Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
1
Nr 222.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslag); given Stockholms
slott den 10 april 1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och
andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).
GUSTAF ADOLF.
Gunnar Hedlund.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås ny beredskapslagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet.
Den nya lagen är avsedd att utgöra den författningsmässiga grunden
för den omorganisation av hälso- och sjukvården som vid krig o. dyl.
är erforderlig för att verksamheten då skall motsvara fordringarna på
densamma. Medan 1939 års lagstiftning i ämnet, vilken skall ersättas av
den nya lagen, huvudsakligen är begränsad till sjukhusverksamhet, täcker
den nya lagen i princip hela hälso- och sjukvårdsområdet. Då krigsmaktens
hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst i sina huvuddrag
regleras i andra sammanhang, avser emellertid den nya lagen väsentligen
den del av hälso- och sjukvården i krig som utgör direkt fortsättning på
motsvarande civila fredsmässiga verksamhet.
Lagförslaget innehåller vidare bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal.
Bestämmelserna om krigsorganisering av den civila hälso- och sjukvården
och om nämnda tjänsteplikt träder automatiskt i kraft vid krigsutbrott.
Vid krigsfara och andra utomordentliga förhållanden förutsättes härför
särskilt förordnande av Konungen, vilket skall underställas riksdagen.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 222.
2
K ungt. Maj:ts proposition nr 222.
F örslag
till
Lag
om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag).
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I denna lag förstås med allmänt civil hälso- och sjukvård den hälso- och
sjukvårdande verksamhet, som bedrives av annan än krigsmakten eller
civilförsvaret. De som ombesörja den allmänt civila hälso- och sjukvården
sammanfattas i denna lag under beteckningen det allmänt civila medicinalväsendet.
2 §•
I fråga om krigsmaktens hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst
gäller vad därom är särskilt stadgat, såframt icke annat föranledes
av innehållet i föreskrifter, som meddelas med stöd av denna lag.
3 §•
1 mom. Kommer riket i krig, skall den allmänt civila hälso- och sjukvården
enligt av Konungen utfärdade särskilda bestämmelser omorganiseras så
att den motsvarar de fordringar, som i detta läge ställas på densamma. Därvid
skola i lag eller författning meddelade stadganden, som avse hälso- och
sjukvård, icke gälla i den mån de strida mot vad sålunda särskilt bestämts.
2 mom. Befinner sig riket i krigsfara eller påkallas det av andra utomordentliga
förhållanden, äger Konungen förordna att vad i 1 mom. sägs
skall i erforderlig utsträckning tillämpas för riket eller del därav. Sådant
förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall
bestå. Varder förordnandet icke inom två månader från det underställningen
skett av riksdagen gillat, skall detsamma vara förfallet.
4 §•
1 mom. Konungen meddelar erforderliga föreskrifter om ledningen av
den hälso- och sjukvårdande verksamheten i fall, då 3 § tillämpas, samt om
samverkan i sådant fall mellan det allmänt civila medicinalväsendet, krigsmaktens
hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
2 mom. Konungen må förordna, att militär myndighet under krig äger
av det allmänt civila medicinalväsendet påkalla det bistånd, som myndigheten
finner erforderligt med hänsyn till den militära verksamheten.
5 §•
Ansvaret för att den allmänt civila hälso- och sjukvården i fall, då 3 §
tillämpas, omställes till den för sådant fall planlagda organisationen och
för att verksamheten efter omställningen bedrives planenligt åvilar inom
varje område den som i fredstid där utövar motsvarande verksamhet (fredshuvudmannen).
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger dock
Konungen föreskriva, att annan än fredshuvudmannen skall övertaga ansvaret.
6 §•
Redan i fredstid skola de planer uppgöras och de förberedande åtgärder
i övrigt vidtagas, som erfordras för övergång till krigsorganisation.
Det åligger den, som enligt 5 § är ansvarig för de där avsedda åtgärderna,
att i fredstid planlägga dessa enligt anvisning av myndighet som Konungen
bestämmer. Åvilar ansvaret annan än fredshuvudmannen, är denne likväl
skyldig att biträda vid den planläggning, som avser hans eget verksamhetsområde,
och vad därmed äger samband.
7 §•
Kostnaderna för övergång till den organisation, som den allmänt civila
hälso- och sjukvården planenligt skall erhålla då 3 § trätt i tillämpning,
bestridas av statsmedel.
Vad i första stycket sägs gäller ock i fråga om kostnaderna för den
verksamhet, som under krig bedrives av det allmänt civila medicinalväsendet,
dock att fredshuvudmännen skola bidraga till kostnaderna enligt grunder
som framdeles komma att bestämmas.
Därest övergången till krigsorganisation helt eller delvis verkställts redan
i fredstid, må, när skäl därtill äro, jämväl under sådan tid kostnaderna
för verksamheten ersättas av statsmedel i den omfattning Konungen bestämmer.
I övrigt skola kostnaderna för sådan verksamhet bestridas i den
ordning som eljest tillämpas i fredstid.
I fråga om förfarandet, när vissa kostnader enligt bestämmelserna i denna
paragraf skola bestridas av statsmedel, gäller vad Konungen därom
stadgar.
8 §.
Kommer riket i krig, är den som äger yrkeserfarenhet beträffande hälsoocli
sjukvård eller eljest är verksam inom sådan vård och icke före löpande
kalenderårs början fyllt sjuttio år skyldig att efter anvisning av myndighet,
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
som bestämmes av Konungen, fullgöra sådan tjänst inom hälso- och sjukvården
som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (tjänsteplikt
för medicinalper sonal).
Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt för medicinalpersonal.
9 §•
Under de förutsättningar, som angivas i 3 § 2 mom., äger Konungen jämväl
då riket icke är i krig förordna om den tjänsteplikt för medicinalpersonal,
som finnes erforderlig. I fråga om giltigheten av sådant förordnande
skall vad i nämnda moment föreskrives äga motsvarande tillämpning.
10 §.
Konungen meddelar föreskrifter angående dels omfattningen av begreppet
medicinalpersonal dels registrering av sådan personal dels fördelning
av personalen till tjänstgöring dels ersättning åt den som fullgör i denna
lag avsedd tjänsteplikt.
11 §•
Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd
av 8 eller 9 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
12 §.
Konungen äger meddela de ytterligare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar, från och med
vilken dag lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller
krigsfara och förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om handläggning
vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna hälsooch
sjukvården upphöra att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
5
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 mars 1953.
N ärva rande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Hedlund, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, frågan om hälso- och
sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden samt anför.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1950 tillkallade
min företrädare som departementschef samma dag expeditionschefen i inrikesdepartementet
E. Montell för att inom departementet verkställa översyn
av gällande bestämmelser om hälso- och sjukvård vid krig eller krigsfara
och utreda vissa därmed sammanhängande frågor. Utredningsmannen
avgav den 19 juli 1952 ett betänkande angående hälso- och sjukvården
vid krig och andra utomordentliga förhållanden (SOU 1952:22).
Över betänkandet har yttranden avgivits av överbefälhavaren efter chefernas
för armén, marinen och flygvapnet samt försvarets sjukvårdsstyrelses
hörande, medicinalstyrelsen, sjukvårdsberedskapsnämnden, eivilförsvarsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens medicinska
forskningsråd, vilket åberopat ett av sin subkommitté försvarsmedicinska
nämnden utarbetat yttrande, överståthållarämbetet efter Stockholms
stadskollegiums och civilförsvarschefens i Stockholm hörande, länsstyrelserna
i samtliga län som regel efter hörande av bl. a. vederbörande förste
provinsialläkare, samtliga landsting med undantag av Uppsala läns, Jönköpings
läns, Kalmar läns södra, Värmlands läns, Örebro läns och Västerbottens
läns landsting, sjukhusdirektionerna i Göteborg och i Malmö, hälsooch
sjukvårdsstyrelsen i Norrköping, sjukvårdsberedningen för lasarettet
i Gävle, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska läkaresällskapet,
Sveriges läkarförbund, svenska militärläkarföreningen, överstyrelsen
för svenska röda korset, riksförbundet Sveriges lottakårer, centralförbundet
för befälsutbildning samt Sveriges civilförsvarsförbund.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Jag anhåller att i det följande få närmare behandla i betänkandet framförda
förslag. I detta sammanhang upptar jag endast de spörsmål, som
kräver reglering i lag eller som eljest gäller hälso- och sjukvårdens verksamhet
och organisation i stort i en krissituation. De anslagsfrågor, som
hänför sig till planläggningsverksamhet på området, anmäler jag i annat
sammanhang denna dag.
Nuvarande ordning och behovet av ny författningsreglering.
För nuvarande författningsbestämmelser och faktiska
planläggningsarbete i fråga om hälso- och sjukvården
i krig lämnar utredningsmannen en utförlig redogörelse på sid. 20—96 i
betänkandet. Jag tillåter mig hänvisa till denna redogörelse och lämnar
här endast en kort sammanfattning av densamma.
Ända till för 25—30 år sedan ansågs krigets direkta personella skadeverkningar
huvudsakligen vara begränsade till krigsmakten. Enligt den då
gängse uppfattningen gällde det för den samlade hälso- och sjukvården att
uppehålla den hygieniska standarden såväl inom krigsmakten som bland
civilbefolkningen, att bereda vård åt sårade soldater och att så långt resurserna
medgav fortsätta den fredsmässiga sjukvården. Detta skulle ske
genom att vid mobilisering av krigsmakten vissa särskilda hälso- och sjukvårdsanordningar
tillfördes denna dels inom de stridande förbanden, dels
på hemorten i form exvis av fasta militära sjukhus, s. k. krigssjukhus. Beträffande
de civila fredsmässiga institutionerna för hälso- och sjukvården
var inga särskilda förändringar planerade.
Denna situation har radikalt förändrats genom krigsteknikens utveckling
under de senaste decennierna. Redan vid mitten av 1930-talet stod det
klart, att det moderna kriget på ett helt annat sätt än tidigare skulle komma
att drabba hemorten. Ett par år innan andra världskrigets utbrott lades
också grunden till vad numera benämnes civilförsvaret. För det första omhändertagandet
av personer som skadats vid krigshandling, särskilt flyganfall,
mot hemorten tillkom civilförsvarets sjukvårdstjänst.
Härutöver ägnades största intresset åt sjukhusverksamheten på hemorten.
Författningsmässigt tog sig detta uttrycket att den 22 juni 1939 lag
om sjukhusvård vid krig eller krigsfara utfärdades (SFS nr 310; ändr.
563/1941 och 540/1944). Till denna ansluter sig dels kungörelsen den 26
augusti 1939 (nr 581) angående förberedande åtgärder för lagens tillämpning,
dels kungörelsen den 3 september 1939 (nr 634; ändr. 874/1939,
860/1942 och 653/1944) med särskilda bestämmelser angående lagens tilllämpning,
dels ock kungörelsen den 3 september 1939 (nr 635; ändr.
654/1944) om tjänstgöring i medicinalstyrelsen av representanter för krigsmakten
och civilförsvaret. Nämnda fyra författningar betecknas i det föl
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
jande krigssjukhusvårdslagen, förberedelsekungörelsen, tillämpningskungörelsen
och representantkungörelsen.
För andra grenar av den allmänna hälso- och sjukvården än sjukhusverksamhet
tillkom den 17 november 1939 (nr 813) förordning om handläggning
vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna
hälso- och sjukvården. Förordningen tog uteslutande sikte på högsta ledningen
av ifrågavarande vårdgrenar.
Sagda lag och förordning har karaktären av fullmaktsförfattningar och
det reala innehållet i författningarna kan av Kungl. Maj :t sättas i kraft
vid krig eller krigsfara. De är alltjämt gällande och nuvarande krigsplanläggning
grundas på dessa författningsbestämmelser. En utförlig behandling
ägnas dem på sid. 20—26 i betänkandet. Här kommer de endast att
beröras i samband med följande summariska redogörelse för den organisation
för hälso- och sjukvården i krig som f. n. planlägges.
Hälso- och sjukvård i krig är avsedd att bedrivas inom tre olika organisationer,
nämligen inom krigsmakten, inom civilförsvaret och inom det allmänt
civila medicinalväsendet, varmed i detta sammanhang förstås den för
krigsförhållanden omställda fredsmässiga civila organisationen för hälsooch
sjukvård. De två förstnämnda organisationerna är närmast betingade
av de speciella förhållanden, som råder inom de militära förbanden resp.
i en tätort omedelbart efter en mera omfattande krigshandling mot orten.
De är därför, trots den storleksordning särskilt sjukvårdstjänsten inom
krigsmakten får, att i viss mån betrakta som komplement till det allmänt
civila medicinalväsendet.
Den allmänna gången vid omhändertagande för behandling och vård av
sårade, och i princip även sjuka, inom krigsmakten är följande. I stridslinjen
tas de sårade om hand av sjukvårdare och sjukbärare inom kompaniet.
De förs till bataljonsförbandsplatsen, där den första något mera kvalificerade
vården kan beredas dem. Om skadan är av allvarligare beskaffenhet,
ges den skadade sådan behandling, att han kan tåla fortsatt transport
bakåt. Sådan transport verkställes, eventuellt över brigadförbandsplats
eller rörligt militärt sjukhus (fördelnings- eller etappsjukhus) till
den sjukvårdsanstalt, där han kan erhålla mera definitiv behandling och
vård. Vid långvarigare sjukdomstillstånd är denna anstalt som regel fast
hemortssjukhus, antingen militärt krigssjukhus eller civilt beredskapssjuklius.
Strävan är nämligen att den militära rörliga sjukvårdsapparaten
skall efter ett ianspråktagande snarast tömmas så att den skall kunna vid
behov på nytt tas i anspråk. Endast krigsmakten förfogar över medel för
landsomfattande sjuktransporter, främst sjukhuståg och bussplutoner.
Civilförsvarets sjukvårdstjänst är avsedd att fungera på principiellt motsvarande
sätt som krigsmaktens sjukvårdstjänst. En väsentlig skillnad är
emellertid, att de militära hälso- och sjukvårdsformationer som tillhör eller
är nära anslutna till mobiliserade förband uppsättes samtidigt med dessa
8
Kungl. Mnj:ts proposition nr 222.
förband, medan civilförsvarets sjukvårdstjänst som regel är i verksamhet
endast under och omedelbart efter krigshandling mot hemorten. Denna
skillnad får ur personell synpunkt den viktiga följdverkan att den mest
kvalificerade personalen tas i anspråk i förra fallet permanent, i senare
fallet tillfälligt. Uppgiften för civilförsvarets sjukvårdstjänst är att ombesörja
det första omhändertagandet av skadade vid krigshandling mot hemorten,
att lämna de skadade den behandling som erfordras för deras transport
till sjukhus och att verkställa denna transport. Enligt den nyligen fastställda
organisationen för allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst skall
denna för angivna ändamål organisera samaritställen, förbandsplatser och
förbandsstationer. Dessa skiljer sig från varandra därigenom att de både
kvantitativt och framförallt kvalitativt med hänsyn till personella och materiella
resurser har olika kapacitet. Tidigare har civilförsvarets sjukvårdstjänst
varit utrustad enbart med lokala sjuktransportmedel. I sin nya organisationsform
däremot skall tjänstegrenen äga tillgång till ett betydande
antal bussar, vilka apteras till ambulanser för längre transporter.
Såsom tidigare antytts måste såväl krigsmaktens som civilförsvarets
sjukvårdstjänst repliera på det allmänt civila medicinalväsendet. Tidigast
blev detta uppenbart beträffande verksamheten vid sjukhusen. Ett par månader
före det andra världskrigets utbrott, utfärdades också den förut omnämnda
krigssjukhusvårdslagen. Syftet med denna var att skapa de formellt-juridiska
förutsättningarna för en omställning och eventuell utökning
av de fredsmässiga civila sjukhusens verksamhet vid krig och att angiva
relationerna mellan dessa sjukhus och de militära sjukhusen. I sistnämnda
avseende förutsätter lagen att båda slagen av sjukhus skall förekomma
och att de, i den män så erfordras, skall mottaga såväl militära som
civila patienter (6 §). De militära sjukhusen och civilförsvarets »hjälpplatser:»,
vilka sistnämnda enligt 2 § 2. q) i lagen hänföres till civila sjukhus,
upprättas och drives i princip av staten. Dessa anstalters organiserande
och ledning bör därför ske på samma sätt som andra anstalter inom
krigsmakten och civilförsvaret. Det bör emellertid påpekas, att det förhållandet
att civilförsvarets hjälpplatser i lagen hänföres till civila sjukhus
föranleder, att lagens och tillämpningsförfattningarnas bestämmelser för
civila sjukhus skall tillämpas på dessa hjälpplatser. Detta skulle, såsom av
den följande framställningen framgår, få till följd sådana besynnerliga och
i praktiken icke heller tillämpade förhållanden, att sjukhushuvudmännen
skulle kunna anbefallas upprätta sådana hjälpplatser, att dessa skulle stå
under medicinalstyrelsens ledning etc.
De civila sjukhusen under krig — sådana sjukhus för kroppssjukvård
benämnes beredskapssjukhus — är enligt krigssjukhusvårdslagen antingen
fredssjukhus som utan eller med förändring fortsätter verksamheten eller
särskilt vid krig upprättade sjukhus (3 §). Kungl. Maj :t äger förordna,
att sjukhushuvudmännen skall vid krig nedlägga eller förändra fredssjuk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
V)
hus eller upprätta nya sjukhus (4 § lagen). Som regel drivs beredskapssjukhusen
i samma ordning som motsvarande fredssjukhus (7 § lagen).
Enligt 1 § 2 mom. förberedelsekungörelsen skall Kungl. Maj:t efter förslag
av medicinalstyrelsen, numera sjulcvårdsberedskapsnämnden, fastställa
förteckning över beredsltapssjukhusen. Redan i fred skall i mån av behov
vissa planer för verksamheten vid sjukhusen utarbetas (2 § samma kung.).
Detta arbete tillkommer beträffande sjukhus, som skall upprättas först vid
krig, vederbörande sjukhushuvudmän och i fråga om befintliga sjukhus
dessas styrelser (chefer).
Gällande förteckning över beredskapssjukhus fastställdes av Kungl. Maj:t
den 20 juli 1951. Den omfattar 143 sjukhus med sammanlagt ca 110 000
vårdplatser. Samtliga dessa sjukhus bildas genom mer eller mindre väsentliga
förändringar av befintliga fredssjukhus. Några vid krigsfall nyupprättade
civila kroppssjukhus förekommer alltså icke. I förteckningen
skiljer man mellan grupp I- och grupp Il-sjukhus. Till grupp I hänföres
sjukhusen på orter, som kan förväntas icke utgöra fientliga anfallsmål.
Behandlings- och vårdkapaciteten vid dessa sjukhus utbygges mycket kraftigt
vid krigsfall. Emellertid är det icke möjligt att lämna de utsatta orterna,
vilka oftast är större befolkningscentra, helt utan lokala sjukhusresurser.
