandet av frågan om anmälningsskyldighetens närmare
utformning är vissa uttalanden av de hörda läkarorganisationerna.
Det framhålles att medicinalstyrelsens och förste provinsialläkarnas intresse
av att snabbt få kännedom om inträffade fall av smittsamma sjukdomar
icke får överskattas, då ansvaret för det direkta smittbekämpandet åvilar
och måste åvila tjänsteläkarna och de praktiserande läkarna på arbetsfältet;
skulle en svårare epidemi bryta ut torde tjänsteläkarna f. ö. icke
försumma att, oavsett vad som finnes stadgat om anmälningsskyldighet,
informera medicinalstyrelsen och förste provinsialläkarna om läget.
Ett par av organisationerna framhåller vidare, att ett formellt rapportsystem
icke är en förutsättning för att tjänsteläkarna skall få kännedom
om det epidemiska läget i granndistrikt. Tillräckliga upplysningar därom
får de i regel under hand genom personlig kontakt och genom pressen.

Det kan vidare anmärkas, att förste provinsialläkarnas förening och
Sveriges läkarförbund anser den föreslagna nya ordningen med mer specificerade
uppgifter medföra en av förhållandena icke påkallad ökning av
läkarnas arbetsbörda; de praktiska fördelarna av den mer ingående statistiska
bearbetningeu av materialet torde enligt förbundet icke uppväga
nackdelarna av det mer komplicerade anmälningsförfarandet och kostnaderna
för den omfattande centrala bearbetningen.

Försvarets sjukvårdsstyrelse framhåller, att den föreslagna ordningen
väl låter sig utbyggas och infogas i det militära systemet. Sjukvårdsstyrelsen
ifrågasätter dock om icke uppgifterna vore för vidlyftiga och skulle
medföra ett betungande skrivarbete för vederbörande läkare.

Förslaget om vilka sjukdomar som skall rapporteras individuellt har
icke kritiserats i vidare mån än att som nämnts styrelsen för Svenska
provinsialläkarföreningen anser scharlakansfeber icke böra anmälas i denna
ordning. Omfattningen av rapporteringen av andra smittsamma sjukdomar
än epidemilagssjukdomarna (t. ex. kikhosta) bör enligt förste provinsialläkarnas
förening bestämmas av Kungl. Maj :t och icke av medicinalstyrelsen.
Föreningen anser i likhet med läkarförbundet den nuvarande rapporteringen
halvmånadsvis av dylika sjukdomar genom tjänsteläkarna vara
tillräcklig. Svenska läkaresällskapet understryker värdet av att samtliga
praktiserande läkare rapporterar även dessa sjukdomar och förordar, att
detta sker direkt till medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsens förslag att anmälningsskyldigheten i fråga om fall
som remitteras till epidemisjukhus skall fullgöras av epidemisjukhusläkaren
accepteras av flertalet remissinstanser såsom en god lösning. Från
läkarhåll framhålles dock att den nuvarande ordningen med rapporteringsskyldighet
för läkare i öppen vård icke medfört några egentliga olägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

Förste provinsialläkarnas förening anser det vara en inkonsekvens att epidemisjukhusfallen
anmäles sedan diagnosen blivit fullt klar under det att
övriga fall skall rapporteras av den först iakttagande läkaren.

Att den grundläggande statistiska bearbetningen av materialet skulle
göras av medicinalstyrelsen anses av Svenska stadsläkarföreningen icke
vara till nytta för det aktiva epidemibekämpandet. Statistiken skulle kunna
göras färdig lika fort och bli lika tillfredsställande om den nuvarande
ordningen i huvudsak bibehölles. Det skulle därjämte bli mindre kostsamt
för statsverket. Föreningen delar den av överdirektören Björkquist och
byråchefen Rahm inom medicinalstyrelsen anförda skiljaktiga meningen.
Samma uppfattning bar statskontoret, förste provinsialläkarnas förening
samt i princip läkarförbundet och styrelsen för Svenska provinsialläkarföreningen.

Departementschefen.

Epidemilagen åsyftar att möjliggöra ett effektivt bekämpande av smittsamma
sjukdomar. Vissa sådana sjukdomar skall enligt lagen föranleda
särskilda åtgärder. 1 2 § 1 mom. nämnes pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber,
nervfeber, paratyfus, scbarlakansfeber, difteri, akut barnförlamning,
smittsam hjärnfeber och rödsot. Om det inträffar sjukdomsfall, som ger
anledning antaga förekomsten av sådan sjukdom, skall det ofördröj ligen
bringas till myndigheternas kännedom. Det tillses då, att den sjuke undersökes
av läkare, vilket han icke kan undandraga sig, och att han, om förhållandena
ger anledning därtill, intages på epidemisjukhus eller annan
för epidemivård avsedd sjukvårdsinrättning. Sjukvården är på allmän sal
kostnadsfri för den sjuke. Den, som utan att vara sjuk, av läkare misstänkes
föra smitta av sådan sjukdom, kan av hälsovårdsnämnd underkastas
observation och isolering. Hälsovårdsnämnd skall i förekommande fall ombesörja
smittrening. Nämnden kan förbjuda att en bostadslägenhet, där
sjukdomsfall inträffat, under viss tid begagnas. Även i övrigt gäller särskilda
regler vid fall av dessa sjukdomar.