I varje fall ett förstahandsbehov därav — inrymt i skyddsrum eller i lokaler
belägna i ortens periferi — har ansetts böra tryggas. Dessa sjukhus benämnes
Il-sjukhus. Med hänsyn till att de största f redssjukhusen väsentligen
är belägna på orter, som på grund av sin folkmängd eller av andra skäl kan
antagas bli särskilt utsatta för krigshandlingar, kommer vid övergång från
freds- till krigsförhållanden en avsevärd förskjutning av den civila sjukhuskapaciteten
att ske från större städer till mindre orter. Beredskapssjukhusen
på mera utsatta orter kommer även, bortsett från storleksordningen, att
förete ett utseende, som i hög grad avviker från motsvarande fredssjukhus.
Ledningen av verksamheten vid beredskapssjukhusen skall utövas av
medicinalstyrelsen, vilken före avgörandet av ärende rörande sådant sjukhus
skall normalt höra sjukhusets styrelse (1 § 2 mom. tillämpningskung.).
I medicinalstyrelsen skall vid handläggning av dessa ärenden och andra
ärenden av betydelse för krigföringen eller civilförsvaret tjänstgöra en
representant för överbefälhavaren och en för civilförsvarsstyrelsen (1 §
representantkung.).
Gällande lagstiftning bygger på förefintligheten av två jämställda sjukhusorganisationer
vid krig. Detta har givetvis medfört behov av samordning.
T sådant syfte har i 2 § tillämpningskungörelsen föreskrivits, att
Kungl. Maj :t kan förordna att sjukhusvårdsärenden som berör såväl militära
som civila intressen skall av den högsta militära ledningsmyndigheten
på området, försvarets sjukvårdsstyrelse, och av medicinalstyrelsen för
prövning och fastställelse underställas en av Kungl. Maj :t utsedd sjukhusvårdchcf.
Sådan bar icke utsefts.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
I stället planlägges utan författningsmässigt stöd att vid krig en organisation
skall upprättas i militär regi för att reglera beläggningen vid
militära och civila sjukhus och anordna större sjuktransporter. Denna
organisation innebär att nyssnämnda uppgifter skall handhas av en till
högkvarteret förlagd beläggningscentral, i vilken även representanter för
medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen skall ingå. Som underorgan
till högkvarterets beläggningscentral skall i varje militärbefälsstab finnas en
beläggningscentral. Ansvaret för verksamheten vid denna tillkommer stabsläkaren,
vilken därvid biträdes av civilbefälhavarens närmaste medicinale
medhjälpare, civilläkaren.
Medicinalstyrelsen och sjukhusvårdschefen, om sådan blivit utsedd, skall
vid ledningen av verksamheten vid beredskapssjukhusen efterkomma de
direktiv, som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar (3 §
tillämpningskung.).
I krigssjukhusvårdslagen har slutligen vissa grundläggande bestämmelser
intagits om kostnaderna för upprättandet och driften av bl. a. beredskapssjukhusen
(9 och 10 §§). Härtill återkommer jag i den följande
framställningen.
Inom andra grenar av den civila hälso- och sjukvården än kroppssjukhusvården
befinner sig krigsplanläggningen ännu endast i sin början. Den
främsta anledningen härtill torde vara, att det först på senaste tid blivit
uppenbart att icke endast verksamheten vid kroppssjukhusen utan även
annan civil hälso- och sjukvård är av största betydelse i ett krigsfall och
därför i behov av planering för omställning till krigsförhållanden. Detta
tidigare förbiseende av angivna vårdgrenars betydelse i krig framgår också
av den begränsade räckvidden för den i det föregående berörda förordningen
den 17 november 1939 om handläggning vid krig eller krigsfara
av vissa ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården. Syftet med
förordningen, vars materiella bestämmelser aldrig varit i tillämpning, är
att åstadkomma en samordning mellan andra delar av den militära och
civila allmänna hälso- och sjukvården än sjukhusvården. Sålunda har
föreskrivits, att ärenden som avser denna verksamhet och berör såväl
militära som civila intressen skall för prövning och avgörande överlämnas
till en av Kungl. Maj :t utsedd sjukvårdschef (2 §). Denne har att vid fullgörandet
av sina åligganden efterkomma de direktiv, som överbefälhavaren
med hänsyn till krigföringen utfärdar (3 §).
I fråga om behovet av ny författningsreglering för
hälso- och sjukvården i krig och planläggningen härför torde utredningsmannen
— av ett flertal uttalanden i betänkandets tidigare avsnitt att döma
■— finna detta behov uppenbart. Bland allmänna synpunkter i anslutning
till sitt förslag till ny lag i ämnet anför utredningsmannen följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
11
Även om det icke med fog kan sägas att 1939 års författningskomplex
beträffande hälso- och sjukvård i krig hittills lagt hinder i vägen för en
tidsenlig planläggning på området, finner jag likväl bestämmelserna för
ifrågavarande verksamhet i behov av en långtgående översyn och revidering.
I nutida planläggning för hälso- och sjukvårdsberedskapen intager
visserligen sjukhusverksamheten alltjämt med rätta en framträdande plats
men betydande intresse ägnas även andra grenar av hälso- och sjukvården.
Jag syftar härvid på sådan verksamhet som hälsovården, epidemibekämpningen
i de väsentliga delar den utföres utanför sjukhus, den mycket krävande
öppna vården i tjänsteläkardistrikten samt försörjningen med läkemedel
och annan sjukvårdsmateriel. Skäl föreligga icke för att vid författningsregleringen
för krigsfall av den allmänna hälso- och sjukvården
utbryta sjukhusverksamheten och giva denna en förhållandevis ingående
behandling, medan övriga vårdgrenar, vilka även de som regel äro mycket
betydelsefulla i krig, ägnas ingen eller en högst summarisk uppmärksamhet.
De för hälso- och sjukvården i krig erforderliga författningsbestämmelserna
böra därför i princip täcka hela hälso- och sjukvårdsområdet.
I remissyttrandena förekommer ingen erinran mot vad utredningsmannen
sålunda anfört.
Departementschefen. I det totala försvaret ingår hälso- och sjukvården
som eu betydelsefull del. Jag finner det därför oundgängligt att en tillfredsställande
krigsberedskap upprättas även på detta område.
Den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig måste för att vara
funktionsduglig organiseras på ett sätt som innebär att den i olika avseenden
avviker från den fredsmässiga ordning som är fastslagen i lag. Jag
syftar härvid i första hand på 1940 års sjukhuslag, som reglerar den av
landstingen och städerna utanför landsting bedrivna slutna kroppssjukvården,
men även på epidemilagen och åtskillig annan liknande lagstiftning.
Skyldighet för sjukhushuvudmän in. fl. att redan i fred verkställa viss
planläggning för krigsorganisationen kan vara erforderlig. De utomordentligt
stora krav som kommer att ställas på hälso- och sjukvården i krig gör
det vidare nödvändigt att i ett verkställighetsläge kunna tvångsmässigt taga
i anspråk personal, lokaler och materiel som behövs för verksamheten.
Även detta tvångsmässiga ianspråktagande fordrar förberedelser. Angivna
förhållanden måste i sina huvuddrag vara reglerade i lag.
Gällande författningsbestämmelser är icke ägnade såsom underlag för
eu effektiv krigsplanläggning beträffande hälso- och sjukvården. De är i
huvudsak begränsade till sjukhusverksamheten och icke ens i denna del
uttömmande. Lagstiftningen tillkom redan år 1939 och är numera icke
tidsenlig med hänsyn till den utveckling både krigstekniken och hälso- och
sjukvården sedan dess undergått. Jag finner mig alltså böra föreslå ny
lagstiftning i ämnet.
Till sin principiella uppläggning är ifrågavarande lagstiftning betingad
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
av den organisation, som befinnes vara mest lämplig för hälso- och sjukvården
i krig. I det närmast följande kommer detta spörsmål att behandlas.
Därefter kommer vissa betydelsefulla specialfrågor att upptagas. Dessa
avser ansvaret för verksamheten inom krigsorganisationen, bestridandet
av kostnaderna för denna verksamhet, tjänsteplikt för medicinalpersonal
och särskilda förfogandebestämmelser på området.
Hälso- och sjukvårdens krigsorganisation.
Utredningsmannen. Till en början erinrar utredningsmannen om att
hälso- och sjukvården i krig enligt gällande planläggning är avsedd att
bedrivas dels inom krigsmakten, dels inom civilförsvaret och dels inom
det s. k. allmänt civila medicinalväsendet. Denna uppdelning skulle —-fortsätter utredningsmannen — erbjuda problem av begränsad omfattning,
därest tillgången på personal och materiel vore sådan att de tre organisationernas
behov härav kunde vart för sig tillgodoses. Detta är emellertid
icke fallet, särskilt icke beträffande personalen. För att de knappa personella
och materiella sjukvårdsresurserna skall kunna utnyttjas rationellt
måste därför en mer eller mindre långtgående samordning av nämnda tre
organisationer eftersträvas.
Samtliga återhållande moment för en rationell utjämning av behov och
tillgångar torde i princip elimineras, om för hälso- och sjukvården i krig
en gemensam organisation kunde åvägabringas. Det är därför
enligt utredningsmannens uppfattning angeläget att undersöka om inom
krigsmakten, civilförsvaret eller det allmänt civila medicinalväsendet ett
förenhetligande av hälso- och sjukvårdsorganisationen med fördel kan ske.
I fråga om möjligheterna att i krigsmaktens eller civilförsvarets organisationer
inordna den allmänt civila hälso- och sjukvården anför utredningsmannen
följande.
En mångfald arbetsuppgifter av betydande storleksordning ankommer i
krig primärt på krigsmakten och civilförsvaret. Ansvaret för annan verksamhet
av betydelse för totalförsvaret bör därför åläggas krigsmakten resp.
civilförsvaret endast i den mån denna verksamhet och de för sagda organisationer
primära arbetsuppgifterna äro så avhängiga av varandra att de
oundgängligen måste handhavas av samma organ. Detta är en princip som
omfattas icke minst av företrädare för krigsmakten och civilförsvaret. Ett
sådant kvalificerat samband anser jag icke föreligga från krigsmaktens
resp. civilförsvarets sida i förhållande till den verksamhet som enligt gällande
planläggning innefattas i begreppet allmänt civil hälso- och sjukvård.
Ett flertal andra förhållanden tala även emot att sistnämnda verksamhet i
ett krigsfall överföres till den militära organisationen eller civilförsvaret.
Sålunda skulle den hälso- och sjukvård som är avsedd att under krig bedrivas
på hemorten omhänderhavas icke av de organ som utöva motsvarande
fredsverksamhet utan av principiellt helt nya organ. En sådan väsentlig
organisationsförändring i det kritiska läget vid omställning från freds- till
13
Kungl. Mnj.ts proposition nr 222.
krigsförhållanden skulle innebära mycket allvarliga risker för organisationens
funktionsduglighet och slöseri på kvalificerad arbetskraft i ett läge då
sträng hushållning härmed är särskilt nödvändig. Bortsett från nämnda
sakskäl tala även vissa mera känslobetonade men därför icke betydelselösa
skäl emot att delar av den civila hälso- och sjukvården, exvis den av landsting
och landstingsfria städer bedrivna kroppssjukhusvården, vid krig
inordnas i den militära organisationen eller i civilförsvaret.
Enligt utredningsmannens uppfattning är det sålunda uppenbart, att
det allmänt civila medicinalväsendet bör bestå även när hälso- och sjukvården
organiseras för krigsförhållanden.
Vidare finner utredningsmannen det icke ens med den vidsträcktaste
militära direktivrätt vara organisatoriskt möjligt att för de oundgängliga
behov som uppkommer inom krigsmaktens stridande förband låta den
hälso- och sjukvårdande verksamheten handhavas av en civil organisation.
Sjukvårdstjänsten liksom all annan underhållstjänst inom krigsmakten
måste nära samordnas med stridsverksamheten i övrigt.
Även inom civilförsvaret bör — fortsätter utredningsmannen — viss
sjukvård bedrivas såsom komplement till den allmänt civila hälso- och
sjukvården. Skälen härtill är väsentligen följande.
Det första omhändertagandet av skadade personer måste nära samordnas
med andra räddningsåtgärder som odiskutabelt ankomma på civilförsvaret.
Vidare förfogar civilförsvaret över en lokal beredskapsorganisation som är
avsevärt starkare än det allmänt civila medicinalväsendets och kan för sin
skadeavhjälpande verksamhet rekrytera och utbilda betydande personalkadrar.
Civilförsvaret har även tillgång till transportmedel av betydande
storleksordning.
Utredningsmannen finner alltså oundgängligt, att hälso- och sjukvård
under krig bedrives inom samma tre organisationer som enligt gällande
planläggning, nämligen inom den allmänt civila medicinalorganisationen,
inom krigsmakten och inom civilförsvaret.
Vid gränsdragningen mellan dessa tre organisationer är det
emellertid enligt utredningsmannens uppfattning angeläget att en av organisationerna
vidgas så att den blir i möjligaste mån dominerande inom
verksamheten. Härigenom kan nämligen de möjligheter till samordning
och utjämning som förefinnes inom en gemensam organisation tillvaratagas
så långt detta är praktiskt genomförbart. Av skäl som utvecklas på
sid. 103—104 i betänkandet anser utredningsmannen, att den eftersträvade
breddningen av en av organisationerna bör avse den redan nu största organisationen,
nämligen det allmänt civila medicinalväsendet.
Vad till en början angår gränsdragningen mellan detta och civilförsvarets
sjukvårdstjänst finner utredningsmannen sagda sjukvårdstjänst enligt nyligen
genomförd omorganisation avse endast sådan verksamhet som nödvändigt
måste tillkomma densamma.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Även krigsmaktens sjukvårdstjänst bör enligt utredningsmannen få
principiellt oförändrad omfattning i de väsentliga delar den avser hälso- och
sjukvård vid de stridande förbanden och sådana förband, som närmast
betjänar dessa, exvis etappgrupper. Av militära hälso- och sjukvårdsformationer
på hemorten bör krigssjukstugorna, kuranstalterna för militära
krigsskadade och hälso- och sjukvården vid de militära utbildningsdepåerna
alltjämt med hänsyn till sina funktioner ingå i den militära organisationen.
Detsamma gäller den omfattande militära sjuktransportorganisationen.
Däremot bör enligt utredningsmannen övervägas, huruvida icke följande
tre grupper av militära sjukvårdsenheter har så nära samband med den
civila hälso- och sjukvården i krig att de med fördel kan överföras till
denna, nämligen de s. k. krigsblodgivarcentralerna, de fasta humanbakteriologiska
laboratorierna samt krigssjukhusen med härtill knutna konvalescentanstalter.
Vad angår krigsblodgivarcentralerna och nämnda laboratorier erinrar
utredningsmannen om att förslag till sådant överförande redan framförts.
Detta hade skett i fråga om de förra av särskilda av medicinalstyrelsen och
försvarets sjukvårdsstyrelse tillkallade sakkunniga1 i samråd med utredningsmannen
och beträffande de senare av utredningsmannen själv i
annat sammanhang-.
I betänkandet föreslår utredningsmannen vidare, att krigssjukhusen och
de till dessa anslutna konvalescentanstalterna skall successivt överföras till
den civila sektorn. Av skälen för detta förslag, vilka i sina detaljer är av
hemlig natur, må här anföras följande.
Krigssjukhusen bör väsentligen betraktas såsom en med beredskapssjukhusen
sidoordnad organisation. Deras sammanlagda platsantal är av
måttlig storleksordning. Behovet av viss under krig särskilt oumbärlig
medicinalpersonal, främst kirurger, är emellertid betydligt bättre tillgodosett
på krigssjukhusen än på beredskapssjukhusen. Härtill kommer, att
läkarna vid krigssjukhusen över lag är välkvalificerade och i sin bästa
ålder, medan läkarna vid beredskapssjukhusen huvudsakligen är män över
värnpliktsåldern och kvinnor samt delvis utgöres av läkare med begränsad
rörlighet eller arbetsförmåga. Genom anordningen med fasta krigssjukhus
inom den militära sektorn kommer sålunda en framför allt ur kvalitativ
synpunkt mycket betydelsefull grupp läkare att undandragas alternativ
användning vid beredskapssjukhus. Beträffande krigsmaktens krav på en
eventuell motsvarighet till krigssjukhusen kan dessa krav väsentligen lika
bra tillgodoses inom en väl förberedd och utbyggd beredskapssjukhusorganisation.
Den föreslagna överflyttningen bör dock ske först vid den
tidpunkt då beredskapssjukhusens planläggning fortskridit så långt, att
den civila sektorn kan mottaga krigssjukhusen utan risk för ens tillfällig
sänkning av beredskapen. 1 2
1 Betänkande den 26 juni 1951 om transfusionsverksamhetens organisation (stencil).
2 Betänkande den 4 december 1951 ang. planläggningen av viss laboratorieverksamhet
under krig (hemligt).
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 222.
När det sålunda icke befunnits möjligt att ur organisatorisk synpunkt
förenhetliga hälso- och sjukvården i krig, har utredningsmannen undersökt
möjligheterna att så samordna de tre organisationerna att dessas resurser
kan komma till en ur behovssynpunkt så ändamålsenlig användning som
möjligt.
Den mest effektiva samordningen torde — anför utredningsmannen vidare
— erhållas, om den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig
ställs under gemensam 1 e d n i n g, trots att den organiseras och drivs
i de särskilda organisationernas regi. Med ledningsbefogenheten är givetvis
förenat ansvaret för att samtliga uppkommande behov av hälso- och sjukvård
blir på det mest ändamålsenliga sätt tillgodosedda. Sagda ledning och
ansvar kan förläggas centralt till vederbörlig militär myndighet, till civilförsvarsstvrelsen,
till medicinalstyrelsen eller till ett nyskapat ledningsorgan
samt i den högre regionala instansen till militärbefälhavaren, till
civilbefälhavaren eller till ett nytt organ. Beträffande dessa alternativ anför
utredningsmannen följande.
Att förlägga den enhetliga ledningen till militära organ under medverkan
av representanter för civila myndigheter bör icke ifrågakomma. Det allmänt
civila medicinalväsendet utgör nämligen den absolut sett ojämförligt största
organisationen och innefattar i sig den alldeles övervägande delen av de
resurser som stå till förfogande för utjämning olika behov emellan. Civilbefolkningens
behov av sjukvård under krig torde vidare komma att bli av
väsentlig storleksordning och betydelse. Fördelen med att förlägga den
enhetliga ledningen till militära organ synes i huvudsak vara att härigenom
möjligheterna att ta erforderlig hänsyn till krigsutvecklingen givetvis öka
och att den militära servicen främst i fråga om förbindelsemedel kan utnyttjas.
Dessa fördelar uppväga dock icke nackdelarna och synas kunna
erhållas utan att ställa hälso- och sjukvården i krig under militär ledning.
Alternativet att centralt ställa hela hälso- och sjukvården i krig under
civilförsvarsstyrelsens ledning torde även böra avvisas. I vårt land har
nämligen icke såsom i vissa andra länder ledningen av krigsviktig civil
verksamhet helt eller till övervägande del koncentrerats till civilförsvaret.
Vidare må påpekas att hur betydelsefull civilförsvarets sjukvårdstjänst än
är såsom komplement i katastrofsituationer till det allmänt civila medicinalväsendet
den dock är den klart minsta av de tre sjukvårdsorganisationerna
och endast temporärt träder i verksamhet.
Ej heller medicinalstyrelsen centralt och civilbefälhavarna, eventuellt
länsstyrelserna regionalt torde kunna accepteras såsom enhetliga ledningsorgan.
Det synes nämligen nödvändigt att krigsmakten själv disponerar de
militära formationer som avse att tillgodose de stridande förbandens omedelbara
behov av hälso- och sjukvård.
Vad sist sagts beträffande krigsmaktens invändningar mot ett förenhetligande
av ledningen hos medicinalstyrelsen och civila regionala organ har
motsvarande tillämpning även vid det alternativ enligt vilket ledningen
skulle tilläggas nyinrättade organ. Häremot kunna även andra betänkligheter
anföras. Vid inrättande av nya ledningsorgan torde nämligen de nu
planlagda, vilka samtliga ha motsvarigheter i fred, komma att antingen
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
uppgå i de nya organen eller bli verkställighetsorgan till dessa. Det förstnämnda
torde förutsättas till övervägande del bli fallet i fråga om centralorgan,
det sistnämnda beträffande de regionala organen. Tillskapandet av
särskilda ledningsorgan skulle alltså innebära en ytterligare komplicering
av hälso- och sjukvårdsorganisationen och med skäl kunna betecknas som
en överorganisation. Inrättandet av nya ledningsorgan synes alltså icke
heller vara ett godtagbart alternativ.
Med hänsyn till det anförda kan utredningsmannen icke tillstyrka, att all
hälso- och sjukvårdande verksamhet i krig ställs under enhetlig ledning.
Utredningsmannen prövar härefter förutsättningarna för att efter mönster
av sjukhusvårdschefen-sjukvårdschefen enbart centralt inrätta
ett operativt ledningsorgan, vars uppgifter skulle vara begränsade
till frågor av gemensamt militärt och civilt intresse. Detta organ skulle
sålunda endast ha till uppgift att operativt leda hälso- och sjukvården,
d. v. s. i utjämnande syfte disponera tillgängliga hälso- och sjukvårdsresurser.
Främst med hänsyn till svårigheten att avgränsa det nya ledningsorganets
befogenheter har utredningsmannen emellertid vid närmare
granskning ansett sig böra avvisa även detta alternativ.
Den återstående utvägen för att åstadkomma en så ändamålsenlig användning
som möjligt av tillgängliga hälso- och sjukvårdsresurser i krig
har utredningsmannen funnit vara att samverkan anbefalles
mellan ledningsorganen för de särskilda hälso- och sjukvårdsorganisationerna
i olika instanser och att praktiska förutsättningar
för en sådan samverkan med hänsyn till ledningsorganens lokalisering
m. m. tillskapas. Utredningsmannen framhåller, att det är av särskild
betydelse att samverkan sker i fråga om disponeringen av sådana
hälso- och sjukvårdsresurser som är av mera avsevärt intresse ur allmän
utjämningssynpunkt.
Centralt bör —- fortsätter utredningsmannen — sådan operativ ledning
tillkomma inom den militära sektorn, närmast under överbefälhavaren,
försvarsstaben förstärkt med medicinsk expertis från försvarets sjukvårdsstyrelse
samt inom den civila sektorn medicinalstyrelsen och i begränsad
utsträckning civilförsvarsstyrelsen. Sistnämnda styrelses intresse i detta
sammanhang synes kunna tillgodoses genom att en representant för styrelsen
vid krigsfall placeras hos medicinalstyrelsen.
De organisatoriska anordningarna för att möjliggöra en operativ samverkan
på detta område skall alltså syfta till att en till omfattningen liten
men för ändamålet kvalificerad del av medicinalstyrelsen jämte representanten
för civilförsvarsstyrelsen placeras i anslutning till den del av försvarsstaben
som har motsvarande uppgifter på den militära sidan. Utredningsmannen
har framlagt förslag till sådana anordningar och även funnit
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
lämpligt att ifrågavarande hälso- och sjukvårdsledningar sammanföres till
ett samarbetsorgan. Detta är avsett att ersätta bl. a. den nuvarande beläggningscentralen
vid högkvarteret.
Återstående delar av försvarets sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsen
skulle vid bifall till förslaget komma att i princip bli förvaltningsmyndigheter.
De bör nära samarbeta och vara lokalt anknutna till varandra.
Beträffande samordningen i den högre regionala instansen föreslår utredningsmannen
att denna skall åstadkommas därigenom att militärbefälhavaren
såsom regionalt ledningsorgan för den militära hälso- och sjukvården
och civilbefälhavaren i egenskap av motsvarande organ för den
allmänt civila hälso- och sjukvården och civilförsvarets sjukvårdstjänst
anbefalles samarbeta med varandra. Detta underlättas genom den avsedda
lokala anknytningen mellan militär- och civilbefälhavaren jämte medhjälpare.
Den personal hos nämnda befälhavare som närmast ansvarar för
hälso- och sjukvården bör i likhet med vad som föreslagits för centralinstansen
bilda ett samarbetsorgan, vilket kommer att bl. a. ersätta den
nuvarande beläggningscentralen i militärbefälsstaben.
Även länsstyrelserna kommer enligt utredningsmannens uppfattning att
i krig ha vidsträckta befogenheter beträffande ledningen av den civila hälsooch
sjukvården i länen. Utredningsmannen erinrar om att Kungl. Maj :t
genom beslut den 15 juni 1951 1''örordnat, att envar länsstyrelse skall uppgöra
plan för sin krigsorganisation och att denna plan bl. a. innebär, att
vid varje länsstyrelse skall i krig organiseras en hälso- och sjukvårdssektion.
Inom sektionen skall handläggas frågor om bl. a. länets sjukvårdsresurser
och dessas utnyttjande och fördelning. Befogenheterna avser alltså enbart
s. k. operativ ledning. På sid. 149—150 i betänkandet anför utredningsmannen
vissa synpunkter på vad denna ledning kommer att innehålla och hur
den kommer att utövas. I 2
I detta sammanhang berör utredningsmannen frågan om civilbefälhavarnas
befogenheter. Han konstaterar härvid, att civilbefälhavarna
bör såsom rena beredskapsorgan ha befogenheter i ett krigsfall,
vilka uteslutande avser operativ ledning och icke till någon del verkställighetsuppgifter.
Vidare refererar han på sid. 145 i betänkandet dels föreskrifterna
om civilbefälhavarnas åligganden i 3 § instruktionen för civilbefälhavare
den 5 juni 1951 (nr 429), dels vissa uttalanden som föredragande departementschefen
gjorde i propositionen den 16 mars 1951, nr 149, i samband
med civilbefälhavarinstitutionens tillkomst. Departementschefen framhöll
härvid bl. a. att han principiellt utginge ifrån att de till civilområdena
hörande länsstyrelserna bör fungera självständigt så länge förhållandena
medger detta.
I fråga om hälso- och sjukvården kan emellertid enligt utredningsmannens
uppfattning operativa ledningsbefogenheter icke tilläggas civilbefäl
2
— Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 222.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
havaren först vid den tidpunkt under ett krig då vederbörande länsstyrelse
icke längre kan fungera självständigt. Utredningsmannen föreslår därför,
att sådana befogenheter skall senast vid ett krigsutbrott tillkomma civilbefälhavaren.
Innebörden av detta förslag vad gäller relationerna mellan
civilbefälhavare och länsstyrelse framgår av följande mera principiella
uttalande av utredningsmannen i fråga om den inbördes kompetensen mellan
de operativa ledningsorganen i olika instanser.
Ansvaret och härmed också ledningen bör i princip ankomma på de
lägsta ledningsorganen inom de olika organisationerna, alltså länsstyrelserna
beträffande såväl det allmänt civila medicinalväsendet som civilförsvarets
sjukvårdstjänst. Emellertid torde det bliva nödvändigt att överordnade
ledningsorgan giva underställda organ vissa direktiv för dessas verksamhet
och att vissa resurser emellanåt få ianspråktagas först efter närmast högre
ledningsorgans medgivande eller om sådant icke kan inhämtas först i en
katastrofsituation. Vidare bör skyldighet föreligga för varje ledningsorgan
att kontinuerligt hålla närmast överordnat organ underrättat om hälso- och
sjuk vårdsläget inom sitt område. Högre ledningsorgan bör ingripa endast
därest bistånd begäres av det underställda organet eller därest det överordnade
ledningsorganet med sin större överblick finner oundgängligt att
på visst sätt dirigera verksamheten.
De freds mässiga civila huvudmännens ställning
ägnas en ingående behandling i betänkandet. Av den tidigare lämnade redogörelsen
framgår, att utredningsmannen såsom skäl för bibehållande i krig
av det allmänt civila medicinalväsendet framhållit angelägenheten av att
andra organisatoriska förändringar beträffande den fredsmässiga hälsooch
sjukvården icke i ett krigsfall vidtages än de som nödvändigt betingas
av krigsförhållandena. Landstingen och de landstingsfria städerna bör
alltså även under krig ansvara för organiserandet och driften av kroppssjukhusen
och andra delar av hälso- och sjukvårdsorganisationen, som i
fred principiellt ankommer på dessa huvudmän.
Genom Kungl. Maj :ts i det föregående omnämnda beslut den 15 juni
1951 har emellertid vid krigsfall den operativa ledningen av hälso- och
sjukvården i länen tillagts länsstyrelserna. Denna befogenhet för länsstyrelsen
gör det enligt utredningsmannens uppfattning angeläget att sådana
anordningar vidtas, att huvudmannen kan på nära håll följa ledningsverksamheten.
Härom anför utredningsmannen huvudsakligen följande.
Beträffande beredskapssjukhusen ankommer det på landsting och städer
utanför landsting att svara för omställningen till krigsorganisation av redan
i fred befintliga sjukhus, upprättandet av nya sjukhus och driften av beredskapssjukhusen.
Utnyttjandet av behandlings- och vårdmöjligheterna
på sjukhusen, fördelningen av medicinalpersonal m. fl. moment som ingå
i den operativa ledningen av sjukhusens verksamhet ankommer emellertid
i första hand på länsstyrelsen. Krigsförhållandena torde vidare komma att
föranleda att flertalet av de många åtgärder som erfordras för att sjukhusen
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
skola kunna fungera i krig måste vidtagas av de särskilda sjukhusledningarna
i samarbete med lokala och regionala försörjningsmyndigheter av
olika slag. Avsedda regionala myndigheter torde som regel bli knutna till
länsstyrelsen. Vad nu sagts beträffande sjukhusvården har motsvarande
tillämpning beträffande den hälsovård och öppna sjukvård som bedrives
av landsting och landstingsfria städer. Här tillkommer att verksamheten
för att ge största möjliga effekt måste ställas under direkt ledning av tjänsteläkaren.
Med hänsyn till det anförda synes huvudmannens intressen
bäst bevakas, om en kvalificerad företrädare för huvudmannen lokalt anslutes
till länsstyrelsen. Särskilt torde detta vara betydelsefullt, om länsstyrelsen
bortflyttar från residensstaden. Därest vid sådan bortflyttning
representant för huvudmannen icke medföljer, torde nämligen möjligheterna
för huvudmannen att följa verksamheten på grund av förbindelsesvårigheter
vara starkt beskurna och i vissa lägen helt obefintliga. Jag
föreslår alltså, att till länsstyrelsen — i varje fall vid dennas eventuella
bortflyttning — anslutes en kvalificerad representant för huvudmännen
för hälso- och sjukvård i länet, exvis ordföranden i landstingets eller i
landstingsfri stads sjukvårdsberedning.
I detta sammanhang skall även spörsmålet om militär direktivrätt
gentemot det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvaret
beröras.
Utredningsmannen framhåller, att intimt samarbete och ömsesidigt bistånd
måste för ledningsorganen inom de olika hälso- och sjukvårdsorganisationerna
framstå såsom en självklar norm för deras handlande. För den
gren av totalförsvaret som får direkt stridskänning med fienden och på
vars offensivanda framgången av totalförsvaret väsentligen är beroende,
nämligen krigsmakten, fordras emellertid härutöver möjlighet att vid behov
med bindande verkan påkalla bistånd i olika avseenden från den civila
sidan. Detta benämner utredningsmannen militär direktivrätt.
Såsom av den föregående framställningen framgår tillägger gällande
lagstiftning överbefälhavaren eu mycket vidsträckt direktivrätt gentemot
de centrala ledningsorganen för allmänt civil hälso- och sjukvård. Dessa
skall nämligen vid fullgörandet av sina åligganden efterkomma de direktiv
som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar. Härutöver
innehåller nämnda lagstiftning bestämmelser om att vårdplatserna vid
civila sjukhus belägna inom krigsskådeplats eller fästning, för vilken belägringstillstånd
inträtt, eller på Gotland står till vederbörande militärterritorielle
befälhavares (kommendants) förfogande. Vidare föreskrives,
att beslut att civilt sjukhus med angivna belägenhet skall uppgå i militärt
sjukhus fattas av nämnde militäre befälhavare. Dessa befogenheter betecknar
utredningsmannen närmast som befälsrätt.
Vad till eu början angår sistnämnda befogenheter finner utredningsmannen
intet att erinra häremot, om med krigsskådeplats avses område
där det på grund av krigshandlingar är oundgängligt alt all verksamhet
samordnas i militär regi. Såsom exempel härpå anföres ett försvarat
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
område, samhälle el. dyl. som fienden vid sin framryckning gått förbi och
inneslutit, s. k. motti. Att i sådana och liknande situationer den civila hälsooch
sjukvården liksom all annan verksamhet som syftar till att stärka
totalförsvaret måste ställas under militär ledning finner utredningsmannen
så självklart att särskilda föreskrifter härom icke bör upptagas i ny författning
om krigssjukvården.
Utredningsmannen behandlar härefter ingående frågan om den militära
direktivrätten gentemot det allmänt civila medicinalväsendet. Han konstaterar
härvid, att anledningen till att militär direktivrätt skapas i vissa sammanhang
är att krigsmakten varken kan eller bör erhålla en sådan organisation
att den själv utan biträde utifrån förmår tillgodose alla de behov,
som uppkommer för densamma. För att uppnå största möjliga effektivitet
av en verksamhet är det emellertid angeläget att det organ, som har ansvaret
för verksamheten, icke i sitt handlande alltför mycket bindes av
direktiv från annat håll. Den militära direktivrätten måste därför så utformas,
att den blir så litet ingripande som möjligt i det ansvariga civila
organets handlande och samtidigt på ett betryggande sätt tillgodoser krigsmaktens
behov av biträde. På sid. 157—158 i betänkandet har utredningsmannen
sökt ange dessa behov i fråga om hälso- och sjukvård och innehållet
i den härför erforderliga militära direktivrätten. Utredningsmannen finner
exvis oundgängligt att sjuka och sårade soldater, som icke snabbt kan återställas
på militära sjukvårdsanstalter, kan överlämnas för fortsatt vård
till civila beredskapssjukhus. Vederbörande militäre chef bör därför kunna
med bindande verkan för den civila sidan förordna, att vid beredskapssjukhus
inom viss räjong ett angivet antal militära krigsskadade skall
omhändertagas eller t. o. in. ett angivet antal vårdplatser skall friläggas
med hänsyn till att omfattande stridshandlingar inom relativt närbelägna
militära operationsområden beräknas förestå. Däremot bör den militäre
chefen icke få föreskriva att ett visst antal läkare och annan medicinalpersonal
skall tillföras beredskapssjukhus där militära krigsskadade vårdas
eller att visst eller vissa beredskapssjukhus skall avställas för vård av militära
skadade.
Utredningsmannen föreslår, att ifrågavarande direktivrätt så bestämmes
att Konungen må förordna att under krig eller utomordentlig krigsfara
militär mvndighet må av det allmänt civila medicinalväsendet påkalla det
bistånd, som myndigheten finner erforderligt med hänsyn till den militära
verksamheten.
Vad gäller militär direktivrätt gentemot civilförsvaret finner utredningsmannen,
att för hälso- och sjukvården inga särskilda bestämmelser erfordras
utöver de generella föreskrifterna om sadan direktivrätt i civilförsvarslagen.
I förhållandet mellan det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvaret
är enligt utredningsmannens uppfattning någon direktivrätt icke
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
påkallad. Däremot framhåller han, att samarbetet på de olika orterna mellan
ifrågavarande båda organisationer kan i en katastrofsituation närma
sig en tillfällig sammansmältning av dessa.
För att de anordningar, som utredningsmannen sålunda funnit mest
ändamålsenliga för hälso- och sjukvården i krig, skall kunna vidtagas är
vissa författningsbestämmelser erforderliga. Dessa avser i
första hand det allmänt civila medicinalväsendet, vilket till den alldeles
övervägande delen bedrives i kommunal regi. Utredningsmannen föreslår
att i krig, krigsfara eller liknande situation den allmänt civila hälso- och
sjukvården skall så omorganiseras att den motsvarar de fordringar som i
detta läge ställs på densamma. Denna omorganisation skall ske enligt av
Kungl. Maj :t utfärdade särskilda bestämmelser. I lag eller författning
meddelade stadganden, som strider mot vad sålunda bestämts, skall därvid
icke gälla.
Utredningsmannen föreslår vidare, att Kungl. Maj :t skall tilläggas rätt
att meddela erforderliga föreskrifter om ledningen av hälso- och sjukvården
i en krissituation och om samverkan i ett sådant läge mellan de tre organisationerna
för sådan vård. Slutligen innehåller lagförslaget ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om militär direktivrätt
i enlighet med vad i det närmast föregående omnämnts.
Yttrandena. Utredningsmannens uppfattning att hälso- och sjukvården
i krig måste bedrivas inom samma tre organisationer som enligt
gällande planläggning biträdes av samtliga remissinstanser. Västmanlands
läns landsting finner dock en fortsatt uppdelning på de tre organisationerna
vara olycklig i krig och ifrågasätter, om icke den utvägen närmare bör
undersökas, att hälso- och sjukvårdsorganisationen vid krigsfall förblir i
civil regi och att en mera allmängiltig militär direktivrätt införes.
Beträffande gränsdragningen mellan de tre organisationerna
riktas ingen erinran mot utredningsmannens förslag att civilförsvarets
sjukvårdstjänst behåller den omfattning tjänstegrenen har enligt
nyligen genomförd omorganisation och att de s. k. fasta krigsblodgivarcentralerna
och de fasta bakteriologiska laboratorierna överföres från den
militära till den civila sektorn. Förslaget att överföra även krigssjukhusen
och de till dessa knutna konvalescentanstalterna har däremot föranlett
åtskillig diskussion.