Konungen äger enligt 24 § epidemilagen förordna att vad i lagen är
stadgat angående de i 2 § 1 mom. uppräknade sjukdomarna skall äga tilllämpning
även på annan smittsam sjukdom. Så har skett med återfallsfeber,
sömnsjuka, undulantfeber och Weils sjukdom. Medicinalstyrelsen
har nu föreslagit, att dessa sjukdomar jämte gula febern, mjältbrand och
papegojsjuka (psittakos) upptages i epidemilagens uppräkning av smittsamma
sjukdomar.

Ingen av de i ärendet hörda myndigheterna eller organisationerna har
haft något att erinra mot detta förslag, som ju har praktisk betydelse
endast i fråga om gula febern, mjältbrand och papegojsjuka. Även om
dessa sjukdomar sällan uppträder i vårt land, anser jag för egen de! med

Kungl. Maj:ts proposition nr 25.

hänsyn till deras farlighet och internationella spridning, att de bör upptagas
bland de smittsamma sjukdomar, som skall föranleda särskilda åtgärder.
I den mån fall uppträder bör möjlighet finnas att, även mot den
insjuknades vilja, underkasta honom behandling och isolering. Beträffande
gula febern är detta särskilt angeläget, då denna sjukdom hänföres till
karantänssjukdomarna i de av Sverige biträdda internationella hälsovårdsbestämmelser,
som 1951 antagits av världshälsovårdsorganisationens (WHO)
församling, och samtliga övriga sådana sjukdomar är upptagna i 2 § 1 mom.
epidemilagen. Ehuru möjlighet finnes för Kungl. Maj :t att med stöd av
24 § epidemilagen i administrativ ordning jämställa sjukdomarna med de

1 2 § 1 mom. samma lag uppräknade, finner jag i likhet med medicinalstyrelsen
det lämpligaste vara att dessa sjukdomstyper föres in i själva
lagen. Enligt min mening bör förordnande enligt 24 § företrädesvis tillgripas
endast då saken brådskar. Med hänsyn härtill bör även, såsom
medicinalstyrelsen föreslagit, regleringen av återfallsfeber, sömnsjuka, undulantfeber
och Weils sjukdom överflyttas till epidemilagen.

Bland de sjukdomar, som nu räknas upp i lagrummet, återfinnes som
nyss nämnts smittsam hjärnfeber. Denna beteckning kan täcka ett flertal
sjukdomstillstånd. Endast ett av dem, nämligen epidemisk hjärnhinneinflammation,
bekämpas med epidemiologiska metoder, därvid isolering av
smittbärare är en mycket viktig åtgärd. Medicinalstyrelsen har därför förordat,
att beteckningen smittsam hjärnfeber utbytes mot epidemisk hjärnhinneinflammation.
Jag har intet att erinra mot detta av remissorganen
godtagna förslag. — Med hänsyn till scharlakansfeberns smittfarlighet och
spridning kan jag icke, såsom ifrågasatts från läkarhåll, tillstyrka att
denna sjukdom avföres från uppräkningen av smittsamma sjukdomar i

2 § epidemilagen.

Medicinalstyrelsens förslag går vidare ut på att bestämmelserna i epidemilagen
om läkares skyldighet att anmäla vissa smittsamma sjukdomar till
hälsovårdsnämnd skall upphävas. I stället skulle motsvarande föreskrifter
upptagas i en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse om anmälan rörande
vissa epidemiskt uppträdande sjukdomar. Denna kungörelse skulle reglera
läkares anmälningsskyldighet beträffande sådana sjukdomar överhuvud och
även innehålla bestämmelser om registrering av s. k. bacillbärare.

Förslaget att sålunda i en i administrativ ordning utfärdad författning
samla alla föreskrifter om läkares skyldighet att rapportera epidemiska
sjukdomar har allmänt tillstyrkts vid remissbehandlingen och jag vill för
min del förorda att det genomföres. Redan nu är dessa förhållanden till
största delen reglerade i sådana författningar. Bestämmelser därom finns,
förutom i epidemilagen, i allmänna läkarinstruktionen och en rad av medicinalstyrelsen
givna föreskrifter. Materialet är svårt att överblicka. I enlighet
härmed torde bestämmelserna i 2 § 3 och 6 mom. epidemilagen om
läkares anmälningsskyldighet och därtill anknutna ansvarsbestämmelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 25.

böra upphävas. Det synes lämpligt att 2 § i lagen i samband därmed kompletteras
med ett stadgande om att Kungl. Maj :t i den mån så erfordras
meddelar bestämmelser om skyldighet för läkare att anmäla inträffade fall
av smittsamma sjukdomar.

Vid utformningen av dessa särskilda bestämmelser torde medicinalstyrelsens
förslag utgöra en lämplig grundval. I enlighet med vad som förordats
av ett par reservanter inom styrelsen torde dock den statistiska
grundbearbetningen av materialet böra göras icke inom styrelsen utan av
förste provinsialläkare och likställda förste stadsläkare. Vissa andra vid
remissbehandlingen ifrågasatta jämkningar i styrelsens förslag till kungörelse
torde få övervägas vid ärendets fortsatta beredning inom departementet.

Ändringarna i epidemilagen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 juli
1953.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ifrågavarande förslag
till lag om ändring i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 4i3).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
S. G. Odéen.

DUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 53

316036