Överbefälhavaren motsätter sig förslaget beträffande krigssjukhusen.
Dessa är nämligen ur militär synpunkt att betrakta som bakre etappförband,
varför de i regel är belägna inom eller bakom aktuella operationsområden.
Att vissa krigssjukhus förlagts till landets inre delar har berott på att den
civila beredskapssjukhusorganisationen tidigare icke varit tillräckligt utbyggd.
Sedan detta nu skett hör det snarare övervägas att omgruppera
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
krigssjukhusen till aktuella operationsområden än att binda dem i nuvarande
gruppering som beredskapssjuklius. I en katastrofsituation bör
genom samarbete mellan militära och civila ledningsorgan en tillfällig omfördelning
av medicinalpersonal kunna ske från krigssjukhus till beredskapssjukhus.
Försvarets sjukvårdsstyrelse kan icke biträda förslaget om överföring
till den civila sidan av krigssjukhusen, i varje fall icke av sådana sjukhus
som är eller avses bli grupperade inom sannolika operationsområden. Däremot
bör undersökas, om övriga krigssjukhus möjligen kan överföras. Det
viktigaste skälet mot en överflyttning är att krigssj ukhusen icke kan betraktas
som en med beredskapssjukhusen sidoordnad organisation. Krigssjukhusen
är snarare att anse som ett slags »buffertsjukhus» mellan etappoch
beredskapssj ukhusen.
Efter anförande av skäl för och emot förslaget i denna del uttalar sjukvårdsberedskapsnämnden
att den anser sig sakna anledning att påyrka ett
principbeslut i enlighet med förslaget. Detta utesluter dock icke att en
översyn bör komma till stånd i syfte att från fall till fall pröva frågan om
krigssjukhus belägna utanför sannolika operationsområden kan överföras.
—- Medicinalstyrelsen gör ett likartat uttalande. Vid den avsedda översynen
bör enligt styrelsens uppfattning även övervägas möjligheten att minska
antalet kirurger på såväl krigssjukhus som etappsjukhus och vid behov
tillgodose dessa sjukhus med kirurgarbetslag, stationerade på närliggande
beredskapssjukhus.
För svar smedicinska nämnden förklarar sig icke kunna biträda förslaget
i fråga om krigssj ukhusen utan ansluter sig till vad försvarets sjukvårdsstyrelse
anfört i ämnet. Som ytterligare ett väsentligt argument mot förslaget
anföres, att det för stridsmoralens bibehållande är nödvändigt att
sårade soldater som inom relativt kort tid kan återvända till de stridande
trupperna behålles i militär atmosfär under behandling och konvalescens.
— Liknande synpunkter anför Sveriges läkarförbund, vilket emellertid förordar
att frågan om möjligheterna att vid behov kunna utnyttja vid krigssjukhusen
placerad personal även för den civila sjukvården blir föremål
för närmare övervägande. -— Ej heller svenska läkaresällskapet kan tillstyrka
förevarande förslag. Sällskapet anser dock, att en jämnare fördelning
av kirurgiskt skolade läkare mellan krigssjukhusen och beredskapssj
ukhusen bör åvägabringas genom samråd mellan de militära och civila
planläggningsinyndigheterna.
Ett flertal länsstyrelser och landsting samt svenska landstingsförbundet
tillstyrker förslaget att krigssjukhusen med tillhörande konvalescentanstalter
skall överföras till den civila sektorn. — Länsstyrelsen och landstinget
i Gotlands län finner dock att så icke bör ske för Gotlands vidkommande.
Utredningsmannens avvisande ställningstagande i fråga om gemen -
Kungl. Maj.ts proposition nr 222. 23
sam ledning helt eller delvis för verksamheten inom de särskilda organisationerna
för hälso- och sjukvård i krig har icke föranlett uttalande
av någon annan remissinstans än länsstyrelsen i Gävleborgs län. Denna
finner kraven på verksamhetens effektivitet och nödvändigheten av snabba
avgöranden innebära vägande skäl för inrättande av ett gemensamt centralt
ledningsorgan med de befogenheter som enligt 1939 års författningskomplex
skulle tillkomma sjukhusvårdschefen och sjukvårdschefcn.
De av utredningsmannen framförda förslagen om samverkan mellan
ledningsorganen för de tre organisationerna och om praktiskt-organisatoriska
åtgärder för att främja en sådan samverkan tillstyrkes
eller förklaras godtagbara av samtliga remissinstanser som uttalat sig i
ämnet, nämligen överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen,
sjukvårdsberedskapsnämnden, länsstyrelserna i Kronobergs,
Malmöhus, Värmlands och Kopparbergs län samt svenska landstingsförbundet.
Den av utredningsmannen föreslagna vidgningen av civilbefälhavarnas
befogenheter beträffande hälso- och sjukvården föranleder
ingen annan erinran än att länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter
lämpligheten härav och att länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig något
betänksam till förslaget då civilbefälhavarens kansliorganisation redan tenderar
att bli för stor. — Länsstyrelsen i Värmlands län, som uttalar att den
finner förslaget i princip riktigt, ifrågasätter dock om ej med den definitiva
utformningen av ifrågavarande befogenheter bör anstå, tills civilbefälhavarnas
uppgifter och befogenheter i sin helhet närmare utretts.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar i denna fråga följande.
Det bör klart fastslås, alt den operativa ledningen tillkommer vederbörande
länsstyrelse och att civilbefälhavaren på detta liksom på andra områden
äger utfärda föreskrifter för att samordna verksamheten länen emellan.
Beträffande hälso- och sjukvården torde detta främst böra ske genom
att bestämmelser om utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser på sjukhus
utfärdas och genom alt direktiv lämnas i de fall, då behov uppkommer att
överföra personal eller materiel från ett län till ett annat. Med dessa begränsningar
hör ledningen i den regionala instansen utövas av länsstyrelsen,
som äger den bästa kännedomen om de lokala förhållandena och resurserna
inom länet. En på detta sätt decentraliserad ledning synes även
ofrånkomlig med hänsyn till bristen på och osäkerheten beträffande signalförbindelser.
Utredningsmannens uttalanden och förslag beträffande de f redsmässiga
civila huvudmännens ställning har icke godtagits av
Blekinge läns landsting som föreslår, att frågan om landstingens deltagande
i den operativa ledningen ytterligare övervägs. — Övriga remissinstanser
lämnar ifrågavarande uttalanden och förslag utan erinran. Svenska landstingsförbundet
och flera landsting uttalar dock, att beträffande hälso- och
sjukvårdens ledning ett mycket nära samband torde i praktiken förefinnas
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
mellan det operativa och det förvaltningsmässiga elementet. Det är därför
nödvändigt att dessa båda funktioner i möjligaste mån sammanhålles.
Förslaget att en kvalificerad företrädare för huvudmannen skall i krig
knytas till länsstyrelsen tillstyrkes uttryckligen av länsstyrelserna i Södermanlands,
Kronobergs och Kristianstads län samt Gotlands, Kristianstads
och Hallands läns landsting.
Vad angår den av utredningsmannen föreslagna militära direktivrätten
gentemot den civila sektorn finner överbefälhavaren denna
rätt vara en förutsättning för att samarbetsprincipen skall kunna godtagas.
— Principiella erinringar mot förslaget har framförts endast av riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, som i denna del anför.
Det måste vara rena sjuk vårdssynpunkter som är avgörande för ordningsföljden
och sättet för sjukas och skadades omhändertagande på ett
beredskapssjukhus, oavsett om de vårdbehövande är civila som skadats vid
bombanfall eller personer ur krigsmakten. Riksnämnden anser därför, att
ansvaret för att de till buds stående vårdmöjligheterna användes på bästa
sätt måste ligga på vederbörande sjukvårdsmyndighet. Enligt riksnämndens
uppfattning torde knappast en militär direktivrätt kunna komma ifråga
från regionala militära chefers sida gentemot länsstyrelserna, vilka enligt
den s. k. administrativa fullmaktslagen i vissa situationer utövar Kungl.
Maj :ts befogenheter.
Ett flertal remissinstanser framhåller angelägenheten av att den militära
direktivrätten begränsas och preciseras så mycket som möjligt.
Slutligen uttalar medicinalstyrelsen som sin uppfattning att även förhållandet
mellan civilförsvaret och det allmänt civila medicinalväsendet behövde
regleras. Närmast till hands ligger att utforma en direktivrätt, enligt
vilken civilförsvarschefen i katastrofsituationer kunde påräkna biträde
från hälso- och sjuk vårdsorganen inom området. Sådana direktiv borde
dock endast få lämnas då förbindelserna med vederbörande länsstyrelse
avbrutits. —- Denna fråga beröres icke i civilförsvarsstyrelsens yttrande
över betänkandet.
Några principiella erinringar mot utredningsmannens förslag till
lagbestämmelser i förevarande delar förekommer icke i remissyttrandena.
Departementschefen. Därest vårt land skulle bli indraget i krig kommer
uppenbarligen behovet av hälso- och sjukvård att öka mycket kraftigt.
Av det nutida krigets totala karaktär följer, att detta behov kommer
att avse såväl krigsmaktens stridande förband som hemorten, särskilt större
städer, industriorter och kommunikationscentra, vilka utsätts för flyganfall
eller andra krigshandlingar.
De antydda förhållandena kommer att nödvändiggöra dels en utökning
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
av de fredsmässiga hälso- och sjukvårdsresurserna, dels vissa ofta mycket
väsentliga förändringar av dessa så att de motsvarar krigets krav. Sålunda
blir det exvis beträffande sjukhusen oundgängligt att kraftigt öka
behandlings- och vårdkapaciteten. För att sjukhusverksamheten skall i
möjligaste mån kunna bedrivas ostörd av krigshandlingar måste utökningen
särskilt avse sjukhus belägna på orter, som icke betraktas såsom primära
anfallsmål. Samtidigt härmed måste sjukhusverksamheten i storstäder och
andra utsatta orter — denna verksamhet representerar huvuddelen av de
fredsmässiga sjukhusresurserna — helt eller delvis evakueras eller så omorganiseras,
att risken för utslagning genom krigshandling så långt möjligt
minskas.
För att belysa sjukhusplanläggningens omfattning och inriktning vill jag
nämna, att det totala antalet vårdplatser vid krig ungefär fördubblas till
ca 110 000 och att de mera skyddat belägna sjukhusen i landets inre delar
i allmänhet utbyggs ännu kraftigare och emellanåt mångdubblar sin kapacitet
i förhållande till den fredsmässiga.
Krigsfallet nödvändiggör icke endast nämnda utökning och förändring
beträffande den hälso- och sjukvård som bedrives i fred. För att tillgodose
de stridande förbandens omedelbara behov av hälso- och sjukvård upprättas
inom krigsmakten en särskild hälso- och sjukvårdsorganisation i
krig. Denna är till större delen rörlig och har betydande omfattning. Även
för hemorten har i det totala krigets tid befunnits oundgängligt att tillskapa
en form för katastrof sjukvård, som väsentligen saknar motsvarighet
i fred. .lag avser härmed civilförsvarets sjukvårdstjänst, som har till uppgift
att vid krigshandling mot hemorten ta om hand de skadade, ägna dem
en första vård och föra sådana skadade som behöver mera kvalificerad
vård till sjukhus o. dyl.
Hälso- och sjukvården i krig kommer alltså enligt gällande planläggning
att bedrivas inom tre olika organisationer, nämligen den för krigsförhållanden
omställda civila fredsorganisationen, vilken jag i likhet med utredningsmannen
vill benämna det allmänt civila medicinalväsendet, inom
krigsmakten och inom civilförsvaret. Av de båda sistnämnda, vid krigsfall
nytillkomna organisationerna behöver krigsmaktens sjukvårdstjänst kvalificerad
medicinalpersonal till stort antal. Denna hämtas huvudsakligen
från den allmänt civila hälso- och sjukvården. Samtidigt härmed måste
verksamheten inom sistnämnda vårdgren utvidgas kraftigt och omställas
på ett ur arbetskraftsynpunkt tyngande sätt.
Uppenbart är att ett rationellt utnyttjande av de i förhållande till behovet
knappa resurserna — särskilt gäller detta de personella —- förutsätter
att den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig på ett eller annat
sätt samordnas. Fn av de viktigaste frågorna, som utredningsmannen haft
alt behandla, avser just hur hälso- och sjukvården i krig bör vara organiserad.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Utredningsmannen har först undersökt om hälso- och sjukvården i krig
skulle kunna hållas samman inom en enda organisation. Han har emellertid
efter ingående granskning av frågan funnit, att hälso- och sjukvården i
krig måste bedrivas inom samma tre organisationer som enligt gällande
planläggning. I likhet med remissinstanserna delar jag denna uppfattning.
Det gäller härefter att uppdraga gränserna mellan de tre organisationerna.
Härvid har utredningsmannen undersökt, huruvida den redan nu mest
omfattande organisationen, nämligen det allmänt civila medicinalväsendet,
kan utvidgas genom överflyttning till denna av viss hälso- och sjukvårdande
verksamhet från de båda andra organisationerna. Avsikten härmed är
att så långt det är praktiskt genomförbart tillvarataga de möjligheter till
samordning och utjämning, som förefinns inom en gemensam organisation.
Krigsmaktens och civilförsvarets hälso- och sjukvårdsorganisationer skall
vara utformade såsom komplement till det allmänt civila medicinalväsendet
och därför icke givas större omfattning än som är nödvändigt ur funktionell
synpunkt.
Denna norm synes ha följts när civilförsvarets sjukvårdstjänst till räckvidd
och innehåll bestämts i de för tjänstegrenen nyligen fastställda anvisningarna.
Beträffande krigsmaktens hälso- och sjukvårdsorganisation
föreslår utredningsmannen att följande institutioner skall överföras från
denna till det allmänt civila medicinalväsendet, nämligen de s. k. krigsblodgivarcentralerna,
de fasta bakteriologiska laboratorierna och krigssjukliusen
med tillhörande konvalescentanstalter. Bland remissinstanserna är
meningarna delade i fråga om förslaget att överflytta krigssjukhusen. För
egen del vill jag förorda, att de för krigsplanläggningen inom ifrågavarande
båda organisationer ansvariga myndigheterna underkastar frågan om gränsdragningen
mellan organisationerna ny ingående prövning. Härvid bör
beaktas vad i ämnet anförts i betänkandet och de häröver avgivna yttrandena.
Sedan frågan sålunda behandlats av sagda myndigheter, torde den
på nytt få anmälas för Kungl. Maj :t.
I likhet med utredningsmannen anser jag det icke lämpligt, att den
nödvändiga samordningen av verksamheten inom de tre organisationerna
sker genom att denna verksamhet helt eller delvis ställs under gemensam
ledning.
I stället torde såsom utredningsmannen tänkt sig den operativa samverkan
mellan olika instanser med ledningsbefogenheter inom de tre organisationerna
för hälso- och sjukvård i krig böra ske i huvudsak enligt
följande ordning, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissinstanser. En liten men för ändamålet kvalificerad del av medicinalstyrelsen
jämte en representant för civilförsvarsstyrelsen placeras i anslutning
till den del av försvarsstaben, förstärkt med medicinsk expertis från
försvarets sjukvårdsstyrelse, som har operativa ledningsuppgifter beträffande
den militära hälso- och sjukvården. Denna civila och militära per
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
27
sonal sammanföres till ett samarbetsorgan. Även i militärbefälsinstansen,
där samverkan underlättas av att militär- och civilbefälhavarna skall ha
lokal anknytning till varandra, bildar personalen för den militära och
civila sjukvårdsledningen ett samarbetsorgan.
I detta sammanhang aktualiseras även frågan om relationerna mellan
civilbefälhavarna och vederbörande länsstyrelser samt mellan länsstyrelserna
och huvudmännen för den fredsmässiga civila hälso- och sjukvården.
Här torde jag få börja med sistnämnda spörsmål.
Sedan frågan genom proposition nr 149/1951 underställts riksdagen, förordnade
Kungl. Maj :t genom beslut den 15 juni 1951 att inom varje länsstyrelse
skall i krig organiseras en hälso- och sjukvårdssektion och att denna
skall ha operativa ledningsbefogenheter bl. a. vad gäller sjukvårdsresursernas
utnyttjande och fördelning. Ansvaret för omställning till krigsförhållanden
av den fredsmässiga hälso- och sjukvårdsorganisationen och för
verksamheten inom den sålunda omställda organisationen skall dock alltjämt
ankomma på huvudmännen. Beträffande dessa riktlinjer för ledning
och ansvar i länsinstansen har ändring icke ifrågasatts. Några remissmyndigheter
har dock påpekat det nära sambandet mellan operativ och förvaltningsmässig
ledning och framhållit nödvändigheten av att dessa funktioner
i möjligaste mån sammanhålles. För sådant ändamål och för att
bereda huvudmannen möjlighet att på nära håll följa ledningsverksamheten
har utredningsmannen föreslagit att i krig en kvalificerad representant för
huvudmannen, exvis ordföranden i landstingets eller landstingsfri stads
sjukvårdsberedning, knytes till länsstyrelsen. Till detta förslag vill jag i
likhet med remissmyndigheterna ansluta mig.
Vad angår förhållandet mellan civilbefälhavaren och länsstyrelserna inom
civilområdet anser utredningsmannen, att den operativa ledningen av den
civila hälso- och sjukvården i krig principiellt skall tillkomma länsstyrelserna.
Civilbefälhavarens befogenheter skall endast avse direktiv för utjämning
mellan de i civilområdet ingående länen av behov och tillgångar
på hälso- och sjukvårdsområdet. Vidare skall civilbefälhavaren kunna i
enahanda syfte bestämma att vissa resurser får i anspråktagas endast efter
hans medgivande eller i en katastrofsituation. Dessa begränsade ledningsbefogenheter,
vilka förhållandevis väl överensstämmer med dem som angives
i länsstyrelsens i Kopparbergs län remissyttrande, bör emellertid
enligt utredningsmannens uppfattning tillkomma civilbefälhavaren redan
på ett tidigt stadium och senast vid ett krigsutbrott. Jag delar visserligen
i princip de åsikter i fråga om den regionala ledningen av hälso- och sjukvården
som utredningsmannen sålunda framfört men anser att spörsmålet
bör ytterligare övervägas i samband med pågående prövning av frågan om
civilbefälhavarens befogenheter på andra områden, med vilka han i krig
skall ta befattning. I den mån författningsreglering befinnes erforderlig
torde denna kunna ske i administrativ ordning.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
En fråga som nära sammanhänger med lednings- och samordningsspörsmålen
gäller rätten för utomstående myndigheter att ingripa i de skilda
hälso- och sjukvårdsorganisationernas verksamhet. Av särskild betydelse
är en sådan befogenhet för krigsmakten. Dennas sjukvårdstjänst bör nämligen
enligt det tidigare sagda begränsas så långt det är möjligt. Den oundvikliga
följden härav blir, att företrädare för krigsmakten måste kunna med
bindande verkan begära hos den civila hälso- och sjukvårdsorganisationen
exvis att få till civila sjukhus överlämna sårade och sjuka soldater för fortsatt
vård, att få från vederbörliga civila anstalter levererat transfusionsblod,
bakteriologiska preparat etc. Denna rätt, vilken utredningsmannen benämner
militär direktivrätt, finner överbefälhavaren i sitt remissyttrande vara
en förutsättning för att samarbetsprincipen skall kunna godtagas. Riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap däremot ifrågasätter om en
sådan militär direktivrätt bör förekomma. Härvid framhåller riksnämnden,
att rena sjuk vårdssynpunkter och icke de sjukas och skadades militära
eller civila status måste bli avgörande för deras omhändertagande på beredskapssjukhus.
Det sist anförda är givetvis i och för sig riktigt men det
får icke hindra att krigsmakten skall kunna påfordra sådana åtgärder från
det allmänt civila medicinalväsendets sida som är ofrånkomliga för krigsmaktens
stridsduglighet. Såsom utredningsmannen framhåller bör däremot
den militära direktivrätten varken få avse de väsentliga riktlinjerna
för den allmänt civila hälso- och sjukvården eller dennas interna förhållanden.
Direktivrätten bör begränsas så långt det medges av syftet med densamma,
nämligen att krigsmaktens behov av biträde på hälso- och sjukvårdsområdet
tillgodoses. Den närmare innebörden av ifrågavarande militära
direktivrätt diskuteras ingående av utredningsmannen och torde med utgångspunkt
från nu antydda principer få närmare preciseras i tillämpningsföreskrifter
till ett allmänt lagstadgande om direktivrätten.
Medicinalstyrelsens förslag om en särskild direktivrätt för civilförsvarschefen
i förhållande till det allmänt civila medicinalväsendet i en katastrofsituation
kan jag icke biträda. Att civilförsvarschefen i ett sådant läge
får allt det bistånd de civila medicinalorganen kan lämna synes så självklart,
att rätten härtill icke behöver lagfästas.
De i det föregående tillstyrkta anordningarna för hälso- och sjukvården
i krig förutsätter, som jag redan förut anmärkt, vissa författningsbestämmelser.
Dessa har i utredningsmannens lagförslag utformats som fullmakter
för Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter för ifrågavarande verksamhet
i en krissituation. Föreskrifterna avser dels sådan omorganisation av den
allmänt civila hälso- och sjukvården, att den motsvarar kraven på densamma
i angivet läge, dels ledningen av och samverkan mellan de tre
organisationerna för hälso- och sjukvården i krig dels ock den militära
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
direktivrätten. Gentemot lagförslagen i dessa delar har ingen erinran
framförts i remissyttrandena.
Även jag finner fullmakter av ifrågavarande slag vara oundgängliga om
hälso- och sjukvården i krig skall kunna fungera på ett ändamålsenligt
sätt. Jag tillstyrker därför i princip utredningsmannens förslag till bestämmelser
i ämnet. Frågan om bestämmelsernas utformning och närmare
innebörd kommer att behandlas i samband med lagförslaget i övrigt.
Ansvaret för verksamheten i krig inom den allmänt civila
hälso- och sjukvården.
Utredningsmannen. I det föregående har framhållits, att utredningsmannen
på anförda skäl finner ansvaret för omställningen till krigsförhållanden
av den allmänt civila hälso- och sjukvården och för verksamheten inom den
sålunda omställda vårdgrenen böra i princip åvila de fredsmässiga huvudmännen,
alltså beträffande huvuddelen av organisationen landsting och
landstingsfria städer. Utredningsmannen föreslår att ett stadgande härom
införes i den nya krigssjukvårdslagen.
I anslutning härtill behandlar utredningsmannen vissa frågor om sådana
administrativa förändringar beträffande de särskilda hälso- och sjukvårdsenheterna,
exvis sjukhus, organisation för öppen sjukvård etc., som kan
medföra en effektivisering av verksamheten i krig. I dessa delar hänvisas
till betänkandet (s. 151—153).
I fråga om ansvaret för den fredsplanläggning som syftar till att den allmänt
civila hälso- och sjukvården skall fungera i krig anför utredningsmannen,
att de centrala beredskapsorganen, f. n. medicinalstyrelsen och
sjukvårdsberedskapsnämnden, bör lämna råd och anvisningar för planläggningen
och samordna och övervaka densamma. Centralorganen kan
däremot som regel icke med fördel själva utföra planläggningen mera i
detalj. Detta bör ankomma på regionala och lokala organ. Då ansvaret för
verksamheten i krig enligt vad tidigare framhållits principiellt bör ankomma
på de fredsmässiga huvudmännen, finner utredningsmannen att dessa även
bör ombesörja den förberedande planläggningen för verksamheten. Beträffande
statliga organ och tjänstemän hör detta ordnas instruktionsvägen.
De icke statliga huvudmännens medverkan i detta avseende finner utredningsmannen
böra garanteras genom ett stadgande i den nya krigssjukvårdslagen
om skyldighet härtill.
Yttrandena. Vad utredningsmannen sålunda anfört och föreslagit föranleder
ingen erinran från remissmyndigheternas sida.
Departementschefen. Något praktiskt genomförbart alternativ torde icke
finnas till utredningsmannens förslag att ansvaret för verksamheten inom
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
det allmänt civila medicinalväsendet även i krig skall i princip tillkomma
de fredsmässiga huvudmännen. Såsom framgår av ett redan tidigare av
mig gjort uttalande biträder jag därför utredningsmannens förslag.
Härav synes böra följa principiell skyldighet för huvudmännen att redan
i fredstid utföra erforderlig planläggning för verksamheten vid krigsfall.
Ålägganden i nämnda båda avseenden torde i enlighet med utredningsmannens
förslag böra meddelas i den nya krigssjukvårdslagen.
Vissa kostnadsfrågor beträffande krigsorganisationen för den allmänt
civila hälso- och sjukvården.
Utredningsmannen. Vid sin behandling av dessa frågor skiljer utredningsmannen
mellan planläggningskostnader, sådana kostnader som hänför sig
till omställning av verksamheten till krigsförhållanden — han betecknar
dessa anordningskostnader — och driftkostnader.
Vad till en början angår planläggnings kostnaderna erinrar
utredningsmannen om sitt förslag att ansvaret för att omställningen av
den allmänt civila hälso- och sjukvården till krigsförhållanden planlägges
principiellt skall tillkomma de fredsmässiga huvudmännen i enlighet med
anvisningar utfärdade av statliga centralorgan. Kostnaderna för planläggningen
behövde emellertid icke nödvändigt fördelas på samma sätt som
ansvaret.
Utredningsmannen finner att enligt 1939 års författningskomplex vederbörande
fredshuvudmän ansvarar för planläggningen för sjukhusens verksamhet
i krig utan att någon rätt till ersättning härför föreligger. När
sjukvårdsberedskapsnämnden år 1949 hemställde om medel för att planlägga
den nya beredskapssjukhusorganisationen uttalade dock nämnden,
att det torde vara nödvändigt räkna med att staten betalade skälig ersättning
för detaljplanläggningsarbetet. Som grund härför åberopades förhållandena
på andra jämförbara områden, exvis inom civilförsvaret. Kungl.
Maj :t anvisade de begärda medlen.
Erfarenheterna från andra världskriget och krigsteknikens utveckling
under efterkrigstiden — fortsätter utredningsmannen — har föranlett att
krigsplanläggningen icke kan begränsas till varje fredsmässigt hälso- och
sjukvårdsområde för sig utan måste till väsentliga delar bli landsomfattande.
Samtidigt borde emellertid uppmärksammas att det gäller förberedelser
för en verksamhet som huvudmännen har att svara för både i fred och i
krig. Utredningsmannen finner en rimlig fördelning av kostnaderna vara,
att ersättning icke utgår till huvudmännen för den del av planläggningsarbetet
som kan utföras av den egna personalen utan särskild kompensation
åt denna och utan nyanställning. Härutöver uppkommande kostnader för en
planläggning i enlighet med vederbörande statliga centralmyndigheters di
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 222. 31
rektiv och anvisningar bör däremot enligt utredningsmannen ersättas av
staten.
I fråga om anordningskostnaderna påpekar utredningsmannen
att gällande bestämmelser i denna del avser endast sjukhusverksamheten
och återfinnes i 9 § lagen om krigssjukhusvården. Här föreskrives
att staten skall bestrida samtliga kostnader för civila sjukhus som upprättas
i anledning av krigsfallet och, i fråga om övriga civila sjukhus, de
extra kostnader som föranledes av lagens bestämmelser. Stadgandet har
tolkats på det sätt att huvudmannen ställer de fredsmässiga sjukhusen med
utrustning och materiel till förfogande utan ersättning och att staten betalar
alla anordningar som härutöver är erforderliga för den avsedda verksamheten
i krig. Denna norm för fördelningen av kostnaderna för verksamheten
vid beredskapssjukhusen föranleder ingen erinran från utredningsmannens
sida och han föreslår, att den utsträckes att avse i princip hela
den allmänt civila hälso- och sjukvården.
Fördelningen av driftkostnaderna finner utredningsmannen
vara av intresse icke endast för staten och huvudmannen för verksamheten
utan även för den enskilde i den mån denne skall utge ersättning
för erhållen vård. Förhållandet under krig och under beredskap behandlar
utredningsmannen vart för sig.
Beträffande verksamheten vid civila sjukhus under krig skall enligt
9 § krigssjukhusvårdslagen följande kostnader bestridas av staten, nämligen
kostnaderna för driften av sådana sjukhus som upprättas i anledning
av krigsfallet samt, i fråga om andra sjukhus, kostnaderna för vård av
krigsskadade. Däremot skall kostnaderna för vård vid sistnämnda slag av
sjukhus av »fredsmässigt» skadade eller sjuka bestridas i den ordning som
tillämpas i fredstid. Vad angår denna grupp av sjukhus, vilken helt dominerar
i den nya beredskapssjukhusplanläggningen, göres alltså skillnad ur
kostnadssynpunkt mellan krigsskadade och andra vårdbehövande. I förarbetena
till detta lagstadgande uttalas endast att krigsskadades vård
syntes vara en statlig angelägenhet. Med krigsskadade förstås enligt 9 §
fjärde stycket i lagen dels sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom eller
skada förorsakats av fienden eller eljest föranletts av eller inträffat under
deras tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret eller uppehåll där
med vederbörligt tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigsfångar.
Utredningsmannen kritiserar dessa kostnadsbestämmelser. Han ifrågasätter
om bestämmelserna ens vid sin tillkomst varit tillämpbara i krig.
Vid starkare tillströmning till sjukhus i krig av skadade och sjuka kommer
nämligen ingen eller mycket ofullständig upplysning att erhållas om
anledningen till skadan eller sjukdomen. Uppmärksamheten kommer då
helt att inriktas på räddningsarbetet. Även om det teoretiskt vore möjligt
att särskilja krigsskadade från andra och med hänsyn härtill göra en kostnadsfördelning
som väsentligen endast berör två allmänna organ, huvud
-
32
Knngl. Maj:ts proposition nr 222.
mannen och staten, finner utredningsmannen mycket tveksamt om resultatet
av en sådan verksamhet motiverar härmed förenat arbete.
Utredningsmannen framhåller vidare att det förefaller som om lagens
definition på krigsskadade är alltför snäv i ett läge då hela den arbetsföra
befolkningens ansträngningar inriktas på försvarsarbete. Icke heller finner
han rättvist att sjukhushuvudmannen skall bekosta sjukhusvård för evakuerade
från annat sjukvårdsområde eller för »fredsmässiga» patienter
som på grund av angelägenheten att frigöra sjukhusplatser på annat håll
måst förflyttas till sjukhus inom ifrågavarande huvudmans område. Teoretiskt
torde viss kostnadsersättning mellan de berörda huvudmännen kunna
förekomma. Utredningsmannen finner emellertid ett sådant förfarande
knappast genomförbart i praktiken. I varje fall syntes resultaten icke motivera
den erforderliga insatsen av personal och hjälpmedel under krig, då
stor knapphet härpå föreligger.
Med hänsyn till det anförda föreslår utredningsmannen, att samtliga
kostnader för sjukhusdriften under krig primärt skall bestridas av staten
men att skyldigheten för sjukhushuvudmännen att svara för den »fredsmässiga»
sjukhusvården skall bestå. Det gällde då att finna någon lätt
tillämpbar och samtidigt någorlunda rättvis norm för att uttaga de kostnader
som fullgörandet av nämnda skyldighet föranleder. I denna del
föreslår utredningsmannen, att sjukhushuvudmännen härför skall till staten
utbetala belopp som för år motsvarar genomsnittskostnaden för vederbörande
huvudman under de tre närmast före krigsutbrottet förflutna
kalenderåren. Dessa förslag innebär, att några avgifter eller andra ersättningar
icke skall uttagas av den enskilde för erhållen sjukhusvård.
Vad utredningsmannen sålunda anfört och föreslagit beträffande sjukhusvården
finner han i princip tillämpligt även i fråga om andra grenar
av hälso- och sjukvården i krig. En närmare utveckling av denna slutsats
förekommer på sid. 198—200 i betänkandet, till vilken hänvisning torde
få ske. Här må endast återgivas argumenteringen för utredningsmannens
förslag att även den öppna sjukvården skall vara avgiftsfri i krig.
Med hänsyn till den stora knappheten på sjukhusplatser i förhållande
till behovet under krig bör intagning på sjukhus såvitt möjligt undvikas.
Vården av en sjuk eller skadad i dennes hem kommer ofta att innebära
betydande arbete för familjemedlemmarna och kommer som regel icke att
bli likvärdig med sjukhusvård. Dessa olägenheter synes emellertid i antydda
knapphetssituation vara ofrånkomliga. Men att den utanför sjukhus vårdade
dessutom skall behöva betala för konsultation och behandling synes
icke tillfredsställande. Mot förslaget om avgiftsfri öppen sjukvård kan anföras
dels att tjänsteläkarna i krig kommer att bli överhopade med arbete
och att därför varje åtgärd som kan få till följd en ytterligare ökning av
arbetsbördan bör undvikas, dels att ifrågavarande ersättningar kan även i
krig stimulera arbetsprestationen. Ur nämnda synpunkter torde dock avgifternas
borttagande ha ringa betydelse. Det måste nämligen i krig finnas
stor frihet för tjänsteläkaren att så disponera sin och sina medarbetares
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
arbetskraft att denna allmänt sett kommer till bästa möjliga användning
och icke alltför hastigt förslites.
Den hittillsvarande framställningen har gällt driftkostnaderna under
krig. Vad gäller beredskapstillstånd finner utredningsmannen att de fredsmässiga
bestämmelserna för kostnadernas gäldande principiellt bör bestå.
Skäl kan emellertid föreligga för avvikelser från det fredsmässiga systemet,
t. ex. vid flyktingmottagning inom visst sjukvårdsområde, omställning och
utökning av den humanbakteriologiska laboratorieverksamheten o. dyl.
Utredningsmannen föreslår därför, att Kungl. Maj :t i den nya krigssjukvårdslagen
erhåller bemyndigande att — därest övergång till krigsorganisation
av den allmänt civila hälso- och sjukvården helt eller delvis verkställts
utan att krig föreligger — bestämma om och i så fall efter vilka grunder
kostnader för verksamheten inom den sålunda omställda organisationen
skall ersättas av staten.
Yttrandena. Länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs
och Gävleborgs län samt Jämtlands läns landsting biträder i princip utredningsmannens
förslag beträffande fördelningen av skilda slag av kostnader
för hälso- och sjukvården i krig.
Vad gäller planläggningskostnaderna uttalar statskontoret att dessa är
av jämförelsevis ringa storleksordning och saknar större praktisk betydelse
för huvudmännen. Statskontoret förklarar sig icke kunna tillstyrka
att berörda kostnader ersättes av statsmedel. — Medicinalstyrelsen och
sjukvårdsberedskapsnämnden däremot finner sig böra godtaga utredningsmannens
förslag i denna del. — överståthållarämbetet och Stockholms
stadskollegium anför, att kommunerna bör i förväg tillförsäkras ersättning
för dessa kostnader enär eljest risk föreligger att tillräckliga planläggningsåtgärder
icke vidtages.
Utredningsmannens förslag att de s. k. anordningskostnaderna skall bestridas
av statsmedel föranleder ingen erinran i remissyttrandena. Svenska
stadsförbundet föreslår emellertid, att bestämmelserna om gäldandet av
dessa kostnader skall kompletteras med ett stadgande att staten vid återgång
till fredsmässiga förhållanden skall ersätta huvudmannen för vad
som under användningen skadats eller förlorats.
Frågan om driftkostnadernas fördelning behandlas i åtskilliga remissyttranden.
Sjukvårdsberedskapsnämnden anser, att utredningsmannen lörebragt
övertygande skäl för sitt förslag att samtliga kostnader för sjukhusdriften
i krig primärt skall bestridas av staten. Till förslaget att sjukhushuvudmännen
skall utge eu på visst sätt bestämd ersättning härför ställer sig
nämnden tveksam. Med prövningen av detta förslag bör enligt nämndens
uppfattning tills vidare anstå. — Ett uttalande av i huvudsak samma innehåll
göres av medicinalstyrelsen.
3 - - B i han g till riksdagens protokoll 1 samt. AV 222.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
Länsstyrelsen i Värmlands län finner frågan om fördelningen av vårdkostnaderna
under krig vara av jämförelsevis underordnad betydelse. Av
humanitära och praktiska skäl borde vårdavgifter icke avkrävas de vårdbehövande.
Huruvida en avräkning mellan staten och sjukhushuvudmännen
skulle äga rum efter fredsslutet, borde avgöras med hänsyn till de vid denna
tidpunkt rådande förhållandena. Att i förväg lagstifta härom förefaller länsstyrelsen
icke erforderligt.
Svenska stadsförbundet finner utredningsmannens förslag rörande driftkostnaderna
icke innebära en rättvis fördelningsnorm, särskilt med hänsyn
till att den »fredsmässiga» hälso- och sjukvården under krigsförhållanden
kommer att få en i jämförelse med förhållandena under fred på olika sätt
begränsad omfattning. Härtill kommer att huvudmännen efter ett krigsutbrott
kommer att få sina ekonomiska möjligheter avsevärt försämrade.
Förbundet förordar, att bestämmelserna om kostnadsfördelningen överarbetas
i samråd med intresserade parter, bl. a. landstingsförbundet och stadsförbundet.
— Med likartad motivering uttalar svenska landstingsförbundet
den uppfattningen, att man icke i förväg bör fixera några bestämda regler
om landstingens bidragsskyldighet i förevarande avseende. I enlighet härmed
bör staten i första hand bestrida kostnaderna för hälso- och sjukvården
under krig. Efter dettas slut bör till prövning upptagas frågan, huruvida
och i vilken utsträckning de kommunala huvudmännen skall bidraga till
ifrågavarande kostnader. — Ett flertal landsting och städer utanför landsting
anför liknande synpunkter och förordar ofta samtidigt antingen att
utredningsmannens förslag skall överarbetas eller att frågan om huvudmännens
bidrag till driftkostnaderna skall ställas på framtiden. — Även
överståthållaråmbetet och länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att förslaget
bör överses i denna del och länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att Kungl.
Maj :t bör äga rätt att med beaktande av de särskilda förhållandena förordna
om andra grunder för kostnadsfördelningen än dem utredningsmannen
föreslagit.
Till förslaget att den öppna sjukvården i krig skall vara avgiftsfri ställer
sig medicinalstyrelsen något tveksam och anser, att avgiftsfriheten skall
förutsätta särskilt beslut av Kungl. Maj :t.
Sveriges läkarförbund säger sig icke ha funnit att utredningsmannen
framlagt godtagbara skäl vare sig för att vården på sjukhus av andra än
krigsskadade skall vara avgiftsfri för den enskilde eller för att så skall
vara fallet beträffande den öppna sjukvården. — Försvarets sjukvårdsstyrelse
uttalar, att styrelsen icke kan dela utredningsmannens uppfattning,
att den öppna sjukvården skall göras avgiftsfri i krig.
Departementschefen. När ställning tages till frågan hur kostnaderna för
den allmänt civila hälso- och sjukvården i krig skall bestridas bör följande
förhållanden beaktas. Huvuddelen av verksamheten har ett mer eller mindre
115
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
direkt samband med krigföringen. Det gäller sålunda att bereda vård åt
sårade soldater och genom krigshandling skadade civilpersoner, att begränsa
epidemier, uppkomna t. ex. genom de ökade smittriskerna i ett
krigsfall eller den standardförsämring i fråga om allmän hygien och befolkningens
näringstillstånd som föranletts av kriget o. s. v. I angivna avseenden
är den allmänt civila hälso- och sjukvården ett led i det totala
försvaret och såsom sådant en statlig angelägenhet. Å andra sidan är
nämnda verksamhet i krig en direkt fortsättning av den fredsinässiga civila
hälso- och sjukvården vilken till den allra största delen har andra huvudmän
än staten, främst landstingen och de landstingsfria städerna.
I sitt förslag till kostnadsfördelning har utredningsmannen dragit konsekvenserna
av angivna förhållanden. Han föreslår sålunda att fredshuvudmännens
direkta utgifter för planläggningen av krigsorganisationen skall
ersättas av staten, att kostnaderna för sådana förberedande åtgärder som
inköp av sjukvårdsutrustning, byggnads- och sanitetstekniska förändringar
etc. — de s. k. anordningskostnaderna — skall bestridas av staten samt att
staten primärt skall gälda driftkostnaderna för organisationen i krig men
att fredshuvudmännen skall på visst sätt lämna bidrag till denna kostnadstäckning.
Vad gäller planläggningskostnaderna kan utredningsmannens förslag
föranleda tvekan. Dessa kostnader avser förberedelser för en verksamhet
som visserligen i betydande omfattning kan komina personer från andra
sjukvårdsområden till godo men för vilken ändock vederbörande fredshuvudman
kommer att i krig fortfarande ansvara. Sedan detaljplaneringen
för beredskapssjukhusens verksamhet numera är i en första omgång avslutad,
torde ifrågavarande kostnader komma att uppgå till förhållandevis
obetydliga belopp för de särskilda huvudmännen. Ifrågasättas kan om beloppens
storlek motiverar det administrativa bestyret med att bestämma
och utbetala beloppen. Med hänsyn till det anförda finner jag i likhet med
statskontoret att huvudmannens ansvar för krigsplanläggningen icke bör
förbindas med en lagstadgad rätt till ersättning av staten för de härav föranledda
kostnaderna.
Att anordningskostnaderna skall bestridas av staten är en redan nu godtagen
princip som jag i likhet med utredningsmannen och remissmyndigheterna
finner böra gälla även i fortsättningen. Däremot torde den av
svenska stadsförbundet upptagna frågan om huvudmännens rätt till ersättning
för förlorad eller skadad egendom böra upptagas till behandling i
ett större sammanhang.
Utredningsmannens förslag till gäldande av driftkostnaderna i krig lämnas
av det övervägande flertalet remissmyndigheter utan erinran. Dock
riktas i åtskilliga yttranden kritik mot den av utredningsmannen föreslagna
normen för huvudmännens bidrag till kostnadstäckningen. Denna innebär,
att bidraget skall utgå med belopp som för år motsvarar vederbörandes
36
Kangl. Maj:ts proposition nr 222.
genomsnittliga nettokostnad för hälso- och sjukvård under de tre närmast
före krigsutbrottet förflutna kalenderåren. Av olika skäl, icke minst ovissheten
om det är praktiskt möjligt för de kommunala huvudmännen att
under krig uttaga skatter för ändamålet, anser jag att frågan om grunderna
för bidragets bestämmande bör ställas på framtiden. Med detta undantag
biträder jag utredningsmannens förslag.
En fråga som diskuteras i vissa remissyttranden är om den öppna sjukvården,
såsom utredningsmannen föreslår, skall i krig vara avgiftsfri för
den enskilde. I motsats till svenska läkarförbundet finner jag den av utredningsmannen
förda argumenteringen för detta förslag godtagbar. Då
härtill kommer att dess genomförande torde innebära avsevärd lättnad för
de i krig hårt ansträngda socialvårdsmyndigheterna, tillstyrker jag detsamma
i princip. Rätten till fri vård torde dock icke böra fastslås i lag
utan det får överlämnas åt Kungl. Maj :t att närmare utforma bestämmelserna
härom och härvid göra de begränsningar, som kan anses påkallade.
Slutligen föreslår jag i likhet med utredningsmannen, att i en beredskapssituation
utan att krig föreligger driftkostnaderna för hälso- och
sjukvården skall när skäl föreligger härför ersättas av statsmedel och i
övrigt bestridas i samma ordning som i fred.
I enlighet med vad jag sålunda förordat torde grundläggande bestämmelser
för gäldandet av kostnaderna för verksamheten inom det allmänt civila
medicinalväsendet i en krissituation böra upptagas i den nya krigssjukvårdslagen.
Tjänsteplikt för medicinalpersonal.
Utredningsmannen. Sin utförliga behandling av personalfrågorna inleder
utredningsmannen med ett försök till en mera allmän bestämning av tillgång
och behov i fråga om medicinalpersonal inom hälso- och sjukvården
i krig. Han finner härvid, att vid krigsfall tillgången på medicinalpersonal
kommer att bli ytterligt knapp i förhållande till behovet.
Utredningsmannen påpekar, att för hälso- och sjukvården i krig likaväl
som i fred erfordras även annan personal än medicinalpersonal. Främst
gäller detta i fråga om verksamheten vid sjukhusen. Efter en redogörelse
för personalfrågans läge i detta avseende konstaterar utredningsmannen,
att för den allmänt civila hälso- och sjukvården under krig behovet av annan
personal än medicinalpersonal ännu är mycket ofullständigt utrett. Detsamma
gäller frågorna om i vilken utsträckning och under vilka former
denna personal bör i förväg tillförsäkras krigsorganisationen in. in. Spörsmålen
om nu sist ifrågavarande personal finner utredningsmannen böra
ytterligare prövas av de för verksamheten i krig ansvariga myndigheterna.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Utredningsmannen begränsar alltså den fortsatta framställningen att
avse endast medicinalpersonalen.
Härvid finner han att den för hälso- och sjukvården under krig nödvändiga
medicinalpersonalen måste kunna omdisponeras på olika sätt. Vid
omställning av den hälso- och sjukvårdande verksamheten från freds- till
krigsförhållanden måste sålunda personalens placering överensstämma med
de förändringar som då vidtages beträffande organisationen i övrigt. Vidare
är det nödvändigt att under den tid krigstillståndet varar personalens
gruppering ansluter sig till de från tid till annan skiftande behoven i olika
landsdelar. För att sagda och andra erforderliga omdispositioner beträffande
personalen skall kunna genomföras och för att organisationen skall
erhålla den stadga som är nödvändig med hänsyn till de påfrestningar för
vilka den kommer att utsättas måste verksamheten vara i olika lägen garanterad
tillgång på oundgänglig personal. Detta kan enligt utredningsmannen
icke ske på annat sätt än att den avgjort större delen av personalen
knytes till verksamheten genom tvångsmässigt ianspråktagande.
Utredningsmannen påpekar, att gällande krigsplanläggning på området
utgår från tre olika former för nämnda tvångsmässiga ianspråktagande,
nämligen värnplikt, civilförsvarsplikt och civil tjänsteplikt. Någon ensartad
och konsekvent användning av de olika grupperna av tjänstepliktiga förekommer
icke. Detta omöjliggöres redan därav att de särskilda formerna av
tjänsteplikt kraftigt griper in i varandra och att på grund härav två eller
emellanåt samtliga tre former av tjänsteplikt kan vara tillämpliga för
samma person. Det överskott av värnpliktig medicinalpersonal som mer
eller mindre permanent ställes till det allmänt civila medicinalväsendets
förfogande disponeras sålunda i denna situation med stöd av den civila
tjänsteplikten. Det är emellertid också planerat att inom den militära hälsooch
sjukvården i krig utnyttja medicinalpersonal som disponeras med
civil tjänsteplikt. Främst kommer härvid sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden
ifråga. Vidare erinrar utredningsmannen om att för tjänstgöring i
civilförsvarets sjukvårdstjänst, vilken tjänstgöring är begränsad till de
tillfällen då denna tjänstegren behöver träda i verksamhet, ianspråktagande
med civilförsvarsplikt kommer att ske av medicinalpersonal, som normalt
med civil tjänsteplikt är knuten till det allmänt civila medicinalväsendet.
Med hänsyn till det anförda och andra likartade komplikationer vid användning
under beredskap och krig av medicinalpersonal i olika situationer
med gemensamt syfte att tillgodose hälso- och sjukvård finner utredningsmannen,
att det kan ifrågasättas, om icke för medicinalpersonalen de tre
formerna av tvångsmässigt ianspråktagande bör utbytas mot en gemensam
medicinal försvarsplikt.
Ur ytterligare en synpunkt skulle en sådan enhetlig medicinal försvarsplikt
vara till fördel. Härigenom skulle nämligen frågan om den utbildning
i krigsmedicin, som kan anses nödvändig redan i fred, lösas på ett ensartat
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
sätt och exvis den ena läkaren härmed bli ur utbildningssynpunkt lättare
än f. n. utbytbar mot den andra. Fredsutbildningen såsom en integrerande
del av försvarsplikten torde emellertid innebära sådana svårigheter att
projektet icke f. n. går att genomföra. Värnpliktens fredsmoment har blivit
något av en institution och en begränsad fredsutbildning för viss civilförsvarspersonal
har redan vunnit hävd. Däremot synes tiden ännu icke mogen
för att skyldighet på grund av civil tjänsteplikt att i krig tjänstgöra inom
hälso- och sjukvård förhindes med tvingande bestämmelser om att vederbörande
redan i fred skall underkasta sig den utbildning som gör honom
skickad för sådan tjänstgöring. Utredningsmannen finner sig därför böra
avstå från att framföra förslag om en för den totala hälso- och sjukvården
gemensam medicinal försvarsplikt.
Enligt utredningsmannens mening bör ianspråktagandet av medicinalpersonal
inom hälso- och sjukvårdande verksamhet i krig tills vidare ske
med stöd av någon av de hittillsvarande tjänstepliktsformerna och dessa
givas ett innehåll och en anpassning sinsemellan som är ändamålsenlig för
verksamheten.
I sistnämnda avseende framhåller utredningsmannen, att den kvantitativa
fördelningen av medicinalpersonalen i krig mellan krigsmakten, civilförsvaret
och det allmänt civila medicinalväsendet självfallet icke får ske
med hänsyn till antalet värnpliktiga, civilförsvarsplikliga och civilt tjänstepliktiga
bland medicinalpersonalen. Sagda fördelning hör i princip enbart
grunda sig på utredning angående de skilda behoven av medicinalpersonal
och behovens angelägenhetsgrad ur totalförsvarets synpunkt. Den individuella
placeringen bör göras beroende av vederbörandes kvalifikationer för
de skilda arbetsuppgifterna i form av medicinsk och annan utbildning och
erfarenhet, kroppskonstitution o. dyl. Endast vid i huvudsak lika kvalifikationer
av sist angivna slag bör hänsyn tagas till om för vederbörande den
ena eller andra tjänstepliktsformen är tillämplig.
Vad härefter angår utformningen av de särskilda slagen av tjänsteplikt
föreslår utredningsmannen ingen förändring av gällande bestämmelser om
värnplikt och civilförsvarsplikt. I fråga om civil tjänsteplikt för medicinalpersonal
finner han däremot nuvarande förhållanden icke tillfredsställande.
Härom anför utredningsmannen följande.
Under beredskapstiden utfärdades den 8 december 1939 (nr 832) lag om
tjänsteplikt för medicinalpersonal och den 30 december 1939 (nr 934) lag
om tjänsteplikt. Förstnämnda lag hade karaktären av ett provisorium och
ersattes den 1 juli 1940 av sistnämnda lag. Det kan likväl vara av intresse
att återgiva den i den särskilda tjänstepliktslagen för medicinalpersonal
ingående bestämmelsen om tjänstepliktens omfattning. Medicinalpersonal,
som icke fullgjorde militärtjänst, var sålunda skyldig att i den ordning som
anvisades av medicinalstyrelsen utföra arbete som erfordrades för hälsovård,
sjukvård, tandvård, förlossningshjälp och apoteksväsen inom riket
och, för att tillgodose krigsmaktens behov, även utom riket.
39
Kunyl. Maj.ts proposition nr 222.
Sedan också 1939 års allmänna lag om civil tjänsteplikt upphört att gälla
med utgången av år 1947 finnas inga bestämmelser i ämnet. Den allmänna
uppfattningen i de för krigsberedskapen ansvariga kretsarna synes emellertid
vara att civil tjänsteplikt oundgängligen behöver tillgripas i samband
med krigsutbrott. För hälso- och sjukvårdens del finner jag det därtill
mycket angeläget att författningsmässig reglering av den för denna verksamhet
erforderliga civila tjänsteplikten sker snarast möjligt. Ett av skälen
härtill är att i den omfattande beredskapsplanläggningen på hälso- och
sjukvårdsområdet även ingå förberedelser för omdisponering av medicinalpersonal
vid övergång till krigsorganisation. Denna s. k. krigsplacering, vars
resultat redan i fred måste meddelas både den placerade själv och de myndigheter
och institutioner som ha ansvar för verksamheten under beredskap
och krig, kan f. n. icke härledas ur någon i kraft varande författning om
tvångsmässigt ianspråktagande av vederbörande i angivet läge. Detta är
icke tillfredsställande. Ett annat skäl för att tjänstepliktsbestämmelser för
medicinalpersonal böra utfärdas redan nu och icke först vid skärpning av
det utrikespolitiska läget är att vid hastigt påkommen sådan skärpning en
partiell övergång till krigsorganisationen med härav betingat ianspråktagande
med civil tjänsteplikt av medicinalpersonal kan bli behövlig, innan
det formella förfarandet för bestämmelsernas utfärdande medhunnits.
Utredningsmannen erinrar om att arbetsmarknadsstyrelsen till Kungl.
Maj:t överlämnat förslag till ny civil tjänstepliktslag, vilket i sin principiella
uppläggning överensstämmer med 1939 års lag och f. n. är beroende
på Kungl. Majt:s prövning, samt refererar det väsentliga av det utlåtande
över nämnda lagförslag som utredningsmannen anmodats avgiva. Han förklarar
sig vidhålla de principiella synpunkterna i utlåtandet. Dessa sammanfattar
han så, att den med civil tjänsteplikt ianspråktagna medicinalpersonalen
måste kunna alltefter lägets växlingar och härav betingade förändringar
i verksamhetens inriktning förflyttas och i övrigt disponeras på
motsvarande sätt som värnpliktiga och civilförsvarspliktiga.
Av utredningsmannen gjorda undersökningar visar — fortsätter han
att det vore föremål för viss tvekan huruvida angivna möjlighet skulle
föreligga därest ifrågavarande lagförslag genomfördes. Med hänsyn härtill
samt till angelägenheten av att snarast erhålla bestämmelser om civil
tjänsteplikt för medicinalpersonal och det dröjsmål som skulle uppkomma
om detta begränsade spörsmål skulle sammankopplas med den vittutseende
frågan om eu mera omfattande civil tjänsteplikt finner utredningsmannen
sig böra föreslå eu särskild civil tjänsteplikt för medicinalpersonal vid vars
utformning krigssjukvårdens speciella förhållanden skall beaktas. Bestämmelser
om denna Ijänsteplikt borde införas i den nya krigssjukvårdslagen.
Utredningsmannen övergår härefter till frågan om utformningen av
dessa lagbestämmelser. Han erinrar om alt han i ett särskilt avsnitt av
betänkandet behandlar frågan om den utbildning i fred som syftar till att
göra den civila medicinalpersonalen mera skickad för sina krigsuppgifter.
Såsom tidigare antytts hade han härvid funnit sig böra föreslå att innan
något slag av tvång i detta avseende tillgripes försök göres afl meddela
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
ifrågavarande utbildning genom frivilligt deltagande i kurser o. dyl. som
anordnas av det allmänna. Enligt utredningsmannens uppfattning bör därför
den civila tjänsteplikten för medicinalpersonal för sin tillämpning förutsätta
krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden. I fråga om
tjänstepliktens innehåll finner utredningsmannen, att ett system i likhet
med det som innefattas i 1939 års generella tjänstepliktslag med successivt
skärpta tvångsåtgärder mot den enskilde icke har någon mening när det
gäller en för medicinalpersonal särskilt avsedd tjänsteplikt. Denna bör därför
givas den allmänna tjänstepliktens form.
De grundläggande bestämmelserna i krigssjukvårdslagen om tjänsteplikt
för medicinalpersonal bör enligt utredningsmannens uppfattning
formuleras på huvudsakligen samma sätt som i 1939 års särskilda tjänstepliktslag
för medicinalpersonal. Härigenom skulle de i det föregående angivna
kraven på ifrågavarande tjänsteplikt bli tillgodosedda. Utredningsmannen
föreslår alltså den bestämmelsen, att person, som äger yrkeserfarenhet
beträffande hälso- och sjukvård eller eljest är verksam inom sådan
vård och icke är mer än 70 år gammal, skall under krig o. dyl. vara skyldig
att efter anvisning av myndighet som bestämmes av Kungl. Maj:t fullgöra
sådan tjänst inom hälso- och sjukvården som hans kroppskrafter och hälsotillstånd
medgiver.
I lagen bör vidare införas föreskrift om påföljd vid underlåtenhet att
fullgöra tjänsteplikten. Den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen
härom är hämtad från 44 § i 1939 års generella tjänstepliktslag.
Vissa tillämpningsföreskrifter torde enligt utredningsmannen få utfärdas
i administrativ ordning. Dessa avser omfattningen av begreppet medicinalpersonal,
registrering och krigsplacering av denna personal och ersättning
åt densamma vid fullgörande av tjänsteplikt.
Utredningsmannen ägnar särskild uppmärksamhet åt frågan om bestämningen
av begreppet medicinalpersonal i förevarande sammanhang.
Efter utförlig argumentering (se sid. 119—120 i betänkandet) föreslår han,
att till sådan personal skall hänföras alla personer som är aktuellt yrkesverksamma
inom hälso- och sjukvården och sådana tidigare inom vårdgrenen
yrkesverksamma som tjänstgjort där under viss minimitid. Denna
bör på förslag av medicinalstyrelsen bestämmas på sådant sätt att det finns
anledning antaga att vederbörande fått en i viss mån bestående samhörighet
med hälso- och sjukvårdande verksamhet.
Yttrandena. Ett flertal remissinstanser, bl. a. överbefälhavaren, medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar och Värmlands län,
svenska landstingsförbundet samt Blekinge, Älvsborgs och Jämtlands läns
landsting, framhåller att en författningsmässig reglering av tjänsteplikten
för medicinalpersonal i huvudsaklig enlighet med utredningsmannens förslag
är en nödvändig förutsättning för beredskapen på hälso- och sjuk
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
vårdsområdet. — Andra remissinstanser, såsom länsstyrelserna i Södermanlands
och Kopparbergs län, svenska stadsförbundet, Stockholms stadskollegium
samt Stockholms och Södermanlands läns landsting, tillägger,
att även annan för hälso- och sjukvården i krig erforderlig personal än den
egentliga medicinalpersonalen hör omfattas av samma tjänstepliktsbestäminelser
som föreslagits beträffande sistnämnda personal.
Arbetsmarknadsstyrelsen däremot ifrågasätter starkt lämpligheten av att
stifta lagar om tjänsteplikt för särskilda grupper av medborgare samt
anför ytterligare följande.
Såsom utredningsmannen upplyst är ett av styrelsen avgivet förslag till
en allmän lag om civil tjänsteplikt föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Tjänsteplikt för medicinalpersonal synes böra kunna inrymmas i en dylik
lag. I den mån beträffande medicinalpersonal tillämpningen av lagen förutsätter
särskilda bestämmelser kan sådana meddelas i särskild kungörelse.
Styrelsen vill vidare erinra om att det för sjukvårdsanstalternas drift i
krig liksom i fred icke endast erfordras medicinalpersonal utan även ekonomi-
och kontorspersonal in. in. För tillgodoseendet av behovet av dylik
personal vid de militära sjukvårdsanstalterna i krig torde lagen om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten kunna tillämpas.
För att säkerställa tillgodoseendet av motsvarande behov vid beredskapssjukhusen
erfordras däremot en allmän lag om tjänsteplikt.
Därest särskild lagstiftning beträffande tjänsteplikt för medicinalpersonal
likväl skulle anses behövlig, ifrågasätter styrelsen om icke omfattningen
av begreppet medicinalpersonal borde närmare definieras.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap föreslår, att bestämmelser
om tjänsteplikt för medicinalpersonal skall inarbetas i en allmän
tjänstepliktslag och att en sådan lag snarast skall utfärdas såsom fullmaktslag
för krig eller krigsfara.
överståthållarämbetet vitsordar visserligen angelägenheten av att tjänsteplikten
för medicinalpersonal blir reglerad men anser det vara lika angeläget
att frågan om ekonomi- och kontorspersonals ianspråktagande löses
genom tjänstepliktslagstiftning. Ämbetet vill därför icke förorda en särskild
tjänstepliktslag för medicinalpersonal utan framhåller, att, därest
tveksamhet föreligger angående möjligheterna att disponera sådan personal
enligt den föreslagna avfattningen av den allmänna tjänstepliktslagen, förslaget
bör kunna omarbetas på ett sådant sätt att denna tveksamhet undanröjes.
Länsstyrelsen i Värmlands län och Sveriges läkarförbund anser, att den
allmänna tjänstepliktslagen bör utformas så atl erforderliga möjligheter
till förflyttning av de tjänstepliktiga erhålles.
Att utredningsmannen icke föreslagit några bestämmelser om ulbildningsplikt
under fred, finner medicinalstyrelsen ägnat att inge vissa betänkligheter
med hänsyn till det hastiga tempo, i vilket nya stridsmedel
framkommer och utvecklingen av krigsmedicinen fortgår. Styrelsen vill
dock ansluta sig till utredningsmannens uppfattning, alt man först bör
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
pröva utbildning på frivillighetens väg. — Samma uttalande göres av svenska
landstingsförbundet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolius län framhåller, att om rikets fåtaliga
medicinalpersonal skall i krig kunna rätt lösa sina uppgifter måste den
redan i fredstid underkastas obligatorisk utbildning härför. Utredningsmannens
förhoppning, att utbildningsfrågan skall kunna lösas på frivillighetens
väg, delas icke av länsstyrelsen. — Enahanda synpunkter anföres av länsstyrelserna
i Kalmar och Kopparbergs län.
Sveriges läkarförbund betonar sin önskan att medverka till bästa möjliga
resultat av de föreslagna frivilliga kurserna i krigsmedicin och tror sig
kunna försäkra att de lokala läkarföreningarnas styrelser gärna skall ställa
sig till förfogande.
Departementschefen. Personal som har en mer eller mindre långtgående
yrkeserfarenhet av fredsmässig hälso- och sjukvård, s. k. medicinalpersonal,
är givetvis oumbärlig för motsvarande verksamhet i krig. Det förhållandet
att vid krigsfall krigsmaktens och civilförsvarets sjukvårdstjänst nyupprättas
och det allmänt civila medicinalväsendet väsentligt omgestaltas och
utökas gör att medicinalpersonalen i ett sådant läge blir ytterligt knapp.
Den måste därför starkt uttunnas och beträffande sådan personal som vid
fast placering skulle bli uppenbart otillräcklig, exvis kirurger jämte medhjälpare,
måste möjlighet finnas att under krigshändelsernas utveckling
förflytta personalen till platser där den för tillfället allra bäst behövs.
Ett viktigt moment i planläggningen av hälso- och sjukvårdens krigsorganisation
är den förberedande placeringen, individuellt eller kollektivt,
av all tillgänglig medicinalpersonal.
För en snabb och säker omställning av hälso- och sjukvårdsorganisationen
till krigsförhållanden och för en effektiv verksamhet inom den sålunda
omställda organisationen är det nödvändigt att medicinalpersonalen tvångsmässigt
ianspråktages. För krigsmaktens och civilförsvarets del är detta
redan ordnat genom värnplikt resp. civilförsvarsplikt. Beträffande det allmänt
civila medicinalväsendet och i fråga om sådan icke värnpliktig medicinalpersonal
som är avsedd att ingå i krigsmaktens sjukvårdstjänst, exvis
sjuksköterskor, har i administrativ ordning bestämmelser utfärdats om
medicinalpersonalens placering vid krigsfall. Detta förfarande förutsätter
givetvis att senast vid krigsutbrott möjlighet föreligger att ta personalen i
anspråk med civil tjänsteplikt. Med hänsyn till verksamhetens innebörd
måste sistnämnda tjänsteplikt i likhet med värnplikten och civilförsvarsplikten
vara så konstruerad att den tillåter att personalen utan omgång
omdisponeras.
På grund av å ena sidan de gemensamma principiella dragen hos de olika
formerna av tjänsteplikt för medicinalpersonal och å andra sidan den
bristande planmässigheten i de särskilda tjänstepliktsformernas använd
-
4a
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
ning framför utredningsmannen diskussionsvis förslaget, att beträffande
medicinalpersonalen nämnda tre former av tjänsteplikt skulle ersättas av
en enhetlig medicinal försvarsplikt. Trots de fördelar detta otvivelaktigt
skulle innebära finner jag doek i likhet med utredningsmannen att förslaget
åtminstone f. n. icke är möjligt att genomföra.
Även i fortsättningen måste man alltså räkna med att medicinalpersonalen
i en krissituation tages i anspråk med värnplikt, civilförsvarsplikt eller
civil tjänsteplikt. Förstnämnda båda former av tjänsteplikt torde vara väl avpassade
för ifrågavarande ändamål och kommer här icke att vidare behandlas.
Frågan om den civila tjänsteplikten däremot är i förevarande sammanhang
av största intresse.
F. n. finns icke någon civil tjänstepliktslag. För hälso- och sjukvårdens
del är detta av flera skäl otillfredsställande. Betryggande rättslig grund
saknas sålunda för den placering av medicinalpersonalen vid krig o. dyl.
som nu sker. Vidare kan en omställning helt eller delvis av vårdgrenen till
krigsförhållanden, exvis för flyktingmottagning, bli aktuell med så kort
varsel att erforderliga bestämmelser om tjänsteplikt icke hinner utfärdas
i tid.
Det förslag till civil tjänstepliktslag som f. n. är föremål för Kungl. Maj :ts
prövning överensstämmer i sina huvuddrag med 1939 års lag i ämnet.
Såsom utredningsmannen påvisat är det tvivel underkastat om en sådan
lagstiftning tillåter den till formen enkla och därmed snabba omdisposition
av medicinalpersonal som är nödvändig för verksamheten inom hälso- och
sjukvården i krig. Med hänsyn härtill och till angelägenheten ur de synpunkter
jag nyss anfört av att snarast erhålla bestämmelser om tjänsteplikt
för medicinalpersonal i krig och liknande situation har jag — trots de
invändningar däremot som framförts av vissa remissmyndigheter -— ansett
mig böra biträda utredningsmannens förslag att sådana bestämmelser skall
införas i den nya krigssjukvårdslagen.
Principiellt instämmer jag i den av berörda remissmyndigheter, främst
arbetsmarknadsstyrelsen, uttalade uppfattningen att det icke är lämpligt
alt stifta lagar om tjänsteplikt för olika grupper av medborgare. Det av mig
beträffande medicinalpersonalen förordade avsteget härifrån har föranletts
av att jag finner erforderligt att bestämmelser om tjänsteplikt för denna personal
snarast utfärdas och att dessa bestämmelser ges ett innehåll som motsvarar
hälso- och sjukvårdens krav. Det sistnämnda skulle knappast ernås
med en lag om allmän civil tjänsteplikt i enlighet med det förslag som
f. n. är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vid den fortsatta behandlingen
av nämnda lagförslag bör emellertid undersökas om icke den särskilda
tjänsteplikten för medicinalpersonal kan inarbetas i denna lag.
EU flertal remissmyndigheter framhåller angelägenheten av att även
annan för hälso- och sjukvården erforderlig personal än egentlig medicinalpersonal
kan vid krigsfall tagas i anspråk med tjänsteplikt. I och för sig är
det givetvis riktigt att flertalet grenar av hälso- och sjukvården, främst
44
Kungl. Mnj:ts proposition nr 222.
verksamheten vid sjukhusen, icke kan drivas rationellt utan tillräcklig tillgång
på nu ifrågavarande personal. Det skulle därför vara önskvärt att även
nödvändig förvaltningspersonal, såsom sjukhusintendenter och kontorister,
ekonomipersonal, såsom maskinister och kökspersonal, samt annan servicepersonal,
exvis instrumentmakare och röntgentekniker, kunde i tjänstepliktshänseende
behandlas på samma sätt som medicinalpersonalen. Detta
torde emellertid icke vara praktiskt genomförbart. Medan den egentliga
medicinalpersonalen relativt lätt kan bestämmas i förhållande till andra
yrkesgrupper och principiellt i sin helhet tages i anspråk inom hälso- och
sjukvårdens krigsorganisation, torde det icke vara möjligt att skilja mellan
förvaltnings-, ekonomi- och servicepersonal för hälso- och sjukvård och
sådan personal för annan verksamhet. I likhet med utredningsmannen
finner jag att frågan, hur behovet för hälso- och sjukvården av annan
personal än medicinalpersonal skall på lämpligaste sätt tillgodoses, bör
ytterligare prövas av de för planläggningen ansvariga myndigheterna. Det
kan härvid befinnas ändamålsenligt att, innan lag om allmän civil tjänsteplikt
utfärdas, den mera kvalificerade personalen tillförsäkras hälso- och
sjukvården genom individuella frivilligkontrakt och anskaffningen av övrig
personal förberedes genom behovsanmälan till arbetsmarknadsmyndigheterna
och avtal med frivilligorganisationer.
Under den fortsatta beredningen av lagförslaget om generell civil tjänsteplikt
bör vidare övervägas, om icke denna kan så utformas att även annan
för hälso- och sjukvården erforderlig personal än medicinalpersonal kan
i fråga om möjlighet till omflyttning etc. disponeras på ett för verksamheten
ändamålsenligt sätt.
Vad härefter angår den närmare utformningen av tjänsteplikten för
medicinalpersonal finner utredningsmannen att denna tjänsteplikt tills
vidare icke, såsom värnplikten och civilförsvarsplikten, bör innehålla något
fredsmoment i form av skyldighet att deltaga i utbildning o. dyl. Den mycket
angelägna fredsutbildning som syftar till att göra personalen mera skickad
för krigsuppgifterna bör man enligt utredningsmannen i varje fall till en
början söka ernå på frivillighetens väg. Jag finner mig böra biträda utredningsmannens
uppfattning i denna fråga, särskilt som Sveriges läkarförbund
i sitt remissutlåtande anmält en klart positiv inställning till frivillig
utbildning på området.
Den särskilda tjänsteplikten för medicinalpersonal bör sålunda i enlighet
med utredningsmannens förslag ifrågakomma endast vid krigsfall och i
motsvarande situation samt innebära att den som äger yrkeserfarenhet
beträffande hälso- och sjukvård eller eljest är verksam inom sådan vård
är skyldig att tjänstgöra inom hälso- och sjukvården i den omfattning
hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiver. Den närmare bestämningen
av begreppet medicinalpersonal torde icke böra ske i lagtexten utan
i tillämpningsbestämmelser till denna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
45
Frågan om särskilda bestämmelser om förfoganderätt för den
allmänt civila hälso- och sjukvårdens behov.
Utredningsmannen. Till en början erinrar utredningsmannen om de i
allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 angivna förutsättningarna för
att lagens bestämmelser om förfogande för kronans eller annans räkning
skall träda i tillämpning. Vid krig eller krigsfara må Kungl. Maj :t förordna
härom och sådant förordnande skall på visst sätt underställas riksdagen.
Under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Kungl.
Maj:t med riksdagens samtycke för viss tid, högst ett år varje gång, förordna
om tillämpning helt eller delvis av förfogandebestämmelserna.
Utredningsmannen upplyser härefter, att han haft kontakt med generaldirektören
O. Söderström, vilken hade i uppdrag att utreda frågan om
revision av allmänna förfogandelagen. Han hade härvid erfarit, att Söderström
utarbetat förslag till en ny allmän förfogandelag och att enligt detta
förslag förutsättningarna för lagens tillämpning under andra utomordentliga
förhållanden än krig eller krigsfara starkt begränsats.
För egen del framhåller utredningsmannen, att möjlighet att tvångsvis
taga egendom i anspråk för tillgodoseende av sjukvårdens behov självfallet
måste finnas då krigssjukvårdslagen skall tillämpas. Erforderliga lokaler
och förnödenheter måste stå till buds. Utredningsmannen anser det tänkbart
att ingående regler om ianspråktagande därav kan inflyta i krigssjuk\årdslagen.
Detta skulle emellertid innebära en tyngande utvidgning, som
icke är motiverad med hänsyn till den detaljerade allmänna förfogandelag
som finnes och som vid ett antagande av förslaget till ny lag i ämnet skulle
finnas även framgent. För att tillgodose önskemålet, att egendom i erforderlig
utsträckning skall kunna tagas i anspråk för sjukvårdsändamål vid
tillämpning av krigssjukvårdslagen bör det därför enligt utredningsmannen
räcka att i denna lag stadgas att, oavsett vad allmänna förfogandelagen
innehåller om förutsättningarna för dess tillämpning, densamma skall i
erforderliga delar gälla, då krigssjukvårdslagen är i kraft. Utredningsmannen
föreslår, att sådant stadgande skall införas i sistnämnda lag.
Yttrandena. Endast etl par remissmyndigheter uttalar sig i denna fråga.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap finner tillräckliga skäl för
den föreslagna anordningen knappast föreligga. De förhållanden, då förfoganderätt
för sjukvårdens behov blir erforderlig utan att krigsfara kan
sägas föreligga, torde nämligen icke behöva befaras bli så trängande att
riksdagens samtycke icke hinner inhämtas.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter, huruvida icke bestämmelser
om förfoganderätt, motsvarande dem som gäller för civilförsvaret, bör tillkomma
även för den allmänt civila hälso- och sjukvården. Härvid borde
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
länsstyrelserna givas behörighet att utöva sadant förfogande och befogenhet
att delegera denna rätt.
Departementschefen. Betänkande med förslag till bl. a. ny allmän föifogandelag
har numera avgivits (SOU 1952: 24). Det sålunda framlagda
lagförslaget överensstämmer i fråga om förutsättningarna för lagens tillämpning
med de förhandsinformationer härom som utredningsmannen inhämtat.
Beredningen av frågan om ny allmän förfogandelag är emellertid
ännu icke avslutad och proposition i ämnet är icke att vänta till vårsessionen
av innevarande års riksdag.
Med hänsyn härtill och då bestämmelserna i gällande allmänna förfogandelag
av år 1939 torde böra få tills vidare godtagas för den allmänt
civila hälso- och sjukvårdsberedskapen lika väl som för annan civil beredskapsplanläggning
finner jag att särskilda bestämmelser i ämnet icke bör
upptagas i den nya krigssjukvardslagen. Med stöd av bestämmelser i den
s. k. administrativa fullmaktslagen (SFS 87/1942) torde förfoganderätten
kunna i erforderlig utsträckning decentraliseras.
Lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden.
Allmänna synpunkter.
Utredningsmannen. Såsom tidigare omtalats finner utredningsmannen att
författningsbestämmelserna för hälso- och sjukvården i krig icke bör vara
begränsade till viss eller vissa grenar av verksamheten, exvis den slutna
kroppssjukvården, utan bör täcka i princip hela hälso- och sjukvårdsområdet.
Härom anför utredningsmannen ytterligare följande.
Detta betyder icke att uttömmande föreskrifter beträffande alla delar av
området skola återfinnas i samma författning. Den militära hälso- och
sjukvården är ingående reglerad genom bestämmelser i skilda sammanhang,
vilka ofta avse även annan militär verksamhet. Icke ens i sina grunddrag
böra dessa bestämmelser inarbetas i en ny lag om hälso- och sjukvård
vid krig o. dyl. Motsvarande gäller beträffande civilförsvarets sjukvårdstjänst,
för vilken — ofta gemensamt med andra grenar inom civilförsvaret
—- föreskrifter äro meddelade främst i civilförsvarslagen och civilförsvarskungörelsen.
Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att jag icke finnei
någon förändring av de grundläggande bestämmelserna för krigsmaktens
och civilförsvarets hälso- och sjukvårdsberedskap erforderlig i och för sig
men att ett rationellt utnyttjande i totalförsvarets intresse av hälso- och
sjukvårdsresurserna inom krigsmakten, civilförsvaret och det allmänt
civila medicinalväsendet förutsätter samordning av verksamheten inom
dessa tre organisationer. Att närmare reglera denna samordning i lag synes
dock icke påkallat. Detta får ske i administrativ ordning. Däremot bör
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
lagen innehålla vissa bestämmelser som äro erforderliga för den allmänt
civila hälso- och sjukvårdens omställning till krigsförhållanden. Lagförslaget
kommer vidare att upptaga föreskrifter om tjänsteplikt för medicinalpersonal
och om militär direktivrätt.
Utredningsmannen framhåller vidare, att förutsättningarna för ikraftträdandet
av vissa materiella bestämmelser i lagen utformats efter mönster
av vad i ämnet stadgats i lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten. Beträffande den
centrala bestämmelsen i lagen, vilken avser omställning till krigsförhållanden
av den allmänt civila hälso- och sjukvården, skall sålunda denna bestämmelse
när riket är i krig automatiskt utan särskilt förordnande av
Kungl. Maj :t träda i tillämpning. För ett skärpt läge i övrigt föreslår utredningsmannen,
att Kungl. Maj :t skall kunna förordna om sådan omställning
i erforderlig utsträckning, därest riket befinner sig i krigsfara eller det eljest
påkallas av likartade utomordentliga förhållanden eller av andra utom riket
inträffade extraordinära händelser. Sådant förordnande skall, vid äventyr
att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess
prövning av frågan om förordnandet skall bestå. Har förordnandet icke
inom två månader efter underställningen blivit gillat av riksdagen skall
det vara förfallet. Såsom exempel på fall då förordnande skall kunna meddelas
utan att krig eller krigsfara kan anses föreligga för riket nämner
utredningsmannen dels ett med hänsyn till den epidemiologiska situationen
eller av andra skäl befarat bakteriologiskt angrepp utan samband med andra
krigshandlingar, dels en flyktingström framkallad av krigsfara för annat
land. I fråga om tjänsteplikten för medicinalpersonal föreslår utredningsmannen,
att bestämmelserna härom skall träda i kraft under motsvarande
förutsättningar som nyss angivits beträffande krigsorganisering av den
allmänt civila hälso- och sjukvården.
Vad slutligen angår den militära direktivrätten gentemot det allmänt
civila medicinalväsendet innebär utredningsmannens förslag, att denna
rätt skall i enlighet med bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t inträda
vid krig eller utomordentlig krigsfara.
Då beredskapslarm automatiskt bör utlösa övergång till krigsorganisation
av det allmänt civila medicinalväsendet samt ikraftträdande av bestämmelserna
om tjänsteplikt för medicinalpersonal och om militär direktivrätt
föreslår utredningsmannen, att föreskrift härom skall intagas i beredskapskungörelsen
den 22 juni 1950 (nr 404).
Yttrandena. Vad utredningsmannen sålunda anfört föranleder ingen annan
erinran från remissmyndigheternas sida än att riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap finner, atl bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal,
därest sådana mot riksnämndens uppfattning intages i
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
krigssjukvårdslagen, bör begränsas till krig eller krigsfara. Visserligen kan
sådan tjänsteplikt behöva tillgripas även under andra kritiska förhållanden
men någon fullmakt i förväg för Kungl. Maj :t anser riksnämnden knappast
erforderlig för dessa fall.
Vidare må i detta sammanhang anmälas ett förslag av länsstyrelsen i
Östergötlands lån att till den av utredningsmannen föreslagna rubriken till
lagen skall fogas ordet krigssjukvårdslag inom parentes, varigenom en
kortare benämning att användas i dagligt tal erhålles.
Departementschefen. Till de av utredningsmannen föreslagna allmänna
riktlinjerna för lagstiftningen om hälso- och sjukvården i krig o. dyl. vill
jag i huvudsak ansluta mig. Förutsättningarna för att i en krissituation som
icke innebär krig kunna tillämpa bestämmelserna om den allmänt civila
hälso- och sjukvårdens omställning helt eller delvis till krigsförhållanden
och om tjänsteplikt för medicinalper sonal torde emellertid böra erhålla en
något annorlunda utformning än den av utredningsmannen föreslagna. Med
beaktande av behovet att i ett förhållandevis tidigt skede, exvis för mottagning
av en större flyktingström, kunna sätta bestämmelserna i kraft
synes anslutning böra sökas till vad i detta avseende föreskrives i en annan
fullmaktslag på hälso- och sjukvårdsområdet, nämligen lagen den 30 maj
1952 (nr 270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara in. m. Jag föreslår
sålunda, att Kungl. Maj:t skall kunna förordna om tillämpning av
ifrågavarande bestämmelser angående krigsorganisering och tjänsteplikt,
därest riket befinner sig i krigsfara eller det påkallas av andra utomordentliga
förhållanden. Sådant förordnande bör emellertid på sätt utredningsmannen
föreslagit underställas riksdagens prövning.
Även beträffande förutsättningarna för den militära direktivrätten gentemot
det allmänt civila medicinalväsendet torde förslaget böra justeras. Med
hänsyn till ändamålet med denna direktivrätt finner jag nämligen, att den
kan begränsas till det fall att riket befinner sig i krig.
Utredningsmannen föreslår, att lagen erhåller rubriken Lag om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhallanden. I likhet med
länsstyrelsen i Östergötlands län finner jag praktiskt att till denna rubrik
fogas ordet krigssjukvårdslag inom parentes.
I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats
förslag till krigssjukvårdslag. Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering
till detta lagförslag.
K un tji, Maj:ts proposition nr 1222.
4!)
Specialmotivering.
1 §•
Denna paragraf är lika lydande med 1 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen anför.
I paragrafen lämnad definition på den allmänt civila hälso- och sjukvården
och härmed också på det allmänt civila medicinalväsendet är föga
preciserad. Detta föranledes av att införandet av nämnda begrepp har den
begränsade syftningen att särskilja den del av hälso- och sjukvården och
den organisation härför, som avses med begreppen, från krigsmaktens och
civilförsvarets hälso- och sjukvård och dess organisation. Att positivt bestämma
vad i lagen förstås med allmänt civil hälso- och sjukvård lär icke
ifrågakomma. Denna ställning tager jag redan av den anledningen att begreppet
användes i lagen såsom beteckning på dels viss fredsmässig verksamhet,
dels en verksamhet i krig som har nära anknytning till nämnda
fredsverksamhet men i fråga om art, omfattning och utformning företer
väsentliga skiljaktigheter från denna. Utan anspråk på exakthet torde man
kunna säga, att när i lagen talas om allmänt civil hälso- och sjukvård härmed
avses den verksamhet i fred som står under medicinalstyrelsens inseende
och motsvarande verksamhet vid krigsfall.
Departementschefen. Mot vad utredningsmannen sålunda anfört har jag
intet att erinra.
2 §.
Paragrafen överensstämmer helt med 2 § i utredningsmannens förslag.
Departementschefen. I det föregående har jag förklarat att jag ansluter
mig till utredningsmannens uttalande, att krigsmaktens hälso- och sjukvård
och civilförsvarets sjukvårdstjänst icke såsom sådana avses skola regleras
i förevarande lag. De i särskild ordning meddelade föreskrifterna för den
hälso- och sjukvårdande verksamheten inom krigsmakten och civilförsvaret
skall alltså fortfarande gälla i den mån de icke jämkas av vad som
med stöd av lagen kan komma att föreskrivas t. ex. om samverkan mellan
skilda organ för hälso- och sjukvården.
•‘5 §•
Denna paragraf motsvaras av ö § i utredningsmannens förslag.
Departementschefen. Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna
om den allmänt civila hälso- och sjukvårdens krigsorganisering.
I enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade särskilda föreskrifter härför skall
sådan omställning ske vid krig automatiskt och vid krigsfara eller andra
utomordentliga förhållanden efter förordnande av Kungl. Maj:t, vilket
skall på visst sätt underställas riksdagen. I fråga om bestämmelsernas närmare
utformning torde jag få hänvisa till vad i det föregående anförts
4 liihang till riksdagens protokoll 1,9.7.7. / sand. Nr 222.
50
Kungl. Mnj:ts proposition nr 222.
härom. Här skall endast tilläggas att krigsorganisering av den allmänt
civila hälso- och sjukvården kommer att nödvändiggöra avsteg från ett
flertal fredsmässiga stadganden för sådan verksamhet. I paragrafen är
också införd en föreskrift att vid omställning av verksamheten till krigsförhållanden
berörda stadganden icke skall gälla i den mån de strider mot
Kungl. Maj :ts bestämmelser för krigsorganisationen.
4§.
Denna paragraf, som motsvarar 4 §'' i utredningsmannens förslag, innehåller
dels bestämmelsen att Kungl. Maj :t meddelar erforderliga föreskrifter
för krig o. dyl. beträffande ledningen av hälso- och sjukvården och samverkan
mellan dess olika delar, dels bestämmelsen om militär direktivrätt
i krig gentemot det allmänt civila medicinalväsendet. Beträffande den
närmare innebörden av dessa bestämmelser hänvisas till den tidigare framställningen.
5 §■
Paragrafen är lika lydande med 5 § i utredningsmannens förslag. I paragrafen
föreskrives, att ansvaret för omställningen av den allmänt civila
hälso- och sjukvården till krigsförhållanden och för verksamheten inom
krigsorganisationen principiellt ankommer på dem som utövar motsvarande
verksamhet i fred, de s. k. fredshuvudmännen. Samtidigt stadgas
emellertid, att Kungl. Maj:t när särskilda skäl därtill föreligger äger
förordna att annan än fredshuvudmännen skall övertaga ansvaret.
I fråga om sistnämnda stadgande anför utredningsmannen huvudsakligen
följande.
Ansvaret för omställningen till och verksamheten inom den nya beredskapssjukhusorganisationen
hör helt tillkomma landstingen och de landstingsfria
städerna trots att i organisationen ingår sjukhusverksamhet som
i fred drives av andra huvudmän, exempelvis staten beträffande karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet, föreningar och stiftelser ifråga om vanföreanstalter
och jubileumssanatorier etc. Anledningen härtill är alt landstingen
och nämnda städer i fred äro huvudmän för den alldeles övervägande
delen av kroppssjukhusvården och att strävan för krigsfallet måste vara att
erhålla en enhetlig organisation, då en sådan synes vara effektivare och
mera anpassbar till behovsutvecklingen i krig än en splittrad organisation.
På motsvarande sätt torde för de andra delområdena av hälso- och sjukvården
få bestämmas om sådana särskilda förhållanden föreligga att undanlag
bör göras från huvudregeln att ansvaret för verksamheten i krig skall
tillkomma den som utövar motsvarande verksamhet i fred.
Departementschefen. Beträffande skyldigheten för fredshuvudmännen
att normalt ansvara för omställningen till och verksamheten inom krigsorganisationen
torde jag få hänvisa till den motivering härför som lämnats
i det föregående. Möjligheten till undantag från normalfallet torde böra
användas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningsmannen anfört
härom.
51
K ungt. Maj.ts proposition nr 222.
6 §.
Med en mindre jämkning överensstämmer denna paragraf med 6 § i utredningsmannens
förslag.
Den i paragrafens första stycke Kungl. Maj:t tillagda befogenheten att
meddela föreskrifter om planläggning och andra förberedelser redan i fred
för övergång till krigsorganisation torde icke påkalla närmare motivering.
Enligt andra stycket första punkten av paragrafen åligger det den som
ansvarar för verksamheten i krig att planlägga för denna verksamhet.
Motiven till detta stadgande har tidigare angivits.
De fredshuvudmän som på grund av Kungl. Maj:ts jämlikt 5 § meddelade
föreskrift icke ansvarar för omställning till och utövande av verksamheten
i krig är befriade från skyldigheten att planlägga härför. Denna skyldighet
åvilar nämligen den som i krig skall driva verksamheten. För att planläggningen
skall ge fullgott resultat är det emellertid i allmänhet nödvändigt
att den fredsmässiga huvudmannen biträder vid densamma. Bestämmelse
härom meddelas i andra stycket andra punkten av denna paragraf.
7 §•
Denna paragraf motsvarar i huvudsak 7 § i utredningsmannens förslag
utom såtillvida att bestämmelsen om ersättning av statsmedel till fredshuvudmännen
för planläggningskostnader uteslutits. Beträffande skälen
härför och motiven till de bestämmelser som avser bestridandet av kostnaderna
för omställning av den allmänt civila hälso- och sjukvården till
krigsorganisation samt för verksamheten inom denna organisation dels
under krig, dels när krig icke råder hänvisas till vad i det föregående anförts
i dessa frågor.
Enligt paragrafens sista stycke skall Kungl Maj:t meddela föreskrifter
i fråga om förfarandet, när vissa kostnader enligt bestämmelserna i paragrafen
skall bestridas av statsmedel.
8—11 §§.
Paragraferna, som motsvarar 9 12 § § i utredningsmannens förslag,
innehåller bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Dessa
bestämmelser har utförligt behandlats i det föregående. Här skall endast
föreskriften i t) § andra stycket i utredningsmannens förslag beröras. Enligt
angivna föreskrift är den som fullgör militärtjänst undantagen från tjänsteplikt
för medicinalpersonal, så ock den som är inskriven i civilförsvaret i
den mån tjänstgöringen i civilförsvaret hindrar tjänstepliktens fullgörande.
I fråga om denna undantagsbestämmelse anför utredningsmannen endast,
att den överensstämmer helt med stadgandet i 18 g andra stycket i 1939
års generella tjänstepliktslag, sådant detta stadgande lydde efter lagändring
genom SFS 541/1944.
52
Kutujl. Maj ds proposition nr 222.
Yttrandena. Medicinalstyrelsen anför, alt styrelsen ställer sig mycket
tveksam inför detta stadgande, som ger tjänstgöring inom civilförsvaret eu
generell prioritet framför fullgörandet av uppgifter inom det allmänt
civila medicinalväsendet. Medicinalpersonalen är för närvarande såtillvida
skyddad från inskrivning i civilförsvaret att civilförsvarsstyrelsens bestämmelser
härom utfärdas i samråd med medicinalstyrelsen. Under sådana
förhållanden vore det enligt medicinalstyrelsens mening olämpligt att i
lag fastslå att tjänstgöring i civilförsvaret går före en kanske minst lika
angelägen medicinsk verksamhet utanför civilförsvaret. — Ett likartat uttalande
göres av Södermanlands läns landsting.
I anledning av bestämmelsen i 11 § i utredningsmannens förslag, att
Kungl. Maj:t skall meddela föreskrifter om bl. a. registrering av medicinalpersonal
och skyldighet för sådan personal att lämna för registreringen
erforderliga uppgifter, framhåller medicinalstyrelsen ytterligare att angivna
skyldighet bör kunna åläggas även arbetsgivare som sysselsätter
medicinalpersonal i denna egenskap. Vid den framtida registreringen bör
nämligen tillvägagångssättet för införskaffandet av uppgifter om personalen
fritt kunna väljas.
Departementschefen. Vad angår den av utredningsmannen föreslagna
bestämmelsen att i civilförsvaret inskriven person är undantagen från
tjänsteplikt för medicinalpersonal i den mån tjänstgöringen i civilförsvaret
hindrar tjänstepliktens fullgörande vill jag anföra följande. Knappheten
på medicinalpersonal gör sambruk i betydande omfattning av sådan personal
nödvändigt för den allmänt civila hälso- och sjukvården och civilförsvarets
sjukvårdstjänst. Planenligt skall vid upprättandet av civilförsvarets
sjukvårdsenheter medicinalpersonal tillfälligt ställas till förfogande av det
allmänt civila medicinalväsendet. Ett smidigt utnyttjande på angivet sätt
av personalen förutsätter nära samråd i frågan mellan de båda organisationernas
planläggnings- och ledningsorgan. Att under sådana förhållanden
i krigssjukvårdslagen föreskriva att civilförsvarspliktig skall i viss situation
vara undantagen från tjänsteplikten för medicinalpersonal finner jag icke
lämpligt. Bestämmelsen härom bör alltså utgå.
Medicinalstyrelsens påpekande, att skyldighet alt lämna för registreringen
av medicinalpersonalen erforderliga uppgifter bör åligga icke endast denna
personal själv utan även vederbörande arbetsgivare, synes visserligen i och
för sig riktigt. Sådan skyldighet torde emellertid kunna föreskrivas i administrativ
ordning utan att detta särskilt angives i krigssjukvårdslagen. Bestämmelsen
härom synes därför helt kunna utgå.
12 g.
I denna paragraf, som är lika lydande med 13 § i utredningsmannens
förslag, stadgas att Kungl. Maj:t även i de ämnen som icke i föregående
paragrafer särskilt nämnts äger utfärda föreskrifter för lagens tillämpning.
53
Kungi. Maj:ts proposition nr 222.
I k r a f 11 r ii d a n d c in. in.
I och med alt den nya krigssjukvårdslagen träder i kraft upphör giltigheten
av dels lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig
eller krigsfara, dels förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om
handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna
hälso- och sjukvården, dels ock de bestämmelser som i författning
eller i annan form är meddelade med stöd av berörda 1939 års lag.
Redan för den fortsatta planläggningen är det nödvändigt att vissa til 1-lämpningsföreskrifter utfärdas samtidigt med att den nya krigssjukvårdslagen
träder i kraft. Det synes därför lämpligt alt Kungl. Maj:t förordnar
om ikraftträdandet.
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, alt lagrådets utlåtande
över bifogade inom inrikesdepartementet upprättade förslag1 till
lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag) måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Örtenberg.
1 Detta förslag, som frånsett vissa redaktionella jämkningar överensstämmer med det
vid propositionen fogade lagförslaget, hur bär uteslutits.
54
Kungi. Maj.ts proposition nr 222.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 april
1953.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 24 mars 1953 tillhandakoinmet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
13 mars 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslag).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av expeditionschefen i inrikesdepartementet Erik Montell.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
K ungt. Maj.ts proposition nr 222.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10
april 1953.
N ä r v a r a nde:
Statsministern Erj.ander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den 8 april
1953 avgivna utlåtande över det den 13 mars 1953 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslag).
Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden att förslaget, sedan vissa redaktionella jämkningar däri vidtagits,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ralph Sterner.